SOU 2012:17
Psykiatrin och lagen - tvångsvård, straffansvar och samhällsskydd
Till statsrådet och chefen för Socialdepartementet
Regeringen beslutade den 10 juli 2008 att tillkalla en särskild utredare för att göra en översyn av LPT och LRV samt lämna förslag till ny lagstiftning på området (dir. 2008:93).
Regeringen beslutade den 8 oktober 2009 om tilläggsdirektiv (dir. 2009:93) för utredningen. Genom dessa utökades utredningens uppdrag på det sätt som framgår av avsnitt 1.1 och dessutom förlängdes utredningstiden till den 30 april 2011. Genom tilläggsdirektiv (dir. 2010:88) den 9 september 2010 förlängdes utredningstiden till den 15 december 2011. Den 24 november 2011 beslutade regeringen att utredningstiden skulle förlängas till den 30 mars 2012 (dir. 2011:107).
Som särskild utredare förordnades numera kammarrättslagmannen Jerry Eriksson från och med den 19 november 2008.
Hovrättsassessorerna Ulrika Ohlsson och Anna Billing samt numera rådmannen Thorbjörn Lindvall är förordnade som sekreterare i utredningen. Ulrika Ohlsson, som har haft huvudansvar för frågor som rör psykiskt störda lagöverträdare (kap. 9–17), är förordnad sedan den 1 januari 2009, Thorbjörn Lindvall, som har haft huvudansvar för frågor som rör översynen av LPT och LRV (kap. 7, 8 och 18–22), är förordnad sedan den 1 mars 2009, och Anna Billing, som har haft huvudansvar för frågor som rör kostnadsberäkningar och konsekvensanalys (kap. 23 och 24), är förordnad sedan den 1 januari 2012.
De experter och sakkunniga som har medverkat i utredningens arbete anges nedan.
Inom utredningen har det funnits en arbetsgrupp som har behandlat frågor med straffrättslig anknytning. Till arbetsgruppen har en referensgrupp varit knuten. Deltagarna i arbetsgruppen respektive referensgruppen anges nedan.
Utredningen, som har antagit namnet Psykiatrilagsutredningen, överlämnar härmed betänkandet Psykiatrin och lagen – tvångsvård, straffansvar och samhällsskydd (SOU 2012:17). Experterna och de sakkunniga har deltagit i arbetet i den utsträckning som har varit motiverat med hänsyn till deras respektive sakkunskap och uppgift i utredningen. De har i huvudsak ställt sig bakom den särskilde utredarens överväganden och förslag. Betänkandet är därför skrivet i vi-form. Avvikande uppfattningar i olika detaljfrågor har dock förekommit, även om dessa inte redovisas genom särskilda yttranden eller på annat sätt.
Deltagarna i referensgruppen har i huvudsak anslutit sig till överväganden och förslag i de delar som har straffrättslig anknytning.
Till betänkandet fogas särskilda yttranden. Uppdraget är nu slutfört.
Stockholm i april 2012
Jerry Eriksson
/Ulrika Ohlsson Thorbjörn Lindvall Anna Billing
Experter och sakkunniga i utredningen
(Om inte annat anges har förordnandet gällt fr.o.m. den 12 mars 2009)
Experter
Juristen Nina Alander, Riksförbundet FUB Justitierådet Martin Borgeke Vice överåklagaren Astrid Eklund Förbundsordföranden Jan-Olof Forsén, Nationell Samverkan för
Psykisk Hälsa och Riksförbundet för Social och Mental Hälsa Chefsrådmannen Christian Groth Överläkaren Stig Götmar, t.o.m. den 28 februari 2010 Advokaten Bengt Ivarsson Professorn och överläkaren Lars von Knorring Överläkaren, adjungerade professorn i rättspsykiatri och
verksamhetschefen Marianne Kristiansson, Rättsmedicinalverket Förbundsjuristen Ulla Lönnqvist Endre, Sveriges Kommuner och
Landsting, t.o.m. den 4 september 2009 Medicinske rådgivaren Lars Håkan Nilsson, Kriminalvården Avdelningschefen Anders Printz, Socialstyrelsen,
t.o.m. den 28 februari 2010 Överläkaren Marianne Sundqvist Regionchefen Jesper Svedberg, SiS Psykiatrikern Ing-Marie Wieselgren, Sveriges Kommuner och
Landsting Förvaltningschefen Per-Olof Sjöblom, fr.o.m. den 9 juli 2009 Förbudsjuristen Pernilla Krusberg, Sveriges Kommuner och Landsting,
fr.o.m. den 4 september 2009 och t.o.m. den 31 juli 2011 Inspektören Lisbeth Abrahamsson, Socialstyrelsen,
fr.o.m. den 1 mars 2010 Ombudsmannen Kjell Broström, Riksförbundet för Social och Mental
Hälsa, fr.o.m. den 1 februari 2011 Förbundsjuristen Ellinor Englund, Sveriges Kommuner och
Landsting, fr.o.m. den 1 augusti 2011
Sakkunniga
Kanslirådet Eva Eklund, Finansdepartementet Departementssekreteraren Helena Linde, Finansdepartementet,
t.o.m. den 31 mars 2010 Ämnesrådet Göran Nilsson, Justitiedepartementet Departementssekreteren Åsa Elffors, Socialdepartementet,
t.o.m. den 31 december 2009 Kanslirådet Inger Laudon, Socialdepartementet Kanslirådet Hans Hagelin, Socialdepartementet Departementssekreteraren Sara S Johanson, Socialdepartementet,
fr.o.m den 1 januari 2010
Arbete med frågor med straffrättslig anknytning
Arbetsgrupp
Justitierådet Martin Borgeke Vice överåklagaren Astrid Eklund Ämnesrådet Göran Nilsson Hovrättsassessorn Ulrika Ohlsson
Referensgrupp
(samtliga förordnade fr.o.m. den 25 februari 2011)
Professorn Petter Asp Professorn emeritus Nils Jareborg Professorn Claes Lernestedt Chefsrådmannen Stefan Reimer Seniorprofessorn Per Ole Träskman Professorn Magnus Ulväng
9
Innehåll
DEL I
Förkortningar ..................................................................... 33
Sammanfattning ................................................................ 35
Författningsförslag ............................................................. 51
1 Förslag till lag om ändring i brottsbalken .............................. 51 2 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken ....................... 59
3 Förslag till lag om psykiatrisk tvångsvård .............................. 68 4 Förslag till lag om särskilda skyddsåtgärder ......................... 102
5 Förslag till lag om rättspsykiatrisk undersökning m.m. ...... 126 6 Förslag till lag om ändring i lagen (1944:133) om kastrering ................................................................................ 146
7 Förslag till lag om ändring i lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken ........................................ 148 8 Förlag till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare .................. 150
9 Förslag till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar ............................................ 155 10 Förslag till lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom ......................................................................... 158
Innehåll SOU 2012:17
10
11 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. .................................................... 163 12 Förslag till lag om ändring i passlagen (1978:302) ............... 171
13 Förslag till lag om ändring i polislagen (1984:387) .............. 175 14 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall ............................................................ 178
15 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. ........................... 180 16 Förslag till lag om ändring i läkemedelslagen (1992:859) .... 181
17 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade ................................ 182 18 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:981) om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård ............................ 183
19 Förslag till lag om upphävande av lagen (1997:724) om avveckling av specialsjukhus och vårdhem ........................... 185 20 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård ................................... 186
21 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:620) om belastningsregister .................................................................. 189 22 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder ......................................................................... 193
23 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:1656) om patientnämndsverksamhet m.m. ............................................ 194 24 Förslag till lag om ändring i lagen (1999:353) om rättspsykiatriskt forskningsregister ...................................... 196
25 Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453) ... 199 26 Förslag till lag om ändring i lagen (2003:192) om gemensam nämnd inom vård- och omsorgsområdet ........... 200
27 Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716)..... 202
Innehåll
11
28 Förslag till lag om ändring i patientdatalagen (2008:355) ... 203 29 Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ...................................................... 207
30 Förslag till lag om ändring i fängelselagen (2010:610) ........ 213 31 Förslag till lag om ändring i häkteslagen (2010:611) ........... 219
32 Förslag till lag om ändring i patientsäkerhetslagen (2010:659) .............................................................................. 221 33 Förlag till lag om ändring i delgivningslagen (2010:1932) .. 223
1 Uppdraget och dess genomförande ............................ 225
1.1 Uppdraget ............................................................................... 225 1.2 Utredningsarbetet .................................................................. 230
1.3 Betänkandets disposition ....................................................... 231
2 Gällande rätt ............................................................ 233
2.1 Regeringsformen .................................................................... 233
2.2 Regleringen av den psykiatriska tvångsvården ..................... 234 2.2.1 Allmänna bestämmelser i HSL .................................. 234 2.2.2 Lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT) ................... 234 2.2.3 Lagen om rättspsykiatrisk vård (LRV)...................... 249 2.2.4 Lagen (1996:981) om besöksinskränkningar vid
viss tvångsvård ............................................................ 266
2.3 Strafflagstiftningen om psykiskt störda lagöverträdare ....... 267 2.4 Det rättspsykiatriska underlaget ........................................... 268 2.4.1 Intyg enligt lagen om särskild personutredning i
brottmål, s.k. § 7-intyg ............................................... 268
2.4.2 Rättspsykiatrisk undersökning .................................. 269 2.5 Internationella konventioner och rekommendationer ........ 270 2.5.1 Europakonventionen om mänskliga rättigheter ....... 270 2.5.2 Europeiska tortyrkonventionen ................................ 281 2.5.3 Europarådets rekommendationer om psykiatrisk
tvångsvård ................................................................... 281
Innehåll
12
2.5.4
2.5. 2.5. 2.5.
2.5.
2.5.
3 Hist
3.1 Inle 3.2 Fram
3.3 Viss
4 Utv
En ö 4.1
och
För 4.2
enli Vår 4.3
4.3.
4.3.
4.3.
5 Psy Psy
5.1 Psy 5.2 Pro refo 4 FN-konv
politiska 5 FN:s tor 6 FN:s bar 7 FN:s kon
med funk 8 FN:s pri
psykisk s vård ....... 9 Etiska ri
Associat
torik och frå
edning .........
mväxten av
sa ändringar
vecklingen a
översikt av u h framåt .......
rändring av a igt LPT eller rdtider m.m.
Vårdtide 1
rättspsyk utskrivni Utveckli 2
rättspsyk Vår målu 3
ykansvarskom ykisk störnin
ykansvarskom oblemen med
orm .............
ventionen o
a rättigheter . rtyrkonventi rnkonventio nvention om ktionsnedsä inciper för sk störning och
.................... ktlinjer från
tion ..............
ågans tidiga
.................... nuvarande t
r av LPT ......
av den psyki
utvecklingen
....................
antalet patie r LRV ..........
................... er för patient
kiatrisk vård ingsprövnin ing över tid kiatriska vår undersöknin
mmitténs fö
ng, brott och
mmitténs up d dagens sys
....................
m medborge .................... ion ..............
on ................ m rättigheter ättning .........
kydd av pers
h förbättring
.................... n World Psyc
....................
are behandli
.................... vångsvårdsla
....................
atriska tvån
n av psykiatr
....................
nter som ge .................... .................... ter som är fö
d med särskil ng .................
av vårdtider den ............. ng .................
örslag i betä h ansvar, SO
ppdrag .........
tem och beh ....................
erliga och
.................... .................... .................... r för person ....................
soner med g av psykiatr .................... chiatric ....................
ing ...........
....................
agstiftning .
....................
ngsvården ..
rin från 1970 ....................
s vård med t
.................... .................... öremål för ld .................... r inom den .................... ....................
änkandet OU 2002:3
.................... hovet av en ....................
.............. 283 .............. 283 .............. 284 er .............. 285
risk .............. 286
.............. 287
.......... 289
.............. 289 .............. 289
.............. 291
.......... 293
0-talet .............. 293
tvång .............. 295 .............. 297
.............. 297
.............. 297 .............. 298
.......... 301
.............. 301
.............. 301
7
3 3 4
5
6
7
9
9 9
3
3
5 7
7
7 8
Innehåll
13
5.2.1 Inledning ..................................................................... 301 5.2.2 Vårdfrågor ................................................................... 302 5.2.3 Straffrättsliga frågor ................................................... 302 5.2.4 Samhällsskyddsfrågor ................................................. 303 5.3 Allmänna utgångspunkter för en reform .............................. 304 5.3.1 Inledning ..................................................................... 304 5.3.2 Mer vård där det behövs ............................................. 304 5.3.3 Ett humanare reaktionssystem .................................. 305 5.3.4 Ett mer ändamålsenligt reaktionssystem .................. 305 5.3.5 Mera proportionalitet och förutsebarhet .................. 305 5.3.6 En verklig och etiskt försvarbar ansvarsprövning .... 306 5.3.7 Samhällsskyddet ska beaktas vid grova brott mot
liv eller hälsa ................................................................ 306
5.3.8 Ett mer renodlat reaktionssystem ............................. 307 5.4 Psykansvarskommitténs förslag ............................................ 307 5.4.1 Ett restriktivt krav på tillräknelighet införs .............. 307 5.4.2 Psykiatrisk vård vid frihet från ansvar ....................... 308 5.4.3 Allmänna påföljdsregler ska tillämpas om brott
föreligger ..................................................................... 309
5.4.4 Psykiatrisk vård ska tillgodoses oberoende av straffrättslig reaktion .................................................. 309 5.4.5 Slutet boende – en ny form av verkställighet av fängelse ........................................................................ 310 5.4.6 Samhällsskyddsåtgärder – en ny reaktion i det straffrättsliga systemet ............................................... 311 5.4.7 Rättspsykiatriska utredningar i ett reformerat system .......................................................................... 312 5.4.8 Staten tar ett större ansvar för den rättspsykiatriska vården .............................................. 313 5.4.9 Övriga frågor ............................................................... 314 5.4.10 Ekonomiska konsekvenser ......................................... 315
6 Nordiska förhållanden ............................................... 317
6.1 Finland .................................................................................... 317 6.1.1 Psykiatrisk sjukhusvård oberoende av
patientens vilja ............................................................ 317
6.1.2 Krav på tillräknelighet ................................................ 319 6.1.3 Nedsatt tillräknelighet ................................................ 320 6.1.4 Otillräknelighet i samband med åtalsprövningen ..... 321
Innehåll SOU 2012:17
14
6.1.5 Undersökning av den åtalades tillräknelighet i samband med rättegången ........................................ 322 6.1.6 Utförandet av sinnesundersökningen ..................... 323 6.1.7 Vård oberoende av den åtalades vilja efter avslutad sinnesundersökning ................................... 324 6.1.8 Specialomsorger om åtalade utvecklingsstörda ...... 325 6.1.9 Domstolens bedömning av tillräknelighet och utredning av vårdbehov ............................................ 325 6.1.10 Förvaltningsdomstolens roll i det psykiatriska vårdsystemet ............................................................. 327 6.1.11 Avtjänande av hela strafftiden i fängelse ................. 328 6.1.12 Psykiatrisk vård vid verkställighet av fängelsestraff ............................................................. 330 6.2 Norge ...................................................................................... 331 6.2.1 Grund för straffansvar .............................................. 331 6.2.2 Annan rättsföljd av en straffbar handling ............... 331 6.2.3 Psykiatrisk tvångsvård .............................................. 336 6.2.4 Öppen psykiatrisk tvångsvård ................................. 339 6.3 Danmark ................................................................................. 342 6.3.1 Grund för straffansvar .............................................. 342 6.3.2 Annan rättsföljd av en straffbar handling ............... 343 6.3.3 Psykiatrisk tvångsvård .............................................. 346 6.3.4 Öppen psykiatrisk tvångsvård ................................. 350 6.3.5 Särskilda regler för placering av extraordinärt farliga personer ......................................................... 352
Överväganden och förslag
7 Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård ............................................................... 355
7.1 Allmänna utgångspunkter ...................................................... 355 7.1.1 Regleringen av den psykiatriska tvångsvården samlas i en lag ............................................................ 355 7.1.2 Övergripande principer för psykiatrisk tvångsvård ................................................................. 356 7.2 Förutsättningar för intagning till psykiatrisk tvångsvård m.m. ......................................................................................... 358 7.2.1 Allvarlig psykisk störning ........................................ 358
Innehåll
15
7.2.2 Det särskilda undantaget för utvecklingsstörning .................................................. 365 7.2.3 Samtycke till vård och överväganden om frivilliga vårdalternativ ............................................. 366 7.2.4 Behov av psykiatrisk vård ........................................ 366 7.3 Övergång från frivillig psykiatrisk vård till psykiatrisk vård med tvång (konvertering) ............................................. 372 7.3.1 Gällande rätt ............................................................. 372 7.3.2 Bakgrund................................................................... 374 7.3.3 Bestämmelser om konvertering i vissa andra
länder ........................................................................ 377
7.3.4 Alternativa förslag till ändring av reglerna om konvertering ............................................................. 378 7.3.5 Våra överväganden och förslag ................................ 382 7.4 Förfarandet vid intagning ...................................................... 383 7.4.1 Kravet på skyndsamhet och beslut om intagning
inom 24 timmar ........................................................ 383
7.4.2 Tidsfrist för chefsöverläkarens ansökan hos förvaltningsrätten om fortsatt psykiatrisk tvångsvård ................................................................. 387 7.5 Förfarandet i domstol ............................................................ 388 7.5.1 Gällande rätt ............................................................. 388 7.5.2 Våra överväganden och förslag ................................ 389 7.6 Tvångsåtgärder ....................................................................... 392 7.6.1 Allmänna principer för användningen av
tvångsåtgärder .......................................................... 392
7.6.2 Patientens delaktighet i vården ............................... 393 7.6.3 Våra utgångspunkter ................................................ 395 7.6.4 Tvångsåtgärder i samband med läkemedelsbehandling .............................................. 397 7.6.5 Elektrokonvulsiv behandling (ECT-behandling) .. 399 7.6.6 Fastspänning med bälte ........................................... 400 7.6.7 Våra överväganden och förslag ................................ 404 7.6.8 Avskiljning ................................................................ 406 7.6.9 Inrättandet av ett särskilt dispensförfarande för frågor om tillåtande av vissa tvångsmedel m.m. ..... 407 7.6.10 Rätt till förnyad medicinsk bedömning i vissa fall ................................................................... 409
Innehåll SOU 2012:17
16
7.6.11 Tvångsåtgärder i den öppna psykiatriska tvångsvården ............................................................. 412 7.7 Öppen psykiatrisk tvångsvård ............................................... 417 7.7.1 Bakgrund ................................................................... 417 7.7.2 Våra överväganden och förslag ................................ 428 7.7.3 En rätt för patienten att vistas utomhus ................. 444 7.8 Polismyndighetens befogenhet att omhänderta psykiskt störda personer och skyldighet att lämna biträde ................ 447 7.8.1 Vårt uppdrag ............................................................. 447 7.8.2 Polismyndighetens befogenhet att omhänderta psykiskt störda personer enligt nuvarande reglering .................................................................... 447 7.8.3 Polismyndighetens skyldighet att lämna biträde enligt nuvarande reglering i LPT och LRV ............. 449 7.8.4 Polismyndighetens skyldighet att lämna biträde i samband med en rättspsykiatrisk undersökning ...................................................................... 452 7.8.5 Förslag från utredningen om transporter av frihetsberövade personer .......................................... 452 7.8.6 Våra överväganden och förslag ................................ 454
8 Barns kontakter med den psykiatriska tvångsvården ..... 467
8.1 Vårt uppdrag ........................................................................... 467 8.2 Bakgrund ................................................................................. 468
8.3 Våra överväganden och förslag .............................................. 471
DEL II
Psykiskt störda lagöverträdare
9 Psykisk störning, brott och ansvar .............................. 503
9.1 Inledning ................................................................................. 503
9.2 Historik och frågans tidigare behandling ............................. 504 9.3 Behovet av en reform ............................................................. 509 9.3.1 Problem med nuvarande ordning ............................ 509
Innehåll
17
9.3.2 Vårdfrågor ................................................................ 510 9.3.3 Straffrättsliga frågor ................................................. 511 9.3.4 Skyddsfrågor ............................................................. 513 9.3.5 Vissa andra frågor ..................................................... 514 9.3.6 Slutsats ...................................................................... 515 9.4 Utgångspunkter för ett reformerat system .......................... 515 9.4.1 Inledning ................................................................... 516 9.4.2 Mer vård där det behövs .......................................... 516 9.4.3 Ett humanare reaktionssystem ................................ 517 9.4.4 Ett mer ändamålsenligt reaktionssystem ................ 518 9.4.5 Mera proportionalitet och förutsebarhet ................ 518 9.4.6 En verklig och etiskt försvarbar
ansvarsprövning ........................................................ 519
9.4.7 Skyddet mot fortsatta allvarliga våldshandlingar från den tilltalades sida ............................................. 519 9.4.8 Ett mera renodlat reaktionssystem ......................... 520 9.4.9 Svårigheterna att skapa ett perfekt system ............. 521 9.5 Krav på tillräknelighet för straffrättsligt ansvar ................... 521 9.5.1 Inledning ................................................................... 521 9.5.2 Argument för tillräknelighetskravet ....................... 522 9.5.3 Argument mot ett tillräknelighetskrav ................... 531 9.5.4 Våra överväganden och förslag ................................ 538 9.6 Påföljder för psykiskt störda lagöverträdare i ett reformerat system .................................................................. 572 9.6.1 Inledning ................................................................... 572 9.6.2 Bestämning av påföljd för psykiskt störda
lagöverträdare ........................................................... 573
9.7 Psykiatrisk vård i ett reformerat system ............................... 580 9.7.1 Inledning ................................................................... 580 9.7.2 Psykiatrisk tvångsvård efter en rättspsykiatrisk
undersökning om tillräknelighet ............................. 581
9.7.3 Psykiatrisk tvångsvård för den som har dömts till fängelse ................................................................ 583 9.8 Sluten stödenhet – en ny form av verkställighet av fängelse för vissa lagöverträdare med funktionsnedsättning ............................................................. 586 9.8.1 En ny form av verkställighet av fängelse ................ 586
Innehåll SOU 2012:17
18
9.8.2 Beslut om verkställighet i en sluten stödenhet och om förordnande av offentligt biträde ............... 587 9.8.3 Ansvaret för verkställigheten av fängelsestraff i en sluten stödenhet .................................................. 591 9.8.4 Utformningen av en sluten stödenhet .................... 596
10 Särskilda skyddsåtgärder ........................................... 599
10.1 Inledning ................................................................................. 599 10.2 Skyddet mot ny allvarlig brottslighet i nuvarande system ... 599
10.3 Riskbedömningar och det straffrättsliga systemet ............... 600 10.3.1 Bakgrund ................................................................... 600 10.3.2 Syftet med åtgärder som hindrar eller minskar
risken för återfall ...................................................... 602
10.3.3 Möjligheterna att inskränka den enskildes frihet ... 603 10.3.4 Behovet av riskbedömningar ................................... 603 10.3.5 Kan vi lita på de riskbedömningar som görs? ......... 606 10.3.6 Ska vi även fortsättningsvis bedöma risker för nya våldshandlingar? ................................................ 607 10.3.7 Kraven på riskbedömningarna ................................. 608 10.3.8 I vilka fall ska en riskbedömning få ligga till grund för åtgärder? ................................................... 609 10.4 Våra överväganden och förslag .............................................. 609 10.4.1 Särskilda åtgärder i syfte att förhindra att en
gärningsman begår nya allvarliga våldshandlingar ......................................................... 609
10.4.2 I vilka fall ska det kunna bli aktuellt med särskilda skyddsåtgärder? ......................................... 612 10.4.3 Särskilda skyddsåtgärder ska inte vara en del av påföljdssystemet ....................................................... 622 10.4.4 Ska det kunna bli aktuellt med särskilda skyddsåtgärder för den som ska utvisas på grund av brott? ......................................................... 627 10.4.5 Det rättsliga förfarandet vid prövningen av frågan om särskilda skyddsåtgärder ......................... 632 10.4.6 Varaktigheten och upphörandet av särskilda skyddsåtgärder .......................................................... 646 10.4.7 Genomförande av särskilda skyddsåtgärder ........... 649
Innehåll
19
10.4.8 Genomförande av särskilda skyddsåtgärder i sluten form ............................................................... 650 10.4.9 Genomförande av särskilda skyddsåtgärder i öppen form ............................................................... 655 10.4.10 Inledande av särskilda skyddsåtgärder och övergång mellan olika former av åtgärder ............... 658 10.4.11 Kontroll- och tvångsåtgärder vid placering i en särskild skyddsenhet eller i ett särskilt ungdomshem ............................................................ 661 10.4.12 Kontroll- och tvångsåtgärder vid särskilda skyddsåtgärder i öppen form ................................... 670 10.4.13 Polismyndighetens biträde i samband med genomförandet av särskilda skyddsåtgärder ........... 672 10.4.14 Ansvaret för och utförandet av särskilda skyddsåtgärder .......................................................... 676 10.4.15 Särskilda skyddsåtgärder och Europakonventionen om mänskliga rättigheter ..... 682
11 Psykiatrisk tvångsvård i samband med ett annat frihetsberövande ...................................................... 689
11.1 Nuvarande reglering .............................................................. 689 11.2 De allmänna kriterierna för intagning ska ändras ................ 690
11.3 Våra överväganden och förslag .............................................. 691
12 Vissa straffprocessuella frågor.................................... 693
12.1 Åklagarens åtalsplikt .............................................................. 693 12.1.1 Allmänt om åklagarens åtalsplikt ............................ 693 12.1.2 Åtalsplikten vid en tillräknelighetsreglering .......... 694 12.2 Förundersökning vid en tillräknelighetsreglering ................ 695 12.2.1 Allmänt om förundersökningsplikten .................... 696 12.2.2 Förundersökningen vid en
tillräknelighetsreglering ........................................... 696
12.3 Åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning .......... 697 12.3.1 Allmänt om åtalsunderlåtelse och
förundersökningsbegränsning ................................. 698
12.3.2 Åtalsunderlåtelse vid en tillräknelighetsreglering ........................................... 702
Innehåll SOU 2012:17
20
12.4 Talan i brottmål och brottmålsdomen .................................. 703 12.4.1 Allmänt om talan i brottmål och om
brottmålsdomen ....................................................... 703
12.4.2 Brottmålsprocessen vid en tillräknelighetsreglering ........................................... 705 12.4.3 Brottmålsdomen vid en tillräknelighetsreglering ... 706 12.4.4 En möjlighet till fastställelsedom i brottmål bör införas ........................................................................ 706 12.5 Andra följder av en otillåten gärning .................................... 708
13 Rättspsykiatrisk undersökning .................................... 711
13.1 Nya typer av rättspsykiatriska bedömningar ........................ 711 13.1.1 Nya typer av rättspsykiatriska bedömningar .......... 711 13.1.2 Även den nya typen av undersökning bör
benämnas rättspsykiatrisk undersökning ................ 713
13.2 Undersökning och utlåtande i fråga om gärningsmannens tillräknelighet ............................................ 713
13.3 Undersökning och utlåtande i fråga om förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder .................... 716 13.4 Undersökning och utlåtande i fråga om förutsättningarna för verkställighet av fängelse i en sluten stödenhet ..................................................................... 718
13.5 Läkarintyg efter en preliminär rättspsykiatrisk undersökning .......................................................................... 719 13.6 Beslut om en rättspsykiatrisk undersökning ........................ 722
13.7 Genomförandet av en rättspsykiatrisk undersökning .......... 725 13.7.1 Genomförandet av en rättspsykiatrisk
undersökning i den del som avser frågan om tillräknelighet ............................................................ 725
13.7.2 Genomförandet av en rättspsykiatrisk undersökning i de delar som avser förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder eller förutsättningarna för verkställighet i en sluten stödenhet ....................................................... 726
Innehåll
21
13.7.3 Inom vilken tid ska ett utlåtande beträffande en rättspsykiatrisk undersökning ges in? .................... 727 13.8 Utlämnande av uppgifter från den enskilda hälso- och sjukvården m.m. ..................................................................... 729
13.9 Skyldighet att inställa sig för en rättspsykiatrisk undersökning .......................................................................... 731 13.10 Tillsyn över den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten ................................................. 731 13.10.1 Nuvarande reglering ................................................. 732 13.10.2 Socialstyrelsen bör även framöver utöva tillsyn
över de delar av undersökningsverksamheten som avser hälso- och sjukvård, hälso- och sjukvårdspersonal och säkerheten vid undersökningsenheterna .......................................... 732
13.10.3 Yttrande från Rättsliga rådet ................................... 733 13.10.4 Tillsyn över kontroll- och tvångsåtgärder i samband med en rättspsykiatrisk undersökning .... 733
14 Registerfrågor .......................................................... 735
15 Barns straffrättsliga ansvar ........................................ 739
15.1 Den som är under 15 år kan begå brott men inte dömas till påföljd ............................................................................... 739
15.2 Psykansvarskommitténs förslag om att ändra påföljdsförbudet till en ansvarsfrihetsregel .......................... 739 15.3 Remissynpunkter på Psykansvarskommitténs förslag ........ 740
15.4 Vår bedömning ....................................................................... 741
16 Skillnader mellan våra och Psykansvarskommitténs förslag ..................................................................... 743
16.1 Inledning ................................................................................. 743
16.2 Kravet på tillräknelighet för straffrättsligt ansvar ................ 743 16.2.1 Utformningen av kravet på tillräknelighet ............. 743 16.2.2 Undantaget för självförvållade tillstånd .................. 744
Innehåll SOU 2012:17
22
16.3 Påföljder och psykiatrisk vård ............................................... 744 16.4 Psykiatrisk tvångsvård för den som har dömts till fängelse .................................................................................... 745
16.5 Verkställighet av fängelse för vissa lagöverträdare med funktionsnedsättning ............................................................. 745 16.5.1 Namnet på verkställighetsformen ........................... 745 16.5.2 Vilka som ska kunna undergå fängelsestraff i en
sluten stödenhet ....................................................... 746
16.5.3 Vad ska krävas för att verkställighet i en sluten stödenhet ska bli aktuell? ......................................... 746 16.5.4 Beslut om verkställighet i en sluten stödenhet ....... 746 16.5.5 Undersökning av förutsättningarna för verkställighet av fängelse i en sluten stödenhet ...... 747 16.5.6 Ansvaret för verkställigheten av fängelsestraff i en sluten stödenhet .................................................. 747 16.6 Särskilda skyddsåtgärder ........................................................ 748 16.6.1 Behovet av särskilda skyddsåtgärder ....................... 748 16.6.2 I vilka fall ska det kunna bli aktuellt med
särskilda skyddsåtgärder? ......................................... 748
16.6.3 Särskilda skyddsåtgärder ska inte vara en del av påföljdssystemet ....................................................... 749 16.6.4 Varaktigheten och upphörandet av särskilda skyddsåtgärder .......................................................... 750 16.6.5 Genomförande av särskilda skyddsåtgärder ........... 751 16.6.6 Kontroll- och tvångsåtgärder ................................... 752 16.6.7 Ansvaret för genomförandet av särskilda skyddsåtgärder .......................................................... 752 16.7 Vissa straffprocessuella frågor ............................................... 753 16.7.1 Åklagarens åtalsplikt ................................................ 753 16.7.2 Förundersökning vid en tillräknelighetsreglering .... 753 16.7.3 Åtalsunderlåtelse ...................................................... 753 16.7.4 Talan i brottmål och brottmålsdomen .................... 754 16.8 Rättspsykiatriska undersökningar ......................................... 754 16.8.1 Rättspsykiatrisk undersökning och utlåtande i
fråga om gärningsmannens tillräknelighet .............. 754
Innehåll
23
16.8.2 Rättspsykiatrisk undersökning och utlåtande i fråga om förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder .......................................................... 755 16.8.3 Rättspsykiatrisk undersökning och utlåtande i fråga om förutsättningarna för verkställighet av fängelse i en sluten stödenhet .................................. 756 16.8.4 Läkarintyg efter en preliminär rättspsykiatrisk undersökning ............................................................ 756 16.8.5 Beslut om en rättspsykiatrisk undersökning .......... 757 16.8.6 Genomförandet av en rättspsykiatrisk undersökning ............................................................ 758 16.9 Registerfrågor ......................................................................... 758 16.10 Barns straffrättsliga ansvar .................................................... 759
17 Kontroll- och tvångsåtgärder när den som är intagen i anstalt eller häkte är föremål för frivillig psykiatrisk vård eller rättspsykiatrisk undersökning ...................... 761
17.1 Vårt uppdrag ........................................................................... 761 17.2 Nuvarande reglering .............................................................. 762 17.2.1 Fängelselagen ............................................................ 762 17.2.2 Häkteslagen .............................................................. 764 17.2.3 LPT och LRV ........................................................... 765 17.2.4 Lagen (1996:981) om besöksinskränkningar vid
viss tvångsvård .......................................................... 767
17.3 Skälen för införandet av nuvarande bestämmelser ............... 768
17.4 Häktesutredningens förslag .................................................. 770 17.4.1 Förslaget ................................................................... 770 17.4.2 Remissinstansernas synpunkter .............................. 771 17.5 Problem med nuvarande lagstiftning .................................... 772 17.5.1 Problem i samband med rättspsykiatriska
undersökningar ......................................................... 772
17.6 Våra överväganden och förslag .............................................. 775 17.6.1 För vilka situationer bör det införas ändrade
eller nya bestämmelser? ........................................... 775
17.6.2 Kontroll- och tvångsåtgärder för den som är intagen i häkte eller kriminalvårdsanstalt och
Innehåll SOU 2012:17
24
har förts över till en vårdinrättning för frivillig psykiatrisk vård ......................................................... 777
17.6.3 Kontroll- och tvångsåtgärder när den som är intagen i häkte eller i kriminalvårdsanstalt har förts över till en undersökningsenhet för rättspsykiatrisk undersökning ................................. 778 17.6.4 Rättigheter för den som är intagen i häkte eller kriminalvårdsanstalt och genomgår en rättspsykiatrisk undersökning i en undersökningsenhet ................................................. 786 17.6.5 Kontroll- och tvångsåtgärder samt rättigheter för den som efter ett beslut av domstolen tas in på undersökningsenheten efter att ha underlåtit att inställa sig till en rättspsykiatrisk undersökning ............................................................ 788 17.6.6 Kontroll- och tvångsåtgärder samt rättigheter för den som är frihetsberövad och genomgår en rättspsykiatrisk undersökning vid en undersökningsenhet ................................................. 789 17.6.7 Kontroll- och tvångsåtgärder för den som genomgår en rättspsykiatrisk undersökning utan att vara frihetsberövad ..................................... 791 17.6.8 Tvångsåtgärder för den som på en undersökningsenhet genomgår en undersökning inför ett läkarintyg efter en preliminär rättspsykiatrisk undersökning ............................................................ 794 17.6.9 Fängsel i samband med transport m.m. av den intagne ....................................................................... 796 17.6.10 Besök hos den som genomgår en rättspsykiatrisk undersökning ................................. 797 17.6.11 Kontroll av in- och utpasserande fordon vid undersökningsenheterna .......................................... 800 17.6.12 Allmän inpasseringskontroll vid undersökningsenheterna .......................................... 801 17.6.13 Befogenheter mot obehöriga personer vid undersökningsenheterna .......................................... 803
18 Placering av patienter som riskerar att begå allvarliga brott ........................................................................ 805
18.1 Vårt uppdrag ........................................................................... 805
Innehåll
25
18.2 Bakgrund ................................................................................ 805 18.3 Våra överväganden och förslag .............................................. 806
Gemensamma frågor
19 Säkerhet på och utanför sjukvårdsinrättningen ............ 811
19.1 Vårt uppdrag ........................................................................... 811 19.2 Allmän säkerhet i verksamheten ........................................... 812 19.2.1 Gällande rätt ............................................................. 812 19.2.2 Behov av ändrade regler ........................................... 815 19.2.3 Våra överväganden och förslag ................................ 816 19.3 Besöksrestriktioner av hänsyn till säkerheten ...................... 820 19.3.1 Gällande rätt ............................................................. 820 19.3.2 Behov av ändrade regler ........................................... 820 19.3.3 Våra överväganden och förslag ................................ 821 19.4 Inskränkningar i patientens rätt att använda elektroniska kommunikationstjänster........................................................ 824 19.4.1 Gällande rätt ............................................................. 824 19.4.2 Behov av ändrade regler ........................................... 825 19.4.3 Våra överväganden och förslag ................................ 827 19.5 Förbud mot fotografering på en sjukvårdsinrättning .......... 832 19.5.1 Gällande rätt ............................................................. 832 19.5.2 Behov av ändrade regler ........................................... 835 19.5.3 Våra överväganden och förslag ................................ 836 19.6 Säkerhet vid domstolsförhandling som äger rum på sjukhus .................................................................................... 837 19.6.1 Gällande rätt ............................................................. 837 19.6.2 Behov av ändrade regler ........................................... 841 19.6.3 Våra överväganden och förslag ................................ 841
20 Samverkan mellan olika huvudmän ............................ 843
20.1 Vårt uppdrag ........................................................................... 843
20.2 Reglering av samarbetet mellan landsting och kommun ..... 843 20.2.1 Generell reglering av krav på samarbete mellan
landsting och kommun ............................................ 843
Innehåll SOU 2012:17
26
20.2.2 Krav på överenskommelser om samarbete beträffande personer med psykisk funktionsnedsättning ............................................... 844 20.2.3 Skyldighet att upprätta en gemensam individuell plan ............................................................................ 845 20.2.4 Samordnad vårdplan vid öppen psykiatrisk tvångsvård ................................................................. 845 20.2.5 Gemensam nämnd inom vård- och omsorgsområdet ....................................................... 846 20.2.6 Kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård .............................................................. 847 20.3 Samarbete enligt LVM och LVU ........................................... 848 20.4 Brister i samarbetet mellan landsting och kommun ............. 849
20.5 Våra överväganden och förslag .............................................. 851
21 Insatser av andra än vårdpersonal ............................... 857
21.1 Vårt uppdrag ........................................................................... 857
21.2 Inledning ................................................................................. 857 21.3 Säkerheten för socialtjänstens personal och för andra som ger insatser till personer med psykisk funktionsnedsättning ............................................................. 862
21.4 Våra överväganden och förslag .............................................. 865
22 Ska psykiatrisk tvångsvård få bedrivas av annan huvudman än landstingen och Rättsmedicinalverket? ... 869
22.1 Vårt uppdrag ........................................................................... 869
22.2 Gällande rätt ........................................................................... 870 22.3 Bakgrund ................................................................................. 870 22.3.1 Inledning ................................................................... 870 22.3.2 Vissa rättsliga utgångspunkter ................................. 871 22.3.3 Patientsäkerhet, tillsyn, tystnadsplikt, m.m. .......... 874 22.3.4 Tillsyn av JO och JK ................................................ 874
Innehåll
27
22.3.5 Allmänhetens insyn i privat bedriven verksamhet som innefattar myndighetsutövning samt vårdgivarens skyldighet att föra patientjournal m.m. .................................................. 876 22.3.6 Vissa andra förhållanden av betydelse ..................... 877 22.3.7 Psykiatriska tvångsvårdens särställning .................. 877 22.3.8 Etableringskontroll och löpande kontroll av psykiatrisk tvångsvård som bedrivs i privat regi .... 878 22.3.9 En sammanhållen psykiatrisk vård .......................... 881
22.4 Våra överväganden och förslag .............................................. 882
23 Kostnader för den rättspsykiatriska vården .................. 885
23.1 Direktiven ............................................................................... 885
23.2 Kostnader som sammanhänger med den rättspsykiatriska vården ......................................................... 886 23.2.1 Inledning ................................................................... 886 23.2.2 Den rättspsykiatriska vården, därtill
sammanhängande kostnader och berörda huvudmän ................................................................. 887
23.2.3 Beräknade kostnader för den rättspsykiatriska vården ........................................................................ 887 23.2.4 Regionala och lokala skillnader ............................... 889 23.3 Särskilt om kostnader för som hänför sig till samhällsskyddsaspekter ......................................................... 890 23.4 Slutsatser rörande kostnader ................................................. 891
24 Ekonomiska och andra konsekvenser av utredningens förslag ..................................................................... 893
24.1 Kraven på redovisning av förslagens konsekvenser ............. 893 24.1.1 Kommittéförordningen (1998:1474) och
förordningen (2007:1244) om konsekvensutredning vid regelgivning ....................................... 893
24.1.2 Vårt uppdrag ............................................................. 894 24.2 Problembeskrivning och målsättning ................................... 894
24.3 Har alternativa lösningar övervägts? ..................................... 895
Innehåll SOU 2012:17
28
24.3.1 Inledning ................................................................... 895 24.3.2 Regleringen av den psykiatriska tvångsvården ....... 895 24.3.3 Frågor som rör psykiskt störda lagöverträdare ...... 897
24.4 Författning eller annan reglering? ......................................... 898 24.5 Vilka berörs av förändringarna i regleringen? ...................... 898 24.5.1 Patientgruppen ......................................................... 898 24.5.2 Hälso- och sjukvården ............................................. 900 24.5.3 Effekter för närstående? ........................................... 901 24.5.4 Rättsmedicinalverket ................................................ 901 24.5.5 Kriminalvården ......................................................... 902 24.5.6 Rättsväsendet ............................................................ 902 24.5.7 Övriga myndigheter ................................................. 904 24.5.8 Staten som huvudman .............................................. 905 24.5.9 Kommunerna ............................................................ 905 24.5.10 Tröskeleffekter vid upphävande av lagen om
rättspsykiatrisk vård? ............................................... 905
24.6 Betydelsen för Sveriges anslutning till Europeiska unionen ................................................................................... 907
24.7 Ekonomiska konsekvenser .................................................... 907 24.7.1 Inledning ................................................................... 907 24.7.2 Förutsättningar och antaganden om inflöde,
vårdtider, platsbehov och kostnader per plats ........ 909
24.7.3 Samhällets kostnader för vårdplatser och platser inom olika åtgärder ................................................... 912 24.7.4 Kostnader för olika huvudmän inom den reformerade psykiatriska tvångsvården ................... 913 24.7.5 Övervältringseffekter? ............................................. 915 24.7.6 Tvångsåtgärdsnämnden och Skyddsåtgärdsmyndigheten ..................................... 916 24.7.7 Andra samhällskostnader ......................................... 920 24.7.8 Sammanfattning av de ekonomiska konsekvenserna av förslaget .................................... 921 24.7.9 Förväntade ekonomiska konsekvenser av en annan lösning i fråga om huvudmannaskap ............ 922 24.7.10 Finansieringsfrågan .................................................. 922 24.8 Betydelser för den kommunala självstyrelsen ...................... 923
24.9 Jämställdheten mellan män och kvinnor ............................... 925
Innehåll
29
24.10 Konsekvenser för den offentliga servicen ............................ 925 24.11 Om ikraftträdande och behovet av informationsinsatser .... 926 24.11.1 Ikraftträdande ........................................................... 926 24.11.2 Behovet av informationsinsatser ............................. 927
25 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser ................ 929
25.1 Ikraftträdande ........................................................................ 929 25.2 Övergångsfrågor .................................................................... 930 25.2.1 Vissa utgångspunkter ............................................... 931 25.2.2 Situationer som behöver regleras särskilt ............... 933
26 Författningskommentar ............................................. 937
26.1 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken ...................... 937 26.2 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken ............... 945
26.3 Förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård ..................... 952 26.4 Förslaget till lag om särskilda skyddsåtgärder .................. 984
26.5 Förslaget till lag om rättspsykiatrisk undersökning ....... 1027 26.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1944:133) om kastrering .......................................................................... 1060
26.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken .................................. 1060 26.8 Förlaget till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare ............. 1060
26.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar ...................................... 1061 26.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom ................................................................... 1061
26.11 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. .............................................. 1061 26.12 Förslaget till lag om ändring i passlagen (1978:302) ...... 1063
Innehåll SOU 2012:17
30
26.13 Förslaget till lag om ändring i polislagen (1984:387) ..... 1064 26.14 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall ......................................... 1064
26.15 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. ...................... 1065 26.16 Förslaget till lag om ändring i läkemedelslagen (1992:859) ......................................................................... 1065
26.17 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade .................. 1066 26.18 Förslaget till lag om ändring i lagen (1996:981) om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård ....................... 1066
26.19 Förslaget till lag om upphävande av lagen (1997:724) om avveckling av specialsjukhus och vårdhem ............... 1067 26.20 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård.............................. 1067
26.21 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:620) om belastningsregister ............................................................ 1068 26.22 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder ................................................................... 1069
26.23 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:1656) om patientnämndsverksamhet m.m. ...................................... 1069 26.24 Förslaget till lag om ändring i lagen (1999:353) om rättspsykiatriskt forskningsregister ................................. 1070
26.25 Förslaget till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453) ......................................................................... 1071 26.26 Förslaget till lag om ändring i lagen (2003:192) om gemensam nämnd inom vård- och omsorgsområdet ...... 1071
26.27 Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716) ......................................................................... 1071
Innehåll
31
26.28 Förslaget till lag om ändring i patientdatalagen (2008:355) ......................................................................... 1072 26.29 Förslaget till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ................................................ 1072
26.30 Förslaget till lag om ändring i fängelselagen (2010:610) ......................................................................... 1074 26.31 Förslaget till lag om ändring i häkteslagen (2010:611) .. 1078
26.32 Förslaget till lag om ändring i patientsäkerhetslagen (2010:659) ......................................................................... 1079 26.33 Förlaget till lag om ändring i delgivningslagen (2010:1932) ....................................................................... 1080
Litteratur- och källförteckning ......................................... 1081
Särskilda yttranden ........................................................ 1091
Bilagor
Bilaga 1 Kommittédirektiv 2008:93 .......................................... 1111 Bilaga 2 Tilläggsdirektiv 2009:93............................................... 1133
Bilaga 3 Tilläggsdirektiv 2010:88............................................... 1137 Bilaga 4 Tilläggsdirektiv 2011:107............................................. 1139
Bilaga 5 Frågeschema avseende otillräknelighet ...................... 1141 Bilaga 6 Ekonomiska konsekvenser av
psykiatrilagsutredningens förslag, Mats Klingvall .... 1143
33
Förkortningar
BrB Brottsbalken BrP Lagen (1964:163) om införande av brottsbalken Dir. Direktiv Ds Departementsserien FB Föräldrabalken FPL Förvaltningsprocesslagen (1971:291) FäL Fängelselagen (2010:610) HD Högsta domstolen HFD Högsta förvaltningsdomstolen HSL Hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) HäL Häkteslagen (2010:611) JK Justitiekanslern JO Riksdagens ombudmän KvaL Lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt LPT Lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård LRV Lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård LRU Lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning LSPV Lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall LSS Lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade LUL Lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare
Förkortningar SOU 2012:17
34
LVM Lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall LVU Lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga NJA Nytt juridiskt arkiv, avd. I NJA II Nytt juridiskt arkiv, avd. II Prop. Proposition RB Rättegångsbalken RF Regeringsformen RH Rättsfall från hovrätterna SFS Svensk författningssamling SiS Statens institutionsstyrelse SL Strafflagen SoL Socialtjänstlagen (2001:453) SOSFS Socialstyrelsens författningssamling SOU Statens offentliga utredningar TF Tryckfrihetsförordningen YGL Yttrandefrihetsgrundlagen
35
Sammanfattning
Uppdraget
Vi har haft i uppdrag att göra en översyn av LPT och LRV samt lämna förslag till en ny lagstiftning på området. En utgångspunkt för arbetet har varit att göra lagstiftningen så pedagogisk och lättillgänglig som möjligt och dessutom anpassad till de etiska, medicinska och juridiska krav som bör ställas i samband med tvångsomhändertagande av personer med psykisk sjukdom.
Vi har också haft att utgå ifrån att en större reform med utgångspunkt i Psykansvarskommitténs förslag kommer att genomföras. En ytterligare utgångspunkt för vårt arbete har varit att staten ska ta över ansvaret för de kostnader inom den psykiatriska tvångsvården av psykiskt störda lagöverträdare som orsakas av kravet på samhällsskydd. I vårt uppdrag har det även ingått ett antal frågor med anknytning till den psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen
Betänkandet är indelat i tre delar: Översynen av den psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen, psykiskt störda lagöverträdare och gemensamma frågor.
Översynen av den psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen
Övergripande principer
Psykiatrisk tvångsvård ska alltid syfta till att sätta patienten i stånd att frivilligt medverka till nödvändig vård och att få honom eller henne att ta emot det stöd som han eller hon behöver. En tvångsåtgärd ska endast få vidtas om den står i rimlig proportion till syftet med en sådan åtgärd och under förutsättning att en mindre ingripande åtgärd inte är tillräcklig. Tvång ska utövas så skonsamt som möjligt och med största möjliga hänsyn till patienten.
Sammanfattning SOU 2012:17
36
Lagstiftningens utformning
Vi föreslår att nuvarande två tvångsvårdslagar, LPT och LRV, upphävs och att lagstiftningen för den psykiatriska tvångsvården samlas i en ny lag. Till lagen förs i tillämpliga delar bestämmelser om besöksinskränkningar för en patient som nu ges i lagen (1996:981) om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård.
Lagen har strukturerats så att bestämmelser som har ett naturligt samband med varandra hålls ihop inom lagen. För att underlätta för läsaren att finna en viss bestämmelse inleds lagen med en innehållsförteckning. Lagen delas in i kapitel och förses med mellanrubriker.
Grundläggande förutsättningar för tvångsvård
Vi föreslår att begreppet allvarlig psykisk störning behålls som samlingsbegrepp för att beskriva det grundläggande tillstånd som måste föreligga hos en person för att han eller hon ska kunna bli föremål för psykiatrisk tvångsvård.
För att möjliggöra att ett ingripande med stöd av lagen kan ske något tidigare i en persons sjukdomsförlopp föreslår vi att nuvarande krav på att en person ska ha ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård som inte kan tillgodoses på annat sätt än genom att patienten är intagen på en sjukvårdsinrättning för kvalificerad psykiatrisk dygnetruntvård, ersätts av ett krav på att patienten ska ha ett påtagligt behov av psykiatrisk vård till följd av en allvarlig psykisk störning. Ett påtagligt behov av psykiatrisk vård föreligger enligt vårt förslag om det är sannolikt att patienten kan få sin psykiska funktionsförmåga avsevärt förbättrad genom att vård kommer till stånd eller avsevärt försämrad om vård uteblir (behandlingsrekvisitet) eller om det är sannolikt att han eller hon utgör en fara för sitt eget eller andras liv eller hälsa (farekvisitetet). Vi föreslår att farekvisitet ska utgöra en egen självständig grund för intagning för att på så sätt förstärka omgivningsskyddet.
Enligt vårt förslag ska nuvarande undantag, som innebär att psykiatrisk tvångsvård inte får ges om personens psykiska störning utgör enbart en utvecklingsstörning, tas bort. Härigenom möjliggörs att bl.a. personer med störningar inom autismspektrat kan ges vård med stöd av lagen.
SOU 2012:17 Sammanfattning
37
För att ytterligare markera att tvångsvård enbart ska väljas när andra hjälpformer inte står till buds eller inte räcker till, ska nuvarande krav kompletteras med villkor om att tvångsvård ska ha föregåtts av att frivillig psykiatrisk vård har prövats utan framgång eller att det är uppenbart utsiktslöst att pröva sådan vård.
Intagningsförfarandet
Nuvarande ordning för intagning till psykiatrisk tvångsvård behålls i huvudsak oförändrad. De ändringar som vi föreslår är dels att kvarhållningsbeslutet ska utgöra starttidpunkt för beräkning av tidsfristen om 24 timmar för frågan om intagning, dels att begreppet skyndsamt ska tas bort ur den bestämmelse som anger inom vilken tid frågan om intagning ska avgöras.
Tidsfristen för domstolens prövning
Nuvarande tidsfrist för förvaltningsrätten att avgöra ett mål som gäller omprövning av psykiatrisk tvångsvård, förlängs från åtta till femton dagar i det fall redan pågående tvångsvård grundas på ett beslut av domstol.
Tvångsåtgärder
I den nya lagstiftningen ska det tydligt framgå vilka tvångsåtgärder som får användas och under vilka förutsättningar det får ske.
Vi föreslår att en patient ska kunna avskiljas inte bara när han eller hon genom aggressivt eller störande beteende allvarligt försvårar vården av de andra patienterna, utan också när det är nödvändigt utifrån patientens egen vård.
Fastspänning i bälte ska endast få ske genom fastspänning i säng eller genom mobilt bälte. Möjligheten att spänna fast patienten med en liknande anordning ska tas bort.
Ett dispensförfarande införs för att få en rättslig kontroll över användandet av vissa tvångsåtgärder som betraktas som ”extraordinära lösningar” och som ibland behöver tillgripas inom vården mot svårt sjuka patienter. Vi föreslår att det för det ändamålet inrättas en Tvångsåtgärdsnämnd som ska pröva om en sådan åtgärd ska få vidtas eller inte. Nämnden ska också kunna ge tillstånd till att de
Sammanfattning SOU 2012:17
38
för fastspänning i bälte och avskiljning gällande längsta tidsfristerna, får överskridas. Tillstånd får endast lämnas om det föreligger synnerliga skäl för det utifrån patientens behov av vård eller risken för att patienten utan vidtagande av åtgärden kan komma att allvarligt skada sig själv eller andra. Vidare krävs att alternativa åtgärder som kan anses vara mindre ingripande för patienten är otillräckliga. Ett tillstånd ska vara tidsbegränsat och vara möjligt att överklaga av patienten till allmän förvaltningsdomstol.
Nämndens ordförande ska vara eller ha varit ordinarie domare. Läkare med specialistkompetens liksom företrädare från patient-, brukar- och närståendeorganisationer ska vara representerade i nämnden.
Förnyad medicinsk bedömning
Vi föreslår att Socialstyrelsen ska få i uppdrag av regeringen att utfärda närmare anvisningar om hur patientens rätt att i vissa fall få en förnyad medicinsk bedömning ska förstås och tillämpas inom den psykiatriska tvångsvården.
Öppen psykiatrisk tvångsvård
Enligt vårt förslag ska en patient kunna bli föremål för öppen psykiatrisk tvångsvård utan att sådan vård har föregåtts av sluten psykiatrisk tvångsvård på en sjukvårdsinrättning.
För att åstadkomma att en patient kan ges nödvändig behandling med läkemedel utan att han eller hon behöver tas in för sluten psykiatrisk tvångsvård, föreslår vi att det ska vara möjligt att vidta vissa åtgärder med tvång i den öppna psykiatriska tvångsvården. En åtgärd som ska vara är att patienten under vissa förutsättningar ska kunna ges läkemedel mot sin vilja på en sjukvårdsinrättning. För att göra en sådan behandling möjlig ska patienten kunna hämtas till vårdinrättningen. En förutsättning för att en patient ska kunna ges läkemedel mot sin vilja är att läkemedelsbehandlingen är nödvändig för att undvika att patienten allvarligt försämras i sitt psykiska tillstånd eller för att patienten ska kunna avsevärt förbättras i sitt psykiska tillstånd. Vidare föreslår vi att en patient som ges öppen psykiatrisk tvångsvård ska ha en skyldighet att underkasta sig drogkontroll.
SOU 2012:17 Sammanfattning
39
Inskrivningsmeddelande
Skyldigheten för behandlande läkare att genom ett inskrivningsmeddelande underrätta bl.a. kommunens socialtjänst om att en person som har skrivits in i den slutna psykiatriska vården kan komma att behöva insatser från socialtjänsten eller primärvården efter utskrivning, ska utvidgas och i princip gälla samtliga patienter som skrivs in i denna typ av vård. Endast när det framstår som uppenbart för behandlande läkare att patienten vid utskrivning inte är i behov av några insatser från socialtjänsten bör det vara möjligt att avstå från en sådan underrättelse.
Tidsfrist för övergång av betalningsansvaret för en utskrivningsklar patient
Nuvarande tidsfrist innan betalningsansvaret övergår från landsting till kommun beträffande en utskrivningsklar patient som vårdas inom den slutna psykiatriska tvångsvården ska minskas från trettio till femton vardagar.
Byte av vårdform
Vi föreslår att chefsöverläkaren ska kunna besluta att en patient ska övergå från sluten till öppen psykiatrisk tvångsvård. Det ska dock krävas ett medgivande av domstol när en sådan övergång avser en patient för vilken det finns ett beslut om att han eller hon ska undergå särskilda skyddsåtgärder. Vid övergång från öppen till sluten psykiatrisk tvångsvård ska även fortsättningsvis krävas medgivande av domstol.
En rätt till utomhusvistelse
Enligt vårt förslag ska en patient i den slutna psykiatriska tvångsvården ha rätt att vistas utomhus minst en timme varje dag, om det inte finns synnerliga skäl mot det. För en patient som kan anses representera en förhöjd säkerhetsrisk får utomhusvistelsen begränsas till en för ändamålet särskilt avgränsad plats.
Sammanfattning SOU 2012:17
40
Biträde av polis
Vi föreslår att polismyndigheten även framöver ska lämna biträde för att i ett antal situationer förflytta en patient som är föremål för psykiatrisk tvångsvård. En begäran om biträde ska få göras endast om det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan polisens särskilda befogenheter behöver tillgripas eller om det annars finns synnerliga skäl.
Vid handräckningen av en patient bör personal från sjukvårdsinrättningen närvara.
Möjligheten för polismyndigheten att tillfälligt omhänderta den som lider av en allvarlig psykisk störning och är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv eller i övrigt behöver omedelbar hjälp, ska behållas. Vi föreslår dock att reglerna ändras så att det klart framgår att den omhändertagne inte får tas i förvar. Polismyndigheten ska i stället ha en skyldighet att omedelbart föra den omhändertagne till en sjukvårdsinrättning för en läkarundersökning.
Psykiskt störda lagöverträdare
Våra förslag har sin utgångspunkt i Psykansvarskommitténs förslag
Vi har i vårt arbete utgått från Psykansvarskommitténs förslag och i dessa gjort nödvändiga uppdateringar och kompletteringar. I betänkandet presenterar vi våra överväganden och förslag i de frågor som Psykansvarskommittén behandlade och på en del närliggande områden.
Vår grundsyn på problematiken kring psykiskt störda lagöverträdare är densamma som Psykansvarskommitténs. Vi har dock i en del frågor valt att argumentera för andra lösningar än de som Psykansvarskommittén stannade för. Detta beror delvis på att det har skett förändringar i samhället under de ca tio år som har gått sedan Psykansvarskommittén presenterade sitt förslag. Det beror också på att vårt utredningsförslag är bredare än det som Psykansvarskommittén hade genom att vi samtidigt gör en översyn av den psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen.
SOU 2012:17 Sammanfattning
41
Ett krav på tillräknelighet ska införas
Vi föreslår att tillräknelighet åter ska vara ett krav för att en gärning ska utgöra brott. Detta innebär att en gärning inte ska utgöra brott om den begås av någon som till följd av en allvarlig psykisk störning, en tillfällig sinnesförvirring, en svår utvecklingsstörning eller ett allvarligt demenstillstånd saknade förmåga att förstå gärningens innebörd i den situation i vilken han eller hon befann sig. Inte heller ska en gärning utgöra brott om gärningsmannen hade en sådan förmåga men till följd av en allvarlig psykisk störning, en tillfällig sinnesförvirring, en svår utvecklingsstörning eller ett allvarligt demenstillstånd saknade förmåga att anpassa sitt handlande efter den. För att en gärning inte ska utgöra brott på grund av otillräknelighet krävs att det inte är gärningsmannen själv som i anslutning till gärningen har vållat sin bristande förmåga genom rus eller på något annat sätt.
Bestämmelsen i 30 kap. 6 § BrB, som innehåller en presumtion för en annan påföljd än fängelse och i vissa fall ett förbud mot fängelse för allvarligt psykiskt störda lagöverträdare, ska upphävas.
Frågan om gärningsmannens tillräknelighet bör prövas innan hans eller hennes uppsåt bedöms. Åklagaren har till uppgift att styrka att gärningsmannen var tillräknelig och, i förekommande fall, att en gärning utgör brott i de fall gärningsmannen i anslutning till gärningen har varit otillräknelig men detta har berott på orsaker som han eller hon själv är ansvarig för, s.k. självförvållade tillstånd. Bedömningen av frågan, om gärningsmannen var tillräknelig, kommer i huvudsak att ske mot bakgrund av ett utlåtande över en rättspsykiatrisk undersökning. Man kan säga att det kommer att råda en presumtion för att gärningsmannen var tillräknelig när han eller hon utförde gärningen.
Bestämning av påföljd för psykiskt störda lagöverträdare
Vi föreslår att överlämnande till rättspsykiatrisk vård ska avskaffas som självständig påföljd och att normala bestämmelser om påföljdsbestämning ska gälla även för psykiskt störda lagöverträdare som fälls till ansvar.
Som en förmildrande omständighet vid bedömningen av straffvärdet ska det särskilt beaktas om den tilltalade till följd av en psykisk störning, en sinnesrörelse eller av någon annan orsak har haft ned-
Sammanfattning SOU 2012:17
42
satt förmåga att förstå gärningens innebörd i den situation i vilken han eller hon befann sig eller att anpassa sitt handlande efter en sådan förståelse eller att kontrollera sitt handlande.
En pågående behandling av en psykisk störning som kan antas ha samband med brottsligheten ska kunna beaktas som ett särskilt skäl för val av skyddstillsyn som påföljd i stället för fängelse. Som särskilt skäl för skyddstillsyn i förening med s.k. kontraktsvård ska det kunna beaktas om en psykisk störning som kräver vård eller behandling i väsentlig grad har bidragit till att brottet har begåtts. Vid påföljdsvalet ska rätten i skälig omfattning beakta om den tilltalade i anslutning till brottet har genomgått eller genomgår frivillig psykiatrisk vård eller psykiatrisk tvångsvård.
Psykiatrisk vård i ett reformerat system
Det är angeläget att de gärningsmän som har ett psykiatriskt vårdbehov får detta tillgodosett på ett så tidigt stadium som möjligt. I de fall det finns förutsättningar för psykiatrisk tvångsvård bör sådan vård därför komma till stånd utan dröjsmål. Ett antal av de personer som genomgår en rättspsykiatrisk undersökning i fråga om tillräknelighet bedöms kunna uppfylla de av oss föreslagna förutsättningarna för psykiatrisk tvångsvård. För att möjliggöra att den enskildes vårdbehov blir tillgodosett i de fallen föreslår vi att det av ett rättspsykiatriskt utlåtande i fråga om en sådan undersökning ska framgå att den misstänkte gärningsmannen uppfyller förutsättningarna för psykiatrisk tvångsvård.
Det av stor vikt att psykiatrisk tvångsvård kan fortsätta även i de fall gärningsmannen döms till fängelse. Vi föreslår därför att det av lagstiftningen uttryckligen ska framgå att den dömde inte får tas in i kriminalvårdsanstalt för verkställighet av straffet så länge sluten psykiatrisk tvångsvård pågår. Det är viktigt att det står klart för den dömde att fängelsestraffet verkställs under tiden som han eller hon befinner sig inom den slutna tvångsvården. Vi föreslår därför att rätten i domen på fängelse ska upplysa om att verkställigheten av fängelsestraffet ska ske genom sluten psykiatrisk tvångsvård så länge det finns förutsättningar för sådan vård.
SOU 2012:17 Sammanfattning
43
Sluten stödenhet – en ny form av verkställighet av fängelse för vissa lagöverträdare med funktionsnedsättning
Det ska införas en ny form av verkställighet av fängelse, sluten stödenhet, för vissa lagöverträdare med funktionsnedsättning. Sådan verkställighet ska kunna bli aktuell om den dömde på grund av en svår utvecklingsstörning, en svår autismspektrumstörning eller någon annan stor och varaktig psykisk funktionsnedsättning har en så uttalad kognitiv funktionsnedsättning att han eller hon är i särskilt behov av det stöd och den service som kan ges vid en sluten stödenhet.
Verksamheten vid en sluten stödenhet ska vara utformad i små enheter enligt principerna för en bostad med särskild service enligt LSS. Kriminalvården ska ansvara för verkställigheten av fängelse i en sluten stödenhet.
Vi föreslår att det är allmän domstol som i domen, i vilken fängelsestraffet döms ut, ska besluta att verkställigheten ska inledas i en sådan enhet. Kriminalvården ska kunna besluta om sådan verkställighet om det under pågående verkställighet av fängelsestraffet i kriminalvårdsanstalt uppmärksammas att den intagne uppfyller förutsättningarna.
Kriminalvården ska ha en skyldighet att tillsammans med landstinget och kommunen upprätta en individuell plan för den som ska friges från verkställighet i en sluten stödenhet. I planen ska det redovisas vilka stödinsatser som den dömde är i behov av och vem som ansvarar för respektive insats.
Särskilda skyddsåtgärder
Det bör finnas en tydlig uppdelning mellan straffrättsligt ansvar, det psykiatriska vårdbehovet och intresset för skydd mot fortsatta angrepp mot människors liv eller hälsa. Möjligheten att besluta om åtgärder i syfte att förhindra att en gärningsman på nytt begår en allvarlig våldsgärning av allvarligt slag ska därför inte vara en del av påföljdssystemet, utan en fristående reaktion som är knuten till den otillåtna gärningen eller brottet. Åtgärderna bör benämnas särskilda skyddsåtgärder. Regleringen i fråga om sådana åtgärder ska finnas i en särskild lag.
När man utformar ett system med särskilda skyddsåtgärder är det viktigt att finna en etiskt godtagbar avvägning mellan å ena
Sammanfattning SOU 2012:17
44
sidan intresset av skydd och å andra sidan berättigade krav på att de åtgärder som vidtas så långt möjligt är proportionerliga i förhållande till den risk man bedömer finns. Det måste också säkerställas att beslutsunderlaget och beslutsprocessen uppfyller tillräckliga krav på rättssäkerhet. Åtgärderna ska bygga på respekt för gärningsmannens integritet och människovärde.
Enligt vårt förslag är det i huvudsak den kategori av personer som i dag döms till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning som ska kunna bli föremål för särskilda skyddsåtgärder. Detta innebär att särskilda skyddsåtgärder ska kunna beslutas i två situationer. Den ena situationen är då en gärningsman har begått en otillåten gärning som inte utgör brott eftersom kravet på tillräknelighet inte är uppfyllt. Den andra situationen är då en gärningsman ska friges efter att ha undergått ett fängelsestraff på viss tid eller sluten ungdomsvård efter att ha dömts för ett brott som han eller hon har begått under påverkan av en allvarlig psykisk störning, en tillfällig sinnesförvirring, en svår utvecklingsstörning eller ett allvarligt demenstillstånd. I båda situationerna ska det krävas att gärningen har riktat sig mot eller medfört fara för någon annans liv eller hälsa och att det i straffskalan för det fullbordade brottet inte var föreskrivet lindrigare straff än fängelse sex månader. Det ska också krävas att det med hänsyn till gärningsmannens eller den dömdes psykiska tillstånd, hans eller hennes tidigare begångna gärningar och omständigheterna i övrigt finns en påtaglig risk för att han eller hon på nytt begår en gärning som riktar sig mot eller medför fara för någon annans liv eller hälsa och är av allvarligt slag.
Beslut om särskilda skyddsåtgärder ska fattas av allmän förvaltningsdomstol efter ansökan av åklagare. Vid sin prövning ska förvaltningsdomstolen utgå från vad den allmänna domstolen har funnit utrett beträffande gärningen. För att betona att särskilda skyddsåtgärder är knutna till en otillåten gärning eller ett brott ska förvaltningsdomstolen kunna besluta om särskilda skyddsåtgärder endast om allmän domstol antingen genom en dom, som har vunnit laga kraft, har fastställt att gärningsmannen har begått en otillåten gärning som inte utgör brott eftersom inte kravet på tillräknelighet är uppfyllt eller i den dom genom vilken gärningsmannen dömdes till fängelse eller sluten ungdomsvård har beslutat att en prövning i fråga om särskilda skyddsåtgärder ska ske.
Allmän förvaltningsdomstol ska minst var sjätte månad pröva om det fortfarande finns förutsättningar för särskilda skyddsåtgärder.
SOU 2012:17 Sammanfattning
45
Det är också allmän förvaltningsdomstol som ska pröva om sådana åtgärder ska upphöra.
Särskilda skyddsåtgärder ska kunna genomföras i sluten form eller i öppen form. Åtgärderna ska undergås i den form som är tillräcklig för att syftet med åtgärderna ska kunna tillgodoses. Allmän förvaltningsdomstol ska kunna besluta att särskilda skyddsåtgärder i sluten form ska övergå till åtgärder i öppen form samt att åtgärder i öppen form ska övergå till sluten form.
Vid genomförande av särskilda skyddsåtgärder i sluten form ska den som är föremål för åtgärderna placeras i en särskild skyddsenhet. Den som är under 18 år ska dock som huvudregel i stället placeras i ett särskilt ungdomshem. Särskilda skyddsåtgärder i sluten form ska kunna kombineras med öppen psykiatrisk tvångsvård.
Den som undergår särskilda skyddsåtgärder i öppen form ska få det stöd och den omvårdnad samt underkastas den kontroll som behövs för att syftet med åtgärderna ska kunna tillgodoses. Särskilda skyddsåtgärder i öppen form ska kunna förenas med villkor avseende bl.a. skyldighet att genomgå nödvändig vård eller behandling eller förbud mot att använda berusningsmedel.
Det ska vara möjligt att vidta vissa kontroll- och tvångsåtgärder i syfte att upprätthålla ordningen och säkerheten i samband med genomförandet av särskilda skyddsåtgärder.
Vi föreslår att staten både ska ansvara för systemet med särskilda skyddsåtgärder och stå för genomförandet av åtgärderna. Det bör vara en uppgift för regeringen att besluta vilken eller vilka myndigheter som bör ha ansvaret för de särskilda skyddsåtgärderna och hur verksamheten närmare bör organiseras. Enligt vår bedömning framstår det dock som rimligt att SiS får ha både ansvaret för och genomföra särskilda skyddsåtgärder för den som genomgår dessa i ett särskilt ungdomshem.
Psykiatrisk tvångsvård i samband med ett annat frihetsberövande
Det ska inte längre ställas upp särskilda (lägre) krav för att det ska kunna bli aktuellt med psykiatrisk tvångsvård för den som redan är frihetsberövad genom att vara anhållen, häktad, intagen på en enhet för rättspsykiatrisk undersökning eller intagen i (eller ska förpassas till) en kriminalvårdsanstalt eller ett särskilt ungdomshem.
Rättspsykiatrisk vård ska inte längre vara benämning på sådan psykiatrisk tvångsvård som ges under verkställighet av påföljder
Sammanfattning SOU 2012:17
46
som innefattar frihetsberövande, under anhållnings- eller häktningstid eller under en rättspsykiatrisk undersökning.
Vissa straffprocessuella frågor
Vid införandet av en tillräknelighetsreglering krävs det vissa straffprocessuella förändringar. Som huvudregel ska frågan om gärningsmannens tillräknelighet avgöras av allmän domstol först efter det att en rättspsykiatrisk undersökning har gjorts i frågan. Det ska därför finnas en skyldighet att inleda en förundersökning samt att väcka åtal även om det finns skäl som talar för att en gärning inte utgör brott till följd av att gärningsmannen inte uppfyller kravet på tillräknelighet. Det ska i stämningsansökan anges att det finns sådana skäl. Åklagaren ska kunna besluta om åtalsunderlåtelse även om det finns skäl som talar för att gärningsmannen inte uppfyller kravet på tillräknelighet.
Om domstolen finner att gärningsmannen inte uppfyller kravet på tillräknelighet ska åtalet ogillas. Domstolen ska dessutom genom en dom fastställa att gärningsmannen har begått en otillåten gärning som inte utgör brott eftersom kravet på tillräknelighet inte är uppfyllt. På yrkande av åklagaren ska domstolen kunna besluta att gärningsmannen ska omhändertas i avvaktan på att en sådan dom vinner laga kraft och allmän förvaltningsdomstol kan inleda sin prövning i fråga om särskilda skyddsåtgärder. Ett sådant beslut om omhändertagande ska dock inte få fattas om det framgår att gärningsmannen inte uppfyller förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder.
Rättspsykiatrisk undersökning
Det ska införas tre nya former av rättspsykiatriska bedömningar, vilka som huvudregel ska ingå i en rättspsykiatrisk undersökning. Bedömningarna ska ta sikte på frågan om gärningsmannens tillräknelighet, förutsättningarna för verkställighet av fängelse i en sluten stödenhet och förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder. Det ska avges ett utlåtande för respektive fråga.
Ett utlåtande beträffande gärningsmannens tillräknelighet ska avges av en läkare vid undersökningsenheten eller av någon annan läkare som huvudmannen för enheten utser. Utlåtanden i övriga typer
SOU 2012:17 Sammanfattning
47
av utlåtanden ska avges av den myndighet som regeringen bestämmer.
Allmän domstol ska i ett brottmål även kunna besluta att hämta in ett läkarintyg efter en preliminär rättspsykiatrisk undersökning i fråga om gärningsmannens tillräknelighet eller i fråga om förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder.
Socialstyrelsen ska utöva tillsyn över efterlevnaden av bestämmelserna om kontroll- och tvångsåtgärder i samband med en rättspsykiatrisk undersökning.
Registerfrågor
Vi föreslår att belastningsregistret ska innehålla uppgifter om den beträffande vilken det genom en dom har fastställts att han eller hon har begått en otillåten gärning som inte utgör brott eftersom kravet på tillräknelighet inte är uppfyllt och om den för vilken särskilda skyddsåtgärder har beslutats.
Kontroll- och tvångsåtgärder i samband med en rättspsykiatrisk undersökning eller när den som är intagen i anstalt eller häkte är föremål för frivillig psykiatrisk vård
Om det är nödvändigt med hänsyn till ordningen eller säkerheten ska de kontroll- och tvångsåtgärder som är tillåtna enligt FäL eller HäL i huvudsak få vidtas även när den som är intagen i kriminalvårdsanstalt eller häkte har förts över till en undersökningsenhet för rättspsykiatrisk undersökning eller till en vårdinrättning för frivillig psykiatrisk vård. Dessa åtgärder ska kunna vidtas även när en misstänkt som är på fri fot efter beslut av domstol har tagits in på en rättspsykiatrisk undersökningsenhet.
I syfte att upprätthålla ordningen och säkerheten vid de rättspsykiatriska undersökningsenheterna ska den som ska genomgå en rättspsykiatrisk undersökning utan att vara frihetsberövad kunna få personliga tillhörigheter omhändertagna, kunna kroppsvisiteras eller kroppsbesiktigas för eftersökande av otillåtna föremål samt bli föremål för drogkontroll.
Sammanfattning SOU 2012:17
48
Gemensamma frågor
Skydd för brottsoffer
I syfte att stärka skyddet för brottsoffer föreslår vi att det i lagen om psykiatrisk tvångsvård införs en bestämmelse som anger att chefsöverläkaren särskilt ska beakta brottsoffers intresse när han eller hon fattar beslut om placering för patienten.
Säkerhet på och utanför sjukvårdsinrättningen
Ett genomförande av våra förslag kommer att innebära att andelen patienter som erhåller psykiatrisk vård under tid som de avtjänar verkställighet av fängelse eller sluten ungdomsvård, kommer att öka. För att säkerhetsnivån i förhållande till dessa personer inte ska avvika alltför mycket från den säkerhet som gäller inom kriminalvården och inom SiS, föreslår vi att det införs en rätt för vårdgivaren att kunna besluta om allmän inpasseringskontroll vid vissa vårdavdelningar. Vi betonar samtidigt att den grundläggande säkerheten måste vila på ett dynamiskt säkerhetstänkande.
Vi föreslår vidare att det ska vara möjligt för chefsöverläkaren att besluta om besöksrestriktioner även av hänsyn till ordning och säkerhet.
Den möjlighet som Kriminalvården och SiS har i nuläget att kunna fatta beslut om inskränkningar i förhållande till en patient som är intagen i kriminalvårdsanstalt eller slutet ungdomshem – inskränkningar som kan avse rätten att ta emot och skicka försändelser, ta emot besök eller stå i förbindelse med utomstående genom elektronisk kommunikation – ska behållas. Även nuvarande regler, som innebär att det är dessa myndigheter som fattar beslut om permission och frigång för dessa patienter, ska behållas.
I syfte att höja säkerheten föreslår vi också att tillämpningsområdet för chefsöverläkarens möjlighet att kunna besluta om inskränkningar av patientens rätt att använda elektroniska kommunikationstjänster ska utvidgas. Med vårt förslag ska ett sådant beslut inte bara kunna grundas på skäl som är hänförliga till vården eller rehabiliteringen av patienten eller för att undvika att någon annan lider skada utan också av hänsyn till ordning och säkerhet.
I syfte att möjliggöra att säkerheten kan upprätthållas vid domstolsförhandlingar som äger rum på sjukvårdsinrättningen, föreslår vi att chefsöverläkaren ska kunna besluta om att en patient som
SOU 2012:17 Sammanfattning
49
genomgår öppen psykiatrisk tvångsvård och som ska närvara vid förhandlingen, ska kroppsvisiteras. Visitationen ska ske för att kontrollera att patienten inte för in farliga eller olämpliga föremål in på sjukvårdsinrättningen.
Ett förbud mot fotografering
Vi föreslår att vårdgivaren ska kunna besluta om fotograferingsförbud på en vårdavdelning. Syftet är att skydda patienter från att ofrivilligt utsättas för kränkande fotografering under vårdtiden.
Samverkan mellan olika huvudmän
Vi bedömer att de ändringar vi föreslår beträffande rekvisiten för intagning till psykiatrisk tvångsvård, tillsammans med det borttagna undantaget för personer med utvecklingsstörning, kan leda till att ungdomar med autism eller störningar inom autismspektrat kan bli föremål för sådan vård.
Vi bedömer vidare att våra ändrade intagningsrekvisit kan undanröja en del av de gränsdragningsproblem som nu finns mellan LVM och LPT i förhållande till samsjukliga personer.
Insatser av andra än vårdpersonal
Vi förslår att chefsöverläkarens skyldighet att lämna ut nödvändiga uppgifter av betydelse för säkerheten inte bara ska gälla i förhållande till en stödperson utan också omfatta gode män, förvaltare och kontaktperson.
Vi föreslår också att sekretessreglerna ändras så att uppgift om en person som erhåller psykiatrisk tvångsvård får lämnas från en myndighet inom hälso- och sjukvården till en myndighet inom socialtjänsten, om det är befogat att lämna uppgiften av hänsyn till säkerheten för socialtjänstens personal.
Sammanfattning SOU 2012:17
50
Privatisering av psykiatrisk tvångsvård
Vi lämnar inte något förslag som innebär att det blir möjligt för annan än landstingen och Rättsmedicinalverket att bedriva psykiatrisk tvångsvård.
Kostnader för den rättspsykiatriska vården
Kostnaderna för rättspsykiatrin och de övriga kostnader som sammanhänger med denna typ av vård kan uppskattas till cirka 2,3 miljarder kr för år 2010. De kostnader som har beräknats är, förutom kostnader för den vård som landstingen bedriver och ansvarar för, kostnader för den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten, vissa kostnader inom socialtjänsten för missbruksvård, anpassat boende och sysselsättning samt för transporter. Några säkra slutsatser i fråga om vilka av dessa kostnader som hänför sig till det s.k. samhällsskyddet inom den rättspsykiatriska vården kan inte dras av tillgängligt material.
Kostnader för genomförandet av vårt förslag
Våra beräkningar tyder på att ändringarna rörande tvångsvården inom allmänpsykiatrin inte kommer att medföra några kostnadseffekter. Vi baserar detta antagande på att mycket tyder på att antalet vårddagar inom allmänpsykiatrin inte kommer att påverkas av förslagen.
I fråga om kostnader för psykiskt störda lagöverträdare innebär förslagen, med den fördelning av huvudmannaskap som vi slutligen stannat för, att landstingens kostnader för psykiatrisk tvångsvård kommer att minska samtidigt som kostnaderna för Kriminalvården, kommunerna, Rättsmedicinalverket, SiS och Socialstyrelsen beräknas öka något. Staten i egenskap av huvudman för genomförandet av de särskilda skyddsåtgärderna ådrar sig ökade kostnader. Domstolarna och åklagarväsendet antas på sikt ha oförändrade kostnader.
Vi har också föreslagit inrättandet av två nya myndigheter, Tvångsåtgärdsnämnden och Skyddsåtgärdsmyndigheten.
51
Författningsförslag
Viss lagtext är markerad med grå färg. Detta har gjorts för att det ska framgå att denna text är hämtad från Psykansvarskommitténs betänkande. Vi kommer i dessa delar inte att lämna egna förslag. Lagtexten har dock ändrats om det har varit nödvändigt för att den ska vara anpassad till våra förslag. En del språkliga ändringar har också gjorts. Att texten finns med i promemorian beror på att detta underlättar för läsaren.
1 Förslag till lag om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken
dels att 30 kap. 6 § och 31 kap. 3 § ska upphöra att gälla,
dels att 1 kap. 6 och 8 §§, 26 kap. 5 §, 29 kap. 3 §, 30 kap. 9 §, 33 kap. 6 § och 36 kap. 13 § ska ha följande lydelse,
dels att det i balken ska införas sex nya paragrafer, 1 kap. 2 a, 9 och 10 §§, 26 kap. 4 och 10 a §§ och 32 kap. 6 §.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap. Om brott och brottspåföljder
2 a §
En gärning utgör inte brott om den begås av någon som till följd av
1. en allvarlig psykisk störning,
2. en tillfällig sinnesförvirring,
3. en svår utvecklingsstörning eller
4. ett allvarligt demenstill-
Författningsförslag SOU 2012:17
52
stånd
har saknat förmåga att förstå gärningens innebörd i den situation i vilken han eller hon befann sig eller att anpassa sitt handlande efter en sådan förståelse.
Vad som nu har sagts gäller inte om gärningsmannen i anslutning till gärningen själv har vållat sin bristande förmåga genom rus eller på något annat sätt.
6 §1
För brott som någon begått innan han fyllt femton år får inte dömas till påföljd.
En gärning som någon begår innan han eller hon har fyllt femton år utgör inte brott. En sådan gärning får inte heller leda till åtgärder enligt lagen (0000:00) om särskilda skyddsåtgärder.
8 §2
Förutom påföljd kan brott, enligt vad därom är stadgat, föranleda förverkande av egendom, företagsbot eller annan särskild rättsverkan, så ock medföra skyldighet att gälda skadestånd.
Förutom påföljd kan brott, enligt vad som är föreskrivet om detta, leda till förverkande av egendom, företagsbot eller annan särskild rättsverkan, samt medföra skyldighet att betala skadestånd.
I fall som avses i 2 a § första stycket eller 6 § gäller vad som nu har sagts om brott i stället en otillåten gärning.
9 § En otillåten gärning, som enligt 2 a § inte utgör brott, kan i vissa fall leda till åtgärder enligt lagen ( 0000:00 ) om särskilda skyddsåtgärder.
1 Senaste lydelse 1988:942. 2 Senaste lydelse 1986:118.
SOU 2012:17 Författningsförslag
53
10 § 3
Vad som i denna balk eller annan författning föreskrivs om brott ska i tillämpliga delar gälla också sådana gärningar som avses i 2 a § första stycket och 6 §.
26 kap. Om fängelse
4 § 4
Domstolen ska i en dom på fängelse besluta att verkställigheten av fängelsestraffet ska inledas i en sluten stödenhet om den dömde på grund av
1. en svår utvecklingsstörning,
2. en svår autismspektrumstörning eller
3. någon annan stor och varaktig psykisk funktionsnedsättning
har en så uttalad kognitiv funktionsnedsättning att han eller hon är i särskilt behov av det stöd och den service som kan ges vid en sådan enhet.
5 §5
Den som dömts till fängelse skall för verkställighet av straffet tas in i kriminalvårdsanstalt om inte annat är särskilt föreskrivet.
Den som har dömts till fängelse ska för verkställighet av straffet tas in i kriminalvårdsanstalt om
1. inte domstolen har beslutat att verkställigheten ska inledas i en sluten stödenhet,
2. det inte finns förutsättningar för verkställighet enligt lagen ( 1994:451 ) om intensivövervak-
3 Psykansvarskommittén föreslog att bestämmelsen skulle tas in som en ny 9 §. 4 Tidigare 4 § upphävd genom 1988:942. 5 Senaste lydelse 1998:604.
Författningsförslag SOU 2012:17
54
ning med elektronisk kontroll eller
3. den dömde inte får tas in i en kriminalvårdsanstalt eftersom han eller hon är föremål för sluten psykiatrisk tvångsvård.
10 a §
Den som har dömts till fängelse på viss tid kan i vissa fall efter frigivningen bli föremål för åtgärder enligt lagen ( 0000:00 ) om särskilda skyddsåtgärder.
Kriminalvården ska i en anmälan till åklagaren ange vid vilken tidpunkt den dömde ska friges från fängelsestraffet, om det inför frigivningen ska ske en prövning i frågan, om den dömde ska bli föremål för särskilda skyddsåtgärder.
29 kap. Om straffmätning och påföljdseftergift
3 §6
Som förmildrande omständigheter vid bedömningen av straffvärdet ska, vid sidan av vad som är föreskrivet för vissa fall, särskilt beaktas
1. om brottet föranletts av någon annans uppenbart kränkande beteende,
2. om den tilltalade till följd av en allvarlig psykisk störning haft nedsatt förmåga att inse gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt eller annars till följd av en psykisk störning, sinnesrörelse eller av någon annan orsak haft nedsatt förmåga att kontrol-
1. om brottet har föranletts av någon annans uppenbart kränkande beteende,
2. om den tilltalade till följd av en psykisk störning, en sinnesrörelse eller av någon annan orsak har haft nedsatt förmåga att förstå gärningens innebörd i den situation i vilken han eller hon befann sig eller att anpassa sitt handlande efter en sådan förståelse eller att kontrollera sitt
6 Senaste lydelse 2010:370.
SOU 2012:17 Författningsförslag
55
lera sitt handlande, handlande,
3. om den tilltalades handlande stått i samband med hans eller hennes bristande utveckling, erfarenhet eller omdömesförmåga,
4. om brottet föranletts av stark mänsklig medkänsla, eller
3. om den tilltalades handlande har stått i samband med hans eller hennes bristande utveckling, erfarenhet eller omdömesförmåga,
4. om brottet har föranletts av stark mänsklig medkänsla, eller
5. om gärningen, utan att vara fri från ansvar, är sådan som avses i 24 kap.
Om det är påkallat med hänsyn till brottets straffvärde, får dömas till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet.
30 kap. Om val av påföljd
9 §7
Vid val av påföljd skall rätten som skäl för skyddstillsyn beakta om det finns anledning att anta att denna påföljd kan bidra till att den tilltalade avhåller sig från fortsatt brottslighet.
Vid val av påföljd ska rätten som skäl för skyddstillsyn beakta om det finns anledning att anta att denna påföljd kan bidra till att den tilltalade avhåller sig från fortsatt brottslighet.
Som särskilda skäl för skyddstillsyn i stället för fängelse kan rätten beakta
1. om en påtaglig förbättring skett av den tilltalades personliga eller sociala situation i något hänseende som kan antas ha haft samband med hans brottslighet,
1. om en påtaglig förbättring har skett av den tilltalades personliga eller sociala situation i något hänseende som kan antas ha haft samband med hans eller hennes brottslighet,
2. om den tilltalade undergår behandling för missbruk eller annat förhållande som kan antas ha samband med hans brottslighet,
3. om missbruk av beroendeframkallande medel eller något annat särskilt förhållande som kräver vård eller annan behandling i väsentlig grad har bidragit
2. om den tilltalade undergår behandling för missbruk, psykisk störning eller annat förhållande som kan antas ha samband med hans eller hennes brottslighet,
3. om missbruk av beroendeframkallande medel, psykisk störning eller något annat särskilt förhållande som kräver vård eller annan behandling i väsent-
7 Senaste lydelse 1998:604.
Författningsförslag SOU 2012:17
56
till att brottet har begåtts och den tilltalade förklarar sig villig att gå igenom lämplig behandling som enligt en för honom uppgjord plan kan anordnas i samband med verkställigheten eller
lig grad har bidragit till att brottet har begåtts och den tilltalade förklarar sig villig att gå igenom lämplig behandling som enligt en för honom eller henne uppgjord plan kan anordnas i samband med verkställigheten eller
4. om den tilltalade samtycker till att skyddstillsynen förenas med en föreskrift om samhällstjänst och en sådan föreskrift är lämplig med hänsyn till den tilltalades person och övriga omständigheter.
32 kap. Om överlämnande till särskild vård för unga
6 §
Den som har dömts till sluten ungdomsvård kan i vissa fall efter frigivningen bli föremål för åtgärder enligt lagen ( 0000:00 ) om särskilda skyddsåtgärder.
Statens institutionsstyrelse ska i en anmälan till åklagaren ange vid vilken tidpunkt den dömde ska friges från den slutna ungdomsvården, om det inför frigivningen ska ske en prövning i frågan, om den dömde ska bli föremål för särskilda skyddsåtgärder.
33 kap. Om avräkning av anhållnings- och häktestid m.m.
6 §8
Om någon döms till fängelse på viss tid eller till sluten ungdomsvård eller om rätten med tillämpning av 34 kap. 1 § 1 förordnar att sådan påföljd skall avse ytterligare brott, och den dömde med anledning av misstanke om brott som prövats
Om någon döms till fängelse på viss tid eller till sluten ungdomsvård eller om rätten med tillämpning av 34 kap. 1 § 1 förordnar att sådan påföljd ska avse ytterligare brott, och den dömde med anledning av misstanke om brott som prövats
8 Senaste lydelse 2006:891.
SOU 2012:17 Författningsförslag
57
genom dom i målet har varit berövad friheten på sätt som enligt 19 a § första stycket lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. får tillgodoräknas som tid under vilken påföljden verkställts i anstalt eller vid ett särskilt ungdomshem, får rätten förordna att påföljden skall anses helt verkställd genom frihetsberövandet. En förutsättning för ett sådant förordnande är att den tid som den utdömda påföljden överstiger frihetsberövandet med är ringa.
genom dom i målet har varit berövad friheten på sätt som enligt 19 a § första stycket lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. får tillgodoräknas som tid under vilken påföljden verkställts i anstalt, i en sluten stödenhet eller vid ett särskilt ungdomshem, får rätten förordna att påföljden ska anses helt verkställd genom frihetsberövandet. En förutsättning för ett sådant förordnande är att den tid som den utdömda påföljden överstiger frihetsberövandet med är ringa.
Om rätten undanröjer en villkorlig dom eller en skyddstillsyn och i stället dömer till fängelse på viss tid eller till sluten ungdomsvård, gäller första stycket även i fråga om sådana frihetsberövanden som anges i 19 a § andra stycket lagen om beräkning av strafftid m.m.
Om någon döms till böter eller ungdomstjänst och med anledning av misstanke om brott, som prövats genom dom i målet, har varit berövad friheten på sätt som enligt första stycket får tillgodoräknas som verkställighet av påföljd, får rätten förordna att påföljden skall anses helt eller delvis verkställd genom frihetsberövandet.
Om någon döms till böter eller ungdomstjänst och med anledning av misstanke om brott, som prövats genom dom i målet, har varit berövad friheten på sätt som enligt första stycket får tillgodoräknas som verkställighet av påföljd, får rätten förordna att påföljden ska anses helt eller delvis verkställd genom frihetsberövandet.
36 kap. Om förverkande av egendom, företagsbot och annan
särskild rättsverkan av brott
13 §9
Har brott begåtts av någon som inte fyllt femton år eller som handlat under påverkan av
Har en straffbelagd gärning begåtts av någon som inte fyllt femton år eller som handlat
9 Senaste lydelse 1991:1138.
Författningsförslag SOU 2012:17
58
en allvarlig psykisk störning får rätten besluta om förverkande av egendom eller om annan särskild rättsverkan, som kan följa på brottet, endast om och i den mån det med hänsyn till hans psykiska tillstånd, gärningens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan anses skäligt.
under påverkan av en allvarlig psykisk störning får rätten besluta om förverkande av egendom eller om annan särskild rättsverkan, som kan följa på gärningen, endast om och i den mån det med hänsyn till hans psykiska tillstånd, gärningens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan anses skäligt.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.
SOU 2012:17 Författningsförslag
59
2 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken
dels att det i balken ska införas tretton nya paragrafer, 20 kap. 6 a och 7 c §§, 21 kap. 13 §, 23 kap. 1 a §, 24 kap. 25 §, 25 kap. 10 §, 26 kap. 9 §, 27 kap. 34 §, 28 kap. 16 § samt 30 kap. 3 a, 3 b, 3 c och 3 d §§,
dels att 20 kap. 1 och 6 §§, 23 kap. 1 §, 24 kap. 22 §, 29 kap. 6 §, samt 31 kap. 1 och 2 §§ samt 45 kap. 4 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
20 kap. Om rätt till åtal och om målsägande
1 §
Fråga om ansvar för brott må ej av rätten upptagas, med mindre åtal för brottet väckts. Rätten äge dock utan åtal upptaga fråga om ansvar för förseelse i rättegången.
En fråga om ansvar för brott får tas upp av rätten, endast om åtal har väckts för brottet. Rätten får dock utan åtal ta upp en fråga om ansvar för förseelse i rättegången.
När åtal har väckts får rätten, i fall då 1 kap. 2 a § brottsbalken kan vara tillämplig, även ta upp och pröva frågan, om den tilltalade har begått gärningen och om denna var otillåten.
6 §10
Åklagare skall, om ej annat är stadgat, tala å brott, som hör under allmänt åtal.
Åklagare ska, om inte annat är föreskrivet, väcka åtal för brott, som hör under allmänt åtal.
I fall som avses i första stycket ska åklagare väcka åtal även om det skulle finnas skäl som talar för att gärningen, enligt 1 kap. 2 a § brottsbalken , inte utgör ett brott.
10 Senaste lydelse 1964:166.
Författningsförslag SOU 2012:17
60
6 a §
Utgör en gärning, enligt 1 kap. 2 a § brottsbalken , inte ett brott ska rätten fastställa om den tilltalade har begått gärningen och om denna var otillåten.
7 c §
Bestämmelserna i 7, 7 a och 7 b §§ tillämpas på motsvarande sätt även om det skulle finnas skäl som talar för att gärningen, med hänsyn till 1 kap. 2 a § brottsbalken , inte utgör brott.
21 kap. Om den misstänkte och hans försvar
13 §
Vad som sägs i detta kapitel om brott gäller även en gärning som enligt 1 kap. 2 a § brottsbalken inte utgör brott.
23 kap. Om förundersökning
1 §11
Förundersökning skall inledas så snart det på grund av angivelse eller av annat skäl finns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal har förövats.
Förundersökning ska inledas så snart det på grund av angivelse eller av något annat skäl finns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal har begåtts. En förundersökning ska inledas även om det finns skäl som talar för att gärningen enligt 1 kap. 2 a § brottsbalken inte utgör brott.
Förundersökning behöver dock inte inledas, om det är uppenbart att brottet inte går att utreda. Att förundersökning inte behöver inledas i vissa andra fall följer av 4 a § och 22 §.
Om det krävs angivelse för att brottet skall höra under all-
Om det krävs angivelse för att brottet ska höra under all-
11 Senaste lydelse 1994:1412.
SOU 2012:17 Författningsförslag
61
mänt åtal, får förundersökning trots det inledas utan angivelse, om det innebär fara att avvakta en angivelse. I så fall skall målsäganden underrättas snarast. Om denne då inte anger brottet till åtal, skall förundersökningen läggas ned.
mänt åtal, får förundersökning trots det inledas utan angivelse, om det innebär fara att avvakta en angivelse. I så fall ska målsäganden underrättas snarast. Om denne då inte anger brottet till åtal, ska förundersökningen läggas ned.
1 a §
Vad som sägs i detta kapitel om brott gäller även en gärning som enligt 1 kap. 2 a § brottsbalken inte utgör brott.
24 kap. Om häktning och anhållande
22 §12
Den som är gripen, anhållen eller häktad skall tas i förvar. Den som är gripen behöver dock inte tas i förvar om det inte är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med gripandet, ordning eller säkerhet. Den som häktas skall utan dröjsmål föras till häkte.
Den som är gripen, anhållen eller häktad ska tas i förvar. Den som är gripen behöver dock inte tas i förvar om det inte är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med gripandet, ordning eller säkerhet. Den som häktas ska utan dröjsmål föras till häkte.
Om det är av synnerlig vikt att den häktade, för utredning av det brott som föranlett häktningen eller något annat brott som han är misstänkt för, förvaras på en annan plats än som anges i första stycket, får rätten på åklagarens begäran förordna att den häktade tills vidare inte skall föras till häkte. Rätten eller åklagaren får även besluta att den häktade, sedan han förts till häkte, skall föras till en plats
Om det är av synnerlig vikt att den häktade, för utredning av det brott som föranlett häktningen eller något annat brott som han eller hon är misstänkt för, förvaras på en annan plats än som anges i första stycket, får rätten, på åklagarens begäran, förordna att den häktade tills vidare inte ska föras till häkte. Rätten eller åklagaren får även besluta att den häktade, sedan han eller hon har förts till häkte,
12 Senaste lydelse 1998:24.
Författningsförslag SOU 2012:17
62
utom häktet för förhör eller annan åtgärd.
ska föras till en plats utom häktet för förhör eller annan åtgärd.
Om förvaring av den som är häktad och undergår eller har undergått rättspsykiatrisk undersökning finns särskilda bestämmelser.
I lagen (0000:00) om rättspsykiatrisk undersökning finns bestämmelser om förvaring av den som är häktad och genomgår eller har genomgått en rättspsykiatrisk undersökning.
25 §
Vad som sägs i detta kapitel om brott gäller även en gärning som enligt 1 kap. 2 a § brottsbalken inte utgör brott.
25 kap. Om reseförbud och anmälningsskyldighet
10 §
Vad som sägs i detta kapitel om brott gäller även en gärning som enligt 1 kap. 2 a § brottsbalken inte utgör brott.
26 kap. Om kvarstad
9 §
Vad som sägs i detta kapitel om brott gäller även en gärning som enligt 1 kap. 2 a § brottsbalken inte utgör brott.
27 kap. Om beslag, hemlig teleavlyssning m.m.
34 §
Vad som sägs i detta kapitel om brott gäller även en gärning som enligt 1 kap. 2 a § brottsbalken inte utgör brott.
SOU 2012:17 Författningsförslag
63
28 kap. Om husrannsakan samt kroppsvisitation
och kroppsbesiktning
16 §
Vad som sägs i detta kapitel om brott gäller även en gärning som enligt 1 kap. 2 a § brottsbalken inte utgör brott.
29 kap. Om omröstning
6 §13
Beträffande omröstning i frågor som hör till rättegången och inte avser ansvar eller som rör enskilt anspråk samt i frågor enligt 5 § eller om rättegångskostnad gäller vad som föreskrivs i 16 kap. Beträffande häktning eller åtgärd som avses i 25– 28 kap. tillämpas dock bestämmelserna i detta kapitel om omröstning i fråga om ansvar. Om det i brottmål förs talan om enskilt anspråk, skall rättens avgörande i ansvarsfrågan vara bindande vid prövningen av det enskilda anspråket.
Beträffande omröstning i frågor som hör till rättegången och inte avser ansvar eller som rör enskilt anspråk samt i frågor enligt 5 § eller om rättegångskostnad gäller vad som föreskrivs i 16 kap. Beträffande häktning eller åtgärd som avses i 25– 28 kap. tillämpas dock bestämmelserna i detta kapitel om omröstning i fråga om ansvar. Om det i brottmål förs talan om enskilt anspråk, ska rättens avgörande i ansvarsfrågan vara bindande vid prövningen av det enskilda anspråket. Detsamma ska gälla om det, i fall som avses i 1 kap. 2 a § brottsbalken, i domen fastställs att den tilltalade har begått gärningen och att denna var otillåten.
30 kap. Om dom och domslut
3 a §
I fall som avses i 1 kap. 2 a § brottsbalken , ska rätten genom en dom fastställa om den tilltalade har begått gärningen och om denna var otillåten.
13 Senaste lydelse 1983:370.
Författningsförslag SOU 2012:17
64
3 b §
Om det, beträffande den som döms till fängelse på viss tid eller sluten ungdomsvård, inte framgår att förutsättningar för åtgärder enligt 2 kap. 2 § lagen ( 0000:00 ) om särskilda skyddsåtgärder saknas, ska rätten i domen besluta att allmän förvaltningsdomstol inför frigivningen från fängelsestraffet eller den slutna ungdomsvården ska pröva, om den dömde uppfyller förutsättningarna för sådana åtgärder.
3 c §
Är den som döms till fängelse föremål för sluten tvångsvård enligt lagen ( 0000:00 ) om psykiatrisk tvångsvård, ska rätten i domen upplysa om att verkställigheten av fängelsestraffet ska ske genom sådan vård så länge den dömde uppfyller förutsättningarna för vården.
3 d §
Att rätten i en dom på fängelse i vissa fall ska besluta att verkställigheten av fängelsestraffet ska inledas i en sluten stödenhet framgår av 26 kap. 4 § brottsbalken .
31 kap. Om rättegångskostnad
1 §14
Döms den tilltalade för brottet i ett mål där åklagaren för talan, ska den tilltalade ersätta
Döms, i ett mål där åklagaren för talan, den tilltalade för brottet eller fastställs med stöd av 30 kap.
14 Senaste lydelse 2010:575.
SOU 2012:17 Författningsförslag
65
staten för vad som betalats av allmänna medel i ersättning till försvarare. Den tilltalade ska också ersätta staten för kostnaden att hämta honom eller henne till rätten och för sådan kostnad för blodprovstagning, blodundersökning, urinprovstagning och urinundersökning som avser honom eller henne och som har gjorts för utredning om brottet.
3 a § att han eller hon har begått gärningen och att den var otillåten, ska den tilltalade ersätta staten för vad som har betalats av allmänna medel i ersättning till försvarare. Den tilltalade ska också ersätta staten för kostnaden för att hämta honom eller henne till rätten och för sådan kostnad för blodprovstagning, blodundersökning, urinprovstagning och urinundersökning som avser honom eller henne och som har gjorts för utredning om brottet.
Ersättningsskyldigheten omfattar dock inte kostnader, som inte skäligen varit motiverade för utredningen, eller kostnader, som vållats genom vårdslöshet eller försummelse av någon annan än den tilltalade, hans eller hennes ombud eller försvarare som utsetts av honom eller henne.
Den tilltalade är inte i annat fall än som sägs i 4 § första stycket skyldig att betala mera av kostnaden för försvararen än vad han eller hon skulle ha fått betala i rättshjälpsavgift vid rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1996:1619). Vad som sägs i den lagen om kostnad för rättshjälpsbiträde gäller i stället kostnad för offentlig försvarare.
Vad den tilltalade ska betala får jämkas eller efterges, om det finns skäl till det med hänsyn till den tilltalades brottslighet eller hans eller hennes personliga och ekonomiska förhållanden.
Om det belopp som den tilltalade skulle vara skyldig att ersätta understiger en viss av regeringen fastställd gräns, ska ersättningsskyldighet inte åläggas.
2 §15
Frikänns den tilltalade i mål, där åklagaren för talan, eller avvisas eller avskrivs åtal som väckts av åklagaren, kan rätten besluta att den tilltalade skall få ersättning av allmänna medel för sina
Frikänns den tilltalade i mål, där åklagaren för talan, eller avvisas eller avskrivs åtal som väckts av åklagaren, kan rätten besluta att den tilltalade ska få ersättning av allmänna medel för sina
15 Senaste lydelse 1996:1624.
Författningsförslag SOU 2012:17
66
kostnader för försvarare, för rådgivning enligt rättshjälpslagen (1996:1619) och för bevisning under förundersökningen eller i rättegången, om kostnaderna skäligen varit motiverade för att den tilltalade skulle kunna ta tillvara sin rätt.
kostnader för försvarare, för rådgivning enligt rättshjälpslagen (1996:1619) och för bevisning under förundersökningen eller i rättegången, om kostnaderna skäligen varit motiverade för att den tilltalade skulle kunna ta tillvara sin rätt.
Den tilltalade kan också få ersättning för inställelse inför rätten. Sådan ersättning betalas enligt föreskrifter som meddelas av regeringen.
Döms den tilltalade för brottet, kan han få ersättning av allmänna medel för sådana kostnader som avses i första eller andra stycket och som vållats honom genom fel eller försummelse av åklagaren.
Döms den tilltalade för brottet eller fastställs med stöd av 30 kap. 3 a § att han eller hon har begått gärningen och att den var otillåten, kan han eller hon få ersättning av allmänna medel för sådana kostnader som avses i första eller andra stycket och som har vållats honom eller henne genom fel eller försummelse av åklagaren.
45 kap. Om väckande av allmänt åtal, om förberedelse
och om avgörande av mål utan huvudförhandling
4 §16
I stämningsansökan skall åklagaren uppge:
I stämningsansökan ska åklagaren uppge:
1. den tilltalade,
2. målsäganden, om någon sådan finns,
3. den brottsliga gärningen med uppgift om tid och plats för dess förövande och de övriga omständigheter, som behövs för dess kännetecknande, samt de bestämmelser, som är tillämpliga,
4. de bevis som åberopas och vad som skall styrkas med varje bevis, samt
4. de bevis som åberopas och vad som ska styrkas med varje bevis, samt
5. de omständigheter som gör domstolen behörig, om inte behörigheten framgår på annat sätt.
16 Senaste lydelse 2005:683.
SOU 2012:17 Författningsförslag
67
Vill åklagaren i samband med att åtalet väcks även väcka talan om enskilt anspråk enligt 22 kap. 2 §, skall i ansökan lämnas uppgift om anspråket och de omständigheter som det grundas på samt de bevis som åberopas och vad som skall styrkas med varje bevis.
Vill åklagaren i samband med att åtalet väcks även väcka talan om enskilt anspråk enligt 22 kap. 2 §, ska i ansökan lämnas uppgift om anspråket och de omständigheter som det grundas på samt de bevis som åberopas och vad som ska styrkas med varje bevis.
Om den tilltalade är eller har varit anhållen eller häktad på grund av misstanke om brott som omfattas av åtalet, skall åklagaren ange detta i stämningsansökan. Uppgift skall dessutom lämnas om tiden för frihetsberövandet.
Om den tilltalade är eller har varit anhållen eller häktad på grund av misstanke om brott som omfattas av åtalet, ska åklagaren ange detta i stämningsansökan. Uppgift ska dessutom lämnas om tiden för frihetsberövandet.
Åklagaren ska i stämningsansökan ange om det enligt 1 kap. 2 a § brottsbalken finns skäl som talar för att gärningen inte utgör ett brott.
Har åklagaren några önskemål om hur målet skall handläggas, bör dessa anges i stämningsansökan.
Har åklagaren några önskemål om hur målet ska handläggas, bör dessa anges i stämningsansökan.
Ansökan skall vara undertecknad av åklagaren.
Ansökan ska vara undertecknad av åklagaren.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.
Författningsförslag SOU 2012:17
68
3 Förslag till lag om psykiatrisk tvångsvård
1 kap. Inledande bestämmelser och definitioner
Lagens syfte och innehåll
1 § Denna lag syftar till att patienten får nödvändig psykiatrisk vård och det stöd som han eller hon behöver. Vården ska också syfta till att patienten frivilligt ska medverka till nödvändig vård och ta emot det stöd som han eller hon behöver. I lagen finns bestämmelser om
- förutsättningar för psykiatrisk tvångsvård (2 kap.), - intagning för psykiatrisk tvångsvård och byte av vårdform (3 kap.),
- rättens prövning av tvångsvården (4 kap.), - vården (5 kap.), - tvångsåtgärder (6 kap.), - ordning och säkerhet (7 kap.), - tvångsvårdens upphörande (8 kap.), - stödperson (9 kap.), - överklagande (10 kap.), - handläggningen i domstol (11 kap.), - polishandräckning (12 kap.) och - delegation och sekretess (13 kap).
2 § Föreskrifterna i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) gäller all psykiatrisk vård. I denna lag ges kompletterande bestämmelser om psykiatrisk vård som är förenad med frihetsberövande och annat tvång (psykiatrisk tvångsvård).
3 § Vad som sägs i denna lag om ett landsting gäller även en kommun som inte ingår i ett landsting.
4 § Denna lag ska finnas anslagen inom vårdinrättningen väl synlig för patienterna.
SOU 2012:17 Författningsförslag
69
Barn som berörs av psykiatrisk tvångsvård
5 § När en åtgärd enligt denna lag rör ett barn ska barnets bästa särskilt beaktas. Barnet ska få relevant information och ges möjlighet att framföra sina synpunkter. Hans eller hennes synpunkter ska tillmätas betydelse i förhållande till ålder och mognad.
Definitioner
6 § I denna lag används följande beteckningar med nedan angiven betydelse.
chefsöverläkare – chefsöverläkaren vid den sjukvårdsinrättning där patienten är inskriven eller chefsöverläkaren vid den undersökningsenhet där en rättspsykiatrisk undersökning sker.
sluten psykiatrisk tvångsvård – vård som ges när patienten med tvång är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård.
öppen psykiatrisk tvångsvård – vård som med tvång ges en patient som behöver iaktta särskilda villkor för att kunna ges nödvändig psykiatrisk vård men som inte är intagen på en sjukvårdsvårdinrättning för psykiatrisk vård.
7 § Som frihetsberövad i annan ordning avses i denna lag den som
1. är anhållen,
2. är häktad,
3. är intagen på en enhet för rättspsykiatrisk undersökning,
4. är intagen i eller ska förpassas till en kriminalvårdsanstalt,
5. är intagen i eller ska förpassas till ett särskilt ungdomshem till följd av en dom på sluten ungdomsvård enligt 32 kap. 5 § brottsbalken.
2 kap. Förutsättningar för psykiatrisk tvångsvård
1 § Psykiatrisk tvångsvård ska ges om patienten
1. lider av en allvarlig psykisk störning och
2. till följd av denna har ett påtagligt behov av psykiatrisk vård. Ett påtagligt behov av psykiatrisk vård föreligger om det är sannolikt att patienten
1. kan få sin psykiska funktionsförmåga avsevärt förbättrad genom att vård kommer till stånd eller avsevärt försämrad om vård uteblir eller
Författningsförslag SOU 2012:17
70
2. utgör en fara för sitt eget eller andras liv eller hälsa. Vid bedömning av patientens psykiska tillstånd ska särskilt beaktas den psykiska störningens art och grad samt de konsekvenser tillståndet fått för patientens psykiska funktionsförmåga.
2 § Tvångsvård får ges endast om
1. frivillig psykiatrisk vård har prövats utan framgång eller det är uppenbart utsiktslöst att pröva sådan vård och
2. patienten motsätter sig nödvändig psykiatrisk vård, eller om det till följd av patientens psykiska tillstånd finns grundad anledning att anta att vården inte kan ges med hans eller hennes samtycke.
3 § Den psykiatriska tvångsvården kan ges som sluten psykiatrisk tvångsvård eller som öppen psykiatrisk tvångsvård.
Den psykiatriska tvångsvården ska ges genom att patienten är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård om inte vården kan ges som öppen psykiatrisk tvångsvård.
4 § Vård enligt denna lag ges på en sjukvårdsinrättning som drivs av ett landsting, om det inte anges annat i denna lag.
Om det finns synnerliga skäl, får regeringen bestämma att vård får ges även på någon annan vårdinrättning. På en sådan inrättning ska tillämpas det som i denna lag sägs om vårdinrättning som drivs av ett landsting.
På en rättspsykiatrisk undersökningsenhet får psykiatrisk tvångsvård ges åt den som genomgår en rättspsykiatrisk undersökning.
3 kap. Intagning för psykiatrisk tvångsvård och byte av vårdform
Vårdintyg och undersökning för vårdintyg
1 § Ett beslut om intagning för psykiatrisk tvångsvård får inte fattas utan att ett läkarintyg (vårdintyg) har utfärdats. Vårdintyg krävs dock inte om
1. rätten har fattat beslut om en undersökning enligt 3 kap. lagen (0000:00) om rättspsykiatrisk undersökning och den misstänkte har tagits in på en undersökningsenhet,
SOU 2012:17 Författningsförslag
71
2. den som är frihetsberövad i annan ordning har förts till en sådan vårdinrättning som avses i 5 kap. 3 § för frivillig psykiatrisk vård eller
3. det av ett utlåtande beträffande en undersökning enligt 3 kap. 5 § lagen (0000:00) om rättspsykiatrisk undersökning framgår att det finns förutsättningar att ge gärningsmannen vård enligt denna lag.
2 § Av ett vårdintyg ska det framgå att det finns sannolika skäl för att förutsättningarna för psykiatrisk tvångsvård av patienten är uppfyllda.
3 § Ett vårdintyg ska grundas på en särskild personlig läkarundersökning som ska utföras av en legitimerad läkare. Undersökningen får ske endast om det finns skälig anledning till det.
Patienten får tas om hand för undersökningen om den inte kan utföras med patientens samtycke. Beslut om ett sådant omhändertagande får fattas endast av en läkare i allmän tjänst eller av en läkare som enligt avtal med landstinget har till uppgift att utföra undersökningar för vårdintyg.
4 § Vårdintyget får utfärdas endast i omedelbar anslutning till den personliga undersökningen. Det ska innehålla
1. ett uttalande om att det finns sannolika skäl för att förutsättningarna för psykiatrisk tvångsvård av patienten är uppfyllda,
2. en redogörelse för den psykiska störningen och
3. en redogörelse för de omständigheter i övrigt som ger upphov till vårdbehovet.
Vid utfärdande av vårdintyg gäller bestämmelserna om jäv i 11 och 12 §§förvaltningslagen (1986:223) även för läkare som utövar yrket enskilt.
5 § Den läkare som har utfärdat vårdintyget eller ett utlåtande enligt 1 § 3 ska se till att det snarast kommer till den vårdinrättning där frågan om intagning för tvångsvård ska prövas.
Beslut om kvarhållning
6 § En läkare får besluta att en patient, för vilken ett vårdintyg har utfärdats eller ett utlåtande som avses i 1 § 3 har avgetts, ska hållas kvar på vårdinrättningen till dess att frågan om psykiatrisk tvångs-
Författningsförslag SOU 2012:17
72
vård har avgjorts. Beslutet om kvarhållning ska fattas omedelbart efter det att vårdintyget har utfärdats och patienten har kommit till vårdinrättningen.
Fattas det inte ett beslut om kvarhållning får patienten inte hållas kvar på vårdinrättningen mot sin vilja.
Beslut om psykiatrisk tvångsvård
7 § Ett beslut om psykiatrisk tvångsvård fattas av en chefsöverläkare vid en vårdinrättning för psykiatrisk tvångsvård eller vid en enhet för rättspsykiatrisk undersökning. Beslutet får inte fattas av den läkare som har utfärdat vårdintyget eller avgett ett utlåtande enligt 1 § 3. Frågan om en patient ska ges psykiatrisk tvångsvård ska avgöras efter en personlig undersökning av patienten.
Ett beslut om psykiatrisk tvångsvård får inte grundas på ett vårdintyg som är äldre än fyra dagar. Frågan om psykiatrisk tvångsvård ska avgöras senast inom 24 timmar från det att ett beslut om kvarhållning har fattats.
Av beslutet ska framgå om vården avser sluten eller öppen psykiatrisk tvångsvård.
8 § Ett beslut om öppen psykiatrisk tvångsvård får fattas endast om det för patienten finns en sådan samordnad vårdplan som avses i 9 §.
I ett beslut om öppen psykiatrisk tvångsvård ska chefsöverläkaren föreskriva de särskilda villkor som ska gälla för vården. De särskilda villkoren får avse
1. en skyldighet att underkasta sig läkemedelsbehandling eller annan vård eller behandling,
2. en skyldighet att hålla kontakt med en viss person,
3. en skyldighet att vistas i en bostad med särskild service, i ett familjehem eller i ett hem för vård eller boende,
4. en skyldighet att besöka primärvården eller att ha kontakt med socialtjänsten,
5. vistelseort, bostad, utbildning eller arbete,
6. ett förbud mot att använda alkohol, narkotika, flyktiga lösningsmedel eller annat berusningsmedel eller
7. ett förbud mot att vistas på en viss plats eller att ta kontakt med en viss person.
SOU 2012:17 Författningsförslag
73
Villkoren får inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppfylla syftet med vården.
9 § En samordnad vårdplan ska innehålla uppgifter om
1. det bedömda behovet av insatser från landstingets hälso- och sjukvård och kommunens socialtjänst eller hälso- och sjukvård,
2. beslut om insatser
3. vilken enhet vid landstinget eller kommunen som ansvarar för respektive insats,
4. eventuella åtgärder som vidtas av någon annan än landstinget eller kommunen och
5. målsättningen med insatserna samt hur och när de ska följas upp.
En samordnad vårdplan som avser en patient som är intagen i kriminalvårdsanstalt ska även innehålla uppgift om det bedömda behovet av insatser från kriminalvården och vilken enhet inom kriminalvården som ska ansvara för en sådan insats. Om patienten är föremål för särskilda skyddsåtgärder ska planen även innehålla uppgift om det bedömda behovet av insatser från den myndighet som ansvarar för åtgärderna.
Chefsöverläkaren ansvarar för att en samordnad vårdplan upprättas, om han eller hon bedömer att patienten kommer att vara i behov av insatser enligt första och andra stycket i samband med öppen psykiatrisk tvångsvård. Vårdplanen ska utformas i samarbete med de enheter vid kommunen, landstinget eller annan huvudman som svarar för insatserna. Planen är upprättad när den har justerats av företrädare för de berörda enheterna.
10 § Chefsöverläkaren ska underrätta berörd enhet vid landsting, kommun eller annan huvudman om beslut om öppen psykiatrisk tvångsvård.
Övergång från frivillig psykiatrisk vård till sluten psykiatrisk tvångsvård
11 § Om vården av en patient på en vårdinrättning för psykiatrisk vård sker på frivillig grund, får chefsöverläkaren vid den enhet där patienten vårdas besluta att patienten ska ges sluten psykiatrisk tvångsvård
Författningsförslag SOU 2012:17
74
1. om han eller hon uppfyller de förutsättningar som anges i 2 kap. 1 och 2 § och
2. han eller hon till följd av sin psykiska störning kan befaras komma att allvarligt skada sig själv eller någon annan.
Ett beslut enligt första stycket får inte fattas utan att ett vårdintyg har utfärdats av en annan läkare än chefsöverläkaren. I fråga om vårdintyg gäller bestämmelserna i 2−4 §§. Beslut om vård enligt första stycket ska fattas senast 24 timmar efter det att ett vårdintyg har utfärdats.
12 § Vid en övergång från frivillig psykiatrisk vård till sluten psykiatrisk tvångsvård får en läkare besluta att patienten ska hållas kvar på vårdinrättningen till dess frågan om intagning har avgjorts.
13 § När chefsöverläkaren har fattat ett beslut enligt 11 § om att patienten ska ges sluten psykiatrisk tvångsvård, ska han eller hon, senast dagen efter beslutet, underställa detta för allmän förvaltningsdomstols prövning.
Anser chefsöverläkaren att tvångsvården bör fortsätta ska han eller hon senast inom fyra dagar från dagen för beslutet om sluten psykiatrisk tvångsvård ansöka hos allmän förvaltningsdomstol om medgivande till fortsatt vård. Det som sägs i 3 kap. 8 och 9 § och 4 kap. 3 § ska därvid tillämpas.
14 § Om domstolen bifaller en ansökan enligt 13 § andra stycket får tvångsvården pågå under högst fyra månader, räknat från dagen för chefsöverläkarens beslut. I fråga om tvångsvård utöver denna tid tillämpas bestämmelserna i 4 kap. 2−4 §§.
Övergång från sluten psykiatrisk tvångsvård till öppen psykiatrisk tvångsvård
15 § Om chefsöverläkaren finner att en patient som ges sluten psykiatrisk tvångsvård kan få sitt vårdbehov tillgodosett genom öppen psykiatrisk tvångsvård, ska han eller hon besluta att tvångsvården ska övergå i öppen psykiatrisk tvångsvård.
16 § För en patient som är omhändertagen enligt 9 kap. lagen (0000:00) om särskilda skyddsåtgärder och för en patient som det har beslutats särskilda skyddsåtgärder för enligt 2 kap. samma lag,
SOU 2012:17 Författningsförslag
75
ska allmän förvaltningsdomstol besluta om övergång från sluten till öppen psykiatrisk tvångsvård.
Öppen psykiatrisk tvångsvård ska omprövas av allmän förvaltningsdomstol i samband med att domstolen prövar om åtgärder enligt lagen (0000:00) om särskilda skyddsåtgärder ska inledas, upphöra eller ändras.
Rättsverkan av visst beslut
17 § Beslut om intagning på en vårdinrättning samt en ansökan enligt 3 kap. 13 § eller 4 kap. 1, 2, 5 och 6 § och medgivande med anledning av en sådan ansökan fortsätter att gälla, om patienten överförs till en annan vårdinrättning utan att beslut har fattats om att tvångsvården ska upphöra.
4 kap. Domstolens prövning av tvångsvården
Prövning i fråga om medgivande till fortsatt tvångsvård
1 § Psykiatrisk tvångsvård får utan domstols prövning pågå som längst i fyra veckor från dagen för beslutet om intagning. Chefsöverläkaren ska före utgången av den tiden ansöka hos allmän förvaltningsdomstol om medgivande till fortsatt psykiatrisk tvångsvård om han eller hon finner att patienten bör ges sådan vård därefter.
Om domstolen bifaller en ansökan om fortsatt psykiatrisk tvångsvård, får vården pågå under högst fyra månader, räknat från dagen för beslutet om intagning.
2 § På ansökan av chefsöverläkaren får allmän förvaltningsdomstol medge att tvångsvården fortsätter utöver den längsta tid som anges i 1 § andra stycket. Medgivande får lämnas för högst sex månader åt gången, räknat från den dag då domstolen meddelar beslut i frågan. En sådan ansökan ska ha kommit in till domstolen innan tiden för gällande beslut om tvångsvård har löpt ut.
3 § I en ansökan enligt 1 eller 2 § ska det anges om vården avser sluten eller öppen psykiatrisk tvångsvård.
I ansökan ska också anges vilka omständigheter som utgör grund för tvångsvården och vilka överväganden som har gjorts i fråga om vård i annan form för patienten. Till ansökan ska det fogas en redo-
Författningsförslag SOU 2012:17
76
görelse för det stöd och den behandling som planeras för patienten under och efter vistelsen på vårdenheten.
Till en ansökan om fortsatt öppen psykiatrisk tvångsvård ska det fogas en uppföljning av om patienten följt sin samordnade vårdplan, och om behandlingsmålen har uppnåtts.
4 § Har en ansökan enligt 1 eller 2 § kommit in till allmän förvaltningsdomstol får tvångsvården fortsätta i avvaktan på domstolens beslut. Om vården fortsätter ska den ges i den form som föreskrivs i det senaste beslutet om tvångsvård. Vården ska upphöra omedelbart om domstolen avslår ansökan.
Prövning av tvångsvården vid övergång från öppen psykiatrisk tvångsvård till sluten psykiatrisk tvångsvård
5 § På ansökan av chefsöverläkaren får allmän förvaltningsdomstol medge att den som ges öppen psykiatrisk tvångsvård i stället ska ges sluten psykiatrisk tvångsvård.
6 § Chefsöverläkaren får besluta att en patient som ges öppen psykiatrisk tvångsvård ska ges sluten psykiatrisk tvångsvård om
1. de förutsättningar som anges i 2 kap. 1 och 2 § är uppfyllda och
2. domstolens beslut om sluten psykiatrisk tvångsvård inte kan avvaktas med hänsyn till risken för patientens eller annans hälsa eller personliga säkerhet.
Anser chefsöverläkaren att den slutna psykiatriska tvångsvården bör fortsätta, ska han eller hon senast fyra dagar från dagen för beslutet ansöka hos allmän förvaltningsdomstol om medgivande till fortsatt sådan vård. Föreskrifterna i 3 § andra stycket tillämpas på en sådan ansökan.
Har en ansökan enligt andra stycket kommit in till allmän förvaltningsdomstol, får den slutna psykiatriska tvångsvården fortsätta i avvaktan på domstolens beslut.
7 § Om domstolen medger att den slutna psykiatriska tvångsvården ska fortsätta, får den pågå under högst sex månader räknat från den dag allmän förvaltningsdomstol meddelar beslut i frågan. I fråga om tvångsvård utöver denna tid tillämpas samma bestämmelser som vid fortsatt tvångsvård enligt 2 §.
SOU 2012:17 Författningsförslag
77
8 § Om chefsöverläkaren inte ansöker om fortsatt sluten psykiatrisk tvångsvård enligt 6 § andra stycket eller om domstolen avslår chefsöverläkarens ansökan om sådan vård, ska det tidigare beslutet om öppen psykiatrisk tvångsvård fortfarande gälla.
5 kap. Bestämmelser om vården
Placering av patienten
1 § Chefsöverläkaren beslutar om var en patient ska vara placerad.
Frågan om var en patient ska vara placerad ska löpande övervägas av chefsöverläkaren.
2 § Ett barn ska vårdas åtskilt från vuxna patienter, om det inte av hänsyn till barnets eget bästa finns skäl att göra avsteg från det.
3 § En patient som undergår fängelsestraff eller sluten ungdomsvård under tid som han eller hon genomgår psykiatrisk vård, ska placeras vid en vårdinrättning med särskilda krav på säkerhet. Motsvarande gäller för en patient som är omhändertagen enligt 9 kap. lagen (0000:00) om särskilda skyddsåtgärder eller som det har beslutats särskilda skyddsåtgärder för enligt 2 kap. samma lag. Om det kan anses vara till gagn för patienten och under förutsättning att säkerheten kan upprätthållas, får avsteg från denna regel om placering göras.
När chefsöverläkaren beslutar om placering av en patient som genomgår psykiatrisk tvångsvård under tid som han eller hon undergår ett fängelsestraff eller sluten ungdomsvård ska samråd ske med Kriminalvården eller Statens institutionsstyrelse, om det inte finns synnerliga skäl mot detta.
Vid val av placering ska särskild hänsyn tas till skyddet för brottsoffer.
Inskrivningsmeddelande
4 § I samband med att ett beslut om intagning för psykiatrisk tvångsvård har fattats eller så snart det därefter finns behov av det, ska chefsöverläkaren vid den enhet där patienten vistas genom ett inskrivningsmeddelande, enligt lagen (1990:1404) om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård, underrätta be-
Författningsförslag SOU 2012:17
78
rörda enheter i den öppna vården eller omsorgen om att patienten efter att ha skrivits ut kan komma att behöva
1. kommunens socialtjänst eller hälso- och sjukvård, eller
2. landstingets primärvård, öppna psykiatriska vård eller annan öppenvård.
En underrättelse enligt första stycket behöver inte lämnas om det är uppenbart att patienten vid utskrivning inte är i behov av några sådana insatser.
Vårdplan
5 § Det ska upprättas en vårdplan för patienten snarast efter det att han eller hon har blivit föremål för psykiatrisk tvångsvård.
Vårdplanen ska ange
1. syftet med vården och
2. de behandlingsåtgärder och andra insatser som behövs för att uppnå det syftet och för att ett bestående resultat ska uppnås.
Så långt det är möjligt ska planen upprättas i samråd med patienten. Om det inte är olämpligt ska samråd ske också med hans eller hennes närstående.
Behandling och samråd under vårdtiden
6 § Det ska ske samråd med patienten i fråga om behandlingen under vårdtiden. Om det inte är olämpligt ska samråd också ske med patientens närstående. Frågor om behandlingen avgörs ytterst av chefsöverläkaren.
Behandlingsåtgärderna ska anpassas till vad som krävs för att uppnå syftet med tvångsvården enligt 1 kap. 1 §.
Permission och frigång
7 § Chefsöverläkaren får ge en patient tillstånd att under en viss del av vårdtiden vistas på egen hand
1. utanför vårdrättningens område (permission) eller
2. utanför vårdavdelningen men inom vårdinrättningens område (frigång).
SOU 2012:17 Författningsförslag
79
Permission eller frigång får avse ett visst tillfälle eller vissa återkommande tillfällen, under förutsättning att det står i överensstämmelse med vårdplanen.
Permission får förenas med sådana villkor som anges i 3 kap. 8 § andra stycket.
Chefsöverläkaren får återkalla ett tillstånd som avses i första stycket om förhållandena kräver det.
8 § För en patient som är frihetsberövad i annan ordning gäller beträffande permission och frigång bestämmelserna i fängelselagen (2010:610), häkteslagen (2010:611) eller lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård. Beslut i dessa frågor fattas av
Kriminalvården respektive Statens Institutionsstyrelse.
9 § För en patient som är omhändertagen enligt 9 kap. 1 eller 2 § lagen (0000:00) om särskilda skyddsåtgärder får tillstånd till permission eller frigång inte ges.
10 § Allmän förvaltningsdomstol beslutar, efter ansökan av chefsöverläkaren eller patienten, om permission eller frigång för en patient för vilken det har beslutats särskilda skyddsåtgärder enligt 2 kap. 1 eller 2 § lagen (0000:00) om särskilda skyddsåtgärder.
Vid sin prövning ska domstolen särskilt beakta arten av de gärningar som har föranlett beslutet om särskilda skyddsåtgärder, risken för återfall i sådana gärningar och verkan av den vård och behandling som patienten har genomgått. Vid prövning av en ansökan om frigång ska dessutom beaktas säkerhetsförhållandena vid vårdinrättningen.
Allmän förvaltningsdomstol får efter ansökan av chefsöverläkaren överlämna åt honom eller henne att för en viss patient besluta om tillstånd enligt första stycket. När det finns skäl för det, får domstolen återta denna beslutanderätt. Chefsöverläkaren får återkalla ett tillstånd om förhållandena kräver det.
11 § En patient som är föremål för sluten psykiatrisk tvångsvård ska ges möjlighet att vistas utomhus minst en timme varje dag, om det inte finns synnerliga skäl mot det.
För en patient som kan anses representera en förhöjd säkerhetsrisk får utevistelsen begränsas till en för ändamålet särskilt avgränsad yta som fyller särskilda krav på säkerhet.
Författningsförslag SOU 2012:17
80
6 kap. Tvångsåtgärder
Allmänna principer
1 § Endast de tvångsåtgärder som är tillåtna enligt detta kapitel får användas vid psykiatrisk tvångsvård. En tvångsåtgärd får användas endast om den står i rimlig proportion till syftet med åtgärden. Om en mindre ingripande åtgärd är tillräcklig ska den användas.
Tvångsåtgärder i syfte att genomföra vården får användas endast om patienten inte genom en individuellt anpassad information kan förmås att frivilligt medverka till genomförandet. De får inte användas i större omfattning än vad som är nödvändigt för att förmå patienten till detta.
Tvång ska utövas så skonsamt som möjligt och med största möjliga hänsyn till patienten.
Tillåtna tvångsåtgärder
2 § De tvångsåtgärder som får användas när ett beslut har fattats om att en patient ska hållas kvar på en vårdinrättning där frågan om intagning ska avgöras är
1. att hindra patienten att lämna vårdinrättningens område eller den del av inrättningen där han eller hon ska vistas (5 §),
2. kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning (6 §),
3. urin-, utandnings-, saliv-, svett-, blod- eller hårprov (6 §),
4. fastspänning med bälte (7 §),
5. avskiljning (7 §) och
6. att ge patienten nödvändig behandling (7 §).
3 § De tvångsåtgärder som får användas när sluten psykiatrisk tvångsvård har beslutats är
1. nödvändig medicinsk undersökning och behandling (8 §),
2. att hindra patienten från att lämna vårdinrättningens område eller den del av inrättningen där han eller hon ska vistas (9 §),
3. fastspänning med bälte (10 och 11 §),
4. avskiljning (12 och 13 §),
5. inskränkning av en patients rätt att använda elektroniska kommunikationstjänster (14 och 15 §),
6. inskränkning av en patients rätt att ta emot besök (16 §),
7. förbud mot innehav av viss egendom (17 §),
8. kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning (18 §),
SOU 2012:17 Författningsförslag
81
9. urin-, utandnings-, saliv-, svett-, blod- eller hårprov (18 §), 10. övervakning av försändelser från en patient (19 §), 11. undersökning av försändelser till en patient (20 §) och 12. omhändertagande av egendom m.m. (21 §). Andra tvångsåtgärder får medges av Tvångsåtgärdsnämnden.
4 § De tvångsåtgärder som får användas när öppen psykiatrisk tvångsvård har beslutats är
1. behandling med läkemedel (22 §),
2. hämtning av patienten till en vårdinrättning (23 §),
3. urin-, utandnings-, saliv-, svett-, blod- eller hårprov (24 §) och
4. kroppsvisitation (25 §).
5 § När ett beslut har fattats om att en patient ska hållas kvar på en vårdinrättning där frågan om intagning ska avgöras, får han eller hon hindras att lämna vårdinrättningens område eller den del av inrättningen där han eller hon ska vistas. För ett sådant syfte får det tvång användas som är nödvändigt för att upprätthålla ordningen på vårdinrättningen eller för att tillgodose säkerheten i vården.
6 § Chefsöverläkaren får, när ett beslut om kvarhållning har fattats, besluta att patienten ska kroppsvisiteras eller ytligt kroppsbesiktigas för kontroll av att han eller hon inte bär på sig egendom som anges i 17 §. Om det är möjligt ska ett vittne närvara när en sådan åtgärd utförs.
En patient är, om inte annat föranleds av medicinska eller liknande skäl, skyldig att efter uppmaning lämna urin-, utandnings-, saliv-, svett-, blod- eller hårprov för kontroll av om han eller hon är påverkad av ett medel som avses i 17 § 1 eller 2, om det kan misstänkas att patienten är påverkad av något sådant medel.
7 § När ett beslut om kvarhållning har fattats får en legitimerad läkare besluta att patienten
1. kortvarigt ska spännas fast med bälte om det finns en omedelbar fara för att han eller hon allvarligt skadar sig själv eller någon annan,
2. kortvarigt ska hållas avskild från andra patienter om det är nödvändigt på grund av att patienten genom aggressivt eller störande beteende allvarligt försvårar sin egen vård eller vården av andra patienter eller
Författningsförslag SOU 2012:17
82
3. ska ges nödvändig behandling om det finns en överhängande fara för patientens liv eller hälsa.
Vårdpersonal ska vara närvarande under hela den tid då patienten hålls fastspänd. En patient som hålls avskild ska stå under fortlöpande uppsikt av vårdpersonal.
Tvångsåtgärder vid sluten psykiatrisk tvångsvård
8 § Chefsöverläkaren får besluta att patienten ska spännas fast med bälte eller hållas fast om det är nödvändigt för att kunna utföra en medicinsk undersökning av patienten eller för att kunna ge honom eller henne den behandling som krävs med hänsyn till hans eller hennes psykiatriska vårdbehov. Den myndighet som regeringen bestämmer ska utan dröjsmål underrättas om beslutet.
Åtgärder enligt första stycket får påbörjas i anslutning till att den nödvändiga medicinska undersökningen eller behandlingen ska inledas och får pågå som längst till dess att åtgärden avslutas.
9 § En patient får hindras att lämna vårdinrättningens område eller den del av inrättningen där han eller hon ska vistas. För ett sådant syfte får det tvång användas som är nödvändigt för att upprätthålla ordningen på vårdinrättningen eller för att tillgodose säkerheten i vården.
10 § Chefsöverläkaren får besluta att en patient ska spännas fast med bälte om det finns en omedelbar fara för att han eller hon allvarligt skadar sig själv eller någon annan. Fastspänning i bälte kan ske genom fastspänning i säng eller genom mobilt bälte.
Användningen av mobilt bälte får pågå som längst en timme. Om patienten även därefter behöver vara fastspänd ska fastspänningen fortsätta i säng.
Fastspänning med bälte får pågå sammanlagt i högst fyra timmar. Om det därefter finns synnerliga skäl får ett nytt beslut om fastspänning med bälte avse en bestämd längre tid. Fastspänning i bälte under en längre tid än arton timmar får endast ske efter medgivande av Tvångsåtgärdsnämnden.
11 § Den myndighet som regeringen bestämmer ska utan dröjsmål underrättas om en patient spänns fast i bälte under en längre tid än fyra timmar i följd.
SOU 2012:17 Författningsförslag
83
Vårdpersonal ska vara närvarande under hela den tid då patienten hålls fastspänd.
12 § Chefsöverläkaren får besluta att en patient ska hållas avskild från andra patienter. Ett avskiljande får ske endast om det är nödvändigt på grund av att patienten genom aggressivt eller störande beteende allvarligt försvårar vården av andra patienter eller på grund av att patienten, av hänsyn till sin egen vård, behöver vårdas en kortare tid i stillhet.
Ett avskiljande får pågå i högst åtta timmar. Genom ett nytt beslut får tiden förlängas med högst åtta timmar. Om det därefter finns synnerliga skäl får ett nytt beslut om avskiljande avse en bestämd längre tid. En sammanhängande avskiljning får som längst pågå i sjuttiotvå timmar.
13 § Den myndighet som regeringen bestämmer ska utan dröjsmål underrättas om en patient hålls avskild under längre tid än åtta timmar i följd. Avskiljning under en längre tid än sjuttiotvå timmar får endast ske efter medgivande av Tvångsåtgärdsnämnden.
Patienten ska under den tid som avskiljandet pågår stå under fortlöpande uppsikt av vårdpersonal.
14 § Chefsöverläkaren får besluta att inskränka en patients rätt att använda elektroniska kommunikationstjänster. En sådan inskränkning får ske om det är nödvändigt
1. med hänsyn till vården eller rehabiliteringen av patienten,
2. för att undvika att någon annan lider skada eller
3. för att upprätthålla ordning och säkerhet. Den tekniska utrustning som möjliggör användningen av elektroniska kommunikationstjänster får omhändertas under den tid som beslutet gäller. Omhändertagen utrustning ska återlämnas till patienten senast när beslutet om inskränkning upphör att gälla.
Ett beslut enligt första stycket gäller i högst två månader. Den myndighet som regeringen bestämmer ska utan dröjsmål underrättas om beslutet. När det inte längre finns förutsättningar för beslutet ska chefsöverläkaren genast besluta att inskränkningen ska upphöra. Frågan om upphörande ska övervägas fortlöpande.
15 § Om det är nödvändigt får chefsöverläkaren besluta att en patient vars rätt att använda elektroniska kommunikationstjänster är inskränkt ska kroppsvisiteras eller ytligt kroppsbesiktigas för
Författningsförslag SOU 2012:17
84
kontroll av att han eller hon inte bär på sig utrustning som möjliggör användningen av elektroniska kommunikationstjänster. Om det är möjligt ska ett vittne närvara när åtgärden utförs.
16 § Chefsöverläkaren får besluta om besöksrestriktioner för en patient om det är nödvändigt med hänsyn till vårdens bedrivande eller till skyddet av patienters personliga integritet.
Ett beslut enligt första stycket kan vara generellt eller avse besök av en viss eller vissa personer. Ett sådant beslut ska gälla för viss tid och ska fortlöpande omprövas.
17 § En patient får inte inneha
1. narkotika, alkoholhaltiga drycker, andra berusningsmedel eller sådana varor som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor,
2. sådana medel som avses i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel,
3. injektionssprutor eller kanyler, som kan användas för insprutning i människokroppen,
4. andra föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika eller
5. annan egendom som kan skada honom eller henne själv eller någon annan eller vara till men för vården eller ordningen på vårdinrättningen.
18 § Om det är nödvändigt får chefsöverläkaren besluta att en patient ska kroppsvisiteras eller ytligt kroppsbesiktigas för kontroll av att han eller hon inte bär på sig egendom som avses i 17 §. Om det är möjligt ska ett vittne närvara när åtgärden utförs.
19 § Chefsöverläkaren får besluta att försändelser från en patient ska övervakas. Övervakning får ske om det är nödvändigt med hänsyn till vården eller rehabiliteringen av patienten eller för att undvika att någon annan lider skada. För detta ändamål får chefsöverläkaren öppna, ta del av och kvarhålla försändelser från patienten.
En försändelse från en patient till en svensk myndighet, en advokat, patientens offentliga biträde eller ett internationellt organ som har av Sverige erkänd behörighet att ta emot klagomål från enskilda ska vidarebefordras utan föregående granskning.
Ett beslut enligt första stycket gäller i högst två månader. Den myndighet som regeringen bestämmer ska utan dröjsmål under-
SOU 2012:17 Författningsförslag
85
rättas om beslutet. När det inte längre finns förutsättningar för beslutet ska chefsöverläkaren genast besluta att övervakningen ska upphöra. Frågan om upphörande ska övervägas fortlöpande.
20 § Chefsöverläkaren får besluta att försändelser till en patient får undersökas för kontroll av att de inte innehåller sådan egendom som avses i 17 §. Granskningen av en försändelse får inte avse det skriftliga innehållet i brev eller annan skriftlig handling.
21 § Egendom som inte får innehas enligt 17 § får omhändertas när den påträffas
1. hos en patient,
2. i samband med kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning av en patient eller
3. i en försändelse till en patient. Har egendom som avses i 17 § 1–4 omhändertagits eller har sådan egendom påträffats där patienter intagits för tvångsvård utan att det finns någon känd ägare till egendomen ska chefsöverläkaren låta förstöra eller sälja egendomen enligt bestämmelserna om beslagtagen egendom i 2 § 1 första stycket lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. Belopp som har erhållits vid försäljning tillfaller staten.
Tvångsåtgärder vid öppen psykiatrisk tvångsvård
22 § Chefsöverläkaren får besluta att en patient som är föremål för öppen psykiatrisk tvångsvård ska ta emot läkemedel mot hans eller hennes vilja. Sådan behandling med läkemedel får ske endast
1. om patienten motsätter sig att ta emot läkemedlet,
2. om behandling med läkemedel är nödvändig för att avsevärt förbättra patientens psykiska funktionsförmåga eller för att förhindra att den psykiska funktionsförmågan avsevärt försämras och
3. om patienten omedelbart före behandlingen med läkemedel har undersökts av en legitimerad läkare.
Behandling med läkemedel enligt första stycket får endast ske vid en vårdinrättning. Sådan behandling med läkemedel får också ges vid en vårdinrättning som bedrivs av annan än landsting men som har avtal med ett landsting enligt 3 § tredje stycket hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) eller vid en kriminalvårdsanstalt. Chefs-
Författningsförslag SOU 2012:17
86
överläkaren får besluta att patienten ska hämtas till en vårdinrättning.
Den myndighet som regeringen bestämmer ska utan dröjsmål underrättas om beslut om behandling med läkemedel mot patientens vilja och om beslut om hämtning.
23 § Polismyndigheten ska på begäran av chefsöverläkaren lämna biträde för att hämta en patient till vårdinrättningen för behandling med läkemedel. En sådan begäran ska ha föregåtts av att personal från hälso- och sjukvården eller kommunens socialtjänst har försökt förmå patienten att komma till vårdinrättningen på frivillig väg. Om det är påkallat av ordnings- eller säkerhetsskäl får patienten hämtas av polismyndigheten utan att ett sådant föregående försök har skett.
24 § En patient som ges öppen psykiatrisk tvångsvård är, om inte annat föranleds av medicinska eller liknande skäl, skyldig att efter uppmaning lämna urin-, utandnings-, saliv-, svett-, blod- eller hårprov för kontroll av om han eller hon är påverkad av ett medel som avses i 17 § 1 eller 2, om det kan misstänkas att patienten är påverkad av något sådant medel.
25 § Chefsöverläkaren får besluta att en patient som ges öppen psykiatrisk tvångsvård ska kroppsvisiteras när han eller hon inställer sig på en vårdinrättning för närvaro vid en domstolsförhandling eller för undersökning eller behandling.
Kroppsvisitation enligt första stycket får endast ske för kontroll av att patienten inte bär med sig egendom som kan skada honom eller henne själv eller någon annan eller vara till men för vården eller ordningen och säkerheten på vårdinrättningen.
Medgivande till tvångsåtgärder i vissa fall
26 § Tvångsåtgärdsnämnden får efter en ansökan av chefsöverläkaren medge
1. att en patient spänns fast i bälte under en längre tid än den högsta tillåtna tid som anges för åtgärden i 10 §,
2. att en patient avskiljs under en längre tid än den högsta tillåtna tid som anges för åtgärden i 13 § eller
SOU 2012:17 Författningsförslag
87
3. att en tvångsåtgärd som inte anges i 3 §, ska få vidtas mot en patient.
En ansökan enligt första stycket får medges endast om det finns synnerliga skäl för det med hänsyn till patientens vård eller om det utan en sådan åtgärd finns en uppenbar fara för att patienten allvarligt skadar sig själv eller någon annan.
27 § Tvångsåtgärdsnämnden ska bestå av en ordförande och fyra övriga ledamöter. Av de övriga ledamöterna ska minst en företräda patient-, brukar- eller närståendeorganisationer och minst en vara läkare med specialistkompetens i psykiatri. Det får utses ersättare för ledamöterna. Ordföranden och ersättare för ordföranden ska vara eller ha varit ordinarie domare. Ledamöterna skall utses av regeringen för en bestämd tid, högst fyra år.
28 § Tvångsåtgärdsnämnden är beslutför, när ordföranden och minst en ledamot med medicinsk kompetens och minst en företrädare för patient,- brukar- eller närståendeorganisationer är närvarande.
Nämnden är beslutför med ordföranden ensam vid
1. en förberedande åtgärd,
2. en rättelse av ett skrivfel och liknande,
3. ett annat beslut som inte innebär något slutligt avgörande av ett ärende, och
4. en prövning av fråga om avvisning eller avskrivning av ett ärende.
29 § Nämnden har rätt att av vårdgivaren för den sjukvårdsinrättning som aktualiseras i nämndens ärende få de uppgifter och det biträde som nämnden begär. Även den myndighet som svarar för tillsyn över vårdinrättningen ska vara skyldig att lämna nämnden de uppgifter som den begär.
Särskilda inskränkningar för vissa frihetsberövade.
30 § Den eller de myndigheter regeringen bestämmer får beträffande den som är frihetsberövad på det sätt som anges i 1 kap. 7 § 1, 2, 4 eller 5 besluta om särskilda inskränkningar i rätten att
1. ta emot eller skicka försändelser,
2. ta emot besök eller
Författningsförslag SOU 2012:17
88
3. samtala i telefon med utomstående eller på annat sätt stå i förbindelse med utomstående genom elektronisk kommunikation.
Beslut om särskilda inskränkningar får fattas endast om det behövs från ordnings- eller säkerhetssynpunkt.
31 § Försändelse om avses i
1. 3 kap. 6 § häkteslagen (2010:611) från den som är häktad eller anhållen,
2. 7 kap. 6 § fängelselagen (2010:610) från den som är intagen eller
3. 19 § andra stycket lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga,
ska alltid vidarebefordras utan föregående granskning.
32 § Regeringen får besluta om särskilda inskränkningar för den som är intagen i kriminalvårdsanstalt men som vistas på en vårdinrättning för psykiatrisk tvångsvård när det gäller rätten att ta emot eller skicka försändelser, ta emot besök eller stå i förbindelse med utomstående genom elektronisk kommunikation.
Beslut om inskränkningar enligt första stycket får fattas om det behövs med hänsyn till rikets säkerhet eller till risken för att den intagne under vistelse på en vårdinrättning medverkar till terroristbrott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott.
7 kap. Ordning och säkerhet
1 § Vården ska bedrivas så att den uppfyller kraven på god säkerhet. Vid sjukvårdsinrättningen ska finnas den personal, de lokaler och den utrustning som behövs för att en god säkerhet ska kunna tillgodoses.
Vid sjukvårdsinrättningen ska det också finnas någon som har ansvar för att inrättningen säkerhetsanpassas och säkerhetsklassificeras samt för att säkerheten systematiskt och fortlöpande utvecklas och upprätthålls (säkerhetsansvarig).
2 § Vid en sjukvårdsinrättning eller vårdenhet för sluten psykiatrisk sluten tvångsvård som på grund av verksamhetens inriktning har särskilda krav på säkerhet, får vårdgivaren för inrättningen besluta att samtliga som passerar in i lokalen ska kroppsvisiteras (allmän inpasseringskontroll), om det är nödvändigt för att upprätthålla säker-
SOU 2012:17 Författningsförslag
89
heten. Ett beslut om allmän inpasseringskontroll gäller för en tid om högst sex månader.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om vid vilka sjukvårdsinrättningar eller vårdenheter en sådan kontroll får ske och hur kontrollen närmare ska utformas.
3 § Vid andra vårdenheter än de som anges i 2 § får chefsöverläkaren i ett särskilt fall besluta att en patient eller en besökare ska kroppsvisiteras om det är nödvändigt för att säkerheten ska kunna upprätthållas.
4 § Vårdgivaren för en sjukvårdsinrättning får besluta om att allmänt fotograferingsförbud ska gälla vid en vårdinrättning för psykiatrisk tvångsvård, om det är nödvändigt för att upprätthålla ordning och säkerhet i verksamheten eller för att skydda en patients personliga integritet.
5 § Vårdgivaren för en sjukvårdsinrättning ska besluta om allmänna besökstider för besök till den som är föremål för sluten psykiatrisk tvångsvård enligt denna lag. Besökstiderna ska bestämmas så att de ger tillfredsställande möjligheter till besök utan att inkräkta på vården.
6 § Chefsöverläkaren får beträffande viss eller vissa patienter besluta om utvidgade besökstider om det med hänsyn till omständigheterna är lämpligt att besök tillåts även under andra tider än vad som är bestämt enligt 5 §.
8 kap. Tvångsvårdens upphörande
1 § När det inte längre finns förutsättningar för tvångsvård, ska chefsöverläkaren genast besluta att tvångsvården ska upphöra. Frågan om tvångsvårdens upphörande ska övervägas fortlöpande.
2 § Tvångsvården upphör, om inte en ansökan om medgivande till tvångsvård har kommit in till allmän förvaltningsdomstol inom den tid som anges i 3 kap. 13 § andra stycket eller 4 kap 1 och 2 §§.
Författningsförslag SOU 2012:17
90
3 § Har beträffande någon som vårdas enligt denna lag beslut meddelats om
1. avvisning eller utvisning enligt utlänningslagen (2005:716),
2. utvisning enligt lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll,
3. utlämning enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott,
4. utlämning enligt lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge,
5. utlämning enligt lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling,
6. utlämning enligt lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt,
7. överlämnande enligt lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen,
8. överlämnande enligt lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder, eller
9. utlämning enligt lagen (2006:615) om samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone, får trots tvångsvården verkställighet av beslutet ske, om det begärs av den myndighet som ska verkställa beslutet och chefsöverläkaren finner att patientens tillstånd tillåter att beslutet verkställs. Tvångsvården upphör i sådant fall när beslutet har verkställts.
I fråga om en patient som är utlänning upphör tvångsvården vid verkställighet av ett beslut om hemsändande som har meddelats med stöd av 23 kap. 2 § utlänningslagen.
4 § Den myndighet som regeringen bestämmer får besluta att sända hem en patient som är utländsk medborgare och som vårdas enligt denna lag. Ett sådant beslut meddelas på begäran av patienten eller chefsöverläkaren. Har patienten gjort begäran ska chefsöverläkaren höras i ärendet.
Ett beslut om att sända hem patienten får meddelas under förutsättning att han eller hon tas emot i sitt hemland och kan antas få tillfredsställande vård där. Ett sådant beslut får inte meddelas om
1. det är chefsöverläkaren som har gjort begäran och patienten kan anses ha fast anknytning till Sverige på grund av att han eller hon varit bosatt här under en längre tid eller har anhöriga här,
2. någon annan särskild omständighet talar emot det eller
SOU 2012:17 Författningsförslag
91
3. patienten påstår att han eller hon är politisk flykting och Migrationsverket inte har medgett hemsändandet.
5 § Chefsöverläkaren ska anmäla till åklagaren att tvångsvården ska upphöra, om patienten är föremål för åtgärder enligt lagen (0000:00) om särskilda skyddsåtgärder.
9 kap. Stödperson
1 § Chefsöverläkaren ska se till att en patient informeras om sin rätt att få en stödperson. Det ska ske så snart patientens tillstånd tillåter det. Informationen ska vara individuellt anpassad.
En stödperson ska utses när patienten begär det. En stödperson kan utses också i annat fall, om patienten inte motsätter sig det.
2 § Stödpersonen ska hjälpa patienten i personliga frågor så länge han eller hon ges psykiatrisk tvångsvård och, om han eller hon och stödpersonen samtycker till det, även under fyra veckor efter det att tvångsvården har upphört. Stödpersonen har rätt att besöka patienten på vårdinrättningen.
Stödpersonen får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han eller hon under uppdraget har fått veta om patientens hälsotillstånd eller personliga förhållanden i övrigt.
Föreskriften i första stycket om rätt för stödpersonen att besöka patienten på vårdinrättningen gäller dock bara i den mån det inte möter hinder på grund av inskränkningar i patientens rätt att ta emot besök som har beslutats med stöd av 6 kap. 32 § eller 6 kap. 1 §häkteslagen (2010:611).
3 § Stödpersonen utses av en sådan nämnd som avses i lagen (1998:1656) om patientnämndsverksamhet m.m.
4 § Chefsöverläkaren ska anmäla till en sådan nämnd som avses i 3 § när det kan finnas skäl att utse en stödperson.
Har en stödperson för patienten inte redan utsetts, ska anmälan alltid göras när
1. chefsöverläkaren ansöker om medgivande till tvångsvård enligt 3 kap 13 § eller 4 kap. 1 §,
2. patienten överklagar chefsöverläkarens beslut om psykiatrisk tvångsvård enligt 3 kap. 7 § eller
Författningsförslag SOU 2012:17
92
3. patienten överklagar chefsöverläkarens beslut att avslå en begäran om att tvångsvården ska upphöra.
I en sådan anmälan ska chefsöverläkaren ange patientens inställning till att få en stödperson. Nämnden ska, om patienten inte har uttryckt en klar uppfattning, kontakta patienten eller vårdpersonal med kännedom om patienten för att få besked om patienten vill ha en stödperson.
När tvångsvården av en patient, för vilken stödperson utsetts, har upphört, ska chefsöverläkaren snarast möjligt underrätta nämnden om detta och om stödpersonens uppdrag fortsätter därefter.
5 § Om det finns särskilda skäl med hänsyn till säkerheten för en stödperson, en god man, en förvaltare eller en kontaktperson, ska chefsöverläkaren lämna ut nödvändiga upplysningar om patienten till dessa personer eller till den nämnd som avses i 3 §.
10 kap. Överklagande
1 § Patienten får hos allmän förvaltningsdomstol överklaga chefsöverläkarens beslut om
1. psykiatrisk tvångsvård enligt 3 kap. 7 § eller 11 §,
2. övergång från öppen psykiatrisk tvångsvård till sluten psykiatrisk tvångsvård enligt 4 kap. 6 § första stycket,
3. avslag på en begäran om att tvångsvården ska upphöra,
4. meddelande av villkor i samband med öppen psykiatrisk tvångsvård enligt 3 kap. 8 § andra stycket,
5. avslag på en begäran om permission enligt 5 kap. 7 § första stycket eller meddelande av villkor i samband med en permission,
6. återkallelse av permission enligt 5 kap. 7 § fjärde stycket,
7. inskränkning av rätten till elektroniska kommunikationstjänster enligt 6 kap. 14 §,
8. besöksrestriktioner enligt 6 kap. 16 §,
9. övervakning av försändelser enligt 6 kap. 19 § eller 10. förordnande enligt 6 kap. 21 § andra stycket om förstöring eller försäljning av egendom.
Övriga beslut av chefsöverläkaren får inte överklagas. Chefsöverläkaren får inte överklaga allmän förvaltningsdomstols beslut.
SOU 2012:17 Författningsförslag
93
2 § Ett överklagande enligt 1 § första stycket 1 eller 2 ska anses innefatta även en begäran om att tvångsvården ska upphöra.
3 § När ett beslut av chefsöverläkaren överklagas, ska överklagandet ges in till allmän förvaltningsdomstol. Har överklagandet getts in till chefsöverläkaren ska han eller hon omedelbart vidarebefordra överklagandet till allmän förvaltningsdomstol.
4 § Patienten får hos allmän förvaltningsdomstol överklaga ett beslut av Tvångsåtgärdsnämnden. Chefsöverläkaren ska vid ett överklagande vara den enskildes motpart.
5 § Chefsöverläkaren ska så snart patientens tillstånd medger det upplysa honom eller henne om rätten
1. att enligt 1 § överklaga vissa beslut,
2. att anlita ombud eller biträde och
3. att enligt 11 kap. 11§ få offentligt biträde.
11 kap. Handläggningen i domstol
Behörig domstol
1 § Frågor som ska prövas av en förvaltningsrätt enligt denna lag ska prövas av den förvaltningsrätt inom vars domkrets sjukvårdsinrättningen är belägen.
Rättidsprövning
2 § Allmän förvaltningsdomstol ska så snart en ansökan om medgivande till tvångsvård har kommit in till domstolen pröva om den har kommit in i tid. Har ansökan kommit in för sent, ska domstolen skyndsamt underrätta chefsöverläkaren om detta.
Domstolen prövar om ett överklagande enligt 10 kap. 1 § har kommit in i rätt tid. Har överklagandet kommit in för sent, ska domstolen avvisa det, om förseningen inte beror på att chefsöverläkaren har lämnat patienten en felaktig underrättelse om hur man överklagar. Överklagandet ska inte avvisas, om det har kommit in till chefsöverläkaren innan tiden för överklagande har gått ut. I ett sådant fall ska chefsöverläkaren omedelbart vidarebefordra överklagandet till domstolen.
Författningsförslag SOU 2012:17
94
Tidsfrister för domstolens prövning
3 § Mål enligt denna lag ska handläggas skyndsamt. Ett mål hos en allmän förvaltningsdomstol som avser prövning av om förutsättningar finns för psykiatrisk tvångsvård ska tas upp till avgörande inom åtta dagar från den dag då ansökan eller överklagandet kom in till domstolen. Om den pågående vården av patienten tidigare har prövats av en allmän förvaltningsdomstol ska målet tas upp till avgörande inom femton dagar från den dag då ansökan eller överklagandet kom in till domstolen.
Domstolen får besluta om förlängning av tidsfristerna om det behövs ytterligare utredning eller någon annan särskild omständighet gör det nödvändigt.
Domstolen får förlänga den tid inom vilken prövningen ska ske även i de fall chefsöverläkaren underställer domstolen ett beslut om övergång från frivillig vård till psykiatrisk tvångsvård, om han eller hon samtidigt ansöker om medgivande till fortsatt tvångsvård.
Bestämmelsen i första stycket gäller inte om målet avser ett förordnande enligt 6 kap. 21 § andra stycket om att förstöra eller sälja egendom.
Inhibition
4 § Allmän förvaltningsdomstol får förordna rörande saken i avvaktan på att målet avgörs.
Inhämtande av yttrande
5 § Innan allmän förvaltningsdomstol prövar ett överklagande enligt 10 kap. 1 § 1–3 ska domstolen utan dröjsmål förelägga chefsöverläkaren att yttra sig i de hänseenden som anges i 4 kap. 3 § andra stycket.
Muntlig förhandling
6 § I ett mål enligt denna lag ska allmän förvaltningsdomstol hålla muntlig förhandling, om det inte är uppenbart obehövligt. Vid prövning som avses i 3 kap. 13 § första stycket ska domstolen hålla
SOU 2012:17 Författningsförslag
95
muntlig förhandling endast om patienten begär det och domstolen finner skäl för det.
7 § Muntlig förhandling ska hållas på vårdinrättningen, om inte särskilda skäl talar för något annat. Patienten ska vara närvarande vid förhandlingen, om det är möjligt med hänsyn till hans eller hennes psykiska tillstånd. Patientens stödperson har rätt att närvara vid förhandlingen och ska om möjligt underrättas om den. Chefsöverläkaren ska höras vid förhandlingen, om det inte är uppenbart obehövligt.
8 § I ett mål enligt denna lag ska allmän förvaltningsdomstol vid den muntliga förhandlingen höra lämplig sakkunnig, om det inte är uppenbart obehövligt. Vid förhandlingen får den sakkunnige, i syfte att få upplysning rörande omständigheter som är av betydelse för hans eller hennes uppgift, ställa frågor till chefsöverläkaren och patienten.
9 § Om en patient som har kallats vid vite att inställa sig personligen till en förhandling uteblir, får domstolen förordna att han eller hon ska hämtas till domstolen antingen omedelbart eller till en senare dag.
Nämndemän
10 § Vid handläggningen i kammarrätt av mål enligt denna lag ska nämndemän ingå i domstolen. Detta gäller dock inte mål som enbart angår en fråga som nämns i 10 kap. 1 § första stycket 3–10.
Offentligt biträde
11 § Offentligt biträde för den som åtgärden avser ska förordnas i mål hos allmän förvaltningsdomstol, om målet gäller
1. beslut om intagning för tvångsvård enligt 3 kap. 7 eller 11 § och om beslutet har överklagats,
2. medgivande till fortsatt tvångsvård enligt 3 kap. 13 § eller 4 kap. 1 och 2 §§,
3. beslut om återintagning för sluten psykiatrisk tvångsvård enligt 4 kap. 6 §,
Författningsförslag SOU 2012:17
96
4. avslag på en begäran om att tvångsvården ska upphöra,
5. beslut om inskränkning av rätten att använda elektroniska kommunikationstjänster enligt 6 kap. 14, eller
6. beslut om övervakning av försändelser enligt 6 kap. 19 §. Offentligt biträde ska dock inte förordnas, om det måste antas att det inte finns något behov av biträde.
Rättsverkan av visst beslut
12 § Beslut som meddelas enligt denna lag gäller omedelbart, om inte annat förordnas.
Om barn i processen
13 § Om patienten har fyllt 15 år, har han eller hon rätt att själv föra sin talan i mål och ärenden enligt denna lag.
En patient som är yngre bör höras, om det kan vara till nytta för utredningen och det kan antas att han eller hon inte tar skada av att höras.
Delgivning
14 § Vid delgivning med patienten i mål eller ärende enligt denna lag får 34–38 och 47–51 §§delgivningslagen (2010:1932) inte tillämpas.
12 kap. Polishandräckning
Polismyndighetens befogenhet att omhänderta psykiskt störda personer
1 § Polismyndigheten får tillfälligt omhänderta en person om det finns skälig anledning att anta att han eller hon lider av en allvarlig psykisk störning och är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv eller i övrigt behöver omedelbar hjälp. Vid ett sådant omhändertagande ska polismyndigheten omedelbart föra den omhändertagne till en sjukvårdsvårdinrättning. Den omhändertagne får inte tas i förvar.
SOU 2012:17 Författningsförslag
97
Polismyndighetens biträde
2 § Polismyndigheten ska på begäran av chefsöverläkaren lämna biträde för att
1. föra en patient, för vilken vårdintyg har utfärdats, till den sjukvårdsinrättning där frågan om intagning för tvångsvård ska prövas,
2. föra den som enligt ett utlåtande över en rättspsykiatrisk undersökning uppfyller förutsättningarna för tvångsvård enligt denna lag till en sjukvårdsinrättning,
3. föra en patient som ges öppen psykiatrisk tvångsvård till en vårdinrättning för behandling med läkemedel med tvång,
4. förflytta en patient som vårdas på vårdinrättningen med stöd av denna lag,
5. återföra en patient som har lämnat vårdinrättningen utan tillstånd,
6. återföra en patient till vårdinrättningen om han eller hon inte har återvänt dit sedan tiden för ett tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens område har gått ut,
7. återföra en patient till vårdinrättningen om ett tillstånd för honom eller henne att vistas utanför vårdinrättningens område har återkallats, eller
8. föra patienten till sjukvårdsinrättningen efter att domstol eller chefsöverläkaren har beslutat att han eller hon ska ges sluten psykiatrisk tvångsvård i stället för öppen psykiatrisk tvångsvård.
3 § Polismyndigheten ska på begäran av en legitimerad läkare i allmän tjänst eller en legitimerad läkare som enligt avtal med landstinget har till uppgift att utföra undersökningar för vårdintyg lämna biträde för att
1. han eller hon ska kunna genomföra en undersökning för vårdintyg eller
2. föra patienten till en vårdinrättning sedan vårdintyg har utfärdats.
4 § En begäran om biträde enligt 2 eller 3 § får göras endast om det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att polisens särskilda befogenheter enligt 10 eller 10 a § polislagen (1984:387) behöver tillgripas eller om det annars finns synnerliga skäl.
Författningsförslag SOU 2012:17
98
5 § Den som begär biträde enligt 2 eller 3 § ska utan hinder av sekretess lämna polismyndigheten de uppgifter om patienten som behövs för planeringen och genomförandet av åtgärden.
6 § Vid handräckning enligt 2 eller 3 § bör personal från vårdinrättningen närvara.
7 § Polismyndigheten ska på begäran av den myndighet som avses i 8 kap. 4 § lämna den hjälp som behövs för att verkställa hemsändandet.
13 kap. Delegation och sekretess m.m.
Delegation av chefsöverläkarens uppgifter
1 § Chefsöverläkaren får uppdra åt en erfaren läkare vid vårdinrättningen med specialistkompetens inom någon av de psykiatriska specialiteterna att fullgöra uppgifter som chefsöverläkaren har enligt denna lag. Om det finns särskilda skäl, får chefsöverläkaren lämna sådant uppdrag åt en annan läkare vid vårdinrättningen, dock inte när det gäller
1. beslut enligt 3 kap. 7 § om psykiatrisk tvångsvård,
2. beslut enligt 3 kap. 11 § om övergång från frivillig vård till tvångsvård,
3. ansökan enligt 3 kap. 13 § eller 4 kap. 1 och 2 §§ om medgivande till fortsatt tvångsvård,
4. beslut enligt 5 kap. 6 § första stycket sista meningen om behandlingen,
5. beslut enligt 6 kap. 10 § om fastspänning,
6. beslut enligt 6 kap. 12 § om avskiljande,
7. beslut enligt 6 kap. 14 § om inskränkning i rätten att använda elektroniska kommunikationstjänster,
8. beslut enligt 6 kap. 16 § om inskränkning i rätten för en patient att ta emot besök,
9. beslut enligt 6 kap. 19 § om övervakning av försändelser, 10. beslut om upphörande av sådan inskränkning eller övervakning som anges i 7, 8 och 9, eller
11. beslut eller ansökan om sluten psykiatrisk tvångsvård enligt 4 kap. 5 och 6 §§.
SOU 2012:17 Författningsförslag
99
Beslut av regeringen
2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får medge undantag från kravet i 3 kap. 3 § på att läkare som utför undersökning för vårdintyg ska vara legitimerad och från kravet i 1 § på specialistkompetens.
Om regeringen enligt 2 kap. 4 § andra stycket bestämt att vård enligt denna lag får ges på någon annan vårdinrättning än en sådan som drivs av ett landsting, ska regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, uppdra åt en erfaren läkare med specialistkompetens inom någon av de psykiatriska specialiteterna att fullgöra chefsöverläkarens uppgifter enligt denna lag.
3 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska för viss tid förordna särskilda sakkunniga att bistå domstolen
Sekretessbrytande bestämmelser
4 § Från en verksamhet där sekretess gäller enligt 25 kap.1–5 §§ eller 26 kap. 1 §offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ska det utan hinder av sekretessen lämnas ut sådana uppgifter om en patient som behövs för att chefsöverläkarens skyldigheter enligt denna lag ska kunna fullgöras. Detsamma gäller uppgifter om en patient som behövs för en sakkunnigs uppdrag eller ett yttrande av
Socialstyrelsen.
Skyldighet att lämna information
5 § Chefsöverläkaren ska i den utsträckning som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Socialstyrelsen föreskriver, fortlöpande lämna styrelsen uppgifter om åtgärder som vidtagits enligt denna lag.
6 § Utöver vad som följer av lag eller förordning är chefsöverläkaren skyldig att till kriminalvården lämna ut uppgift om en patient som efter vårdens upphörande ska förpassas till häkte eller kriminalvårdsanstalt, om uppgiften behövs inom kriminalvården.
Motsvarande skyldighet att lämna uppgifter gäller för chefsöverläkaren i förhållande till Statens institutionsstyrelse beträffande den som efter vårdens upphörande ska förpassas till ett särskilt ung-
Författningsförslag SOU 2012:17
100
domshem till följd av en dom på sluten ungdomsvård enligt 32 kap. 5 § brottsbalken.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
1. Denna lag (nya lagen) träder i kraft den 1 januari 2016 då lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT) och lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård (LRV) upphör att gälla.
2. Den som vid ikraftträdandet ges vård enligt LPT eller LRV ska anses vara föremål för tvångsvård enligt den nya lagen.
3. Vårdintyg som har utfärdats före ikraftträdandet gäller som underlag för ett beslut om intagning för tvångsvård enligt den nya lagen.
4. För den som vid ikraftträdandet genomgår vård enligt LPT eller LRV ska äldre bestämmelser gälla i fråga om hur lång tid som tvångsvården får fortsätta.
5. För den som vid ikraftträdandet ges rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § brottsbalken med beslut om särskild utskrivningsprövning a. gäller äldre bestämmelser i fråga om byte av vårdform, permission och frigång samt tvångsvårdens upphörande fram till dess frågan om fortsatt vård prövas efter anmälan av chefsöverläkaren; dock längst till och med den 30 juni 2016, b. ska prövas om förutsättningar finns för åtgärder enligt lagen (0000:00) om särskilda skyddsåtgärder när frågan om fortsatt vård prövas efter anmälan av chefsöverläkaren.
6. Den som vid ikraftträdandet ges rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § brottsbalken med beslut om särskild utskrivningsprövning ska, vid tillämpningen av 2 kap. 2 § lagen om särskilda skyddsåtgärder, jämställas med den som har dömts till fängelse eller sluten ungdomsvård.
7. Vid prövning enligt 5 b. ska allmän förvaltningsdomstol inhämta yttrande från åklagare.
8. Ett tillstånd till permission och frigång som har meddelats före ikraftträdandet fortsätter att gälla enligt äldre regler.
SOU 2012:17 Författningsförslag
101
9. Särskilda villkor för öppen psykiatrisk tvångsvård eller öppen rättspsykiatrisk vård som har beslutats enligt LPT eller LRV före ikraftträdandet fortsätter att gälla; dock längst till dess att frågan om fortsatt vård prövas. 10. Tvångsåtgärder som har beslutats före ikraftträdandet fortsätter att gälla, dock med de tidsfrister och övriga regler för användandet som gäller för åtgärden enligt denna lag.
Författningsförslag SOU 2012:17
102
4 Förslag till lag om särskilda skyddsåtgärder
1 kap. Inledande bestämmelser
1 § Denna lag innehåller bestämmelser om åtgärder som syftar till att förhindra att den som har begått en allvarlig otillåten gärning eller ett allvarligt brott, när gärningen har skett under påverkan av en allvarlig psykisk störning, en tillfällig sinnesförvirring en svår utvecklingsstörning eller ett allvarligt demenstillstånd, på nytt begår en gärning av motsvarande slag.
2 § I lagen finns bestämmelser om
- förutsättningar för särskilda skyddsåtgärder (2 kap.), - formerna för genomförande av särskilda skyddsåtgärder (3 kap.), - genomförande av särskilda skyddsåtgärder i sluten form (4 kap.),
- kontroll- och tvångsåtgärder i samband med särskilda skyddsåtgärder i sluten form (5 kap.),
- genomförande av särskilda skyddsåtgärder i öppen form och kontroll- och tvångsåtgärder i samband med sådana åtgärder (6 kap.),
- varaktigheten av särskilda skyddsåtgärder (7 kap.), - beslut om särskilda skyddsåtgärder och om förlängning av tiden för särskilda skyddsåtgärder (8 kap.),
- beslut om omhändertagande (9 kap.), - beslut rörande genomförandet av särskilda skyddsåtgärder (10 kap.),
- upphörandet av särskilda skyddsåtgärder (11 kap.), - polismyndighetens biträde i samband med genomförande av särskilda skyddsåtgärder (12 kap.),
- överklagande (13 kap.), - handläggningen i allmän förvaltningsdomstol (14 kap.), - tystnadsplikt (15 kap.) och - underrättelse till den mot vilken den otillåtna gärningen eller brottet som har föranlett de särskilda skyddsåtgärderna har riktat sig (16 kap.).
3 § Särskilda skyddsåtgärder ska bygga på respekt för gärningsmannens integritet och människovärde. Åtgärderna får inte vara mera ingripande än vad som krävs för att syftet med dem ska kunna
SOU 2012:17 Författningsförslag
103
tillgodoses. Så långt det är möjligt ska de särskilda skyddsåtgärderna utformas och genomföras i samförstånd med den enskilde.
Om åtgärderna avser en gärningsman som inte har fyllt arton år ska hans eller hennes bästa särskilt beaktas. Han eller hon ska få relevant information och ges möjlighet att framföra sina synpunkter. Synpunkterna ska tillmätas betydelse i förhållande till hans eller hennes ålder och mognad.
2 kap. Förutsättningar för särskilda skyddsåtgärder
1 § Särskilda skyddsåtgärder får beslutas avseende den som har begått en otillåten gärning som har riktat sig mot eller medfört fara för någon annans liv eller hälsa men som enligt 1 kap. 2 a § brottsbalken inte utgör brott om
1. det för gärningen inte var föreskrivet lindrigare straff än fängelse sex månader och
2. det med hänsyn till gärningsmannens psykiska tillstånd, hans eller hennes tidigare begångna gärningar och omständigheterna i övrigt finns en påtaglig risk för att han eller hon på nytt begår sådana gärningar av allvarligt slag.
Vad som sägs i första stycket 1 om gärning gäller också i fråga om försök till en sådan gärning.
2 § Särskilda skyddsåtgärder får beslutas även avseende den som har dömts till fängelse på viss tid eller sluten ungdomsvård för ett brott som har riktat sig mot eller medfört fara för någon annans liv eller hälsa om
1. brottet har begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning, en tillfällig sinnesförvirring, en svår utvecklingsstörning eller ett allvarligt demenstillstånd,
2. det för brottet inte var föreskrivet lindrigare straff än fängelse sex månader och
3. det med hänsyn till den dömdes psykiska tillstånd, hans eller hennes tidigare begångna gärningar och omständigheterna i övrigt finns en påtaglig risk för att han eller hon på nytt begår sådana gärningar av allvarligt slag.
Särskilda skyddsåtgärder som beslutas med stöd av första stycket ska gälla för tiden efter frigivning från fängelsestraffet eller den slutna ungdomsvården.
Författningsförslag SOU 2012:17
104
Vad som sägs i första stycket 2 gäller också vid försök till ett sådant brott.
3 § Ska den dömde, i det fall som avses i 2 §, utvisas på grund av brottet får ett beslut om särskilda skyddsåtgärder fattas endast om
1. utlänningen inte tas i förvar enligt utlänningslagen (2005:716) i avvaktan på verkställighet av utvisningsbeslutet eller
2. om ett beslut om förvar ska upphöra utan att utvisningsbeslutet har verkställts.
4 § Bestämmelser om undersökning avseende förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder finns i lagen (0000:00) om rättspsykiatrisk undersökning.
3 kap. Formerna för genomförande av särskilda skyddsåtgärder
1 § Särskilda skyddsåtgärder kan genomföras i sluten form eller i öppen form.
Särskilda skyddsåtgärder enligt 2 kap. 1 § ska alltid inledas i sluten form. Särskilda skyddsåtgärder enligt 2 kap. 2 § kan inledas i sluten form eller i öppen form.
Särskilda skyddsåtgärder i sluten form ska övergå till särskilda skyddsåtgärder i öppen form när syftet med åtgärderna kan tillgodoses utan att åtgärderna äger rum i sluten form.
2 § Ett beslut om särskilda skyddsåtgärder ska inte verkställas om den som beslutet avser är föremål för sluten psykiatrisk tvångsvård.
Ett beslut om särskilda skyddsåtgärder ska dock verkställas även om den som beslutet avser samtidigt är föremål för öppen psykiatrisk tvångsvård.
4 kap. Genomförande av särskilda skyddsåtgärder i sluten form
Placering i en särskild skyddsenhet eller i ett särskilt ungdomshem
1 § Vid genomförande av särskilda skyddsåtgärder i sluten form ska den som är föremål för åtgärderna placeras i en särskild skyddsenhet.
För den som är under 18 år ska särskilda skyddsåtgärder i sluten form, om inte särskilda skäl talar emot detta, genomföras på ett så-
SOU 2012:17 Författningsförslag
105
dant särskilt ungdomshem som avses i 12 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. Om det finns synnerliga skäl får den som fyller 18 år under tiden han eller hon undergår särskilda skyddsåtgärder i ett särskilt ungdomshem fortsätta att undergå åtgärderna där.
Vad som föreskrivs i lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård ska i tillämpliga delar gälla när genomförandet sker i ett särskilt ungdomshem.
Vård och behandling m.m.
2 § Den som är placerad i en särskild skyddsenhet ska ges nödvändig vård och behandling samt ges tillfälle till utbildning, aktiviteter, förströelse, fysisk träning och vistelse utomhus.
Om den placerade behöver hälso- och sjukvård, ska sådan ges enligt de anvisningar som meddelas av läkare. Kan nödvändig undersökning eller behandling inte lämpligen genomföras vid den särskilda skyddsenheten, ska den allmänna sjukvården anlitas. Om det behövs, ska den placerade föras över till ett sjukhus eller en annan vårdinrättning.
Ett tillstånd till vistelse utanför den särskilda skyddsenheten enligt andra stycket ska förenas med de villkor som behövs. Om det är nödvändigt av säkerhetsskäl, ska den placerade stå under bevakning.
Tillstånd att vistas utanför den särskilda skyddsenheten
3 § Den som är placerad i en särskild skyddsenhet får, i syfte att underlätta hans eller hennes anpassning i samhället, beviljas tillstånd att vistas utanför den särskilda skyddsenheten för viss kort tid (permission).
Permission får inte beviljas om det finns en beaktansvärd risk för att den placerade ska undandra sig genomförandet av de särskilda skyddsåtgärderna eller på annat sätt missköta sig.
4 § Den som är placerad i en särskild skyddsenhet får tillfälligt vistas utanför skyddsenheten om en myndighet begär att han eller hon ska inställa sig vid myndigheten. Sådan inställelse ska alltid ske om det är en domstol som begär att den placerade ska inställas.
Författningsförslag SOU 2012:17
106
5 § Ska den som är placerad i en särskild skyddsenhet genomgå en rättspsykiatrisk undersökning enligt lagen (0000:00) om rättspsykiatrisk undersökning, får han eller hon vistas utanför skyddsenheten i den utsträckning som den myndighet som ansvarar för undersökningen bedömer är nödvändig för att undersökningen ska kunna genomföras.
6 § Ett tillstånd till vistelse utanför den särskilda skyddsenheten enligt 3−5 §§ ska förenas med de villkor som behövs. Om det är nödvändigt av säkerhetsskäl, ska den placerade stå under bevakning.
Ansvaret för genomförandet av särskilda skyddsåtgärder
7 § För genomförandet av särskilda skyddsåtgärder i sluten form ansvarar den myndighet som regeringen bestämmer.
5 kap. Kontroll- och tvångsåtgärder i samband med särskilda skyddsåtgärder i sluten form
Beslut om kontroll- och tvångsåtgärder
1 § Den myndighet som ansvarar för genomförandet av särskilda skyddsåtgärder får, i syfte att upprätthålla ordningen eller säkerheten vid den särskilda skyddsenheten, beträffande den som är placerad där besluta
1. om omhändertagande och förvaring av personliga tillhörigheter (3 och 4 §§)
2. om inskränkningar när det gäller den placerades besök eller andra kontakter (5–14 §§),
3. om kontroll av den placerades bostadsrum m.m. (15 §),
4. om kroppsvisitation och kroppsbesiktning (16–20 §§),
5. om omhändertagande av otillåtna föremål (21 och 22 §§),
6. om avskiljande (23 §), och
7. att den placerade ska beläggas med fängsel (24 §). Den myndighet som ansvarar för genomförandet av särskilda skyddsåtgärder får uppdra åt sådana befattningshavare inom verksamheten som har tillräcklig kompetens och erfarenhet att besluta om åtgärder enligt första stycket.
SOU 2012:17 Författningsförslag
107
2 § En kontroll- eller tvångsåtgärd får endast användas om den står i rimlig proportion till syftet med åtgärden. Om en mindre ingripande åtgärd är tillräcklig ska den användas.
Personliga tillhörigheter
3 § Den som är placerad i en särskild skyddsenhet får ta emot och inneha böcker, tidskrifter, tidningar och andra personliga tillhörigheter som inte kan äventyra ordningen eller säkerheten.
I övrigt får den placerade ta emot och inneha de personliga tillhörigheter som är motiverade med hänsyn till att de särskilda skyddsåtgärderna ska kunna genomföras på ett ändamålsenligt sätt.
4 § Tillhörigheter som den placerade inte får ta emot och inneha enligt 3 § får omhändertas och förvaras för hans eller hennes räkning.
Tillhörigheter som har omhändertagits ska lämnas ut till den placerade senast när han eller hon lämnar den särskilda skyddsenheten.
Besök
5 § Den som är placerad i en särskild skyddsenhet får ta emot besök i den utsträckning det lämpligen kan ske. Ett besök får dock vägras om det
1. kan äventyra säkerheten på ett sätt som inte kan avhjälpas genom kontroll enligt 6 eller 7 §,
2. kan motverka den placerades anpassning i samhället eller
3. på annat sätt kan vara till skada för den placerade eller någon annan.
6 § Ett besök får, om det är nödvändigt av säkerhetsskäl, kontrolleras
1. genom att personal övervakar besöket eller
2. genom att besöket äger rum i ett besöksrum som är så utformat att det inte är möjligt att överlämna föremål.
7 § Ett besök får, om det är nödvändigt av säkerhetsskäl, villkoras av att besökaren går med på att bli kroppsvisiterad eller ytligt kroppsbesiktigad.
Författningsförslag SOU 2012:17
108
Elektronisk kommunikation
8 § Den som är placerad i en särskild skyddsenhet får stå i förbindelse med en annan person genom elektronisk kommunikation i den utsträckning det lämpligen kan ske. Sådan kommunikation får dock vägras om den
1. kan äventyra säkerheten på ett sätt som inte kan avhjälpas genom avlyssning enligt 9 §,
2. kan motverka den placerades anpassning i samhället eller
3. på annat sätt kan vara till skada för den placerade eller någon annan.
9 § Elektronisk kommunikation mellan den placerade och en annan person får avlyssnas, om det är nödvändigt av säkerhetsskäl. De som ska kommunicera med varandra ska i förväg informeras om kontrollen.
Elektronisk kommunikation mellan den placerade och hans eller hennes offentlige försvarare eller en advokat som biträder honom eller henne i en rättslig angelägenhet får inte avlyssnas.
Försändelser
10 § Försändelser mellan den som är placerad i en särskild skyddsenhet och hans eller hennes offentlige försvarare eller advokat som biträder honom eller henne i en rättslig angelägenhet, en svensk myndighet eller ett internationellt organ som har av Sverige erkänd behörighet att ta emot klagomål från enskilda ska skickas vidare utan granskning. Om det finns anledning att anta att uppgiften om avsändare av en sådan försändelse till en intagen är oriktig, får försändelsen granskas i syfte att utreda vem avsändaren är.
11 § I andra fall än som avses i 10 § får en försändelse till eller från den placerade granskas, om det är nödvändigt med hänsyn till ordningen eller säkerheten. Syftet med granskningen ska vara att undersöka om försändelsen
1. innehåller något otillåtet föremål, eller
2. är ett led i en pågående eller planerad brottslig verksamhet, ett planerat avvikande eller något annat liknande förfarande.
SOU 2012:17 Författningsförslag
109
12 § En försändelse som har granskats ska, om inte särskilda skäl talar mot det, lämnas ut till den placerade så snart som möjligt och senast när han eller hon inte längre ska vara berövad friheten.
13 § Bestämmelserna i 10–12 §§ gäller även en försändelse till eller från en sammanslutning av placerade.
Gemensamma bestämmelser för besök, elektronisk kommunikation och försändelser
14 § Om det behövs för att kunna bedöma om besök eller elektronisk kommunikation kan tillåtas enligt 5 § första stycket eller 8 § eller ska kontrolleras enligt 6 eller 9 §, ska det i förväg undersökas om den som kontakten ska äga rum med är dömd eller misstänkt för brott eller för att utöva brottslig verksamhet. I den utsträckning det behövs får upplysningar också hämtas in om hans eller hennes personliga förhållanden i övrigt.
Kontroll av bostadsrum m.m.
15 § Den placerades bostadsrum och hans eller hennes tillhörigheter får kontrolleras i den utsträckning det är nödvändigt för att ordningen eller säkerheten ska kunna upprätthållas.
Första stycket gäller även andra slutna förvaringsställen som den placerade disponerar.
Kroppsvisitation och kroppsbesiktning
16 § När den som är placerad i en särskild skyddsenhet kommer till enheten får han eller hon kroppsvisiteras eller kroppsbesiktigas för eftersökande av otillåtna föremål. En sådan åtgärd får dock inte vidtas om den är uppenbart obehövlig.
17 § Den som är placerad vid en särskild skyddsenhet får kroppsvisiteras eller kroppsbesiktigas för eftersökande av otillåtna föremål om
Författningsförslag SOU 2012:17
110
1. det finns anledning att anta att ett sådant föremål kommer att anträffas på honom eller henne,
2. han eller hon återkommer efter en vistelse utanför den särskilda skyddsenheten,
3. han eller hon ska ha eller har haft ett besök utan sådan kontroll som avses i 6 §, eller
4. det sker i en stickprovskontroll eller i anslutning till en större undersökning som av säkerhetsskäl görs av ett utrymme inom den särskilda skyddsenheten och den som är placerad vid enheten har eller har haft särskild anknytning till utrymmet.
18 § Om det är nödvändigt av säkerhetsskäl får den som är placerad i en särskild skyddsenhet även i andra fall än som avses i 16 och 17 §§ kroppsvisiteras i syfte att söka efter vapen eller andra farliga föremål.
19 § Urin-, utandnings-, saliv-, svett-, blod- eller hårprov får, om inte annat motiveras av medicinska eller liknande skäl, tas på den som är placerad i en särskild skyddsenhet om han eller hon skäligen kan misstänkas vara påverkad av alkohol, narkotika, något annat berusningsmedel, något sådant medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller någon sådan vara som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor.
20 § Kroppsvisitation eller kroppsbesiktning får inte utföras eller bevittnas av någon av motsatt kön som inte är läkare eller legitimerad sjuksköterska. Detta gäller dock inte
1. en kroppsvisitation som avses i 18 §,
2. en kroppsvisitation som enbart innebär att föremål som en person bär med sig undersöks,
3. en kroppsvisitation med metalldetektor eller liknande teknisk anordning, eller
4. en kroppsbesiktning som enbart innebär att andra prov än urinprov tas enligt 19 §.
Om det är nödvändigt får en kroppsvisitation eller en kroppsbesiktning av en man utföras eller bevittnas av en kvinna även i andra fall än som avses i första stycket.
SOU 2012:17 Författningsförslag
111
Omhändertagande av otillåtna föremål
21 § Alkohol, narkotika, andra berusningsmedel, sådana medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller sådana varor som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor får omhändertas och förstöras
1. om de medförs av någon som ska tas in på den särskilda skyddsenheten,
2. om de påträffas hos den som är placerad vid en särskild skyddsenhet,
3. om de sänds till den som är placerad vid en särskild skyddsenhet, eller
4. om de på annat sätt påträffas inom en särskild skyddsenhet och det inte finns någon känd ägare till dem.
Första stycket gäller även injektionssprutor, kanyler och andra föremål som är särskilt ägnade att användas vid narkotikamissbruk eller för annan befattning med narkotika.
22 § Ett föremål som påträffas på en särskild skyddsenhet får i andra fall än som anges i 24 § omhändertas, om det kan antas att föremålet kommer att tas i beslag. Omhändertagandet ska så snart som möjligt anmälas till den som får besluta om beslag.
Vistelse i gemensamhet och avskildhet
23 § Den som är placerad i en särskild skyddsenhet ska ges möjlighet att dagtid vistas tillsammans med andra intagna (gemensamhet), om inte
1. det av säkerhetsskäl är nödvändigt att hålla den placerade avskild från andra som är placerade i skyddsenheten, eller
2. det är nödvändigt för att genomföra en kroppsbesiktning.
Fängsel
24 § Den som är placerad i en särskild skyddsenhet får beläggas med fängsel
1. vid förflyttning inom den särskilda skyddsenheten och vid transport eller annan vistelse utanför enheten, om det är nödvändigt av säkerhetsskäl, eller
Författningsförslag SOU 2012:17
112
2. om han eller hon uppträder våldsamt och det är absolut nödvändigt med hänsyn till den placerades egen eller någon annans säkerhet till liv eller hälsa.
En läkare ska så snart som möjligt undersöka en intagen som har belagts med fängsel enligt första stycket 2.
Kontroll av fordon
25 § Om det är nödvändigt för att säkerheten ska kunna upprätthållas vid en särskild skyddsenhet, får ett fordon i anslutning till att det passerar in i eller ut ur enheten sökas igenom av en tjänsteman vid den särskilda skyddsenheten efter otillåtna föremål eller personer som utan tillåtelse försöker ta sig in i eller ut ur enheten.
Skriftliga meddelanden får inte granskas.
Befogenheter mot obehöriga personer
26 § En tjänsteman vid en särskild skyddsenhet får avvisa eller avlägsna den som obehörigen försöker ta sig in i eller vägrar att lämna enheten.
Den som ska avlägsnas får i anslutning till ingripandet
1. kroppsvisiteras enligt 18 §, eller
2. beläggas med fängsel enligt 24 § första stycket 2. Ett ingripande enligt första eller andra stycket ska dokumenteras.
Allmän inpasseringskontroll
27 § Om det är nödvändigt för att säkerheten ska kunna upprätthållas vid en särskild skyddsenhet får den myndighet som ansvarar för genomförandet av särskilda skyddsåtgärder besluta att alla personer som passerar in i den särskilda skyddsenheten ska kroppsvisiteras (allmän inpasseringskontroll). Syftet med allmän inpasseringskontroll ska vara att söka efter otillåtna föremål. Skriftliga meddelanden får inte granskas.
Ett beslut om allmän inpasseringskontroll får gälla i högst tre månader.
SOU 2012:17 Författningsförslag
113
Den myndighet som ansvarar för genomförandet av särskilda skyddsåtgärder får i enskilda fall medge undantag från allmän inpasseringskontroll, om det finns särskilda skäl.
6 kap. Genomförande av särskilda skyddsåtgärder i öppen form och kontroll- och tvångsåtgärder i samband med sådana åtgärder
Genomförande av särskilda skyddsåtgärder i öppen form
1 § Vid genomförande av särskilda skyddsåtgärder i öppen form ska den som åtgärderna avser få det stöd och den omvårdnad samt underkastas den kontroll som behövs för att syftet med åtgärderna ska kunna tillgodoses.
2 § Särskilda skyddsåtgärder i öppen form får förenas med villkor avseende
1. skyldighet att genomgå vård eller behandling, dock inte tvångsvård enligt lagen (0000:00) om psykiatrisk tvångsvård,
2. skyldighet att hålla kontakt med en viss person,
3. vistelseort, bostad, utbildning eller arbete,
4. förbud mot att använda berusningsmedel eller
5. förbud mot att vistas på en viss plats eller att ta kontakt med en viss person.
3 § För genomförandet av särskilda skyddsåtgärder i öppen form ansvarar den myndighet som regeringen bestämmer.
Kontroll- och tvångsåtgärder
4 § Urin-, utandnings-, saliv-, svett-, blod- eller hårprov får, om inte annat motiveras av medicinska eller liknande skäl, tas på den som undergår särskilda skyddsåtgärder i öppen form om han eller hon skäligen kan misstänkas vara påverkad av alkohol, narkotika, något annat berusningsmedel, något sådant medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller någon sådan vara som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor.
Författningsförslag SOU 2012:17
114
5 § Kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning får, i syfte att söka efter otillåtna föremål, ske av den som är föremål för särskilda skyddsåtgärder i öppen form när han eller hon kommer till den särskilda skyddsenheten samt inför att han eller hon ska närvara vid en muntlig domstolsförhandling enligt denna lag vid den särskilda skyddsenheten. En sådan åtgärd ska inte vidtas om det är uppenbart obehövligt.
6 § Kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning får, i syfte att söka efter otillåtna föremål, ske av den som undergår särskilda skyddsåtgärder i öppen form när han eller hon vistas på en särskild skyddsenhet
1. om det finns anledning att anta att ett sådant föremål kommer att anträffas på honom eller henne eller
2. om det sker i en stickprovskontroll eller i anslutning till en större undersökning som av säkerhetsskäl görs av ett utrymme inom den särskilda skyddsenheten och han eller hon har eller har haft särskild anknytning till utrymmet.
7 § Om det är nödvändigt av säkerhetsskäl får den som undergår särskilda skyddsåtgärder i öppen form när han eller hon vistas i en särskild skyddsenhet även i andra fall än som avses i 5 och 6 §§ kroppsvisiteras i syfte att söka efter vapen eller andra farliga föremål.
8 § Kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning får inte utföras eller bevittnas av någon av motsatt kön som inte är läkare eller legitimerad sjuksköterska. Detta gäller dock inte
1. en kroppsvisitation som avses i 6 §,
2. en kroppsvisitation som enbart innebär att föremål som en person bär med sig undersöks,
3. en kroppsvisitation med metalldetektor eller liknande teknisk anordning, eller
4. en kroppsbesiktning som enbart innebär att andra prov än urinprov tas enligt 4 §.
Om det är nödvändigt får en kroppsvisitation eller en ytlig kroppsbesiktning av en man utföras eller bevittnas av en kvinna även i andra fall än som avses i första stycket.
SOU 2012:17 Författningsförslag
115
7 kap. Varaktigheten av särskilda skyddsåtgärder
1 § Särskilda skyddsåtgärder får pågå under högst sex månader efter det att ett beslut om sådana åtgärder har fattats. På ansökan av den myndighet som ansvarar för genomförandet av åtgärderna får allmän förvaltningsdomstol besluta att åtgärderna därefter ska fortsätta under ytterligare högst sex månader, räknat från den dag domstolen meddelar beslut i frågan. Sådana beslut får fattas avseende högst sex månader åt gången så länge det finns förutsättningar för särskilda skyddsåtgärder.
8 kap. Beslut om särskilda skyddsåtgärder och om förlängning av tiden för särskilda skyddsåtgärder
1 § Beslut om särskilda skyddsåtgärder ska, efter ansökan av åklagare, fattas av allmän förvaltningsdomstol. Domstolen ska i beslutet ange om de särskilda skyddsåtgärderna ska undergås i sluten form eller i öppen form.
Beslut om särskilda skyddsåtgärder enligt 2 kap. 1 § får fattas endast om allmän domstol genom en dom, som har vunnit laga kraft, har fastställt att gärningsmannen har begått en otillåten gärning som enligt 1 kap. 2 a § brottsbalken inte utgör brott.
Beslut om särskilda skyddsåtgärder enligt 2 kap. 2 § får fattas endast om allmän domstol i den dom, genom vilken gärningsmannen dömdes till fängelse på viss tid eller sluten ungdomsvård, har beslutat att en prövning ska ske av om han eller hon vid frigivning från fängelsestraffet eller den slutna ungdomsvården uppfyller förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder.
2 § Allmän förvaltningsdomstol ska vid sin prövning utgå från vad den allmänna domstolen har funnit utrett beträffande gärningen.
3 § Fråga om förlängning av tiden för särskilda skyddsåtgärder ska, efter ansökan av den myndighet som ansvarar för genomförandet av de särskilda skyddsåtgärderna, prövas av allmän förvaltningsdomstol.
4 § När den för vilken fattats beslut om särskilda skyddsåtgärder ska skrivas ut från sluten psykiatrisk tvångsvård ska en prövning av frågan om förlängning av tiden för särskilda skyddsåtgärder ske.
Författningsförslag SOU 2012:17
116
Bestämmelser om att chefsöverläkaren har en skyldighet att anmäla till åklagaren när sluten psykiatrisk tvångsvård ska upphöra för den som är föremål för särskilda skyddsåtgärder finns i 8 kap. 5 § lagen (0000:00) om psykiatrisk tvångsvård.
9 kap. Beslut om omhändertagande
1 § Allmän domstol får, i fall som avses i 30 kap. 3 a § rättegångsbalken, på yrkande av åklagare besluta att gärningsmannen ska omhändertas i avvaktan på att domen vinner laga kraft.
Ett beslut om omhändertagande får dock inte fattas om det framgår att gärningsmannen inte uppfyller förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder.
Allmän förvaltningsdomstol får på yrkande av åklagare besluta att gärningsmannen ska vara fortsatt omhändertagen i avvaktan på domstolens prövning i frågan om särskilda skyddsåtgärder även efter det att allmän domstols dom har vunnit laga kraft.
2 § Har allmän förvaltningsdomstol beslutat om särskilda skyddsåtgärder i sluten form ska den som åtgärderna avser vara omhändertagen i avvaktan på att han eller hon kan överföras till en särskild skyddsenhet. Ett omhändertagande ska dock inte ske om han eller hon omedelbart förs över till skyddsenheten.
3 § Har chefsöverläkaren anmält till åklagaren att sluten psykiatrisk tvångsvård kan komma att upphöra i närtid för en patient, för vilken ett beslut om särskilda skyddsåtgärder har fattats, får allmän förvaltningsdomstol efter yrkande av åklagaren besluta att han eller hon vid upphörandet av vården omedelbart ska omhändertas i avvaktan på rättens prövning av frågan, om tiden för särskilda skyddsåtgärder ska förlängas. Ett sådant beslut får dock inte fattas om det framgår att det inte finns behov av ett omhändertagande.
4 § Ett omhändertagande enligt 1 § första stycket får pågå som längst till dess domen vinner laga kraft.
Ett omhändertagande enligt 1 § tredje stycket får pågå under högst två veckor. Allmän förvaltningsdomstol får dock besluta om förlängning av denna tid med ytterligare högst två veckor, om behovet av utredning eller någon annan särskild omständighet gör det nödvändigt.
SOU 2012:17 Författningsförslag
117
5 § Ett omhändertagande enligt 2 § får pågå under högst en vecka.
Allmän förvaltningsdomstol får dock besluta om förlängning av denna tid med ytterligare högst en vecka om det finns synnerliga skäl.
6 § Ett omhändertagande enligt 3 § får pågå under högst tre veckor.
Allmän förvaltningsdomstol får dock besluta om förlängning av denna tid med ytterligare högst två veckor, om behovet av utredning eller någon annan särskild omständighet gör det nödvändigt.
7 § Den som är omhändertagen enligt 1–3 §§ ska vara placerad i en särskild skyddsenhet.
10 kap. Beslut rörande genomförandet av särskilda skyddsåtgärder
1 § Beslut om att särskilda skyddsåtgärder i sluten form ska övergå i särskilda skyddsåtgärder i öppen form fattas av allmän förvaltningsdomstol. Det är också allmän förvaltningsdomstol som får besluta att särskilda skyddsåtgärder i öppen form ska övergå till särskilda skyddsåtgärder i sluten form.
Beslut om att särskilda skyddsåtgärder i sluten form ska övergå i särskilda skyddsåtgärder i öppen form fattas efter ansökan av den myndighet som ansvarar för genomförandet av de särskilda skyddsåtgärderna eller av den som beslutet om särskilda skyddsåtgärder avser. Inför prövningen ska myndigheten ange vilka särskilda villkor som myndigheten anser att rätten bör besluta.
Beslut om att särskilda skyddsåtgärder i öppen form ska övergå i sluten form fattas efter ansökan av den myndighet som ansvarar för genomförandet av de särskilda skyddsåtgärderna.
2 § Den myndighet som ansvarar för genomförandet av särskilda skyddsåtgärder får besluta att den som är föremål för särskilda skyddsåtgärder i öppen form i stället ska undergå sådana åtgärder i sluten form om syftet med åtgärderna inte längre kan tillgodoses genom särskilda skyddsåtgärder i öppen form och det kan befaras att den som undergår åtgärderna allvarligt kommer att skada sig själv eller någon annan.
Den myndighet som ansvarar för genomförandet ska anmäla beslutet för prövning vid allmän förvaltningsdomstol senast dagen
Författningsförslag SOU 2012:17
118
efter beslutet. Anser myndigheten att de särskilda skyddsåtgärderna bör fortsätta i sluten form ska den senast inom fyra dagar från beslutet ansöka om särskilda skyddsåtgärder i sluten form.
Om myndigheten inte ansöker om särskilda skyddsåtgärder i sluten form eller om domstolen avslår myndighetens ansökan om sådana åtgärder, ska det tidigare beslutet om särskilda skyddsåtgärder i öppen form fortfarande gälla.
3 § Fråga om vistelse utanför den särskilda skyddsenheten enligt 4 kap. 3–5 §§ prövas av allmän förvaltningsdomstol efter ansökan av den myndighet som ansvarar för genomförandet av särskilda skyddsåtgärder eller den som beslutet om särskilda skyddsåtgärder avser. Tillstånd till sådan vistelse får ges för ett visst tillfälle eller för vissa återkommande tillfällen.
Allmän förvaltningsdomstol får efter ansökan av den myndighet som ansvarar för genomförandet av särskilda skyddsåtgärder överlämna åt denna att besluta om tillstånd enligt första stycket. När det finns skäl för det, får allmän förvaltningsdomstol återta denna beslutanderätt. Myndigheten får återkalla ett tillstånd att vistas utanför den särskilda skyddsenhetens område, om förhållandena kräver det.
11 kap. Upphörandet av särskilda skyddsåtgärder
1 § Om det inte längre finns förutsättningar för särskilda skyddsåtgärder ska allmän förvaltningsdomstol besluta att de ska upphöra.
Beslut om upphörande av särskilda skyddsåtgärder fattas efter ansökan av den myndighet som ansvarar för genomförandet av de särskilda skyddsåtgärderna eller av den som beslutet om särskilda skyddsåtgärder avser.
Särskilda skyddsåtgärder får inte upphöra utan att domstolen har prövat frågan och beslutat om ett upphörande.
2 § Särskilda skyddsåtgärder upphör när ett beslut om utvisning på grund av brott som avses i 2 kap. 2 § har verkställts.
SOU 2012:17 Författningsförslag
119
12 kap. Polismyndighetens biträde i samband med genomförande av särskilda skyddsåtgärder
1 § Polismyndigheten ska på begäran av den myndighet som ansvarar för genomförandet av särskilda skyddsåtgärder lämna biträde för att
1. föra den som ska undergå särskilda skyddsåtgärder i sluten form till en särskild skyddsenhet,
2. förflytta den som är placerad i en särskild skyddsenhet till en plats utanför enheten,
3. återföra den som är placerad i en särskild skyddsenhet om han eller hon har lämnat enheten utan tillstånd,
4. återföra den som är placerad i en särskild skyddsenhet om han eller hon inte har återvänt dit sedan tiden för ett tillstånd att vistas utanför enheten har gått ut,
5. återföra den som är placerad i en särskild skyddsenhet om ett tillstånd för honom eller henne att vistas utanför den särskilda skyddsenhetens område har återkallats eller
6. föra den som är föremål för särskilda skyddsåtgärder till en särskild skyddsenhet, om han eller hon inte har kommit dit sedan allmän förvaltningsdomstol eller den myndighet som ansvarar för genomförandet av särskilda skyddsåtgärder har beslutat att han eller hon ska undergå särskilda skyddsåtgärder i sluten form i stället för särskilda skyddsåtgärder i öppen form.
2 § En begäran enligt 1 § får göras endast om det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan polisens särskilda befogenheter enligt 10 eller 10 a § polislagen (1984:387) behöver tillgripas eller om det annars finns synnerliga skäl.
3 § Den myndighet som ansvarar för genomförandet av särskilda skyddsåtgärder ska utan hinder av sekretess lämna polismyndigheten de uppgifter om den som är placerad i en särskild skyddsenhet som behövs för planeringen och genomförandet av åtgärden.
4 § Vid handräckning bör personal från den särskilda skyddsenheten närvara.
Författningsförslag SOU 2012:17
120
13 kap. Överklagande
1 § Ett beslut som har fattats av den myndighet som ansvarar för genomförandet av särskilda skyddsåtgärder får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
2 § Ett beslut enligt 1 § får inte överklagas innan beslutet har omprövats av myndigheten. En sådan omprövning får begäras av den som beslutet angår om det har gått honom eller henne emot. Ett överklagande av ett beslut som inte har omprövats ska anses som en begäran om omprövning.
Vid omprövning enligt första stycket får beslutet inte ändras till den klagandes nackdel.
3 § En begäran om omprövning ska vara skriftlig och ha kommit in till myndigheten inom tre veckor från den dag då den klagande fick del av beslutet. I begäran om omprövning ska den klagande ange vilket beslut som avses och vilken ändring i beslutet som han eller hon begär.
Myndigheten prövar om skrivelsen med begäran om omprövning har kommit in i rätt tid. Om skrivelsen har kommit in för sent ska den avvisas, om inte förseningen beror på att myndigheten har lämnat den klagande en felaktig underrättelse om hur man begär omprövning.
4 § Åklagaren får överklaga
1. beslut av allmän förvaltningsdomstol om att den som särskilda skyddsåtgärder avser inte ska vara omhändertagen i avvaktan på domstolens prövning i frågan eller i avvaktan på att han eller hon ska överföras till en särskild skyddsenhet,
2. beslut om att särskilda skyddsåtgärder inte ska inledas,
3. beslut om att inte förlänga tiden för särskilda skyddsåtgärder,
4. beslut om att särskilda skyddsåtgärder ska upphöra,
5. beslut om att särskilda skyddsåtgärder ska ges i öppen form,
6. beslut om att särskilda skyddsåtgärder ska övergå från sluten form till öppen form,
7. beslut av allmän förvaltningsdomstol eller den myndighet som ansvarar för genomförandet om att den som undergår särskilda skyddsåtgärder i sluten form får vistas utanför den särskilda skyddsenheten eller
SOU 2012:17 Författningsförslag
121
8. beslut av allmän förvaltningsdomstol att överlämna åt den myndighet som ansvarar för genomförandet att för den som undergår särskilda skyddsåtgärder i sluten form besluta om tillstånd att vistas utanför den särskilda skyddsenheten,
om åklagaren före beslutet har anmält till rätten att beslutet kan komma att överklagas.
14 kap. Handläggningen i allmän förvaltningsdomstol
1 § Frågor som ska prövas av förvaltningsrätt enligt denna lag prövas av den förvaltningsrätt inom vars domkrets den som frågan avser varaktigt uppehåller sig.
2 § Mål som rör inledande av, verkställighet av eller upphörande av särskilda skyddsåtgärder ska handläggas skyndsamt.
Ett mål enligt första stycket hos allmän förvaltningsdomstol ska tas upp till avgörande inom femton dagar från den dag då ansökan kom in till domstolen. Denna tid får förlängas, om det behövs ytterligare utredning eller om någon annan särskild omständighet gör det nödvändigt.
3 § Har en ansökan om förlängning av tiden för särskilda skyddsåtgärder kommit in till allmän förvaltningsdomstol, får de särskilda skyddsåtgärderna fortsätta i avvaktan på domstolens beslut. Åtgärderna ska undergås i den form som föreskrivs i det senaste beslutet om särskilda skyddsåtgärder.
Avslår rätten ansökan, ska åtgärderna upphöra omedelbart.
4 § Rätten ska i mål enligt 8 kap. 3 §, 10 kap. 1 §, 10 kap. 3 § eller 11 kap 1 § ge åklagaren tillfälle att yttra sig innan beslut meddelas.
5 § I mål enligt denna lag ska förvaltningsrätten hålla muntlig förhandling, om det inte är uppenbart obehövligt. Sådan förhandling ska, om den som de särskilda skyddsåtgärderna avser vistas på en särskild skyddsenhet, hållas på skyddsenheten om inte särskilda skäl talar för något annat.
Den som de särskilda skyddsåtgärderna avser ska vara närvarande vid förhandlingen, om det är möjligt med hänsyn till hans eller hennes psykiska tillstånd. Den myndighet som ansvarar för genom-
Författningsförslag SOU 2012:17
122
förandet av särskilda skyddsåtgärder ska höras vid förhandlingen, om det inte är uppenbart obehövligt.
Om den som de särskilda skyddsåtgärderna avser uteblir från en förhandling, till vilken han eller hon har kallats vid vite att inställa sig personligen, får rätten förordna att han eller hon ska hämtas till rätten antingen omedelbart eller till en senare dag.
6 § Vid handläggningen i kammarrätt av mål enligt denna lag ska nämndemän ingå i rätten.
7 § Offentligt biträde ska i mål hos allmän förvaltningsdomstol förordnas för den som de särskilda skyddsåtgärderna avser, om det inte är uppenbart att det saknas behov av ett biträde.
8 § Beslut som meddelas enligt denna lag gäller omedelbart, om inte något annat beslutas.
Om åklagaren före en förvaltningsrätts beslut har anmält att beslutet kan komma att överklagas, får förvaltningsrättens eller kammarrättens beslut inte verkställas förrän det har vunnit laga kraft eller rätten dessförinnan har underrättats om att beslutet inte kommer att överklagas.
Har åklagaren enligt andra stycket underrättat förvaltningsrätten eller kammarrätten om att beslutet inte kommer att överklagas, ska rätten genast meddela den myndighet som ansvarar för genomförandet av särskilda skyddsåtgärder att beslutet kan verkställas.
15 kap. Tystnadsplikt och utlämnande av uppgifter
1 § Den som tillhör eller har tillhört personal inom enskild verksamhet i vilken särskilda skyddsåtgärder i öppen form genomförs eller har genomförts får inte obehörigen röja vad han eller hon i sin verksamhet har fått veta om en enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden. Som obehörigt röjande anses inte att någon fullgör sådan uppgiftsskyldighet som följer av lag eller förordning.
Tystnadsplikt som gäller för en uppgift om en enskilds hälsotillstånd gäller även i förhållande till den enskilde själv, om det med hänsyn till ändamålet med de särskilda skyddsåtgärderna är av synnerlig vikt att uppgifterna inte lämnas till den enskilde.
För det allmännas verksamhet gäller offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).
SOU 2012:17 Författningsförslag
123
2 § Den som tillhör eller har tillhört personal inom enskild verksamhet i vilken särskilda skyddsåtgärder i öppen form genomförs eller har genomförts får inte obehörigen röja en uppgift från en enskild om någon annan persons hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det kan antas att det finns en risk för att den som har lämnat uppgiften eller någon närstående till uppgiftslämnaren utsätts för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs.
Som obehörigt röjande anses inte att någon fullgör sådan uppgiftsskyldighet som framgår av lag eller förordning.
För det allmännas verksamhet gäller offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).
3 § Den som, utan att höra till personal inom enskild verksamhet i vilken särskilda skyddsåtgärder i öppen form genomförs eller har genomförts, till följd av anställning eller uppdrag eller på annan liknande grund deltar eller har deltagit i enskilt bedriven verksamhet får inte obehörigen röja vad han eller hon har fått veta om en enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden. Som obehörigt röjande anses inte att någon fullgör uppgiftsskyldighet som följer av lag eller förordning.
För det allmännas verksamhet gäller offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).
4 § Från en verksamhet där sekretess gäller enligt offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) eller där personalen omfattas av tystnadsplikt enligt 1-3 §§ ska det utan hinder av sekretessen eller tystnadsplikten lämnas ut
1. sådana uppgifter om den enskilde som behövs för en undersökning enligt lagen (0000:00) om rättspsykiatrisk undersökning eller
2. sådan uppgifter om den enskilde som behövs för att kunna ge honom eller henne vård enligt lagen (0000:00) om psykiatrisk tvångsvård.
Författningsförslag SOU 2012:17
124
16 kap. Underrättelse till den mot vilken den otillåtna gärningen eller brottet som har föranlett de särskilda skyddsåtgärderna har riktat sig
1 § Den myndighet som ansvarar för de särskilda skyddsåtgärderna ska ge den mot vilken den otillåtna gärningen eller brottet som har föranlett de särskilda skyddsåtgärderna har riktat sig, möjlighet att begära att bli underrättad
1. när beslut har fattats om att de särskilda skyddsåtgärderna ska upphöra,
2. när beslut har fattats om att gärningsmannen får vistas utanför den särskilda skyddsenheten,
3. när gärningsmannen har lämnat den särskilda skyddsenheten utan tillstånd,
4. när gärningsmannen inte har återvänt till den särskilda skyddsenheten sedan tiden för ett tillstånd att vistas utanför enheten har gått ut,
5. när ett tillstånd att vistas utanför den särskilda skyddsenheten har återkallats eller
6. när beslut har fattats om att gärningsmannen ska undergå särskilda skyddsåtgärder i öppen form i stället för sådana åtgärder i sluten form.
Underrättelse ska ges innan den som är placerad vid en särskild skyddsenhet lämnar enheten eller annars så snart så möjligt. Underrättelsen ska utformas på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet och ska innehålla information om de regler som gäller för meddelande av kontaktförbud enligt lagen (1988:688) om kontaktförbud.
Om det finns särskilda skäl får en sådan underrättelse lämnas utan att den mot vilken den otillåtna gärningen eller brottet har riktat sig har begärt att bli underrättad.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.
2. Den som vid ikraftträdandet ges rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § brottsbalken med beslut om särskild utskrivningsprövning ska vid den prövning som anges i punkten 5 b i övergångsbestämmelserna till lagen (0000:00) om psykiatrisk tvångsvård, vid tillämpningen av 2 kap. 2 § i denna lag, jämställas med den som har dömts till fängelse på viss tid eller sluten ungdomsvård. Vid en sådan
SOU 2012:17 Författningsförslag
125
prövning ska allmän förvaltningsdomstol hämta in yttrande från åklagaren.
Författningsförslag SOU 2012:17
126
5 Förslag till lag om rättspsykiatrisk undersökning m.m.
1 kap. Inledande bestämmelser och definitioner
1 § I denna lag finns följande kapitel:
- preliminär rättspsykiatrisk undersökning (2 kap.) - övriga rättspsykiatriska undersökningar (3 kap.), - placering av en intagen och hans eller hennes rättigheter (4 kap.) och
- särskilda kontroll- och tvångsåtgärder i samband med en rättspsykiatrisk undersökning (5 kap.) och
- övriga bestämmelser (6 kap.).
2 § Som frihetsberövad avses i denna lag den som
1. är anhållen,
2. är häktad,
3. är intagen i en kriminalvårdsanstalt,
4. är intagen i ett särskilt ungdomshem till följd av en dom på sluten ungdomsvård enligt 32 kap. 5 § brottsbalken,
5. är intagen i ett häkte eller en polisarrest i avvaktan på att han eller hon ska förpassas till en kriminalvårdsanstalt eller ett särskilt ungdomshem,
7. är placerad i en särskild skyddsenhet enligt lagen (0000:00) om särskilda skyddsåtgärder,
8. undergår ett fängelsestraff i en sluten stödenhet enligt lagen (0000:00) om sluten stödenhet för vissa lagöverträdare med funktionsnedsättning,
9. är omhändertagen enligt 28 kap. 11 § tredje stycket brottsbalken i avvaktan på att ett beslut om undanröjande av skyddstillsyn vinner laga kraft,
10. är föremål för tvångsvård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall,
11. med stöd av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga vistas i ett särskilt ungdomshem,
12. är tagen i förvar enligt utlänningslagen (2005:716) eller 13. är föremål för sluten psykiatrisk tvångsvård enligt lagen (0000:00) om psykiatrisk tvångsvård.
SOU 2012:17 Författningsförslag
127
3 § Som intagen avses i denna lag den som är frihetsberövad och som har förts över till en undersökningsenhet för att genomgå en rättspsykiatrisk undersökning enligt 3 kap. Som intagen avses även den som är intagen på undersökningsenheten med stöd av 3 kap. 15 §.
2 kap. Preliminär rättspsykiatrisk undersökning
Läkarintyg efter en preliminär rättspsykiatrisk undersökning
1 § Allmän domstol får i ett brottmål besluta att hämta in ett läkarintyg efter en preliminär rättspsykiatrisk undersökning i fråga om den misstänkte gärningsmannens tillräknelighet eller i fråga om han eller hon uppfyller förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder.
2 § Av ett läkarintyg efter en preliminär rättspsykiatrisk undersökning i fråga om den misstänkte gärningsmannens tillräknelighet ska det framgå
1. om det kan misstänkas att han eller hon till följd av en allvarlig psykisk störning, en tillfällig sinnesförvirring, en svår utvecklingsstörning eller ett allvarligt demenstillstånd har saknat förmåga att förstå gärningens innebörd i den situation i vilken han eller hon befann sig eller om han eller hon har saknat förmåga att anpassa sitt handlande efter en sådan förståelse och
2. om det kan misstänkas att han eller hon i anslutning till gärningen själv har vållat sin bristande förmåga genom rus eller på något annat sätt.
Om det av den preliminära rättspsykiatriska undersökningen framgår att det inte kan misstänkas att de omständigheter som avses i första stycket föreligger ska det av läkarintyget framgå om det kan misstänkas att den misstänkte gärningsmannen till följd av en icke självförvållad psykisk störning, en sinnesrörelse eller av någon annan orsak har haft nedsatt förmåga att förstå gärningens innebörd i den situation i vilken han eller hon befann sig eller att anpassa sitt handlande efter en sådan förståelse eller att kontrollera sitt handlande.
3 § Av ett läkarintyg efter en preliminär rättspsykiatrisk undersökning i fråga om förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder ska det framgå om det kan misstänkas att det finns en påtaglig risk för att den misstänkte gärningsmannen på nytt begår gärningar av all-
Författningsförslag SOU 2012:17
128
varligt slag som riktar sig mot eller medför fara för någon annans liv eller hälsa.
4 § Domstolen får besluta om en undersökning med läkarintyg enligt 2 eller 3 § endast om
1. allmänt åtal har väckts,
2. den misstänkte har erkänt gärningen eller
3. det annars finns sannolika skäl för misstanken att han eller hon har begått gärningen.
Genomförandet av en preliminär rättspsykiatrisk undersökning
5 § Är den som ska undersökas med stöd av 2 eller 3 § inte frihetsberövad är han eller hon skyldig att inställa sig för undersökning på den tid och den plats som läkaren bestämmer. Undersökningen ska om det är möjligt genomföras så att den som undersöks inte hindras i sin förvärvsverksamhet eller utsätts för någon annan olägenhet.
Om den som ska undersökas inte inställer sig till undersökningen ska polismyndigheten på begäran av läkaren lämna handräckning för att den som ska undersökas ska komma till undersökningen.
Läkarintyget ska utan dröjsmål ges in till domstolen sedan undersökningen har avslutats. Läkarintyget ska ges in inom två veckor, om den misstänkte är häktad, och annars inom fyra veckor från och med den dag beslutet om undersökning kom in till undersökningsenheten.
3 kap. Övriga rättspsykiatriska undersökningar
1 § Inom ramen för en rättspsykiatrisk undersökning enligt detta kapitel får det göras undersökningar och avges utlåtanden i fråga om
1. gärningsmannens tillräknelighet,
2. förutsättningarna för verkställighet av fängelse i en sluten stödenhet eller
3. förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder.
2 § Allmän domstol får i ett brottmål besluta om en rättspsykiatrisk undersökning om den misstänkte har erkänt gärningen eller övertygande bevisning har lagts fram om att han eller hon har begått den.
SOU 2012:17 Författningsförslag
129
3 § Allmän förvaltningsdomstol får i ett mål om särskilda skyddsåtgärder besluta om en rättspsykiatrisk undersökning i fråga om förutsättningarna för sådana åtgärder
1. om allmän domstol genom en dom, som har vunnit laga kraft, har fastställt att gärningsmannen har begått en otillåten gärning som enligt 1 kap. 2 a § brottsbalken inte utgör brott eller
2. om allmän domstol i en dom genom vilken gärningsmannen har dömts till fängelse på viss tid eller till sluten ungdomsvård har beslutat att allmän förvaltningsdomstol ska pröva om han eller hon vid frigivning från fängelsestraffet eller den slutna ungdomsvården uppfyller förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder.
4 § Kriminalvården får besluta om en rättspsykiatrisk undersökning i fråga om förutsättningarna för verkställighet av fängelse i en sluten stödenhet under tiden den dömde undergår ett fängelsestraff.
Undersökning i fråga om tillräknelighet m.m.
5 § En undersökning i fråga om gärningsmannens tillräknelighet får ske i syfte att kunna bedöma om en gärning enligt 1 kap. 2 a § brottsbalken inte ska utgöra brott. Av ett utlåtandet över en sådan undersökning ska det framgå
1. om den misstänkte gärningsmannen till följd av en allvarlig psykisk störning, en tillfällig sinnesförvirring, en svår utvecklingsstörning eller ett allvarligt demenstillstånd har saknat förmåga att förstå gärningens innebörd i den situation i vilken han eller hon befann sig eller om han eller hon har saknat förmåga att anpassa sitt handlande efter en sådan förståelse,
2. om den misstänkte gärningsmannen i anslutning till gärningen själv har vållat sin bristande förmåga genom rus eller på något annat sätt och
3. om det finns förutsättningar att ge den misstänkte gärningsmannen tvångsvård enligt lagen (0000:00) om psykiatrisk tvångsvård.
Om det av undersökningen framgår att omständigheter som avses i första stycket 1 och 2 inte föreligger ska det av utlåtandet framgå om den misstänkte gärningsmannen till följd av en icke självförvållad psykisk störning, en sinnesrörelse eller av någon annan orsak har haft nedsatt förmåga att förstå gärningens innebörd i den situa-
Författningsförslag SOU 2012:17
130
tion i vilken han eller hon befann sig eller att anpassa sitt handlande efter en sådan förståelse eller att kontrollera sitt handlande.
6 § Innan domstolen beslutar om ansvarsfrihet enligt 1 kap. 2 a § första stycket brottsbalken ska en undersökning enligt 5 § ha gjorts i målet. En sådan undersökning med utlåtande behöver dock inte hämtas in, om det underlag som behövs ändå finns tillgängligt för domstolen.
Undersökning om förutsättningarna för verkställighet av fängelse i en sluten stödenhet
7 § En undersökning i fråga om förutsättningarna för verkställighet av fängelse i en sluten stödenhet får ske i syfte att kunna bedöma om den misstänkte gärningsmannen uppfyller förutsättningarna för sådan verkställighet enligt 26 kap. 4 § brottsbalken eller 1 a kap. 1 § fängelselagen (2010:610).
Undersökning om särskilda skyddsåtgärder
8 § En undersökning i fråga om förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder får ske i syfte att allmän domstol ska kunna bedöma om domstolen beträffande den som döms till fängelse på viss tid eller sluten ungdomsvård ska förklara att det finns skäl för allmän förvaltningsdomstol att pröva frågan om särskilda skyddsåtgärder eller om det finns förutsättningar för att besluta att gärningsmannen ska omhändertas i avvaktan på att en dom enligt 30 kap. 3 a § rättegångsbalken ska vinna laga kraft. En undersökning får också ske i syfte att allmän förvaltningsdomstol ska kunna besluta i fråga om åtgärder enligt lagen (0000:00) om särskilda skyddsåtgärder.
Av ett utlåtande över en sådan undersökning ska det framgå om det finns en påtaglig risk för att gärningsmannen på nytt begår gärningar av allvarligt slag som riktar sig mot eller medför fara för någon annans liv eller hälsa och om han eller hon har behov av behandling eller omsorg i någon annan form. Avser undersökningen fråga om förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder som ska gälla för tiden efter frigivning från ett fängelsestraff eller från sluten ungdomsvård ska det av utlåtandet även framgå om den dömde fortfarande lider av en allvarlig psykisk störning, en svår utvecklings-
SOU 2012:17 Författningsförslag
131
störning eller ett allvarligt demenstillstånd samt om de särskilda skyddsåtgärderna bör inledas i sluten form eller i öppen form.
9 § Allmän förvaltningsdomstol får inte besluta om särskilda skyddsåtgärder utan att en undersökning enligt 8 § har gjorts i målet. En sådan undersökning behövs dock inte
1. om domstolens prövning avser en förlängning av pågående särskilda skyddsåtgärder och domstolen har hämtat in ett utlåtande i de avseenden som anges i 8 § andra stycket från den myndighet som ansvarar för åtgärden eller
2. om det är uppenbart obehövligt. Vid en prövning i fråga om upphörande av särskilda skyddsåtgärder ska domstolen hämta in ett utlåtande från den myndighet som ansvarar för åtgärderna eller, om det bedöms nödvändigt, en undersökning med utlåtande enligt 8 §.
Genomförandet av en rättspsykiatrisk undersökning
10 § En rättspsykiatrisk undersökning får genomföras vid särskilda undersökningsenheter. Med undersökningsenhet avses i denna lag även en vårdinrättning, där sådana undersökningar genomförs. Fördelningen av undersökningar mellan olika enheter sker enligt föreskrifter som regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer beslutar.
Om det finns särskilda skäl får en rättspsykiatrisk undersökning av den som är frihetsberövad, efter samråd med berörd huvudman, även genomföras
1. i häktet, om den som ska undersökas är häktad,
2. i en kriminalvårdsanstalt, om den som ska undersökas är intagen där,
3. på ett särskilt ungdomshem som avses i 12 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, om den som ska undersökas verkställer sluten ungdomsvård enligt 32 kap. 5 § brottsbalken,
4. i häktet eller i en polisarrest, om den som ska undersökas befinner sig där i avvaktan på att han eller hon ska förpassas till en kriminalvårdsanstalt eller ett särskilt ungdomshem,
5. där den som ska undersökas befinner sig om han eller hon är omhändertagen enligt 9 kap. 1 eller 3 § lagen (0000:00) om särskilda skyddsåtgärder,
Författningsförslag SOU 2012:17
132
6. i en särskild skyddsenhet, om den som ska undersökas är placerad i en sådan enhet enligt lagen (0000:00) om särskilda skyddsåtgärder,
7. i en sluten stödenhet, om den som ska undersökas undergår ett fängelsestraff i en sådan enhet enligt fängelselagen (2010:610),
8. på ett sjukhus eller ett LVM-hem, om den som ska undersökas är föremål för tvångsvård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall,
9. på ett särskilt ungdomshem som avses i 12 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, om den som ska undersökas är föremål för vård enligt den lagen,
10. på den plats där ett beslut om förvar verkställs, om det beträffande den som ska undersökas finns ett beslut om förvar enligt utlänningslagen (2005:716) eller
11. på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk dygnetruntvård, om den som ska undersökas är föremål för sluten psykiatrisk tvångsvård enligt lagen (0000:00) om psykiatrisk tvångsvård.
11 § En rättspsykiatrisk undersökning ska genomföras med största möjliga skyndsamhet. Den ska anpassas efter det syfte med undersökningen som domstolen eller Kriminalvården har angett och efter övriga omständigheter i det enskilda fallet.
Utlåtande över den rättspsykiatriska undersökningen ska utan dröjsmål ges in till domstolen eller Kriminalvården sedan undersökningsarbetet har avslutats. Utlåtande ska ges in inom fyra veckor om
- undersökningen endast har avsett gärningsmannens tillräknelighet,
- undersökningen efter en begäran av allmän domstol endast har avsett förutsättningarna för verkställighet av fängelse i en sluten stödenhet, eller
- undersökningen efter en begäran av allmän förvaltningsdomstol har avsett förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder,
och inom sex veckor om - om undersökningen har avsett frågan om tillräknelighet och frågan om förutsättningar för särskilda skyddsåtgärder,
- undersökningen har avsett frågan om tillräknelighet, frågan om förutsättningar för verkställighet i en sluten stödenhet och frågan om förutsättningar för särskilda skyddsåtgärder, eller
- undersökningen efter en begäran av Kriminalvården har avsett frågan om förutsättningar för verkställighet i en sluten stödenhet.
SOU 2012:17 Författningsförslag
133
Den tid som anges i andra stycket ska räknas från och med den dag beslutet om undersökning kom in till undersökningsenheten. Domstolen respektive Kriminalvården får medge anstånd med att ge in utlåtandet, om det finns synnerliga skäl.
12 § Ett utlåtande över en undersökning enligt 3 kap. 5 § ska avges av en läkare vid undersökningsenheten eller av någon annan läkare som huvudmannen för enheten utser.
Ett utlåtande över en undersökning enligt 3 kap. 7 § eller 3 kap. 8 § ska avges av den myndighet som regeringen bestämmer.
Utlåtandet ska innehålla uttalanden i de frågor som anges i domstolens eller Kriminalvårdens beslut. I utlåtandet ska de omständigheter anges som dessa uttalanden grundas på.
13 § Den som är frihetsberövad och ska genomgå en undersökning ska utan dröjsmål och senast inom sju dagar från den dag beslutet om undersökning kom in till undersökningsenheten föras över till enheten, om inte undersökningen ska genomföras på en plats som anges i 10 § andra stycket.
Sedan undersökningen har avslutats vid undersökningsenheten, ska den frihetsberövade, om han eller hon är i behov av psykiatrisk tvångsvård eller annan vård som inte lämpligen kan ges på den plats där den frihetsberövade ska befinna sig med anledning av frihetsberövandet, föras över till en enhet inom hälso- och sjukvården. I annat fall ska han eller hon föras tillbaka till den plats där frihetsberövandet ska fortsätta.
14 § Är den som ska undersökas inte frihetsberövad är han eller hon skyldig att inställa sig för undersökning på den tid och den plats som den som ska avge utlåtandet över undersökningen bestämmer.
Undersökningen ska om det är möjligt genomföras så att den som ska undersökas inte hindras i sin förvärvsverksamhet eller utsätts för någon annan olägenhet.
Om den som ska undersökas inte inställer sig till undersökningen ska polismyndigheten på begäran av verksamhetschefen lämna handräckning för att den som ska undersökas ska komma till undersökningen.
15 § Är den som ska undersökas inte frihetsberövad får den domstol som har beslutat att hämta in undersökningen besluta att han eller hon ska tas in på undersökningsenheten om
Författningsförslag SOU 2012:17
134
1. han eller hon inte inställer sig till en undersökning eller
2. om det finns något annat skäl att anta att han eller hon inte kommer att frivilligt medverka till undersökningen.
I beslutet ska domstolen bestämma den längsta tid, högst två veckor, under vilken den som ska undersökas får hållas kvar på undersökningsenheten. Kan undersökningen inte avslutas inom den bestämda tiden, får domstolen besluta att han eller hon får hållas kvar under ytterligare högst två veckor.
En begäran om intagning ska göras av verksamhetschefen. Den som ska undersökas ska ges tillfälle att yttra sig över en sådan begäran.
4 kap. Placering av en intagen och hans eller hennes rättigheter
Placering
1 § En intagen har rätt att placeras i enrum.
Två eller flera intagna får placeras i samma rum om det är nödvändigt av utrymmesskäl eller någon annan särskild anledning.
2 § En intagen får inte placeras så att han eller hon vistas tillsammans med intagna av motsatt kön. En intagen får dock medges att vistas med intagna av motsatt kön, om det är lämpligt och de intagna samtycker till det.
3 § En intagen som är under arton år får inte placeras så att han eller hon vistas tillsammans med intagna över arton år, om det inte kan anses vara till hans eller hennes bästa.
4 § En intagen får medges att ha sitt spädbarn hos sig, om det kan anses vara till barnets bästa.
Vistelse utomhus
5 § En intagen ska ges möjlighet att vistas utomhus minst en timme varje dag, om det inte finns synnerliga skäl mot det.
SOU 2012:17 Författningsförslag
135
Förströelse
6 § En intagen ska ges möjlighet att på lämpligt sätt ägna sig åt förströelse.
Utbud av massmedier och sysselsättning
7 § En intagen ska ges möjlighet att på lämpligt sätt följa vad som händer i omvärlden.
En intagen ska, om det är möjligt, beredas lämplig sysselsättning i form av arbete eller annan jämförbar verksamhet. En intagen som utför eller deltar i sådan sysselsättning har rätt till ersättning.
Om en intagen uppsåtligen har skadat egendom som tillhör eller har upplåtits till den myndighet som regeringen bestämmer, får myndigheten av den ersättning som avses i andra stycket ta ut ett belopp som motsvarar kostnaderna för att ersätta eller på annat sätt återställa egendomen.
Religionsutövning
8 § En intagen ska ges möjlighet att på lämpligt sätt utöva sin religion.
Ytterligare rättigheter
9 § Att den intagne har
- rätt att ta emot och inneha personliga tillhörigheter, - rätt att få ta emot besök, - rätt att få stå i förbindelse med en annan person genom elektronisk kommunikation och
- möjlighet till gemensamhet, framgår av 5 kap. 4, 6, 9 och 25 §§.
Permission
10 § En intagen får, om det finns särskilt ömmande skäl, beviljas tillstånd att vistas utanför undersökningsenheten för viss kort tid (permission), om det inte finns hinder mot det av säkerhetsskäl.
Författningsförslag SOU 2012:17
136
Ett tillstånd till permission ska förenas med de villkor som behövs. Om det inte är uppenbart obehövligt, ska den intagne stå under bevakning.
Innan ett tillstånd till permission beviljas den som är ålagd restriktioner enligt 6 kap. häkteslagen (2010:611) ska medgivande inhämtas från undersökningsledaren eller åklagaren.
5 kap. Särskilda kontroll- och tvångsåtgärder i samband med en rättspsykiatrisk undersökning
1 § I fråga om den som är intagen får verksamhetschefen, i den utsträckning det är nödvändigt för att ordningen och säkerheten vid undersökningsenheten ska kunna upprätthållas, besluta
1. om omhändertagande och förvaring av personliga tillhörigheter (4 och 5 §§),
2. om inskränkningar när det gäller den intagnes besök eller andra kontakter (6–15 §§),
3. om kontroll av den intagnes bostadsrum m.m. (17 §),
4. om kroppsvisitation och kroppsbesiktning (18–22 §§),
5. om omhändertagande av otillåtna föremål (23 och 24 §§),
6. om avskiljande (25 §) och
7. att den intagne ska beläggas med fängsel (26 §). Verksamhetschefen får uppdra åt sådana befattningshavare inom verksamheten som har tillräcklig kompetens och erfarenhet att besluta om åtgärder enligt första stycket.
Bestämmelserna i 4–26 §§ i detta kapitel gäller inte om den som är intagen är föremål för sluten psykiatrisk tvångsvård enligt lagen (0000:00) om psykiatrisk tvångsvård. I det fallet finns bestämmelser om tvångsåtgärder i 6 kap. i den lagen.
2 § I fråga om den som genomgår en rättspsykiatrisk undersökning vid en undersökningsenhet utan att vara intagen får verksamhetschefen, i den utsträckning det är nödvändigt för att ordningen och säkerheten vid undersökningsenheten ska kunna upprätthållas, besluta
1. om omhändertagande och förvaring av personliga tillhörigheter enligt 4 och 5 §§,
2. om kroppsvisitation eller kroppsbesiktning enligt 18 §, 19 § 1 eller 4 samt 20–22 § och
3. om omhändertagande av otillåtna föremål enligt 23 och 24 §§.
SOU 2012:17 Författningsförslag
137
Vad som föreskrivs om intagen ska då gälla även för den som inte är intagen.
Verksamhetschefen får uppdra åt sådana befattningshavare inom verksamheten som har tillräcklig kompetens och erfarenhet att besluta om åtgärder enligt första stycket.
3 § En kontroll- eller tvångsåtgärd får endast användas om den står i rimlig proportion till syftet med åtgärden. Om en mindre ingripande åtgärd är tillräcklig ska den användas.
Personliga tillhörigheter
4 § En intagen får ta emot och inneha böcker, tidskrifter, tidningar och andra personliga tillhörigheter som inte kan äventyra ordningen eller säkerheten.
5 § Tillhörigheter som en intagen inte får ta emot och inneha enligt 4 § får omhändertas och förvaras för hans eller hennes räkning.
Tillhörigheter som har omhändertagits ska lämnas ut till den intagne senast när han eller hon lämnar undersökningsenheten.
Besök och andra kontakter
Besök
6 § En intagen får ta emot besök i den utsträckning det lämpligen kan ske. Ett besök får dock vägras om det kan äventyra säkerheten på ett sätt som inte kan avhjälpas genom kontroll enligt 7 eller 8 §.
Bestämmelser om rätten för den som är häktad att ta emot besök från sin försvarare finns i 21 kap. 9 § rättegångsbalken. Ett besök av en advokat som biträder den undersökte i en rättslig angelägenhet får kontrolleras endast om advokaten eller den undersökte begär det.
7 § Ett besök får, om det är nödvändigt av säkerhetsskäl, kontrolleras genom att
1. personal övervakar besöket, eller
2. besöket äger rum i ett besöksrum som är så utformat att det inte är möjligt att överlämna föremål.
Författningsförslag SOU 2012:17
138
8 § Ett besök får, om det är nödvändigt av säkerhetsskäl, villkoras av att besökaren går med på att bli kroppsvisiterad eller ytligt kroppsbesiktigad.
Elektronisk kommunikation
9 § En intagen får stå i förbindelse med en annan person genom elektronisk kommunikation i den utsträckning det lämpligen kan ske. Sådan kommunikation får dock vägras om den kan äventyra säkerheten på ett sätt som inte kan avhjälpas genom avlyssning enligt 10 §.
10 § Elektronisk kommunikation mellan en intagen och en annan person får avlyssnas, om det är nödvändigt av säkerhetsskäl. De som ska kommunicera med varandra ska i förväg informeras om kontrollen.
Elektronisk kommunikation mellan en intagen och hans eller hennes offentlige försvarare eller en advokat som biträder honom eller henne i en rättslig angelägenhet får inte avlyssnas.
Försändelser
11 § Försändelser mellan en intagen och hans eller hennes offentlige försvarare eller advokat som biträder honom eller henne i en rättslig angelägenhet, en svensk myndighet eller ett internationellt organ som har av Sverige erkänd behörighet att ta emot klagomål från enskilda ska skickas vidare utan granskning. En sådan försändelse till en intagen ska dock inte skickas vidare utan hållas kvar, om det finns anledning att anta att uppgiften om avsändare av försändelsen är oriktig.
12 § I andra fall än som avses i 11 § får en intagen vägras att sända eller att ta emot en försändelse, om det är nödvändigt med hänsyn till ordningen eller säkerheten. En försändelse som den intagne inte får sända eller ta emot får hållas kvar.
13 § En försändelse som hålls kvar får inte granskas utan den intagnes medgivande, om det inte är absolut nödvändigt av säkerhetsskäl.
SOU 2012:17 Författningsförslag
139
En försändelse som avses i 11 § får endast granskas i syfte att utreda vem avsändaren är.
14 § En försändelse som hålls kvar ska, om inte särskilda skäl talar mot det, lämnas ut till den intagne så snart som möjligt och senast när han eller hon lämnar undersökningsenheten.
Gemensamma bestämmelser
15 § Om det behövs för att kunna bedöma om besök eller elektronisk kommunikation kan tillåtas enligt 6 § första stycket eller 9 § eller ska kontrolleras enligt 7 eller 10 §, ska det i förväg undersökas om den som kontakten ska äga rum med är dömd eller misstänkt för brott eller för att utöva brottslig verksamhet. I den utsträckning det behövs får upplysningar också hämtas in om hans eller hennes personliga förhållanden i övrigt.
16 § Regeringen får beträffande den som undergår ett fängelsestraff i en kriminalvårdsanstalt och har förts över till en undersökningsenhet besluta om undantag från bestämmelserna i 6–15 §§, om det behövs med hänsyn till rikets säkerhet eller risken för att den intagne medverkar till terroristbrott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott.
Kontroll av bostadsrum m.m.
17 § En intagens bostadsrum och hans eller hennes tillhörigheter får kontrolleras i den utsträckning det är nödvändigt för att ordningen eller säkerheten ska kunna upprätthållas.
Första stycket gäller även andra slutna förvaringsställen som den intagne disponerar.
Kroppsvisitation och kroppsbesiktning
18 § Den som ska tas in på en undersökningsenhet ska kroppsvisiteras eller kroppsbesiktigas för eftersökande av otillåtna föremål när han eller hon kommer till undersökningsenheten, om det inte är uppenbart obehövligt.
Författningsförslag SOU 2012:17
140
19 § En intagen får kroppsvisiteras eller kroppsbesiktigas för eftersökande av otillåtna föremål om
1. det finns anledning att anta att ett sådant föremål kommer att anträffas på honom eller henne,
2. han eller hon återkommer efter en vistelse utanför undersökningsenheten,
3. han eller hon ska ha eller har haft ett besök utan sådan kontroll som avses i 7 §, eller
4. det sker i en stickprovskontroll eller i anslutning till en större undersökning som av säkerhetsskäl görs av ett utrymme inom undersökningsenheten och den intagne har eller har haft särskild anknytning till utrymmet.
20 § Om det är nödvändigt av säkerhetsskäl får en intagen även i andra fall än som avses i 18 och 19 §§ kroppsvisiteras i syfte att söka efter vapen eller andra farliga föremål.
21 § Urin-, utandnings-, saliv-, svett-, blod- eller hårprov får, om inte annat motiveras av medicinska eller liknande skäl, tas på en intagen om
1. han eller hon skäligen kan misstänkas vara påverkad av alkohol, narkotika, något annat berusningsmedel, något sådant medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller någon sådan vara som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor, eller
2. det krävs för att vid undersökningen kunna bedöma hans eller hennes psykiatriska eller medicinska tillstånd.
22 § Kroppsvisitation eller kroppsbesiktning får inte utföras eller bevittnas av någon av motsatt kön som inte är läkare eller legitimerad sjuksköterska. Detta gäller dock inte
1. en kroppsvisitation som avses i 20 §,
2. en kroppsvisitation som enbart innebär att föremål som en person bär med sig undersöks,
3. en kroppsvisitation med metalldetektor eller liknande teknisk anordning, eller
4. en kroppsbesiktning som enbart innebär att andra prov än urinprov tas enligt 21 §.
Om det är nödvändigt får en kroppsvisitation eller en kroppsbesiktning av en man utföras eller bevittnas av en kvinna även i andra fall än som avses i första stycket.
SOU 2012:17 Författningsförslag
141
Omhändertagande av otillåtna föremål
23 § Alkohol, narkotika, andra berusningsmedel, sådana medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller sådana varor som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor får omhändertas och förstöras om
1. de medförs av någon som ska tas in på en undersökningsenhet,
2. de påträffas hos en intagen,
3. de sänds till en intagen, eller
4. de på annat sätt påträffas inom en undersökningsenhet och det inte finns någon känd ägare till dem.
Första stycket gäller även injektionssprutor, kanyler och andra föremål som är särskilt ägnade att användas vid narkotikamissbruk eller för annan befattning med narkotika.
24 § Ett föremål som påträffas på en undersökningsenhet får i andra fall än som anges i 23 § och 5 kap. 5 § omhändertas, om det kan antas att föremålet kommer att tas i beslag. Omhändertagandet ska så snart som möjligt anmälas till den som får besluta om beslag.
Vistelse i gemensamhet och avskildhet
25 § En intagen ska ges möjlighet att dagtid vistas tillsammans med andra intagna (gemensamhet), om inte
1. det av säkerhetsskäl är nödvändigt att hålla den intagne avskild från andra intagna, eller
2. det är nödvändigt att hålla honom eller henne avskild från andra intagna för att genomföra en kroppsbesiktning.
Fängsel
26 § En intagen får beläggas med fängsel
1. vid förflyttning inom undersökningsenheten och vid transport eller annan vistelse utanför enheten, om det är nödvändigt av säkerhetsskäl, eller
2. om han eller hon uppträder våldsamt och det är absolut nödvändigt med hänsyn till den intagnes egen eller någon annans säkerhet till liv eller hälsa.
Författningsförslag SOU 2012:17
142
En läkare ska så snart som möjligt undersöka en intagen som har belagts med fängsel enligt första stycket 2.
Allmän inpasseringskontroll
27 § Om det är nödvändigt för att säkerheten ska kunna upprätthållas vid en undersökningsenhet får huvudmannen för undersökningsenheten besluta att alla personer som passerar in i undersökningsenheten ska kroppsvisiteras (allmän inpasseringskontroll). Syftet med allmän inpasseringskontroll ska vara att söka efter otillåtna föremål. Skriftliga meddelanden får inte granskas.
Ett beslut om allmän inpasseringskontroll får gälla i högst tre månader.
Huvudmannen för undersökningsenheten får i enskilda fall medge undantag från allmän inpasseringskontroll, om det finns särskilda skäl.
Kontroll av fordon
28 § Om det är nödvändigt för att säkerheten ska kunna upprätthållas vid en undersökningsenhet, får ett fordon i anslutning till att det passerar in i eller ut ur undersökningsenheten sökas igenom efter otillåtna föremål eller personer som utan tillåtelse försöker ta sig in i eller ut ur undersökningsenheten. Skriftliga meddelanden får inte granskas.
Befogenheter mot obehöriga personer
29 § En tjänsteman vid en undersökningsenhet får avvisa eller avlägsna den som obehörigen försöker ta sig in i eller vägrar att lämna undersökningsenheten.
Den som ska avlägsnas får i anslutning till ingripandet
1. kroppsvisiteras enligt 20 §, eller
2. beläggas med fängsel enligt 26 § första stycket 2. Ett ingripande enligt första eller andra stycket ska dokumenteras.
SOU 2012:17 Författningsförslag
143
6 kap. Övriga bestämmelser
Yttrande över en undersökning
1 § Domstolen får hämta in ett yttrande av den myndighet som regeringen bestämmer över en sådan undersökning med utlåtande som avses i 3 kap.
Om det behövs, ska den myndighet som avses i första stycket komplettera undersökningen och utlåtandet. Ska undersökningen och utlåtandet kompletteras, gäller i tillämpliga delar vad som sägs i 3 kap. 10 §, 11 § första stycket och 13–15 §§ om hur en undersökning ska genomföras. Myndigheten får uppdra åt en viss läkare, psykolog eller annan att utföra kompletteringen.
Utlämnande av uppgifter
2 § Från en verksamhet där sekretess gäller enligt 25 kap. 1−5 §§ eller 26 kap. 1 §offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) eller där personalen omfattas av tystnadsplikt enligt 6 kap. 12 § patientsäkerhetslagen (2010:659), 15 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453) eller 29 § lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade ska det utan hinder av sekretessen eller tystnadsplikten lämnas ut
1. sådana uppgifter om den misstänkte eller den dömde som behövs för en undersökning, ett utlåtande eller ett läkarintyg enligt denna lag eller
2. sådana uppgifter som behövs för ett yttrande enligt 1 §.
Anmälningsskyldighet
3 § Bestämmelser om skyldighet att anmäla till socialnämnden att ett barn kan behöva nämndens skydd finns i 14 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453).
Författningsförslag SOU 2012:17
144
Straff
4 § Den som olovligen överlämnar eller försöker att överlämna ett vapen eller ett annat farligt föremål till den som är intagen, döms till böter eller fängelse i högst ett år, om inte gärningen är belagd med strängare straff i brottsbalken.
5 § Den som
1. lämnar alkohol, annat berusningsmedel, injektionsspruta eller kanyl som kan användas vid narkotikamissbruk till den som är intagen, eller
2. på annat sätt hjälper honom eller henne att få tillgång till ett sådant berusningsmedel eller ett sådant föremål,
döms till böter eller fängelse i högst sex månader, om inte gärningen är belagd med strängare straff i annan lag.
Överklagande
6 § Beslut av domstolen enligt 3 kap. 15 § får överklagas särskilt.
7 § Beslut som domstolen har meddelat med stöd av denna lag gäller omedelbart, om inte något annat förordnas. Ett beslut enligt 3 kap. 15 § gäller omedelbart endast om beslutet avser ett förordnande om fortsatt kvarhållande för undersökning.
Tillsyn
8 § Tillsyn över efterlevnaden av bestämmelserna i 5 kap. samt de föreskrifter som har meddelats på detta område utövas av Socialstyrelsen.
Att Socialstyrelsen utövar tillsyn över hälso- och sjukvården, hälso- och sjukvårdens personal och över säkerheten vid enheter för rättspsykiatrisk undersökning framgår av patientsäkerhetslagen (2010:659).
SOU 2012:17 Författningsförslag
145
Bemyndiganden
9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om genomförande av undersökningar enligt denna lag och om kompetenskrav för de som får avge läkarintyg och utlåtanden enligt lagen.
I kraftträdande- och övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den 1 november 2015 då lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning ska upphöra att gälla.
2. Den upphävda lagen gäller fortfarande i fråga om rättspsykiatriska undersökningar som har beslutats före ikraftträdandet.
3. Har gärningen begåtts före ikraftträdandet får domstolen besluta om en rättspsykiatrisk undersökning enligt den upphävda lagen. Ett sådant beslut får inte fattas efter den 31 december 2015.
Författningsförslag SOU 2012:17
146
6 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1944:133 ) om kastrering
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 §17
Kastrering får, om ej nedan annorlunda stadgas, företas endast efter tillstånd av socialstyrelsen. Sådant tillstånd får inte lämnas för någon, såvida inte tillfälle att yttra sig, där så kan ske, har beretts, om han är underårig den som har vårdnaden om honom, om han är gift hans make samt om han är intagen på allmän anstalt dennas läkare och föreståndare.
Kastrering får, om inte annat föreskrivs nedan, göras endast efter tillstånd av Socialstyrelsen. Sådant tillstånd får inte lämnas för någon, såvida inte tillfälle att yttra sig, där så kan ske, har beretts, om han eller hon är underårig den som har vårdnaden om honom eller henne, om han eller hon är gift hans eller hennes make eller maka samt om han eller hon är intagen på allmän anstalt hans eller hennes läkare och föreståndare.
På den som har fyllt tjugotre år och är i stånd att lämna giltigt samtycke får kastrering enligt 1 § andra stycket företagas utan socialstyrelsens tillstånd, om den läkare som utför ingreppet samt någon annan läkare i den tjänsteställning regeringen föreskriver, i skriftligt utlåtande, med angivande av grunden för åtgärden på heder och samvete har förklarat förutsättningarna för densamma föreligga. Vad nu sagts skall dock ej gälla den som är intagen i kriminalvårdsanstalt, häkte eller
På den som har fyllt tjugotre år och är i stånd att lämna giltigt samtycke får kastrering enligt 1 § andra stycket göras utan
Socialstyrelsens tillstånd, om den läkare som utför ingreppet samt någon annan läkare i den tjänsteställning regeringen föreskriver, i skriftligt utlåtande, med angivande av grunden för åtgärden på heder och samvete har förklarat förutsättningarna för densamma föreligga. Vad nu sagts ska dock inte gälla den som är intagen i kriminalvårdsanstalt, i en sluten
17 Senaste lydelse 1991:1956.
SOU 2012:17 Författningsförslag
147
hem som avses i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall eller som är intagen på vårdinrättning med stöd av lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård eller lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård.
stödenhet, häkte eller hem som avses i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall eller som är intagen på vårdinrättning med stöd av lagen (0000:00) om psykiatrisk tvångsvård.
Vid prövning som avses i andra stycket skall i tillämpliga delar iakttagas vad i första stycket andra punkten stadgas.
Vid prövning som avses i andra stycket ska första stycket andra meningen gälla i tillämpliga delar.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.
Författningsförslag SOU 2012:17
148
7 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1946:804 ) om införande av nya rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs att 19 § lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
19 §18
Har någon genom dom, som får verkställas, trots att den inte äger laga kraft, dömts till straff eller annan påföljd för brott och är han eller hon för sådan verkställighet intagen i kriminalvårdsanstalt eller i särskilt ungdomshem med stöd av 32 kap. 5 § brottsbalken, skall han eller hon vid fullföljd av talan i målet anses som häktad för brottet. Detsamma gäller i fråga om den som är omhändertagen enligt 28 kap. 11 § brottsbalken.
Har någon genom dom, som får verkställas, trots att den inte äger laga kraft, dömts till straff eller annan påföljd för brott och är han eller hon för sådan verkställighet intagen i kriminalvårdsanstalt, i en sluten stödenhet eller i särskilt ungdomshem med stöd av 32 kap. 5 § brottsbalken, ska han eller hon vid fullföljd av talan i målet anses som häktad för brottet. Detsamma gäller i fråga om den som är omhändertagen enligt 28 kap. 11 § brottsbalken.
Vad i nya rättegångsbalken är föreskrivet angående brottmål skall, om inte annat är föreskrivet, i tillämpliga delar gälla, då mot någon, som blivit dömd för brott, vid domstol inleds förfarande, som avser undanröjande av påföljd och ådömande av annan påföljd för brott eller som avser annan åtgärd i fråga om ådömd påföljd; är han eller hon för verkställighet av påföljd intagen i anstalt eller
Vad i nya rättegångsbalken är föreskrivet angående brottmål ska, om inte annat är föreskrivet, i tillämpliga delar gälla, då mot någon, som blivit dömd för brott, vid domstol inleds förfarande, som avser undanröjande av påföljd och ådömande av annan påföljd för brott eller som avser annan åtgärd i fråga om ådömd påföljd; är han eller hon för verkställighet av påföljd intagen i anstalt, i en
18 Senaste lydelse 2006:893.
SOU 2012:17 Författningsförslag
149
särskilt ungdomshem som avses i första stycket, skall han eller hon anses som häktad för brottet. Har offentlig försvarare förordnats för den dömde, skall ersättning till försvararen alltid betalas av staten.
sluten stödenhet eller särskilt ungdomshem som avses i första stycket, ska han eller hon anses som häktad för brottet. Har offentlig försvarare förordnats för den dömde, ska ersättning till försvararen alltid betalas av staten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.
Författningsförslag SOU 2012:17
150
8 Förlag till lag om ändring i lagen ( 1964:167 ) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare
dels att 31, 33−36 a och 38 §§ samt rubriken mellan 30 och 31 §§ ska ha följande lydelse,
dels att det i lagen ska införas en ny paragraf, 1 a §.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 a §
Bestämmelserna i 1–22 §§ tillämpas på motsvarande sätt i det fall det finns skäl som talar för att gärningen, med hänsyn till 1 kap. 2 a § brottsbalken , inte utgör ett brott.
Brott begångna av den som
inte har fyllt femton år
Gärningar begångna av den
som inte har fyllt femton år
31 §19
Kan någon misstänkas för att före femton års ålder ha begått ett brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år eller ett straffbelagt försök, en straffbelagd förberedelse eller en straffbelagd stämpling till ett sådant brott ska en utredning om brottet inledas, om inte särskilda skäl talar emot det.
På begäran av socialnämnden får en utredning om brott även inledas i andra fall avseende någon som inte har fyllt femton
Kan någon misstänkas för att före femton års ålder ha begått en otillåten gärning för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år eller ett otillåtet försök, en otillåten förberedelse eller en otillåten stämpling till en sådan gärning ska en utredning om gärningen inledas, om inte särskilda skäl talar emot det.
På begäran av socialnämnden får en utredning om en otillåten gärning även inledas i andra fall avseende någon som inte har
19 Senaste lydelse 2010:478.
SOU 2012:17 Författningsförslag
151
år, om socialnämnden bedömer att utredningen kan antas ha betydelse för att avgöra behovet av socialtjänstens insatser för den unge. Vid denna bedömning ska det särskilt beaktas om det är fråga om ett brott som innebär att den unge äventyrar sin hälsa eller utveckling eller om brottet kan antas utgöra ett led i en upprepad brottslighet begången av den unge.
fyllt femton år, om socialnämnden bedömer att utredningen kan antas ha betydelse för att avgöra behovet av socialtjänstens insatser för den unge. Vid denna bedömning ska det särskilt beaktas om det är fråga om en gärning som innebär att den unge äventyrar sin hälsa eller utveckling eller om gärningen kan antas utgöra ett led i upprepade otillåtna gärningar begångna av den unge.
I andra fall än som avses i första och andra styckena får en utredning om brott inledas avseende någon som inte har fyllt femton år
1. om det behövs för att klarlägga om någon som har fyllt femton år har tagit del i brottet,
2. om det behövs för att efterforska gods som har åtkommits genom brottet eller som kan bli föremål för förverkande, eller
I andra fall än som avses i första och andra styckena får en utredning om en otillåten gärning inledas avseende någon som inte har fyllt femton år
1. om det behövs för att klarlägga om någon som har fyllt femton år har tagit del i gärningen,
2. om det behövs för att efterforska gods som har åtkommits genom gärningen eller som kan bli föremål för förverkande, eller
3. om det av andra skäl är av särskild betydelse med hänsyn till ett allmänt eller enskilt intresse.
Har den unge inte fyllt tolv år får en utredning enligt andra eller tredje stycket inledas endast om det finns synnerliga skäl.
33 §20
Den unges vårdnadshavare eller annan som svarar för den unges vård och fostran samt annan som har en fostrande roll i förhållande till den unge ska omedelbart underrättas
1. om den unge kan misstänkas för att före femton års ålder ha begått ett brott, och
1. om den unge kan misstänkas för att före femton års ålder ha begått en otillåten gärning, och
20 Senaste lydelse 2010:478.
Författningsförslag SOU 2012:17
152
2. om en utredning enligt 31 § har inletts avseende den unge. Den som ska underrättas enligt första stycket ska kallas till förhör som hålls med den unge.
Första och andra styckena gäller inte om det är till men för utredningen eller det i övrigt finns särskilda skäl mot det.
34 §21
Socialnämnden ska omedelbart underrättas
1. när någon kan misstänkas för att före femton års ålder ha begått ett brott på vilket fängelse kan följa, och
1. när någon kan misstänkas för att före femton års ålder ha begått en otillåten gärning på vilken fängelse skulle ha kunnat följa, och
2. när en utredning enligt 31 § har inletts. Vid förhör med den unge i en utredning enligt 31 § tredje stycket ska företrädare för socialtjänsten närvara, om det inte möter något hinder. Är det fråga om en utredning enligt 31 § första eller andra stycket krävs särskilda skäl för att företrädare för socialtjänsten inte ska närvara.
I fall som avses i 31 § andra stycket får ingen annan åtgärd än förhör med den unge vidtas innan socialnämnden har begärt att en utredning ska inledas. Om det finns särskilda skäl får dock även andra åtgärder vidtas.
Om brottsmisstanken kvarstår efter förhöret med den unge och efter andra vidtagna åtgärder, ska protokoll över förhöret och åtgärderna omgående sändas till socialnämnden.
Om misstanken om att den unge har begått gärningen kvarstår efter förhöret med honom eller henne och efter andra vidtagna åtgärder, ska protokoll över förhöret och åtgärderna omgående sändas till socialnämnden.
35 §22
Har någon före femton års ålder begått ett brott på vilket fängelse skulle ha kunnat följa och anträffas den unge på bar gärning eller på flykt från brottsplatsen, får han eller hon gripas av envar. Om en enskild person
Har någon före femton års ålder begått en otillåten gärning på vilket fängelse skulle ha kunnat följa och anträffas den unge på bar gärning eller på flykt från platsen för gärningen, får han eller hon gripas av envar. Om en
21 Senaste lydelse 2010:478. 22 Senaste lydelse 2006:894.
SOU 2012:17 Författningsförslag
153
har gripit den unge, skall denne skyndsamt överlämnas till närmaste polisman.
Polismyndigheten eller åklagaren skall omedelbart besluta om den unge skall friges eller hållas kvar för förhör. Den unge får inte tas i förvar men får hållas kvar enligt 14 §, dock inte längre än tre timmar efter beslut om frigivning eller, om den unge medtagits till förhör, sedan förhöret avslutats.
enskild person har gripit den unge, ska denne skyndsamt överlämnas till närmaste polisman.
Polismyndigheten eller åklagaren ska omedelbart besluta om den unge ska friges eller hållas kvar för förhör. Den unge får inte tas i förvar men får hållas kvar enligt 14 §, dock inte längre än tre timmar efter beslut om frigivning eller, om den unge medtagits till förhör, sedan förhöret avslutats.
36 §23
Är någon misstänkt för att före femton års ålder ha begått ett brott får, om det finns särskilda skäl,
1. beslag, husrannsakan och kroppsvisitation företas mot den unge, samt
2. fotografi och fingeravtryck tas av den unge enligt bestämmelserna i 27 och 28 kap. rättegångsbalken.
Är någon misstänkt för att före femton års ålder ha begått en otillåten gärning får, om det finns särskilda skäl,
1. beslag, husrannsakan och kroppsvisitation företas mot den unge, samt
2. fotografi och fingeravtryck tas av den unge enligt bestämmelserna i 27 och 28 kap. rättegångsbalken.
Det som i 27 kap.7 och 8 §§rättegångsbalken sägs om åtal och om verkan av att åtal inte väcks ska i stället avse bevistalan och talan om förverkande samt verkan av att sådan talan inte väcks.
36 a §24
Är någon skäligen misstänkt för att före femton års ålder ha begått ett brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse ett år eller ett straffbelagt försök, en straffbelagd förberedelse eller en straffbelagd stämpling till ett sådant brott får
Är någon skäligen misstänkt för att före femton års ålder ha begått en otillåten gärning för vilken det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse ett år eller ett otillåtet försök, en otillåten förberedelse eller en otillåten stämpling till en sådan
23 Senaste lydelse 2010:478. 24 Senaste lydelse 2010:478.
Författningsförslag SOU 2012:17
154
kroppsbesiktning företas, om det är av synnerlig vikt för att klarlägga omständigheterna kring brottet.
gärning får kroppsbesiktning företas, om det är av synnerlig vikt för att klarlägga omständigheterna kring gärningen.
38 §25
Misstänks någon för att före femton års ålder ha begått ett brott får åklagare, om det krävs ur allmän synpunkt, efter framställning av socialnämnden, Socialstyrelsen eller vårdnadshavarna för den unge, begära prövning hos domstol huruvida den unge har begått brottet (bevistalan).
Misstänks någon för att före femton års ålder ha begått en otillåten gärning får åklagare, om det krävs ur allmän synpunkt, efter framställning av socialnämnden, Socialstyrelsen eller vårdnadshavarna för den unge, begära prövning hos domstol huruvida den unge har begått gärningen (bevistalan).
Vid bevistalan tillämpas 25 § första stycket och bestämmelserna om allmänt åtal för brott, för vilket det är föreskrivet fängelse i mer än ett år. I fråga om tvångsmedel gäller 36–36 f §§. Sådan rättegångskostnad som avses i 31 kap. 1 § rättegångsbalken ska staten svara för.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.
25 Senaste lydelse 2010:478.
SOU 2012:17 Författningsförslag
155
9 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1971:289 ) om allmänna förvaltningsdomstolar
Härigenom föreskrivs att 18 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
18 §26
En förvaltningsrätt är domför med en lagfaren domare ensam
1. vid åtgärd som avser endast måls beredande,
2. vid förhör med vittne eller sakkunnig som begärts av en annan förvaltningsrätt,
3. vid beslut som avser endast rättelse av felräkning, felskrivning eller annat uppenbart förbiseende och
4. vid annat beslut som inte innefattar slutligt avgörande av mål. Om det inte är påkallat av särskild anledning att målet prövas av fullsutten rätt, är en förvaltningsrätt domför med en lagfaren domare ensam vid beslut som inte innefattar prövning av målet i sak.
Åtgärder som avser endast beredandet av ett mål och som inte är av sådant slag att de bör förbehållas lagfarna domare får utföras av en annan tjänsteman som har tillräcklig kunskap och erfarenhet och som är anställd vid förvaltningsrätten eller vid en tingsrätt på samma ort som förvaltningsrätten. Regeringen meddelar närmare föreskrifter om detta.
Vad som sägs i andra stycket gäller även vid avgörande i sak av
1. mål av enkel beskaffenhet,
2. mål om bevissäkring och betalningssäkring enligt skatteförfarandelagen (2011:1244), om besiktning enligt fastighetstaxeringslagen (1979:1152), om uppgifts eller handlings undantagande från kontroll enligt skatteförfarandelagen eller annan skatteförfattning,
3. mål om omedelbart omhändertagande enligt 6 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, mål om vård i enskildhet enligt 15 b §
3. mål om omedelbart omhändertagande enligt 6 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, mål om vård i enskildhet enligt 15 b §
26 Senaste lydelse 2011:1303.
Författningsförslag SOU 2012:17
156
samma lag, mål om avskildhet enligt 15 c § samma lag, mål om tillfälligt flyttningsförbud enligt 27 § samma lag, mål om omedelbart omhändertagande enligt 13 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, mål om vård i enskildhet eller avskildhet enligt 34 § samma lag, mål om vård i enskildhet enligt 14 § lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård, mål om avskildhet enligt 17 § samma lag, mål om tillfällig isolering enligt 5 kap. 3 § smittskyddslagen (2004:168), mål enligt 12 § första stycket och 33 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, mål enligt 18 § första stycket 3–5 och 9 när det gäller de fall då vården inte har förenats med särskild utskrivningsprövning eller 6 lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, mål om förvar och uppsikt enligt utlänningslagen (2005:716), mål enligt lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m., mål enligt fängelselagen (2010:610) samt mål enligt lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.,
samma lag, mål om avskildhet enligt 15 c § samma lag, mål om tillfälligt flyttningsförbud enligt 27 § samma lag, mål om omedelbart omhändertagande enligt 13 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, mål om vård i enskildhet eller avskildhet enligt 34 § samma lag, mål om vård i enskildhet enligt 14 § lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård, mål om avskildhet enligt 17 § samma lag, mål om tillfällig isolering enligt 5 kap. 3 § smittskyddslagen (2004:168), mål enligt 3 kap. 13 § första stycket och 10 kap. 1 § lagen (0000:00) om psykiatrisk tvångsvård, mål om förvar och uppsikt enligt utlänningslagen (2005:716), mål enligt lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m., mål enligt fängelselagen (2010:610) samt mål enligt lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.,
4. mål enligt folkbokföringsförfattningarna, mål rörande preliminär skatt eller om anstånd med att betala skatt eller avgifter enligt skatteförfattningarna,
5. mål enligt lagen (2007:1091) om offentlig upphandling, lagen (2007:1092) om upphandling inom områdena vatten, energi, transporter och posttjänster eller lagen (2011:1029) om upphandling på försvars- och säkerhetsområdet,
SOU 2012:17 Författningsförslag
157
6. mål som avser en fråga av betydelse för inkomstbeskattningen, dock endast om värdet av vad som yrkas i målet uppenbart inte överstiger hälften av prisbasbeloppet enligt 2 kap.6 och 7 §§socialförsäkringsbalken,
7. mål enligt lagen (2004:629) om trängselskatt och
8. mål enligt lagen (2008:962) om valfrihetssystem.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.
Författningsförslag SOU 2012:17
158
10 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1972:260 ) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom
Härigenom föreskrivs att 1, 3, 26, 34 a och 41 §§ lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §27
I den mån det påkallas av överenskommelse som Sverige ingått med främmande stat får regeringen förordna, att frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande som i den främmande staten ådömts eller beslutats efter rättegång i brottmål, eller böter eller förverkande som i den staten ålagts eller beslutats av annan myndighet än domstol, får verkställas i Sverige enligt denna lag.
I samband med förordnande enligt första stycket får regeringen, i den mån det påkallas eller eljest föranleds av överenskommelsen, förordna att verkställighet av frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande, som ådömts eller beslutats genom dom meddelad av svensk domstol eller ålagts någon av annan svensk myndighet genom godkänt strafföreläggande eller godkänt föreläggande av ordningsbot, får anförtros åt myndighet i den främmande staten. Vad som har sagts nu gäller dock inte verkställighet av något annat beslut om överlämnande till särskild vård än överlämnande till rättspsykiatrisk vård.
I samband med förordnande enligt första stycket får regeringen, i den mån det påkallas eller annars föranleds av överenskommelsen, förordna att verkställighet av frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande, som ådömts eller beslutats genom dom meddelad av svensk domstol eller ålagts någon av annan svensk myndighet genom godkänt strafföreläggande eller godkänt föreläggande av ordningsbot, får anförtros åt myndighet i den främmande staten. Vad som har sagts nu gäller dock inte verkställighet av beslut om överlämnande till särskild vård.
27 Senaste lydelse 2011:425.
SOU 2012:17 Författningsförslag
159
I lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen finns bestämmelser om verkställighet av bötesstraff i vissa fall.
I lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen finns bestämmelser om verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall.
3 §28
Om synnerliga skäl föreligger, kan regeringen, även om förordnande som avses i 1 § ej meddelats, för visst fall förordna, att frihetsberövande påföljd som ådömts svensk medborgare eller utlänning med hemvist i Sverige genom dom eller annat avgörande meddelat av domstol eller annan behörig myndighet i främmande stat får verkställas i Sverige enligt denna lag, eller att verkställighet av frihetsberövande påföljd som här i landet ådömts eller ålagts medborgare eller någon som har hemvist i viss främmande stat, får anförtros myndighet i den främmande staten. Det sistnämnda gäller dock inte verkställighet av något annat beslut om överlämnande till särskild vård än överlämnande till rättspsykiatrisk vård.
Om synnerliga skäl föreligger, kan regeringen, även om förordnande som avses i 1 § ej meddelats, för visst fall förordna, att frihetsberövande påföljd som ådömts svensk medborgare eller utlänning med hemvist i Sverige genom dom eller annat avgörande meddelat av domstol eller annan behörig myndighet i främmande stat får verkställas i Sverige enligt denna lag, eller att verkställighet av frihetsberövande påföljd som här i landet ådömts eller ålagts medborgare eller någon som har hemvist i viss främmande stat, får anförtros myndighet i den främmande staten. Det sistnämnda gäller dock inte verkställighet av beslut om överlämnande till särskild vård.
I fall som avses i första stycket äger 2 § fjärde stycket motsvarande tillämpning.
26 §29
Fråga om verkställighet i främmande stat av här i landet ådömd eller ålagd påföljd enligt
Fråga om verkställighet i främmande stat av här i landet ådömd eller ålagd påföljd enligt
28 Senaste lydelse 2000:460. 29 Senaste lydelse 2005:969.
Författningsförslag SOU 2012:17
160
förordnande som avses i 2 § första eller fjärde stycket upptas av Kriminalvården eller, i fråga om verkställighet av överlämnande till rättspsykiatrisk vård,
Socialstyrelsen eller, i fråga om verkställighet av böter eller förverkande, annan myndighet som regeringen bestämmer. Om det föreligger särskilda skäl, får en myndighet som här avses med eget yttrande överlämna ett ärende till regeringen för avgörande. Framställning om verkställighet får ej göras, om med motsvarande tillämpning av 5 § andra stycket 1–8 hinder mot verkställighet i den främmande staten kan antas föreligga.
förordnande som avses i 2 § första eller fjärde stycket upptas av Kriminalvården eller, i fråga om verkställighet av böter eller förverkande, annan myndighet som regeringen bestämmer. Om det föreligger särskilda skäl, får en myndighet som här avses med eget yttrande överlämna ett ärende till regeringen för avgörande. Framställning om verkställighet får ej göras, om med motsvarande tillämpning av 5 § andra stycket 1–8 hinder mot verkställighet i den främmande staten kan antas föreligga.
Framställning om verkställighet av frihetsberövande påföljd får ej göras, om den dömde är svensk medborgare och själv motsätter sig åtgärden. Uppkommer fråga om verkställighet av frihetsberövande påföljd som ådömts eller ålagts annan än svensk medborgare, skall Migrationsverket höras, om icke den dömde samtycker till åtgärden. Avstyrker Migrationsverket att framställning göres, underställes ärendet regeringen för avgörande.
Framställning om verkställighet av frihetsberövande påföljd får inte göras, om den dömde är svensk medborgare och själv motsätter sig åtgärden. Uppkommer fråga om verkställighet av frihetsberövande påföljd som ådömts eller ålagts annan än svensk medborgare, ska Migrationsverket höras, om inte den dömde samtycker till åtgärden. Avstyrker Migrationsverket att framställning görs, underställs ärendet regeringen för avgörande.
Har regeringen enligt 3 § förordnat att verkställighet av påföljd i visst fall får anförtros myndighet i främmande stat, ombesörjer Kriminalvården eller, i fråga om verkställighet av överlämnande till rättspsykiatrisk vård,
Har regeringen enligt 3 § förordnat att verkställighet av påföljd i visst fall får anförtros myndighet i främmande stat, ombesörjer Kriminalvården att framställning om verkställighet görs i den främmande staten.
SOU 2012:17 Författningsförslag
161
Socialstyrelsen att framställning om verkställighet görs i den främmande staten.
34 a §30
Fråga om verkställighet enligt överförandekonventionen och, i förekommande fall, tilläggsprotokollet eller Schengenkonventionen, i främmande stat av här i landet ådömd påföljd upptas av Kriminalvården eller, i fråga om verkställighet av överlämnande till rättspsykiatrisk vård, av Socialstyrelsen. Framställning om sådan verkställighet får inte göras, om med motsvarande tillämpning av 25 a § första och andra styckena hinder mot verkställighet i den främmande staten kan antas föreligga.
Fråga om verkställighet enligt överförandekonventionen enligt första stycket på begäran av främmande stat prövas av Kriminalvården eller, i fråga om verkställighet av överlämnande till rättspsykiatrisk vård, av Socialstyrelsen med motsvarande tillämpning av 25 a § första stycket.
Kriminalvården eller Socialstyrelsen får, om det föreligger särskilda skäl, med eget yttrande överlämna ett ärende om verkställighet till regeringen för avgörande.
Fråga om verkställighet enligt överförandekonventionen och, i förekommande fall, tilläggsprotokollet eller Schengenkonventionen, i främmande stat av här i landet ådömd påföljd upptas av Kriminalvården. Framställning om sådan verkställighet får inte göras, om med motsvarande tillämpning av 25 a § första och andra styckena hinder mot verkställighet i den främmande staten kan antas föreligga.
Fråga om verkställighet enligt överförandekonventionen enligt första stycket på begäran av främmande stat prövas av Kriminalvården med motsvarande tillämpning av 25 a § första stycket.
Kriminalvården får, om det föreligger särskilda skäl, med eget yttrande överlämna ett ärende om verkställighet till regeringen för avgörande.
30 Senaste lydelse 2005:969.
Författningsförslag SOU 2012:17
162
I fall som avses i denna paragraf gäller 27–29 och 33 §§ i tillämpliga delar.
41 §31
Kriminalvårdens eller Socialstyrelsens beslut enligt denna lag eller i anslutning till lagen meddelade tillämpningsföreskrifter överklagas till regeringen om inte annat följer av 27 §.
Kriminalvårdens beslut enligt denna lag eller i anslutning till lagen meddelade tillämpningsföreskrifter överklagas till regeringen om inte annat följer av 27 §.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.
31 Senaste lydelse 2005:969.
SOU 2012:17 Författningsförslag
163
11 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1974:202 ) om beräkning av strafftid m.m.
Härigenom föreskrivs att 4, 9, 10, 11, 12, 13, 19 och 19 a §§ lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m.32 ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 §33
Den som är häktad får avge nöjdförklaring inför chefen för det häkte där han är intagen eller, om han är intagen i kriminalvårdsanstalt, inför chefen för anstalten eller inför någon annan tjänsteman där som har förordnats att ta emot sådan förklaring. Om den häktade är intagen på en sådan enhet som avses i 6 § första stycket lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård eller i 5 § lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning, får han avge nöjdförklaring inför chefsöverläkaren, verksamhetschefen eller inför annan tjänsteman som någon av dem har förordnat.
Den som är häktad får avge nöjdförklaring inför chefen för det häkte där han eller hon är intagen eller, om han eller hon är intagen i kriminalvårdsanstalt, inför chefen för anstalten eller inför någon annan tjänsteman där som har förordnats att ta emot sådan förklaring. Om den häktade är intagen på en sådan enhet som avses i 2 kap. 4 § lagen (0000:00) om psykiatrisk tvångsvård eller i 3 kap. 10 § första stycket lagen (0000:00) om rättspsykiatrisk undersökning, får han eller hon avge nöjdförklaring inför chefsöverläkaren, verksamhetschefen eller inför annan tjänsteman som någon av dem har förordnat.
Nöjdförklaring som avses i första stycket gäller endast om den som mottager förklaringen har tillgång till domen eller rättens bevis om målets utgång, såvitt rör den dömde (domsbevis), samt den dömde haft betänketid
Nöjdförklaring som avses i första stycket gäller endast om den som tar emot förklaringen har tillgång till domen eller rättens bevis om målets utgång, såvitt rör den dömde (domsbevis), samt den dömde haft
32 Lagen omtryckt 1990:1010. 33 Senaste lydelse 2006:666.
Författningsförslag SOU 2012:17
164
till andra dagen efter den då domen avkunnades för honom vid rätten eller på annat sätt delgavs honom. Den dömde skall om möjligt beredas tillfälle att under betänketiden samråda med sin försvarare.
betänketid till andra dagen efter den då domen avkunnades för honom eller henne vid rätten eller på annat sätt delgavs honom eller henne. Den dömde ska om möjligt beredas tillfälle att under betänketiden samråda med sin försvarare.
Den som får taga emot nöjdförklaring enligt första stycket skall så snart det kan ske erinra den dömde om hans rätt att avge nöjdförklaring samt upplysa den dömde om när och hur det kan ske. Det åligger honom vidare att den dag, då nöjdförklaring först kan avges, efterhöra om den dömde vill avge sådan förklaring.
Den som får ta emot nöjdförklaring enligt första stycket ska så snart det kan ske erinra den dömde om hans eller hennes rätt att avge nöjdförklaring samt upplysa den dömde om när och hur det kan ske. Det åligger honom eller henne vidare att den dag, då nöjdförklaring först kan avges, höra efter om den dömde vill avge sådan förklaring.
9 §34
Är den som skall undergå fängelse häktad, omhändertagen enligt 28 kap. 11 § tredje stycket brottsbalken eller intagen i kriminalvårdsanstalt för att undergå påföljd i annat mål när domen får verkställas, skall kriminalvårdsanstalten eller häktet där han är intagen omedelbart befordra domen till verkställighet. Om han är intagen på en sådan enhet som avses i 5 § lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning, är det i stället verksamhetschefen som skall göra det.
Är den som ska undergå fängelse häktad, omhändertagen enligt 28 kap. 11 § tredje stycket brottsbalken eller intagen i kriminalvårdsanstalt för att undergå påföljd i annat mål när domen får verkställas, ska kriminalvårdsanstalten eller häktet där han eller hon är intagen omedelbart befordra domen till verkställighet. Om han eller hon är intagen på en sådan enhet som avses i 3 kap. 10 § första stycket lagen (0000:00) om rättspsykiatrisk undersökning, är det i stället verksamhetschefen som ska göra det.
34 Senaste lydelse 1996:795.
SOU 2012:17 Författningsförslag
165
Förvaras den som är häktad i målet ej i kriminalvårdsanstalt, skall han för verkställighet förpassas till sådan anstalt.
Förvaras den som är häktad i målet inte i kriminalvårdsanstalt, ska han eller hon för verkställighet förpassas till sådan anstalt eller till en sluten stödenhet.
Är den dömde häktad i annat mål när domen får verkställas och förvaras han ej i kriminalvårdsanstalt, får verkställigheten påbörjas där han förvaras.
Är den dömde häktad i annat mål när domen får verkställas och förvaras han eller hon inte i kriminalvårdsanstalt, får verkställigheten påbörjas där han eller hon förvaras.
10 §35
Är den som skall undergå fängelse icke häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt när domen enligt 2 § första stycket får verkställas, skall Kriminalvården förelägga honom att senast viss dag inställa sig vid den kriminalvårdsanstalt, där domen skall verkställas.
Om den dömde inte efterkommer eller inte kan nås av föreläggande enligt första stycket eller om fara föreligger för detta, skall polismyndigheten i den ort där han vistas på begäran av Kriminalvården låta förpassa honom till anstalten.
Avger den dömde nöjdförklaring inför en tjänsteman vid kriminalvårdsanstalt eller häkte, skall den som tar emot förklaringen omedelbart befordra domen till verkställighet. Avger den dömde nöjdförklaring inför
Är den som ska undergå fängelse inte häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt när domen enligt 2 § första stycket får verkställas, ska Kriminalvården förelägga honom eller henne att senast en viss dag inställa sig vid den kriminalvårdsanstalt eller till den slutna stödenhet, där domen ska verkställas.
Om den dömde inte följer eller inte kan nås av föreläggande enligt första stycket eller om fara föreligger för detta, ska polismyndigheten i den ort där han vistas på begäran av Kriminalvården låta förpassa honom eller henne till anstalten eller till den slutna stödenheten.
Avger den dömde nöjdförklaring inför en tjänsteman vid kriminalvårdsanstalt eller häkte, ska den som tar emot förklaringen omedelbart befordra domen till verkställighet. Avger den dömde nöjdförklaring inför
35 Senaste lydelse 2005:970.
Författningsförslag SOU 2012:17
166
polismyndighet, skall den som tar emot förklaringen se till att den dömde förpassas till kriminalvårdsanstalt.
Påträffas någon som avvikit från kriminalvårdsanstalt eller som annars enligt särskilt beslut skall återföras till kriminalvårdsanstalt för fortsatt verkställighet av ett fängelsestraff, skall polismyndigheten förpassa honom till sådan anstalt.
Om det bedöms kunna ske utan fara för att den dömde avviker, får polismyndigheten förelägga honom att inställa sig vid kriminalvårdsanstalten i stället för att förpassa honom dit.
polismyndighet, ska den som tar emot förklaringen se till att den dömde förpassas till kriminalvårdsanstalt eller sluten stödenhet.
Påträffas någon som har avvikit från kriminalvårdsanstalt eller sluten stödenhet eller som annars enligt särskilt beslut ska återföras till kriminalvårdsanstalt eller sluten stödenhet för fortsatt verkställighet av ett fängelsestraff, ska polismyndigheten förpassa honom eller henne till anstalten eller den slutna stödenheten.
Om det bedöms kunna ske utan fara för att den dömde avviker, får polismyndigheten förelägga honom eller henne att inställa sig vid kriminalvårdsanstalten eller den slutna stödenheten i stället för att förpassa honom eller henne dit.
11 §36
Den som skall förpassas till kriminalvårdsanstalt för att undergå påföljd får i anslutning härtill tillfälligt förvaras i allmänt häkte eller polisarrest i avvaktan på beslut om anstaltsplacering eller om det behövs med hänsyn till transportförhållandena.
Den som ska förpassas till en kriminalvårdsanstalt eller till en sluten stödenhet för att undergå påföljd får i anslutning till detta tillfälligt förvaras i allmänt häkte eller polisarrest i avvaktan på beslut om placering eller om det behövs med hänsyn till transportförhållandena.
12 §37
Om särskilda skäl föreligger med hänsyn till den dömdes hälsotillstånd, arbets- eller utbild-
Om särskilda skäl föreligger med hänsyn till den dömdes hälsotillstånd, arbets- eller utbild-
36 Senaste lydelse 1976:375. 37 Senaste lydelse 2005:970.
SOU 2012:17 Författningsförslag
167
ningsförhållanden eller andra omständigheter, får Kriminalvården på ansökan av den som dömts till fängelse och icke är häktad bevilja uppskov med verkställigheten under viss tid, högst sex månader från den dag då domen enligt vad ovan är föreskrivet i denna lag får verkställas. Föreligger synnerliga skäl får uppskov beviljas under ytterligare högst sex månader. Kvinna som är havande eller ammar barn får beviljas uppskov under tid som prövas skälig.
Uppskov får ej beviljas, om det finns skälig anledning antaga att den dömde avviker. Uppkommer anledning till sådant antagande sedan uppskov beviljats, skall beslutet återkallas.
Visar den dömde att han har gett in ansökan om uppskov sist den dag då han enligt 10 § första stycket senast skulle ha inställt sig vid kriminalvårdsanstalt och har uppskov inte tidigare sökts i målet, skall verkställigheten anstå i avvaktan på Kriminalvårdens beslut.
ningsförhållanden eller andra omständigheter, får Kriminalvården på ansökan av den som dömts till fängelse och inte är häktad bevilja uppskov med verkställigheten under viss tid, högst sex månader från den dag då domen enligt vad ovan är föreskrivet i denna lag får verkställas. Föreligger synnerliga skäl får uppskov beviljas under ytterligare högst sex månader. Kvinna som är havande eller ammar barn får beviljas uppskov under tid som prövas skälig.
Uppskov får inte beviljas, om det finns skälig anledning att anta att den dömde avviker. Uppkommer anledning till sådant antagande sedan uppskov har beviljats, ska beslutet återkallas.
Visar den dömde att han eller hon har gett in ansökan om uppskov sist den dag då han enligt 10 § första stycket senast skulle ha inställt sig vid kriminalvårdsanstalt eller sluten stödenhet och har uppskov inte tidigare sökts i målet, ska verkställigheten anstå i avvaktan på Kriminalvårdens beslut.
13 §38
Visar den som har dömts till fängelse att en ansökan om att han av nåd skall befrias från straffet eller få detta utbytt mot böter, villkorlig dom, skyddstillsyn eller överlämnande till
Visar den som har dömts till fängelse att en ansökan om att han av nåd ska befrias från straffet eller få detta utbytt mot böter, villkorlig dom, skyddstillsyn eller överlämnande till
38 Senaste lydelse 1986:653.
Författningsförslag SOU 2012:17
168
särskild vård har getts in till regeringen sist den dag då han enligt 10 § första stycket senast skulle ha inställt sig vid kriminalvårdsanstalt, skall verkställigheten anstå i avvaktan på regeringens beslut med anledning av ansökningen. Detta gäller dock inte om den dömde är intagen i häkte eller kriminalvårdsanstalt, om nåd tidigare har sökts i målet eller om det finns skälig anledning antaga att den dömde avviker.
särskild vård har getts in till regeringen senast den dag då han enligt 10 § första stycket senast skulle ha inställt sig vid kriminalvårdsanstalt eller sluten stödenhet, ska verkställigheten anstå i avvaktan på regeringens beslut med anledning av ansökningen. Detta gäller dock inte om den dömde är intagen i häkte eller kriminalvårdsanstalt, om nåd tidigare har sökts i målet eller om det finns skälig anledning att anta att den dömde avviker.
19 §39
Vid verkställighet av fängelse räknas strafftiden, när den dömde är häktad eller omhändertagen enligt 28 kap. 11 § tredje stycket brottsbalken eller på annan grund intagen i kriminalvårdsanstalt, från den dag då domen får verkställas och i annat fall från den dag då den dömde enligt 10 § tas in i häkte eller kriminalvårdsanstalt eller omhändertas av polismyndighet för förpassning.
Den tid som en intagen vistas utanför anstalt enligt 10 kap. 3 § fängelselagen (2010:610) eller enligt 4 kap. 29 eller 31 § lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål ska räknas in i verkställighetstiden. Detsamma gäller den tid som en intagen vistas utanför anstalt med stöd av 9 kap. 1 §, 10 kap. 1, 2 eller 4 § eller 11 kap. 1 § fäng-
Vid verkställighet av fängelse räknas strafftiden, när den dömde är häktad eller omhändertagen enligt 28 kap. 11 § tredje stycket brottsbalken eller på annan grund intagen i kriminalvårdsanstalt, från den dag då domen får verkställas och i annat fall från den dag då den dömde enligt 10 § tas in i häkte eller kriminalvårdsanstalt eller omhändertas av polismyndighet för förpassning.
Den tid som en intagen vistas utanför anstalt enligt 10 kap. 3 § fängelselagen (2010:610) eller enligt 4 kap. 29 eller 31 § lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål ska räknas in i verkställighetstiden. Detsamma gäller den tid som en intagen vistas utanför anstalt med stöd av 9 kap. 1 §, 10 kap. 1, 2 eller 4 § eller 11 kap. 1 § fäng-
39 Senaste lydelse 2010:617.
SOU 2012:17 Författningsförslag
169
elselagen, om inte särskilda skäl talar mot det.
Den tid som den dömde hållits i häkte i målet eller varit omhändertagen enligt 28 kap. 11 § tredje stycket brottsbalken efter det att slutlig dom eller beslut däri meddelades, ska räknas in i verkställighetstiden.
elselagen, om inte särskilda skäl talar mot det.
Den tid som den dömde hållits i häkte i målet eller varit omhändertagen enligt 28 kap. 11 § tredje stycket brottsbalken efter det att slutlig dom eller beslut däri meddelades, ska räknas in i verkställighetstiden. Detsamma gäller den tid som sluten psykiatrisk tvångsvård pågår enligt 1 kap. 1 b § fängelselagen (2010:610).
19 a §40
Om någon har dömts till fängelse på viss tid eller om domstol, med tillämpning av 34 kap. 1 § 1 brottsbalken, har förordnat att sådan påföljd skall avse ytterligare brott, och den dömde med anledning av misstanke om brott, som prövats genom dom i målet, under en sammanhängande tid av minst 24 timmar har varit berövad friheten som anhållen, häktad eller intagen på en enhet för rättspsykiatrisk undersökning med stöd av 10 § lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning, skall tiden för frihetsberövandet, till den del därunder inte samtidigt skett verkställighet av dom i annat mål, anses som tid under vilken den utdömda påföljden verkställts i anstalt.
Om rätten har undanröjt en villkorlig dom eller en skydds-
Om någon har dömts till fängelse på viss tid eller om domstol, med tillämpning av 34 kap. 1 § 1 brottsbalken, har förordnat att sådan påföljd ska avse ytterligare brott, och den dömde med anledning av misstanke om brott, som prövats genom dom i målet, under en sammanhängande tid av minst 24 timmar har varit berövad friheten som anhållen, häktad eller intagen på en enhet för rättspsykiatrisk undersökning med stöd av 3 kap. 15 § lagen (0000:00) om rättspsykiatrisk undersökning, ska tiden för frihetsberövandet, till den del därunder inte samtidigt skett verkställighet av dom i annat mål, anses som tid under vilken den utdömda påföljden verkställts i anstalt.
Om rätten har undanröjt en villkorlig dom eller en skydds-
40 Senaste lydelse 2000:176.
Författningsförslag SOU 2012:17
170
tillsyn och i stället dömt till fängelse på viss tid, skall första stycket tillämpas, i den mån tillgodoräknande inte skett enligt första stycket eller 33 kap. 6 § tredje stycket brottsbalken, även i fråga om
1. frihetsberövande som föregått den villkorliga domen eller domen på skyddstillsyn,
2. frihetsberövande som föregått dom genom vilken förordnats att den villkorliga domen eller skyddstillsynen skall avse även ytterligare brott samt
3. sådant omhändertagande som avses i 28 kap. 6 b § eller 11 § tredje stycket brottsbalken.
tillsyn och i stället dömt till fängelse på viss tid, ska första stycket tillämpas, i den mån tillgodoräknande inte skett enligt första stycket eller 33 kap. 6 § tredje stycket brottsbalken, även i fråga om
1. frihetsberövande som föregått den villkorliga domen eller domen på skyddstillsyn,
2. frihetsberövande som föregått dom genom vilken förordnats att den villkorliga domen eller skyddstillsynen ska avse även ytterligare brott samt
3. sådant omhändertagande som avses i 28 kap. 6 b § eller 11 § tredje stycket brottsbalken.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.
SOU 2012:17 Författningsförslag
171
12 Förslag till lag om ändring i passlagen (1978:302)
Härigenom föreskrivs att 7, 12, 20 och 34 §§passlagen (1978:302) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 §41
Passansökan skall avslås, om Passansökan ska avslås, om
1. bestämmelserna i 6 § inte har iakttagits och sökanden inte har följt uppmaningen att avhjälpa bristen,
2. ansökan avser pass för barn under arton år och barnets vårdnadshavare inte har lämnat medgivande och det inte finns synnerliga skäl att ändå utfärda pass,
3. sökanden är anhållen, häktad eller underkastad övervakning enligt 24 kap. 4 § första stycket rättegångsbalken eller reseförbud eller anmälningsskyldighet enligt 25 kap. 1 § samma balk,
4. sökanden är efterlyst och skall omhändertas omedelbart vid anträffandet,
4. sökanden är efterlyst och ska omhändertas omedelbart vid anträffandet,
5. sökanden genom en dom som har vunnit laga kraft har dömts till frihetsberövande påföljd, som inte har börjat verkställas, och det finns sannolika skäl att anta att han eller hon har för avsikt att undandra sig verkställigheten,
6. sökanden avtjänar fängelsestraff och den sammanlagda tiden att avtjäna är fängelse i minst ett år och sökanden inte har villkorligt frigivits,
7. sökanden genomgår sluten ungdomsvård och den sammanlagda vårdtiden är minst ett år,
7. sökanden genomgår sluten ungdomsvård och den sammanlagda vårdtiden är minst ett år, eller
8. sökanden genomgår rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning enligt lagen ( 1991:1129 ) om rättspsykiatrisk vård, eller
9. sökanden enligt 2 kap. 12 § 8. sökanden enligt 2 kap. 12 §
41 Senaste lydelse 2005:655.
Författningsförslag SOU 2012:17
172
eller 6 kap. 6 § konkurslagen (1987:672) är ålagd att lämna ifrån sig sitt pass eller förbud att utfärda pass för sökanden har meddelats enligt samma lagrum.
eller 6 kap. 6 § konkurslagen (1987:672) är ålagd att lämna ifrån sig sitt pass eller förbud att utfärda pass för sökanden har meddelats enligt samma lagrum.
12 §42
Passmyndigheten skall återkalla gällande pass, om
Passmyndigheten ska återkalla gällande pass, om
1. passinnehavaren har förlorat eller efter ansökan har befriats från sitt svenska medborgarskap,
2. passet avser barn under arton år och barnets vårdnadshavare eller, om barnet vistas här i landet och står under vårdnad av båda föräldrarna, en av dem begär att passet skall återkallas och det inte finns synnerliga skäl mot återkallelse,
3. passinnehavare, som är efterlyst och skall omhändertas omedelbart vid anträffandet, uppehåller sig utomlands och det av särskilda skäl är motiverat att passet återkallas,
2. passet avser barn under arton år och barnets vårdnadshavare eller, om barnet vistas här i landet och står under vårdnad av båda föräldrarna, en av dem begär att passet ska återkallas och det inte finns synnerliga skäl mot återkallelse,
3. passinnehavare, som är efterlyst och ska omhändertas omedelbart vid anträffandet, uppehåller sig utomlands och det av särskilda skäl är motiverat att passet återkallas,
4. passinnehavaren genom en dom som har vunnit laga kraft har dömts till frihetsberövande påföljd, som inte har börjat verkställas, och det finns sannolika skäl att anta, att han eller hon har för avsikt att undandra sig verkställigheten,
5. passinnehavaren avtjänar fängelsestraff och den sammanlagda tiden att avtjäna är fängelse i minst ett år och innehavaren inte har villkorligt frigivits,
6. passinnehavaren genomgår sluten ungdomsvård och den sammanlagda vårdtiden är minst ett år,
7. passinnehavaren genomgår rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning enligt lagen ( 1991:1129 ) om rättspsykiatrisk vård,
42 Senaste lydelse 2006:434.
SOU 2012:17 Författningsförslag
173
8. hinder mot bifall till passansökan enligt 7 § förelåg vid tiden för passets utfärdande och hindret fortfarande består, eller
7. hinder mot bifall till passansökan enligt 7 § förelåg vid tiden för passets utfärdande och hindret fortfarande består, eller
9. annan än den för vilken passet är utställt förfogar över passet.
8. annan än den för vilken passet är utställt förfogar över passet.
Särskilt pass skall dessutom återkallas, när de skäl som har föranlett passets utfärdande inte längre finns.
Vad som sägs i första stycket 2 skall inte gälla i det fall pass utfärdats utan vårdnadshavares medgivande enligt 11 § andra stycket.
Särskilt pass ska dessutom återkallas, när de skäl som har föranlett passets utfärdande inte längre finns.
Vad som sägs i första stycket 2 ska inte gälla i det fall pass utfärdats utan vårdnadshavares medgivande enligt 11 § andra stycket.
20 §43
Passtillstånd fordras för den som är intagen för vård enligt lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård eller lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, dock endast om
1. chefsöverläkaren vid sjukvårdsinrättningen i den ordning regeringen föreskriver har gjort anmälan om att pass ej får utfärdas utan sådant tillstånd,
Passtillstånd krävs för den som är intagen för vård enligt lagen (0000:00) om psykiatrisk tvångsvård, dock endast om
1. chefsöverläkaren vid sjukvårdsinrättningen i den ordning regeringen föreskriver har gjort anmälan om att pass inte får utfärdas utan sådant tillstånd, eller
2. patienten genomgår rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning, eller
3. för patienten tidigare utfärdat pass efter intagningen har återkallats på grund av framställning enligt 24 § andra stycket.
2. för patienten tidigare utfärdat pass efter intagningen har återkallats på grund av framställning enligt 24 § andra stycket.
43 Senaste lydelse 1997:727.
Författningsförslag SOU 2012:17
174
34 §44
Vad som i denna lag föreskrivs om chefsöverläkare gäller även annan läkare som avses i 39 § eller 40 § andra stycket lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård eller 23 § lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård.
Vad som i denna lag föreskrivs om chefsöverläkare gäller även annan läkare som avses i 13 kap. 1 § eller 2 § andra stycket lagen (0000:00) om psykiatrisk tvångsvård.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.
44 Senaste lydelse 1991:1963.
SOU 2012:17 Författningsförslag
175
13 Förslag till lag om ändring i polislagen (1984:387)
Härigenom föreskrivs att 17 och 20 §§polislagen (1984:387) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
17 §45
Vid omhändertagande enligt denna lag skall tillses att åtgärden inte orsakar den omhändertagne större olägenhet än som är oundviklig med hänsyn till åtgärdens syfte eller väcker onödig uppmärksamhet. Den som har omhändertagits får inte underkastas annan inskränkning i sin frihet än som behövs med hänsyn till ändamålet med åtgärden, ordning eller säkerhet. Den omhändertagne får tas i förvar om det är nödvändigt med hänsyn till ordning eller säkerhet. Den som är under femton år får dock inte tas i förvar.
Vid omhändertagande enligt denna lag ska det tillses
1. att åtgärden inte orsakar den omhändertagne större olägenhet än som är oundviklig med hänsyn till åtgärdens syfte eller
2. att åtgärden inte väcker onödig uppmärksamhet.
Den som har omhändertagits får inte underkastas annan inskränkning i sin frihet än som behövs med hänsyn till ändamålet med åtgärden, ordning eller säkerhet.
Den omhändertagne får tas i förvar om det är nödvändigt med hänsyn till ordning eller säkerhet. Den som är under femton år eller den som omhändertas med stöd av 12 kap. 1 § lagen (0000:00) om psykiatrisk tvångsvård får dock inte tas i förvar.
20 §46
För att söka efter en person som med laga stöd skall omhändertas får en polisman bereda sig tillträde till den eftersöktes bostad eller till annat hus, rum
För att söka efter en person som med stöd i lag ska omhändertas får en polisman bereda sig tillträde till den eftersöktes bostad eller till annat hus, rum
45 Senaste lydelse 1998:27. 46 Senaste lydelse 1991:665.
Författningsförslag SOU 2012:17
176
eller ställe som tillhör eller disponeras av honom. Detsamma gäller i fråga om en lokal som är tillgänglig för allmänheten. Finns det synnerliga skäl att anta att den eftersökte eljest uppehåller sig hos annan, får polismannen bereda sig tillträde även dit. På motsvarande sätt får en polisman bereda sig tillträde till en bostad eller något annat ställe för att söka efter ett föremål som polisen med stöd av lag eller annan författning skall omhänderta; vad som nyss har sagts om den eftersökte gäller därvid föremålets ägare eller innehavare.
För att söka efter någon som har intagits i en kriminalvårdsanstalt efter att ha dömts till fängelse i minst fyra år och som har avvikit får en polisman undersöka transportmedel på viss plats, om den avvikne kan antas utgöra en allvarlig fara för annans liv eller hälsa eller för rikets säkerhet och det finns särskild anledning att anta att den avvikne kan komma att passera platsen. En polisman har samma befogenhet för att söka efter någon som genomgår psykiatrisk tvångsvård eller som överlämnats till rättspsykiatrisk vård och som avvikit från en sjukvårdsinrättning, om det med hänsyn till omständigheterna finns särskilda skäl att anta att den avvikne utgör en allvarlig fara för annans liv eller hälsa
eller ställe som tillhör eller disponeras av honom eller henne. Detsamma gäller i fråga om en lokal som är tillgänglig för allmänheten. Finns det synnerliga skäl att anta att den eftersökte annars uppehåller sig hos annan, får polismannen bereda sig tillträde även dit. På motsvarande sätt får en polisman bereda sig tillträde till en bostad eller något annat ställe för att söka efter ett föremål som polisen med stöd av lag eller annan författning ska omhänderta; vad som nyss har sagts om den eftersökte gäller därvid föremålets ägare eller innehavare.
För att söka efter någon som har intagits i en kriminalvårdsanstalt efter att ha dömts till fängelse i minst fyra år och som har avvikit får en polisman undersöka transportmedel på viss plats, om den avvikne kan antas utgöra en allvarlig fara för annans liv eller hälsa eller för rikets säkerhet och det finns särskild anledning att anta att den avvikne kan komma att passera platsen. En polisman har samma befogenhet för att söka efter någon som genomgår psykiatrisk tvångsvård och som avvikit från en sjukvårdsinrättning, om det med hänsyn till omständigheterna finns särskilda skäl att anta att den avvikne utgör en allvarlig fara för annans liv eller hälsa eller för rikets säkerhet.
SOU 2012:17 Författningsförslag
177
eller för rikets säkerhet.
En åtgärd som avses i första eller andra stycket får endast om fara är i dröjsmål vidtas utan föregående beslut av polismyndigheten. Endast om det finns särskilda skäl får åtgärden vidtas mellan kl. 21.00 och 6.00.
I fråga om husrannsakan för eftersökande av föremål som är underkastat beslag och av den som skall gripas, anhållas eller häktas eller hämtas till förhör eller inställelse vid domstol finns bestämmelser i rättegångsbalken.
I fråga om husrannsakan för eftersökande av föremål som är underkastat beslag och av den som ska gripas, anhållas eller häktas eller hämtas till förhör eller inställelse vid domstol finns bestämmelser i rättegångsbalken.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.
Författningsförslag SOU 2012:17
178
14 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1988:870 ) om vård av missbrukare i vissa fall
Härigenom föreskrivs att 4 och 46 §§ lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 §47
Tvångsvård skall beslutas om, Tvångsvård ska beslutas om,
1. någon till följd av ett fortgående missbruk av alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel är i behov av vård för att komma ifrån sitt missbruk,
2. vårdbehovet inte kan tillgodoses enligt socialtjänstlagen (2001:453) eller på något annat sätt, och
2. vårdbehovet inte kan tillgodoses enligt socialtjänstlagen (2001:453), och inte heller tillgodoses enligt lagen (0000:00) om psykiatrisk tvångsvård eller på något annat sätt, och
3. han eller hon till följd av missbruket
a) utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara,
b) löper en uppenbar risk att förstöra sitt liv, eller
c) kan befaras komma att allvarligt skada sig själv eller någon närstående.
Om någon för kortare tid ges vård med stöd av lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård hindrar detta inte ett beslut om tvångsvård enligt denna lag.
Om någon för kortare tid ges vård med stöd av lagen (0000:00) om psykiatrisk tvångsvård hindrar detta inte ett beslut om tvångsvård enligt denna lag.
46 §48
Är någon som har beretts vård med stöd av denna lag misstänkt för brott, för vilket inte föreskrivs strängare straff än fängelse i ett år och som hör
Är någon som har beretts vård med stöd av denna lag misstänkt för brott, för vilket inte föreskrivs strängare straff än fängelse i ett år och som hör
47 Senaste lydelse 2005:467. 48 Senaste lydelse 2005:467.
SOU 2012:17 Författningsförslag
179
under allmänt åtal, samt har brottet begåtts innan vården påbörjades eller under vårdtiden, skall åklagaren pröva om åtal lämpligen bör ske. Statens institutionsstyrelse eller, om vården har upphört, socialnämnden skall därvid höras om det inte är obehövligt.
under allmänt åtal, samt har brottet begåtts innan vården påbörjades eller under vårdtiden, ska åklagaren pröva om åtal lämpligen bör ske. Statens institutionsstyrelse eller, om vården har upphört, socialnämnden ska därvid höras om det inte är obehövligt.
Vad som i första stycket sägs gäller även om den som har beretts vård är misstänkt för en gärning beträffande vilken det enligt 1 kap. 2 a § brottsbalken finns skäl som talar för att den inte utgör ett brott.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.
Författningsförslag SOU 2012:17
180
15 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1991:2041 ) om särskild personutredning i brottmål, m.m.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m.
dels att 7 och 8 §§ ska upphöra att gälla,
dels att 9 och 10 §§ ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
9 §49
I ett ärende om nåd får justitiedepartementet och högsta domstolen inhämta yttrande från Kriminalvården, upplysningar från en socialnämnd enligt 6 § eller förordna om läkarintyg enligt 7
I ett ärende om nåd får justitiedepartementet och högsta domstolen inhämta yttrande från Kriminalvården och upplysningar från en socialnämnd enligt 6 §.
10 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om ersättning för uppdrag som särskild personutredare enligt 3 §, förtroendeman enligt 4 § och undersökningsläkare enligt 7 §.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om ersättning för uppdrag som särskild personutredare enligt 3 § och förtroendeman enligt 4 §.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.
2. Har beslut om ett läkarintyg enligt 7 § fattats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
3. Har gärningen begåtts före ikraftträdandet får beslut om ett läkarintyg enligt 7 § fattas också efter ikraftträdandet och äldre bestämmelser är då tillämpliga.
49 Senaste lydelse 2005:980.
SOU 2012:17 Författningsförslag
181
16 Förslag till lag om ändring i läkemedelslagen (1992:859)
Härigenom föreskrivs att 13 d § läkemedelslagen (1992:859) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
13 d §50
Kliniska läkemedelsprövningar som inte har samband med sjukdomsbehandling får inte utföras på den som får vård enligt lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård eller lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård.
Kliniska läkemedelsprövningar som inte har samband med sjukdomsbehandling får inte utföras på den som får vård enligt lagen (0000:00) om psykiatrisk tvångsvård.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.
50 Senaste lydelse 2004:197.
Författningsförslag SOU 2012:17
182
17 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1993:387 ) om stöd och service till vissa funktionshindrade
Härigenom föreskrivs att 29 § lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
29 §
Den som är eller har varit verksam inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet som avser insatser enligt denna lag får inte obehörigen röja vad han därvid erfarit om enskildas personliga förhållanden.
Den som är eller har varit verksam inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet som avser insatser enligt denna lag får inte obehörigen röja vad han eller hon då har fått veta om enskildas personliga förhållanden. Han eller hon är dock skyldig att lämna ut sådana uppgifter som behövs för en rättspsykiatrisk undersökning enligt 2 kap., 3 kap. eller 6 kap. 1 § lagen (0000:00) om rättspsykiatrisk undersökning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.
SOU 2012:17 Författningsförslag
183
18 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1996:981 ) om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård
Härigenom föreskrivs att 1 och 4 §§ lagen (1996:981) om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §51
Denna lag gäller beträffande besök på vårdinstitutioner och sjukvårdsinrättningar till dem som är tvångsintagna för vård enligt
1. lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall,
2. lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga,
3. lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård,
4. lagen ( 1991:1129 ) om rättspsykiatrisk vård, och
5. lagen (1993:388) om införande av lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade.
Denna lag gäller beträffande besök på vårdinstitutioner och sjukvårdsinrättningar till dem som är tvångsintagna för vård enligt
1. lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall,
2. lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga och
3. lagen (1993:388) om införande av lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade.
Lagen gäller också för besök till dem som är isolerade enligt 5 kap. 1 § eller tillfälligt isolerade enligt 5 kap. 3 § smittskyddslagen (2004:168).
4 §52
Vad som sägs i 3 § gäller inte
1. besök av personer för vilka 14 § andra stycket 1 lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga är
Vad som sägs i 3 § gäller inte
1. besök av personer för vilka 14 § andra stycket 1 lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga är
51 Senaste lydelse 2004:183. 52 Senaste lydelse 2004:183.
Författningsförslag SOU 2012:17
184
tillämplig,
2. inskränkningar i den intagnes rätt när 5 kap. 12 § smittskyddslagen (2004:168) är tillämplig, och
3. när 8 § andra stycket lagen ( 1991:1129 ) om rättspsykiatrisk vård är tilllämpligt.
tillämplig och
2. inskränkningar i den intagnes rätt när 5 kap. 12 § smittskyddslagen (2004:168) är tillämplig.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.
SOU 2012:17 Författningsförslag
185
19 Förslag till lag om upphävande av lagen ( 1997:724 ) om avveckling av specialsjukhus och vårdhem
Härigenom föreskrivs att lagen (1997:724) om avveckling av specialsjukhus och vårdhem ska upphöra att gälla vid utgången av år 2015.
Författningsförslag SOU 2012:17
186
20 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1998:603 ) om verkställighet av sluten ungdomsvård
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård
dels att nuvarande 18 b § ska betecknas 18 c §,
dels att 19 § ska ha följande lydelse,
dels att det i lagen ska införas en ny paragraf, 18 b §.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
18 b §
Ska den dömde inför frigivningen bli föremål för en prövning i fråga om åtgärder enligt lagen ( 0000:00 ) om särskilda skyddsåtgärder får han eller hon
1. ges möjlighet till vistelse under öppnare former (14 §),
2. tillåtelse att vistas utanför det särskilda ungdomshemmet (18 §) eller
3. genom konkreta åtgärder förberedas för ett liv i frihet (18 a §) endast om det inte finns en beaktansvärd risk för att han eller hon kommer att begå brott, undandra sig verkställigheten eller på annat sätt missköta sig.
19 §53
Om den dömde behöver hälsooch sjukvård, skall han vårdas enligt de anvisningar som ges av läkare. Kan nödvändig undersökning och behandling inte lämpligen genomföras vid det
Om den dömde behöver hälsooch sjukvård, ska han eller hon vårdas enligt de anvisningar som ges av läkare. Kan nödvändig undersökning och behandling inte lämpligen genomföras vid
53 Senaste lydelse 2006:252.
SOU 2012:17 Författningsförslag
187
särskilda ungdomshemmet, bör den allmänna sjukvården anlitas. Om det behövs, får den dömde föras över till ett allmänt sjukhus. Får någon som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen och är verksam vid ett särskilt ungdomshem kännedom om att den dömde har en sådan smittsam sjukdom som enligt 1 kap. 3 § andra stycket smittskyddslagen (2004:168) utgör allmänfarlig sjukdom, skall den som förestår vården vid hemmet underrättas, om det inte står klart att det inte finns risk för smittspridning. Föreskrifter om psykiatrisk tvångsvård ges i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård.
Om det finns anledning till det, skall den som enligt första stycket vistas utanför det särskilda ungdomshemmet stå under bevakning eller vara underkastad särskilda föreskrifter. Tiden för sådan vistelse skall räknas in i verkställighetstiden.
I fråga om behandlingen av den som har förts över till en sådan sjukvårdsinrättning som avses i 6 § första stycket lagen om rättspsykiatrisk vård för frivillig psykiatrisk vård, tillämpas föreskrifterna i 18–24 §§ lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård samt bestämmelsen i 8 § andra stycket lagen om rättspsykiatrisk vård om befogenhet för Statens institutionsstyrelse att besluta om särskilda restriktioner.
det särskilda ungdomshemmet, bör den allmänna sjukvården anlitas. Om det behövs, får den dömde föras över till ett allmänt sjukhus. Får någon som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen och är verksam vid ett särskilt ungdomshem kännedom om att den dömde har en sådan smittsam sjukdom som enligt 1 kap. 3 § andra stycket smittskyddslagen (2004:168) utgör allmänfarlig sjukdom, ska den som förestår vården vid hemmet underrättas, om det inte står klart att det inte finns risk för smittspridning. Föreskrifter om psykiatrisk tvångsvård ges i lagen (0000:00) om psykiatrisk tvångsvård.
Om det finns anledning till det, ska den som enligt första stycket vistas utanför det särskilda ungdomshemmet stå under bevakning eller vara underkastad särskilda föreskrifter. Tiden för sådan vistelse ska räknas in i verkställighetstiden.
I fråga om behandlingen av den som har förts över till en sådan sjukvårdsinrättning som avses i 2 kap. 4 § lagen (0000:00) om psykiatrisk tvångsvård för frivillig psykiatrisk vård, tillämpas föreskrifterna i 6 kap.8–21 §§ lagen (0000:00) om psykiatrisk tvångsvård samt bestämmelsen i 6 kap. 30 § samma lag om befogenhet för Statens institutionsstyrelse att besluta om särskilda restriktioner.
Författningsförslag SOU 2012:17
188
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.
SOU 2012:17 Författningsförslag
189
21 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1998:620 ) om belastningsregister
Härigenom föreskrivs att 3, 16, 17 och 18 §§ lagen (1998:620) om belastningsregister ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 §54
Registret ska innehålla uppgifter om den som
1. genom dom, beslut, strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot har ålagts påföljd för brott,
2. har ålagts förvandlingsstraff för böter,
3. med tillämpning av 30 kap. 6 § brottsbalken har förklarats fri från påföljd,
3. med tillämpning av 30 kap. 3 a § rättegångsbalken har fastställts ha begått en otillåten gärning som inte utgör brott enligt 1 kap. 2 a § brottsbalken,
4. på grund av åklagares beslut enligt 20 kap. 7 § rättegångsbalken, 9 eller 17 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare eller 46 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall inte har åtalats för brott, eller
5. har meddelats kontaktförbud enligt lagen (1988:688) om kontaktförbud eller tillträdesförbud enligt lagen (2005:321) om tillträdesförbud vid idrottsarrangemang, dock inte tillträdesförbud enligt 9 a § i den sistnämnda lagen.
6. den som efter ett beslut av allmän förvaltningsdomstol ska undergå särskilda skyddsåtgärder enligt lagen ( 0000:00 ) om särskilda skyddsåtgärder.
16 §55
En uppgift i registret ska gallras
1. om en överrätt genom dom eller beslut frikänt den registrerade för den åtalade gärningen,
1. om en överrätt genom dom eller beslut inte har dömt den registrerade för den åtalade gär-
54 Senaste lydelse 2011:492. 55 Senaste lydelse 2011:492.
Författningsförslag SOU 2012:17
190
ningen,
2. om en domstol efter resning har meddelat dom eller beslut som avses i 1,
3. om dom, beslut, strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot har undanröjts,
4. om överrätt har upphävt ett beslut om förvandlingsstraff för böter,
5. om åklagares beslut att meddela åtalsunderlåtelse har återkallats,
6. om kontaktförbud eller tillträdesförbud har upphävts, eller
7. när den registrerade har avlidit.
17 §56
Utöver vad som följer av 16 § ska uppgifter om
1. fängelse- eller förvandlingsstraff för böter gallras tio år efter frigivningen,
2. fängelsestraff som ska anses helt verkställt genom tidigare frihetsberövande eller från vilket någon genom beslut om nåd helt har befriats gallras tio år efter domen eller beslutet,
3. fängelsestraff som har fallit bort enligt 35 kap. 8 eller 9 § brottsbalken eller förvandlingsstraff för böter som har fallit bort enligt 18 eller 21 § bötesverkställighetslagen (1979:189) gallras fem år efter det att straffet föll bort,
4. skyddstillsyn eller villkorlig dom gallras
a) tio år efter domen eller beslutet, eller
b) fem år efter domen eller beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för brottet eller brotten,
5. sluten ungdomsvård gallras tio år efter det att påföljden helt verkställts,
6. ungdomsvård eller överlämnande till vård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall gallras
a) tio år efter domen eller beslutet, eller
b) fem år efter domen eller beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för brottet eller brotten,
7. överlämnande till rättspsykiatrisk vård gallras tio år efter utskrivningen,
8. ungdomstjänst gallras
a) tio år efter domen eller beslutet, eller
7. ungdomstjänst gallras
a) tio år efter domen eller beslutet, eller
56 Senaste lydelse 2011:492.
SOU 2012:17 Författningsförslag
191
b) fem år efter domen eller beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för brottet eller brotten,
9. böter gallras fem år efter domen, beslutet eller godkännandet av strafföreläggandet eller föreläggandet av ordningsbot,
10. att någon enligt 30 kap. 6 § brottsbalken har förklarats fri från påföljd gallras
a) tio år efter domen eller beslutet, eller
b) fem år efter domen eller beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för brottet eller brotten,
11. åklagares beslut att inte åtala för brott gallras
a) tio år efter beslutet, eller
b) tre år efter beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för brottet,
12. beslut om kontaktförbud gallras tio år efter beslutet, och
13. beslut om tillträdesförbud gallras fem år efter beslutet.
b) fem år efter domen eller beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för brottet eller brotten,
8. böter gallras fem år efter domen, beslutet eller godkännandet av strafföreläggandet eller föreläggandet av ordningsbot,
9. att någon med tillämpning av 30 kap. 3 a § rättegångsbalken har fastställts ha begått en otillåten gärning som inte utgör brott enligt 1 kap. 2 a § brottsbalken gallras
a) tio år efter domen eller
b) fem år efter domen, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för gärningen,
10. åklagares beslut att inte åtala för brott gallras
a) tio år efter beslutet, eller
b) tre år efter beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för brottet,
11. beslut om kontaktförbud gallras tio år efter beslutet,
12. beslut om tillträdesförbud gallras fem år efter beslutet och
13. beslut om särskilda skyddsåtgärder gallras tio år efter det att åtgärderna har upphört.
18 §
Om det före utgången av den tid som anges i 17 § har gjorts en ny anteckning enligt 3 eller 4 § beträffande samma person,
Om det före utgången av den tid som anges i 17 § har gjorts en ny anteckning enligt 3 eller 4 § beträffande samma person,
Författningsförslag SOU 2012:17
192
skall ingen av uppgifterna gallras så länge någon av dem skall finnas kvar i registret. Detta skall dock inte gälla om den nya anteckningen avser penningböter.
En uppgift skall gallras senast tjugo år efter den dom eller det beslut som föranledde att uppgiften fördes in i registret. I fråga om uppgift som avses i 17 § 1 eller 7 gäller detta endast om de tidsfrister som anges där har gått ut.
Skall en uppgift som avses i 3 eller 4 § gallras enligt denna paragraf, skall även sådana uppgifter som har antecknats i anslutning till uppgiften gallras, om inte regeringen föreskriver annat.
ska ingen av uppgifterna gallras så länge någon av dem ska finnas kvar i registret. Detta ska dock inte gälla om den nya anteckningen avser penningböter.
En uppgift ska gallras senast tjugo år efter den dom eller det beslut som föranledde att uppgiften fördes in i registret. I fråga om uppgift som avses i 17 § 1 gäller detta endast om den tidsfrist som anges där har gått ut.
Ska en uppgift som avses i 3 eller 4 § gallras enligt denna paragraf, ska även sådana uppgifter som har antecknats i anslutning till uppgiften gallras, om inte regeringen föreskriver annat.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.
SOU 2012:17 Författningsförslag
193
22 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1998:714 ) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder
Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 §
Den som har avtjänat fängelsestraff, sluten ungdomsvård eller förvandlingsstraff för böter har rätt till ersättning, om det efter överklagande eller anlitande av särskilt rättsmedel meddelas frikännande dom eller döms ut en mindre ingripande påföljd eller om den dom som har legat till grund för verkställigheten undanröjs utan beslut om ny handläggning. Detsamma gäller den som efter beslut av domstol enligt 31 kap. 3 § brottsbalken har varit intagen för rättspsykiatrisk vård.
Den som har avtjänat fängelsestraff, sluten ungdomsvård eller förvandlingsstraff för böter har rätt till ersättning, om det efter överklagande eller anlitande av särskilt rättsmedel meddelas frikännande dom eller döms ut en mindre ingripande påföljd eller om den dom som har legat till grund för verkställigheten undanröjs utan beslut om ny handläggning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.
Författningsförslag SOU 2012:17
194
23 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1998:1656 ) om patientnämndsverksamhet m.m.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1998:1656) om patientnämndsverksamhet m.m.
dels att 5 § ska ha följande lydelse,
dels att det i lagen ska införas en ny paragraf, 6 §.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5 §57
Föreskrifter om stödpersoner vid psykiatrisk vård som är förenad med frihetsberövande och annat tvång finns i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård och i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård. Föreskrifter om stödpersoner finns även i smittskyddslagen (2004:168).
Föreskrifter om stödpersoner vid psykiatrisk vård som är förenad med frihetsberövande och annat tvång finns i lagen (0000:00) om psykiatrisk tvångsvård. Föreskrifter om stödpersoner finns även i smittskyddslagen (2004:168).
6 §
Vid en nämnds handläggning av ärenden om stödpersoner gäller, utöver vad som i övrigt föreskrivs, följande bestämmelser i förvaltningslagen (1986:223) , nämligen - 14 § om muntlig handläggning, - 15 § om anteckning av uppgifter, - 16 och 17 §§ om parters rätt att få del av uppgifter, - 20 § om motivering av beslut, - 21 § om underrättelse om beslut, - 26 § om rättelse av skrivfel och
57 Senaste lydelse 2004:189.
SOU 2012:17 Författningsförslag
195
liknande, och - 27 § om omprövning av beslut.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.
Författningsförslag SOU 2012:17
196
24 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1999:353 ) om rättspsykiatriskt forskningsregister
Härigenom föreskrivs att 4, 6, 7, 8 och 10 §§ lagen (1999:353) om rättspsykiatriskt forskningsregister ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 §
Det rättspsykiatriska forskningsregistret får endast innehålla uppgifter om en person för vilken ett rättspsykiatriskt utlåtande enligt lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning, ett intyg enligt 7 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. eller motsvarande utlåtande eller intyg enligt äldre lagstiftning har utfärdats.
Det rättspsykiatriska forskningsregistret får endast innehålla uppgifter om en person för vilken ett utlåtande eller ett läkarintyg enligt lagen (0000:00) om rättspsykiatrisk undersökning eller motsvarande utlåtande eller intyg enligt äldre lagstiftning har utfärdats.
Uppgifterna får inte föras in i registret förrän domen i det mål i vilket utlåtandet eller intyget inhämtats har vunnit laga kraft. Har åtalet helt ogillats får inga personuppgifter från det brottmålet föras in i registret.
För varje person får endast de uppgifter registreras som anges i 5–9 §§.
6 §
För varje person får det registreras uppgifter från det undersökningsförfarande som avses i 4 § första stycket beträffande
1. vilken domstol som har begärt undersökningen,
2. frihetsberövanden i målet,
3. de brott som personen är misstänkt för i målet,
4. undersökningsenhet och ansvarig undersökningsläkare,
5. undersökningens resultat och diagnostiska bedömningar,
6. förslag till påföljd, samt 6. förslag till påföljd,
7. bedömning av behovet av särskilda skyddsåtgärder samt
SOU 2012:17 Författningsförslag
197
7. yttrande av Socialstyrelsens råd för vissa rättsliga sociala och medicinska frågor.
8. yttrande av Socialstyrelsens råd för vissa rättsliga sociala och medicinska frågor.
7 §58
För varje person får det registreras sådana uppgifter ur domen som avser
1. utgången i ansvarsdelen,
2. utdömd påföljd eller meddelad påföljdseftergift, samt
För varje person får det registreras sådana uppgifter ur domen som avser
1. utgången i ansvarsdelen,
2. utdömd påföljd eller meddelad påföljdseftergift,
3. beslut om särskilda skyddsåtgärder samt
3. beslut om utvisning enligt 8 kap. 8 § utlänningslagen (2005:716).
4. beslut om utvisning enligt 8 kap. 8 § utlänningslagen (2005:716).
8 §59
För varje person som har överlämnats till rättspsykiatrisk vård, dömts till fängelse eller sluten ungdomsvård får uppgifter om vård enligt lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård registreras.
För varje person som har dömts till fängelse eller sluten ungdomsvård får uppgifter om vård enligt lagen (0000:00) om psykiatrisk tvångsvård registreras.
Uppgifter enligt första stycket får avse
1. tidpunkt när vården har påbörjats, avbrutits och upphört,
2. på vilka sjukvårdsinrättningar personen har vårdats, samt
3. vilka diagnoser som har ställts i samband med utskrivning.
10 §60
Socialstyrelsen, Kriminalvården respektive Statens institutionsstyrelse skall lämna uppgifter enligt 6 § 7, 8 §, 9 § och 9 a § till det rättspsykiatriska forskningsregistret.
Socialstyrelsen, Kriminalvården respektive Statens institutionsstyrelse ska lämna uppgifter enligt 6 § 8, 8 §, 9 § och 9 a § till det rättspsykiatriska forskningsregistret.
58 Senaste lydelse 2005:723. 59 Senaste lydelse 2000:362. 60 Senaste lydelse 2005:982.
Författningsförslag SOU 2012:17
198
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.
SOU 2012:17 Författningsförslag
199
25 Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453)
Härigenom föreskrivs att 15 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
15 kap. Tystnadsplikt
1 §
Den som är eller har varit verksam inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet som avser insatser enligt denna lag får inte obehörigen röja vad han eller hon därvid har fått veta om enskildas personliga förhållanden.
Den som är eller har varit verksam inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet som avser insatser enligt denna lag får inte obehörigen röja vad han eller hon då har fått veta om enskildas personliga förhållanden.
Han eller hon är dock skyldig att lämna ut sådana uppgifter som behövs för en undersökning enligt lagen ( 0000:00 ) om rättspsykiatrisk undersökning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.
Författningsförslag SOU 2012:17
200
26 Förslag till lag om ändring i lagen ( 2003:192 ) om gemensam nämnd inom vård- och omsorgsområdet
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (2003:192) om gemensam nämnd inom vård- och omsorgsområdet ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §61
Ett landsting och en eller flera kommuner som ingår i landstinget får genom samverkan i en gemensam nämnd gemensamt fullgöra
1. landstingets uppgifter - enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),
- enligt tandvårdslagen (1985:125),
- enligt lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård,
- enligt lagen ( 1991:1129 ) om rättspsykiatrisk vård,
1. landstingets uppgifter - enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),
- enligt tandvårdslagen (1985:125),
- enligt lagen (0000:00) om psykiatrisk tvångsvård,
- enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade,
- enligt lagen (1998:1656) om patientnämndsverksamhet m.m.,
- enligt smittskyddslagen (2004:168), eller
- som i annat fall enligt lag skall handhas av en sådan nämnd som avses i 10 § hälso- och sjukvårdslagen, och
- enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade,
- enligt lagen (1998:1656) om patientnämndsverksamhet m.m.,
- enligt smittskyddslagen (2004:168), eller
- som i annat fall enligt lag ska handhas av en sådan nämnd som avses i 10 § hälso- och sjukvårdslagen, och
2. kommunens uppgifter - enligt socialtjänstlagen (2001:453),
- enligt hälso- och sjukvårds-
2. kommunens uppgifter - enligt socialtjänstlagen (2001:453),
- enligt hälso- och sjukvårds-
61 Senaste lydelse 2004:190.
SOU 2012:17 Författningsförslag
201
lagen,
- enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall,
- enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga,
- enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade,
- enligt lagen om patientnämndsverksamhet m.m., eller
- som i annat fall enligt lag skall handhas av socialnämnd.
lagen,
- enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall,
- enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga,
- enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade,
- enligt lagen om patientnämndsverksamhet m.m., eller
- som i annat fall enligt lag ska handhas av socialnämnd.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.
Författningsförslag SOU 2012:17
202
27 Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716)
Härigenom föreskrivs att 23 kap. 2 § utlänningslagen (2005:716) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
23 kap. Särskilda bemyndiganden
2 §
Regeringen får meddela föreskrifter om att sända hem utlänningar som inte är flyktingar och som har tagits om hand enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård eller lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård.
Regeringen får meddela föreskrifter om att sända hem utlänningar som inte är flyktingar och som har tagits om hand enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga eller lagen (0000:00) om psykiatrisk tvångsvård.
Regeringen får, efter avtal med annat land om behandling av fripassagerare, meddela föreskrifter om avvikelser från bestämmelserna i denna lag och föreskrifter om vad som i övrigt behövs för tillämpningen av avtalet. Sådana föreskrifter får inte avse förfarandet i domstol.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.
SOU 2012:17 Författningsförslag
203
28 Förslag till lag om ändring i patientdatalagen (2008:355)
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 3 § och 2 kap. 8 §patientdatalagen (2008:355) ska ha följande lydelse.
1 kap. Lagens tillämpningsområde m.m.
3 §
Nuvarande lydelse
I denna lag används följande uttryck med nedan angiven betydelse. Uttryck Betydelse Hälso- och sjukvård Verksamhet som avses i hälsooch sjukvårdslagen (1982:763), tandvårdslagen (1985:125), lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård,smittskyddslagen (2004:168), lagen (1944:133) om kastrering, lagen (1972:119) om fastställande av könstillhörighet i vissa fall samt lagen (2006:351) om genetisk integritet m.m. Journalhandling Framställning i skrift eller bild samt upptagning som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med tekniskt hjälpmedel och som upprättas eller inkommer i samband med vården av en patient och som innehåller uppgifter om patientens hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden eller om vidtagna eller planerade vårdåtgärder. Patientjournal En eller flera journalhandlingar som rör samma patient.
Författningsförslag SOU 2012:17
204
Sammanhållen journalföring Ett elektroniskt system, som gör det möjligt för en vårdgivare att ge eller få direktåtkomst till personuppgifter hos en annan vårdgivare. Vårdgivare Statlig myndighet, landsting och kommun i fråga om sådan hälso- och sjukvård som myndigheten, landstinget eller kommunen har ansvar för (offentlig vårdgivare) samt annan juridisk person eller enskild näringsidkare som bedriver hälso- och sjukvård (privat vårdgivare).
Föreslagen lydelse
I denna lag används följande uttryck med nedan angiven betydelse. Uttryck Betydelse Hälso- och sjukvård Verksamhet som avses i hälsooch sjukvårdslagen (1982:763), tandvårdslagen (1985:125), lagen (0000:00) om psykiatrisk tvångsvård,smittskyddslagen (2004:168), lagen (1944:133) om kastrering, lagen (1972:119) om fastställande av könstillhörighet i vissa fall samt lagen (2006:351) om genetisk integritet m.m. Journalhandling Framställning i skrift eller bild samt upptagning som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med tekniskt hjälpmedel och som upprättas eller inkommer i samband med vården av en patient och som innehåller uppgifter om patientens hälsotillstånd eller andra personliga
SOU 2012:17 Författningsförslag
205
förhållanden eller om vidtagna eller planerade vårdåtgärder.
Patientjournal En eller flera journalhandlingar som rör samma patient. Sammanhållen journalföring Ett elektroniskt system, som gör det möjligt för en vårdgivare att ge eller få direktåtkomst till personuppgifter hos en annan vårdgivare. Vårdgivare Statlig myndighet, landsting och kommun i fråga om sådan hälso- och sjukvård som myndigheten, landstinget eller kommunen har ansvar för (offentlig vårdgivare) samt annan juridisk person eller enskild näringsidkare som bedriver hälso- och sjukvård (privat vårdgivare).
2 kap. Grundläggande bestämmelser om behandling
av personuppgifter
8 §
Känsliga personuppgifter som avses i 13 § personuppgiftslagen (1998:204) eller uppgifter om lagöverträdelser m.m. som avses i 21 § samma lag får inte användas som sökbegrepp. Inte heller får uppgifter om att någon fått bistånd eller varit föremål för andra insatser inom socialtjänsten eller enligt utlänningslagen (2005:716) användas som sökbegrepp.
Det är trots förbudet i första stycket tillåtet att som sökbegrepp använda uppgifter om
1. hälsa, eller
2. att någon varit föremål för tvångsingripande enligt lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård eller lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård.
Det är trots förbudet i första stycket tillåtet att som sökbegrepp använda uppgifter om
1. hälsa, eller
2. att någon varit föremål för tvångsingripande enligt lagen (0000:00) om psykiatrisk tvångsvård.
Regeringen får meddela föreskrifter om att en vårdgivare, trots förbudet i första stycket, får använda uppgifter om etnicitet eller
Författningsförslag SOU 2012:17
206
uppgifter av betydelse för smittskyddet samt att någon fått bistånd eller andra insatser inom socialtjänsten eller varit föremål för åtgärder enligt utlänningslagen som sökbegrepp för att göra vissa slags sammanställningar.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.
SOU 2012:17 Författningsförslag
207
29 Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)
Härigenom föreskrivs i fråga om offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)
dels att 25 kap. 10−12 §§, 26 kap. 9 § och 35 kap. 13 och 20 §§ ska ha följande lydelse,
dels att det i lagen ska införas tre nya paragrafer, 35 kap. 17 a-17 c §§ samt närmast före 35 kap. 17 a § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
25 kap. Sekretess till skydd för enskild i verksamhet som avser
hälso- och sjukvård, m.m.
10 §62
Sekretessen enligt 1 §, 2 § andra stycket, 3–5 §§ och 8 a och 8 b §§ gäller inte
1. beslut i ärende enligt lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård eller rättspsykiatrisk vård, om beslutet avser frihetsberövande åtgärd,
1. beslut i ärende enligt lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård, om beslutet avser frihetsberövande åtgärd,
2. beslut enligt smittskyddslagen (2004:168), om beslutet avser frihetsberövande åtgärd,
3. beslut i ärende om klagomål mot hälso- och sjukvården eller dess personal,
4. beslut i fråga om omhändertagande eller återlämnande av patientjournal, eller
5. beslut i ärende enligt 4 kap. 10 § eller 8 kap.patientsäkerhetslagen (2010:659).
11 §63
Sekretessen enligt 1 § hindrar inte att uppgift lämnas
1. från en myndighet som bedriver verksamhet som avses i 1 § i en kommun till en annan sådan myndighet i samma kommun,
62 Senaste lydelse 2010:679. 63 Senaste lydelse 2010:214.
Författningsförslag SOU 2012:17
208
2. från en myndighet som bedriver verksamhet som avses i 1 § i ett landsting till en annan sådan myndighet i samma landsting,
3. till en myndighet som bedriver verksamhet som avses i 1 § eller till en enskild vårdgivare enligt vad som föreskrivs om sammanhållen journalföring i patientdatalagen (2008:355),
4. till ett nationellt eller regionalt kvalitetsregister enligt patientdatalagen,
5. från en myndighet som bedriver verksamhet som avses i 1 § inom en kommun eller ett landsting till annan sådan myndighet för forskning eller framställning av statistik eller för administration på verksamhetsområdet, om det inte kan antas att den enskilde eller någon närstående till den enskilde lider men om uppgiften röjs, eller
5. från en myndighet som bedriver verksamhet som avses i 1 § inom en kommun eller ett landsting till annan sådan myndighet för forskning eller framställning av statistik eller för administration på verksamhetsområdet, om det inte kan antas att den enskilde eller någon närstående till den enskilde lider men om uppgiften röjs,
6. från en myndighet som bedriver verksamhet som avses i 1 § inom en kommun eller ett landsting till den myndighet som ansvarar för genomförandet av särskilda skyddsåtgärder, om det inte kan antas att den enskilde eller någon närstående till den enskilde lider men om uppgiften röjs, eller
6. till en enskild enligt vad som föreskrivs i
- lagen (1988:1473) om undersökning beträffande vissa smittsamma sjukdomar i brottmål,
- lagen ( 1991:1129 ) om rättspsykiatrisk vård,
- lagen (2006:496) om blodsäkerhet, eller
- lagen (2008:286) om kvali-
7. till en enskild enligt vad som föreskrivs i - lagen (1988:1473) om undersökning beträffande vissa smittsamma sjukdomar i brottmål, - lagen (0000:00) om psykiatrisk tvångsvård, - smittskyddslagen (2004:168), - 6 och 7 kap. lagen (2006:351) om genetisk integritet m.m., - lagen (2006:496) om blodsäkerhet, eller - lagen (2008:286) om kvalitets- och säkerhetsnormer vid han-
SOU 2012:17 Författningsförslag
209
tets- och säkerhetsnormer vid hantering av mänskliga vävnader och celler.
tering av mänskliga vävnader och celler.
12 §
Sekretessen enligt 1 §, 2 § andra stycket och 3–5 §§ hindrar inte att en uppgift om en enskild eller närstående till denne lämnas från en myndighet inom hälso- och sjukvården till en annan sådan myndighet eller till en myndighet inom socialtjänsten, om det behövs för att ge den enskilde nödvändig vård, behandling eller annat stöd och denne
1. inte har fyllt arton år,
2. fortgående missbrukar alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel, eller
Sekretessen enligt 1 §, 2 § andra stycket och 3–5 §§ hindrar inte att en uppgift om en enskild eller närstående till denne lämnas från en myndighet inom hälso- och sjukvården till en annan sådan myndighet eller till en myndighet inom socialtjänsten, om det behövs för att ge den enskilde nödvändig vård, behandling eller annat stöd eller annars framstår som befogat av hänsyn till säkerheten för socialtjänstens personal och denne
1. inte har fyllt arton år,
2. fortgående missbrukar alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel, eller
Sekretessen enligt 1 §, 2 § andra stycket och 3–5 §§ hindrar inte att en uppgift om en enskild eller närstående till denne lämnas från en myndighet inom hälso- och sjukvården till en annan sådan myndighet eller till en myndighet inom socialtjänsten, om det behövs för att ge den enskilde nödvändig vård, behandling eller annat stöd och denne
1. inte har fyllt arton år,
2. fortgående missbrukar alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel, eller
3. vårdas med stöd av lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård eller lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård.
3. vårdas med stöd av lagen (0000:00) om psykiatrisk tvångsvård.
Detsamma gäller uppgift om en gravid kvinna eller någon närstående till henne, om uppgiften behöver lämnas för en nödvändig insats till skydd för det väntade barnet.
Författningsförslag SOU 2012:17
210
26 kap. Sekretess till skydd för enskild inom socialtjänst,
vid kommunal bostadsförmedling, adoption, m.m.
9 §
Sekretessen enligt 1 § hindrar inte att uppgift om en enskild eller någon närstående till denne lämnas från en myndighet inom socialtjänsten till en annan sådan myndighet eller till en myndighet inom hälso- och sjukvården, om det behövs för att ge den enskilde nödvändig vård, behandling eller annat stöd och denne
1. inte har fyllt arton år,
2. fortgående missbrukar alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel, eller
3. vårdas med stöd av lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård eller lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård.
3. vårdas med stöd av lagen (0000:00) om psykiatrisk tvångsvård.
Detsamma gäller uppgift om en gravid kvinna eller någon närstående till henne, om uppgiften behöver lämnas för en nödvändig insats till skydd för det väntade barnet.
35 kap. Sekretess till skydd för enskild i verksamhet som syftar
till att förebygga eller beivra brott, m.m.
13 §
Sekretess gäller hos domstol i brottmål samt i annat mål eller ärende som bestämmelserna om förundersökning i brottmål är tillämpliga på, för uppgift om en enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden som framkommer vid särskild personutredning, rättspsykiatrisk undersökning eller annan sådan utredning, om det av särskild anledning kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider men om uppgiften röjs. Motsvarande sekretess gäller i en annan myndighets verksamhet för att bistå domstol med sådan utredning.
Sekretess gäller hos domstol i brottmål, i annat mål eller ärende som bestämmelserna om förundersökning i brottmål är tillämpliga på samt i mål om särskilda skyddsåtgärder för uppgift om en enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden som framkommer vid särskild personutredning, rättspsykiatrisk undersökning eller annan sådan utredning, om det av särskild anledning kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider men om uppgiften röjs. Motsvarande sekretess gäller i en annan myndighets verksamhet för att bistå domstol med sådan utredning.
SOU 2012:17 Författningsförslag
211
För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.
För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.
Särskilda skyddsåtgärder
17 a §
Sekretess gäller i verksamhet enligt lagen ( 0000:00 ) om särskilda skyddsåtgärder för uppgift om en enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till honom eller henne lider men eller att fara uppkommer för att någon utsätts för våld eller lider annat allvarligt men om uppgiften röjs.
För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.
Sekretess gäller inte beslut av den myndighet som ansvarar för genomförandet av särskilda skyddsåtgärder.
17 b §
Sekretess gäller, utöver vad som följer av 17 a §, inom verksamhet enligt lagen ( 0000:00 ) om särskilda skyddsåtgärder för uppgift om åtgärd som har till syfte att hindra rymning eller fritagning, om det kan antas att syftet med åtgärden motverkas om uppgiften röjs.
Författningsförslag SOU 2012:17
212
17 c §
Sekretessen enligt 17 a och 17 b §§ gäller i förhållande till den som undergår särskilda skyddsåtgärder själv för uppgift om hans eller hennes hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det med hänsyn till ändamålet med de särskilda skyddsåtgärderna är av synnerlig vikt att uppgiften inte lämnas till honom eller henne.
20 §
Sekretess gäller hos en polismyndighet för uppgift om en enskilds personliga förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider men om uppgiften röjs och uppgiften hänför sig till
1. verksamhet som enbart innefattar hjälp eller annat bistånd åt enskild,
2. ärende om omhändertagande eller handräckning enligt lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård eller rättspsykiatrisk vård eller om vård av missbrukare utan samtycke inom socialtjänsten,
2. ärende om omhändertagande eller handräckning enligt lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård eller om vård av missbrukare utan samtycke inom socialtjänsten,
3. ärende om handräckning enligt lagstiftningen om omsorger om psykiskt utvecklingsstörda, vård av unga utan samtycke inom socialtjänsten eller enligt lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård,
4. ärende som avses i 21 kap. föräldrabalken, eller
5. verksamhet som innefattar handräckning enligt smittskyddslagstiftningen eller annat bistånd åt smittskyddsläkare.
För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.
SOU 2012:17 Författningsförslag
213
30 Förslag till lag om ändring i fängelselagen (2010:610)
Härigenom föreskrivs i fråga om fängelselagen (2010:610)
dels att 1 kap. 1 §, 9 kap. 2 § och 10 kap. 4 § samt rubriken närmast före 10 kap. 4 § ska ha följande lydelse,
dels att det i lagen ska införas fem nya paragrafer, 1 kap. 1 a, 1 b och 3 a §§, 10 kap. 1 a § och 13 kap. 2 a §,
dels att det i lagen ska införas ett nytt kapitel, 1 a kap., av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap. Inledande bestämmelser
1 §
Denna lag innehåller bestämmelser om verkställighet av fängelse i kriminalvårdsanstalt. Bestämmelserna avser
- placering (2 kap.), - sysselsättning och ersättning (3 kap.),
- fritid (4 kap.), - personliga tillhörigheter (5 kap.),
- vistelse i gemensamhet och avskildhet (6 kap.),
- besök och andra kontakter (7 kap.),
- särskilda kontroll- och tvångsåtgärder (8 kap.),
- hälso- och sjukvård (9 kap.),
- permission och annan tillfällig vistelse utanför anstalt (10 kap.),
- särskilda utslussningsåtgärder (11 kap.),
- varning och uppskjuten villkorlig frigivning (12 kap.), samt
Denna lag innehåller bestämmelser om verkställighet av fängelse i kriminalvårdsanstalt eller i en sluten stödenhet. Bestämmelserna avser
- verkställighet av fängelse i en sluten stödenhet (1 a kap).
- placering (2 kap.), - sysselsättning och ersättning (3 kap.),
- fritid (4 kap.), - personliga tillhörigheter (5 kap.),
- vistelse i gemensamhet och avskildhet (6 kap.),
- besök och andra kontakter (7 kap.),
- särskilda kontroll- och tvångsåtgärder (8 kap.),
- hälso- och sjukvård (9 kap.),
- permission och annan tillfällig vistelse utanför anstalt (10 kap.),
- särskilda utslussningsåtgär-
Författningsförslag SOU 2012:17
214
- beslut och överklagande m.m. (13–15 kap.).
der (11 kap.),
- varning och uppskjuten villkorlig frigivning (12 kap.), samt
- beslut och överklagande m.m. (13–15 kap.).
1 a §
Bestämmelserna i denna lag tillämpas på motsvarande sätt i det fall allmän domstol eller Kriminalvården har beslutat att verkställigheten av ett fängelsestraff ska ske i en sluten stödenhet. Vad som i lagen sägs om kriminalvårdsanstalt eller anstalt ska då i stället gälla en sluten stödenhet. I 1 a kap. finns särskilda bestämmelser om verkställighet i en sluten stödenhet.
1 b §
Är den som döms till fängelse föremål för sluten psykiatrisk tvångsvård får han eller hon inte tas in i en kriminalvårdsanstalt för verkställighet av straffet. Domen på fängelse ska då verkställas genom att den dömde genomgår sluten psykiatrisk tvångsvård.
3 a §
Bestämmelser om särskilda kontroll- och tvångsåtgärder när den intagne är föremål för en rättspsykiatrisk undersökning vid en undersökningsenhet finns i 5 kap. 4 – 26 §§ lagen ( 0000:00 ) om rättspsykiatrisk undersökning.
SOU 2012:17 Författningsförslag
215
1 a kap. Verkställighet av fängelse i en sluten stödenhet
1 §
Den som undergår ett fängelsestraff i en kriminalvårdsanstalt ska i stället undergå straffet i en sluten stödenhet om det under pågående verkställighet uppmärksammas att den intagne på grund av
1. en svår utvecklingsstörning,
2. en svår autismspektrumstörning eller
3. någon annan stor och varaktig psykisk funktionsnedsättning har en så uttalad kognitiv funktionsnedsättning att han eller hon är i särskilt behov av det stöd och den service som kan ges vid en sådan enhet.
2 §
Att domstolen i en dom på fängelse i vissa fall ska besluta att verkställigheten av straffet ska ske i en sluten stödenhet framgår av 26 kap. 4 § brottsbalken .
3 §
Kriminalvården ska tillsammans med landsting och kommun upprätta en individuellt utformad plan för den som ska friges från verkställighet i sluten stödenhet. I planen ska det redovisas vilka stödinsatser den dömde är i behov av och vem som ansvarar för respektive insats. Planen ska upprättas i samråd med den dömde och, om det inte är olämpligt, med hans eller hennes närstående. I
Författningsförslag SOU 2012:17
216
den mån ett förverkligande av planen kräver insatser av andra samhällsorgan ska samverkan ske även med sådana organ.
4 §
Den intagne ska ges stöd och service i anledning av sin funktionsnedsättning.
5 §
En sluten stödenhet ska utformas så att den dömdes anpassning i samhället främjas och så att de skadliga följderna av frihetsberövandet motverkas. Den slutna stödenheten ska vara anpassad efter den dömdes särskilda behov.
6 §
Den som undergår ett fängelsestraff i en sluten stödenhet ska inte längre undergå fängelsestraffet i en sådan enhet
1. om han eller hon inte längre uppfyller förutsättningarna i 1 § eller
2. om hans eller hennes behov av stöd och service bättre kan tillgodoses om han eller hon undergår fängelsestraffet i annan form.
9 kap. Hälso- och sjukvård
2 §
Bestämmelser om psykiatrisk tvångsvård för den som är intagen finns i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård.
Bestämmelser om psykiatrisk tvångsvård för den som är intagen finns i lagen (0000:00) om psykiatrisk tvångsvård.
Bestämmelserna i 7 kap. och 8 kap. 1–10 §§ denna lag är tillämpliga även när den intagne
SOU 2012:17 Författningsförslag
217
i 8 § andra och tredje styckena lagen om rättspsykiatrisk vård om befogenhet för Kriminalvården och regeringen att besluta om särskilda restriktioner för en viss intagen ska tillämpas på en intagen som för frivillig psykiatrisk vård har förts över till en sådan sjukvårdsinrättning som avses i 6 § första stycket lagen om rättspsykiatrisk vård.
har förts över till en sjukvårdsinrättning för frivillig psykiatrisk vård. Vad som sägs där om anstalt ska i stället gälla sjukvårdsinrättningen.
10 kap. Permission och annan tillfällig vistelse utanför anstalt
1 a §
Ska den intagne inför frigivningen från fängelsestraffet bli föremål för en prövning i fråga om åtgärder enligt lagen ( 0000:00 ) om särskilda skyddsåtgärder får han eller hon, för att underlätta hans eller hennes anpassning i samhället, beviljas permission om
1. minst en fjärdedel av strafftiden, dock minst två månader, har avtjänats och
2. det inte finns en beaktansvärd risk för att den intagne kommer att begå brott, undandra sig straffets fullgörande eller på annat sätt missköta sig.
Om det finns särskilda skäl får permission beviljas trots att den tid som avses i första stycket 1 inte har förflutit.
Utredning om återfallsrisk och rättspsykiatrisk undersökning
4 §
En intagen som ska genomgå en utredning om risk för återfall i brottslighet enligt 10 § lagen (2006:45) om omvandling av
En intagen som ska genomgå en utredning om risk för återfall i brottslighet enligt 10 § lagen (2006:45) om omvandling av
Författningsförslag SOU 2012:17
218
fängelse på livstid, får vistas utanför anstalt i den utsträckning som den myndighet som ansvarar för utredningen bedömer är nödvändig för att utredningen ska kunna genomföras.
fängelse på livstid eller en undersökning enligt lagen (0000:00) om rättspsykiatrisk undersökning, får vistas utanför anstalt i den utsträckning som den myndighet som ansvarar för utredningen eller undersökningen bedömer är nödvändig för att utredningen eller undersökningen ska kunna genomföras.
13 kap. Beslut
2 a §
Ett beslut enligt 1 a kap. 1 § får endast fattas på ansökan av den dömde eller efter det att han eller hon har getts tillfälle att yttra sig i frågan.
Ett sådant beslut får inte fattas utan att en rättspsykiatrisk undersökning i fråga om förutsättningarna för verkställighet av fängelse i en sluten stödenhet har gjorts, av vilken det framgår att den dömde uppfyller förutsättningarna i 1 a kap. 1 §.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.
SOU 2012:17 Författningsförslag
219
31 Förslag till lag om ändring i häkteslagen (2010:611)
Härigenom föreskrivs i fråga om häkteslagen (2010:611)
dels att 5 kap. 2 § ska ha följande lydelse,
dels att det i lagen ska införas en ny paragraf, 1 kap. 7 §.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap. Inledande bestämmelser
7 §
När en intagen har förts över till en undersökningsenhet för en undersökning enligt lagen ( 0000:00 ) om rättspsykiatrisk undersökning gäller denna lag endast i fråga om restriktioner enligt 6 kap. Kriminalvården får dock, i särskilda fall, om det behövs från ordnings- eller säkerhetssynpunkt, besluta om särskilda inskränkningar i rätten att ta emot eller skicka försändelser, att ta emot besök eller att stå i förbindelse med utomstående genom elektronisk kommunikation.
5 kap. Hälso- och sjukvård
2 §
Bestämmelser om psykiatrisk tvångsvård av den som är intagen finns i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård.
Om en intagen har förts över till en sjukvårdsinrättning eller en undersökningsenhet som avses i 6 § lagen om rättspsykiatrisk vård, gäller denna lag endast i fråga om restriktioner enligt 6 kap.
Bestämmelserna i 18–24 §§
Bestämmelser om psykiatrisk tvångsvård av den som är intagen finns i lagen (0000:00) om psykiatrisk tvångsvård.
Bestämmelserna i 3 kap., 4 kap. 1–10 §§ och 6 kap. i denna lag är tillämpliga även när den intagne har förts över till en sjukvårdsinrättning för frivillig psykiatrisk vård. Vad som sägs där om häkte eller förvaringslokal ska i stället
Författningsförslag SOU 2012:17
220
lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård samt bestämmelserna i 8 § andra stycket lagen om rättspsykiatrisk vård om befogenhet för Kriminalvården att besluta om särskilda restriktioner för en viss intagen ska tillämpas på en intagen som för frivillig psykiatrisk vård eller rättspsykiatrisk undersökning har förts över till en sådan sjukvårdsinrättning eller undersökningsenhet som avses i andra stycket.
gälla sjukvårdsinrättningen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.
SOU 2012:17 Författningsförslag
221
32 Förslag till lag om ändring i patientsäkerhetslagen (2010:659)
Härigenom föreskrivs att 6 kap. 15 § och 7 kap. 7 §patientsäkerhetslagen (2010:659) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 kap. Skyldigheter för hälso- och sjukvårdspersonal m.fl.
15 §
Utöver vad som annars följer av lag eller förordning är hälso- och sjukvårdspersonalen skyldig att lämna ut sådana uppgifter som
1. gäller huruvida någon vistas på en sjukvårdsinrättning om uppgifterna i ett särskilt fall begärs av en domstol, åklagarmyndighet, polismyndighet, Kronofogdemyndigheten eller Skatteverket,
2. behövs i verksamhet för personskydd för riksdagens ledamöter, statschefen och övriga medlemmar av kungahuset, statsråd, statssekreterare och kabinettssekreterare, om uppgifterna i ett enskilt fall begärs av Säkerhetspolisen,
3. behövs för en rättsmedicinsk undersökning,
3. behövs för en rättsmedicinsk undersökning eller för en undersökning enligt lagen (0000:00) om rättspsykiatrisk undersökning,
4. Socialstyrelsens råd för vissa rättsliga, sociala och medicinska frågor behöver för sin verksamhet,
5. behövs för prövning av ett ärende om att avskilja en studerande från högskoleutbildning, eller
6. Transportstyrelsen behöver för prövning av någons lämplighet att ha körkort, traktorkort eller taxiförarlegitimation enligt yrkestrafiklagen (1998:490).
5. behövs för prövning av ett ärende om att avskilja en studerande från högskoleutbildning,
6. Transportstyrelsen behöver för prövning av någons lämplighet att ha körkort, traktorkort eller taxiförarlegitimation enligt yrkestrafiklagen (1998:490)eller
7. behövs för genomförandet av åtgärder enligt lagen ( 0000:00 ) om särskilda skyddsåtgärder.
Författningsförslag SOU 2012:17
222
7 kap. Socialstyrelsens tillsyn
7 §
Socialstyrelsen ska utöva tillsyn över säkerheten vid sjukvårdsinrättningar där det får ges vård enligt lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård eller lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård samt vid enheter för rättspsykiatrisk undersökning.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om säkerhetsanpassning och säkerhetsklassificering av sjukvårdsinrättningar och enheter som avses i första stycket.
Socialstyrelsen ska utöva tillsyn över säkerheten vid sjukvårdsinrättningar där det får ges vård enligt lagen (0000:00) om psykiatrisk tvångsvård samt vid enheter för rättspsykiatrisk undersökning.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om säkerhetsanpassning och säkerhetsklassificering av sjukvårdsinrättningar och enheter som avses i första stycket.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.
SOU 2012:17 Författningsförslag
223
33 Förlag till lag om ändring i delgivningslagen (2010:1932)
Härigenom föreskrivs att 40 § delgivningslagen (2010:1932) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
40 §
Stämningsmannadelgivning får utföras av stämningsman eller av den som är anställd vid
- polismyndighet, - åklagarmyndighet, - allmän domstol, - allmän förvaltningsdomstol, - Kronofogdemyndigheten, - Skatteverket, - svensk utlandsmyndighet, och - auktoriserat delgivningsföretag. Stämningsmannadelgivning får utföras av personal vid respektive inrättning om delgivningsmottagaren är intagen i
- kriminalvårdsanstalt, - häkte, - sådan undersökningsenhet som avses i 5 § lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning,
- sådan vårdinrättning som avses i 6 § första stycket lagen ( 1991:1129 ) om rättspsykiatrisk vård,
- sådan undersökningsenhet som avses i 3 kap. 10 § första stycket lagen (0000:00) om rättspsykiatrisk undersökning
- sådan sjukvårdsinrättning som avses i 15 § första stycket lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård,
- sådan sjukvårdsinrättning som avses i 2 kap. 4 § första stycket lagen (0000:00) om psykiatrisk tvångsvård,
Författningsförslag SOU 2012:17
224
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.
225
1 Uppdraget och dess genomförande
1.1 Uppdraget
Enligt direktiven (dir. 2008:93) ska utredaren göra en översyn av LPT och LRV samt lämna förslag till ny lagstiftning på området. Utredaren ska med hänsyn till Sveriges internationella åtaganden på området och mot bakgrund av utvecklingen när det gäller vård och stöd till personer med psykisk sjukdom analysera de etiska, medicinska och juridiska utgångspunkter som en ny lagstiftning på området bör ha. Utredaren ska i sitt arbete särskilt beakta de höga krav på rättssäkerhet som måste ställas på en lagstiftning av detta slag. Vidare ska utredaren ha ett anhörig- och barnperspektiv i sitt arbete.
En utgångspunkt för utredarens arbete ska vara att göra lagstiftningen så pedagogisk och lättillgänglig som möjligt och dessutom anpassad till de etiska, medicinska och juridiska krav som bör ställas i samband med tvångsomhändertagande av personer med psykisk sjukdom. Utredaren ska även utgå ifrån att en större reform med utgångspunkt i Psykansvarskommitténs förslag (SOU 2002:3) när det gäller psykiskt störda lagöverträdare kommer att genomföras. En ytterligare utgångspunkt för utredarens arbete ska vara att staten ska ta över ansvaret för de kostnader inom den psykiatriska tvångsvården av psykiskt störda lagöverträdare som orsakas av kraven på samhällsskydd.
Utredaren ska ta ställning till om det finns ett behov av två lagar eller om regleringen av tvångsvård för personer med psykisk sjukdom kan samlas i en gemensam lagstiftning. Vidare ska utredaren se över lagtextens struktur och de begrepp som används i syfte att skapa en ökad enhetlighet och lättförståelighet. Utredaren ska överlag analysera om de krav som ställs i lagstiftningen är relevanta, enhetliga och proportionella till behovet av förutsägbarhet och öppen-
Uppdraget och dess genomförande SOU 2012:17
226
het i förfarandet. I sitt arbete ska utredaren särskilt uppmärksamma behovet av skillnader i regleringen mellan å ena sidan personer med psykisk sjukdom och å andra sidan personer som har en psykisk sjukdom och som har begått brott.
I direktiven konstateras att förfarandet – den juridiska processen – i samband med t.ex. intagning, prövning av fortsatt vård eller överklagande, ska vara så enkel som möjligt för patienten och inte uppfattas som onödigt byråkratisk samtidigt som kraven på rättssäkerhet tillgodoses. Utredaren ska analysera om det finns behov av förtydliganden och förändringar i jämförelse med dagens lagstiftning. Andra processuella frågor som behöver belysas och analyseras är hur prövningen av olika frågor under vårdtiden ska ske, vem som ska få fatta beslut i en viss fråga, vilka beslut som ska kunna överklagas och hur handläggningen i domstolarna av dessa mål ska ske.
I uppdraget ingår även att analysera om de nuvarande kriterierna – ”allvarlig psykisk störning” och ”oundgängligt behov av psykiatrisk vård som inte kan tillgodoses på annat sätt än genom att patienten är intagen på en sjukvårdsinrättning för kvalificerad psykiatrisk dygnetruntvård” – är lämpliga för att bedöma om en person ska omfattas av den psykiatriska tvångsvården. I detta ligger även att analysera och beskriva vilka tillstånd och situationer som är sådana att de bör omfattas av tvångsvårdslagstiftningen. Utredaren ska också analysera om de nuvarande kriterierna innebär att tröskeln för intagning till tvångsvård är på en lämplig, för hög eller för låg nivå och om det finns behov av ändringar i förutsättningarna för intagning. Även behovet av kriterier för bl.a. intagning, byte av vårdform, konvertering och upphörande av vården ska analyseras.
Utredaren ska analysera om det är lämpligt att ha olika kriterier för sluten respektive öppen vård inom den psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen samt behovet av och förutsättningarna för en fortsatt sådan särreglering. Dessutom ska utredaren ta ställning till om det vore lämpligt att kunna omhänderta en person för att omedelbart kunna vårda honom eller henne i den öppna vårdformen utan att vården först har inletts på sjukhus. Vidare ska utredaren ta ställning till möjligheten/lämpligheten av att ställa ytterligare krav i lagstiftningen på att det s.k. samhällsskyddet – primärt intresset av att förhindra brott – ska beaktas vid intagning till psykiatrisk tvångsvård.
I uppdraget ingår även att överväga om de tvångsåtgärder som regleras i den nuvarande lagstiftningen är adekvata och står i proportion till de syften som de avser att uppnå. Utredaren ska analy-
SOU 2012:17 Uppdraget och dess genomförande
227
sera om det finns ett behov av andra eller ytterligare tvångsåtgärder som på ett bättre sätt skulle kunna uppfylla syftet med vården samt under vilka förutsättningar tvångsåtgärder bör få vidtas. Utredaren ska dessutom överväga om det finns ett behov av att kunna vidta tvångsåtgärder utanför sjukvårdsinrättningen, t.ex. i samband med permission och den öppna vårdformen inom den psykiatriska tvångsvården.
Utredaren ska analysera tillämpningen av bestämmelserna om säkerhet på och utanför sjukvårdsinrättningen samt överväga behovet av nya bestämmelser i denna del. Vidare ska utredaren analysera vilka ordnings- och säkerhetsregler som bör kunna föreskrivas i samband med psykiatrisk tvångsvård respektive rättspsykiatrisk vård, såsom visitation av besökare liksom allmänna förbud mot t.ex. mobiltelefoner. Utredaren ska även se över bestämmelserna om besöksinskränkningar i lagen (1996:981) om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård och särskilt överväga om de bör föras in i den nya lagstiftning som föreslås av utredningen. I uppdraget ingår även att se över bestämmelserna i LPT och LRV om polismyndighetens befogenhet att tillfälligt omhänderta personer samt skyldighet att i vissa fall lämna hälso- och sjukvården biträde. Utredaren ska i detta sammanhang även se över polismyndighetens behov av information från hälso- och sjukvården i samband med att t.ex. biträde lämnas. Utredaren ska även ta ställning till vilka villkor som bör kunna föreskrivas vid permissioner och i samband med den öppna psykiatriska tvångsvården och vilka sanktionsmöjligheter som bör vara möjliga att vidta vid en eventuell överträdelse av uppsatta villkor. Enligt direktiven ska utredaren genomgående beakta om tvångsåtgärder och bestämmelser om säkerhet bör skilja sig åt beroende på om tvångsvården avser personer med en psykisk sjukdom eller psykiskt störda lagöverträdare.
Utredaren ska lämna förslag till hur den som dömts för ett brott och som lider av en psykisk störning ska omhändertas inom den psykiatriska vården vid ett genomförande av en större reform med utgångspunkt i Psykansvarskommitténs förslag (SOU 2002:3). I samband med en sådan reform aktualiseras också frågan om åtgärder mot den som har begått en straffbar gärning, men som inte får dömas på grund av sitt psykiska tillstånd. Utredaren har till uppgift att överväga om ett alternativ till Psykansvarskommitténs förslag om samhällsskyddsåtgärder kan utgöras av ett omhändertagande inom den psykiatriska tvångsvården, såväl för den som inte får dömas för brott som för den som är straffrättsligt ansvarig för sina gärningar
Uppdraget och dess genomförande SOU 2012:17
228
när denne ska friges från ett fängelsestraff. Utredaren ska bl.a. ta ställning till förutsättningarna för tvångsvård, beslutsordningen och formerna i övrigt för tvångsvård i dessa fall, t.ex. hur ett omhändertagande ska ske när domstolen finner att den tilltalade inte får dömas på grund av sitt psykiska tillstånd eller när den tilltalade ska friges från ett fängelsestraff.
Enligt direktiven ska utredaren också överväga regleringen om psykiatrisk tvångsvård eller rättspsykiatrisk vård för den som verkställer eller ska verkställa ett fängelsestraff eller annars är frihetsberövad. Vidare ska utredaren ta ställning till hur ett överlämnande till tvångsvård bör ske för att säkerställa att vården kan komma till stånd utan dröjsmål.
Utredaren ska överväga vilket rättspsykiatriskt eller motsvarande underlag som behövs vid ingripanden i de olika situationer som kan vara aktuella, bl.a. vid ett omhändertagande inom den psykiatriska tvångsvården av personer som inte kan dömas för brott, vid frigivning från fängelsestraff och under pågående verkställighet av fängelsestraff.
Enligt direktiven ska utredaren analysera om det med hänsyn till skyddet av brottsoffer finns anledning att frångå sjukvårdshuvudmännens frihet att besluta i frågor som rör placeringen av patienter som riskerar att begå allvarliga brott.
I direktiven konstateras att samarbetet inom och mellan olika huvudmän, främst mellan landsting och kommuner, är ett återkommande problem inom den psykiatriska vården och tvångsvården samt att man från lagstiftarens sida har försökt vidta ett antal åtgärder för att underlätta samarbetet. Utredaren ska överväga om ytterligare åtgärder kan behöva vidtas från lagstiftarens sida för att underlätta samarbetet och därmed vården av de patienter som ges psykiatrisk tvångsvård eller rättspsykiatrisk vård. Enligt direktiven bör utredaren generellt sett beakta frågor om gränsdragning och samarbete mellan olika myndigheter som på olika sätt kan komma i kontakt med patienten under vårdtiden. Det gäller särskilt patienter som skulle kunna omfattas av annan tvångsvårdslagstiftning, t.ex. LVM och LVU. Utredaren ska även analysera om det för personer som omfattas av den psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen finns behov av ändrade sekretessregler mellan landsting och kommuner, liksom i förhållande till andra myndigheter, t.ex. Kriminalvården, SiS och polismyndigheterna.
Utredaren ska ta ställning till om det finns möjlighet att underlätta socialtjänstens insatser vid permissioner och i samband med
SOU 2012:17 Uppdraget och dess genomförande
229
den öppna psykiatriska tvångsvården i de fall det finns en risk för att en person är farlig för sig själv eller andra. Utredaren ska också överväga om det behövs lagändringar till skydd för de som utför uppdrag som kontaktperson, stödperson, personligt ombud, förvaltare och god man för personer med ökad risk att begå brott.
Det konstateras i direktiven att tillhandahållaransvaret för den psykiatriska tvångsvården av psykiskt störda lagöverträdare i första hand fortsatt bör ligga kvar hos sjukvårdshuvudmännen och att detta bör gälla även vid en kommande större reform med utgångspunkt i förslagen i Psykansvarskommitténs betänkande (SOU 2002:3). Utredaren ska dock överväga om tvångsvården i särskilda fall bör få bedrivas av någon annan än landstingen och Rättsmedicinalverket och vilka särskilda förutsättningar som i så fall bör gälla. Vidare ska utredaren analysera lämpligheten och behovet av att inom Kriminalvården i undantagsfall kunna bedriva psykiatrisk tvångsvård, t.ex. för att tillgodose ett akut behov av vård innan patienten kan föras över till vård som ges av landstinget.
I direktiven konstateras att det finns starka principiella skäl för att tillhandahållaransvaret och ansvaret för finansiering bör bäras av samma huvudman och att den hälso- och sjukvård inom ramen för tvångsvården som ges till psykiskt störda lagöverträdare också fortsatt bör finansieras av sjukvårdshuvudmännen. Utredaren har till uppgift att beräkna kostnaderna för den rättspsykiatriska vården. I den uppgiften ingår bl.a. att beräkna de kostnader inom den psykiatriska tvångsvården av psykiskt störda lagöverträdare som orsakas av kraven på samhällsskydd och lämna förslag till formerna för en statlig finansiering av dessa kostnader. Utredaren ska vidare analysera om ett genomförande av en större reform med utgångspunkt i Psykansvarskommitténs förslag kan medföra ökade förväntningar eller krav på psykiatrisk vård för personer som genomgår en frihetsberövande påföljd och som har en psykisk sjukdom och vilka konsekvenser detta kan få för t.ex. Kriminalvården respektive landstingen. Utredaren ska även analysera vilka andra eventuella ekonomiska konsekvenser ett genomförande av Psykansvarskommitténs betänkande kan få för den psykiatriska vården.
Utredaren ska överväga frågan om en alternativ verkställighetsform av fängelse för personer som har begått brott och som har en utvecklingsstörning, autism eller liknande tillstånd eller en hjärnskada som förvärvats i vuxen ålder. Psykansvarskommittén och Nationell psykiatrisamordning har lämnat olika förslag till en sådan verkställighetsform. Enligt direktiven kräver dessa förslag ytter-
Uppdraget och dess genomförande SOU 2012:17
230
ligare överväganden. Utredaren ska, med utgångspunkt i att slutet boende ska vara en form för verkställighet av fängelse och med beaktande av remissinstansernas synpunkter, fördjupa analysen i denna del och överväga och lämna förslag i fråga om vilken huvudman av staten eller landstingen som bör svara för verkställigheten av slutet boende. Utredaren ska också vid behov överväga och föreslå de kompletteringar som kan krävas när det gäller vilka förutsättningar som i övrigt ska gälla för verkställigheten, t.ex. vad som bör gälla för överföring till det slutna boendet.
Utredningen ska enligt sina tilläggsdirektiv (dir. 2009:93) överväga vilka regler som bör gälla i fråga om en intagen som har förts över från en anstalt eller ett häkte till en vårdinrättning eller en undersökningsenhet för frivillig psykiatrisk vård eller rättspsykiatrisk undersökning. Vidare ska utredningen uppmärksamma de barn som vårdas inom den psykiatriska tvångsvården. Utredningen ska enligt tilläggsdirektiven också redogöra för de följder som utredningens förslag har på hälso- och sjukvård och socialtjänst ur ett patient- och brukarperspektiv samt ur ett organisatoriskt perspektiv.
Direktiven återges i sin helhet som bilaga 1–4.
1.2 Utredningsarbetet
Vi har inhämtat underlag för vårt arbete genom studier av relevant lagstiftning, lagförarbeten, tidigare lagförslag, rättspraxis och litteratur.
Vi hade vårt första sammanträde med experter och sakkunniga i mars 2009 och har därefter haft tjugo sammanträden, varav ett har skett i form av ett internatsammanträde. Däremellan har utredaren och sekreterarna träffat sakkunniga och experter i tre mindre arbetsgrupper för att diskutera frågor som rör psykiskt störda lagöverträdare, frågor som rör de delar av uppdraget som regleras i LPT samt konsekvens- och organisationsfrågor. Inom utredningen har det även funnits en arbetsgrupp som har behandlat frågor med straffrättslig anknytning. Till den arbetsgruppen har en referensgrupp varit knuten.
Vi anordnade i november 2010 en hearing. Vid denna närvarade bl.a. representanter för sjukvårdsinrättningar, myndigheter, universitet, patient-, brukar- och anhörigorganisationer och statliga utredningar. Vid hearingen lämnade deltagarna synpunkter i frågor som utredningen har att behandla.
SOU 2012:17 Uppdraget och dess genomförande
231
Studieresor har gjorts till Finland och Norge. Den särskilde utredaren och delar av sekretariatet har också besökt de regionpsykiatriska klinikerna i Växjö och Sundsvall. Vi har vidare träffat företrädare för bl.a. psykiatrin vid Skånes universitetssjukhus i Lund, Capio S:t Görans sjukhus i Stockholm och Universitetssjukhuset Örebro. Vidare har vi träffat företrädare för patient-, brukar- och anhörigorganisationer inom det psykiatriska området.
Vi har samrått med Missbruksutredningen (S 2008:04), Utredningen om transporter av frihetsberövade personer (Ju 2009:04) och Påföljdsutredningen (Ju 2009:11).
1.3 Betänkandets disposition
En sammanfattning och författningsförslag inleder betänkandet. I avsnitt 1 redovisas innehållet i våra direktiv och hur utredningen har bedrivit sitt arbete. Under avsnitt 2 finns en redogörelse för nuvarande reglering av den psykiatriska tvångsvården. I avsnitt 3 redogörs det för historik och frågans tidigare behandling och i avsnitt 4 för utvecklingen av den psykiatriska tvångsvården. I avsnitt 5 finns en redogörelse för Psykansvarskommitténs förslag och i avsnitt 6 en redogörelse för nordiska förhållanden. I avsnitt 7 finns våra förslag som rör översynen av den psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen och i avsnitt 8 förslag som rör barn inom den psykiatriska tvångsvården.
Avsnitt 9–17 behandlar frågor som rör psykiskt störda lagöverträdare. I avsnitt 9 finns våra förslag när det gäller kravet på tillräknelighet, påföljder för psykiskt störda lagöverträdare, psykiatrisk vård i ett reformerat system och verkställighet av fängelse i en sluten stödenhet. Avsnitt 10 behandlar frågor som rör särskilda skyddsåtgärder och i avsnitt 11 finns förslag beträffande psykiatrisk tvångsvård i samband med ett annat frihetsberövande. I avsnitt 12 finns förslag beträffande vissa straffprocessuella frågor. Avsnitt 13 behandlar frågor om rättspsykiatriska undersökningar, avsnitt 14 registerfrågor och avsnitt 15 barns straffrättsliga ansvar. I avsnitt 16 finns en redogörelse för de skillnader som finns mellan våra och Psykansvarskommitténs förslag. Under avsnitt 17 finns våra förslag när det gäller kontroll- och tvångsåtgärder i samband med en rättspsykiatrisk undersökning och när den som är intagen i anstalt eller häkte är föremål för frivillig psykiatrisk vård eller rättspsykiatrisk undersökning.
Uppdraget och dess genomförande SOU 2012:17
232
I avsnitt 18–25 finns våra förslag i vissa frågor som rör både översynen av LPT och LRV samt frågor om psykiskt störda lagöverträdare. Avsnitt 18 behandlar frågor som rör placering av patienter som riskerar att begå allvarliga brott. I avsnitt 19 finns våra förslag beträffande säkerhet på och utanför sjukvårdsinrättningen. I avsnitt 20 behandlar vi frågor som rör samarbete mellan olika huvudmän och i avsnitt 21 finns våra förslag i fråga om insatser av andra än vårdpersonal. Av avsnitt 22 framgår vår bedömning när det gäller frågan om andra än landstingen och Rättsmedicinalverket ska få bedriva psykiatrisk tvångsvård. I avsnitt 23 finns våra beräkningar av kostnaderna för och finansieringen av den rättspsykiatriska vården. Våra kostnadsberäkningar i övrigt och våra konsekvensanalyser finns i avsnitt 24. Av avsnitt 25 framgår våra förslag till ikraftträdande- och övergångsbestämmelser. I avsnitt 26 finns en författningskommentar.
Till betänkandet biläggs utredningens direktiv, ett frågeschema avseende otillräknelighet samt den konsultrapport som har använts för våra ekonomiska beräkningar och för våra konsekvensanalyser.
233
2 Gällande rätt
2.1 Regeringsformen
Av 2 kap. 6 § RF framgår att varje medborgare är skyddad gentemot det allmänna mot påtvingat kroppsligt ingrepp utöver det skydd som finns mot döds- och kroppsstraff i 2 kap. 4 och 5 §§. Varje medborgare är även skyddad mot kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång liksom mot undersökning av brev eller annan förtrolig försändelse och mot hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande. Varje medborgare är skyddad mot frihetsberövande och är även i övrigt tillförsäkrad frihet att förflytta sig inom riket och att lämna detta (2 kap. 8 § RF).
Fri- och rättigheterna i 2 kap. 6 och 8 §§ RF får enligt 2 kap. 20 § RF, i den utsträckning som medges i 2 kap. 21–24 §§, begränsas genom lag. Sådana begränsningar får göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen som är en av folkstyrelsens grundvalar. Begränsningen får inte göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning. (2 kap. 21 § RF).
Av 2 kap. 19 § RF framgår att lag eller annan föreskrift inte får meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen).
Gällande rätt SOU 2012:17
234
2.2 Regleringen av den psykiatriska tvångsvården
2.2.1 Allmänna bestämmelser i HSL
Utgångspunkten när det gäller vård och behandling är de krav som följer av HSL på bl.a. god kvalitet, respekt för patientens självbestämmande och integritet samt att patientens behov av kontinuitet och säkerhet i vården ska tillgodoses. För hälso- och sjukvårdspersonal finns också en allmän skyldighet att utföra sitt arbete i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet enligt patientsäkerhetslagen (2010:659). Nu nämnda bestämmelser är grundläggande för behandlingen av alla patienter inom såväl frivillig psykiatrisk vård som psykiatrisk tvångsvård och ska vara styrande för alla åtgärder som vidtas inom ramen för vården.
Socialstyrelsen utövar enligt patientsäkerhetslagen tillsyn över hälso- och sjukvården och dess personal samt över säkerheten vid sjukvårdsinrättningar där det får ges vård enligt LPT eller LRV.
2.2.2 Lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT)
Bestämmelserna i LPT ska ses som kompletterande föreskrifter om psykiatrisk vård som är förenad med frihetsberövande och annat tvång. LRV omfattar psykiatrisk tvångsvård som inte regleras i LPT och som benämns rättspsykiatrisk vård. LPT och LRV trädde i kraft den 1 januari 1992 och ersatte då LSPV1. I förordningen (1991:1472) om psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård ges föreskrifter som ansluter till LPT och LRV.
Tvångsvård ges enligt LPT som sluten psykiatrisk tvångsvård, dvs. när patienten är intagen på en sjukvårdsinrättning, eller som öppen psykiatrisk tvångsvård. Tvångsvården måste inledas som sluten psykiatrisk tvångsvård. Syftet med tvångsvården är att sätta patienten i stånd att frivilligt medverka till nödvändig vård och ta emot det stöd som han eller hon behöver.
Vid tvångs- och kontrollåtgärder ska proportionalitetsprincipen i 2 a § LPT beaktas. Denna innebär att tvångsåtgärder får användas endast om de står i rimlig proportion till syftet med åtgärden och att mindre ingripande åtgärder ska användas om de är tillräckliga. Tvång ska utövas så skonsamt som möjligt och med största möjliga hänsyn till patienten. Tvångsåtgärder får användas endast om patien-
SOU 2012:17 Gällande rätt
235
ten inte genom en individuellt anpassad information kan förmås att frivilligt medverka till vård. Sådana åtgärder får inte användas i större omfattning än vad som är nödvändigt för att förmå patienten till detta.
Vad som sägs i LPT om ett landsting ska gälla även en kommun som inte ingår i ett landsting. Med chefsöverläkare avses i lagen chefsöverläkaren vid den sjukvårdsinrättning där patienten är inskriven.
2.2.2.1 Förutsättningar för tvångsvård (3 §)
I 3 § LPT anges vilka förutsättningar som måste vara uppfyllda för att psykiatrisk tvångsvård ska få ges. En förutsättning är patienten lider av en allvarlig psykisk störning och på grund av sitt psykiska tillstånd och sina personliga förhållanden i övrigt har ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård, som inte kan tillgodoses på annat sätt än genom att patienten är intagen på en sjukvårdsinrättning för kvalificerad psykiatrisk dygnetruntvård (sluten psykiatrisk tvångsvård) eller behöver iaktta särskilda villkor för att kunna ges nödvändig psykiatrisk vård (öppen psykiatrisk tvångsvård).
Vidare krävs det att patienten motsätter sig sådan vård eller att det till följd av patientens psykiska tillstånd finns grundad anledning att anta att vården inte kan ges med hans eller hennes samtycke. Vid bedömning av vårdbehovet ska det även beaktas om patienten till följd av sin psykiska störning är farlig för någon annans personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa. Tvångsvård får inte ges om patientens psykiska störning utgör enbart en utvecklingsstörning.
2.2.2.2 Intagning för tvångsvård (4–6 b §§)
Ett beslut om intagning på en sjukvårdsinrättning för tvångsvård får inte fattas utan att ett läkarintyg (vårdintyg) har utfärdats. Av vårdintyget ska det framgå att det finns sannolika skäl för att förutsättningarna för sluten psykiatrisk tvångsvård av patienten är uppfyllda. Vårdintyget ska grundas på en särskild läkarundersökning som ska utföras av en legitimerad läkare. Läkarundersökningen får företas endast om det finns skälig anledning till det. Det är möjligt att omhänderta patienten om undersökningen inte kan utföras med hans eller hennes samtycke. Ett vårdintyg får utfärdas endast i ome-
Gällande rätt SOU 2012:17
236
delbar anslutning till läkarundersökningen. Vårdintyget ska innehålla ett uttalande om förutsättningarna för tvångsvård av patienten, en redogörelse för den psykiska störningen och de omständigheter i övrigt som ger upphov till vårdbehovet. Den läkare som har utfärdat vårdintyget ska se till att det snarast kommer till den sjukvårdsinrättning där frågan om intagning för tvångsvård ska prövas.
Efter det att ett vårdintyg har utfärdats får en läkare besluta att patienten ska hållas kvar på vårdinrättningen tills frågan om intagning har avgjorts. För att upprätthålla ordningen på inrättningen eller för att tillgodose säkerheten i vården får, om andra åtgärder inte är tillräckliga, det tvång användas som är nödvändigt för att hindra patienten att lämna den del av vårdinrättningen där patienten ska vistas. Chefsöverläkaren får besluta att en patient som hålls kvar på vårdinrättningen ska kroppsvisiteras eller ytligt kroppsbesiktigas för kontroll av att denne inte bär på sig bl.a. narkotika, alkoholhaltiga drycker, injektionssprutor eller kanyler. Chefsöverläkaren kan också besluta om att patienten kortvarigt ska spännas fast med bälte eller liknande anordning eller kortvarigt hållas avskild från de andra patienterna. En patient som hålls kvar får ges nödvändig behandling, om det finns en överhängande fara för patientens liv eller hälsa.
Chefsöverläkaren ska avgöra frågan om intagning för sluten psykiatrisk tvångsvård skyndsamt efter att ha undersökt patienten, senast 24 timmar efter hans eller hennes ankomst till vårdinrättningen. Intagningsbeslutet får inte grundas på ett vårdintyg som är äldre än fyra dagar. Det måste vara en annan läkare än den som har utfärdat vårdintyget som fattar beslutet (s.k. tvåläkarprövning).
2.2.2.3 Tvångsvård efter beslut av rätten (7–10 §§)
Tvångsvård som grundar sig på ett vårdintyg och en läkares intagningsbeslut får pågå i högst fyra veckor från dagen för beslutet om intagning. Bedömer chefsöverläkaren att patienten behöver ges vård utöver denna tid ska chefsöverläkaren före utgången av fyraveckorstiden skriftligen ansöka hos förvaltningsrätten om medgivande till sådan vård. Chefsöverläkaren ska även ansöka hos förvaltningsrätten om medgivande till fortsatt vård när han eller hon anser att den psykiatriska tvångsvården bör övergå i öppen form.
I en ansökan om sluten psykiatrisk tvångsvård ska chefsöverläkaren ange vilka omständigheter som utgör grund för tvångs-
SOU 2012:17 Gällande rätt
237
vården och vilka överväganden som har gjorts i fråga om vård i annan form för patienten. Chefsöverläkaren ska i en sådan ansökan också lämna en redogörelse för det stöd och den behandling som planeras för patienten under och efter vistelsen på vårdenheten.
I en ansökan om öppen psykiatrisk tvångsvård ska chefsöverläkaren ange vilka omständigheter som utgör grund för tvångsvården och vilka särskilda villkor som rätten bör föreskriva. Inför en sådan ansökan ska chefsöverläkaren upprätta en samordnad vårdplan som bl.a. ska innehålla uppgifter om patientens behov av insatser från landsting och kommun, vilka beslut om insatser som finns och vem som svarar för respektive insats. Vårdplanen ska utformas i samarbete med de enheter vid kommunen eller landstinget som svarar för insatserna.
Om förvaltningsrätten bifaller chefsöverläkarens ansökan om fortsatt vård får vården pågå under högst fyra månader, räknat från dagen för beslutet om intagning. Efter en ansökan av chefsöverläkaren får rätten medge att tvångsvården fortsätter även utöver denna tid. Ett sådant medgivande får lämnas för högst sex månader åt gången, räknat från den dag då förvaltningsrätten meddelar beslut i frågan. En sådan ansökan ska ha kommit in till förvaltningsrätten innan tiden för gällande beslut om tvångsvård har löpt ut. Till ansökan om fortsatt öppen psykiatrisk tvångsvård ska det fogas en uppföljning av den samordnade vårdplanen.
Har en ansökan om förlängning av den psykiatriska tvångsvården kommit in till förvaltningsrätten, får tvångsvården fortsätta i avvaktan på förvaltningsrättens beslut. Om vården fortsätter ska den ges i den form som föreskrivs i det senaste beslutet om tvångsvård. Tvångsvården ska omedelbart upphöra om rätten avslår ansökan.
2.2.2.4 Konvertering från psykiatrisk vård i frivillig form till psykiatrisk tvångsvård (11–13§§)
Chefsöverläkaren får besluta att en patient som är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård i frivillig form ska överföras till psykiatrisk tvångsvård (konvertering) om förutsättningarna för sluten psykiatrisk tvångsvård i 3 § LPT är uppfyllda och patienten till följd av sin psykiska störning kan befaras komma att allvarligt skada sig själv eller någon annan. Även inför ett konverteringsbeslut krävs det att en annan läkare än chefsöverläkaren dessförinnan
Gällande rätt SOU 2012:17
238
har utfärdat ett vårdintyg för patienten. Ett beslut om konvertering ska fattas senast 24 timmar efter det att vårdintyget har utfärdats.
De åtgärder i form av kroppsvisitering, fastspänning m.m. som får vidtas inför intagning för tvångsvård får vidtas också inför ett beslut om konvertering. Chefsöverläkaren ska underställa ett beslut om konvertering för förvaltningsrättens prövning senast dagen efter beslutet. Om chefsöverläkaren anser att tvångsvården bör fortsätta ska han eller hon senast inom fyra dagar från beslutet om konvertering ansöka hos förvaltningsrätten om medgivande till fortsatt vård. Om rätten bifaller ansökan får tvångsvården pågå under högst fyra månader från konverteringsbeslutet. I fråga om fortsatt tvångsvård därefter tillämpas samma bestämmelser som vid fortsatt tvångsvård i övrigt.
2.2.2.5 Övergång från rättspsykiatrisk vård till tvångsvård enligt LPT (14 §)
Rättspsykiatrisk vård får enligt 4 § LRV under vissa förutsättningar ges till den som är anhållen, häktad eller intagen på en enhet för rättspsykiatrisk undersökning eller till den som är intagen eller ska förpassas till kriminalvårdsanstalt respektive till ett särskilt ungdomshem. När det inte längre finns förutsättningar för sådan vård ska den enligt 15 § LRV upphöra. Den rättspsykiatriska vården ska enligt samma bestämmelse upphöra senast när beslutet om frihetsberövande upphört att gälla, när den som genomgår en rättspsykiatrisk undersökning inte längre kan hållas kvar, när frigivning sker av den som är intagen i kriminalvårdsanstalt eller när verkställigheten är slut för den som är intagen i ett särskilt ungdomshem.
När rättspsykiatrisk vård ska upphöra i de fall som avses i 15 § LRV får chefsöverläkaren besluta om sluten psykiatrisk tvångsvård enligt LPT trots att vårdintyg inte har utfärdats, om de grundläggande förutsättningarna för sluten psykiatrisk tvångsvård som anges i 3 § är uppfyllda. Anser chefsöverläkaren att tvångsvården bör fortsätta ska han eller hon senast inom fyra dagar från dagen för beslutet om sluten psykiatrisk tvångsvård ansöka hos förvaltningsrätten om medgivande till fortsatt vård. Om rätten bifaller ansökan får tvångsvården pågå under högst fyra månader från konverteringsbeslutet. I fråga om fortsatt tvångsvård därefter tillämpas samma bestämmelser som vid fortsatt tvångsvård i övrigt.
SOU 2012:17 Gällande rätt
239
2.2.2.6 Bestämmelser om vården (15–17 §§)
Vård enligt LPT ska ges på en sjukvårdsinrättning som drivs av ett landsting. Om det finns synnerliga skäl får regeringen bestämma att vård får ges även på någon annan vårdinrättning. Vården ska bedrivas så att den uppfyller kraven på god säkerhet i verksamheten. Det ska vid sjukvårdsinrättningen finnas den personal, de lokaler och den utrustning som behövs för att en god säkerhet ska kunna tillgodoses i verksamheten. Det ska också finnas en säkerhetsansvarig som har ansvaret för att sjukvårdsinrättningen säkerhetsanpassas och säkerhetsklassificeras samt för att säkerheten systematiskt och fortlöpande utvecklas och upprätthålls.
Det ska upprättas en vårdplan för patienten snarast efter det att han eller hon har tagits in för tvångsvård. Vårdplanen ska innehålla uppgifter om de behandlingsåtgärder och andra insatser som behövs för att syftet med tvångsvården ska uppnås och för att resultaten av dessa insatser ska kunna bestå. Chefsöverläkaren ska även undersöka om patienten har behov av stöd från socialtjänsten. Så långt det är möjligt ska upprättande av vårdplan och frågan om patientens behov av stöd från socialtjänsten ske i samråd med patienten. Om det inte är olämpligt ska samråd angående vårdplanen ske också med patientens närstående.
Också när det gäller behandlingen under vårdtiden ska samråd äga rum med patienten när det kan ske samt med patientens närstående, om det inte är olämpligt. Frågor om behandlingen avgörs ytterst av chefsöverläkaren. Behandlingsåtgärderna ska anpassas till vad som krävs för att uppnå syftet med tvångsvården.
2.2.2.7 Sluten psykiatrisk tvångsvård (18–25 §§)
En patient får hindras att lämna vårdinrättningens område eller den del av inrättningen där han eller hon ska vistas. Om andra åtgärder inte är tillräckliga, får det tvång användas som är nödvändigt för att hindra patienten att lämna vårdinrättningens område eller den del av inrättningen där denne vistas, för att upprätthålla ordningen på vårdinrättningen eller för att tillgodose säkerheten i vården.
Chefsöverläkaren får besluta att en patient kortvarigt ska spännas fast med bälte eller liknande anordning om det finns en omedelbar fara för att han eller hon allvarligt skadar sig själv eller någon annan. Om det finns synnerliga skäl, får chefsöverläkaren besluta att
Gällande rätt SOU 2012:17
240
patienten ska hållas fastspänd längre tid än kortvarigt. I ett sådant fall ska Socialstyrelsen utan dröjsmål underrättas om beslutet. Det ställs ett krav på att det finns vårdpersonal närvarande under den tid patienten hålls fastspänd.
Chefsöverläkaren får även besluta att en patient ska hållas avskild från andra patienter. Ett avskiljande av en patient får ske endast om det är nödvändigt på grund av att han eller hon genom aggressivt eller störande beteende allvarligt försvårar vården av de andra patienterna. Ett beslut om avskiljande får gälla under högst åtta timmar. Chefsöverläkaren får genom ett nytt beslut om avskiljande förlänga tiden med högst åtta timmar. Om det finns synnerliga skäl får ett beslut om avskiljande avse en bestämd tid som överstiger åtta timmar. Chefsöverläkaren ska utan dröjsmål underrätta Socialstyrelsen om en patient hålls avskild under längre tid än åtta timmar i följd. En patient ska under den tid han eller hon hålls avskild stå under fortlöpande uppsikt av vårdpersonal.
Chefsöverläkaren får besluta att inskränka en patients rätt att använda elektroniska kommunikationstjänster om det är nödvändigt med hänsyn till vården eller rehabiliteringen av patienten eller för att undvika att någon annan lider skada. När det inte längre finns förutsättningar för beslutet ska chefsöverläkaren genast besluta att inskränkningen ska upphöra. Ett beslut får gälla i högst två månader. Chefsöverläkaren får omhänderta den tekniska utrustning som möjliggör användningen av elektroniska kommunikationstjänster under den tid beslutet gäller. Det finns en skyldighet för chefsöverläkaren att underrätta Socialstyrelsen om beslut om inskränkning av detta slag.
En patient får inte inneha narkotika, alkoholhaltiga drycker, andra berusningsmedel eller sådana varor som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor. Vidare får en patient inte inneha sådana medel som avses i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel, injektionssprutor eller kanyler som kan användas för insprutning i människokroppen eller andra föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika. Patienten får inte heller inneha annan egendom som kan skada patienten själv eller någon annan eller vara till men för vården eller ordningen på vårdinrättningen. Om det påträffas egendom som inte får innehas, får den omhändertas. Chefsöverläkaren får även besluta att försändelser till en patient får undersökas för kontroll av att de inte innehåller sådan egendom. Granskningen av en försändelse får inte avse det skriftliga inne-
SOU 2012:17 Gällande rätt
241
hållet i brev eller annan skriftlig handling. Om en ankommande försändelse innehåller egendom som inte får innehas får egendomen omhändertas.
Chefsöverläkaren får besluta att övervaka försändelser från en patient, om det är nödvändigt med hänsyn till vården eller rehabiliteringen av patienten eller för att undvika att någon annan lider skada. För detta ändamål får chefsöverläkaren öppna, ta del av och kvarhålla försändelser från patienten. En försändelse från en patient till en svensk myndighet, advokat, patientens offentliga biträde eller ett internationellt organ som har av Sverige erkänd behörighet att ta emot klagomål från enskilda ska vidarebefordras utan föregående granskning. Ett beslut om övervakning av försändelser gäller i högst två månader. Chefsöverläkaren ska dock fortlöpande överväga om övervakningen ska upphöra och när det inte längre finns förutsättningar för beslutet ska övervakningen upphöra. Socialstyrelsen ska utan dröjsmål underrättas om beslut som rör övervakning.
Det finns en möjlighet för chefsöverläkaren att besluta att en patient ska kroppsvisiteras eller ytligt kroppsbesiktigas för kontroll av att han eller hon inte bär på sig egendom som inte får innehas. Chefsöverläkaren kan även, när det gäller en patient vars rätt att använda elektroniska kommunikationstjänster är inskränkt, besluta om sådana åtgärder för kontroll av att han eller hon inte bär på sig teknisk utrustning som möjliggör sådan användning. Om det är möjligt ska ett vittne närvara när patienten blir kroppsvisiterad eller ytligt kroppsbesiktigad.
Chefsöverläkaren ska låta förstöra eller sälja narkotika, alkoholhaltiga drycker, andra berusningsmedel, sådana medel som avses i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller sådana varor som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor om dessa har omhändertagits eller påträffats där patienter intagits för tvångsvård utan att det finns någon känd ägare till egendomen. Detsamma gäller i fråga om injektionssprutor eller kanyler, som kan användas för insprutning i människokroppen, och i fråga om andra föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika.
Chefsöverläkaren får ge en patient tillstånd att under en viss del av vårdtiden vistas utanför sjukvårdsinrättningens område (permission). Permission får ges för ett visst tillfälle eller för vissa återkommande tillfällen under förutsättning att det står i överensstämmelse med vårdplanen. Chefsöverläkaren kan förena ett tillstånd till
Gällande rätt SOU 2012:17
242
permission med särskilda villkor. Om förhållandena kräver det får chefsöverläkaren återkalla ett permissionsbeslut.
2.2.2.8 Öppen psykiatrisk tvångsvård (26–26 a §§)
Den som ges öppen psykiatrisk tvångsvård får vistas utanför sjukvårdsinrättningen. Rätten ska i samband med ett beslut om öppen psykiatrisk tvångsvård föreskriva de särskilda villkor som ska gälla för vården. Det finns också en möjlighet för rätten att överlämna åt chefsöverläkaren att besluta om dessa villkor. När det finns skäl för det får rätten återta beslutsrätten.
De särskilda villkoren får avse skyldighet för den som ges öppen psykiatrisk tvångsvård att underkasta sig medicinering eller annan vård eller behandling, skyldighet att hålla kontakt med en viss person eller skyldighet att vistas på ett hem eller annan institution för vård eller behandling eller att besöka en vårdcentral eller att anlita socialtjänsten. Villkoren i samband med öppen psykiatrisk tvångsvård får också avse patientens vistelseort, bostad, utbildning eller arbete. De särskilda villkoren får också avse förbud mot att använda berusningsmedel, förbud mot att vistas på en viss plats eller att ta kontakt med en viss person eller annat som är nödvändigt eller följer av vårdplanen.
Chefsöverläkaren får besluta att en patient som ges öppen psykiatrisk tvångsvård åter ska ges sluten psykiatrisk tvångsvård om förutsättningarna för sluten psykiatrisk tvångsvård i 3 § är uppfyllda och om rättens beslut om fortsatt vård inte kan avvaktas med hänsyn till risken för patientens eller annans hälsa eller personliga säkerhet.
Anser chefsöverläkaren att den slutna psykiatriska tvångsvården bör fortsätta ska han eller hon senast fyra dagar från dagen för beslutet ansöka hos förvaltningsrätten om medgivande till fortsatt sådan vård. I ansökan ska chefsöverläkaren ange vilka omständigheter som utgör grund för tvångsvården, vilka överväganden som han eller hon har gjort i fråga om vård i annan form för patienten samt redogöra för vilket stöd och vilken behandling som planeras för patienten under och efter vistelsen på vårdenheten.
Har en sådan ansökan kommit in till förvaltningsrätten får den slutna psykiatriska tvångsvården fortsätta i avvaktan på förvaltningsrättens beslut. Om chefsöverläkaren inte ansöker om fortsatt sluten psykiatrisk tvångsvård eller om rätten avslår chefsöverläkarens
SOU 2012:17 Gällande rätt
243
ansökan om sådan vård, ska det tidigare beslutet om öppen psykiatrisk tvångsvård kvarstå.
Om rätten medger att den slutna psykiatriska tvångsvården ska fortsätta får den pågå under högst sex månader räknat från den dag förvaltningsrätten meddelar beslut i frågan. I fråga om fortsatt tvångsvård därefter tillämpas samma bestämmelser som vid fortsatt tvångsvård i övrigt.
2.2.2.9 Tvångsvårdens upphörande (27–29 §§)
Chefsöverläkaren ska genast besluta att tvångsvården ska upphöra när det inte längre finns förutsättningar för sådan vård. Frågan om tvångsvården ska upphöra ska fortlöpande övervägas av chefsöverläkaren.
Tvångsvården upphör om inte chefsöverläkaren i ett antal situationer som rör förlängning av tiden för tvångsvården kommer in med ansökan till förvaltningsrätten i rätt tid. Detta innebär att tvångsvården upphör om inte ansökan om medgivande till tvångsvård enligt 7 § kommer in till förvaltningsrätten inom fyra veckor från dagen för beslutet om intagning, om ansökan om medgivande till tvångsvård enligt 9 § inte kommer in innan tiden för gällande beslut om tvångsvård löpt ut och om ansökan om fortsatt tvångsvård vid konvertering från frivillig psykiatrisk vård till sluten psykiatrisk tvångsvård enligt 12 § inte kommer in inom fyra dagar från beslutet om konvertering. Tvångsvården enligt LPT upphör också när ett beslut fattas som föranleder rättspsykiatrisk vård.
Av LPT framgår vad som händer om det meddelas beslut om avvisning, utvisning, utlämning eller överlämnande enligt särskilt angivna lagar beträffande någon som vårdas enligt LPT. I dessa fall får verkställighet av besluten ske trots tvångsvården om det begärs av den myndighet som ska verkställa beslutet och om chefsöverläkaren finner att patientens tillstånd tillåter att beslutet verkställs. Tvångsvården upphör i sådant fall när beslutet har verkställts. I fråga om en patient som är utlänning upphör tvångsvården vid verkställighet av ett beslut om hemsändande som har meddelats med stöd av 23 kap. 2 § utlänningslagen (2005:716).
Gällande rätt SOU 2012:17
244
2.2.2.10 Stödperson (30–31 a §§)
Chefsöverläkaren har en skyldighet att se till att en patient som vårdas enligt LPT blir upplyst om sin rätt att få en stödperson. Patienten ska få upplysningen genom en för honom eller henne individuellt anpassad information så snart hans eller hennes tillstånd tillåter det.
Chefsöverläkaren ska anmäla till en patientnämnd2 när det kan finnas skäl att utse en stödperson för en patient. Chefsöverläkaren ska dessutom alltid göra en sådan anmälan när han eller hon ansöker om medgivande till tvångsvård utöver fyra veckor (7 §), vid ansökan om fortsatt tvångsvård vid konvertering från frivillig psykiatrisk vård till sluten psykiatrisk tvångsvård (12 §) och vid ansökan om medgivande till tvångsvård vid övergång från rättspsykiatrisk vård till tvångsvård enligt LPT.
En sådan anmälan ska också alltid göras när patienten överklagar chefsöverläkarens beslut om intagning för psykiatrisk tvångsvård eller när patienten överklagar chefsöverläkarens beslut att avslå en begäran om att tvångsvården ska upphöra. Chefsöverläkaren ska i en sådan anmälan ange patientens inställning till att få en stödperson. Nämnden ska kontakta patienten eller vårdpersonal med kännedom om patienten för att få besked om patienten vill ha en stödperson, om han eller hon inte har uttryckt en klar uppfattning i frågan. Chefsöverläkaren ska underrätta nämnden när tvångsvården har upphört och om stödpersonens uppdrag fortsätter därefter.
Stödpersonens uppgift är att bistå patienten i personliga frågor så länge han eller hon ges tvångsvård. Om både patienten och stödpersonen samtycker till det kan stödpersonen fortsätta att bistå patienten även under fyra veckor efter det att tvångsvården har upphört. Stödpersonen har rätt att besöka patienten på vårdinrättningen, men han eller hon har tystnadsplikt och får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han eller hon under uppdraget har fått veta om patientens hälsotillstånd eller personliga förhållanden i övrigt.
När patientnämnden handlägger ärenden om stödpersoner ska bestämmelser i förvaltningslagen (1986:223) gälla i fråga om muntlig handläggning, anteckning av uppgifter, parters rätt att få del av uppgifter, motivering av beslut, underrättelse om beslut, rättelse av skrivfel och liknande samt omprövning av beslut.
2 En nämnd enligt lagen (1998:1656) om patientnämndsverksamhet.
SOU 2012:17 Gällande rätt
245
2.2.2.11 Överklagande (32–33 §§)
I LPT anges vilka av chefsöverläkarens beslut som patienten får överklaga hos förvaltningsrätten.
Patienten får överklaga beslut om intagning för sluten psykiatrisk tvångsvård (6 b §), beslut om konvertering från frivillig psykiatrisk vård till sluten psykiatrisk tvångsvård (11 §) och beslut om övergång från rättspsykiatrisk vård till tvångsvård enligt LPT (14 §). Sådana överklaganden ska även anses innefatta en begäran om att tvångsvården ska upphöra.
Patienten får även överklaga chefsöverläkarens beslut om att öppen psykiatrisk tvångsvård ska övergå i sluten psykiatrisk tvångsvård (26 a §). Ett sådant överklagande ska anses innefatta en begäran om att den slutna psykiatriska tvångsvården ska upphöra. Innan förvaltningsrätten prövar dessa typer av överklaganden ska rätten utan dröjsmål förelägga chefsöverläkaren att yttra sig angående vilka omständigheter som utgör grund för tvångsvården, vilka överväganden som har gjorts i fråga om vård i annan form för patienten samt en redogörelse för det stöd och den behandling som planeras för patienten under och efter vistelsen på vårdenheten.
Patienten får vidare överklaga ett beslut om inskränkning av rätten att använda elektroniska kommunikationstjänster eller om övervakning av försändelser från en patient.
Patienten får också överklaga ett annat beslut av chefsöverläkaren enligt LPT som innebär avslag på en begäran om att tvångsvården ska upphöra eller beslut om förordnande om att förstöra eller sälja egendom som inte får innehas. Patienten får vidare överklaga beslut om avslag på en begäran om tillstånd till eller beslut om återkallelse av permission samt beslut om meddelande om villkor i samband med permission. Även beslut om meddelande av villkor i samband med öppen psykiatrisk tvångsvård får överklagas. I övrigt får beslut av chefsöverläkaren enligt LPT inte överklagas. Chefsöverläkaren får inte överklaga rättens beslut enligt LPT.
Överklagandet av chefsöverläkarens beslut ska ges in till förvaltningsrätten som prövar om det har kommit in i rätt tid. Förvaltningsrätten ska avvisa överklagandet om det har kommit in för sent, om förseningen inte beror på att chefsöverläkaren har lämnat patienten en felaktig underrättelse om hur man överklagar. Överklagandet ska inte heller avvisas om det har kommit in till chefsöverläkaren innan tiden för överklagande har gått ut. I ett sådant fall ska chefs-
Gällande rätt SOU 2012:17
246
överläkaren omedelbart vidarebefordra överklagandet till förvaltningsrätten.
2.2.2.12 Handläggningen i domstol (34–49 §§)
Det är förvaltningsrätten inom vars domkrets sjukvårdsinrättningen är belägen som ska pröva frågor enligt LPT. Mål enligt LPT ska handläggas skyndsamt. Förvaltningsrätten ska, så snart en ansökan om medgivande till tvångsvård har kommit in till förvaltningsrätten, pröva om ansökan har kommit in i rätt tid. Rätten ska skyndsamt underrätta chefsöverläkaren om ansökan har kommit in för sent. Ett mål ska tas upp till avgörande inom åtta dagar från den dag då ansökan eller överklagandet kom in till förvaltningsrätten. Förvaltningsrätten får förlänga denna tid om det behövs ytterligare utredning eller om någon annan särskild omständighet gör det nödvändigt.
När chefsöverläkaren har fattat beslut om konvertering från frivillig psykiatrisk vård till sluten psykiatrisk tvångsvård ska beslutet underställas förvaltningsrättens prövning senast dagen efter beslutet. Om chefsöverläkaren ansöker om medgivande till fortsatt tvångsvård kan förvaltningsrätten förlänga den tidsfristen.
Ett undantag från bestämmelsen om att ett mål ska tas upp till avgörande inom åtta dagar finns när det gäller chefsöverläkarens beslut om att förstöra eller sälja egendom. Sådana beslut behöver inte tas upp till avgörande inom den tiden. Förvaltningsrätten får förordna rörande saken i avvaktan på att målet avgörs.
Om det inte är uppenbart obehövligt ska förvaltningsrätten hålla muntlig förhandling i ett mål enligt LPT. Vid en prövning av chefsöverläkarens beslut om konvertering från frivillig psykiatrisk vård till sluten psykiatrisk tvångsvård enligt 12 § första stycket ska förvaltningsrätten hålla muntlig förhandling endast om patienten begär det eller om förvaltningsrätten finner skäl för det.
En muntlig förhandling ska hållas på sjukvårdsinrättningen om inte särskilda skäl talar för något annat. Patienten ska vara närvarande vid förhandlingen om det är möjligt med hänsyn till hans eller hennes psykiska tillstånd. Patientens stödperson har rätt att närvara och ska om möjligt underrättas om förhandlingen. Om det inte är uppenbart obehövligt ska chefsöverläkaren höras vid förhandlingen.
Om det inte är uppenbart obehövligt ska förvaltningsrätten höra lämplig sakkunnig vid den muntliga förhandlingen. Den sakkunnige
SOU 2012:17 Gällande rätt
247
får ställa frågor till chefsöverläkaren och patienten. Om en patient uteblir efter att ha kallats vid vite att inställa sig personligen, får förvaltningsrätten förordna att patienten ska hämtas antingen omedelbart eller till en senare dag.
Nämndemän ska som huvudregel ingå i rätten vid handläggningen av mål enligt LPT i kammarrätt. Undantag från detta gäller i mål som angår enbart en fråga som nämns i 33 § första stycket, dvs. avslag på begäran om att tvångsvården ska upphöra, förordnande om förstöring eller försäljning av egendom som inte får innehas, avslag på en begäran om permission, meddelande av villkor i samband med permission, återkallelse av tillstånd till permission samt meddelande av villkor i samband med öppen psykiatrisk tvångsvård.
I LPT anges i vilka fall offentligt biträde ska förordnas för den som åtgärden avser i mål hos allmän förvaltningsdomstol. Sådant biträde ska förordnas om målet gäller beslut om intagning för tvångsvård, beslut om konvertering från frivillig psykiatrisk vård till sluten psykiatrisk tvångsvård samt beslut om övergång från rättspsykiatrisk vård till tvångsvård enligt LPT samt om ett sådant beslut har överklagats. Offentligt biträde ska även förordnas om målet gäller medgivande till fortsatt tvångsvård. Vidare ska offentligt biträde förordnas om målet gäller beslut att en patient som ges öppen psykiatrisk tvångsvård åter ska ges sluten psykiatrisk tvångsvård, avslag på en begäran om att tvångsvården ska upphöra, beslut om inskränkning av en patients rätt att använda elektroniska kommunikationstjänster eller beslut om övervakning av försändelser från en patient. Offentligt biträde ska dock inte förordnas, om det måste antas att det inte finns något behov av ett biträde.
Chefsöverläkaren får uppdra åt en erfaren läkare vid sjukvårdsinrättningen med specialistkompetens inom någon av de psykiatriska specialiteterna att fullgöra uppgifter som chefsöverläkaren har enligt LPT. Om det finns särskilda skäl, får chefsöverläkaren lämna sådant uppdrag åt en annan läkare vid sjukvårdsinrättningen. Ett sådant uppdrag får dock inte lämnas när det gäller beslut om intagning för sluten psykiatrisk vård, beslut om konvertering från frivillig psykiatrisk vård till sluten psykiatrisk tvångsvård, ansökan om medgivande till fortsatt tvångsvård eller ansökan om övergång från öppen psykiatrisk tvångsvård till sluten psykiatrisk tvångsvård. En sådan annan läkare får inte heller vara den som ytterst avgör frågor om behandling. Vidare får chefsöverläkaren inte ge en sådan läkare i uppdrag att besluta om fastspänning, avskiljande, inskränk-
Gällande rätt SOU 2012:17
248
ning i rätten att använda elektroniska kommunikationstjänster eller övervakning av försändelser eller beslut om upphörande av sådan inskränkning eller övervakning.
Det finns möjlighet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att medge undantag från kravet på att läkare som utför undersökning för vårdintyg ska vara legitimerad och från kravet på specialistkompetens vid delegation.
Beslut om intagning för sluten psykiatrisk tvångsvård, ansökan om tvångsvård och rättens medgivande till fortsatt tvångsvård fortsätter att gälla om patienten överförs till en annan sjukvårdsinrättning utan att beslut har fattats om att tvångsvården ska upphöra.
Från hälso- och sjukvården och socialtjänsten där sekretess gäller enligt 25 kap.1–5 §§ eller 26 kap. 1 §offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ska det utan hinder av sekretessen lämnas ut sådana uppgifter om en patient som behövs för att chefsöverläkarens åligganden enligt LPT ska kunna fullgöras. Detsamma gäller uppgifter om en patient som behövs för en sakkunnigs uppdrag eller ett yttrande av Socialstyrelsen.
En patient som har fyllt 15 år har rätt att själv föra sin talan i mål och ärenden enligt LPT. En patient som är yngre bör höras, om det kan vara till nytta för utredningen och det kan antas att patienten inte tar skada av att höras.
Om inte annat förordnas gäller beslut som meddelas enligt LPT omedelbart. I mål och ärenden enligt LPT får stämningsmannadelgivning med patienten inte ske genom att handlingen lämnas till annan än honom eller henne eller genom att handlingen lämnas i hans eller hennes hemvist eller på lämplig plats i anslutning till hemvisten (jfr 34–38 §§delgivningslagen [2010:1932]). Delgivning med patienten får inte heller ske genom kungörelsedelgivning enligt 47– 51 §§ samma lag.
Om det finns skälig anledning att anta att någon lider av en allvarlig psykisk störning och är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv eller i övrigt behöver omedelbar hjälp, får polismyndigheten tillfälligt omhänderta honom eller henne i väntan på att hälso- och sjukvårdspersonal kan ge sådan hjälp. Den omhändertagne får föras till en sjukvårdsenhet som kan ge stöd och behandling.
Polismyndigheten ska även lämna biträde på begäran av läkare för att denne ska kunna genomföra en undersökning för vårdintyg. Biträde ska också lämnas för att föra patienten till en sjukvårdsinrättning sedan vårdintyg har utfärdats, för att återföra en patient som har lämnat vårdinrättningen utan tillstånd eller inte har åter-
SOU 2012:17 Gällande rätt
249
vänt dit sedan tiden för ett tillstånd till permission har gått ut eller tillståndet har återkallats. Vidare ska biträde lämnas för att återföra en patient till vårdinrättningen om denne inte har återvänt dit sedan beslut om sluten psykiatrisk tvångsvård har fattats.
Chefsöverläkaren ska upplysa en patient som vårdas med stöd av LPT om sin rätt att överklaga vissa beslut, att anlita ombud eller biträde och att få ett offentligt biträde. Upplysningen ska ges så snart patientens tillstånd medger det. LPT ska finnas anslagen inom sjukvårdsinrättningen väl synlig för patienterna.
2.2.3 Lagen om rättspsykiatrisk vård (LRV)
2.2.3.1 Inledande bestämmelser (1–2 §§)
LRV innehåller föreskrifter om psykiatrisk vård som är förenad med frihetsberövande och annat tvång i andra fall än som avses i LPT. Lagen gäller för den som efter beslut av domstol ska ges rättspsykiatrisk vård och den som är anhållen, häktad eller intagen på en enhet för rättspsykiatrisk undersökning. LRV gäller också den som är intagen i eller ska förpassas till kriminalvårdsanstalt eller ett särskilt ungdomshem till följd av en dom på sluten ungdomsvård enligt 32 kap. 5 § BrB.
Tvångsåtgärder får vid vård enligt LRV användas endast om de står i rimlig proportion till syftet med åtgärden. Mindre ingripande åtgärder ska användas om de är tillräckliga. Tvång ska utövas så skonsamt som möjligt och med största möjliga hänsyn till patienten. Tvångsåtgärder i syfte att genomföra vården får användas endast om patienten inte genom en individuellt anpassad information kan förmås att frivilligt medverka till vård. De får inte användas i större omfattning än vad som är nödvändigt för att förmå patienten till detta.
2.2.3.2 Beslut om rättspsykiatrisk vård (3–5 §§)
Rätten får enligt 31 kap. 3 § BrB överlämna den som har begått brott till rättspsykiatrisk vård om han eller hon lider av en allvarlig psykisk störning och det med hänsyn till hans eller hennes psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är påkallat att han eller hon är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård som är förenad med frihetsberövande eller annat tvång. Ett överläm-
Gällande rätt SOU 2012:17
250
nande till rättspsykiatrisk vård får inte ske om påföljden bedöms kunna stanna vid böter.
Under förutsättning att brottet begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning får rätten besluta att särskild utskrivningsprövning enligt LRV ska äga rum vid vården, om det till följd av den psykiska störningen finns risk för att han eller hon återfaller i brottslighet som är av allvarligt slag (rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning).
Rättspsykiatrisk vård ges som sluten rättspsykiatrisk vård, dvs. när patienten är intagen på en sjukvårdsinrättning, eller som öppen rättspsykiatrisk vård. Tvångsvård enligt LRV måste inledas som sluten rättspsykiatrisk vård.
Den som ges rättspsykiatrisk vård utan särskild utskrivningsprövning får ges öppen rättspsykiatrisk vård om han eller hon lider av en allvarlig psykisk störning och på grund av sitt psykiska tillstånd och sina personliga förhållanden i övrigt behöver iaktta särskilda villkor för att kunna ges nödvändig psykiatrisk vård.
En patient som ges öppen rättspsykiatrisk vård får åter ges sluten rättspsykiatrisk vård om det psykiska tillståndet eller de personliga förhållandena i övrigt har förändrats på ett sådant sätt att behovet av rättspsykiatrisk vård inte längre kan tillgodoses utanför sjukvårdsinrättningen. Om dessa förutsättningar är uppfyllda får chefsöverläkaren besluta att patienten åter ska ges sluten rättspsykiatrisk vård i de fall rättens beslut om fortsatt vård inte kan avvaktas med hänsyn till risken för patientens eller annans hälsa eller personliga säkerhet. Anser chefsöverläkaren att den slutna rättspsykiatriska vården bör fortsätta ska han eller hon senast inom fyra dagar från beslutet ansöka hos förvaltningsrätten om medgivande till sådan vård.
Har chefsöverläkarens ansökan kommit in till förvaltningsrätten inom fyra dagar får den slutna rättspsykiatriska vården fortsätta i avvaktan på förvaltningsrättens beslut. Om rätten medger att den slutna rättspsykiatriska vården ska fortsätta, får den pågå under högst sex månader, räknat från den dag förvaltningsrätten meddelar beslut i frågan. I fråga om rättspsykiatrisk vård utöver denna tid tillämpas samma bestämmelser som vid ansökan om medgivande till fortsatt vård i övrigt. Det tidigare beslutet om öppen rättspsykiatrisk vård ska kvarstå om chefsöverläkaren inte ansöker om fortsatt sluten rättspsykiatrisk vård eller om rätten avslår chefsöverläkarens ansökan.
SOU 2012:17 Gällande rätt
251
Den som ges rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning får ges öppen rättspsykiatrisk vård om han eller hon fortfarande lider av en psykisk störning och det inte längre är påkallat att han eller hon är intagen på en sjukvårdsinrättning för kvalificerad psykiatrisk dygnetruntvård som är förenad med frihetsberövande och annat tvång. Därutöver krävs att patienten på grund av sitt psykiska tillstånd, sina personliga förhållanden i övrigt eller risken för återfall i brottslighet som är av allvarligt slag behöver iaktta särskilda villkor för att kunna ges nödvändig psykiatrisk vård. En patient som ges öppen rättspsykiatrisk vård får åter ges sluten rättspsykiatrisk vård om det på grund av risken för återfall i brottslighet som är av allvarligt slag är påkallat att han eller hon är intagen på en sjukvårdsinrättning eller hans eller hennes psykiska tillstånd eller personliga förhållanden i övrigt har förändrats på ett sådant sätt att behovet av rättspsykiatrisk vård inte längre kan tillgodoses utanför sjukvårdsinrättningen. Om dessa förutsättningar är uppfyllda får chefsöverläkaren besluta att patienten åter ska ges sluten rättspsykiatrisk vård om rättens beslut om fortsatt vård inte kan avvaktas med hänsyn till risken för patientens eller annans hälsa eller personliga säkerhet. Chefsöverläkaren ska inom fyra dagar från beslutet lämna in en anmälan om särskild utskrivningsprövning för rättens prövning av frågan om vården ska övergå till sluten rättspsykiatrisk vård.
Rättspsykiatrisk vård kan ges också till annan än den som ges sådan vård som en brottspåföljd. De som kan bli aktuella för detta är anhållna, häktade, intagna på enhet för rättspsykiatrisk undersökning samt de som är intagna i eller ska förpassas till kriminalvårdsanstalt eller till ett särskilt ungdomshem till följd av en dom på sluten ungdomsvård enligt 32 kap. 5 § BrB.
För att
sådan rättspsykiatrisk vård ska få ges krävs att personen
lider av en allvarlig psykisk störning och att han eller hon med hänsyn till sitt psykiska tillstånd och sina personliga förhållanden i övrigt har behov av psykiatrisk vård som kan tillgodoses genom att han eller hon är intagen på en sjukvårdsinrättning. Det krävs också att personen motsätter sig sådan vård eller att det till följd av hans eller hennes psykiska tillstånd finns grundad anledning att anta att vården inte kan ges med hans eller hennes samtycke. Beslutet om intagning för rättspsykiatrisk vård fattas av en chefsöverläkare vid en sjukvårdsinrättning eller enhet som drivs av ett landsting. För ett sådant beslut krävs att ett vårdintyg har utfärdats av någon annan läkare.
Gällande rätt SOU 2012:17
252
Enligt LRV ska bestämmelserna i 4 §, 5 §, 6 a § och 6 b § första stycket andra meningen LPT gälla i tillämpliga delar beträffande vårdintyg, undersökning för vårdintyg samt fastspänning, avskiljande och behandling. En fråga om intagning för rättspsykiatrisk vård ska avgöras skyndsamt efter undersökning av patienten.
Om rätten har fattat beslut om rättspsykiatrisk undersökning och den misstänkte har tagits in på undersökningsenheten krävs inte något vårdintyg för beslut om rättspsykiatrisk vård. Vårdintyg krävs inte heller när den som är anhållen, häktad, intagen i eller ska förpassas till kriminalvårdsanstalt eller ett särskilt ungdomshem har förts till en sjukvårdsinrättning som drivs av ett landsting för frivillig psykiatrisk vård.
Om någon som vårdas enligt LPT anhålls, häktas, tas in på en enhet för rättspsykiatrisk undersökning eller tas in i eller förpassas till kriminalvårdsanstalt ska beslutet om sådan vård anses som ett beslut om rättspsykiatrisk vård.
2.2.3.3 Gemensamma bestämmelser om vården (6–7 §§)
Rättspsykiatrisk vård ska ges på en sjukvårdsinrättning som drivs av ett landsting. Den som ges öppen rättspsykiatrisk vård får vistas utanför en sådan sjukvårdsinrättning. På en enhet för rättspsykiatrisk undersökning får rättspsykiatrisk vård ges åt den som genomgår undersökning.
När det gäller bestämmelser om vården hänvisar LRV till 15 a– 17 §§ LPT i tillämpliga delar. Det innebär bl.a. att vården ska bedrivas så att den uppfyller kraven på god säkerhet och att det vid sjukvårdsinrättningen ska finnas den personal, de lokaler och den utrustning som behövs för att en god säkerhet ska kunna tillgodoses i verksamheten. Det ställs krav på att det vid sjukvårdsinrättningen ska finnas en säkerhetsansvarig. En vårdplan ska upprättas snarast efter det att patienten har tagits in för tvångsvård. Samråd med patienten ska ske både i fråga om vårdplanen och i fråga om behandlingen.
Vården av den som efter beslut av domstol ska ges rättspsykiatrisk vård ska påbörjas utan dröjsmål när domstolens beslut om sådan vård har vunnit laga kraft. Är den dömde häktad ska vården påbörjas även om beslutet inte har vunnit laga kraft, under förutsättning att den dömde och åklagaren medger att så sker. Så länge beslutet om häktning gäller ska bestämmelserna om rättspsykiatrisk
SOU 2012:17 Gällande rätt
253
vård för den som är häktad tillämpas utom såvitt avser förutsättningarna för sådan vård.
2.2.3.4 Sluten rättspsykiatrisk vård (8–11 b §§)
Av LRV framgår att bestämmelserna i 18–24 §§ LPT gäller i tillämpliga delar vid rättspsykiatrisk vård enligt LRV. Detta innebär att en patient även vid rättspsykiatrisk vård får hindras att lämna vårdinrättningens (eller en del av vårdinrättningens) område, spännas fast med bälte eller liknande anordning, hållas avskild från andra patienter eller meddelas inskränkningar att använda elektroniska kommunikationstjänster. Det ges också möjlighet att undersöka respektive övervaka försändelser till och från en patient. På samma sätt som vid vård enligt LPT är det förbjudet för patienten att inneha narkotika, alkohol m.m.
I särskilda fall får Kriminalvården i fråga om den som är anhållen, häktad eller intagen i eller ska förpassas till kriminalvårdsanstalt, om det behövs från ordnings- eller säkerhetssynpunkt, besluta om särskilda inskränkningar i rätten att ta emot eller skicka försändelser, att ta emot besök eller att samtala i telefon med utomstående. I fråga om den som är intagen i eller ska förpassas till ett särskilt ungdomshem till följd av en dom på sluten ungdomsvård
enligt 32 kap. 5 § BrB
får SiS fatta motsvarande beslut. Vissa brev
ska dock alltid vidarebefordras utan föregående granskning. Detta gäller brev från den som är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt till svenska myndigheter och internationella organ som har av Sverige erkänd behörighet att ta emot klagomål från enskilda. Det gäller också brev till den häktades offentlige försvarare eller den intagnes advokat. Brev från den som är intagen i ett särskilt ungdomshem till följd av en dom på sluten ungdomsvård enligt
32 kap. 5 § BrB
ska alltid vidarebefordras utan föregående gransk-
ning när det gäller brev till en svensk myndighet eller advokat eller hans eller hennes offentliga biträde.
I fråga om den som ges rättspsykiatrisk vård efter beslut av domstol eller som är intagen i kriminalvårdsanstalt får regeringen i särskilda fall, om det behövs med hänsyn till rikets säkerhet eller till risken för att denne under vistelsen på sjukvårdsinrättningen medverkar till terroristbrott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott, besluta om särskilda inskränkningar i rätten att ta
Gällande rätt SOU 2012:17
254
emot eller skicka försändelser, ta emot besök eller samtala i telefon med utomstående.
Chefsöverläkaren får ge en patient, som ges rättspsykiatrisk vård utan särskild utskrivningsprövning, tillstånd att under en viss del av vårdtiden vistas utanför sjukvårdsinrättningens område (permission). Tillståndet får ges för ett visst tillfälle eller för vissa återkommande tillfällen under förutsättning att det står i överensstämmelse med vårdplanen. Tillståndet till permission får förenas med särskilda villkor. Om förhållandena kräver det får chefsöverläkaren återkalla ett permissionsbeslut.
När det gäller den som ges rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning prövas frågan om tillstånd till permission av förvaltningsrätten efter ansökan av chefsöverläkaren eller patienten. Vid sin prövning ska rätten särskilt beakta arten av den brottslighet som föranlett beslutet om särskild utskrivningsprövning, risken för återfall i brottslighet och verkan av den vård och behandling som patienten genomgått. Tillståndet får ges för ett visst tillfälle eller för vissa återkommande tillfällen och under förutsättning att det står i överensstämmelse med vårdplanen. Även i detta fall får tillståndet förenas med särskilda villkor. Förvaltningsrätten får efter ansökan av chefsöverläkaren överlämna åt denne att för en viss patient besluta om permission. När det finns skäl för det, får förvaltningsrätten återta denna beslutanderätt. Om förhållandena kräver det får chefsöverläkaren återkalla ett tillstånd till permission.
Om förvaltningsrätten medgett det får chefsöverläkaren ge tillstånd till vistelse på egen hand utanför vårdavdelningen men inom sjukvårdsinrättningens område för den som genomgår rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. När förvaltningsrätten ska pröva om ett sådant medgivande ska ges, ska rätten särskilt beakta arten av den brottslighet som föranlett beslutet om särskild utskrivningsprövning, risken för återfall i brottslighet, verkan av den vård och behandling som patienten genomgått och säkerhetsförhållandena vid sjukvårdsinrättningen. Medgivandet får ges tills vidare eller för viss tid och får återkallas om förhållandena föranleder det. Chefsöverläkaren ska underrätta förvaltningsrätten om förhållanden som är av betydelse för frågan om ett lämnat medgivande ska bestå.
Chefsöverläkaren får ge tillstånd till den som genomgår rättspsykiatrisk vård och som är intagen i eller ska förpassas till kriminalvårdsanstalt eller särskilt ungdomshem att vistas på egen hand utanför vårdavdelningen men inom sjukvårdsinrättningens område
SOU 2012:17 Gällande rätt
255
endast om Kriminalvården respektive SiS har medgett det. Chefsöverläkaren ska underrätta Kriminalvården respektive SiS om förhållanden som är av betydelse för frågan om ett lämnat medgivande ska bestå.
Den som är intagen i en kriminalvårdsanstalt eller i ett särskilt ungdomshem till följd av en dom på sluten ungdomsvård enligt
32 kap. 5 §
BrB
och som ges rättspsykiatrisk vård får ges tillstånd
att under en viss del av vårdtiden vistas utanför sjukvårdsinrättningens område. Tillståndet får, under förutsättning att det står i överensstämmelse med vårdplanen, ges för ett visst tillfälle eller för vissa återkommande tillfällen. En sådan fråga prövas, efter ansökan av chefsöverläkaren eller patienten, av Kriminalvården i fråga om den som är intagen i kriminalvårdsanstalt och av SiS i fråga om den som är intagen i ett särskilt ungdomshem. Om ansökan har gjorts av patienten, ska yttrande inhämtas från chefsöverläkaren. Tillstånd ska inhämtas även då patienten vid vistelsen utanför sjukvårdsinrättningens område ska vara åtföljd av sjukvårdspersonal. Ett tillstånd får förenas med särskilda villkor.
Om missbruk inte kan befaras kan den som är häktad eller är intagen på en enhet för rättspsykiatrisk undersökning och som genomgår rättspsykiatrisk vård ges tillstånd att under viss kort tid vistas utanför sjukvårdsinrättningens respektive undersökningsenhetens område för att besöka en närstående som är svårt sjuk, närvara vid en närståendes begravning eller om det annars finns synnerliga skäl. Under vistelsen utanför sjukvårdsinrättningens respektive undersökningsenhetens område ska den som är häktad bevakas, om inte en sådan tillsyn av särskilda skäl kan antas vara onödig. En fråga om sådant tillstånd prövas av Kriminalvården.
2.2.3.5 Fortsatt vård och vårdens upphörande för den som vårdas utan särskild utskrivningsprövning (12–14 §§)
Rättspsykiatrisk vård utan särskild utskrivningsprövning får pågå under högst fyra månader, räknat från den dag då domstolens beslut blivit verkställbart. Har patienten kommit till sjukvårdsinrättningen en senare dag, räknas tiden från den dagen.
På ansökan av chefsöverläkaren får förvaltningsrätten medge att den rättspsykiatriska vården ska övergå i öppen eller sluten form eller fortsätta längre än fyra månader. I ansökan ska det anges om vården avser sluten eller öppen rättspsykiatrisk vård. Om ansökan
Gällande rätt SOU 2012:17
256
avser öppen rättspsykiatrisk vård ska det i ansökan anges vilka omständigheter som utgör grund för tvångsvården och vilka särskilda villkor som rätten bör föreskriva. Till ansökan ska det fogas en samordnad vårdplan med det innehåll som gäller för en sådan plan vid övergång till öppen psykiatrisk tvångsvård enligt LPT, se avsnitt 2.2.2. Vid ansökan om fortsatt öppen rättspsykiatrisk vård ska det fogas en uppföljning av den samordnade vårdplanen. Medgivande till förlängning av vårdtiden får lämnas för högst sex månader åt gången, räknat från den dag då förvaltningsrätten meddelar beslut i frågan.
Vid beslut om öppen rättspsykiatrisk vård ska rätten föreskriva de särskilda villkor som ska gälla för vården. De särskilda villkoren får bl.a. avse skyldighet att underkasta sig medicinering eller annan vård eller behandling, att hålla kontrakt med en viss person eller förbud mot att vistas på en viss plats eller ta kontakt med en viss person. Rätten får överlämna åt chefsöverläkaren att besluta om dessa villkor och får återkalla beslutanderätten när det finns skäl för det.
Den rättspsykiatriska vården får fortsätta i avvaktan på förvaltningsrättens beslut när en ansökan om medgivande om att vården ska övergå i öppen respektive sluten form eller medgivande till förlängning av vårdtiden kommit in till förvaltningsrätten. Om vården fortsätter ska den ges i den form som föreskrivs i det senaste beslutet om rättspsykiatrisk vård. Avslår rätten ansökan, ska vården upphöra omedelbart. Chefsöverläkarens ansökan eller rättens medgivande med anledning av en sådan ansökan fortsätter att gälla, om patienten överförs till en annan sjukvårdsinrättning utan att beslut har fattats om att den rättspsykiatriska vården ska upphöra. Den rättspsykiatriska vården upphör, om inte en ansökan om medgivande till fortsatt vård har kommit in till förvaltningsrätten innan tiden för gällande beslut om rättspsykiatrisk vård har löpt ut.
Chefsöverläkaren ska genast besluta att vården av en patient som ges rättspsykiatrisk vård utan särskild utskrivningsprövning ska upphöra om patienten inte längre lider av en allvarlig psykisk störning eller det inte längre med hänsyn till patientens psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är påkallat att han eller hon är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård som är förenad med frihetsberövande och annat tvång eller ges öppen rättspsykiatrisk vård. Chefsöverläkaren ska fortlöpande överväga frågan om den rättspsykiatriska vårdens upphörande.
SOU 2012:17 Gällande rätt
257
2.2.3.6 Upphörande av vården för anhållna m.fl. (15 §)
Chefsöverläkaren ska fortlöpande överväga frågan om den rättspsykiatriska vården ska upphöra för den som är anhållen, häktad, intagen på enhet för rättspsykiatrisk undersökning eller den som är intagen eller ska förpassas till kriminalvårdsanstalt eller till ett särskilt ungdomshem till följd av en dom på sluten ungdomsvård. När det inte längre finns förutsättningar för sådan vård ska chefsöverläkaren genast besluta att den ska upphöra.
Vården ska, för den som är anhållen eller häktad, upphöra senast när beslutet om frihetsberövande har upphört att gälla, när den som intagen på enhet för rättspsykiatrisk undersökning inte längre får hållas kvar på undersökningsenheten, när frigivning sker av den som är intagen i kriminalvårdsanstalt eller när verkställigheten av sluten ungdomsvård är slut.
2.2.3.7 Särskild utskrivningsprövning (16–16 b §§)
För att vården av den som ges rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning ska upphöra krävs det att det inte längre till följd av den psykiska störning som föranlett beslutet om särskild utskrivningsprövning finns risk för att patienten återfaller i brottslighet som är av allvarligt slag. Det krävs också att det inte heller annars med hänsyn till patientens psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är påkallat att han eller hon är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård som är förenad med frihetsberövande och annat tvång eller ges öppen rättspsykiatrisk vård.
En fråga om särskild utskrivningsprövning prövas av förvaltningsrätten efter anmälan av chefsöverläkaren eller efter ansökan av patienten.
Chefsöverläkaren ska anmäla frågan om särskild utskrivningsprövning senast fyra månader efter det att rättens beslut blivit verkställbart, eller, om patienten kommit till sjukvårdsinrättningen en senare dag, från den dagen. Därefter ska anmälan göras inom var sjätte månad från den dag då förvaltningsrätten senast meddelade beslut i frågan.
Chefsöverläkaren ska genast anmäla en fråga om särskild utskrivningsprövning när han eller hon anser att den rättspsykiatriska vården kan upphöra eller att vården bör övergå till öppen eller sluten rättspsykiatrisk vård. Vid beslut om öppen rättspsykiatrisk
Gällande rätt SOU 2012:17
258
vård ska rätten föreskriva de särskilda villkor som ska gälla för vården. De särskilda villkoren får bl.a. avse skyldighet att underkasta sig medicinering eller annan vård eller behandling, att hålla kontrakt med en viss person eller förbud mot att vistas på en viss plats eller att ta kontakt med en viss person. Rätten får överlämna åt chefsöverläkaren att besluta om dessa villkor och får återkalla beslutanderätten när det finns skäl för det. Om chefsöverläkaren vid anmälan anser att den rättspsykiatriska vården ska fortsätta, ska det i anmälan anges om vården bör ges som sluten eller öppen rättspsykiatrisk vård.
I anmälan om öppen rättspsykiatrisk vård ska det anges vilka omständigheter som utgör grund för tvångsvården och vilka särskilda villkor som rätten bör föreskriva. Till anmälan ska det fogas en samordnad vårdplan. Därutöver ska det lämnas en särskild redogörelse för risken för att patienten till följd av sin psykiska störning återfaller i brottslighet som är av allvarligt slag och för de insatser som har planerats för att motverka att han eller hon återfaller i sådan brottslighet. Till anmälan om fortsatt öppen rättspsykiatrisk vård ska det fogas en uppföljning av den samordnade vårdplanen.
2.2.3.8 Avvisning, utvisning m.m. (17 §)
Av 17 § LRV framgår att bestämmelserna i LPT ska gälla när den rättspsykiatriska vården ska upphöra i samband med avvisning eller utvisning enligt utlänningslagen (2005:716) av en patient som genomgår rättspsykiatrisk vård utan särskild utskrivningsprövning, i samband med utvisning enligt lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll och i samband med överlämnande och utlämning. Detta innebär att verkställighet av beslut i dessa fall får ske trots tvångsvården om det begärs av den myndighet som ska verkställa beslutet och chefsöverläkaren finner att patientens tillstånd tillåter att beslutet verkställs.
Beslut om avvisning eller utvisning enligt utlänningslagen får beträffande den som genomgår rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning verkställas under vissa förutsättningar. Sådan verkställighet får ske om det begärs av den myndighet som ska verkställa beslutet, om chefsöverläkaren finner att förutsättningarna för vårdens upphörande är uppfyllda och att patientens tillstånd tillåter att beslutet verkställs. Tvångsvården upphör i sådant fall när beslutet har verkställts.
SOU 2012:17 Gällande rätt
259
Den rättspsykiatriska vården upphör när det sker verkställighet av ett beslut som innebär att verkställigheten av en påföljd i form av överlämnande till rättspsykiatrisk vård ska föras över till en annan stat.
2.2.3.9 Överklagande av chefsöverläkarens beslut (18 och 18 a §§)
I 18 § LRV görs en uppräkning av vilka beslut av chefsöverläkaren som patienten får överklaga hos förvaltningsrätten.
Ett beslut som innebär att en patient som ges öppen rättspsykiatrisk vård (med eller utan särskild utskrivningsprövning)ska tas in för sluten rättspsykiatrisk vård får överklagas. Det är också möjligt att överklaga ett beslut om intagning för rättspsykiatrisk vård av den som är anhållen, häktad, intagen på enhet för rättspsykiatrisk undersökning eller som är intagen eller ska förpassas till kriminalvårdsanstalt eller särskilt ungdomshem. Ett sådant överklagande ska anses innefatta en begäran om att vården ska upphöra. Vidare kan patienten överklaga ett beslut om avslag på en begäran om att vården ska upphöra vid rättspsykiatrisk vård utan särskild utskrivningsprövning eller ett avslag på en begäran om vårdens upphörande för den som är intagen på enhet för rättspsykiatrisk undersökning eller som är intagen i eller ska förpassas till kriminalvårdsanstalt eller särskilt ungdomshem.
Patienter som ges rättspsykiatrisk vård som påföljd får överklaga chefsöverläkarens avslag på en begäran om tillstånd till permission, meddelande av villkor i samband med permission och återkallelse av tillstånd till permission.
Patienten får också överklaga förordnande om förstöring eller försäljning av egendom som inte får innehas, t.ex. narkotika, alkoholhaltiga drycker och injektionssprutor. Vidare kan beslut som innebär inskränkning i rätten att använda elektroniska kommunikationstjänster och övervakning av försändelser överklagas. Även beslut om villkor i samband med öppen rättspsykiatrisk vård får överklagas.
I övrigt får beslut av chefsöverläkaren enligt LRV inte överklagas. Chefsöverläkaren får inte överklaga rättens beslut enligt LRV.
Förvaltningsrättens beslut om medgivande för chefsöverläkaren att ge en patient som genomgår rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning tillstånd till vistelse på egen hand utanför
Gällande rätt SOU 2012:17
260
vårdavdelningen men inom sjukvårdsinrättningens område får inte överklagas.
Ett överklagande av chefsöverläkarens beslut ska ges in till förvaltningsrätten som prövar om överklagandet har kommit in i rätt tid.
Förvaltningsrätten ska avvisa överklagandet om det har kommit in för sent, om förseningen inte beror på att chefsöverläkaren har lämnat patienten en felaktig underrättelse om hur man överklagar. Överklagandet ska inte avvisas om det har kommit in till chefsöverläkaren innan tiden för överklagande har gått ut. I ett sådant fall ska chefsöverläkaren omedelbart vidarebefordra överklagandet till förvaltningsrätten.
2.2.3.10 Överklagande av Kriminalvårdens och SiS:s beslut (19–19 d §§)
Kriminalvårdens respektive SiS beslut om särskilda inskränkningar i rätten att ta emot eller skicka försändelser eller att ta emot besök eller att samtala i telefon med utomstående får överklagas av patienten hos allmän förvaltningsdomstol. Detsamma gäller myndigheternas beslut om medgivande till chefsöverläkaren att ge tillstånd att vistas på egen hand utanför vårdinrättningen men inom sjukvårdsinrättningens område. Vidare kan patienten överklaga Kriminalvårdens eller SiS beslut om tillstånd till permission eller för att under viss kort tid vistas utanför sjukvårdsinrättningens respektive undersökningsenhetens område för besök av svårt sjuka närstående eller för att närvara vid en närståendes begravning.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Kriminalvårdens beslut ska överklagas till den förvaltningsrätt inom vars domkrets den kriminalvårdsanstalt, det häkte eller den polisarrest är belägen där patienten var inskriven när det första beslutet i ärendet fattades. Kriminalvårdens beslut får inte överklagas innan beslutet har omprövats av Kriminalvården.
2.2.3.11 Beslut som får överklagas av allmän åklagare (20 §)
En del beslut enligt LRV får överklagas också av allmän åklagare. Ett överklagande får ske om åklagaren före beslutet har anmält till rätten att beslutet kan komma att överklagas. Åklagaren får över-
SOU 2012:17 Gällande rätt
261
klaga förvaltningsrättens beslut om permission för den som ges rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning eller rättens beslut att överlämna åt chefsöverläkaren att för en viss patient besluta om permission. Åklagaren får även överklaga beslut om att rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning ska upphöra eller ges i form av öppen rättspsykiatrisk vård.
2.2.3.12 Handläggningen i domstol (21–22 b §§)
Frågor enligt LRV som ska prövas i en förvaltningsrätt handläggs av den förvaltningsrätt inom vars domkrets sjukvårdsinrättningen är belägen.
Mål enligt LRV ska handläggas skyndsamt. Förvaltningsrätten ska, så snart en ansökan eller anmälan har kommit in till förvaltningsrätten, pröva om den har kommit in i tid. Rätten ska skyndsamt underrätta chefsöverläkaren om ansökan har kommit in för sent. Ett mål ska tas upp till avgörande inom åtta dagar från den dag då ansökan, anmälan eller överklagandet kom in till förvaltningsrätten. Om målet gäller en patient som genomgår rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning ska målet tas upp till avgörande inom femton dagar från den dag då målet anhängiggjordes vid förvaltningsrätten. Förvaltningsrätten får förlänga tidsfristerna om det behövs ytterligare utredning eller om någon annan särskild omständighet gör det nödvändigt. Tidsfristerna gäller inte mål om förstöring eller försäljning av sådan egendom som inte får innehas. Förvaltningsrätten får förordna rörande saken i avvaktan på att målet avgörs.
På samma sätt som i mål enligt LPT ska förvaltningsrätten enligt LRV hålla muntlig förhandling i ett mål om det inte är uppenbart obehövligt. En muntlig förhandling ska hållas på sjukvårdsinrättningen om inte särskilda skäl talar för något annat. Patienten ska vara närvarande vid förhandlingen om det är möjligt med hänsyn till hans eller hennes psykiska tillstånd. Patientens stödperson har rätt att närvara och ska om möjligt underrättas om förhandlingen. Om det inte är uppenbart obehövligt ska chefsöverläkaren höras vid förhandlingen. Förvaltningsrätten ska, om det inte är uppenbart obehövligt, även höra lämplig sakkunnig. Den sakkunnige får ställa frågor till chefsöverläkaren och patienten. Om en patient uteblir efter att ha kallats vid vite att inställa sig personligen, får förvalt-
Gällande rätt SOU 2012:17
262
ningsrätten förordna att patienten ska hämtas antingen omedelbart eller till en senare dag.
Bestämmelserna om muntlig förhandling ska inte tillämpas i fråga om mål som avser förvaltningsrättens medgivande för chefsöverläkaren att ge den som genomgår rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning tillstånd till vistelse på egen hand utanför vårdavdelningen men inom sjukvårdsinrättningens område. Detsamma gäller när Kriminalvården respektive SiS har gett ett sådant medgivande till chefsöverläkaren såvitt avser de som är intagna eller ska förpassas till kriminalvårdsanstalt respektive särskilt ungdomshem. I dessa fall finns det inte heller något krav på att höra sakkunnig vid muntlig förhandling.
Huvudregeln är att nämndemän ska ingå vid handläggningen av mål i kammarrätt. Detta gäller dock inte mål som enbart gäller avslag på en begäran om att den rättpsykiatriska vården ska upphöra för en patient som ges rättspsykiatrisk vård utan särskild utskrivningsprövning eller för den som är anhållen, häktad, intagen på en enhet för rättspsykiatrisk undersökning eller intagen eller ska förpassas till kriminalvårdsanstalt eller till ett särskilt ungdomshem. Nämndemän ska inte heller ingå vid handläggningen när det gäller mål som enbart gäller frågan om avslag på en begäran om tillstånd till permission, meddelande av villkor i samband med en sådan vistelse eller återkallelse av tillstånd till permission.
Vidare ska inte nämndemän ingå vid handläggningen av mål som enbart gäller förordnande om förstöring eller försäljning av egendom som är förbjuden att inneha eller mål som gäller meddelande av villkor i samband med öppen rättspsykiatrisk vård. I fall då vården är förenad med särskild utskrivningsprövning ska nämndemän dock ingå i mål som gäller avslag på en begäran om tillstånd till permission, meddelande av villkor i samband med en sådan vistelse eller återkallelse av tillstånd till permission. Detsamma gäller i mål som enbart avser meddelande av villkor i samband med öppen rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.
I 22 § LRV regleras också hur den skriftliga handläggningen ska ske, bl.a. i vilka fall yttrande ska inhämtas från chefsöverläkaren eller åklagaren.
Offentligt biträde ska förordnas för den som åtgärden avser i mål hos allmän förvaltningsdomstol om målet gäller medgivande till fortsatt vård vid övergång från öppen rättspsykiatrisk vård till sluten rättspsykiatrisk vård (3 c §) eller vid ansökan om medgivande att den rättspsykiatriska vården ska övergå i öppen eller
SOU 2012:17 Gällande rätt
263
sluten form eller fortsätta utöver fyra månader (12 a §). Vidare ska offentligt biträde förordnas om målet gäller upphörande av vård vid särskild utskrivningsprövning (16 a §). Sådant biträde ska också förordnas om målet gäller överklagande av beslut om intagning för sluten rättspsykiatrisk vård (3 c § eller 3 d §), överklagande av beslut om intagning för rättspsykiatrisk vård (5 §) samt överklagande av beslut om avslag på en begäran om att den rättspsykiatriska vården ska upphöra (13 § eller 15 §). Offentligt biträde ska också förordnas om målet gäller överklagande av beslut om inskränkning i rätten att använda elektroniska kommunikationstjänster eller överklagande av beslut om övervakning av försändelser. Slutligen ska offentligt biträde förordnas om målet gäller tillstånd eller återkallelse av tillstånd till permission för den som ges rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Offentligt biträde ska dock inte förordnas, om det måste antas att det inte finns något behov av ett biträde.
Allmän åklagare får ansöka om att förvaltningsrätten upphäver beslut om tillstånd till permission eller överlämnande åt chefsöverläkaren att besluta om permission i fråga om den som ges rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Åklagaren får även ansöka om att den som ges öppen rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning åter ska ges sluten rättspsykiatrisk vård.
2.2.3.13 Övriga bestämmelser (23–30 §§)
Chefsöverläkaren får uppdra åt en erfaren läkare, med specialistkompetens inom någon av de psykiatriska specialiteterna, vid sjukvårdsinrättningen eller den enhet för rättspsykiatrisk undersökning där patienten vårdas att utföra uppgifter som chefsöverläkaren har enligt LRV. Om det finns särskilda skäl får chefsöverläkaren lämna ett sådant uppdrag åt en annan läkare vid inrättningen eller enheten. Ett sådant uppdrag får dock inte lämnas när det gäller intagning för sluten rättspsykiatrisk vård av en patient som ges öppen rättspsykiatrisk vård eller beslut om intagning för rättspsykiatrisk vård av den som är anhållen, häktad, intagen på enhet för rättspsykiatrisk undersökning eller intagen eller ska förpassas till kriminalvårdsanstalt eller särskilt ungdomshem.
Andra uppgifter som inte får delegeras åt annan läkare är ansökan om medgivande till fortsatt vård vid rättspsykiatrisk vård utan
Gällande rätt SOU 2012:17
264
särskild utskrivningsprövning, anmälan om särskild utskrivningsprövning eller beslut om behandlingen. Vidare får sådan delegation inte ske när det gäller beslut om fastspänning, avskiljande, inskränkning i rätten att använda elektroniska kommunikationstjänster eller övervakning av försändelser. Slutligen får delegation inte ske vid beslut om upphörande av inskränkning i rätten att använda elektroniska kommunikationstjänster eller övervakning av försändelser.
Från hälso- och sjukvården och socialtjänsten där sekretess gäller enligt 25 kap.1–5 §§ eller 26 kap. 1 §offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ska det utan hinder av sekretessen lämnas ut sådana uppgifter om en patient som behövs för att chefsöverläkarens åligganden enligt LPT ska kunna fullgöras. Detsamma gäller uppgifter om en patient som behövs för en sakkunnigs uppdrag eller ett yttrande av Socialstyrelsen.
En patient som har fyllt 15 år har rätt att själv föra sin talan i mål och ärenden enligt LRV. En patient som är yngre bör höras, om det kan vara till nytta för utredningen och det kan antas att patienten inte tar skada av att höras.
I mål och ärenden enligt LRV får stämningsmannadelgivning med patienten inte ske genom att handlingen lämnas till annan än honom eller henne eller genom att handlingen lämnas i hans eller hennes hemvist eller på lämplig plats i anslutning till hemvisten (jfr 34–38 §§delgivningslagen [2010:1932]). Delgivning med patienten får inte heller ske genom kungörelsedelgivning enligt 47–51 §§ samma lag.
Beslut som meddelas enligt LRV gäller omedelbart om inte annat förordnas.
Om åklagaren före en förvaltningsrätts beslut har anmält att beslutet kan komma att överklagas får förvaltningsrättens eller kammarrättens beslut inte verkställas förrän det har vunnit laga kraft eller rätten dessförinnan har underrättats om att beslutet inte kommer att överklagas. Har åklagaren underrättat förvaltningsrätten eller kammarrätten om att beslutet inte kommer att överklagas ska rätten genast meddela vårdinrättningen att beslutet kan verkställas.
På samma sätt som gäller vid tvångsvård enligt LPT ska chefsöverläkaren se till att en patient som vårdas enligt LRV, genom en individuellt anpassad information, upplyses om sin rätt att få en stödperson. Upplysningen ska i även i detta fallet ske så snart patientens tillstånd tillåter det. En stödperson ska utses när patienten begär det men kan även utses i annat fall om patienten inte motsätter sig det. Chefsöverläkaren ska när rättspsykiatrisk vård
SOU 2012:17 Gällande rätt
265
som påföljd har påbörjats eller upphört snarast underrätta vederbörande nämnd enligt lagen (1998:1656) om patientnämndsverksamhet m.m. om att så har skett.
Underrättelser till nämnden ska ske också när det gäller rättspsykiatrisk vård av den som anhållen, häktad, intagen på enhet för rättspsykiatrisk undersökning eller intagen i eller ska förpassas till kriminalvårdsanstalt eller särskilt ungdomshem. I dessa fall ska underrättelse ske när patienten har överklagat ett beslut av chefsöverläkaren om att den rättspsykiatriska vården inte ska upphöra samt när vården efter överklagandet har upphört.
Föreskrifterna om stödperson i 30–31 a §§ LPT ska gälla i tillämpliga delar också vid rättspsykiatrisk vård. Rätten för stödpersonen att besöka patienten på vårdinrättningen ska dock gälla bara i den mån det inte möter hinder på grund av inskränkningar i patientens rätt att ta emot besök som har beslutats med stöd av lagen (2003:148) om straff för terroristbrott eller 16 § lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. Om det finns särskilda skäl med hänsyn till en stödpersons säkerhet ska chefsöverläkaren lämna ut nödvändiga upplysningar om patienten till stödpersonen eller vederbörande nämnd enligt lagen om patientnämndsverksamhet m.m.
Polismyndigheten ska lämna biträde på begäran av läkare för att denne ska kunna genomföra en undersökning för vårdintyg. Biträde ska också lämnas för att föra patienten till en sjukvårdsinrättning sedan vårdintyg har utfärdats, för att återföra en patient som har lämnat vårdinrättningen utan tillstånd eller inte har återvänt dit sedan tiden för ett tillstånd att vistas utanför inrättningens område har gått ut eller tillståndet har återkallats. Vidare ska biträde lämnas för att återföra en patient till vårdinrättningen om denne inte har återvänt dit sedan beslut om sluten psykiatrisk tvångsvård har fattats. Sådant biträde ska lämnas även när en patient inte inställer sig när den rättspsykiatriska vården ska påbörjas.
Om en patient ges rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning ska chefsöverläkaren, om det behövs med hänsyn till brottet och övriga omständigheter, ge målsäganden möjlighet att begära att bli underrättad när patienten har lämnat sjukvårdsinrättningen utan tillstånd eller inte har återvänt dit sedan tiden för ett tillstånd för permission har gått ut eller ett tillstånd för permission har återkallats.
Sådan underrättelse ska också vara möjlig när beslut har fattats att patienten ska ges permission, att patienten ska genomgå öppen
Gällande rätt SOU 2012:17
266
rättspsykiatrisk vård eller att den rättspsykiatriska vården ska upphöra. Önskar målsäganden underrättelse ska en sådan ges innan patienten lämnar vårdinrättningen och annars så snart som möjligt. Om det finns särskilda skäl får en sådan underrättelse lämnas utan att målsäganden begärt att bli underrättad. Underrättelsen ska utformas på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet och ska innehålla information om de regler som gäller för meddelande av kontaktförbud enligt lagen (1988:688) om kontaktförbud.
Utöver vad som annars följer av lag eller förordning är chefsöverläkaren skyldig att till kriminalvården lämna uppgift om en patient som efter den rättspsykiatriska vårdens upphörande ska förpassas till häkte eller kriminalvårdsanstalt, om uppgiften behövs inom kriminalvården. Motsvarande skyldighet att lämna uppgifter gäller för chefsöverläkaren i förhållande till SiS beträffande den som efter den rättspsykiatriska vårdens upphörande ska förpassas till ett särskilt ungdomshem till följd av en dom på sluten ung-
domsvård enligt 32 kap. 5 § BrB
.
En patient som vårdas med stöd av LRV ska så snart hans eller hennes tillstånd medger det genom chefsöverläkarens försorg upplysas om sin rätt att överklaga vissa beslut, att ansöka om att den rättspsykiatriska vården ska upphöra, att ansöka om tillstånd till permission, att anlita ombud eller biträde och att få offentligt biträde. LRV ska finnas anslagen inom sjukvårdsinrättningen eller undersökningsenheten, väl synlig för patienterna.
2.2.4 Lagen ( 1996:981 ) om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård
Lagen (1996:981) om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård gäller beträffande besök på vårdinstitutioner och sjukvårdsinrättningar till dem som är tvångsintagna för vård enligt bl.a. LPT och LRV.
För sådana besök får huvudmannen för vårdinstitutionen eller sjukvårdsinrättningen besluta om allmänna besökstider. Dessa ska bestämmas så att de ger tillfredsställande möjligheter till besök utan att inkräkta på vården. Om det med hänsyn till omständigheterna är lämpligt att besök tillåts även under andra tider ska huvudmannen beträffande viss eller vissa vårdtagare besluta om utvidgade besökstider.
SOU 2012:17 Gällande rätt
267
Om det med hänsyn till vårdens bedrivande, risken för överförande av smitta eller skyddet av enskilda vårdtagares personliga integritet är nödvändigt med inskränkningar av besök får huvudmannen i särskilda fall besluta om besöksrestriktioner. Ett sådant beslut kan vara generellt eller avse besök av en viss eller vissa personer. Detta gäller inte när Kriminalvården eller SiS med stöd av 8 § andra stycket LRV har rätt att besluta om särskilda inskränkningar i rätten att ta emot besök.
Beslut om utvidgade besökstider och besöksrestriktioner gäller omedelbart om inte något annat anges i beslutet. Ett sådant beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Beslut om allmänna besökstider får inte överklagas.
2.3 Strafflagstiftningen om psykiskt störda lagöverträdare
Enligt 30 kap. 6 § första stycket BrB ska den som har begått ett brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning i första hand dömas till en annan påföljd än fängelse. Rätten får döma till fängelse endast om det finns synnerliga skäl. Vid bedömningen av om det finns sådana skäl ska rätten beakta om brottet har ett högt straffvärde och om den tilltalade saknar eller har ett begränsat behov av psykiatrisk vård. Rätten ska även beakta om den tilltalade i anslutning till brottet själv har vållat sitt tillstånd genom rus eller på något annat liknande sätt samt beakta omständigheterna i övrigt. Av andra stycket i bestämmelsen framgår att rätten inte får döma till fängelse om den tilltalade till följd av den allvarliga psykiska störningen har saknat förmåga att inse gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt. Fängelseförbudet gäller dock inte om den tilltalade har vållat sin bristande förmåga genom rus eller på något annat liknande sätt. Om rätten finner att någon påföljd inte bör dömas ut ska den tilltalade, enligt bestämmelsens tredje stycket, vara fri från påföljd.
Rätten får enligt 31 kap. 3 § första stycket BrB överlämna den som har begått brott till rättspsykiatrisk vård om han eller hon vid domstillfället lider av en allvarlig psykisk störning och det med hänsyn till hans eller hennes psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är påkallat med intagning på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård som är förenad med frihetsberövande och
Gällande rätt SOU 2012:17
268
annat tvång. Något krav på orsakssamband mellan brottet och den psykiska störningen finns inte. Ett överlämnande till rättspsykiatrisk vård får inte ske om påföljden bedöms kunna stanna vid böter. Under förutsättning att brottet begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning och att det till följd av störningen finns risk för att den enskilde återfaller i brottslighet som är av allvarligt slag får rätten enligt bestämmelsens andra stycke besluta om särskild utskrivningsprövning enligt LRV. Av tredje stycket framgår att rätten i samband med överlämnande till rättspsykiatrisk vård får döma till annan påföljd om det med hänsyn till den tilltalades tidigare brottslighet eller av andra särskilda skäl är påkallat. Rätten får dock inte döma till fängelse eller överlämnande till annan särskild vård.
För lagöverträdare som är psykiskt störda men där fängelseförbud inte gäller kan den psykiska störningen få betydelse i fråga om gärningens straffvärde. Som en förmildrande omständighet vid bedömningen av straffvärdet ska nämligen beaktas om den tilltalade till följd av en allvarlig psykisk störning haft starkt nedsatt förmåga att inse gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt eller annars till följd av en psykisk störning, sinnesrörelse eller av någon annan orsak haft starkt nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande.
2.4 Det rättspsykiatriska underlaget
2.4.1 Intyg enligt lagen om särskild personutredning i brottmål, s.k. § 7-intyg
Enligt 7 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. får rätten, när det finns skäl till det, förordna en läkare att avge läkarintyg om en misstänkt. Om åtal inte har väckts får ett beslut om ett sådant yttrande meddelas endast under förutsättning att den misstänkte har erkänt gärningen eller det annars finns sannolika skäl för misstanken att han eller hon har begått brottet.
Om rätten särskilt anger det i förordnandet, ska intyget omfatta de medicinska förutsättningarna för att överlämna den misstänkte till rättspsykiatrisk vård utan särskild utskrivningsprövning. Endast en läkare som får avge utlåtande över en rättspsykiatrisk undersökning får förordnas att avge ett sådant.
SOU 2012:17 Gällande rätt
269
2.4.2 Rättspsykiatrisk undersökning
Bestämmelser om det rättspsykiatriska underlag som krävs för att ett överlämnande till rättspsykiatrisk vård ska få ske finns i LRU. Rätten får besluta om rättspsykiatrisk undersökning i syfte att kunna bedöma om det finns medicinska förutsättningar att överlämna den misstänkte till rättspsykiatrisk vård. Det ska i rättens beslut anges om undersökningen ska omfatta förutsättningarna för vård med särskild utskrivningsprövning (1 § LRU).
Beslut om rättspsykiatrisk undersökning får även meddelas i syfte att kunna bedöma om den misstänkte har begått gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning och i så fall tillståndets betydelse för frågan om påföljdsvalet enligt 30 kap. 6 § BrB (1 § LRU). Rätten får besluta att en sådan undersökning ska omfatta även frågan om den misstänkte till följd av störningen har saknat förmåga att inse gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt eller om den misstänkte i anslutning till brottet själv genom rus eller på något annat liknande sätt har vållat detta tillstånd eller som utgör störningen (1 § LRU).
Ett beslut om rättspsykiatrisk undersökning får bara meddelas om den misstänkte har erkänt gärningen eller övertygande bevisning har lagts fram om att han eller hon har begått den. Sådant beslut får dock inte meddelas, om påföljden för brottet bedöms kunna stanna vid böter (2 § LRU).
Rätten får inte bestämma att någon ska överlämnas till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning utan att en rättspsykiatrisk undersökning har gjorts i målet (3 § första stycket LRU). Om den misstänkte redan genomgår rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning är det tillräckligt med utlåtande i de avseenden som angetts ovan från den chefsöverläkare som är ansvarig för vården (3 § andra stycket LRU).
För överlämnande till rättspsykiatrisk vård utan särskild utskrivningsprövning krävs det antingen att en rättspsykiatrisk undersökning har gjorts i målet eller att det har inhämtats ett läkarintyg enligt 7 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m., s.k. § 7-intyg. Ett sådant intyg ska då omfatta de medicinska förutsättningarna för att överlämna den misstänkte till rättspsykiatrisk vård utan särskild utskrivningsprövning (4 § första stycket LRU). Om den misstänkte redan vårdas enligt LPT eller LRV, behöver rätten dock endast hämta in ett utlåtande om de medi-
Gällande rätt SOU 2012:17
270
cinska förutsättningarna från den chefsöverläkare som är ansvarig för vården (4 § andra stycket LRU).
Rättspsykiatriska undersökningar kan utföras såväl vid inrättningar inom hälso- och sjukvården som vid särskilda undersökningsenheter (5 § LRU). Utlåtandet beträffande den rättspsykiatriska undersökningen ska avges av en läkare vid undersökningsenheten eller av någon annan läkare som huvudmannen för enheten utser (7 § LRU).
Sedan den rättspsykiatriska undersökningen har avslutats, ska den misstänkte, om han eller hon är i behov av psykiatrisk tvångsvård eller annan vård som inte lämpligen kan ges på häktet, föras över till enhet inom hälso- och sjukvården. I annat fall ska han eller hon föras tillbaka till häktet. Om det finns särskilda skäl, får dock en rättspsykiatrisk undersökning beträffande den som är häktad utföras i häktet. Beslut om detta meddelas av Kriminalvården (8 § LRU).
Rätten får inhämta yttrande av Socialstyrelsen över sådana utredningar som nu beskrivits (12 § LRU). Det är i sådana fall Socialstyrelsens råd för vissa rättsliga, sociala och medicinska frågor som avger yttrandet. Om det behövs, ska Socialstyrelsen låta komplettera utredningen.
2.5 Internationella konventioner och rekommendationer
2.5.1 Europakonventionen om mänskliga rättigheter
Sedan 1995 är Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) svensk lag3 och är på så sätt integrerad i vår rättsordning. Alla Europarådets medlemsstater är numera anslutna till Europakonventionen, men alla har inte anslutit sig till de tilläggsprotokoll som senare har utarbetats och som tar upp ytterligare rättigheter. Staternas skyldighet att leva upp till sina åtaganden enligt konventionen kan prövas av den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (Europadomstolen).
3 Lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
SOU 2012:17 Gällande rätt
271
Artikel 3 – Förbud mot tortyr
Enligt artikel 3 i Europakonventionen får ingen utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Artikeln innehåller, till skillnad från FN:s tortyrkonvention4, inte någon definition av dessa begrepp. Artikel 3 innebär inte ett förbud mot att tvång används med lagligt stöd, t.ex. för att genomföra nödvändig psykiatrisk behandling. Regler för användning av tvångsåtgärder på sjukvårdsinrättning måste dock hållas inom den ram som anges i artikel 3. Detta innebär att tvångsåtgärderna inte får vara av den art eller användas på sådant sätt eller under sådana omständigheter att de utgör en omänsklig eller förnedrande behandling av patienten. Förbudet mot tortyr kompletteras av den europeiska konventionen till förhindrande av tortyr, se avsnitt 2.5.2.
Artikel 5 – Rätt till frihet och säkerhet
I artikel 5:1 i Europakonventionen slås fast att var och en har rätt till frihet och personlig säkerhet. Artikeln bygger på principen att varje frihetsberövande måste ha stöd i lag och falla inom någon av sex fall som finns uppräknade i artikel 5:1. Frihetsberövanden i andra situationer än dessa strider mot konventionen och är otillåtna. I de fall ett frihetsberövande får ske ska den frihetsberövade få de rättssäkerhetsgarantier som anges i punkterna 2–5.
Artikel 5 har följande lydelse.
1. Var och en har rätt till frihet och personlig säkerhet. Ingen får berövas friheten utom i följande fall och i den ordning som lagen föreskriver
a) när någon är lagligen berövad friheten efter fällande dom av behörig domstol,
b) när någon är lagligen arresterad eller på annat sätt berövad friheten, antingen därför att han underlåtit att uppfylla en domstols lagligen meddelade föreläggande eller i syfte att säkerställa ett fullgörande av någon i lag föreskriven skyldighet,
c) när någon är lagligen arresterad eller på annat sätt berövad friheten för att ställas inför behörig rättslig myndighet såsom skäligen misstänkt för att ha begått ett brott, eller när det skäligen anses nödvändigt att
4 Förenta Nationernas konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning från 1984, se avsnitt 2.5.5.
Gällande rätt SOU 2012:17
272
hindra honom från att begå ett brott eller att undkomma efter att ha gjort detta,
d) när en underårig genom ett lagligen meddelat beslut är berövad friheten för att undergå skyddsuppfostran eller för att inställas inför behörig rättslig myndighet,
e) när någon är lagligen berövad friheten för att förhindra spridning av smittosam sjukdom eller därför att han är psykiskt sjuk, alkoholmissbrukare, missbrukare av droger eller lösdrivare,
f) när någon är lagligen arresterad eller på annat sätt berövad friheten för att förhindra att han obehörigen reser in i landet eller som ett led i ett förfarande som rör hans utvisning eller utlämning.
2. Var och en som arresteras skall utan dröjsmål och på ett språk som han förstår underrättas om skälen för åtgärden och om varje anklagelse mot honom.
3. Var och en som är arresterad eller på annat sätt berövad friheten i enlighet med vad som sagts under punkt 1.c skall utan dröjsmål ställas inför domare eller annan ämbetsman, som enligt lag får fullgöra dömande uppgifter, och skall vara berättigad till rättegång inom skälig tid eller till frigivning i avvaktan på rättegång. För frigivning får krävas att garantier ställs för att den som friges inställer sig till rättegången.
4. Var och en som berövas friheten genom arrestering eller på annat sätt skall ha rätt att påfordra att domstol snabbt prövar lagligheten av frihetsberövandet och beslutar att frige honom, om frihetsberövandet inte är lagligt.
5. Var och en som arresterats eller på annat vis berövats friheten i strid med bestämmelserna i denna artikel skall ha rätt till skadestånd.
Artikel 5:1 punkten a
Enligt artikel 5:1 punkten a är ett fall då frihetsberövande får ske när någon är lagligen berövad friheten efter fällande dom av behörig domstol. Uttrycket ”efter fällande dom” ska uppfattas så att frihetsberövandet ska grundas på den fällande domen. Det räcker inte med ett tidsmässigt samband utan det måste också finnas ett kausalt samband mellan domen och frihetsberövandet. Frågan om det finns ett sådant samband har prövats av domstolen i ett antal mål.
SOU 2012:17 Gällande rätt
273
I fallet Bizzotto mot Grekland5 hade klaganden dömts för narkotikabrott till sex års fängelse. Domstolen förordnade att Bizzotto skulle placeras i en institution där han kunde ges vård mot sitt drogmissbruk, men han togs i stället in på ett vanligt fängelse. Bizzotto menade att ett konventionsbrott förelåg, eftersom straffet inte verkställts på det sätt som domstolen hade bestämt. Europadomstolen ansåg emellertid att det förhållandet att straffet verkställts i annan anstalt eller på annat sätt än den dömande domstolen har tänkt sig inte hindrar att det fortfarande är fråga om ett lagligt frihetsberövande efter en fällande dom.
Europadomstolen har dock funnit att situationen är en annan om en typ av frihetsberövande följs av en helt annan typ av frihetsberövande. I målet Brand och Morsink, båda mot Nederländerna6, hade båda dömts dels till fängelsestraff, dels till intagning i psykiatrisk anstalt efter det att fängelsestraffet avtjänats. Eftersom det efter fängelsestraffen inte fanns platser lediga på de psykiatriska institutionerna fick de vistas långa tider i häkte i väntan på att de skulle beredas plats på sådana institutioner. Detta ansågs vara oförenligt med artikel 5:1.
Det finns också exempel på att domstolens avgörande vid ett tidsobestämt straff utgör ett allmänt bemyndigande för en förvaltningsmyndighet att vidta åtgärder som kan omfatta ett frihetsberövande. Målet Van Droogenbroeck mot Belgien7, som avsåg internering på obestämd tid av en återfallsförbrytare, är ett exempel på en sådan situation. I det fallet hade klaganden dömts för brott ett flertal gånger. Så småningom bestämdes att han i egenskap av återfallsförbrytare skulle ”stå till regeringens förfogande” i enlighet med nationell praxis. Detta innebar att Justitieministeriet kunde besluta att internera honom eller att vidta en mindre ingripande åtgärd. Klaganden gjorde gällande att de frihetsberövanden han sedan blev utsatt för stod i strid med bl.a. artikel 5:1. Domstolen, som inledningsvis konstaterade att uttrycket ”efter fällande dom” innebar att frihetsberövandet skulle vara en följd av en fällande dom, ansåg att det fanns ett sådant samband mellan domen och perioderna av frihetsberövande. Det förelåg därför inte någon kränkning av artikel 5:1.
5 1996 s. 1724. Domstolens dom: 1996-11-15. 6 Domstolens dom: 2004-11-05. 7 Ser. A. Vol. 50. Domstolens dom: 1982-06-24.
Gällande rätt SOU 2012:17
274
I fallet Weeks mot Storbritannien8 hade klaganden, en 17-årig pojke, bl.a. dömts till livstids fängelse för väpnat rån. Domstolen hade dock samtidigt framhållit att den ansvarige ministern (Home Secretary) borde besluta om frigivning så snart han ansåg att Weeks inte längre utgjorde en fara för andra. Ministern hade efter det att Weeks under flera år hade vistats i fängelse frigett honom på prov men därefter återkallat beslutet om frigivning efter drygt ett år. Weeks klagade bl.a. över att återintagningen stred mot artikel 5:1. De restriktioner som gällt för honom under den tid han inte varit intagen ansågs inte tillräckliga för att han skulle anses berövad sin frihet under den tiden. Artikel 5:1 blev därför tillämplig när Weeks åter togs in i fängelse. Frågan var då om det fortsatta fängelsestraffet efter återkallelsen kunde anses som en del av det ursprungliga straffet. Domstolen uttalade att det kausala sambandet mellan domen och frihetsberövandet kunde anses brutet, om beslutet om återintagning fattats på grunder som var oförenliga med domstolens avsikter. Europadomstolen ansåg dock att det i det aktuella fallet fanns ett tillräckligt klart kausalt samband mellan den ursprungliga domen och beslutet om återintagning i fängelse och Weeks fick även efter återintagningen anses berövad friheten efter domstols dom. Det förelåg därför inte någon kränkning av artikel 5:1.
I målet de Schepper mot Belgien9 hade en man dömts till fängelse för våldtäkt och övergrepp på barn. Domen innebar också att den dömde, sedan straffet avtjänats, under en period av tio år skulle stå till regeringens förfogande. Detta innebar att justitieministern under den perioden kunde släppa honom fri på vissa villkor eller (som ett samhällsskydd) besluta att han skulle vara internerad, s.k. förebyggande frihetsberövande. Myndigheterna hade under tiden mannen verkställde fängelsestraffet vid flera tillfällen försökt att få honom intagen på en privatpsykiatrisk institution för behandling. Han fick därför redan i fängelset en inledande terapi för att förbereda en intagning. Emellertid svarade alla institutioner som tillfrågades att de för tillfället inte kunde behandla honom på grund av hans farlighet, vilken inte hade minskat trots den förberedande terapin. Justitieministern beslutade att mannen på grund av sin farlighet skulle stanna kvar i fängelse efter det att fängelsetiden hade löpt ut. Beslutet grundades på sakkunnigutlåtanden och på bedömningen att mannen, om han frigavs, skulle utgöra en fara för samhället. Europadomstolen konstaterade att det förhållandet att
8 Ser. A. Vol. 114. Domstolens dom: 1987-03-02. 9 Domstolens dom: 2009-10-13.
SOU 2012:17 Gällande rätt
275
en person kunde ställas till regeringens förfogande vid första anblicken inte föreföll godtycklig. Denna åtgärd för att skydda samhället var en del av brottmålsdomstolens dom. När justitieministern beslutade om det förebyggande frihetsberövandet innebar det endast att han bestämde villkoren för hur domen skulle tillämpas. Även om sådana villkor någon gång kunde falla inom konventionens tillämpningsområde påverkade de i princip inte en skyddsåtgärds laglighet. Domstolen fann att de belgiska myndigheterna inte hade brustit när det gällde skyldigheten att försöka ge mannen en behandling som var anpassad till hans förhållanden och som kunde hjälpa honom att återfå friheten. Domstolen pekade dock på regeringens skyldighet att vidta alla lämpliga åtgärder för att inom en snar framtid finna en allmän eller privat institution som kunde behandla fall av det aktuella slaget. Domstolen fann mot bakgrund av detta att det inte hade skett någon kränkning av artikel 5:1.
I målet M mot Tyskland10 hade M dömts för mordförsök och rån till fem års fängelse. Samtidigt beslutades det att M skulle placeras i förebyggande förvar. Beslutet fattades med stöd av en rapport från en expert i neurologi och psykiatri. I rapporten framhölls det att M hade en stark benägenhet att begå brott som allvarligt skadade hans offers fysiska integritet, att det var troligt att han skulle begå ytterligare våldshandlingar och att han därför var farlig för allmänheten. Efter att ha avtjänat sitt straff mellan 1992 och 1998, gjorde M upprepade framställningar om att han skulle få skyddstillsyn i stället för att vara frihetsberövad. Framställningarna avslogs av domstolarna. I april 2001 avslog domstolen M:s förnyade framställan och beslutade också att frihetsberövandet på grund av M:s farlighet skulle fortsätta även efter september 2001, då M skulle ha avtjänat 10 år i den aktuella formen av frihetsberövande. Beslutet grundades på en bestämmelse i inhemsk lagstiftning som ändrades 1988. Enligt den bestämmelsen, som var tillämplig även på förebyggande förvar som beslutats innan ändringen, kunde en dömd persons förvar utsträckas till en obestämd period. Enligt den version av bestämmelsen som var tillämplig då M dömdes, kunde förebyggande förvar inte överstiga tio år. I Europadomstolen klagade M med stöd av artikel 5:1 och menade att det fortsatta förvaret kränkte hans rätt till frihet och att det inte fanns tillräckligt samband mellan den fällande domen och det fortsatta frihetsberövandet efter det att han hade avtjänat tio år i förebyggande förvar.
10 Domstolens dom: 2009-12-17.
Gällande rätt SOU 2012:17
276
Han åberopade även artikel 7:1 och anförde att den retroaktiva förlängningen av det förebyggande frihetsberövandet från maximalt tio år till en obegränsad tid, kränkte hans rätt att inte få ett strängare straff än det som var tillämpligt vid tidpunkten för hans brott. Europadomstolen fann att M:s förebyggande förvar före utgången av de första tio åren var att anse som ett frihetsberövande efter fällande dom av den dömande domstolen. För tiden efter de inledande tio åren fann domstolen att det inte fanns tillräckligt samband mellan den fällande domen och det fortsatta frihetsberövandet. När domstolen dömde M till förebyggande frihetsberövande 1986, innebar beslutet att M skulle kunna hållas i den formen av förvar under en klart avgränsad tid. Utan ändringen i lagstiftningen 1998 hade domstolarna inte haft möjlighet att förlänga varaktigheten av frihetsberövandet. Domstolen fann vidare att M:s fortsatta frihetsberövande inte kunde rättfärdigas av risken för att M skulle återfalla i allvarlig våldsbrottslighet om han släpptes, då risken inte var tillräckligt konkret och specifik för att den skulle falla in under artikel 5:1 punkten c. Domstolen fann därför att M:s fortsatta förebyggande förvar efter de inledande tio åren innebar en kränkning av artikel 5:1. Domstolen fann också att det hade skett en kränkning av artikel 7:1 eftersom förlängningen av det förebyggande förvaret retroaktivt hade ålagts M som en ytterligare påföljd.
Artikel 5:1 punkten c
Enligt artikel 5:1 punkten c får ett frihetsberövande ske ”när någon är lagligen arresterad eller på annat sätt berövad friheten för att ställas inför behörig rättslig myndighet såsom skäligen misstänkt för att ha begått ett brott, eller när det skäligen anses nödvändigt att hindra honom från att begå ett brott eller att undkomma efter att ha gjort detta”.
Ordalydelsen i punkten c skulle kunna tolkas som att det är tillåtet att beröva en person friheten för att hindra honom eller henne att begå brott utan att det finns en skälig misstanke om att han eller hon redan har begått brott. En sådan tolkning är dock inte riktig, eftersom det enligt artikel 5:1 punkten c också ska finnas en avsikt att ställa den frihetsberövade inför en behörig rättslig myndighet. Detta utesluter alltså att den som misstänks ha för avsikt att begå brott ska få hållas i förvar i rent förebyggande syfte, dvs. utan att det finns en avsikt att framföra en anklagelse mot honom eller
SOU 2012:17 Gällande rätt
277
henne inför domstol. Detta klargjorde Europadomstolen i fallet
Lawless mot Irland.11 Lawless, som var medlem av IRA, hade blivit berövad sin frihet med stöd av särskilda befogenheter för irländska regeringen att internera personer som ansågs farliga för den allmänna säkerheten. I domen klargör Europadomstolen att artikel 5:1:c ska läsas så att de inledande orden, om att det ska finnas en avsikt att ställa den frihetsberövade inför behörig rättslig myndighet, tar sikte också på de fall då det befaras att en person kommer att begå brott. Av domen framgår vidare att artikel 5:1:c ska läsas i samband med artikel 5:3. Enligt denna bestämmelse ska den som berövats friheten enligt punkten 1 c utan dröjsmål ställas inför domare och han eller hon ska vara berättigad till rättegång inom skälig tid. Europadomstolen fann att den aktuella situationen inte kunde hänföras till något av de fall som anges i artikel 5:1. Frihetsberövandet var därför oförenligt med artikel 5. Irland hade emellertid med hänvisning till den rådande politiska situationen på Irland begagnat sig av rätten att göra avvikelser från sina konventionsförpliktelser i enlighet med artikel 15 i konventionen, vilket godtogs av domstolen. Någon konventionskränkning ansågs därför inte ha förekommit.
I målet Guzzardi mot Italien12 fann Europadomstolen att ett frihetsberövande inte hade stöd i artikel 5:1:c eftersom det inte hade funnits någon avsikt att ställa den frihetsberövade inför domstol. Grunden för frihetsberövandet var i det fallet av rent preventiv natur. Guzzardi befarades vara involverad med maffian men det fanns ingen misstanke om ett särskilt brott. Han blev föremål för specialbevakning som bl.a. innebar att han inte fick lämna den ö dit han hade förts. Domstolen konstaterade att inte något av undantagsfallen i artikel 5:1 var tillämpligt och att det därför förelåg en konventionskränkning.
Artikel 5:1 punkten e
Av artikel 5:1 punkten e framgår att ett fall då frihetsberövande får ske är när någon är lagligen berövad friheten bl.a. därför att han eller hon är psykiskt sjuk. Bestämmelsen verkar enligt dess lydelse ge vidsträckta möjligheter till ingripande i dessa fall. Det finns dock
11 Ser. A. Vol. 3. Domstolens dom: 1961-07-01. 12 Ser. A. Vol. 39. Domstolens dom: 1980-11-06.
Gällande rätt SOU 2012:17
278
en begränsning i det underförstådda kravet på att ett frihetsberövande måste vara proportionerligt i förhållande till dess syfte.
Av rättsfall13 från Europadomstolen framgår bl.a. att själva begreppet psykisk sjukdom är oprecist och att det kan förändras med tiden. En person får dock inte behandlas som psykiskt sjuk enbart på den grunden att hans eller hennes åsikter eller uppförande avviker från vad som är normalt. Det måste med stöd av objektiv medicinsk expertis kunna slås fast att personen i fråga lider av en psykisk sjukdom och den själsliga störningen måste vara av sådan art och sådan omfattning att den motiverar ett frihetsberövande. Dock kan ett kort frihetsberövande i brådskande fall ske utan att medicinsk utredning har hunnit inhämtas. Ett förlängt frihetsberövande måste grundas på att den psykiska störningen består. Beslut om frihetsberövande måste vara lagligen grundat såväl i materiellt som i processuellt hänseende. Bestämmelsen reglerar inte de förhållanden under vilka den frihetsberövade förvaras annat än att personen i fråga måste tas in på sinnesjukhus eller liknande institution.
Europadomstolen har betonat att det av ett konstaterande att det inte längre föreligger en psykisk störning inte automatiskt följer att en patient omedelbart och utan villkor ska släppas ut i samhället. Det kan behövas en tids observation efter det att symtomen har försvunnit för att man ska kunna bekräfta att sjukdomen upphört och det kan krävas att vissa villkor ställs upp till dess det kan konstateras att patienten fungerar i ett liv ute i samhället. Denna tid måste emellertid hållas inom tämligen snäva gränser.14
Artikel 5:4
Enligt artikel 5:4 i Europakonventionen ska var och en som berövas friheten ha rätt att begära att domstol snabbt prövar lagligheten av frihetsberövandet och beslutar att frige honom om frihetsberövandet inte är lagligt. Rätten att få lagligheten prövad av domstol gäller
13 Målen Winterwerp mot Nederländerna, Ser. A Vol. 33, X mot Storbritannien, Ser. A Vol. 46, Luberti mot Italien, Ser. A Vol. 75, Ashingdane mot Storbritannien, Ser. A Vol. 93, van den Leer mot Nederländerna, Ser. A Vol. 170-A, Wassink mot Nederländerna, Ser. A Vol. 185-A, Herczegfalvv mot Österrike, Ser. A Vol. 244, Målet Johnson mot Storbritannien, Rep. No.55 s. 2391, Herz mot Tyskland (Domstolens dom 2003.06.12 och Aerts mot Belgien(Domstolens dom 1998.07.30). 14 Målet Johnson mot Storbritannien, Rep. No.55 s. 2391.
SOU 2012:17 Gällande rätt
279
oavsett arten av frihetsberövandet.15 Rätten att få frihetsberövandet prövat gäller även om den person det gäller inte är frihetsberövad när prövningen äger rum. I målet Tréboux mot Frankrike16 hade en kvinna försöksutskrivits från en psykiatrisk anstalt, vilket inte hindrade att hon hade rätt till skyndsam domstolsprövning av intagningen på anstalt.
En särskild fråga är hur artikel 5:4 om rätt till prövning av lagligheten av ett frihetsberövande förhåller sig till tidsobestämda frihetsberövanden. Exempel på sådana frihetsberövande är då en patient ska vara tvångsintagen på en psykiatrisk anstalt så länge han eller hon anses psykiskt sjuk eller då ett tidsobestämt straff ska verkställas så länge den dömde inte är farlig för sin omgivning. Inledningsvis kan den initiala domstolsprövningen uppfylla kraven i artikel 5:4, men efter någon tid kan frågan uppkomma om sådana förändringar har inträffat att den intagne bör friges. Europadomstolen har slagit fast att det vid tidsobestämda frihetsberövanden ska finnas en rätt till ny domstolsprövning med skäliga mellanrum (”at reasonable intervals”), i vart fall om det inte finns någon automatisk periodisk domstolsprövning. Principen gäller såväl intagna på mentalsjukhus (Winterwerp mot Nederländerna och X mot
Storbritannien17) som återfallsförbrytare som internerats på obestämd tid och där förutsättningen att deras framtida utveckling och den fara de medförde för andra människor skulle bli avgörande för hur länge frihetsberövandet skulle pågå (Van Droogenbroeck mot Belgien18). Det överensstämmer inte med artikel 5:4 att lägga bevisbördan i fråga om lagligheten av ett fortsatt frihetsberövande på den intagne. I stället är det den som gör gällande att frihetsberövandet ska fortsätta, t.ex. en läkare, som ska visa att det finns lagliga förutsättningarna för detta (Hutchison Reid mot Förenade Konungariket19).
Fallet Herczegfalvy mot Österrike20 ger ledning vid tolkningen av begreppet skäliga mellanrum. Målet handlade om tvångsintagning på psykiatriskt sjukhus. Intervallerna mellan prövningarna hade här vid två tillfällen uppgått till femton månader respektive två år. Europadomstolen ansåg att detta var för lång tid. I målet Silva Rocha
15 T.ex. Dougoz mot Grekland (Domstolens dom 2001-03-06), Sabeur Ben Ali mot Malta (Domstolens dom 2001-03-06) och Grauslys mot Litauen (Domstolens dom 2000-10-10). 16 Domstolens dom 2006-10-03. 17 Domstolens domar 1979.10.24 och 1981.11.05. 18 Ser. A. Vol. 50. Domstolens dom: 1982-06-24. 19 Domstolens dom 2003.02.20. 20 Ser. A. Vol. 244. Domstolens dom: 1992-09-24.
Gällande rätt SOU 2012:17
280
mot Portugal21 hade domstolen förordnat om en minimitid om tre år för vistelse på en psykiatrisk anstalt. Under denna tid fanns det inte möjlighet till förnyad prövning. Eftersom det rörde sig om en kombination av straffverkställighet och tvångsintagning av en sinnessjuk person, ansåg Europadomstolen emellertid att den bestämda minimitiden inte stred mot artikel 5.
Artikel 6 – Rätt till en rättvis rättegång
I artikel 6 regleras rätten till en rättvis rättegång. Enligt artikeln ska var och en, vid prövningen av hans eller hennes civila rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse mot honom eller henne för brott, vara berättigad till en rättvis och offentlig rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol som upprättats enligt lag. Den som blivit anklagad för brott ska betraktas som oskyldig till dess hans eller hennes skuld lagligen fastställts och har också vissa minimirättigheter. Sådana rättigheter är att utan dröjsmål underrättas om innebörden eller grunden för anklagelsen mot honom och att få tillräcklig tid och möjlighet att förbereda sitt försvar. Den anklagade har också rätt att försvara sig personligen eller genom rättegångsbiträde som han eller hon själv har utsett. Om han eller hon saknar medel att betala ett rättegångsbiträde ska han eller hon få detta utan kostnad om rättvisans intresse fordrar detta. Den anklagade har rätt att förhöra eller låta förhöra vittnen som åberopas emot honom eller henne samt att själv få vittnen inkallade och förhörda. Om den anklagade inte förstår eller talar det språk som används i domstolen har han eller hon rätt att utan kostnad bistås av tolk.
Artikel 7 – Inget straff utan lag
Av artikel 7 framgår att ingen får fällas till ansvar för någon gärning eller underlåtenhet som vid den tidpunkt då den begicks inte utgjorde ett brott enligt nationell eller internationell rätt. Inte heller får ett strängare straff utmätas än som var tillämpligt vid den tidpunkt då brottet begicks. Artikel 7 ska inte hindra lagföring eller bestraffning av den som gjort sig skyldig till en handling eller under-
21 1996 s. 1913. Domstolens dom: 1996-11-15.
SOU 2012:17 Gällande rätt
281
låtenhet som vid tidpunkt då den begicks var brottslig enligt de allmänna rättsprinciper som erkänns av civiliserade stater.
Artikel 8 – Rätt till skydd för privat- och familjeliv
Av artikel 8:1 framgår att var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. Offentlig myndighet får enligt artikel 8:2 inte ingripa i denna rättighet annat med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till den nationella säkerheten, den allmänna säkerheten eller landets ekonomiska välstånd, till förebyggande av oordning eller brott eller till skydd för hälsa eller moral eller för andra personers fri- och rättigheter.
2.5.2 Europeiska tortyrkonventionen
Inom ramen för Europarådet finns det sedan 1987 en konvention till förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.22 Konventionen kompletterar förbudet enligt artikel 3 i Europakonventionen.
I enlighet med konventionen har det upprättats en kommitté (Europarådets tortyrkommitté). Kommittén har ett vidsträckt mandat att utföra inspektioner av alla typer av institutioner där personer, som genom myndighetsåtgärder berövats sin frihet av en offentlig myndighet, är placerade. Det gäller bland annat fängelser och institutioner för psykiskt sjuka. Varje inspektionsbesök resulterar i en rapport, som innehåller rekommendationer till staten för att avhjälpa eventuella brister. Avsikten med inspektionerna är att förstärka de frihetsberövades skydd mot tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.
2.5.3 Europarådets rekommendationer om psykiatrisk tvångsvård
Europarådets rekommendation för utformningen av regler om psykiatrisk tvångsvård, Recommendation No. R (1983) 2, innehåller
22 Närmare föreskrifter med anledning av Sveriges åtaganden enligt konventionen och tillhörande protokoll har meddelats i lagen (1988:695) med anledning av Sveriges tillträde till den europeiska konventionen mot tortyr m.m.
Gällande rätt SOU 2012:17
282
bestämmelser för skydd av personer med psykisk störning som intas för psykiatrisk vård utan samtycke. Rekommendationen definierar intagning för psykiatrisk tvångsvård som intagning på en sjukvårdsinrättning av en patient som lider av en psykisk störning utan att patienten själv begär det. Intagning för tvångsvård får enligt rekommendationen ske om patienten till följd av sin psykiska störning utgör en allvarlig fara för sig själv eller någon annan, eller om patienten kan antas få sitt tillstånd avsevärt försämrat eller hindras att få den vård som han eller hon behöver om intagning på vårdinrättningen inte kommer till stånd. Ett beslut om intagning för tvångsvård ska fattas av domstol eller annat beslutande organ som föreskrivs i lag. Ett sådant beslut ska fattas efter hörande av en medicinskt sakkunnig.
Enligt rekommendationen ska en tvångsintagen patient ha rätt att bli behandlad under samma etiska och vetenskapliga betingelser som andra sjuka personer. Inskränkningar i den intagnes personliga frihet ska begränsas till sådana som är nödvändiga med hänsyn till patientens hälsotillstånd och för att behandlingen ska bli framgångsrik. Den intagnes rätt att kommunicera med berörda myndigheter, med ett juridiskt biträde eller andra personer som är behjälpliga vid prövning av intagningen får inte inskränkas. Den intagne ska vidare ha rätt att sända brev utan föregående censur. När Europarådets rekommendation antogs av Ministerkommittén år 1983 reserverade sig Sverige mot bestämmelsen om förbud mot censur av brev som en patient avsänder.
Europarådets parlamentariska församling har antagit och förelagt Ministerkommittén Recommendation 1235 (1994) on psychiatry and human rights som föreslås ersätta Recommendation No. R (1983) 2. I den föreslås bl.a. att psykokirurgiska ingrepp och ECTbehandling endast ska få utföras om det finns skriftligt informerat samtycke av patienten eller ställföreträdare och om beslutet har blivit bekräftat av ”a select committee not composed exclusively of psychiatric experts”. I rekommendationen anges också att beslut om intagning för psykiatrisk tvångsvård ska fattas av en domare och att det enligt lag måste finnas en rätt att överklaga beslutet.
SOU 2012:17 Gällande rätt
283
2.5.4 FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter
FN antog år 1948 den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. De rättigheter som räknas upp i förklaringen har därefter vidareutvecklats i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter från 1966 och FN:s konvention mot tortyr från 1984.
Flera av de centrala regler som finns införda i FN:s internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter motsvarar reglerna i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). T.ex. innehåller artikel 7 i FN-konventionen en regel som motsvarar förbudet mot tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning enligt artikel 3 i Europakonventionen.
I artikel 9:1 i FN-konventionen fastslås att var och en har rätt till frihet och personlig säkerhet och att ingen får utsättas för godtyckligt gripande eller frihetsberövande. Ingen får berövas sin frihet annat än av sådana skäl och på sådant sätt som föreskrivs i lag. Enligt artikel 9:4 ska den som berövats sin frihet ha rätt att utan dröjsmål få lagligheten av frihetsberövandet prövad av domstol.
Av artikel 10 framgår att var och en som har berövats sin frihet ska behandlas humant och med aktning för människans inneboende värde.
2.5.5 FN:s tortyrkonvention
FN:s konvention från 1984 mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning syftar till att förhindra tortyr och skapa ett system av garantier för att den som utför eller utfört tortyr bestraffas.
I artikel 1 anges vad som i konventionen avses med begreppet tortyr. Enligt denna är tortyr varje handling genom vilken allvarlig smärta eller svårt lidande, fysiskt eller psykiskt, medvetet tillfogas någon antingen för sådana syften som att erhålla information eller en bekännelse av honom eller henne eller en tredje person, att straffa honom för en gärning som han eller hon eller en tredje person har begått eller misstänks ha begått eller att hota eller tvinga honom eller henne eller en tredje person eller också av något skäl som har
Gällande rätt SOU 2012:17
284
sin grund i någon form av diskriminering, under förutsättning att smärtan eller lidandet åsamkas av eller på anstiftan eller med samtycke eller medgivande av en offentlig tjänsteman eller någon annan person som handlar såsom företrädare för det allmänna. Tortyr innefattar inte smärta eller lidande som uppkommer enbart genom eller är förknippade med lagenliga sanktioner.
I ett tilläggsprotokoll till FN:s tortyrkonvention från 2006 finns bestämmelser om ett besöks- och inspektionssystem. En särskild kommitté har med stöd av protokollet rätt att göra besök i häkten, fängelser och andra platser där personer hålls i förvar i de länder där tilläggsprotokollet har trätt i kraft.
2.5.6 FN:s barnkonvention
FN:s konvention om barnets rättigheter (Barnkonventionen) antogs 1989. Enligt konventionen ska bland annat barnets bästa komma i främsta rummet i alla åtgärder som rör barn. Med barn avses människor under 18 år, om inte barnet blir myndigt tidigare enligt den lag som gäller barnet.
Barnkonventionen innehåller fyra grundläggande principer som ska vara styrande för tolkningen av konventionens övriga artiklar: Förbud mot diskriminering (artikel 2), barnets bästa i främsta rummet (artikel 3), rätten till liv och utveckling (artikel 6) och rätten att få komma till tals (artikel 12).
Enligt artikel 9 ska ett barn inte skiljas från sina föräldrar mot deras vilja utom i de fall då behöriga myndigheter finner att ett sådant åtskiljande är nödvändigt för barnets bästa. Ett sådant myndighetsbeslut ska ske i enlighet med tillämplig lag och tillämpliga förfaranden och ska kunna underställas rättslig överprövning. Ett sådant beslut kan vara nödvändigt t.ex. vid övergrepp mot eller vanvård av barnet från föräldrarnas sida. Ett barn som tillfälligt eller varaktigt berövats sin familjemiljö eller som för sitt eget bästa inte kan tillåtas stanna kvar i denna miljö ska enligt artikel 20 ha rätt till särskilt skydd och bistånd från statens sida. Ett barn som har omhändertagits av behöriga myndigheter för omvårdnad, skydd eller behandling av sin fysiska eller psykiska hälsa har enligt artikel 25 också rätt till en regelbunden översyn av den behandling som barnet får och andra omständigheter rörande barnets omhändertagande.
SOU 2012:17 Gällande rätt
285
Av artikel 16 framgår att inget barn får utsättas för godtyckliga eller olagliga ingripanden i sitt privat- och familjeliv, sitt hem eller sin korrespondens. Barnet får inte heller utsättas för olagliga angrepp på sin heder och sitt anseende. Konventionsstaterna ska enligt artikel 19 skydda barnet mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling, misshandel eller utnyttjande, innefattande sexuella övergrepp, medan barnet är i föräldrarnas vård.
Barn med fysiskt eller psykiskt handikapp bör enligt artikel 23 åtnjuta ett fullvärdigt och anständigt liv under förhållanden som säkerställer värdighet, främjar självförtroende och möjliggör barnets aktiva deltagande i samhället. Barnet har enligt artikel 24 rätt att åtnjuta bästa uppnåeliga hälsa och rätt till sjukvård och rehabilitering.
Ett barn får inte utsättas för tortyr eller annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Inget barn får olagligt eller godtyckligt berövas sin frihet. Frihetsberövande av ett barn ska ske i enlighet med lag och får endast användas som en sista utväg och för kortast lämpliga tid. Ett frihetsberövat barn ska behandlas humant och med respekt för människans inneboende värdighet och på ett sätt som beaktar behoven hos personer i dess ålder. Särskilt ska varje frihetsberövat barn hållas åtskilt från vuxna, om det inte anses till barnets bästa att inte göra detta. Barnet ska ha rätt att hålla kontakt med sin familj genom brevväxling och besök. Varje frihetsberövat barn ska ha rätt att snarast få tillgång till juridiskt biträde och annan lämplig hjälp och få lagligheten i sitt frihetsberövande prövad av domstol eller annan behörig, oberoende och opartisk myndighet samt rätt till ett snabbt beslut i saken (artikel 37).
2.5.7 FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning
FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning antogs år 2006. Den har till syfte att främja, skydda och säkerställa det fulla och lika åtnjutandet av alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter som funktionshindrade har enligt de konventioner som redan finns. Den ska även undanröja hinder som finns för personer med funktionsnedsättning att kunna åtnjuta dessa rättigheter. Personer med funktionsnedsättning innefattar
Gällande rätt SOU 2012:17
286
bl.a. personer med varaktiga fysiska, psykiska, intellektuella eller sensoriska funktionsnedsättningar.
Konventionen fokuserar på icke-diskriminering och listar nödvändiga åtgärder för att personer med funktionsnedsättning ska kunna åtnjuta såväl medborgerliga och politiska som ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.
2.5.8 FN:s principer för skydd av personer med psykisk störning och förbättring av psykiatrisk vård
År 1991 antog FN:s generalförsamling en resolution med 25 principer för vården av personer med psykisk störning. Principerna anger vissa rättigheter som får inskränkas endast på grunder som föreskrivs i lag och om det är nödvändigt med hänsyn till patientens eller någon annans hälsa eller personliga säkerhet eller annars med hänsyn till samhällsskyddet eller andras grundläggande fri- och rättigheter.
I resolutionen slås som huvudprincip fast att alla personer med psykisk störning ska behandlas mänskligt och med respekt för sin värdighet. Alla psykiskt störda har rätt till den bästa psykiatriska vård som finns att tillgå och personen ska så långt som möjligt ha rätt att leva och arbeta ute i samhället samt få behandling och omsorg i den miljö där han eller hon lever. Ingen ska diskrimineras på grund av psykisk störning. Diagnostisering av psykiska störningar ska ske i överensstämmelse med internationellt accepterad medicinsk standard och aldrig på basis av politiskt, ekonomiskt och social status eller av kulturell, rasmässig eller religiös tillhörighet eller av annan orsak som inte är direkt relevant med avseende på psykisk status.
Patientens behandling ska bygga på patientens informerade samtycke och syfta till att säkra och förbättra patientens autonomi. Behandling utan samtycke kan dock ges när det från medicinsk synpunkt anses oundgängligen nödvändigt för att förhindra omedelbar eller överhängande fara för att patienten eller någon annan ska ta skada.
Behandling och omvårdnad av en patient ska baseras på en individuellt anpassad plan. En sådan vårdplan ska upprättas i samråd med patienten, utvärderas vid återkommande tillfällen, revideras vid behov och genomföras av kvalificerad hälso- och sjukvårdspersonal.
SOU 2012:17 Gällande rätt
287
Intagning för tvångsvård eller konvertering från frivillig vård till tvångsvård kan ske om patienten lider av en psykisk störning och
• det till följd av patientens psykiska tillstånd med stor sannolikhet finns en omedelbar eller överhängande fara för att patienten skadar sig själv eller någon annan, eller
• när patienten lider av en svår psykisk störning och vars omdöme är försämrat, ett misslyckande att ta in eller hålla kvar patienten sannolikt skulle leda till en allvarligt försämring av dennes tillstånd eller förhindra möjligheten att ge en lämplig behandling som endast kan ges vid intagning på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård.
2.5.9 Etiska riktlinjer från World Psychiatric Association
Den s.k. Hawaii-deklarationen23 som antogs av World Psychiatric Association 1977 och reviderades 1983 är en internationell deklaration med etiska riktlinjer med minimikrav för behandlingen av personer med psykisk störning.
I deklarationen fastslås bl.a. att psykiatrikern ska erbjuda sin patient den så vitt han eller hon vet bästa tillgängliga behandlingen, och om den accepteras, behandla patienten med omsorg och respekt för dennes värdighet. Enligt Hawaii-deklarationen får ingen åtgärd eller behandling företas mot patientens vilja, såvida inte patienten på grund av sin psykiska sjukdom är ur stånd att avgöra sitt eget bästa och sannolika skäl talar för att patienten eller någon annan kommer att åsamkas allvarligt men om behandlingen uteblir. Så snart det inte längre finns förutsättningar för tvångsbehandling ska psykiatrikern häva tvånget i behandlingen. Psykiatrikern ska informera patienten och dennes närstående om hur tvångsomhändertagandet kan överklagas, liksom om hur andra klagomål som hänför sig till hans eller hennes välbefinnande kan framföras. I deklarationen fastslås att en psykiatriker inte bör medverka i tvångsbehandling om det inte föreligger en psykisk störning och att han eller hon bör neka att samarbeta om det företas något som strider mot vetenskapliga eller etiska principer.
23 Declaration of Hawaii, World Psychiatric Association (1983).
Gällande rätt SOU 2012:17
288
Hawaii-deklarationen har på nytt uppdaterats genom 1996 års s.k. Madriddeklaration24. Madriddeklarationen tar särskilt upp patientens rätt att vara en likvärdig part i den terapeutiska processen.
24 Madrid Declaration on ethical standards for psychiatric practice, World Psychiatric Association (1996).
289
3 Historik och frågans tidigare behandling
3.1 Inledning
Nuvarande lagstiftning för den psykiatriska vården; lagen om psykiatrisk tvångsvård LPT) och lagen om rättspsykiatrisk vård (LRV), gäller sedan den 1 januari 1992. Dessa båda lagar föregicks av lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård LSPV), som trädde i kraft den 1 januari 1967. I LSPV gavs även regler för vård och behandling av psykiskt störda lagöverträdare som av domstol överlämnats för sluten vård. LSPV föregicks i sin tur av 1929 års sinnessjuklag och sinnessjukstadga. I detta arbete kommer enbart att redogöras för mer väsentliga ändringar i tvångsvårdslagstiftningen som ägt rum efter införandet av LSPV. En redogörelse för reglering som gällt tidigare lämnas bl.a. i Grönwall/Holgerssons lagkommentar, Psykiatrin, tvånget och lagen, 2009, s 13 ff.
I avsnitt 9.2 redogörs för det reformarbete och de förändringar som under senare år har skett på det straffrättsliga området i fråga om psykiskt störda lagöverträdare.
3.2 Framväxten av nuvarande tvångsvårdslagstiftning
LSPV grundades på arbete som bedrevs inom den år 1954 tillsatta Sinnessjuklagstiftningskommittén. Den hade först ett begränsat uppdrag att se över enbart vissa specifika frågor men uppdraget kom senare att utvidgas till att gälla en fullständig översyn av lagstiftningen. Med införandet av LSPV övergavs det tidigare synsätt som präglat den psykiatriska vården, nämligen att den sjuke skulle avlägsnas från sin vanliga miljö och placeras på geografiskt isolerade institutioner. Vården skulle i stället i så stor utsträckning som möjlig grundas på de grundläggande bestämmelser som gällde för sjukvår-
Historik och frågans tidigare behandling SOU 2012:17
290
den i övrigt. Sjukvårdens grundtanke om frivillighet skulle också gälla för den psykiatriska vården och lagen skulle endast reglera de situationer där tvång var nödvändigt. – För att kunna bereda någon sluten psykiatrisk tvångsvård uppställdes i lagen krav på att sådan vård skulle vara oundgängligen påkallad med hänsyn till den psykiska sjukdomens art och grad. Härutöver krävdes också att någon av de s.k. specialindikationerna förelåg. Specialindikationerna bestod av en medicinsk indikation, en farlighetsindikation, en hjälplöshetsindikation, en störande indikation och en kriminalitetsindikation. – Lagens intentioner om att vården i största möjliga utsträckning skulle grundas på frivillighet kom dock inte att slå igenom helt. Även med den nya lagstiftningen kom psykiatrins tradition av förvaring, kontroll och tvång att prägla den psykiatriska vården (prop. 1990/91:58 s. 349).
Under 1970- och 1980-talet växte fram en allt starkare kritik mot att den psykiatriska vården, även om vissa förbättringar skett, alltjämt i alltför hög grad präglades av tvång och sluten vård. Under samma period kom också alltfler till insikt om att den psykiska sjukdomen kunde ha andra orsaker än enbart biologiska. Även psykologiska och sociala faktorer ansågs kunna inverka. Behandlingen av patienterna utvecklades också genom att man frångick behandling som ledde till passivisering till förmån för behandling som krävde ett aktivt deltagande (a. prop. s. 66 f.)
1977 slutförde en arbetsgrupp inom Socialstyrelsen en översyn av LSPV, varvid ett förslag till ny lagstiftning presenterades (Socialstyrelsen redovisar 1977:14). Lagförslaget byggde i det väsentliga på samma grund som LSPV. Någon mer genomgripande revision av lagen ledde dock inte översynen till.
Upprepade krav på en ändrad lagstiftning kom dock att föras fram, vilket ledde till att Socialberedningen tillsattes 1980 med uppdrag att genomföra en fullständig revidering av LSPV. Den nya lagstiftningen skulle utformas så att tvångsanvändandet kunde minska. Målsättningen skulle vara att vården fortsättningsvis primärt skulle ske i frivilliga former. Socialberedningens arbete, som redovisades i betänkandet (SOU 1984:64) Psykiatrin, tvånget och rättssäkerheten, ledde fram till införandet av nuvarande LPT och LRV (prop. 1990/91:58).
I motiven uttalas att lagstiftningen förslås utformad så att patientens eget vårdbehov blir utgångspunkt för bedömningen av om tvångsvård ska komma i fråga. Samhällsskyddet ska beaktas men ges inte en fullt så självständig betydelse som i LSPV (a. prop. s. 3 f.). I
SOU 2012:17 Historik och frågans tidigare behandling
291
lagen har begreppet psykisk sjukdom ersatts av allvarlig psykisk störning som grundförutsättning för att kunna bereda någon psykiatrisk tvångsvård. Enligt regeringen framhäver det nya begreppet inte så som sjukdomsbegreppet gör ”den rent medicinska sidan av psykiatrivården, något som kan vara en fördel när det blir allt vanligare att detta arbete bygger på samverkan mellan olika yrkeskategorier, t.ex. i allmänpsykiatriska team, i regel bestående av psykiatrer, psykologer, kuratorer, sjuksköterskor och skötare.” (a. prop. s. 85). En andra grundförutsättning för tvångsvård är att patienten på grund av sitt tillstånd och sina personliga förhållanden i övrigt har ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård som inte kan tillgodoses på annat sätt än genom att patienten är intagen på en sjukvårdsinrättning för kvalificerad psykiatrisk dygnetruntvård. Kan vården tillgodoses på frivillig väg ska tvångsvård inte komma i fråga.
3.3 Vissa ändringar av LPT
Efter införandet av LPT (och LRV) har ett fortsatt reformarbete skett på området. 1995 tillsattes Tvångspsykiatrikommittén i syfte att utvärdera den nya lagstiftningen. I sitt betänkande (SOU 1998:32)
Rättssäkerhet, vårdbehov och samhällsskydd vid psykiatrisk tvångsvård, menade kommittén bl.a. att permissionsbestämmelserna inte tillämpades på ett sätt som varit avsett och föreslog därför att de mer långvariga permissionerna skulle ersättas med en ny vårdform – öppen vård med särskilda villkor. Det lagförslaget kom dock inte att genomföras. I prop. 1999/2000:44, Psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård föreslog regeringen i stället att reglerna för permission skulle ändras så att det bl.a. inte längre blev möjligt att ge permission till vårdtidens slut. I samband med det föreslogs även vissa andra ändringar av lagen. Ett krav på tvåläkarprövning samt skärpt domstolsprövning (obligatorisk underställning av beslutet) föreslogs gälla för beslut om övergång från frivillig vård till tvångsvård. Vidare föreslogs att sakkunnig ska förordnas i förvaltningsdomstol vid muntlig förhandling om det inte är uppenbart obehövligt samt att ett förordnande som stödperson ska kunna kvarstå fyra veckor efter det att tvångsvården upphört. Riksdagen antog dessa förslag (rskr. 1999/2000:207) och lagändringarna trädde i kraft den 1 juli 2000.
Med anledning av flera inträffade tragiska våldshandlingar, bl.a. mordet på utrikesminister Anna Lindh, tillkallade regeringen i
Historik och frågans tidigare behandling SOU 2012:17
292
oktober 2003 en Nationell psykiatrisamordnare med uppdrag att se över frågor som rör arbetsformer, samverkan, samordning, resurser, personal och kompetens inom vård, social omsorg och rehabilitering av psykiskt sjuka och psykiskt funktionshindrade. Psykiatrisamordnaren tillkallade i sin tur en kommitté som antog namnet Nationell psykiatrisamordning. Under sin uppdragstid lämnade psykiatrisamordningen löpande ett antal förslag till regeringen. Dessa förslag rörde bl.a. elektronisk kommunikation inom den psykiatriska tvångsvården och öppenvård med särskilda villkor. Regeringen anammade båda dessa förslag.
Genom prop. 2005/06:195, Elektroniska kommunikationstjänster m.m. inom psykiatrisk tvångsvård föreslog således regeringen att lagen ändras så att chefsöverläkaren ska kunna besluta dels att inskränka en patients rätt att använda elektroniska kommunikationstjänster, dels att övervaka försändelser till en patient. Enligt förslaget borde ett sådant beslut få fattas om det är nödvändigt med hänsyn till vården eller rehabiliteringen av patienten eller för att undvika att någon annan lider skada. Riksdagen antog förslaget (rskr. 2005/06:342 ) och ändringarna trädde i kraft den 1 juli 2006. – Detta följdes senare av att regeringen genom prop. 2007/08:70,
Ny vårdform inom den psykiatriska tvångsvården, föreslog att det i
LPT och LRV införs en ny vårdform som innebär att tvångsvården får bedrivas utanför sjukvårdsinrättningen, och som bl.a. förutsätter att patienten behöver iaktta särskilda villkor för att han eller hon ska kunna ges nödvändig psykiatrisk vård. Även detta förslag antogs av riksdagen (rskr. 2007/08:178). Lagändringen trädde i kraft den 1 september 2008.
4 U t
E 4.1
fr
Det har un psykiatrins sering av p viss del flyt av där patie mindre dis vård för de samarbete m
En utve 1970-talet dvs. långtid valler.
Under 1 uppbyggna vård. Inom insatser. De i samhället, kiatrisk vår inom psyki
I slutet mera patien gjordes och Detta kund var att såd lingen i stö med utbildn syskon som
Utveckl
vångsv
En översikt
rån 1970-
nder de sena
område. I psykiatrin. D
ttades från s
enterna bodd
trikt, vilka
ess invånare med kommu eckling av d
då det blev
dsverkande m
1980-talet sk ad av andra v
m psykiatrin
et utfördes in , i avsikt att rd. Exempe iatrin fanns p
av 1980-tale
nten om bl. h vilken trän de t.ex. ske
dan informat
rre utsträckn ning och sär m vårdade ett
ingen a
vården
t av utveck -talet och f
aste decenn
slutet av 19 Detta inneba
sjukhusen fö de. Landsting
hade ansvar
e. Sektoriser unernas soci den psykiatr v möjligt att
medicinerin
kedde en avv vårdinsatser
blev det o nom psykiat
t tidigt fånga
l på detta v på stora arbe et började m .a. sjukdome ning och reh
genom före
tion skulle ning. Man b rskilda möte t psykiskt sj
av den
klingen av
framåt
nierna skett
970-talet sk
ar att den ps ör att i ställe gsområden d ret för alla f ringen inneb ialtjänst utve riska behand t ge patient
g som kan
veckling av m
som låg me
ckså vanliga trin också et a upp de som var att det f
etsplatser so man i större
ens innebör
habilitering eläsningar i
få patienten började i slut
en (familjest jukt barn ell
psykiat
psykiatrin
flera föränd kedde en s.k
sykiatriska v et erbjudas i delades ocks former av p bar också at ecklades. dlingen sked
en depåbeh ges med län
mentalsjukh
llan sluten o
are med tid tt förebyggan
m var i beho förekom att
om skulle läg
omfattning
rd, vilka ins
som fanns t
dessa frågo
n att delta tet av 1980-t töd) för förä ler syskon. V
293
triska
dringar på k. sektori-
vården till i närheten
så in i flera psykiatrisk
tt ett nära
dde under
handlingar, ngre inter-
hus och en
och öppen
iga öppna nde arbete ov av psyt personal ggas ned.
att infor-
atser som
tillgänglig.
r. Tanken i behand-
talet också
äldrar och
Vid sådana
Utvecklingen av den psykiatriska tvångsvården SOU 2012:17
294
tillfällen togs bl.a. frågor om den sjukes behandling upp. Varken informationen till patienten eller familjestödet innebar dock att patienten deltog i vårdplaneringen eller gavs olika vårdalternativ.
Det förekom under 1980-talet behandlingsmetoder som gick ut på att patienten belönades vid gott uppförande. När patienten hade fått ett visst antal belöningar kunde patienten få tillåtelse att t.ex. gå på bio. I samband med att mentalsjukhusen avvecklades ställdes det större krav på att förbereda patienterna på att klara sig själva. En metodik som användes i det sammanhanget var programmet Ett självständigt liv (ESL). Avsikten med ESL var att undervisa patienterna i sociala färdigheter för att kunna börja leva ett självständigare liv. Under 1980-talet började man också att tillämpa psykologiska behandlingsmetoder, bl.a. kognitiv beteendeterapi (KBT).
Under 1990-talet försvann många vårdplatser inom den slutna vården. Man utgick då inte längre från att patienten måste vara inskriven i sluten vård för att få god psykiatrisk vård. Fokus flyttades från psykiatrisk vård på en traditionell vårdavdelning till vård i andra öppnare former.
En annan förändring som skedde under 1990-talet var att det på flera platser i landet infördes s.k. mobila team, vilka dygnet runt kan göra akuta hembesök hos den som behöver psykiatrisk vård. Denna förändring ledde till att strukturen på vården ändrades och efterfrågan på slutenvården minskade till följd av att många fall kunde redas ut och åtgärdas genom ett telefonsamtal eller ett hembesök. Det fanns också exempel på att personer med en viss diagnos avdelades att tillhöra en viss sektion av en klinik. I de fall patienten behövde vård och stöd kunde han eller hon vid behov komma dit och få behövlig vård och eventuellt även övernatta. Det infördes också s.k. vårdkedjor för patienter, i vilka även socialtjänsten ingick. Ett exempel på det var den s.k. Södertäljemodellen, som var en vårdkedja för psykossjuka.
Under 2000-talet har omfattningen av upphandlade (privata) psykiatriska verksamheter ökat, främst i storstadsregionerna. Till en början skedde sådan privatisering av den öppna psykiatriska vården och av mellanvårdsformer. I delar av Stockholms län har det på senare år även skett en upphandling av den slutna psykiatriska vården (förutom den psykiatriska tvångsvården vilken enligt nuvarande lagstiftning inte kan upphandlas).
Numera talar man om integrerad psykiatri, vilket bl.a. innebär att fler aktörer än tidigare är med vid vårdplaneringen. Vid sådan
planering d ten och han
Det har kommit ny t.ex. nyare verkningar kan emelle kiatrisk beh
I viss m ändrats eft neuropsyki nades tidiga pen autisms
F 4.2
m
I Socialsty vården, feb digheten in Inventering ligt LPT el som avser a vården (vår behandling visas i detta
I den näm som har va rättspsykiat
Tabell 1
Vårdform Frivillig LPT (motsv.) LRV (motsv.) Totalt
Källa :
Socialstyre
deltar repres ns eller henn
under tiden ya läkemede
antipsykoti
i form av hjä
ertid vara o handling. mån har sätte
er införande atriska störn
are som en u spektrumtill
Förändring med tvång
yrelsens rapp
ruari 2009, r nhämtade ge
gen omfatta
ller LRV. I
att belysa ut
rdtider, diagn
sinsatser m
a avsnitt är h
mnda rappor arit föremål triska sluten
Antal patien
1991 antal 8 928
1 922
837 11 688
elsen
entanter för
nes anhöriga n efter införa
l på område iska läkemed ärtproblem,
omöjligt att
et att diagno et av LPT o ningar, i vilk utvecklingsst
lstånd, dit äv
av antalet enligt LPT
port, Inneh redovisas en
enom sin en ade alla pers
rapporten tvecklingen ö noser, föreko
.m.) De up
huvudsaklige
rten lämnas f l för vård i nvården (tab
ter i psykiatris
1994 19 antal an 6 614 4 0
1 108 9
725 7 8 447 5
Ut
r landstinget
a.
andet av LPT et. Behandli del, har i vi
diabetes och
avstå ifrån
ostisera psy
och LRV. N
ka bl.a. ingår
törning, men ven Asperge
t patienter T eller LRV
hållet i den
analys av de ndagsinvente
oner som d redovisas en
över tid i de
omst av miss ppgifter om
en hämtade följande upp
den allmän bell 1).
sk slutenvård f
97 2005 tal antal 025 2 321
931 855
770 938 726 4 114
tvecklingen av d
t, kommune
T och LRV
ingen med l issa fall gett h höga blodf n läkemedel
ykiska sjukd Numera talar
ADHD. Au n ingår nume ers syndrom
r som ges v V
psykiatrisk e uppgifter s
ering den 6 då tvångsvår
n rad olika n psykiatrisk
sbruk hos de
vårdtider s
från denna r
pgift om anta npsykiatriska
fördelat efter v
2008
antal
1 2 285
5 904
8 868 4 4 057
en psykiatriska
295
en, patien-
hela tiden äkemedel,
t svåra bifetter. Det
vid psy-
omar förr man om utism räkera i grupm räknas.
vård
ka tvångs-
som mynmaj 2008.
rdades en-
uppgifter
ka tvångs-
en vårdade, som redorapport. al patienter a och den
vårdform
tvångsvården
Utvecklingen av den psykiatriska tvångsvården SOU 2012:17
296
I en kommentar till uppgifterna pekar Socialstyrelsen på att antalet patienter inom den frivilliga psykiatriska slutenvården har minskat kraftigt mellan 1991 och 2005 för att sedan plana ut 2008. Vidare noteras att antalet tvångsvårdade patienter enligt LPT har minskat kraftigt efter 1992 då nuvarande tvångsvårdslagstiftning trädde i kraft.
Inom gruppen patienter som vårdas med stöd av LRV har Socialstyrelsen även gjort en nedbrytning av statistiken på olika vårdformer. Som framgår är tidpunkterna för redovisningen delvis andra än de som har valts för redovisningen i tabell 1. Enligt Socialstyrelsen är ändringen föranledd av att det skett en speciell inventering av den rättspsykiatriska vården 1995, 2005 och 2008. Patientgruppen fördelar sig på de olika vårdformerna enligt följande (tabell 2).
Tabell 2 Personer vårdade enligt LRV fördelat på vårdform, antal och procent
1995 2005 2008
Vårdform antal % antal % antal % Från kriminalvård
47 5 34 2 55 4
LRV-utan SUP 99 10 133 9 161 10 LRV-med SUP 829* 85 1 259** 89 1 303 86 Totalt 975 1 426 1 519
Källa: Socialstyrelsen
* Inkl. 86 O-fall, ** Inkl. 22 O-fall
I en kommentar till dessa och vissa andra uppgifter som redovisas (bl.a. uppgift om antal LRV-dömda under åren 1988 till 2007) konstaterar Socialstyrelsen att antalet personer som har överlämnats till rättspsykiatrisk vård har varit tämligen konstant under perioden 1998 till 2004. Från och med 2005 har antalet personer som överlämnats minskat något.
V 4.3
V 4.3.1
rä u
Enligt Soci skyldighet vården (ej bl.a. vårdfo atriska vård Mot bakgru in komplet nationella e vall. Den s dessa inven ning av bl.a
Vissa up nella kartlä vården för rapport, Ka 06-18, dnr vårdplatser rapporten g för tvångsv svårt att re dade och tv
U 4.3.2
rä
Enligt Soci är föremål prövning en tid för kvin
I rappor ändrats sed
Vårdtider m
Vårdtider för
ättspsykiatr
tskrivningsp
ialstyrelsens
till patientr primärvård orm och vård
den. Inrappo und av detta
terande und endagsinven senaste inve
nteringar erh a. vårdtider. ppgifter om
ggning som
åren 2008 o
artläggning
r 08/3748). V
, vårdprodu ges dock en
vårdade patie
dovisa hur v
vångsvårdad
Utveckling ö
ättspsykiatr
alstyrelsens
l för rättsp n medelvård
nnor är 4 år o
rten redovis
dan 1995. Up
m.m.
r patienter s
isk vård me prövning
föreskrifter register ska en) lämna u
dtid för patie orteringen u
har Socialsty derlag för up nteringar som
enteringen hålls ett kom
vårdtider fin SKL har gj och 2009. R
av den psy
Vid kartläg uktion, vårdt
n reservation enter är osäk vårdtiden fö e patienter.
över tid av vå
iska vården
nämnda inv psykiatrisk v dtid på 5 år o
och 2 månad
as även upp
ppgifterna re
Ut
som är förem
d särskild
r (SOSFS 2
a både slute
uppgifter ti enter som vå
uppges dock
yrelsen seda
ppgifter om m har företa
ägde rum d
mpletterand
nns också re ort av den p
Resultatet av ykiatriska he ggningen ha
tider och ko n för att up kra eftersom
ördelar sig m
årdtider ino
ventering i m
vård med s
och 9 månad der. pgift om hur
edovisas i tab
tvecklingen av d
mål för
008:26) om
envården oc ill Socialstyr årdas inom d
k ha varit ofu an en längre
bl.a. vårdtid
agits med v den 6 maj 2
e underlag f
edovisade i d
psykiatriska
v den lämna eldygnsvård
ar uppgifter
ostnader sam ppgifter om
m landstinge mellan icke t
om den
maj 2008 har
särskild uts
er. Motsvara
r vårdtidern bell 3.
en psykiatriska
297
uppgifts-
ch öppen-
relsen om den psykiullständig. tid hämtat
der genom
issa inter-008. Med för beräk-
den natio-
heldygns-
as i SKL:s en (2010-
om bl.a. mlats in. I
vårdtider
n har haft tvångsvår-
r män som
krivnings-
ande vård-
na har för-
tvångsvården
Utvecklingeen av den psykia
298
Tabell 3
Vårdtider 0–1 år 1–3 år 3–5 år 5–10 år 10 år– Totalt
Källa: Socialst
4.3.3
I vårt up inom den av kostna hållande t vårdtider bestämt o lag för u föremål prövning noterats. målunder
Målun har avgjo frågan om höra. Me pilotdom dessa dom som gälle som är be
Målun Länsrätte rätten i K i Västerno manlands
Grans Enligt Do vid samtli
atriska tvångsvå
Vårdtider f
1995 antal 261 199 100
75 42 677
tyrelsen
Vår målund
ppdrag ligge n psykiatrisk
aderna för till de vårdti
som gäller oss för att g
uppgift om
för rättsps
. I samband I det följand rsökning. ndersökning orts vid sex m den rättsp d undantag mstol för und mstolar han er patienter elägen i dom ndersökning en i Dalarna Kronobergs orrlands län, s län. kningen om omstolsverk iga länsrätte
ården
för patienter s
procent
39 29 15 11
6
dersökning
er att beräk ka tvångsvår
samhällssky
ider som gä
för den rät göra en egen
faktiska vår sykiatrisk v
med det arb
de lämnas en
en har omfa utvalda (dåv
psykiatriska
för Länsrätt
dersökninge nteras ett st
som vårdas mstolens upp
en avser avg as län, Läns län, Länsrät , Länsrätten
mfattar 3 104
kets statistik er under 200
om vårdas enl
2005 antal procent
194 24 250 30 121 15
60 19 100 12 825
na kostnade
rden. Efterso yddet är hän
ller inom all tspsykiatrisk
målundersö rdtider för p
vård med betet har äve n redovisnin
attat samtlig varande) län
vården ska
ten i Maries n, grundade törre antal vid en rättsp ptagningsom
gjorda mål v srätten i Ös
ten i Väster
i Mariestad
avgjorda m k avgjordes t
8. Det inneb
ligt LRV med S
2008
t antal 4 173 0 215 5 113 9 163 2 112
776
er för samh om en bety nförlig till lmänpsykiat ka vården, h ökning för a personer so
särskild u
en vissa and
ng av resultat
ga mål som nsrätter och
fortsätta ell
stad, som m es urvalet på
utskrivning
psykiatrisk r mråde.
vid följande stergötlands
rbottens län
och Länsrät
mål av det akt
totalt 6 612
bär att vårt m
SUP
procent
22 28 15 21 14
hällsskyddet
dande andel
de – i för-
trin – längre har vi tidigt att få under-
m har varit tskrivningsra uppgifter tet av denna
under 2008 h som avsett
ler kan upp-
er fått agera å att det vid
sprövningar regionklinik
e domstolar:
s län, Läns-, Länsrätten tten i Söder-
tuella slaget.
sådana mål
målunderlag
7
t l e t t r a
8 t a d
r
k
: -
n
-
. l
g
utgör 47 pr under det å
V 4.3.3.1
Vid de utv psykiatrisk Den genom Medianvärd
Det är t räkna fram från den so 2008 gjorda visad separa
V 4.3.3.2
Om vårdtid om persone ring efter v
Tabell 4
Indexbrott
Grov stöld Mord Sexualbrott Grovt narkotik Olaga hot Misshandel Grov misshan Rån Mordbrand
Källa: Utredninge
*Avser endast ett
rocent av d
året.
Vårdtider
alda domsto
vård med msnittliga vå
det är 4,0 år. tydligt att de
med hjälp a om Socialsty
a endagsinve at för män o
Vårdtider i r
derna sorter en har begåt
vårdtid i falla
Vårdtider för i förhållande
Geno
kabrott*
del
ens målundersökni t fall
det totala an
olarna har 3
särskild ut årdtiden för
. en genomsn av målunder
yrelsen redov
enteringen (
och kvinnor)
relation till
ras efter br tt flera brott ande skala):
r patienter som e till indexbrot
omsnittlig vårdtid
år
9,0 7,8 7,8 6,2 5,4 5,3 4,2 2,9 2,7
ng (avser utskrivn
Ut
ntalet avgjor
7 patienter
tskrivningsp
dessa patien
nittliga vårdt rsökningen i
visar i sin ra (Socialstyrel ).
brottstyp (i
ottstyp (de
t) erhålls föl
m vårdas enligt
t*
(år)
(5,6–1 (2,5–1 (3,3–1
(1,7– (2,0–1
(2,6– (0,6– (1,2–
ingar som skett un
tvecklingen av d
rda mål av d
skrivits ut f prövning un
nter uppgår
tid som vi h inte avviker apport över lsens uppgif
indexbrott)
t allvarligas ljande result
t LRV med SU
12,4) 11,9) 11,4)
–7,6) 10,7) –6,0) –5,0) –4,9)
nder 2008)
en psykiatriska
299
denna typ
från rätts-
nder 2008.
till 5,1 år.
har kunnat
nämnvärt den i maj ft är redo-
te brottet tat (sorte-
UP
tvångsvården
Utvecklingeen av den psykia
300
4.3.3.3
Länsrätte atrisk vår kammarrä klagar län fortsatt v utgång.
I 21 av rättens av överklaga på hans e av dessa har kamm burit att m överläkar fall har k gjort.
Samma kammarrä mål har v
atriska tvångsvå
Ändringsfr avgörande
ernas avgöran rd med särs
ätten i 87 fa nsrättens do
vård. Kamm
v de resteran
vgörande som ande av chef eller hennes
fall ändrat l
marrätten ha
man funnit a
ren har anm
kammarrätten
anfattningsvi ättens och varit fullstän
ården
rekvens vid
nde i anmäln
kild utskriv all. Av dessa
om att bifa arrätten har
nde fallen ha m inneburit a fsöverläkaren
egen begär länsrätten u aft att pröv att patienten ält att vårde n gjort en a
is kan sålede länsrättens dig.
överklagan
ningsärenden vningsprövni
avser 59 må alla chefsöve
inte i någo
ar kammarrä
att domstole
ns beslut att
an. Kammar utgång. I de
a länsrätten
n inte kan sk en kan upph
nnan bedöm
s konstateras bedömning
nde av länsr
n om fortsat
ning har öve
ål i vilka pati erläkarens a
ot fall ändrat
ätten haft att en har avslag
inte skriva
rrätten har
kvarvarand ns avgörande
krivas ut tro höra. Inte h
mning än de
s att följsamh
i samtliga
rättens
tt rättspsykierklagats till
ienten över-
ansökan om t länsrättens
t pröva läns-
it patientens ut patienten inte i något de sju målen
e som inne-
ts att chefseller i dessa n länsrätten
heten mellan överklagade
7
l m
s
s
n
t
n
-a n
n e
301
5 Psykansvarskommitténs förslag i betänkandet Psykisk störning, brott och ansvar, SOU 2002:3
5.1 Psykansvarskommitténs uppdrag
Psykansvarskommitténs uppdrag var att föreslå en reformerad reglering av det straffrättsliga ansvaret för psykiskt störda lagöverträdare samt formerna för ingripanden mot dem. Enligt direktiven (dir. 1999:39) skulle reformen åstadkomma en ordning som innebär att psykiskt störda personer som begår brott och som är straffrättsligt ansvariga kan dömas till en påföljd som tillgodoser kravet på ett rimligt ingripande med hänsyn till det begångna brottet. Reformen skulle också syfta till att psykiatrin inte ska bära ett ansvar för straffrättsliga aspekter eller behovet av samhällsskydd under längre tid än som motiveras av ett vårdbehov.
5.2 Problemen med dagens system och behovet av en reform
5.2.1 Inledning
Kommittén ansåg att de problem som dagens system ger upphov till systematiskt kan hänföras till tre olika undergrupper, nämligen vårdfrågor, straffrättsliga frågor och samhällsskyddsfrågor. De viktigaste problemen är följande.
Psykansvarskommitténs förslag… SOU 2012:17
302
5.2.2 Vårdfrågor
Vårdfrågorna gäller etiska konflikter i vården och svårigheter att tillgodose lagöverträdares vårdbehov. Följande problem bör särskilt uppmärksammas.
• Systemet med särskild utskrivningsprövning medför att personer kan hållas kvar i sluten vård trots att sådan vård inte behövs av medicinska skäl eller att någon adekvat vård inte står till buds. Detta har gett upphov till etiska konflikter i vården. Fortsatt rättspsykiatrisk vård riskerar att bli en form av maskerad förvaring där psykiatrin används för andra syften än vård och behandling.
• Det finns ett stort och ökande antal intagna i kriminalvårdsanstalt som har psykiska problem. Kriminalvårdens möjligheter att ge vård är dock begränsade. Det är också svårt att i vart fall fullt ut tillgodose behoven för kriminalvårdspatienter i den allmänna sjukvården.
• Samtidigt kan det konstateras att personer som döms till överlämnande till rättspsykiatrisk vård för förhållandevis mindre allvarlig brottslighet vårdas under mycket långa tider och till stora kostnader. Det kan sättas i fråga om det nuvarande systemet medför att vårdbehovet tillgodoses på ett ändamålsenligt sätt.
5.2.3 Straffrättsliga frågor
Problemen som rör straffrättsliga frågor har att göra med ansvarsprövningen och påföljdsbestämningen för psykiskt störda lagöverträdare. Följande frågeställningar bör särskilt lyftas fram.
• Bestämmelsen i 30 kap. 6 § BrB (fängelseförbudet)1 kan leda till att ingen tillräckligt ingripande påföljd kan dömas ut. Om någon begått ett brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning, får påföljden inte bestämmas till fängelse. Men om det vid domstillfället inte längre föreligger någon allvarlig psykisk störning, kan påföljden inte heller bestämmas till rättspsykiatrisk vård. Detta är otillfredsställande och gör att det ibland är svårt att hitta en lämplig och tillräckligt ingripande påföljd, särskilt om brottet
1 Fängelseförbudet har den 1 juli 2008 ändrats till en presumtion för att annan påföljd än fängelse ska väljas, se vidare prop. 2007/08:97, Påföljder för psykiskt störda lagöverträdare.
SOU 2012:17 Psykansvarskommitténs förslag…
303
är allvarligt. Begås t.ex. flera mord, är det inte rimligt att de enda påföljder som kan komma ifråga är villkorlig dom eller skyddstillsyn.
• Det är knappast heller rimligt att anse en person som vid gärningstillfället var akut psykotisk och vars uppfattning om sakförhållandena helt saknade förankring i verkligheten som straffrättsligt ansvarig, även om han eller hon skulle kunna anses ha uppsåt till sin gärning. Däremot kan det naturligtvis i en sådan situation finnas skäl att tillgripa andra reaktioner som grundas på vårdbehov eller samhällsskydd.
• Det finns också en tendens att domstolarna alltför lätt anser att psykiskt störda personer begår gärningen med uppsåt, trots att det i ett sådant fall kan vara särskilt svårt att göra den bedömningen.
• Det nuvarande fängelseförbudet leder också till att vissa påföljder eller verkställighetsformer inte får användas för psykiskt störda lagöverträdare. Detta gäller t.ex. villkorlig dom eller skyddstillsyn i förening med samhällstjänst, skyddstillsyn med s.k. kontraktsvård samt verkställighet av fängelse genom intensivövervakning med elektronisk kontroll. Den nuvarande särbehandlingen kan således leda till att psykiskt störda lagöverträdare får en strängare påföljd än andra lagöverträdare eller till att de utesluts från annars lämpliga verkställighetsformer.
• Det förhållandet att överlämnande till vård är en särskild påföljd leder också till komplikationer när olika bedömningar görs beträffande vårdbehovet. Som exempel kan nämnas situationen att tingsrätten har dömt till påföljden överlämnande till rättspsykiatrisk vård och det sedan vid hovrättsprocessen framkommer att något vårdbehov inte längre föreligger. Om den tilltalade då återkallar sitt överklagande, kan vårddomen ändå stå fast, men någon vård i princip inte komma till stånd.
5.2.4 Samhällsskyddsfrågor
Samhällsskyddsfrågorna avser samhällets behov och möjligheter att skydda sig mot personer som har en hög benägenhet att återfalla i allvarliga brott på grund av sitt psykiska tillstånd. Följande problem bör särskilt framhållas.
Psykansvarskommitténs förslag… SOU 2012:17
304
• För att samhällsskyddsaspekten ska tillmätas självständig betydelse vid bestämmande av en brottspåföljd krävs att den tilltalade fälls till ansvar. Vidare krävs att påföljden bestäms till rättspsykiatrisk vård och att denna i sin tur förenas med särskild utskrivningsprövning. Är någon av dessa förutsättningar inte uppfyllda, saknas alltså i dag möjlighet att vid påföljdsbestämningen beakta samhällsskyddsintresset. Det gäller även om det rör sig om synnerligen allvarlig vålds- eller sexualbrottslighet och det föreligger en påtaglig risk för återfall i sådan brottslighet.
• En person som begått ett allvarligt brott och som ges påföljden överlämnande till rättspsykiatrisk vård kan komma att friskförklaras efter kort tid och på så sätt komma ut i samhället igen. Detta upplevs av många som otillfredsställande från samhällsskyddssynpunkt. Tendensen anses vara att vårdtiderna vid mindre allvarlig brottslighet generellt sett är längre än de fängelsestraff som döms ut för motsvarande brott. Vid den allra allvarligaste brottsligheten tenderar i stället de utdömda fängelsestraffens längd att bli längre än motsvarande tider för den rättspsykiatriska vården.
5.3 Allmänna utgångspunkter för en reform
5.3.1 Inledning
För att komma till rätta med de angivna problemen måste det nuvarande systemet enligt kommitténs uppfattning reformeras. Vid reformen bör följande allmänna utgångspunkter vara vägledande.
5.3.2 Mer vård där det behövs
Ett reformerat system måste tillgodose vårdbehovet oberoende av vilken straffrättslig reaktion som följer på brottet. Det är allmänt känt att många som döms för olika brott, främst vålds- och sexualbrott, är i behov av psykiatrisk vård. Berättigade krav på humanitet talar för att gärningsmannens behov av vård får betydelse för hur påföljden verkställs. Också brottspreventiva skäl talar för detta. Vårdbehovet ska tillgodoses oberoende av vilken påföljd som har dömts ut i det enskilda fallet och ska grundas på en medicinsk bedömning. Vårdbehovet ska med andra ord påverka själva verk-
SOU 2012:17 Psykansvarskommitténs förslag…
305
ställigheten av en påföljd, men inte själva valet av påföljd. Det ger dessutom större möjligheter att beakta vårdbehov som uppkommer under själva verkställigheten. Domstolens påföljdsval bör däremot, liksom för övriga grupper av lagöverträdare, styras av brottets straffvärde eller art eller om det är fråga om återfall i brott.
5.3.3 Ett humanare reaktionssystem
Ett reformerat system måste också präglas av humanitet. Om den psykiskt störde redan är föremål för erforderlig vård och något uttalat samhällsskyddsintresse inte föreligger, bör samhället i stor utsträckning kunna avhålla sig från att använda det straffrättsliga systemet.
5.3.4 Ett mer ändamålsenligt reaktionssystem
I ett reformerat system bör naturligtvis eftersträvas effektivare reaktioner i den meningen att reaktionerna ska kunna verkställas på ett ändamålsenligt sätt. Val av påföljder och verkställighetsformer ska inte vara beroende av kostnadshänsyn utan styras av situationens krav och behov. Rollfördelningen mellan inblandade aktörer måste dessutom vara tydlig och ändamålsenlig samt präglas av konsekvens. Frågan om sambandet mellan utförandet, kostnadsansvaret och finansieringen av verkställigheten av olika straffrättsliga reaktioner för psykiskt störda lagöverträdare kommer här i blickpunkten.
5.3.5 Mera proportionalitet och förutsebarhet
I det reformerade systemet bör som huvudregel eftersträvas att de allmänna principerna för straffmätning och påföljdsval i högre grad än i dag styr och sätter upp ramarna för det straffrättsliga ingripandet, om gärningsmannen döms till straffrättsligt ansvar. En sådan ordning främjar berättigade krav på förutsebarhet, likabehandling och proportionalitet. En följd av detta blir att ju svårare brottet är desto mer ingripande blir också påföljden. Om påföljderna på detta sätt huvudsakligen styrs av hur allvarligt brottet är, undviks sannolikt de för det allmänna rättsmedvetandet stötande fall där någon relativt snart efter att ha begått ett grovt vålds- eller sexualbrott,
Psykansvarskommitténs förslag… SOU 2012:17
306
som han eller hon lagförts för, blir utskriven från vården och därmed har verkställt den ådömda vårdpåföljden.
5.3.6 En verklig och etiskt försvarbar ansvarsprövning
En ökad användning av allmänna regler för påföljdsbestämning för psykiskt störda lagöverträdare bör kopplas till en starkare fokusering på ansvarsledet. I det fåtal fall där gärningsmannens psykiska tillstånd har varit sådant att verklighetsuppfattningen helt har förändrats eller präglats av en synnerligen höggradig tvångsmässighet i handlandet framstår det inte som etiskt försvarbart att över huvud taget döma ut något straffrättsligt ansvar. Essensen i den för moderna rättsstater så viktiga s.k. skuldprincipen är att endast den som kan rå för sin gärning ska hållas ansvarig och straffas för denna. Om skuldprincipen tillåts få ett större genomslag och ansvarsledet därigenom får ökad tyngd även för psykiskt störda lagöverträdare, skulle det medföra en solidare och mer etiskt försvarlig grund för den straffrättsliga hanteringen av denna grupp. I det sammanhanget är det värt att notera att en gärningsman, som utan att vara psykiskt störd utan av annan anledning är tillfälligt sinnesförvirrad i gärningsögonblicket, normalt går fri från ansvar redan enligt gällande rätt.
5.3.7 Samhällsskyddet ska beaktas vid grova brott mot liv eller hälsa
Frågan om och i så fall på vilket sätt som intresset av samhällsskydd ska tillåtas påverka den straffrättsliga hanteringen av psykiskt störda lagöverträdare är komplicerad och förknippad med svåra etiska konflikter. Man kan emellertid inte bortse från samhällsskyddsintresset i detta sammanhang. Samhället har legitima skäl att ta hänsyn till samhällsskyddsaspekten, framför allt vid grova brott mot liv eller hälsa. Mot bakgrund av de svårigheter som dock alltid är förknippade med att förutse återfall i brott måste en utgångspunkt vara att det är fråga om allvarlig brottslighet av särskilt integritetskränkande slag, dvs. i princip måste det röra sig om brott som riktar sig mot någons liv eller hälsa. Dessutom bör det krävas att återfallsrisken bedöms som påtaglig. I dessa situationer kan man nämligen försvara att samhällsskyddet särskilt beaktas.
SOU 2012:17 Psykansvarskommitténs förslag…
307
5.3.8 Ett mer renodlat reaktionssystem
I ett reformerat system bör så långt det är möjligt göras tydliga skillnader mellan omständigheter som rör straffrättsligt ansvar, vårdbehov och intresset av samhällsskydd. I viss utsträckning torde risken för etiska och andra konflikter mellan dessa olika aspekter därigenom minska. I andra fall innebär en ökad renodling att man på ett tydligare sätt än i dagens system uppmärksammar de konflikter som kan finnas, vilket i sin tur bör leda till att en tydlig prioritering mellan de olika aspekterna måste göras. Och även om de olika aspekterna till slut på något sätt måste vägas samman, innebär sannolikt en ökad renodling och tydligare gränser dem emellan att systemet blir mer logiskt uppbyggt, öppnare och enklare att tillämpa.
5.4 Psykansvarskommitténs förslag
5.4.1 Ett restriktivt krav på tillräknelighet införs
Kommittén föreslår att tillräknelighet eller ansvarsförmåga åter blir ett krav för straffrättsligt ansvar. Tillräknelighetsregeln utformas restriktivt. Den kommer därför att träffa en mindre grupp än den som i dag omfattas av det s.k. fängelseförbudet i 30 kap. 6 § BrB.
Ansvarsfrihet föreligger enligt den föreslagna regeln, om gärningsmannen till följd av en allvarlig psykisk störning, en tillfällig sinnesförvirring, en svår utvecklingsstörning eller ett allvarligt demenstillstånd saknade förmåga att förstå innebörden av sin gärning eller att anpassa sitt handlande i enlighet med en sådan förståelse. Ett undantag från regelns tillämplighet gäller om gärningsmannen genom rus eller på annat liknande sätt själv vållat sin bristande förmåga.
Tillräknelighetskravet bör vara i huvudsak insiktsrelaterat. Först och främst bör det avse situationer när gärningsmannen till följd av en akut psykos eller motsvarande sinnestillstånd haft en bristande realitetsvärdering av typen vanföreställningar eller konfusion (förvirring, medvetandegrumling) som varit avgörande för hans eller hennes förståelse av gärningen. Gärningsmannen har inte alls kunnat bedöma sin gärning (i betydelsen handling eller underlåtenhet) och relatera den till dess faktiska socio-kulturella sammanhang, dvs. gärningsmannen ska befinna sig i en annan verklighet. Dessa situationer kan beskrivas som att gärningsmannen har saknat förmåga att förstå gärningens innebörd. En annan situation kan vara den att gärningsmannen har förstått gärningens innebörd men att hans eller hennes
Psykansvarskommitténs förslag… SOU 2012:17
308
sinnestillstånd medför att han eller hon saknat förmåga att anpassa sitt handlande efter sin förståelse (av gärningens innebörd).
Det är för att ansvarsfrihet ska följa enligt den föreslagna tillräknelighetsbestämmelsen inte tillräckligt att gärningsmannen bedöms ha en allvarlig psykisk störning, utan det ska göras en ytterligare kvalificering av gärningsmannens psykiska tillstånd. Det ska kunna sägas att gärningsmannen till följd av en allvarlig psykisk störning har saknat förmåga att förstå gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan förståelse. Däremot är allvarlig psykisk störning ett av de grundtillstånd som anges i bestämmelsen.
Ett annat grundtillstånd som anges i bestämmelsen är tillfällig sinnesförvirring. Med detta avses tillfälliga förvirringstillstånd som har annan grund än psykisk störning i mer sedvanlig bemärkelse, t.ex. slag mot huvudet eller tillstånd som beror på förhöjd eller sänkt sockernivå vid diabetes. Svår utvecklingsstörning och allvarliga demenstillstånd är ytterligare grundtillstånd som bör kunna ligga till grund för prövningen av tillräknelighetskravet. Dessa tillstånd kan i vissa specifika gärningssituationer medföra en så förändrad verklighetsuppfattning eller en sådan brist på kontrollförmåga att ansvarsfrihet bör bli följden.
Tillräknelighetsrekvisitet är gärningsrelaterat och det kan därför vara så att en tilltalad frias från straffrättsligt ansvar för vissa gärningar till följd av otillräknelighet medan han eller hon döms till ansvar för andra gärningar.
Att någon i anslutning till gärningen frivilligt berusar sig genom att dricka alkohol eller ta andra droger och därigenom kommer i ett sådant sinnestillstånd som avses med tillräknelighetsregleringen ska inte kunna leda till ansvarsfrihet.
Som en konsekvens av att tillräknelighetsrekvisitet införs upphävs fängelseförbudet och övriga inskränkningar i påföljdsvalet för psykiskt störda lagöverträdare som döms för brott.
5.4.2 Psykiatrisk vård vid frihet från ansvar
Den som inte fälls till ansvar, eftersom tillräknelighetskravet inte är uppfyllt, men som har ett behov av psykiatrisk vård ska normalt få detta behov tillgodosett.
Beslut om vård i dessa fall ska fattas utifrån en medicinsk bedömning av läkare enligt reglerna i HSL vid frivillig vård och LPT vid vård som är förenad med tvång. Med ett sådant system kommer
SOU 2012:17 Psykansvarskommitténs förslag…
309
vården i varje enskilt fall att fortgå så länge det medicinska vårdbehovet kvarstår och det finns ingen strafftid att ta hänsyn till.
5.4.3 Allmänna påföljdsregler ska tillämpas om brott föreligger
De normala reglerna om påföljdsbestämning ska i princip gälla även psykiskt störda lagöverträdare som döms för brott. Domstolens påföljdsval bör liksom för övriga grupper av lagöverträdare styras av brottets straffvärde eller art eller om det är fråga om återfall i brott. En förutsättning för ett system där vanliga påföljdsregler är tillämpliga också beträffande psykiskt störda lagöverträdare är att psykiatrisk vård kan komma till stånd under verkställigheten av olika påföljder.
En följd av att en psykiskt störd lagöverträdare ska kunna dömas till samma påföljder som andra lagöverträdare blir också att samhällstjänst, kontraktsvård med alternativstraff samt fängelse som verkställs genom elektronisk övervakning ska kunna användas även för psykiskt störda lagöverträdare som döms för brott.
Överlämnande till rättspsykiatrisk vård avskaffas som särskild påföljd. Denna påföljd behövs inte längre eftersom psykiatrisk vård ska ges oavsett vilken av de vanliga påföljderna som döms ut. Rättspsykiatrisk vård ska dock finnas kvar som benämning på sådan psykiatrisk tvångsvård som ges under verkställigheten av påföljder som innefattar frihetsberövande, under anhållnings- eller häktningstid och när en rättspsykiatrisk utredning görs.
5.4.4 Psykiatrisk vård ska tillgodoses oberoende av straffrättslig reaktion
Psykiskt störda lagöverträdare som döms till fängelse och som har behov av psykiatrisk vård ska ges sådan vård under verkställigheten av fängelsestraffet, antingen i frivillig form enligt HSL eller i form av tvångsvård enligt LRV. Frågan om vårdbehovet ska avgöras efter en rent medicinsk bedömning, antingen i form av ett särskilt vårdbeslut i en rättspsykiatrisk utredning eller genom ett vårdintyg.
En yttersta tidsgräns för vård under verkställigheten sätts av tidpunkten för den villkorliga frigivningen. Är man fortfarande i behov av vård när tiden för villkorlig frigivning infaller, kan vård
Psykansvarskommitténs förslag… SOU 2012:17
310
fortsätta att ges i frivillig form enligt HSL eller tvångsvis enligt LPT, om förutsättningarna enligt den lagen är uppfyllda. För villkorligt frigivna kan en särskild föreskrift om läkarvård meddelas för prövotiden.
Om den dömde tillfrisknar innan straffet avtjänats, ska han eller hon i princip föras över till en kriminalvårdsanstalt för att fortsätta verkställigheten där fram till tidpunkten för den villkorliga frigivningen. För att inte riskera att ett gott behandlingsresultat spolieras vid övergång från en vårdinrättning till en anstalt bör det införas en möjlighet för den dömde att få psykiatrisk vård på ett behandlingshem under slutet av verkställigheten. Skulle en dömd insjukna på nytt före den villkorliga frigivningen, får han eller hon återvända till sjukvården. Även den som insjuknar först under verkställigheten av ett fängelsestraff och som är i behov av psykiatrisk vård ska få detta behov tillgodosett.
För att erforderlig vård ska komma till stånd i framtiden krävs det att kriminalvården i större utsträckning uppmärksammar de intagna som kan behöva psykiatrisk vård och ser till att de blir läkarundersökta. De intagna som är i behov av psykiatrisk vård måste sedan ges vård antingen på anstalten eller inom den allmänna sjukvården.
Psykiatrisk vård ska kunna utgöra ett särskilt skäl för skyddstillsyn och för skyddstillsyn med särskild behandlingsplan (kontraktsvård). Sådan vård ska också särskilt beaktas vid bedömningen av om en intagen ska beviljas tillstånd till vistelse utanför anstalt genom en utslussningsåtgärd i form av en vårdvistelse, 11 kap. 3 § FäL2. Psykiatrisk vård som inletts i anslutning till brottet ska också kunna påverka påföljdsbestämningen enligt 29 kap. 5 § BrB.
5.4.5 Slutet boende – en ny form av verkställighet av fängelse
Kommittén föreslår att en ny form för verkställighet av fängelse, slutet boende, införs för vissa funktionshindrade. Verkställighet av fängelsestraff i ett slutet boende bör kunna bli aktuellt för tre olika grupper av funktionshindrade, nämligen personer med utvecklingsstörning, personer med autism eller autismliknande tillstånd samt personer som drabbats av ett begåvningshandikapp i vuxen ålder.
2 En utslussningsåtgärd i form av vårdvistelse motsvarar det som tidigare ofta benämndes § 34-placering enligt den nu upphävda KvaL.
SOU 2012:17 Psykansvarskommitténs förslag…
311
Till den första gruppen räknas personer med en intellektuell funktionsnedsättning som beroende på grad och miljö utgör ett handikapp. Den sammanhänger med en under individens utvecklingsperiod inträffad brist eller skada. Orsaken till bristen eller skadan saknar betydelse. Med autism och autismliknande tillstånd avses sådana djupgående störningar i fråga om social förmåga, kommunikation och beteende som medför ett allvarligt funktionshinder i fråga om psykosocial eller pedagogisk anpassning. I den tredje gruppen ingår personer som efter utvecklingsåren har fått en hjärnskada och till följd härav ett betydande och bestående begåvningsmässigt funktionshinder. Utlösande faktorer kan vara sjukdomar av kroppslig art eller skador som föranletts av yttre våld, t.ex. trafikolyckor.
Den som tillhör någon av dessa grupper bör inte automatiskt bli föremål för den nya formen av verkställighet utan det bör också krävas att den dömde på grund av sitt funktionshinder har ett särskilt behov av stöd och service och att omsorgsbehovet inte kan tillgodoses i en vanlig kriminalvårdsanstalt.
Modellen ska vara ett slutet gruppboende uppbyggt enligt principerna i LSS. SiS ska ansvara för verkställigheten av slutet boende.
5.4.6 Samhällsskyddsåtgärder – en ny reaktion i det straffrättsliga systemet
Kommittén anser att intresset av samhällsskydd i särskilda fall bör kunna beaktas som en självständig, kompletterande faktor. Detta bör vara möjligt i samband med påföljdsbestämningen och verkställigheten av straffrättsliga reaktioner för mycket allvarliga gärningar vilka riktat sig mot eller medfört fara för någon annans liv eller hälsa. En särskild form av reaktion, benämnd samhällsskyddsåtgärd, ska därför införas i det straffrättsliga systemet.
Samhällsskyddsåtgärder ska, om inte ett väsentligt intresse av samhällsskydd kan tillgodoses genom straff eller andra åtgärder, kunna beslutas för den som begått straffbelagda gärningar i två olika situationer. Den ena situationen är i form av en åtgärd i samband med gärningar som inte medför ansvar på grund av otillräknelighet men där det på grund av gärningsmannens psykiska tillstånd och övriga förhållanden finns en påtaglig risk för återfall i allvarliga integritetskränkande handlingar. Den andra situationen är samhällsskyddsåtgärder i form av beslut om en tidsobestämd påföljd vid
Psykansvarskommitténs förslag… SOU 2012:17
312
synnerligen allvarliga brott mot liv eller hälsa i fall det föreligger en påtaglig återfallsrisk samtidigt som det frihetsberövande som annars skulle ha dömts ut inte är tillräckligt för att tillgodose samhällsskyddsintresset.
En samhällsskyddsåtgärd bör kunna verkställas på olika sätt beroende på t.ex. vårdbehov, omsorgsbehov, skyddsbehov eller ålder. Ett sådant system innebär att flera olika huvudmän kan bli aktuella, beroende på vilken form av verkställighet som aktualiseras. Verkställigheten av en samhällsskyddsåtgärd ska enligt förslaget inledas
• genom intagning på sjukvårdsinrättning för rättspsykiatrisk vård, om ett psykiatriskt vårdbehov föreligger,
• genom intagning på särskild institution för missbruksvård (LVMhem), om förutsättningar för sådan vård föreligger,
• genom slutet boende, om förutsättningar för sådan verkställighet föreligger,
• eller annars genom intagning i kriminalvårdsanstalt.
Om den som ska tas in för verkställighet på anstalt är under 18 år, ska verkställigheten i stället äga rum på ett särskilt ungdomshem.
Samhällsskyddsåtgärderna ska regleras i ett särskilt kapitel i BrB och i en särskild verkställighetslag. Både frågan om en samhällsskyddsåtgärd ska dömas ut i ett brottmål och frågan om den ska bestå vid senare kontinuerliga omprövningar ska prövas av allmän domstol. Beslut om verkställighet eller vistelser i frihet ska beslutas av respektive verkställighetsmyndighet. Om åklagaren motsätter sig ett sådant beslut i ett särskilt fall, ska dock frågan i stället prövas av allmän domstol.
5.4.7 Rättspsykiatriska utredningar i ett reformerat system
Två nya utredningsformer införs, ansvarsutredning och samhällsskyddsutredning, i stället för dagens rättspsykiatriska undersökningar.
En ansvarsutredning ska ge underlag för att pröva frågan om tillräknelighet. En sådan utredning ska uttala sig om den misstänkte vid gärningstillfället led av en sådan störning som krävs för otillräknelighet och om han eller hon till följd av störningen saknat förmåga att inse gärningens innebörd eller att anpassa sitt hand-
SOU 2012:17 Psykansvarskommitténs förslag…
313
lande efter en sådan insikt. Om gärningsmannen led av en lägre grad av störning vid gärningstillfället, ska i stället detta framgå av ansvarsutredningen.
En samhällsskyddsutredning ska ge underlag för att bedöma behovet av en samhällsskyddsåtgärd. En sådan utredning ska uttala sig om huruvida det föreligger en påtaglig risk för återfall i liknande brottslighet. Domstolen ska också ha rätt att besluta om en samhällsskyddsutredning vid omprövning av en samhällsskyddsåtgärd under verkställigheten.
En ansvars- eller samhällsskyddsutredning bör föregås av en mindre undersökning motsvarande dagens s.k. § 7-undersökning. Denna typ av utredning bör kallas mindre rättspsykiatrisk utredning.
5.4.8 Staten tar ett större ansvar för den rättspsykiatriska vården
Staten ska ta ett större ansvar för den rättspsykiatriska vården genom att överta finansieringen av vården. Driften ska dock ligga kvar hos sjukvårdshuvudmännen. Som ett första steg bör en förstärkt statsbidragsmodell ligga till grund för det ökade statliga ansvaret. Om de nuvarande problemen inom en försöksperiod om fyra år inte kan lösas på ett tillfredsställande sätt med en sådan modell, bör i stället en mera renodlad myndighetsmodell införas. En organisationskommitté bör omgående tillsättas med uppgift att genomföra förändringen. Kommittén bör också få till uppdrag att under försöksperioden fortlöpande följa verksamheten och utvärdera denna.
En förstärkt statsbidragsmodell måste kunna kombinera kvalitetsinriktad målstyrning och tillgång till distinkta styrmedel på den nationella nivån med stor delaktighet i beslutsprocessen från sjukvårdshuvudmännens sida. Den måste också ge goda möjligheter till anpassning på såväl den lokala/regionala nivån som på individnivå.
Modellen bör vila på tre grundpelare
• kvalitativa och tydliga verksamhetsmål på alla nivåer
• enkelhet och flexibilitet i betalningssystemet
• en förstärkt tillsyn och ett utvecklat system för uppföljning och utvärdering.
Psykansvarskommitténs förslag… SOU 2012:17
314
Modellen bör dessutom förstärkas på olika sätt genom att
• staten får tillgång till mera direkta styrmedel än vad som annars är vanligt i förhållande till den kommunala sektorn
• samverkansnämnden får sådana befogenheter och mandat att den kan fullgöra uppgiften som ett organ för samordningen på nationell nivå
• modellen införs på försök och ersätts av en mera renodlad myndighetsmodell, om den visar sig inte lösa de problem som finns.
5.4.9 Övriga frågor
När det gäller skadestånd, förverkande och andra följder av en gärning ska en generell bestämmelse införas som med brott jämställer en gärning då gärningsmannen inte uppfyller det föreslagna kravet på tillräknelighet. Begåendet av en gärning ska i de fallen kunna leda till samma följder som ett brott, förutsatt att gärningsmannen har vållat skadan uppsåtligen eller av vårdslöshet.
En möjlighet till fastställelsedom i brottmål införs. I en sådan dom ska prövas om den tilltalade har begått den åtalade gärningen. Fastställelsedomen ska kunna användas endast i de fall frihet från ansvar föreligger på grund av att tillräknelighetsrekvisitet inte är uppfyllt. Ett fastställande i dom av att den tilltalade begått den åtalade gärningen ska också kunna förenas med att en samhällsskyddsåtgärd döms ut samt med ställningstagande till enskilt anspråk och frågor om förverkande, utvisning eller annan särskild rättsverkan.
Den nuvarande påföljdsförbudsregeln i 1 kap. 6 § BrB som avser lagöverträdare under 15 år görs om till en ansvarsfrihetsregel. Detta innebär att den som begår en gärning innan han eller hon har fyllt 15 år inte ska kunna dömas till straffrättsligt ansvar, till skillnad från nuvarande reglering då den minderårige kan begå brott men inte dömas till påföljd för detta. Däremot ska han eller hon kunna bli skadeståndsskyldig på samma sätt som i dag. Likaså ska förverkande kunna ske.
Följdändringar görs beträffande reglerna om förverkande av arv så att dessa ska omfatta också den som inte uppfyller kravet på tillräknelighet.
SOU 2012:17 Psykansvarskommitténs förslag…
315
5.4.10 Ekonomiska konsekvenser
Förslagen bör leda till en bättre och mer ändamålsenlig fördelning av de resurser som nu satsas på psykiatrisk vård för lagöverträdare. Detta bör medföra att fler lagöverträdare som har behov av psykiatrisk vård också får sådan vård, såväl under verkställigheten av en frihetsberövande påföljd som vid verkställighet ute i samhället. De totala kostnaderna för rättspsykiatrisk vård och annan psykiatrisk vård för lagöverträdare kommer inte att öka, men resursfördelningen blir annorlunda än i dagens system.
317
6 Nordiska förhållanden
6.1 Finland
6.1.1 Psykiatrisk sjukhusvård oberoende av patientens vilja
Bestämmelser om psykiatrisk sjukhusvård oberoende av patientens vilja finns i den finska mentalvårdslagen.1 Beslut om sådan vård kan enligt 8 § mentalvårdslagen meddelas endast om
• patienten konstateras vara mentalsjuk,
• patientens vårdbehov på grund av mentalsjukdomen är sådant att hans sjukdom väsentligt skulle förvärras eller det allvarligt skulle äventyra hans eller andras hälsa eller säkerhet om han inte får vård, och
• andra mentalvårdstjänster inte är lämpliga eller de är otillräckliga.
En minderårig kan oberoende av sin vilja meddelas beslut om psykiatrisk sjukhusvård också om han eller hon på grund av allvarliga mentala störningar har ett sådant behov av vård att hans eller hennes sjukdom väsentligt skulle förvärras eller hans, hennes eller andras hälsa eller säkerhet allvarligt skulle äventyras, om han eller hon inte får vård och inga andra mentalvårdstjänster är lämpliga.
En person kan tas in på sjukhus för observation för att utreda om det beträffande honom eller henne finns förutsättningar för beslut om vård oberoende av patientens vilja. För remiss till observation ska en läkare undersöka patienten. Om läkaren anser det nödvändigt att fatta beslut om vård ska han eller hon skriva ett läkarutlåtande, en observationsremiss. Observationsremissen ska innehålla ett motiverat ställningstagande till om det sannolikt finns förutsättningar för beslut om vård. Patienten kan tas in för observation på basis av
1 14.12.1990/1116.
Nordiska förhållanden SOU 2012:17
318
en observationsremiss. Remissen ska bygga på en undersökning av patienten som gjorts högst tre dagar tidigare. Ett villkor för intagning för observation är att det sannolikt finns förutsättningar för beslut om vård (9 § mentalvårdslagen).
Den ansvarige läkaren ska senast den fjärde dagen efter intagning för observation ge ett skriftligt observationsutlåtande om den som har tagits in. Observationsutlåtandet ska innehålla ett motiverat ställningstagande till om det finns förutsättningar för beslut om vård oberoende av patientens vilja. Observationen ska genast avbrytas och den intagne skrivas ut från sjukhuset om det under observationstiden framgår att det inte finns förutsättningar för att bestämma att den som intagits för observation ska tas in för vård. Den intagne ska inte skrivas ut från sjukhuset om han eller hon vill stanna kvar för frivillig vård (10 § mentalvårdslagen).
Innan beslut om vård fattas ska det klarläggas vad den som har tagits in för observation själv anser. Om han eller hon är minderårig, ska även föräldrar och vårdnadshavare samt den som omedelbart före intagningen för observation haft hand om den minderåriges vård och uppfostran om möjligt beredas tillfälle att bli hörda.
Det är som huvudregel den överläkare som ansvarar för den psykiatriska vården vid sjukhuset som beslutar om den som har varit intagen för observation ska tas in för vård oberoende av sin vilja eller inte. Om överläkaren är jävig eller har förhinder kan beslutet fattas av någon annan specialist, i första hand i psykiatri. Beslutet ska vara skriftligt och bygga på observationsremissen, observationsutlåtandet och sjukjournalen. Det ska innehålla ett motiverat ställningstagande till om det finns förutsättningar för vård oberoende av patientens vilja. Beslutet ska fattas senast den fjärde dagen efter intagningen för observation. Det ska utan dröjsmål delges patienten. Om beslutet gäller någon som är minderårig ska det genast underställas förvaltningsdomstolen. Ett beslut om att någon ska tas in för vård får överklagas genom besvär hos förvaltningsdomstolen (11 § och 24 § 1 mom. mentalvårdslagen).
Patienten får med stöd av ett intagningsbeslut enligt 11 § mentalvårdslagen hållas kvar oberoende av sin vilja i högst tre månader. Om det före utgången av denna tid förefaller uppenbart att det är nödvändigt att vården fortsätter även efter denna tid, men samförstånd om detta inte uppnås med patienten, måste ett nytt observationsutlåtande ges för klarläggande av om det fortfarande finns förutsättningar för beslut om vård oberoende av patientens vilja. Överläkaren ska innan vården har pågått i tre månader besluta om
SOU 2012:17 Nordiska förhållanden
319
vården ska fortsätta eller avslutas. Ett beslut om fortsatt vård ska utan dröjsmål delges patienten och genast underställas förvaltningsdomstolen. Beslutet får överklagas genom besvär hos förvaltningsdomstolen. Med stöd av ett beslut om fortsatt vård får patienten oberoende av sin vilja hållas intagen för vård i högst sex månader. Därefter ska det på nytt enligt 9 och 10 §§ undersökas om det finns förutsättningar för beslut om vård oberoende av patientens vilja (12 § och 24 § 1 mom. mentalvårdslagen).
Det finns även i Finland en möjlighet till konvertering av en patient från frivillig vård till vård oberoende av vilja. Detta kan ske när patienten vill bli utskriven från frivillig vård, men läkaren anser att det i stället för ett avslutande av vården finns förutsättningar för vård oberoende av vilja. Patienten ställs då under observation och beslut om vård oberoende av vilja ska fattas på basis av observationsutlåtandet senast den fjärde dagen efter att patienten meddelat att han vill bli utskriven. Om beslutet gäller någon som är minderårig ska det genast underställas förvaltningsdomstolen (13 § mentalvårdslagen).
Om det vid vården visar sig att det inte finns förutsättningar för vård oberoende av patientens vilja, ska vården genast avslutas och patienten skrivas ut från sjukhuset, om han så önskar (14 § mentalvårdslagen).
6.1.2 Krav på tillräknelighet
I Finland är tillräknelighet en förutsättning för straffbarhet. Gärningsmannen är otillräknelig, om han eller hon vid tidpunkten för gärningen på grund av en mentalsjukdom, ett gravt förståndshandikapp, en allvarlig mental störning eller en medvetanderubbning inte kan förstå gärningens faktiska natur eller rättsstridighet eller om hans eller hennes förmåga att kontrollera sitt handlande av någon sådan anledning är nedsatt på ett avgörande sätt, 3 kap. 4 § strafflagen.2Ett självförvållat rus eller någon annan tillfällig självförvållad medvetanderubbning ska inte beaktas vid bedömningen av tillräkneligheten, om det inte finns särskilt vägande skäl för det.
Medicinska faktorer som kan medföra otillräknelighet är allvarlig psykisk störning som uppfyller kriterierna på mentalsjukdom, svår demens, grav intellektuell funktionsnedsättning och medvetande-
2 19.12.1889/39.
Nordiska förhållanden SOU 2012:17
320
rubbning.3 Enligt finska förarbeten4 avses med mentalsjukdom en sådan allvarlig mental störning, till vilken hänför sig en uppenbart störd verklighetsuppfattning och som kan ses som psykotisk. Med detta avses enligt den sjukdomsklassifikation som togs i bruk i Finland år 1987 bl.a. svåra former av demens, deliriumtillstånd, organiska och andra vanföreställningstillstånd, olika former av schizofreni, allvarliga depressionstillstånd samt manodepressiva psykoser.
Med grav intellektuell funktionsnedsättning avses personer med IQ under 50–60.5 En medvetanderubbning kan vara ett epileptiskt anfall eller därmed sammanhängande förvirring efteråt eller en toxisk psykos som inte beror på självförvållat rus, utan på att någon oförmärkt gett eller tvingat i personen berusningsmedel. Även förgiftningar och infektioner kan hänföras till medvetanderubbningar. Det är ytterst ovanligt att medvetanderubbningar medför otillräknelighet.6
Det finns i Finland exempel på att en gärningsman har bedömts som otillräknelig beträffande vissa gärningar och tillräknelig när det gäller andra gärningar. Detta är dock mycket sällsynt.
6.1.3 Nedsatt tillräknelighet
Nedsatt tillräknelighet föreligger när gärningsmannens förmåga att förstå gärningens faktiska natur eller rättsstridighet eller att kontrollera sitt handlande är avsevärt nedsatt vid tidpunkten för gärningen på grund av en mentalsjukdom, ett förståndshandikapp, en allvarlig mental störning eller en medvetanderubbning.
Om gärningsmannen är nedsatt tillräknelig bestäms straffet enligt en lindrigare straffskala. Detta innebär att brottets straffminimum sänks, men att det fortfarande finns en möjlighet att bestämma straffet inom hela straffskalan för brottet. (3 kap. 4 § och 6 kap. 8 § strafflagen)
Medicinska faktorer bakom nedsatt tillräknelighet kan vara tidig eller lindrig demens eller lindrig intellektuell funktionsnedsättning. Vidare kan det vara medicinska faktorer som grava personlighetsstörningar med tydligt nedsatt allmän funktionsförmåga hos per-
3 Enligt uppgift från Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården (Valvira). 4 Regeringens proposition till Riksdagen med förslag till revidering av lagstiftningen om straffrättens allmänna läror, RP 44/2002 rd, s. 49 f. 5 Enligt uppgift från Valvira. 6 Enligt uppgift från Valvira.
SOU 2012:17 Nordiska förhållanden
321
sonen eller de gravaste stadierna av alkoholism med exempelvis organiska förändringar eller kognitiv nedsättning.7
6.1.4 Otillräknelighet i samband med åtalsprövningen
I Finland leds förundersökningen som huvudregel av polisen (14 § förundersökningslagen, 449/1987). Åklagaren är förundersökningsledare endast i de fall den misstänkte är polis.
I de flesta fall konstateras otillräknelighet först i samband med en sinnesundersökning som domstolen beslutat om. Det finns dock möjlighet att i viss mån beakta otillräknelighet redan i samband med åtalsprövningen.
Allmän åklagare har skyldighet att väcka åtal om det finns sannolika skäl för att den misstänkte är skyldig till brottet (1 kap. 6 § lagen om rättegång i brottmål8). Under vissa förutsättningar har dock åklagaren rätt att låta bli att väcka åtal (åtalseftergift). Åtalseftergift kan ske i form av s.k. processuell åtalseftergift. Sådan eftergift kan bl.a. ges om det inte är fråga om något brott eftersom det saknas straffansvar då gärningsmannen varit otillräknelig vid gärningstidpunkten. Av allmän anvisning till åklagarna9 krävs det för att åtalsprövningen ska kunna resultera i åtalseftergift i sådana fall att det finns en övertygande utredning i förundersökningsmaterialet till stöd för otillräknelighet. Enligt anvisningen hör det i de flesta fall till domstolen att bedöma tillräknelighetsfrågor.
Beslut om åtalseftergift kan även vara av påföljdsnatur. Det kan i sådana fall bl.a. röra sig om att en rättegång och ett straff anses oskäliga eller inte ändamålsenliga med hänsyn till gärningsmannens personliga förhållanden eller social- och hälsovårdsåtgärder. Enligt den allmänna anvisningen till åklagarna kan en sådan åtalseftergift vara ändamålsenlig när gärningsmannen vårdas på anstalt t.ex. på grund av utvecklingsstörning eller sinnessjukdom.
7 Enligt uppgift från Valvira. 8 11.7.1997/689. 9 Riksåklagarämbetet, RÅ 2007:4, Allmän anvisning till åklagarna, Hur beslut att inte väcka åtal sätts upp samt beslutets innehåll.
Nordiska förhållanden SOU 2012:17
322
6.1.5 Undersökning av den åtalades tillräknelighet i samband med rättegången
Som utgångspunkt råder det vid rättegången fri bevisprövning. Av 17 kap. 2 § rättegångsbalken10 framgår att ”Rätten äger efter samvetsgrann prövning av alla omständigheter, som förekommit, avgöra, vad i målet skall anses vara sant”.
Domstolen kan bestämma att sinnestillståndet hos en svarande i brottmål ska undersökas (sinnesundersökning), 17 kap. 45 § första stycket rättegångsbalken. Förordnande om sinnesundersökning sker huvudsakligen vid brott mot liv.11 Det är bara någon enstaka minderårig som genomgår sinnesundersökning varje år. En sinnesundersökning får ske om
1. domstolen i en mellandom enligt 11 kap. 5 a § i lagen om rätte-
gång i brottmål har konstaterat att svaranden har förfarit på ett sådant straffbart sätt som anges i åtalet,
2. det är motiverat att svarandens sinnestillstånd undersöks, och
3. svaranden samtycker till sinnesundersökningen eller svaranden
är häktad eller åtalas för ett brott som kan medföra strängare straff än fängelse i ett år.
I en mellandom enligt 11 kap. 5 a § lagen om rättegång i brottmål avgörs frågan om det har visats att svaranden har förfarit på ett sådant straffbart sätt som anges i åtalet. Samtidigt kan domstolen genom mellandom avgöra en fråga som gäller privaträttsliga anspråk eller andra yrkanden. Efter sinnesundersökningen avgör domstolen vilket brott svaranden har gjort sig skyldig till och avgör målet i övriga delar.
Domstolen kan på framställning av åklagaren, den misstänkte eller den misstänktes intressebevakare, under de förutsättningar som anges i punkterna 2 och 3 ovan, förordna om sinnesundersökning redan under förundersökningen eller före huvudförhandlingen, 17 kap. 45 § andra stycket rättegångsbalken. Ett sådant beslut får fattas om den misstänkte har erkänt att han eller hon har gjort sig skyldig till en straffbar gärning eller om det annars är klart att en sinnesundersökning är nödvändig. Det finns möjlighet att överklaga ett beslut om sinnesundersökning.
10 1.1.1734/4. 11 I Finland begås 120–140 mord eller dråp per år.
SOU 2012:17 Nordiska förhållanden
323
Bedömningen av tillräknelighet kan också ske utifrån ett skriftligt sakkunnigutlåtande som inhämtas från en läkare (17 kap. 44 § rättegångsbalken). Detta är en undersökning om personens tillräknelighet utifrån tillgängliga dokument. Sådana utlåtanden inhämtas endast i ett fåtal fall per år.12
I andra fall inhämtar domstolen inte utredning, utan bedömningen av tillräkneligheten baseras på vad parterna anfört och parternas egen utredning i form av läkarutlåtanden m.m. Exempel på sådana fall är då en person som uppenbart inte har agerat tillräkneligt är åtalad för ett lindrigt brott. Det kan då upplevas som att det blir för ”tungt” med en sinnesundersökning och att annan utredning kan vara tillräcklig.
6.1.6 Utförandet av sinnesundersökningen
En sinnesundersökning tar i genomsnitt fem veckor (högst två månader) och utförs alltid på sjukhus. Det är Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården (Valvira)13 som bestämmer var undersökningen ska äga rum (16 § mentalvårdslagen). Vid sinnesundersökningen sker en bedömning av gärningsmannens tillräknelighet vid gärningstidpunkten. Undersökningen utmynnar i ett utlåtande från en läkare som tillställs Valvira. På basis av läkarutlåtandet avger Valviras rättspsykiatriska nämnd ett eget utlåtande i saken till domstolen. Ordförande i nämnden är en tjänsteman inom Valvira (överdirektör eller biträdande direktör). Övriga medlemmar i nämnden företräder sakkunskap inom rättspsykiatri, kommunal psykiatri och juridik. Föredraganden är medicinalråd eller överläkare vid Valvira och specialist i rättspsykiatri.
Antalet utlåtanden om sinnesundersökning som behandlas av Valviras rättspsykiatriska nämnd är cirka 125 stycken per år.14 Av de som genomgår sinnesundersökning bedöms cirka 20 procent vara otillräkneliga. Andelen otillräkneliga har varit relativt konstant under en längre tid. Nämndens utlåtande avviker från läkarens i cirka fem procent av fallen.
12 Nio utlåtanden under år 2007 och sex utlåtanden under år 2008. 13 Valvira är en myndighet som lyder under Social- och hälsovårdsministeriet. 14 År 2007 och 2008 var antalet utlåtanden 126 stycken per år.
Nordiska förhållanden SOU 2012:17
324
6.1.7 Vård oberoende av den åtalades vilja efter avslutad sinnesundersökning
Nämnden för rättspsykiatriska ärenden vid Institutet för hälsa och välfärd (nämnden hörde tidigare till Valvira) ska besluta att den åtalade ska tas in för vård oberoende av sin vilja om det finns förutsättningar för detta när en sinnesundersökning har utförts (17 § mentalvårdslagen).15 Ett sådant beslut får överklagas genom besvär hos förvaltningsdomstolen (24 § 2 mom. mentalvårdslagen). Beslut om sådan vård fattas i 30–35 fall per år. Nämnden beslutar då också vid vilket sjukhus vården ska inledas. I de flesta fall placeras den åtalade på något av de båda statliga mentalsjukhusen i Vasa respektive Kuopio. Det förekommer emellertid även att patienterna vårdas på kommunala sjukhus i närheten av hemorten. Hemortens sjukhus ansvarar för vårdkostnaderna på det statliga sjukhuset om inte vårdansvaret kan tas över. Vårdtiden för de personer som under 2008 skrevs ut från vård oberoende av vilja vid någon av de båda statliga mentalsjukhusen, och som intagits dit efter beslut av Valvira, var i genomsnitt 8 år.
Det är det anvisade sjukhusets chefläkare som bestämmer när patienten ska tas in för vård. På detta sätt kan inte verkets beslut i sig föranleda någon överbeläggning. I avvaktan på att en vårdplats vid sjukhuset blir ledig får patienten kvarstanna på den vårdinrättning där sinnesundersökningen ägt rum.16
Vården får med underlag av ett beslut av nämnden för rättspsykiatriska ärenden pågå under högst sex månader. Före utgången av denna tid ska det ges ett observationsutlåtande om patienten för klarläggande av om det fortfarande finns förutsättningar för beslut om vård oberoende av patientens vilja. Frågan om vården ska fortsätta eller avslutas ska innan vården har varat i sex månader avgöras genom ett skriftligt beslut av den överläkare som ansvarar för den psykiatriska vården vid sjukhuset. Beslutet ska utan dröjsmål delges patienten och genast underställas förvaltningsdomstolen, varvid domstolen ska undersöka om det fortfarande finns förutsättningar för beslut om vård oberoende av patientens vilja. Ett beslut om att vården ska avslutas ska genast underställas nämnden för rättspsy-
15 Det finns i Finland ett förslag om att mentalvårdslagen ska ändras så att en gärningsman som konstaterats vara otillräknelig ska kunna meddelas beslut om psykiatrisk vård oberoende av hans eller hennes vilja också på grund av vissa andra allvarliga mentala störningar än mentalsjukdom. Med sådana störningar avses svåra personlighetsstörningar som ligger nära mentalsjukdom. 16 Uppgift från medicinalrådet Eira Hellbom vid Valvira.
SOU 2012:17 Nordiska förhållanden
325
kiatriska ärenden vid Valvira. Nämnden ska antingen fastställa beslutet om att vården avslutas eller fatta beslut om fortsatt vård. Med stöd av ett beslut om fortsatt vård får patienten oberoende av sin vilja hållas intagen för vård i högst sex månader. Nämndens beslut om fortsatt vård får överklagas genom besvär hos förvaltningsdomstolen (17 § och 24 § 2 mom. mentalvårdslagen).
6.1.8 Specialomsorger om åtalade utvecklingsstörda
I de fall det inte finns förutsättningar för att ta in den åtalade för vård oberoende av hans eller hennes vilja kan nämnden besluta om specialomsorger om utvecklingsstörda mot vederbörandes vilja (19 § mentalvårdslagen).17 Ett sådant beslut får överklagas genom besvär hos förvaltningsdomstolen (24 § 2 mom. mentalvårdslagen). Den åtalade flyttar då från undersökningsenheten direkt till en institution för utvecklingsstörda.
Specialomsorger om utvecklingsstörda mot vederbörandes vilja kan endast meddelas18
• om omvårdnad om personen inte kan ordnas på annat sätt, och
• om det är skäl att befara att personen utan omvårdnad kan råka i allvarlig livs- eller hälsofara, eller
• om det framgår av personens uppförande eller andra omständigheter att han eller hon på grund av sin utvecklingsstörning är farlig för annan persons säkerhet och i behov av omedelbara specialomsorger.
6.1.9 Domstolens bedömning av tillräknelighet och utredning av vårdbehov
Valviras nämndutlåtande om tillräknelighet och upplysningar om eventuellt förordnande om vård eller specialomsorg skickas till den domstol som begärt sinnesundersökningen. Därefter avgör domstolen frågan om tillräknelighet. Domstolen frångår nämndens bedömning i högst två–tre fall per år.
Om gärningsmannen bedöms vara otillräknelig ska han eller hon inte dömas till straffansvar. Domstolen meddelar dock en dom, i
17 Sådana beslut är mycket ovanliga, ett beslut år 2007 och tre beslut år 2008. 18 32 § 1 mom. lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda, 23.6.1977/519.
Nordiska förhållanden SOU 2012:17
326
vilken det avgörs vilket brott den åtalade gjort sig skyldig till. Om det inte är uppenbart onödigt ska domstolen låta utreda frågan om den åtalades behov av vård. Domstolen hänskjuter då frågan om den åtalades behov av psykiatrisk sjukvård till Valvira.19 Samtidigt kan domstolen besluta att den åtalade ska hållas i fängelse tills Valvira har meddelat sitt beslut. Om det är nödvändigt för att klarlägga behovet av psykiatrisk sjukhusvård kan Valvira bestämma att den åtalade ska tas in på sjukhus för undersökning i högst 30 dagar (3 kap. 4 § strafflagen och 21 § mentalvårdslagen). Beslutet om intagning på sjukhus för undersökning får överklagas genom besvär hos förvaltningsdomstolen (24 § 2 mom. mentalvårdslagen).
Om Valvira finner att det inte finns förutsättningar för vård oberoende av vilja ska den åtalade utan dröjsmål skrivas ut från sjukhuset eller friges från fängelset. Om det i ett sådant fall föreligger förutsättningar för specialomsorger om utvecklingsstörda, ska Valvira besluta om sådana specialomsorger mot vederbörandes vilja (22 § mentalvårdslagen).
Valvira ska besluta att den åtalade ska tas in för vård oberoende av sin vilja om det föreligger förutsättningar för sådan vård. Valvira bestämmer samtidigt var vederbörande initialt ska placeras. Vården får med underlag av ett sådant beslut pågå under högst sex månader. Före utgången av tidsfristen om sex månaders ska överläkaren besluta om vården ska avslutas eller fortsätta. Överläkarens beslut om att vården ska avslutas ska genast underställas Valvira som antingen ska fastställa beslutet att vården ska upphöra eller fatta beslut om fortsatt vård. En omprövning av vården ska ske var sjätte månad. Valviras beslut om intagning för vård eller att vården ska fortsätta får överklagas genom besvär hos förvaltningsdomstolen (24 § 2 mom. mentalvårdslagen).
När domstolen inte begär någon bedömning av vårdbehovet för en person som på grund av otillräknelighet inte dömts till ansvar kan det t.ex. röra sig om fall då personen redan är intagen för psykiatrisk vård på sjukhus eller hör till öppenvården.
19 Detta är ovanligt och sker endast i 4–6 fall per år.
SOU 2012:17 Nordiska förhållanden
327
6.1.10 Förvaltningsdomstolens roll i det psykiatriska vårdsystemet
I Finland kan mål enligt mentalvårdslagen komma under förvaltningsdomstolens prövning genom underställning eller besvär.
De beslut som ska underställas förvaltningsdomstolen är följande:
• Överläkarens beslut om vård oberoende av patientens vilja i de fall beslutet gäller en minderårig (11 § 3 mom. mentalvårdslagen).
• Beslut om fortsatt vård utöver tre månader från överläkarens beslut om vård (12 § 1 mom. mentalvårdslagen).
• Beslut om vård oberoende av vilja av den som tagits in av egen vilja i de fall beslutet gäller en minderårig (13 § 3 mom. mentalvårdslagen).
• Beslut om fortsatt vård utöver sex månader från Valviras beslut om vård efter avslutad sinnesundersökning (17 § 2 mom. mentalvårdslagen).
• Beslut om vård eller fortsatt vård i de fall en överföring av internationell verkställighet av vårdpåföljder är möjlig (22 p § 2 mom. mentalvårdslagen).
De beslut som får överklagas genom besvär hos förvaltningsdomstolen är följande (24 § 1 och 2 mom. mentalvårdslagen):
• Beslut av en sjukhusläkare om intagning för vård eller fortsatt vård oberoende av patientens vilja.
• Beslut att patientens egendom ska omhändertas.
• Beslut att patientens kontakter ska begränsas (med stöd av
22 j § 2 mom.).
• Beslut av Valvira om att någon oberoende av sin vilja ska tas in för vård eller att vården ska fortsätta.
• Beslut av Valvira att någon ska tas in på sjukhus för undersökning för att klarlägga behovet av psykiatrisk sjukhusvård för någon som inte dömts till straff (21 § 2 mom.).
• Beslut av Valvira som gäller meddelande av specialomsorger oberoende av patientens vilja.
Nordiska förhållanden SOU 2012:17
328
När det gäller ett beslut om intagning för vård av en minderårig eller beslut om fortsatt vård för honom eller henne får ändring sökas av den minderårige själv om han eller hon har fyllt 12 år, av hans eller hennes föräldrar och vårdnadshavare samt av dem som omedelbart före beslutet om vård haft hand om den minderåriges vård och uppfostran.
Det är mycket ovanligt att förvaltningsdomstolen håller muntlig förhandling i mål enligt mentalvårdslagen. I de fall det sker hålls förhandlingen vid domstolen och i vissa fall på sjukhuset.
6.1.11 Avtjänande av hela strafftiden i fängelse
Enligt finsk rätt ska den som avtjänar fängelsestraff på viss tid friges villkorligt när han eller hon har avtjänat två tredjedelar av straffet. Den som begått brott före 21 års ålder ska friges villkorligt efter att ha avtjänat hälften av strafftiden. En intagen som under tre år före brottet inte avtjänat ett fängelsestraff i ett fängelse ska friges villkorligt när hälften av straffet eller en tredjedel av straffet för ett brott som han eller hon begått före 21 års ålder avtjänats (2 c kap. 5 § strafflagen).
Domstolen kan i vissa fall besluta att den dömde ska friges från fängelset först när han eller hon har avtjänat hela den ådömda strafftiden.20 Ett sådant beslut tas av domstolen, efter yrkande av åklagaren, i samband med att fängelsestraffet döms ut. Detta kan enligt 2 c kap. 11 § strafflagen bli aktuellt om följande tre förutsättningar samtidigt är uppfyllda.
1. Gärningsmannen ska dömas till fängelse på viss tid, minst tre år, för något av följande brott: Mord, dråp, dråp under förmildrande omständigheter, grov misshandel, grov våldtäkt, grovt sexuellt utnyttjande av barn, grovt rån, grovt sabotage, folkmord, brott mot mänskligheten, grovt brott mot mänskligheten, krigsförbrytelse, grov krigsförbrytelse, grov människohandel, tagande av gisslan, grovt äventyrande av andras hälsa, kärnladdningsbrott, kapning, brott som begåtts i terroristiskt syfte eller för försök till något sådant brott eller medverkan till det.
2. Gärningsmannen har under de tio år som föregick brottet gjort sig skyldig till ett brott som nämns under punkten 1, eller att ett sådant brott har begåtts inom tre år efter det att han eller hon
20 Beslut om avtjänande av hela strafftiden har skett i 6–7 fall sedan år 2003.
SOU 2012:17 Nordiska förhållanden
329
frigetts från avtjänande av hela strafftiden i fängelse eller från fängelse på livstid, eller efter det att han eller hon har frigetts villkorligt efter att ha avtjänat fem sjättedelar av straffet.21
3. Gärningsmannen ska på basis av de omständigheter som framgår av brotten och en utredning enligt 17 kap. 45 § tredje stycket rättegångsbalken anses vara synnerligen farlig för någon annans liv, hälsa eller frihet.
När ett gemensamt fängelsestraff på viss tid döms ut för två eller flera brott förutsätts det för beslut om avtjänande av hela strafftiden i fängelse att åtminstone ett av brotten är ett brott som nämns under punkten 1 och att straffet för detta brott skulle vara ett fängelsestraff på viss tid i minst tre år om straffet dömdes ut separat.
Domstolen ska förordna att den åtalade ska genomgå en sinnesundersökning innan ett beslut fattas om att hela strafftiden ska avtjänas i fängelse. Samtidigt ska domstolen begära ett utlåtande om huruvida den åtalade ska anses vara synnerligen farlig för någon annans liv, hälsa eller frihet (17 kap. 45 § tredje stycket rättegångsbalken).
Enligt 2 c kap. 12 § strafflagen kan den som förordnats att avtjäna hela strafftiden friges villkorligt efter att ha avtjänat fem sjättedelar av straffet, om han eller hon inte längre ska anses vara synnerligen farlig för någon annans liv, hälsa eller frihet. Villkorlig frigivning får dock ske tidigast när det förflutit tre år av fängelsetiden. Innan en fånge friges villkorligt kan han eller hon försättas i övervakad frihet på prov. Sådan övervakad frihet på prov sker också under tre månader före frigivningen beträffande den som inte friges villkorligt.
Ett ärende som gäller villkorlig frigivning av fångar som förordnats att avtjäna hela strafftiden i en straffanstalt ska behandlas vid Helsingfors hovrätt, där ärendet anhängiggörs på ansökan av fången i fråga.22 Hovrätten ska vid sin behandling av frågan begära ett utlåtande om den som avtjänar hela strafftiden fortfarande ska anses vara synnerligen farlig för annans liv, hälsa eller frihet.
21 Villkorlig frigivning efter fem sjättedelar av straffet kan under vissa förutsättningar ske av den som förordnats att avtjäna hela strafftiden. 22 1 § lagen om förfarandet vid frigivning av långtidsfångar, 23.9.2005/781.
Nordiska förhållanden SOU 2012:17
330
6.1.12 Psykiatrisk vård vid verkställighet av fängelsestraff
I Finland har fångvården ett eget hälsovårdssystem som även svarar för den psykiatriska vården för fängelseintagna. Det är fängelsernas primärhälsovård, psykologer och deltidsanställda psykiatriker som har hand om den frivilliga vården. För sluten psykiatrisk vård, inklusive tvångsvård, finns 54 platser vid Psykiatriska sjukhuset för fångar. Dit kan fångar remitteras från alla finska kriminalvårdsanstalter. För kvinnor som behöver psykiatrisk vård finns det åtta platser vid Sjukhuset för fångar i Tavastehus. Övriga platser vid detta sjukhus är avsedda för män med somatiska sjukdomar. Vid Psykiatriska sjukhuset för fångar förekommer endast akut psykiatrisk sjukvård. Den genomsnittliga vårdperioden vid sjukhusets två enheter är cirka 35 dagar.
I de fall plats inte kan beredas vid Psykiatriska sjukhuset för fångar köper fångvården psykiatrisk sjukhusvård från den allmänna sjukvården. Detta sker dock mycket sällan och endast i fråga om akuta situationer i östra eller norra Finlands fängelser.
Om en fånge är sjuk eller skadad och inte på tillbörligt sätt kan vårdas eller undersökas i fängelset, ska han eller hon under behövlig bevakning temporärt sändas för vård eller undersökning utanför fängelset (10 kap. 2 § fängelselagen). Det är fängelsedirektören som beslutar, efter att om möjligt ha hört en läkare, om att sända en fånge till vård eller undersökning.
Om en fånge på grund av en allvarlig sjukdom befinner sig i livsfara eller i ett tillstånd som kräver specialistvård, och om behandling av fången i fängelset eller i vård är särskilt svår att ordna, kan han eller hon friges för vård utanför fängelset (10 kap. 3 § fängelselagen). Det är Brottspåföljdsverket som beslutar om sådan frigivning. Beslutet fattas på framställning av fängelset och efter att ha hört överläkaren för Fångvårdsväsendet. I normalfallet sker vården utanför fängelset vid ett av de båda statliga mentalsjukhusen (Gamla Vasa sjukhus eller Niuvanniemi sjukhus). Ett problem som läkare vid Psykiatriska sjukhuset för fångar uppmärksammat är att en del fångar är tveksamma till att söka vård där på grund av rädsla för möjligheten att bli överflyttade till ett statligt mentalsjukhus och därigenom ”riskera” att underkastas psykiatrisk vård för en längre period. Av de fångar som vårdas vid Psykiatriska sjukhuset för fångar har hela 90 procent någon form av missbruksproblematik.
SOU 2012:17 Nordiska förhållanden
331
Trots att fången har frigetts för vård utanför fängelset anses strafftiden löpa under vården. Om den frigivne tillfrisknar innan strafftiden löper ut ska han eller hon förpassas till fängelset för att avtjäna den återstående delen av straffet (10 kap. 3 § fängelselagen). I de fall patienten behöver ytterligare psykiatrisk vård efter det att han eller hon blivit villkorligt frigiven kan läkaren besluta om vård enligt bestämmelserna i mentalvårdslagen.
6.2 Norge
6.2.1 Grund för straffansvar
För att kunna straffas måste lagöverträdaren vara tillräknelig vid tidpunkten för gärningen. Lagöverträdaren är inte tillräknelig om han vid gärningstillfället är
• under 15 år
• psykotisk,
• psykiskt utvecklingshämmad i hög grad eller
• har en stark störning av sitt medvetandetillstånd
En störning av medvetandetillståndet som är en följd av självförvållat rus, fritar inte från straff.23
Till skillnad från vad som gäller i Sverige, finns i Norge inget krav på orsakssamband mellan den psykiska sjukdomen/störningen och den brottsliga gärningen. För straffrihet är det alltså tillräckligt att konstatera att personen t.ex. var psykotisk vid gärningstidpunkten.
6.2.2 Annan rättsföljd av en straffbar handling
6.2.2.1 Psykiatrisk tvångsvård för otillräkneliga lagöverträdare
Den som är otillräknelig är fri från straff i traditionell bemärkelse men kan istället bli föremål för en ”straffrättslig reaktion” i form av dom på överföring till psykiatrisk tvångsvård (§ 62). Sådan vård ska komma till stånd om följande förutsättningar är uppfyllda:
23 § 20 i straffeloven (Lov 2005-05-20 nr 28).
Nordiska förhållanden SOU 2012:17
332
• lagöverträdaren har begått, eller försökt att begå, ett våldsbrott, ett sexualbrott, ett frihetsberövande brott, mordbrand eller något annat brott som kränker andras liv, hälsa, eller frihet,
• det är nödvändigt med sådan vård för att värna andras liv, hälsa eller frihet (även andras psykiska hälsa omfattas) och,
• i det fall brottet är av allvarlig art, det finns en närliggande fara för att lagöverträdaren på nytt kommer att begå ett allvarligt brott som kränker eller medför fara för andras liv, hälsa eller frihet
• alternativt, i det fall brottet är av mindre allvarlig art, lagöverträdaren tidigare har begått eller försökt att begå ett allvarligt brott som kränkt eller medfört fara för andras liv, hälsa eller frihet och det finns ett nära samband mellan det tidigare och det nu begångna brottet samt faran för återfall i ett nytt allvarligt brott är särskilt närliggande.
Såvitt gäller återfallsrisken anges att man vid värderingen av den ska fästa vikt vid det begångna brottet sett tillsammans med lagöverträdarens beteende, sjukdomsutveckling och psykiska funktionsnivå (§ 62 fjärde st.).
Det finns inget som hindrar att en lagöverträdare som döms till psykiatrisk tvångsvård blir föremål för öppen psykiatrisk tvångsvård. Vid dom på överföring till psykiatrisk tvångsvård ska dock alltid vården inledas med vård på en sluten psykiatrisk vårdavdelning under tre veckor.
Under åren 2002–2010 (juni) har 145 personer dömts till psykiatrisk tvångsvård.
6.2.2.2 Förfarandet i samband med psykiatrisk tvångsvård som har beslutats av domstol
En person som är otillräknelig kan, som nämnts, inte straffas för begånget brott men kan bli föremål för psykiatrisk tvångsvård efter beslut av domstol. Det är åklagarmyndigheten som ansvarar för att gärningsmannens psykiska tillstånd blir belyst vid rättegången och det är också åklagarmyndigheten som begär att domstolen ska utse två sakkunniga som ska vara behjälpliga i den delen. De sakkunniga tar del av förundersökningsmaterialet och inhämtar uppgifter från hälso- och sjukvården samt samtalar med den misstänkte. De redo-
SOU 2012:17 Nordiska förhållanden
333
gör därefter muntligt vid rättegången för sina slutsatser om den misstänktes sinnestillstånd vid tidpunkten för gärningen. Domstolen är inte bunden av de sakkunnigas ställningstaganden.
Efter att domstolen har dömt en person att överföras till psykiatrisk tvångsvård, och domen har vunnit laga kraft, ankommer det på den regionala hälso- och sjukvården att bestämma vilken psykiatrisk sjukvårdsenhet som ska ha behandlingsansvar för den dömde. Som nämnts ska vården alltid inledas med tre veckors sluten psykiatrisk vård och denna inledande vårdperiod är förlagd till den enhet som utpekats som behandlingsansvarig. Efter utgången av denna period kan den behandlingsansvarige läkaren fatta beslut om att den dömde ska överföras till en annan sluten vårdenhet eller, alternativt, att vården ska övergå från sluten till öppen psykiatrisk tvångsvård.
Beslut om överflyttning till annan sluten enhet eller övergång till öppen psykiatrisk tvångsvård kan överklagas av den dömde, hans närmast anhöriga och av åklagarmyndigheten till Kontrollkommissionen. Som huvudregel får ett sådant beslut inte verkställas förrän tiden för överklagande har löpt ut eller det är klarlagt att något överklagande inte kommer att ske.
Det ankommer på åklagarmyndigheten att kontinuerligt pröva om vården kan upphöra. Någon längsta tid för hur länge vården får fortsätta bestäms inte av domstolen. Vården ska pågå så länge som det finns risk för att personen i fråga återfaller i brott av allvarligt slag som kränker eller medför fara för andras liv, hälsa eller frihet om vården upphör. Om åklagarmyndigheten finner att det inte längre finns förutsättningar att upprätthålla åtgärden fattar myndigheten beslut om att den ska upphöra. Beslut om upphörande av åtgärden behöver alltså inte fattas av domstol.
En begäran om att vården ska upphöra kan göras av den dömde, hans närmast anhöriga och av den behandlingsansvarige läkaren. En sådan begäran får dock ges in tidigast ett år efter den inledande domen om psykiatrisk tvångsvård eller ett år efter en dom varigenom en begäran om upphörande av vården har avslagits.
Frågan om vården behöver fortsätta eller kan upphöra ska dock obligatoriskt underkastas tingsrättens prövning vart tredje år. Om vården behöver fortsätta ska åklagarmyndigheten, före utgången av denna tidsfrist, ansöka hos domstolen om förlängning av vården. I avsaknad av en sådan ansökan upphör vården.
Det bör slutligen nämnas att det i psykisk helsevernsloven återfinns bestämmelser som möjliggör att en person som dömts till
Nordiska förhållanden SOU 2012:17
334
psykiatrisk tvångsvård och som också undergått sådan vård under en tid, senare kan överföras till kriminalvårdsanstalt när han eller hon inte längre har ett psykiatriskt vårdbehov (§5–6). En framställning om en sådan överföring görs av den behandlingsansvarige läkaren till domstol som beslutar i ärendet. Enligt uppgift som lämnats till utredningen i juni 2010 har denna möjlighet till överföring inte utnyttjats.
6.2.2.3 Tvångsmässig omsorg för personer som är utvecklingsstörda i hög grad och som begått allvarliga brott
En lagöverträdare som vid gärningsögonblicket är psykiskt utvecklingsstörd i hög grad (IQ understigande 55) är att anse som otillräknelig och är därmed straffri (§ 20 c straffeloven). En sådan person kan emellertid bli föremål för särreaktionen ”tvungen omsorg” om det är nödvändigt för att skydda andras liv och hälsa och det finns en närliggande fara för att han eller hon på nytt ska begå ett nytt allvarligt brott, alternativt, i det fall brottet är av mindre allvarlig art, han eller hon tidigare har begått eller försökt att begå ett allvarligt brott som kränkt eller medfört fara för andras liv, hälsa eller frihet och det finns ett nära samband mellan det tidigare och det nu begångna brottet (§ 63).
Tvungen omsorg ska verkställas i en institution som är inrättad för den uppgiften inom den specialiserade hälso- och sjukvården. Om det anses lämpligt för den det berör och säkerhetshänsyn inte talar emot är det möjligt att genomföra verkställigheten utanför en sådan institution (i kommunal eller privat regi). Även vid en placering utanför institutionen behåller institutionen det överordnade ansvaret för genomförandet. Den som genomgår tvångsmässig omsorg kan kvarhållas och också hämtas tillbaka vid avvikelse, i sista hand med tvång. I strafflagen ges offentlig myndighet (polis m.m.) rätt att bistå vid sådana åtgärder (§ 63 tredje st.).
I Trondheim har inrättats en central institution för tvungen omsorg (”Sentral fagenhet for tvungen omsorg”) som har hela landet som upptagningsområde. Institutionen är administrativt knuten till den regionala psykiatriska säkerhetsavdelningen vid universitetssjukhuset S:t Olavs hospital i Trondheim men utgör en egen sektion. Vid institutionen finns fem sängplatser. I genomsnitt stannar en patient fem månader på institutionen innan överflyttning sker till
SOU 2012:17 Nordiska förhållanden
335
ett annat boende i kommunal eller privat regi. Under tiden på den centrala institutionen tillsätts en stödperson och inhämtas journalhandlingar samt sker en psykiatrisk, psykologisk och somatisk utredning, Vidare görs även en riskutredning. När det väl är klarlagt vilken behandling den dömde behöver så inleds den på institutionen. Parallellt med dessa åtgärder sker ett arbete med att finna ett lämpligt kommunalt boende som kan fortsätta att ge behandling och rehabilitering och sörja för att den dömde får stödinsatser som han eller hon behöver efter tiden på institutionen. Tidsåtgången för att kunna etablera ett boende utanför institutionen kan variera. Inför överflyttningen upprättas ett särskilt avtal mellan den ansvarige institutionen och företrädare för den som ska svara för omsorgen av patienten. Av avtalet framgår vilken omsorg som ska lämnas och de boendeförhållanden som ska gälla, den behandling som den dömde ska få, vilket bistånd institutionen ska lämna, vilka säkerhetsåtgärder som ska gälla, vilken tillsyn och kontroll som institutionen ska svara för och vilken ersättning som ska utgå av allmänna medel för genomförandet.
Särreaktionen tvungen omsorg infördes i norsk lagstiftning den 1 januari 2002 och ersatte då institutet ”sikring”. Enligt uppgifter som lämnats till oss har 18 personer dömts till tvungen omsorg under perioden 1 januari 2002–8 juni 2010. För nio av dessa personer har åtgärden upphört i samband med den obligatoriska omprövningen efter tre år. För åtta personer har domstolen funnit att åtgärden ska fortsätta (anm. för en person saknas uppgift).
I fråga om förfarandet gäller i allt väsentligt samma regler som gäller för den som döms till psykiatrisk tvångsvård, se tidigare avsnitt. Det är alltså åklagarmyndigheten som tar initiativ till åtgärden inför brottmålsrättegången. Före rättegången underrättar åklagarmyndigheten sentral fagenhet om att myndigheten kommer att yrka att den misstänkte döms till tvångsmässig omsorg. Det är också åklagarmyndigheten som efter domen underrättar fagenheten om att det föreligger en rättskraftig dom med en sådan innebörd. Från och med denna tidpunkt tar den Sentrala fagenheten över ansvaret för att åtgärden genomförs. Den dömde förs i samband därmed till institutionen i Trondheim. Förutom initiativrätt till att åtgärden ska komma till stånd har åklagarmyndigheten också rätt att besluta om att åtgärden ska upphöra. Vart tredje år sker en obligatorisk omprövning av åtgärden i domstol.
Nordiska förhållanden SOU 2012:17
336
6.2.3 Psykiatrisk tvångsvård
6.2.3.1 Förutsättningar m.m. för psykiatrisk tvångsvård
Bestämmelser om psykiatrisk tvångsvård ges i Lov (1999-07-02) om etablering og gennomføring av psykisk helsevern (psykisk helsevernloven). Med stöd av bemyndigande i lagen har föreskrifter för närmare tillämpning av lagen utfärdats. Sådana föreskrifter finns bl.a. utfärdade för vårdformen tvungent psykisk helsevern uten døgnopphold i institusjon24, härefter benämnd öppen psykiatrisk tvångsvård.
Villkoren för psykiatrisk tvångsvård har ett huvudrekvisit och två tilläggsrekvisit. Enligt huvudrekvisitet fordras att patienten har en allvarlig psykisk störning (alvorlig sinnslidelse) vid tidpunkten för gärningen. Enligt tilläggsrekvisiten krävs dessutom att psykiatrisk tvångsvård är nödvändig för att hindra att denne p.g.a. sin störning
• får sin möjlighet att tillfriskna eller förbättra sin hälsa i betydande grad reducerad, eller det är stor sannolikhet för att denne inom kort får sitt tillstånd väsentligt förvärrat (behandlingsrekvisitet), eller
• utgör en närliggande och allvarlig fara för eget eller andras liv och hälsa (farerekvisitet).25
Som ytterligare förutsättning för tvångsvården krävs att frivillig psykiatrisk vård har prövats utan framgång, eller det är uppenbart utsiktslöst att försöka sådan vård, samt att psykiatrisk vård vid en helhetsbedömning framstår som den klart bästa lösningen för vederbörande. Vid bedömningen ska läggas särskild vikt vid hur pass stor belastning det tvångsmässiga ingripandet medför för patienten.
Den psykiatriska tvångsvården kan ges antingen i sluten eller öppen form. I sluten form ges patienten inneliggande dygnetruntvård vid en för ändamålet godkänd institution (døgnopphold i institusjon), medan vården vanligtvis sker utanför institutionen när patienten vårdas i den öppna formen. Lagen är dock inte avsedd att vara ett hinder för mellanlösningar av dessa båda huvudformer. Lagen hindrar t.ex. inte att en patient som är under öppen psykiatrisk tvångsvård vistas frivilligt på en psykiatrisk institution. Patienten
24 FOR 2000-11-24-1174 Forskrift om tvungent psykisk helsevern uten døgnopphold i institusjon. 25 § 3–3 p. 3 Psykisk helsevernsloven.
SOU 2012:17 Nordiska förhållanden
337
kan då fritt välja att avbryta vistelsen men måste efterkomma villkor om behandling.
Beslut om intagning till psykiatrisk tvångsvård fattas av läkare med specialistutbildning eller av klinisk psykolog med viss föreskriven vidareutbildning. Intagning sker efter ett s.k. tvåläkarsystem enligt samma modell som används i Sverige. Intagning till psykiatrisk tvångsvård kan också, som redogjorts för i det föregående, ske efter beslut av domstol.
Intagning som sker av läkare (eller psykolog) kan överklagas av patienten och hans eller hennes anhöriga till Kontrollkommissionen.
Kontrollkommissionen är ett statligt organ som inrättats under Helse- og omsorgsdepartementet för att kontrollera att det inte sker orättmättiga frihetsberövanden och bruk av tvång. Det finns 57 kontrollkommissioner i landet med varsitt geografiskt ansvarsområde. En kommission består av fyra ledamöter, varav ordföranden är en jurist som har kvalifikationer att tjänstgöra som domare. Av övriga ledamöter är minst en läkare och minst en representant för brukar- eller anhörigorganisation.
Kontrollkommissionen ska på eget initiativ, efter att vården varat tre månader, pröva om det föreligger behov av psykiatrisk tvångsvård. Vården upphör senast efter 12 månader om inte kommissionen godkänner att den förlängs. Kommissionens beslut i klagoärenden (men icke i ärenden om förlängning av vården eftersom dessa inte grundas på patientens överklagande) kan överklagas till tingsrätten enligt särskilda processregler för ärenden om administrativa tvångsåtgärder i hälso- och socialsektorn. Genom dessa regler tillförsäkras patienten speciella och väsentligt utvidgade rättigheter. Bl.a. svarar staten för alla kostnader i samband med förfarandet. Vidare medför det en rätt till snabb och prioriterad behandling i domstolen, full överprövningsrätt m.m.
I de fall den psykiatriska vården kommit till stånd efter beslut av brottmålsdomstol kan en omprövning av vården ske tidigast efter 12 månader. Omprövningen görs i ett sådant fall av tingsrätten. För att vården av en psykiskt störd lagöverträdare ska kunna upphöra krävs att risken för återfall i brott är liten.
För samtliga patienter som blir föremål för psykiatrisk tvångsvård ska upprättas en individuell vårdplan.
Inskrivningsförfarandet för psykiatrisk tvångsvård är uppbyggt kring ett tvåläkarsystem, där först en läkare vid myndigheten ”Kommunelegen” undersöker och bedömer att det finns grund för
Nordiska förhållanden SOU 2012:17
338
att bereda personen sådan vård, varefter en vid institution för psykiatrisk tvångsvård verksam specialistläkare (eller klinisk psykolog) företar en egen och självständig undersökning av saken. En av läkarna måste vara oavhängig den för inskrivningen ansvariga institutionen. Kravet på att personen måste vara undersökt av läkare minst två gånger innan tvångsvård (eller observation under tvång) kan etableras, medför att det måste ske en separat läkarundersökning i det fall en klinisk psykolog är ansvarig för inskrivningsbeslutet.
Den inledande läkarundersökningen kan komma till stånd efter eget initiativ av ”Kommunelegen” eller på begäran av antingen den aktuella personens närmaste anhöriga eller annan offentlig myndighet än ”Kommunelegen”.
Läkarundersökningen följs, i förekommande fall, av en begäran från ”Kommunelegen” till aktuell institution att den undersökte ska beredas psykiatrisk tvångsvård eller ”tvångsmässig observation”. En sådan begäran kan även framställas av socialtjänsten, polisen och ansvarig fängelsemyndighet i det fall personen är intagen i fängelse. Med myndighetens begäran ska bifogas utlåtande från den inledande läkarundersökningen.26
Beslut om tvångsmässig intagning för antingen observation eller psykiatrisk vård ska fattas snarast och senast inom 24 timmar efter patientens ankomst till institutionen. Fattas beslut om observation av patienten för att ge ytterligare underlag för bedömningen av om grunderna för tvångsvård är för handen, får observationen som huvudregel inte pågå längre än tio dagar. Om det bedöms strängt nödvändigt med hänsyn till patientens tillstånd kan kontrollkommissionens ordförande medge att observationstiden förlängs med ytterligare tio dagar. Senast vid utgången av denna tidsfrist måste den ansvarige läkaren fatta beslut i frågan om tvångsvård ska komma till stånd eller inte. Såvitt gäller beslut om observation kan särskilt noteras att ett sådant beslut inte medför något absolut krav på att personen i fråga måste vara inlagd under observationstiden. I det fall det bedöms tillräckligt kan patienten således vistas utanför institutionen, t.ex. i egen bostad. Patienten behöver då endast inställa sig för undersökning och denna skyldighet kan effektueras med tvång om det är nödvändigt.
Efter beslut om psykiatrisk tvångsvård har den ansvarige läkaren att pröva om vården ska äga rum i sluten eller öppen form. Vilka överväganden som därvid ska göras har tidigare redogjorts för.
26 For 2006-12-15 nr 1424: Forskrift om etablering av tvungent psykisk helsevern mv.
SOU 2012:17 Nordiska förhållanden
339
Den psykiatriska tvångsvården ska omprövas kontinuerligt och upphöra så snart förutsättningar för den inte längre finns kvar. Det är ansvarig läkare som omprövar förutsättningarna och fattar beslut om vårdens upphörande i förekommande fall (dock inte för den som av domstol dömts till överföring till psykiatrisk tvångsvård som reaktion på lagöverträdelse). Minst en gång var tredje månad ska den ansvarige läkaren kontrollera huruvida förutsättningar för vårdens fortbestånd alltjämt finns. Resultatet av undersökningen ska redovisas i patientens journal. Kopia av journalen ska därefter, tillsammans med läkarens redogörelse för patientens individuella plan, sändas till Kontrollkommissionen. Som tidigare nämnts ska vården upphöra senast 12 månader efter vårdens påbörjande försåvitt inte Kontrollkommissionen medger att vården förlängs. Vårdtiden kan förlängas med 12 månader åt gången
6.2.4 Öppen psykiatrisk tvångsvård
Den 1 januari 2001 infördes en möjlighet att ge patienter psykiatrisk tvångsvård utanför institution för dygnetruntvård (tvungent psykisk helsevern uten døgnopphold i institusjon). Denna möjlighet ersätter tidigare bestämmelser om obligatorisk eftervård (tvungent ettervern). I förhållande till tidigare är den största skillnaden att den nya öppna tvångsvården kan ges en patient utan att han eller hon först måste ha varit föremål för sluten vård på institution (gäller dock ej psykiskt störda lagöverträdare, se ovan).
Enligt bestämmelserna i psykisk helsevernloven ska öppen psykiatrisk tvångsvård väljas framför dygnetruntvård på institution om det förstnämnda är ett bättre alternativ för patienten. Ansvarig läkare ska göra en helhetsvärdering i fråga om möjligheten att vården kan ges patienten under tid denne vistas i sin bostad eller på en vårdinrättning som drivs av kommunens hälso- och sjukvård (eller av spesialisthelsetjensten). Hänsyn ska tas till patientens eget önskemål, hans sjukdom, boende- och familjesituation, sociala situation, individuella behov samt den tillgång på behandlingsinsatser som finns. Hänsyn ska även tas till de anhöriga och deras situation. Vid denna värdering ska också beaktas huruvida det är möjligt att etablera ett samarbete med den lokala ”behandlingsapparaten” som gör det försvarligt att patienten inte vårdas inneliggande på institution. Vidare anges att tillbörlig hänsyn även ska tas till anhörig/sambo
Nordiska förhållanden SOU 2012:17
340
som patienten bor tillsammans med. Öppen tvångsvård ska enligt föreskrifter inte komma i fråga om patienten är bostadslös.27
Som ytterligare villkor för att en patient ska kunna erhålla öppen tvångsvård fordras att ett av följande två villkor är uppfyllda: 1) Patienten har en känd sjukdomshistorik och det råder ingen tvekan om vilken behandling patienten behöver, eller 2) patienten har observerats i institution med dygnetruntvård varvid diagnos och behövliga behandlingsinsatser har kunnat klargöras.
Vid öppen psykiatrisk tvångsvård ska den ansvariga institutionen etablera ett samarbete med den kommunala hälso- och sjukvården och med kommunens socialtjänst i arbetet med att fastställa det vårdupplägg som ska gälla för patienten. Det överenskomna vårdinnehållet ska föras in i patientens individuella vårdplan.
Möjliga villkor och tvångsmedel
För patienter som genomgår öppen psykiatrisk tvångsvård kan endast föreskrivas villkor om att han eller hon ska inställa sig för dagbehandling eller poliklinisk behandling på institution.
Tillåtna tvångsåtgärder är hämtning i det fall patienten inte inställer sig för föreskriven behandling samt tvångsmedicinering. Hämtningen ska ske under former som är så skonsamma som möjligt för patienten. Bistånd kan lämnas av personal från kommunens hälso- och sjukvård eller socialtjänst. I sista hand kan hämtning via polishandräckning ske. I föreskrifterna anges särskilt att det inte är möjligt att vidta några tvångsåtgärder i patientens bostad.
I situationer där en patient inte frivilligt efterkommer uppställda villkor om inställelse för behandlingsinsatser ska alltid ansvarig läkare göra en prövning av vilken av vårdformerna som är den bästa lösningen för patienten.
Det är alltid en institution som är godkänd för att ge psykiatrisk tvångsvård som ansvarar för en patient som genomgår öppen psykiatrisk vård. Det är också institutionen som ska se till att det utses en kontaktperson bland personalen som patienten kan kontakta dagtid och att patienten och anhöriga har informerats om vem de kan kontakta under övrig tid på dygnet.
27 § 3 samma föreskrifter.
SOU 2012:17 Nordiska förhållanden
341
Tvångsmedicinering vid öppen psykiatrisk vård
Vid vårdformen öppen psykiatrisk tvångsvård vistas patienten utanför institution med sluten dygnetruntvård. Den öppna vårdformen medger emellertid att patienten kan ”hämtas in” för behandling mot sin vilja. Tvångsbehandling kan endast avse tvångsmedicinering eller tvångstillförsel av näring när det framstår som strängt nödvändigt för den som har svåra ätstörningar.
För att tvångsmedicinering ska kunna ske fordras att den har föregåtts av en särskild läkarundersökning för att bedöma patientens tillstånd och behov av behandlingen. Undersökningen ska utmynna i bedömningen att det är stor sannolikhet för att medicineringen kan leda till tillfrisknande eller förbättring av patientens tillstånd eller att denne undviker en väsentlig försämring av sjukdomen. Vidare krävs att frivilliga åtgärder först har övervägts som alternativ till tvångsmedicinering. Det krävs också att det fattas ett särskilt beslut om åtgärden. Beslut fattas av den för vården ansvarige institutionsläkaren. Beslutet kan överklagas av patienten eller dennes närmaste anhöriga till fylkesmannen (svarar närmast mot vår länsstyrelse).
I föreskrifter till bestämmelsen28 om behandling utan samtycke ges närmare villkor för såväl den föregående undersökningen som för själva medicineringen. Av föreskrifterna framgår att tiden för undersökning av patienten inför ev. tvångsmedicinering ska vara minst tre dagar i normalfallet. Den undersökningstiden får endast underskridas när patienten bedöms lida allvarlig skada för det fall tidslängden skulle upprätthållas eller när institutionen godkänt en kortare undersökningstid på grund av patientens tidigare behandlingsuppehåll. Den institutionsläkare som är ansvarig för vården ska personligen ha undersökt patienten inom loppet av 48 timmar före tidpunkten för själva medicineringen. Undersökningen ska som huvudregel ske på en för psykiatrisk tvångsvård godkänd institution men kan också ske på en annan vårdinrättning om institutionen har ingående kännedom om och erfarenhet av patienten samt erfarenhet av hur samma eller liknande medicin har för effekt på honom eller henne. Den ansvarige läkaren ska under hela undersökningsperioden försöka få patientens tillit så att behandlingen kan genomföras med samtycke.
Ett beslut om tvångsmedicinering ska innehålla uppgift om hur länge behandlingen ska vara och när den ska påbörjas. Vid behand-
28 FOR 2000-11-24 nr 1172: Forskrift om undersøkelse og behandling uten eget samtycke.
Nordiska förhållanden SOU 2012:17
342
ling med medicin (behandlingsserie) kan varaktigheten sättas till som längst tre månader. Patienten och dennes närmaste anhöriga ska underrättas om beslutet och om rätten att överklaga. Åtgärden får som huvudregel inte verkställas tidigare än 48 timmar efter underrättelsen. I trängande fall, när behandlingsmässigt tungt vägande skäl talar för det, får medicineringen ges omedelbart. Beslut om tvångsmedicinering får inte fattas av klinisk psykolog.
Läkemedelsbehandlingen ska vara i klar överensstämmelse med klinisk praxis och får bara genomföras med preparat som är registrerade i landet och med vanlig dos. Preparatets gynnsamma verkan ska klart uppväga eventuella biverkningar av detsamma. Patienten ska i första hand förmås att ta medicinen genom munnen. Först när det inte är möjligt får medicinen ges som injektion. Depåinjektion får inte ges vid behandling av akut psykisk störning. Läkemedelsintag via tillsättning i mat eller dryck utan patientens vetskap får bara ske när en patient på grund av långt framskriden ”slöhet” inte är i stånd att förstå omständigheterna knutna till läkemedelsbruket.
Det praktiska genomförandet av tvångsmedicineringen kan utföras av sjukvårdspersonal utanför den slutna psykiatriska vården men bara under förutsättning att patienten själv önskar det och att avtal har träffats om det med den för behandlingen ansvariga institutionen. Ett ytterligare krav är att ansvarig institution har tillsyn över och ger vägledning för genomförandet. Ett särskilt protokoll ska upprättas över åtgärden. Protokollet ska bl.a. innehålla uppgift om vilket eller vilka läkemedel som har använts. Protokollet ska på begäran tillställas Kontrollkommissionen och länets tillsynsorgan, Helsetillsynet.
6.3 Danmark
6.3.1 Grund för straffansvar
För att en person ska kunna straffas för en lagöverträdelse måste han eller hon vara tillräknelig.
Enligt den danska strafflagen är en person som vid gärningen var ”sinnessjuk” eller befann sig i ett tillstånd som måste likställas därmed (”sindsygdom eller tillstande, der må ligestilles hermed”), inte tillräknelig.29
29 16 § straffeloven.
SOU 2012:17 Nordiska förhållanden
343
Samma regel om straffrihet gäller för personer som är ”mentalt retarderade” i hög grad. För lagöverträdare som är ”mentalt retarderade” i mindre grad eller har ett tillstånd som kan jämställas med det, gäller en presumtion om att de inte ska straffas, försåvida inte särskilda omständigheter talar för motsatsen.30
Särskilda regler gäller för lagöverträdelser som begås av personer som vid tillfället för överträdelsen befann sig i ett tillstånd som är att likställa med ”sinnessjukdom” men som är av övergående natur och som framkallats på grund av alkohol eller andra berusningsmedel. I dessa fall kan gärningsmannen straffas om särskilda omständigheter talar för det.
6.3.2 Annan rättsföljd av en straffbar handling
6.3.2.1 Psykiskt störda gärningsmän
Personer som begått brott men som inte är tillräkneliga straffas således inte men kan istället bli föremål för en annan rättsföljd av den straffbara handlingen. I det fall det anses tillräckligt för att förebygga ytterligare lagöverträdelser kan domstolen bestämma att en person ska stå under övervakning och/eller att han eller hon ska ha föreskrift om uppehållsort, arbete, missbruksvård eller psykiatrisk behandling m.m. För övervakning och, i förekommande fall, föreskrifter fastställer domstolen en längsta tid som inte får överstiga tre år. På begäran av åklagarmyndigheten kan tiden förlängas men kan sammanlagt inte överstiga fem år.
Om övervakning/föreskrifter inte anses som tillräckliga åtgärder kan domstolen bestämma att en ”sinnessjuk” gärningsman ska underkastas psykiatrisk vård. Domstolen kan välja mellan tre olika domstyper som var och en har olika stark grad av ingripande karaktär gentemot den enskilde; 1) dom som innebär placering på ett sinnessjukhus (anbringelsedom), 2) dom som medför att vederbörande tas in för psykiatrisk behandling (behandlingsdom) eller 3) dom som innebär att personen i fråga blir föremål för öppen psykiatrisk behandling. Vid val av domstyp ska domstolen göra en avvägning mellan vad som krävs utifrån behandlingshänsyn och vad som krävs för att tillgodose säkerhetsaspekten.
När gärningsmannens farlighet är särskilt uttalad väljer domstolen vanligtvis en anbringelsedom. Den innebär att chefsöver-
30 Se not 1.
Nordiska förhållanden SOU 2012:17
344
läkaren inte får skriva ut patienten från vården på sjukhuset utan den uppgiften ankommer på domstolen. Det är dock inte en uppgift för domstolen att bestämma om vid vilket sjukhus gärningsmannen ska placeras och inte heller om denne ska placeras på en låst eller öppen avdelning på sjukhuset. Dessa uppgifter ankommer på chefsöverläkaren att bestämma om. Chefsöverläkaren kan också besluta om permission och frigång men bara i en begränsad omfattning. För mer omfattande permission, som t.ex. permission över veckoslut och vid ferier med eller utan ledsagare, krävs tillstånd av åklagarmyndigheten.31
Vid en dom på psykiatrisk behandling ska vården alltid inledas på en sluten psykiatrisk vårdavdelning. Chefsöverläkaren får därefter besluta att den slutna vården ska övergå i öppen form och får också besluta om att personen ska återintas i sluten vård. Chefsöverläkaren får dock inte fatta besluta om slutlig utskrivning från den psykiatrisk behandlingen utan det måste ske av domstol försåvida inte placeringen redan från början varit tidsbegränsad.
Vid en dom på ambulant psykiatrisk behandling är det vanliga att vården ges som öppen psykiatrisk vård. Domstolen kan dock i vissa fall utforma domen så att chefsöverläkaren bemyndigas att även fatta beslut om sluten vård för den dömde.
6.3.2.2 ”Mentalt retarderade” gärningsmän
Även i förhållande till en person som är ”mentalt retarderad” vid gärningen och således är straffri, kan domstolen besluta att han eller hon ska bli föremål för en annan rättsföljd av den straffbara handlingen. Rättsföljderna påminner om de som finns att tillgå för gärningsmän som förklaras ”sinnessjuka”. Placeringen av personer som är ”mentalt retarderade” sker dock inte på sjukhus utan på särskilda institutioner som är anpassade för denna personkategori. Kommunen är huvudman och ansvarig för verkställigheten. I likhet med vad som gäller för en ”sinnessjuk” gärningsman kan domstolen välja mellan tre olika typer av rättsföljder för en gärningsman som var ”mentalt retarderad” vid gärningen; dom med placering vid säkerhetsavdelning, dom med placering i institution och slutligen, dom med tillsyn av kommunen.
En dom om placering i säkerhetsavdelning innebär att gärningsmannen placeras vid den särskilda säkerhetsavdelningen på Kofoeds-
31 Komenteret straffelov, almindelig del, 9 utgåvan, 1 upplagan, s. 375 ff.
SOU 2012:17 Nordiska förhållanden
345
minde i Rødbyhavn. Kofoedsminde är Danmarks enda behandlingsinstitution med säkerhetsavdelning för personer med nedsatt psykisk funktionsförmåga.
Vid dom med placering i institution för personer med omfattande psykiskt handikapp placeras gärningsmannen vid ett för ändamålet särskilt anpassat boende i kommunens regi. Låsta dörrar förekommer inte men de boende övervakas dygnet runt av personal.
Den tredje och minst ingripande åtgärden – dom med tillsyn av kommunen – innebär att gärningsmannen är skyldig att efterkomma en kommuns föreskrifter om t.ex. uppehållsort eller arbete. Domstolen kan i domen bemyndiga kommunen att den vid behov får fatta beslut om att personen ska placeras vid en institution med övervakning.
Om fråga är om brott som dråp, rån, frihetsberövande, allvarliga våldsbrott, hot som är ägnat att framkalla allvarlig föra för eget eller andras liv och hälsa, mordbrand, våldtäkt eller annat allvarligt sedlighetsbrott, eller försök till dessa brott, fastställer domstolen inte någon längsta tid som åtgärden ska pågå. På initiativ av åklagarmyndigheten ska istället frågan om åtgärden ska fortgå, ändras eller upphävas prövas av domstol efter fem år från tidpunkten för domstolens avgörande varigenom beslut om åtgärden fattades. Om domstolens prövning utmynnar i att åtgärden ska fortsätta förlängs verkställighetstiden med två år. En förnyad omprövning ska göras minst vartannat år.
Det bör slutligen nämnas att det inte finns någon absolut skyldighet för domstolen att fatta beslut om en annan rättsföljd så snart en straffpåföljd inte kan dömas ut gentemot en ”sinnessjuk” gärningsman eller en gärningsman som har en nedsatt psykisk funktionsförmåga. Om det inte finns någon risk för återfall i brott eller om de rättsföljder som står till förfogande inte står i rimlig proportion till det begångna brottet, kan domstolen frikänna gärningsmannen utan att några andra rättsföljder träder in.32
6.3.2.3 Förvaring
Som alternativ till de nu uppräknade åtgärderna kan en person dömas till förvaring om vederbörande gjort sig skyldig till dråp, rån, frihetsberövande, allvarliga våldsbrott, hot som är ägnat att framkalla allvarlig föra för eget eller andras liv och hälsa, mordbrand,
32 Se a.a., not 3, s. 378.
Nordiska förhållanden SOU 2012:17
346
våldtäkt eller annat allvarligt sedlighetsbrott, eller försök till dessa brott, om det med hänsyn till karaktären av det begångna brottet, personliga förhållanden och tidigare kriminalitet kan antas att han utgör en närliggande fara för andras liv, kropp hälsa eller frihet och det är påkallat i stället för fängelse för att förebygga denna fara. Förvaring omfattas av de vanliga straffrättsliga systemet och kan komma i fråga för både tillräkneliga och otillräkneliga personer.33
För förvaring bestäms i regel ingen längsta tid men åklagarmyndigheten har att fortlöpande ompröva om åtgärden är nödvändig. Den dömde (men också hans stödperson, företrädare för en institution och kriminalvården) kan vända sig till åklagarmyndigheten och begära att åtgärden ska upphöra eller ändras varefter åklagarmyndigheten lägger fram saken för prövning av domstolen. Om en sådan begäran avslås kan en ny begäran behandlas först efter sex månader från domstolens avgörande i samma fråga.
6.3.3 Psykiatrisk tvångsvård
6.3.3.1 Intagningskriterier och intagningsförfarande
Enligt den danska lagen om användning av tvång i psykiatrin (psykiatriloven)34 får psykiatrisk tvångsvård ges en person som är sinnessjuk eller befinner sig i ett tillstånd som måste jämställas med det, och det skulle vara oförsvarligt att inte frihetsberöva personen för behandling antingen genom att 1) utsikten till tillfrisknande eller en betydande och avgörande förbättring av tillståndet annars skulle väsentligt minska eller 2) denne framkallar en närliggande och väsentlig fara för sig själv eller andra.
Intagningsförfarandet följer ett tvåläkarsystem enligt i allt väsentligt samma modell som Sverige har. Två av varandra oberoende läkare ska var och en granska om förutsättningar för beslut om psykiatrisk tvångsvård är för handen. Vid intagning på grund av behandlingsvillkoret får det underliggande läkarintyget inte vara äldre än 7 dagar. Vid intagning på grund av farevillkoret får läkarintyget inte får vara äldre än 24 tim.
När det gäller användning av tvång anges som en övergripande regel att tvång får användas först efter det att man gjort allt som är möjligt för att få patientens medverkan. I de fall förhållandena
33 § 70 Straffeloven. 34 Lov om anvendelse af tvang i psykiatrien, LBK nr 1111 af 01/11/2006.
SOU 2012:17 Nordiska förhållanden
347
tillåter det ska vidare patienten ges en lämplig betänkandetid. Varje användande av tvång ska efterföljas av att patienten erbjuds att få samtala kring det vid ett eller flera tillfällen.
Om det blir aktuellt att överflytta en person från frivillig psykiatrisk vård på en öppen avdelning till tvångsvård på en sluten avdelning, och patienten motsätter sig en sådan överflyttning, får tvång användas enligt samma regler som gäller för tvång gentemot patienter som uppfyller kriterierna om tvångsinläggning.
6.3.3.2 Tvångsmedel
När det gäller möjligheten att använda olika former av tvångsmedel inom den slutna psykiatriska tvångsvården kan bl.a. följande noteras.
Tvångsfixering genom bälte, hand- och fotremmar samt handskar, får användas när det är nödvändigt för att hindra att en patient utsätter sig själv eller andra för en närliggande fara att skadas till kropp eller hälsa, förföljer eller på annat sätt grovt förolämpar medpatienter eller utövar vandalism av icke obetydlig omfattning. Före vidtagande av någon sådan åtgärd måste patienten undersökas av en läkare. Beslut om bältesanvändning och användning av handskar får beslutas av läkare. Om också hand- och fotremmar ska användas tillsammans med bälte måste beslut däremot fattas av en överläkare.
Om det föreligger en situation som gör att det skulle vara oförsvarligt att invänta läkarens undersökning och beslut får även annan hälso- och sjukvårdspersonal fatta beslut om att patienten ska läggas i bälte. En läkare ska dock omedelbart därefter tillkallas för att fatta beslut i frågan.
I lagen ges vidare regler för användning av ”fysisk makt” mot en patient som är föremål för tvångsvård. Fysisk makt får användas vid förflyttning av en patient till en annan avdelning på sjukhuset men också för att kunna ge en lugnande spruta till en mycket orolig patient.
För att skydda en patient från att oavsiktligt utsätta sig själv för väsentlig fara, får en läkare, efter undersökning av patienten, fatta beslut om ”skyddsfixering”.
Lagen tillåter också att det sker avskärmning av en patient (”aflåsning av en patientstue”). Avskärmning får bara ske gentemot en patient som befinner sig på den särskilda säkerhetsavdelningen vid Psykiatrisk Center, Sygehus Vestsjælland. För beslut om avskärmning krävs att åtgärden är nödvändigt för att etablera fasta
Nordiska förhållanden SOU 2012:17
348
ramar i behandlingen av en patient eller för att hindra honom eller henne från att utsättas för alltför många stimuli. Det ges också en möjlighet att använda avskärmning för att hindra att en patient utsätter andra för närliggande fara att skadas till kropp eller hälsa, förföljer eller på annat liknande sätt grovt förolämpar medpatienter eller utövar vandalism av icke obetydlig omfattning.
I lagen anvisas också regler för personlig avskärmning (personlig skjærmning) och låsning av avdelningsdörr. Personlig avskärmning innebär att en eller flera av sjukvårdspersonalen konstant befinner sig i omedelbar närhet av patienten. Denna typ av åtgärd får användas för att hindra att patienten begår självmord eller för att hindra att han eller hon utsätter sin och andras hälsa för betydande skada. Åtgärden får också vidtas om patienten förföljer eller på annat liknande sätt grovt förolämpar medpatienter eller andra. Åtgärden måste föregås av att patienten undersöks av läkare. – Beslut om att låsa en avdelningsdörr kan fattas för att hindra att patienter oavsiktligt utsätter sig själva för väsentlig fara.
Tvång tillåts dessutom för att förmå patienten att iakttaga nödvändig personlig hygien om detta är nödvändigt av hänsyn till patienten själv eller av hänsyn till medpatienter eller personal.
För patienter som lider av demens eller demensliknande tillstånd får användas personliga alarm och pejlingssystem liksom särskilda dörrlås för att förhindra att de, genom att lämna en psykiatrisk avdelning, utsätter sig själv eller andra för en betydande risk att lida personskada. Beslut av en läkare att använda särskilda dörrlås ska snarast möjligt godkännas av en överläkare.
Behandling med elektrokonvulsiv behandling (ECT) utan patientens samtycke är tillåtet endast om patienten befinner sig i ett aktuellt eller potentiellt livshotande tillstånd.
6.3.3.3 Regler för omprövning av tvångsvården och för användningen av tvångsmedel
All tvångsvård ska omprövas. Efter beslut om tvångsvård ska frihetsberövandet omprövas efter 3, 10, 20 och 30 dagar och därefter var fjärde vecka. Resultatet av omprövningen ska antecknas i avdelningens tvångsprotokoll och meddelas patientens ”rådgivare” men också, om så begärs, patienten.
All tvångsfixering ska omprövas minst fyra gånger per dygn, jämnt fördelade över dygnet (dvs. var sjätte timme). Till detta kom-
SOU 2012:17 Nordiska förhållanden
349
mer att en tvångsfixering som pågår mer än 48 timmar alltid ska omprövas av en specialistläkare i psykiatri. För att skapa förutsättningar för att denna omprövning ska vara fristående och oberoende uppställs i lagen krav på att specialistläkaren inte får vara anställd vid den aktuella psykiatriska avdelningen och inte heller får ha en, i förhållande till den behandlande läkaren, underordnad ställning. Om specialistläkaren kommer till en annan uppfattning än den behandlande läkaren är det behandlande läkarens uppfattning som gäller. Patienten ska dock upplysas både muntligt och skriftligt om läkarnas skilda uppfattning.
Omprövning av åtgärd om skyddsfixering, personligt larm eller pejlingsutrustning och särskilt dörrlås ska omprövas senast efter 3, 10, 20 och 30 dagar och därefter var fjärde vecka.
6.3.3.4 Överklagande
Patienten själv eller dennes utsedda rådgivare (”patientrådgiveren”) kan överklaga beslut om tvångsvård, tillbakahållande med tvång, tillbakaförande, tvångsbehandling, tvångsfixering, användande av fysisk makt, skyddsfixering, användande av personligt larm eller pejlingsutrustning och särskilt dörrlås, personlig avskärmning som varar mer än 24 timmar, låsning av avdelningens dörr samt låsning av patientens rum till Psykiatriska patientklagenämnden. Nämnden består av tre medlemmar. Ordförande i nämnden ska vara ”direktøren for statsforvaltningen” med rätt för denne att delegera uppgiften till någon annan anställd i statsförvaltningen. De övriga två medlemmarna representerar läkarkåren respektive ”de samvirkende Invalidorganisationer”. Medlemmarna utses av ”Indenrigs- och Sundhetsministerien” för en tid av fyra år. Nämnden ska fatta beslut inom 7 dagar såvitt gäller ett ärende där överklagande av läkarens beslut medför att verkställigheten skjuts upp (vilka beslut som har sådan rättsverkan räknas upp i lagen) och i övriga ärenden snarast möjligt, normalt sett inom 14 dagar. Om ett beslut dröjer längre än 14 dagar ska patienten och patientrådgivaren underrättas om orsaken till det och få besked om när beslut kan förväntas. – Patienten och patientrådgivaren har rätt att få lägga fram saken muntligt för nämnden. I fall då patientens deltagande i förhandlingen skulle vara till nackdel för patientens tillfrisknande eller sakens behandling talar emot när-
Nordiska förhållanden SOU 2012:17
350
varo av patienten, kan domstolen bestämma att patienten inte får närvara.35
För överklagande av Psykiatriska patientklagenämndens avgörande anvisas två olika instanser; domstol eller Sundhetsvæsendets
Patientklagenævn. Avgörande för vilken instans som ska pröva ett överklagande är vilken typ av tvång beslutet avser. Ett överklagande ska prövas av domstol om det gäller tvångsvård, tillbakahållande, tillbakaförande, tvångsfixering, skyddsfixering och låsning av avdelningens dörr. Överklagande av avgörande i fråga om tvångsbehandling, utövande av fysisk makt, användande av personligt larm samt låsning av patientrum vid den särskilda säkerhetsavdelningen på
Psykiatrisk Center, Sygehus Vestsjællland, ska däremot prövas av Sundhetsvæsendets Patientklagenævn.
6.3.3.5 Regler för upprätthållande av ordning och säkerhet på avdelning m.m.
För att förhindra att läkemedel, berusningsmedel eller farliga föremål förs in till en patient på en vårdavdelning får överläkaren, vid grundad misstanke om sådant införande eller försök till sådant införande, besluta om att patienten ska kroppsvisiteras. Chefsöverläkaren kan vidare fatta beslut om att post till patienten ska öppnas och kontrolleras samt att patientens rum och ägodelar ska undersökas. Om något föremål påträffas vid dessa kontroller får överläkaren fatta beslut om beslagtagande av detsamma. Överläkaren kan därefter överlämna föremålet till polisen som har att avgöra om föremålet i fråga har innehafts olagligt och om det ska destrueras.
Uppgift om varje användande av tvångsmedel som varar oavbrutet i mer än 24 timmar ska redovisas i avdelningens tvångsprotokoll. Av uppgiften ska framgå åtgärdens närmare innehåll och orsak.
6.3.4 Öppen psykiatrisk tvångsvård
Sedan den 1 oktober 2010 kan chefsöverläkaren besluta att en patient, under förutsättning att vissa närmare i lagen uppräknade krav är uppfyllda, efter utskrivning ska bli föremål för tvingande uppfölj-
35 Se § 36 stk 2 Psykiatriloven.
SOU 2012:17 Nordiska förhållanden
351
ning (”tvungen opfølgning efter udskrivning).36 Åtgärden innefattar bl.a. att patienten under uppföljningstiden kan underkastas tvångsmedicinering.
För att chefsöverläkaren ska få fatta ett beslut om tvingande uppföljning krävs att det finns skäl att förmoda, och en närliggande risk för, att patienten efter utskrivning från psykiatrisk tvångsvård upphör med behandling som föreskrivs i utskrivningsavtal och koordinationsplan och som är nödvändig för patientens hälsa. Utöver detta grundkrav måste ytterligare fyra andra krav vara uppfyllda för ett sådant beslut. Dessa tilläggskrav är att patienten(-s)
• före den aktuella inläggningen har varit inlagd med tvång minst tre gånger under de senaste tre åren,
• vid minst ett tillfälle under dessa tre år har underlåtit att efterkomma föreskriven behandling i utskrivningsavtal eller koordinationsplan,
• aktuella inläggning är tillkommen efter beslut om tvångsinläggning eller konvertering och
• under det senaste halvåret före den aktuella inläggningen har underlåtit att efterkomma ordinerad medicinsk behandling.
Om patienten inte möter upp på tid och plats för överenskommen medicinering får chefsöverläkaren besluta att patienten ska hämtas och föras av polis till en psykiatrisk vårdinrättning för medicinering.
Ett beslut om tvingande uppföljning (och medicinering) efter utskrivning gäller för en längsta tid om tre månader. Den tiden kan dock förlängas med tre månader åt gången om det vid utgången av en löpande period finns risk för att patienten kommer att upphöra att ta sin medicin eller avbryta annan behandling. Vid upprepade beslut får den sammanlagda tiden för tvingande uppföljning inte överstiga 12 månader.
De nya reglerna omfattar inte otillräkneliga lagöverträdare eller lagöverträdare som är psykiskt utvecklingsstörda och som underkastas psykiatrisk tvångsvård efter beslut av domstol.
36 Lov nr 533 af 26/05/2010: Lov om ændring af lov om anvendelse af tvang i psykiatrien og lov om rettens pleje [§ 13 d]).
Nordiska förhållanden SOU 2012:17
352
6.3.5 Särskilda regler för placering av extraordinärt farliga personer
I psykiatrilagen ges särskilda regler för placering av ”sinnesjuka” personer som återkommande utsätter andra personer för allvarlig och överhängande fara till liv eller kropp. För en sådan person kan Justitieministern, i det fall andra mindre ingripande åtgärder inte anses tillräckliga, fatta beslut om att vederbörande ska placeras på den särskilda säkerhetsavdelningen vid Psykiatrisk Center, Sygehus Vestsjælland. Justitieministerns beslut ska därefter, inom 5 dagar, underställas domstolens prövning. En placering vid säkerhetsavdelningen kan bara upphävas av Justitieministern. En begäran om att placeringen ska upphävas kan framställas av överläkaren, patienten, patientrådgivaren och patientens stödperson och kan ske först två månader efter domstolens avgörande i placeringsfrågan. Efter Justitieministerns avslag på en sådan begäran kan frågan om upphävande prövas på nytt först efter två månader därefter eller om avslagsbeslutet har prövats domstol, två månader efter domstolens avgörande.
Överväganden och förslag
355
7 Översyn av lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård
7.1 Allmänna utgångspunkter
7.1.1 Regleringen av den psykiatriska tvångsvården samlas i en lag
Vårt förslag: Lagstiftningen för den psykiatriska tvångsvården
samlas i en lag. Lagen ska ges en översiktlig och ändamålsenlig struktur och ska delas in i kapitel och ges mellanrubriker. Bestämmelserna i lagen ska utformas på ett könsneutralt sätt.
Nuvarande båda lagar för psykiatrisk tvångsvård respektive rättspsykiatrisk vård är från 1990-talets början. Det har sedan dess skett flera reformer på området som har medfört åtskilliga ändringar och kompletteringar av den ursprungliga lagtexten. Ändringarna har inneburit att den ursprungliga grundstrukturen och systematiken i lagtexten delvis har gått förlorad. Åtskilliga korshänvisningar inom och mellan lagarna har lett till att det har blivit svårt att på ett enkelt sätt finna och tillgodogöra sig vilka bestämmelser som gäller för ett visst förhållande. Konstruktionen med två närbesläktade lagar, där den ena lagen på flera punkter ger anvisning om gällande rätt genom att hänvisa till bestämmelser i den andra lagen, har bidragit till att regelverket på området uppfattas som onödigt krångligt.
Som en konsekvens av de förslag som vi lämnar kommer det inte längre att vara möjligt för allmän domstol att överlämna en person till rättspsykiatrisk vård som en straffrättslig påföljd. Begreppet rättspsykiatrisk vård kommer som en följd av det att utmönstras ur lagstiftningen. De särskilda regler om samhällsskydd m.m. som är nödvändiga att ge för psykiskt störda lagöverträdare
Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård SOU 2012:17
356
m.fl. under tid som de erhåller psykiatrisk tvångsvård, kan inordnas i lagen om psykiatrisk tvångsvård.
Vi föreslår därför att samtliga bestämmelser om psykiatrisk tvångsvård samlas i en lag. Till den nya lagen ska även föras bestämmelser om besöksinskränkningar för en patient; bestämmelser som nu ges i lagen (1996:981) om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård.
Den nya lagens innehåll har strukturerats så att bestämmelser som har naturligt samband med varandra eller som avser reglering av ett och samma område har samlats. Vi har även i övrigt eftersträvat att lagen ska ha en översiktlig och ändamålsenlig struktur. För att underlätta för läsaren har lagen en innehållsförteckning, en kapitelindelning och mellanrubriker. Vi har slutligen gjort lagen könsneutral.
7.1.2 Övergripande principer för psykiatrisk tvångsvård
Vår bedömning: Även fortsättningsvis ska som huvudregel
gälla att psykiatrisk vård ska ges med patientens samtycke. I de undantagsfall sådan vård måste ges utan sådant samtycke ska den syfta till att patienten får nödvändig vård och det stöd som han eller hon behöver. Vården ska också syfta till att sätta patienten i stånd att frivilligt medverka till nödvändig vård och ta emot det stöd som han eller hon behöver. En tvångsåtgärd får endast användas om den står i rimlig proportion till syftet med åtgärden och under förutsättning att en mindre ingripande åtgärd inte är tillräcklig (proportionalitetsprincipen). Tvång ska utövas så skonsamt som möjligt och med största möjliga hänsyn till patienten.
Utgångspunkten för all hälso- och sjukvård är att insatser ska ske med samtycke från den enskilde. Tvångsvård utgör ett avsteg från den eftersom den innebär en inskränkning av den enskildes rätt att bestämma själv. Det är emellertid inte möjligt att helt avvara tvångsvård. I fall där en person på grund av sitt psykiska tillstånd inte har förmåga att se till sitt eget bästa eller är farlig för sig själv eller andra måste tvångsvård kunna ges. Vid tvångsvård av en person har staten ett särskilt stort ansvar för att se till att han eller hon får ett
SOU 2012:17 Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård
357
värdigt bemötande, optimal vård och att vården kringgärdas av regler som ger garantier för ett rättssäkert förfarande.
Det som i nuvarande lagstiftning ger dessa garantier är främst att intagningen ska ske efter en tvåläkarprövning, dvs. att två läkare oberoende av varandra prövar om förutsättningar för att vårda patienten med tvång är för handen samt att det uppställs krav på att domstol ska lämna medgivande till psykiatrisk tvångsvård som behöver pågå längre än fyra veckor. Patienten kan vidare överklaga det inledande beslutet om tvångsvård och han eller hon kan också vid var tid begära att tvångsvården ska upphöra. Om chefsöverläkaren avslår en sådan begäran kan beslutet överklagas av patienten till domstol.
En andra grundläggande utgångspunkt för den psykiatriska tvångsvården är att ett omhändertagande med tvång ska syfta till att sätta den enskilde i stånd att ta emot behövlig vård på frivillig väg. I vissa fall är det nödvändigt med tvång för att säkerställa att psykiatrisk vård och behandling ska komma igång och ges förutsättningar att kunna genomföras. Som framhålls i förarbetena till nuvarande lagstiftning ska målet med ett omhändertagande vara att skapa förutsättningar för att nå en behandlingsallians mellan läkare och patient där patienten frivilligt tar del i och aktivt medverkar i den fortsatta behandlingen.1
En tredje bärande utgångspunkt för all psykiatrisk tvångsvård ska vara att en tvångsåtgärd endast får användas om den står i rimlig proportion till syftet med åtgärden och att en mindre ingripande åtgärd ska användas om den är tillräcklig (proportionalitetsprincipen). Tvång ska utövas så skonsamt som möjligt och med största möjliga hänsyn till patienten.
Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård SOU 2012:17
358
7.2 Förutsättningar för intagning till psykiatrisk tvångsvård m.m.
7.2.1 Allvarlig psykisk störning
Vårt förslag: En grundläggande förutsättning för att en person
ska kunna underkastas psykiatrisk tvångsvård ska, liksom hittills, vara att han eller hon lider av en allvarlig psykisk störning.
7.2.1.1 Bakgrund
I förarbetena till LPT (1990/91:58 s. 86) anges följande om vad som närmare avses med begreppet allvarlig psykisk störning.
Till allvarlig psykisk störning bör i första hand räknas tillstånd av psykotisk karaktär, således tillstånd med störd realitetsvärdering och med symtom av typen vanföreställningar, hallucinationer och förvirring. Till följd av en hjärnskada kan vidare en psykisk funktionsnedsättning av allvarlig art (demens) med störd realitetsvärdering och bristande förmåga till orientering i tillvaron uppkomma. Till allvarlig psykisk störning bör också räknas allvarliga depressioner med självmordstankar. Vidare bör hit föras svårartade personlighetsstörningar med impulsgenombrott av psykoskaraktär. Tvångsvård bör vidare kunna aktualiseras när en krisreaktion är sådan att påverkan på den psykiska funktionsnivån blir så uttalad att den är av psykotisk art. Till allvarlig psykisk störning bör hänföras också alkoholpsykoserna såsom delirium tremens, alkoholhallucinos och klara demenstillstånd. Detsamma gäller de psykoser som kan drabba narkotikamissbrukare. Även i andra situationer när en missbrukare har kommit in i ett allvarligt förvirringstillstånd och det är uppenbar fara för hans fysiska hälsa eller liv skall tvångsvård kunna tillämpas. I vissa fall kan vidare ett abstinenstillstånd vara så svårartat att det under en kortare tid måste betecknas som en allvarlig psykisk störning. Självklart är att ett allvarligt missbruk som leder enbart till allvarliga kroppsliga komplikationer inte skall kunna medföra psykiatrisk tvångsvård. Enligt min bedömning är det ofrånkomligt att också framhålla att en psykisk funktionsnedsättning som beror på åldrande och som tar sig uttryck i s.k. åldersdement beteende kan vara så kraftigt att begreppet allvarlig psykisk störning är tillämpligt. För psykiskt utvecklingsstörda gäller att enbart hämning i förståndsutvecklingen inte skall kunna utgöra grund för psykiatrisk tvångsvård. [ - - - ] Bedömningen av om en psykisk störning är allvarlig måste ske utifrån både störningens art och grad. Med art avses typen av störningen och med grad omfattningen av det ingrepp i personligheten som störningen förorsakar. En del störningar är allvarliga till såväl art som grad. Vissa psykiska störningar, t.ex. schizofreni, får alltid anses allvarliga till
SOU 2012:17 Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård
359
sin art men behöver däremot inte vara allvarliga till sin grad och kan ha ett tämligen lindrigt förlopp. Åter andra psykiska störningar såsom depressioner är inte allvarliga till sin art, utan här måste bedömningen av graden på störningen vara av avgörande betydelse. - - - I samband med prövningen av om allvarlig psykisk störning föreligger måste hänsyn tas till växlingar i tillståndet och risken för återfall, om vården och behandlingen avbryts för tidigt. [ - - - ] Den psykiska störningen är av allvarlig art så länge påtaglig risk föreligger för att de psykiska symtomen återkommer, om behandlingsinsatserna avbryts. I enstaka undantagsfall kan detta innebära att den fortlöpande medicinska bedömningen resulterar i att vården sträcker sig över avsevärd tid.
Begreppet allvarlig psykisk störning ska på ett ändamålsenligt och rimligt sätt skilja ut de psykiska funktionsnedsättningar som bör kunna omfattas av en tvångsvårdslagstiftning. Vi har uppmärksammat att det i ett begränsat antal situationer kan vara besvärligt att avgöra om den psykiska funktionsnedsättning som personen uppvisar faller in under begreppet eller inte. Det gäller bl.a. i förhållande till gruppen äldre personer med gravt utvecklad demens som samtidigt har en tillkommande psykisk störning men också guppen samsjukliga, dvs. personer som samtidigt har både ett missbruk eller annat beroendetillstånd och en psykisk störning.
När det gäller gruppen äldre personer med demens kan det ibland vara svårt att avgöra om personens psykiska funktionsnedsättning är att se som symptom av själva grundsjukdomen eller av en från grundsjukdomen självständig psykisk störning eller sjukdom. Åtskillnaden saknar inte betydelse eftersom demenssjukdomen vanligtvis är av kronisk, icke behandlingsbar, karaktär. – När det gäller de demenssjukas situation finns anledning att också något uppehålla sig vid en annan aspekt av den. I nuläget kan inte lagligen vidtas några tvångsåtgärder mot en demenssjuk person som vistas på ett kommunalt äldre boende med särskild service eller på ett grupphem eller sjukhem för äldre. Avsaknaden av denna möjlighet leder ibland till att en demenssjuk person måste tas in för vård på en sluten psykiatrisk vårdinrättning för att erhålla det skydd och den trygghet som bl.a. möjligheten att kunna låsa en ytterdörr medför. Det finns de som hävdar att om det fanns en möjlighet till ett visst begränsat tvång inom äldreomsorgen så skulle ett antal personer med grav demens inte behöva tas in för sluten psykiatrisk tvångsvård. Till bilden hör också att varje flyttning av en äldre person från en invand ”hemmiljö” skapar en oro och otrygghet hos honom eller henne som kan förvärra problembilden. Häremot står förstås en
Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård SOU 2012:17
360
rad argument som talar emot användning av tvång inom äldreomsorgen.
Vi noterar att frågan om tvångsåtgärder mot demenssjuka personer har varit föremål för en statlig utredning som har lämnat ett betänkande i december 2006. I betänkandet, Regler för skydd och rättssäkerhet inom demensvården, SOU 2006:110, föreslår den särskilde utredaren att det ska bli tillåtet att vidta vissa tvångs- och begränsningsåtgärder mot personer som har en nedsatt beslutsförmåga till följd av en demenssjukdom. Åtgärderna ska omgärdas av ett förfarande som bl.a. säkerställer att den enskildes rättssäkerhet tillgodoses. Förslagen bereds inom Regeringskansliet.
Begreppet allvarlig psykisk störning är vidare av betydelse när det gäller ansvarsfördelningen mellan kommun och landsting för behandling och stödinsatser av en person som samtidigt har både en psykisk störning och ett missbruk eller annat beroendetillstånd. Socialtjänsten har huvudansvaret för behandling och stödinsatser åt missbrukare samtidigt som vissa uppgifter inom missbrukarvården åvilar hälso- och sjukvården. Om inga symptom på psykisk sjukdom finns så är landstingets ansvar för personer med missbruk och beroendeproblem vanligen begränsat till abstinensvård och i vissa fall, tillnyktringsverksamhet. Om däremot psykisk sjukdom uppträder samtidigt med missbruket, oavsett om det är symptom på en självständig psykisk sjukdom eller som en följdreaktion av missbruket, har landstinget ansvar för att vårda och behandla den psykiska sjukdomen. Denna uppdelning av ansvaret i förhållande till en samsjuklig person ger upphov till återkommande gränsdragningsproblem och olika tolkningar mellan huvudmännen om vilket tillstånd hos den sjuke som först behöver åtgärdas. Det är inte ovanligt att landstinget nekar behandling av den psykiska sjukdomen med hänvisning till att kommunen först måste behandla missbruket eller beroendet och omvänt att kommunen nekar behandling av missbruket eller beroendet med hänvisning till att landstinget först måste behandla den psykiska sjukdomen. En annan svårighet i förhållande till de samsjukliga personerna är att det ibland är besvärligt att avgöra om det psykiska tillståndet beror på ett pågående missbruk eller om det psykiska tillståndet kvarstår efter en tid av avhållsamhet från skadligt bruk av alkohol m.m. Enligt den klassificering som används inom hälso- och sjukvården (DSMIV) för diagnoser är kriterierna för självständig eller ”oberoende psykisk sjukdom” att de psykiska symptomen finns innan missbruket debuterat eller att symptomen kvarstår fyra veckor efter alkoholbruk eller abstinens.
SOU 2012:17 Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård
361
Situationen för samsjukliga personer uppmärksammades i förarbetena till nuvarande LPT. Bland annat anfördes följande.
En given utgångspunkt för den särskilda psykiatriska vårdlagstiftningen är att den utformas så att den främjar möjligheterna för en psykiskt störd missbrukare att i varje särskilt fall få vård i den form som är bäst ägnad att ge behövlig hjälp. Enligt min mening måste man hålla i minnet att missbrukarvården i första hand är en angelägenhet för socialtjänsten. Det får självfallet inte bli så att den psykiatriska utnyttjas som ersättning för annan vård i fall när det psykiatriska inslaget i missbrukssituationen inte har särskild tyngd. När å andra sidan den psykiska störningen hos en missbrukare kräver större psykiatriska insatser måste den psykiatriska verksamheten ta sitt fulla vårdansvar. Vad särskilt gäller den vård som inte kan ske på frivillig grund bör enligt min mening krävas att tillfredsställande utredning sker om missbrukarens psykiska status och att en ingående bedömning görs i det särskilda fallet av psykiatrins respektive missbrukarvårdens behandlingsmöjligheter. Därvid måste beaktas att kombinationen primär psykisk störning och ett till denna störning sekundärt missbruk är förhållandevis vanligt. Är den psykiska störningen tillräckligt svår bör behandlingsuppgiften falla inom psykiatrins ansvarsuppgifter, också om en kombinationsproblematik finns som tar sig uttryck i t.ex. ett intensivt drogmissbruk../.. Först om missbruket kan ses som det grundläggande i kombinationssituationen bör den psykiatriska tvångsvården i förhållande till tvångsvård inom socialtjänsten ses som en sistahandsutväg för att klara de allvarliga psykiska komplikationerna till missbruket (prop. 1990/91:58, s. 92 f.).
Huruvida en oklar ansvarsfördelning mellan kommun och landsting bidrar till att personer med missbruk inte alltid kommer i åtnjutande av erforderlig vård är en av de frågor som Missbruksutredningen (dir. 2008:48) haft att analysera. I utredningsuppdraget ingick att ta ställning till hur kommunernas och landstingens ansvar kan tydliggöras samt att överväga behovet av förändringar av ansvarsfördelningen mellan de två huvudmännen. Missbruksutredningen lämnade sitt betänkande i april 2011.2 Av utredningens förslag vill vi särskilt peka på följande.
Missbruksutredningen föreslår att landstingen ska ha det samlade behandlingsansvaret för missbruks- och beroendevården. Lagen om vård av missbrukare i vissa fall, LVM, ska upphävas och i stället ska lagen om psykiatrisk tvångsvård, LPT, ”förtydligas och kompletteras för att bättre tillgodose behovet av vård utan samtycke också för människor med missbruk eller beroende.” Utredningen föreslår att det i LPT införs en ny 3 a § med följande lydelse:
2SOU 2011:35, Bättre insatser vid missbruk och beroende – individen, kunskapen och ansvaret.
Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård SOU 2012:17
362
Som allvarlig psykisk störning enligt 3 § avses även att patienten är allvarligt beroende av alkohol, narkotika, läkemedel, dopningsmedel eller andra liknande medel eller till följd av sitt missbruk av sådana medel har ett oundgängligt behov av abstinensvård eller annan psykiatrisk vård.
I motiveringen till den nya bestämmelsen anges att avsikten med den inte är att utvidga det nuvarande tillämpningsområdet för LPT utan att klarare markera var den nu gällande gränsen går. Utredningen hänvisar också till att ”den vidare tolkningen av begreppet allvarlig psykisk störning har stöd i förarbetena i LPT”. Som skäl för att även låta allvarligt missbruk och beroende falla in under begreppet allvarlig psykisk störning hänvisas bl.a. till att utvecklingen sedan den tid då LPT tillkom inneburit en vidare tolkning av begreppet allvarlig psykisk störning när det gäller missbruks- och beroendetillstånd samt att också missbruk och beroende klassificeras som psykiatriska diagnoser enligt de internationella diagnossystemen DSM och ICD. Utredningen hänvisar också till att den kartläggning som utredningen gjort av tvångsvården i olika länder visar att många länder har kommit fram till att det är förenligt med Hawaii-deklarationen att beroende av allvarlig svårighetsgrad kan ligga till grund för psykiatriskt tvång.
7.2.1.2 Våra överväganden och förslag
Begreppet allvarlig psykisk störning har, såvitt vi funnit, i allt väsentligt fungerat väl i den meningen att begreppet på ett ändamålsenligt sätt skiljer ut de psykiska funktionsnedsättningar som bör omfattas av en tvångsvårdslagstiftning.
Vi uppfattar att ett genomförande av de förslag som den särskilde utredaren har lagt om möjlighet att vidta vissa begränsnings- eller tvångsåtgärder mot bl.a. demenssjuka äldre personer med nedsatt beslutsförmåga, skulle innebära att den högspecialiserade psykiatriska slutna vården kan avlastas en patientkategori som egentligen inte behöver sådan vård i sig utan snarare det tvång som omgärdar vårdformen. Det bör dock noga understrykas att en demenssjuk person även efter ett sådant genomförande naturligtvis ska kunna bli föremål för sluten psykiatrisk tvångsvård när det är nödvändigt. Antalet demenssjuka personer som behöver komma under sådan vård torde dock kunna minskas väsentligt.
Missbruksutredningens förslag innebär att en missbrukare eller en person med ett annat beroende än alkohol uppfyller kriterierna
SOU 2012:17 Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård
363
för allvarlig psykisk störning även efter det att följdreaktioner på missbruket eller beroendet, som t.ex. delirium tremens, alkoholhallucinos och allvarliga förvirringstillstånd, har avklingat. Enligt vår mening innebär det att det nuvarande tillämpningsområdet för begreppet allvarlig psykisk störning utvidgas. Utvidgningen får därmed straffrättsliga följder för dessa personer. En person vars missbruk eller beroende ger upphov till en allvarlig psykisk störning i andra fall än i dag skulle därför omfattas av de nuvarande särreglerna för psykiskt störda lagöverträdare i 30 kap. 6 § och 31 kap. 3 § BrB, dvs. att fängelse kan dömas ut endast om det föreligger synnerliga skäl för det samt att rätten får överlämna en sådan person till rättspsykiatrisk vård. Visserligen föreslår vi att dessa bestämmelser ska upphävas. Också i det system vi föreslår skulle emellertid utvidgningen av begreppet allvarlig psykisk störning leda till konsekvenser, inte minst när det gäller möjligheten att besluta om särskilda skyddsåtgärder.
Det är angeläget att personer som har ett missbruk eller ett beroende och som samtidigt har en psykisk ohälsa får behandling för båda sakerna i ett sammanhang. Missbruksutredningens förslag syftar till att åstadkomma det, vilket för övrigt är i linje med Socialstyrelsens nationella riktlinjer för missbruks- och beroendevården (2007). I riktlinjerna betonas just att det för lämplig behandling av en klient eller patient med missbruks- eller beroendeproblem och samtidig psykisk störning eller sjukdom är viktigt att behandlingen för de båda problemen sker samtidigt och i samordnade former.
Som framhållits av Missbruksutredningen är det vanligt att kommunen som ansvarig för behandling av missbruk och beroende kräver att landstinget först ska behandla den psykiska sjukdomen innan kommunen vidtar egna åtgärder och vice versa. Detta förhållande leder ibland till att den enskilde ställs helt utan hjälp, alternativt får hjälp för sent. Det är uppenbart att nuvarande situation är otillfredsställande.
Enligt våra nya kriterier för intagning till psykiatrisk tvångsvård så ska avgörande betydelse fästas vid den enskildes psykiska funktionsförmåga. Med psykisk funktionsförmåga förstås den enskildes förmåga att kunna interagera med omgivningen på ett psykosocialt adekvat sätt. I vissa fall ger ett missbruk eller ett annat beroendeförhållande upphov till följdreaktioner av sådan art och grad att dessa följdreaktioner självständigt är att hänföra till allvarlig psykisk störning (dessa reaktioner är dock oftast av en mer kortvarig natur). Även när missbruket eller beroendetillståndet inte är av sådan om-
Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård SOU 2012:17
364
fattning att det sett isolerat når upp till nivån för allvarlig psykisk störning anser vi att förekomsten av missbruk eller beroende ska vägas in när man bedömer den enskildes samlade psykiska funktionsförmåga. Missbruket eller beroendetillståndet sätter typiskt sett ytterligare ned den enskildes psykiska funktionsförmåga. Man ska alltså inte, som man lätt kan ges intrycket av är förhållandet för närvarande, bortse från missbruket utan tvärtom väga in just det förhållandet när man bedömer om personen behöver bli föremål för psykiatrisk tvångsvård. Vi bedömer att ett sådant hänsynstagande kan bidra till att en del av de gränsdragningsproblem som finns undanröjs och att möjligheten till att samsjukliga personer får behövlig psykiatrisk vård därmed ökar.
Om man vill åstadkomma att personer med missbruk eller beroendetillstånd ska kunna underkastas psykiatrisk tvångsvård utan att en allvarlig psykisk störning föreligger, kan man förslagsvis använda sig av en teknik där man i lagen jämställer en viss situation med en annan och därmed möjliggör att samma följdregler blir gällande. Genom ett sådant tillvägagångssätt behöver inte nya tillstånd eller nya situationer föras in under begreppet allvarlig psykisk störning och därmed uppkommer inte heller några sådana straffrättsliga konsekvenser som vi pekat på ovan. En sådan bestämmelse skulle t.ex. kunna ges följande lydelse.
Vård enligt 3 § ska även ges till en patient som inte lider av en allvarlig psykisk störning men som till följd av allvarligt missbruk eller beroende av alkohol, narkotika, läkemedel, dopningsmedel eller andra liknande medel har ett påtagligt behov av psykiatrisk vård.
Genomgången får anses visa att det är möjligt att minska en del av de tillämpningsproblem som begreppet allvarlig psykisk störning medför i förhållande till missbrukare och vissa andra patientgrupper. I huvudsak fungerar nuvarande begrepp allvarlig psykisk störning väl för en ändamålsenlig avgränsning av den personkrets som bör kunna träffas av psykiatrisk vård även då samtycke från den enskilde saknas. Till detta kommer att begreppet allvarlig psykisk störning numera är så pass väl inarbetat att det inte utan tungt vägande skäl för det bör ändras. Vi anser inte att några sådana skäl har framkommit. Även fortsättningsvis bör således begreppet allvarlig psykisk störning behållas som en grundförutsättning för att kunna utlösa och upprätthålla psykiatrisk tvångsvård.
SOU 2012:17 Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård
365
7.2.2 Det särskilda undantaget för utvecklingsstörning
Vårt förslag: Nuvarande undantag, som innebär att psykiatrisk
tvångsvård inte får ges om personens psykiska störning utgör enbart en utvecklingsstörning, tas bort.
Av 3 § tredje stycket LPT framgå att tvångsvård inte får ges om patientens psykiska störning utgör enbart en utvecklingsstörning. Undantaget innebär att enbart en hämning i förståndsutvecklingen, oavsett omfattningen av hämningen, inte utgör grund för tvångsvård. Utgångspunkten för bestämmelsen är att personer med utvecklingsstörning ska få sina behov tillgodosedda genom insatser enligt omsorgslagen (ersatt av LSS).
Sedan början av 1990-talet, då nuvarande lagstiftning tillkom, har möjligheten att kunna diagnosticera olika psykiatriska sjukdomstillstånd ökat. Fler tillstånd kan numera diagnosticeras. Särskilt tydlig är denna förändring när det gäller nedsättningar av den neuropsykiatriska funktionsförmågan. För personer med tillstånd inom autismspektrat (personer med autism, Aspergers syndrom, atypisk autism och desintegrativ störning), har detta lett till förbättrade möjligheter att få en adekvat behandling. Enligt Världshälsoorganisationens manual för klassificering av olika sjukdomstillstånd, ICD-10, som vanligen används inom den svenska hälso- och sjukvården, ligger diagnoserna inom autismspektrumet under den gemensamma rubriken Genomgripande störningar i utvecklingen (eller Genomgripande utvecklingsstörning).
För personer med tillstånd inom autismspektrat kan komplicerade händelseförlopp skapa stor stress och krisreaktioner som ger upphov till symptom och beteende som kräver ett mer avancerat omhändertagande än vad som normalt sett kan tillhandahållas inom ramen för en LSS-insats.
Nuvarande undantag i lagen kan förleda till uppfattningen att en person med psykisk utvecklingsstörning, oavsett symptom eller beteende, inte under några som helst omständigheter kan bli föremål för psykiatrisk tvångsvård. Enligt vår mening vore det olyckligt eftersom en del krisreaktioner hos en person med utvecklingsstörning kan vara så uttalade att de behöver hanteras inom den specialiserade psykiatriska vården. Vi anser därför att undantaget bör tas bort.
Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård SOU 2012:17
366
7.2.3 Samtycke till vård och överväganden om frivilliga vårdalternativ
Vårt förslag: Nuvarande krav för att få ge psykiatrisk tvångsvård
ska kompletteras med villkor om att sådan vård ska ha föregåtts av att frivillig vård har prövats utan framgång eller att det är uppenbart utsiktslöst att pröva sådan vård.
För närvarande får psykiatrisk tvångsvård endast ges om patienten motsätter sig vården eller om det till följd av patientens psykiska tillstånd finns grundad anledning att anta att vården inte kan ges med hans eller hennes samtycke. Detta krav ska behållas i den nya lagen.
Redan nu gäller att tvångsvård får inledas först efter att det skett en allsidig utredning om alternativa vårdmöjligheter och att den utmynnar i bedömningen att nödvändig vård inte kan ges på frivillig väg. För att ytterligare ge eftertryck åt detta förhållande menar vi att det bör komma till tydligare uttryck i lagtexten. Enligt vår uppfattning ska tvångsvård få inledas först efter att det är konstaterat att frivillig vård har prövats tidigare utan framgång eller att det framstår som uppenbart utsiktslöst att pröva sådan vård. I det senare fallet måste ansvarig läkare bedöma om den frivilliga vård som patienten samtycker till, är tillräcklig för att tillförsäkra honom eller henne nödvändig vård. Genom ordvalet uppenbart markeras att det ska vara en hög grad av sannolikhet för att frivillig vård inte är möjlig eller är otillräcklig. Ändringen syftar till att ge ytterligare incitament för att noga överväga om inte vård och behandlingsinsatser kan ges på frivillig grund.
7.2.4 Behov av psykiatrisk vård
Vårt förslag: Psykiatrisk tvångsvård ska ges om patienten lider
av en allvarlig psykisk störning och till följd av denna störning har ett påtagligt behov av psykiatrisk vård. Ett påtagligt behov av psykiatrisk vård föreligger om det är sannolikt att patienten
kan få sin psykiska funktionsförmåga avsevärt förbättrad genom att vård kommer till stånd eller avsevärt försämrad om vård uteblir, eller
SOU 2012:17 Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård
367
utgör en påtaglig fara för sitt eget eller andras liv eller hälsa. För beslut om psykiatrisk tvångsvård ska således inte längre krävas att patienten har ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård som inte kan tillgodoses på annat sätt än genom att patienten är intagen på en sjukvårdsinrättning för kvalificerad psykiatrisk dygnetruntvård. Genom begreppet psykisk funktionsförmåga markeras att man vid bedömningen, utöver den påverkan som vården kan få för det psykiatriska tillståndet, även ska väga in den effekt som vården kan förväntas medföra för den enskildes möjligheter att kunna samspela med omgivningen på ett psykosocialt adekvat sätt.
7.2.4.1 Behandlingsrekvisitet
Enligt gällande lagstiftning är det en förutsättning för psykiatrisk tvångsvård att patientens psykiska tillstånd medför ”ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård som inte kan tillgodoses på annat sätt än genom att patienten är intagen på en sjukvårdsinrättning för kvalificerad psykiatrisk dygnetruntvård”. Genom skrivningen har lagstiftaren velat markera att psykiatrisk tvångsvård ska kunna komma i fråga först när nödvändig psykiatrisk vård bedöms som ogenomförbar i frivilliga former.
Från olika företrädare för den psykiatriska vårdens profession men även från företrädare för närståendeorganisationer har till oss framförts uppfattningen att kravet på oundgängligt behov av dygnetruntvård alltför ofta medför att patienten måste försämras mycket kraftigt i sitt psykiska tillstånd innan psykiatrisk tvångsvård kan bli aktuell. Under denna insjuknandefas far många patienter, närstående och andra som kommer i kontakt med patienten, illa. Väntar man för länge med att sätta in behandling kan detta resultera i att patientens sjukdom utvecklar sig till ett så allvarligt och djupgående tillstånd att det blir svårare att behandla. Även rehabiliteringstiden blir betydligt längre än vad den hade blivit om man hade kunnat ingripit i ett tidigare skede. Det har därför förordats att det rekvisit som anger ”tröskelnivån” för intagning till psykiatrisk tvångsvård sänks så att ett tidigare ingripande blir möjligt. Även Nationell Psykiatrisamordning3 har tidigare fört fram en liknande uppfattning.
3SOU 2006:100, Nationell Psykiatrisamordning, Ambition och ansvar s. 420.
Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård SOU 2012:17
368
Ett annat förhållande som har lyfts fram är att nuvarande rekvisit hindrar att personer som på grund av psykisk sjukdom har hamnat i ett tillstånd av allmän hjälplöshet får behövlig psykiatrisk vård. Situationen kännetecknas av att den sjuke vanvårdar sig och inte kan reda sig i samhället. Att han eller hon inte får nödvändig psykiatrisk vård sammanhänger förmodligen med att det psykiska tillståndet inte uppvisar någon hastigt inträffad försämring. För flertalet personer i denna grupp har en psykisk ohälsa utvecklats mer gradvis under en längre tid. Vårdbehovet kan i många fall vara uppenbart. Inte sällan är dessa personers levnadsförhållanden klart ovärdiga och om de skulle kunna komma under psykiatrisk vård är det sannolikt att deras psykiska och sociala funktionsförmåga, och därmed deras levnadsförhållanden i stort, skulle kunna förbättras avsevärt. Förhållandena motsvarar den situation som i LSPV benämndes som den s.k. hjälplöshetsindikationen. – I vissa fall kan förhållandena vara sådana att dessa personer har en rätt att erhålla insatser enligt såväl SoL, som LSS. Insatser enligt dessa lagar bygger emellertid på att den som insatsen berör är villig att ta emot den. I den nu aktuella persongruppen är det vanligt att man ställer sig ovillig till eller direkt avvisande till hjälpinsatser av olika slag, främst på grund av bristande förmåga att se till sitt eget bästa. Vi anser att det bör införas (eller snarare återinföras) en möjlighet för samhället att kunna ge nödvändig psykiatrisk vård även i förhållande till en person som befinner sig i en situation som den nu beskrivna.
7.2.4.2 Farerekvisitet
Vid prövning av frågan om tvångsvård ska enligt gällande rätt beaktas om patienten till följd av sin psykiska störning är farlig för annans personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa. Med uttrycket annans personliga säkerhet avses den kroppsliga integriteten. Med annans psykiska hälsa avses t.ex. psykiska lidanden som personer i patientens omgivning kan utsättas för genom t.ex. hot och trakasserier.4
I vårt uppdrag ligger att specifikt ta ställning till möjligheten och lämpligheten av att ställa ytterligare krav i lagstiftningen på att det s.k. samhällsskyddet – primärt intresset av att förhindra brott – ska beaktas vid intagning till psykiatrisk tvångsvård, samtidigt som kraven på rättssäkerhet tillgodoses.
SOU 2012:17 Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård
369
I den lagstiftning som föregick den nuvarande var de risker och olägenheter som patientens psykiska tillstånd medförde för andra föremål för en särskild grund för intagning. Med införandet av LPT betonades starkare än tidigare att det var den enskildes eget behov av behandling och omvårdnad som skulle vara det egentliga motivet för tvångsvård. I det fall patientens psykiska tillstånd gav upphov till aggressivitet ansågs det vara i patientens eget intresse att i sådana situationer kunna hindras från att skada andra. Ett tvångsingripande utifrån ett sådant ändamål var därmed förenligt med den övergripande ansatsen att tvångsvården skulle vara föranledd av patientens eget behov.
7.2.4.3 Våra överväganden och förslag
Enligt vår mening är nuvarande rekvisit som måste vara uppfyllda för att intagning för psykiatrisk tvångsvård ska kunna ske, inte utformade på ett tillfredsställande sätt. Det kan för övrigt också sättas i fråga att lagstiftaren verkligen åsyftat att oundgänglighetsrekvisitet ska medföra att ett ingripande från samhällets sida måste anstå till dess att den psykiska sjukdomen eller störningen hos en person har fortskridit så långt att den har blivit djupgående eller ett mycket allvarligt försämringstillstånd har inträtt. Ett förhållande som talar för att en sådan tillämpning inte var avsedd är att det i motiven till LPT uttalas bl.a. följande.
Vid bedömningen av patientens vårdbehov måste man alltså pröva i vad mån risk föreligger för att hans liv ska vara i fara eller för att patientens hälsa allvarligt ska (anm. vår markering) försämras, om vård inte kommer till stånd genom intagning på en sjukvårdsinrättning där psykiatrisk tvångsvård får ges.
Det återgivna uttalandet kan mycket väl uppfattas på det sättet att det redan i nuläget skulle vara möjligt att ingripa med tvångsvård när det framstår som sannolikt att behandlingsinsatser skulle kunna avvärja en avsevärd försämring av den psykiska sjukdomen eller störningen.
Om nödvändig psykiatrisk vård sätts in i ett sent skede av ett sjukdomsförlopp kan det orsaka både längre vårdtid och ett sämre vårdresultat än vad som kan förväntas vid ett tidigare ingripande. Anledningen till det är att vid sena ingripanden så har störningen vanligtvis hunnit bli mer djupgående och därmed också i allmänhet
Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård SOU 2012:17
370
blivit mer svårbehandlad. Vi ser det därför som angeläget att lagstiftningen utformas på ett sätt som möjliggör att ett ingripande med tvång i vissa fall kan ske något tidigare än vad som nu är fallet.
Mot en ändring som medger att ett ingripande med tvångsvård kan ske tidigare än i dag, kan bl.a. anföras att det skulle kunna leda till en ökad rättsosäkerhet genom att risken för en felaktig bedömning av patientens psykiska tillstånd typiskt sett ökar när störningen inte framträder lika klart som den gör i ett senare skede. Denna farhåga ska tas på stort allvar men ska samtidigt inte överdrivas. Det tidiga ingripandet är främst avsett att komma till användning i det fall personens sjukdomshistoria är väl känd och där erfarenhet finns av hur personen svarar på en viss behandlingsinsats. I förhållande till en sådan person är det enligt vår mening svårt att försvara en ordning som innebär att man, trots kännedom om att han eller hon flera gånger tidigare har insjuknat i samband med egen utsättning av läkemedel, måste invänta att försämringen blivit så allvarlig att dygnetruntvård är oundgänglig. – Denna situation ska skiljas från den som är för handen när en person insjuknar för första gången eller när en person uppvisar en mer komplex symptombild som medför att det fortsatta sjukdomsförloppet är svårbedömt. I dessa senare fall är utrymmet för tidiga ingripanden mer begränsat. Det väsentliga med vår föreslagna ändring är att den skapar en möjlighet att i vissa men långtifrån alla fall kunna ingripa tidigare med tvångsvård än vad som nu är fallet. Tvångsvård ska komma till stånd när det är sannolikt att behandlingsinsatser kan avsevärt förbättra eller i vart fall förhindra en avsevärd försämring av personens psykiska funktionsförmåga. Även fortsättningsvis måste en grundförutsättning vara att personen i fråga har en allvarlig psykisk störning. Genom att detta krav upprätthålls vinner man ett skydd mot att alltför tidiga ingripanden kommer till stånd.
För att åstadkomma att en sådan förändring som vi nu har beskrivit sker behöver nuvarande rekvisit för intagning till psykiatrisk tvångsvård ändras. Enligt vår uppfattning bör dessa utformas så att tvångsvård får ske om det är sannolikt att patienten kan få sin psykiska funktionsförmåga avsevärt förbättrad genom att erhålla psykiatrisk vård eller avsevärt försämrad om vård uteblir. Den föreslagna utformningen är enligt vår mening i linje med den rekommendation som Europarådets ministerkommitté har antagit på detta område i september 2004, Rec(2004)10. Som framgår av redovisningen under kapitel 6 har Finland, Norge och Danmark rekvisit för intagning som liknar dem som vi nu föreslår.
SOU 2012:17 Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård
371
För att möjliggöra att även en person som har hamnat i en allmän hjälplöshet i sina levnadsförhållanden kan omfattas av regelverket, föreslår vi att de nya rekvisiten även innehåller en form av hjälprekvisit som medför att man inte enbart ska se till det psykiska tillståndet utan också ska beakta hur tillståndet påverkar den enskildes levnadsförhållanden och möjlighet att på ett adekvat sätt kunna samspela med omgivningen på ett psykosocialt plan. Om tillståndet är sådant att den enskildes förmåga att kunna fungera eller reda sig i vardagen är kraftigt nedsatt, och detta är en följd av en nedsättning av den psykiska funktionsförmågan, ska han eller hon kunna bli föremål för psykiatrisk vård oberoende av samtycke. Det bör emellertid betonas att denna utvidgning självfallet inte innebär att man får göra avsteg från grundkravet om att endast den som har en allvarlig psykisk störning ska kunna komma i fråga för psykiatrisk tvångsvård.
Vid införandet av nuvarande lagstiftning betonades att det skulle vara den enskildes behov av vård som skulle vara avgörande för om tvångsvård ska komma till stånd eller inte. Denna utgångspunkt har medfört att omgivningsskyddet har kommit att ges en något mindre framträdande roll än vad det gjort tidigare. Från att tidigare ha utgjort en egen intagningsgrund infördes i LPT en bestämmelse om att man vid bedömningen av patientens vårdbehov även ska beakta om han eller hon till följd av sitt psykiska tillstånd är farlig för annans personliga eller fysiska eller psykiska hälsa. Vi uppfattar att ändringen kan ha bidragit till att det blivit något oklart i vilken utsträckning som omgivningsskyddet får beaktas vid intagningsprövningen. Bl.a. reser det frågan om en stor och överhängande fara för annans personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa medför en motsvarande lättnad av kravet på att det ska finnas behov av tvångsvård utifrån patientens eget vårdbehov. Det finns inte heller något direkt motsatsförhållande mellan den enskildes vårdbehov och samhällsskyddet. I de allra flesta fall får det även anses ligga i den enskildes eget intresse att han eller hon skyddas mot att begå våldshandlingar eller andra allvarliga gärningar mot andra under perioder då allvarlig psykisk störning sätter ned den egna förmågan att fatta rationella och väl övervägda beslut.
För att tydligare göra klart att en person som lider av en allvarlig psykisk störning och som till följd av sitt tillstånd utgör en fara för annans liv eller hälsa kan bli föremål för tvångsvård, anser vi att omgivningsskyddet ska utgöra en egen självständig grund för intagning. Varje form av potentiell risk för närstående och andra i
Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård SOU 2012:17
372
omgivningen att utsättas för fara ska självfallet inte kunna läggas till grund för intagning av en person. I begreppet fara ligger att farligheten dels är aktuell (närliggande i tiden), dels att den har en viss minsta styrka.
Utöver skyddet för närstående och andra personer i den närmaste omgivningen, bör bestämmelsen, liksom för närvarande, även omfatta fara för den enskildes eget liv och hälsa. I nuläget beaktas främst risken för självmord men även när det finns en beaktansvärd risk för allvarlig självskada bör bestämmelsen vara tillämplig.
Slutligen anser vi att samhället inte bara har en möjlighet utan också en skyldighet att ingripa när de i lagen uppställda förutsättningarna är uppfyllda. I lagrummet som anger de grundläggande rekvisiten för psykiatrisk tvångsvård ska därför ordet får ersättas av ordet ska (”psykiatrisk vård ska ges… ”). Genom ändringen vinner man bättre överensstämmelse med vad som gäller övrig tvångsvårdslagstiftning, t.ex. i LVU och i LVM.
7.3 Övergång från frivillig psykiatrisk vård till psykiatrisk vård med tvång (konvertering)
Vår bedömning: Nuvarande regler för möjligheten att besluta
om övergång från frivillig psykiatrisk vård till psykiatrisk tvångsvård (konvertering) bör behållas.
Med konvertering menas att en patient som är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård på frivillig grund blir föremål för psykiatrisk tvångsvård under tid som han eller hon befinner sig där.
Vi ska enligt direktiven bl.a. behandla vilka förutsättningar som ska gälla för intagning till psykiatrisk tvångsvård. I det sammanhanget har vi funnit det naturligt att även diskutera om nuvarande bestämmelser för konvertering är utformade på ett lämpligt sätt.
7.3.1 Gällande rätt
Konvertering får enligt 11 § LPT ske om förutsättningarna för sluten psykiatrisk tvångsvård i 3 § samma lag är uppfyllda och patienten till följd av sin psykiska störning kan befaras komma att allvarligt
SOU 2012:17 Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård
373
skada sig själv eller någon annan. Detta innebär att patienten ska lida av en allvarlig psykisk störning och på grund av sitt psykiska tillstånd och sina personliga förhållanden i övrigt ha ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård, som inte kan tillgodoses på annat sätt än genom att patienten är intagen på en sjukvårdsinrättning för kvalificerad psykiatrisk dygnetruntvård. Vidare krävs att patienten motsätter sig sådan vård eller att det till följd av patientens psykiska tillstånd finns grundad anledning att anta att vården inte kan ges med samtycke.
När det gäller risken för skada ska bedömningen enligt förarbetena5 avse risken för allvarlig skada. Som typexempel nämns risk för självmord eller risk för våldsbrott mot annan. Risken ska föreligga till följd av en allvarlig psykisk störning hos patienten. Med skada avses främst fysisk skada, men också psykiska lidanden som personer i patientens omgivning kan utsättas för genom t.ex. hot eller trakasserier omfattas. Däremot avses inte skada på egendom eller annan ekonomisk skada. Båda förutsättningarna, dvs. både att patienten har ett oundgängligt behov av sluten psykiatrisk vård på grund av allvarlig psykisk störning och risken för att han eller hon kan befaras komma att allvarligt skada sig själv eller någon annan, ska föreligga samtidigt.
Genom ett avgörande av Regeringsrätten år 1996 (RÅ 1996 ref. 62) har det slagits fast att det för konvertering är tillräckligt att farerekvisitet är uppfyllt vid tidpunkten för konverteringsbeslutet. Det är således inte ett krav att farerekvisitet är för handen också vid domstolsprövningen.
Ett konverteringsbeslut får inte fattas utan att ett vårdintyg har utfärdats av en annan läkare än chefsöverläkaren (tvåläkarprövning). Beslut om konvertering ska fattas senast 24 timmar efter det att vårdintyg utfärdats. Senast dagen därefter ska beslutet av chefsöverläkaren underställas förvaltningsrättens prövning. Anser chefsöverläkaren att tvångsvården bör fortsätta ska han eller hon senast inom fyra dagar från dagen för beslutet om konvertering ansöka hos förvaltningsrätten om medgivande till fortsatt vård. Om rätten bifaller ansökan får tvångsvården pågå under högst fyra månader, räknat från dagen för chefsöverläkarens beslut. I fråga om tvångsvård utöver denna tid tillämpas samma bestämmelser som vid fortsatt tvångsvård enligt 9 § LPT, vilket innebär att medgivande till
Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård SOU 2012:17
374
fortsatt tvångsvård får lämnas för högst sex månader åt gången, räknat från den dag då förvaltningsrätten meddelar beslut i frågan.
När det gäller vårdintyg och undersökning för vårdintyg gäller samma krav som vid intagning för tvångsvård enligt LPT i övrigt. Även i dessa fall finns det möjlighet till kvarhållning, tvång, kroppsvisitation, kroppsbesiktning, bältesläggning m.m. enligt 6 § och 6 a §.
7.3.2 Bakgrund
Före år 1959 kunde psykiatrisk vård på mentalsjukhus ske endast efter egen ansökan eller genom ansökan av myndighet. En ansökan från patienten själv om att underkastas psykiatrisk vård på sjukhus likställdes i formell och rättslig mening med en ansökan från t.ex. polismyndighet om att en viss person skulle beredas psykiatrisk vård oavsett samtycke. En person som skrivits in efter egen ansökan omfattades således av reglerna om kvarhållningsrätt och frågan om personen kunde skrivas ut var en fråga för utskrivningsnämnden att pröva. 1959 öppnades emellertid en möjlighet till fri intagning, dvs. en formlös intagning för psykiatrisk vård på sjukhus efter initiativ av den enskilde. Vid denna typ av frivillig vård fick den enskilde i princip inte hindras från att lämna sjukhuset.
I LSPV fanns ursprungligen inte någon bestämmelse om konvertering. Vid införandet av lagen gick departementschefen emot ett kommittéförslag som förordade en konverteringsrätt i de fall patienten ansågs farlig för sig själv eller annan. Departementschefen motiverade sin uppfattning med att han, i likhet med medicinalstyrelsen, fann att det var av största vikt för förtroendet för mentalsjukvården att en psykiskt sjuk människa kunde söka sjukhusvård på eget initiativ utan att riskera att bli kvarhållen mot sin vilja. Psykiskt sjuka som tagits in på egen begäran borde inte i något avseende vara underkastade andra bestämmelser när det gäller kvarhållande än patienter som vårdas för kroppssjukdomar. Om det skulle inträffa att en patient som tagits in enligt den fria intagningsformen vid utskrivningstillfället bedöms vara farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, borde det enligt departementschefen föranleda att en underrättelse om detta lämnades polismyndighet eller annan som är behörig att göra ansökan, så att sådan intagning genast kom till stånd.6
6 Kungl. Maj:ts proposition nr 53 år 1966, s. 154 f.
SOU 2012:17 Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård
375
Bestämmelser om konvertering kom dock att införas i lagen 1983. Den införda möjligheten till konvertering innebar att en läkare vid en psykiatrisk klinik kunde besluta att en patient som vårdades där frivilligt enligt HSL:s bestämmelser i fortsättningen skulle vara intagen enligt LSPV. Om vårdintyg utfärdades av klinikens egen läkare, skulle beslutet i fråga om vård fattas av utskrivningsnämnden. I förarbetena till lagändringen7 uttalades att konvertering kunde vara motiverad bl.a. i det fallet att patientens tillstånd försämrades eller om något inträffade som gjorde att patienten plötsligt ville lämna sjukhuset men på grund av sitt tillstånd inte borde få göra det. Lagändringen byggde delvis på uttalanden i propositionen till en ny socialtjänstlag där man framhöll följande. Förbudet mot konvertering leder till att en svårt sjuk patient, som har gått in frivilligt för vård på sjukhuset men under sjukhusvistelsen visar sig behöva tas om hand enligt LSPV, först måste skrivas ut och lämna sjukhusområdet, innan han kan tas in med stöd av lagen. Detta har i sin tur fått till följd att vården många gånger inleds med stöd av LSPV:s bestämmelser, även när det inte är alldeles nödvändigt.
Bestämmelserna om konvertering blev senare föremål för nya överväganden av Socialberedningen i dess betänkande Psykiatrin, tvånget och rättssäkerheten (SOU 1984:64). Socialberedningen föreslog att det inte skulle vara tillåtet med konvertering. Enligt beredningen var det principiellt felaktigt att den som har lagt in sig frivilligt på ett sjukhus senare ska kunna hindras från att lämna detta. Någon möjlighet till konvertering borde därför inte finnas i den nya lagen. En majoritet av remissinstanserna var dock negativt inställda till förslaget att inte tillåta konvertering. Bl.a. pekades på det förhållandet att, innan en rätt till konvertering fanns, det ledde till att tvång användes i större utsträckning när man inte vågade pröva frivillig vård. Flertalet allmänna förvaltningsdomstolar framhöll vidare att de negativa konsekvenserna av konvertering kunde undanröjas om en juridisk prövning skedde av frågan om tvångsintagning. De remissinstanser som tillstyrkte förslaget, bl.a. klientorganisationerna och statens handikappråd, underströk vikten av att kunna söka vård på eget initiativ utan att riskera att bli kvarhållna mot sin vilja. Enligt dessa instanser var detta förhållande avgörande för förtroendet för den psykiatriska verksamheten.
Frågan om konvertering behandlades utförligt i förarbetena8 till nuvarande lagstiftning. Departementschefen anförde bl.a. följande.
Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård SOU 2012:17
376
Jag är inte beredd att gå så långt som Socialberedningen gjort och föreslå att konvertering slopas generellt. Utrymmet för konvertering bör enligt min mening dock begränsas kraftigt i förhållande till nuläget så att åtgärden kan aktualiseras bara vid speciella behov. Beredningen har uppmärksammat de svåra situationer då patienten gör enträgna och allvarliga försök att skada sig själv och t.o.m. gör självmordsförsök, samtidigt som han avser att avbryta den frivilliga vården. För vissa sådana situationer hänvisar beredningen till nödfallsregler för att hindra självdestruktiva handlingar. I andra fall anser beredningen att situationen kan klaras med stöd av t.ex. vårdpersonal från sjukhuset eller personal från socialtjänsten. Ytterst får dock enligt beredningen hjälp begäras av polisen och ett förfarande för tvångsintagning inledas. Beredningen berör här vissa speciella situationer då enligt min mening en möjlighet till konvertering innebär en acceptabel lösning. Jag ser det som angeläget att lagstiftningen säkerställer att patienten utan onödig omgång får behövlig vård i dessa svårbemästrade fall. Det gäller situationer när det finns en påtaglig fara för att patienten på grund av sin allvarliga psykiska störning kommer att allvarligt skada sig själv eller någon annan om han lämnar sjukhuset eller undandrar sig vården där på annat sätt. Jag menar att en konverteringsregel med hänsyn till dessa situationer inte för närvarande kan undvaras. --- Jag har stannat för att möjligheten till konvertering behålls enbart för de förutnämnda faresituationerna, som dock inbegriper alla fall då patientens grava psykiska störning ger upphov till fara för allvarlig fysisk eller psykisk skada hos patienten eller annan person. Däremot kommer en patient som har tagits in för psykiatrisk vård på egen begäran inte med den nu föreslagna ordningen att kunna hållas kvar på vårdinrättningen mot sin vilja eller tvingas att genomgå en viss behandling annat än i de särskilda faresituationerna. Genom att inskränka möjligheten till konvertering på det sätt jag föreslår minskar risken för att konverteringen upplevs av patienterna som ett påtryckningsmedel för att få dem att gå med på åtgärder, som de egentligen motsätter sig. Det är vidare sannolikt att man undviker att sådana extrema situationer uppstår att den ansvarige läkaren känner sig nödgad att ingripa med tvångsintagning så snart som en patient har kommit utanför sjukhusets grindar.
Senare har också Tvångspsykiatrikommittén9 sett över reglerna om konvertering. I sitt betänkande 1998 föreslog kommittén att farlighetsrekvisitet skulle avskaffas och att förutsättningarna för konvertering således skulle vara desamma som vid annan tvångsvård. Tvångspsykiatrikommittén övervägde olika alternativa lösningar men stannade slutligen för uppfattningen att farlighetsrekvisitet kunde
9 Slutbetänkande av Tvångspsykiatrikommittén, Rättssäkerhet, vårdbehov och samhällsskydd
vid psykiatrisk tvångsvård (SOU 1998:32) s. 243 ff.
SOU 2012:17 Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård
377
tas bort under förutsättning av att rättssäkerheten stärktes och missbruk förhindrades genom bl.a. införandet av tvåläkarprövningen och en skärpt domstolsprövning.
Tvångspsykiatrikommitténs förslag såvitt gäller införande av en tvåläkarprövning vid konvertering infördes genom en lagändring10år 2000. Då skärptes också kravet på domstolsprövning, genom att ett konverteringsbeslut alltid ska underställas förvaltningsrättens prövning och prövas i sak av domstolen. En prövning ska alltså ske även i de fall då patienten vid tidpunkten för rättens prövning vårdas frivilligt eller har skrivits ut från sjukvårdsinrättningen. Före lagändringen kom konverteringsbeslut oftast inte under förvaltningsrättens prövning i sådana fall då patienten skrevs ut till frivillig vård inom fyra dagar efter beslutet. Lagändringarna gjordes för att ytterligare stärka rättssäkerheten för patienten. När det gäller farlighetsrekvisitet frångick däremot departementschefen Tvångspsykiatrikommitténs förslag. Departementschefen ansåg, bl.a. mot bakgrund av den inriktning som varit mot att stärka patientens ställning, att det inte skulle vara lämpligt att lägga fram förslag som kan medföra att antalet konverteringar kan komma att öka, eller i vart fall uppfattas av många som att området för konvertering ökar.
7.3.3 Bestämmelser om konvertering i vissa andra länder
En jämförelse med bestämmelserna om konvertering i våra nordiska grannländer ger följande vid handen. I Norge är rätten till konvertering i allt väsentligt utformad som vår. En rätt till konvertering föreligger om patienten vid utskrivningen utgör en närliggande och allvarlig fara för eget eller andras liv eller hälsa.11
Även i Finland finns en möjlighet till konvertering.12 I förhållande till vår bestämmelse är tillämpningsområdet för konvertering i Finland större. Konvertering kan således ske när patienten vill bli utskriven från frivillig vård men läkaren anser att det i stället för ett avslutande av vården finns förutsättningar för vård oberoende av samtycke. Patienten ställs då under observation och beslut om vård oberoende av samtycke ska fattas på basis av observationsutlåtandet senast den fjärde dagen efter att patienten meddelat att han vill bli
10Prop. 1999/2000:44, Psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård. 11 Kap. 3 § 3–4 i Lov 1999-07-02 nr 62 om etablering og genomforing av psykisk helsevern (psykisk helsevernsloven). 12 13 § Mentalvårdslagen (14.12 1990/1116).
Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård SOU 2012:17
378
utskriven. Om beslutet gäller någon som är minderårig ska det genast underställas förvaltningsdomstolen.
En möjlighet till konvertering finns också i Danmark.13 Även här är utrymmet för konvertering större än vad det är i Sverige. Enligt den danska tvångsvårdslagstiftningen kan således en läkare fatta beslut om att en patient ska överföras från en öppen psykiatrisk avdelning till en låst psykiatrisk avdelning inte bara när patienten framkallar en närliggande och väsentlig fara för sig själv eller andra utan också när det (enbart, vår anm.) skulle vara oförsvarligt att inte frihetsberöva honom eller henne på grund av att utsikten till tillfrisknande eller en avgörande förbättring av tillståndet annars skulle väsentligt minska.
7.3.4 Alternativa förslag till ändring av reglerna om konvertering
7.3.4.1 Inledning
Under vårt arbete har fråga uppkommit om det finns skäl att ändra nuvarande bestämmelser om konvertering. En rad olika alternativ till ändring av nuvarande bestämmelser är tänkbara. I den diskussion som varit har i huvudsak fyra olika alternativ kunnat urskiljas där det mest ingripande alternativet är att 1) rätten till konvertering avskaffas helt. Vid sidan av detta och alternativet att 2) behålla nuvarande bestämmelse finns två andra alternativ. Det ena innebär en materiell ändring och innebär att man 3) tar bort kravet på farlighet och tillåter konvertering redan på grundval av att patienten uppfyller villkoren för det allmänna behandlingsrekvisitet. Det andra ändringsalternativet innebär en processuell ändring och innebär att man 4) slopar skyldigheten för domstol att i särskild ordning behöva överpröva beslutet om konvertering. I det följande redovisas en del argument för och emot dessa olika alternativ.
13 § 10 i Lov (nr 1111 af 01/11/2006) om anvendelse av tvang i psykiatrien.
SOU 2012:17 Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård
379
7.3.4.2 Möjligheten till konvertering avskaffas helt
I den proposition som låg till grund för införandet av tvåläkarprövningen vid konvertering och för den skärpta domstolsprövningen redovisas en del argument som talar för respektive mot att tillåta konvertering.14 Från denna redovisning kan återges bl.a. följande.
Vetskapen för en psykiskt sjuk person att den frivilliga vården kan övergå i tvångsvård kan befaras leda till att han eller hon inte vågar söka hjälp av rädsla för att senare bli vårdad med tvång. Man kan befara att en person som tidigare vårdats inom den psykiatriska vården och som är missnöjd med denna vård kanske väntar med att söka vård, om han eller hon vet att den frivilliga vården kan övergå i tvångsvård. Detta kan då leda till att sjukdomen förvärras, vilket är mycket olyckligt. Det sagda talar emot att tillåta konvertering eftersom det är av största vikt att en person som anser sig vara i behov av psykiatrisk hjälp söker denna hjälp i ett tidigt skede.
Ett argument som talar för att tillåta konvertering är att det uppkommer svårigheter om en person som genomgår frivillig psykiatrisk vård och är mycket svårt psykiskt sjuk beslutar sig för att lämna vårdinrättningen. Behandlande läkare blir då tvungen att skriva ut den svårt psykiskt sjuke patienten till kanske helt oordnade förhållanden. Detta kan få allvarliga följder för patienten. Det är inte heller tillfredsställande att skriva ut en patient och när han lämnat sjukhusområdet på nytt omhänderta honom och se till att vårdintyg skrivs, något som förekom innan det fanns någon möjlighet till konvertering. Detta förfaringssätt är kränkande för patienterna och pekar på att det finns situationer där läkaren och vårdpersonalen anser att det är helt nödvändigt med fortsatt vård av patienten.
Regeringen anser därför att vid en avvägning av de skäl som anförts för och emot konvertering övervägande skäl talar för att en konverteringsmöjlighet bör föreligga. En bestämmelse om konvertering måste emellertid ge garantier för högt ställda rättssäkerhetskrav och att största möjliga hänsyn tas till patientens integritet.
Till det nu sagda kan som skäl för att tillåta konvertering tilläggas att det skulle vara direkt stötande att tvingas skriva ut en person som t.ex. uppvisar en höggradig suicidrisk.
Ett ytterligare argument som lyfts fram i tidigare diskussioner15mot att tillåta konvertering är att det från patienthåll framförts uppfattningen att möjligheten till konvertering används som ett påtryckningsmedel av vårdpersonalen mot patienterna för att patienterna ska ta sina mediciner och även godta annan behandling som de egentligen motsätter sig.
14Prop. 1999/2000:44 Psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård, s. 68. 15 Se a.a. not 7, s. 250.
Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård SOU 2012:17
380
7.3.4.3 Kravet på farlighet tas bort som villkor för konvertering
Ett argument som talar för att det skulle vara möjligt att konvertera vården av en person redan när det allmänna behandlingsvillkoret är uppfyllt är att det på ett sätt är ologiskt att ha olika villkor för intagning till psykiatrisk tvångsvård beroende på var patienten befinner sig för stunden. Är en person så pass svårt psykiskt sjuk att han har ett påtagligt behov av psykiatrisk tvångsvård på sjukhus borde patienten underkastas sådan vård även om hans eller hennes pågående vård har inletts på frivillig grund.
Mot att ta bort farlighetsrekvisitet står främst argumentet att det kan avhålla personer från att söka frivillig psykiatrisk vård på sjukhus av rädsla för att bli tvångsvårdade. Den tidiga kontakten med vården uteblir. Vid den senare kontakten med den psykiatriska vården har inte sällan den psykiska sjukdomen eller störningen hunnit förvärras och bli mer djupgående och därmed i allmänhet också blivit mer svårbehandlad. En utökad möjlighet till konvertering rimmar dessutom illa med senare års utveckling som gått i riktning mot att man på olika sätt strävar efter att stärka patienternas inflytande i all hälso- och sjukvård.
7.3.4.4 Beslutet om konvertering behöver inte underställas domstolens prövning
Med nuvarande regler ska alla beslut om konvertering underställas allmän förvaltningsdomstols prövning, alldeles oavsett om beslutet inom fyra dagar åtföljts av en ansökan om fortsatt psykiatrisk tvångsvård eller inte. Även i det fall vården av patienten har upphört före utgången av fyradagarsfristen ska konverteringsbeslutet prövas i sak av domstolen.
I vårt uppdrag ligger bl.a. att analysera om det finns behov av förtydliganden och förändringar i lagstiftningen med utgångspunkt från att den juridiska processen inte är onödigt byråkratisk samtidigt som kraven på rättssäkerhet tillgodoses. Reglerna om det processuella förfarandet i samband med ett beslut om konvertering faller inom området för en sådan analys.
Enligt de grundläggande fri- och rättigheterna är varje medborgare gentemot det allmänna skyddad mot varje form av frihetsberövande (RF 2:8). Skyddet får bara begränsas genom lag och endast
SOU 2012:17 Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård
381
för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. En medborgare som har blivit frihetsberövad av annan anledning än med anledning av brott eller misstanke om brott ska kunna få saken prövad av domstol utan oskäligt dröjsmål (2:9). Rätten till domstolsprövning av frihetsberövanden är absolut. Även enligt Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) har den som frihetsberövats, t.ex. därför att han är psykisk sjuk, rätt att påfordra att domstol snabbt prövar lagligheten av frihetsberövandet (artikel 5 p. 4). Av Europadomstolens praxis framgår att rätten till domstolsprövning inte kräver att den person det gäller faktiskt är berövad friheten när prövningen äger rum.16
Rätten till den absoluta domstolsprövningen innebär emellertid inte något krav på att det kommer till stånd en omprövning i domstol av varje frihetsberövande med automatik. Grundlagens och Europakonventionens bestämmelser torde i och för sig iakttas redan när det finns en möjlighet för den enskilde att påkalla domstolens prövning av ett frihetsberövande. När det gäller ärenden om frihetsberövanden som sker genom beslut om konvertering kompliceras dock saken av det förhållandet att den som frihetsberövats många gånger har en nedsatt beslutsförmåga och överhuvudtaget kan ha svårt att tillvarata sina rättigheter i detta avseende.
Med nuvarande regler sker i samtliga fall en obligatorisk prövning av beslutet om konvertering av allmän förvaltningsdomstol, dvs. även i de fall beslutet om konvertering inte åtföljs av en ansökan om att patienten ska beredas tvångsvård. Det kan sättas i fråga om det av rättssäkerhetsskäl är påkallat att behålla en sådan ordning.
Ett beslut om konvertering åtföljs regelmässigt av en ansökan från chefsöverläkaren om fortsatt psykiatrisk tvångsvård av patienten. Den som menar att den obligatoriska underställningen kan tas bort kan därför hänvisa till att frihetsberövande som varar under längre tid än fyra dagar kommer att prövas av domstol. En obligatorisk domstolsprövning av det inledande beslutet om konvertering skulle därmed inte vara nödvändig. Även om den obligatoriska underställningen tas bort så ska den enskilde ha kvar sin rätt att särskilt överklaga beslutet om konvertering, och den rätten ska finnas även i det fall tvångsvården har upphört vid tidpunkten för överklagandet. En regelförändring som innebär att den obligatoriska underställningen tas bort skulle kunna kombineras med att det
16 H. Danelius, En kommentar till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, 2007, 3:e uppl., s. 121 f.
Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård SOU 2012:17
382
införs en skyldighet för chefsöverläkaren att rapportera samtliga konverteringsbeslut till Socialstyrelsen. Genom en sådan rapportering ges Socialstyrelsens tillsynsenhet en möjlighet att följa utvecklingen och att reagera vid tendens till missbruk.
Ett argument för att behålla nuvarande regler på området är att en regeländring på det sätt som nu skisserats skulle kunna uppfattas som en försvagning av patienternas rättssäkerhet genom att det öppnar upp för ett eventuellt missbruk av konverteringsregeln, t.ex. genom att det sker återkommande konverteringar av en patient utan att dessa följs av ansökningar om fortsatt vård.
7.3.5 Våra överväganden och förslag
Vår bedömning: Nuvarande förutsättningar för övergång från
frivillig psykiatrisk vård till psykiatrisk tvångsvård (konvertering) behålls. För ett beslut om konvertering krävs att den enskilde har ett påtagligt behov av psykiatrisk vård på grund av allvarlig psykisk störning och att han eller hon utgör en allvarlig fara för sig själv eller andra.
Även nuvarande regler om obligatorisk domstolsprövning av chefsöverläkarens beslut om konvertering ska behållas.
Det är alldeles tveklöst så att det ibland uppkommer mycket allvarliga och farliga situationer i samband med att en inneliggande patients tillstånd hastigt försämras. Att man i en sådan situation skulle vara förhindrad att sätta in nödvändig behandling med läkemedel eller annan psykiatrisk behandling med hänvisning till att patienten redan befinner sig på en sjukvårdsinrättning för specialiserad psykiatrisk vård förefaller egendomligt och ter sig inte rimligt. Det skulle tvärtom vara närmast stötande om en sådan behandlingsinsats inte skulle kunna komma till stånd trots att det är vad som erfordras för att kunna bemästra en mycket allvarlig och farlig situation. Det är samtidigt angeläget att reglerna för konvertering utformas på ett sådant sätt att de inte avhåller människor med psykisk ohälsa från att söka kontakt med den psykiatriska vården i ett tidigt skede. Om en person söker kontakt med den psykiatriska vården när han eller hon anser sig vara i behov av psykiatrisk hjälp, finns goda chanser att behandlingsinsatser kan sättas in i ett tidigt
SOU 2012:17 Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård
383
skede, vilket i sin tur ger möjligheter till att sjukdomsförloppet kan bromsas upp och att personens psykiska hälsa kan förbättras.
Mot bakgrund av det nu anförda kan vi inte se annat än att nuvarande utformning av förutsättningarna för konvertering behöver behållas. För ett beslut om konvertering ska följaktligen gälla dels ett grundrekvisit av innebörd att den enskilde har ett påtagligt behov av psykiatrisk vård på grund av allvarlig psykisk störning, dels ett tilläggsrekvisitet som innebär att personen utgör en allvarlig fara för sig själv eller andra. När båda dessa förutsättningar föreligger ska konvertering kunna ske.
Vi anser vidare att nuvarande obligatoriska underställning i domstol av beslutet om konvertering ska behållas. Det kan visserligen hävdas att rätten till domstolsprövning tillförsäkras redan genom möjligheten för den enskilde att kunna överklaga beslutet till domstol. I formell mening är denna uppfattning riktig. Det finns dock anledning att befara att denna rätt till överklagande i praktiken inte skulle tas till vara i särskilt stor utsträckning. De personer som träffas av besluten är i många fall i så dåligt psykiskt skick att de inte är förmögna att ta tillvara sina rättigheter. Rätten att överklaga blir därmed närmast illusorisk. Det är därför påkallat av rättssäkerhetsskäl att en obligatorisk prövning i domstol äger rum av ett beslut om konvertering.
7.4 Förfarandet vid intagning
7.4.1 Kravet på skyndsamhet och beslut om intagning inom 24 timmar
Vårt förslag: En läkare får besluta att en patient, för vilken ett
vårdintyg har utfärdats, ska hållas kvar på vårdinrättningen till dess frågan om intagning har avgjorts. Kvarhållningsbeslutet ska fattas omedelbart efter det att vårdintyget har utfärdats och patienten har kommit till vårdinrättningen. Utan ett beslut om kvarhållning får patienten inte hållas kvar på vårdinrättningen mot sin vilja. Frågan om intagning för psykiatrisk tvångsvård ska avgöras efter en undersökning av patienten, senast 24 timmar efter beslutet om kvarhållning.
Det ska inte längre krävas att frågan om intagning ska prövas skyndsamt efter undersökning av patienten. Tidsfristen om 24 timmar för observation av patienten inför ett beslut om intagning för tvångsvård bör behållas.
Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård SOU 2012:17
384
Enligt nuvarande reglering ska frågan om intagning för sluten psykiatrisk tvångsvård avgöras skyndsamt efter undersökning av patienten, senast 24 timmar efter dennes ankomst till vårdinrättningen. Detta innebär att den längsta tid som patienten kan observeras innan ett beslut i intagningsfrågan fattas är ett dygn.
Vi har övervägt om tiden om ett dygn bör förlängas för att ge möjlighet till längre observation av patienten i syfte att få bättre underlag för intagningsbeslutet. Det som talar för en förlängning av tiden är att det ger utrymme för en mer ingående bedömning av patientens tillstånd, vilket skulle kunna innebära att färre intagningar behöver göras och en del intagningar kan undvikas. Mot en förlängning måste dock ställas det oavvisliga kravet på att en så ingripande åtgärd som ett frihetsberövande av den enskilde inte ska pågå längre än vad som är absolut nödvändigt. Före ett beslut om intagning grundar sig frihetsberövandet på ett vårdintyg och beslut om kvarhållning som kan beslutas av en läkare som inte är specialist i psykiatri, jfr 39 § LPT. Före intagningsbeslutet är det inte heller möjligt för patienten att få en rättslig prövning av det frihetsberövande som han eller hon utsätts för. Utrymmet för att förlänga tiden är därför enligt vår mening mycket begränsat. Rättssäkerhetsskäl talar för att tidsfristen för observation av patienten innan beslut om intagning måste fattas inte bör utsträckas utöver nuvarande 24 timmar.
Av LPT framgår att frågan om intagning för sluten psykiatrisk tvångsvård ska avgöras skyndsamt efter undersökning av patienten. Beslut i fråga om intagning ska fattas senast 24 timmar efter patientens ankomst till vårdinrättningen. När det gäller kravet på skyndsamhet har vi förstått att det till viss del tolkas olika från sjukhus till sjukhus. Ett sätt att se på kravet är att frågan om intagning måste prövas mycket snabbt efter att patienten anlänt till sjukhuset, alldeles oavsett vilket psykiskt tillstånd patienten har och oberoende av om det är mer eller mindre tydligt huruvida han eller hon uppfyller lagens krav för tvångsvård. Ett annat synsätt är att kravet tillåter att patienten kan observeras under så pass lång tid (inom 24 timmar) som erfordras för att man ska kunna fatta avgörandet om intagning på ett säkert underlag. När väl den punkten nåtts ska frågan om intagning avgöras skyndsamt. Det kan t.ex. handla om att man ger patienten möjlighet att få sova ut under natten innan man tar ställning till om förutsättningar för intagning föreligger.
Nuvarande skyndsamhetskrav kan enligt vår mening i vissa fall inverka olyckligt på intagningsförfarandet och är inte alltid till gagn
SOU 2012:17 Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård
385
för patienten ur rättssäkerhetssynpunkt. När en undersökning sker i nära anslutning till patientens ankomst till vårdinrättningen har han eller hon endast kunnat observeras under en mycket kort tid av läkare och annan vårdpersonal före avgörandet av frågan om intagning. Det gör att bedömningsunderlaget är mindre omfattande än vad det skulle kunna vara om patienten kunde observeras under en något längre tid. Genom en längre tids observation erhålls i allmänhet ett säkrare underlag för beslutet. En effekt av nuvarande skyndsamhetskrav är bl.a. att det stundtals leder till att en patient som tagits in för psykiatrisk tvångsvård kan skrivas ut redan påföljande dag då symptombild och behovet av tvångsvård (eller snarare avsaknaden av) framträder klarare. Med en längre tids observation av patienten kan antas att denna typ av intagning kan undvikas. Kravet på att intagningsfrågan måste ske skyndsamt efter undersökning av patienten bör därför enligt vår mening tas bort. Att det är möjligt att ha en längre observationstid får däremot inte tas som intäkt för att intagningsfrågan alltid måste föregås av en lång observationstid. Så behöver det inte vara. Kan det redan på ett mycket tidigt stadium konstateras att förutsättningar för psykiatrisk tvångsvård föreligger, ska frågan om intagning naturligtvis inte skjutas upp. Den längre observationstiden ska vara förbehållen de fall när det är tveksamt om lagens krav för intagning är uppfyllda.
Frågan om intagning ska alltid prövas så snart beslutsunderlaget är tillräckligt omfattande. En rutinmässig ordning som innebär att frågan om intagning får anstå och prövas först mot slutet av utgången av tidsfristen om 24 timmar ska alltså inte förekomma.
Enligt nuvarande lagstiftning ska frågan om intagning avgöras senast 24 timmar efter patientens ankomst till vårdinrättningen. Det kan ifrågasättas vad som avses med ”patientens ankomst till vårdinrättningen”. Med detta uttryck kan man mena den tidpunkt då patienten kommer till sjukvårdsinrättningen och blir registrerad där. Uttrycket kan också avse den tidpunkt då chefsöverläkaren har vårdintyget och patienten framför sig och kan börja sin bedömning i intagningsfrågan. Det synes alltså finnas en oklarhet om hur detta uttryck ska förstås. Enligt vår mening är det därför nödvändigt att på ett tydligare sätt definiera den tidpunkt då tidsfristen om 24 timmar ska börja löpa. För att kunna hålla patienten kvar tills frågan om intagning har avgjorts krävs att det fattas ett beslut om kvarhållning. Ett sådant beslut får fattas först när ett vårdintyg har utfärdats. Vi menar att det är lämpligt att tiden om 24 timmar börjar löpa då ett beslut om kvarhållning har fattats. Patienten ska samtidigt
Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård SOU 2012:17
386
inte behöva vänta på att tidsfristen ska börja löpa efter att ha kommit till vårdinrättningen. I lagen bör därför anges att ett beslut om kvarhållning ska fattas omgående efter patientens ankomst till vårdinrättningen. Ett kvarhållningsbeslut behöver inte avvakta resultatet av en mer omfattande undersökning av patienten. Ett kvarhållningsbeslut ska kunna fattas redan på grundval av det befintliga vårdintyget om det inte tydligt står klart att det inte föreligger sannolika skäl för att personen i fråga uppfyller kraven för psykiatrisk tvångsvård. Beslutet om kvarhållning utgör den lagliga grunden för att kunna hålla kvar patienten i avvaktan på att intagningsfrågan avgörs. Utan beslut om kvarhållning finns inte någon möjlighet att hindra patienten från att lämna sjukvårdsinrättningen.
Användning av utrustning för överföring av bild- och ljudupptagning i samband med utfärdande av vårdintyg
Utfärdandet av vårdintyg ska alltid grundas på en personlig undersökning av patienten. Fråga har uppkommit om en sådan undersökning med nödvändighet alltid måste ske genom att läkaren och patienten fysiskt träffar varandra eller om det också bör vara möjligt att göra en sådan undersökning på distans med hjälp av teknisk utrustning för överföring av ljud och bild. I ett sådant fall befinner sig alltså patienten och den undersökande läkaren på olika platser.
Vi menar att frågan rymmer flera aspekter av stor principiell betydelse. Utöver att kunna konstatera att det kan vara praktiskt att tillåta ett sådant tillvägagångssätt i vissa situationer och att det nog kan innebära vissa kostnadsbesparingar på sikt för hälso- och sjukvården, behöver man se till andra möjliga effekter av det. Det handlar bl.a. om att värdera hur patienterna kan tänkas uppleva ett sådant tillvägagångssätt och hur det kan påverka deras tillit till hälso- och sjukvården. Man måste också se till säkerhetsaspekten av ett sådant förfarande. Patienten måste kunna känna att det är tryggt att lämna uppgifter till läkaren även vid ett sådant förfarande. Det måste finnas rutiner inbyggda i systemet som ger ett fullgott skydd mot att inte någon annan än den som är behörig får del av de uppgifter som lämnas. Det behöver vidare ske en analys av om det är möjligt att upprätthålla en god kvalitet i undersökningen i så måtto att alla de aspekter som läkaren kan uppfatta av patienten vid en undersökning av honom eller henne på plats, också kan tillvaratas på distans. Det är, menar vi, tydligt att frågan behöver bli
SOU 2012:17 Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård
387
föremål för en analys av dessa och flera andra frågor innan det är möjligt att ta ställning till om en sådan metod bör tillåtas eller inte.
När det däremot gäller möjligheten för en oerfaren läkare att, via teknisk utrustning för bild- och ljudöverföring, kunna få assistans av en erfaren specialistläkare i samband med undersökning av en patient för utfärdande av vårdintyg, ser vi inga avgörande skäl för att man inte skulle kunna tillåta det. I tveksamma fall torde en sådan möjlighet kunna bidra till att underlaget för den intygsskrivande läkaren blir bättre, vilket är till gagn för patienten. Dock måste uppmärksammas att den läkare som har gett assistans på det sättet inte senare också kan fullgöra uppgiften att svara för själva intagningsprövningen av samma person. I annat fall kommer den s.k. tvåläkarprövningen inte att kunna upprätthållas.
7.4.2 Tidsfrist för chefsöverläkarens ansökan hos förvaltningsrätten om fortsatt psykiatrisk tvångsvård
Vår bedömning: Nuvarande tidsfrist om fyra veckor innan chefs-
överläkaren måste ansöka hos förvaltningsrätten om fortsatt psykiatrisk tvångsvård av patienten efter ett beslut om intagning bör inte ändras.
Om chefsöverläkaren finner att en patient bör ges psykiatrisk tvångsvård utöver fyra veckor från dagen för beslutet om intagning ska han eller hon före utgången av den tiden ansöka hos förvaltningsrätten om medgivande till sådan vård.
Vid införandet av LPT anfördes att lagreglerade maximitider för tvångsvården skulle öka patienternas rättssäkerhet och ge inriktningen mot kortare vårdtider ett klarare stöd. Det ansågs angeläget från rättssäkerhetssynpunkt att ha en obligatorisk rättslig prövning inför tvångsvård som sträcker sig utöver en inledande period efter intagningen.
Vi har övervägt om tiden från intagningsbeslutet fram till den första rättsliga prövningen bör vara kortare än fyra veckor. De rättssäkerhetsgarantier som finns under denna inledande vårdperiod är tvåläkarprövningen och en rätt för patienten att överklaga intagningsbeslutet. Ett förhållande som talar för att den aktuella tiden borde kortas är främst att längden på vårdtiderna enligt LPT
Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård SOU 2012:17
388
nu i genomsnitt är kortare än då LPT infördes.17 I nästan hälften av fallen där vård enligt LPT sker understiger vårdtiden fyra veckor. Att vårdtiderna är kortare skulle kunna motivera att även den rättsliga prövningen bör ske tidigare än i dag. Vad gäller förhållanden som talar mot en tidigare domstolsprövning kan bl.a. pekas på att tidsfristen bör medge att det hinner etableras en förtroendefull relation mellan läkare och patient. Patienten behöver också kunna observeras under en så pass lång tid att det går att bedöma och planera för patientens fortsatta behov av vård. En behandling bör också hinna inledas under denna första tid. Det är inte uteslutet att det också kan få vägas in att en rättslig förhandling kan vara särskilt störande under den inledande vårdtiden. – I sammanhanget kan påminnas om att chefsöverläkaren har en skyldighet att fortlöpande pröva om förutsättningar finns för att upprätthålla tvångsvården och att denna skyldighet även gäller för tid som föregår den obligatoriska domstolsprövningen.
Vid en avvägning av nu redovisade förhållanden har vi funnit att övervägande skäl talar för att nuvarande tidsfrist om fyra veckor bör behållas.
7.5 Förfarandet i domstol
7.5.1 Gällande rätt
7.5.1.1 Tidsfrister för domstolens prövning
Enligt nuvarande regler ska ett mål enligt LPT eller LRV handläggas skyndsamt. I mål som anhängiggörs hos domstolen genom en ansökan eller ett överklagande ska målet tas upp till avgörande av förvaltningsrätten inom åtta dagar från den dag då ansökan eller överklagandet kom in till förvaltningsrätten (35 § andra stycket LPT och 21 a § andra stycket LRV). Om målet gäller en patient som genomgår rättspsykiatrisk vård med beslut om särskild utskrivningsprövning ska målet tas upp till avgörande inom femton dagar från den dag då målet anhängiggjordes vid förvaltningsrätten (21 § andra st. LRV). Den längre handläggningstiden i detta fall beror bl.a. på att domstolen i dessa mål ska ge åklagaren tillfälle att yttra sig innan beslut meddelas om upphörande av vården eller om tillstånd att vistas utanför sjukvårdsinrättningen (22 § andra st. LRV).
17 Se Socialstyrelsens rapport Psykiatrisk vård – ett steg på vägen, juni 2010 s. 64 f.
SOU 2012:17 Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård
389
Vid överklagande som rör beslut om förstöring eller försäljning av egendom gäller inte nyss nämnda tidsfrist för domstolens handläggning.
7.5.1.2 Skyldighet att hålla muntlig förhandling
I mål som handlar om att pröva förutsättningarna för psykiatrisk tvångsvård eller rättspsykiatrisk vård ska förvaltningsrätten hålla muntlig förhandling om det inte är uppenbart obehövligt. I mål som rör prövning av ett underställt beslut om konvertering ska förvaltningsrätten hålla muntlig förhandling endast om patienten begär det eller förvaltningsrätten finner skäl för det.
7.5.2 Våra överväganden och förslag
Vårt förslag: Nuvarande tidsfrist för förvaltningsrätten inom
vilket ett mål om omprövning av psykiatrisk tvångsvård ska tas upp till avgörande, förlängs från åtta till femton dagar i det fall redan pågående tvångsvård grundas på ett beslut av domstol. Även för omprövning av särskilda skyddsåtgärder ska som huvudregel gälla en handläggningstid för domstolen om femton dagar.
Enligt Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) gäller att var och en ska, vid prövningen av hans eller hennes civila rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse mot honom eller henne för brott, vara berättigad till en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol, som upprättats enligt lag (artikel 6.1). Europakonventionen utgör sedan 1995 svensk lag. Det finns en förhållandevis omfattande praxis från Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna (Europadomstolen) i fråga om vad som ska förstås med begreppet ”skälig tid”. Även om begreppet ska tolkas restriktivt har Europadomstolen i flera fall godtagit relativt långa tider för personer som varit berövade friheten. Flertalet av dessa fall har rört tiden mellan åtal och huvudförhandling i brottmål där den tilltalade är häktad. Principiellt finns inte anledning att se saken annorlunda i det fall en person är frihetsberövad på annan grund än på grund av misstanke om brott, t.ex. som en följd av tvångsvård på grund av psykisk sjuk-
Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård SOU 2012:17
390
dom. I detta sammanhang kan noteras att fristen för en tingsrätt att påbörja huvudförhandling i mål med frihetsberövade har förlängts från en vecka till två från och med den 1 juli 2010 (SFS 2010:575). Som skäl för ändringen pekar regeringen bl.a. på att enveckasfristen leder till att målsägande och vittnen behöver inställa sig med mycket kort varsel, vilket inte sällan medför problem, samt att den korta fristen ibland leder till att domstolen tvingas ställa in andra huvudförhandlingar för att frigöra tid för mål med häktade. En förlängd tidsfrist anses också kunna bidra till att samtliga berörda aktörer kan planera sin verksamhet i större utsträckning (prop. 2009/10:182 s. 35–38).
I mål som handlar om att förvaltningsrätten ska pröva förutsättningarna för psykiatrisk tvångsvård ska, som tidigare nämnts, muntlig förhandling hållas om det inte är uppenbart obehövligt. Begreppet uppenbart obehövligt medför att det är en mycket stark presumtion för att muntlig förhandling ska äga rum i denna typ av mål. Eftersom dessa förhandlingar normalt ska äga rum på sjukvårdsinrättningen, behöver av praktiska skäl, om inte domstolens ledamöter ska behöva resa till sjukvårdsinrättningen så gott som dagligen, samtliga psykiatrimål som kommer in till domstolen under ett visst antal dagar hanteras gemensamt och sättas ut till muntlig förhandling till en och samma dag. Denna förhandlingsdag måste vara bestämd så att samtliga mål som kommit in under perioden kan tas upp till avgörande inom åtta dagar från ansökan eller överklagandet av det först inkomna målet. Inom denna tid ska domstolen förordna ett offentligt biträde som ska ges tid att kunna gå igenom handlingarna i målet och hinna samtala med patienten. Tidsfristen ska också medge att närstående, stödpersoner eller andra som kan lämna värdefulla upplysningar om patienten hinner kontaktas av biträdet. Före den muntliga förhandlingen på sjukvårdsinrättningen ska också ges tillräckligt med tid för domstolens ledamöter och den sakkunnige att läsa in sig på målet och förbereda sig inför den muntliga förhandlingen. För mål som inkommer mot slutet av en sådan ”uppsamlingsperiod” som nyss redogjorts för, är tiden för dessa förberedande åtgärder kort. I de fall tiden till förhandling blir alltför kort har domstolen en möjlighet att fatta beslut om förlängning av tidsfristen om det behövs ytterligare utredning eller om någon annan särskild omständighet gör det nödvändigt. Det är vår erfarenhet att denna möjlighet utnyttjas mycket sparsamt, sannolikt i linje med regelns karaktär av just undantag och att tillämpningen därmed ska vara restriktiv.
SOU 2012:17 Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård
391
Tidsfristen bör avspegla en rimlig balans mellan å ena sidan det berättigade intresset hos den som är frihetsberövad att få sin sak prövad av domstol så snart som möjligt, och å andra sidan möjligheten för domstolens ledamöter och andra aktörer att hinna förbereda målet på ett fullgott och rättssäkert sätt.
I mål som innebär att domstolen prövar ett frihetsberövande som beslutats av annan än domstol, finns enligt vår mening inget utrymme för att förlänga nu aktuell tidsfrist. En förlängning av tidsfristen i detta fall skulle dessutom behöva ”mötas” med en motsvarande avkortning av den period varunder tvångsvården endast grundas på vårdintyg och intagningsbeslut av läkare (nu 4 veckor), för att undvika att den sammanlagda tiden som tvångsvården kan pågå utan domstolsprövning utökas. Det är vår bedömning att tiden för att hinna observera patienten och för att kunna se effekter av insatta läkemedel, men också för att kunna etablera en för vården gynnsam behandlingsallians mellan läkare och patient, ibland behöver vara minst fyra veckor. En kortad tidsfrist i dessa fall riskerar helt enkelt att beslutsunderlag för chefsöverläkaren blir sämre.
Situationen är däremot annorlunda när domstolen, efter att tidigare ha prövat och funnit att den psykiatriska tvångsvården varit lagligen grundad, på nytt senare ska pröva om det finns grund för (fortsatt) tvångsvård. I detta fall vilar redan den pågående tvångsvården på domstolens beslut och det borde därför vara möjligt att kunna förlänga domstolens tidsfrist. En utökad tidsfrist ger berörda aktörer utrymme att planera sin verksamhet på ett bättre sätt. Å andra sidan får tidsfristen inte bestämmas så att den i betydande mån eftersätter krav på en skyndsam prövning i domstol av frihetsberövandet. Vid en avvägning av dessa båda aspekter har vi funnit att förvaltningsrättens tidsfrist i dessa mål borde kunna sträcks ut från nuvarande åtta till femton dagar från chefsöverläkarens anmälan eller från patientens överklagande av chefsöverläkarens beslut att inte låta vården upphöra. Även denna tidsfrist ska vara möjlig för domstolen att förlänga om behov av ytterligare utredning eller någon annan särskild omständighet gör det nödvändigt. Även med en förlängd tidsfrist ska självfallet eftersträvas att denna typ av mål avgörs inom en så kort tid som möjligt.
Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård SOU 2012:17
392
7.6 Tvångsåtgärder
7.6.1 Allmänna principer för användningen av tvångsåtgärder
All hälso- och sjukvård ska bedrivas så att den uppfyller kravet på en god vård. Enligt hälso- och sjukvårdslagen innebär det, förutom annat, att den ska bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet. Av lagen framgår vidare att vården och behandlingen ska så långt det är möjligt utformas och genomföras i samråd med patienten.
Det är viktigt att påminna sig om att dessa grundläggande principer också gäller inom den psykiatriska tvångsvården, även om lagen tillåter att man gör avsteg härifrån när det är nödvändigt för att värna den enskildes eget väl i situationer när patienten till följd av sitt sjukdomstillstånd inte kan se till sitt eget bästa. Tvång av olika slag kan också behöva tillgripas mot en patient för att undanröja en allvarlig och farlig situation för medpatienter, vårdpersonal eller andra.
Reglerna om tvångsvård kan på ett sätt sägas spegla en av samhället vid var tid given avvägning mellan å ena sidan respekt för den enskilda människans fria val och, å andra sidan, samhällets skyldighet att värna den som till följd av nedsatt psykisk funktionsförmåga saknar förmåga att se till sitt eget bästa eller som behöver skyddas från att skada sig själv eller andra till liv eller hälsa.
Möjligheten att i vissa fall kunna göra avsteg från patientens rätt att bestämma själv över vilka behandlingsinsatser som han eller hon vill ta emot, ställer stora krav på att insatserna är effektiva och optimala. En patient som inte själv tillåts att välja mellan olika behandlingsalternativ måste kunna förlita sig på att den behandlingsinsats som han eller hon tvingas att ta emot är den allra bästa som finns att ge för att bota eller lindra sjukdomen. Även när en tvångsåtgärd behöver tillgripas måste åtgärden präglas av respekt för patientens värdighet och integritet. Åtgärden får till sin art eller omfattning inte vara mer ingripande än vad som är försvarbart med hänsyn till syftet med vården. Genom att det i lagstiftningen tydligt anges vilka tvångsåtgärder som får användas och under vilka förutsättningar det får ske, säkerställs att tvångsbehandling och andra tvångsåtgärder används restriktivt.
SOU 2012:17 Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård
393
7.6.2 Patientens delaktighet i vården
Utvecklingen under senare år kännetecknas av en strävan att göra den enskilde patienten allt mer delaktig i sin egen vård och ge honom eller henne ett ökat inflytande även i den psykiatriska tvångsvården. En större grad av delaktighet och möjlighet att påverka den egna vården ger i allmänhet ett bättre utfall av densamma och behovet av tvångsbehandling och andra tvångsåtgärder under vårdtiden minskar. En annan viktig orsak till denna utveckling är att patienter som utsatts för en tvångsåtgärd upplever det som en svår kränkning av rätten att bestämma själv, och att denna känsla av orättfärdighet även kvarstår en lång tid efter det att åtgärden har upphört. Den upplevda kränkningen kan bidra till att den enskilde tvekar att söka behövlig psykiatrisk vård i ett senare skede av rädsla för att på nytt utsättas för en sådan kränkning. Att minska omfattningen av de insatser inom den psykiatriska vården som sker mot den enskildes vilja till ett absolut minimum är självfallet också av intresse för samhället i stort.
Mot bakgrund av denna utveckling har under senare år flera projekt genomförts inom den psykiatriska slutna tvångsvården med syftet att få en ökad medverkan av patienterna i vårdplaneringen. Ett grundläggande antagande för dessa projekt har varit att det är möjligt att minska behovet av tvångsåtgärder genom ett ändrat förhållningssätt till patienter, ett ändrat arbetssätt och ändrade behandlingstrategier.
Ett exempel på ett sådant projekt är det s.k. Nyckelprojektet, som SKL tog initiativ till och som inleddes våren 2008. Huvudsyftet med arbetet var att höja kvaliteten för patienterna i den psykiatriska heldygnsvården med hjälp av kunskapsbaserade arbetssätt och metoder och genom att låta brukarperspektivet stå i förgrunden för ett arbete där man skulle se över och ifrågasätta vårdens innehåll, organisation, arbetsrutiner, behandlingsmetoder, resursutnyttjande m.m. Vårdpersonal från olika delar av landet deltog. Ett tjugotal lokala arbetslag med läkare, vårdpersonal och patienter bildades som själva fick prioritera vilka områden som de ville arbeta närmare kring på den egna vårdavdelningen. Ett mål kunde t.ex. vara att höja patienternas delaktighet i vårdplaneringen, ett annat att minska inslaget av tvång genom att visa på alternativa strategier och genom ett annat bemötande i patientkontakten. Arbetslagen utformade själv mätmetoder och möjlighet gavs till erfarenhetsutbyte mellan arbetslagen. Samtliga arbetslag kunde redovisa för-
Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård SOU 2012:17
394
bättringar på de olika områden som de valt att arbeta med. Patienternas delaktighet i vårdplaneringen hade mätbart ökat och överlag kunde man också se en minskning av tvångsåtgärder. På vissa håll hade antalet tvångsåtgärder minskat till hälften. Projektet bedöms ha varit framgångsrikt också på det sättet att flera arbetslag menar att det överhuvudtaget har inspirerat till ett utvecklingsarbete där man ständigt ifrågasätter om man arbetar på rätt sätt, har ett effektivt resursutnyttjande etc. En närmare redovisning av projektet ges i SKL:s rapport, Nyckelprojektet – Erfarenheter av ett nationellt genombrottsprojekt i syfte att förnya den vuxenpsykiatriska heldygnsvården ur ett brukarperspektiv, 2009.
Med anledning av de goda exempel som Nyckelprojektet har visat på, har regeringen och SKL kommit överens om att ett fortsatt arbete bör ske för att förbättra kvaliteten i metoder och arbetssätt inom den psykiatriska heldygnsvården. En ytterligare anledning till satsningen är de erfarenheter och kunskap som vunnits vid den kartläggning som SKL, på uppdrag av regeringen, gjort av den psykiatriska heldygnsvården 2008 och 2009. I en delrapport till Socialdepartementet i november 2010, Bättre vård – mindre tvång, redovisar SKL vilka insatser som gjorts under 2010 och vilka resultat som dittills uppnåtts. Av de redovisningar som lämnats i projektet framgår att flera arbetslag med framgång infört en rutin som innebär att patienten får ett återkopplingssamtal inom en kortare tid efter en vidtagen tvångsåtgärd. Vid samtalet ges patienten möjlighet att t.ex. redogöra för hur han eller hon upplevde åtgärden och för positiva och negativa faktorer i samband med verkställandet av åtgärden. Samtalet är också framåtblickande i den meningen att patienten ges möjlighet att tala om hur han eller hon uppfattar att åtgärden hade kunnat undvikas. Tanken är att uppgifterna från dessa samtal ska medverka till att tvångsåtgärder inte ska behöva tillgripas om en liknande situation uppträder.
Vid samtal som vi haft med företrädare för patient-, brukar- och närståendeorganisationer, har särskilt lyfts fram att enbart ett ändrat förhållningssätt, ett annat bemötande av patienter som vårdas med tvång, kan leda till att behovet av tvångsåtgärder minskar.
SOU 2012:17 Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård
395
7.6.3 Våra utgångspunkter
För att resultatet av behandlingsinsatser och annan omvårdnad som ges inom hälso- och sjukvården ska bli brat, är det väsentligt att patienten känner förtroende för och tillit till behandlande läkare och annan vårdpersonal. Denna aspekt gör sig gällande med särskild styrka när det gäller patienter som vårdas mot sin vilja inom den psykiatriska tvångsvården och som därmed är helt utlämnade åt andra att fatta avgörande och mycket ingripande beslut för dem. Det gäller både vid etablering av tvångsvården som sådan och vid särskilda tvångsåtgärder som kan behöva tillgripas under tvångsvården, antingen för att nå ett eftersträvat behandlingsresultat eller som annars är nödvändiga för att hindra patienten från att skada sig själv eller andra.
I HSL slås fast att all hälso- och sjukvård ska bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet. Det innebär följaktligen att även den psykiatriska tvångsvården ska eftersträva att etablera en ”behandlingsmiljö” som gör det möjligt att i de allra flesta fall ge en patient, om än under tvångsvård, behövliga insatser på frivillig grund. Endast undantagsvis bör det förekomma att en insats behöver ske med tvång. Att helt undvara tvång i den psykiatriska vården är dock inte möjligt. I vissa fall är patientens förmåga att fatta ett rationellt och väl övervägt beslut rörande sin egen vård så pass begränsad genom den psykiska sjukdomen eller störningen, att det ur ett humanitärt perspektiv vore oförsvarligt att låta honom eller henne själv få göra det.
Som nyss redovisats har under senare år förekommit olika projekt med det uttalade syftet att erhålla en förbättrad kvalitet i den slutna psykiatriska tvångsvården. I flera projekt har målsättningen varit att patientens negativa upplevelse av det tvång som han eller hon kan bli föremål för under sin vårdtid minskar. Enligt SKL visar dessa arbeten att det är möjligt att åstadkomma förbättringar för både patienter och vårdpersonal genom ett annat förhållningssätt och bemötande och genom att ta fram alternativa handlingsstrategier för kritiska situationer. För ett gott behandlingsresultat är det väsentligt att patienten görs delaktig i så stor utsträckning som möjligt i den egna vården. Genom att patienten involveras ökar i allmänhet hans eller hennes förståelse för olika behandlingsinsatser och andra åtgärder som kan behöva vidtas med tvång. En större lyhördhet mot patientens egna önskemål, inom de ramar som dras upp av att behandlingen samtidigt måste vara effektiv, kan bidra till
Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård SOU 2012:17
396
att patienten får en mindre negativ upplevelse av den vård och de åtgärder som sker med tvång.
I syfte att öka förutsättningarna för att behövliga behandlingsinsatser inom den psykiatriska tvångsvården i allt större utsträckning kan genomföras i samförstånd med patienten, anser vi att vårdgivaren bör inta ett generöst förhållningssätt när det gäller möjligheten för patienten att kunna påverka val av behandlingsinsatser och den egna vårdens utformning. Ett led i att åstadkomma det kan vara att införa en rutin som innebär att patienten, efter att ha blivit föremål för en tvångsåtgärd, erbjuds en möjlighet att få samtala kring händelsen. Vid samtalet kan vårdgivaren informera om vad som var anledningen till att åtgärden behövde tillgripas. Patienten och vårdpersonalen kan därefter gemensamt diskutera vad som kan göras från ömse håll för att undvika att tvång behöver tillgripas i en liknande situation. Det uppföljande samtalet ger också kunskap om hur motparten har uppfattat situationen och ger därmed en möjlighet för båda parter att anpassa sitt handlande så att en liknande situation inte uppkommer. Samtalet kan också visa att vissa alternativa handlingsstrategier kan behöva utarbetas. En del erfarenheter som vunnits i de tidigare nämnda kvalitetsprojekten tyder på att ett till händelsen återkopplande samtal kan bidra till att patienten känner en större tillit till vården, att han eller hon har mindre negativa upplevelser av själva åtgärden men också att inslaget av tvångsåtgärder minskar.
Mot bakgrund av det nu sagda har vi övervägt möjligheten att införa en lagstadgad skyldighet för vårdgivaren att erbjuda patienten ett uppföljningssamtal inom en kortare tid efter en vidtagen tvångsåtgärd. Även om det finns en del som talar för att det är en åtgärd som är ägnad att kunna bidra till att användningen av tvång kan minska, finns, såvitt vi kunnat konstatera, i nuläget inte full evidens för att så verkligen är fallet. Vi har därför stannat för att inte föreslå någon sådan skyldighet. Vi anser dock att frågan är av sådan betydelse att den bör följas noggrant och att det finns skäl att på nytt överväga frågan efter att ytterligare studier har lagts till de redan befintliga på området.
SOU 2012:17 Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård
397
7.6.4 Tvångsåtgärder i samband med läkemedelsbehandling
Vårt förslag: Chefsöverläkaren får besluta att patienten ska
spännas fast med bälte eller hållas fast om det är nödvändigt för att kunna ge patienten det läkemedel som är nödvändigt med hänsyn till hans eller hennes psykiatriska vårdbehov. Socialstyrelsen ska utan dröjsmål underrättas om beslutet.
Medicinsk behandling under tvångsvård ska ges enligt samma principer som gäller för frivillig psykiatrisk vård. En tvångsintagen patient ska få vård och behandling under samma etiska och vetenskapliga betingelser som andra patienter. Bestämmelserna i HSL om respekt för patientens självbestämmande och integritet gäller också för vård som sker med tvång och patientens önskemål ska respekteras så långt det är möjligt. Behandlingsåtgärderna ska inte vara mer ingripande än som är försvarbart med hänsyn till syftet med tvångsvården.
Kravet på samråd med patienten är inte ovillkorligt vid tvångsvård. Enligt 17 § LPT ställs det krav på samråd med patienten när det kan ske. Om patienten motsätter sig behandlingen avgör chefsöverläkaren om den ändå ska genomföras. Av bestämmelsen framgår dock att behandlingsåtgärderna ska anpassas till vad som krävs för att uppnå syftet med tvångsvården, vilket är att sätta patienten i stånd att frivilligt medverka till nödvändig vård och ta emot det stöd som han eller hon behöver. Bestämmelsen i 17 § LPT gäller i tillämpliga delar även vid rättspsykiatrisk vård (6 § andra stycket LRV). Bestämmelserna i 17 § andra stycket kan dock inte tillämpas fullt ut beträffande rättspsykiatrisk vård eftersom förutsättningarna för sådan vård skiljer sig från tvångsförutsättningarna enligt LPT. Av 2 b § LPT och 2 b § LRV framgår att tvångsåtgärder i syfte att genomföra vården får användas endast om patienten inte genom en individuellt anpassad information kan förmås att frivilligt medverka till vård. Åtgärderna får inte användas i större omfattning än vad som är nödvändigt för att förmå patienten till detta.
Läkemedelsbehandling mot patientens vilja kan ske på olika sätt. Det kan vara så att patienten till en början motsätter sig behandlingen men efter att ha blivit övertalad om dess fördelar går med på att ta läkemedlet. I andra fall vägrar patienten, trots försök till övertalning, att ta ordinerat läkemedel. För att kunna behandla patienten kan det då krävas ett tillgripande av tvång. Det kan då t.ex. röra sig
Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård SOU 2012:17
398
om att hålla fast eller att tillfälligt spänna fast patienten i bälte under den tid läkemedel administreras. Ett alternativ till ett genomförande av behandlingen med fysiskt tvång är att patienten blir upplyst om att tvångsåtgärder blir nödvändiga om patienten inte tar emot läkemedlet; alltså en form av indirekt tvång.
Ett sätt att se på behandlingen under tvångsvård är att den alltid sker under tvång eftersom den ges under tvångsvård och är förenad med frihetsberövande. Man kan också se det som att behandlingen sker med tvång om patienten motsätter sig att genomgå den, oavsett om det måste tillgripas fysiskt tvång eller inte för att kunna genomföra den. Ytterligare ett annat sätt att se på behandlingen är att den sker med tvång endast om det för att kunna genomföra den krävs tillgripande av tvång.
Enligt vår mening bör inte all behandling som sker under tvångsvård anses ske under tvång eftersom en viss behandling i många fall kan sättas in efter samråd och godkännande av patienten. Inte heller i de fall patienten efter övertalning har godtagit en behandling kan den anses ske med tvång, eftersom patienten då får anses ha accepterat behandlingen. I de fall det krävs fysiskt tvång för att genomföra en behandling är det inte givet att chefsöverläkarens beslut om att behandlingen ska genomföras, enligt nuvarande lagstiftning också ger rätt att vidta åtgärder för att t.ex. hålla fast patienten. I LPT och LRV uttalas visserligen att tvångsåtgärder i syfte att genomföra vården får användas om patienten inte genom information kan förmås att frivilligt medverka till vård. Dock rör det sig i dessa fall om åtgärder som inskränker rätten till skydd för privatlivet och dessa är att betrakta som ett påtvingat kroppsligt angrepp. Åtgärder av detta slag ska vara reglerade i lag med angivande av vilka former av tvång som är tillåtna, under vilka förutsättningar de får vidtas och för vilket ändamål.
Enligt vår uppfattning bör dagens lagstiftning kompletteras så att det anges vilka tvångsåtgärder som får användas i syfte att genomföra vården. Eftersom det i många fall är helt avgörande att patienten får behandling med läkemedel framstår det som rimligt att tvångsåtgärder i syfte att genomföra en sådan behandling får ske genom att det tillgrips fysiskt tvång. De metoder som i dag ofta tillgrips i dessa situationer är att patienten spänns fast i bälte eller hålls fast under den korta tid det tar att ge patienten läkemedlet. Det framstår som rimligt att det är dessa metoder som bör tillåtas i detta sammanhang. Åtgärderna ska endast tillåtas om de krävs med hänsyn till patientens psykiatriska vårdbehov. De bör få påbörjas i
SOU 2012:17 Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård
399
anslutning till att behandlingen ska inledas och få pågå som längst till dess behandlingen avslutas. Det är chefsöverläkaren som avgör om en viss behandling ska genomföras. Chefsöverläkaren bör också besluta om de tvångsåtgärder som krävs för att genomföra behandlingen.
7.6.5 Elektrokonvulsiv behandling (ECT-behandling)
I Socialstyrelsens nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom (2010) ges bl.a. följande allmänna beskrivning av elektrokonvulsiv behandling (ECT). Elektrokonvulsiv behandling (ECT) är en metod som har det primära syftet att utlösa ett epileptiskt anfall. Ett generaliserat anfall av grand maltyp är en nödvändig, men kanske inte tillräcklig förutsättning, för att få terapeutisk effekt. Metoden har successivt förbättrats, vilket har inneburit att biverkningarna, som vid behandlingsmetodens början för cirka 70 år sedan var påtagliga, har minskat alltmer. Olika former av elbehandling förekommer. I Sverige används i huvudsak en form som benämns BPT (brief pulse technique), med unilateral elektrodplacering, vilket är den mest skonsamma formen av ECT. Även denna form har dock biverkningar i form av kortare minnesstörningar om än av övergående slag. I sällsynta fall kan behandlingen även medföra bestående minnesstörningar. Behandling med ECT, som kan ges både som en akut och en planerad åtgärd, är resurskrävande, bland annat beroende på att den sker under narkos.
Enligt riktlinjerna är elektrokonvulsiv behandling (ECT) en viktig behandlingsåtgärd framför allt för att häva mycket svåra depressionstillstånd där snabb effekt är nödvändig. För att förebygga återfall i egentlig depression bör däremot endast undantagsvis, när ingen annan lämplig behandling har hjälpt alternativt tolererats, behandling med ECT förekomma.
Det är viktigt att både patienter och närstående får en god information om och i största möjliga utsträckning görs delaktiga i behandlingen med ECT.
Att mot sin vilja bli föremål för behandling med ECT kan upplevas som särskilt obehagligt och skrämmande av en patient. Att vårdgivaren, inför att behandling med ECT aktualiseras, fullgör sitt ansvar enligt HSL att informera patienten om behandlingens effekter, dess biverkningar och om sjukdomens effekter samt konsekvenser av en utebliven behandling, kan inte nog understrykas. Med hänsyn
Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård SOU 2012:17
400
till att denna typ av behandling kan upplevas som särskilt påfrestande för patienten har vi övervägt möjligheten att skapa ett särskilt regelverk för den som skulle ge patienten ett större inflytande över användningen. Vi har dock stannat för att det inte finns tillräckliga skäl för att särbehandla denna typ av behandlingsinsats från andra insatser som kan ges med tvång. Det som varit avgörande för vårt ställningstagande är främst att det bevisligen finns svåra sjukdomstillstånd där ECT har visat sig vara mycket effektiv för att häva tillståndet och att det vore olyckligt om en sådan insats skulle kunna hindras av en patient som är så allvarligt psykiskt sjuk att han eller hon inte kan se till sitt eget bästa eller värdera situationen på ett objektivt sätt.
Flera ärenden som rör behandling med ECT har uppmärksammats i Socialstyrelsens tillsynsverksamhet under 2009 och 2010 – både genom enskilda klagomål och genom s.k. lex Maria anmälningar (Socialstyrelsens tillsynsrapport 2011). Patienter klagade bl.a. på att de fått omfattande och bestående minnesstörningar i samband med behandlingen. Socialstyrelsen har mot den bakgrunden under 2010 inlett ett nationellt projekt för tillsyn av behandling med ECT.
Mot bakgrund av behandlingsinsatsens särskilda karaktär anser vi att det finns behov av att särskilt följa upp och granska denna insats, bl.a. för att kunna se om den används i enlighet med de nationella riktlinjerna på området. Det nyss nämnda tillsynsprojekt som Socialstyrelsen har tagit initiativ till har förutsättningar att kunna möta det behovet.
7.6.6 Fastspänning med bälte
Enligt nuvarande bestämmelser i LPT får en patient kortvarigt spännas fast med bälte eller liknande anordning om det finns en omedelbar fara för att en patient allvarligt skadar sig själv eller någon annan, s.k. fastspänning med bälte (19 §). Fastspänning innebär vanligen att patienten spänns fast i en säng med hjälp av en fixeringsanordning.
Vi har erfarit att även andra typer av anordningar för att helt eller delvis inskränka en patientens fysiska rörelseförmåga har kommit till användning i den psykiatriska tvångsvården. Ett exempel på det är användandet av s.k. mobila bälten. Ett mobilt bälte är en form av midjebälte som möjliggör att patientens armar och ben kan
SOU 2012:17 Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård
401
låsas fast med hjälp av remmar som är förbundna med bältet. Utformningen av bältet tillåter att patienten kan röra sina armar och ben något lite men hindrar honom eller henne från att t.ex. kunna utdela slag eller sparkar med full kraft. Vid användning av mobilt bälte är patienten vanligen inte fastspänd i en säng. Det finns också exempel på att skyddshjälmar (som patienten inte själv kan ta av) har använts för att förhindra att patienten själv tillfogar sig allvarlig skallskada (patienten springer avsiktligt in i en vägg med huvudet före). På visst håll har också särskilda handskar, s.k. tvångshandskar, använts i vården av patienter med självskadebeteende. Den som bär sådana handskar kan inte greppa runt mindre saker och förhindras därmed också från att tillfoga sig skador genom att t.ex. skära sig med något vasst föremål.
Genom Socialstyrelsens tillsynsenhet har vi tagit del av ett antal ärenden där mobila bälten, skyddshjälmar och tvångshandskar har kommit till användning inte enbart vid omedelbar fara och kortvarigt utan också mer rutinmässigt och långvarigt i vården av mycket svårt sjuka patienter.
I samtliga ärenden har patienten haft mycket djupgående psykiska störningar eller sjukdomstillstånd. Det framgår att störningen har gett upphov till beteenden som varit svårt att hantera utan de vidtagna åtgärderna. Det har t.ex. handlat om avskiljning under en lång tid för patienter med synnerligen grav aggressivitet. I vården av yngre kvinnor med självskadebeteende har, som nämnts, tvångshandskar kommit till användning. Det har också varit fråga om ett återkommande utnyttjandet av olika former av s.k. mobila bälten för patienter som vid upprepade tillfällen tagit till fysiskt våld mot andra eller försökt att skada sig själva allvarligt. Vid sin tillsyn av dessa ärenden har Socialstyrelsen å ena sidan konstaterat att tvångsåtgärden, såsom den kommit att användas, saknar lagstöd, å andra sidan att situationen varit så besvärlig att myndigheten bedömer att den inte har kunnat klaras ut på ett för patienten mindre ingripande sätt. Dessa ärenden har utmynnat i att Socialstyrelsen har uppmanat vårdgivaren att fortlöpande ändå överväga om inte mindre ingripande åtgärder är tillräckliga samt att löpande hålla Socialstyrelsen underrättad om hur ärendet med patienten fortskrider.
Vi har uppmärksammats på att det i Stockholms län sjukvårdsområde sedan 2007 pågår ett arbete med att generellt föra in mobila bälten enligt den s.k. Bergenmodellen på vårdinrättningar för psykiatrisk tvångsvård. Av beskrivningar av modellen framgår att den ”syftar till att tydliggöra värdet av att utveckla en genom-
Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård SOU 2012:17
402
gripande våldsförebyggande kultur på vårdavdelningar.” Ett gott bemötande och goda relationer mellan personal och patienter ska genomsyra vardagsvården såväl som konfliktsituationer och tvångsåtgärder. I modellen ingår att mobila bälten används i hastigt uppkomna farliga situationer på en vårdinrättning. Dock betonas särskilt att bältesanvändningen inte förekommer skild från övriga beståndsdelar i arbetsmodellen och att användningen av mobila bälten bara är en mindre del av den. Enligt de riktlinjer som lämnats för användandet i Stockholms läns sjukvårdsområde ska inte mobilt bälte användas vid transport eller förflyttningar av en patient. Det främsta skälet till det uppges vara att en användning i dessa situationer är förenat med stor olycksrisk. Vid förflyttning kan patienten lätt snubbla och han eller hon kan då inte använda sina armar för att lindra fallet eller ta emot sig.
Bergenmodellen bygger på att personalen tränas att kunna hantera olika typer av risksituationer. Mobila bälten används i detta arbete närmast som ett alternativ till fysisk fasthållning av patienten, dock finns en viss tröskel mellan fasthållning och mobil bältesanvändning. Det måste vidare vara fråga om en akut farlig situation. Vid en aktuell risksituation så finns det tydliga rutiner för vem i personalen som gör vad. Personal som har i uppgift att hålla fast en patient har aldrig samtidigt uppdrag att tala med patienten och att leda personalens insatser. Patienten hålls fast mot golvet i ett sidoläge (ej på mage eftersom det bl.a. kan utgöra en kvävningsrisk för patienten), varefter det mobila bältet sätts på. Patienten stannar kvar på platsen, ofta med en filt över sig, till dess han eller hon har lugnat ner sig. Det kan som allra längst handla om en tidslängd upp emot 60 minuter men vanligtvis är tiden avsevärt kortare. Såvitt gäller exponeringen av patienten under den tid han eller hon kvarstannar på golvet, så ingår i modellen att man försöker minska exponeringen så mycket som möjligt genom att medpatienter omedelbart uppmanas att gå in på sina rum. Den erfarenhet som vunnits är att medpatienterna är mycket lojala mot vårdpersonalen i dessa situationer och att de så gott som utan undantag brukar åtfölja uppmaningar från vårdpersonalen att lämna platsen. Även vårdpersonal som inte är direkt inblandad uppmanas att hålla sig borta från platsen. Om en läkare bedömer att patientens tillstånd kräver en något längre fastspänning fattas beslut om att patienten ska läggas i s.k. sängbälte. En bältessäng rullas då fram till platsen där patienten med mobila bälten hålls av personal. Patienten hjälps upp på fötter med mobila bältet på, varefter han eller hon får lägga sig på bältes-
SOU 2012:17 Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård
403
sängen. Därefter övergår fastspänningen från det mobila bältet till det sängfasta bältet (det finns dock mobila bälten som också kan användas för fixering av patienten i en säng).
Förespråkare för modellen menar att ett viktigt argument för mobila bälten är att det bidrar till en ökad säkerhet eftersom det är svårt att fysiskt hålla fast en person som är kraftigt aggressiv. Utan det mobila bältet finns risk att man tappar kontrollen över patienten. Andra fördelar som pekas på är att kliniska erfarenheter visar att det blir ”lugnare” med mobila bälten. Med användande av mobila bälten blir dessutom övergången till sängbältning enklare. Utan mobila bälten måste oftast patienten lyftas upp i sängen där bältning ska ske. Många patienter upplever det som extra påfrestande att förlora markkontakt. Den påfrestningen uppkommer inte med mobila bälten eftersom patienten i det fallet får hjälp av personalen att resa sig upp med det mobila bältet på.
För ett ingripande med mobila bälten åtgår det fem personer. Två personer som ”tar tag i” patienten och får ner honom eller henne på golvet, en tredje person som håller fast benen, en fjärde som överblickar och en femte som leder vårdpersonalens åtgärder.
I fråga om nackdelar med modellen har bl.a. pekats på att patienten, när han eller hon befinner sig på golvet med det mobila bältet på, är i viss mån exponerad för medpatienter och för vårdpersonal som inte är direkt inblandad i den akuta åtgärden.
Införandet av mobila bälten i Stockholms sjukvårdsområde har, som tidigare nämnts, pågått sedan 2007. Någon egentlig samlad utvärdering av vilka effekter som införandet har gett har emellertid ännu inte gjorts. Man har inte heller gjort någon uppföljning av patienternas egna erfarenheter av införandet av mobila bälten enligt den s.k. Bergenmodellen.
I detta sammanhang bör nämnas att Socialstyrelsen i april 2011 upprättat en särskild promemoria som behandlar frågan om användandet av mobila bälten inom den psykiatriska tvångsvården kan anses förenligt med nu gällande lagstiftning.18 Enligt Socialstyrelsens mening ger inte nuvarande lagstiftning och förarbetsuttalanden stöd för att ett sådant användande är tillåtet. Senare har även ett meddelandeblad med samma slutsats utfärdats av Socialstyrelsen (8-2011).
18 2011-04-11, dnr 3.2-1318/2011.
Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård SOU 2012:17
404
7.6.7 Våra överväganden och förslag
Vårt förslag: En patient får kortvarigt spännas fast i bälte om det
finns en omedelbar fara för att han eller hon allvarligt kan komma att skada sig själv eller någon annan om inte åtgärden vidtas. Fastspänning i bälte kan förekomma antingen som fastspänning i säng eller som fastspänning i mobilt bälte. Användning av mobilt bälte får endast tillgripas som ett alternativ till fysisk fasthållning av patienten och får inte pågå längre än 60 minuter. Om det finns behov av fortsatt fastspänning av patienten därefter ska den övergå till fastspänning i säng. Vårdpersonal ska vara oavbrutet närvarande under hela den tid då patienten hålls fastspänd. Ett beslut om fastspänning i bälte får gälla i högst fyra timmar. Om det därefter finns synnerliga skäl får ett nytt beslut om fastspänning fattas och avse en bestämd längre tid. Socialstyrelsen ska utan dröjsmål underrättas om en patient spänns fast i bälte under en längre tid än fyra timmar i följd. Kortare avbrott, t.ex. för toalettbesök, i en fastspänning ska inte innebära att en ny tidsfrist för åtgärden börjar löpa.
Regler för fastspänning ges i 19 § LPT. Av 8 § LRV framgår att 19 § LPT är tillämplig även vid sluten rättspsykiatrisk vård. Bestämmelsen har följande lydelse:
Om det finns en omedelbar fara för att en patient allvarligt skadar sig själv eller någon annan, får patienten kortvarigt spännas fast med bälte eller annan liknande anordning. – Vårdpersonal ska vara närvarande under den tid patienten hålls fastspänd. – Om det finns synnerliga skäl, får beslutas att patienten ska hållas fastspänd längre än som anges i första stycket. – Chefsöverläkaren beslutar om fastspänning. Socialstyrelsen ska utan dröjsmål underrättas om beslut enligt andra stycket.
Vi anser att den nuvarande lagtextens utformning, där det anges att, förutom fastspänning i bälte, även annan liknande anordning får användas, har bidragit till att det uppkommit en oklarhet i vården om hur och med vilka hjälpmedel en patient får spännas fast. För att tydligare göra klart på vilket sätt en persons rörelsefrihet får begränsas föreslår vi att bestämmelsen ges en annan lydelse och att begreppet ”annan liknande anordning” utmönstras ur lagtexten. I lagen bör endast begreppet fastspänning i bälte förekomma.
SOU 2012:17 Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård
405
En användning av mobilt bälte på det sätt som Bergenmodellen förespråkar, dvs. en användning som närmast är att se som ett alternativ till att fysiskt hålla fast en patient, bör enligt vår mening kunna tillåtas. I förhållande till en traditionell fastspänning i säng förefaller användningen av det mobila bältet vara mindre påfrestande för patienten. Enligt vår uppfattning är också metoden ägnad att bidra till en högre säkerhet för såväl patienten själv (man undviker bl.a. kvävningsrisk genom att patienten inte behöver hållas fast kvar på mage mot golvet) som för vårdpersonal och medpatienter. En förutsättning för att även kunna tillåta mobila bälten vid sidan av fastspänning i säng är dock att tillämpningen stannar vid det nyss redovisade användningssättet. Tiden för användning av ett mobilt bälte ska därför begränsas till högst 60 minuter. Eftersom användandet av mobilt bälte, på det sätt som nu redogjorts för, endast är en av flera beståndsdelar i en sammanhängande arbetsmetodik, bör det vara ett krav att mobilt bälte endast får användas av personal som har fått särskild utbildning om denna metod. Det bör uppdras åt Socialstyrelsen att utfärda närmare föreskrifter för en sådan utbildning.
I de undantagsfall ett mobilt bälte oundgängligen behöver användas för andra ändamål än som alternativ till kortvarig fysisk fasthållning, ska frågan om en sådan användning kan tillåtas prövas av den särskilda Tvångsåtgärdsnämnd som vi föreslår ska inrättas på området, se avsnitt 7.6.9.
Med undantag för begreppet ”annan liknande anordning” ska innehållet i den nuvarande bestämmelsen om fastspänning i bälte finnas kvar även i en ny lagstiftning om psykiatrisk tvångsvård. Detta innebär, förutom vad som nämnts ovan, att det är chefsöverläkaren som beslutar om fastspänning och att vårdpersonal oavbrutet ska vara närvarande under hela den tid patienten hålls fastspänd. Vidare ska det krävas synnerliga skäl om patienten ska hållas fastspänd mer än fyra timmar och att Socialstyrelsen i ett sådant fall utan dröjsmål underrättas om beslutet. Nuvarande tidsgräns om fyra timmar anges i nuläget genom föreskrifter av Socialstyrelsen (SOSFS 2000:12, bilaga 3). Vi anser att tidsgränsen är av sådan dignitet att den bör framgå av lag.
Vi har slutligen erfarit att det förekommer att patienten själv ber om att få läggas i bälte för att kunna komma till ro (ångestlindring). Det kan t.ex. handla om situationer där en person ständigt hör inre röster som uppmanar honom eller henne att skada sig själv eller beröva sig livet. Det kan också röra sig om en patient med ett själv-
Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård SOU 2012:17
406
destruktivt beteende som vill läggas i bälte för att fysiskt beröva sig möjligheten att skada sig själv. I de fall patienten själv ber om att få läggas i bälte, s.k. ”frivillig fastspänning med bälte” kan det i de flesta fall rimligen inte anses föreligga en sådan hastigt uppkommen farlig situation som i nuläget, och även fortsättningsvis, krävs för att en sådan åtgärd ska få vidtas. De rättsliga förutsättningarna för denna form av bältesläggning har varit föremål för Justitieombudsmannens granskning och uttalande i ett initiativärende rörande saken.19 Enligt JO:s mening, som sammanfaller med Socialstyrelsens framförda yttrande till ombudsmannen i ärendet, är fastspänning till sin natur en sådan åtgärd som av rättssäkerhetsskäl inte ska tillämpas inom psykiatrin annat än när det finns direkt lagstöd för det. Vid fastspänning som sker på patientens vilja frångår man, enligt JO, den grundläggande förutsättningen för en tvångsåtgärd som avses i RF och LPT, nämligen att initiativet till en sådan åtgärd tas av det allmänna. Vi ställer oss bakom den bedömningen. Någon vidare reglering av denna sak är inte nödvändig.
7.6.8 Avskiljning
Vårt förslag: En patient ska kunna avskiljas inte bara när han
eller hon genom aggressivt eller störande beteende allvarligt försvårar vården av de andra patienterna utan också när det är nödvändigt av hänsyn till patientens egen vård.
I nuläget får en patient avskiljas från övriga patienter endast om han eller hon genom aggressivt eller störande beteende allvarligt försvarar vården av de andra patienterna. Vi har erfarit att det också finns behov i verksamheten av att kunna avskilja en patient i de fall hans eller hennes psykiska tillstånd är sådant att det kräver en kortare tids vistelse i en miljö av stillhet, skild från övriga patienter. Ett typexempel på en sådan situation är när en svårt manisk patient behöver ha begränsning av yttre stimuli för att på det sättet ges förutsättningar för att kunna ”varva ner”. En avskiljning för det ändamålet är till gagn för patientens vård. Det är samtidigt viktigt att det utvidgade tillämpningsområdet inte använts för andra situationer än de som vi nu har redogjort för. Ett beslut om avskiljning ska för övrigt alltid föregås av att man noga prövar om det inte är
19 JO:s ämbetsberättelse 2008/09:JO1, Dnr 3236-2006.
SOU 2012:17 Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård
407
möjlighet att med personalinsatser eller på något annat sätt som är mindre ingripande för patienten, uppnå det syfte som åtgärden med avskiljning är tänkt att fylla.
7.6.9 Inrättandet av ett särskilt dispensförfarande för frågor om tillåtande av vissa tvångsmedel m.m.
Vårt förslag: Ett dispensförfarande ska inrättas för att hantera
och få en rättslig kontroll över vissa extraordinära tvångsåtgärder som undantagsvis kan vara nödvändiga att vidtaga inom den slutna psykiatriska tvångsvården mot ett fåtal patienter som har ett mycket extremt och svårhanterligt beteende. Dispens ska kunna lämnas av en nyinrättad Tvångsåtgärdsnämnd. Nämnden kan tillåta att fastspänning i bälte och avskiljning får sker under längre tid än vad som anges i lagen samt att tvångsmedel av annat slag får användas. Tillstånd får endast lämnas om det föreligger synnerliga skäl för det utifrån patientens behov av vård eller risken för att patienten utan vidtagande av åtgärden kan komma att allvarligt skada sig själv eller andra. Vidare krävs att alternativa åtgärder som kan anses vara mindre ingripande för patienten är otillräckliga. Ett tillstånd ska vara tidsbegränsat och vara möjligt att överklaga av patienten till allmän förvaltningsdomstol.
Nämnden ska bestå av ordförande och fyra övriga ledamöter. Av de övriga ledamöterna ska minst en företräda patient-, brukar- och närståendeorganisationer och en vara läkare med specialistkompetens i psykiatri. Det får utses ersättare för ledamöterna. Ordföranden och ersättare för ordföranden ska vara eller ha varit ordinarie domare. Alla ledamöter och ersättare ska utses av regeringen för en bestämd tid.
Inom den psykiatriska tvångsvården finns ett antal patienter, om än inte särskilt många, som har en så djupgående störning och ett så pass extremt beteende, att det inte är möjligt att både fullgöra uppgiften att ge dem vård och samtidigt tillgodose deras egen, andra patienters och personalens säkerhet med hjälp av de tvångsmedel som lagen anvisar. I dessa exceptionella fall måste ibland vissa extraordinära lösningar tillgripas. Vid ett mer kortvarigt användande kan
Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård SOU 2012:17
408
åtgärden oftast grundas på nödrätten. Vid ett mer långvarigt användande av sådana lösningar blir situationen mer problematisk.
Vi har i avsnitt 7.6.7 lämnat en bakgrundsbeskrivning för de förhållanden som ligger till grund för vårt övervägande att föreslå inrättandet av en dispensnämnd för att hantera användandet av vissa extraordinära åtgärder som inte är möjliga att avvara i mycket speciella och udda patientfall. Avsikten med förslaget är även dessa ”udda” fall ska inordnas i ett regelsystem för att skapa en större rättssäkerhet för den enskilde. Genom att dessa undantagsfall samlas hos nämnden ges också bättre möjlighet att få en samlad bild av vilken omfattning dessa åtgärder har och vilka åtgärder som förekommer (får förekomma). I nuläget saknas det.
Det förhållandet att det inte är möjligt att förutse i vilka situationer som ett behov kan uppkomma av att vidtaga extraordinära åtgärder, utgör ett särskilt problem i detta sammanhang. En bestämmelse i lag som även skulle ”täcka in” alla de nödvändiga situationerna (dvs när det utifrån proportionalitetsprincip och andra överväganden kan anses försvarligt att åtgärden får vidtas) skulle behöva formuleras så allmänt och vagt att dess tillämpningsområde inte skulle kunna avgränsas på något mer precist sätt. En sådan bestämmelse skulle inte medge någon förbättrad förutsebarhet av vilka åtgärder som får respektive inte får vidtas inom vården och skulle därför inte förbättra den enskildes rättsskydd. Visserligen vidlåds även ett dispensförfarande av en liknande principiell svaghet. Trots det menar vi att ett dispensförfarande innebär en avsevärd förbättring och ett stärkt rättsskydd för den enskilde jämfört med nuvarande situation som saknar varje form av reglering för dessa undantagssituationer. Vi väljer därför att lämna ett sådant förslag.
För att nämnden ska kunna ge tillstånd ska krävas att det finns synnerliga skäl för åtgärden och att det är utrett att i lagen angivna tvångsmedel är otillräckliga för att kunna ge patienten nödvändig behandling eller för att skydda patienten eller andra från att allvarligt utsättas för fara till liv eller hälsa.
Förfarandet bör utformas så att chefsöverläkaren ansöker hos Tvångsåtgärdsnämnden om tillstånd för att i ett visst patientärende få tillgripa en annan typ av tvångsåtgärd än fastspänning i bälte eller avskiljning. Det ska även vara möjligt att ansöka om tillstånd för att få överskrida de tidsfrister som anges i lagen för fastspänning i bälte eller avskiljning. I ansökan ska chefsöverläkaren redogöra för vilken åtgärd som patientens psykiska tillstånd kräver och för de
SOU 2012:17 Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård
409
skäl som ligger till grund för läkarens bedömning att de i lagen uppräknade tvångsmedlen eller tidsfristerna inte är tillräckliga för att bemästra situationen. Det ligger i sakens natur att prövningen ska vara restriktiv. Nämndens tillstånd ska vara tidsbegränsat och vara möjligt för patienten att överklaga till allmän förvaltningsdomstol.
För den praktiska tillämpningen krävs att chefsöverläkaren i akuta situationer, där nämndens prövning inte kan avvaktas på grund av fara i dröjsmål, måste kunna besluta att tvångsåtgärden ska användas utan att tillstånd för den först har inhämtats. Chefsöverläkarens beslut ska i ett sådant fall underställas nämndens prövning. Nämnden ska organiseras så att beslut i ett ärende kan fattas kort tid efter det att ärendet har anhängiggjorts hos den. Patienten ska ha rätt till offentligt biträde vid överklagande av nämndens beslut.
Nämnden ska bestå av ordförande och fyra övriga ledamöter. Ordföranden och ersättare för ordföranden ska vara eller ha varit ordinarie domare. Av de övriga ledamöterna ska en vara läkare med specialistkompetens inom psykiatri och en företräda patient- och närståendeorganisation. Det får utses ersättare för ledamöterna. Alla ledamöter och ersättare ska utses av regeringen för en bestämd tid.
Nämndens beslut ska tillställas Socialstyrelsen för att möjliggöra riktad tillsyn i de aktuella fallen.
7.6.10 Rätt till förnyad medicinsk bedömning i vissa fall
7.6.10.1 Bakgrund
En patient som står inför svåra medicinska ställningstaganden kan i vissa fall ha rätt att få en förnyad medicinsk bedömning. En förnyad medicinsk bedömning innebär att patienten får träffa en annan läkare för att diskutera sin sjukdom och behandling. Den förnyade medicinska bedömningen kan göras av en läkare vid samma vårdenhet eller sjukhus där den första bedömningen gjorts, eller vid en annan vårdenhet eller ett annat sjukhus.
Bestämmelser om förnyad medicinsk bedömning ges i HSL. I sin ursprungliga lydelse år 1999 var bestämmelsen knuten till att gälla i situationer då patienten har en livshotande eller särskilt allvarlig sjukdom eller skada och vetenskap och beprövad erfarenhet inte ger entydig vägledning och det medicinska ställningstagandet
Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård SOU 2012:17
410
kan innebära särskilda risker för patienten eller har stor betydelse för hans eller hennes framtida livskvalitet. Enligt förarbetsuttalanden kunde möjligheten att få en förnyad medicinsk bedömning bidra till att skapa trygghet för patienten i särskilt svåra situationer, t.ex. då patienten har förlorat tilltro till sin läkare eller då patienten har fått besked om en särskilt svår diagnos som han eller hon har svårt att förlika sig med (prop. 1998/99:4).
Rätten för en patient att få en förnyad medicinsk bedömning utvidgades den 1 juli 2007 (SFS 2010:243). Utvidgningen skedde genom att den tidigare begränsningen för tillämpning av bestämmelsen, nämligen att den endast gäller när vetenskap och beprövad erfarenhet inte ger entydig vägledning för det medicinska ställningstagandet, då togs bort. Enligt regeringen kunde ändringen stärka patientens ställning i svåra medicinska lägen och det kunde stärka läkarna i deras yrkesutövning eftersom möjligheten att begära en förnyad medicinsk bedömning kan vara ett stöd i ett svårt medicinskt avgörande. Regeringen bedömde att även efter ändringen så kommer den grupp som omfattas av rättigheten att vara förhållandevis liten. Det fanns enligt regeringen anledning att utvärdera användningen av förnyad medicinsk bedömning för att kunna se om det finns behov av att ytterligare vidga skyldigheten till att omfatta andra grupper av patienter (prop. 2009/10:67 s. 66 ff.).
Även i patientsäkerhetslagen (2010:659) erinras om rätten att i vissa fall få en förnyad medicinsk bedömning (se 6 kap. 7 §).
Enligt 1 § lagen om psykiatrisk tvångsvård gäller föreskrifterna i hälso- och sjukvårdslagen all psykiatrisk vård, dvs. både frivillig och tvångsmässig vård.
7.6.10.2 Våra överväganden och förslag
Vårt förslag: Socialstyrelsen får i uppdrag av regeringen att
utfärda närmare anvisningar om hur patientens rätt att i vissa fall få en förnyad medicinsk bedömning ska förstås och tillämpas inom den psykiatriska tvångsvården.
Enligt 2 a § HSL ska vården och behandlingen, så långt det är möjligt, utformas och genomföras i samråd med patienten. För den psykiatriska tvångsvården kompletteras denna bestämmelse av stadgandet i 2 a § andra stycket LPT som anger att tvång ska utövas
SOU 2012:17 Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård
411
så skonsamt som möjligt och med största möjliga hänsyn till patienten. I en kommentar till sistnämnda bestämmelse sägs att den innebär att stor hänsyn ska tas till biverkningar som patienten får av en viss medicin och att det ibland kan vara lämpligt att välja en medicin med mindre biverkningar, även om den skulle ha mindre eller långsammare effekt på patientens sjukdomsbild.20
Inom den psykiatriska vården, liksom för övrigt inom all annan vård, är det av stor betydelse att patienten i så stor utsträckning som är möjligt görs delaktig i den egna vården och känner tillit till sin läkare och de rekommendationer om behandling som han eller hon lämnar i en given situation. Det gäller inte minst när fråga är om behandling som man av erfarenhet vet ger vissa biverkningar för patienten och i synnerhet när behandlingsinsatsen ges mot hans eller hennes vilja.
I begreppet god vård får anses ingå att patienten får information om vilka olika behandlingsalternativ som finns att tillgå i en aktuell situation. Det är dock inte tillräckligt att alternativen presenteras. En information måste också lämnas om de olika alternativens för- och nackdelar. Hälso- och sjukvårdens personal ska också utifrån sin medicinska kompetens hjälpa personen att värdera de olika alternativen och ge vägledning. Om en sådan ”bred” information lämnas är det troligt att det är lättare att få acceptans hos patienten för ett av läkaren förordat behandlingsalternativ. Att en sådan acceptans uppnås torde i allmänhet även vara till gagn för utfallet av behandlingsinsatsen.
Enligt vad Socialstyrelsen uttalar i sina Nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom 2010 – stöd för styrning och ledning, är det ”uppenbart att vissa patienter med depression och ångestsyndrom kan få förnyad medicinsk bedömning om de så önskar” (s. 74). Såvitt vi funnit finns inte några motsvarande vägledande uttalande när det gäller andra allvarliga psykiatriska tillstånd. Såvitt vi känner till finns inte heller några särskilda uppföljningar gjorda under senare tid som belyser hur pass vanligt det är att förnyade medicinska bedömningar överhuvudtaget kommer till stånd inom den psykiatriska vården och vilka erfarenheter som finns av de förnyade bedömningar som sker.
Vi instämmer i Socialstyrelsens uppfattning att behandling med ECT bör utlösa en rätt för patienten att få en förnyad medicinsk bedömning av om den typen av behandling är den mest lämpliga i
20 Grönwall/Holgersson: Psykiatrin, tvånget och lagen, fjärde uppl, 2009 s. 65.
Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård SOU 2012:17
412
den aktuella situationen, sett till förväntad effekt och förutsedda biverkningar. Behandlingen är sådan till sin karaktär att den utgör ett särskilt allvarligt ingrepp i den enskildes kroppsliga integritet med kända biverkningar i form av minnesstörningar, om än övergående i de flesta fall. I vart fall får en sådan rätt anses föreligga då behandling med ECT övervägs i andra fall än vid mycket svåra depressionstillstånd. Vi har då särskilt beaktat att behandling med ECT, enligt Socialstyrelsens nämnda riktlinjer, i stort sett bör vara förstahandsalternativ endast då mycket svåra depressionstillstånd behöver hävas och där snabb effekt är nödvändig.
Det är sannolikt att det också finns andra allvarliga psykiska störningar eller sjukdomstillstånd som kan ge upphov till en motsvarande rätt för patienten Ett exempel på ett sådant fall är när en person har haft ett och samma läkemedel under mycket lång tid utan att det har lett till några mer bestående förbättringar av hans eller hennes psykiska hälsa och. I ett sådant fall kan det, även med beaktande av att det hör till gängse rutiner att behandlande läkare följer upp och omprövar ett ordinerat läkemedel, vara av stort värde för patienten att få besked om huruvida även en annan läkare gör samma bedömning i fråga om val av läkemedel och behandlingsinsatser.
Vi tror att det skulle vara en god hjälp för hälso- och sjukvården att Socialstyrelsen ger närmare anvisningar om hur bestämmelsen om förnyad medicinsk bedömning ska förstås och tillämpas inom den psykiatriska vården. Sådana anvisningar torde minst vara till särskild hjälp inom den psykiatriska tvångsvården där den enskildes val mellan olika behandlingsalternativ inte alltid kan få fullt genomslag. Vi föreslår därför att regeringen lämnar ett sådant uppdrag åt Socialstyrelsen.
7.6.11 Tvångsåtgärder i den öppna psykiatriska tvångsvården
Vårt förslag: För att möjliggöra att en patient kan ges nöd-
vändig behandling med läkemedel utan att han eller hon behöver tas in för sluten psykiatrisk tvångsvård på en sjukvårdsinrättning, ska införas en möjlighet att vidta vissa åtgärder med tvång i den öppna psykiatriska tvångsvården. De åtgärder som ska vara möjliga att vidta mot en patient som är föremål för öppen psykiatrisk tvångsvård är att hon eller han kan
SOU 2012:17 Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård
413
hämtas till en sjukvårdsinrättning,
på en sjukvårdsinrättning ges läkemedel för att upprätthålla sådan behandling med läkemedel som utgjort ett villkor för att han eller hon kan genomgå tvångsvård i öppen form,
underkastas drogkontroll, och
underkastas kroppsvisitation. En förutsättning för att en patient ska kunna ges läkemedel mot hans eller hennes egen vilja, är att läkemedelsbehandlingen är nödvändig för att undvika att patienten allvarligt försämras i sitt psykiska tillstånd eller för att patienten ska kunna avsevärt förbättras i sitt psykiska tillstånd.
Öppen psykiatrisk tvångsvård kräver att patienten behöver iaktta särskilda villkor för att kunna ges nödvändig psykiatrisk vård. Villkoren kan t.ex. avse en skyldighet att underkasta sig behandling med läkemedel eller annan vård eller behandling. Behandlingsinsatser inom den öppna tvångsvården får i nuläget inte genomdrivas med tvångsåtgärder. Inte heller får några sanktioner tillgripas mot den som vägrar att efterkomma uppställda villkor. Om en patient i den öppna vårdformen vägrar att följa uppställda villkor om behandling med läkemedel kan i nuläget chefsöverläkaren inte göra annat än att försöka motivera patienten att ändra sig. Om det inte lyckas måste chefsöverläkaren avvakta vidare åtgärder till dess patienten insjuknar och hans eller hennes psykiska tillstånd har förvärrats i sådan grad att han eller hon på nytt har ett oundgängligt behov av sluten vård. Chefsöverläkaren kan då ansöka hos domstol om att patienten åter ska ges sluten psykiatrisk tvångsvård. I brådskande situationer där domstolens beslut inte kan avvaktas har även chefsöverläkaren en möjlighet att fatta ett interimistiskt beslut om en sådan övergång. Som betonas i förarbetena till den nya vårdformen får en återintagning emellertid inte ske enbart som en sanktion mot överträdelse av ett eller flera särskilda villkor för den öppna psykiatriska tvångsvården.21
Vi anser att nuvarande ordning är otillfredsställande. Det bör så långt möjligt eftersträvas att så tidiga åtgärder som möjligt kan sättas in för att undvika att personer återinsjuknar och därmed förhindra att djupgående psykiska störningar eller sjukdomstillstånd
21Prop. 2007/2008:70, Ny vårdform inom den psykiatriska tvångsvården, s. 116 f.
Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård SOU 2012:17
414
hinner etableras. Att tidiga åtgärder sätts in ligger även i den enskildes intresse. Vid t.ex. psykossjukdomar innebär varje nytt insjuknande en viss psykisk pålagring hos personen. Vid längre gående sjukdomsförlopp försämras också möjligheterna till en framgångsrik behandling och vårdtiderna blir i regel också längre än vad de hade behövt bli om sjukdomsförloppet hade kunnat stoppas i ett tidigare skede. Sammantaget leder detta oss till uppfattningen att det bör införas en möjlighet att ge patienter som är föremål för öppen psykiatrisk tvångsvård läkemedel med tvång när medicineringen har avbrutits av patienten på eget bevåg och medicinen är nödvändig för att avhålla patienten för att återinsjukna eller för att tillfriskna.
För att läkemedelsbehandling med tvång ska få ske bör krävas att det är sannolikt att medicineringen medför en avsevärd förbättring av patientens psykiska tillstånd eller att den medför att han eller hon undviker en avsevärd försämring av sitt psykiska tillstånd, dvs. fyller kraven för grundläggande rekvisit som vi föreslår ska uppställas för psykiatrisk tvångsvård. Vidare måste självfallet krävas att patienten motsätter sig medicineringen. Den ska också föregås av en särskild läkarundersökning av patienten omedelbart före åtgärden.
I allmänhet kan förutsättas att behandlingsrekvisitet för att kunna ge patienten nödvändigt läkemedel är uppfyllt vid undersökningstillfället. Undersökningen av patienten kommer därför att vara inriktad på att kontrollera att inte några väsentliga förändringar har skett av patientens förutsättningar och möjlighet att kunna ta emot nödvändig läkedelsbehandling sedan den öppna psykiatriska tvångsvården inleddes. Detta kan t.ex. innefatta en kontroll av att inte somatisk sjukdom eller andra komplikationer som kan ha tillstött gör det olämpligt att patienten ges föreskrivet läkemedel. Enligt vår mening finns inte anledning att ställa upp något krav på specialistkompetens hos den läkare som ska svara för undersökningen av patienten.
Förfarandet bör vara enligt följande. På grundval av information som chefsöverläkaren får från t. ex, personal i den psykiatriska öppenvården om att patienten inte efterlever föreskriven läkemedelsbehandling, ankommer det på chefsöverläkaren att överväga om beslut bör fattas om att patienten ska ges läkemedel med tvång. Om det är sannolikt att en upprätthållen behandling med läkemedel hindrar en avsevärd försämring av patientens psykiska hälsa eller, alternativt, leder till en avsevärd förbättring av patientens tillstånd, ska i regel ett sådant beslut fattas. Beslut om hämtning
SOU 2012:17 Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård
415
kan ske vid samma tillfälle om det finns anledning tro att patienten inte frivilligt kommer att inställa sig på sjukvårdsinrättningen. Beslutet om medicinering behöver inte avvakta resultatet av den personliga undersökningen av patienten på plats. Det får istället ankomma på undersökande läkare att se till att chefsöverläkarens beslut inte verkställs om undersökningen av patienten visar att det, utifrån den somatiska undersökningen, är farligt eller olämpligt att patienten ges läkemedlet. I de fall beslut inte verkställs ska chefsöverläkaren omedelbart underrättas om det samt om de skäl som ställningstagandet vilar på.
Beslutet om behandling med läkemedel ska enbart för gälla för ett enskilt medicineringstillfälle (vanligen sker det genom s.k depåbehandling). Om upprepad medicinering med tvång behöver ske måste chefsöverläkaren således fatta ett nytt beslut för varje tillfälle och ny personlig undersökning ska då också ske av patienten. Chefsöverläkarens beslut om medicinering med tvång ska inte vara möjligt för patienten att överklaga. Eventuell tendens till missbruk av chefsöverläkarens befogenhet får vara en fråga för tillsynen.
Det ligger i sakens natur att chefsöverläkaren, när patienten vid upprepade tillfällen vägrar att frivilligt efterkomma villkor om behandling med läkemedel, måste överväga om inte patientens tillstånd kräver att fortsatt psykiatrisk tvångsvård sker i sluten form. Enbart det förhållandet att patienten på eget bevåg utsätter sitt läkemedel (eller bryter mot något annat uppställt villkor som gäller för hans eller hennes öppna psykiatriska vård) innebär inte i nuläget och ska inte heller i fortsättningen med automatik leda till att den öppna vårdformen upphör. Chefsöverläkaren måste i varje enskilt fall göra en självständig prövning av vad villkorsbrottet medför för möjligheten att patienten fortsättningsvis kan tvångsvårdas i den öppna formen. Det är först när det brutna villkoret omöjliggör nödvändig psykiatrisk vård som en övergång till en annan vårdform ska aktualiseras. För psykiskt störda lagöverträdare behöver därutöver särskilt beaktas hur den avbrutna medicineringen påverkar eventuell risk för återfall i brott.22
Vid övervägande av om beslut om behandling med läkemedel med tvång ska fattas, ska alltid en avvägning göras mellan den kränkning av patientens självbestämmanderätt, integritet och värdighet som ett sådant beslut utgör och de positiva effekter på patientens
22 A. prop., s 116.
Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård SOU 2012:17
416
hälsa som bedöms kunna uppnås med åtgärden. Även biverkningar av föreslagen medicin ska beaktas vid en sådan avvägning.
Vi har övervägt om det är lämpligt att patienter i öppen psykiatrisk tvångsvård kan ges läkemedel med tvång på någon annan sjukvårdsinrättning än den som är inrättad för att ge psykiatrisk sluten tvångsvård. Det som talar mot att tvångsvis medicinering kan tillåtas t.ex. på en öppen psykiatrisk mottagning är bl.a. risken för att det kan leda till att personer som behöver få hjälp, avhåller sig från att frivilligt uppsöka dessa mottagningar av rädsla för att kunna underkastas medicinering med tvång. En sådan medicinering ska dock självfallet inte kunna tillgripas mot personer som inte är föremål för öppen psykiatrisk tvångsvård. Detta förhållande måste tydligt klargöras. – Det som främst talar för att medicinen ska kunna ges även på andra vårdinrättningar än de som är inrättade för att ge psykiatrisk sluten tvångsvård, är att avstånden ibland kan vara mycket stora mellan en patients bostad och de vårdinrättningar där psykiatrisk tvångsvård i nuläget får bedrivas. I vissa fall är avstånden så avsevärda att transport dit inte ter sig realistiskt för den aktuella typen av medicinering. En praktisk och effektiv modell förutsätter därför tillgång till för patienten närbelägna sjukvårdsinrättningar. Vi anser att övervägande skäl talar för att man behöver tillåta att läkemedelsbehandling med tvång sker även på andra sjukvårdsinrättningar än där sluten psykiatrisk tvångsvård får ges.
Tvångsåtgärder ska endast vara möjligt för att förhindra att en patient insjuknar som ett resultat av att läkemedelsbehandling som har uppställts som villkor för den öppna psykiatriska tvångsvården, har uteblivet. En bärande tanke för vårt förslag är uppfattningen att denna läkemedelsbehandling är mindre integritetskränkande för patienten än vad intagning till sluten psykiatrisk tvångsvård är. Genom att behandlingen med läkemedel kan upprätthållas kan sannolikt åtskilliga intagningar till sluten psykiatrisk tvångsvård undvikas.
Hämtning av en patient för medicinering mot hans eller hennes vilja ska ske under så etiskt värdiga former som möjligt och utformas och genomföras på ett sätt som innebär ett så litet ingrepp som möjligt för den enskilde. I första hand bör hämtning av patienten ske av personal från antingen den öppna psykiatriska vården eller från kommunens socialtjänst. Biträde av polismyndighet ska ske först när det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att polisens särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas. För att undvika onödig uppmärksamhet bör så långt möjligt undvikas att polisen
SOU 2012:17 Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård
417
vid hämtning av en patient bär uniform. Vidare bör eftersträvas att transport av patienten sker i civil tjänstebil.
Det ska inte vara tillåtet att ge medicin mot patientens vilja i patientens egen bostad eller i något annat boende som patienten har och som i detta sammanhang måste jämställas med ett eget boende. Den egna bostaden ska i detta avseende utgöra en fredad privat sfär.
Förslaget om drogkontroll ska ses mot bakgrund av att det är förhållandevis vanligt att en patient som ska erhålla vård i den öppna vårdformen har villkor om drogfrihet. Att det villkoret efterlevs är väsentligt för att inte syftet med vården ska äventyras. I princip bör alla typer av särskilda villkor vara möjliga att följa upp och det gäller inte minst villkor om drogfrihet. Det är därför rimligt att det införs en möjlighet för chefsöverläkaren att kunna kontrollera den saken. Frågan om drogkontroll behandlas närmare i avsnitt 7.7.2. I samma avsnitt behandlas även möjligheten till kroppsvisitation.
7.7 Öppen psykiatrisk tvångsvård
7.7.1 Bakgrund
7.7.1.1 Inledning
Den 1 september 2008 infördes en ny vårdform inom den psykiatriska hälso- och sjukvården genom att bestämmelserna om öppen psykiatrisk tvångsvård och öppen rättspsykiatrisk vård trädde i kraft. Avsikten med den nya vårdformen är att underlätta vården och omsorgen av en person med psykiska störningar som inte frivilligt accepterar att ta emot den psykiatriska vård han eller hon behöver men som inte behöver vårdas på en sjukvårdsinrättning. Chefsöverläkaren ska ansöka hos förvaltningsrätten om han eller hon bedömer att en sådan patient kan fortsättningsvis vårdas i den öppna vårdformen. Till ansökan ska chefsöverläkaren bifoga en samordnad vårdplan som är justerad av landstinget och kommunen. Av vårdplanen ska det tydligt framgå hur den fortsatta vården ska bedrivas, hur de sociala och öppna psykiatriska insatserna ska utformas och vem som ansvarar för vad. För patienten ska föreskrivas de särskilda villkor som utgör en förutsättning för den öppna vårdformen. Villkoren kan t.ex. vara att patienten ska ta den medicin som ordinerats, regelbundet ta kontakt med en öppenvårdsmottagning, ta emot kommunala insatser, avhålla sig från bruk av droger
Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård SOU 2012:17
418
m.m. Förvaltningsrätten kan delegera till chefsöverläkaren att besluta om de villkor som ska gälla för vården. Förvaltningsrättens dom om öppen psykiatrisk tvångsvård eller öppen rättspsykiatrisk vård kan överklagas av patienten och, när det gäller rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning, av åklagaren.
Socialstyrelsen har haft regeringens uppdrag att följa upp och utvärdera den nya öppna vårdformen. Arbetet med uppföljningen har redovisats i omgångar; den senaste redovisningen lämnades i juli 2011. I det följande redogörs i korthet för de synpunkter som Socialstyrelsen lämnat.
7.7.1.2 Socialstyrelsens inledande uppföljning i juni 2009
I en första rapport från juni 2009, En lägesrapport om öppen psykiatrisk tvångsvård och öppen rättspsykiatrisk vård, redovisar Socialstyrelsen sina erfarenheter av de första sju månadernas tillämpning av de nya bestämmelserna om öppen psykiatrisk tvångsvård och öppen rättspsykiatrisk vård. Från redovisningen antecknas bl.a. följande.
Socialstyrelsens övergripande intryck är att den nya öppna vårdformen används. Vid utgången av uppföljningsperioden (14 april 2009) hade lika många LRV-patienter fått öppen rättspsykiatrisk vård som hade permission vid Socialstyrelsens inventering av den psykiatriska tvångsvården den 6 maj 2008. I förhållande till det antal patienter som hade permission enligt LPT vid samma inventering har något färre patienter förts över till den öppna vårdformen. De båda öppna vårdformerna har tillsammans aktualiserats för 942 patienter under perioden. Omfattningen tyder på att de nya bestämmelserna ”används ungefär som de gamla permissionsreglerna”. Dåvarande länsrätterna har i mycket få fall avslagit ansökningar om överföring till eller fortsatt öppen psykiatrisk tvångsvård respektive öppen rättspsykiatrisk vård.
I rapporten har Socialstyrelsen identifierat en del problem när det gäller tillämpningen av de nya reglerna. Dessa hänför sig främst till följande områden:
• otydlighet om vilken typ av vårdform som är föremål för domstolens prövning
• villkorens detaljeringsgrad
• betalningsansvarslagens tillämpning
SOU 2012:17 Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård
419
• eventuellt ökad administration
• ökade avgifter för den enskilde
Vilken typ av vårdform är föremål för domstolens prövning
En genomgång av förvaltningsdomstolarnas avgöranden under uppföljningsperioden gällande den nya öppna vårdformen visar dels att det inte alltid redovisas i domen om det är fråga om öppen eller sluten tvångsvård, dels att det inte heller alltid anges om saken rör öppen psykiatrisk tvångsvård eller öppen rättspsykiatrisk vård (förutom otydlighet för de som berörs av domen försvåras uppföljning och utvärdering om det inte klart framgår vad som är saken för domstolens prövning).
De särskilda villkoren
En iakttagelse som Socialstyrelsen gjort är att de särskilda villkoren ibland är mycket detaljerade men också att de i vissa fall fått en utformning som kan uppfattas som alltför ingripande i den enskildes rättssfär. Exempel på det sistnämnda är t.ex. villkor om att patienten inte får lämna boendet utan personal eller villkor om att patienten ska vara tillgänglig per telefon 24 timmar om dygnet. Socialstyrelsen anser att genomgången aktualiserar vikten av en balans mellan att villkoren är tydliga och möjliga att följa för patienten och att de inte är alltför detaljerade och ingripande i den enskildes rättssfär. Ett annat förhållande som Socialstyrelsen iakttagit är att det är förhållandevis få patienter som har ett särskilt villkor att delta i någon form av sysselsättning. som t.ex. daglig verksamhet, studier, praktikplats eller arbete.
Genomgången visar vidare att förvaltningsdomstolarna inte har en enhetlig syn på om en viss situation ska behandlas utifrån reglerna om permission eller utifrån reglerna om villkor som får föreskrivas för den öppna tvångsvården. Det gäller situationen när en patient, som enligt villkoren ska vistas vid ett s.k. HVB-hem (hem för vård eller boende) behöver vistas någon annanstans en kortare tid, t.ex. för att besöka en släkting eller för att göra en resa. I några fall har chefsöverläkaren då ansökt om och förvaltningsdomstolen också beviljat permission för den kortvariga vistelsen utanför HVB-hemmet. Socialstyrelsens uppfattning är att man endast kan
Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård SOU 2012:17
420
få permission från sluten psykiatrisk tvångsvård eller sluten rättspsykiatrisk vård. Om patientens rätt till den kortare vistelsen inte framgår av villkoret, så måste chefsöverläkaren ansöka om att länsrätten ändrar villkoren. Därför är det, enligt Socialstyrelsen, viktigt att villkoren redan inledningsvis formuleras så att de kan tillämpas under en längre tids vård, som kan förändras tillfälligt. Ett villkor kan t.ex. formuleras att patienten ska vistas på behandlingshemmet i den uträckning som chefsöverläkaren bestämmer. Domstolen kan också delegera till chefsöverläkaren att helt besluta om villkoren.
Ett ytterligare förhållande som Socialstyrelsen pekar på i sin rapport är att det förekommit att förvaltningsdomstolen i vissa fall har lagt till särskilda villkor om t.ex. sysselsättnings- eller boendeinsatser som inte framgår av landstingets och kommunernas gemensamma vårdplan. Det är problematiskt eftersom det innebär att patienten ska ta emot en insats som det inte är klarlagt att han eller hon har rätt till.
Betalningsansvarslagens tillämpning
Lagen (1990:1404) om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård gäller enligt förarbetsuttalanden även patienter som är föremål för öppen psykiatrisk tvångsvård och öppen rättspsykiatrisk vård. Dock torde inte något betalningsansvar gälla förrän en domstol har beslutat om den öppna vårdformen. Mot den bakgrunden har Socialstyrelsen funnit att det blir problematiskt om en kommun vägrar samarbeta kring den samordnade vårdplanen, eftersom planen är en förutsättning för det beslut om öppen tvångsvård som måste fattas om kommunen ska kunna få ett betalningsansvar. Socialstyrelsen anser att Psykiatrilagsutredningen bör beakta denna svårighet i sin översyn av den psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen.
Eventuellt ökad administration
Från förvaltningsdomstolarna har framförts till Socialstyrelsen att de nya reglerna kan komma att innebära ett ökat antal prövningar i domstol. Bl.a. pekas på att alla återintagningar måste prövas i domstol, vilket inte var fallet med de gamla permissionsbestämmelserna. Dessutom måste chefsöverläkaren ansöka om fortsatt sluten vård
SOU 2012:17 Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård
421
om en samordnad vårdplan inte blir färdig under de första fyra veckorna av vårdtiden. Om planen sedan blir klar en vecka senare måste chefsöverläkaren göra en ny ansökan om öppen tvångsvård. Flera chefsöverläkare anser också att de nya reglerna innebär mer pappersarbete än vad som krävdes tidigare. Socialstyrelsen avser därför att följa upp om reglerna innebär mer administration än vad som är nödvändigt med hänsyn till rättssäkerhet och vårdkvalitet.
Ökade avgifter för den enskilde
Socialstyrelsen redovisar att den har fått signaler om att kostnaderna har ökat för den enskilde brukaren som överförts till den nya vårdformen, både när det gäller läkemedel, vårdavgifter och avgifter för boende. Socialstyrelsen anför att dessa fördyringar inte kan anses vara lagstiftarens mening och att man därför kommer att följa upp uppgifterna och eventuellt föreslå åtgärder.
7.7.1.3 Den senare uppföljningen i juni 2010
I en andra rapport från juni 2010, Ny vårdform inom den psykiatriska hälso- och sjukvården – Slutrapport om öppen psykiatrisk tvångsvård och öppen rättspsykiatrisk vård, lämnar Socialstyrelsen en redovisning av sina fortsatta iakttagelser av den nya vårdformen, nu för perioden 1 september 2008–8 april 2010. Från redovisningen antecknas bl.a. följande
Övergripande intryck
Socialstyrelsen gör bedömningen att vårdformen har nått de målgrupper som lagstiftaren avsett. Det handlar i första hand om patienter som har vårdats under lång tid eller som har haft flera vårdkontakter, men där den frivilliga vården inte varit tillräcklig för att hindra patienterna från att återinsjukna. Även patienter som snabbt avbrutit sin medicinska behandling ingår.
I rapporten lyfter Socialstyrelsen fram vissa konsekvenser av tillämpningen av de nya reglerna som styrelsen menar finns anledning att uppmärksamma.
Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård SOU 2012:17
422
De särskilda villkoren
När det gäller de särskilda villkor som patienten behöver iaktta för att kunna vårdas i den öppna vårdformen, så anser Socialstyrelsen att uppföljningen visar att det tidvis är oklart hur villkoren relaterar till patientens behov och hur villkoren på sikt kan öka patientens möjlighet att ta emot vård på frivillig väg. Vidare har kunnat observeras att det i många fall också uppställs villkor som griper in i den enskildes integritet, t.ex. krav på drogtester. Enligt Socialstyrelsen reser sistnämnda typ av villkor frågor om hur ett sådant villkor förhåller sig till regeringsformens skydd för den enskilde mot att påtvingas kroppsliga ingrepp, varifrån undantag kan göras enbart med stöd av lag. Motsvarande synpunkt gör sig gällande för villkor med krav på behandling av kroppsliga sjukdomar. Sådana villkor måste, för att kunna ställas upp, ha direkt betydelse för den psykiatriska behandlingen. Detta samband måste noggrant prövas i varje enskilt fall. Mot bakgrund av bl.a. nu påtalade förhållanden anser Socialstyrelsen att regleringen av de särskilda villkoren bör ses över, t.ex. inom ramen för Psykiatrilagsutredningens arbete.
Återintagningar
Under uppföljningsperioden har 40 personer återintagits från öppen till sluten tvångsvård. Återintagningarna beror framför allt på att patienten har avbrutit sin medicinering eller använt droger, vilket har försämrat hälsotillståndet. Såvitt gäller det redovisade antalet återintagningar anmärks särskilt att antalet inte inkluderar återintagningar som har skett men där den slutna psykiatriska tvångsvården inte pågått längre än fyra dagar (först efter utgången av denna tidsfrist måste chefsöverläkaren ansöka om domstolens tillstånd för fortsatt sluten psykiatrisk tvångsvård av patienten). Socialstyrelsen har dock uppmärksammat att det förekommer att personer i öppen vårdform återintas under endast några få timmar eller högst två dygn i samband med medicininjektioner. I dessa fall har återintaget föranletts av att personen har återinsjuknat som en följd av utebliven eller dålig följsamhet i medicineringen.
SOU 2012:17 Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård
423
7.7.1.4 Den tillkommande uppföljningen i juli 2011
Med anledning av införandet av den nya vårdformen har kommunerna för åren 2007–2010 erhållit statliga stimulansbidrag om tillsammans 520 miljoner kr för att utveckla sina insatser till personer med psykisk funktionsnedsättning. Socialstyrelsen har haft regeringens uppdrag att dels fördela dessa medel till kommunerna, dels följa upp hur dessa medel har använts, sett till de mål och prioriteringar som regeringen angett.
I Socialstyrelsens rapport från juli 2011, Insatser för personer med psykiska funktionsnedsättningar – kommunernas användning av stimulansbidragen, redovisar Socialstyrelsen hur medlen har använts. I samband med det arbetet har Socialstyrelsen identifierat en del fortsatta oklarheter eller brister i fråga om den öppna psykiatriska tvångsvården. Redovisningen grundas på uppgifter som inhämtats från kommunerna men även på vad som framkommit vid intervjuer som skett med ett antal personer som har överförts till den öppna vårdformen och som har haft sociala insatser från kommunen. Som underlag till rapporten har Socialstyrelsen också gått igenom samtliga förvaltningsrättsdomar som har meddelats angående överföring till den öppna vårdformen under perioden den 1 september 2008–8 april 2011, sammanlagt 5 196 domar. I det följande lämnas en kort sammanfattning av vad Socialstyrelsen funnit när det gäller tillämpningen av de nya bestämmelserna.
Återintagningar
Ett förhållande som Socialstyrelsen lyfter fram i rapporten är bl.a. att några kommuner uppger att de överhuvudtaget inte tillämpar den nya vårdformen för patienter som vårdas med stöd av LPT. Den uppgivna anledningen är att de anser att tar för lång tid att återinta den enskilde om han eller hon missköter medicineringen eller bryter mot andra specifika villkor. Dessa kommuner har i stället, i samråd med berört landsting, bedömt att det är ett bättre alternativ att personen skrivs ut från den psykiatriska tvångsvården och att, om omständigheterna gör det nödvändigt, han eller hon på nytt skrivs in med stöd av ett nytt vårdintyg. Bedömningen grundas på den uppfattningen att ett sådant förfaringssätt minskar risken för att den enskildes hälsotillstånd försämras. Socialstyrelsen konstaterar att detta förhållningssätt medför att tillgången till öppen psy-
Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård SOU 2012:17
424
kiatrisk vård inte är lika i landet utan varierar beroende på var man bor. Mot bl.a. den bakgrunden är det enligt Socialstyrelsen angeläget att klargöra hur bestämmelserna ska tillämpas och när det är möjligt att återinta en person.
Vårdplan och särskilda villkor
Om den enskilde, för att kunna överföras från sluten tvångsvård till öppen psykiatrisk tvångsvård respektive öppen rättspsykiatrisk vård behöver insatser från både hälso- och sjukvården och socialtjänsten, ska en samordnad vårdplan upprättas där det framgår vilka dessa insatser är och vem som är ansvarig för respektive insats. Ett beslut om att en patient ska övergå i den öppna tvångsformen erfordrar att det finns en samordnad vårdplan och att domstolen föreskriver de särskilda villkor som ska gälla för vården. Domstolen kan dock överlämna åt chefsöverläkaren att besluta om dessa villkor.
Socialstyrelsens granskning av de samordnade vårdplanerna visar att sådana planer upprättas i betydligt större utsträckning för de som döms till rättspsykiatrisk vård än för personer som vårdas med stöd av LPT. En annan markant skillnad är att det är betydligt vanligare att personer som genomgår öppen rättspsykiatrisk vård får särskilda stödinsatser kopplat till det egna boendet. Nio av tio i denna patientgrupp har sådana insatser. I gruppen patienter som vårdas med stöd av LPT har endast fem av tio patienter sådant stöd. Denna olikhet mellan personkategorierna gäller även insats i form av daglig sysselsättning. Även en sådan insats är förhållandevis vanlig beträffande personer som genomgår öppen rättspsykiatrisk vård. För de som fördes över till öppen psykiatrisk tvångsvård hade endast åtta procent villkor om daglig sysselsättning.
Socialstyrelsen konstaterar vidare att det för merparten av de patienter som förs över till öppen psykiatrisk tvångsvård enbart föreskrivs villkor om medicinintag och kontakt med den öppna psykiatriska vården. I de flesta fall aktualiseras således inte några sociala stödinsatser alls för dessa patienter. För patienter i öppen rättspsykiatrisk vård är det däremot vanligt att det finns en samordnad vårdplan och att den upptar en eller flera sociala insatser. Enligt Socialstyrelsen kan en förklaring till denna olikhet mellan patientgrupperna vara den längre vårdtiden för patienter inom rättspsykiatrin. Den genomsnittliga vårdtiden för patienter inom rättspsykiatrin
SOU 2012:17 Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård
425
är ca fem och ett halvt år. Det ska ställas mot att vårdtiden för patienter inom den slutna (allmänna) psykiatriska tvångsvården är mindre än fyra veckor i över hälften av fallen. En längre vårdtid ger möjlighet för kommuner och landsting att upprätta samordnade vårdplaner och anpassa insatserna efter den enskildes behov och ger också förutsättningar att slussa ut patienten till öppen rättspsykiatrisk vård under en längre tidsperiod. Socialstyrelsen anser att det måste finnas utrymme för bedömning och samverkan för att få till stånd ett fungerande stöd för den enskilde. Socialstyrelsen konstaterar att den relativt korta tid som patienter befinner sig inom slutenvården ställer höga krav på chefsöverläkare och annan personal att se till att den enskilde får rätt insatser och att det görs en samordnad vårdplan innan patienten skrivs ut eller överförs till öppen psykiatrisk tvångsvård.
Socialstyrelsen menar att de redovisade förhållandena tyder på att patienter inom rättspsykiatrin har en bättre planerad utslussning som präglas av ett nära samarbete mellan kommun och landsting. Uppfattningen är att huvudmännens gemensamma ansvar för samhällsskyddet tvingar dem att samarbeta för att rättspsykiatrisk vård ska kunna bedrivas i öppen form.
Ett annat förhållande som Socialstyrelsen pekar på är att kommunerna i nästan hälften av fallen där patienter överförts till öppen psykiatrisk tvångsvård inte har kännedom om det. Anledningen till att kännedom saknas är i regel att någon samordnad vårdplan inte har upprättats. Någon medverkan från kommunens socialtjänst har inte varit aktuell. Så stor andel som 40 procent av samtliga överföringar till den öppna psykiatriska tvångsvården sker utan att patienten erhåller någon insats från kommunens socialtjänst.
Patienternas medverkan i vårdplaneringen samt deras inställning till den öppna vårdformen
Flertalet av dem som tillfrågades om sin egen erfarenhet av öppen rättspsykiatrisk vård hade en mycket dålig kännedom om regelverket för den öppna tvångsvården liksom om begrepp och betydelse av samordnad vårdplan och särskilda villkor. Merparten kunde inte heller redogöra för vad den egna vårdplanen innehöll och kunde inte heller ange vilka personer som varit involverade i att ta fram den. Dessutom kände inte flertalet av de tillfrågade till om de
Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård SOU 2012:17
426
särskilda villkoren fastställts av domstol eller om chefsöverläkaren kunde fastställa dessa på delegation.
För att få uppgift om vilken inställning patienterna har haft till chefsöverläkarens ansökan om att patienten ska övergå till eller ska fortsatt vårdas i den öppna vårdformen, har Socialstyrelsen gått igenom samtliga domar med en sådan prövning under perioden september 2008–mars 2011. Genomgången visar att det finns betydande skillnader i inställning till den öppna vårdformen mellan de patienter som vårdas med stöd av LRV och de som vårdas med stöd av LPT. I den förstnämnda gruppen accepterar ca 70 procent att de blir föremål för öppen rättspsykiatrisk vård. I gruppen patienter som vårdas i den öppna vårdformen med stöd av LPT, har endast ca en tredjedel ställt sig positiva till eller godtagit att underkastas sådan vård. Någon uppgift om eller bedömning av vad denna skillnad i inställning kan tänkas bero på lämnas inte i rapporten.
Regeringsrättens dom den 5 juli 2010 angående öppen psykiatrisk tvångsvård ( RÅ 2010 ref. 93 )
Regeringsrätten har i ett avgörande den 5 juli 2010, mål nr 1552-09, prövat förutsättningarna för att kunna bifalla en ansökan från chefsöverläkaren om fortsatt öppen psykiatrisk tvångsvård för en 54-årig man som sedan 30 år tillbaka led av en allvarlig psykisk störning schizofreni) och som motsatte sig ordinerad depåmedicinering. Av handlingarna framgår att mannen fått behandling inom psykiatrin under många år och att han under de senaste åtta åren varit föremål för sluten psykiatrisk tvångsvård vid sex tillfällen. Samtliga dessa tillfällen hade föregåtts av psykosgenombrott som inträffat en viss tid (varierande mellan två och tretton månader) efter att mannen avbrutit den medicinering som han varit ordinerad. Mannen motsatte sig medicinering på den grunden att han inte ansåg sig behöva medicinen och att långvarig medicinering kan ge skadliga effekter. Det framgår vidare att han var införstådd med att han genom att avstå medicinen kunde efter en tid bli så sjuk att han måsten ges sluten psykiatrisk tvångsvård och trots att dessa insjuknanden var förenade med en risk för bestående försämring.
Regeringsrätten inhämtade yttrande i målet av Socialstyrelsen som fann att patienten måste vara föremål för tvång eftersom han inte samtyckte till den läkemedelsbehandling som enligt den medicinska utredningen var oundgänglig. Socialstyrelsen ansåg att samt-
SOU 2012:17 Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård
427
liga rekvisit för öppen psykiatrisk tvångsvård var uppfyllda och att de föreskrivna villkoren stod i rimlig proportion till syftet med tvångsåtgärden.
Socialstyrelsen uppdrog i sin tur åt Lars von Knorring, ”professor i psykiatri och ledamot av Socialstyrelsens vetenskapliga råd”, att avge ett sakkunnigutlåtande i målet. Han konstaterade att patienten under de senaste åtta åren inte haft några försämringsperioder under den tid då medicinering upprätthållits men däremot haft sju försämringsperioder – med aggressivitet som föranlett polishämtning och återintagning enligt LPT – under den tid han varit utan medicinering. Enligt den sakkunnige var det övervägande sannolikt att försämringsperioderna inte skulle ha inträffat, om han hade haft kontinuerlig antipsykotisk medicinering i enlighet med gällande behandlingsrekommendationer. Han hänvisade vidare till internationella riktlinjer (namngivna) som rekommenderar att personer som lider av schizofreni och som under lång tid haft upprepade perioder med psykosgenombrott får medicinering under minst fem år, eventuellt hela livet. Enligt den sakkunnige skadas patientens hälsa allvarligt av de upprepade försämringsperioderna. Sammanfattningsvis fann den sakkunnige att medicineringen var en oundgänglig del av den psykiatriska vård som var nödvändig för patienten.
Regeringsrätten gjorde för sin del följande bedömning i målet.
Regeringsrätten ifrågasätter inte att depåmedicineringen är i linje med gällande rekommendationer och minskar risken för psykosgenombrott. Regeringsrätten ifrågasätter inte heller att det är sannolikt att allvarliga försämringsperioder kommer att inträffa förr eller senare om AA inte tar den ordinerade medicinen och att hans hälsa kan skadas av försämringsperioderna.
Genom reglerna om öppen psykiatrisk tvångsvård blev det möjligt att besluta om psykiatrisk tvångsvård för nya kategorier av patienter. Varken i lagen eller i förarbetena har närmare angetts vad som kan vara nödvändig psykiatrisk tvångsvård i olika fall, utan det har lämnats åt rättstillämpningen att avgöra för vilka patienter och i vilka situationer den nya vårdformen ska användas.
Den öppna psykiatriska tvångsvården är – trots benämningen – inte förenad med något egentligt tvång. Ett villkor om t.ex. medicinering kan inte genomdrivas med någon tvångsåtgärd. Inte heller kan patienten återföras till sluten tvångsvård bara för att han inte rättar sig efter villkoren. En patient som sagt sig vara beredd att acceptera den föreslagna vården och skrivits ut från sluten tvångsvård utan beslut om öppen tvångsvård kan inte ges vare sig öppen eller sluten tvångsvård om han senare ändrar sig och vägrar att ta emot ordinerade vårdinsatser. I vilken mån patienterna i allmänhet rättar sig efter villkoren och av vilka skäl de i så fall gör det har inte belysts i målet.
Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård SOU 2012:17
428
Den medicinering som AA motsätter sig kan inte påtvingas honom inom ramen för institutet öppen psykiatrisk tvångsvård. Redan på grund av detta kan det sättas i fråga om det finns tillräckliga skäl för att han ska vara underkastad sådan vård.
Till detta kommer att lagens syfte och uppbyggnad talar för en restriktiv tolkning av vad som ska anses vara nödvändig vård enligt 3 § LPT. Den omständigheten att det är sannolikt att AA utan den ordinerade medicinen kommer att insjukna om några månader eller något år kan inte medföra att medicinen nu ska anses nödvändig för honom. Det saknas därmed förutsättningar för öppen psykiatrisk tvångsvård. Kammarrättens och länsrättens avgöranden ska därför upphävas, och chefsöverläkarens ansökan ska lämnas utan bifall.
7.7.2 Våra överväganden och förslag
Vårt förslag: En patient ska kunna bli föremål för öppen psy-
kiatrisk tvångsvård utan att den har föregåtts av sluten psykiatrisk vård på en sjukvårdsinrättning.
Chefsöverläkaren ska på egen hand kunna fatta beslut om en patients övergång från sluten till öppen psykiatrisk tvångsvård, dock att medgivande av domstol krävs när en sådan övergång avser en patient som är eller vid vårdens upphörande kan bli föremål för särskilda skyddsåtgärder. Vid övergång från öppen till sluten psykiatrisk tvångsvård, ska även fortsättningsvis krävas medgivande av domstol
För att möjliggöra att en patient kan ges nödvändig behandling med läkemedel utan att han eller hon behöver tas in för sluten psykiatrisk tvångsvård på en sjukvårdsinrättning, ska införas en möjlighet att vidta vissa åtgärder med tvång i den öppna psykiatriska tvångsvården. De åtgärder som ska vara möjliga att vidta mot en patient som genomgår öppen psykiatrisk vård är att hon eller han kan
hämtas till en sjukvårdsinrättning,
på en sjukvårdsinrättning ges läkemedel för att upprätthålla sådan behandling med läkemedel som utgjort ett villkor för att han eller hon kan genomgå tvångsvård i öppen form,
underkastas drogkontroll, och
underkastas kroppsvisitation.
SOU 2012:17 Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård
429
En förutsättning för att en patient ska kunna ges läkemedel mot sin egen vilja, är att läkemedelsbehandlingen är nödvändig för att undvika att patienten allvarligt försämras i sitt psykiska tillstånd eller för att patienten ska kunna avsevärt förbättras i sitt psykiska tillstånd.
I lagen ska föras in en bestämmelse som erinrar om att villkoren inte får gå utöver vad som är nödvändigt för att uppfylla syftet med vården.
Skyldigheten för behandlande läkare att genom ett inskrivningsmeddelande underrätta bl.a. kommunens socialtjänst om att en person som har skrivits in i den slutna psykiatriska vården kan komma att behöva insatser från socialtjänsten eller primärvården efter utskrivning, ska utvidgas och i princip gälla samtliga patienter som skrivs in i sådan vård. Endast när det framstår som uppenbart för behandlande läkare att patienten vid utskrivning inte är i behov av några insatser från socialtjänsten bör det vara möjligt att avstå från en sådan underrättelse.
Nuvarande tidsfrist innan betalningsansvaret övergår från landsting till kommun beträffande en utskrivningsklar patient som vårdas inom den slutna psykiatriska tvångsvården ska minskas från trettio till femton vardagar.
7.7.2.1 Tvångsvården behöver inte alltid inledas i den slutna formen
Enligt gällande lagstiftning ska den psykiatriska tvångsvården eller den rättspsykiatriska vården alltid inledas i sluten form på en sjukvårdsinrättning. Först därefter kan frågan om tvångsvården ska ges som öppen vård väckas. Denna ordning kan sägas vara en nödvändig följd av nuvarande förutsättningar för intagning till tvångsvård, som bl.a. ställer krav på att patienten i fråga ska ha ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård som inte kan tillgodoses på annat sätt än genom att patienten är intagen på en sjukvårdsinrättning för kvalificerad psykiatrisk dygnetruntvård. Som framgår av det tidigare, se avsnitt 7.2.4, föreslår vi emellertid att intagningskriterierna ska ändras. Med den föreslagna ändringen bortfaller kravet på oundgängligt behov av sluten psykiatrisk dygnetruntvård. Det är förvisso inte ett skäl i sig för att tillåta att tvångsvården kan inledas i den öppna formen. Vid klinikbesök som vi haft har vi dock fått uppfattningen att det finns ett behov i verksamheten av en sådan möjlighet. I de allra
Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård SOU 2012:17
430
flesta fall kommer den öppna tvångsvården att behöva föregås av sluten vård. Det har dock bedömts önskvärt att rekvisiten inte innebär ett absolut förbud mot att redan från början kunna vårda en patient i den öppna vårdformen. Enligt vår bedömning torde möjligheten aktualiseras endast i ett fåtal fall. Så snart det finns en tveksamhet om hur patienten svarar på ett visst läkemedel eller på någon annan behandlingsinsats så måste vården alltid inledas i den slutna formen. Även kravet på att den öppna vårdformen ska åtföljas av en samordnad vårdplan torde innebära vissa begränsningar i detta hänseende.
7.7.2.2 Tillämpningen av den nya vårdformen varierar över landet
Socialstyrelsens uppföljning visar att den öppna psykiatriska tvångsvården har nått avsedda målgrupper men också att det finns en del brister i tillämpningen av olika slag. En brist uppges vara att tillämpningen av den nya vårdformen varierar över landet. I uppföljningen från juni 2011 anges bl.a. följande.
Några kommuner har uppgett att den nya vårdformen över huvud taget inte tillämpas för patienter som vårdas enligt LPT. De anser att det tar för lång tid att återinta den enskilde om han eller hon missköter medicineringen eller bryter mot andra specifika villkor. Dessa kommuner har tillsammans med berört landsting bedömt att det är ett bättre alternativ att skriva ut personen från psykiatrisk tvångsvård. Om personen i fråga då missköter sin medicinering kan han eller hon tas in för sluten psykiatrisk vård med stöd av ett nytt vårdintyg. Detta förfaringssätt minskar risken för att den enskildes psykiska hälsotillstånd.
Avsikten med den nya vårdformen var enligt regeringen att den skulle innebära så få inskränkningar som möjligt i den enskildes frihet samtidigt som hälso- och sjukvården skulle ges förutsättningar att kontrollera vården utanför sjukvårdsinrättningen genom att villkor föreskrevs för vården. Enligt regeringen gavs härigenom bättre förutsättningar för en individanpassad utslussning och rehabilitering till ett liv utanför sjukvårdsinrättningen och det kunde förutses att behovet av återkommande återintagningar minskar.23
Inte sällan är det så att en patient behöver få en tydlig struktur kring t.ex. läkemedelsbehandling, boende och sysselsättning för att
SOU 2012:17 Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård
431
inte försämras i sin sjukdom eller för att inte återfalla i brottslig verksamhet. Att inta ett synsätt av innebörd att utskrivning från tvångsvården är att föredra framför en överföring till den öppna vårdformen av omsorg om patientens hälsa, förefaller mot den bakgrunden betänkligt. Om tidsaspekten är den avgörande faktorn kan erinras om att redan gällande regler medger att chefsöverläkaren i brådskande fall själv får fatta beslut om att en patient ska återintas från öppen till sluten psykiatrisk tvångsvård.
Vad Socialstyrelsen påtalat i denna del medför inte, som vi ser det, något behov av ändrad lagstiftning men visar att det finns ett behov av fortsatta informationsinsatser riktade till både landsting och kommun angående de motiv och syften som legat till grund för införandet av den öppna vårdformen.
7.7.2.3 De särskilda villkoren
Även när det gäller de särskilda villkoren har Socialstyrelsen funnit brister i flera olika avseenden. Ett förhållande som tagits upp är att en del villkor uppfattas som mycket ingripande för den enskilde och att de reser frågor om hur dessa villkor förhåller sig till grundlagens krav på att envar är skyddad från frihetsberövande och kroppsliga ingrepp och att inskränkningar av det skyddet enbart kan ske med stöd av lag. Exempel på villkor som mot den bakgrunden kan ifrågasättas är villkor om drogtester, villkor om att den enskilde inte på egen hand får lämna sitt boende och villkor med krav på behandling av somatiska sjukdomar. Beträffande sistnämnda typ av villkor anser Socialstyrelsen att det kan vara berättigat att ställa sådana villkor men att det då krävs att det har direkt betydelse för den psykiatriska behandlingen.
En åtgärd är att anse som en tvångsåtgärd först när det är möjligt att genomdriva åtgärden även mot den enskildes vilja. Villkor om drogkontroll och olika typer av begränsningar av den personliga rörelsefriheten eller restriktioner i samband med utevistelse, liksom villkor om att den enskilde måste ta emot viss somatisk vård, kan inte genomdrivas mot en patient i öppen psykiatrisk tvångsvård eller öppen rättspsykiatrisk vård som motsätter sig det. Den öppna vårdformen innebär i sig också begränsningar av hur pass ingripande villkor som kan ställas upp. Förbud mot att lämna sin bostad eller andra villkor som kraftigt inskränker den enskildes rörelsefrihet är knappast heller ägnade att underlätta för den en-
Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård SOU 2012:17
432
skilde att få sitt vardagsliv att fungera på ett så självständigt sätt som möjligt. Här kan påminnas om att regeringen vid införandet av den nya öppna vårdformen betonade att ”en avvägning måste göras mellan den kränkning av patientens självbestämmande, integritet och värdighet som ett beslut om öppen vård med de aktuella villkoren innebär och effekterna på patientens hälsa och livskvalitet” (prop. 2007/08:70 s. 152).
Det behöver alltså råda en balans mellan att villkoren är effektiva sett till syftet med vården och att de inte är alltför ingripande i den enskildes rättssfär. Vi föreslår att det förs in en bestämmelse i lagen som erinrar om att villkoren inte får vara mer långtgående än vad som motiveras av syftet med vården. Det bör även vara möjligt att i efterhand kunna kontrollera om ett uppställt villkor har efterlevts eller inte av patienten. Även detta krav genererar vissa ramar för vilken typ av villkor som kan komma i fråga.
7.7.2.4 En möjlighet att ge läkemedel med tvång
Enligt nuvarande regler kan inga tvångsåtgärder vidtas mot den som genomgår öppen psykiatrisk tvångsvård eller öppen rättspsykiatrisk vård. Den reaktion som indirekt kan uppkomma i förhållande till en patient som inte följer ett eller flera villkor är han eller hon kan återintas för vård i sluten form. Som betonats i förarbetena finns det dock ingen automatik mellan ett villkorsbrott och ett upphörande av den öppna vårdformen. Chefsöverläkaren måste alltid i varje enskilt fall pröva hur det åsidosatta villkoret påverkar möjligheten att kunna fortsätta vårda patienten i den öppna vårdformen. Detta synsätt menar vi måste behållas.
Av Socialstyrelsens uppföljning framgår att det finns en del som talar för att chefsöverläkarna redan i nuläget ”kompenserar” för frånvaron av tvång i öppenvården genom att man utnyttjar möjligheten att enbart för en mycket kort tid – för en enstaka eller enstaka dagar – återintar en patient till den slutna tvångsvården för att återuppta en av honom eller henne avbruten läkemedelsbehandling. Efter att patienten tagit emot läkemedlet, i sista hand med tvång, skrivs patienten kort tid därefter ut från den slutna vården, varvid den öppna vårdformen tar vid på nytt. Visserligen tillåter lagen att chefsöverläkaren själv fattar beslut om återintagning till sluten psykiatrisk tvångsvård men det får enbart ske i det fall domstolens beslut inte kan avvaktas med hänsyn till patientens hälsa.
SOU 2012:17 Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård
433
Det är först när den slutna psykiatriska tvångsvården behöver fortgå utöver fyra dagar som chefsöverläkaren behöver inhämta förvaltningsdomstolens tillstånd för det (jfr 26 a § LPT). I vilken omfattning dessa kortvariga intagningar har förekommit och om det varit så brådskande i dessa fall att domstolens beslut inte har kunnat avvaktas, framgår inte av Socialstyrelsens uppföljning. Redan det förhållandet att det förekommer får anses visa att det finns ett faktiskt behov av att kunna vidta åtgärder för att se till att en patient upprätthåller sin läkemedelsbehandling utan att för den skull han eller hon behöver läggas in på en vårdinrättning för psykiatrisk tvångsvård.
Det är viktigt att den läkemedelsbehandling som chefsöverläkaren har ordinerat för patienten upprätthålls under tid som han eller hon vårdas i den öppna vårdformen. Det bör vara möjligt att åstadkomma det utan att den öppna vårdformen behöver avbrytas. Vi föreslår därför att det införs en möjlighet att ge en patient som genomgår öppen psykiatrisk tvångsvård läkemedel med tvång om han eller hon på eget bevåg har satt ut sitt ordinerade läkemedel och vägrar att återuppta det. En grundläggande förutsättning för att patienten ska kunna ges läkemedel mot hans eller hennes egen vilja är att den är nödvändig för att undvika att patienten återinsjuknar eller allvarligt försämras i sitt psykiska tillstånd eller för att patienten ska kunna avsevärt förbättras i sitt psykiska tillstånd. Förfarandet ska omgärdas av regler som tillförsäkrar att åtgärden blir rättssäker.
7.7.2.5 En möjlighet till drogkontroll och kroppsvisitation
Vid sidan av läkemedelsbehandling bör det även vara möjligt att drogtesta och kroppsvisitera en patient som är föremål för öppen psykiatrisk tvångsvård. Förslaget om drogtest ska ses mot bakgrund av att det är vanligt att personer med psykisk ohälsa har eller har haft ett missbruk och att det är väsentligt att patienten avhåller sig från bruk av alkohol, andra droger eller ej tillåtna läkemedel för att inte äventyra eller omintetgöra effekten av läkemedelsbehandlingen. Säkerhetsskäl föranleder vidare att det bör vara möjligt att kunna kontrollera att en patient som vårdas i den öppna vårdformen inte bär med sig vapen, stickverktyg eller andra olämpliga föremål i samband med att han eller hon besöker en vårdinrättning för medicinsk undersökning eller behandling eller för att inställa sig
Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård SOU 2012:17
434
till en domstolsförhandling som hålls där. Frågan om kroppsvisitation behandlas även i avsnitt 19.6.3.
7.7.2.6 Inskrivningsmeddelanden
Socialstyrelsen har i sin uppföljning konstaterat att samordnade vårdplaner upprättas i avsevärt färre fall för patienter inom psykiatrisk tvångsvård än för patienter inom rättspsykiatrisk vård. Socialstyrelsen uppfattar att det är den korta vårdtiden för patienter i den första gruppen som gör att sådana vårdplaner inte upprättas.
Det är otillfredsställande att så många patienter inom den psykiatriska tvångsvården överförs till öppen psykiatrisk tvångsvård enbart med villkor om läkemedelsbehandling och kontakt med psykiatrisk öppenvårdsmottagning. Enligt den bild som vi har fått vid klinikbesök och vid andra samtal med företrädare för både professionen och patient-, brukar- och närståendeorganisationer, är det förhållandevis ovanligt att personer, som har varit så pass sjuka att sluten psykiatrisk tvångsvård har varit nödvändig, helt saknar behov av insatser från kommunens socialtjänst efter utskrivning. Att stöd uteblir kan enligt vissa ha sin orsak i patienterna själva väljer att inte ansöka om insatsen på grund av den avgift som följer med den. Det uppges att det är vanligt att personer i den aktuella kretsen har en mycket knapp ekonomi och att flera av dem därför väljer bort en insats som de i och för sig nog kan uppfatta skulle vara till hjälp för dem.
Avsaknaden av stöd och hjälp från kommunens socialtjänst torde i allmänhet vara ägnad att försämra förutsättningarna för den enskilde att kunna fungera väl i sin hemmiljö. Att helt överlämna till den enskilde att omedelbart efter utskrivning från den slutna vården själv ta ansvar för sin läkemedelsbehandling och andra åtgärder som kan tänkas bidra till att vardagslivet fungerar, torde inte sällan utmynna i att han eller hon på nytt återinsjuknar.
En annan sak är att syftet med stödinsatser på längre sikt är att de ska leda till att patienten kan ta ett eget ansvar och leva ett självständigt liv utan sådana insatser. I övergången mellan sluten och öppen vård, liksom för övrigt vid utskrivning från tvångsvården, har den enskilde vanligtvis ett påtagligt behov av stöd från socialtjänsten under en mer eller mindre lång tid. Till bilden hör också att åtskilliga personer som kan vara aktuella för stödinsatser inte sällan har en bristande sjukdomsinsikt. Det medför än tydligare krav
SOU 2012:17 Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård
435
på att de får hjälp med att följa sin läkemedelsbehandling, att upprätthålla kontakter med den öppna psykiatriska sjukvården, att få en meningsfull sysselsättning och att överhuvudtaget strukturera sin vardag. Fråga är då om det är möjligt att åstadkomma att en sådan hjälp kan etableras i större omfattning än för närvarande.
Vår utgångspunkt är att den slutna psykiatriska tvångsvården ska aktualiseras endast när det är absolut ofrånkomligt utifrån patientens sjukdomsbild. Med den utgångspunkten förefaller det mindre tillfredsställande att den slutna vårdtiden skulle behöva förlängas av skäl som inte grundas på den enskildes sjukdomsbild utan på den tidsåtgång som åtgår för planering av och tillhandahållande av samhällets övriga hjälpinsatser när den slutna tvångsvården ska upphöra och övergå i öppen form.
Enligt 11 kap. 1 § SoL ska kommunens socialnämnd (eller motsvarande nämnd) utan dröjsmål inleda utredning av vad som genom ansökan eller på annat sätt har kommit till nämndens kännedom och som kan föranleda någon åtgärd av nämnden. För personer som av fysiska, psykiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin livsföring ska socialnämnden, enligt 5 kap. 7 § samma lag, verka för att de får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och att leva som andra. Av samma lagrum framgår att nämnden skall medverka till att den enskilde får en meningsfull sysselsättning och får bo på ett sätt som är anpassat efter hans eller hennes behov av särskilt stöd. I lagrummet anges också att kommunen skall inrätta bostäder med särskild service för dem som till följd av sådana svårigheter behöver ett sådant boende.
För att få klarhet om den enskilde har ett fungerande och anpassat boende, klarar sin ekonomi, upprätthåller viktiga relationer till barn och andra närstående, får tillgång till meningsfull sysselsättning och fritid m.m., behöver en behovsinventering ske.
Hälso- och sjukvården har en skyldighet att, under vissa förutsättningar, underrätta kommunens socialtjänst om att en patient har skrivits in i den slutna hälso- och sjukvården. Denna skyldighet återfinns i 10 a § lagen (1990:1404) om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård (betalningsansvarslagen). Bestämmelsen har följande lydelse:
10 a § När en patient skrivs in i landstingets slutna hälso- och sjukvård eller så snart det därefter bedöms finnas ett behov av det, skall den behandlande läkaren vid den enhet där patienten vistas genom ett inskrivningsmeddelande underrätta berörda enheter i den öppna vården
Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård SOU 2012:17
436
eller omsorgen om att patienten efter att ha skrivits ut kan komma att behöva
– kommunens socialtjänst eller hälso- och sjukvård, eller – landstingets primärvård, öppna psykiatriska vård eller annan vård.
De personuppgifter som kan förekomma i ett sådant inskrivningsmeddelande är endast namn, personnummer och adress.
Utan att en formell utredning behöver inledas är det, som vi ser det, lämpligt att kommunens socialtjänst ändå gör en form av förhandsbedömning av en persons hjälpbehov redan i samband med att man underrättas om att en person har skrivits in i den slutna psykiatriska vården. Det kan t.ex. ske genom att kommunens socialtjänst, efter att ha fått del av inskrivningsmedelandet, tar kontakt med patienten och med vårdpersonal för att bilda sig en uppfattning om behovet. Eftersom det inte är ovanligt att en person med en psykisk funktionsnedsättning har en dålig insikt om de konsekvenser nedsättningen medför för honom eller henne – och därmed inte alltid ser strikt objektivt på det egna behovet av insatser – är det angeläget att socialtjänsten tidigt etablerar kontakt och, i förekommande fall, påbörjar ett motivationsarbete när man ser att personen i fråga skulle vara hjälpt av att få insatser av olika slag.
En absolut förutsättning för att kommunens socialtjänst ska kunna påbörja ett sådant arbete är att den får vetskap om att en person har skrivits in i den slutna vården. Vi uppfattar att utformningen av den bestämmelse som reglerar underrättelseskyldigheten kan ha bidragit till att underrättelse om inskrivning i den slutna psykiatriska tvångsvården lämnas i för få fall.
I specialmotiveringen till den aktuella bestämmelsen i betalningsansvarslagen anges följande.
Med ett inskrivningsmeddelande avses ett meddelande till den öppna vården och socialtjänsten som syftar till att informera om att en viss patient blivit inskriven på sjukhuset och att en samordnad vårdplanering kan bli aktuell. Översändandet av meddelandet innebär dock inte att en vårdplanering inletts. Ett inskrivningsmeddelande skall inte översändas slentrianmässigt för t.ex. alla över en viss ålder eller efter andra kriterier. Information behöver endast lämnas om de patienter där nya eller fortsatta hjälpinsatser bedöms bli aktuella efter sjukhusvistelsen (prop. 2002/03:20 s. 42).
Som framgår ska socialtjänsten underrättas endast när läkaren bedömer att patienten, efter att ha skrivits ut, kan komma att behöva nya eller fortsatta hjälpinsatser efter sjukhusvistelsen. Som vi ser
SOU 2012:17 Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård
437
det torde denna bedömning i vissa fall vara förhållandevis enkel att göra, i andra fall mycket svår. När patientens psykiska tillstånd är så pass nedsatt att det inte är möjligt att föra ett samtal med honom eller henne, och inte heller uppgifter från anhöriga eller andra närstående finns att tillgå för läkaren, torde det vara förenat med stor osäkerhet att göra den bedömningen. Patienten är kanske inte heller känd sedan tidigare inom hälso- och sjukvården. Visserligen öppnar bestämmelsens lydelse för att läkaren i en sådan situation kan avvakta med denna bedömning. Om den anstår tills senare förlorar man dock viktig tid och det medför att socialtjänstens tidiga förhandsbedömning inte kan komma igång redan i samband med inskrivningen.
Socialstyrelsens uppföljning av den öppna psykiatriska tvångsvården visar att kommunerna i nästan hälften av fallen där patienter hade överförts till öppen psykiatrisk tvångsvård helt saknade kännedom om det. Den ena tolkningen av det är att det rimmar med faktiska förhållanden och behov; dvs. endast ungefär varannan patient som skrivs ut till öppen psykiatrisk tvångsvård har något behov av hjälp och stöd från kommunens socialtjänst, och att det följaktligen inte finns något anmärkningsvärt med det förhållande som Socialstyrelsen redovisar. Den andra tolkningen, och som vi uppfattar att Socialstyrelsen särskilt har velat lyfta fram i sin uppföljning, är att det visar att underrättelse om inskrivning inte sker i en utsträckning som svarar mot det verkliga behovet, och att uppföljningen således indikerar att behandlande läkare i alltför få fall underrättar kommunens socialtjänst om inskrivning i psykiatrisk slutenvård.
Den bild som vi har är att patienter som skrivs ut från sluten till öppen psykiatrisk tvångsvård ofta har behov av insatser från socialtjänsten i någon form. Det är den ena viktiga utgångspunkten. Den andra är att den genomsnittliga vårdtiden för en patient som vårdas inneliggande enligt LPT understiger fyra veckor i nästan hälften av fallen, vilket innebär att tidsaspekten är kritisk. Det innebär att det är nödvändigt att kommunen får underrättelse om inskrivningen tidigt och sannolikt också i avsevärt fler fall än nu. Vi föreslår därför att skyldigheten för behandlande läkare att underrätta kommunens socialtjänst (och andra) om inskrivning i den slutna psykiatriska tvångsvården utvidgas. Bestämmelsen bör utformas så att endast när det framstår som uppenbart för behandlande läkare att patienten vid utskrivning inte är i behov av några hjälpinsatser från socialtjänsten, är det möjligt att avstå från att lämna underrättelse om inskrivningen.
Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård SOU 2012:17
438
På det sättet åstadkommer man att socialtjänsten får nödvändig information i den utsträckning som svavar mot det verkliga behovet.
Som framgå av det tidigare återgivna förarbetsuttalandet innebär inte översändandet av meddelandet om inskrivning att en vårdplanering har inletts. En underrättelse om inskrivning behöver alltså inte alltid följas av en kallelse till vårdplanering. Det kan ju vara så att det först efter en tid, när patientens tillstånd har hunnit stabiliseras, står klart för behandlande läkare huruvida någon hjälpinsats från kommunens sida behövs eller inte. Själva poängen med att underrättelse om inskrivning sker tidigt är att den uppmärksammar kommunen på att hjälpinsatser kan komma att behövas senare och att den därmed skapar nödvändig framförhållning för det arbetet. Lydelsen av bestämmelsen (”kan komma att behöva”) ger, enligt vår uppfattning, utrymme för behandlande läkare att även lämna underrättelse i ett fall där det är tveksamt om hjälpinsatser senare kan komma att behövas.
Vi vill vidare peka på att regeringen, vid införandet av den nu aktuella bestämmelsen, uttalade att det fanns fördelar med att på ett tidigt stadium kunna underrätta kommunen om att en patient kan komma att behöva insatser och att det, mot den bakgrunden, var motiverat att den behandlande läkaren i samband med inskrivningen ”underrättar de enheter som kan (vår kursivering) bli aktuella för hjälpinsatser efter utskrivningen och att vissa uppgifter utan hinder av sekretess får överlämnas till kommunen” (prop. 2002/03:20 s. 35). Som vi uppfattar det är vårt förslag i linje med det synsätt som regeringen gav uttryck för.
Som tidigare nämnts innehåller ett meddelande om inskrivning i slutenvården endast uppgift om personens namn, personuppgifter och adress.
Den utvidgning av bestämmelsens tillämpning som vi föreslår kommer i ett begränsat antal fall att medföra att hjälpinsatser, oaktat att kommunen har fått besked om inskrivningen, inte behövs eller aktualiseras (ett behov finns men den enskilde vill av något skäl inte ta emot hjälpinsatsen). Olägenheten för patienten av att uppgift om inskrivningen har lämnats till socialtjänsten i ett fall som inte senare också följs av en insats, måste vägas mot konsekvensen av att ett inte ringa antal patienter, som har ett verkligt behov av hjälpinsatser, inte kommer i åtnjutande av det, bl.a. som en följd av att kommunen helt saknar kännedom om att dessa personer är före-
SOU 2012:17 Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård
439
mål för den typen av vård. Vi menar att nackdelarna med sistnämnda förhållande väger över.
Enligt 25 kap. 1 § OSL gäller sekretess inom hälso- och sjukvården för uppgift om en enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider men. Enligt 12 § samma kapitel hindrar inte sekretessen enligt 1 § att en uppgift om en enskild eller närstående till denne lämnas från en myndighet inom hälso- och sjukvården till en annan sådan myndighet eller till en myndighet inom socialtjänsten, om det behövs för att ge den enskilde nödvändig vård, behandling eller annat stöd och denne vårdas med stöd av LPT eller LRV. I 13 § anges vidare att om den enskilde på grund av sitt hälsotillstånd eller av andra skäl inte kan samtycka till att en uppgift lämnas ut, hindrar sekretess enligt 1 § inte att en uppgift om honom eller henne som behövs för att han eller hon ska få nödvändig vård, omsorg, behandling eller annat stöd lämnas från en myndighet inom hälso- och sjukvården till en annan myndighet inom hälso- och sjukvården eller inom socialtjänsten eller till en enskild vårdgivare eller en enskild verksamhet på socialtjänstens område.
Gällande sekretessregler medger alltså att underrättelse om inskrivning i den slutna psykiatriska tvångsvården lämnas till kommunens socialtjänst under förutsättning att det behövs för att ge den enskilde nödvändig vård, behandling eller annat stöd. Vi menar att information om att en person har skrivits in i den slutna psykiatriska inskrivningen behöver lämnas till socialtjänsten för att säkerställa att den enskilde får behövliga hjälpinsatser.
Även med en tidig underrättelse till kommunens socialtjänst kan det naturligtvis vara så att patientens vårdtid inom slutenvården har varit så pass kort att det inte varit möjligt att ha kommunens insats på plats när personen skrivs ut från den slutna vården. Även andra grunder till det kan naturligtvis finnas, t.ex. att den enskilde ännu inte har varit beredd att ta steget att formellt ansöka om att beviljas insatsen. Socialtjänstens arbete med att tillhandahålla insatsen behöver då förstås fortsätta.
Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård SOU 2012:17
440
7.7.2.7 Samordnad vårdplan
Bindande bestämmelser om rutiner för samverkan mellan huvudmännen finns i Socialstyrelsens föreskrifter Samverkan vid in- och utskrivning av patienter i sluten vård (SOSFS 2005:27).
Socialstyrelsen har i sin inledande uppföljning uppmärksammat att reglerna för den öppna vårdformen medför problem i en viss situation när det gäller tillämpningen av betalningsansvarslagen. Vad som särskilt åsyftas är följande situation. För att betalningsansvaret ska övergå på en kommun torde krävas att en domstol har fattat beslut om att patienten ska undergå öppen psykiatrisk tvångsvård. För domstolens beslut krävs i sin tur att det finns en samordnad vårdplan. Om kommunen vägrar att medverka i upprättandet av en samordnad vårdplan saknas det nödvändiga underlaget för att domstolen ska kunna fatta beslut. Enligt Socialstyrelsen bör Psykiatrilagsutredningen beakta denna svårighet vid sin översyn av den psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen.
Vi noterar att Socialstyrelsen inte har återkommit till denna aspekt i sin senare uppföljning av den nya öppna vårdformen. Det är därför något oklart om Socialstyrelsen anser att det som påtalats i denna del alltjämt utgör ett aktuellt tillämpningsproblem. Av Socialstyrelsens rapport framgår inte heller hur pass vanligt det är att kommunerna inte medverkar till att samordnade vårdplaner kan upprättas.
Om behandlande läkare bedömer att en patient efter utskrivning från landstingets slutna hälso- och sjukvård kan komma att behöva insatser från kommunens socialtjänst ska en samordnad vårdplan upprättas (10 b § lagen [1990:1404] om kommunernas betalningsansvar, betalningsansvarslagen). Nödvändiga insatser från berörda enheter inom hälso- och sjukvården ska redovisas i den samordnade vårdplan som chefsöverläkaren ska foga till sin ansökan om öppen psykiatrisk tvångsvård. Av förarbetsuttalanden framgår att om patienten inte har något behov av insatser från kommunen sida så behöver inte något samråd ske med kommunen (se prop. 2007/08:70 s. 147 f.). Möjligen har detta uttalande kommit att uppfattas så att det innebär att någon kontakt överhuvudtaget inte behöver förekomma mellan chefsöverläkaren och kommunen i ett sådant fall och att då inte heller någon samordnad vårdplan behöver upprättas. Även om något formellt samråd möjligen inte behöver ske i ett sådant fall anser utredningen att chefsöverläkaren trots allt behöver få vetskap om huruvida socialtjänsten gör samma bedömning och har kommit
SOU 2012:17 Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård
441
till samma slutsats, dvs. att det inte finns något särskilt behov av stöd från socialtjänsten för patienten i fråga. Det följer för övrigt av 3 kap. 9 § i Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård (SOSFS 2008:18) att det i den samordnade vårdplanen ska anges att patienten inte behöver eller vill ha några insatser från socialtjänsten. Att kommunens socialnämnd ansluter sig till chefsöverläkarens bedömning att det inte finns behov av hjälpinsatser från kommunen redovisas enklast genom att företrädare för kommunens socialtjänst justerar en samordnad vårdplan med den uppgiften. Vi vill därför förorda att det alltid fogas en samordnad vårdplan till ansökan, och det alldeles oavsett om insatser från socialtjänsten ska utgå eller inte. Att begreppet samordnad vårdplan alltid används i en ansökan till förvaltningsrätten om öppen psykiatrisk tvångsvård eller öppen rättspsykiatrisk vård, även när insatser från andra aktörer inte behövs, förordas också av Socialstyrelsen (se Socialstyrelsens Meddelandeblad, oktober 2008; Vård och stöd till patienter i psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård).
Med en sådan föreslagen ordning undanröjs också den möjliga regelkonflikt som nu kan uppfattas föreligga mellan å ena sidan det obligatoriska kravet på att en samordnad vårdplan ska åtfölja en ansökan om öppen psykiatrisk tvångsvård, och å andra sidan den fakultativt utformade regeln om att chefsöverläkaren ska upprätta en sådan vårdplan när han eller hon bedömer att patienten kommer att vara i behov av insatser från bl.a. socialtjänsten. Om företrädare för socialtjänsten inte infinner sig till den vårdplanering som chefsöverläkaren har kallat till inför utskrivning av patienten eller på annat sätt inte medverkar till att den samordnade vårdplanen kan upprättas i tid, är det i första hand en fråga för tillsynsmyndigheten.
7.7.2.8 Tidsfrist för inträdande av kommunernas betalningsansvar för en utskrivningsklar patient
Såvitt gäller betalningsansvarslagen anser vi att det också finns anledning att ta upp en annan aspekt av lagens tillämpning. Det gäller frågan om det numera finns tillräckliga skäl för att ha kvar nuvarande tidsfrist om trettio vardagar innan betalningsansvaret övergår från landsting till kommun beträffande en utskrivningsklar patient som vårdas inom den slutna psykiatriska tvångsvården. Motsvarande
Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård SOU 2012:17
442
tidsfrist för utskrivningsklara patienter inom den somatiska vården är fem vardagar.
Genom ändring i betalningsansvarslagen den 1 juli 2003 (SFS 2003:193) utökades kommunernas betalningsansvar för patienter som är färdigbehandlade inom den psykiatriska slutenvård. Ändringen innebar att det tidigare kravet för att betalningsansvaret skulle inträda, nämligen att patienten skulle ha vårdats sammanhängande i den slutna vården under mer än tre månader, togs bort. De kortare vårdtiderna inom slutenvården, tillsammans med den fortsatta utbyggnaden av de kommunala stödformerna för psykiskt funktionshindrade medförde enligt regeringen att det inte längre var motiverat med särbestämmelser för den psykiatriska vården.24 Dock bibehölls särbestämmelser i så måtto att en längre tidsfrist för betalningsansvarets inträde skulle gälla för patienter från den slutna psykiatriska vården än vad som gällde för annan sluten vård. Som skäl för denna längre tidsfrist hänvisade regeringen till att huvudmännen behöver längre tid för kartläggning och planering för att kunna erbjuda boende som utgår från och är anpassade till de psykiatriska patienternas samlade behov. Den då införda tidsfristen om trettio vardagar efter kallelse till vårdplanering gäller fortfarande.
Sedan lagändringen 2003 har kommunerna fortsatt att bygga ut och stärka sina stödformer för personer med psykisk funktionsnedsättning. Som nämnts tidigare har kommunerna dessutom fått del av särskilda statliga medel under åren 2007–2010 för att understödja denna utveckling. Enligt Socialstyrelsens uppgifter har antalet personer med psykisk funktionsnedsättning som får någon form av boendeinsats ökat från ca 24 000 år 2008 till ca 29 000 år 2010.25Det finns därför anledning att nu kunna utgå ifrån att kommunernas beredskap för och möjlighet att kunna tillhandahålla patienter som skrivits ut från den psykiatriska slutenvården ett gott och anpassat boendestöd, är avsevärt bättre än tidigare. Vi menar att det innebär att det av regeringen tidigare anförda argumentet för att tidsfristen för betalningsansvarets inträde i förhållande till dessa patienter behöver vara minst trettio vardagar efter utskrivning, inte längre har samma bärkraft. Det finns också, som vi ser det, ett särskilt värde i att på olika sätt försöka normalisera reglerna för patienter inom den slutna psykiatriska vården så att de helst inte alls eller i vart fall i så liten utsträckning som möjligt avviker från
24Prop. 2002/03:20 s. 3625 Socialstyrelsens rapport, Insatser för personer med psykiska funktionsnedsättningar, juni 2011.
SOU 2012:17 Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård
443
vad som gäller för annan sluten vård. Såvitt vi erfarit förekommer det att även patienter inom den somatiska vården har behov av förhållandevis omfattande stödinsatser av kommunen för sin eftervård, och det har inte framkommit att den korta tidsfristen om fem dagar för betalningsansvarets inträde som gäller i det fallet har ger upphov till några särskilt stora problem.
Vi vill också peka på att i de slutsatser som lämnas i SKL:s rapport i november 2010, Bättre vård – mindre tvång, och som redovisar resultatet av den kartläggning som SKL gjort av den psykiatriska heldygnsvården 2008 och 2009, nämns särskilt att tidsfristen kan behöva ses över.
Vi är samtidigt införstådda med att det inte helt kan bortses från att vissa insatser för personer med psykisk funktionsnedsättning kan vara svårt att individuellt anpassa och tillhandahålla inom en handfull dagar. Det finns därför i nuläget inte skäl för att ta steget fullt ut och föreslå en tidsfrist om fem dagar för betalningsansvarets inträde även för patienter inom den psykiatriska slutna vården. Vi anser att en rimlig avvägning mellan de motstående intressen som nu har redovisats ger vid handen att det numera borde vara möjligt att minska tidsfristen från trettio till femton vardagar. På det sättet närmar man sig de regler som gäller för den somatiska vården. Vi ser framför oss en utveckling som innebär att lagstiftaren inom en inte alltför lång tid tar ytterligare ett steg och helt tar bort den skillnad i sagda tidsfrist som finns mellan psykiatrisk och somatisk sluten vård.
7.7.2.9 Patienternas delaktighet i vårdplaneringen
Enligt 3 kap. 9 § Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård, SOSFS 2008:18 ska patientens delaktighet och inflytande tillgodoses i den samordnade vårdplaneringen.
Av Socialstyrelsens föreskrifter, Samverkan vid in- och utskrivning av patienter i sluten vård, SOSFS 2005:27, framgår att det i vårdplanen ska antecknas om patienten och närstående har medverkat i vårdplaneringen eller inte.
Socialstyrelsen har konstaterat att uppgifter om huruvida patienter deltagit och orsaker till att en sådan medverkan inte skett, saknas i ett antal av de granskade vårdplanerna. För att få en bild av hur pass delaktiga patienter varit i upprättandet av den samordnade vård-
Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård SOU 2012:17
444
planen har ett antal personer med egen erfarenhet av öppen rättspsykiatrisk vård intervjuats av Socialstyrelsen. Av intervjuerna framgår att flertalet patienter inte kände sig delaktiga i framtagandet av vårdplanen. De hade svårt att redogöra för innehållet i vårdplanen liksom för vilka personer som varit involverade i upprättandet av den.
Det kan på goda grunder antas att psykiatrisk vård i allmänhet blir mer framgångsrik ju mer delaktig i och ju större inflytande en patient har i utformningen av sin egen vård. Genom att patienten känner sig delaktig kan ett för vården gynnsamt förtroende mellan läkare och annan vårdpersonal och patienten etableras. Endast undantagsvis bör omständigheterna hindra att patienten inte alls kan vara delaktig i vårdplaneringen i någon grad. I det skede när det är aktuellt att överföra patienten i den öppna vårdformen torde patientens tillstånd ha stabiliserats i sådan grad att det borde vara möjligt för honom eller henne att medverka i vårdplaneringen. Som inledningsvis redovisats finns det redan i nuläget bestämmelser som är ägnade att trygga att patienten görs delaktig i vårdplaneringen. Någon ändrad lagstiftning behövs därför inte. De påtalade bristerna synes i stället vara ett resultat av dålig följsamhet mot de regler som redan finns. Det kan finnas anledning för Socialstyrelsen att särskilt uppmärksamma detta förhållande i sin tillsynsverksamhet.
7.7.3 En rätt för patienten att vistas utomhus
7.7.3.1 Bakgrund
Justitieombudsmannen, JO, har i ett beslut den 31 maj 2011,26 med anledning av klagomål från en patient som genomgick rättspsykiatrisk vård och som under en tid så gott som helt vägrats utevistelse, konstaterat att det i LPT eller LRV inte finns några bestämmelser som uttryckligen ger en patient, som är föremål för sluten tvångsvård, en rätt till daglig vistelse utomhus. Mot bakgrund bl.a. av de rekommendationer som The European Committe for the Prevention of Torture and Inhuman or Degrading Treatment or Punishment (CPT) framlagt i sin slutliga rapport från besöket i Sverige 9– 18 juni 2009, har JO funnit att det finns anledning att överväga om rätten till utomhusvistelser för patienter som vårdas med stöd av
26 Dnr 6823-2009 och 2196-2010
SOU 2012:17 Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård
445
LPT eller LRV bör regleras. JO har mot den bakgrunden sänt en kopia av sitt beslut till utredaren och till Socialdepartementet.
I den nämnda rapporten rekommenderar CPT att alla patienter på de inspekterade avdelningarna (inspektion ägde bl.a. rum på Psykiatriska kliniken i Huddinge) ges möjlighet till vistelse eller motion utomhus minst en timme om dagen, försåvitt inte medicinska skäl talar emot det. Platsen för utomhusvistelsen ska fylla nödvändiga säkerhetskrav, ha plats för vila och skydda mot dåligt väder (i rapporten: ”a secure outdoor area equipped with a means of rest and protection against inclement weather”).
7.7.3.2 Behov av ändrade regler
I det ovan nämnda ärendet inhämtade JO yttrande från Socialstyrelsen i fråga om bl.a. patientens rätt till utevistelse. I yttrandet angav Socialstyrelsen som sin uppfattning att kraven på en god vård medför att utevistelse alltid bör övervägas och att styrelsen vid inspektioner och tillsynsärenden har framhållit vikten av att patienter får möjlighet att dagligen vistas utomhus. Även patienter med längre vårdtider måste så långt det är möjligt ges tillfälle att vistas utomhus på lämplig plats. I det aktuella ärendet ansåg Socialstyrelsen att en möjlighet för patienterna att vistas på en balkong inte uppfyllde de krav som CPT ställde upp i sin rekommendation.
I detta sammanhang kan vara av intresse att jämföra med vad som på denna punkt gäller för den som är intagen i kriminalvårdsanstalt. Enligt 4 kap. 1 § fängelselagen (2010:610) ska en intagen ges möjlighet att vistas utomhus minst en timme varje dag, om det inte finns synnerliga skäl mot det. En motsvarande bestämmelse gavs i den tidigare gällande lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt. – I 4 kap. 2 § fängelselagen anges vidare att en intagen (också) ska ges möjlighet att på lämpligt sätt ägna sig åt fysisk aktivitet och annan fritidssysselsättning. Såvitt gäller sistnämnda kan särskilt noteras att något krav på att den fysiska aktiviteten ska ske utomhus inte uppställs.
Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård SOU 2012:17
446
7.7.3.3 Våra överväganden och förslag
Vårt förslag: Det ska införas en rätt för en patient i den slutna
psykiatriska tvångsvården att få vistas utomhus minst en timme varje dag, om det inte finns synnerliga skäl mot det. För en patient som kan anses representera en förhöjd säkerhetsrisk får utomhusvistelsen begränsas till en för ändamålet särskilt avgränsad plats.
Inom den slutna psykiatriska vården, liksom för övrigt vid all annan tvångsvård, är det angeläget att patienten ges möjlighet till utevistelse. Utevistelsen kan motverka s.k. hospitalisering vid långa vårdtider och kan också bidra till att patienten upplever frihetsberövandet som mindre påträngande. Det utgör också en viktig komponent i strävan att i största möjliga utsträckning ”normalisera” patientens förhållanden inom ramen för tvångsvården.
Som nyss konstaterats finns det i nuläget inte någon uttrycklig reglering av möjligheten till utevistelse för den som är intagen för sluten psykiatrisk tvångsvård eller rättspsykiatrisk vård. Såvitt vi erfarit ges dock regelmässigt en patient tillfälle till vistelse utomhus när det psykiska tillståndet har stabiliserats och medger det. Ofta sker det genom att patienten beviljas frigång, dvs. en möjlighet för honom eller henne att vistas på egen hand utanför vårdavdelningen men inom vårdinrättningens område. I vissa fall är utevistelsen förbunden med villkor om att vårdpersonal ska åtfölja patienten. Det finns dock inte någon uttrycklig rätt för patienten att via frigång eller på annat sätt vistas utomhus. Detta förhållande är enligt vår mening en påtaglig brist och har också, som det måste förstås, föranlett kritik från CPT.
För att ytterligare ge eftertryck åt vikten av att patienter som ges vård inom den slutna psykiatriska tvångsvården får möjlighet till daglig utevistelse, i den utsträckning som patientens tillstånd medger det, föreslår vi att det införs en rätt till utevistelse för dessa patienter. En sådan regeländring torde också, i huvudsak, efterkomma de rekommendationer som lämnats av CPT på detta område.
I förhållande till patienter som representerar en förhöjd säkerhetsrisk kan en sådan rättighet emellertid inte innefatta en rätt att få vistas fritt inom vårdinrättningens område. Rättigheten får i det fallet inskränkas till utevistelse på en bestämd avgränsad utomhus-
SOU 2012:17 Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård
447
yta som fyller höga krav på säkerhet vad gäller rymningsrisk, fritagningsförsök etc.
Det är vidare ofrånkomligt att rätten till utevistelse inte kan vara absolut. I vissa undantagsfall måste det vara möjligt att hindra en patient från utevistelse av hänsyn till patientens eget tillstånd, pågående behandlingsinsatser m.m., men även av hänsyn till ordning och säkerhet. Att en patient inte tillåts att vistas utomhus ens på en för ändamålet särskilt avgränsad utomhusyta som uppfyller krav på hög säkerhet, torde dock höra till de rena undantagen. Om det är nödvändigt att hålla patienter avskilda från varandra torde det vara möjligt att upprätthålla genom att skilda tider ges för dessa patienters utevistelse.
Det ankommer på vårdgivaren att i god tid före lagens ikraftträdande planera för och vidta de nödvändiga åtgärder som behövs för att kunna möta rätten till utevistelse för patienter som vårdas inom den slutna psykiatriska tvångsvården.
7.8 Polismyndighetens befogenhet att omhänderta psykiskt störda personer och skyldighet att lämna biträde
7.8.1 Vårt uppdrag
Vi ska enligt våra direktiv se över bestämmelserna i LPT och LRV om polismyndighetens befogenhet att tillfälligt omhänderta personer samt skyldighet att i vissa fall lämna hälso- och sjukvården biträde. Vi ska analysera i vilka fall biträde eller andra insatser av polis bör kunna ske. En utgångspunkt ska vara att handräckning endast kan komma i fråga när det finns ett behov av polisens särskilda kompetens och befogenheter. I detta sammanhang ska vi även se över polismyndighetens behov av information från hälso- och sjukvården i samband med att t.ex. biträde lämnas.
7.8.2 Polismyndighetens befogenhet att omhänderta psykiskt störda personer enligt nuvarande reglering
Enligt 11 § polislagen (1984:387) får en polisman omhänderta en person, om polismyndigheten genom en särskild föreskrift har befogenhet att besluta att någon ska omhändertas. Ett omhänder-
Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård SOU 2012:17
448
tagande får ske om det finns förutsättningar att besluta enligt den särskilda föreskriften och om ett dröjsmål med omhändertagandet innebär fara för liv eller hälsa eller någon annan fara.
Av 15 § polislagen framgår att den polisman som har verkställt ett omhändertagande så skyndsamt som möjligt ska anmäla åtgärden till sin förman. Har omhändertagandet inte redan upphört ska förmannen omedelbart pröva om det ska bestå. Ska den som har omhändertagits hållas kvar ska förmannen skyndsamt underrätta polismyndigheten om omhändertagandet och skälet till detta. Polismyndigheten ska snarast möjligt efter ett omhändertagande enligt 11 § meddela beslut enligt vad som är föreskrivet om detta. Enligt 17 § polislagen får den omhändertagne tas i förvar om det är nödvändigt med hänsyn till ordning eller säkerhet.
Ett ingripande enligt polislagen förutsätter alltså att särskilda regler som gäller polisens rätt till ingripande i mera speciella situationer tas upp i lagar som gäller just dessa situationer. I LPT finns en sådan reglering i 47 § första stycket. En denna bestämmelse får polismyndigheten tillfälligt omhänderta en person om det finns skälig anledning att anta att han eller hon lider av en allvarlig psykisk störning och är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv eller i övrigt behöver omedelbar hjälp. Omhändertagandet får ske i väntan på att hälso- och sjukvårdspersonal kan ge honom eller henne sådan hjälp. Den omhändertagne får föras till en sjukvårdsenhet som kan ge stöd och behandling.
Ett omhändertagande av en person kan tänkas bli aktuellt t.ex. för att förhindra ett självmord eller för att avvärja att någon i personens omgivning blir skadad. En persons beteende kan också vara sådant att det föreligger en omedelbar fara för personens egen hälsa och att hans eller hennes behov därför framstår som överhängande. Bedömningen av om förutsättningarna för ett omhändertagande är uppfyllda kan ibland bli något summarisk vid tillfället för ingripandet. En noggrannare prövning bör vara möjlig när förmannen eller polismyndigheten prövar om omhändertagandet ska bestå. Den omhändertagne får inte förvaras under någon längre tid på polisstationen utan han eller hon får endast hållas kvar tillfälligt under kortast möjliga tid i väntan på att hälso- och sjukvårdspersonal kan ge honom eller henne den hjälp som är nödvändig. Polisen bör efter omhändertagandet genast kontakta en sjukvårdsinrättning eller den öppna psykiatriska verksamheten för att den omhändertagne ska få erforderlig hjälp snarast möjligt och i första hand utan inslag av tvång. Det förutsätts att vårdpersonal tar
SOU 2012:17 Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård
449
över den omhändertagne så snart som möjligt. Polisen kan också föra den omhändertagne till en sjukvårdsenhet.27
7.8.3 Polismyndighetens skyldighet att lämna biträde enligt nuvarande reglering i LPT och LRV
Polismyndigheten har enligt ett stort antal författningar skyldighet att i olika sammanhang bistå myndigheter med handräckning. Bakgrunden till polismyndighetens skyldighet är den befogenhet som en polisman har enligt 10 § polislagen (1984:387) att använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd.
En polisman får med stöd av 20 § polislagen söka efter en person som med laga stöd ska omhändertas och bereda sig tillträde till den eftersöktes bostad eller till annat hus, rum eller ställe som tillhör eller disponeras av honom eller henne. Om det finns synnerliga skäl att anta att den eftersökte uppehåller sig hos någon annan får polismannen bereda sig tillträde även dit. För att söka efter någon som genomgår psykiatrisk tvångsvård eller har överlämnats till rättspsykiatrisk vård och som har avvikit från en sjukvårdsinrättning, får en polisman också undersöka transportmedel på viss plats om det med hänsyn till omständigheterna finns särskilda skäl att anta att den avvikne utgör en allvarlig fara för annans liv eller hälsa eller för rikets säkerhet.
I 47 § andra stycket LPT anges ett antal situationer då polismyndigheten ska lämna biträde.28 Enligt första punkten i stycket ska biträde lämnas för att en undersökning för vårdintyg ska kunna genomföras. Biträde ska lämnas på begäran av en läkare i allmän tjänst eller av en läkare som enligt avtal med landstinget har till uppgift att utföra undersökningar för vårdintyg. Av Socialstyrelsens föreskrifter29 framgår att biträde ska begäras endast när det av omständigheterna framgår att den enskilde håller sig undan eller inte frivilligt går med på en undersökning för vårdintyg. Om det är möjligt och bedöms lämpligt, ska undersökningen utföras där den enskilde vistas. Bestämmelsen i första punkten tillkom enligt förarbeten30 främst för att göra det möjligt för den läkare som ska ut-
27 Regeringens proposition 1990/91:58 om psykiatrisk tvångsvård, m.m., s. 286. 28 Av 39 § LPT framgår det att chefsöverläkaren kan delegera uppgiften att begära handräckning åt en annan läkare vid sjukvårdsinrättningen. 29 4 kap. 3 §, Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård, SOSFS 2008:18. 30Prop. 1990/91:58, s. 286.
Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård SOU 2012:17
450
föra undersökningen att få tillträde till den bostad eller det utrymme där den enskilde befinner sig. Det framhölls som viktigt att den enskilde kan undersökas där han eller hon vistas, om detta inte är omöjligt eller uppenbart olämpligt. Går den som ska undersökas med på att låta undersöka sig i sin bostad och undersökningen lämpligen kan ske där, bör polishandräckning för transport till en läkarmottagning inte komma ifråga om inte starka skäl talar för detta.
Möjlighet att begära polismyndighetens biträde finns också för att föra patienten till en sjukvårdsinrättning sedan vårdintyg har utfärdats, 47 § andra stycket andra punkten LPT. Begäran kan i det fallet göras av en läkare i allmän tjänst eller en läkare som enligt avtal med landstinget har till uppgift att utföra undersökningar för vårdintyg samt av chefsöverläkaren. Innan biträde begärs enligt andra punkten ska läkaren, om det bedöms lämpligt, försöka övertala patienten att frivilligt inställa sig på den sjukvårdsinrättning där frågan om intagning ska prövas.31
Av tredje punkten framgår att chefsöverläkaren kan begära polismyndighetens biträde för att återföra en patient som har lämnat vårdinrättningen utan tillstånd. Chefsöverläkaren kan enligt fjärde punkten också begära biträde för att återföra en patient som inte återvänt till vårdinrättningen sedan tiden för ett tillstånd att vistas utanför inrättningens område har gått ut eller när tillståndet har återkallats. Slutligen kan chefsöverläkaren enligt femte punkten begära biträde för att återföra en patient till vårdinrättningen, om han eller hon inte har återvänt dit sedan ett beslut om sluten psykiatrisk tvångsvård har fattats. Sådant biträde kan begäras såväl när chefsöverläkaren själv har fattat beslut om att en patient som ges öppen psykiatrisk tvångsvård åter ska ges sluten psykiatrisk tvångsvård (26 a § LPT)som när rätten har beslutat om sluten psykiatrisk tvångsvård efter en sedvanlig ansökan om fortsatt vård.32 Begäran om polismyndighetens biträde enligt tredje, fjärde eller femte punkten får göras endast när det av omständigheterna framgår att patienten inte frivilligt har för avsikt att återkomma till vårdinrättningen.33Med hänsyn till beslutets akuta karaktär ska patienten omedelbart infinna sig på sjukvårdsinrättningen när beslut har fattats om att han eller hon åter ska ges sluten psykiatrisk tvångsvård. Om detta
31 4 kap. 4 §, SOSFS 2008:18. 32Prop. 2007/08:70 s. 126 f. och s. 156. 33 4 kap. 5 §, SOSFS 2008:18.
SOU 2012:17 Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård
451
inte sker har chefsöverläkaren alltså möjlighet att begära biträde enligt femte punkten.
Det framhålls i förarbetena att det är viktigt att de polismän som återför en patient till en vårdinrättning efter t.ex. permissioner uppträder hänsynsfullt och att främst poliser med längre erfarenhet används vid sådana uppdrag. Så långt det är möjligt bör ingripanden av uniformerad personal undvikas. Om en patient hämtas i bostaden, bör detta ske på ett så diskret sätt som möjligt så att åtgärden inte väcker uppseende bland grannar och andra. Det är också önskvärt att man så långt möjligt använder sig av personal inom den psykiatriska vården eller socialtjänsten för att övertyga patienten om att han eller hon frivilligt ska följa med till vårdinrättningen.34
Polismyndighetens skyldighet att lämna biträde enligt ovan gäller enligt 27 § LRV även vid rättspsykiatrisk vård. Detta innebär att skyldigheten att lämna biträde också avser personer som redan är frihetsberövade. Enligt bestämmelsen ska biträde vid rättspsykiatrisk vård också lämnas när en patient som av domstol har överlämnats till rättspsykiatrisk vård inte kommer till vårdinrättningen när vården ska inledas. Det får enligt förarbetena35 dock förutsättas att bestämmelsen i denna del endast i undantagsfall kan behöva tillämpas då den dömde som häktad i de flesta fall redan genomgår rättspsykiatrisk vård enligt LRV eller psykiatrisk vård i frivilliga former på en sjukvårdsinrättning eller, om han eller hon är på fri fot, vård enligt LPT.
En polismyndighets prövning av en begäran om handräckning är av formell karaktär. Detta innebär att polismyndigheten endast ska undersöka om den person som har gjort framställan är behörig samt om det är fråga om en sådan situation att handräckning är möjlig. Polismyndigheten ska inte pröva behovet eller lämpligheten av handräckningen och polismyndigheten kan alltså inte på den grunden vägra att ge sitt bistånd.36
Det framgår av Socialstyrelsens föreskrifter37 att vårdgivaren ska ge direktiv och säkerställa att det finns skriftliga rutiner för begäran om biträde av polisen enligt 47 § LPT eller 27 § LRV.
Enligt 29 § sista stycket LPT upphör tvångsvården av en utlänning vid verkställigheten av ett beslut om hemsändande. Det är
34Prop. 1990/91:58, s. 287. 35 A. prop. s. 327. 36 JO beslut den 21 januari 2011, dnr 3625-2009 och JO 1981/82 s. 172. 37 8 kap. 2 § Socialstyrelsens föreskrifter om säkerhet vid sjukvårdsinrättningar som ger psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård samt vid enheter för rättspsykiatrisk undersökning, SOSFS 2006:9.
Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård SOU 2012:17
452
Socialstyrelsen som, på begäran av patienten eller chefsöverläkaren, fattar beslutar i sådana fall.38 Polismyndigheten ska på begäran av Socialstyrelsen lämna den hjälp som behövs för att verkställa hemsändandet, 12 § förordningen (1991:1472) om psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård.
7.8.4 Polismyndighetens skyldighet att lämna biträde i samband med en rättspsykiatrisk undersökning
Enligt 7 § lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning, LRU, ska ett utlåtande beträffande en rättspsykiatrisk undersökning avges av en läkare vid undersökningsenheten eller av någon annan läkare som huvudmannen utser. Den läkare som avger utlåtandet kan enligt 13 § LRU begära att polismyndigheten ska lämna biträde för att inställa en misstänkt som är på fri fot till undersökningen.
Av 7 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. framgår att rätten får förordna en läkare att avge ett läkarintyg om en misstänkt, ett s.k.§ 7-intyg. En misstänkt som inte är häktad är skyldig att inställa sig för läkarundersökning på den tid och plats som läkaren bestämmer. Om den misstänkte inte inställer sig får polismyndigheten lämna handräckning för att han eller hon skall komma till undersökningen.
7.8.5 Förslag från utredningen om transporter av frihetsberövade personer
I januari 2011 överlämnades ett utredningsförslag rörande transporter av frihetsberövade personer (Transporter av frihetsberövade, SOU 2011:7). I betänkandet har utredningen gjort en översyn av transportverksamhetens organisation och lämnat förslag till en reformering av den rättsliga regleringen på området. Utredningen har också gjort en översyn av de verkställande myndigheternas behov av information i samband med handräckning.
Enligt utredningens förslag ska kriminalvården, genom sin transporttjänst, även i framtiden utföra transporter av frihetsberövade personer åt andra myndigheter.
38 Med stöd av 23 kap. 2 § första stycket utlänningslagen (2005:716) och 12 § förordningen (1991:1472) om psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård.
SOU 2012:17 Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård
453
I betänkandet lämnas ett antal förslag som rör regleringen av den psykiatriska tvångsvården. Ett av dessa förslag är att bestämmelserna om handräckning i LPT och LRV ska kompletteras på så sätt att polismyndigheten på begäran av chefsöverläkaren – utöver de handräckningssituationer som redan upptas – ska lämna biträde för att ombesörja annan förflyttning av patienten. Bakgrunden till detta tillägg är att det i dag saknas en möjlighet att begära förflyttning av en patient som redan vårdas på vårdinrättningen med stöd av lagen samtidigt som det finns behov av en sådan möjlighet.
Utredningen föreslår också att det i LPT ska anges under vilka förutsättningar biträde får begäras. Biträde ska få begäras endast om det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att polisens särskilda befogenheter enligt 10 § eller 10 a §polislagen (1984:387) behöver tillgripas eller om det annars finns synnerliga skäl.
Vidare föreslår utredningen att den myndighet som begär biträde utan hinder av sekretess ska lämna polismyndigheten de uppgifter om patienten som behövs för planeringen och genomförandet av åtgärden. Eftersom handräckning i allmänhet endast får begäras i fall då polisens särskilda tvångsbefogenheter behövs, bör utgångspunkten vara att uppgiftsskyldigheten omfattar de uppgifter som utgör själva grunden för begäran, dvs. information som kan läggas till grund för en säkerhetsbedömning. Till detta kommer bl.a. särskild information som behövs för att polismyndigheten ska kunna bemöta den person som handräckningen avser på ett lämpligt sätt. Informationen ska i första hand röra den aktuella situationen.
Enligt förslaget ska polismyndigheten pröva utformningen av biträdet i varje enskilt fall utifrån behovet av särskilda tvångsbefogenheter. Som huvudregel ska personal från den myndighet som begär biträde närvara. Om det finns särskilda skäl får dock en sådan åtgärd vidtas utan att en sådan person är närvarande.
Utredningen förslår vidare att den möjlighet som finns för Socialstyrelsen att besluta att en utländsk patient som vårdas enligt LPT ska sändas hem och att i dessa fall begära polismyndighetens hjälp för verkställandet av ett sådant beslut (12 § förordningen om psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård), ska regleras i lag istället för i förordning.
Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård SOU 2012:17
454
7.8.6 Våra överväganden och förslag
7.8.6.1 Handräckning på begäran av chefsöverläkaren
Vårt förslag: Polismyndigheten ska på begäran av chefsöver-
läkaren lämna biträde för att
föra den som enligt ett utlåtande över en rättspsykiatrisk undersökning uppfyller förutsättningarna för psykiatrisk tvångsvård till en sjukvårdsinrättning, föra en patient som ges öppen psykiatrisk tvångsvård till en sjukvårdsinrättning för medicinering med tvång, eller förflytta en patient som vårdas på sjukvårdsinrättningen med stöd av lagen om psykiatrisk tvångsvård.
Vår bedömning: Polismyndigheten ska även framöver lämna
biträde på begäran av chefsöverläkaren
för att föra patienten till en sjukvårdsinrättning sedan vårdintyg har utfärdats, för att återföra en patient som har lämnat sjukvårdsinrättningen utan tillstånd, för att återföra en patient till sjukvårdsinrättningen, om han eller hon inte har återvänt dit sedan tiden för ett tillstånd att vistas utanför inrättningens område har gått ut, för att återföra en patient till sjukvårdsinrättningen om ett tillstånd för honom eller henne att vistas utanför sjukvårdsinrättningens område har återkallats, eller för att föra patienten till sjukvårdsinrättningen, om han eller hon inte har kommit dit sedan domstolen eller chefsöverläkaren har beslutat att han eller hon ska ges sluten psykiatrisk tvångsvård i stället för öppen psykiatrisk tvångsvård.
Nuvarande möjligheter att begära handräckning enligt LPT bör finnas kvar
Chefsöverläkaren har med nuvarande reglering en möjlighet att begära polismyndighetens bistånd i ett antal situationer. En sådan begäran kan göras av chefsöverläkaren i syfte att föra patienten till sjukvårdsinrättningen när han eller hon av olika anledningar är skyldig att befinna sig där. Chefsöverläkaren kan också begära handräckning för att föra patienten till sjukvårdsinrättningen när ett
SOU 2012:17 Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård
455
vårdintyg har utfärdats för honom eller henne. Syftet med att föra patienten till sjukvårdsinrättningen är i det fallet att kunna avgöra frågan om intagning för psykiatrisk tvångsvård. I andra fall har chefsöverläkaren en möjlighet att begära handräckning för att återföra patienten när han eller hon har lämnat sjukvårdsinrättningen utan att ha tillstånd att göra det. Handräckning kan också begäras om patienten inte har återvänt till sjukvårdsinrättningen sedan tiden för ett tillstånd att vistas utanför sjukvårdsinrättningen har gått ut eller när ett sådant tillstånd har återkallats. En annan situation då chefsöverläkaren kan begära biträde av polismyndigheten är då domstolen eller han eller hon själv har beslutat att patienten ska ges sluten psykiatrisk tvångsvård i stället för öppen psykiatrisk tvångsvård.
Vi föreslår inte några förändringar när det gäller förfarandet vid utfärdande av vårdintyg och vid prövningen för intagning för psykiatrisk tvångsvård. Chefsöverläkarens möjligheter att begära handräckning i angivna situationer bör därför finnas kvar.
Biträde för att föra den som enligt ett rättspsykiatriskt utlåtande uppfyller förutsättningarna för psykiatrisk tvångsvård till en sjukvårdsinrättning
I avsnitt 13.2 föreslår vi att det av ett utlåtande om en gärningsmans tillräknelighet ska framgå om han eller hon uppfyller förutsättningarna för psykiatrisk tvångsvård. Om så är fallet ska den läkare som avger utlåtandet se till att utlåtandet snarast kommer till den sjukvårdsinrättning där frågan om intagning för psykiatrisk tvångsvård ska prövas. Ett beslut om intagning för psykiatrisk tvångsvård behöver i det fallet inte föregås av ett vårdintyg. När det rättspsykiatriska utlåtandet har kommit till sjukvårdsinrättningen ska chefsöverläkaren avgöra frågan om intagning för tvångsvård. Vi föreslår att chefsöverläkaren, på samma sätt som gäller när en intagningsprövning har föregåtts av ett vårdintyg, ska ha möjlighet att begära polismyndighetens biträde.
Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård SOU 2012:17
456
Biträde för att föra en patient som ges öppen psykiatrisk tvångsvård till en sjukvårdsinrättning för medicinering med tvång
Enligt 26 a § LPT är det chefsöverläkaren som beslutar att en patient som ges öppen psykiatrisk tvångsvård åter ska ges sluten psykiatrisk tvångsvård. Anser chefsöverläkaren att den slutna psykiatriska tvångsvården bör fortsätta, ska han eller hon senast fyra dagar från dagen för beslutet ansöka hos förvaltningsrätten om medgivande till fortsatt sådan vård. Om domstolen medger att den slutna psykiatriska tvångsvården ska fortsätta, får den pågå under högst sex månader räknat från den dag förvaltningsrätten meddelar beslut.
Chefsöverläkaren har enligt nuvarande reglering möjlighet att begära handräckning för att återföra patienten till sjukvårdsinrättningen om han eller hon inte har återvänt dit sedan ett beslut om sluten psykiatrisk tvångsvård har fattats.
Vi föreslår i avsnitt 7.7.2.1 att öppen psykiatrisk tvångsvård inte längre ska behöva föregås av sluten psykiatrisk tvångsvård. Detta innebär att patienten inte alltid har varit intagen för sluten tvångsvård innan han eller hon har påbörjat den öppna tvångsvården. Det är allmän förvaltningsdomstol som ska fatta beslut om att sådan vård ska övergå till sluten tvångsvård. Om patienten inte infinner sig på sjukvårdsinrättningen efter det att domstolen har fattat ett sådant beslut ska chefsöverläkaren på samma sätt som med nuvarande reglering kunna begära polismyndighetens biträde för att föra patienten till sjukvårdsinrättningen.
Enligt vårt förslag (se avsnitt 7.7.2.4) ska en patient som ges öppen psykiatrisk tvångsvård under vissa förutsättningar kunna ges medicin med tvång. En sådan medicinering ska endast få ske vid en sjukvårdsinrättning och chefsöverläkaren ska kunna besluta att patienten ska hämtas dit. Om chefsöverläkaren fattar beslut om att patienten ska hämtas till sjukvårdsinrättningen kan patienten i många fall hämtas dit av kommunens socialtjänst eller av personalen vid sjukvårdsinrättningen. Det kan dock i vissa fall finnas signaler om att patienten är så våldsam eller hotfull att det finns behov av polisens särskilda kompetens och befogenheter för att hämtningen ska kunna genomföras. Chefsöverläkaren ska i de fallen kunna begära biträde från polismyndigheten för att hämta patienten till sjukvårdsinrättningen. Detta bör dock ske endast i undantagsfall. Om patienten vid flera tillfällen vägrar att inställa sig vid sjukvårdsinrättningen för medicinering kan det finnas anledning att överväga om det fortfarande finns förutsättningar att ge patienten tvångs-
SOU 2012:17 Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård
457
vård i öppen form eller om det i stället bör bli aktuellt med sluten psykiatrisk tvångsvård.
Biträde för att förflytta en patient
Vi har från företrädare från olika psykiatriska sjukvårdsinrättningar fått veta att det finns situationer då det finns ett behov av att begära polisens handräckning för att flytta tvångsvårdade patienter från en sjukvårdsinrättning till en annan. Problemet är att dessa situationer inte omfattas av bestämmelsen i 47 § andra stycket LPT (jfr 27 § LRV). Polismyndigheten utför dock, trots att det inte finns direkt lagstöd, i många fall denna typ av handräckning. I vissa fall kan ett sådant uppdrag anses ske som ett led i polisens brottsförebyggande arbete.
Eftersom det inte finns en reglerad möjlighet till handräckning i dessa fall kan en förflyttning av en patient få skjutas upp i väntan på att en transport ska bli möjlig. Detta kan t.ex. leda till att en patient under tiden måste avskiljas från andra patienter. Det förekommer också att vårdpersonalen själv utför transporten trots att säkerheten då inte blir tillfredsställande. Enligt vår mening finns det ett tydligt behov av att kunna tillgripa tvångsbefogenheter vid förflyttning av tvångsomhändertagna personer från sjukvårdsinrättningar.
Ett sätt att tillgodose det behovet skulle vara att vårdpersonalen utför transporten och ges befogenheter att använda tvång även vid förflyttning av en patient. Förflyttningen skulle då närmast kunna ses som en ”förlängning” av sjukvårdsinrättningen, vilket skulle innebära en möjlighet att använda de tvångsåtgärder som får tillgripas där även vid en förflyttning av patienten från en sjukvårdsinrättning till en annan. Något som talar för en sådan lösning är att det med vid transporten finns personal som är känd för patienten och som normalt är delaktig i vården för honom eller henne. En sådan ordning skulle dock stå i strid med den grundtanke som finns om att det som huvudregel endast är polisen som har rätt att utföra tvång och våld (våldsmonopol). Det kan inte heller uteslutas att en sådan våldsanvändning kan komma att skada relationen mellan patienten och vårdpersonalen. Att ge vårdpersonalen möjlighet att använda tvångsåtgärder även utanför sjukvårdsinrättningen skulle också kunna leda till att t.ex. användning av mobilt bälte måste tillåtas under en längre tid i samband med en förflyttning av en patient än
Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård SOU 2012:17
458
vad som gäller när en sådan tvångsåtgärd vidtas på sjukvårdsinrättningen.
En annan tänkbar och mer rimlig lösning kan därför vara att komplettera bestämmelserna om handräckning i samband med psykiatrisk tvångsvård på så sätt att polismyndigheten på begäran av chefsöverläkaren även ska lämna biträde för att ombesörja en förflyttning av en patient. Ett behov av vårdpersonal i samband med transporten kan tillgodoses genom att vårdpersonal följer med. Även om vårdpersonalens tvångsbefogenheter skulle utsträckas till att även omfatta förflyttning av en patient, skulle det ändå finnas kvar ett behov av att begära biträde av polismyndigheten i de fall då vårdpersonalen med hänsyn till säkerhet eller arbetsmiljö inte bör utföra förflyttningen självständigt. Vi föreslår därför att det ska finnas en möjlighet för chefsöverläkaren att begära biträde av polismyndigheten för att förflytta en patient. Utredningen om transporter av frihetsberövade personer har också lämnat ett sådant förslag, se SOU 2011:7, s. 399 ff.
7.8.6.2 Handräkning på begäran av en annan läkare än chefsöverläkaren
Vår bedömning: Polismyndigheten ska även framöver lämna
biträde på begäran av en läkare i allmän tjänst eller en läkare som enligt avtal med landstinget har till uppgift att utföra undersökningar för vårdintyg
för att han eller hon ska kunna genomföra en undersökning för vårdintyg, eller för att föra patienten till en sjukvårdsinrättning sedan vårdintyg har utfärdats.
Ett vårdintyg ska grundas på en särskild läkarundersökning som ska utföras av en legitimerad läkare. Patienten får tas om hand för en sådan undersökning om den inte kan utföras med hans eller hennes samtycke. Ett beslut om ett sådant omhändertagande får fattas endast av en läkare i allmän tjänst eller av en läkare som enligt avtal med landstinget har till uppgift att utföra undersökningar för vårdintyg. Vi föreslår inte några förändringar när det gäller förfarandet vid utfärdande av vårdintyg. För att en undersökning för vårdintyg ska kunna genomföras bör det därför även framöver
SOU 2012:17 Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård
459
finnas en möjlighet läkaren att begära polismyndighetens biträde. Det är en läkare i allmän tjänst eller en läkare som enligt avtal med landstinget har till uppgift att utföra undersökningar för vårdintyg som ska få göra en sådan begäran.
7.8.6.3 Förutsättningarna för handräckning enligt regleringen om psykiatrisk tvångsvård
Vårt förslag: En begäran om biträde enligt regleringen om
psykiatrisk tvångsvård får göras endast om det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att polisens särskilda befogenheter enligt 10 § eller 10 a §polislagen behöver tillgripas eller om det annars finns synnerliga skäl.
En utgångspunkt ska enligt våra direktiv vara att handräckning endast kan komma i fråga när det finns ett behov av polisens särskilda kompetens och befogenheter. Utredningen om transporter av frihetsberövade personer har lämnat ett förslag till förtydliganden av förutsättningarna för handräckning. Enligt det förslaget får en begäran om biträde av polisen göras endast om det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att polisens särskilda befogenheter enligt 10 § eller 10 a §polislagen (1984:387) behöver tillgripas eller om det annars finns synnerliga skäl.39
Polishandräckning inför eller i samband med psykiatriskt tvångsvård innebär ett stort ingrepp i integriteten för en grupp av redan mycket utsatta personer. Det är därför angeläget att man undviker handräckning av polis i de situationer det inte är nödvändigt på grund av säkerhetsskäl. Detta innebär att en begäran om handräckning bör få göras endast om det kan befaras att det krävs åtgärder i form av våldsanvändning eftersom den som åtgärden avser t.ex. utövar våld, uttalar hot om våld eller försöker undkomma. En begäran ska också få göras om det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att det krävs att den som åtgärden avser ska beläggas med fängsel. Det kan därutöver finnas situationer t.ex. då det finns en överhängande risk för människors skada och man inte kan avvakta att verkställigheten blir löst på annat sätt. Även i dessa
39 Transporter av frihetsberövade (SOU 2011:7), s. 388 f.
Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård SOU 2012:17
460
fall bör det vara möjligt att begära polisens handräckning. Detta bör endast få ske om det finns synnerliga skäl. Vi föreslår därför att förutsättningarna för när handräckning ska kunna begäras ska förtydligas på det sätt som utredningen om transporter av frihetsberövade personer har föreslagit.
7.8.6.4 Skyldighet att lämna uppgifter om patienten
Vårt förslag: När chefsöverläkaren, en läkare i allmän tjänst eller
en läkare som enligt avtal med landstinget har till uppgift att utföra undersökningar för vårdintyg begär biträde av polismyndigheten ska han eller hon utan hinder av sekretess lämna polismyndigheten de uppgifter om patienten som behövs för planeringen och genomförandet av åtgärden.
Som vi har föreslagit i det föregående ska handräckning få begäras endast i situationer då det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att tvång behöver tillgripas. Detta innebär att de personer som ska komma i fråga för handräckning inte kan förväntas medverka frivilligt. Att en begäran om handräckning görs bör därför innebära att den myndighet som begär handräckningen har någon erfarenhet av eller uppgifter i övrigt om personen i fråga och att den informationen är grunden för begäran. För att polismyndigheten ska kunna göra en riskbedömning samt planera och förbereda handräckningsåtgärden på ett ändamålsenligt sätt, är det däremot av avgörande betydelse att polismyndigheten har tillräckligt med information om den person som handräckningsåtgärden avser.
För att undvika att personer kommer till skada i samband med en handräckning bör den information som den myndighet som begär handräckningen har tas till vara. En sådan information kan ha betydelse för att säkerhetsnivån hamnar på rätt nivå, dvs. både att den ska vara tillräckligt hög och inte onödigt hög, något som har betydelse även för den som åtgärden avser. Informationen kan också ha betydelse för hur personen i fråga ska bemötas och hanteras i övrigt.
För att få till stånd en möjlighet att lämna information av detta slag krävs det emellertid en ändring av sekretessbestämmelserna, vilket naturligtvis får konsekvenser för den personliga integriteten.
SOU 2012:17 Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård
461
Att ge en ökad tillgång till uppgifter om den enskildes hälsotillstånd och andra personliga förhållanden kan i förlängningen till och med bidra till att människor låter bli att söka vård. Skyddet för den personliga integriteten måste dock vägas mot de verkställande myndigheternas behov av information för att säkerheten för samtliga inblandade i en handräckningssituation ska kunna tryggas och anpassas. Enligt vår mening väger intresset av information i dessa fall tungt. Det är i det sammanhanget av vikt att syftet med tillgången till information också är att den person som handräckningsåtgärden avser ska få ett lämpligt bemötande. Vi föreslår därför att polismyndigheten ska ha tillgång till nödvändig information som behövs för planeringen och genomförandet av handräckningen. Ett sådant förslag lämnades även av Utredningen om transporter av frihetsberövade. En närmare redogörelse för detta förslag finns i den utredningens betänkande Transporter av frihetsberövade (SOU 2011:7), s. 419 f.
7.8.6.5 Vårdpersonalens närvaro vid handräckningen
Vårt förslag: Vid handräckning av en patient inom den psyki-
atriska tvångsvården bör personal från sjukvårdsinrättningen närvara.
Vår bedömning: Det bör efter genomförandet av detta förslag
följas upp att personal närvarar vid handräckningar inom den psykiatriska tvångsvården i större utsträckning.
När polisen utför en handräckning av en patient kvarstår det övergripande ansvaret för honom eller henne hos den som har begärt handräckningen. Det finns dock inget krav på att det vid handräckningen ska medverka personal från t.ex. sjukvårdsinrättningen eller socialtjänsten när handräckningen genomförs.
Utredningen om transporter av frihetsberövade personer föreslog att det som huvudregel ska närvara personal från den myndighet som begär biträde och att det krävs särskilda skäl för att en sådan åtgärd ska få vidtas utan att en sådan person är närvarande. Med en sådan utformning skulle utgångspunkten bli att den beställande myndigheten ska närvara men att det samtidigt skulle finnas en möjlighet till individuella hänsynstaganden. Särskilda skäl skulle enligt Transportutredningen kunna föreligga om åtgärden
Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård SOU 2012:17
462
behövs till skydd för personen och saken brådskar, exempelvis får svårigheter att snabbt få fram sådan personal inte i akuta situationer fördröja nödvändiga vårdinsatser.40
Enligt vår mening är det en god ambition att alltid ha personal med vid en handräckning inom den psykiatriska tvångsvården. En fördel med att ha ett sådant krav på att personal är närvarande vid handräckningen är att det då alltid finns någon närvarande som patienten känner och som vet hur patienten reagerar i olika situationer. Detta kan vara till fördel även för polisen på det viset att polisens roll kan inriktas på att upprätthålla säkerheten vid handräckningen. Det kan dock vara svårt planeringsmässigt att ha personal som alltid, ibland med kort varsel, ska kunna följa med vid transporter. Att ställa ett sådant krav kan i vissa fall komma att leda till att säkerheten vid sjukvårdsinrättningen blir lidande i akuta situationer då personal måste avvaras för att följa med vid en handräckning. Vi anser därför att det inte ska ställas krav på att personal närvarar. I stället föreslår vi att personal bör närvara vid dessa tillfällen. Detta innebär att det ska vara en strävan att skicka med personal vid transporter av patienter men att det också ska kunna göras en mer flexibel bedömning i bl.a. de fall då en transport behöver ske i akuta situationer.
Även om vi inte föreslår att det ska ställas ett absolut krav på medföljande personal vid handräckningarna så är vår tanke att detta ska ske i större utsträckning än i dag. Det bör därför följas upp efter en tid att det verkligen blir så.
7.8.6.6 Polisens omhändertagande av den som kan antas lida av en allvarlig psykisk störning
Vårt förslag: Möjligheten för polismyndigheten att tillfälligt
omhänderta den som lider av en allvarlig psykisk störning och är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv eller i övrigt behöver omedelbar hjälp ska behållas. Vid ett sådant omhändertagande ska polismyndigheten omedelbart föra den omhändertagne till en sjukvårdsinrättning för en läkarundersökning. Den omhändertagne får inte tas i förvar.
40SOU 2011:7, s. 393 f.
SOU 2012:17 Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård
463
Enligt nu gällande bestämmelser41 kan polismyndigheten tillfälligt omhänderta en person om det finns skälig anledning att anta att han eller hon lider av en allvarlig psykisk störning och är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv eller i övrigt behöver omedelbar hjälp. Ett sådant omhändertagande får ske i väntan på att hälso- och sjukvårdspersonal kan ge honom eller henne den hjälp som behövs. Den omhändertagne får föras till en sjukvårdsenhet som kan ge stöd och behandling. Om det är nödvändigt med hänsyn till ordning och säkerhet får den omhändertagne tas i förvar på polisstationen.
Polismyndighetens möjlighet att omhänderta en person i dessa fall är avsedd att tillämpas i akuta situationer då antingen personen själv eller någon annan behöver skyddas. Vi anser att möjligheten att tillfälligt omhänderta en person i dessa situationer bör behållas. Eftersom det i dessa fall rör sig om svårt sjuka personer är det av stor vikt att de snabbt kan ges nödvändig vård. Vi föreslår därför att dessa personer inte ska kunna placeras i förvar hos polisen i väntan på hälso- och sjukvård, utan att det ska vara en skyldighet för polisen att omedelbart föra dem till en sjukvårdsinrättning för en läkarundersökning.
7.8.6.7 Hemsändande av en tvångsvårdad person till hemlandet
Vårt förslag: Socialstyrelsens befogenhet att besluta att sända
hem en patient som är utländsk medborgare och som vårdas enligt LPT och förutsättningarna för ett sådant beslut ska regleras i lag i stället för i förordning. Även polismyndighetens skyldighet att på begäran av Socialstyrelsen lämna biträde för att verkställa hemsändandet ska regleras i lag.
Det är, enligt 12 § förordningen (1991:1472) om psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård, Socialstyrelsen som beslutar att skicka hem en patient som är utländsk medborgare och som vårdas enligt LPT. I bestämmelsen anges vilka förutsättningar som ska vara uppfyllda för att ett beslut om att sända hem en patient ska få fattas, av vem en sådan fråga får initieras och till viss del hur handläggningen ska ske. Av bestämmelsen framgår även att polismyn-
41 47 § första stycket LPT och 17 § polislagen.
Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård SOU 2012:17
464
digheten på begäran av Socialstyrelsen ska lämna den hjälp som behövs för att verkställa hemsändandet. Bestämmelsen i förordningen rör alltså hanteringen av personer som är föremål för psykiatrisk tvångsvård, vilket i många fall innebär att de är frihetsberövade. När ett beslut om hemsändande har verkställts upphör tvångsvården.
Eftersom bestämmelsen tar sikte på frihetsberövade personer och hur de ska hanteras bör regleringen ske genom lag. Vi föreslår därför att en bestämmelse motsvarande den i 12 § första–tredje styckena förordningen om psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård ska finnas i den av oss föreslagna lagen om psykiatrisk tvångsvård. Av fjärde stycket av bestämmelsen framgår att chefsöverläkaren i vissa fall ska överlämna en kopia av patientens journal till Utrikesdepartementet. Eftersom denna del av bestämmelsen avser administrativa rutiner vid hemsändandet, bör den finnas kvar i förordningen. Utredningen om transporter av frihetsberövade personer har också lämnat ett sådant förslag, se SOU 2011:7, s. 347 f. och s. 477 f.
7.8.6.8 Handräckning i samband med en rättspsykiatrisk undersökning
Vårt förslag: Om den som är på fri fot inte inställer sig till en
rättspsykiatrisk undersökning i fråga om tillräknelighet, särskilda skyddsåtgärder, förutsättningarna för verkställighet av fängelsestraff i en sluten stödenhet eller en preliminär rättspsykiatrisk undersökning ska polismyndigheten på begäran av verksamhetschefen lämna biträde för att den som ska undersökas ska komma till undersökningen. Polismyndigheten ska på begäran av en läkare som ska avge ett utlåtande efter en preliminär rättspsykiatrisk undersökning lämna biträde för att den som ska genomgå en sådan undersökning ska komma till undersökningen.
Enligt nu gällande reglering ska polisen på begäran av den läkare som ska avge ett utlåtande beträffande en rättspsykiatrisk undersökning lämna biträde för att inställa en misstänkt som är på fri fot till en undersökning, se 13 § RPU. Vid en s.k. § 7-utredning får polismyndigheten lämna handräckning för att den misstänkte ska komma till undersökning i de fall han eller hon inte inställer sig till
SOU 2012:17 Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård
465
Mot bakgrund av de förslag vi lämnar i olika frågor kommer det att behövas en rättspsykiatrisk undersökning i andra situationer än med nuvarande reglering. Som framgår av avsnitt 13.1 föreslår vi därför att domstolen ska kunna hämta in ett utlåtande över en sådan undersökning för att kunna bedöma gärningsmannens tillräknelighet, hans eller hennes behov av särskilda skyddsåtgärder samt om det finns förutsättningar för verkställighet av ett fängelsestraff i en sluten stödenhet. Vi föreslår också att det ska finnas en möjlighet att förordna en läkare att avge ett läkarintyg efter en preliminär rättspsykiatrisk undersökning, motsvarande det som i dag sker genom en s.k. § 7-utredning. Den möjlighet som i dag finns att begära polismyndighetens biträde för att föra den som är på fri fot till en rättspsykiatrisk undersökning bör gälla även vid de olika typer av undersökningar som ska kunna bli aktuella vid genomförandet av våra förslag. När det gäller undersökningar i fråga om gärningsmannens tillräknelighet, hans eller hennes behov av särskilda skyddsåtgärder samt förutsättningarna för verkställighet av ett fängelsestraff i en sluten stödenhet bör en sådan begäran göras av verksamhetschefen vid undersökningsenheten. Vid en preliminär rättspsykiatrisk undersökning bör begäran göras av den läkare som ska avge läkarintyget.
467
8 Barns kontakter med den psykiatriska tvångsvården
Vårt förslag: Med utgångspunkt i Barnkonventionen ska följande
grundläggande principer för barnets rättigheter föras in i lagstiftningen för den psykiatriska tvångsvården:
1. När åtgärder enligt lagen rör ett barn ska barnets bästa särskilt beaktas.
2. När en åtgärd rör ett barn ska barnet få relevant information och ges möjlighet att framföra sina synpunkter. Barnets synpunkter ska tillmätas betydelse i förhållande till hans eller hennes ålder och mognad.
3. Ett barn får som huvudregel inte vårdas tillsammans med vuxna patienter. Från det kravet ska det vara möjligt att göra undantag om det är motiverat utifrån barnets eget bästa.
8.1 Vårt uppdrag
I direktiven för vårt arbete anges följande såvitt gäller barnperspektivet och vissa särskilda barnspecifika frågor i den psykiatriska tvångsvården.
Utredaren ska ha ett anhörig- och barnperspektiv i sitt arbete. Detta avser i första hand att uppmärksamma exempelvis det behov av stöd i olika former som barn och andra anhöriga till personer som tvångsvårdas efterfrågar och behöver. Utöver detta ska utredaren i sitt arbete också uppmärksamma de barn, om än ett fåtal, som vårdas inom den psykiatriska tvångsvården. Exempelvis ska utredaren se över förekomst, eventuella risker och lämplighet med att barn och vuxna tvångsvårdas på samma psykiatriska avdelningar. Utredaren ska, inför sina överväganden, ta hänsyn till barns egna
Barns kontakter med den psykiatriska tvångsvården SOU 2012:17
468
erfarenheter och synpunkter på dessa områden (dir 2008:93 resp. 2009:93).
8.2 Bakgrund
Mellan 10 och 15 procent av alla barn har enligt uppgift från Barnombudsmannen behov av barnpsykiatrisk konsultation någon gång under sin uppväxt. Ett antal av dessa barn behöver också få psykiatrisk behandling. I ett fåtal av dessa senare fall behöver behandlingen genomföras som psykiatrisk tvångsvård.
Någon nedre åldersgräns för personer som kan bli föremål för psykiatrisk tvångsvård finns inte. Däremot sker i normalfallet en anpassning av vården utifrån patientens ålder såtillvida att barn i huvudsak vårdas inom den specialiserade barn- och ungdomspsykiatriska vården (BUP). Något uttryckligt hinder mot att vårda ett barn på en vuxenpsykiatrisk vårdavdelning uppställs emellertid inte i lagstiftningen.
I gällande lagstiftning för hälso- och sjukvården finns ett antal bestämmelser vars tillämpning kräver en viss anpassning av tillämpningen i förhållande till den som bestämmelsen berör, t.ex. ett barn. Som exempel på detta kan pekas på bestämmelsen i 2 b § i HSL som anger att patienten ska ges en individuellt anpassad information om bl.a. sitt hälsotillstånd och de metoder för undersökning, vård och behandling som finns. Kravet på en individuellt anpassad information gäller för övrigt all slags hälso- och sjukvård och följaktligen också för den psykiatriska tvångsvården. Ett ytterligare exempel är bestämmelsen i 2 b § LPT som anger att tvångsåtgärder i syfte att genomföra vården får användas endast om patienten inte genom en individuellt anpassad information kan förmås att frivilligt medverka till vård. Dessa bestämmelser kan inte förstås på annat sätt än att informationen ska anpassas till ålder och mognad hos ett barn.
I lagstiftningen finns också bestämmelser som syftar till att vårdgivaren ska lyssna på och ta hänsyn till patientens synpunkter, t.ex. när det gäller hur den egna vården ska utformas och genomföras. Ett exempel på det är bestämmelsen i 16 § LPT där det anges att vårdplanen, så långt möjligt, ska upprättas i samråd med patienten. Det innebär att när patienten är ett barn ska barnet, likväl som den vuxne patienten, ges möjlighet att framföra sina åsikter om hur vården bör utformas och genomföras och att dessa åsikter ska respek-
SOU 2012:17 Barns kontakter med den psykiatriska tvångsvården
469
teras i största möjliga utsträckning. Det är emellertid ofrånkomligt att det ibland är nödvändigt att frångå barnets vilja och synpunkter för att åstadkomna att syftet med tvångsvården ska uppnås och att resultaten av behandlingsåtgärder och andra insatser ska bestå.
I HSL finns även bestämmelser som mer direkt kan sägas ta sikte på ett barns specifika behov. Ett exempel på det är den sedan den 1 januari 2010 gällande bestämmelsen som syftar till tillgodose det behov av stöd i olika former som barn till personer som vårdas inom den psykiatriska tvångsvården efterfrågar och behöver. Den nya bestämmelsen, som grundas på ett förslag från Nationell Psykiatrisamordning, har följande lydelse (SFS 2009:979):
2 g § Hälso- och sjukvården ska särskilt beakta ett barns behov av information, råd och stöd om barnets förälder eller någon annan vuxen som barnet varaktigt bor tillsammans med
1. har en psykisk störning eller en psykisk funktionsnedsättning .../…
Vid sidan av bestämmelser i speciallagstiftning finns ett antal viktiga principer om barns särskilda behov och rättigheter i FN:s konvention från 1989 om barnets rättigheter (Barnkonventionen) och dess två tilläggsprotokoll; det fakultativa protokollet om barn i väpnade konflikter och det fakultativa protokollet om försäljning av barn, barnprostitution och barnpornografi. Konventionen ger en universell definition av vilka rättigheter som borde gälla för alla barn i hela världen. Sverige har ratificerat dessa traktat och därigenom blivit bunden att respektera barnets rättigheter.
Barnkonventionen tillerkänner barn medborgerliga, politiska, ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Den innehåller fyra grundläggande principer:
1. att alla barn har samma rättigheter
2. att barnets bästa ska beaktas vid alla beslut
3. att alla barn har rätt till liv och utveckling
4. att alla barn har rätt att säga sin mening och få den respekterad
Enligt artikel 3 i konventionen ska barnets bästa komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn.
Enligt artikel 12 i samma konvention har varje barn rätt att uttrycka sin mening och höras i alla frågor som rör henne/honom. Barnets åsikt ska beaktas i förhållande till barnets ålder och mognad.
Barns kontakter med den psykiatriska tvångsvården SOU 2012:17
470
Enligt artikel 37 får inget barn utsättas för tortyr, annan grym behandling eller bestraffning eller dödsstraff. Frihetsberövande av ett barn ska ske i enlighet med lag och får endast användas som en sista utväg och för kortast lämpliga tid.
Artikel 4 i konventionen förpliktigar staten att vidta alla lämpliga lagstiftnings-, administrativa och andra åtgärder för att genomföra de rättigheter som erkänns i konventionen.
Förutom i Barnkonventionen behandlas barnets rättigheter i Lissabonfördraget som trädde i kraft den 1 december 2009. I artikel 3 i fördraget anges att ett av unionens mål är att främja skyddet av barnets rättigheter. Genom fördraget har europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna blivit rättsligt bindande. Av artikel 24 framgår att barn har rätt till det skydd och den omvårdnad som behövs för deras välfärd. De ska fritt kunna uttrycka sina åsikter och dessa ska beaktas i frågor som rör barnen i förhållande till deras ålder och mognad. Vidare ska vid alla åtgärder som rör barn, oavsett om de vidtas av offentliga myndigheter eller privata institutioner, barnets bästa komma i främsta rummet.
I propositionen 2009/10:232, Strategi för att stärka barnets rättigheter, har regeringen lämnat förslag till hur barnets rättigheter kan stärkas i Sverige. I propositionen lämnar regeringen även en redogörelse för barnrättspolitiken. Det anges att regeringens politik för barnets rättigheter syftar till att ta tillvara och stärka barnets rättigheter och intressen i samhället, med utgångspunkt i Barnkonventionen. Målet för barnrättspolitiken anges vara att barn och unga ska respekteras, och ges möjlighet till utveckling och trygghet samt delaktighet och inflytande. Enligt regeringen ska all lagstiftning som rör barn utformas i överensstämmelse med normerna i Barnkonventionen och andra internationella traktat som reglerar barnets rättigheter. Det är enligt regeringen viktigt att hela lagstiftningskedjan, från utredningsdirektiv till beslut i riksdagen, präglas både av ett barnperspektiv och ett barnrättsperspektiv (a. prop. s. 8 ff.). Riksdagen har bifallit regeringens proposition (Rskr 2010/11:35).
Det kan vidare noteras att det i både SoL och i LSS under senare tid har införts regler om barnets bästa och barns rätt att komma till tals, med hänvisning till de rättigheter i dessa avseenden som slås fast i Barnkonventionen.
Slutligen kan, såvitt gäller möjligheten för barn att överhuvudtaget komma i åtnjutande av nödvändig psykiatrisk utredning eller behandling, pekas på att regeringen den 27 oktober 2011 har över-
SOU 2012:17 Barns kontakter med den psykiatriska tvångsvården
471
lämnat en remiss1 till lagrådet där regeringen föreslår att socialnämnden ges möjlighet att besluta att vissa åtgärder inom hälso- och sjukvården får vidtas trots att barnets vårdnadshavare inte är överens om det. Till grund för lagrådsremissen ligger förslag som lämnas i departementspromemorian Ds 2011:5, Barns rätt till vård och sociala insatser stärks. – Den föreslagna nya bestämmelsen, som ska föras in i föräldrabalken, utgör ett undantag från regeln att vårdnadshavare har rätt och skyldighet att bestämma i frågor som rör barnets personliga angelägenheter. När ett barn har två vårdnadshavare ska dessa som huvudregel utöva sina rättigheter och skyldigheter i förhållande till barnet tillsammans. Vid oenighet mellan vårdnadshavarna kan emellertid denna huvudregel stundtals leda till att barn inte får den hälso- och sjukvård och de sociala insatser som krävs. Enligt det nu aktuella förslaget ska socialnämnden kunna fatta beslut om att en åtgärd till stöd för barnet i form av bl.a. psykiatrisk eller psykologisk utredning eller behandling ska få vidtas om det krävs med hänsyn till barnets bästa, och det även om en av vårdnadshavarna motsätter sig det. Lagändringen förslås träda i kraft den 1 april 2012. – Det bör poängteras att den nu föreslagna lagändringen tar sikte på psykiatrisk utredning eller behandling som ges med stöd av reglerna i HSL, dvs. vård som sker på frivillig grund. För psykiatrisk vård som behöver ges ett barn med stöd av reglerna i lagstiftningen om tvångsvård krävs inte samtycke från barnets vårdnadshavare. Ett genomförande av regeringens nu nämnda förslag torde ge förutsättningar för att fler barn som är i behov av psykiatrisk vård också kommer i åtnjutande av sådan vård. I förlängningen kan det, enligt vår mening, få betydelse för om samma personer senare behöver bli föremål för psykiatrisk tvångsvård eller inte.
8.3 Våra överväganden och förslag
Staten har det övergripande ansvaret för att Barnkonventionens principer införlivas i den nationella lagstiftningen. Enligt vad regeringen uttalar i den tidigare nämnda propositionen 2009/10:232 (s. 12), bör konventionens grundläggande principer iakttas i utformandet av all relevant lagstiftning, föreskrifter och allmänna råd, oavsett sakområde.
1 Lagrådsremiss: Barns möjligheter att få vård och sociala insatser vid gemensam vårdnad förbättras.
Barns kontakter med den psykiatriska tvångsvården SOU 2012:17
472
Till de grundläggande principerna hör bl.a. kravet på att vid alla beslut som rör barn ta särskild hänsyn till barnets bästa samt barnets rätt att uttrycka sina åsikter i alla frågor som berör honom eller henne.
Enligt utredningen medför ett barns kontakt med hälso- och sjukvården ett särskilt ansvar för vårdgivaren att anpassa bemötande, information och åtgärder till att det berör en ung människa. Det kan t.ex. handla om att man, som ett extra moment, behöver kontrollera att barnet har förstått den information som har lämnats. Det är vidare viktigt att miljön känns trygg för barnet och att metoder och arbetssätt är anpassade utifrån barnets ålder och mognad. Det särskilda ansvaret gäller vid all kontakt som barnet har med vården men är naturligtvis av särskild betydelse i de fall ett barn blir föremål för psykiatrisk tvångsvård.
Som redovisats i det föregående finns redan i HSL och i lagstiftningen för den psykiatriska tvångsvården ett antal bestämmelser som på olika sätt värnar om patientens rätt att bestämma själv i så stor utsträckning som möjligt och att vara delaktig i den egna vården. Dessa rättigheter gäller naturligtvis även när patienten är ett barn. I likhet med antaganden som gjorts för angränsande lagar av betydelse för personer med psykisk funktionsnedsättning, t.ex. för LSS, bedömer vi att det kan stärka barn och ungas inflytande i den psykiatriska tvångsvården om barnets rättigheter enligt Barnkonventionen arbetas in i lagstiftningen för den psykiatriska tvångsvården. Detta arbete bör i första hand omfatta principen att barnets bästa alltid ska beaktas när åtgärder enligt LPT rör ett barn samt principen att barnet ska få relevant information och ges möjlighet att framföra sina åsikter. Barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad.
I den nuvarande lagstiftningen finns inte någon bestämmelse som uttryckligen anvisar några direkta begränsningar när det gäller möjligheten att kunna vårda barn och vuxna tillsammans på en vårdenhet för psykiatrisk tvångsvård. Man kan möjligen hävda att en viss indirekt reglering om detta ändå ges genom HSL:s bestämmelser om att hälso- och sjukvården ska bedrivas så att den uppfyller kraven på en god vård samt bestämmelsen om att det där det bedrivs hälso- och sjukvård ska finnas den utrustning, de lokaler och den personal som behövs för att god vård ska kunna ges (jfr 2 a och e §§ HSL). God vård omfattar bl.a. att den ska tillgodose patientens behov av trygghet i vården. Det kan antas att
SOU 2012:17 Barns kontakter med den psykiatriska tvångsvården
473
barn och unga i vissa fall kan uppleva det som otryggt att vårdas på en psykiatrisk vårdavdelning tillsammans med vuxna patienter.
Vid övervägande av om det bör införas regler för att så långt som möjligt undvika att underåriga personer vårdas tillsammans med vuxna i den psykiatriska tvångsvården, är det av betydelse vad som i detta hänseende anges i Barnkonventionen. I konventionens artikel 37 c anges följande.
Konventionsstaterna ska säkerställa ../.. att varje frihetsberövat barn ska behandlas humant och med respekt för människans inneboende värdighet och på ett sätt som beaktar behoven hos personer i dess ålder. Särskilt ska varje frihetsberövat barn hållas åtskilt från vuxna, om det inte anses vara till barnets bästa att inte göra det, och ska, utom i undantagsfall, ha rätt att hålla kontakt med sin familj genom brevväxling och besök.
Som framgår uppställs i konventionen ett uttryckligt krav på att ett frihetsberövat som huvudregel ska hållas åtskilt från vuxna. Sverige har förbundit sig att efterleva konventionen. Kravet på åtskillnad kan därför redan sägas gälla. För att göra detta förhållande mer tydligt bör emellertid kravet också tas in direkt i den särskilda lagstiftningen på området. – Kravet på åtskild vård mellan vuxna och barn bör dock inte vara absolut. Det kan tänkas uppkomma situationer när ett strikt upprätthållande av kravet skulle kunna vara till direkt skada för barnet. Det kan t.ex. handla om att en behandlingsinsats måste ges akut och att det skulle vara till mer skada än nytta för barnet att behöva avvakta med behandlingsinsatsen till dess han eller hon har överflyttats till en barn- och ungdomspsykiatrisk vårdenhet. Så snart den akuta situationen har klingat av, ska det åvila chefsöverläkaren att utan dröjsmål ta ställning till var barnet fortsättningsvis ska vårdas. I normalfallet ska det övervägandet utmynna i bedömningen att han eller hon behöver överflyttas för fortsatt vård och behandling vid BUP. Bristande resurser ska, enligt vår mening, aldrig kunna utgöra ett skäl för att vårda barn och vuxna tillsammans på en avdelning för psykiatrisk tvångsvård.
Som tidigare redovisats ska all vård bedrivas så att den uppfyller kraven på en god vård. Förutom att den ska tillgodose patientens behov av trygghet i vården ska den också särskilt vara av god kvalitet. Begreppet god kvalitet för ett barn som genomgår psykiatrisk tvångsvård torde, enligt vår mening, innefatta att särskild barnpsykiatrisk kompetens är företrädd vid vårdens planering, utformning och genomförande.
Barns kontakter med den psykiatriska tvångsvården SOU 2012:17
474
I frågan om barns möjlighet att vara delaktiga och kunna ha inflytande över sin egen psykiatriska tvångsvård, bedömer vi att nuvarande regler tillgodoser denna aspekt i den utsträckning som är möjlig med hänsyn till tvångsvårdens särskilda karaktär.
Vad slutligen gäller vårt uppdrag att uppmärksamma behov av stöd i olika former som barn och andra anhöriga till personer som tvångsvårdas efterfrågar och behöver, har, som tidigare nämnts, nya bestämmelser tillkommit i HSL som tar sikte på att just tillgodose det behovet.
Betänkande av Psykiatrilagsutredningen
Stockholm 2012
Psykiatrin och lagen – tvångsvård, straffansvar och samhällsskydd
SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Fritzes Offentliga Publikationer på uppdrag av Regeringskansliets förvaltningsavdelning.
Beställningsadress: Fritzes kundtjänst 106 47 Stockholm Orderfax: 08-598 191 91 Ordertel: 08-598 191 90 E-post: order.fritzes@nj.se Internet: www.fritzes.se
Svara på remiss – hur och varför. Statsrådsberedningen (SB PM 2003:2, reviderad 2009-05-02)
– En liten broschyr som underlättar arbetet för den som ska svara på remiss. Broschyren är gratis och kan laddas ner eller beställas på http://www.regeringen.se/remiss
Textbearbetning och layout har utförts av Regeringskansliet, FA/kommittéservice.
Tryckt av Elanders Sverige AB. Stockholm 2012
ISBN 978-91-38-23705-2 ISSN 0375-250X
477
Innehåll
DEL I
Förkortningar ..................................................................... 33
Sammanfattning ................................................................ 35
Författningsförslag ............................................................. 51
1 Förslag till lag om ändring i brottsbalken .............................. 51 2 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken ....................... 59
3 Förslag till lag om psykiatrisk tvångsvård .............................. 68 4 Förslag till lag om särskilda skyddsåtgärder ......................... 102
5 Förslag till lag om rättspsykiatrisk undersökning m.m. ...... 126 6 Förslag till lag om ändring i lagen (1944:133) om kastrering ................................................................................ 146
7 Förslag till lag om ändring i lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken ........................................ 148 8 Förlag till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare .................. 150
9 Förslag till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar ............................................ 155 10 Förslag till lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom ......................................................................... 158
Innehåll SOU 2012:17
478
11 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. .................................................... 163 12 Förslag till lag om ändring i passlagen (1978:302) ............... 171
13 Förslag till lag om ändring i polislagen (1984:387) .............. 175 14 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall ............................................................ 178
15 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. ........................... 180 16 Förslag till lag om ändring i läkemedelslagen (1992:859) .... 181
17 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade ................................ 182 18 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:981) om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård ............................ 183
19 Förslag till lag om upphävande av lagen (1997:724) om avveckling av specialsjukhus och vårdhem ........................... 185 20 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård ................................... 186
21 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:620) om belastningsregister .................................................................. 189 22 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder ......................................................................... 193
23 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:1656) om patientnämndsverksamhet m.m. ............................................ 194 24 Förslag till lag om ändring i lagen (1999:353) om rättspsykiatriskt forskningsregister ...................................... 196
25 Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453) ... 199 26 Förslag till lag om ändring i lagen (2003:192) om gemensam nämnd inom vård- och omsorgsområdet ........... 200
27 Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716)..... 202
Innehåll
479
28 Förslag till lag om ändring i patientdatalagen (2008:355) ... 203 29 Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ...................................................... 207
30 Förslag till lag om ändring i fängelselagen (2010:610) ........ 213 31 Förslag till lag om ändring i häkteslagen (2010:611) ........... 219
32 Förslag till lag om ändring i patientsäkerhetslagen (2010:659) .............................................................................. 221 33 Förlag till lag om ändring i delgivningslagen (2010:1932) .. 223
1 Uppdraget och dess genomförande ............................ 225
1.1 Uppdraget ............................................................................... 225 1.2 Utredningsarbetet .................................................................. 230
1.3 Betänkandets disposition ....................................................... 231
2 Gällande rätt ............................................................ 233
2.1 Regeringsformen .................................................................... 233
2.2 Regleringen av den psykiatriska tvångsvården ..................... 234 2.2.1 Allmänna bestämmelser i HSL .................................. 234 2.2.2 Lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT) ................... 234 2.2.3 Lagen om rättspsykiatrisk vård (LRV)...................... 249 2.2.4 Lagen (1996:981) om besöksinskränkningar vid
viss tvångsvård ............................................................ 266
2.3 Strafflagstiftningen om psykiskt störda lagöverträdare ....... 267 2.4 Det rättspsykiatriska underlaget ........................................... 268 2.4.1 Intyg enligt lagen om särskild personutredning i
brottmål, s.k. § 7-intyg ............................................... 268
2.4.2 Rättspsykiatrisk undersökning .................................. 269 2.5 Internationella konventioner och rekommendationer ........ 270 2.5.1 Europakonventionen om mänskliga rättigheter ....... 270 2.5.2 Europeiska tortyrkonventionen ................................ 281 2.5.3 Europarådets rekommendationer om psykiatrisk
tvångsvård ................................................................... 281
Innehåll
480
2.5.4
2.5. 2.5. 2.5.
2.5.
2.5.
3 Hist
3.1 Inle 3.2 Fram
3.3 Viss
4 Utv
En ö 4.1
och
För 4.2
enli Vår 4.3
4.3.
4.3.
4.3.
5 Psy Psy
5.1 Psy 5.2 Pro refo 4 FN-konv
politiska 5 FN:s tor 6 FN:s bar 7 FN:s kon
med funk 8 FN:s pri
psykisk s vård ....... 9 Etiska ri
Associat
torik och frå
edning .........
mväxten av
sa ändringar
vecklingen a
översikt av u h framåt .......
rändring av a igt LPT eller rdtider m.m.
Vårdtide 1
rättspsyk utskrivni Utveckli 2
rättspsyk Vår målu 3
ykansvarskom ykisk störnin
ykansvarskom oblemen med
orm .............
ventionen o
a rättigheter . rtyrkonventi rnkonventio nvention om ktionsnedsä inciper för sk störning och
.................... ktlinjer från
tion ..............
ågans tidiga
.................... nuvarande t
r av LPT ......
av den psyki
utvecklingen
....................
antalet patie r LRV ..........
................... er för patient
kiatrisk vård ingsprövnin ing över tid kiatriska vår undersöknin
mmitténs fö
ng, brott och
mmitténs up d dagens sys
....................
m medborge .................... ion ..............
on ................ m rättigheter ättning .........
kydd av pers
h förbättring
.................... n World Psyc
....................
are behandli
.................... vångsvårdsla
....................
atriska tvån
n av psykiatr
....................
nter som ge .................... .................... ter som är fö
d med särskil ng .................
av vårdtider den ............. ng .................
örslag i betä h ansvar, SO
ppdrag .........
tem och beh ....................
erliga och
.................... .................... .................... r för person ....................
soner med g av psykiatr .................... chiatric ....................
ing ...........
....................
agstiftning .
....................
ngsvården ..
rin från 1970 ....................
s vård med t
.................... .................... öremål för ld .................... r inom den .................... ....................
änkandet OU 2002:3
.................... hovet av en ....................
.............. 283 .............. 283 .............. 284 er .............. 285
risk .............. 286
.............. 287
.......... 289
.............. 289 .............. 289
.............. 291
.......... 293
0-talet .............. 293
tvång .............. 295 .............. 297
.............. 297
.............. 297 .............. 298
.......... 301
.............. 301
.............. 301
7
3 3 4
5
6
7
9
9 9
3
3
5 7
7
7 8
Innehåll
481
5.2.1 Inledning ..................................................................... 301 5.2.2 Vårdfrågor ................................................................... 302 5.2.3 Straffrättsliga frågor ................................................... 302 5.2.4 Samhällsskyddsfrågor ................................................. 303 5.3 Allmänna utgångspunkter för en reform .............................. 304 5.3.1 Inledning ..................................................................... 304 5.3.2 Mer vård där det behövs ............................................. 304 5.3.3 Ett humanare reaktionssystem .................................. 305 5.3.4 Ett mer ändamålsenligt reaktionssystem .................. 305 5.3.5 Mera proportionalitet och förutsebarhet .................. 305 5.3.6 En verklig och etiskt försvarbar ansvarsprövning .... 306 5.3.7 Samhällsskyddet ska beaktas vid grova brott mot
liv eller hälsa ................................................................ 306
5.3.8 Ett mer renodlat reaktionssystem ............................. 307 5.4 Psykansvarskommitténs förslag ............................................ 307 5.4.1 Ett restriktivt krav på tillräknelighet införs .............. 307 5.4.2 Psykiatrisk vård vid frihet från ansvar ....................... 308 5.4.3 Allmänna påföljdsregler ska tillämpas om brott
föreligger ..................................................................... 309
5.4.4 Psykiatrisk vård ska tillgodoses oberoende av straffrättslig reaktion .................................................. 309 5.4.5 Slutet boende – en ny form av verkställighet av fängelse ........................................................................ 310 5.4.6 Samhällsskyddsåtgärder – en ny reaktion i det straffrättsliga systemet ............................................... 311 5.4.7 Rättspsykiatriska utredningar i ett reformerat system .......................................................................... 312 5.4.8 Staten tar ett större ansvar för den rättspsykiatriska vården .............................................. 313 5.4.9 Övriga frågor ............................................................... 314 5.4.10 Ekonomiska konsekvenser ......................................... 315
6 Nordiska förhållanden ............................................... 317
6.1 Finland .................................................................................... 317 6.1.1 Psykiatrisk sjukhusvård oberoende av
patientens vilja ............................................................ 317
6.1.2 Krav på tillräknelighet ................................................ 319 6.1.3 Nedsatt tillräknelighet ................................................ 320 6.1.4 Otillräknelighet i samband med åtalsprövningen ..... 321
Innehåll SOU 2012:17
482
6.1.5 Undersökning av den åtalades tillräknelighet i samband med rättegången ........................................ 322 6.1.6 Utförandet av sinnesundersökningen ..................... 323 6.1.7 Vård oberoende av den åtalades vilja efter avslutad sinnesundersökning ................................... 324 6.1.8 Specialomsorger om åtalade utvecklingsstörda ...... 325 6.1.9 Domstolens bedömning av tillräknelighet och utredning av vårdbehov ............................................ 325 6.1.10 Förvaltningsdomstolens roll i det psykiatriska vårdsystemet ............................................................. 327 6.1.11 Avtjänande av hela strafftiden i fängelse ................. 328 6.1.12 Psykiatrisk vård vid verkställighet av fängelsestraff ............................................................. 330 6.2 Norge ...................................................................................... 331 6.2.1 Grund för straffansvar .............................................. 331 6.2.2 Annan rättsföljd av en straffbar handling ............... 331 6.2.3 Psykiatrisk tvångsvård .............................................. 336 6.2.4 Öppen psykiatrisk tvångsvård ................................. 339 6.3 Danmark ................................................................................. 342 6.3.1 Grund för straffansvar .............................................. 342 6.3.2 Annan rättsföljd av en straffbar handling ............... 343 6.3.3 Psykiatrisk tvångsvård .............................................. 346 6.3.4 Öppen psykiatrisk tvångsvård ................................. 350 6.3.5 Särskilda regler för placering av extraordinärt farliga personer ......................................................... 352
Överväganden och förslag
7 Översyn av lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård ............................................................... 355
7.1 Allmänna utgångspunkter ...................................................... 355 7.1.1 Regleringen av den psykiatriska tvångsvården samlas i en lag ............................................................ 355 7.1.2 Övergripande principer för psykiatrisk tvångsvård ................................................................. 356 7.2 Förutsättningar för intagning till psykiatrisk tvångsvård m.m. ......................................................................................... 358 7.2.1 Allvarlig psykisk störning ........................................ 358
Innehåll
483
7.2.2 Det särskilda undantaget för utvecklingsstörning .................................................. 365 7.2.3 Samtycke till vård och överväganden om frivilliga vårdalternativ ............................................. 366 7.2.4 Behov av psykiatrisk vård ........................................ 366 7.3 Övergång från frivillig psykiatrisk vård till psykiatrisk vård med tvång (konvertering) ............................................. 372 7.3.1 Gällande rätt ............................................................. 372 7.3.2 Bakgrund................................................................... 374 7.3.3 Bestämmelser om konvertering i vissa andra
länder ........................................................................ 377
7.3.4 Alternativa förslag till ändring av reglerna om konvertering ............................................................. 378 7.3.5 Våra överväganden och förslag ................................ 382 7.4 Förfarandet vid intagning ...................................................... 383 7.4.1 Kravet på skyndsamhet och beslut om intagning
inom 24 timmar ........................................................ 383
7.4.2 Tidsfrist för chefsöverläkarens ansökan hos förvaltningsrätten om fortsatt psykiatrisk tvångsvård ................................................................. 387 7.5 Förfarandet i domstol ............................................................ 388 7.5.1 Gällande rätt ............................................................. 388 7.5.2 Våra överväganden och förslag ................................ 389 7.6 Tvångsåtgärder ....................................................................... 392 7.6.1 Allmänna principer för användningen av
tvångsåtgärder .......................................................... 392
7.6.2 Patientens delaktighet i vården ............................... 393 7.6.3 Våra utgångspunkter ................................................ 395 7.6.4 Tvångsåtgärder i samband med läkemedelsbehandling .............................................. 397 7.6.5 Elektrokonvulsiv behandling (ECT-behandling) .. 399 7.6.6 Fastspänning med bälte ........................................... 400 7.6.7 Våra överväganden och förslag ................................ 404 7.6.8 Avskiljning ................................................................ 406 7.6.9 Inrättandet av ett särskilt dispensförfarande för frågor om tillåtande av vissa tvångsmedel m.m. ..... 407 7.6.10 Rätt till förnyad medicinsk bedömning i vissa fall ................................................................... 409
Innehåll SOU 2012:17
484
7.6.11 Tvångsåtgärder i den öppna psykiatriska tvångsvården ............................................................. 412 7.7 Öppen psykiatrisk tvångsvård ............................................... 417 7.7.1 Bakgrund ................................................................... 417 7.7.2 Våra överväganden och förslag ................................ 428 7.7.3 En rätt för patienten att vistas utomhus ................. 444 7.8 Polismyndighetens befogenhet att omhänderta psykiskt störda personer och skyldighet att lämna biträde ................ 447 7.8.1 Vårt uppdrag ............................................................. 447 7.8.2 Polismyndighetens befogenhet att omhänderta psykiskt störda personer enligt nuvarande reglering .................................................................... 447 7.8.3 Polismyndighetens skyldighet att lämna biträde enligt nuvarande reglering i LPT och LRV ............. 449 7.8.4 Polismyndighetens skyldighet att lämna biträde i samband med en rättspsykiatrisk undersökning ...................................................................... 452 7.8.5 Förslag från utredningen om transporter av frihetsberövade personer .......................................... 452 7.8.6 Våra överväganden och förslag ................................ 454
8 Barns kontakter med den psykiatriska tvångsvården ..... 467
8.1 Vårt uppdrag ........................................................................... 467 8.2 Bakgrund ................................................................................. 468
8.3 Våra överväganden och förslag .............................................. 471
DEL II
Psykiskt störda lagöverträdare
9 Psykisk störning, brott och ansvar .............................. 503
9.1 Inledning ................................................................................. 503
9.2 Historik och frågans tidigare behandling ............................. 504 9.3 Behovet av en reform ............................................................. 509 9.3.1 Problem med nuvarande ordning ............................ 509
Innehåll
485
9.3.2 Vårdfrågor ................................................................ 510 9.3.3 Straffrättsliga frågor ................................................. 511 9.3.4 Skyddsfrågor ............................................................. 513 9.3.5 Vissa andra frågor ..................................................... 514 9.3.6 Slutsats ...................................................................... 515 9.4 Utgångspunkter för ett reformerat system .......................... 515 9.4.1 Inledning ................................................................... 516 9.4.2 Mer vård där det behövs .......................................... 516 9.4.3 Ett humanare reaktionssystem ................................ 517 9.4.4 Ett mer ändamålsenligt reaktionssystem ................ 518 9.4.5 Mera proportionalitet och förutsebarhet ................ 518 9.4.6 En verklig och etiskt försvarbar
ansvarsprövning ........................................................ 519
9.4.7 Skyddet mot fortsatta allvarliga våldshandlingar från den tilltalades sida ............................................. 519 9.4.8 Ett mera renodlat reaktionssystem ......................... 520 9.4.9 Svårigheterna att skapa ett perfekt system ............. 521 9.5 Krav på tillräknelighet för straffrättsligt ansvar ................... 521 9.5.1 Inledning ................................................................... 521 9.5.2 Argument för tillräknelighetskravet ....................... 522 9.5.3 Argument mot ett tillräknelighetskrav ................... 531 9.5.4 Våra överväganden och förslag ................................ 538 9.6 Påföljder för psykiskt störda lagöverträdare i ett reformerat system .................................................................. 572 9.6.1 Inledning ................................................................... 572 9.6.2 Bestämning av påföljd för psykiskt störda
lagöverträdare ........................................................... 573
9.7 Psykiatrisk vård i ett reformerat system ............................... 580 9.7.1 Inledning ................................................................... 580 9.7.2 Psykiatrisk tvångsvård efter en rättspsykiatrisk
undersökning om tillräknelighet ............................. 581
9.7.3 Psykiatrisk tvångsvård för den som har dömts till fängelse ................................................................ 583 9.8 Sluten stödenhet – en ny form av verkställighet av fängelse för vissa lagöverträdare med funktionsnedsättning ............................................................. 586 9.8.1 En ny form av verkställighet av fängelse ................ 586
Innehåll SOU 2012:17
486
9.8.2 Beslut om verkställighet i en sluten stödenhet och om förordnande av offentligt biträde ............... 587 9.8.3 Ansvaret för verkställigheten av fängelsestraff i en sluten stödenhet .................................................. 591 9.8.4 Utformningen av en sluten stödenhet .................... 596
10 Särskilda skyddsåtgärder ........................................... 599
10.1 Inledning ................................................................................. 599 10.2 Skyddet mot ny allvarlig brottslighet i nuvarande system ... 599
10.3 Riskbedömningar och det straffrättsliga systemet ............... 600 10.3.1 Bakgrund ................................................................... 600 10.3.2 Syftet med åtgärder som hindrar eller minskar
risken för återfall ...................................................... 602
10.3.3 Möjligheterna att inskränka den enskildes frihet ... 603 10.3.4 Behovet av riskbedömningar ................................... 603 10.3.5 Kan vi lita på de riskbedömningar som görs? ......... 606 10.3.6 Ska vi även fortsättningsvis bedöma risker för nya våldshandlingar? ................................................ 607 10.3.7 Kraven på riskbedömningarna ................................. 608 10.3.8 I vilka fall ska en riskbedömning få ligga till grund för åtgärder? ................................................... 609 10.4 Våra överväganden och förslag .............................................. 609 10.4.1 Särskilda åtgärder i syfte att förhindra att en
gärningsman begår nya allvarliga våldshandlingar ......................................................... 609
10.4.2 I vilka fall ska det kunna bli aktuellt med särskilda skyddsåtgärder? ......................................... 612 10.4.3 Särskilda skyddsåtgärder ska inte vara en del av påföljdssystemet ....................................................... 622 10.4.4 Ska det kunna bli aktuellt med särskilda skyddsåtgärder för den som ska utvisas på grund av brott? ......................................................... 627 10.4.5 Det rättsliga förfarandet vid prövningen av frågan om särskilda skyddsåtgärder ......................... 632 10.4.6 Varaktigheten och upphörandet av särskilda skyddsåtgärder .......................................................... 646 10.4.7 Genomförande av särskilda skyddsåtgärder ........... 649
Innehåll
487
10.4.8 Genomförande av särskilda skyddsåtgärder i sluten form ............................................................... 650 10.4.9 Genomförande av särskilda skyddsåtgärder i öppen form ............................................................... 655 10.4.10 Inledande av särskilda skyddsåtgärder och övergång mellan olika former av åtgärder ............... 658 10.4.11 Kontroll- och tvångsåtgärder vid placering i en särskild skyddsenhet eller i ett särskilt ungdomshem ............................................................ 661 10.4.12 Kontroll- och tvångsåtgärder vid särskilda skyddsåtgärder i öppen form ................................... 670 10.4.13 Polismyndighetens biträde i samband med genomförandet av särskilda skyddsåtgärder ........... 672 10.4.14 Ansvaret för och utförandet av särskilda skyddsåtgärder .......................................................... 676 10.4.15 Särskilda skyddsåtgärder och Europakonventionen om mänskliga rättigheter ..... 682
11 Psykiatrisk tvångsvård i samband med ett annat frihetsberövande ...................................................... 689
11.1 Nuvarande reglering .............................................................. 689 11.2 De allmänna kriterierna för intagning ska ändras ................ 690
11.3 Våra överväganden och förslag .............................................. 691
12 Vissa straffprocessuella frågor.................................... 693
12.1 Åklagarens åtalsplikt .............................................................. 693 12.1.1 Allmänt om åklagarens åtalsplikt ............................ 693 12.1.2 Åtalsplikten vid en tillräknelighetsreglering .......... 694 12.2 Förundersökning vid en tillräknelighetsreglering ................ 695 12.2.1 Allmänt om förundersökningsplikten .................... 696 12.2.2 Förundersökningen vid en
tillräknelighetsreglering ........................................... 696
12.3 Åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning .......... 697 12.3.1 Allmänt om åtalsunderlåtelse och
förundersökningsbegränsning ................................. 698
12.3.2 Åtalsunderlåtelse vid en tillräknelighetsreglering ........................................... 702
Innehåll SOU 2012:17
488
12.4 Talan i brottmål och brottmålsdomen .................................. 703 12.4.1 Allmänt om talan i brottmål och om
brottmålsdomen ....................................................... 703
12.4.2 Brottmålsprocessen vid en tillräknelighetsreglering ........................................... 705 12.4.3 Brottmålsdomen vid en tillräknelighetsreglering ... 706 12.4.4 En möjlighet till fastställelsedom i brottmål bör införas ........................................................................ 706 12.5 Andra följder av en otillåten gärning .................................... 708
13 Rättspsykiatrisk undersökning .................................... 711
13.1 Nya typer av rättspsykiatriska bedömningar ........................ 711 13.1.1 Nya typer av rättspsykiatriska bedömningar .......... 711 13.1.2 Även den nya typen av undersökning bör
benämnas rättspsykiatrisk undersökning ................ 713
13.2 Undersökning och utlåtande i fråga om gärningsmannens tillräknelighet ............................................ 713
13.3 Undersökning och utlåtande i fråga om förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder .................... 716 13.4 Undersökning och utlåtande i fråga om förutsättningarna för verkställighet av fängelse i en sluten stödenhet ..................................................................... 718
13.5 Läkarintyg efter en preliminär rättspsykiatrisk undersökning .......................................................................... 719 13.6 Beslut om en rättspsykiatrisk undersökning ........................ 722
13.7 Genomförandet av en rättspsykiatrisk undersökning .......... 725 13.7.1 Genomförandet av en rättspsykiatrisk
undersökning i den del som avser frågan om tillräknelighet ............................................................ 725
13.7.2 Genomförandet av en rättspsykiatrisk undersökning i de delar som avser förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder eller förutsättningarna för verkställighet i en sluten stödenhet ....................................................... 726
Innehåll
489
13.7.3 Inom vilken tid ska ett utlåtande beträffande en rättspsykiatrisk undersökning ges in? .................... 727 13.8 Utlämnande av uppgifter från den enskilda hälso- och sjukvården m.m. ..................................................................... 729
13.9 Skyldighet att inställa sig för en rättspsykiatrisk undersökning .......................................................................... 731 13.10 Tillsyn över den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten ................................................. 731 13.10.1 Nuvarande reglering ................................................. 732 13.10.2 Socialstyrelsen bör även framöver utöva tillsyn
över de delar av undersökningsverksamheten som avser hälso- och sjukvård, hälso- och sjukvårdspersonal och säkerheten vid undersökningsenheterna .......................................... 732
13.10.3 Yttrande från Rättsliga rådet ................................... 733 13.10.4 Tillsyn över kontroll- och tvångsåtgärder i samband med en rättspsykiatrisk undersökning .... 733
14 Registerfrågor .......................................................... 735
15 Barns straffrättsliga ansvar ........................................ 739
15.1 Den som är under 15 år kan begå brott men inte dömas till påföljd ............................................................................... 739
15.2 Psykansvarskommitténs förslag om att ändra påföljdsförbudet till en ansvarsfrihetsregel .......................... 739 15.3 Remissynpunkter på Psykansvarskommitténs förslag ........ 740
15.4 Vår bedömning ....................................................................... 741
16 Skillnader mellan våra och Psykansvarskommitténs förslag ..................................................................... 743
16.1 Inledning ................................................................................. 743
16.2 Kravet på tillräknelighet för straffrättsligt ansvar ................ 743 16.2.1 Utformningen av kravet på tillräknelighet ............. 743 16.2.2 Undantaget för självförvållade tillstånd .................. 744
Innehåll SOU 2012:17
490
16.3 Påföljder och psykiatrisk vård ............................................... 744 16.4 Psykiatrisk tvångsvård för den som har dömts till fängelse .................................................................................... 745
16.5 Verkställighet av fängelse för vissa lagöverträdare med funktionsnedsättning ............................................................. 745 16.5.1 Namnet på verkställighetsformen ........................... 745 16.5.2 Vilka som ska kunna undergå fängelsestraff i en
sluten stödenhet ....................................................... 746
16.5.3 Vad ska krävas för att verkställighet i en sluten stödenhet ska bli aktuell? ......................................... 746 16.5.4 Beslut om verkställighet i en sluten stödenhet ....... 746 16.5.5 Undersökning av förutsättningarna för verkställighet av fängelse i en sluten stödenhet ...... 747 16.5.6 Ansvaret för verkställigheten av fängelsestraff i en sluten stödenhet .................................................. 747 16.6 Särskilda skyddsåtgärder ........................................................ 748 16.6.1 Behovet av särskilda skyddsåtgärder ....................... 748 16.6.2 I vilka fall ska det kunna bli aktuellt med
särskilda skyddsåtgärder? ......................................... 748
16.6.3 Särskilda skyddsåtgärder ska inte vara en del av påföljdssystemet ....................................................... 749 16.6.4 Varaktigheten och upphörandet av särskilda skyddsåtgärder .......................................................... 750 16.6.5 Genomförande av särskilda skyddsåtgärder ........... 751 16.6.6 Kontroll- och tvångsåtgärder ................................... 752 16.6.7 Ansvaret för genomförandet av särskilda skyddsåtgärder .......................................................... 752 16.7 Vissa straffprocessuella frågor ............................................... 753 16.7.1 Åklagarens åtalsplikt ................................................ 753 16.7.2 Förundersökning vid en
tillräknelighetsreglering ........................................... 753
16.7.3 Åtalsunderlåtelse ...................................................... 753 16.7.4 Talan i brottmål och brottmålsdomen .................... 754 16.8 Rättspsykiatriska undersökningar ......................................... 754 16.8.1 Rättspsykiatrisk undersökning och utlåtande i
fråga om gärningsmannens tillräknelighet .............. 754
Innehåll
491
16.8.2 Rättspsykiatrisk undersökning och utlåtande i fråga om förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder .......................................................... 755 16.8.3 Rättspsykiatrisk undersökning och utlåtande i fråga om förutsättningarna för verkställighet av fängelse i en sluten stödenhet .................................. 756 16.8.4 Läkarintyg efter en preliminär rättspsykiatrisk undersökning ............................................................ 756 16.8.5 Beslut om en rättspsykiatrisk undersökning .......... 757 16.8.6 Genomförandet av en rättspsykiatrisk undersökning ............................................................ 758 16.9 Registerfrågor ......................................................................... 758 16.10 Barns straffrättsliga ansvar .................................................... 759
17 Kontroll- och tvångsåtgärder när den som är intagen i anstalt eller häkte är föremål för frivillig psykiatrisk vård eller rättspsykiatrisk undersökning ...................... 761
17.1 Vårt uppdrag ........................................................................... 761 17.2 Nuvarande reglering .............................................................. 762 17.2.1 Fängelselagen ............................................................ 762 17.2.2 Häkteslagen .............................................................. 764 17.2.3 LPT och LRV ........................................................... 765 17.2.4 Lagen (1996:981) om besöksinskränkningar vid
viss tvångsvård .......................................................... 767
17.3 Skälen för införandet av nuvarande bestämmelser ............... 768
17.4 Häktesutredningens förslag .................................................. 770 17.4.1 Förslaget ................................................................... 770 17.4.2 Remissinstansernas synpunkter .............................. 771 17.5 Problem med nuvarande lagstiftning .................................... 772 17.5.1 Problem i samband med rättspsykiatriska
undersökningar ......................................................... 772
17.6 Våra överväganden och förslag .............................................. 775 17.6.1 För vilka situationer bör det införas ändrade
eller nya bestämmelser? ........................................... 775
17.6.2 Kontroll- och tvångsåtgärder för den som är intagen i häkte eller kriminalvårdsanstalt och
Innehåll SOU 2012:17
492
har förts över till en vårdinrättning för frivillig psykiatrisk vård ......................................................... 777
17.6.3 Kontroll- och tvångsåtgärder när den som är intagen i häkte eller i kriminalvårdsanstalt har förts över till en undersökningsenhet för rättspsykiatrisk undersökning ................................. 778 17.6.4 Rättigheter för den som är intagen i häkte eller kriminalvårdsanstalt och genomgår en rättspsykiatrisk undersökning i en undersökningsenhet ................................................. 786 17.6.5 Kontroll- och tvångsåtgärder samt rättigheter för den som efter ett beslut av domstolen tas in på undersökningsenheten efter att ha underlåtit att inställa sig till en rättspsykiatrisk undersökning ............................................................ 788 17.6.6 Kontroll- och tvångsåtgärder samt rättigheter för den som är frihetsberövad och genomgår en rättspsykiatrisk undersökning vid en undersökningsenhet ................................................. 789 17.6.7 Kontroll- och tvångsåtgärder för den som genomgår en rättspsykiatrisk undersökning utan att vara frihetsberövad ..................................... 791 17.6.8 Tvångsåtgärder för den som på en undersökningsenhet genomgår en undersökning inför ett läkarintyg efter en preliminär rättspsykiatrisk undersökning ............................................................ 794 17.6.9 Fängsel i samband med transport m.m. av den intagne ....................................................................... 796 17.6.10 Besök hos den som genomgår en rättspsykiatrisk undersökning ................................. 797 17.6.11 Kontroll av in- och utpasserande fordon vid undersökningsenheterna .......................................... 800 17.6.12 Allmän inpasseringskontroll vid undersökningsenheterna .......................................... 801 17.6.13 Befogenheter mot obehöriga personer vid undersökningsenheterna .......................................... 803
18 Placering av patienter som riskerar att begå allvarliga brott ........................................................................ 805
18.1 Vårt uppdrag ........................................................................... 805
Innehåll
493
18.2 Bakgrund ................................................................................ 805 18.3 Våra överväganden och förslag .............................................. 806
Gemensamma frågor
19 Säkerhet på och utanför sjukvårdsinrättningen ............ 811
19.1 Vårt uppdrag ........................................................................... 811 19.2 Allmän säkerhet i verksamheten ........................................... 812 19.2.1 Gällande rätt ............................................................. 812 19.2.2 Behov av ändrade regler ........................................... 815 19.2.3 Våra överväganden och förslag ................................ 816 19.3 Besöksrestriktioner av hänsyn till säkerheten ...................... 820 19.3.1 Gällande rätt ............................................................. 820 19.3.2 Behov av ändrade regler ........................................... 820 19.3.3 Våra överväganden och förslag ................................ 821 19.4 Inskränkningar i patientens rätt att använda elektroniska kommunikationstjänster........................................................ 824 19.4.1 Gällande rätt ............................................................. 824 19.4.2 Behov av ändrade regler ........................................... 825 19.4.3 Våra överväganden och förslag ................................ 827 19.5 Förbud mot fotografering på en sjukvårdsinrättning .......... 832 19.5.1 Gällande rätt ............................................................. 832 19.5.2 Behov av ändrade regler ........................................... 835 19.5.3 Våra överväganden och förslag ................................ 836 19.6 Säkerhet vid domstolsförhandling som äger rum på sjukhus .................................................................................... 837 19.6.1 Gällande rätt ............................................................. 837 19.6.2 Behov av ändrade regler ........................................... 841 19.6.3 Våra överväganden och förslag ................................ 841
20 Samverkan mellan olika huvudmän ............................ 843
20.1 Vårt uppdrag ........................................................................... 843
20.2 Reglering av samarbetet mellan landsting och kommun ..... 843 20.2.1 Generell reglering av krav på samarbete mellan
landsting och kommun ............................................ 843
Innehåll SOU 2012:17
494
20.2.2 Krav på överenskommelser om samarbete beträffande personer med psykisk funktionsnedsättning ............................................... 844 20.2.3 Skyldighet att upprätta en gemensam individuell plan ............................................................................ 845 20.2.4 Samordnad vårdplan vid öppen psykiatrisk tvångsvård ................................................................. 845 20.2.5 Gemensam nämnd inom vård- och omsorgsområdet ....................................................... 846 20.2.6 Kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård .............................................................. 847 20.3 Samarbete enligt LVM och LVU ........................................... 848 20.4 Brister i samarbetet mellan landsting och kommun ............. 849
20.5 Våra överväganden och förslag .............................................. 851
21 Insatser av andra än vårdpersonal ............................... 857
21.1 Vårt uppdrag ........................................................................... 857
21.2 Inledning ................................................................................. 857 21.3 Säkerheten för socialtjänstens personal och för andra som ger insatser till personer med psykisk funktionsnedsättning ............................................................. 862
21.4 Våra överväganden och förslag .............................................. 865
22 Ska psykiatrisk tvångsvård få bedrivas av annan huvudman än landstingen och Rättsmedicinalverket? ... 869
22.1 Vårt uppdrag ........................................................................... 869
22.2 Gällande rätt ........................................................................... 870 22.3 Bakgrund ................................................................................. 870 22.3.1 Inledning ................................................................... 870 22.3.2 Vissa rättsliga utgångspunkter ................................. 871 22.3.3 Patientsäkerhet, tillsyn, tystnadsplikt, m.m. .......... 874 22.3.4 Tillsyn av JO och JK ................................................ 874
Innehåll
495
22.3.5 Allmänhetens insyn i privat bedriven verksamhet som innefattar myndighetsutövning samt vårdgivarens skyldighet att föra patientjournal m.m. .......................................................................... 876 22.3.6 Vissa andra förhållanden av betydelse ..................... 877 22.3.7 Psykiatriska tvångsvårdens särställning .................. 877 22.3.8 Etableringskontroll och löpande kontroll av psykiatrisk tvångsvård som bedrivs i privat regi .... 878 22.3.9 En sammanhållen psykiatrisk vård .......................... 881
22.4 Våra överväganden och förslag .............................................. 882
23 Kostnader för den rättspsykiatriska vården .................. 885
23.1 Direktiven ............................................................................... 885
23.2 Kostnader som sammanhänger med den rättspsykiatriska vården ......................................................... 886 23.2.1 Inledning ................................................................... 886 23.2.2 Den rättspsykiatriska vården, därtill
sammanhängande kostnader och berörda huvudmän ................................................................. 887
23.2.3 Beräknade kostnader för den rättspsykiatriska vården ........................................................................ 887 23.2.4 Regionala och lokala skillnader ............................... 889 23.3 Särskilt om kostnader för som hänför sig till samhällsskyddsaspekter ......................................................... 890 23.4 Slutsatser rörande kostnader ................................................. 891
24 Ekonomiska och andra konsekvenser av utredningens förslag ..................................................................... 893
24.1 Kraven på redovisning av förslagens konsekvenser ............. 893 24.1.1 Kommittéförordningen (1998:1474) och
förordningen (2007:1244) om konsekvensutredning vid regelgivning ................... 893
24.1.2 Vårt uppdrag ............................................................. 894 24.2 Problembeskrivning och målsättning ................................... 894
24.3 Har alternativa lösningar övervägts? ..................................... 895
Innehåll SOU 2012:17
496
24.3.1 Inledning ................................................................... 895 24.3.2 Regleringen av den psykiatriska tvångsvården ....... 895 24.3.3 Frågor som rör psykiskt störda lagöverträdare ...... 897
24.4 Författning eller annan reglering? ......................................... 898 24.5 Vilka berörs av förändringarna i regleringen? ...................... 898 24.5.1 Patientgruppen ......................................................... 898 24.5.2 Hälso- och sjukvården ............................................. 900 24.5.3 Effekter för närstående? ........................................... 901 24.5.4 Rättsmedicinalverket ................................................ 901 24.5.5 Kriminalvården ......................................................... 902 24.5.6 Rättsväsendet ............................................................ 902 24.5.7 Övriga myndigheter ................................................. 904 24.5.8 Staten som huvudman .............................................. 905 24.5.9 Kommunerna ............................................................ 905 24.5.10 Tröskeleffekter vid upphävande av lagen om
rättspsykiatrisk vård? ............................................... 905
24.6 Betydelsen för Sveriges anslutning till Europeiska unionen ................................................................................... 907
24.7 Ekonomiska konsekvenser .................................................... 907 24.7.1 Inledning ................................................................... 907 24.7.2 Förutsättningar och antaganden om inflöde,
vårdtider, platsbehov och kostnader per plats ........ 909
24.7.3 Samhällets kostnader för vårdplatser och platser inom olika åtgärder ................................................... 912 24.7.4 Kostnader för olika huvudmän inom den reformerade psykiatriska tvångsvården ................... 913 24.7.5 Övervältringseffekter? ............................................. 915 24.7.6 Tvångsåtgärdsnämnden och Skyddsåtgärdsmyndigheten ..................................... 916 24.7.7 Andra samhällskostnader ......................................... 920 24.7.8 Sammanfattning av de ekonomiska konsekvenserna av förslaget .................................... 921 24.7.9 Förväntade ekonomiska konsekvenser av en annan lösning i fråga om huvudmannaskap ............ 922 24.7.10 Finansieringsfrågan .................................................. 922 24.8 Betydelser för den kommunala självstyrelsen ...................... 923
24.9 Jämställdheten mellan män och kvinnor ............................... 925
Innehåll
497
24.10 Konsekvenser för den offentliga servicen ............................ 925 24.11 Om ikraftträdande och behovet av informationsinsatser .... 926 24.11.1 Ikraftträdande ........................................................... 926 24.11.2 Behovet av informationsinsatser ............................. 927
25 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser ................ 929
25.1 Ikraftträdande ........................................................................ 929 25.2 Övergångsfrågor .................................................................... 930 25.2.1 Vissa utgångspunkter ............................................... 931 25.2.2 Situationer som behöver regleras särskilt ............... 933
26 Författningskommentar ............................................. 937
26.1 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken ...................... 937 26.2 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken ............... 945
26.3 Förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård ..................... 952 26.4 Förslaget till lag om särskilda skyddsåtgärder .................. 984
26.5 Förslaget till lag om rättspsykiatrisk undersökning ....... 1027 26.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1944:133) om kastrering .......................................................................... 1060
26.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken .................................. 1060 26.8 Förlaget till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare ............. 1060
26.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar ...................................... 1061 26.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom ................................................................... 1061
26.11 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. .............................................. 1061 26.12 Förslaget till lag om ändring i passlagen (1978:302) ...... 1063
Innehåll SOU 2012:17
498
26.13 Förslaget till lag om ändring i polislagen (1984:387) ..... 1064 26.14 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall ......................................... 1064
26.15 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. ...................... 1065 26.16 Förslaget till lag om ändring i läkemedelslagen (1992:859) ......................................................................... 1065
26.17 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade .................. 1066 26.18 Förslaget till lag om ändring i lagen (1996:981) om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård ....................... 1066
26.19 Förslaget till lag om upphävande av lagen (1997:724) om avveckling av specialsjukhus och vårdhem ............... 1067 26.20 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård.............................. 1067
26.21 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:620) om belastningsregister ............................................................ 1068 26.22 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder ................................................................... 1069
26.23 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:1656) om patientnämndsverksamhet m.m. ...................................... 1069 26.24 Förslaget till lag om ändring i lagen (1999:353) om rättspsykiatriskt forskningsregister ................................. 1070
26.25 Förslaget till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453) ......................................................................... 1071 26.26 Förslaget till lag om ändring i lagen (2003:192) om gemensam nämnd inom vård- och omsorgsområdet ...... 1071
26.27 Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716) ......................................................................... 1071
Innehåll
499
26.28 Förslaget till lag om ändring i patientdatalagen (2008:355) ......................................................................... 1072 26.29 Förslaget till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ................................................ 1072
26.30 Förslaget till lag om ändring i fängelselagen (2010:610) ......................................................................... 1074 26.31 Förslaget till lag om ändring i häkteslagen (2010:611) .. 1078
26.32 Förslaget till lag om ändring i patientsäkerhetslagen (2010:659) ......................................................................... 1079 26.33 Förlaget till lag om ändring i delgivningslagen (2010:1932) ....................................................................... 1080
Litteratur- och källförteckning ......................................... 1081
Särskilda yttranden ........................................................ 1091
Bilagor
Bilaga 1 Kommittédirektiv 2008:93 .......................................... 1111 Bilaga 2 Tilläggsdirektiv 2009:93............................................... 1133
Bilaga 3 Tilläggsdirektiv 2010:88............................................... 1137 Bilaga 4 Tilläggsdirektiv 2011:107............................................. 1139
Bilaga 5 Frågeschema avseende otillräknelighet ...................... 1141 Bilaga 6 Ekonomiska konsekvenser av
psykiatrilagsutredningens förslag, Mats Klingvall .... 1143
Psykiskt störda lagöverträdare
503
9 Psykisk störning, brott och ansvar
9.1 Inledning
Regeringen beslutade i maj 1999 att tillkalla en parlamentariskt tillsatt kommitté för att utreda frågor om ansvar och påföljder för psykiskt störda lagöverträdare. Kommittén, som antog namnet Psykansvarskommittén (Ju 1999:08), överlämnade i december 2001 betänkandet Psykisk störning, brott och ansvar (SOU 2002:3) till regeringen. En redogörelse för Psykansvarskommitténs förslag finns i kapitel 5.
Vi har enligt våra direktiv (dir 2008:93) att utgå ifrån att det kommer att genomföras en större reform med utgångspunkt i Psykansvarskommitténs förslag. Vi har därför haft den kommitténs förslag och överväganden som bas för vårt arbete.
Under de cirka tio år som har gått sedan Psykansvarskommittén överlämnade sitt betänkande har det skett både lagändringar på området och förändringar av förhållandena i övrigt i samhället. Detta innebär att Psykansvarskommitténs överväganden och förslag inte i alla delar är helt anpassade efter dagens förhållanden. För att underlätta en kommande lagstiftning har vi därför valt att skriva egna betänkandetexter på de olika områden som Psykansvarskommittén behandlade och som omfattas av vårt uppdrag.
Vid författandet av vår betänkandetext har vi emellertid utgått ifrån Psykansvarskommitténs texter (kap. 3, 6–11 och 13). I dessa har vi gjort nödvändiga uppdateringar och kompletteringar. I texterna presenterar vi våra överväganden och förslag i de frågor som Psykansvarskommittén behandlade och på en del näraliggande områden. Vår avsikt har alltså varit att presentera en sammanhållen och uppdaterad text i de frågor som ingår i vårt uppdrag. Eftersom vår grundsyn på problematiken är densamma som Psykansvarskommitténs stämmer vår text i stora delar överens med kommitténs.
Psykisk störning, brott och ansvar SOU 2012:17
504
Men även om vi alltså har sett som vår uppgift att fullfölja Psykansvarskommitténs arbete argumenterar vi i en del frågor för andra lösningar än de som Psykansvarskommittén stannade för. Delvis har detta, som nyss har framhållits, sin grund i att det har skett förändringar i samhället under de tio år som har gått sedan Psykansvarskommittén presenterade sitt förslag. Men det beror också på att vårt utredningsuppdrag är bredare än det som Psykansvarskommittén hade genom att vi samtidigt gör en översyn av den psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen. Några mera avgörande skillnader mellan förslagen finns dock inte.
För den som vill jämföra vårt förslag med Psykansvarskommitténs finns det en översikt av skillnaderna i avsnitt 16.
I avsnitt 2.3 finns en kort redogörelse för nu gällande strafflagstiftning om psykiskt störda lagöverträdare.
I avsnitt 6 finns en redogörelse för de bestämmelser som gäller i Finland, Norge och Danmark i fråga om krav på tillräknelighet och om olika reaktioner som företas i syfte att förebygga ytterligare lagöverträdelser.
9.2 Historik och frågans tidigare behandling
Uppfattningen att personer som är sinnessjuka (som benämningen då var) bör särbehandlas straffrättsligt är mycket gammal. De äldsta svenska lagbestämmelserna ger emellertid inte någon klar bild av hur de sinnessjuka behandlades i straffrättsligt hänseende. I 1734 års lag berördes de sinnessjukas straffrättsliga ställning ytterst kortfattat och det är omtvistat om regleringen innebar frihet från straffansvar eller om sinnestillståndet kunde räknas som en förmildrande omständighet.
I början av 1800-talet ändrades de sinnessjukas straffrättsliga ställning på ett genomgripande sätt. När legalitetsprincipen fick genomslag inom straffrätten kom området för frihet från straff att anges direkt i lagtexten. Detta var bakgrunden till att bestämmelserna om tillräknelighet (5 kap. 5 § SL) och förminskad tillräknelighet (5 kap. 6 § SL) kom till.
År 1945 genomfördes efter ett förslag från Strafflagberedningen (SOU 1942:59) en förändring av tillräknelighetsbestämmelserna. Denna innebar bl.a. att det infördes ett krav på orsakssamband mellan sinnestillståndet och gärningen för att straffriförklaring skulle kunna ske.
SOU 2012:17 Psykisk störning, brott och ansvar
505
Strafflagberedningen föreslog i sitt slutbetänkande (SOU 1956:55) bl.a. att straffriförklaringarna skulle avskaffas. Anledningen till detta var att beredningen ansåg att tillräknelighetsläran hade spelat ut sin roll. I stället skulle de psykiskt störda lagöverträdarna, om ett vårdbehov förelåg, dömas till vård på sinnessjukhus eller till öppen psykiatrisk vård. Individualpreventiva skäl skulle vara avgörande för om en sådan vårdåtgärd skulle komma till stånd. Beredningen föreslog också att de psykiskt störda lagöverträdarna inte skulle kunna dömas till fängelse samt att det även i övrigt skulle finnas inskränkningar beträffande påföljdsvalet för dem.
I propositionen till BrB (prop. 1962:10, del C, s. 95 ff.) godtog departementschefen Strafflagsberedningens förslag att slopa straffriförklaringarna. Tillräknelighetsläran kom därmed formellt att avskaffas. Den kom dock i realiteten – genom fängelseförbudet och institutet fri från påföljd – att flyttas över till påföljdsledet. Domstolen skulle nämligen förordna om en brottspåföljd, överlämnande till vård enligt sinnessjuklagen, för de lagöverträdare som bedömdes som sinnessjuka, sinnesslöa eller som omfattades av det s.k. jämställdhetsbegreppet
1
och var i behov av vård. I samband med att
LSPV trädde i kraft år 1967 ändrade brottspåföljdens namn till överlämnande till sluten psykiatrisk vård.
2
Förslag från den s.k. Bexeliuskommittén
3
i betänkandet Psykiskt
störda lagöverträdare (SOU 1977:23), från Socialberedningen i betänkandet Psykiatrin, tvånget och rättssäkerheten (SOU 1984:64) och i en promemoria utarbetad inom Justitiedepartementet under 1970- och 1980-talen ledde fram till den reform när det gäller psykiskt störda lagöverträdare som trädde i kraft år 1992. Reformen innebar att BrB:s påföljdsbestämningsregler avseende psykiskt störda lagöverträdare fick en ny utformning. Samtidigt trädde en ny lagstiftning om psykiatrisk tvångsvård i kraft. En viktig förändring var att samma begrepp avseende psykisk störning infördes i BrB och i tvångsvårdslagstiftningen. I BrB:s reglering av lagöverträdare med psykiska avvikelser angavs tidigare att straffrättslig särbehandling skulle ske av den som led av ”sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom”. Denna beskrivning av
1 Av jämställdhetsbegreppet omfattades de som led av en själslig abnormitet som var så djupgående att den måste anses jämställd med sinnessjukdom. 2 Tidigare fanns även påföljden överlämnande till öppen psykiatrisk vård. Den avskaffades emellertid år 1988. 3 1971 års utredning om behandling av psykiskt avvikande.
Psykisk störning, brott och ansvar SOU 2012:17
506
den kategori som skulle särbehandlas ersattes vid 1992 års reform med samlingsbegreppet ”allvarlig psykisk störning”.
Det bör nämnas att 1992 års reform också innebar att den s.k. särskilda utskrivningsprövningen infördes. Systemet innebär att det beträffande vissa allvarligt psykiskt störda lagöverträdare ligger på förvaltningsdomstol att avgöra om den rättspsykiatriska vården ska upphöra.
Straffansvarsutredningen (Ju 1994:04) föreslog i sitt betänkande Straffansvarets gränser (SOU 1996:185) att en tillräknelighetsreglering skulle återinföras i svensk rätt. Utredningen föreslog också att fängelseförbudet i 30 kap. 6 § BrB och påföljden överlämnande till rättspsykiatrisk vård skulle avskaffas. Den som har begått en gärning under påverkan av en allvarlig psykisk störning men som anses kunna ta ett straffrättsligt ansvar (dvs. var tillräknelig vid gärningen) ska enligt förslaget fällas till ansvar för brott och dömas till straff eller andra påföljder på i princip samma sätt som andra lagöverträdare. Enligt utredningens förslag ska den som har begått gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning och som är i behov av vård, men fri från straffrättsligt ansvar till följd av bristande ansvarsförmåga eller bristande uppsåt, av brottmålsdomstolen kunna dömas till rättspsykiatrisk vård som särreaktion. Vården ska kunna förenas med särskilda restriktioner vad gäller permissioner och frigång om det behövs för att behovet av samhällsskydd ska kunna tillgodoses. Ingen ska dock, enligt förslaget, kunna hållas kvar i rättspsykiatrisk vård som inte längre har ett medicinskt vårdbehov som påkallar sluten vård.
Om samhällsskyddet gör sig särskilt starkt gällande innebär Straffansvarsutredningens förslag att förvaltningsdomstol, under vissa begränsade förutsättningar, ska kunna besluta om s.k. samhällsskyddsåtgärder när det inte längre finns förutsättningar för fortsatt rättspsykiatrisk vård. I de fall där något vårdbehov inte finns men behovet av samhällsskydd gör sig särskilt starkt gällande ska också brottmålsdomstolen, under samma begränsade förutsättningar, direkt kunna besluta om en samhällsskyddsåtgärd. Åtgärderna ska enligt förslaget kunna äga rum såväl i slutna former som genom kontrollåtgärder när gärningsmannen befinner sig ute i samhället. De är i princip tidsobestämda, men ska omprövas kontinuerligt av domstol.
Den som har begått gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning, men som anses kunna ta ett straffrättsligt ansvar, ska enligt Straffansvarsutredningens förslag fällas till ansvar. Är det inte möjligt att bestämma påföljden till något annat än fängelse ska
SOU 2012:17 Psykisk störning, brott och ansvar
507
den dömde, så länge vårdbehovet kvarstår, verkställa straffet genom rättspsykiatrisk vård. Finns det vid tidpunkten för villkorlig frigivning fortfarande behov av vård och finns det till följd av den psykiska störningen en påtaglig risk för fortsatt brottslighet ska förvaltningsdomstol, under vissa begränsade förutsättningar, kunna besluta att den dömde direkt efter frigivningen ska genomgå rättspsykiatrisk vård med särskilda restriktioner. Finns det inget vårdbehov men är det särskilt påkallat med hänsyn till behovet av samhällsskydd ska förvaltningsdomstol i stället, under i övrigt samma begränsade förutsättningar, kunna besluta om samhällsskyddsåtgärder.
Även Psykansvarskommittén föreslog i sitt tidigare nämnda betänkande Psykisk störning, brott och ansvar (SOU 2002:3) att tillräknelighet eller ansvarsförmåga åter ska bli ett krav för straffrättsligt ansvar samt att fängelseförbudet och påföljden överlämnande till rättspsykiatrisk vård ska avskaffas. Enligt förslaget ska normala regler om påföljdsbestämning i princip gälla psykiskt störda lagöverträdare som döms för brott. Vårdbehovet för de som inte uppfyller kravet på tillräknelighet och för de psykiskt störda lagöverträdare som döms till fängelse ska enligt förslaget tillgodoses enligt reglerna i HSL eller LPT.
Psykansvarskommittén föreslog också att en särskild form av reaktion, benämnd samhällsskyddsåtgärder, ska införas i det straffrättsliga systemet för mycket allvarliga gärningar som har riktat sig mot eller medfört fara för någon annans liv eller hälsa och där det finns en påtaglig risk för återfall i allvarliga integritetskränkande handlingar.
Som ett led i den fortsatta beredningen av frågan om straffansvar för psykiskt störda lagöverträdare gavs en utredare år 2005 i uppdrag att biträda Justitiedepartementet med en översyn av bestämmelserna om ingripanden mot psykiskt störda lagöverträdare i vissa fall. Enligt uppdraget skulle utredaren lämna förslag till en ändrad reglering av ingripanden mot psykiskt störda lagöverträdare dels när gärningsmannen lider av en allvarlig psykisk störning vid brottet men inte vid tidpunkten för domstolens prövning, dels när gärningsmannen döms till rättspsykiatrisk vård men ingripandet inte står i ett adekvat förhållande till brottets svårhet.
Mot bakgrund av den promemoria som utredaren överlämnade, Påföljder för psykiskt störda lagöverträdare (Ds 2007:5), föreslog
Psykisk störning, brott och ansvar SOU 2012:17
508
regeringen
4
en begränsad reform av påföljdsregleringen för allvar-
ligt psykiskt störda lagöverträdare. Reformen innebar att det förbud
mot att döma till fängelse som gällde när brott hade begåtts under
påverkan av en allvarlig psykisk störning (30 kap. 6 § BrB) ändrades till en presumtion för att annan påföljd än fängelse ska väljas. Fängelse får dock dömas ut om det finns synnerliga skäl. Vid bedömningen av om det finns sådana skäl ska det beaktas om brottet har ett högt straffvärde, om den tilltalade saknar eller har ett begränsat behov av psykiatrisk vård, om den tilltalade i anslutning till brottet själv har vållat sitt tillstånd genom rus eller på något annat liknande sätt samt omständigheterna i övrigt.
Enligt förarbetena
5
ska det, för att det ska anses föreligga
synnerliga skäl för fängelse, i princip krävas att brottets straffvärde motsvarar fängelse i fyra år eller mer och att den tilltalade saknar behov av psykiatrisk vård eller endast har ett begränsat sådant behov. Det kan t.ex. vara fallet när ett mycket allvarligt brott har begåtts under påverkan av ett hastigt övergående psykostillstånd. En annan situation där det kan finnas synnerliga skäl för fängelse är när den tilltalade i anslutning till brottet själv har vållat sitt tillstånd genom rus eller på något annat liknande sätt. Synnerliga skäl kan i det fallet föreligga trots att straffvärdet understiger riktvärdet fängelse fyra år.
I samband med att fängelseförbudet ändrades till en presumtion mot fängelse bedömde lagstiftaren
6
att det var nödvändigt att ställa
upp vissa nya absoluta begränsningar för användningen av fängelse. Ett undantag från möjligheten att döma till fängelse gjordes därför avseende de mest psykiskt störda lagöverträdarna. Enligt regeringen lämpade sig den krets som enligt Psykansvarskommitténs förslag skulle anses otillräkneliga väl för att ringa in den grupp av psykiskt störda lagöverträdare som aldrig bör kunna dömas till fängelse. Även om formuleringen enligt Psykansvarskommitténs förslag hade utformats för att avgränsa det straffrättsliga ansvaret ansåg regeringen alltså att den kunde ligga till grund för det absoluta fängelseförbudet.
Undantaget avgränsades därmed på så sätt att möjligheten att döma till fängelse inte omfattar de lagöverträdare som till följd av en allvarlig psykisk störning har saknat förmåga att inse gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt.
4Prop. 2007/08:97, Påföljder för psykiskt störda lagöverträdare. 5Prop. 2007/08:97, s. 39 f. 6Prop. 2007/08:97, s. 24 ff.
SOU 2012:17 Psykisk störning, brott och ansvar
509
Fängelseförbudet gäller t.ex. om den tilltalade till följd av en akut psykos har haft en bristande realitetsvärdering som har varit avgörande för hans eller hennes förståelse av gärningen. Undantaget gäller emellertid inte om den tilltalade har vållat sin bristande förmåga genom rus eller på något annat liknande sätt. Lagändringarna trädde i kraft den 1 juli 2008.
I samband med ändringen av bestämmelsen i 30 kap. 6 § BrB infördes också ett tillägg till 29 kap. 3 § första stycket andra punkten BrB som innebär att det som en förmildrande omständighet vid bedömningen av straffvärdet ska beaktas om den tilltalade till följd av en allvarlig psykisk störning har haft starkt nedsatt förmåga att inse gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt. Efter en lagändring
7
den 1 juli 2010 krävs det inte
längre att den tilltalades förmåga har varit starkt nedsatt, för att bestämmelsen ska vara tillämplig.
Regeringen bedömde
8
i samband med lagändringen år 2008 att
det finns ett behov av att genomgripande reformera regleringen avseende allvarligt psykiskt störda personer som har begått brott. Dock ansåg regeringen att det då inte fanns förutsättningar att genomföra en reform av den omfattning och inriktning som Psykansvarskommittén hade föreslagit, eftersom flera av de frågor som kommittén hade behandlat skulle kräva fortsatta överväganden. I stället valde regeringen alltså att genomföra en begränsad lagändring i syfte att öka flexibiliteten vid påföljdsbestämningen när en gärning har begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning. Förslagen utformades med utgångspunkt i att de inte skulle försvåra ett framtida genomförande av en större reform.
9.3 Behovet av en reform
9.3.1 Problem med nuvarande ordning
Den straffrättsliga regleringen avseende psykiskt störda lagöverträdare har under årens lopp utsatts för kritik från olika håll. I detta kapitel görs en kortfattad inventering och beskrivning av de problem som det handlar om. I stora drag kan de mera principiella frågorna systematiskt delas upp i tre olika undergrupper som anknyter till de intressen eller aspekter som alltid gör sig gällande när man över-
7Prop. 2009/10:147, Skärpta straff för allvarliga våldsbrott m.m. 8Prop. 2007/08:97, s. 15 f.
Psykisk störning, brott och ansvar SOU 2012:17
510
väger hur man straffrättsligt ska hantera psykiskt störda lagöverträdare, nämligen vårdbehov, straffrättsligt ansvar och skydd mot
fortsatt allvarlig brottslighet. Undergrupperna benämns därför vård-
frågor, straffrättsliga frågor och skyddsfrågor.
9.3.2 Vårdfrågor
Vårdfrågorna gäller dels etiska konflikter i vården, dels risken för att vårdbehovet inte tillgodoses för lagöverträdare som behöver vård.
Följande problem har särskilt uppmärksammats avseende vården av psykiskt störda lagöverträdare.
Systemet med särskild utskrivningsprövning medför att personer kan hållas kvar i sluten vård trots att sådan vård inte behövs av medicinska skäl eller att någon adekvat vård inte står till buds. Detta ger upphov till etiska konflikter i vården. Den rättspsykiatriska vården riskerar att bli en form av maskerad förvaring där psykiatrin används för andra syften än vård och behandling. En sådan ordning står i strid med den s.k. Hawaiideklarationen
9
som slår fast att en
psykiatriker inte får medverka i tvångsmässig psykiatrisk vård av personer som inte är psykiskt sjuka.
Ett annat problem rör de som är intagna i kriminalvårdsanstalt och som har psykiska problem. Kriminalvårdens möjligheter att ge dessa personer vård är begränsade och det är också svårt att i den allmänna sjukvården fullt ut tillgodose de behov som intagna inom kriminalvården har.
Ett tredje vårdproblem gäller skillnaderna mellan de som döms till rättspsykiatrisk vård och de som döms till fängelse. Det nuvarande systemet innebär – beträffande de som har begått grova brott – att stora skillnader görs mellan å ena sidan de som anses lida av en allvarlig psykisk störning (och som döms till vård) och å andra sidan de som bedöms inte ha en störning av den graden, men som ändå kan ha behov av vård i ungefär samma utsträckning (och som döms till fängelse). De förstnämnda har i regel väsentligt bättre möjligheter att få vård än de sistnämnda som för övrigt ofta får långa fängelsestraff.
Det kan också konstateras att personer som döms till överlämnande till rättspsykiatrisk vård för förhållandevis mindre allvarlig
9 Hawaiideklarationen är en internationell deklaration med etiska riktlinjer med minimikrav för behandlingen av personer med psykisk störning. Deklarationen antogs år 1977 av Världspsykiatriska föreningen (World Psychiatric Association). Hawaiideklarationen uppdaterades år 1996 genom Madriddeklarationen, se avsnitt 2.5.9.
SOU 2012:17 Psykisk störning, brott och ansvar
511
brottslighet inte sällan vårdas under mycket långa tider och till stora kostnader. Det kan också beträffande denna kategori sättas i fråga om det nuvarande systemet medför att vårdbehovet tillgodoses på ett ändamålsenligt sätt.
9.3.3 Straffrättsliga frågor
Flera av de straffrättsliga problemen hänger samman med bestämmelsen i 30 kap. 6 § BrB. Bestämmelsen var tidigare utformad som ett fängelseförbud, vilket innebar att påföljden inte fick bestämmas till fängelse om någon hade begått ett brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning. Numera innebär bestämmelsen att det finns en presumtion för att en annan påföljd än fängelse ska väljas i dessa fall men att rätten får döma till fängelse om det finns synnerliga skäl. Förbudet mot att döma till fängelse finns dock kvar om den tilltalade till följd av den allvarliga psykiska störningen har saknat förmåga att inse gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt. Detta gäller dock inte om den tilltalade har vållat sin bristande förmåga genom rus eller på något annat liknande sätt.
Det tidigare s.k. fängelseförbudet i 30 kap. 6 § BrB kunde leda till otillfredsställande resultat då det ibland var svårt att döma till en tillräckligt ingripande påföljd, särskilt om brottet var allvarligt. Påföljden kunde ju inte bestämmas till fängelse för den som hade begått ett brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning. Påföljden kunde inte heller bestämmas till rättspsykiatrisk vård om den som hade begått brottet inte led av en allvarlig psykisk störning när han eller hon skulle dömas. Detta skulle kunna leda till att de enda påföljder som skulle kunna komma i fråga även för mycket allvarliga brott, t.ex. mord, var villkorlig dom eller skyddstillsyn.
Med nu gällande lydelse av bestämmelsen i 30 kap. 6 § BrB har en av svagheterna med BrB:s ursprungliga system för hantering av psykiskt störda lagöverträdare avhjälpts. Fängelse kan numera dömas ut även när brottet har begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning om det finns synnerliga skäl. Vid bedömningen av om det finns sådana skäl ska rätten beakta bl.a. om brottet har ett högt straffvärde och om den tilltalade saknar eller har ett begränsat behov av psykiatrisk vård. Detta innebär att fängelse t.ex. kan dömas ut om ett mycket allvarligt brott har begåtts under påverkan av ett hastigt övergående psykostillstånd.
Psykisk störning, brott och ansvar SOU 2012:17
512
Ett problem med den nuvarande regleringen är dock fortfarande att en person som vid gärningstillfället var akut psykotisk och vars uppfattning om sakförhållandena helt saknade förankring i verkligheten ändå kan vara straffrättsligt ansvarig. Detta är knappast rimligt, även om han eller hon skulle kunna anses ha uppsåt till sin gärning. Ett exempel är att någon felaktigt tror att han eller hon befinner sig i krig men förstår att den handling som han eller hon utför innebär att en människa attackeras. Däremot kan det naturligtvis i en sådan situation finnas skäl att tillgripa andra åtgärder än straff, nämligen sådana som grundas på vårdbehov eller på behov av skydd mot fortsatt allvarlig brottslighet.
Det tidigare fängelseförbudet i 30 kap. 6 § BrB innebar att det inte var möjligt att döma en allvarligt psykiskt störd lagöverträdare till villkorlig dom eller skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst, eftersom avsikten är att dessa påföljdskombinationer ska tillämpas endast i de fall domstolen annars, med hänsyn till främst brottslighetens art eller den tilltalades tidigare brottslighet, skulle ha dömt till fängelse. Detta gällde även för skyddstillsyn i kombination med kontraktsvård, trots att kontraktsvård skulle kunna vara en lämplig påföljd för vissa psykiskt störda lagöverträdare. En dom på skyddstillsyn kunde då inte undanröjas eftersom ett fängelsestraff inte kunde dömas ut i stället. När det gäller föreskrift om samhällstjänst eller behandlingsplan har det med införandet av möjligheten att döma allvarligt psykiskt störda lagöverträdare till fängelse getts en möjlighet, även om den får betraktas som mer teoretisk än praktisk, att i vissa fall döma lagöverträdare som har begått brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning till kontraktsvård eller till en samhällstjänstpåföljd. Denna möjlighet finns dock inte i de fall det fortfarande råder ett fängelseförbud enligt 30 kap. 6 § BrB, dvs. då den tilltalade till följd av den allvarliga psykiska störningen har saknat förmåga att inse gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt.
Ett annat straffrättsligt problem är att det finns en risk för att domstolarna vid uppsåtsbedömningarna i mål med psykiskt störda lagöverträdare alltför lätt anser att uppsåtsrekvisitet är uppfyllt, trots att det i ett sådant fall kan vara särskilt svårt att göra den bedömningen. Orsaken kan vara att det vid en fällande dom blir möjligt att överlämna till rättspsykiatrisk vård, medan det vid en frikännande dom inte ges möjlighet till vare sig vård eller åtgärder som grundas på intresset av skydd mot fortsatt allvarlig brottslighet. Förfaringssättet har visst stöd i förarbetena till BrB. Vi har
SOU 2012:17 Psykisk störning, brott och ansvar
513
dock inte underlag för att säga att domstolarna verkligen tar alltför lätt på uppsåtsbedömningen i dessa fall.
Ytterligare ett straffrättsligt problem gäller frågan om proportionalitet. I vissa fall framstår påföljderna för psykiskt störda lagöverträdare som oproportionerliga i förhållande till brottets straffvärde. Det kan leda till att psykiskt störda snabbt kommer ut i samhället efter att ha begått och fällts till ansvar för grova brott eller att de blir föremål för omfattande frihetsinskränkningar vid mindre allvarlig brottslighet.
Ett annat straffrättsligt problem gäller de lagöverträdare som har en funktionsnedsättning i form av en utvecklingsstörning eller neuropsykiatriska störningar, t.ex. autism och autismliknande tillstånd. De kan dömas till fängelse trots att detta knappast är rimligt med hänsyn till deras personliga förhållanden. Deras särskilda behov av stöd och hjälp uppmärksammas sedan inte alltid inom Kriminalvården och kunskapen om deras störningar kan vara bristfällig. Det händer också att de lagöverträdare som har en funktionsnedsättning i form av en utvecklingsstörning överlämnas till rättspsykiatrisk vård, trots att de inte har något psykiatriskt vårdbehov.
Slutligen bör bland de straffrättsliga problemen nämnas att Sveriges regler om ansvarsprövning av psykiskt störda skiljer sig från så gott som alla andra jämförbara länders system. Sverige är i stort sett ensamt om att inte ha ett krav på tillräknelighet som brottsförutsättning. Utöver att detta förhållande allmänt sett manar till eftertanke, kan det försvåra ett ökat internationellt samarbete på straffrättens område.
9.3.4 Skyddsfrågor
Skyddsfrågorna avser de problem som är knutna till behoven av och möjligheterna att ordna med ett skydd mot personer som på grund av sitt psykiska tillstånd har en hög benägenhet att återfalla i allvarliga brott som riktar sig mot liv eller hälsa. I det sammanhanget bör det betonas att varje diskussion om ingripanden som grundar sig på denna skyddsaspekt med nödvändighet är förknippad med svåra etiska och rättsstatliga överväganden om i vilken utsträckning och på vilket beslutsunderlag som staten har rätt att beröva någon friheten eller att tillgripa andra frihetsinskränkande åtgärder i (delvis) preventivt syfte.
Psykisk störning, brott och ansvar SOU 2012:17
514
Ett problem med det nuvarande systemet är emellertid att det, för att skyddsaspekten ska tillmätas självständig betydelse när en brottspåföljd bestäms, krävs såväl att den tilltalade fälls till ansvar som att påföljden bestäms till rättspsykiatrisk vård och att denna i sin tur förenas med särskild utskrivningsprövning. Är någon av dessa förutsättningar inte uppfylld finns det alltså i dag vid påföljdsbestämningen inte någon möjlighet att beakta intresset av skydd mot fortsatt allvarlig brottslighet från den tilltalades sida. Den som har begått en allvarlig våldshandling och som bedöms vara farlig, men som på grund av sitt psykiska tillstånd inte kan fällas till ansvar, kan således inte tas om hand trots att det finns ett skyddsbehov.
En situation då behovet av skydd mot fortsatt allvarlig brottslighet dock ska beaktas är när det ska prövas om ett fängelsestraff på livstid ska omvandlas till fängelse på viss tid. Domstolen ska då beakta bl.a. om det finns risk för att den dömde återfaller i brottslighet av allvarligt slag. En annan situation då en sådan risk genom praxis torde beaktas är när livstids fängelse omvandlas till ett tidsbestämt straff genom nåd (12 kap. 9 § RF). I övrigt saknas det – vid sidan av den särskilda utskrivningsprövningen – i nu gällande lagstiftning möjligheter att beakta behovet av skydd.
Ett annat skyddsproblem gäller vårdtidernas längd. En person som har begått ett allvarligt brott och som döms till påföljden överlämnande till rättspsykiatrisk vård kan i enstaka fall komma att friskförklaras efter kort tid och på så sätt komma ut i samhället igen. Detta upplevs av många som otillfredsställande från skyddssynpunkt. Vårdtiderna vid mindre allvarlig brottslighet anses dock generellt sett vara längre än de fängelsestraff som döms ut för motsvarande brott.
9.3.5 Vissa andra frågor
Utöver de olika typer av problem som nämnts under avsnitt 9.3.2– 9.3.4 finns också en del praktiska tillämpningsproblem. Ett sådant är att uppföljningen av de som överlämnas till rättspsykiatrisk vård är dålig. Också registerföringen verkar fungera mindre bra. Ytterligare ett praktiskt problem är att det råder brist på såväl allmän- som rättspsykiatriker, eftersom alltför få nya utbildas samtidigt som erfarna psykiatriker går i pension.
SOU 2012:17 Psykisk störning, brott och ansvar
515
9.3.6 Slutsats
Som framgår av problembeskrivningen finns det alldeles klart ett behov av att ändra bestämmelserna rörande psykiskt störda lagöverträdare. Behovet av förändring finns på flera olika plan. Det gäller särskilt ansvarsprövningen, påföljdsbestämningen, skyddet mot fortsatta allvarliga våldshandlingar och vården. Ett nytt system måste också bättre än det nuvarande tillgodose grundläggande krav på humanitet, rättvisa, rättssäkerhet, förutsebarhet och proportionalitet. De närmare utgångspunkter som bör gälla för en reform på området beskrivs i nästa avsnitt.
9.4 Utgångspunkter för ett reformerat system
Vår bedömning: Ett reformerat regelsystem för psykiskt störda
lagöverträdare bör utformas utifrån följande allmänna utgångspunkter.
-
Behov av psykiatrisk vård ska tillgodoses oberoende av vilken påföljd som bestäms eller åtgärd som beslutas i det enskilda fallet.
-
Val av påföljder, verkställighetsformer och andra åtgärder ska styras av situationens krav och behov och inte av kostnadshänsyn.
-
Pågående vård och andra åtgärder från samhällets sida ska vägas in vid bedömningen av om det straffrättsliga systemet behöver användas.
-
De allmänna principerna för straffmätning och påföljdsval bör i högre grad än i dag styra och sätta upp ramarna för det straffrättsliga ingripandet.
-
En ökad fokusering bör ske på ansvarsledet genom att skuldprincipen tillåts få ett större genomslag vid själva ansvarsprövningen.
-
Skyddet mot fortsatta allvarliga våldshandlingar från den tilltalades sida bör särskilt beaktas.
-
Tydliga skillnader bör så långt det är möjligt göras mellan omständigheter som rör straffrättsligt ansvar och sådana som
Psykisk störning, brott och ansvar SOU 2012:17
516
avser vårdbehov och samhällets behov av skydd mot fortsatta allvarliga våldshandlingar från den tilltalades sida.
-
Medvetenhet om svårigheterna att skapa ett perfekt system bör leda till en strävan mot flexibla men ändå robusta lösningar.
9.4.1 Inledning
Ett reformerat system för den straffrättsliga hanteringen av psykiskt störda lagöverträdare måste vara logiskt, robust och enkelt i sin utformning samtidigt som det ska syfta till att lösa eller i vart fall minimera de problem som vi har redogjort för i avsnitt 9.3. I det följande behandlas vilka allmänna utgångspunkter som bör gälla för det reformerade systemet.
9.4.2 Mer vård där det behövs
Vår bedömning: Behovet av psykiatrisk vård ska tillgodoses
oberoende av vilken påföljd eller annan åtgärd som bestäms i det enskilda fallet.
Ett reformerat system måste tillgodose vårdbehovet oberoende av vilken straffrättslig reaktion som följer på brottet. Många som döms för brott, främst vålds- och sexualbrott, är i behov av psykiatrisk vård. Samtidigt finns det problem med många psykiskt störda lagöverträdare i fängelserna. Berättigade krav på humanitet och billighet
10
talar starkt för att gärningsmannens behov av vård måste få
betydelse för hur påföljden verkställs. Också brottspreventiva skäl talar för detta. Vård bör ges utifrån behovet av vård efter en ändamålsenlig psykiatrisk bedömning och inte vara beroende av vilken påföljd som har dömts ut i det enskilda fallet. Vårdbehovet ska med andra ord påverka hur påföljden verkställs. En sådan ordning ger goda möjligheter att beakta även vårdbehov som uppkommer under själva verkställigheten.
Däremot bör i princip vårdbehovet inte påverka själva valet av påföljd. Domstolens påföljdsval bör i stället, liksom för övriga grup-
10 Billighet är en term som används i juridiska sammanhang i betydelsen rättmätig, rättvis, rättfärdig eller rimlig i det enskilda fallet.
SOU 2012:17 Psykisk störning, brott och ansvar
517
per av lagöverträdare, styras av brottets straffvärde och art och om det är fråga om återfall i brott (se 30 kap. 4 § BrB), låt vara att en psykisk störning ibland kan påverka en gärnings straffvärde (se 29 kap. 3 § 2 BrB). Domstolens roll blir med ett sådant system mera renodlad i den meningen att påföljdsbestämningen avseende psykiskt störda lagöverträdare följer normala regler, medan beslut om att vård ska komma till stånd kan grundas på en medicinsk bedömning utan hänsyn till eventuella motstående straffrättsliga intressen. De medicinska bedömningarna bör få omedelbar betydelse både för när vården ska inledas och när den ska upphöra inom de ramar som den valda påföljden eller den beslutade åtgärden sätter upp. Kvarstår vårdbehovet när den reaktion eller åtgärd som gärningen har föranlett ska upphöra bör behovet av fortsatt vård bedömas enligt den allmänna vårdlagstiftningen i HSL eller enligt den av oss föreslagna nya psykiatriska tvångsvårdslagen.
9.4.3 Ett humanare reaktionssystem
Vår bedömning: Pågående vård och andra åtgärder ska vägas in
vid bedömningen av om det straffrättsliga systemet behöver användas.
Ett reformerat system måste präglas av humanitet och billighet
11
.
Om den psykiskt störde redan är föremål för den vård som anses krävas och det inte finns något väsentligt intresse av skydd mot fortsatta allvarliga våldshandlingar från gärningsmannens sida, bör man i stor utsträckning kunna avhålla sig från att använda det straffrättsliga systemet eller besluta om andra åtgärder. I det sammanhanget är det viktigt att analysera och överväga i vilka fall åtalsunderlåtelse kan meddelas och när icke-frihetsberövande påföljder kan väljas med hänvisning till att andra åtgärder redan har vidtagits beträffande gärningsmannen.
11 Se not 10.
Psykisk störning, brott och ansvar SOU 2012:17
518
9.4.4 Ett mer ändamålsenligt reaktionssystem
Vår bedömning: Val av påföljder och andra åtgärder ska styras
av situationens krav och behov och inte av kostnadshänsyn.
I ett reformerat system bör naturligtvis eftersträvas effektiva reaktioner och andra åtgärder i den meningen att de ska kunna verkställas eller genomföras på ett ändamålsenligt sätt. Val av påföljder och andra åtgärder ska styras av situationens krav och behov och inte av kostnadshänsyn. Rollfördelningen mellan inblandade aktörer måste vara tydlig och ändamålsenlig samt präglad av konsekvens. Frågan om sambandet mellan utförandet, kostnadsansvaret och finansieringen av verkställigheten av olika straffrättsliga reaktioner eller andra åtgärder avseende psykiskt störda lagöverträdare kommer här i blickpunkten. En klarare rollfördelning mellan allmänna domstolar, förvaltningsdomstolar, den medicinska professionen, Kriminalvården och andra myndigheter bör även i övrigt eftersträvas. Man bör försöka skapa effektiva och kostnadsneutrala reaktioner och åtgärder där man undviker ekonomiska tröskeleffekter som beror på vem som har ansvaret för kostnaderna.
9.4.5 Mera proportionalitet och förutsebarhet
Vår bedömning: De allmänna principerna för straffmätning och
påföljdsval bör i högre grad än i dagens system styra och sätta upp ramarna för det straffrättsliga ingripandet.
I det reformerade systemet bör det eftersträvas att de allmänna principerna för straffmätning och påföljdsval i högre grad än i dag styr och sätter upp ramarna för det straffrättsliga ingripandet i de fall gärningsmannen döms till straffrättsligt ansvar. En sådan ordning främjar berättigade krav på förutsebarhet, rättslig likabehandling och proportionalitet. En följd av detta blir att ju svårare brottet är desto mer ingripande blir också påföljden.
Om påföljderna på detta sätt styrs huvudsakligen av hur allvarligt brottet är, undviks sannolikt många av de problem som kan uppkomma i det nuvarande systemet. Det gäller t.ex. sådana för det allmänna rättsmedvetandet stötande, men helt ovanliga, fall där någon relativt snart efter ett grovt vålds- eller sexualbrott, som han
SOU 2012:17 Psykisk störning, brott och ansvar
519
eller hon har lagförts för, blir utskriven från vården och därmed har verkställt den ådömda påföljden.
9.4.6 En verklig och etiskt försvarbar ansvarsprövning
Vår bedömning: Skuldprincipen bör få ett större genomslag vid
själva ansvarsprövningen.
Ett större utrymme för allmänna regler för påföljdsbestämning för psykiskt störda lagöverträdare bör kopplas till en starkare fokusering på ansvarsledet. I de fåtal fall där gärningsmannens sinnestillstånd har varit sådant att förmågan att förstå verkligheten eller att kontrollera handlandet har varit så nedsatt, att det inte framstår som etiskt försvarbart att över huvud taget ålägga något straffrättsligt ansvar, bör något sådant inte heller dömas ut. Essensen i den för moderna rättsstater så viktiga skuldprincipen är att endast den som kan rå för sin gärning ska hållas ansvarig och straffas för denna.
Om skuldprincipen tillåts få ett större genomslag och ansvarsledet därigenom får ökad tyngd även för psykiskt störda lagöverträdare, skulle det medföra en solidare och mer etiskt försvarbar grund för den straffrättsliga hanteringen av denna grupp. Den fråga som i det sammanhanget kommer i fokus är om ett krav på tillräknelighet bör införas i svensk rätt. Av intresse i detta sammanhang är att en gärningsman, som utan att vara psykiskt störd men av någon annan anledning är tillfälligt sinnesförvirrad i gärningsögonblicket, redan enligt dagens system ofta går fri från ansvar. Man kan med rätta fråga sig varför det bara är denna kategori personer som ska särbehandlas.
9.4.7 Skyddet mot fortsatta allvarliga våldshandlingar från den tilltalades sida
Vår bedömning: Behovet av skydd mot fortsatta allvarliga
våldshandlingar från den tilltalades sida bör särskilt beaktas vid allvarliga våldshandlingar.
Psykisk störning, brott och ansvar SOU 2012:17
520
Frågan om och i så fall på vilket sätt som intresset av skydd ska tillåtas påverka hanteringen av psykiskt störda lagöverträdare är komplicerad och förknippad med svåra etiska konflikter. Man kan emellertid inte bortse från att det i vissa fall kan behövas ett skydd mot fortsatta allvarliga våldshandlingar från den tilltalades sida. Det finns alltså ibland ett legitimt intresse av att kunna ta hänsyn till skyddsaspekten.
Problemet är att det gäller att finna en etiskt godtagbar avvägning mellan å ena sidan kraven på skydd och å andra sidan berättigade krav på att samhällets ingripande så långt möjligt ska stå i proportion till gärningen. Den osäkerhet som alltid ligger i att bedöma en persons framtida beteende måste tas med i beräkningen. Bedömningar om risk för återfall är i det sammanhanget inget undantag. Ingripanden som grundas på skyddsskäl måste framstå som legitima och rättvisa, även om de präglas av viss osäkerhet.
En utgångspunkt måste därför vara att skyddsintresset ska vara väsentligt för att det ska få legitimera att skyddsåtgärder vidtas. Ett grundkrav bör då vara att den tilltalade har begått allvarliga gärningar av särskilt integritetskränkande slag, dvs. i princip sådana som har riktat sig mot eller medför fara för någons liv eller hälsa. Ett genomslag för skyddsaspekten torde nämligen i högre grad kunna försvaras vid risk för återfall i grova våldshandlingar. En fråga som vi också måste överväga är hur och i vilken utsträckning som intresset av skydd ska tillåtas påverka valet och verkställigheten av en påföljd.
9.4.8 Ett mera renodlat reaktionssystem
Vår bedömning: Tydliga skillnader bör så långt möjligt göras
mellan omständigheter som rör straffrättsligt ansvar och sådana som avser vårdbehov eller behovet av skydd mot fortsatta allvarliga våldshandlingar från gärningsmannens sida.
I ett reformerat system bör så långt möjligt göras tydliga skillnader mellan omständigheter som rör straffrättsligt ansvar och sådana som avser vårdbehov eller behovet av skydd mot fortsatta allvarliga våldshandlingar från gärningsmannens sida. I viss utsträckning torde risken för etiska och andra konflikter mellan dessa olika aspekter därigenom minska. I andra fall innebär en ökad renodling att man
SOU 2012:17 Psykisk störning, brott och ansvar
521
på ett tydligare sätt än i dagens system uppmärksammar de konflikter som kan finnas, vilket i sin tur bör kunna leda till att en öppen prioritering mellan de olika aspekterna görs. Även om de olika aspekterna till slut på något sätt måste vägas samman, innebär en ökad renodling att systemet blir mera logiskt uppbyggt och enklare att tillämpa.
9.4.9 Svårigheterna att skapa ett perfekt system
Vår bedömning: Svårigheterna att skapa ett perfekt system bör
leda till en strävan mot flexibla men ändå robusta lösningar.
Även om alla de utgångspunkter som nu har angetts följs och var och en på sitt sätt bidrar till att ett reformerat system blir robust, tydligt och ändamålsenligt, kan det inte nog betonas att det knappast är möjligt att skapa ett perfekt system.
Behandlingen av lagöverträdare med brister eller avvikelser i psykiskt hänseende är ett av de svåraste, principiellt viktigaste och mest kontroversiella problemen inom kriminalpolitiken. Problemet består framför allt i att finna en ordning som samtidigt tillgodoser alla de krav på rättvisa, humanitet, skydd mot fortsatta allvarliga våldshandlingar från gärningsmannens sida och andra hänsyn som gör sig gällande.
Problem och vad som uppfattas som upprörande enskilda fall kommer ofrånkomligen att förekomma även efter ett genomförande av vårt förslag. Sannolikt kommer också krav att resas på ytterligare förändringar. Reformarbetet bör därför präglas av ödmjukhet inför de svårigheter som är förknippade med överväganden och reformer på detta område.
9.5 Krav på tillräknelighet för straffrättsligt ansvar
9.5.1 Inledning
Principen att vissa personer bör ges straffrättslig särbehandling på grund av sitt sinnestillstånd har, som har framgått av den historiska beskrivningen i avsnitt 9.2, gällt sedan lång tid både i vårt land och i andra länder. Ett av skälen för en straffrättslig särreglering för psykiskt störda lagöverträdare har att göra med de grundläggande
Psykisk störning, brott och ansvar SOU 2012:17
522
principerna för fördelning av straffrättsligt ansvar. I förarbetena till 1992 års reform uttrycktes dessa på följande sätt (se prop. 1990/91:58, s. 449).
Vid bedömningen av om och i vilken utsträckning någon bör hållas straffrättsligt ansvarig för sina handlingar är det i en modern rättsstat en självklar utgångspunkt att man måste ta hänsyn till vilka möjligheter och vilken förmåga som den handlande har haft att rätta sig efter lagen. Att gärningsmannen i gärningsögonblicket har varit psykiskt störd på ett sätt som har påverkat hans handlande kan därvid ha betydelse.
I så gott som alla med Sverige jämförbara länder har principen att gärningsmannen ska ha haft i sin makt att påverka sitt handlande för att han eller hon ska kunna hållas ansvarig för detta ansetts leda till att straffrättsligt ansvar i sig är uteslutet för vissa gärningar, nämligen för gärningar som någon har begått under påverkan av mera kvalificerade former av psykiska störningar eller motsvarande fall av tillfällig sinnesförvirring. Man uppställer, liksom svensk rätt gjorde före BrB:s införande, tillräknelighet eller ansvarsförmåga som brottsförutsättning. Grunden för en sådan inställning är den allmänt spridda tanken att det är orättfärdigt att straffa någon som har begått en gärning under inflytande av en psykisk störning eller av en tillfällig sinnesförvirring, om gärningen, på grund av störningen eller sinnesförvirringen, inte kan sägas vara ett utslag av gärningsmannens fria val på så sätt att han eller hon kan sägas vara ansvarig för den. Frågan, om ett tillräknelighetsrekvisit på nytt bör bli en del av svensk rätt och ställningstagandet i denna del, påverkar i sin tur hur systemet i övrigt bör vara utformat. I det följande presenteras de olika argument som har anförts för och emot ett krav på tillräknelighet. Därefter görs en samlad bedömning och ett ställningstagande.
9.5.2 Argument för tillräknelighetskravet
9.5.2.1 Skuldprincipen
Skuldprincipen är en straffrättslig grundsats som säger att straff förutsätter skuld. Ofta uttrycks detta med den latinska sentensen
nulla poena sine culpa (inget straff utan skuld). Innebörden av skuld-
principen är i korthet att endast den får fällas till ansvar och bestraffas som vid gärningstillfället kunde rå för sin gärning.
SOU 2012:17 Psykisk störning, brott och ansvar
523
Sedan den liberala rättsstaten fick sitt genombrott i samband med den franska revolutionen år 1789 har i alla moderna rättsstater skuldprincipen intagit en central position inom straffrätten. Kravet på tillräknelighet eller ansvarsförmåga utgör en av grundbultarna i sådana rättssystem, något som också visar sig i det faktum att tillräknelighetskravet är en förutsättning för straffrättsligt ansvar och ses som ett rättsstatligt grundkrav i jämförbara rättssystem såväl i Europa som i övriga världen.
I botten ligger här frågor om i vilka situationer man bör anses moraliskt och rättsligt ansvarig för en gärning. Dessa frågor är i sin tur intimt förknippade med det eviga spörsmålet huruvida vi har fri vilja i vårt handlande eller om detta är mer eller mindre förutbestämt (determinerat).
Om man inte har synen att alla våra gärningar är helt förutbestämda och att moraliskt ansvar därmed är en illusion, anses moraliskt ansvar för en gärning som har lett till en viss icke önskvärd följd kräva, att gärningsmannen har orsakat följden, att han eller hon i någon mening har valt att utföra gärningen trots alternativa valmöjligheter, att hans eller hennes val var någorlunda medvetet (”var vid sina sinnens fulla bruk”) samt att han eller hon någorlunda visste och hade förmåga att förstå vilka konsekvenser som gärningen skulle leda till. De straffrättsliga bestämmelserna om personligt ansvar och straff kan i många stycken ses som en i demokratisk ordning beslutad och därigenom formaliserad samling moralregler. Straffansvar torde i grund och botten alltid förutsätta moraliskt ansvar. Däremot gäller inte det omvända förhållandet. Allt som avviker från god moral är naturligtvis inte straffbelagt.
Skuldprincipen kan också ses som ett utflöde av en annan grundläggande princip och ett rättesnöre inom modern straffrätt, nämligen den s.k. konformitetsprincipen. Innebörden av denna är att endast den som har förmåga eller tillfälle att följa lagen bör kunna hållas straffrättsligt ansvarig. Konformitetsprincipen har sin största betydelse på lagstiftningsplanet. Om man menar allvar med den normstyrning som en kriminalisering är avsedd att innebära (att få medborgarna att göra eller underlåta vissa socialt förkastliga handlingssätt genom förbud eller påbud) måste medborgarna – som kriminaliseringen ytterst syftar till att påverka – kunna följa lagen. I ”kunna” ligger då både ett krav på att gärningsmannen har förmåga att följa lagen och att han eller hon har sådana kunskaper att han eller hon har tillfälle att göra just detta.
Psykisk störning, brott och ansvar SOU 2012:17
524
Frånvaro av förmåga att kunna följa lagen innebär att gärningsmannen saknar förmåga till kontroll över sitt beteende och därför kan ursäktas för sitt handlande. Det kan finnas en sådan bristande förmåga om gärningen är i egentlig mening ofrivillig (t.ex. en reflexrörelse) eller om gärningsmannen omöjligen kan utföra en viss i lagen påbjuden aktivitet på grund av bristande styrka, kunskap, skicklighet e.d. Grundtanken bakom skuldprincipen är att även situationer när någons sinnestillstånd är sådant att förmågan att förstå och bedöma gärningens innebörd eller förmågan till handlingskontroll är väsentligt påverkad bör tillmätas betydelse som en för honom eller henne ursäktande omständighet.
En handling är – till skillnad från en kroppsrörelse – en social företeelse. Att känna igen eller bedöma mänskligt handlande innebär att tolka mänskligt beteende i ett socialt sammanhang. En handling tillskrivs en person. Den är föremål för personens kontroll och därför beroende av dennes skäl, motiv, avsikter, föreställningar och önskemål m.m. Vår föreställning om verkligheten ger oss skäl att göra eller inte göra olika saker. Uppfattar vi det så att något förhållande föreligger eller kommer att föreligga som en konsekvens av vårt handlande, får det därmed betydelse för om vi företar handlingen eller avstår. Denna uppfattning får således betydelse som
handlingsskäl. Det bör påpekas att förekomsten av ett handlingsskäl
inte förutsätter att vi i handlingssituationen i någon mer påtaglig mening måste överväga om vi bör handla på ett visst sätt eller inte. I standardsituationer gör vi i regel saker utan att ifrågasätta dem.
Dessa anmärkningar rörande handlingar och handlingsskäl får betydelse för utformningen av det straffrättsliga ansvaret, både mera allmänt men också mera speciellt för psykiskt störda lagöverträdare. Den som t.ex. vid gärningstillfället befinner sig i ett akut psykotiskt tillstånd med sådana vanföreställningar eller hallucinationer att han eller hon helt har tappat kontakt med verkligheten har saknat kontroll över sina handlingsskäl. Gärningsmannens uppfattning av gärningssituationen skiljer sig så markant från den faktiska verkligheten att det inte finns någon anledning till klander och därmed ingen skuld att utkräva ansvar för. Han eller hon har saknat förmåga att förstå gärningens innebörd. Skuldprincipen ger med andra ord stöd för att ansvarsfrihet ska föreligga i en sådan situation. I dessa fall är det – om man följer principen – orättfärdigt att döma ut ett straffrättsligt ansvar.
En riktigt genomförd prövning av det subjektiva rekvisitet – uppsåt eller oaktsamhet – innebär visserligen att en del av de fall
SOU 2012:17 Psykisk störning, brott och ansvar
525
som här diskuteras inte leder till straffrättsligt ansvar. Men en del fall som inte bör leda till ansvar enligt skuldprincipen är sådana där det normalt anses finnas uppsåt (eller oaktsamhet). Som exempel kan nämnas ett fall där en person felaktigt trodde sig delta i krig. Gärningsmannen var medveten om att han eller hon sköt på människor och hade därför uppsåt till just detta, men trodde som sagt att det skedde i en krigssituation; en föreställning som saknade all förankring i verkligheten. Ett annat fall kan vara, att någon attackerar en annan person i tron att denne är besatt av djävulen. Uppsåt att attackera en annan människa finns ju i en sådan situation, men gärningsmannens egen föreställning om gärningen och den situation i vilken den begås skiljer sig så markant från vad som rent faktiskt är fallet att det knappast ter sig rimligt att utkräva något straffrättsligt ansvar för denna.
Sammantaget talar skuldprincipen för att ett krav på ansvarsförmåga eller tillräknelighet åter bör föras in i svensk rätt.
9.5.2.2 Allmänpreventiva överväganden knutna till ändamålet bakom straffbestämmelserna
Tillräknelighetskravet har också motiverats från vissa andra utgångspunkter. Så har man från allmänpreventiv synpunkt hävdat att det primära syftet med straffbestämmelserna är att avhålla medborgarna från att begå vissa gärningar. Ett liknande synsätt är att straffbestämmelserna ska verka moralbildande eller moralförstärkande på medborgarna och därigenom mera indirekt påverka dem.
Från dessa utgångspunkter har man gjort gällande att ansvarsfrihet för de som har begått en gärning under påverkan av mera kvalificerade former av psykisk störning eller tillfällig sinnesförvirring kan motiveras med att dessa inte är påverkbara av det allmänna straffhotet och att användningen av straff i dessa situationer därför är överflödigt eller t.o.m. skadligt för straffsystemets trovärdighet och därmed för dess genomslag. Den engelske rättsfilosofen Jeremy Bentham och den tyske straffrättsreformatorn Anselm von Feuerbach gjorde sig till talesmän för en sådan motivering.
Från moralbildningssynpunkt har man som stöd för tillräknelighetsläran anfört att det knappast inverkar menligt på straffhotets moralbildande verkan om personer, som t.ex. agerar under en helt främmande verklighetsuppfattning, befrias från straffrättsligt ansvar. Tanken är då att det syfte som styr kriminaliseringen – att påverka
Psykisk störning, brott och ansvar SOU 2012:17
526
medborgarna – bör gälla bara för någorlunda normala situationer och inte vid situationer i vilka det finns uppenbart ursäktande omständigheter. Det framstår nämligen inte som rimligt att kräva att lagen följs i sådana undantagssituationer. Den moralbildande effekten kan då bli motsatt den avsedda, eftersom straffrättsligt ansvar och ett realiserande av det allmänna straffhotet under sådana omständigheter kan uppfattas som orättfärdigt på samma sätt som många skulle reagera, om t.ex. den som uppenbart handlar i självförsvar inte skulle kunna frikännas.
9.5.2.3 Systematiska skäl
Grunderna för tillräknelighetsläran påverkar i det svenska systemet påföljdsbestämningen. Man kan säga att tillräknelighetsläran i svensk rätt genom BrB flyttades över från ansvarsledet till påföljdsledet. Detta förklarar bl.a. att bestämmelserna i 30 kap. 6 § och 29 kap. 3 § första stycket andra punkten BrB ställer upp ett krav på orsakssamband mellan den psykiska störningen och gärningen för att kunna tillämpas.
Kravet på orsakssamband, som i ett system med ansvarsfrihet för psykisk avvikelse kan sägas vara ägnat att klargöra grunden för ansvarsfriheten, upptogs alltså i och för sig i BrB men kom i stället att få betydelse för de inskränkningar i påföljdsbestämningen som föreskrevs för de psykiskt störda lagöverträdarna. Samma tillstånd som ledde till ansvarsfrihet för psykiskt störda lagöverträdare enligt den gamla bestämmelsen i 5 kap. 5 § första stycket SL kom enligt BrB:s reglering i stället att leda till fängelseförbud och andra inskränkningar i påföljdsvalet enligt den dåvarande bestämmelsen i 33 kap. 2 § BrB. Den sistnämnda bestämmelsens krav på orsakssamband mellan den psykiska avvikelsen och brottet var inte föremål för någon särskild diskussion i lagstiftningsärendet. De fall av tillfällig sinnesförvirring som tidigare ledde till ansvarsfrihet enligt en särskild bestämmelse i 5 kap. 5 § andra stycket SL leder fortfarande ofta, som har framgått av det som i det föregående har sagts om verkan av tillfällig sinnesförvirring, till frihet från ansvar, men nu utan uttryckligt lagstöd.
Problemet är att de omständigheter som ligger till grund för särbehandlingen på påföljdsnivån för psykiskt störda lagöverträdare enligt BrB egentligen hör hemma vid prövningen av skuldfrågan, dvs. på ansvarsnivån.
SOU 2012:17 Psykisk störning, brott och ansvar
527
I samband med 1992 års reform avseende de psykiskt störda lagöverträdarna framhöll också justitieministern att kravet på orsakssamband kunde ha såväl principiell som praktisk betydelse i ett straffrättsligt system där frihet från ansvar gäller för gärningar som har begåtts av någon som har bedömts som otillräknelig, eftersom ett sådant krav är ägnat att klargöra grunden för ansvarsfrihet. I ett straffrättsligt system som det som vi nu har i Sverige, där psykiskt störda lagöverträdare i princip som alla andra kan bli föremål för straffrättsliga sanktioner, är frågan om orsakssamband enligt justitieministern däremot av mera begränsad betydelse. Emellertid borde enligt henne ett sådant krav alltjämt gälla för bl.a. förbudet att döma en allvarligt psykiskt störd lagöverträdare till fängelse. Skälen för detta var enligt departementschefen att fängelseförbudet liksom straffvärdebedömningar har att göra med i vilken utsträckning gärningsmannen kan göras ansvarig för sin gärning, vilket självfallet hänger samman med gärningsmannens psykiska tillstånd i gärningsögonblicket och med om hans eller hennes handlande har påverkats av detta tillstånd. Bristerna i gärningsmannens psykiska status kan enligt departementschefen ibland vara så allvarliga att fängelse inte bör få dömas ut.
Denna argumentering kan naturligtvis fullföljas. Ibland kan bristerna i gärningsmannens psykiska status vara så allvarliga att de bör leda till frihet från ansvar. Systematiska skäl talar därför också för att gärningsmannens sinnestillstånd i själva gärningsögonblicket bör få betydelse för ansvarsprövningen.
9.5.2.4 Undvikande och förtydligande av intressekonflikter
Ett tillräknelighetsrekvisit kan också medföra att man undviker eller i vart fall gör tydligare vilka intressekonflikter som finns. Härigenom kan systemet bli mera renodlat och tydligt.
Vårdaspekter och skyddsaspekter, som är framåtblickande intressen, riskerar med nuvarande ordning att medvetet eller omedvetet påverka den straffrättsliga ansvarsfrågan, t.ex. uppsåtsprövningen. Denna ansvarsförutsättning utgår emellertid från gärningen och är till sin natur bakåtblickande.
Det finns t.ex. risk för att uppsåtsrekvisitet i vissa fall kan komma att tillämpas väl fragmentariskt vid gärningar som har begåtts av psykiskt störda lagöverträdare. Sannolikt är det mycket sällan som ett åtal ogillas därför att den psykiskt störde har ansetts sakna upp-
Psykisk störning, brott och ansvar SOU 2012:17
528
såt. Prövningen av uppsåtskravet vid exempelvis gärningar begångna av psykotiska personer torde också vara mycket svår att genomföra. Detta talar med viss styrka för att uppsåtsrekvisitet i rättstillämpningen egendomligt nog anses lättare uppfyllt, om gärningsmannen har en allvarlig psykisk störning och bedöms vara i behov av vård än om han eller hon exempelvis har varit tillfälligt sinnesförvirrad och alltså inte har något vårdbehov som domstolen genom domen kan tillgodose. Vissa uttalanden i litteraturen
12
ger också
stöd för en sådan slutsats.
Det förhållandet att uppsåtsrekvisitet förefaller att tillämpas med i viss mån bristande noggrannhet när det rör sig om psykiskt störda lagöverträdare kan säkerligen sättas i samband med den intressekonflikt mellan å ena sidan den straffrättsliga aspekten och å andra sidan vård- och skyddsaspekten som det nuvarande systemet är behäftat med. Domstolen ställs inför ett val. Det ena alternativet är att frikänna den tilltalade på grund av brister när det gäller uppsåtet varpå det, särskilt med de nuvarande bestämmelserna i LPT, finns stor risk för att vård eller något annat ingripande från samhället över huvud taget inte kommer till stånd. Det andra alternativet är att finna ett ”uttunnat” uppsåtsrekvisit uppfyllt och sedan överlämna gärningsmannen till rättspsykiatrisk vård, vilket tillgodoser behovet av psykiatrisk vård.
Väljer domstolen det sistnämnda alternativet riskerar man emellertid att orättfärdigt ålägga ett straffrättsligt ansvar endast för att tillgodose vårdbehovet. Något sådant är naturligtvis såväl etiskt som rättsligt diskutabelt, även om detta förfaringssätt har åtminstone indirekt stöd i de pragmatiskt färgade förarbetena till BrB. Departementschefen uttalade där
13
, till bemötande av invändningar
vid remissbehandlingen om att de s.k. straffriförklaringarna borde behållas och att det kunde riktas allvarliga invändningar mot att domstol ska döma till vård, att problemet med de psykiskt störda lagöverträdarnas straffrättsliga ansvar närmast var att se som en formell klassificering som det var svårt att föreställa sig var av större betydelse. Enligt departementschefen var problemet främst av praktisk natur; det väsentliga enligt hans mening var att de psykiskt störda fick den behandling som med hänsyn till omständigheterna var bäst lämpad som reaktion på brottet. Man kan här se hur inflytandet från den under 1940- och 1950-talen förhärskande behand-
12 Se t.ex. Håkan Westin, Om bedömningen av uppsåt hos psykiskt avvikande lagöverträdare. Skuld och ansvar. Uppsala 1985, s. 111–123. 13 Se prop. 1962:10, del C, s. 106.
SOU 2012:17 Psykisk störning, brott och ansvar
529
lingsideologin påverkade lagstiftarens ställningstaganden långt utöver vad den mera primärt tog sikte på.
Även risken för att gärningsmannen till följd av sitt tillstånd återfaller i allvarlig brottslighet kan i vissa fall tänkas indirekt inverka på bedömningen av uppsåtsfrågan. Gärningsmannens farlighet och intresset av skydd mot fortsatt allvarlig brottslighet från hans eller hennes sida får nämligen beaktas endast om han eller hon fälls till ansvar och döms till påföljden överlämnande till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Om åtalet ogillas, kan däremot en till gärningsmannens sinnestillstånd knuten risk för återfall i straffbelagda gärningar inte i sig leda till någon straffrättsligt grundad åtgärd från samhällets sida. Här finns alltså en konflikt mellan den straffrättsliga aspekten och skyddsaspekten.
Om ett tillräknelighetsrekvisit återinförs och blir ett led i prövningen av skuldfrågan, kommer det att innebära att det blir tydligare vilken eller vilka aspekter som är styrande. Eftersom en prövning av tillräkneligheten – dvs. ansvarsförmågan – naturligen kommer att göras före en prövning av den tilltalades uppsåt, minskar också svårigheterna med den. Det framstår också som både önskvärt och oundvikligt att ett system med tillräknelighet kompletteras med möjligheter till åtgärder grundade på behovet av vård eller intresset av skydd mot fortsatta allvarliga våldshandlingar från den tilltalades sida.
Konflikter mellan den straffrättsliga aspekten och vårdaspekten kunde också uppkomma med den tidigare utformningen av bestämmelsen i 30 kap. 6 § BrB (som då var ett generellt förbud mot att döma till fängelse när brottet hade begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning). Lite förenklat kan man säga att vårdaspekten och humanitära skäl då talade för ett betydligt vidare tillämpningsområde för fängelseförbudet än vad som följer av principer om personligt ansvar grundat på skuldprincipen. Fängelseförbudet i dess tidigare lydelse kunde därför komma att träffa en vidare krets än den som det är rimligt att undanta från straffrättsligt ansvar. Ett exempel på det är att det rådde samma begränsningar för påföljdsvalet för den vars förmåga att bedöma verkligheten eller att kontrollera sitt handlande inte var så påverkad att han eller hon helt bör befrias från straffrättsligt ansvar som beträffande en person som vid gärningstillfället var djupt psykotisk och vars uppfattning om sakförhållandena helt saknade förankring i verkligheten. Efter den ändring av bestämmelsen i 30 kap. 6 § BrB som gjordes år 2008 gäller ett absolut förbud mot att döma till fängelse endast i det
Psykisk störning, brott och ansvar SOU 2012:17
530
sistnämnda fallet, medan fängelse får dömas ut i det första fallet om det finns synnerliga skäl. Men även tillämpningen av denna regel styrs av sådana skäl som inte hör hemma vid bedömningen av vilket straffrättsligt ansvar som bör åläggas gärningsmannen. Avgörande är nämligen bl.a. vilket vårdbehov som den tilltalade bedöms ha.
Fängelseförbudet grundas på delvis motstående intressen. En övergång till ett system med tillräknelighet som tar sikte på skuldfrågan och ett avskaffande av bestämmelsen i 30 kap. 6 § BrB för den som döms för brott skulle minska spänningen mellan dessa intressen och kunna leda till färre skevheter i systemet.
9.5.2.5 Det internationella argumentet
En ordning där tillräknelighet är en brottsförutsättning medför också att vår rättsordning blir mer i överensstämmelse med övriga länders rättssystem. Det främjar uppenbarligen ett ökat samarbete i rättsliga frågor i en alltmer internationaliserad och integrerad värld. Dagens situation, där det regionala, europeiska och ibland även det globala perspektivet ersätter eller kompletterar det nationella, bör föra med sig att rättsliga lösningar som är unika eller näst intill unika för vårt land väljs endast om starka skäl talar för det.
Sverige är nästan ensamt i världen om att inte ha ett krav på tillräknelighet som brottsförutsättning. I stort sett i alla andra länder är tillräknelighet alltså en grundläggande förutsättning för att någon ska kunna dömas för brott. Denna omständighet är naturligtvis ett starkt skäl för att överväga en förändring av den nuvarande ordningen i svensk rätt, eftersom brister i likhet mellan rättssystemen ger upphov till olika praktiska problem i samband med t.ex. överförande av verkställighet. Som exempel kan nämnas att det i samtliga EU-länder utom i Sverige tillämpas ett krav på tillräknelighet. Dessutom finns det ett krav på tillräknelighet i FN-konventionen om inrättandet av en internationell brottmålsdomstol som Sverige har anslutit sig till.
Även det internationella argumentet talar således för att tillräknelighet bör vara en brottsförutsättning enligt svensk rätt.
SOU 2012:17 Psykisk störning, brott och ansvar
531
9.5.2.6 Anpassning till senare års straffrättspolitik
Under senare år har blickpunkten inom straffrättspolitiken mer än tidigare varit riktad mot den brottsliga gärningen. Grunden för att beakta gärningsmannens personliga förhållanden vid påföljdsbestämningen har delvis ändrats. Omständigheter med anknytning till gärningsmannens person har, från att ha varit något som genomgående skulle beaktas utifrån prognostänkande och bedömningar av behandlingsbehov, blivit något som i stället ska beaktas på den grunden att något annat vore oskäligt. Hela den s.k. behandlingstanken som grund för domstolens påföljdsbestämning har satts i fråga. I stället har det, i vart fall när det gäller vuxna lagöverträdare, lagts vikt vid att straffsystemet ska vara utformat så att likformighet, proportionalitet, rättvisa och förutsebarhet främjas.
Regleringen av de psykiskt störda lagöverträdarnas straffrättsliga ansvar har hittills inte i någon nämnvärd utsträckning påverkats av denna förändrade inriktning av straffrättspolitiken. Påföljdssystemet i övrigt har emellertid genomgått förhållandevis genomgripande förändringar i denna riktning. Särskilt bör framhållas legalitetsprincipens större genomslag och att gärningen och dess straffvärde numera står i fokus för påföljdsbestämningen på ett mera tydligt sätt än tidigare. Denna förskjutning mot att det är gärningen och förhållandena då den begicks som ska vara utgångspunkten för ansvarsprövningen och påföljdsbestämningen innebär att frågor om skuld och ansvar blir betydligt mera centrala. Ett krav på tillräknelighet står därför i bättre samklang med den inriktning som straffrättspolitiken numera har.
9.5.3 Argument mot ett tillräknelighetskrav
9.5.3.1 Behandlingstankens fortsatta betydelse
Ett argument som har anförts mot ett krav på tillräknelighet grundas på uppfattningen att den s.k. behandlingstanken fortfarande av humanitära och brottspreventiva skäl bör ha betydelse på domstolsnivå, dvs. för domstolens val av påföljd. Detta skulle då kunna motiveras med att straffsystemet som helhet syftar till motverka brott och att det åtminstone när det gäller vissa kategorier av lagöverträdare, främst psykiskt störda och unga, finns forskning som talar för att vårdrelaterade påföljder har en viss brottspreventiv effekt. Den för den enskilde och för samhället mest lämpade på-
Psykisk störning, brott och ansvar SOU 2012:17
532
följden bör då inte hindras av frågor om ansvar och skuld, så länge det är klarlagt att gärningsmannen har behov av sådana åtgärder och dessa har den eftersträvade effekten.
Inledningsvis finns det anledning att betona att ingen har ifrågasatt behandlingstankens betydelse på verkställighetsplanet. Självklart ska behov av behandling (t.ex. psykiatrisk vård) tillgodoses inom ramen för verkställigheten av en påföljd. Senare års straffrättspolitik har däremot, som framgått, inneburit att behandlingstanken alltmer har förlorat sin betydelse som en självständig grund för domstolens val av påföljd, särskilt om det antagna behandlingsbehovet skulle stå i strid med grundläggande principer om likabehandling, proportionalitet och förutsebarhet.
I det sammanhanget finns det anledning att kort beröra den ideologiska grunden till den förändring som ägde rum i samband med BrB:s tillkomst och som vi nu har att kritiskt granska och eventuellt ompröva.
Strafflagberedningens förslag till lagstiftning
14
, som låg till grund
för den radikala förändring av straffrätten som skedde när tillräknelighet avskaffades som brottsförutsättning, var starkt influerat av den italienska s.k. positiva straffrättsskolan. För denna skola var ansvar och skuld ålderdomliga begrepp som hörde samman med den klassiska straffrättsskolans vedergällningsteorier och med filosofiskt tankegods med metafysiska förtecken, något som enligt den positiva skolan inte hörde hemma i ett påföljdssystem. Påföljdssystemet skulle i stället utformas på ett sådant sätt att samhället kunde skydda sig mot brott och förebygga brottslighet som socialt fenomen. Uppfattningen byggde på en starkt deterministisk livsuppfattning. Någon fri vilja eller något moraliskt ansvar fanns inte, utan dessa begrepp var endast metafysiska bubblor utan verklighetsförankring. Alla människor var, oberoende av sin förmåga eller tillfälle att följa lagen, socialt ansvariga för sina handlingar. Påföljden skulle följaktligen bestämmas med hänsyn till den enskilde brottslingens behov av vård eller fostran eller, för det fall han eller hon bedömdes som farlig, samhällets behov av skydd mot honom eller henne. Tidsobestämda påföljder skulle i stor utsträckning komma till användning. Man föreslog också att själva begreppet straff skulle avskaffas.
Även om Strafflagberedningens förslag till skyddslag inte antogs i alla delar vid BrB:s tillkomst, genomfördes förslaget i stort sett
14 Se betänkandet Skyddslag (SOU 1956:55).
SOU 2012:17 Psykisk störning, brott och ansvar
533
beträffande de psykiskt störda lagöverträdarna. De straffriförklaringar som förekom på SL:s tid sågs enligt förarbetena till BrB mera som en formalitet. Det tedde sig därför mer ändamålsenligt att domstolen fick möjligheter att direkt i domen besluta att den psykiskt störde skulle vårdas än att detta skulle ske på ett mer indirekt sätt, oftast genom administrativa åtgärder efter det att en s.k. straffriförklaring hade skett.
Frågan om skuld och ansvar var som framgått av underordnad betydelse. Det hänger samman med att i ett system där reaktionerna mot brott motiveras av individualpreventiva skäl mister problemet med fastställandet av kriterier för straffrättslig tillräknelighet och därmed för straffrättsligt ansvar sin betydelse. Frågan om psykisk störning blir i stället ett spörsmål om den mest ändamålsenliga behandlingsformen.
Anlägger man ett mer utpräglat individualpreventivt synsätt på den straffrättsliga hanteringen av psykiskt störda lagöverträdare och anser man att frågor om moraliskt ansvar och skuld är av underordnad betydelse, finns det således argument för ett bibehållande av den nuvarande ordningen. Det viktigaste blir då att reaktionsformen är den rätta och att denna har en brottspreventiv effekt. Å andra sidan bör man i så fall i logikens namn fullfölja argumenteringen och låta vårdbehovet – oberoende av orsakssamband – styra påföljdsvalet. Tillämpat på dagens system skulle det leda till att fängelseförbudet endast blir tillämpligt om ett vårdbehov visas föreligga vid domstillfället, oberoende av om den psykiska störningen förelåg vid själva gärningstillfället.
Humanitära skäl kan i och för sig anföras som stöd för fängelseförbudet. Men det är å andra sidan knappast ett uttryck för humanitet att fälla någon som saknar skuld till ansvar för brott enbart i syfte att se till att vård kommer till stånd. Detta gäller särskilt som det går att uppnå samma resultat – att vård kommer till stånd – utan att det straffrättsliga systemet behöver komma till användning.
9.5.3.2 Det nuvarande systemet motverkar särbehandling och stigmatisering
Ett annat argument som ofta förs fram för den nuvarande ordningen är att den skulle motverka risker för negativ särbehandling och för diskriminering av psykiskt störda lagöverträdare. Rädslan
Psykisk störning, brott och ansvar SOU 2012:17
534
finns att ett tillräknelighetsrekvisit skulle riskera att stämpla (”stigmatisera”) alla psykiskt störda som ansvarslösa och att de därför också skulle ha färre rättigheter än andra. Här kan man hänvisa till det gamla uttryckssättet ”fem-femma”, som syftade på regleringen i 5 kap. 5 § SL, och som var ett förringande epitet på personer med psykiatriska sjukdomar och psykisk utvecklingsstörning.
I det här sammanhanget får tillräknelighetsrekvisitets koppling till en enskild gärning och till hur man straffrättsligt hanterar tillfällig sinnesförvirring utan samband med psykiatrisk sjukdom betydelse för hur pass hållbart argumentet är.
Om kravet på tillräknelighet inte knyts till en viss gärning och om det endast är psykiskt störda lagöverträdare som omfattas av regleringen, men inte andra personer som på annan grund är från sina sinnens fulla bruk, kan risken för särbehandling och stigmatisering vara ett argument mot en förändring av den nuvarande ordningen. Å andra sidan; om tillräknelighetsregleringen kopplas till gärningsmannens ansvarsförmåga vid ett enskilt gärningstillfälle och om tillfällig sinnesförvirring av samma grad också leder till ansvarsfrihet, blir argumentet ihåligt och delvis orättfärdigt. Man riskerar ju nämligen i så fall att psykiskt störda lagöverträdare lättare än andra fälls till ansvar för brott, genom att man inte ställer samma grundkrav för straffrättsligt ansvar för dem som man i regel gör för gärningsmän som är tillfälligt sinnesförvirrade vid gärningstillfället.
Möjligen skulle det kunna hävdas att det förhållandet, att psykiskt störda lagöverträdare fälls till ansvar för brott, i sig motverkar särbehandling och diskriminering. Det är dock tveksamt vilken bärkraft ett sådant resonemang har. Det förutsätter dessutom att människor i allmänhet skulle uppfatta det som stötande om psykiskt störda lagöverträdare i vissa fall inte skulle kunna dömas för brott samtidigt som andra gärningsmän som är tillfälligt sinnesförvirrade fortfarande ofta skulle vara fria från ansvar. Huruvida en sådan uppfattning verkligen stämmer överens med människors moral- och rättviseföreställningar är emellertid tveksamt. Likhetsprincipen, dvs. principen att lika fall ska behandlas lika, är också en grundläggande rättsprincip med starkt stöd i människors moraluppfattning.
SOU 2012:17 Psykisk störning, brott och ansvar
535
9.5.3.3 Senare års utveckling för psykiskt sjuka
Ett annat argument som ofta förs fram som argument mot införandet av en tillräknelighetsreglering är att en sådan står i motsättning till senare års utveckling inom psykiatrin och mot de åtgärder som har vidtagits för att psykiskt störda i allmänhet ska på ett bättre sätt integreras i samhället. Här har särskilt pekats på reformer som att den gamla omyndighetsförklaringen har avskaffats, att det har skett ett fullt erkännande av de psykiskt stördas medborgerliga rättigheter (såsom att de har fått allmän rösträtt) samt på psykiatrins allmänna utveckling under de senaste decennierna som har inneburit att mentalsjukhusen har lagts ned vilket har lett till mer av öppen vård och mindre av sluten vård och av tvångsåtgärder.
Det är förvisso riktigt att de flesta länder som har en tillräknelighetsreglering samtidigt har bestämmelser som motsvarar vår tidigare omyndighetsförklaring. I många länder finns dessutom kvar slutna vårdmiljöer av den typ som mentalsjukhusen utgjorde. Det är säkert också riktigt att Sverige i många avseenden, i vart fall när det gäller själva lagstiftningen, har kommit längre än många andra länder när det gäller samhälleliga rättigheter för psykiskt sjuka och andra psykiskt funktionshindrade.
Det bör dock framhållas att även förvaltarskap enligt 11 kap. FB, som ersatte den tidigare omyndighetsförklaringen, innebär att den hjälpbehövande förlorar sin rättshandlingsförmåga i angelägenheter som omfattas av uppdraget. Den som på grund av psykisk störning är ur stånd att vårda sig eller sin egendom kan således förlora sin rättshandlingsförmåga i olika avseenden. Rättshandlingsförmågan kan sägas vara den civilrättsliga motsvarigheten till det straffrättsliga tillräknelighetskravet (ansvarsförmågan). Dessutom gäller fortfarande lagen (1924:323) om verkan av avtal som slutits under påverkan av en psykisk störning. Enligt denna lag är avtal som någon har ingått under påverkan av psykisk störning ogiltiga.
Även i samband med kraven på informerat samtycke till vård görs undantag bl.a. för patienter som på grund av sin psykiska störning saknar beslutskompetens. Till och med s.k. absolut beslutsinkompetens kan föreligga, om någon på grund av svår psykisk störning inte är medveten om sin omvärld. Det sagda visar att man inom andra rättsområden inte har kunnat undvara en reglering av innebörden att bristande förmåga på grund av psykisk störning har tillagts betydelse och lett till undantag från olika rättsliga skyldigheter.
Psykisk störning, brott och ansvar SOU 2012:17
536
Alldeles bortsett från de nu nämnda förhållandena kan det ifrågasättas, om de mycket rimliga och vällovliga åtgärderna för att förbättra psykiskt sjukas rättsliga ställning och integrering i samhället står i konflikt med ett krav på tillräknelighet som brottsförutsättning. Vad gäller utvecklingen mot mindre tvång och mer öppen vård gäller snarast det motsatta förhållandet. Det bör t.ex. krävas starkare skäl för att använda tvång exempelvis i form av frihetsberövande, om gärningsmannen inte döms för brott och därmed inte på samma sätt omfattas av det straffrättsliga systemet.
9.5.3.4 Ansvarets betydelse för behandlingen
Ett annat argument som har framförts från läkarhåll och av andra inom den medicinska professionen är att det förhållandet att gärningsmannen fälls till ansvar har betydelse för behandlingsresultatet. Den dömde har genom domen ansetts ansvarig för de konsekvenser som gärningen har medfört. Han eller hon har då också ett särskilt ansvar för att förbättra sitt mentala tillstånd och att medverka i vården. En frikännande dom på grund av bristande tillräknelighet skulle enligt detta resonemang försvåra vården genom att den dömde lättare kan förneka sin gärning och hävda att han eller hon ändå inte kunde ha undvikit denna.
Tyngden av det nu anförda argumentet beror på om det i vården går att skilja mellan å ena sidan ansvar för själva gärningen (gärningsmannaskapet) och å andra sidan ansvaret för sitt tillstånd och de följder som detta har medfört, även om något brott på grund av brister i det subjektiva rekvisitet inte har begåtts. Dessutom uppkommer frågan om etiska konflikter mellan den straffrättsliga och den medicinska aspekten. Återigen måste fråga ställas om det verkligen är etiskt försvarbart att fälla någon till straffrättsligt ansvar i huvudsakligt syfte att främja en medicinsk behandling.
9.5.3.5 Pragmatiska skäl
Ett annat argument mot att ändra det straffrättsliga ansvaret för psykiskt störda lagöverträdare grundas på rent pragmatiska skäl. Grunduppfattningen är enligt detta synsätt att stora och genomgripande förändringar av systemet bör undvikas, om konsekvenserna för den dömde ändå blir likartade. Detta resonemang innebär
SOU 2012:17 Psykisk störning, brott och ansvar
537
att frågor om ansvar och skuld i sig är av mindre betydelse, för det fall samhällets reaktioner, oberoende av om de kallas påföljder eller ”åtgärder”, till sitt verkställighetsinnehåll är jämförbara. Som har framgått förklaras den nyordning som BrB förde med sig delvis av det faktum att det enligt lagstiftaren föreföll från praktiska utgångspunkter lämpligare att brottmålsdomstolen direkt dömde till vård än att detta skulle ske särskilt i administrativ ordning.
Tyngden av detta argument beror naturligtvis på vilken vikt man lägger vid frågor om ansvar och skuld inom straffrätten. När praktiska ändamålssynpunkter blir styrande för ett system tenderar emellertid detta ofta att bli lösligt och svåröverskådligt. Dessutom kan synpunkterna ibland bottna i ett oreflekterat försvar för den för tillfället bestående ordningen. Invändningar kan alltid göras mot varje större och mera genomgripande förändring av ett existerande system med motiveringen att reformbehovet inte är tillräckligt.
9.5.3.6 Rättsliga svårigheter
Ett annat argument mot ett tillräknelighetsrekvisit har att göra med att det skulle vara förenat med rättsliga svårigheter att införa ett sådant. Här är det framför allt fråga om åtgärder som syftar till skydd mot fortsatta allvarliga våldshandlingar från den tilltalades sida, konsekvenserna för andra särskilda rättsverkningar av brott som skadestånd och förverkande samt processuella problem som pekas ut.
Det torde vara ofrånkomligt att det även i ett system där det finns ett tillräknelighetskrav måste finnas vissa möjligheter för samhället att ingripa med olika åtgärder grundade på vårdbehov eller behovet av skydd. Dessa brukar då knytas till att gärningsmannen har begått en rättsstridig gärning och systematiskt inordnas som en särskild rättsverkan på motsvarande sätt som beslut om utvisning och förverkande enligt gällande rätt.
Gärningsmannens uppfattning och insikt om omständigheterna kring gärningen har normalt stor betydelse vid bedömningen av gärningens allvar. Frågan är då om det är rimligt att knyta rättsverkningar till en rättsstridig eller otillåten gärning som har begåtts av någon som inte uppfyller kravet på tillräknelighet. Det kan tyckas att det inte är det. Men en ordning av detta slag finns i alla andra västländer. Dessutom torde det enligt vår bedömning i de flesta fall relativt enkelt gå att på ett mer objektivt plan skilja mellan rätts-
Psykisk störning, brott och ansvar SOU 2012:17
538
stridiga eller otillåtna gärningar till vilka man kan knyta rättsverkningar och gärningar som beror på rena olycksfall eller som av andra skäl inte – som gärningar betraktade – är socialt förkastliga. Frågor om skadeståndsansvar och förverkande kräver vidare överväganden, men det torde kunna gå att finna tillfredsställande lösningar som i princip inte skiljer sig från dagens system.
Vad gäller de processuella problemen är dessa inte oöverstigliga. Visserligen måste man komplettera brottmålsprocessen med vissa möjligheter för åklagaren att kunna föra särskild talan om skyddsåtgärder och andra rättsverkningar. Men också här bör det kunna gå att finna rimliga lösningar.
9.5.4 Våra överväganden och förslag
Vårt förslag: Tillräknelighet ska åter vara ett krav för att en
gärning ska utgöra brott. Detta innebär att en gärning inte ska utgöra brott om den begås av någon som till följd av en allvarlig psykisk störning, en tillfällig sinnesförvirring, en svår utvecklingsstörning eller ett allvarligt demenstillstånd saknade förmåga att förstå gärningens innebörd i den situation i vilken han eller hon befann sig. Inte heller ska en gärning utgöra brott om gärningsmannen hade en sådan förmåga men till följd av en allvarlig psykisk störning, en tillfällig sinnesförvirring, en svår utvecklingsstörning eller ett allvarligt demenstillstånd saknade förmåga att anpassa sitt handlande efter den.
För att en gärning inte ska utgöra brott på grund av otillräknelighet krävs att det inte är gärningsmannen själv som i anslutning till gärningen har vållat sin bristande förmåga genom rus eller på något annat sätt.
Som en konsekvens av att ett krav på tillräknelighet införs ska bl.a. bestämmelsen i 30 kap. 6 § BrB, som innehåller en presumtion för en annan påföljd än fängelse och i vissa fall ett förbud mot fängelse för allvarligt psykiskt störda lagöverträdare, upphävas.
9.5.4.1 Ett krav på tillräknelighet bör återinföras i svensk rätt
Frågan om behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare är som sagt en av de svåraste inom straffrätten. Problemen består i att
SOU 2012:17 Psykisk störning, brott och ansvar
539
bedöma vilka möjligheter eller vilken förmåga en psykiskt störd person har haft att rätta sig efter lagen samt i vilken utsträckning det är rimligt att lägga ett straffrättsligt ansvar på honom eller henne. Det handlar också om att minska risken för att en psykiskt störd lagöverträdare som har begått en gärning av allvarligt slag på nytt ska begå en sådan handling.
Enligt vår mening talar skuldprincipen starkt för att ett krav på tillräknelighet bör återinföras i svensk rätt. Vid en tillämpning av skuldprincipen ska en gärning inte utgöra brott om den har begåtts t.ex. under påverkan av en förvrängd verklighetsuppfattning som har lett till att gärningsmannen har saknat förmåga att förstå gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt. De egentliga grunderna för regleringen av det s.k. fängelseförbudet för de mest psykiskt störda lagöverträdarna
15
förefaller också vara att den som är allvarligt psykiskt störd inte bör hållas fullt ansvarig för vad han eller hon har gjort när handlandet har haft samband med hans eller hennes tillstånd. Problemet är att de omständigheter som ligger till grund för särbehandlingen på påföljdsnivån för psykiskt störda lagöverträdare enligt BrB egentligen hör hemma vid prövningen av skuldfrågan och att hänsyn enligt den nuvarande regleringen inte tas till de fall där man helt bör fria från ansvar, i stället för att döma till en mindre ingripande påföljd. Som vi ser det är det angeläget att detta sker.
Som har framgått ändrades bestämmelsen om det s.k. fängelseförbudet i 30 kap. 6 § BrB år 2008 till att vara en presumtion för att en annan påföljd än fängelse ska väljas för den som har begått ett brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning. Det absoluta förbudet mot att döma till fängelse finns dock kvar om den tilltalade till följd av den allvarliga psykiska störningen har saknat förmåga att inse gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt. Bestämmelsen innebär emellertid även efter denna lagändring att de psykiskt störda lagöverträdarna särbehandlas i påföljdshänseende, i stället för vid bedömningen av skuldfrågan. Detta framstår som en klar brist.
De lagöverträdare för vilka det i dag råder ett absolut fängelseförbud är de vars gärningar inte skulle utgöra brott med tillämpning av en tillräknelighetsreglering. Övriga som omfattas av särregle-
15 Tidigare fick den som hade begått ett brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning inte dömas till fängelse. Fängelseförbudet är numera ändrat till en presumtion för att annan påföljd än fängelse ska väljas. Fängelse får dock inte dömas ut när en tilltalad till följd av sin allvarliga psykisk störning har saknat förmåga att inse gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt. Se vidare avsnitt 2.3.
Psykisk störning, brott och ansvar SOU 2012:17
540
ringen i 30 kap. 6 § BrB skulle vid en tillämpning av tillräknelighetsregleringen inte befrias från straffrättsligt ansvar enligt skuldprincipen utan alltså kunna dömas för brott. Detta framstår, som vi ser det, som en betydande förbättring.
Vi tycker också att det är ett viktigt skäl för en tillräknelighetsreglering att uppsåtsrekvisitet i vissa fall riskerar att tillämpas alltför extensivt vid gärningar som har begåtts av psykiskt störda lagöverträdare. En sådan tillämpning innebär, som vi har redogjort för i det föregående, att rekvisitet är lättare uppfyllt om gärningsmannen har en allvarlig psykisk störning och bedöms vara i behov av vård än om han eller hon t.ex. har varit tillfälligt sinnesförvirrad och inte har något vårdbehov som domstolen kan tillgodose genom domen. Även risken för att gärningsmannen till följd av sitt tillstånd återfaller i allvarlig brottslighet kan, som vi har framhållit, tänkas indirekt påverka bedömningen i uppsåtsfrågan eftersom det endast är vid fällande dom som han eller hon kan överlämnas till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Det är en stor vinst att man genom ett krav på tillräknelighet kan undvika dessa intressekonflikter knutna till den tilltalades vårdbehov och till frågan om skydd mot fortsatta allvarliga våldshandlingar från den tilltalades sida.
Den utveckling som har skett inom straffrättspolitiken under senare år talar också starkt för att ett krav på tillräknelighet bör införas. Utvecklingen har ju inneburit att den s.k. behandlingsideologin har ifrågasatts som grund för påföljdsbestämningen. I stället har den straffbelagda gärningen blivit mer central samtidigt som grundläggande straffrättsliga principer om förutsebarhet, rättvisa och proportionalitet har betonats i ökad utsträckning.
Det s.k. internationella argumentet för ett införande av ett tillräknelighetskrav är också viktigt eftersom det skulle underlätta lagföring och överförande av verkställighet mellan olika länder. På sikt är det knappast möjligt att svensk rätt i grundläggande hänseenden avviker från vad som gäller i andra länder med vilka vi har ett rättsligt samarbete.
Vi ifrågasätter inte att den omständigheten att gärningsmannen fälls till ansvar kan ha betydelse för hans eller hennes behandlingsresultat. Dock framstår det för oss som etiskt mycket diskutabelt att skuldbelägga någon enbart i syfte att åstadkomma behandling. En sådan ordning skulle inte vara mer försvarbar än att, som med nuvarande reglering, i strid mot Hawaiideklarationen och Madrid-
SOU 2012:17 Psykisk störning, brott och ansvar
541
deklarationen, låta den som saknar psykiatriskt vårdbehov vara kvar inom psykiatrisk tvångsvård.
Vi kan inte se att ett krav på tillräknelighet som brottsförutsättning skulle påverka de psykiskt sjukas rättsliga ställning och integrering i samhället. Den rädsla som finns för att ett sådant krav skulle stämpla (stigmatisera) alla psykiskt störda som ansvarslösa bör ses i ljuset av att tillräknelighetskravet ska vara kopplat till gärningsmannens ansvarsförmåga vid ett givet gärningstillfälle och att även tillfällig sinnesförvirring ska leda till ansvarsfrihet i samma utsträckning.
Nuvarande ordning leder alltså till ett antal problem när det gäller den straffrättsliga behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare. Mot bakgrund av de skäl som vi har redovisat framstår det som mycket angeläget att skapa en annan ordning för hanteringen av psykiskt störda lagöverträdare än den som nu gäller. Detta bör ske genom att ett krav på ansvarsförmåga eller tillräknelighet införs i lagen. Uppfyller gärningsmannen inte kravet på ansvarsförmåga eller tillräknelighet ska den begångna gärningen inte utgöra brott. Å andra sidan ska även den som lider av en allvarlig psykisk störning, men som var tillräknelig vid gärningen, kunna dömas för brott och ges en påföljd enligt vanliga regler. Dessutom bör gälla att en gärningsman, som inte uppfyller kravet på tillräknelighet, i vissa fall ska kunna bli föremål för särskilda skyddsåtgärder. Detta sistnämnda framgår av kapitel 10.
9.5.4.2 Utformningen av tillräknelighetskravet
Grundtillstånd och effekter av ett sådant tillstånd
En gärningsman bör vara fri från ansvar endast om han eller hon inte har kunnat ta ansvar för sin handling. I övrigt bör psykiskt störda lagöverträdare omfattas av de allmänna bestämmelserna om påföljdsbestämning. Den stora majoriteten av allvarligt psykiskt störda lagöverträdare kommer därför i ett reformerat system att kunna dömas till fängelse eller andra påföljder enligt normala påföljdsbestämningsregler. Därigenom kommer principer om förutsebarhet, proportionalitet och rättslikhet att få ökad betydelse också för denna grupp av lagöverträdare. Vårdbehovet bör ha stor betydelse vid verkställigheten och ska kunna tillgodoses oberoende av vilken straffrättslig påföljd som väljs i det enskilda fallet.
Psykisk störning, brott och ansvar SOU 2012:17
542
Förutsättningarna för att en gärning inte ska utgöra brott till följd av kravet på tillräknelighet bör delas upp i två delar, grundtillstånd och effekter av detta grundtillstånd. Vi behandlar först de effekter som ska uppkomma för att kravet på tillräknelighet inte ska vara uppfyllt och därefter vilka grundtillstånd som ska ha förelegat.
Vilka effekter ska ha uppkommit för att en gärning inte ska utgöra brott?
Kravet på tillräknelighet bör ta sikte på gärningsmannens förmåga att på ett rationellt sätt förstå vad gärningen innebär i den situation som han eller hon befinner sig i. Först och främst bör det avse situationer när gärningsmannen har haft en bristande realitetsvärdering av typen vanföreställningar eller konfusion (förvirring, medvetandegrumling) som har varit avgörande för hans eller hennes bristande förståelse av situationen. Gemensamt för dessa situationer kan sägas vara att gärningsmannen inte har haft möjlighet att relatera sitt handlande (eller sin underlåtenhet) till dess faktiska sammanhang. Detta innebär att gärningsmannen har saknat förmåga att skilja mellan vad som är rätt eller fel, eftersom han eller hon har uppfattat omgivning, tidpunkt m.m. på ett helt annat sätt än det verkliga.
Man kan också uttrycka det så att gärningsmannen har befunnit sig i en annan verklighet, vilket innebär att han eller hon har saknat förmåga att på ett rationellt sätt förstå gärningens innebörd. Det behöver då inte handla om att det brister i gärningsmannens föreställning om den straffbelagda gärningen och dess konsekvenser, något som kan leda till att kravet på uppsåt inte är uppfyllt. Kravet på tillräknelighet tar i stället sikte på att gärningsmannen har saknat förmåga att förstå gärningens innebörd i den situation i vilken han eller hon befann sig.
Att bedömningen av kravet på tillräknelighet ska ta sikte på gärningens innebörd i en viss situation innebär att otillräkneligheten kan vara endast tillfällig. Det är alltså inte gärningsmannens tillräknelighet överlag som är relevant (om man nu kan tala om en sådan), utan tillräknelighetsfrågan ska vara kopplad till utförandet av en viss gärning.
Detta kan komma att innebära att gärningsmannen beträffande någon gärning i ett åtal kan bedömas ha varit otillräknelig och
SOU 2012:17 Psykisk störning, brott och ansvar
543
därför ska frikännas i den delen, medan han eller hon uppfyller kravet på tillräknelighet när det gäller andra gärningar och därmed – om också övriga brottsförutsättningar är uppfyllda – ska fällas till ansvar för dessa.
För att det ska vara tydligt att det i detta fall inte rör sig om en uppsåtsbedömning bör det av tillräknelighetsbestämmelsen framgå att den förmåga som gärningsmannen har saknat gäller i förhållande till gärningens innebörd i den situation i vilken han eller hon befann sig. Detta ska alltså skiljas ifrån betydelsen och konsekvenserna av den straffbelagda gärningen som sådan. För att det av tillräknelighetsbestämmelsen på ett tydligt sätt ska framgå vad frågan om tillräknelighet gäller bör det anges att gärningsmannen har saknat förmåga att förstå gärningens innebörd på detta sätt. Man bör alltså undvika ordet inse som är nära förknippat med frågan om uppsåt. Detta kan beskrivas som att gärningsmannen har
saknat förmåga att förstå gärningens innebörd i den situation i vilken han eller hon befann sig. En gärning som har begåtts i ett läge som
detta bör, när också de övriga förutsättningar som vi föreslår är uppfyllda, inte utgöra brott.
Det kan också vara så att gärningsmannen visserligen har förstått gärningens innebörd i den situation i vilken han eller hon befann sig men att hans eller hennes sinnestillstånd medförde att han eller hon saknade förmåga att anpassa sitt handlande efter en sådan förståelse. Exempel på en sådan situation kan vara då gärningsmannen har starka imperativa hallucinationer eller då han eller hon har en psykisk störning med starka inslag av tvångsmässighet. Gärningsmannen kan i vissa sådana fall inte rimligen klandras för sitt agerande. Den gärning som har begåtts bör därför inte heller i dessa fall utgöra brott. De nu aktuella situationerna kan beskrivas som att gärningsmannen har saknat förmåga att anpassa sitt
handlande efter sin förståelse (av gärningens innebörd i den situation
i vilken han eller hon befann sig).
Det bör observeras att Psykansvarskommittén föreslog att regleringen av i vilka fall den tilltalade inte skulle anses uppfylla kravet på tillräknelighet borde utformas så att den tilltalade hade saknat förmåga att inse gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt. Motsvarande gäller i dag i regleringen av de situationer där ett absolut fängelseförbud gäller (30 kap. 6 § andra stycket BrB). Även om vi har valt en något annorlunda – och enligt vår mening tydligare – beskrivning är avsikten inte att ut-
Psykisk störning, brott och ansvar SOU 2012:17
544
trycka något annat i sak än vad Psykansvarskommittén, som vi förstår det, menade.
Det bör dock inte vara tillräckligt att gärningsmannen har saknat förmåga att förstå gärningens innebörd i den situation i vilken han eller hon befann sig eller att anpassa sitt handlande efter sin förståelse. Den grupp av personer som ska kunna vara fria från ansvar bör, på det sätt som i allmänhet sker i andra länder, avgränsas ytterligare. Det bör också krävas att gärningsmannen lider av ett visst tillstånd som ligger till grund för att de angivna effekternas uppkomst. Vi kommer nu att redovisa de grundtillstånd som vi anser bör föreligga. Dessförinnan kan det dock finnas anledning att påpeka att fall, då någon har saknat förmåga att förstå gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan förståelse, i princip alltid har sin grund i något av de tillstånd som vi redovisar i det följande. Därmed kommer grundtillstånden närmast att fungera som en indikation på att den aktuella personen kan ha saknat förmåga att förstå gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan förståelse. Som har framgått torde det dock vara så att endast förhållandevis få av de som uppfyller kriterierna för något av grundtillstånden också var otillräkneliga.
Vilka grundtillstånd ska krävas?
De tillstånd som ska kunna medföra att gärningsmannen inte uppfyller kravet på tillräknelighet bör i huvudsak vara att gärningsmannen lider av en störd verklighetsuppfattning, av brist på kontrollförmåga, av förvirring, tankestörningar eller hallucinationer eller av vanföreställningar. Dessa symtom kan gärningsmannen ha när han eller hon lider av en psykos. En psykosdiagnos leder enligt dagens system nästan alltid till att gärningsmannen bedöms ha en allvarlig
psykisk störning. Allvarlig psykisk störning bör därför vara ett av de
grundtillstånd som ska vara uppfyllda för att en gärning inte ska utgöra brott enligt tillräknelighetsbestämmelsen. En närmare redogörelse för vad som avses med begreppet allvarlig psykisk störning finns i avsnitt 7.2.
Utvecklingsstörningar och demenstillstånd är organiska tillstånd i hjärnan där kognitiva funktioner är påtagligt påverkade. Även dessa tillstånd är sådana att de i vissa fall kan leda till att gärningsmannen får en sådan störd verklighetsuppfattning eller brist på kontrollförmåga att han eller hon inte kan relatera sitt handlande till dess
SOU 2012:17 Psykisk störning, brott och ansvar
545
faktiska sammanhang. Tillstånden kan också leda till att gärningsmannen inte kan anpassa eller kontrollera sitt handlande i sådana situationer. Det rör sig i de allra flesta fallen om personer som har en svår utvecklingsstörning eller lider av ett allvarligt demenstillstånd. Sådana tillstånd kan i en del fall komma att bedömas som en allvarlig psykisk störning. Vi anser dock att dessa tillstånd är sådana att de bör kunna vara grundtillstånd även då de inte faller in under begreppet allvarlig psykisk störning. För tydlighetens skull bör därför svår utvecklingsstörning och allvarligt demenstillstånd anges särskilt.
En skillnad mellan de nu nämnda tillstånden är att de kan vara mer eller mindre långvariga eller till och med konstanta. En utvecklingsstörning eller ett demenstillstånd är permanenta tillstånd, där den enskildes intellektuella förmåga är konstant över tid eller endast gradvis förändras. Allvarliga psykiska störningar kan vara såväl långvariga, eller till och med livslånga, som mycket tillfälliga tillstånd. Ett exempel på en långvarig psykisk störning är schizofreni som efter att ha uppkommit hos den enskilde ofta pågår under resten av livet. Exempel på en psykisk störning som är mycket tillfällig och därmed kortvarig är tillstånd av psykotisk karaktär som har utlösts av t.ex. alkoholberusning.
Särskilt om tillfällig sinnesförvirring
En gärningsman kan också hamna i ett tillfälligt förvirringstillstånd till följd av andra orsaker än psykiatrisk sjukdom eller någon annan form av allvarlig psykisk störning, t.ex. genom sänkt sockernivå vid diabetes. Även ett sådant tillstånd kan i vissa fall hos gärningsmannen leda till en bristande förmåga att förstå gärningens innebörd i den situation i vilken han eller hon befann sig eller att anpassa sitt handlande efter en sådan förståelse.
Före BrB:s tillkomst betraktades tillfälligt sinnesförvirrade personer som otillräkneliga enligt en särskild ansvarsfrihetsregel i 5 kap. 5 § andra stycket SL. Regeln – som innebar att den som utan eget vållande hade råkat i ett sådant tillstånd att han eller hon var från sina sinnens bruk inte skulle dömas till ansvar för gärningar som han eller hon begick i det tillståndet – avskaffades i samband med BrB:s tillkomst. Avsikten var dock inte att gärningar som hade begåtts i tillfällig sinnesförvirring skulle utgöra brott. Gärningsmän med sådana tillstånd skulle alltså även i framtiden gå fria från
Psykisk störning, brott och ansvar SOU 2012:17
546
straffrättsligt ansvar. Däremot skapades ingen särskild ansvarsfrihetsregel för dessa fall.
Med tillfällig sinnesförvirring avses bl.a. förvirring på grund av feber, chock eller slag mot huvudet samt omtöckning vid epilepsianfall, vid blodsockersänkning hos diabetiker eller på grund av medicinering. Här kan också nämnas fall då någon har använt alkohol, narkotika eller något annat främmande ämne och till följd av detta företar personlighetsfrämmande gärningar. Olika typer av förvirringstillstånd som kan uppkomma i samband med uppvaknande ur sömn, narkos eller hypnos kan också omfattas av begreppet.
Det saknas i BrB en lagbestämmelse om ansvarsfrihet för den som har begått en gärning i ett tillstånd av tillfällig sinnesförvirring som har uppkommit utan eget vållande. Däremot regleras i 1 kap. 2 § andra stycket BrB det fallet att någon på ett oursäktligt sätt själv tillfälligt har försatt sig i ett sådant förvirringstillstånd. I dessa fall ska tillståndet inte medföra att gärningen inte anses som brott. Av detta skulle man kunna dra slutsatsen att lagrummet innebär att gärningsmannen ska vara fri från ansvar, om han eller hon utan egen skuld har blivit tillfälligt sinnesförvirrad. Lagstiftarens avsikt har dock inte varit att bestämmelsen i 1 kap. 2 § andra stycket BrB ska tolkas e contrario (motsatsvis). Det har emellertid inte heller varit avsikten att den kategori som undantogs från ansvar enligt SL:s bestämmelser om tillfällig sinnesförvirring skulle fällas till ansvar. Man menade vid tillkomsten av BrB endast att en bestämmelse om detta var onödig, då ansvarsfrihet i dessa fall följde av den allmänna uppsåtsregleringen (prop. 1962:10, s. 576).
Uppfattningen att det inte behövs någon bestämmelse om ansvarsfrihet som tar sikte på fall av tillfällig sinnesförvirring, som har uppkommit utan eget vållande, ifrågasattes emellertid från flera håll. Osäkerheten i detta hänseende ledde till att departementschefen i förarbetena till BrP uttalade att de som var fria från ansvar enligt 5 kap. 5 § andra stycket SL även enligt BrB skulle gå fria från ansvar (se prop. 1964:10, s. 107).
Det nuvarande rättsläget framstår som osäkert. Uppfattningen i litteraturen (se t.ex. Strahl, Allmän straffrätt vad angår brotten, 1976, s. 95) går närmast ut på att man bör ta fasta på departementschefens uttalande som stöd för att det finns en oskriven ansvarsfrihetsgrund men att det finns skäl att kodifiera denna genom att införa en särskild ansvarsfrihetsregel. Asp, Ulväng och Jareborg (Kriminalrättens grunder, 2010, s. 400 f.) delar uppfattningen om att det finns en sådan oskriven undantagsregel och menar att det i senare
SOU 2012:17 Psykisk störning, brott och ansvar
547
förarbeten finns stöd för att en sådan regel existerar (se bl.a. SOU 1988:7, kap. 12 och prop. 1993/94:130, s. 50).
Gärningar som har begåtts under påverkan av en tillfällig sinnesförvirring som har uppkommit utan eget vållande leder enligt rättspraxis normalt inte till straffrättsligt ansvar för gärningsmannen. Det är dock oklart om en oskriven undantagsregel för dessa fall godtas i praxis. De publicerade rättsfall
16
som finns tyder i stället på
att en tillfällig sinnesförvirring leder till ansvarsfrihet med stöd av den allmänna uppsåtsregleringen. Den uppsåtsprövning som har gjorts i dessa fall har dock skett på ett något annorlunda sätt än normalt eftersom den närmast har tagit sikte på om gärningsmannen har varit i tillräcklig grad medveten om sitt handlande. Med andra ord har man i dessa fall använt sig av det s.k. medvetenhetskravet för att skilja mellan de fall som bör leda till ansvarsfrihet och de som bör leda till ett straffrättsligt ansvar.
Enligt den äldre ansvarsfrihetsregeln i 5 kap. 5 § andra stycket SL var det endast höggradiga omtöckningstillstånd som skulle medföra frihet från ansvar för den som utan eget vållande var från sina sinnens fulla bruk. Det var inte bara arten utan också graden av omtöckning eller förvirring i det konkreta fallet, som var av betydelse för om regeln skulle tillämpas. Så länge man hade kvar tillräknelighetsläran torde det ytterst sällan ha funnits anledning att därutöver göra en prövning av om gärningsmannen var för omtöcknad för att uppfylla uppsåtsrekvisitet, dvs. om han eller hon var i tillräcklig grad medveten om sitt handlande. Denna prövning gjordes i princip vid bedömningen om en person var tillräknelig eller inte.
Fängelsestraffkommittén föreslog i sitt slutbetänkande (Frihet från ansvar [SOU 1988:7] s. 159 ff.) att det i lag skulle införas en regel som motsvarar 5 kap. 5 § andra stycket SL och som innebär att en gärning som någon har begått under inflytande av tillfällig sinnesförvirring inte ska leda till ansvar. Enligt förslaget skulle bestämmelsen placeras i 24 kap. BrB, dvs. som en allmän grund för ansvarsfrihet. Som ett skäl för förslaget åberopade kommittén att det hade varit lagstiftarens avsikt att de fall som täcktes av 5 kap. 5 § andra stycket SL skulle vara fria från ansvar men att lagstiftarens syfte i detta hänseende inte hade kommit till uttryck i lagtexten. Kommittén ansåg också att uppsåtsregleringen inte var ett tillräckligt skydd mot att de tillfälligt sinnesförvirrade fälldes till ansvar.
16 Se t.ex. NJA 1968 s. 471, RH 1995:150 och RH 1999:139.
Psykisk störning, brott och ansvar SOU 2012:17
548
Förslaget har inte lett till lagstiftning. Av betänkandet framgår att kommittén fann det tilltalande från både teoretiska och praktiska utgångspunkter att även medge ansvarsfrihet för den som begår en i och för sig brottslig gärning i ett mera permanent tillstånd av förvirring, t.ex. på grund av sinnessjukdom och då konstatera att personen i fråga inte har begått något brott. Att utarbeta ett förslag i den riktningen låg dock helt vid sidan av kommitténs direktiv och frågan togs därför inte upp till närmare behandling.
Även Straffansvarsutredningen bedömde att det finns behov av att i lag reglera betydelsen av tillfällig sinnesförvirring som har uppkommit utan eget vållande (Straffansvarets gränser [SOU 1996:185] s. 558 f.). Utredningen föreslog att det skulle återinföras en tillräknelighetsreglering genom att en gärning inte skulle utgöra brott om den har begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning som har lett till att gärningsmannen har saknat omdömesförmåga eller till att han eller hon har saknat förmåga att kontrollera sitt handlande.
Enligt utredningen gjorde sig dessa principer för fördelning av straffrättsligt ansvar gällande med samma styrka beträffande fall av tillfällig sinnesförvirring eftersom det också i de fallen måste tas hänsyn till gärningsmannens förmåga och tillfälle att i gärningsögonblicket rätta sig efter lagen. Det kunde enligt utredningen knappast föreligga någon skillnad mellan det fallet att omtöckningstillståndet eller det personlighetsfrämmande tillståndet är tillfälligt och det, att det beror på en allvarlig psykisk störning, utan det avgörande skulle vara om tillståndet i så hög grad påverkade gärningsmannens förmåga att rätta sig efter lagen att ansvarsfrihet bör följa.
Utredningen föreslog därför att de gärningar som har begåtts under påverkan av en tillfällig sinnesförvirring inte ska utgöra brott under samma förutsättningar som utredningen föreslog beträffande gärningar som har begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning. För att ett tillstånd ska kunna betecknas som tillfällig sinnesförvirring skulle det enligt utredningen alltid röra sig om höggradiga omtöcknings- eller personlighetsfrämmande tillstånd.
Även Psykansvarskommittén (SOU 2002:3, s. 249) ansåg att det inte bör göras någon skillnad mellan tillstånd som utgör psykisk störning i mer sedvanlig bemärkelse och andra tillfälliga förvirringstillstånd som har annan grund. Det avgörande bör enligt kommittén i stället vara att gärningsmannens bristande förmåga att förstå gärningens innebörd eller att rätta sitt handlande efter en sådan förståelse har varit av sådan art och grad att det inte är rimligt att ålägga ett straffrättsligt ansvar. Psykansvarskommittén föreslog
SOU 2012:17 Psykisk störning, brott och ansvar
549
därför att tillfällig sinnesförvirring skulle ingå som ett av grundtillstånden i bestämmelsen om kravet på tillräknelighet.
Enligt vår mening kan man inte räkna med att kravet på uppsåt alltid leder till att den som har begått en gärning under inflytande av tillfällig sinnesförvirring undantas från straffrättsligt ansvar. Även den som har varit omtöcknad och missuppfattat bakomliggande förhållanden kan ha varit i sådan grad medveten om vad han eller hon har gjort att kravet på uppsåt är uppfyllt. Den som har företagit en gärning under inverkan av en tillfällig sinnesförvirring bör emellertid, på samma sätt som hittills, inte fällas till straffrättsligt ansvar, även om han eller hon har haft uppsåt till gärningen. Som har anförts av tidigare utredningar på området och i litteraturen finns det skäl att reglera denna grund för ansvarsfrihet i lag.
Som har framgått föreslår vi att det ska införas ett krav på tillräknelighet som innebär att en gärning inte utgör brott om den begås av någon som till följd av en allvarlig psykisk störning, en svår utvecklingsstörning eller ett allvarligt demenstillstånd inte uppfyller kriterierna för tillräknelighet. På samma sätt som vid dessa tre olika grundtillstånd handlar det också i fall av tillfällig sinnesförvirring om att ta hänsyn till gärningsmannens förmåga och tillfälle att i gärningsögonblicket rätta sig efter lagen.
En skillnad är dock att de tre förstnämnda tillstånden ofta kan vara av långvarig natur, vilket en tillfällig sinnesförvirring naturligtvis aldrig är. En annan skillnad är att en tillfällig sinnesförvirring är en följd av andra orsaker än en psykisk störning eller psykiatrisk sjukdom. Enligt vår mening bör det avgörande dock vara om det aktuella tillståndet i så hög grad påverkade gärningsmannens förmåga att rätta sig efter lagen att gärningen inte bör anses utgöra brott. Det bör då inte ha någon betydelse hur långvarigt ett omtöckningstillstånd eller ett personlighetsfrämmande tillstånd har varit eller vad som har orsakat tillståndet, utan samma principer för fördelning av straffrättsligt ansvar bör gälla i samtliga fall.
Mot bakgrund av detta menar vi att en reglering av ansvarsfrihet för den som har företagit en gärning under inverkan av en tillfällig sinnesförvirring inte bör finnas upptagen bland de allmänna grunderna för ansvarsfrihet i 24 kap. BrB, utan i stället bör regleras på det sätt som vi har föreslagit beträffande de som till följd av en allvarlig psykisk störning, en svår utvecklingsstörning eller ett allvarligt demenstillstånd inte uppfyller kriterierna för tillräknelig-
Psykisk störning, brott och ansvar SOU 2012:17
550
het.
17
En regel om ansvarsfrihet för den som har företagit en
gärning under inverkan av en tillfällig sinnesförvirring bör alltså vara en del av en tillräknelighetsbestämmelse.
Vi föreslår således att tillfällig sinnesförvirring ska vara ett av de grundtillstånd som kan leda till att kravet på tillräknelighet inte är uppfyllt och att de gärningar som har begåtts under påverkan av ett sådant tillstånd inte ska utgöra brott under samma förutsättningar som beträffande gärningar som har begåtts till följd av en allvarlig psykisk störning, en svår utvecklingsstörning eller ett allvarligt demenstillstånd. Det ska med andra ord krävas att gärningsmannen till följd av den tillfälliga sinnesförvirringen har saknat förmåga att förstå gärningens innebörd i den situation i vilken han eller hon befann sig eller att anpassa sitt handlande efter en sådan förståelse. De gärningar som i dag faller utanför det straffbelagda området till följd av kravet på medvetenhet torde oftast falla in under den nya regleringen.
Genom att tillfällig sinnesförvirring behandlas på samma sätt i ansvarshänseende som de andra tre tillstånden betonas ytterligare att tillräknelighetsregleringen gäller lika för alla lagöverträdare och inte bara för de som har diagnostiserats ha en psykos eller som har en svår utvecklingsstörning eller ett allvarligt demenstillstånd.
Ett frågeschema beträffande utformningen av kravet på tillräknelighet finns i bilaga 5.
9.5.4.3 Undantag för självförvållade tillstånd
Allmänt om straffansvar vid rus
En stor del av brottsligheten i samhället, särskilt våldsbrotten, begås av personer som har konsumerat alkohol, narkotika eller något annat medel som de har blivit berusade av. Berusning kan i vissa fall medföra att gärningsmannen misstar sig beträffande olika omständigheter eller att han eller hon av andra skäl inte följer lagen. Om gärningsmannen är kraftigt berusad kan han eller hon också ha svårigheter att minnas en gärning eller delar av den. Det är därför av stor betydelse hur rustillstånd ska beaktas vid bedömningen av det straffrättsliga ansvaret. Det ska dock framhållas att berusade personer mycket väl kan agera med uppsåt eller oaktsamhet. Oftast
17 Att Fängelsestraffkommittén föreslog att saken skulle regleras genom en ansvarsfrihetsregel i 24 kap. BrB hade närmast sin grund i att det då inte var möjligt att hantera frågan inom ramen för en tillräknelighetsreglering.
SOU 2012:17 Psykisk störning, brott och ansvar
551
gör de det också. Berusning medför alltså bara mera undantagsvis att gärningsmannen har befunnit sig i ett tillstånd av villfarelse eller okunnighet.
Av 1 kap. 2 § andra stycket BrB framgår att det förhållandet, att en gärning har begåtts under ett självförvållat rus inte ska leda till att gärningen inte anses som brott. Det har under lång tid diskuterats vad denna bestämmelse innebär och hur den ska tolkas. Enligt en åsikt skulle bestämmelsen uppfattas så att betydelsen av villfarelse eller okunnighet vid självförvållad berusning ska avgöras utifrån vilken betydelse berusningen har haft för gärningsmannens handlande. Det skulle alltså prövas om gärningsmannen hade haft uppsåt om han eller hon hade varit nykter. Enligt en annan uppfattning skulle lagrummets innebörd vara att kravet på uppsåt eller oaktsamhet i viss mån ska efterges eller till och med fingeras i de fall då gärningsmannen var berusad.
Det har också sagts att bestämmelsen i 1 kap. 2 § andra stycket BrB inte ska förstås så att kravet på uppsåt eller oaktsamhet ska efterges eller modifieras, utan att bestämmelsen endast innebär en erinran till domstolarna om att inte låta sig förledas att tro att uppsåt eller oaktsamhet skulle vara uteslutet vid rustillstånd.
I rättsfallet NJA 1973 s. 590 (det s.k. barnvagnsfallet) förklarade HD, med hänvisning till vissa motivuttalanden, att bestämmelsen i 1 kap. 2 § andra stycket BrB skulle förstås så, att kravet på uppsåt eller oaktsamhet i viss mån ska efterges i fall av självförvållad berusning och liknande tillstånd, dvs. att täckningsprincipen i dessa fall inte ska tillämpas fullt ut. En förutsättning för ett sådant eftergivande skulle dock vara att gärningsmannen hade misstagit sig i fråga om en viss omständighet som under normala omständigheter skulle innebära uppsåtsbrist. Däremot skulle bestämmelsen, enligt HD:s resonemang, inte innebära att avsteg ska göras från kravet på uppsåt när en viss brottstyp som ett väsentligt moment förutsätter särskild avsikt eller i visst avseende kvalificerat uppsåt (t.ex. tillägnelseuppsåt vid stöldbrott).
Frågan om straffansvar vid rus har, efter det att kritiska synpunkter framförts mot HD:s uppfattning i 1973 års fall, varit aktuell i ett antal olika lagstiftningssammanhang (se t.ex. SOU 1988:7 s. 150 ff., prop. 1993/94:130 s. 50, SOU 1996:185 s. 147 ff. och SOU 2002:3 s. 249). Förslagen har inte lett till någon lagändring i denna del.
Av rättsfallet NJA 2011 s. 563 framgår emellertid att det inte längre är motiverat att upprätthålla den särskilda ordning som kommer till uttryck i 1973 års avgörande. Fallet avsåg en man som
Psykisk störning, brott och ansvar SOU 2012:17
552
av underdomstolarna hade dömts för försök till dråp. I HD dömdes han i stället för grov misshandel. Efter en utförlig motivering konstaterade HD att uppsåtsprövningarna vid självförvållat rus bör ske med tillämpning av vanliga regler.
Det finns anledning att ta fasta på vad HD uttalar i rättsfallet. Föreskriften i 1 kap. 2 § andra stycket BrB ska alltså förstås endast som en påminnelse till domstolarna att uppsåt inte alls är uteslutet i fall av berusning. Någon modifiering av uppsåtskravet eller en eftergift av detta ska alltså inte förekomma.
18
När det gäller oaktsamhetsbrott har det enligt den dominerande uppfattningen i doktrinen sedan länge ansetts att man ska bortse från den försvagning av en berusad persons insikter, omdömesförmåga eller färdigheter som har orsakats av ruset. Man ska alltså ställa samma krav på gärningsmannen som om han eller hon hade varit nykter.
Undantag för självförvållade tillstånd vid en tillräknelighetsreglering
Det har tidigare ansetts sakna betydelse för den straffrättsliga bedömningen om en allvarlig psykisk störning kan sägas vara självförvållad eller inte. Med den tolkning av 1 kap. 2 § andra stycket BrB som tidigare har upprätthållits har detta för övrigt varit begripligt. Läget är nu ett annat. HD:s dom i NJA 2011 s. 563 innebär ju att berusningen inte ska ges någon särskild betydelse för uppsåtsprövningen.
Frågorna, om gärningsmannen uppfyllde kravet på tillräknelighet och om han eller hon uppfyllde ett krav på uppsåt, är dock av skilda slag och ska också prövas var för sig. Enligt vår mening framstår det inte som rimligt att gärningsmannen blir fri från straffrättsligt ansvar i de fall han eller hon själv, genom eget vållande, har framkallat något av de tillstånd som enligt den föreslagna tillräknelighetsregleringen skulle leda till att gärningen inte utgjorde brott. Det bör därför finnas, på samma sätt som på strafflagens tid, utrymme för att döma till straffrättsligt ansvar i de fall gärningsmannen i anslutning till gärningen frivilligt har berusat sig genom att dricka alkohol eller genom att ta andra droger och därigenom har kommit i ett sådant sinnestillstånd som avses med tillräknelighetsregleringen.
18 Det bör tilläggas att HD i en dom den 7 mars 2012 i mål B 4234-11 har bekräftat den rättstillämpning som rättsfallet NJA 2011 s. 563 ger uttryck för.
SOU 2012:17 Psykisk störning, brott och ansvar
553
Frågan är då vad som ska krävas för att ett sådant undantag från tillräknelighetsregleringen ska bli tillämpligt. Enligt vår uppfattning bör det som domstolen har att pröva i dessa fall vara om gärningsmannen genom i vart fall oaktsamhet har orsakat sitt tillstånd av otillräknelighet.
En förutsättning för att gärningsmannen ska ha varit oaktsam är att han eller hon har haft kontroll över händelseförloppet. Har gärningsmannen saknat sådan kontroll kan han eller hon inte gärna lastas för att ha orsakat sitt otillräkneliga tillstånd.
Förutom att gärningsmannen har haft kontroll över händelseförloppet bör det krävas dels att gärningsmannen i sitt kontrollerade handlande har varit oaktsam, dels att oaktsamheten har orsakat det aktuella tillståndet. Oaktsamheten ska dessutom vara relevant för att tillståndet har uppkommit.
Ett fall då gärningsmannen kan bedömas ha varit oaktsam i sitt handlande är då han eller hon frivilligt har berusat sig med t.ex. alkoholhaltiga drycker. För att ett tillstånd ska kunna anses som självförvållat måste det härutöver krävas att gärningsmannen har haft någon uppfattning om att han eller hon kunde komma att drabbas av ett sådant tillstånd vid ett visst handlande.
I princip bör undantaget från ansvarsfrihet gälla främst vid olika former av toxiska psykoser, dvs. vid giftutlösta förvirringstillstånd som t.ex. alkoholpsykoser och vid paranoida psykoser utlösta av narkotika. Det finns i dessa fall situationer i vilka gärningsmannen förstår eller har skälig anledning att anta att han eller hon kommer att reagera avvikande på alkoholförtäring eller annan droganvändning. En sådan oaktsamhet bör leda till att ansvarsfrihet inte medges.
Däremot bör det inte betraktas som oaktsamhet om gärningsmannen har lurats att dricka alkohol i tron att drycken var alkoholfri eller om ett förvirringstillstånd har uppkommit efter medicinering som har skett efter en läkares ordination och anvisningar. Kraftigt avvikande alkoholreaktioner kan också i vissa fall leda till att ett förvirringstillstånd inte bedöms som självförvållat, även om själva alkoholförtäringen i sig har skett frivilligt och medvetet.
Att domstolen bedömer att en gärning är oaktsam (gärningsculpa) innebär inte alltid att gärningsmannen anses ha varit oaktsam (personlig culpa). Det kan nämligen vara så att gärningsmannen är ursäktad eftersom han eller hon, t.ex. på grund av psykisk sjukdom, inte har förstått vad han eller hon har gjort och inte heller borde ha förstått det.
Psykisk störning, brott och ansvar SOU 2012:17
554
Ett självförvållat tillstånd av här aktuellt slag kan, förutom genom berusning av alkoholhaltiga drycker eller användning av narkotika, också framkallas genom missbruk av tabletter eller andra medicinska preparat. Detta kan ske t.ex. genom att gärningsmannen tar sin medicin i strid med läkarens ordination eller att han eller hon helt eller delvis sätter ut sin medicin, dvs. slutar att använda den. För att det ska vara tydligt att även dessa tillstånd kan leda till att undantaget i tillräknelighetsbestämmelsen blir tillämpligt bör detta utformas på ett annat sätt än Psykansvarskommittén föreslog. För att en gärning inte ska utgöra brott bör det enligt vår uppfattning krävas att tillståndet inte har vållats av gärningsmannen själv genom rus eller på något annat sätt (i stället för på något annat liknande sätt som Psykansvarskommittén föreslog).
I en del fall kan det aktuella tillståndet uppkomma som en omedelbar följd av ett sådant handlande (eller underlåtenhet) som vi här diskuterar, t.ex. då ett självförvållat rus utlöser ett psykosgenombrott. I andra fall kan tillståndet uppkomma först efter en längre tid, t.ex. när gärningsmannen har satt ut sin medicin och på grund av detta efter ett antal månader på nytt insjuknar i psykisk sjukdom.
Det kan i de senare fallen bli mycket svårt att bedöma gärningsmannens oaktsamhet och om denna har orsakat det aktuella tillståndet. Det bör därför krävas att ett visst konkret handlande har skett i anslutning till gärningen och att det uppkomna tillståndet framstår som förutsebart för gärningsmannen vid detta handlande. Om så inte är fallet bör förutsättningarna för att tillämpa undantaget för självförvållade tillstånd i tillräknelighetsregleringen inte vara uppfyllda.
Detta innebär också att ett tillstånd som har framkallats genom ett långvarigt alkohol- eller narkotikaberoende, t.ex. delirium tremens, inte bör anses som ett sådant självförvållat tillstånd som utesluter ansvarsfrihet.
Som vi redan har redogjort för räcker det att den som har bedömts vara otillräknelig har vållat sitt tillstånd av oaktsamhet för att han eller hon inte ska bli fri från ansvar. I de fallen ska domstolen därefter pröva frågan om uppsåt (om det rör sig om ett uppsåtligt brott). Detta kan leda till att gärningsmannen fälls till ansvar för ett uppsåtligt brott, även om det i dessa fall torde vara vanligare att gärningsmannen döms för ett oaktsamhetsbrott (om oaktsamhet är straffbelagt). Gärningsmannen var alltså i och för sig otillräknelig men kunde på grund av sin oaktsamhet inte frikännas
SOU 2012:17 Psykisk störning, brott och ansvar
555
på grund av detta. På sätt och vis skulle man kunna säga att gärningsmannens oaktsamhet i visst hänseende blir avgörande för att han eller hon kan dömas för ett uppsåtligt brott. Detta är emellertid inte så konstigt som det kan låta. Situationen kan liknas vid att det enligt täckningsprincipen inte alltid krävs uppsåt i förhållande till samtliga brottsförutsättningar. Ett exempel på detta är att det för att någon ska kunna dömas för rattfylleri krävs att gärningsmannen har uppsåt i förhållande till att han eller hon har druckit alkoholhaltiga drycker, men inte i förhållande till att han eller hon var berusad. Situationen påminner också om vad som gäller vid straffrättsvillfarelse, då gärningsmannen ska fällas till ansvar om inte hans eller hennes bristande kännedom om straffbestämmelsen var uppenbart ursäktlig.
9.5.4.4 Det s.k. fängelseförbudet ska upphävas
Vid införandet av ett krav på tillräknelighet kommer särbehandlingen av psykiskt störda lagöverträdare att äga rum redan vid prövningen av skuldfrågan genom att den som inte uppfyller kravet på tillräknelighet inte ska fällas till straffrättsligt ansvar. En psykiskt störd lagöverträdare som döms för brott ska däremot, med tillämpning av bestämmelserna i 29 och 30 kap. BrB, kunna dömas till samma påföljder som andra lagöverträdare.
Genom att ett tillräknelighetsrekvisit införs saknas det därför skäl för att behålla såväl den nuvarande regleringen med en presumtion för att välja en annan påföljd än fängelse och förbudet mot att i vissa fall döma till fängelse. Det finns inte heller anledning att behålla institutet fri från påföljd, även om detta kan sägas i realiteten bygga på principerna bakom tillräknelighetsläran. Bestämmelsen i 30 kap. 6 § BrB bör därför upphävas. En följd av detta blir att samhällstjänst, kontraktsvård med alternativstraff samt fängelse, även sådant fängelse som verkställs genom intensivövervakning med elektronisk kontroll, utan några särskilda inskränkningar kan användas även för psykiskt störda lagöverträdare som döms för brott.
Psykisk störning, brott och ansvar SOU 2012:17
556
9.5.4.5 Gärningsmannens personliga ansvar vid en tillräknelighetsreglering
Vår bedömning: Ett införande av ett krav på tillräknelighet inne-
bär att det, utöver kravet på uppsåt eller oaktsamhet, kommer att ställas upp ytterligare en förutsättning för skuld i straffrättsligt sammanhang. Kravet på tillräknelighet kommer att ingå som ett nytt rekvisit för personligt ansvar. Frågan om gärningsmannens tillräknelighet bör prövas före frågan om hans eller hennes uppsåt.
Det nuvarande brottsbegreppet
För att en gärning ska utgöra ett brott krävs det att ett antal förutsättningar (rekvisit) är uppfyllda. Dessa rekvisit brukar delas in i två grupper, rekvisit för otillåten gärning (tidigare ofta benämnt objektiva rekvisit) och rekvisit för personligt ansvar (tidigare ofta benämnt subjektiva rekvisit).
Rekvisit för otillåten gärning Rekvisit för personligt ansvar
1. Gärningen är brottsbeskrivningsenlig
1. Uppsåt eller oaktsamhet
a) Kontroll över händelseförloppet fram till brottets fullbordan eller gärningsculpa
2. Inga undantagsregler som helt ursäktar gärningsmannen
b) Gärningen strider mot svensk lag
2. Det finns inte någon rättfärdigande omständighet
Rekvisiten för en otillåten gärning
Kravet för att en otillåten gärning ska ha begåtts är att gärningen är brottsbeskrivningsenlig och att det inte finns någon rättfärdigande omständighet. Att en gärning är brottsbeskrivningsenlig innebär att den uppfyller de krav som en enskild straffbestämmelse i BrB eller i annan lagstiftning ställer upp.
SOU 2012:17 Psykisk störning, brott och ansvar
557
För att en gärning ska vara otillåten krävs det också (inom ramen för kravet på att gärningen ska vara brottsbeskrivningsenlig) att gärningsmannen har kontroll över händelseförloppet fram till
brottets fullbordan eller att gärningsmannen i sitt kontrollerade hand-
lande har tagit risker som inte kan tolereras samt att det oönskade resultatet har orsakats på ett sätt som innebär att en sådan risk har förverkligats (gärningsculpa).
Som en del av kravet på att gärningen ska vara brottsbeskrivningsenlig krävs det också att gärningen strider mot svensk lag. I vissa fall finns det nämligen nationella eller territoriella begränsningar som innebär att brottsbeskrivningarna kan tillämpas bara om det finns en viss koppling till Sverige.
För att en otillåten gärning ska ha begåtts krävs det slutligen att det inte finns någon rättfärdigande omständighet, dvs. någon undantagsregel som tillåter gärningen. Exempel på sådana regler är bestämmelserna om nödvärn, nöd och samtycke i 24 kap. BrB. Om en gärning uppfyller både kravet på brottsbeskrivningsenlighet och kravet på frånvaro av rättfärdigande omständigheter har en otillåten gärning förövats. (Asp, Ulväng och Jareborg, Kriminalrättens grunder, s. 33 ff.)
Rekvisiten för personligt ansvar
För att en gärning ska utgöra ett brott krävs det, förutom att en otillåten gärning har förövats, också att det finns ett personligt
ansvar. Med detta avses att det allmänna skuldrekvisitet ska vara
uppfyllt, dvs. att gärningen har begåtts uppsåtligen eller av oaktsam-
het. Enligt den s.k. täckningsprincipen krävs det att det ska råda
huvudsaklig kongruens mellan uppsåtet eller oaktsamheten och den otillåtna gärningen sådan som den anges genom rekvisiten för en otillåten gärning.
För att kravet på personligt ansvar ska vara uppfyllt krävs det också att det inte finns några skrivna eller oskrivna undantagsregler
som helt ursäktar gärningsmannen från ansvar, trots att han eller hon
både har begått en otillåten gärning och agerat med uppsåt eller oaktsamhet. Sådana undantagsregler kan ta sikte på gärningsmannens ansvarsförmåga, t.ex. i vissa fall av excess eller vid straff-
Psykisk störning, brott och ansvar SOU 2012:17
558
rättsvillfarelse eller i fall där någon, utan eget vållande, är tillfälligt sinnesförvirrad.
19
Också bestämmelserna om frivilligt tillbakaträdande är att betrakta som sådana undantagsregler, även om de inte tar sikte på situationen vid gärningen utan på något som händer därefter. (Asp, Ulväng och Jareborg, Kriminalrättens grunder, s. 40 ff.)
Gärningsmannens uppsåt eller oaktsamhet
För att en gärning ska utgöra brott krävs det enligt 1 kap. 2 § första stycket BrB att gärningsmannen har handlat med uppsåt. En oaktsam handling är straffbar endast om det är särskilt föreskrivet. Begreppet uppsåt kan förklaras med att någon handlar med ”vett och vilja”. Med ”vett” avses kännedom om sakförhållanden och med ”vilja” att man handlar för att uppnå något visst.
Man kan också uttrycka uppsåt som att gärningsmannen i någon mening måste förstå vad han eller hon gör för att göra sig skyldig till en uppsåtlig gärning. Det är gärningsmannens egen personliga (subjektiva) föreställning om gärningens innebörd och konsekvenser som avgör om det finns uppsåt. Det krävs däremot i allmänhet inte att gärningsmannen förstår att handlandet är otillåtet.
Vad som utgör uppsåt är inte reglerat i lag utan har vuxit fram genom ett samspel mellan doktrin och praxis. För att en gärning ska utgöra brott krävs det, enligt den s.k. täckningsprincipen, att gärningsmannens uppsåt eller oaktsamhet omfattar åtminstone huvuddragen av det händelseförlopp som utgör gärningen. I regel brukar man skilja mellan uppsåt i förhållande till effekter av en gärning och uppsåt i förhållande till andra gärningsmoment som enligt brottsbeskrivningen måste vara uppfyllda för att ett brott ska vara begånget. Med ”effekt” förstås i detta sammanhang att den straffbara gärningen ska medföra ett visst yttre resultat av något slag, i regel antingen en skada eller en konkret fara, dvs. en risk för att skada i det enskilda fallet uppkommer. Med ”gärningsmoment” avses omständigheter av faktisk eller rättslig natur som måste föreligga för att de objektiva rekvisiten i ett straffbud ska vara uppfyllda. Ett exempel är att den egendom som en person tog faktiskt tillhörde någon annan.
19 Notera här att vi föreslår att tillfällig sinnesförvirring ska ingå bland de s.k. grundkriterierna för otillräknelighet.
SOU 2012:17 Psykisk störning, brott och ansvar
559
I förhållande till följder av en gärning används tre olika uppsåtsformer: avsiktsuppsåt, insiktsuppsåt och likgiltighetsuppsåt.
Avsiktsuppsåt innebär att den följd som uppsåtet avser har varit
eftersträvad av gärningsmannen, antingen som ett slutligt mål eller som ett genomgångsled till något annat. Det brottsliga resultatet utgör vid avsiktsuppsåt själva syftet med gärningen.
Gärningsmannen har ett insiktsuppsåt om han eller hon inte hyser några egentliga tvivel om att en viss följd kommer att inträffa som en konsekvens av gärningen eller om att en viss omständighet föreligger. Han eller hon har antingen full visshet eller praktisk visshet. Insiktsuppsåt bygger uteslutande på det kognitiva elementet, vilket fäster avseende vid gärningsmannens föreställning rörande följden och omständigheterna som omger gärningen.
Det är inte en nödvändig förutsättning för uppsåt att gärningsmannen har insett att en viss omständighet föreligger eller att en effekt kommer att inträda. Det finns en möjlighet, låt vara begränsad, för att gärningsmannen har uppsåt också om han eller hon endast har insett risken för att effekten skulle inträffa eller för att gärningsomständigheten skulle föreligga. För detta krävs dock att han eller hon har en inställning till dessa förhållanden som kan beskrivas som likgiltig.
Ett likgiltighetsuppsåt är en kombination av faktorerna uppfattad sannolikhet och likgiltighet inför ”den brottsliga” följden och ”de brottsliga” gärningsomständigheterna. Prövningen av likgiltighetsuppsåt ska ske i två steg. I ett första steg ska det prövas om gärningsmannen insåg att det förelåg en risk för att gärningen skulle medföra en viss effekt eller att en viss omständighet förelåg. För att uppsåt till effekten eller omständigheten ska föreligga krävs det att det i ett andra steg av prövningen att domstolen kommer fram till att gärningsmannen var likgiltig, inte endast till risken, utan också till förverkligandet av effekten eller förekomsten av omständigheten.
Utgångspunkter för bevisbedömningen i fråga om uppsåt har lagts fast i främst NJA 2004 s. 176. Av rättsfallet framgår att utgångspunkten för bevisbedömningen ska vara omständigheterna vid gärningen och att insikt om att det förelåg en mycket hög sannolikhet normalt är tillräckligt för att uppsåt ska anses föreligga. Hänsynslöst beteende, upprörd sinnesstämning och gärningsmannens intresse i gärningen är omständigheter som kan göra att uppsåt får anses föreligga även om det inte förelåg en mycket hög
Psykisk störning, brott och ansvar SOU 2012:17
560
sannolikhet. Uppsåt kan dock i allmänhet inte anses föreligga när risken enligt gärningsmannens föreställning inte var avsevärd.
Frågan, om gärningsmannen har haft uppsåt eller inte, bör naturligtvis bedömas efter samma principer oavsett om gärningsmannen är psykiskt störd eller inte. Dock kan det vara svårare att bedöma uppsåtsfrågan om gärningsmannen är psykiskt störd, särskilt om störningen är allvarlig. Det bör påpekas att det förhållandet, att en gärningsman på grund av en psykisk störning lider av förföljelseidéer och därför förgriper sig mot någon, inte medför att han eller hon har saknat uppsåt att överfalla denne. En sådan missuppfattning utesluter inte att gärningsmannen verkligen har förstått eller velat just det som han eller hon har gjort.
Principen brukar anses vara att uppsåt inte föreligger om en annan människa, som hade samma föreställning om sakförhållandena som den psykiskt störde, inte skulle ha handlat uppsåtligt, och det anses att prövningen av uppsåtsfrågan i de flesta fall torde ge till resultat att uppsåt föreligger (Berg m.fl., Brottsbalken, en kommentar s. 30:36). Det är uppenbart att psykiska störningar som leder till bristande verklighetsuppfattning och tar sig uttryck i symtom som t.ex. hallucinationer eller förvirring kan ge upphov till betydande svårigheter vid bedömningen av om uppsåtsrekvisitet är uppfyllt.
I uppsåtskravet ligger ett allmänt krav på medvetenhet. För att ha begått en gärning uppsåtligen måste gärningsmannen ha varit i ett sådant tillstånd att uppsåtsrekvisitet kan vara uppfyllt. Han eller hon får inte ha varit alltför omtöcknad. I rättspraxis brukar detta krav komma till uttryck genom att det prövas om gärningsmannen var eller inte var i tillräcklig grad medveten om sitt handlande. Om gärningsmannen har varit alltför omtöcknad föreligger inte uppsåt i straffrättslig mening. Om gärningsmannen helt saknar medvetande är hans eller hennes handlande eller kroppsrörelse naturligtvis inte en för straffrätten relevant handling. I så fall uppfyller gärningsmannen inte ens rekvisiten för en otillåten gärning.
En rättspsykiatrisk undersökning kan företas i syfte att kunna bedöma uppsåtsfrågan med hänsyn till den misstänktes psykiska tillstånd vid gärningen (Gylling Lindkvist m.fl., Lagen och psykiatrin, 1992, s. 144 f.) Av förarbetena till LRU (prop. 1990/91:58, s. 502) framgår att en bedömning av om den misstänkte har begått gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning kan ge underlag för domstolens ställningstagande när det gäller de subjektiva brottsrekvisiten.
SOU 2012:17 Psykisk störning, brott och ansvar
561
Oaktsamhet förekommer i två former: medveten och omedveten. Medveten oaktsamhet kan sägas vara detsamma som att gärningsmannen har insett möjligheten eller risken för att en viss effekt skulle inträffa eller för att en viss omständighet förelåg, utan att han eller hon uppfyller kraven för uppsåt. Omedveten oaktsamhet föreligger om gärningsmannen inte har haft insikt om risken för en viss följd eller för att en viss omständighet har förelegat, men då han eller hon borde ha insett denna risk. I praktiken ställs i många fall ganska stränga krav vad gäller aktsamhet. Oskicklighet som beror på ren obetänksamhet kan ofta vara tillräckligt för att oaktsamhetskravet ska anses vara uppfyllt.
Kravet på tillräknelighet är en självständig del av det personliga ansvaret
Enligt vårt förslag till tillräknelighetsreglering ska en gärning inte utgöra brott om den begås av någon som till följd av något av de fyra grundtillstånden (allvarlig psykisk störning, tillfällig sinnesförvirring, svår utvecklingsstörning eller allvarligt demenstillstånd) antingen har saknat förmåga att förstå gärningens innebörd i den
situation i vilken han eller hon befann sig eller att anpassa sitt handlande efter en sådan förståelse. Ett införande av ett krav på
tillräknelighet innebär att det kommer att ställas upp ytterligare en förutsättning för skuld i straffrättsligt sammanhang, utöver kravet på uppsåt eller oaktsamhet. Kravet på tillräknelighet kommer därmed att ingå som ett nytt rekvisit för att personligt ansvar ska föreligga vid bedömningen av om en gärning utgör ett brott.
Tillräknelighetskravet tar alltså sikte på två olika situationer. Den första är då gärningsmannen (till följd av ett av grundtillstånden) har saknat förmåga att förstå gärningens innebörd i den situation i
vilken han eller hon befann sig. För att en sådan situation ska före-
ligga krävs det att gärningsmannen inte alls har haft förmåga att skilja mellan vad som är rätt eller fel, eftersom han eller hon inte har haft möjlighet att relatera sitt handlande (eller sin underlåtenhet) till dess faktiska sammanhang. Man ska kunna säga att gärningsmannen har befunnit sig i en annan verklighet. En sådan bedömning är av ett annat slag än den bedömning som görs i fråga om gärningsmannens uppsåt. En bedömning av uppsåtet tar i stället sikte på gärningsmannens föreställning om själva den straffrättsliga gärningens innebörd och dess konsekvenser, dvs. avsikt eller insikt
Psykisk störning, brott och ansvar SOU 2012:17
562
i förhållande till de specifika gärningsrekvisit som framgår av den tillämpliga straffbestämmelsen.
Kravet på tillräknelighet avser alltså förmågan till förståelse av situationen i mera vid bemärkelse. Frågan om gärningsmannens tillräknelighet respektive hans eller hennes uppsåt bör därför bedömas var för sig. I många fall är det naturligtvis så att en gärningsman som har saknat förmåga att förstå gärningens innebörd i den situation i vilken han eller hon befann sig även har saknat uppsåt till den gärning som har begåtts. Det kan dock finnas fall där gärningsmannen bedöms ha uppsåt, men där han eller hon inte uppfyller kravet på tillräknelighet. Ett exempel på en sådan situation är om gärningsmannen attackerar och försöker döda en annan person i tron att denna är besatt av djävulen. Gärningsmannen är klar över att han eller hon vill ta livet av den andra personen och har uppsåt att göra detta. Dock agerar gärningsmannen på skäl som var så avvikande från den faktiska verkligheten att man kan säga att han eller hon saknade förmåga att förstå gärningens innebörd i den situation i vilken han eller hon befann sig. Kravet på tillräknelighet är då inte uppfyllt.
Den andra situationen som kan leda till att en gärning inte utgör brott på grund av bristande tillräknelighet är då gärningsmannen visserligen har haft förmåga att förstå gärningens innebörd i den situation i vilken han eller hon befann sig men hans eller hennes sinnestillstånd medför att han eller hon inte hade förmåga att anpassa
sitt handlande efter en sådan förståelse. Dessa fall brukar internatio-
nellt benämnas som ”irresistible impulse” (oemotståndlig impuls). Även i denna del ska gärningsmannens tillräknelighet respektive uppsåt bedömas var för sig.
9.5.4.6 Prövningen av gärningsmannens tillräknelighet
Vår bedömning: Frågan om gärningsmannens tillräknelighet
bör som huvudregel avgöras av domstolen efter det att en rättspsykiatrisk undersökning har gjorts. Frågan om gärningsmannens tillräknelighet bör prövas innan hans eller hennes uppsåt bedöms.
SOU 2012:17 Psykisk störning, brott och ansvar
563
Hur ska prövningen av gärningsmannens tillräknelighet gå till?
I de allra flesta fallen kommer frågan om gärningsmannens tillräknelighet över huvud taget inte att bli aktuell i samband med förundersökningen, vid beslutet i åtalsfrågan eller vid domstolens prövning av åtalet. Andelen fall i vilka gärningsmannen var otillräknelig kommer nämligen att vara liten (cirka 50–100 fall om året enligt vår bedömning, se avsnitt 24.7.2). Utgångspunkten måste därför vara att gärningsmannen uppfyller kravet på tillräknelighet och därmed också har ansvarsförmåga.
I vissa fall kan det emellertid finnas omständigheter som tyder på att gärningsmannen vid gärningen inte hade förmåga att förstå vad som var rätt eller fel eller saknade förmåga att kontrollera sitt handlande. Exempel på sådana omständigheter kan vara det sätt på vilken gärningen har utförts, gärningsmannens beteende i samband med gärningen samt hans eller hennes psykiatriska status och bakgrund. Sådana omständigheter kan upptäckas redan under en förundersökning beträffande gärningen eller först i samband med brottmålsrättegången. För att få frågan om gärningsmannens tillräknelighet klarlagd i dessa fall krävs det att frågan utreds närmare.
Frågan om gärningsmannens tillräknelighet bör som huvudregel avgöras av domstolen efter det att en rättspsykiatrisk undersökning som tar sikte på just tillräknelighetsfrågan har gjorts. Normalt kommer åklagaren inte att fullt ut kunna bedöma frågan om gärningsmannens tillräknelighet utan detta underlag. Åklagaren måste därför ha rätt, och normalt även en skyldighet, att väcka åtal även i de fall det finns skäl som talar för att gärningen inte utgör ett brott eftersom kravet på tillräknelighet inte är uppfyllt. Vi lämnar ett förslag med den innebörden i avsnitt 12.1.
För att kunna bedöma behovet av en rättspsykiatrisk undersökning bör det som huvudregel krävas att domstolen har klarlagt de faktiska omständigheterna vid gärningen och konstaterat att bl.a. rekvisiten för en otillåten gärning är uppfyllda. En närmare redogörelse för förutsättningarna för att kunna besluta om en rättspsykiatrisk undersökning finns i avsnitt 13.6.
I vilken ordning bör domstolen pröva rekvisiten för personligt ansvar?
Frågan är då i vilken ordning som domstolen ska pröva de rekvisit som efter ett införande av ett krav på tillräknelighet kommer att ställas upp för att det ska föreligga ett personligt ansvar hos gär-
Psykisk störning, brott och ansvar SOU 2012:17
564
ningsmannen. Det som främst är av intresse är om gärningsmannens tillräknelighet ska prövas först, dvs. innan domstolen tar upp frågan om den tilltalades uppsåt eller oaktsamhet, eller därefter.
Straffansvarsutredningen (SOU 1996:185, s. 534 och s. 582) ansåg att prövningen av frågan om tillräknelighet lämpligen bör ske före uppsåts- eller oaktsamhetsprövningen. Anledningen till detta var att domstolarna därmed slipper att företa en prövning av det subjektiva rekvisitet i en del av de fall där gärningsmannens verklighetsuppfattning har varit starkt förändrad eller präglad av sådana verklighetsfrämmande bevekelsegrunder att straffrättsligt ansvar inte bör ådömas.
Även Psykansvarskommittén uttalade att prövningen av tillräknelighetsrekvisitet i regel kommer att göras före uppsåtsprövningen, något som enligt kommittén kommer att minska svårigheterna med uppsåtsprövningen.
Kommittén menade vidare att det bör göras en avgränsning mellan uppsåts- och tillräknelighetsrekvisitet. Uppsåtsrekvisitet tar sikte på avsikt eller insikt i förhållande till de specifika gärningsrekvisit som framgår av den tillämpliga straffbestämmelsen, medan kravet på tillräknelighet avser förmågan till insikt rörande gärningen i mera vid bemärkelse respektive förmågan till kontroll i förhållande till en sådan insikt.
Kommittén gav följande exempel. Ansvar för häleri kräver normalt att gärningsrekvisitet ”frånhänt annan genom brott” är täckt av uppsåt. Det innebär att gärningsmannen måste känna till eller i vart fall på det sätt som eventuellt uppsåt (motsvaras numera i princip av likgiltighetsuppsåt) kräver ha haft uppsåt till att något som han eller hon befattar sig med, t.ex. en cykel som han eller hon förvarar på uppdrag av någon, är ”frånhänt annan genom brott”. I det sammanhanget spelar det för uppsåtsprövningen ingen roll om gärningsmannen tar hand om cykeln i tron att han eller hon agerar på uppdrag av marsianer som har stulit denna från människorna. Denna verklighetsfrämmande föreställning kan däremot ha betydelse för prövningen av tillräknelighetsrekvisitet (SOU 2002:3, s. 237 och 369).
I promemorian Påföljder för psykiskt störda lagöverträdare (Ds 2007:5) lämnades bl.a. förslag till de förändringar av fängelseförbudet i 30 kap. 6 § BrB som genomfördes år 2008 (prop. 2007/08:97, Påföljder för psykiskt störda lagöverträdare). I promemorian (s. 141 ff.) diskuterades bl.a. följderna av ett införande av ett krav på tillräknelighet. Det framhölls där att uppsåtsprövningen i fråga
SOU 2012:17 Psykisk störning, brott och ansvar
565
om psykiskt störda lagöverträdare skulle förenklas om man inför ett tillräknelighetsrekvisit i enlighet med vad Psykansvarskommittén har föreslagit. Om gärningsmannen bedöms vara otillräknelig ska han eller hon vara fri från ansvar och någon uppsåtsbedömning i egentlig mening behöver då inte göras. En sådan ordning har enligt promemorian stora fördelar sett från ett tillämpningsperspektiv, men det ansågs inte självklart att ett tillräknelighetsrekvisit alltid är till fördel för den tilltalade. Vad man i denna del sköt in sig på var att det råder en betydande skillnad mellan att bli frikänd på grund av bristande uppsåt och att anses fri från ansvar på grund av otillräknelighet. I det förra fallet ogillas åtalet helt medan domstolen i det senare fallet slår fast att gärningsmannen i objektivt hänseende har begått den åtalade gärningen, vilket innebär att domstolen kan besluta om en rad rättsföljder som är knutna till detta förhållande. Gärningsmannen kan alltså tänkas bli skyldig att betala skadestånd, få egendom förklarad förverkad och, om man skulle följa Psykansvarskommitténs förslag, bli dömd till en samhällsskyddsåtgärd.
I Kriminalrättens grunder, s. 35, har det uttalats att det inom den dömande verksamheten inte finns något hinder mot att man, åtminstone inom de två grupperna av rekvisit (otillåten gärning respektive personligt ansvar), väljer att avvika från den ordning som har förordats i boken om det gör det lättare att fatta ett beslut. Det hänvisas i det sammanhanget till rättsfallet NJA 1998 s. 86 där två justitieråd avstod från att ta ställning i uppsåtsfrågan eftersom den tilltalade, oberoende av uppsåtsbedömningen, med tillämpning av reglerna om frivilligt tillbakaträdande inte skulle dömas för försök till uppsåtligt dödande. Det påpekas från författarnas sida att det inom ramen för rättstillämpningen finns anledning att vara uppmärksam på att det kan ha rättslig betydelse om någon går fri på grund av att någon otillåten gärning inte har förövats eller på grund av att det brister i rekvisiten för personligt ansvar.
Det kan många gånger vara svårt att bedöma uppsåtet hos en psykiskt störd lagöverträdare eftersom de utgångspunkter och principer som normalt gäller för prövningen av uppsåtet kan vara svåra att tillämpa. Det är inte heller möjligt att utgå ifrån att gärningsmannen har agerat rationellt eftersom han eller hon kan ha påverkats av t.ex. hallucinationer eller vanföreställningar vid gärningen och trott sig vara i en situation som inte har funnits i verkligheten. I vissa fall kan gärningsmannen t.ex. befinna sig i ett akut psykotiskt tillstånd med sådana vanföreställningar eller halluci-
Psykisk störning, brott och ansvar SOU 2012:17
566
nationer att han eller hon helt har tappat kontakten med verkligheten och saknat kontroll över sina handlingar. En prövning av gärningsmannens uppsåt kan i ett sådant fall leda fram till att han eller hon inte hade uppsåt.
I en del fall kan dock uppsåt anses föreligga. Ett exempel på detta är ett fall där gärningsmannen dödade en annan människa när han eller hon felaktigt trodde sig delta i krig. Gärningsmannen var klar över att han eller hon ville ta livet av någon annan och hade uppsåt att göra detta. Dock skiljde sig gärningsmannens uppfattning om situationen så markant från den faktiska verkligheten att man kan säga att han eller hon saknade förmåga att förstå gärningens innebörd, vilket skulle innebära att kravet på tillräknelighet inte är uppfyllt.
För att kunna ställning till frågan, om gärningsmannens tillräknelighet ska prövas före eller efter en prövning av uppsåtet, är det viktigt att ha i åtanke de skillnader som finns mellan dessa olika begrepp. Frågan om tillräknelighet tar sikte på gärningsmannens förmåga att skilja mellan rätt och fel och om han eller hon har haft förmåga till förståelse av eller har kunnat kontrollera hela den situation som han eller hon har befunnit sig i. Eftersom prövningen av den frågan är av ett annat slag än den som görs vid en uppsåtsprövning bör frågan om gärningsmannens tillräknelighet helt frikopplas från frågan om uppsåtet.
Vi anser, helt i enlighet med de förslag som tidigare har lagts fram på området, att man först bör ta ställning till om gärningsmannen har haft förmåga att förstå innebörden av gärningen i den situation han eller hon befann sig (eller förmåga att anpassa sitt handlande efter en sådan förståelse). Innan man har gjort det är det, som vi ser det, inte meningsfullt att pröva hans eller hennes uppsåt i förhållande till de specifika gärningsrekvisit som framgår av den tillämpliga straffbestämmelsen.
Detta innebär att frågan om gärningsmannens tillräknelighet bör prövas innan ställning tas till uppsåtet i förhållande till den specifika gärningen enligt straffbestämmelsen. Om gärningsmannen inte uppfyller tillräknelighetskravet utgör gärningen inget brott och gärningsmannen ska frikännas. Det saknas då redan av den anledningen skäl att pröva om gärningsmannen hade uppsåt eller inte.
Dessutom bör gärningsmannens uppsåt under alla förhållanden sakna betydelse i den situationen. Har gärningsmannen inte varit tillräknelig ska han eller hon inte klandras för gärningen och frågan om uppsåt blir då inte av intresse. Om gärningsmannen däremot
SOU 2012:17 Psykisk störning, brott och ansvar
567
uppfyller kravet på tillräknelighet ska domstolen naturligtvis gå vidare och pröva uppsåtsfrågan.
Frågan om vem ska ha bevisbördan och vilka beviskrav som bör ställas upp för tillräknelighetskravet behandlas i avsnitt 9.5.4.7.
Under vissa förutsättningar ska den som inte uppfyller kravet på tillräknelighet kunna bli föremål för särskilda skyddsåtgärder. För att detta ska kunna bli aktuellt krävs det att det finns en påtaglig risk för att gärningsmannen på nytt begår gärningar av allvarligt slag. Vid en sådan bedömning kan det bli av betydelse om gärningsmannen har haft uppsåt eller inte. Att gärningsmannen trots full insikt inte har avhållit sig från gärningen kan möjligen tala för att det finns en sådan risk. Om han eller hon däremot mer eller mindre av misstag har begått en allvarlig gärning som har skadat en annan människa så kan det, åtminstone i vissa fall, tala emot att det finns en risk för nya gärningar. Även om en uppsåtsprövning inte har gjorts i brottmålet kan det alltså behöva göras en sådan prövning i ett senare sammanhang. En närmare redogörelse för riskbedömningen i fråga om särskilda skyddsåtgärder finns i avsnitt 10.3.
9.5.4.7 Bevisbörda och beviskrav
Vår bedömning: Åklagaren har, på motsvarande sätt som gäller
för övriga brottsförutsättningar, till uppgift att styrka att gärningsmannen var tillräknelig. Det är också åklagaren som har att bevisa att en gärning utgör brott i de fall gärningsmannen i anslutning till gärningen har varit otillräknelig men detta har berott på orsaker som han eller hon själv enligt 1 kap. 2 a § andra stycket BrB är ansvarig för. Bedömningen av frågan, om gärningsmannen har varit tillräknelig, kommer i huvudsak att ske mot bakgrund av ett utlåtande över en rättspsykiatrisk undersökning. Förutsättningarna för bevisföringen avseende tillräknelighet skiljer sig därmed påtagligt från vad som gäller i fråga om andra brottsförutsättningar. Allmänt kan sägas att det kommer att råda en presumtion för att gärningsmannen var tillräknelig när han eller hon utförde gärningen.
Psykisk störning, brott och ansvar SOU 2012:17
568
Bevisbörda och beviskrav enligt nuvarande reglering
I brottmål har åklagaren bevisbördan för samtliga omständigheter som måste föreligga för att den tilltalade ska kunna fällas till ansvar. Bevisbördan omfattar alltså båda de två grupper av rekvisit som brottsbegreppet består av, dvs. rekvisiten för otillåten gärning och rekvisiten för personligt ansvar. Ett brott kan konstateras endast om samtliga rekvisit är uppfyllda.
Åklagarens bevisbörda avser också sådana försvårande omständigheter som är av betydelse vid straffvärdebedömningen. När det gäller förmildrande omständigheter har åklagaren bevisbördan för att sådana inte förekommer. Förhållanden som vid sidan av straffvärdet är av betydelse för påföljdsbestämningen omfattas däremot inte av principen att åklagaren ska bevisa alla ansvarsgrundande moment.
Beviskravet i brottmål kan uttryckas på olika sätt. Ibland har HD ansett att bevisskyldigheten är fullgjord om det är utrett att den åtalade har begått brottet.
20
Ett vanligare sätt att uttrycka det är
att åtalet är styrkt.
21
Beviskravet kan också formuleras så att den
tilltalades skuld måste vara ställd utom rimligt tvivel.
22
HD har ställt upp ett lägre beviskrav för vissa ansvarsförutsättningar. Det har sin grund i att det kan vara svårt för åklagaren att motbevisa t.ex. en nödvärnsinvändning, eftersom bevisningen då ska ta sikte på att något visst inte har inträffat, t.ex. att målsäganden
inte har angripit den tilltalade. I ett sådant fall räcker det att
åklagaren lägger fram så mycket utredning att den tilltalades invändning framstår som obefogad. Detta beviskrav gäller också i fall då den tilltalade i excessituationer, dvs. när nödvärnsvåldet var uppenbart oförsvarligt, invänder att han eller hon svårligen kunde besinna sig.
När det gäller vilka krav som ska ställas på en utredning för att domstolen (med nuvarande regler) ska finna att den tilltalade har begått brottet under påverkan av allvarlig psykisk störning och att han eller hon lider av en sådan när han eller hon ska dömas har HD i NJA 2004 s. 702 uttalat, att det är en överviktsprincip som ska tillämpas. Det som domstolen måste göra är att pröva utredningen och komma fram till om övervägande skäl talar för att det är fråga om en allvarlig psykisk störning. HD påpekade att det vid lag-
20NJA 1982 s. 525 och NJA 2003 s. 113. 21NJA 1982 s. 525 och NJA 1996 s. 27. 22NJA 1980 s. 725, NJA 1982 s. 164, NJA 1988 s. 40, NJA 1990 s. 210, NJA 1991 s. 83 och NJA 1992 s. 446.
SOU 2012:17 Psykisk störning, brott och ansvar
569
stiftningens tillkomst framhölls att domstolen måste vara försiktig med att döma till fängelse i fall där det finns anledning att misstänka allvarlig psykisk störning och att det i detta fick anses ligga att det inte bör ställas krav på att det tydligt ska framgå av utredningen att det är fråga om en allvarlig psykisk störning.
Av rättsfallet framgår vidare att en utgångspunkt för frågan om vilka krav som bör ställas på utredningen i dessa fall är att det rör sig om påföljdsbestämning, och inte om en prövning av skuldfrågan, och att det därför inte gäller något sådant beviskrav som ställs beträffande skuldfrågan. Det kunde enligt HD inte heller anses lämpligt eller ens möjligt att tillämpa någon princip av det slag som brukar betecknas med de latinska uttryckssätten in dubio
pro reo och in dubio mitius, dvs. att det finns en presumtion till
förmån för den tilltalade eller för den mildare utgången. En anledning till detta är att det i det enskilda fallet ofta inte går att avgöra vad som är förmånligast för den tilltalade vid påföljdsbestämningen.
Bevisbörda och beviskrav vid en tillräknelighetsreglering
Vi föreslår som framgått att tillräknelighet åter ska vara ett krav för att en gärning ska utgöra brott. Kravet på tillräknelighet innebär att det ställs upp ytterligare en förutsättning för skuld i straffrättsligt sammanhang och att tillräknelighetskravet blir en ny del av det personliga ansvaret. Eftersom det är fråga om gärningsmannens skuld är det naturligt att åklagaren har bevisbördan i denna del.
Att bevisa att gärningsmannen var tillräknelig kan naturligtvis ibland, på motsvarande sätt som när det gäller bevisning om uppsåt, vara förenat med vissa svårigheter. Det bör emellertid framhållas att det kommer att föreligga en klar presumtion för ansvarsförmåga. Detta innebär att alla som har begått en straffbelagd gärning förutsätts ha haft en förmåga att förstå gärningens innebörd och att anpassa sitt handlande efter en sådan förståelse. För att slutsatsen ska bli någon annan måste denna ha sin grund i den utredning som finns i målet. Den bedömning som ska göras i fråga om en gärningsmans tillräknelighet kan därför sägas vara av en annan karaktär än den som görs t.ex. vid en uppsåtsbedömning. De frågor som rör bevisbörda och beviskrav avseende tillräknelighet bör därför hanteras annorlunda än bevisningen rörande uppsåt.
Psykisk störning, brott och ansvar SOU 2012:17
570
För att kunna bedöma om gärningsmannen uppfyller kravet på tillräknelighet ska det finnas möjlighet att hämta in en rättspsykiatrisk undersökning i frågan. Det bör vara domstolens uppgift att sörja för att detta sker. Innan domstolen beslutar om ansvarsfrihet på grund av bristande tillräknelighet bör som huvudregel en rättspsykiatrisk undersökning ha gjorts i målet. En sådan undersökning bör dock i vissa fall kunna underlåtas om det underlag som behövs ändå finns tillgängligt för domstolen. Så kan vara fallet om den misstänkte är föremål för psykiatrisk tvångsvård och den för vården ansvarige läkaren kan intyga tillräknelighet eller otillräknelighet. Har en undersökning i fråga om den misstänktes tillräknelighet nyligen genomförts beträffande en annan gärning och har man då konstaterat otillräknelighet kan den tillsammans med en preliminär rättspsykiatrisk undersökning som tar sikte på den aktuella gärningen också utgöra tillräckligt beslutsunderlag för domstolen. Domstolen ska dessutom ha en möjlighet att hämta in ett yttrande från Socialstyrelsen över undersökningen.
Det är naturligt att domstolen vid sin bedömning av frågan om gärningsmannens tillräknelighet måste fästa stort avseende vid innehållet i det rättspsykiatriska utlåtandet. Utlåtandet är dock ett sakkunnigutlåtande som kan bemötas. Om det finns olika utlåtanden i målet ska domstolen pröva dessa mot varandra och mot övrig bevisning i frågan för att bilda sig en egen uppfattning med ledning av bevisningen.
Domstolens uppgift blir att ta ställning till om gärningsmannen till följd av en allvarlig psykisk störning, en tillfällig sinnesförvirring, en svår utvecklingsstörning eller ett allvarligt demenstillstånd har saknat förmåga att förstå gärningens innebörd i den situation i vilken han eller hon befann sig eller att anpassa sitt handlande efter en sådan förståelse.
Till en början ska det alltså fastställas om gärningsmannen lider av eller har något av de fyra grundtillstånden. Därefter ska det bedömas dels om gärningsmannen har saknat förmåga att förstå gärningens innebörd i den situation i vilken han eller hon befann sig eller att anpassa sitt handlande efter en sådan förståelse, dels om detta har skett till följd av något av grundtillstånden.
Vid domstolens bedömning av frågan, om gärningsmannen har eller lider av något de fyra grundtillstånden, bör utgångspunkten vara att den medicinska bedömning som har skett vid en rättspsykiatrisk undersökning eller genom annan medicinsk utredning i målet blir avgörande. När det gäller frågan, vilket beviskrav som
SOU 2012:17 Psykisk störning, brott och ansvar
571
bör tillämpas, gör vi bedömningen att det inte finns anledning att göra någon förändring av rättsläget. Även fortsättningsvis bör alltså en överviktsprincip tillämpas. Domstolen får alltså bedöma om den utredning som finns att tillgå sammantaget ger underlag för slutsatsen att övervägande skäl talar för eller emot att gärningsmannen led av något av de fyra grundtillstånden.
Skulle domstolen komma fram till att gärningsmannen led av en allvarlig psykisk störning, en tillfällig sinnesförvirring, en svår utvecklingsstörning eller ett allvarligt demenstillstånd blir nästa fråga om han eller hon till följd av ett sådant tillstånd saknade förmåga att förstå gärningens innebörd i den situation i vilken han eller hon befann sig eller att anpassa sitt handlande efter en sådan förståelse. Presumtionen kommer här att vara att gärningsmannen, trots att han eller hon led av något av grundtillstånden, förstod gärningens innebörd och hade förmåga att anpassa sitt handlande efter denna förståelse. Men också här kommer det rättspsykiatriska utlåtandet att ha stor betydelse som underlag för bedömningen.
Skäl skulle kunna anföras för att beviskravet när det gäller kriterierna för tillräknelighet skulle vara annorlunda än det som vi nyss har stannat för i fråga om förekomsten av något av grundtillstånden och att det skulle ansluta till det krav som ställs upp beträffande bevisningen av uppsåt. Både tillräknelighet och uppsåt utgör ju förutsättningar för personligt ansvar. Men skillnaderna mellan de båda rekvisiten och, framför allt, skillnaderna i det underlag som krävs för bedömningen, är sådana att det knappast är rimligt att ställa samma höga krav på bevisningen rörande tillräknelighet som gäller för bevisningen om uppsåt. I stället bör även här en överviktsprincip tillämpas.
Att det råder en presumtion för att tillräknelighetskriterierna är uppfyllda och att en överviktsprincip tillämpas innebär självfallet inte att det skulle vara poänglöst för parterna att föra bevisning i tillräknelighetsdelen. Om den rättspsykiatriska undersökningen talar för att tillräknelighetsrekvisitet är uppfyllt ankommer det närmast på den tilltalade att göra sådana invändningar mot utlåtandet över undersökningen att det finns anledning att betvivla de slutsatser som redovisas i det. Detta kan ske t.ex. genom att det framställs en begäran om att undersökningen ska granskas av Socialstyrelsens rättsliga råd. Men det kan också ske genom annan utredning, t.ex. genom vittnesbevisning avseende gärningsmannens agerande både före, under och efter det att gärningen begicks. Lyckas den till-
Psykisk störning, brott och ansvar SOU 2012:17
572
talade med detta blir det åklagarens sak att presentera bevisning som i tillräcklig grad styrker slutsatserna i utlåtandet.
Tillräknelighetsregleringen är enligt vårt förslag inte tillämplig i de fall gärningsmannen i anslutning till gärningen själv har vållat sin bristande förmåga genom rus eller på något annat sätt. Detta innebär att gärningsmannen kan dömas till straffrättsligt ansvar i dessa fall. I denna del blir det åklagaren som ska bevisa att gärningsmannen har försatt sig i ett sådant s.k. självförvållat tillstånd. Åklagaren har då att styrka att gärningsmannen åtminstone genom oaktsamhet har orsakat sitt tillstånd av otillräknelighet, dvs. att han eller hon har haft kontroll över händelseförloppet och har varit oaktsam i sitt handlande. Vidare ska åklagaren styrka att det är gärningsmannens oaktsamhet som har orsakat det aktuella tillståndet samt att oaktsamheten är relevant för att tillståndet har uppkommit. I denna del bör det i brottmål vanligen gällande beviskravet gälla.
När det slutligen gäller sambandet mellan något av grundtillstånden och det förhållandet att gärningsmannen inte förstod gärningens innebörd eller hade förmåga att anpassa sitt handlande efter en sådan förståelse får utgångspunkten vara, att det finns en sådan koppling.
9.6 Påföljder för psykiskt störda lagöverträdare i ett reformerat system
9.6.1 Inledning
I avsnitt 9.5.4 har vi föreslagit att tillräknelighet eller ansvarsförmåga åter ska vara ett krav för straffrättsligt ansvar. Detta innebär att vissa psykiskt störda gärningsmän i framtiden inte kommer att träffas av straffrättsligt ansvar eftersom de inte uppfyller tillräknelighetskravet. Som vi bedömer det kommer det att röra sig om en liten grupp lagöverträdare. Huvuddelen av de psykiskt störda lagöverträdarna kommer alltså att vara straffrättsligt ansvariga och dömas till en påföljd för det eller de brott som de har begått. I detta avsnitt behandlas vilka påföljder som ska kunna komma i fråga för de psykiskt störda lagöverträdare som kan bära ett straffrättsligt ansvar.
Påföljdsutredningen har i uppdrag att göra en översyn av påföljdssystemet både för vuxna och för unga lagöverträdare (dir.
SOU 2012:17 Psykisk störning, brott och ansvar
573
2009:60). I uppdraget ingår bl.a. att ta ställning till om ett system med villkorligt fängelse ska införas. Uppdraget ska redovisas senast i maj 2012. Vi är medvetna om att våra förslag i enskildheter kan behöva justeras om ett system med villkorligt fängelse genomförs. Våra förslag kan emellertid inte lämnas med utgångspunkt i något annat än det i dag gällande systemet. För det fall villkorligt fängelse införs får förutsättas att våra förslag beaktas så långt detta är möjligt.
9.6.2 Bestämning av påföljd för psykiskt störda lagöverträdare
Vårt förslag: Överlämnande till rättspsykiatrisk vård avskaffas
som självständig påföljd. Normala bestämmelser om påföljdsbestämning ska gälla även för psykiskt störda lagöverträdare som fälls till ansvar. Som förmildrande omständighet vid bedömningen av straffvärdet ska det särskilt beaktas om den tilltalade till följd av en psykisk störning, en sinnesrörelse eller av någon annan orsak har haft nedsatt förmåga att förstå gärningens innebörd i den situation i vilken han eller hon befann sig eller att anpassa sitt handlande efter en sådan förståelse eller att kontrollera sitt handlande. En pågående behandling av en psykisk störning som kan antas ha samband med brottsligheten ska kunna beaktas som ett särskilt skäl för val av skyddstillsyn som påföljd i stället för fängelse. Som särskilt skäl för skyddstillsyn i förening med s.k. kontraktsvård ska det kunna beaktas om en psykisk störning som kräver vård eller behandling i väsentlig grad har bidragit till att brottet har begåtts. Vid påföljdsvalet ska rätten i skälig omfattning beakta om den tilltalade i anslutning till brottet har genomgått eller genomgår frivillig psykiatrisk vård eller psykiatrisk tvångsvård enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård. Förhållandet bör också i vissa fall kunna beaktas vid straffmätningen i enlighet med de allmänna principer som gäller.
Psykisk störning, brott och ansvar SOU 2012:17
574
9.6.2.1 Överlämnande till rättspsykiatrisk vård avskaffas som påföljd
Även om en gärningsman anses tillräknelig är det inte säkert att han eller hon kommer att dömas till påföljd. Åklagaren kan i stället besluta om åtalsunderlåtelse
23
eller besluta om förundersöknings-
begränsning. Förutsättningarna för ett sådant beslut kan vara att psykiatrisk vård eller insatser enligt LSS kommer till stånd samt att något väsentligt allmänt eller enskilt intresse inte åsidosätts genom att åtal inte väcks (20 kap. 7 § första stycket fjärde punkten RB). Vi föreslår i avsnitt 12.3 att bestämmelserna om åtalsunderlåtelse till viss del ska ändras med anledning av införandet av en tillräknelighetsreglering.
I de flesta fall kommer dock åtal att väckas. Frågan är då hur påföljdsreglerna bör vara utformade för de psykiskt störda lagöverträdare som fälls till ansvar och hur deras psykiatriska vårdbehov ska tillgodoses. I dag finns en särreglering beträffande psykiskt störda lagöverträdare genom bestämmelsen om det principiella fängelseförbudet (30 kap. 6 § BrB) och de andra inskränkningar i påföljdsvalet som följer av den bestämmelsen. Det finns också en särskild påföljd, överlämnande till rättspsykiatrisk vård (31 kap. 3 § BrB), för psykiskt störda lagöverträdare.
De nu gällande reglerna har, som framgått i avsnitt 9.3, gett upphov till en rad problem. För att komma tillrätta med dessa har vi i avsnitt 9.4 slagit fast två viktiga principer.
Den ena är att vårdbehovet ska tillgodoses oberoende av vilken straffrättslig reaktion som följer på brottet. Psykiatrisk vård bör alltså ges utifrån behovet av sådan vård efter en medicinsk bedömning och inte vara beroende av vilken påföljd som har dömts ut i det enskilda fallet. Vårdbehovet ska därmed påverka hur påföljden verkställs, men inte själva valet av påföljd. De medicinska bedömningarna ska få omedelbar betydelse både för när vården ska inledas och när den ska upphöra inom de ramar som påföljderna sätter upp.
Den andra principen innebär att de allmänna reglerna om straffmätning och påföljdsval i högre grad än i dag ska styra och sätta upp ramarna för det straffrättsliga ingripandet i de fall då gärningsmannen döms till straffrättsligt ansvar. Domstolens val av påföljd bör för psykiskt störda lagöverträdare, liksom för övriga grupper,
23 Åtalsunderlåtelse innebär att åklagaren beslutar att inte väcka åtal trots att den misstänkte är skyldig till brottet. De närmare förutsättningarna för ett sådant beslut finns i 20 kap. 7 § RB. Riksåklagaren har beslutat om riktlinjer på området, Förundersökningsbegränsning och åtalsunderlåtelse, RåR 2008:2.
SOU 2012:17 Psykisk störning, brott och ansvar
575
styras av brottets straffvärde och art och av om det är fråga om återfall i brott.
En konsekvens av ett återinförande av en tillräknelighetsreglering och en renodling av de olika aspekter som gör sig gällande i fråga om psykiskt störda lagöverträdare blir att överlämnande till rättspsykiatrisk vård inte längre behövs som särskild påföljd. Psykiatrisk vård ska i stället ges vid verkställigheten oavsett vilken av de andra påföljderna som döms ut. Vi föreslår därför att bestämmelsen i 31 kap. 3 § BrB upphävs.
9.6.2.2 Vanliga påföljdsregler ska tillämpas
I och med att fängelseförbudet försvinner och rättspsykiatrisk vård avskaffas som påföljd blir de vanliga påföljdsreglerna tillämpliga också på psykiskt störda lagöverträdare som fälls till ansvar. Några regler som begränsar själva påföljdsvalet finns inte längre. Den stora majoriteten av de psykiskt störda lagöverträdare som i dagens system skulle träffas av fängelseförbudet kommer i vårt system att dömas till fängelse eller andra påföljder enligt de vanliga reglerna. En annan sak är att förekomsten av en psykisk störning även i framtiden kan få betydelse för påföljdsbestämningen, t.ex. på det sättet att domstolen väljer en lindrigare påföljd än den som annars skulle ha följt på brottet.
I det följande beskrivs översiktligt hur vi tänker oss att ett nytt system för psykiskt störda lagöverträdare ska fungera när det gäller straffmätning och påföljdsval. Vi vill emellertid redan här betona att en förutsättning för ett system där vanliga påföljdsregler är tillämpliga också beträffande psykiskt störda lagöverträdare är att psykiatrisk vård verkligen kan komma till stånd under verkställigheten av olika påföljder.
Det kan naturligtvis vara så att den tilltalade redan genomgår psykiatrisk vård när han eller hon ska dömas. Hänsyn bör då tas till detta vid påföljdsbestämningen.
9.6.2.3 Bedömningen av straffvärdet
I varje straffbestämmelse finns angivet vilken straffskala som gäller för det aktuella brottet. Vid vissa brottstyper anges dessutom direkt i straffbestämmelsen olika omständigheter som har betydelse för
Psykisk störning, brott och ansvar SOU 2012:17
576
bedömningen av brottets allvar. Ofta är dessa omständigheter avgörande för om ett brott av det aktuella slaget ska bedömas som grovt eller inte.
Allmänna bestämmelser om straffvärde, dvs. bestämmelser som ska tillämpas oavsett brottstyp, finns i 29 kap. BrB. Som utgångspunkt gäller enligt 29 kap. 1 § BrB att straff ska, med beaktande av intresset av en enhetlig rättstillämpning, bestämmas inom ramen för den tillämpliga straffskalan efter brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde. Vid bedömningen av straffvärdet ska beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen har inneburit, vad den tilltalade har insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv som han eller hon har haft. Det ska särskilt beaktas om gärningen har inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person.
I 29 kap. 2 och 3 §§ BrB räknas det upp ett antal omständigheter som särskilt ska beaktas som försvårande respektive förmildrande vid bedömningen av straffvärdet. Dessa uppräkningar är exemplifierande. Avsikten är dock att de ska innehålla de omständigheter som är vanligast och mest betydelsefulla (se prop. 1987/88:120, s. 81 och 85). Men det är alltså möjligt att beakta även andra faktorer än de som uttryckligen nämns i paragraferna.
Ett exempel på en förmildrande omständighet är enligt gällande rätt (se 29 kap. 3 § första stycket andra punkten BrB) att den tilltalade till följd av en allvarlig psykisk störning har haft nedsatt förmåga att inse gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt eller annars till följd av en psykisk störning, sinnesrörelse eller av någon annan orsak haft nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande.
Bestämmelsen i 29 kap. 3 § första stycket andra punkten BrB bör finnas kvar också i ett framtida system. Den gör det möjligt att som en förmildrande omständighet vid bedömningen av straffvärdet beakta att den tilltalade visserligen har haft förmåga att inse gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt, men att denna förmåga har varit nedsatt. Tanken är dock inte att bestämmelsen ska vara tillämplig i de fall det är den tilltalade själv som i anslutning till gärningen har vållat sin bristande förmåga genom rus eller på något annat sätt, ett s.k. självförvållat tillstånd (jfr NJA 2011 s. 563).
Vi har endast funnit anledning att göra vissa språkliga justeringar av bestämmelsen med anledning av hur vi har formulerat tillräknelighetskravet.
SOU 2012:17 Psykisk störning, brott och ansvar
577
9.6.2.4 Straffmätningen
Utöver brottets straffvärde ska rätten vid straffmätningen beakta ett antal strafflindringsgrunder i 29 kap. 5 § BrB. Dessa brukar benämnas billighetsskäl. Ett par av strafflindringsgrunderna handlar om sanktionskumulation, dvs. fall då den tilltalade till följd av brottet drabbas inte bara av påföljd utan också av t.ex. utvisning, avskedande eller uppsägning. Vid sådana ”dubbla ingrepp” kan strafflindring ske. Syftet är att de sammantagna följderna av brottet ska kunna upplevas som rättvisa.
I vissa mål med psykiskt störda lagöverträdare kan det förekomma att den tilltalade före rättegången frivilligt har påbörjat psykiatrisk vård eller har tagits in för tvångsvård enligt LPT. Genom vården har då – åtminstone delvis – orsakerna till brottet, dvs. den psykiatriska sjukdomen, angripits även om vården inte i sig är en reaktion på brottet. Enligt vår uppfattning kan det i det enskilda fallet inte sällan vara skäligt att beakta förhållanden av detta slag vid straffmätningen. Vi föreslår emellertid inte, till skillnad från Psykansvarskommittén, att det i 29 kap. 5 § BrB förs in en särskild bestämmelse om detta. Ett beaktande bör i stället kunna ske med stöd av 29 kap. 5 § första stycket åttonde punkten BrB.
En förutsättning bör dock, som har antytts, vara att vården har ägt rum eller inletts i anslutning till brottet. Det bör alltså finnas ett tidsmässigt samband mellan det begångna brottet och den vård som har kommit till stånd.
Det bör observeras att Påföljdsutredningen har i uppdrag att analysera och vid behov föreslå ändringar av billighetsskälen vad avser innehåll, betydelse vid straffmätningen och påföljdsvalet och för meddelande av påföljdseftergift.
9.6.2.5 Påföljdsvalet
Grundprincipen vid påföljdsvalet
Den grundläggande principen vid påföljdsvalet är, om böter inte är en tillräckligt ingripande påföljd, att fängelse ska dömas ut i sista hand. Till fängelse alternativa påföljder har alltså företräde. Vid val av påföljd i mål med psykiskt störda lagöverträdare ska självfallet samma princip råda. Fängelsestraff ska så långt möjligt undvikas.
Detta innebär, fortfarande om böter inte är ett tillräckligt straff, att påföljden i första hand bör bestämmas till villkorlig dom eller
Psykisk störning, brott och ansvar SOU 2012:17
578
skyddstillsyn. I valet mellan dessa två påföljder har villkorlig dom, som den minst ingripande påföljden, normalt företräde. Har den tilltalade ett psykiatriskt vårdbehov kan det emellertid många gånger finnas skäl att bestämma påföljden till skyddstillsyn. Skyddstillsynen kan då kombineras med föreskrifter om psykiatrisk vård. Detta är redan i dag relativt vanligt för psykiskt störda lagöverträdare.
Vid misskötsamhet från den dömdes sida kan en icke frihetsberövande påföljd undanröjas och ersättas med ett fängelsestraff. Det får dock förutsättas att det vid bedömningen av om den dömde har misskött sig beaktas hans eller hennes särskilda förhållanden och möjligheter att uppfylla de krav som verkställigheten av påföljden ställer.
Särskilda skäl för villkorlig dom eller skyddstillsyn
Vid val av påföljd ska rätten enligt 30 kap. 4 § första stycket BrB fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Rätten ska då beakta sådana omständigheter som anges i 29 kap. 5 § BrB. Som skäl för fängelse får rätten, utöver brottslighetens straffvärde och art, beakta att den tilltalade tidigare har gjort sig skyldig till brott (30 kap. 4 § andra stycket BrB). Innebörden av att straffvärdet vid valet mellan fängelse och villkorlig dom eller skyddstillsyn ska beaktas som ett skäl för fängelse är att ju högre straffvärdet är, desto starkare blir skälen för fängelse. I lagen anges ingen i fängelsetid uttryckt straffvärdenivå som skulle utesluta att den tilltalade döms till en annan påföljd. Enligt förarbetena (prop. 1987/88:120, s. 100) råder det dock en presumtion för att den tilltalade ska dömas till fängelse om straffvärdet motsvarar fängelse ett år eller mer.
När det finns en presumtion för fängelse ska domstolen beakta vissa särskilda skäl som talar för att påföljden ändå bör bestämmas till villkorlig dom eller skyddstillsyn (30 kap. 7 § andra stycket och 9 § andra stycket BrB). Av 30 kap. 9 § andra stycket framgår i detta hänseende att rätten, som särskilda skäl för skyddstillsyn i stället för fängelse, kan beakta bl.a. om den tilltalade undergår behandling för missbruk eller något annat förhållande som kan antas ha samband med hans eller hennes brottslighet (punkten 2 i bestämmelsen). För att inte riskera att goda behandlingsresultat spolieras, om
SOU 2012:17 Psykisk störning, brott och ansvar
579
fängelse väljs som påföljd, kan rätten alltså i ett sådant fall i stället bestämma påföljden till skyddstillsyn.
Det framstår som uppenbart att pågående psykiatrisk behandling vid påföljdsvalet bör värderas på samma sätt som behandling mot missbruk. En behandling av en psykisk störning som kan antas ha samband med brottsligheten bör därför beaktas som ett särskilt skäl för val av skyddstillsyn i stället för fängelse.
Det framstår också som klart att den som redan har undergått en behandling mot sin psykiska problematik och därigenom har minskat risken för fortsatt brottslighet från hans eller hennes sida kan åberopa detta förhållande enligt 30 kap. 9 § andra stycket första punkten BrB.
Den tredje punkten i 30 kap. 9 § andra stycket tar som särskilt skäl för skyddstillsyn upp att missbruk av beroendeframkallande medel eller något annat särskilt förhållande som kräver vård eller annan behandling har bidragit till att brottet har begåtts och den tilltalade har lämnat sitt samtycke till att genomgå s.k. kontraktsvård. Sådan vård avser vanligen behandling mot olika slags missbruk. Det bör dock vara fullt möjligt att tillämpa kontraktsvård även i de fall den planerade behandlingen avser psykiatrisk vård.
Vi föreslår därför att tredje punkten i 30 kap. 9 § andra stycket utvidgas till att också gälla de fall då det är en psykisk störning som kräver vård eller behandling som i väsentlig grad som har bidragit till att brottet har begåtts. En sådan förändring är betydelsefull, eftersom den vidgar möjligheterna att tillgodose den tilltalades behov av psykiatrisk vård under verkställigheten. Behandlingsplanen kan i ett sådant fall komma att utformas så att vården inleds med en vistelse på en psykiatrisk vårdinrättning för att sedan avslutas på ett behandlingshem med psykiatrisk inriktning.
Som särskilda skäl för villkorlig dom eller skyddstillsyn i stället för fängelsestraff kan rätten också beakta om den tilltalade samtycker till att domen förenas med en föreskrift om samhällstjänst och en sådan föreskrift är lämplig med hänsyn till den tilltalades person och övriga omständigheter (se 30 kap. 7 § andra stycket och 30 kap. 9 § andra stycket fjärde punkten BrB). Även om tillämpningsområdet för samhällstjänst med hänsyn till lämplighetskravet inte torde bli så stort för psykiskt störda lagöverträdare, kan villkorlig dom eller skyddstillsyn med samhällstjänst i vissa fall leda till att fängelsestraff kan undvikas även för denna grupp lagöverträdare.
Psykisk störning, brott och ansvar SOU 2012:17
580
Fängelse
Trots de beskrivna möjligheterna att välja en annan påföljd än fängelse kan detta inte undvikas beträffande alla psykiskt störda lagöverträdare. I de fall det handlar om fängelsestraff på upp till sex månader behöver straffet dock normalt inte avtjänas i anstalt. Precis som andra fängelsedömda kan psykiskt störda lagöverträdare i sådana fall nämligen verkställa sitt fängelsestraff genom intensivövervakning med elektronisk kontroll, s.k. elektronisk fotboja. Denna verkställighetsform kan förenas med föreskrifter om psykiatrisk vård, se 8 § andra stycket lagen (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll.
Vid längre fängelsestraff än sex månader är dock utgångspunkten att straffet ska verkställas i anstalt. Denna huvudregel har emellertid ett par viktiga undantag.
Ett undantag gäller dömda som har behov av psykiatrisk vård. Hur vårdbehovet i dessa fall ska tillgodoses under verkställigheten tas upp i avsnitt 9.7.
Det andra undantaget gäller vissa lagöverträdare som har behov av stöd och service i anledning av en funktionsnedsättning. Hur verkställigheten bör ske i sådana fall behandlas i kapitel 9.8.
9.7 Psykiatrisk vård i ett reformerat system
9.7.1 Inledning
I avsnitt 9.5.4 har vi föreslagit att tillräknelighet åter ska vara ett krav för att en gärning ska utgöra brott. Detta innebär att en liten grupp psykiskt störda gärningsmän i framtiden inte kommer att träffas av straffrättsligt ansvar eftersom de inte uppfyller tillräknelighetskravet medan andra psykiskt störda kommer att vara straffrättsligt ansvariga och dömas till en påföljd för det eller de brott som de har begått. Hur det psykiatriska vårdbehovet ska tillgodoses för dessa båda grupper av personer behandlas i detta avsnitt.
SOU 2012:17 Psykisk störning, brott och ansvar
581
9.7.2 Psykiatrisk tvångsvård efter en rättspsykiatrisk undersökning om tillräknelighet
Vårt förslag: Den läkare som avger ett rättspsykiatriskt ut-
låtande i fråga om en gärningsmans tillräknelighet ska se till att utlåtandet snarast kommer till den sjukvårdsinrättning där frågan om intagning för psykiatrisk tvångsvård ska prövas, om det av utlåtandet framgår att det finns förutsättningar att ge gärningsmannen psykiatrisk tvångsvård. Ett beslut om intagning för psykiatrisk tvångsvård behöver i det fallet inte föregås av ett vårdintyg. Polismyndigheten ska på chefsöverläkarens begäran biträda med att föra gärningsmannen till sjukvårdsinrättningen.
För att en domstol ska kunna konstatera att en gärning på grund av bristande tillräknelighet inte utgör ett brott kommer det som huvudregel att krävas, att gärningsmannen i en rättspsykiatrisk undersökning har bedömts vara otillräknelig vid gärningstillfället. Av en sådan undersökning ska det framgå om det finns förutsättningar för psykiatrisk tvångsvård av gärningsmannen. En mer utförlig beskrivning av rättspsykiatriska undersökningar finns i avsnitt 13.2.
Det kan förutsättas att ett antal av de personer som genomgår en rättspsykiatrisk undersökning i fråga om tillräknelighet är i behov av psykiatrisk vård i någon form. För att den misstänkte med nuvarande reglering ska komma under psykiatrisk tvångsvård efter en avslutad rättspsykiatrisk undersökning krävs det, att han eller hon blir föremål för en läkarundersökning. Vid denna ska en läkare bedöma om ett vårdintyg ska utfärdas. Om ett vårdintyg utfärdas krävs det sedan, för att vården ska komma till stånd, att chefsöverläkaren fattar ett beslut om intagning för tvångsvård. Det är dock osäkert om den misstänkte, när han eller hon har lämnat undersökningsenheten, kommer under en bedömning för vårdintyg och hur lång tid det i så fall tar innan det sker. Det finns därför en risk för att den misstänkte efter den avslutade rättspsykiatriska undersökningen inte får nödvändig psykiatrisk vård eller att vården i vart fall inte kommer till stånd utan dröjsmål. Detta är ett förhållande som bör rättas till.
Om det vid en rättspsykiatrisk undersökning i fråga om tillräknelighet framkommer att den misstänkte uppfyller förutsättningarna för psykiatrisk tvångsvård ska detta framgå av det utlåtande
Psykisk störning, brott och ansvar SOU 2012:17
582
som utfärdas över undersökningen. Utlåtandet ska i den delen uppfylla de krav som ställs på ett vårdintyg och ett nytt sådant intyg ska då inte behöva utfärdas. För att en prövning av frågan om intagning ska komma till stånd ska den läkare som avger det rättspsykiatriska utlåtandet se till att detta kommer till den sjukvårdsinrättning där frågan om intagning ska prövas. Chefsöverläkaren vid den inrättningen ska därefter göra en intagningsprövning på det sätt anges i avsnitt 7.2. Om den misstänkte är på fri fot efter undersökningen ska chefsöverläkaren kunna begära polismyndighetens biträde med att föra den misstänkte till sjukvårdsinrättningen. Våra förslag i fråga om polismyndighetens biträde i denna och andra situationer finns i avsnitt 7.8.
Om den som har undersökts är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt ska han eller hon efter undersökningen normalt föras tillbaka till häktet respektive kriminalvårdsanstalten. Om det enligt den rättspsykiatriska undersökningen kan bli aktuellt med psykiatrisk tvångsvård ska han eller hon dock i stället föras över till en sjukvårdsinrättning för en prövning av frågan om intagning för sådan vård. Eftersom ansvaret för den som har blivit undersökt i de fallen ligger hos Kriminalvården bör transporten till sjukvårdsinrättningen inte ske av polismyndigheten utan av Kriminalvården.
I vissa fall kommer den misstänkte att vara så svårt sjuk att han eller hon omedelbart efter undersökningens slut bör föras till en sjukvårdsinrättning för en prövning av frågan om intagning för psykiatrisk tvångsvård. Eftersom det rättspsykiatriska utlåtandet då ännu inte är utfärdat krävs det att intagningsprövningen föregås av ett vårdintyg på det sätt som beskrivs i avsnitt 7.2.
Om det enligt det rättspsykiatriska utlåtandet inte finns förutsättningar för psykiatrisk tvångsvård krävs det att den misstänkte själv frivilligt söker vård för att han eller hon ska få sitt eventuella vårdbehov tillgodosett. Beslut om vård ska då fattas med stöd av HSL. Det ska vid sådan frivillig vård naturligtvis inte vara möjligt att med polisens biträde föra den misstänkte till en sjukvårdsinrättning.
SOU 2012:17 Psykisk störning, brott och ansvar
583
9.7.3 Psykiatrisk tvångsvård för den som har dömts till fängelse
Vårt förslag: Är den som döms till fängelse föremål för sluten
psykiatrisk tvångsvård får han eller hon inte tas in i en kriminalvårdsanstalt för verkställighet av straffet. Domen på fängelse ska då verkställas genom att den dömde genomgår sluten psykiatrisk tvångsvård. Rätten ska i domen upplysa om att verkställigheten av fängelsestraffet ska ske genom sluten psykiatrisk tvångsvård så länge den dömde uppfyller förutsättningarna för sådan vård.
Vår bedömning: Den som genomgår öppen psykiatrisk tvångs-
vård bör kunna tas in i en kriminalvårdsanstalt för verkställighet av straffet. Den öppna tvångsvården bör då fortsätta under tiden verkställigheten sker.
Ett genomförande av den reform som vi föreslår kommer att innebära att det inte längre finns några bestämmelser som begränsar valet av påföljd för de gärningsmän som döms för brott och som lider av en allvarlig psykisk störning. Detta medför att de psykiskt störda gärningsmän som i dagens system överlämnas till rättspsykiatrisk vård många gånger i stället kommer att dömas till fängelse. Detta kommer att leda till att det blir ett ökat antal fängelsedömda med psykiatriskt vårdbehov.
Kriminalvården har ett ansvar för att den som är intagen i kriminalvårdsanstalt får den hälso- och sjukvård som han eller hon behöver. Det innebär att den som har ett psykiatriskt vårdbehov ska få detta tillgodosett antingen inom anstalten eller, om behandlingen inte kan ske där, inom den allmänna sjukvården. För att det med nuvarande reglering ska bli aktuellt med psykiatrisk tvångsvård för en intagen krävs det att en chefsöverläkare beslutar om intagning för sådan vård efter det att en annan läkare har utfärdat ett vårdintyg.
Det ökade antalet fängelsedömda med psykiatriskt vårdbehov kommer att ställa höga krav på Kriminalvården både när det gäller att uppmärksamma dessa personer och att tillgodose deras vårdbehov. Psykansvarskommittén föreslog att Kriminalvårdens ansvar i dessa hänseenden ytterligare skulle betonas i kriminalvårdslagstiftningen. Ett antal av de remissinstanser som yttrade sig över förslaget har ställt sig frågande till hur de vårdbehövande ska få nödvändig vård och om det är tillräckligt att i lagstiftningen ytter-
Psykisk störning, brott och ansvar SOU 2012:17
584
ligare betona Kriminalvårdens ansvar för att de som har behov av psykiatrisk vård under fängelsetiden också ska få sådan vård.
Även vi anser att det är tveksamt om en ändring av kriminalvårdslagstiftningen är tillräcklig för att det psykiatriska vårdbehovet ska tillgodoses fullt ut för de som i det nya systemet kommer att dömas till fängelse. Det är också av stor vikt att ett psykiatriskt vårdbehov hos den som undergår eller ska undergå fängelse blir tillgodosett i omedelbar anslutning till att det uppmärksammas. Vi har därför i avsnitt 9.7.2 föreslagit att en misstänkt som uppfyller förutsättningarna för psykiatrisk tvångsvård ska kunna ges sådan vård direkt efter det att den rättspsykiatriska undersökningen i fråga om tillräknelighet är slutförd. Det ska i det fallet räcka att det av undersökningen framgår att det finns förutsättningar för psykiatrisk tvångsvård och att en chefsöverläkare vid en sjukvårdsinrättning har beslutat om intagning för tvångsvård.
Detta kommer att leda till att gärningsmannen i en del fall redan är föremål för psykiatrisk tvångsvård när domstolen dömer honom eller henne till fängelse. Det är naturligtvis av stor vikt att vården i de fallen kan fortsätta även under den tid då fängelsestraffet ska verkställas. Den dömde ska därför inte, så länge den slutna psykiatriska tvångsvården pågår, tas in i kriminalvårdsanstalt för verkställighet av straffet. Domen på fängelse ska i stället, så länge förutsättningarna för den slutna psykiatriska tvångsvården är uppfyllda, verkställas genom att den dömde genomgår sådan vård. Däremot bör det inte vara något hinder att den som genomgår öppen psykiatrisk tvångsvård får undergå ett fängelsestraff. Den typen av tvångsvård ska alltså kunna ske samtidigt som ett fängelsestraff verkställs. Denna fråga utvecklas närmare i kapitel 7.
Det är viktigt att det står klart för den dömde att fängelsestraffet verkställs under tiden som han eller hon befinner sig inom den slutna tvångsvården och att det under den tiden inte kan bli aktuellt med verkställighet i kriminalvårdsanstalt. Rätten bör därför i domen på fängelse upplysa om att verkställigheten av fängelsestraffet ska ske genom sluten psykiatrisk tvångsvård så länge den dömde uppfyller förutsättningarna för sådan vård.
Det kommer dock också att förekomma att den som har dömts till fängelse kommer att uppfylla förutsättningarna för sluten psykiatrisk tvångsvård först vid en tidpunkt då han eller hon undergår straffet i en kriminalvårdsanstalt. Den dömde kommer då att tas in för sådan vård (efter det att ett vårdintyg har utfärdats) vid en vårdinrättning. Den tid som den intagne befinner sig inom tvångsvården
SOU 2012:17 Psykisk störning, brott och ansvar
585
kommer att räknas in i verkställighetstiden, se 9 kap. 1 § FäL och 19 § andra stycket lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m.
När det inte längre finns förutsättningar för sluten psykiatrisk tvångsvård ska den intagne återföras till kriminalvårdsanstalt för att undergå en eventuell resterande del av fängelsestraffet. Vi känner dock en oro för att dessa personer kan komma att fara mycket illa i en sådan anstalt. Det är därför mycket angeläget att verkställigheten av fängelsestraffet utformas med stor omsorg när det gäller dessa personer. De kommer under den kvarvarande anstaltsvistelsen typiskt sett att ha ett stort behov av stöd och omsorg i en särskilt anpassad vårdmiljö för att kunna bibehålla sin psykiska hälsa.
Det är också angeläget att en framgångsrik rehabilitering inom psykiatrin kan fortsätta även i anstalten. Kriminalvårdsanstalter utgör i allmänhet inte en god miljö för rehabilitering. Under en vistelse i anstalt är det därför angeläget att dessa personer kan ges möjlighet att delta i Kriminalvårdens brottsförebyggande program och program för sysselsättning. Det är också angeläget att personalen inom Kriminalvården i tillräcklig omfattning ges utbildning och kompetensutveckling på det här området.
Inom Kriminalvården har det dock på senare år skapats nya s.k. SRI-avdelningar, vilka är avsedda för särskilt resurskrävande intagna. Det är främst tre grupper av intagna som placeras på sådana avdelningar. En första grupp är de som är utåtagerande och impulsiva. En andra grupp består av intagna som har ett behov av behandling med läkemedel eller behöver särskilt stöd eller tillsyn med anledning av en depression eller en annan psykisk störning. Den tredje gruppen är de som kan beskrivas som udda och särpräglade personer, av vilka en del kan ha en utvecklingsstörning.
Vi menar att det är mycket angeläget att det även framöver noga övervägs vilka intagna som kan vara i behov av vistas på en SRIavdelning vid verkställighet av fängelsestraff och att alla de som behöver en sådan plats också kan få en. Det måste också ske en ständig utveckling av verksamheten och tillräcklig tilldelning av resurser till SRI-avdelningarna. Vidare är det angeläget att nödvändiga rutiner för samverkan med den psykiatriska vården är väl inarbetade, så att ett fortsatt behov av psykiatrisk vård kan tillgodoses när den intagne blir frigiven från sitt fängelsestraff.
Psykisk störning, brott och ansvar SOU 2012:17
586
9.8 Sluten stödenhet – en ny form av verkställighet av fängelse för vissa lagöverträdare med funktionsnedsättning
9.8.1 En ny form av verkställighet av fängelse
Vårt förslag: Verkställigheten av ett fängelsestraff ska ske i en
sluten stödenhet om den dömde på grund av
-
en svår utvecklingsstörning,
-
en svår autismspektrumstörning eller
-
någon annan stor och varaktig psykisk funktionsnedsättning har en så uttalad kognitiv funktionsnedsättning att han eller hon är i särskilt behov av det stöd och den service som kan ges vid en sluten stödenhet.
För personer med utvecklingsstörning eller som har andra typer av psykiska funktionsnedsättningar framstår miljön i en vanlig kriminalvårdsanstalt i många fall som mycket olämplig. På grund av sin funktionsnedsättning kan dessa personer fara mycket illa när de är intagna samtidigt som deras särskilda behov av stöd och service inte kan tillgodoses i anstalten. Skäl kan därför tyckas tala för att det införs särskilda påföljdsbestämningsregler för denna kategori.
Ett införande av särskilda påföljdsregler för vissa personer med psykisk funktionsnedsättning skulle emellertid strida mot de grundläggande principer som vi har lagt fast för en reform på området. Den dömdes vårdbehov ska inte styra påföljdsvalet. I stället bör behovet av vård tillgodoses inom ramen för verkställigheten av påföljden. Vårt förslag blir därför att en särskild verkställighetsform införs för personer som hör till denna kategori lagöverträdare i de fall de döms till fängelse.
Psykansvarskommittén lämnade också ett förslag om en sådan verkställighetsform (SOU 2002:3, s. 260 ff.). Enligt kommitténs förslag skulle verkställigheten benämnas slutet boende. Vi menar att ordet boende i detta sammanhang kan leda tankarna till att det rör sig om en frivillig form av placering, när det i själva verket rör sig om verkställighet av ett utdömt fängelsestraff. Vi föreslår därför att benämningen bör vara verkställighet i en sluten stödenhet.
SOU 2012:17 Psykisk störning, brott och ansvar
587
Vi menar att man vid bedömningen av om det bör bli aktuellt med verkställighet i en sluten stödenhet bör se till den dömdes samlade funktionsnedsättning. Detta innebär att det inte bör räcka att den dömde har fått en viss diagnos för att han eller hon ska kunna komma i fråga för sådan verkställighet, utan att det vid bedömningen ska ses till vilken grad av kognitiv funktionsnedsättning som personen i fråga har. Vi anser att det bör krävas att den kognitiva funktionsnedsättningen ska vara så uttalad att den dömde har ett särskilt behov av stöd och service för att kunna klara sig i tillvaron.
Även om det inte är tillräckligt med en viss diagnos för att verkställigheten ska kunna ske i en sluten stödenhet menar vi att det finns vissa diagnoser som i sig talar mycket starkt för att den enskilde har en så uttalad kognitiv funktionsnedsättning att han eller hon har ett särskilt behov av det stöd och den service som kan ges vid en sådan enhet. Sådana diagnoser är svår utvecklingsstörning och svår autismspektrumstörning. Vi föreslår därför att dessa tillstånd ska anges särskilt i den aktuella lagbestämmelsen.
Den dömdes samlade funktionsnedsättning kan naturligtvis även i andra fall vara stor och varaktig. Det kan röra sig om medfödda eller förvärvade tillstånd. Också i dessa fall kan anstaltsmiljön framstå som särskilt olämplig. Vi föreslår därför att även den som har en annan stor och varaktig psykisk funktionsnedsättning ska kunna bli föremål för verkställighet i en sluten stödenhet.
9.8.2 Beslut om verkställighet i en sluten stödenhet och om förordnande av offentligt biträde
Vårt förslag: Är förutsättningarna för verkställighet i en sluten
stödenhet uppfyllda ska allmän domstol i domen, i vilken fängelsestraffet döms ut, besluta att verkställigheten ska inledas i en sådan enhet. Kriminalvården ska kunna besluta om sådan verkställighet om det under pågående verkställighet uppmärksammas att den intagne uppfyller förutsättningarna. Ett beslut om att verkställigheten av ett fängelsestraff ska ske i en sluten stödenhet får inte fattas utan att det har gjorts en rättspsykiatrisk undersökning av vilken det framgår att den dömde uppfyller förutsättningarna för verkställighet i en sådan enhet.
Kriminalvården får besluta att den dömde inte längre ska undergå fängelsestraffet i en sluten stödenhet om han eller hon inte längre uppfyller förutsättningarna för sådan verkställighet
Psykisk störning, brott och ansvar SOU 2012:17
588
eller om hans eller hennes behov av stöd och service bättre kan tillgodoses om verkställigheten sker i annan form. Ett sådant beslut får fattas endast på ansökan av den dömde eller efter det att han eller hon har getts tillfälle att yttra sig i frågan.
Kriminalvården ska förordna ett offentligt biträde för den som verkställigheten avser, om det inte måste antas att det saknas behov av sådant biträde.
9.8.2.1 Beslut om verkställighet i en sluten stödenhet
Det är av stor vikt att de personer som kan bli föremål för en verkställighet av ett fängelsestraff i en sluten stödenhet verkligen uppmärksammas samt att det sker en professionell bedömning av om förutsättningarna för en sådan verkställighet är uppfyllda. En bedömning av den frågan bör därför alltid ingå som en del i en rättspsykiatrisk undersökning, se vidare avsnitt 13.4.
Ett beslut om att ett fängelsestraff ska verkställas i en sluten stödenhet kan fattas antingen av allmän domstol i samband med att den tilltalade döms till fängelse eller senare av Kriminalvården.
Kriminalvården har till uppgift att verkställa utdömda påföljder som innefattar kriminalvård. Inom detta ansvarsområde kan Kriminalvården besluta bl.a. att verkställigheten av ett fängelsestraff ska ske utanför anstalt i form av intensivövervakning med elektronisk kontroll eller att den som är intagen i kriminalvårdsanstalt ska beviljas tillstånd till vistelse utanför anstalten genom olika utslussningsåtgärder. Det kan därför ligga nära till hands att Kriminalvården även beslutar om att verkställigheten av ett fängelsestraff ska ske i en sluten stödenhet. Något som också kan tala för att Kriminalvården bör besluta i dessa fall är att ett domstolsbeslut om sådan verkställighet kan leda till att andra mer lämpliga sätt att verkställa fängelsestraffet inte blir aktuella.
För att det i stället bör vara domstolen som beslutar om verkställighet av fängelse i en sluten stödenhet talar emellertid att den genom det rättspsykiatriska utlåtandet har tillgång till ett mycket gott beslutsunderlag i frågan. Ett beslut av domstolen kan också ge bättre garantier för att den dömde verkligen uppmärksammas och ges möjlighet att verkställa fängelsestraffet på detta sätt. Den dömde får med en sådan beslutsordning också ett omedelbart besked om hur verkställigheten av fängelsestraffet kommer att ske. Han eller
SOU 2012:17 Psykisk störning, brott och ansvar
589
hon behöver alltså inte invänta ett beslut i frågan från Kriminalvården.
Vår bedömning är att skälen för att det inledningsvis ska ankomma på domstolen att besluta i fråga om verkställighet i en sluten stödenhet överväger. Vi föreslår således att det blir domstolens uppgift att, i de fall det är aktuellt, ta ställning till frågan, om denna typ av verkställighetsform ska användas. I sitt beslut ska rätten dock endast ta ställning till hur verkställigheten ska inledas. Om det därefter uppmärksammas att det finns ett annat mer lämpligt alternativ för verkställighet kan Kriminalvården besluta om detta med stöd av annan lagstiftning.
Det kan förekomma att en funktionsnedsättning hos den som döms till fängelse uppmärksammas först under pågående verkställighet i kriminalvårdsanstalt. I vissa fall kan det också vara så att funktionsnedsättningen visar sig under den tiden eller att det är först då som ett tillstånd kan diagnostiseras. I dessa fall ska ett beslut om att verkställigheten av fängelsestraffet ska ske i en sluten stödenhet kunna fattas av Kriminalvården.
En situation som i enstaka fall bör kunna uppstå är att det under verkställigheten av ett fängelsestraff i en sluten stödenhet uppmärksammas att den dömde inte uppfyller förutsättningarna för sådan verkställighet. Kriminalvården bör då kunna besluta att den ska upphöra. Det kan vara så att den dömde inte har det behov av stöd och service som man antog vid beslutet om verkställigheten men det bör också i något enstaka fall kunna vara så, att den dömdes tillstånd har förändrats på ett sätt som gör att han eller hon inte längre uppfyller förutsättningarna för verkställighet i sluten stödenhet. Med hänsyn till karaktären av de tillstånd som ska föreligga för att verkställighet i en sluten stödenhet ska bli aktuell kan det dock förutses, att en sådan förändring mera sällan kommer att inträffa.
Verkställigheten i en sluten stödenhet bör också kunna upphöra om den dömdes behov av stöd och service bättre kan tillgodoses om verkställigheten av fängelsestraffet sker i annan form. Det kan t.ex. röra sig om att den dömde uppfyller förutsättningarna för verkställighet av fängelsestraffet utanför anstalt genom intensivövervakning med elektronisk kontroll.
Ett beslut om att verkställigheten inte längre ska ske i en sluten stödenhet bör få fattas endast på ansökan av den dömde eller efter det att han eller hon har getts tillfälle att yttra sig i frågan.
Psykisk störning, brott och ansvar SOU 2012:17
590
Kriminalvårdens beslut i fråga om verkställighet av fängelsestraff i en sluten stödenhet bör kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
9.8.2.2 Offentligt biträde
Den som undergår ett fängelsestraff i en kriminalvårdsanstalt har inte rätt att få ett offentligt biträde i samband med att Kriminalvården beslutar om i vilken anstalt eller i vilken del av anstalten som han eller hon ska placeras vid verkställigheten av straffet. Ett beslut av Kriminalvården om att verkställigheten av ett fängelsestraff ska ske i en sluten stödenhet kan i och för sig jämföras med ett sådant placeringsbeslut. Detta talar för att den som beslutet rör inte heller i det fallet skulle ha en möjlighet att få ett offentligt biträde.
De som genom våra förslag ska kunna komma i fråga för verkställighet i en sluten stödenhet döms för närvarande ofta till rättspsykiatrisk vård. I samband med sådan vård har den dömde möjlighet att få ett offentligt biträde förordnat i ett antal situationer, t.ex. när chefsöverläkaren har ansökt om att vården ska övergå i öppen eller sluten form eller att vården ska fortsätta utöver den tidigare beslutade längsta tiden. Från rättssäkerhetssynpunkt är det av vikt att dessa personer vid en reform på området inte får sämre möjligheter att ta till vara sina rättigheter än de har för närvarande. Detta är enligt vår mening ett gott skäl för att den enskilde ska kunna få ett offentligt biträde vid Kriminalvårdens handläggning i fråga om verkställighet i en sluten stödenhet.
Något som också talar för att det bör finnas en möjlighet att få ett offentligt biträde i dessa fall är att de personer som kan komma i fråga för denna typ av verkställighet i stor utsträckning kommer att ha ett behov av stöd och hjälp för att kunna ta till vara sina rättigheter och föra sin talan. Behovet av ett biträde är sannolikt i de allra flesta fallen mycket större än det är i de situationer där Kriminalvården beslutar om i vilken anstalt eller del av anstalt som ett fängelsestraff ska verkställas. Det måste också antas att frågan, om verkställigheten av fängelsestraffet ska ske i en sluten stödenhet eller inte, i de allra flesta fallen är av större betydelse för den enskilde än när det är fråga om ett vanligt beslut om anstaltsplacering.
Mot bakgrund av det sagda har vi kommit fram till att det bör vara möjligt att få ett offentligt biträde vid Kriminalvårdens hand-
SOU 2012:17 Psykisk störning, brott och ansvar
591
läggning av frågor om verkställighet i sluten stödenhet. Vi föreslår därför att Kriminalvården ska förordna ett offentligt biträde i dessa ärenden. Ett offentligt biträde ska dock inte förordnas om det måste antas att det saknas behov av sådant biträde.
I de fall domstolen beslutar i domen att verkställigheten av fängelse ska ske i en sluten stödenhet har detta skett efter en brottmålsförhandling, inför vilken en rättspsykiatrisk undersökning har skett. I situationer av detta slag har den tilltalade praktiskt taget alltid en offentlig försvarare. Det finns därför inte skäl att föreslå någon bestämmelse som tar sikte enbart på att en offentlig försvarare ska förordnas i dessa fall.
Det är av stor vikt att rätten eller Kriminalvården vid sina beslut om verkställighet i en sluten stödenhet har ett gott underlag till grund för bedömningen. Ett beslut om sådan verkställighet ska därför inte få fattas utan att det har gjorts en rättspsykiatrisk undersökning. Frågan om förutsättningarna för verkställighet i en sluten stödenhet bör därför behandlas i en rättspsykiatrisk undersökning. Beslut om att en sådan undersökning ska utföras ska kunna fattas av allmän domstol eller av Kriminalvården. Att en rättspsykiatrisk undersökning ska kunna utföras i samband med andra typer av rättspsykiatriska undersökningar framgår av avsnitt 13.1.
9.8.3 Ansvaret för verkställigheten av fängelsestraff i en sluten stödenhet
Vårt förslag: Kriminalvården ska ansvara för verkställigheten av
fängelsestraff i en sluten stödenhet.
9.8.3.1 Psykansvarskommitténs förslag
Psykansvarskommittén föreslog (SOU 2002:3, s. 260 f.) att SiS ska ansvara för verkställigheten av fängelse i ett slutet boende.
Som skäl för detta angav Psykansvarskommittén att den nya verkställighetsformen bör anförtros åt något organ som har bättre förutsättningar än Kriminalvården att tillgodose de särskilda krav som ska ställas på ett slutet boende. Enligt kommittén kommer verkställigheten av slutet boende att i stora delar att likna verkställigheten av sluten ungdomsvård, vilken SiS redan ansvarar för. Psykansvarskommittén ansåg därför att SiS med sin erfarenhet av
Psykisk störning, brott och ansvar SOU 2012:17
592
behandlingsarbete också ska ha ansvaret för verkställigheten av slutet boende
9.8.3.2 Nationell psykiatrisamordnings förslag
Nationell psykiatrisamordning föreslog (SOU 2006:91, s. 142 f.) att överlämnandet till ett slutet boende ska vara en påföljdsfråga och att landstinget ska ges ansvar för omhändertagandet.
Psykiatrisamordningen menade att det finns olika sätt att se på alternativa verkställighetsformer för den aktuella gruppen av lagöverträdare. Ett sätt att se på verkställigheten är att den är en parallell organisation till Kriminalvården på samma sätt som sluten ungdomsvård, dvs. en typ av kriminalvårdsenhet där en kategori av fängelsedömda undergår fängelsestraffet. Man kan också se det slutna boendet som en verksamhet för vård och behandling på samma sätt som inom rättspsykiatrin där den fängelsedömde vistas så länge han eller hon har behov av vård och ett särskilt omhändertagande som inte kan ges inom kriminalvårdens ram. Enligt Psykiatrisamordningen är det i det första fallet naturligt att SiS ansvarar för verkställigheten av slutet boende, medan det i det senare fallet kan vara mer naturligt att knyta verksamheten till samma huvudman som ansvarar för annan kvalificerad vård och omsorg, dvs. landstingen.
Psykiatrisamordningens erfarenhet är att de fåtaliga personer med utvecklingsstörning, autism eller liknande tillstånd som har gjort sig skyldiga till allvarliga brott ofta även har omfattande psykosociala och rent psykiatriska problem. Många har även missbruksproblem och i varierande grad somatiska sjukdomar och tillstånd som en följd av den psykiska funktionsnedsättningen. En nära samverkan mellan enheterna för slutet boende och hälso- och sjukvården, och då i första hand den rättspsykiatriska vården, skulle därför krävas om inte landstingen ansvarar för verkställigheten.
Den grupp av personer som ska kunna undergå ett fängelsestraff i ett slutet boende kräver omfattande och kvalificerade insatser av välutbildad vårdpersonal. För sysselsättning och fritid kommer det att behövas arbetsledande personal med kompetens och erfarenhet av dessa personer. För den dagliga omvårdnaden krävs det såväl skötare som sjuksköterskor. Dessutom kommer det att behövas både sociala insatser och att psykologer och psykiatriker är knutna till verksamheten. Huvuddelen av personalen kommer alltså att
SOU 2012:17 Psykisk störning, brott och ansvar
593
behöva ha en medicinsk eller beteendevetenskaplig grundutbildning.
Psykiatrisamordningen menar att verksamheten för slutet boende bör organiseras i små enheter och i första hand lokaliseras till några av de rättspsykiatriska regionvårdsenheterna. Om omhändertagandet av den aktuella gruppen knyts till den rättspsykiatriska vården kan de funktionshindrades särskilda behov av trygghet, stöd och service tillgodoses i större utsträckning än i en kriminalvårdsanstalt, samtidigt som verkställigheten sker under säkra och betryggande former.
Vidare pekar Psykiatrisamordningen på att flertalet av de som kan bli föremål för slutet boende sedan länge är väl kända inom både socialtjänsten och primärvården i hemkommunen och att de inte sällan är föremål för insatser enligt LSS. Det är angeläget med en nära kontakt mellan de ansvariga för det slutna boendet samt socialtjänst och primärvård.
9.8.3.3 Remissinstansernas synpunkter
Meningarna bland remissinstanserna var delade när det gäller Psykansvarskommitténs förslag om huvudmannaskap för den nya verkställighetsformen. Många förordade att verksamheten hellre skulle knytas till landstingens verksamhet.
Flera remissinstanser pekade på att ett genomförande av kommitténs förslag skulle krävas att SiS skulle behöva tillföras den kunskap och kompetens som behövs för att bedriva en LSS-relaterad verksamhet, med högt ställda krav på kvalitet i planering, genomförande och utvärdering. Synpunkter framfördes också om att det, förutom SiS:s ansvar för det slutna boendet, också bör ligga ett övergripande tillsynsansvar t.ex. hos Socialstyrelsen.
Några remissinstanser pekade på att det är viktigt att den som undergår ett fängelsestraff i ett slutet boende får stöd och service även efter verkställigheten, vilket ställer stora krav på samarbete mellan kommuner och kriminalvård.
Riksrevisionen menade att SiS skulle få stora problem med att rekrytera specialkompetent personal till ett slutet boende. SiS hade stora svårigheter att flexibelt kunna möta efterfrågan på platser för ungdomsvård efter reformen år 1999, vilken tog i anspråk långt fler platser än vad som uppskattades vid reformens tillkomst. Enligt Riksrevisionen hade SiS avsevärda svårigheter att bygga ut de särskilda
Psykisk störning, brott och ansvar SOU 2012:17
594
ungdomshemmen i tillräcklig takt, vilket ledde till allvarliga konsekvenser för de berörda ungdomarna i form av felplaceringar och minskad vårdkvalitet. Att ge SiS ansvaret även för verkställighet av fängelse i ett slutet boende skulle innebära ytterligare en belastning på SiS som skulle innebära en risk för att gruppen funktionshindrade lagöverträdare inte skulle få professionell vård. Vid en granskning av platsbristen för ungdomar vid de särskilda ungdomshemmen hade Riksrevisionen funnit att personer med psykiska funktionshinder och med begåvningshandikapp i ökad utsträckning vårdas inom SiS, trots att ansvaret för dessa ungdomars vård ligger hos respektive landsting och kommun. Det hade varit mycket svårt för SiS dels att rekrytera den kompetens som behövs för att vårda dessa ungdomar, dels att få tillgång till landstingens resurser inom detta område.
9.8.3.4 Våra överväganden och förslag
Ska staten eller landstingen ansvara för verkställigheten?
Vi har i uppdrag att, med utgångspunkt i Psykansvarskommitténs förslag att slutet boende ska vara en form för verkställighet av fängelse och med beaktande av remissinstansernas synpunkter, fördjupa analysen i denna del och överväga och lämna förslag till vilken huvudman av staten eller landstingen som bör svara för verkställigheten av slutet boende. Som framgår av avsnitt 9.8.1 föreslår vi att verkställighetsformen bör benämnas sluten stödenhet i stället för slutet boende. Vi kommer därför att använda den benämningen i resten av detta avsnitt.
Det finns ett antal skäl som talar för att det bör vara landstingen som ansvarar för verkställigheten av en sluten stödenhet. Ett sådant skäl är att den som ska undergå ett fängelsestraff i en sådan enhet i de flesta fall kommer att ha ett stort behov av omfattande och kvalificerade insatser i form av såväl stöd och service som hälso- och sjukvård i olika former. Dessa insatser bör i många fall utföras av olika kategorier av hälso- och sjukvårdpersonal. Om landstingen ansvarar för verkställigheten av fängelse i en sluten stödenhet kommer sådana insatser att kunna ges inom hälso- och sjukvårdens regi med kompetens som redan finns i verksamheten.
Det som talar emot att landstingen ansvarar för verkställigheten är emellertid att det, även om behovet av hälso- och sjukvård är
SOU 2012:17 Psykisk störning, brott och ansvar
595
stort, rör sig om verkställighet av ett fängelsestraff. Sådan verkställighet är normalt en statlig uppgift och det är därför också rimligt att staten på något sätt har kontroll över den. Något som också talar för att staten bör ha ansvaret för verkställigheten är att det då kan ges bättre förutsättningar för att den ska genomföras lika över landet.
24
Ett statligt huvudmannaskap ger också goda förutsätt-
ningar för en samlad verksamhetsutveckling på området. Enligt vår mening talar dessa skäl mycket starkt för att staten bör vara huvudman för verkställigheten av fängelse i en sluten stödenhet och vi lämnar därför ett förslag med denna innebörd.
Vilken myndighet ska ansvara för verkställigheten?
Vårt uppdrag är i och för sig att lämna förslag till vilken huvudman av staten eller landstingen som bör svara för verkställigheten av fängelse i en sluten stödenhet. Vi väljer dock att även lämna förslag till vilken myndighet som bör ha ansvaret.
Av nu befintliga myndigheter har Kriminalvården och SiS ansvar för att verkställa utdömda påföljder; Kriminalvården har ansvar för att verkställa bl.a. utdömda fängelsestraff och SiS har ansvaret för verkställigheten av sluten ungdomsvård.
Som vi tidigare har redogjort för innebär förslaget att det ska införas en ny form av verkställighet för vissa persongrupper med funktionsnedsättning. Det innebär att det kommer att dömas ut ett fängelsestraff men att straffet ska verkställas på en särskild enhet som är anpassad efter dessa personers särskilda behov. Att det rör sig om verkställighet av ett fängelsestraff talar för att det bör vara Kriminalvården som ansvarar för verkställigheten. Vi menar att Kriminalvården inom sin organisation har både möjlighet och kompetens att organisera verkställigheten av fängelse även i dessa fall. Detta förutsätter dock att Kriminalvården tillförs ytterligare kunskap och kompetens för den aktuella målgruppen.
Det är väsentligt att verkställigheten inte sker i den traditionella anstaltsmiljön, utan att den sker vid särskilt anpassade enheter. Miljön vid dessa enheter bör vara anpassad till de dömdas behov, vilket innebär att det kommer att behövas småskaliga enheter. I många fall kommer dessa enheter också att behöva ha en hög säkerhetsnivå. Vi menar att Kriminalvården som redan har ett systema-
24 Detta ska dock inte hindra att verkställigheten anpassas till den enskilda individen, se avsnitt 9.8.4.
Psykisk störning, brott och ansvar SOU 2012:17
596
tiskt säkerhetsarbete och har väl utvecklade rutiner för att tillgodose anspråk på hög säkerhet vid verkställigheten är väl lämpat för att också tillgodose säkerheten vid en sluten stödenhet.
Vi menar att det sammantaget finns starka skäl för att Kriminalvården bör ansvara för verkställigheten av fängelse i en sluten stödenhet. Den remisskritik som lämnades mot Psykansvarskommitténs förslag om att SiS ska vara huvudman talar också för att en annan huvudman än SiS bör väljas. Vi föreslår därför att Kriminalvården ska ansvara för verkställigheten.
9.8.4 Utformningen av en sluten stödenhet
Vårt förslag: Verksamheten vid en sluten stödenhet ska vara
utformad i små enheter enligt principerna för en bostad med särskild service enligt LSS. Vid verkställigheten av ett fängelsestraff i en sluten stödenhet ska den dömdes särskilda behov av stöd och service tillgodoses samtidigt som ordningen och säkerheten vid enheten upprätthålls. Den dömde ska erbjudas habiliterings- och rehabiliteringsåtgärder. Personalen ska ha särskilda kunskaper om personer med funktionsnedsättning.
Kriminalvården ska vara skyldig att tillsammans med landstinget och kommunen upprätta en individuell plan för den som ska friges från verkställighet i sluten stödenhet. I planen ska det redovisas vilka stödinsatser som den dömde är i behov av och vem som ansvarar för respektive insats.
Många av de som enligt vårt förslag ska kunna bli aktuella för att verkställa ett fängelsestraff i en sluten stödenhet kommer att ha svårt att på egen hand klara av olika vardagsrutiner. De har också i många fall svårt att förstå sambandet mellan det begångna brottet och det fängelsestraff som har dömts ut, särskilt om det har gått lång tid innan straffet dömdes ut. Det är därför av stor vikt att den enskilde vid en sluten stödenhet kan ges det stöd och den service som han eller hon är i behov av. Behovet av hjälp kommer i de allra flesta fall att vara mycket stort och kommer att behöva vara individuellt utformat för varje person beroende på vilken funktionsnedsättning det rör sig om och hur uttalad den är. Den dömde ska kunna erbjudas adekvata habiliterings- och rehabiliteringsåtgärder.
SOU 2012:17 Psykisk störning, brott och ansvar
597
Enligt vår mening bör de slutna stödenheterna organiseras i små enheter om vardera högst sex platser. Målsättningen bör dock vara att skapa fungerande mindre enheter där de intagnas funktionsnivå är förhållandevis likartad så att insatserna och säkerhetsnivån kan anpassas efter det. Vid beslut om enskilda placeringar bör det också tas hänsyn till att utslussning av den intagne senare kan genomföras på ett tillfredsställande sätt.
För att omvårdnaden av de aktuella personerna ska bli god krävs det att personalen har särskild kunskap om de intagnas funktionsnedsättningar och speciella behov av anpassad omvårdnad, stöd och boendeformer. Verksamheten inom LSS bör kunna tjäna som förebild vid uppbyggnaden av den nya organisationen och för att dimensionera och rätt bemanna personalen.
Personal, motsvarande nivån för undersköterska eller mentalskötare, bör svara för den dagliga omvårdnaden av de intagna. Denna personalkategori bör finnas tillgänglig dygnet runt. Dessutom är det önskvärt att det finns olika typer av specialistkompetens tillgänglig, t.ex. i form av sjuksköterska, psykiatriker, psykolog och arbetsterapeut.
Verkställigheten vid en sluten stödenhet kommer också att ha klara kopplingar till både kommunens insatser enligt LSS och till landstingens hälso- och sjukvård. Den som kommer att undergå ett fängelsestraff i en sluten stödenhet kommer många gånger att redan ha pågående insatser enligt LSS, ofta i form av bostad med särskild service. Det bör också i de allra flesta fall finnas behov av sådana insatser när den dömde friges från fängelsestraffet.
För att frigivningen från en sluten stödenhet ska bli så ”mjuk” som möjlig för den enskilde, krävs det ett nära samarbete mellan kommunen respektive landstinget och Kriminalvården. Personer som har behov av denna typ av verkställighet har ofta omfattande psykosociala och psykiatriska problem vilka kräver insatser från den psykiatriska vården såväl före, under som efter verkställigheten. Det är också vanligt att dessa personer har behov av hälso- och sjukvård på grund av somatiska besvär. För att säkerställa att ett samarbete sker kring den dömde föreslår vi att det ska finnas en skyldighet för Kriminalvården att tillsammans med landstinget och kommunen upprätta en individuell plan för den som ska friges från ett fängelsestraff i en sluten stödenhet. Detta förutsätter dock att den enskilde samtycker till att en sådan plan upprättas.
I planen ska redovisas vilka stödinsatser som den dömde är i behov av och vem som ansvarar för respektive insats. Planeringen
Psykisk störning, brott och ansvar SOU 2012:17
598
ska göras i samråd med den enskilde i den utsträckning som är möjlig. Närstående och i förekommande fall den intagnes gode man eller förvaltare bör ges möjlighet att medverka i planeringen.
Var de slutna stödenheterna närmare ska förläggas i landet och om det ska ske inom eller utom befintliga kriminalvårdsanstalter bör vara en uppgift för Kriminalvården att närmare överväga och besluta om.
Vi bedömer att 10–20 personer per år kommer att bli aktuella för verkställighet av fängelse i sluten stödenhet. Tiden för verkställighet vid en sluten stödenhet kan beräknas till 2–3 år. Med dessa antaganden behövs det ett 30-tal platser för den nya verkställighetsformen.
599
10 Särskilda skyddsåtgärder
10.1 Inledning
I avsnitt 9.5.4 har vi föreslagit att tillräknelighet eller ansvarsförmåga åter ska vara ett krav för straffrättsligt ansvar. Detta innebär att vissa psykiskt störda gärningsmän i framtiden inte kommer att träffas av straffrättsligt ansvar eftersom de inte uppfyller tillräknelighetskravet. Som vi bedömer det kommer dock huvuddelen av de psykiskt störda lagöverträdarna att vara straffrättsligt ansvariga och dömas till en påföljd för de brott som de har begått. Våra förslag i fråga om hur det psykiatriska vårdbehovet hos psykiskt störda lagöverträdare ska tillgodoses finns i avsnitt 9.7.
En fråga som har anknytning till frågorna om vård och påföljder för psykiskt störda lagöverträdare är om det i vissa situationer bör finnas möjlighet att tillgripa någon form av åtgärder för att motverka risken för att någon psykiskt störd lagöverträdare, som har begått en allvarlig våldshandling, på nytt begår en sådan. En sådan ordning har vi i dag genom den särskilda utskrivningsprövningen vid rättspsykiatrisk vård. Förslag om införande av en möjlighet att besluta om särskilda skyddsåtgärder har lagts fram av både Straffansvarsutredningen och Psykansvarskommittén.
10.2 Skyddet mot ny allvarlig brottslighet i nuvarande system
För att skyddsaspekten ska tillmätas självständig betydelse vid bestämmandet av en brottspåföljd krävs det i dag att den tilltalade fälls till ansvar för brott. Vidare krävs att påföljden bestäms till rättspsykiatrisk vård och att denna i sin tur förenas med särskild utskrivningsprövning. Är någon av dessa förutsättningar inte uppfyllda, saknas det alltså möjlighet att vid påföljdsbestämningen
Särskilda skyddsåtgärder SOU 2012:17
600
beakta att det finns risk för att gärningsmannen återfaller i brottslighet som är av allvarligt slag. Detta gäller även om det rör sig om synnerligen allvarliga våldshandlingar och det kan bedömas att det finns en påtaglig risk för återfall. Den som har begått grova gärningar som har riktat sig mot någon annans liv eller hälsa och som bedöms vara farlig, men som på grund av sitt psykiska tillstånd inte kan fällas till ansvar (t.ex. på grund av bristande uppsåt), kan alltså inte tas om hand i syfte att tillgodose skyddsintresset.
Rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning ska enligt LRV upphöra när det inte längre till följd av den psykiska störning som har föranlett beslutet om särskild utskrivningsprövning finns risk för att den dömde återfaller i brottslighet som är av allvarligt slag. Dessutom krävs, för att vården ska upphöra, att det inte heller med hänsyn till den dömdes psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är påkallat att han eller hon ska vara föremål för sluten eller öppen rättspsykiatrisk vård. Detta innebär att längden av vården och den frihetsinskränkning som denna innebär, bestäms huvudsakligen – men inte endast – av den till den psykiska störningen kopplade återfallsrisken.
Det finns inga möjligheter att beakta skyddsaspekten vid beslut om när frigivning från ett tidsbestämt fängelsestraff eller från sluten ungdomsvård ska ske. Vid en prövning av om ett fängelsestraff på livstid ska omvandlas till fängelse på viss tid ska det dock särskilt beaktas om det finns risk för att den dömde återfaller i brottslighet av allvarligt slag. I övrigt saknas det i nu gällande lagstiftning möjligheter att genom ytterligare frihetsberövande beakta behovet av skydd mot fortsatt allvarlig brottslighet från den dömdes sida.
10.3 Riskbedömningar och det straffrättsliga systemet
10.3.1 Bakgrund
Frågan, om det i samband med att påföljden rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning avskaffas bör införas ett system som även fortsättningsvis möjliggör åtgärder mot personer som har begått allvarliga våldshandlingar och har en risk för återfall i sådana gärningar, är komplicerad och kräver noggranna överväganden. Bl.a. måste det diskuteras vilka personer som, om man skapar ett sådant system, ska kunna bli föremål för åtgärder som hindrar eller min-
SOU 2012:17 Särskilda skyddsåtgärder
601
skar risken för återfall och vilka möjligheter vi har att förutse återfall i allvarliga våldshandlingar.
Statistik och forskning kan tala för att en psykisk störning hos en gärningsman inte i sig innebär att det finns en ökad risk för att han eller hon ska begå nya våldshandlingar. Som vi redogör för i avsnitt 10.4.2 kan i stället andra faktorer tala för att det finns en sådan risk, t.ex. gärningsmannens kön, tidigare beteendeavvikelser, ålder och missbruk. Mot denna bakgrund kan man fråga sig om riskbedömningar bör göras endast beträffande de gärningsmän som har en psykisk störning eller om sådana bedömningar bör ske även beträffande gärningsmän som saknar en sådan störning (och som inte döms till livstids fängelse, där ju återfallsrisken ska bedömas vid ett beslut beträffande frågan, om livstidsstraffet ska omvandlas till fängelse på viss tid).
För att det bör ske en avgränsning av den grupp som kan bli föremål för åtgärder som hindrar eller motverkar återfall i allvarliga våldshandlingar talar i första hand att frihetsberövande åtgärder rent allmänt bör begränsas så långt det är möjligt. Särskilt gäller detta naturligtvis frihetsberövanden som inte grundar sig på vad någon har gjort utan på risken för vad personen i fråga kan komma att göra i framtiden. I grund och botten framstår nämligen frihetsberövanden av detta slag som problematiska. Utan vidare kan de sägas strida mot grundläggande straffrättsliga principer om proportionalitet mellan den otillåtna handlingen och rättsverkningarna av denna och om förutsebarhet.
Samtidigt förhåller det sig så att vi i den nuvarande lagstiftningen inte har ansett oss kunna undvara en möjlighet att på grund av risk för fortsatt allvarlig brottslighet inkapacitera psykiskt störda lagöverträdare med en återfallsrisk. Såvitt vi har kunnat bedöma finns det motsvarande system i de allra flesta, för att inte säga alla, andra rättssystem som liknar vårt. I vårt utredningsuppdrag ingår inte heller att överväga att alldeles avskaffa möjligheten att sörja för att risken för att psykiskt störda lagöverträdare återfaller i allvarliga våldshandlingar. Vi har ansett oss kunna godta att uppdraget är utformat på detta sätt. Av denna anledning har vi inriktat oss på att pröva hur återfallsriskhanteringen av psykiskt störda lagöverträdare bör ske i ett reformerat system.
Särskilda skyddsåtgärder SOU 2012:17
602
10.3.2 Syftet med åtgärder som hindrar eller minskar risken för återfall
När man diskuterar skyddsaspekten som motiv till åtgärder av det här aktuella slaget är det viktigt att redovisa grunderna för och målen med åtgärderna. Syftet med åtgärderna måste, som vi ser det, inte vara att på olika sätt förhindra nya otillåtna gärningar i allmänhet utan fokus måste ligga på allvarliga våldshandlingar.
Individrelaterade åtgärder som grundar sig på intresset att förhindra att en gärningsperson på nytt begår en våldshandling av allvarligt slag innefattar riskbedömningar och är i vart fall delvis av kontrollkaraktär (riskhantering). Att enbart göra riskbedömningar utan en vård- eller verkställighetsplan med riskminskande åtgärder baserade på vetenskap och beprövad erfarenhet framstår som tveksamt ur etisk synpunkt. En riskbedömning bör i stället ses som en beskrivning av individens aktuella riskprofil och av vilka åtgärder som kan vidtas för att risken ska kunna minskas. Risken bör alltså bedömas med målsättningen att den efter adekvata insatser ska minska.
I detta sammanhang bör man beakta forskningsresultat som visar att vi i genomsnitt korrekt kan förutse återfall eller icke återfall för tre av fyra bedömda personer (Statens beredning för medicinsk utvärdering [SBU], Riskbedömningar inom psykiatrin, Kan våld i samhället förutsägas? 2005, rapport nr 175: se även Singh JP, Grann M, Fazel. A comparative study of risk assessment tools: A systematic review and metaregression analysis of 68 studies involving 25,980 participants, Clinical Psychology Review, 2011, 31, 499– 513). SBU-rapporten visade att strukturerade bedömningar med måttlig precision kan förutsäga nya våldshandlingar i samhället på ett par års sikt både inom rättspsykiatrin (evidensstyrka 3 = begränsat vetenskapligt underlag) och psykiatrin (evidensstyrka 2 = måttligt vetenskapligt underlag).
Som vi har varit inne på i det föregående kan åtgärder som syftar till att förebygga nya brott eller allvarliga våldshandlingar, i vart fall om de inte omgärdas med tillräckliga begränsningar, komma i konflikt med den enskildes rättigheter samt grundläggande straffrättsliga principer om proportionalitet och förutsebarhet. I botten ligger en konflikt mellan å ena sidan en önskan att vidta åtgärder för att förebygga upprepade allvarliga våldsgärningar även om det står klart att bedömningar av en persons framtida beteende är, och sannolikt alltid kommer att vara, osäkra och å andra sidan personens ansvar
SOU 2012:17 Särskilda skyddsåtgärder
603
som rimligen måste inskränka sig till en bedömning i efterhand av de gärningar som han eller hon har begått. På ett generellt plan står med andra ord samhällets trygghet mot den enskildes rätt till frihet. Denna frihet och i vilka situationer det är möjligt att använda olika typer av tvång mot den enskilde framgår av ett antal internationella konventioner som Sverige har åtagit sig att följa (se avsnitt 2.5).
10.3.3 Möjligheterna att inskränka den enskildes frihet
Eftersom återfallsförebyggande åtgärder kan komma att inskränka fundamentala rättigheter, som den enskildes rätt till frihet, måste de rättsstatliga krav beaktas som gäller för hur rättighetsinskränkningar får göras. Dessa krav är grundade på RF och på internationella konventioner om skydd för mänskliga rättigheter. I det sammanhanget bör särskilt nämnas kraven i 2 kap. 12 § RF samt i artikel 5:1 (vilka frihetsberövanden som är tillåtna) och 6:2 (oskyldighetspresumtionen) i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
Också i dessa sammanhang brukar man tala om en proportionalitetsprincip – den konstitutionella (enligt grundlagen) till skillnad från den straffrättsliga – som innebär att rättighetsinskränkningen inte får vara mer ingripande än vad syftet kräver. Allvaret i den gärning som risken avser får då vägas mot (o)säkerheten i riskbedömningen. I det perspektivet bör man kunna ställa något lägre krav på säkerhet om den bedömda risken avser grova våldsbrott (eller allvarliga våldshandlingar som inte utgör brott) än om den gäller mindre allvarliga gärningar. Självklart måste man också bedöma värdet av åtgärderna i förhållande till det bakomliggande intresset; att förebygga nya allvarliga våldshandlingar. Man måste alltså fråga sig om man etiskt kan försvara åtgärderna i förhållande till det resultat som kan förväntas.
10.3.4 Behovet av riskbedömningar
För psykiskt störda lagöverträdare brukar man traditionellt sett tala om farlighetsbedömningar. ”Farlighet” för emellertid lätt tankarna till en situation där det är frågan om antingen eller, dvs. om personen är farlig eller ofarlig. Under senare tid har det blivit vanligare
Särskilda skyddsåtgärder SOU 2012:17
604
att i stället diskutera i termer av risk än farlighet. Risken är graderad, tydligare beroende av ett sammanhang och oftast, åtminstone delvis, föränderlig över tid. Således definieras risk till skillnad från farlighet inte som en egenskap som personen i fråga antingen har eller inte har. Risk för våldsamt beteende bör bedömas som ett samspel av risk- och skyddsfaktorer från olika områden; individuella (genetiska, andra biologiska och erfarenhetsmässiga) och sammanhangsberoende (kontextuella som grannskap, familj och kamrater) som vägs samman till en sannolikhetsbedömning.
Risken för återfall i brott är beroende av en rad olika faktorer. Termen risk innebär sannolikheten för att en viss oönskad konsekvens eller effekt uppkommer någon gång i framtiden. Riskbedömning är med andra ord en mer eller mindre kunskapsunderbyggd och systematiserad uppskattning av sannolikheten för att något oönskat inträffar. Men riskbedömningar innefattar även värderingar.
Karaktären på eller konsekvenserna av det oönskade utfallet är
därför ofta av lika stor betydelse för hur risken uppfattas som hur hög sannolikheten för detta utfall är. Eftersom den risk som ska hanteras i vårt resonemang om särskilda skyddsåtgärder avser risken för att gärningspersonen på nytt begår en våldsgärning av allvarligt slag, uppfattas risken troligen som oacceptabel även vid en förhållandevis låg utfallssannolikhet. Detta gäller särskilt om det redan begångna brottet (”indexbrottet”) eller den redan begångna allvarliga våldshandlingen (som inte utgjorde brott) framstår som skrämmande eller svårförklarligt. ”Allvarlighetsfaktorn”; oförklarliga eller okända motiv och omfattande konsekvenser om risken förverkligas (”katastrofpotential”) är faktorer som tycks ha lika stor betydelse för hur risker uppfattas och accepteras i samhället som kvantitativa sannolikhetsbedömningar. För de riskbedömningar som ingår i en övergripande riskvärdering för brottsåterfall är det därför av största vikt att de görs på ett strukturerat och genomsynligt sätt enligt vetenskap och beprövad erfarenhet. Eventuella värderingar av allvarlighetsgrad i ett oönskat utfall bör antingen undvikas eller bedömas och kommuniceras separat.
Så varför görs riskbedömningar och kan de undvaras i ett reformerat system beträffande psykiskt störda lagöverträdare inom ramen för vårt uppdrag? Det enkla svaret på den första frågan är att riskbedömningar görs för att vi inte kan veta säkert vad framtiden bär med sig, men att vi samtidigt inte passivt vill finna oss i denna ovisshet och bara invänta vad som händer (eller inte händer). I stället vill vi försöka få veta och till och med påverka vad som kommer att
SOU 2012:17 Särskilda skyddsåtgärder
605
ske. Vi strävar efter att förebygga den fara som risken avser genom att med olika åtgärder försöka påverka händelseutvecklingen i en för oss, oavsett om vi talar om individen, gruppen eller samhället, önskvärd riktning. Riskbedömningar blir då ett sätt att hantera framtidens osäkerhet genom att analysera, värdera och slutligen besluta om karaktär och omfattning på de åtgärder som behöver vidtas på individ-, grupp- eller samhällsnivå.
När det gäller psykiskt störda lagöverträdare kan riskbedömningen leda till medicinsk eller psykologisk behandling eller andra åtgärder som förutsätts vara till den stördes ”eget bästa”. Men också mer uttryckligt skyddsinriktade åtgärder som frihetsberövande eller ingripande föreskrifter i samband med t.ex. permission kan vara aktuella. Riskbedömningar som inte följs av riskhantering i någon form är som tidigare sagts etiskt diskutabla. Även ett aktivt beslut om att ingen särskild åtgärd behöver vidtas är dock en form av riskhantering; specifikt för individer med låg risk för återfall.
Riskbedömningar som tar sikte på om förutsättningarna för psykiatrisk tvångsvård är uppfyllda, dvs. om det finns ett vårdbehov, kan knappast undvaras. Då gäller det att bedöma om den störde utgör en fara för sig själv eller andra i en akut behandlingsfas, om det behövs medicinska, psykologiska eller sociala riskpåverkande åtgärder för att hantera denna fara och om han eller hon själv har tillräcklig förmåga att bedöma sitt eget vårdbehov.
Den avgörande frågan är om riskbedömningar för psykiskt störda som har begått allvarliga våldshandlingar och på detta grundade åtgärder kan undvaras även när de mer direkt syftar till att förhindra att en gärningsperson begår nya våldsgärningar av allvarligt slag och alltså vidtas huvudsakligen för att skydda potentiella målsägande (tredje man).
Vi känner, som nämnts, inte till något rättssystem i vilket skyddskomponenten när det gäller psykiskt störda lagöverträdare inte finns med. I de flesta rättssystemen, liksom i det svenska, prövar en domstol eller en domstolsliknande nämnd utifrån skyddsbehovet om den psykiskt störde kan skrivas ut och vistas fritt i samhället. Återgång till samhället bör dock alltid ske stegvis med återkommande riskbedömningar; den stora utmaningen är just utslussningen.
De flesta människor finner det nog också rimligt att det finns möjligheter till riskbedömning och riskhantering när det gäller psykiskt störda lagöverträdare som till följd av sitt tillstånd har begått allvarliga gärningar mot någons liv eller hälsa. Intresset av att förhindra att en gärningsman begår en ny våldsgärning av allvarligt
Särskilda skyddsåtgärder SOU 2012:17
606
slag väger med andra ord tyngre än den enskildes rätt till frihet, om det bedöms föreligga en medelhög eller hög risk för återfall. I ett reformerat system torde det därför inte gå att helt undvara riskbedömningar som mer direkt grundas på skyddsintresset.
10.3.5 Kan vi lita på de riskbedömningar som görs?
Utvecklingen av riskbedömningar har gått från ostrukturerade kliniska bedömningar på 1960- och 70-talet, vilka i genomsnitt inte var bättre än slumpen, via aktuariska (historiska) bedömningar på statistiskt underlag under 1980-talet, till dagens kombinerande av aktuariska data med strukturerade kliniska bedömningar (jfr Singh et al., 2011). Som exempel på viktiga riskfaktorer för återfall i brott kan nämnas tidigare antisocialt eller våldsamt beteende – särskilt vid debut under ungdomsåren, nedsatt impulskontroll, missbruk av alkohol och droger, antisociala attityder, antisocialt nätverk, psykossjukdom, dålig följsamhet i tidigare behandling samt stressfaktorer i den aktuella sociala miljön (t.ex. viktimisering
1
eller arbetslöshet).
Som vi har nämnt i det föregående kan strukturerade riskbedömningar som bäst uppnå en genomsnittlig säkerhet (s.k. prediktiv validitet) om ca 75 procent. Innebörden av detta är att vi i medeltal har rätt i bedömningar av risken för återfall i brott (ickeåterfall respektive återfall) för 75 av 100 individer. Förutsägelser av icke-återfall är säkrast; 80–90 av 100 som inte återfaller identifieras i förväg korrekt med dagens metoder. Tyvärr är träffsäkerheten sämre för korrekta förutsägelser av återfall, där har bedömaren rätt 40–50 gånger av 100, dvs. i uppemot vartannat fall som bedöms. Man bör dock vara medveten om att ingen i dag eller i framtiden med absolut säkerhet kommer att kunna avgöra vilka som utgör de 40–50 återfallande (eller sant farliga) av 100 individer. Eller för den delen de 50–60 icke-återfallande (eller sant ofarliga) personerna av 100 i en sådan grupp. Med andra ord kan man också säga att vi för att förebygga att en person återfaller i våldsbrott måste frihetsberöva ytterligare en individ som inte skulle ha återfallit. Och detta igen utan att på förhand kunna veta vem som är vem av de två.
Resultat från forskning avser nästan alltid gruppnivå och inte individnivå. Praktisk verksamhet rör alltid individer varför den inte bör bygga enbart på systematiserad forskning. Därtill krävs individspecifika observationer och bedömningar av t.ex. reaktionsmönster
1 Med viktimisering avses egen utsatthet för trauma, t.ex. våld.
SOU 2012:17 Särskilda skyddsåtgärder
607
och behandlingsinsatser, inte minst bland personer med svåra psykiska störningar. Den strukturerade kliniska riskbedömningen och riskhanteringen kräver därför hög kompetens hos bedömaren.
Kriminalvården har publicerat en rapport
2
beträffande återfall i
brott hos de 5 943 personer som genomgick rättspsykiatrisk undersökning åren 1992–2002. Uppföljning (via register) beträffande återfall i nya lagförda brott skedde till och med år 2008 och den genomsnittliga uppföljningstiden var sex år. Totalt återföll 53 procent i någon typ av brottslighet och för knappt hälften av dessa var det första återfallsbrottet ett våldsbrott.
10.3.6 Ska vi även fortsättningsvis bedöma risker för nya våldshandlingar?
Vad ska då krävas för att det ska vara befogat att vidta en åtgärd som grundas enbart på intresset av att förhindra att en gärningsman begår en ny våldsgärning av allvarligt slag? Och hur många ”ofarliga”, dvs. icke-återfallande brottsdömda, kan samhället tillåta sig att hålla kvar i brottsförebyggande syfte för att kunna nå också de som skulle ha återfallit? I dessa bedömningar är det av stor betydelse vilket intresse som väger tyngst; den enskildes rätt till frihet eller andra medborgares rätt till trygghet mot våld? Vilken betydelse bör vi tillmäta det förhållandet att vi har bättre förmåga att identifiera personer med låg risk (eller möjligen en väldigt hög risk) än den stora grupp som utgörs av personer som skulle kunna beskrivas som att de har en medelhög risk?
Att förutsäga en människas beteende på det sätt man försöker göra vid riskbedömningar är med andra ord en komplex och oexakt verksamhet. Om man håller kvar någon i en tvångsåtgärd av risk- och skyddsskäl måste han eller hon därför ges kunskapsbaserat stöd utifrån vård- eller verkställighetsplaner för att reducera negativa verkningar av identifierade riskfaktorer och möjliggöra senare utslussning. Likaså måste den juridiska prövningen och hanteringen säkras.
Riskbedömningar i ett kort perspektiv, t.ex. för bedömning av behovet av straffprocessuella frihetsberövanden som anhållande och häktning eller av behovet av akut vårdbehov i en tvångsvårdssituation, är naturligtvis mindre problematiska än riskbedömningar med
2 Hanna Edberg, Joakim Sturup, Marianne Kristiansson, Återfall i brott hos rättspsykiatriskt undersökta 1992-2002. Norrköping: Kriminalvården.
Särskilda skyddsåtgärder SOU 2012:17
608
långsiktiga konsekvenser. Samtidigt sker de senare redan i dag i samband med domstols bedömning inom ramen för systemet med särskild utskrivningsprövning och i samband med Kriminalvårdens beslut om anstaltsplacering och särskilda villkor vid verkställighet av fängelsestraff. Riskbedömningar sker också vid beslut om omvandling av livstidsstraff till tidsbestämt fängelsestraff.
Sammantaget anser vi att det inte är möjligt att bortse från skyddsaspekten i ett reformerat system för psykiskt störda lagöverträdare. Riskbedömningar och åtgärder som grundas på sådana bör alltså finnas kvar även i framtiden.
10.3.7 Kraven på riskbedömningarna
Ett grundläggande krav är då att dessa riskbedömningar görs så bra som möjligt och på ett tillräckligt omfattande och aktuellt underlag. Riskbedömningar måste ses som ”färskvara” vilket gör att omprövningar bör göras kontinuerligt. En riskbedömning ska alltid vara kopplad till en beskrivning av vilka åtgärder som i brottspreventivt syfte bör göras för en enskild individ. Om riskbedömningen gäller en psykiskt störd lagöverträdare beträffande vilken det sägs, att det finns en hög risk för att han eller hon begår nya allvarliga gärningar mot liv eller hälsa, bör det specifika sambandet mellan den psykiska störningen och återfallsrisken tydligt kunna beskrivas. Att enbart placera personen i en riskkategori (t.ex. ”hög”) ger otillräcklig vägledning för genomförandet av riskhanteringsåtgärder.
Verktyg för riskminskning måste också kunna tillhandahållas av ansvarig myndighet. Frånvaro av potentiellt riskminskande insatser kan i sig betraktas som en riskfaktor. Vid riskminskningen bör det noteras att de allra flesta statiska eller historiska riskfaktorer för brottsåterfall – som låg ålder vid brottsdebut samt omfattning och karaktär på tidigare brottslighet – inte förändras. Brottspreventionen bör därför inriktas på dynamiska, åtminstone i teorin påverkbara, föränderliga faktorer som missbruk, antisociala attityder och nätverk.
I praktisk vardag bör det egentligen bara vara en sak som gäller; att man strävar efter att påverka den person som riskbedömningen avser så att han eller hon inte lever på ett sätt som medför att det finns aktiva riskfaktorer. Det kan handla om antisocialt beteende, värderingar eller tänkande eller andra beteenden som ökar sanno-
SOU 2012:17 Särskilda skyddsåtgärder
609
likheten för nya våldshandlingar, t.ex. missbruk. Ju längre tid som dessa faktorer har varit gynnsamma medan personen i fråga har vistats i frihet desto större är sannolikheten för att återfallsrisken har sänkts.
10.3.8 I vilka fall ska en riskbedömning få ligga till grund för åtgärder?
Det är också viktigt, inte minst av rättssäkerhetsskäl, att man tydligt anger när åtgärder motiveras av intresset av att förhindra att en gärningsman begår en ny allvarlig våldsgärning. Samtidigt manar svårigheterna och de etiska komplikationerna till hög medvetenhet och restriktivitet med skyddsåtgärder. Endast i de fall skyddsintresset väger mycket tungt bör skyddsåtgärder kunna bli aktuella. Det kan t.ex. röra sig om fall där konsekvenserna av tidigare brottslighet har varit svåra och följderna av ett brottsåterfall bedöms kunna bli likartade. I sådana fall finns det en mycket låg acceptans för återfall, även om sannolikheten för återfall inte skulle vara hög. I vissa situationer av detta slag kan det bli aktuellt med skyddsåtgärder under mycket lång tid. Det bör då göras tydligt att det som väger tyngst och blir avgörande är intresset av att förhindra att gärningsmannen begår nya våldsgärningar av allvarligt slag.
10.4 Våra överväganden och förslag
10.4.1 Särskilda åtgärder i syfte att förhindra att en gärningsman begår nya allvarliga våldshandlingar
Vårt förslag: De åtgärder som ska kunna vidtas i syfte att för-
hindra att en gärningsman på nytt begår en våldshandling av allvarligt slag ska benämnas särskilda skyddsåtgärder. Åtgärderna ska bygga på respekt för gärningsmannens integritet och människovärde. De särskilda skyddsåtgärderna får inte vara mera ingripande än vad som krävs för att syftet med dem ska kunna tillgodoses. Så långt det är möjligt ska åtgärderna utformas och genomföras i samförstånd med den enskilde. Om åtgärderna avser en gärningsman som inte har fyllt arton år ska hans eller hennes bästa särskilt beaktas. Han eller hon ska få relevant information och ges möjlighet att framföra sina synpunkter. Syn-
Särskilda skyddsåtgärder SOU 2012:17
610
punkterna ska tillmätas betydelse i förhållande till hans eller hennes ålder och mognad.
Som vi har anfört i avsnitt 10.3 anser vi, liksom för övrigt både Straffansvarsutredningen och Psykansvarskommittén, att det vore fel att bortse från skyddsaspekten i ett reformerat system för psykiskt störda lagöverträdare. Åtgärder som grundas på risken för att en psykiskt störd gärningsman på nytt begår en våldsgärning av allvarligt slag behöver kunna vidtas även efter ett avskaffande av påföljden överlämnande till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Det gäller då att finna en etiskt godtagbar avvägning mellan å ena sidan intresset av skydd och å andra sidan berättigade krav på att de åtgärder som vidtas så långt möjligt är proportionerliga i förhållande till den risk som man bedömer finns. Dessutom måste det säkerställas att beslutsunderlaget och beslutsprocessen uppfyller tillräckliga rättssäkerhetskrav.
Den osäkerhet som finns och alltid kommer att finnas när det gäller att förutsäga människors beteende är en viktig faktor att ta med i beräkningen. Bedömningar av risk för återfall är i det sammanhanget inget undantag. Det innebär att ingripanden som grundas på intresset av skydd måste framstå som legitima och rättvisa, även om de präglas av viss osäkerhet. Med andra ord, även om det skulle göras en felbedömning till gärningsmannens nackdel, ska reaktionen kunna försvaras i en rättsstat och utifrån de principer som bär upp en sådan stat.
Hur det bedömda skyddsintresset kan förenas med tillräckliga krav på förutsebarhet, likabehandling och proportionalitet är en annan avgörande fråga. Även frågan, hur man skapar tillräckliga rättssäkerhetsgarantier för själva beslutsförfarandet, är mycket viktig. Däremot kan det inte vara en lagstiftningsfråga att avgöra vilka typer av riskinstrument som bör utgöra underlag för riskbedömningar. Detta bör i stället bli en fråga för rättstillämpningen.
En utgångspunkt måste, för att särskilda skyddsåtgärder ska få vidtas, vara att skyddsintresset är särskilt påtagligt och att åtgärderna används endast i de fall där de bedöms som absolut nödvändiga. Som tidigare har angetts gäller det att bestämma gränserna för tillämpningsområdet på en för samhället acceptabel nivå med beaktande av de motstående intressen som gör sig gällande.
Det är av stor vikt att de etiska konflikter som i dag finns i samband med rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning
SOU 2012:17 Särskilda skyddsåtgärder
611
inte förs vidare vid ett genomförande av en reform på detta område. Det är därför väsentligt att skilja mellan gärningsmannens psykiatriska vårdbehov och behovet av åtgärder som syftar till att förhindra att han eller hon på nytt begår en våldsgärning av allvarligt slag. Vid bedömningen av om gärningsmannen ska bli föremål för psykiatrisk tvångsvård (eller om sådan vård ska upphöra) ska det därför inte ges någon självständig betydelse att det finns risk för att gärningsmannen kommer att begå nya allvarliga gärningar.
I en del fall kan dock risken för att gärningsmannen begår nya allvarliga gärningar minska eller helt upphöra om han eller hon har ett psykiatriskt vårdbehov och ges sådan vård. Ett omhändertagande inom den psykiatriska tvångsvården kan alltså i de fallen fungera som ett alternativ till särskilda skyddsåtgärder. Det viktiga är dock att sådan vård utgår ifrån gärningsmannens psykiatriska vårdbehov och alltså inte enbart har till syfte att förhindra att han eller hon begår nya våldsgärningar av allvarligt slag.
Som har nämnts i det föregående förekommer det i dag att personer som har dömts till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning blir föremål för fortsatt vård med hänsyn till risken för återfall i allvarlig brottslighet trots att det inte längre finns något psykiatriskt vårdbehov. Eftersom dessa personer inte har något psykiatriskt vårdbehov ska de inte heller befinna sig inom den psykiatriska tvångsvården. I vissa fall, där intresset av skydd väger mycket tungt, kan det däremot finnas anledning att med dem vidta andra åtgärder i syfte att förhindra att de begår nya allvarliga våldshandlingar. Sådana åtgärder bör dock få verkställas först när gärningsmannen inte längre kan bli föremål för sluten psykiatrisk tvångsvård, se vidare avsnitt 10.4.3.
Åtgärder av detta slag måste bygga på respekt för gärningsmannens integritet och människovärde. De åtgärder som vidtas får inte vara mera ingripande än vad som krävs för att syftet med dem ska kunna tillgodoses. Om det är möjligt ska åtgärderna utformas och genomföras i samförstånd med den som åtgärderna avser. Om den som åtgärderna avser inte har fyllt arton år ska hans eller hennes bästa särskilt beaktas. Den unge ska få relevant information och ges möjlighet att framföra sina synpunkter. Synpunkterna ska tillmätas betydelse i förhållande till hans eller hennes ålder och mognad.
Psykansvarskommitténs tanke var att de av kommittén föreslagna åtgärderna på detta område skulle benämnas samhällsskyddsåtgärder. En sådan benämning skulle kunna tolkas som att åtgärderna ska
Särskilda skyddsåtgärder SOU 2012:17
612
syfta till att skydda samhället mot allvarliga samhällsfarliga brott eller gärningar, t.ex. uppror. Syftet med åtgärderna ska emellertid inte vara att skydda samhället på det sättet. Vad åtgärderna ska syfta till är i stället att förhindra att en gärningsman på nytt begår en våldsgärning av allvarligt slag. För att det inte ska ske några missförstånd när det gäller syftet med åtgärderna föreslår vi att de i stället för samhällsskyddsåtgärder ges benämningen särskilda skyddsåtgärder.
10.4.2 I vilka fall ska det kunna bli aktuellt med särskilda skyddsåtgärder?
Vårt förslag: Särskilda skyddsåtgärder ska kunna beslutas i två
olika situationer. Den ena situationen är då en gärningsman har begått en otillåten gärning som inte utgör brott eftersom kravet på tillräknelighet inte är uppfyllt. Den andra situationen är då en gärningsman ska friges efter att ha undergått ett fängelsestraff på viss tid eller efter att ha undergått sluten ungdomsvård som han eller hon har dömts till. I båda situationerna ska det krävas
att gärningen har riktat sig mot eller medfört fara för någon annans liv eller hälsa,
att det i straffskalan för det fullbordade brottet inte var föreskrivet lindrigare straff än fängelse sex månader och
att det med hänsyn till gärningsmannens eller den dömdes psykiska tillstånd, hans eller hennes tidigare begångna gärningar och omständigheterna i övrigt finns en påtaglig risk för att han eller hon på nytt begår en gärning som riktar sig mot eller medför fara för någon annans liv eller hälsa och är av allvarligt slag. För den som döms till fängelse eller sluten ungdomsvård ska det krävas att brottet har begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning, en tillfällig sinnesförvirring, en svår utvecklingsstörning eller ett allvarligt demenstillstånd.
Vår bedömning: Vi argumenterar för att en gärning som någon
begår innan han eller hon har fyllt femton år inte bör kunna leda till särskilda skyddsåtgärder.
SOU 2012:17 Särskilda skyddsåtgärder
613
10.4.2.1 Särskilda skyddsåtgärder för de som inte uppfyller kravet på tillräknelighet och för de som döms till fängelse på viss tid eller sluten ungdomsvård efter att ha begått ett brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning, en tillfällig sinnesförvirring, en svår utvecklingsstörning eller ett allvarligt demenstillstånd
Av den kategori personer som i dag döms till rättspsykiatrisk vård i förening med särskild utskrivningsprövning kommer en del i ett nytt system att bedömas ha varit otillräkneliga vid gärningen. Den gärning som de har begått utgör då inte ett brott, varför gärningsmannen ska frikännas. Andra kommer att bedömas som tillräkneliga och, om det rör sig om allvarlig våldsbrottslighet, normalt dömas till fängelse. Har gärningsmannen inte fyllt 18 år när brottet begås ska påföljden i stället i första hand bestämmas till sluten ungdomsvård.
Det kan antas att en stor andel av de gärningsmän som till följd av en allvarlig psykisk störning, en svår utvecklingsstörning eller ett allvarligt demenstillstånd inte uppfyller kravet på tillräknelighet har ett psykiatriskt vårdbehov som behöver tillgodoses. Eftersom en tillfällig sinnesförvirring är ett snabbt övergående tillstånd som inte är en följd av en psykisk störning eller en psykiatrisk sjukdom bör vårdbehovet hos de gärningsmän som har bedömts som otillräkneliga till följd av detta tillstånd inte vara lika uttalat.
Samtidigt står det klart att alla som kommer att bedömas som otillräkneliga inte kommer att ha ett behov av sluten psykiatrisk tvångsvård. Inte heller kommer alla som vid gärningen led av en allvarlig psykisk störning, men som bedöms ha varit tillräkneliga, att ha behov av sådan vård. Lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård tillgodoser alltså inte på ett heltäckande sätt behovet av skydd mot nya allvarliga våldshandlingar från den kategori av personer som vi här diskuterar.
Den nya lagstiftningen om särskilda skyddsåtgärder bör omfatta de som har bedömts som otillräkneliga samt de som har bedömts som tillräkneliga och har dömts till fängelse på viss tid eller sluten ungdomsvård men som har begått brottet eller brotten under påverkan av en allvarlig psykisk störning, en svår utvecklingsstörning, ett allvarligt demenstillstånd eller en tillfällig sinnesförvirring. Detta innebär att förutsättningarna för att en gärningsman ska kunna bli föremål för särskilda skyddsåtgärder utformas på i princip samma sätt för dessa båda grupper. Den som är dömd till livstids fängelse
Särskilda skyddsåtgärder SOU 2012:17
614
bör inte kunna bli föremål för särskilda skyddsåtgärder. I de fallen ska risken för återfall i brottslighet av allvarligt slag nämligen beaktas vid en prövning av om livstidsstraffet ska omvandlas till fängelse på viss tid (se 4 § lagen [2006:45] om omvandling av fängelse på livstid).
Det bör nämnas att det endast är en liten del av den grupp som i dag döms till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning som rent faktiskt kommer att bli föremål för särskilda skyddsåtgärder. Detta har, som redan har antytts och som vi återkommer till i avsnitt 10.4.3, att göra med att den, beträffande vilken det har fattats ett beslut om särskilda skyddsåtgärder, inte får vara föremål för sluten psykiatrisk tvångsvård när han eller hon undergår sådana åtgärder. Det är alltså endast de personer som inte har något aktuellt psykiatriskt vårdbehov som kan komma i fråga för att undergå de särskilda skyddsåtgärderna.
De som i dag döms till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning och som efter psykiatrisk behandling kan skrivas ut från vården kommer inte att uppfylla kriterierna för särskilda skyddsåtgärder, eftersom det beträffande dessa inte längre bedöms finnas risk för att de återfaller i brottslighet som är av allvarligt slag.
För att gärningsmannen ska bedömas vara otillräknelig krävs det, som har framgått, att han eller hon till följd av vissa grundtillstånd har saknat förmåga att förstå gärningens innebörd i den situation i vilken han eller hon befann sig eller att anpassa sitt handlande efter en sådan förståelse. Ett sådant grundtillstånd är allvarlig psykisk störning. De övriga grundtillstånd som kan ligga till grund för otillräknelighet är en tillfällig sinnesförvirring, en svår utvecklingsstörning eller ett allvarligt demenstillstånd.
Psykansvarskommitténs förslag innebar att det, för att samhällsskyddsåtgärder skulle kunna komma i fråga, skulle krävas att den som hade dömts till fängelse hade begått brottet under påverkan av en psykisk störning. Till skillnad från det fall då gärningsmannen har bedömts som otillräknelig ställdes det alltså i kommitténs förslag i det fallet inte något krav på att den psykiska störningen skulle vara allvarlig. Detta innebär att den som med nuvarande reglering döms till fängelse efter att ha begått en gärning under påverkan av en psykisk störning, som inte är att bedöma som allvarlig, skulle kunna komma att bli föremål för åtgärder som grundar sig på hans eller hennes risk för återfall i brott. Kommitténs förslag innebar att även t.ex. personer med uttalade psykopatiska drag med antisocialt beteende skulle kunna bli föremål för samhällsskyddsåtgärder.
SOU 2012:17 Särskilda skyddsåtgärder
615
Det bör då noteras att det för närvarande inte finns någon möjlighet att i det fallet vidta några sådana åtgärder. Psykansvarskommitténs förslag innebar alltså att även andra än de som för närvarande kan dömas till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning skulle kunna bli föremål för skyddsåtgärder.
Enligt vår mening bör utgångspunkten vara att det är de som nu döms till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning som i framtiden ska kunna bli föremål för särskilda skyddsåtgärder. Kravet på att den psykiska störningen ska vara allvarlig bör därför gälla även i de fall då gärningsmannen har dömts till fängelse eller sluten ungdomsvård. Det ska alltså inte vara någon skillnad i detta hänseende beroende på om gärningsmannen bedöms vara otillräknelig eller om han eller hon bedöms som tillräknelig och döms till fängelse eller sluten ungdomsvård.
En tillfällig sinnesförvirring är ett snabbt övergående tillstånd som inte är en följd av en psykisk störning eller en psykiatrisk sjukdom. Den gärningsman som bedöms vara otillräknelig av den anledningen eller som har begått ett brott under påverkan av ett sådant tillstånd kommer därför knappast att lida av detta tillstånd när frågan om särskilda skyddsåtgärder ska prövas. Detta bör i de allra flesta fall leda till att det beträffande gärningsmannen inte finns en sådan påtaglig risk för återfall i gärningar av allvarligt slag som krävs för att särskilda skyddsåtgärder ska kunna bli aktuella. I vart fall kommer risken för återfall inte att grunda sig på gärningsmannens psykiska tillstånd. I en del mycket ovanliga fall bör man dock ändå kunna tänka sig att gärningsmannen uppfyller kriterierna för särskilda skyddsåtgärder, t.ex. då han eller hon ett antal gånger tidigare har begått allvarliga gärningar under påverkan av en tillfällig sinnesförvirring.
10.4.2.2 Gärning som har riktat sig mot annans liv eller hälsa med ett straffminimum på fängelse sex månader
Behovet av att förhindra att en gärningsman på nytt begår en gärning av allvarligt slag gör sig gällande framför allt när han eller hon har begått en gärning som har riktat sig mot eller medfört fara för någon annans liv eller hälsa. Möjligheten att besluta om särskilda skyddsåtgärder för gärningsmannen ska därför vara begränsad till gärningar av detta slag.
Särskilda skyddsåtgärder SOU 2012:17
616
Psykansvarskommittén föreslog att samhällsskyddsåtgärder skulle kunna bli aktuella i stället för ett fängelsestraff om den dömde hade gjort sig skyldig till ett synnerligen allvarligt brott som riktat sig mot eller medfört fara för någon annans liv eller hälsa. Kommittén angav att ett riktvärde för när det ska vara fråga om ett synnerligen allvarligt brott skulle vara när gärningens straffvärde motsvarar minst fyra års fängelse (SOU 2002:3, s. 376 f.). När det gällde samhällsskyddsåtgärder för den som på grund av otillräknelighet inte ska dömas till ansvar lämnade kommittén inte förslag om att det skulle röra sig om en gärning med en viss grad av allvar, utan föreslog endast att det skulle röra sig om en straffbelagd gärning.
Vi menar att gränsen för hur allvarlig en gärning eller ett brott måste vara för att särskilda skyddsåtgärder ska kunna komma i fråga bör ligga betydligt lägre än vid fyra års straffvärde. Det kan finnas anledning att beakta risken för återfall i brott vid ett antal gärningar som mer sällan har ett så högt straffvärde, t.ex. vid grov misshandel eller våldtäkt som inte är att anse som grovt brott. Dessutom anser vi att gränsen bör vara densamma för de båda fall då särskilda skyddsåtgärder ska kunna komma i fråga.
Det finns olika sätt att ange hur allvarlig en gärning ska vara för att särskilda skyddsåtgärder ska kunna komma i fråga. Det kan ske genom att det i lagen anges att det ska röra sig om en allvarlig gärning, eller eventuellt en synnerligen allvarlig gärning, utan att det där närmare avgränsas vilket straffvärde eller vilken straffskala som gärningen ska ha. Det kommer då ytterst att bli en fråga för rättstillämpningen att avgöra vilka gärningar som är att betrakta som tillräckligt allvarliga i detta sammanhang.
Ett annat sätt att närmare avgränsa tillämpningsområdet är att i lagen ange vilket straffvärde gärningen minst måste ha eller att ange att endast gärningar med visst straffminimum ska omfattas. Ytterligare ett sätt att avgränsa tillämpningsområdet kan vara att endast brott med ett visst straffminimum ska omfattas och att dessutom ha en förteckning över vissa andra brott (med ett lägre straffminimum) som också ska omfattas av en reglering (se t.ex. 36 kap. 1 b § BrB). En avgränsning av tillämpningsområdet kan också ske genom att det i lagen anges vilket straffminimum ett brott ska ha men att också andra brott vilkas straffvärde med hänsyn till omständigheterna kan antas överstiga en viss nivå ska falla in under tillämpningsområdet (se t.ex. 27 kap. 20 a § RB).
Det är från rättssäkerhetssynpunkt angeläget att det tydligt går att förutse i vilka fall det ska kunna bli aktuellt att besluta om sär-
SOU 2012:17 Särskilda skyddsåtgärder
617
skilda skyddsåtgärder. Det bör därför i lagen göras en närmare avgränsning av hur allvarlig en gärning ska vara för att det ska vara möjligt att besluta om särskilda skyddsåtgärder. Om man anger en sådan avgränsning genom att kräva att den konkreta gärningen ska ha ett visst straffvärde blir tillämpningen i och för sig flexibel och kan fånga upp de personer som har begått gärningar som har uppnått en viss grad av allvar. Dock är bedömningen av straffvärdet av en gärning inte alltid av sådan exakt karaktär att den kan dra upp en tydlig skiljelinje mellan vilka gärningar som ska kunna leda till särskilda skyddsåtgärder och vilka som inte ska göra det. Detta kan leda till att gärningar av likartat slag kan komma att bedömas olika. En straffvärdebedömning i BrB:s mening av en gärning som inte utgör brott vore för övrigt knappast möjlig att göra. Att kräva att en gärning ska ha ett visst straffvärde leder alltså inte till att det tydligt kan förutses om det finns förutsättningar för särskilda skyddsåtgärder.
En sådan förutsebarhet kan man dock uppnå genom att i lag föreskriva att en gärning måste ha en viss minsta tid för fängelse i straffskalan för att omfattas av regleringen. Vi föreslår en reglering av detta slag.
Vi har övervägt om gränsen för straffminimum bör vara fängelse i ett år eller om det bör vara fängelse i sex månader. Det som kan tala för att gränsen bör vara ett år är att gruppen som ska omfattas av särskilda skyddsåtgärder bör vara begränsad till de som har begått gärningar med ett visst allvar. Dock skulle en gräns vid straffminimum om ett år innebära att t.ex. olaga hot, som är att bedöma som grovt brott, inte kunde ligga till grund för särskilda skyddsåtgärder. Inte heller skulle vissa sexualbrott, t.ex. sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning, grovt brott, eller grovt sexuellt övergrepp mot barn, omfattas av regleringen. Detta skulle enligt vår mening vara olyckligt. En lägsta gräns för straffminimum bör därför vara fängelse sex månader.
Att en gärning har ett visst minimistraff innebär att det ska gälla en viss straffskala enligt det specifika straffstadgandet. Däremot tas inte sikte på de särskilda straffskalor som gäller vid försök, förberedelse eller stämpling till brott. Om ett försök till brott, om det hade fullbordats, hade haft minimistraffet fängelse sex månader, ska försöksbrottet alltså också omfattas.
Ett straffminimum om fängelse i sex månader innebär att det skulle kunna bli aktuellt att bestämma påföljden till skyddstillsyn (och i något fall eventuellt till villkorlig dom) i ett fall då gär-
Särskilda skyddsåtgärder SOU 2012:17
618
ningsmannen uppfyller kriterierna för särskilda skyddsåtgärder. Att det i ett sådant fall skulle vara möjligt att besluta om särskilda skyddsåtgärder skulle innebära att den som har dömts till skyddstillsyn inte skulle kunna ställas under övervakning och knappast heller kunna genomgå eventuella föreskrifter som skyddstillsynen har förenats med. I praktiken skulle det i så fall innebära (eller i vart fall kunna uppfattas så) att den dömde blir föremål för skyddsåtgärder i stället för en straffrättslig påföljd.
De förutsättningar som gäller för att någon ska kunna dömas till skyddstillsyn eller till villkorlig dom talar emellertid emot att det i praktiken skulle bli aktuellt att besluta om särskilda skyddsåtgärder i dessa fall. Som skäl för villkorlig dom ska det nämligen beaktas om det saknas särskild anledning att befara att gärningsmannen kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Det kan då rimligen inte samtidigt finnas en påtaglig risk för att han eller hon på nytt kommer att begå gärningar av allvarligt slag. Villkorlig dom är därmed inte en tillämplig påföljd i dessa fall.
Vid val av skyddstillsyn som påföljd ska det beaktas om det finns anledning att anta att skyddstillsynen ska bidra till att gärningsmannen avhåller sig från fortsatt brottslighet. Det torde därmed inte heller när det gäller skyddstillsyn kunna förekomma att gärningsmannen samtidigt uppfyller förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder, dvs. att det finns en påtaglig risk för att han eller hon på nytt kommer att begå gärningar av allvarligt slag.
Det sagda innebär att det inte kommer att finnas något behov av särskilda skyddsåtgärder i de fall påföljden har bestämts till annat än fängelse eller sluten ungdomsvård. Inte heller i de fall en skyddstillsyn har förenats med fängelse enligt 28 kap. 3 § BrB kommer det att bli aktuellt med särskilda skyddsåtgärder.
Vi föreslår därför att särskilda skyddsåtgärder endast ska kunna komma i fråga i de fall påföljden bestäms till fängelse eller sluten ungdomsvård.
10.4.2.3 Inget krav på tidigare brottslighet
Enligt Psykansvarskommitténs förslag skulle det, för att rätten ska kunna besluta om samhällsskyddsåtgärder i stället för att döma till fängelse, krävas att den dömde tidigare hade dömts för ett synnerligen allvarligt brott som hade riktat sig mot eller medfört fara för någon annans liv eller hälsa. Att ställa upp ett sådant krav leder till
SOU 2012:17 Särskilda skyddsåtgärder
619
att det inte blir möjligt att ingripa med åtgärder när någon för första gången lagförs för ett allvarligt brott även om det bedöms finnas en påtaglig risk för att han eller hon på nytt begår sådana gärningar.
En konsekvens kan också bli att en gärningsman som har hunnit bli dömd för en allvarlig gärning kan bli föremål för åtgärder medan detta inte är möjligt när domstolen vid ett och samma tillfälle tar ställning till upprepad allvarlig brottslighet av gärningsmannen (eller allvarliga våldshandlingar som inte utgör brott).
Enligt vår mening finns det av dessa skäl inte anledning att ställa upp ett separat krav på att den dömde tidigare har dömts för ett synnerligen allvarligt brott på det sätt som Psykansvarskommittén gjorde. Däremot ska den dömdes tidigare begångna gärningar naturligtvis beaktas vid bedömningen av om det finns en påtaglig risk för nya våldsgärningar av allvarligt slag.
10.4.2.4 Påtaglig risk för nya gärningar av allvarligt slag
Slutligen bör det krävas att det med hänsyn till gärningsmannens psykiska tillstånd, hans eller hennes tidigare begångna gärningar och omständigheterna i övrigt finns en påtaglig risk för att han eller hon på nytt begår gärningar av allvarligt slag som riktar sig mot eller medför fara för liv eller hälsa. Detta innebär att det ska finnas en klar och konkret återfallsrisk för att domstolen ska kunna fatta beslut om särskilda skyddsåtgärder. Det får inte vara fråga om ett subjektivt antagande om att det beträffande gärningsmannen finns en sådan risk utan det krävs att det finns konkreta omständigheter som talar för risken. Risken för återfall ska vara beaktansvärd och kunna förverkligas någorlunda i närtid. En utredning i fråga om denna risk ska som huvudregel ske genom en rättspsykiatrisk undersökning, se vidare avsnitt 13.3.
Särskilda skyddsåtgärder för den som inte uppfyller kravet på tillräknelighet kan bli aktuella först när rätten har konstaterat dels att gärningsmannen har begått en otillåten gärning, dels att han eller hon inte har något personligt ansvar eftersom kravet på tillräknelighet inte är uppfyllt. Eftersom gärningsmannen inte ska dömas till straffrättsligt ansvar redan på den grunden att tillräknelighetskravet inte är uppfyllt, saknas det anledning för rätten att gå vidare och pröva uppsåtsfrågan, se avsnitt 9.5.4.7. Frågan om gärningsmannens uppsåt kan dock komma att få betydelse vid bedömningen av om det finns en påtaglig risk för att han eller hon på nytt begår
Särskilda skyddsåtgärder SOU 2012:17
620
gärningar av allvarligt slag som riktar sig mot eller medför fara för liv eller hälsa. Att det ska röra sig om en gärning av allvarligt slag innebär att det för ett sådant brott ska vara föreskrivet fängelse i ett år eller mer. Något som kan tala för att det rör sig om en påtaglig risk är t.ex. att gärningsmannen uppsåtligen har dödat en annan person. Om gärningsmannen däremot av misstag (men straffbart oaktsamt) har dödat någon annan kan detta tala för att en sådan risk inte finns.
10.4.2.5 Särskilda skyddsåtgärder för den som inte har en psykisk störning?
Vårt förslag innebär att det ska krävas att gärningsmannen har begått gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning, en tillfällig sinnesförvirring, en svår utvecklingsstörning eller ett allvarligt demenstillstånd för att det ska kunna bli aktuellt med särskilda skyddsåtgärder. Tanken har varit att det i princip ska vara den grupp som i dag kan dömas till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning som ska kunna komma i fråga för sådana åtgärder. Man bör dock, som vi har gjort i det föregående (se avsnitt 10.3) kunna fråga sig varför sådana åtgärder inte ska vara möjliga för de gärningsmän som saknar en psykisk störning. Statistik och forskning kan ju uppfattas så att en psykisk störning hos en gärningsman inte är något som i sig talar för att det finns en ökad risk för att han eller hon ska begå nya våldsbrott. Det som i stället har utmärkt sig som riskfaktorer är gärningsmannens kön, tidigare beteendeavvikelser, ålder och missbruk.
3
De allra flesta våldsbrott begås av män. En majoritet av de som döms för upprepad våldsbrottslighet har tidigt i livet visat aggressiva beteenden. Både bland personer som har dömts till rättspsykiatrisk vård och bland de som döms till fängelse är den viktigaste riskfaktorn för nya våldsbrott att den dömde tidigare har begått brott. En annan riskfaktor för återfall i brott är missbruk av alkohol och droger.
Psykansvarskommitténs förslag om samhällsskyddsåtgärder tar sikte endast på lagöverträdare med en psykisk störning, eftersom kommitténs uppdrag endast omfattade denna kategori av lagöverträdare. Kommittén menade dock att det för lagöverträdare utan en psykisk störning är svårt att finna situationer där behovet av sam-
3 Henrik Anckarsäter, Rättspsykiatri i det nya seklet, Best Practice, september 2010, s. 5 ff.
SOU 2012:17 Särskilda skyddsåtgärder
621
hällsskydd inte lika väl kan tillgodoses genom den gällande återfallsregleringen med dess möjligheter till återfallsskärpning utöver ett straff som bestäms med hänvisning till brottets svårhet och genom möjligheten att vid den allra allvarligaste våldsbrottsligheten döma till livstids fängelse. Enligt kommittén fanns det därför inte något behov av att införa samhällsskyddsåtgärder för lagöverträdare utan psykisk störning. Kommittén menade dessutom att tidsobestämda frihetsberövanden i preventiva syften utan samband med psykisk störning kan komma i konflikt med artikel 5:1 i Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
Vi vill inte ta ställning till Psykansvarskommitténs tankar kring möjligheterna att med hjälp av återfallsskärpning enligt 29 kap. 4 § BrB beakta intresset av skydd mot fortsatt allvarlig brottslighet från den dömdes sida även om vi kan se problem med kommitténs argumentation. Att det i vissa sammanhang har uttalats att det är andra faktorer än psykisk störning som utmärker sig som riskfaktorer vid bedömningen av återfallsrisk är emellertid väl värt en diskussion. Om det förhåller sig så, vilket det väl kan göra, skulle det nämligen kunna tala för att det bör finnas en möjlighet att besluta om särskilda skyddsåtgärder även för lagöverträdare utan en psykisk störning. Det är emellertid angeläget att bruket av frihetsberövanden och av frihetsinskränkningar hålls tillbaka så långt det är möjligt. Och vi kan konstatera att de som kan bli föremål för särskilda skyddsåtgärder i dag (genom rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning) är psykiskt störda lagöverträdare. Vårt förslag bör då inrikta sig på denna krets av personer och inte på andra. Skulle en utvidgning av möjligheterna att använda frihetsberövanden eller frihetsinskränkningar i preventivt syfte anses önskvärd får saken utredas i ett annat sammanhang.
10.4.2.6 Särskilda skyddsåtgärder för den som inte hade fyllt 15 år vid gärningen?
Som framgår av avsnitt 15 anser vi att det finns skäl som talar för att påföljdsförbudet i 1 kap. 6 § BrB bör ändras till en ansvarsfrihetsregel, vilket skulle innebära att en gärning som någon begår innan han eller hon har fyllt femton år inte ska utgöra brott. Psykansvarskommittén föreslog en sådan ändring. Vi har emellertid stannat för att inte lägga fram något eget förslag i denna del.
Särskilda skyddsåtgärder SOU 2012:17
622
Detta ställningstagande hindrar inte att det kan finnas anledning att överväga om det ska vara möjligt att besluta om särskilda skyddsåtgärder för den som inte hade fyllt femton år vid gärningen.
Det bör kunna förekomma att den som inte hade uppnått femton års ålder uppfyller förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder. Beslut om sådana åtgärder skulle då kunna fattas efter det att domstolen hade prövat om den unge hade begått gärningen genom en s.k. bevistalan. Vi har dock gjort den bedömningen att de fall då särskilda skyddsåtgärder skulle kunna bli aktuella för så unga personer bör vara mycket sällsynta. Mot bakgrund av detta och med tanke på att det rör sig om barn bör de insatser som kan bli aktuella i dessa fall begränsas till sådana som kan ske enligt SoL eller till åtgärder enligt LVU. Det bör därför inte vara möjligt att besluta om särskilda skyddsåtgärder för den som inte har fyllt femton år.
10.4.3 Särskilda skyddsåtgärder ska inte vara en del av påföljdssystemet
Vårt förslag: Särskilda skyddsåtgärder ska inte vara en del av
påföljdssystemet, utan vara fristående åtgärder som är knutna till den otillåtna gärningen eller brottet. Regleringen ska finnas i en särskild lag. Ett beslut om särskilda skyddsåtgärder ska inte kunna fattas om gärningsmannen avtjänar ett fängelsestraff eller sluten ungdomsvård på grund av gärningen. Den som ska bli föremål för en prövning i fråga om särskilda skyddsåtgärder inför frigivning från ett fängelsestraff ska kunna nekas permission om det finns en beaktansvärd risk för nya brott. I de fall det ska ske en prövning i fråga om särskilda skyddsåtgärder inför frigivning från sluten ungdomsvård ska också vissa restriktioner gälla. Den dömde ska ges möjlighet till vistelse under öppnare former, ges tillåtelse att vistas utanför det särskilda ungdomshemmet samt genom konkreta åtgärder förberedas för ett liv i frihet endast om det inte finns en beaktansvärd risk för att han eller hon kommer att begå brott, undandra sig verkställighet eller på annat sätt missköta sig.
SOU 2012:17 Särskilda skyddsåtgärder
623
10.4.3.1 En tydlig uppdelning mellan straffrättsligt ansvar, vårdbehov och intresset av skydd mot fortsatta angrepp mot människors liv eller hälsa
Ett system med möjlighet att besluta om särskilda skyddsåtgärder kan konstrueras på olika sätt. Enligt vad som kan beskrivas som en primär modell beslutar domstolen redan i samband med påföljdsbestämningen om sådana åtgärder. Ett alternativ till den primära modellen är att beslut om särskilda skyddsåtgärder fattas först i samband med frigivningen från ett fängelsestraff eller från sluten ungdomsvård eller vid utskrivningen från sluten psykiatrisk tvångsvård. Man kan kalla detta för en sekundär modell. Psykansvarskommitténs förslag bygger på en primär modell.
Som vi har framhållit tidigare bör det finnas en tydlig uppdelning mellan straffrättsligt ansvar, vårdbehov och intresset av skydd mot fortsatta angrepp mot människors liv eller hälsa. För att kunna upprätthålla denna uppdelning föreslår vi att systemet med särskilda skyddsåtgärder ska vara fristående och ligga utanför det straffrättsliga systemet. Vi föreslår alltså att bestämmelserna ska finnas i en särskild lag och inte i BrB. Men även om det ska röra sig om fristående åtgärder ska de vara knutna till det straffrättsliga ansvaret på så sätt att de kan bli aktuella endast avseende den som har begått en straffrättsligt otillåten gärning eller ett brott.
Att särskilda skyddsåtgärder är fristående från det straffrättsliga systemet innebär att det ska vara tydligt att sådana åtgärder inte är en straffrättslig påföljd utan att det är fråga om en riskhantering. Detta är självklart i de fall gärningsmannen inte uppfyller kravet på tillräknelighet och därför inte ska fällas till ansvar för brott. Men också i övriga fall är det angeläget att de särskilda skyddsåtgärderna inte betraktas som en påföljd för ett begånget brott. I stället gäller ju att åtgärderna är framåtblickande och syftar till skydd mot att den som tidigare har begått ett brott eller en straffrättsligt otillåten gärning som har riktat sig mot liv eller hälsa gör det på nytt.
Särskilda skyddsåtgärder SOU 2012:17
624
10.4.3.2 Beslut om särskilda skyddsåtgärder ska kunna fattas först efter det att gärningsmannen har avtjänat ett fängelsestraff eller sluten ungdomsvård på grund av gärningen
För den som avtjänar ett fängelsestraff eller sluten ungdomsvård på grund av den aktuella gärningen saknas uppenbarligen behov av några särskilda skyddsåtgärder. Risken för att personen i fråga begår nya gärningar som riktar sig mot liv eller hälsa kan hanteras inom ramen för verkställigheten av dessa påföljder. Prövningen i fråga om särskilda skyddsåtgärder ska då ske först inför frigivningen, se avsnitt 10.4.5.
Det är givetvis så att den som har ett behov av sluten psykiatrisk tvångsvård måste få ett sådant vårdbehov tillgodosett innan det kan bli aktuellt att undergå särskilda skyddsåtgärder. Som framgår av avsnitt 10.4.5 ska det dock (i de fall gärningsmannen inte uppfyllde kravet på tillräknelighet)ske en prövning i fråga om särskilda skyddsåtgärder omedelbart efter det att allmän domstols dom har vunnit laga kraft. Detta innebär att det i det fallet kommer att finnas ett beslut om särskilda skyddsåtgärder. Dock kommer den som beslutet avser inte att undergå åtgärderna förrän behovet av sluten psykiatrisk tvångsvård har upphört. Chefsöverläkaren ska i det fall det finns ett beslut om särskilda skyddsåtgärder avseende patienten anmäla till åklagaren när den slutna psykiatriska tvångvården ska upphöra. Åklagaren ska därefter ansöka vid allmän förvaltningsdomstol om en prövning i fråga om förlängning av de särskilda skyddsåtgärderna.
Också inom ramen för den psykiatriska tvångsvården finns det regler som tillgodoser behovet av skydd mot att den som vårdas på nytt begår gärningar som innefattar angrepp mot människors liv eller hälsa. I denna del hänvisar vi till avsnitt 7.2.4.
Beslut om sluten psykiatrisk tvångsvård kan ha fattats redan före brottmålsprocessen beträffande den som ska bli föremål för en prövning i fråga om särskilda skyddsåtgärder. Sådan vård kan också ha beslutats av chefsöverläkaren sedan den läkare som avgav utlåtandet i fråga om den rättspsykiatriska undersökningen om gärningsmannens tillräknelighet har uttalat, att det fanns förutsättningar för psykiatrisk tvångsvård, se avsnitt 9.7.2. Vidare kan beslut om tvångsvård ha fattats under den tid då gärningsmannen i samband med brottmålsprocessen har varit frihetsberövad eller när den gärningsman som har dömts för brott till fängelse eller sluten ungdomsvård undergår påföljden.
SOU 2012:17 Särskilda skyddsåtgärder
625
När chefsöverläkaren bedömer att den slutna psykiatriska tvångsvården ska upphöra ska han eller hon anmäla detta till åklagaren i de fall det beträffande patienten finns ett beslut om särskilda skyddsåtgärder. Åklagaren ska därefter vid allmän förvaltningsdomstol ansöka om en prövning i fråga om förlängning av de särskilda skyddsåtgärderna. I samband med en sådan ansökan kan åklagaren också yrka att den som prövningen avser ska omhändertas i avvaktan på domstolens prövning, se vidare avsnitt 10.4.5.
10.4.3.3 Permission, särskilda utslussningsåtgärder och vistelse under öppnare former
Vi anser att det finns skäl att överväga om det vid permission och särskilda utslussningsåtgärder behövs specialbestämmelser avseende personer beträffande vilka domstolen har förklarat att det ska göras en prövning enligt lagen om särskilda skyddsåtgärder innan vederbörande ska friges från fängelsestraffet eller den slutna ungdomsvården. I en sådan förklaring har allmän domstol också konstaterat att den dömde har begått brottet under påverkan av en allvarlig psykisk störning, en tillfällig sinnesförvirring, en svår utvecklingsstörning eller ett allvarligt demenstillstånd. Dock finns det i det skedet inget beslut som kan ligga till grund för särskilda skyddsåtgärder.
När det gäller särskilda utslussningsåtgärder från ett fängelsestraff ska det genomgående, vid beslut om sådana åtgärder ska beviljas, bedömas om det finns beaktansvärd risk för att den intagne kommer att begå brott, undandra sig straffets fullgörande eller på annat sätt missköta sig (se t.ex. 11 kap. 2 § FäL som gäller frigång). För att permission ska kunna nekas den som är intagen i kriminalvårdsanstalt krävs att det finns en påtaglig risk för nya brott etc. (se 10 kap. 1 § FäL).
Den som är undergår sluten ungdomsvård ska under den senare delen av verkställigheten genom konkreta åtgärder förberedas för ett liv i frihet (se 18 a § lagen [1998:603] om verkställighet av sluten ungdomsvård). Under verkställigheten ska den dömde tillåtas att vistas utanför det särskilda ungdomshemmet i den utsträckning som kravet på samhällsskydd medger, om det bedöms lämpligt för att främja hans eller hennes anpassning i samhället eller det finns andra särskilda skäl (se 18 § första stycket lagen om verkställighet av sluten ungdomsvård). Det ställs i dessa fall alltså inte något krav
Särskilda skyddsåtgärder SOU 2012:17
626
på att det ska finnas en viss grad av risk för nya brott för att utslussningsåtgärder respektive permission ska kunna nekas.
Det framstår som rimligt att permission bör kunna nekas i större utsträckning om det i samband med frigivningen från ett fängelsestraff eller sluten ungdomsvård ska ske en prövning i fråga om särskilda skyddsåtgärder. Vi föreslår därför att permission ska kunna nekas om det i dessa fall finns en beaktansvärd risk för nya brott. Det innebär att det för den som undergår fängelse i dessa fall ställs ett lägre krav (beaktansvärd i stället för påtaglig) när det gäller risken för nya brott. När det gäller den som undergår sluten ungdomsvård innebär förslaget att det införs en uttrycklig bestämmelse om att permission kan nekas i sådana fall. Permission ska också kunna nekas om det finns en beaktansvärd risk för att den dömde undandrar sig straffets fullgörande eller på annat sätt allvarligt missköter sig.
När det gäller särskilda utslussningsåtgärder från ett fängelsestraff ska det, vid beslut om sådana åtgärder ska beviljas, bedömas om det finns beaktansvärd risk för att den intagne kommer att begå brott. Vi menar att en sådan bedömning i fråga om risken för nya brott bör gälla även för den för vilken det i samband med frigivningen ska ske en prövning i fråga om särskilda skyddsåtgärder. Regleringen i FäL behöver därför inte ändras i denna del. Vi föreslår däremot att det i lagen om verkställighet av sluten ungdomsvård ska införas motsvarande begränsning i fråga om utslussningsåtgärder. Särskilda utslussningsåtgärder ska också kunna nekas om det finns en beaktansvärd risk för att den dömde undandrar sig straffets fullgörande eller på annat sätt allvarligt missköter sig.
Av 14 § lagen om verkställighet av sluten ungdomsvård framgår att verkställigheten ska inledas på en låsbar enhet, men att den dömde ska ges möjlighet till vistelse under öppnare former så snart förhållandena medger det. Vi menar att det även i detta sammanhang uttryckligen bör framgå att det ska göras en bedömning i fråga om risken för nya brott när det gäller den för vilken det i samband med frigivningen ska göras en prövning i fråga om särskilda skyddsåtgärder. Vi föreslår att den dömde i dessa fall ska kunna beviljas vistelse under öppnare former endast om det inte finns en beaktansvärd risk för att han eller hon kommer att begå brott, undandra sig straffets fullgörande eller på annat sätt allvarligt missköta sig.
Det bör i detta sammanhang också nämnas att det för en intagen som avtjänar fängelse i lägst fyra år av säkerhetsskäl ska beslutas
SOU 2012:17 Särskilda skyddsåtgärder
627
om särskilda villkor som är nödvändiga bl.a. när det gäller permission enligt 10 kap. 1 och 2 §§ FäL och särskilda utslussningsåtgärder enligt 11 kap. 1 § samma lag. Beslut om sådana villkor ska fattas om det inte är uppenbart obehövligt. Om det finns särskilda skäl ska särskilda villkor beslutas också för en intagen som har dömts till fängelse i lägst två år.
4
10.4.4 Ska det kunna bli aktuellt med särskilda skyddsåtgärder för den som ska utvisas på grund av brott?
Vårt förslag: Det ska inte ske någon prövning i fråga om sär-
skilda skyddsåtgärder inför frigivningen från ett fängelsestraff om allmän domstol i domen, i vilken fängelsestraffet dömdes ut, har beslutat att den dömde ska utvisas ur landet på grund av brottet. Allmän domstol ska dock även i dessa fall förklara att det finns skäl för allmän förvaltningsdomstol att pröva frågan om sådana åtgärder. En prövning i fråga om särskilda skyddsåtgärder ska ske först om det inte beslutas att utlänningen ska tas i förvar i avvaktan på verkställigheten av utvisningsbeslutet eller om ett beslut om förvar ska upphöra utan att utvisningsbeslutet har verkställts. Migrationsverket ska anmäla till åklagaren om det inte fattas något beslut om att utlänningen ska tas i förvar eller om beslutet om förvar i närtid kan komma att upphöra utan att beslutet om utvisning har verkställts.
Verkställighet av utvisningsbeslutet får ske trots att utlänningen undergår särskilda skyddsåtgärder. Åtgärderna ska upphöra när beslutet om utvisning har verkställts.
10.4.4.1 Verkställighet av ett beslut om utvisning av den som genomgår rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning
Enligt nuvarande lagstiftning (17 § andra stycket LRV) får verkställighet av ett beslut enligt utlänningslagen (2005:716) om avvisning eller utvisning beträffande den som genomgår rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning under vissa förutsättningar
4 Se 1 kap. 7 § FäL.
Särskilda skyddsåtgärder SOU 2012:17
628
verkställas trots tvångsvården. För att verkställighet ska få ske ska det begäras av den myndighet som ska verkställa utvisningsbeslutet. Vidare krävs det att chefsöverläkaren finner att det inte längre till följd av den psykiska störning som har föranlett beslutet om särskild utskrivningsprövning finns risk för att patienten återfaller i brottslighet som är av allvarligt slag samt att patientens tillstånd tillåter att beslutet verkställs. Tvångsvården upphör i ett sådant fall när beslutet har verkställts.
Bestämmelsen i 17 § andra stycket LRV fick sin nuvarande lydelse år 2007 (se prop. 2006/07:78, Vissa läkemedels- och psykiatrifrågor). Ändringen innebär att det, för att utvisning eller avvisning ska få ske i dessa fall, också krävs att chefsöverläkaren bedömer att det inte längre finns risk för att patienten återfaller i brottslighet som är av allvarligt slag. En invändning mot den tidigare ordningen hade varit att det inför verkställigheten av ett utvisningsbeslut inte skedde någon prövning som tog hänsyn till samhällsskyddet. Det innebar att det på ett tidigt stadium var möjligt att utvisa en person som dömts till rättspsykiatrisk vård utan att någon förbättring, t.ex. när det gäller risken för återfall i brottslighet, hade uppnåtts. Det ansågs också kunna uppfattas som stötande av målsägande och andra att det inte gjordes en bedömning av risken för återfall i allvarlig brottslighet inför ett beslut om verkställande av utvisning. Denna samhällsskyddsaspekt underströks av den frånvaro av gränskontroll och den ökade rörlighet som numera råder mellan länder, inte minst inom EU/EES-området (prop. 2006/07:78, s. 44 ff.).
10.4.4.2 Utvisning på grund av brott och möjligheten att ta utlänningen i förvar
Om ett brott har begåtts av en utlänning kan domstolen i domen på fängelse besluta att han eller hon ska utvisas på grund av brottet. För att ett beslut om utvisning ska få fattas krävs att gärningen är av sådant slag och övriga omständigheter sådana att det kan antas att utlänningen kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet här i landet eller att brottet med hänsyn till den skada, fara eller kränkning som det har inneburit för enskilda eller allmänna intressen är så allvarligt att han eller hon inte bör få stanna kvar, se 8 kap. 8 § utlänningslagen (2005:716).
SOU 2012:17 Särskilda skyddsåtgärder
629
Utlänningen får (om han eller hon har fyllt 18 år) tas i förvar om det är fråga om att verkställa ett beslut om utvisning och det på grund av utlänningens personliga förhållanden eller övriga omständigheter finns anledning att anta att han eller hon annars kommer att hålla sig undan eller bedriva brottslig verksamhet i Sverige, se 10 kap. 1 § andra stycket tredje punkten och tredje stycket utlänningslagen. Om ett beslut om utvisning har meddelats får utlänningen hållas i förvar i högst två månader, om det inte finns synnerliga skäl för en längre tid (10 kap. 4 § andra stycket utlänningslagen).
Det är Migrationsverket som ansvarar för att beslut om förvar verkställs (10 kap. 18 § utlänningslagen). En utlänning som har utvisats på grund av brott kan efter beslut av Migrationsverket placeras i kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest (10 kap. 20 § utlänningslagen). Ett utvisningsbeslut får inte verkställas förrän utlänningen har avtjänat det fängelsestraff som han eller hon har dömts till eller verkställigheten av straffet har flyttats över till ett annat land (12 kap. 9 § utlänningslagen).
Det är polismyndigheten som ska verkställa allmän domstols beslut om utvisning på grund av brott (12 kap. 14 § tredje stycket utlänningslagen). Finner polismyndigheten att beslutet om utvisning inte kan verkställas ska myndigheten underrätta Migrationsverket som i sådana fall ska ge anvisningar om verkställigheten eller vidta andra åtgärder (12 kap. 17 § första och andra stycket utlänningslagen).
En utlänning kan under de förutsättningar som gäller för att han eller hon ska kunna tas i förvar i stället ställas under uppsikt (10 kap. 6 § utlänningslagen). Uppsikt innebär att utlänningen är skyldig att på vissa tider anmäla sig hos polismyndigheten i orten eller hos Migrationsverket. I ett beslut om uppsikt får utlänningen också åläggas att lämna ifrån sig sitt pass eller annan legitimationshandling.
10.4.4.3 Ska det vara möjligt att besluta om särskilda skyddsåtgärder om den som har dömts till fängelse ska utvisas på grund av brottet?
Som vi har redogjort för i avsnitt 10.4.2 ska särskilda skyddsåtgärder under vissa förutsättningar kunna komma i fråga efter det att gärningsmannen har frigetts från ett fängelsestraff. Syftet med
Särskilda skyddsåtgärder SOU 2012:17
630
särskilda skyddsåtgärder ska vara att förhindra att den dömde på nytt begår en allvarlig våldshandling. Ambitionen ska vara att det inte längre, efter det att gärningsmannen har varit föremål för särskilda skyddsåtgärder, finns en påtaglig risk för att han eller hon begår nya allvarliga gärningar mot någon annans liv eller hälsa.
Frågan är då om det bör vara möjligt att besluta om särskilda skyddsåtgärder i de fall det finns ett beslut om att den som har dömts till fängelse ska utvisas på grund av brottet.
En första fråga som man bör ställa sig är om syftet med de särskilda skyddsåtgärderna endast ska vara att förhindra att gärningsmannen begår ny allvarlig brottslighet i Sverige eller om syftet i dessa fall även ska kunna vara att förhindra sådan brottslighet i det land till vilket den dömde ska utvisas. I denna del anser vi att det är rimligt att särskilda skyddsåtgärder som beslutas enligt svensk lag endast ska ta sikte på att förhindra återfall i allvarlig brottslighet här i landet. Tanken bör alltså vara att sådana åtgärder ska syfta till att risken för att personen i fråga på nytt gör sig skyldig till sådan brottslighet inte längre ska vara påtaglig och att det ska vara möjligt för honom eller henne att åter kunna vistas ute i det svenska samhället. Särskilda skyddsåtgärder för en utlänning som ska utvisas ur landet skulle inte kunna ske med ett sådant syfte.
Enligt vår mening framstår det som tillräckligt att risken för att utlänningen begår nya gärningar hanteras inom ramen för verkställigheten av fängelsestraffet. Därefter får behovet av att förhindra ny brottslighet anses vara tillgodosett genom att den dömde utvisas ur landet. I avvaktan på att beslutet om utvisning ska verkställas kan åtgärder med detta syfte tillgripas genom att den dömde tas i förvar. Vi föreslår därför att det inte ska ske någon obligatorisk prövning i fråga om särskilda skyddsåtgärder inför frigivningen från ett fängelsestraff om allmän domstol i domen, i vilken fängelsestraffet dömdes ut, har beslutat att den dömde ska utvisas ur landet på grund av brottet. För att det ska vara möjligt att senare, om behov av det skulle uppstå på den grunden att utvisningsbeslutet inte verkställs, pröva frågan om särskilda skyddsåtgärder bör det dock även i detta fall vara en uppgift för allmän domstol att i domen på fängelse avgöra om det finns skäl för allmän förvaltningsdomstol att pröva frågan om sådana åtgärder.
Som vi redan har nämnt kan ett beslut om förvar (i syfte att kunna verkställa ett beslut om utvisning) fattas på den grunden att det kan antas att utlänningen kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet här i landet. Också vid bedömningen i frågan, om
SOU 2012:17 Särskilda skyddsåtgärder
631
förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder är uppfyllda, ska det finnas en risk för fortsatt brottslighet. I det fallet krävs det att det finns en påtaglig risk för att gärningsmannen begår nya allvarliga gärningar mot någon annans liv eller hälsa. I de fall domstolen i brottmålet har kommit fram till att det finns skäl att pröva om det finns förutsättningar för särskilda skyddsåtgärder bör det därför också vanligtvis (på grund av risken för fortsatt brottslighet) finnas förutsättningar för att ta utlänningen i förvar.
Det kan i vissa fall dock vara så att det inte fattas något beslut om att utlänningen ska tas i förvar inför verkställigheten av utvisningsbeslutet.
Vi menar att frågan om särskilda skyddsåtgärder i det fallet ska kunna tas upp till prövning, om möjligt redan innan utlänningen friges från fängelsestraffet. Migrationsverket ska därför ha en skyldighet att anmäla till åklagaren om utlänningen efter frigivningen från fängelsestraffet inte ska tas i förvar.
Det förhåller sig så att det inte alltid säkert kan sägas om ett beslut om utvisning går att verkställa eller inte. Det är inte heller ovanligt att det kan ta mycket lång tid att verkställa ett utvisningsbeslut. Eftersom det finns begränsningar i fråga om hur länge en person får hållas i förvar enligt utlänningslagen kan ett sådant beslut därför komma att upphävas utan att utvisningsbeslutet har kunnat verkställas. I de fall det rör sig om en person som skulle kunna bli föremål för särskilda skyddsåtgärder kan det framstå som stötande att i den situationen inte kunna ta upp frågan om särskilda skyddsåtgärder till prövning innan utlänningen lämnar förvaret. Vi föreslår därför att en prövning i fråga om särskilda skyddsåtgärder ska ske även i det fallet. Migrationsverket ska ha en skyldighet att anmäla till åklagaren att beslutet om förvar kommer att upphävas utan att utvisningsbeslutet har kunnat verkställas.
10.4.4.4 De särskilda skyddsåtgärderna ska upphöra om utvisningsbeslutet kan verkställas
Med den ordning vi föreslår kan en utlänning bli föremål för särskilda skyddsåtgärder även om det finns ett beslut om att han eller hon ska utvisas ur landet på grund av brott. Om det senare blir möjligt att verkställa utvisningsbeslutet bör detta kunna ske även om utlänningen undergår särskilda skyddsåtgärder, eftersom det då inte längre är relevant med åtgärder som syftar till att förhindra
Särskilda skyddsåtgärder SOU 2012:17
632
återfall i allvarlig brottslighet här i landet. Vi föreslår därför att de särskilda skyddsåtgärderna ska upphöra när beslutet om utvisning har verkställts.
10.4.5 Det rättsliga förfarandet vid prövningen av frågan om särskilda skyddsåtgärder
Vårt förslag: Beslut om särskilda skyddsåtgärder ska fattas av
allmän förvaltningsdomstol efter ansökan av åklagare. Domstolen ska i beslutet ange om de särskilda skyddsåtgärderna ska genomföras i sluten form eller i öppen form.
Beträffande den som har begått en otillåten gärning som har riktat sig mot eller medfört fara för liv eller hälsa, men som inte uppfyller kravet på tillräknelighet, får särskilda skyddsåtgärder beslutas endast om allmän domstol genom en dom, som har vunnit laga kraft, har fastställt att gärningsmannen har begått gärningen och att denna var otillåten.
Allmän domstol ska, efter yrkande av åklagaren, kunna besluta att gärningsmannen ska omhändertas i avvaktan på att domen vinner laga kraft, dvs. fram till dess allmän förvaltningsdomstol kan inleda sin prövning i fråga om särskilda skyddsåtgärder. Ett sådant beslut om omhändertagande får dock inte fattas om det framgår att gärningsmannen inte uppfyller förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder. Den omhändertagne ska placeras i en särskild skyddsenhet.
Beträffande den som ska friges från ett fängelsestraff eller från sluten ungdomsvård får särskilda skyddsåtgärder beslutas av allmän förvaltningsdomstol endast om allmän domstol i domen, genom vilken gärningsmannen dömdes till någon av dessa påföljder, har beslutat att en prövning i fråga om särskilda skyddsåtgärder ska ske. Allmän domstol ska i en sådan dom uttala sig i frågan, om den som döms har begått brottet under påverkan av en allvarlig psykisk störning, en tillfällig sinnesförvirring, en svår utvecklingsstörning eller ett allvarligt demenstillstånd.
Kriminalvården respektive SiS ska i en anmälan till åklagaren ange vid vilken tidpunkt den dömde ska friges från fängelsestraffet respektive från sluten ungdomsvård.
Vid sin prövning ska förvaltningsdomstolen utgå från vad den allmänna domstolen har funnit utrett beträffande gärningen.
SOU 2012:17 Särskilda skyddsåtgärder
633
Chefsöverläkaren ska anmäla till åklagaren när det bedöms att sluten psykiatrisk tvångsvård kan komma att upphöra i närtid för en patient som ska bli föremål för en ny prövning i fråga om särskilda skyddsåtgärder.
Allmän förvaltningsdomstol ska kunna besluta att den som är föremål för en prövning avseende särskilda skyddsåtgärder, i avvaktan på domstolens prövning, ska omhändertas efter det att den psykiatriska tvångsvården har upphört. Ett sådant beslut får dock inte fattas om det är uppenbart att det inte finns ett behov av ett omhändertagande. Allmän förvaltningsdomstol ska också kunna besluta att en gärningsman, som ska undergå särskilda skyddsåtgärder i sluten form, ska vara omhändertagen i avvaktan på att han eller hon kan överföras till en särskild skyddsenhet.
Allmän förvaltningsdomstol ska ge åklagaren tillfälle att yttra sig i mål som rör förlängning eller upphörande av särskilda skyddsåtgärder, mål som rör övergång av särskilda skyddsåtgärder från sluten till öppen form och mål som rör permission eller delegation av möjligheten att besluta om permission. I dessa typer av mål ska åklagaren även ha rätt att överklaga besluten. Åklagaren ska dessutom ha rätt att överklaga beslut om att särskilda skyddsåtgärder inte ska inledas och allmän förvaltningsdomstols beslut i fråga om omhändertagande. Beslut ska få överklagas om åklagaren före beslutet har anmält till rätten att beslutet kan komma att överklagas.
Offentligt biträde ska i mål hos allmän förvaltningsdomstol förordnas för den som de särskilda skyddsåtgärderna avser, om det inte är uppenbart att det saknas behov av ett biträde.
Vår bedömning: Kriminalvården respektive SiS bör senast en
månad i förväg till åklagaren anmäla tidpunkten då den dömde ska friges.
10.4.5.1 Prövning av frågan om särskilda skyddsåtgärder i två olika fall
Vi har i avsnitt 10.4.2 föreslagit att särskilda skyddsåtgärder ska kunna beslutas i två olika situationer. Den ena situationen avser de fall då en gärningsman har begått en otillåten gärning som inte utgör brott eftersom kravet på tillräknelighet inte är uppfyllt. Det andra fallet är då en gärningsman, som har begått brottet under
Särskilda skyddsåtgärder SOU 2012:17
634
påverkan av en allvarlig psykisk störning, en svår utvecklingsstörning, ett allvarligt demenstillstånd eller en tillfällig sinnesförvirring, men som har dömts till fängelse eller sluten ungdomsvård ska friges från fängelsestraffet eller den slutna ungdomsvården. Frågan är hur det rättsliga förfarandet vid prövningen av frågan om särskilda skyddsåtgärder bör se ut i dessa två olika fall. Vi behandlar först frågan om prövningen av särskilda skyddsåtgärder i det fall då gärningsmannen har begått en otillåten gärning som till följd av otillräknelighet inte utgör brott.
10.4.5.2 Ska allmän domstol eller allmän förvaltningsdomstol pröva frågan om särskilda skyddsåtgärder i ”otillräknelighetsfallen”?
För att särskilda skyddsåtgärder ska kunna komma i fråga krävs det att gärningsmannen har begått en straffrättsligt otillåten gärning eller ett brott. Gärningen ska ha riktat sig mot eller medfört fara för någon annans liv eller hälsa. Frågan, huruvida någon har begått en gärning av detta slag avgörs av allmän domstol i en brottmålsprocess. Om rätten finner att gärningsmannen har begått en otillåten gärning men inte uppfyller kravet på tillräknelighet och därmed inte ska dömas för brott ska han eller hon frikännas.
Vi föreslår, som vi tidigare har redogjort för, att särskilda skyddsåtgärder ska vara fristående från det straffrättsliga systemet. Syftet med sådana åtgärder ska vara att förhindra att gärningsmannen på nytt begår våldsgärningar av allvarligt slag. Prövningen avser därför frågan, om det finns en påtaglig risk för detta. Det är i dag huvudsakligen allmän förvaltningsdomstol som gör denna typ av riskbedömningar, bl.a. i mål enligt LRV och LPT.
Ur tidsmässig, processekonomisk och praktisk synvinkel finns det skäl som talar för att allmän domstol i brottmålet också bör besluta i frågan om särskilda skyddsåtgärder. Domstolen är redan väl insatt både i omständigheterna kring den gärning som har begåtts och i gärningsmannens sinnestillstånd vid gärningen. Allmän domstol skulle då i ett sammanhang, med ledning av ett utlåtande över en rättspsykiatrisk undersökning, kunna ta ställning först i den straffrättsliga delen och sedan i frågan om särskilda skyddsåtgärder. En sådan ordning skulle även ha den fördelen för gärningsmannen att han eller hon redan i samband med brottmålsdomen skulle få
SOU 2012:17 Särskilda skyddsåtgärder
635
besked i frågan om särskilda skyddsåtgärder och inte behöva bli föremål för ytterligare en process i den delen.
Det finns dock ett antal skäl som talar för att prövningen i fråga om särskilda skyddsåtgärder i dessa fall i stället bör göras av allmän förvaltningsdomstol. Ett sådant skäl är att frågan om särskilda skyddsåtgärder inte har något direkt samband med den straffrättsliga bedömning som allmän domstol gör i brottmål (även om det ju krävs att det har begåtts en otillåten gärning). Det avgörande momentet vid en prövning i fråga om särskilda skyddsåtgärder är i stället den bedömning som ska göras i fråga om det finns en påtaglig risk för att gärningsmannen på nytt begår gärningar av allvarligt slag. Att allmän domstol skulle pröva frågan om särskilda skyddsåtgärder skulle också innebära ett avsteg från den uppdelning som i dag gäller mellan de båda domstolsslagen när det gäller olika måltyper.
Ett annat skäl som talar för att prövningen i fråga om särskilda skyddsåtgärder inte bör göras av allmän domstol är att det kan finnas en betydande risk för att skillnaden mellan det straffrättsliga ansvaret och behovet av skydd mot fortsatta allvarliga våldshandlingar från gärningsmannens sida inte blir tillräckligt tydlig. En sådan ordning skulle nämligen innebära att allmän domstol först skulle frikänna den tilltalade eftersom kravet på tillräknelighet inte är uppfyllt och därefter besluta att han eller hon ska frihetsberövas för att undergå särskilda skyddsåtgärder. Detta kan uppfattas som att gärningsmannen döms till en straffrättslig påföljd trots att han eller hon frikänns. Skillnaderna gentemot att som i dag döma den tilltalade till straffrättsligt ansvar och bestämma påföljden till rättspsykiatrisk vård kan då komma att ses endast som en lek med ord.
För att det tydligt ska framgå att gärningsmannens straffrättsliga ansvar och skyddet mot fortsatta allvarliga våldshandlingar från hans eller hennes sida är helt fristående från varandra föreslår vi därför att prövningen av den senare frågan ska ske genom en särskild process vid allmän förvaltningsdomstol. Vi kommer nu att överväga hur en sådan process bör gå till och vilken omfattning den bör ha.
Särskilda skyddsåtgärder SOU 2012:17
636
10.4.5.3 Ska allmän förvaltningsdomstol pröva samtliga förutsättningar för särskilda skyddsåtgärder eller endast frågan om risken för fortsatta allvarliga våldshandlingar?
De förutsättningar som ställs upp för att särskilda skyddsåtgärder ska kunna komma i fråga kan i stora drag delas upp i dels att det ska ha begåtts en otillåten gärning eller ett brott av visst slag och viss svårhet, dels att det finns en påtaglig risk för att gärningsmannen på nytt begår sådana gärningar. Frågan är om allmän förvaltningsdomstol vid sin prövning i fråga om särskilda skyddsåtgärder ska bedöma samtliga dessa förutsättningar, dvs. även frågan om personen i fråga har begått den otillåtna gärning som åtalet omfattar, eller om prövningen bör ta sikte endast på risken för nya allvarliga våldshandlingar.
Som har argumenterats för i det föregående uppnås en tydlig uppdelning mellan å ena sidan gärningsmannens straffrättsliga ansvar och å andra sidan skyddet mot fortsatta allvarliga våldshandlingar av honom eller henne genom att allmän domstol prövar ansvarsfrågan och att allmän förvaltningsdomstol därefter prövar frågan om särskilda skyddsåtgärder. I de fall det kan konstateras att gärningsmannen har begått en otillåten gärning som inte utgör brott eftersom kravet på tillräknelighet inte är uppfyllt, ska handläggningen vid allmän domstol avslutas genom en frikännande dom. Sedan blir det en uppgift för åklagaren
5
att väcka talan i fråga om
särskilda skyddsåtgärder för gärningsmannen vid allmän förvaltningsdomstol.
Skulle allmän förvaltningsdomstols prövning i mål om särskilda skyddsåtgärder avse även frågan, om den som talan om särskilda skyddsåtgärder riktar sig emot har begått gärningen, skulle det innebära en ny prövning av en fråga som allmän domstol redan har avgjort (om än i annat syfte). Beroende på bl.a. vilken bevisning som åberopas, kan det också riskera att leda till att gärningen bedöms helt eller delvis annorlunda vid denna andra prövning. Dessutom är det knappast en lämplig ordning om den fullständiga bevisningen i brottmålet – innefattande t.ex. förhör med målsägande och vittnen – måste tas upp en gång till i målet i förvaltningsdomstolen.
Skulle prövningen i allmän förvaltningsdomstol å andra sidan ske utan att den utredning som legat till grund för den allmänna
5 Skälen till att det bör vara åklagaren som väcker talan om särskilda skyddsåtgärder utvecklas senare i detta avsnitt.
SOU 2012:17 Särskilda skyddsåtgärder
637
domstolens avgörande läggs fram torde det innebära att det som anges i domskälen i den frikännande brottmålsdomen får betydelse för utgången vid den allmänna förvaltningsdomstolens bedömning av gärningen. Detta är ett problem främst på grund av att gärningsmannen då blir bedömd med stöd av domskäl
6
i en dom som
han eller hon inte kan överklaga. Att domen inte kan överklagas hänger samman med att en frikännande dom definitionsmässigt inte har gått den tilltalade emot samtidigt som det enligt grundläggande processrättsliga principer inte är möjligt att klaga på endast domskälen.
Ett problem i sammanhanget är också att domskälen i domar kan se mycket olika ut och därigenom få olika stor betydelse i ett mål om särskilda skyddsåtgärder. I en del fall är domskälen relativt kortfattade, medan de i andra fall är mycket utförliga och detaljrika.
Ett annat problem som kan uppstå i ett system där allmän förvaltningsdomstol prövar även frågor med anknytning till gärningen är att en frikännande dom vid tingsrätten kan komma att överklagas under tiden som allmän förvaltningsdomstol handlägger ett mål om särskilda skyddsåtgärder beträffande en och samma person. Det kommer då att drivas två processer parallellt beträffande honom eller henne.
Mot bakgrund av de skäl som vi har redovisat anser vi att det inte är lämpligt att gärningen prövas på nytt av allmän förvaltningsdomstol i samband med prövningen av om det finns förutsättningar för särskilda skyddsåtgärder. I stället bör den allmänna domstolens avgörande i fråga om att gärningsmannen har begått gärningen vara bindande för den allmänna förvaltningsdomstolen. Prövningen i förvaltningsdomstolen ska då avse endast frågan, om det finns en påtaglig risk för att gärningsmannen på nytt begår en våldsgärning av allvarligt slag.
10.4.5.4 En fastställelsedom i brottmål bör ligga till grund för prövningen i allmän förvaltningsdomstol
Att den allmänna domstolens avgörande av skuldfrågan får direkt betydelse för allmän förvaltningsdomstols beslut om särskilda skyddsåtgärder ställer vissa krav på utformningen av den allmänna domstolens dom. Frågan gäller närmast om det i de fall det är aktuellt bör anges i domslutet att rättens avgörande har berott på att gär-
6 I dessa fall får den tidigare domen bevisverkan i den senare rättegången.
Särskilda skyddsåtgärder SOU 2012:17
638
ningsmannen inte var tillräknelig vid gärningen eller om det på något annat sätt bör anges, att den allmänna domstolens dom inte utgör hinder emot att särskilda skyddsåtgärder beslutas.
Att i domslutet ange orsaken till den frikännande domen är knappast lämpligt. Det skulle kunna ge uppfattningen att frikännandet inte är allvarligt menat. Däremot bör det kunna vara acceptabelt och också lämpligt att den allmänna domstolen i sitt domslut till viss del uttalar sig i frågan, om det utifrån den prövning som domstolen har gjort i brottmålet finns förutsättningar för särskilda skyddsåtgärder. De förutsättningar som då avses är att gärningsmannen har begått en otillåten gärning som har riktat sig mot eller medfört fara för någon annans liv eller hälsa, att gärningen inte utgör brott eftersom kravet på tillräknelighet inte är uppfyllt samt att det för gärningen (som fullbordat brott) inte var föreskrivet lindrigare straff än fängelse sex månader.
Allmän domstols uttalande kan ske genom att domstolen meddelar vad som kan liknas vid en civilrättslig s.k. fastställelsedom. En närmare beskrivning av innebörden av en sådan dom finns i avsnitt 12.4.
10.4.5.5 Det bör införas en möjlighet att besluta om omhändertagande av gärningsmannen
Man kan anta att de flesta som har varit åtalade för en allvarlig gärning, som kan komma att leda till en process i fråga om särskilda skyddsåtgärder, har varit häktade under tiden som brottmålsprocessen har pågått. När domstolen har frikänt den tilltalade på grund av att kravet på tillräknelighet inte är uppfyllt, finns det inte längre någon grund för att gärningsmannen ska vara häktad. Han eller hon ska då försättas på fri fot. I de fall åklagaren ska ansöka om särskilda skyddsåtgärder vid allmän förvaltningsdomstol är detta emellertid inte lämpligt.
Vi har övervägt om allmän domstol, efter att ha konstaterat att det finns dessa formella förutsättningar för särskilda skyddsåtgärder, också bör uttala sig i frågan, om det också finns skäl för allmän förvaltningsdomstol att pröva frågan om särskilda skyddsåtgärder. I samband med ett sådant uttalande skulle det också kunna finnas en möjlighet för allmän domstol att fatta ett interimistiskt beslut i fråga om särskilda skyddsåtgärder för gärningsmannen. Gärnings-
SOU 2012:17 Särskilda skyddsåtgärder
639
mannen skulle under denna tid kunna frihetsberövas genom placering i en särskild skyddsenhet.
Den bedömning som den rättspsykiatriska undersökningen har mynnat ut i beträffande risken för återfall i allvarlig våldsbrottslighet skulle då vara vägledande såväl för uttalandet om att det finns skäl för allmän förvaltningsdomstol att pröva frågan om särskilda skyddsåtgärder som för det interimistiska beslutet.
En sådan ordning skulle dock innebära att prövningen i fråga om risken för återfall i allvarlig våldsbrottslighet ändå i någon mening skulle komma att ske i allmän domstol. Det finns med en sådan modell en risk för att skillnaden mellan den straffrättsliga bedömningen och frågan om behovet av skydd mot fortsatta allvarliga våldshandlingar inte blir tillräckligt tydlig. Vi vill därför inte förorda en sådan lösning.
I stället föreslår vi att det, i de fall gärningsmannen inte redan är frihetsberövad på annat sätt, bör finnas en möjlighet för åklagaren att vid allmän domstol yrka att gärningsmannen ska omhändertas i avvaktan på att domen vinner laga kraft, dvs. fram till dess allmän förvaltningsdomstol kan inleda sin prövning i fråga om särskilda skyddsåtgärder. Ett sådant beslut kan också fattas att gälla för det fall gärningsmannen blir utskriven från t.ex. sluten psykiatrisk tvångsvård.
Vi menar att allmän domstol vid ett beslut om ett sådant omhändertagande inte ska göra någon egentlig bedömning av gärningsmannens risk för återfall i allvarlig våldsbrottslighet. Det bör dock inte få fattas ett sådant beslut om det framgår att gärningsmannen inte uppfyller förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder. Den del av den rättspsykiatriska undersökningen som avser förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder bör vara underlag för domstolens bedömning i frågan. Ett omhändertagande bör verkställas genom placering i en särskild skyddsenhet.
Vår grundsyn är att förfarandet i allmän domstol bör avslutas i den meningen att det finns en dom som har vunnit laga kraft innan frågan om särskilda skyddsåtgärder tas upp av förvaltningsdomstolen. Detta innebär att ett omhändertagande av här diskuterat slag kan bli relativt långvarigt. Den som är föremål för omhändertagandet måste därmed ha möjlighet att få beslutet omprövat på ett sätt som motsvarar det som gäller för häktade.
Särskilda skyddsåtgärder SOU 2012:17
640
10.4.5.6 Allmän förvaltningsdomstols prövning av frågan om särskilda skyddsåtgärder i ”otillräknelighetsfallen”
Prövningen av frågan om särskilda skyddsåtgärder inleds vid allmän förvaltningsdomstol genom en ansökan av åklagaren. I de fall gärningsmannen är omhändertagen efter ett beslut av allmän domstol, kommer det beslutet att gälla till dess att allmän förvaltningsdomstol inleder sin prövning, något som kan ske då brottmålsdomen har vunnit laga kraft. Ett fortsatt omhändertagande av gärningsmannen därefter måste grundas på ett beslut av allmän förvaltningsdomstol efter ett yrkande av åklagaren.
Allmän domstols fastställelsedom ska ligga till grund för prövningen i allmän förvaltningsdomstol. Kommer allmän förvaltningsdomstol fram till att förutsättningar för särskilda skyddsåtgärder föreligger ska dessa i ”otillräknelighetsfallet” alltid inledningsvis ske i sluten form. Detta innebär att gärningsmannen ska placeras i en särskild skyddsenhet. Tanken är att gärningsmannen omedelbart efter beslutet ska kunna föras över till den särskilda skyddsenheten. Dock kan det i vissa fall vara så att ett överförande till skyddsenheten kan ske först efter någon eller några dagar. I denna situation ska den som de särskilda skyddsåtgärderna avser vara omhändertagen i avvaktan på att överförandet kan ske.
Ett omhändertagande av detta slag bör få pågå en vecka. Inom denna tid ska den myndighet som ansvarar för särskilda skyddsåtgärder bereda den som ska undergå åtgärderna en plats i en särskild skyddsenhet. I undantagsfall kan det finnas behov av att omhändertagandet pågår under en längre tid än en vecka. En förlängning med ytterligare högst en vecka bör därför kunna beslutas om det finns synnerliga skäl.
I många fall kan dock den som är föremål en prövning i fråga om särskilda skyddsåtgärder komma att befinna sig inom den slutna psykiatriska tvångsvården. I de fall allmän förvaltningsdomstol beslutar om särskilda skyddsåtgärder för gärningsmannen kommer domstolens beslut att innebära att chefsöverläkaren inte ska kunna besluta att den slutna tvångsvården ska upphöra, utan att åklagaren har underrättats om detta och getts möjlighet att vid allmän förvaltningsdomstol begära att gärningsmannen ska omhändertas inför en prövning av om förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder är uppfyllda.
SOU 2012:17 Särskilda skyddsåtgärder
641
10.4.5.7 Prövningen av frågan om särskilda skyddsåtgärder i de fall gärningsmannen döms till fängelse eller sluten ungdomsvård
Enligt vårt förslag ska särskilda skyddsåtgärder i vissa fall kunna komma i fråga även beträffande den som döms till fängelse eller sluten ungdomsvård. I de fallen ska den dömde undergå fängelsestraffet eller den slutna ungdomsvården innan det blir aktuellt med särskilda skyddsåtgärder, se avsnitt 10.4.2.
Särskilda skyddsåtgärder är i dessa fall knutna till det straffrättsliga ansvaret på så sätt att de kan bli aktuella endast om gärningsmannen har begått (och dömts till fängelse eller sluten ungdomsvård för) ett allvarligt brott som har riktat sig mot eller medfört fara för någon annans liv eller hälsa. För att särskilda skyddsåtgärder ska kunna komma i fråga krävs det dessutom att brottet har begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning, en tillfällig sinnesförvirring, en svår utvecklingsstörning eller ett allvarligt demenstillstånd. Detta är frågor som är en naturlig del av den straffrättsliga bedömningen som görs av allmän domstol i samband med brottmålsprocessen. Det framstår därför som naturligt att allmän domstol redan i brottmålsdomen uttalar sig i dessa delar.
För att det ska kunna bli aktuellt med särskilda skyddsåtgärder efter frigivningen krävs det, på samma sätt som beträffande de som var otillräkneliga, också att det finns en påtaglig risk för att gärningsmannen på nytt begår gärningar av allvarligt slag som riktar sig mot liv eller hälsa. Det torde vara nästintill omöjligt att vid tidpunkten för brottmålsdomen bedöma om det kommer att finnas en sådan risk efter frigivningen från fängelsestraffet eller den slutna ungdomsvården, som ju kan infalla flera år senare. Bedömningen av återfallsrisken bör därför ske först inför frigivningen. På samma sätt som när frågan om särskilda skyddsåtgärder ska prövas avseende den som inte uppfyllde kravet på tillräknelighet, bör prövningen i fråga om risken för nya våldsgärningar av allvarligt slag prövas av allmän förvaltningsdomstol i en separat process. Det ska då ske utifrån ett aktuellt underlag.
Särskilda skyddsåtgärder kan komma i fråga endast om gärningsmannen har begått brott för vilka han eller hon har dömts till fängelse eller sluten ungdomsvård. För att betona att det finns en sådan koppling mellan brottsligheten och de särskilda skyddsåtgärderna bör allmän domstol i domen i dessa fall också ange att det ska ske en prövning i fråga om särskilda skyddsåtgärder inför den dömdes
Särskilda skyddsåtgärder SOU 2012:17
642
frigivning från fängelsestraffet eller den slutna ungdomsvården. Domstolen ska dock inte ange att en sådan prövning ska ske om det framgår att det saknas förutsättningar för särskilda skyddsåtgärder.
För att åklagaren ska uppmärksammas på att en ansökan om särskilda skyddsåtgärder bör göras föreslår vi att Kriminalvården respektive SiS i en anmälan till åklagaren ska ange vid vilken tidpunkt den dömde ska friges från fängelsestraffet respektive den slutna ungdomsvården. För att åklagaren ska ges tillräcklig tid att förbereda sin ansökan om särskilda skyddsåtgärder bör en sådan anmälan göras senast en månad före frigivningen.
Beslutar allmän förvaltningsdomstol att den dömde ska bli föremål för särskilda skyddsåtgärder i sluten form ska domstolen (på samma sätt som i ”otillräknelighetsfallen”) kunna besluta att han eller hon ska omhändertas i avvaktan på en placering i en särskild skyddsenhet. Ett sådant omhändertagande ska som huvudregel få pågå under högst en vecka men ska kunna förlängas med ytterligare högst en vecka om det finns synnerliga skäl.
10.4.5.8 Prövning av frågan om särskilda skyddsåtgärder efter det att sluten psykiatrisk tvångsvård har upphört
Vi har i avsnitt 10.4.3 föreslagit att den som är föremål för sluten psykiatrisk tvångsvård ska genomgå sådan vård innan det kan bli aktuellt att undergå särskilda skyddsåtgärder till följd av ett beslut om sådana åtgärder. Som vi har redogjort för ska dock chefsöverläkaren i de fall det finns ett sådant beslut anmäla till åklagaren att den slutna tvångsvården kommer att upphöra. Åklagaren ska därefter ansöka vid allmän förvaltningsdomstol om att beslutet om särskilda skyddsåtgärder ska omprövas. Det bör i det fallet dock förhindras att gärningsmannen avviker eller undandrar sig domstolens prövning innan allmän förvaltningsdomstol har prövat frågan om särskilda skyddsåtgärder. Vi föreslår därför att allmän förvaltningsdomstol ska ha en möjlighet att på yrkande av åklagare besluta att gärningsmannen ska omhändertas i avvaktan på domstolens prövning.
Normalt ska ett omhändertagandebeslut fattas. Endast om det är uppenbart att det inte finns behov av omhändertagande ska ett sådant underlåtas.
SOU 2012:17 Särskilda skyddsåtgärder
643
Den rättspsykiatriska undersökning som ska göras i fråga om förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder kommer att ta cirka fyra veckor. Den tid som ett omhändertagande ska få pågå bör därför som huvudregel få uppgå till längst denna tid. När undersökningen är utförd bör det vara den allmänna förvaltningsdomstolens uppgift att, mot bakgrund av undersökningens resultat, bedöma om det finns behov av fortsatt omhändertagande. En sådan förlängning ska då få ske med ytterligare högst två veckor. I en del fall kan också behovet av en rättspsykiatrisk undersökning (eller någon annan utredning) medföra att det blir nödvändigt att förlänga tiden. Även då bör förlängning kunna ske med högst två veckor.
10.4.5.9 Vem ska föra det allmännas talan vid prövningen av frågan om särskilda skyddsåtgärder?
Vi har övervägt vem som bör föra talan om särskilda skyddsåtgärder. Ett alternativ är att åklagaren, efter att ha varit part i brottmålsprocessen i allmän domstol, också för en talan om särskilda skyddsåtgärder i allmän förvaltningsdomstol. Ett annat alternativ är att det inrättas ett allmänt ombud som ska ha till uppgift att föra statens talan i den här frågan. Ett allmänt ombud utses av regeringen och finns för närvarande t.ex. för Skatteverket, Försäkringskassan och Pensionsmyndigheten.
Enligt vårt förslag ska förfarandet i allmän domstol i ”otillräknelighetsfallen” avslutas när det finns en fastställelsedom som har vunnit laga kraft. I en sådan dom fastställer domstolen att gärningsmannen har begått en otillåten gärning som inte utgör brott eftersom kravet på tillräknelighet inte är uppfyllt. Allmän domstol ska också kunna besluta att gärningsmannen ska vara omhändertagen till dess att fastställelsedomen har vunnit laga kraft, om det inte framgår att han eller hon inte uppfyller förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder.
I brottmålsprocessen är det åklagaren som för talan. Detta innebär att han eller hon är väl insatt i själva gärningen, i omständigheterna kring denna och i de omständigheter som har betydelse för bedömningen av gärningsmannens tillräknelighet vid gärningen. Genom att allmän domstol enligt våra förslag också ska kunna besluta om ett omhändertagande av gärningsmannen kommer frågan om särskilda skyddsåtgärder i viss mån att aktualiseras redan i all-
Särskilda skyddsåtgärder SOU 2012:17
644
män domstol. Att någon annan än åklagaren skulle gå in som part i processen när det gäller dessa delar framstår inte som lämpligt. Av både praktiska och processekonomiska skäl bör alltså åklagaren vara part även när det gäller dessa frågor och därmed föra det allmännas talan i hela processen.
Efter det att fastställelsedomen av den allmänna domstolen har vunnit laga kraft kan processen i allmän förvaltningsdomstol rörande särskilda skyddsåtgärder inledas. Allmän förvaltningsdomstols prövning ska gälla endast frågan, om det finns en påtaglig risk för att gärningsmannen på nytt begår våldshandlingar av allvarligt slag. I detta skede skulle man möjligen kunna tänka sig att någon annan än åklagaren, t.ex. ett allmänt ombud, för talan om särskilda skyddsåtgärder. Dock är det så att de särskilda skyddsåtgärderna är knutna till den otillåtna gärningen på det sättet att de endast kan komma i fråga om allmän domstol genom en fastställelsedom har konstaterat att en otillåten gärning (som inte utgör brott eftersom kravet på tillräknelighet inte är uppfyllt) har begåtts. Fastställelsedomen ska med andra ord ligga till grund för prövningen vid allmän förvaltningsdomstol. Att någon annan än åklagaren under dessa förutsättningar ska föra talan i fråga om särskilda skyddsåtgärder framstår som ineffektivt och kan inte heller försvaras ur ett processekonomiskt perspektiv. Vi föreslår därför att det bör vara åklagaren som för talan i mål om särskilda skyddsåtgärder i ”otillräknelighetsfallet”.
I de fall gärningsmannen döms till fängelse eller sluten ungdomsvård ska den dömde undergå påföljden innan en prövning i fråga om särskilda skyddsåtgärder ska göras vid allmän förvaltningsdomstol. En förutsättning för att prövningen ska få göras är att allmän domstol i den dom, genom vilken gärningsmannen dömdes till fängelse eller sluten ungdomsvård, har beslutat att en prövning ska ske av om han eller hon vid frigivningen uppfyller förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder. Särskilda skyddsåtgärder ska kunna komma i fråga endast till följd av att gärningsmannen har begått de brott för vilka han eller hon har dömts till fängelse eller sluten ungdomsvård. Även i detta fall bör det vara åklagaren som ansöker om särskilda skyddsåtgärder vid allmän förvaltningsdomstol.
Allmän förvaltningsdomstol ska ge åklagaren tillfälle att yttra sig i mål som rör förlängning eller upphörande av särskilda skyddsåtgärder, mål som rör övergång av särskilda skyddsåtgärder från
SOU 2012:17 Särskilda skyddsåtgärder
645
sluten till öppen form samt mål som rör tillstånd till permission eller delegation av möjligheten att besluta om permission.
Åklagaren ska också ha rätt att överklaga ett antal av allmän förvaltningsdomstols beslut. Detta bör gälla i de fall åklagaren har rätt att yttra sig innan ett beslut fattas. Rätten att överklaga bör dessutom gälla beslut om att särskilda skyddsåtgärder inte ska inledas samt i beslut i fråga om omhändertagande.
Rätten att överklaga ska finnas om åklagaren före beslutet har anmält till rätten att beslutet kan komma att överklagas. Har åklagaren gjort en sådan anmälan får förvaltningsrättens eller kammarrättens beslut inte verkställas förrän det har vunnit laga kraft eller rätten dessförinnan har underrättats om att beslutet inte kommer att överklagas. Om åklagaren har underrättat förvaltningsrätten eller kammarrätten om att beslutet inte kommer att överklagas, ska rätten genast meddela den särskilda skyddsenheten att beslutet kan verkställas.
10.4.5.10 Rätten till offentligt biträde
Under brottmålsprocessen i allmän domstol kommer den tilltalade i stort sett alltid att ha en offentlig försvarare i de fall frågan om hans eller hennes tillräknelighet eller frågan om förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder är aktuella. Vi ser därför ingen anledning att särskilt reglera rätten till offentlig försvarare i dessa fall.
Som vi föreslår i detta avsnitt ska frågan om särskilda skyddsåtgärder avgöras av allmän förvaltningsdomstol efter en ansökan av åklagaren. För att en sådan prövning ska bli aktuell krävs det att allmän domstol har konstaterat att gärningsmannen har begått en otillåten gärning som inte utgör brott eftersom kravet på tillräknelighet inte är uppfyllt eller att den som har dömts till fängelse eller sluten ungdomsvård har begått brottet under påverkan av en allvarlig psykisk störning, en tillfällig sinnesförvirring, en svår utvecklingsstörning eller ett allvarligt demenstillstånd. Detta talar för att det rör sig om personer som i stor utsträckning kommer att ha ett behov av stöd och hjälp av ett offentligt biträde för att kunna ta till vara sina rättigheter och föra sin talan i processen.
Något som också talar för att den enskilde bör ha rätt till ett offentligt biträde är att processen vid allmän förvaltningsdomstol rör åtgärder, vilka kan vara mycket ingripande för den enskilde. De som ska kunna bli föremål för sådana åtgärder döms för närvarande
Särskilda skyddsåtgärder SOU 2012:17
646
ofta till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Den enskilde har i den typen av mål vid allmän förvaltningsdomstol möjlighet att få ett offentligt biträde i ett antal situationer, t.ex. när chefsöverläkaren har ansökt om att vården ska övergå i öppen eller sluten form eller om att vården ska fortsätta utöver den tidigare beslutade längsta tiden. Från rättssäkerhetssynpunkt är det av stor vikt att dessa personer vid en reform på området i vart fall inte får sämre möjligheter att ta till vara sina rättigheter än vad de har för närvarande. Vi föreslår därför att ett offentligt biträde i mål vid allmän förvaltningsdomstol ska förordnas för den som de särskilda skyddsåtgärderna avser. Biträde ska dock inte förordnas om det är uppenbart att det saknas behov av ett biträde.
Ett offentligt biträde bör kunna förordnas av domstolen omedelbart när åklagaren inleder sin handläggning i frågan. Detta innebär t.ex. att rätten till offentligt biträde inträder redan när åklagaren har fått en anmälan från chefsöverläkaren om att den slutna psykiatriska tvångsvården ska upphöra. Detsamma bör gälla när åklagarens handläggning inleds efter det att Kriminalvården eller SiS har anmält till åklagaren vid vilken tidpunkt den dömde ska friges.
10.4.6 Varaktigheten och upphörandet av särskilda skyddsåtgärder
Vårt förslag: Särskilda skyddsåtgärder får pågå under högst sex
månader efter det att ett beslut om sådana åtgärder har fattats. På ansökan av den myndighet som ansvarar för genomförandet av åtgärderna får allmän förvaltningsdomstol besluta att åtgärderna därefter ska fortsätta under ytterligare högst sex månader, räknat från den dag domstolen meddelar beslut i frågan. Sådana beslut om fortsatta särskilda skyddsåtgärder får fattas avseende högst sex månader åt gången så länge det finns förutsättningar för särskilda skyddsåtgärder.
Om det inte längre finns förutsättningar för särskilda skyddsåtgärder ska allmän förvaltningsdomstol besluta att de ska upphöra. Ett sådant beslut fattas efter ansökan av den myndighet som ansvarar för genomförandet av de särskilda skyddsåtgärderna eller av den som beslutet om särskilda skyddsåtgärder avser.
SOU 2012:17 Särskilda skyddsåtgärder
647
Särskilda skyddsåtgärder ska inte få upphöra utan att allmän förvaltningsdomstol har prövat frågan och beslutat om ett upphörande.
Åklagaren ska ges tillfälle att yttra sig innan allmän förvaltningsdomstol meddelar beslut om förlängning av tiden för särskilda skyddsåtgärder eller beslut om att sådana åtgärder ska upphöra.
Den myndighet som ansvarar för de särskilda skyddsåtgärderna ska ge den mot vilken den otillåtna gärningen eller brottet som har föranlett de särskilda skyddsåtgärderna har riktat sig, möjlighet att begära att bli underrättad när beslut har fattats om att de särskilda skyddsåtgärderna ska upphöra.
Ett beslut om särskilda skyddsåtgärder kommer i många fall att innebära att gärningsmannen är frihetsberövad, se avsnitt 10.4.8. Det är därför nödvändigt att regleringen avseende särskilda skyddsåtgärder innehåller bestämmelser om en rättslig prövning som svarar mot de krav på rättssäkerhet och förutsebarhet som bör ställas i dessa sammanhang.
En första del av en sådan reglering är den rättsliga prövning som sker när domstolen beslutar att särskilda skyddsåtgärder ska inledas. Som framgår av avsnitt 10.4.5 är det allmän förvaltningsdomstol som efter ansökan av åklagare prövar frågan om inledande av särskilda skyddsåtgärder. Det står klart att detta förfarande väl tillgodoser rättssäkerhetsintresset.
Härutöver bör intresset av rättssäkerhet tillgodoses genom att allmän förvaltningsdomstol senast efter sex månader prövar om skyddsåtgärderna bör fortsätta. Om det fortfarande finns förutsättningar för särskilda skyddsåtgärder får allmän förvaltningsdomstol besluta att åtgärderna ska pågå under ytterligare högst sex månader, räknat från den dag domstolen meddelar beslut i frågan. Sådana beslut om fortsatta särskilda skyddsåtgärder får, efter ansökan av den myndighet som ansvarar för genomförandet av åtgärderna, fattas avseende högst sex månader i taget så länge det finns förutsättningar för det. Vad som ska bedömas vid omprövningen är om det fortfarande finns en påtaglig risk för att gärningsmannen eller den dömde på nytt begår våldshandlingar av allvarligt slag. De kriterier för särskilda skyddsåtgärder som gäller själva gärningen eller brottet tas då inte upp på nytt.
Särskilda skyddsåtgärder SOU 2012:17
648
I dagens system med rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning krävs det att allmän förvaltningsdomstol fattar ett beslut för att vården ska upphöra. Det innebär att frågan om vårdens upphörande inte prövas av domstolen om inte chefsöverläkaren anmäler frågan om särskild utskrivningsprövning dit (under förutsättning att inte patienten har ansökt om särskild utskrivningsprövning).
De krav på rättssäkerhet som måste ställas vid den rättsliga processen beträffande särskilda skyddsåtgärder bör enligt vår mening innebära att den enskilde aldrig ska vara föremål för särskilda skyddsåtgärder utan att det finns ett gällande beslut i frågan. Vi har därför övervägt om särskilda skyddsåtgärder omedelbart ska upphöra om inte en ansökan om förlängning har kommit in till allmän förvaltningsdomstol inom sex månader efter det att det tidigare beslutet fattades. Ett alternativ till en sådan ordning skulle vara att förfarandet vid en förlängning är utformat på ett sätt som liknar det som gäller i dag vid särskild utskrivningsprövning vid rättspsykiatrisk vård.
För att någon ska kunna bli föremål för särskilda skyddsåtgärder krävs att han eller hon har begått allvarliga gärningar som har riktat sig mot någon annans liv eller hälsa. En förutsättning för att särskilda skyddsåtgärder ska få beslutas är också att det har bedömts att det finns en påtaglig risk för att gärningsmannen på nytt begår sådana allvarliga gärningar. Om man låter de särskilda skyddsåtgärderna upphöra omedelbart i de fall en begäran om förlängning inte har kommit in skulle det innebära att det inte skulle göras någon prövning av frågan, om det fortfarande finns en sådan risk beträffande gärningsmannen.
Att de särskilda skyddsåtgärderna upphör innebär att gärningsmannen försätts på fri fot (om han eller hon är föremål för särskilda skyddsåtgärder i sluten form) eller inte längre är skyldig att följa de särskilda villkor som åtgärderna har förenats med (om han eller hon är föremål för särskilda skyddsåtgärder i öppen form). Det innebär vidare att det inte är möjligt att på nytt ansöka om särskilda skyddsåtgärder för gärningsmannen på grund av den gärning som var en förutsättning för åtgärderna.
Konsekvenserna av att låta de särskilda skyddsåtgärderna upphöra enbart på grund av att en ansökan om fortsatta åtgärder inte har gjorts blir med andra ord allvarliga. Regelmässigt torde man i de fall en ansökan om förlängning inte kommer in kunna utgå från att det rör sig om förbiseenden. Vi anser att misstag av detta slag inte
SOU 2012:17 Särskilda skyddsåtgärder
649
bör få till följd att de särskilda skyddsåtgärderna omedelbart upphör. I stället föreslår vi att förfarandet vid ett upphörande av de särskilda skyddsåtgärderna ska vara utformat på ett sätt som liknar det som nu gäller vid särskild utskrivningsprövning. Detta innebär att de särskilda skyddsåtgärderna ska pågå tills vidare, men att frågan om förlängning av åtgärderna ska prövas var sjätte månad. Åtgärderna ska dock inte få upphöra utan att allmän förvaltningsdomstol har prövat frågan och beslutat om ett upphörande.
Om det inte längre finns förutsättningar för särskilda skyddsåtgärder ska allmän förvaltningsdomstol besluta att de omedelbart ska upphöra.
7
Både den myndighet som ansvarar för genomföran-
det av åtgärderna och den som beslutet om åtgärder avser ska kunna ansöka om att åtgärderna ska upphöra. Den rättsliga kontrollen ska också innebära att den som beslutet om särskilda skyddsåtgärder avser ska kunna överklaga både beslutet om inledande av och beslut om förlängning av särskilda skyddsåtgärder. Också beslut om avslag på en begäran om att åtgärderna ska upphöra ska kunna överklagas. Åklagaren ska ges tillfälle att yttra sig innan förvaltningsrätten meddelar beslut om förlängning av tiden för särskilda skyddsåtgärder eller beslut om att åtgärderna ska upphöra.
Det är angeläget att den som har utsatts för en allvarlig otillåten gärning eller ett allvarligt brott som har riktat sig mot eller medfört fara för hans eller hennes liv eller hälsa får samhällets stöd och skydd. På samma sätt som gäller i dag vid rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning bör det finnas en underrättelseskyldighet i förhållande till den som har utsatts för en otillåten gärning eller ett brott av den som undergår särskilda skyddsåtgärder. Skyldigheten bör innebära bl.a. en möjlighet att få uppgift om när de särskilda skyddsåtgärderna ska upphöra. Det bör vara en uppgift för den myndighet som ansvarar för genomförandet av de särskilda skyddsåtgärderna att lämna en sådan underrättelse.
10.4.7 Genomförande av särskilda skyddsåtgärder
Vårt förslag: Särskilda skyddsåtgärder ska genomföras i sluten
form eller i öppen form.
7 Särskilda skyddsåtgärder kan också upphöra när ett beslut om utvisning på grund av brott har verkställts, se avsnitt 10.4.4.
Särskilda skyddsåtgärder SOU 2012:17
650
Vi har lämnat ett förslag som innebär att det ska ske en tydligare uppdelning mellan straffrättsligt ansvar, psykiatriskt vårdbehov och intresset av samhällsskydd. Enligt förslaget ska den som fälls till straffrättsligt ansvar undergå ett utdömt fängelsestraff eller sluten ungdomsvård innan det kan bli aktuellt att besluta om särskilda skyddsåtgärder. Vidare ska ett psykiatriskt vårdbehov (i de fall det finns förutsättningar för sluten psykiatrisk tvångsvård) vara tillgodosett innan det kan bli aktuellt att undergå åtgärderna. Det som ingår i de olika verkställighetsformer som Psykansvarskommittén föreslog kan därför inte vara en del av genomförandet av särskilda skyddsåtgärder enligt vårt förslag. Särskilda skyddsåtgärder ska alltså tillgripas endast i syfte att förhindra att gärningsmannen på nytt begår en allvarlig gärning eller brott och bara när detta syfte inte kan uppnås genom verkställighet av fängelsestraff eller sluten ungdomsvård eller genom psykiatrisk tvångsvård.
I många fall kommer det att krävas att gärningsmannen är frihetsberövad för att syftet med de särskilda skyddsåtgärderna ska kunna uppnås. I en del fall kan det emellertid vara tillräckligt att genomförandet sker i mer öppna former genom att gärningsmannen får det stöd och den omvårdnad samt underkastas den kontroll som behövs för att syftet med åtgärderna ska kunna tillgodoses. Vi föreslår därför att särskilda skyddsåtgärder ska kunna genomföras i sluten form eller i öppen form. Det är domstolen som fattar beslut om i vilken form åtgärderna ska inledas.
10.4.8 Genomförande av särskilda skyddsåtgärder i sluten form
Vårt förslag: Vid genomförande av särskilda skyddsåtgärder i
sluten form ska den som är föremål för åtgärderna placeras i en särskild skyddsenhet. Den som är under 18 år ska dock placeras i ett särskilt ungdomshem, om inte särskilda skäl talar emot detta. Om det finns synnerliga skäl får den som fyller 18 år under tiden han eller hon undergår särskilda skyddsåtgärder i ett särskilt ungdomshem fortsätta att undergå åtgärderna där.
Den som är placerad i en särskild skyddsenhet ska ges nödvändig vård och behandling samt ges tillfälle till utbildning, aktiviteter, förströelse, fysisk träning och vistelse utomhus.
Särskilda skyddsåtgärder i sluten form ska kunna kombineras med öppen psykiatrisk tvångsvård.
SOU 2012:17 Särskilda skyddsåtgärder
651
Allmän förvaltningsdomstol får bevilja den placerade tillstånd att vistas utanför den särskilda skyddsenheten (permission). Domstolen får överlämna rätten att besluta om permission till den myndighet som ansvarar för genomförandet av särskilda skyddsåtgärder. Permission får ges för ett visst tillfälle eller för vissa återkommande tillfällen. Myndigheten får återkalla en permission om förhållandena kräver det.
Den myndighet som ansvarar för de särskilda skyddsåtgärderna ska ge den, mot vilken den otillåtna gärningen eller brottet har riktat sig, möjlighet att begära att bli underrättad
när beslut har fattats om att gärningsmannen får vistas utanför den särskilda skyddsenheten,
när gärningsmannen har lämnat den särskilda skyddsenheten utan tillstånd,
när gärningsmannen inte har återvänt till den särskilda skyddsenheten sedan tiden för ett sådant tillstånd att vistas utanför enheten har gått ut eller
när ett tillstånd att vistas utanför den särskilda skyddsenheten har återkallats.
10.4.8.1 Genomförande av särskilda skyddsåtgärder i sluten form
För att en gärningsman ska förhindras att återfalla i gärningar av allvarligt slag kan han eller hon behöva vara frihetsberövad när nödvändig vård eller behandling ges. I de fallen ska gärningsmannen bli föremål för de särskilda skyddsåtgärderna i sluten form, vilket ska innebära att han eller hon ska vara placerad i en särskild skyddsenhet. En sådan placering ska ytterst syfta till att ge gärningsmannen vård och behandling i syfte att förhindra att han eller hon begår nya allvarliga gärningar. I denna vård och behandling ska det som en grundläggande del ingå omvårdnad och tillsyn. Vården och behandlingen ska ske enligt den evidens som finns på området och ska utformas utifrån den eventuella funktionsnedsättning som den placerade har. Syftet med åtgärderna i en särskild skyddsenhet ska vara att den som åtgärderna avser så snart som möjligt ska kunna föras över till särskilda skyddsåtgärder i öppen form.
Särskilda skyddsåtgärder SOU 2012:17
652
De särskilda skyddsåtgärderna bör ta sikte på de av den placerades personliga förhållanden som kan kopplas samman med återfallsrisken. Åtgärderna bör präglas av målsättningen att stödja gärningsmannens anpassning i samhället och syfta till att förstärka och förbättra hans eller hennes sociala och personliga situation. Ett viktigt inslag kan vara att den som har placerats i en särskild skyddsenhet ges behandling mot sitt missbruk eller att han eller hon blir föremål för insatser som syftar till att vidmakthålla den psykiska hälsan. I andra fall kan det vara så att gärningsmannen behöver en strukturerad tillvaro med hjälp i fråga om mat, hygien, social samvaro m.m. Det kan också finnas behov av kontroll av drogfrihet.
I de allra flesta fall kommer den placerade även att ha ett behov av vård eller behandling i annan form. Det kan t.ex. röra sig om en pågående, ibland livslång, läkemedelsbehandling av en psykiatrisk sjukdom eller om en annan behandling mot en sådan sjukdom. Det kan också vara fråga om behandling mot en somatisk sjukdom eller insatser mot ett missbruk eller beroende. Sådana behov måste naturligtvis tillgodoses vid den särskilda skyddsenheten. Om en undersökning eller en behandling inte kan genomföras vid den särskilda skyddsenheten ska den allmänna sjukvården anlitas och vid behov ska den placerade föras över till ett sjukhus.
I en del fall leder den vård och behandling som den placerade får i den särskilda skyddsenheten till att det inte längre krävs särskilda skyddsåtgärder i sluten form. En planering för en övergång till åtgärder i öppen form kan då påbörjas. Det bör dock sägas att en sådan process i många fall kommer att behöva pågå under lång tid.
10.4.8.2 Särskilda skyddsåtgärder i sluten form ska kunna kombineras med öppen psykiatrisk tvångsvård
Som vi föreslår i avsnitt 10.4.3 ska ett beslut om särskilda skyddsåtgärder inte verkställas om gärningsmannen är föremål för sluten psykiatrisk tvångsvård. Vi ser framför oss att många av de som blir föremål för särskilda skyddsåtgärder i sluten form kommer att ha varit föremål för sluten psykiatrisk tvångsvård före beslutet om särskilda skyddsåtgärder.
I de flesta fall kommer det efter det att den slutna tvångsvården har upphört att finnas behov av att den enskilde är föremål för öppen psykiatrisk tvångsvård. Det kan t.ex. röra sig om att han eller hon genom ett särskilt villkor ska vara skyldig att underkasta sig be-
SOU 2012:17 Särskilda skyddsåtgärder
653
handling med läkemedel. Vi menar att det inte bör finnas något hinder mot att genomgå öppen psykiatrisk tvångsvård i det fall det fattas beslut om särskilda skyddsåtgärder i sluten form. Det bör dock poängteras att tvångsvården och de särskilda skyddsåtgärderna sker i olika syften och med stöd av olika regelverk. Det innebär t.ex. att de tvångsåtgärder som får vidtas enligt lagstiftningen om särskilda skyddsåtgärder inte får användas för att kunna tillgodose det psykiatriska vårdbehovet inom ramen för den öppna psykiatriska tvångsvården.
10.4.8.3 Särskilda skyddsåtgärder i sluten form för den som inte har fyllt 18 år
Vi har i avsnitt 10.4.2 gjort bedömningen att det inte bör vara möjligt att besluta om särskilda skyddsåtgärder för den som har begått en otillåten gärning eller ett brott innan han eller hon har fyllt femton år. I stället bör det i dessa fall ske insatser enligt SoL eller vidtas åtgärder enligt LVU.
För den som har fyllt femton år men ännu inte har fyllt arton år när en otillåten gärning eller ett brott begås kommer det att vara möjligt att besluta om särskilda skyddsåtgärder. Vi anser dock att den unge inte bör undergå de särskilda skyddsåtgärderna (i sluten form) tillsammans med vuxna i en särskild skyddsenhet eftersom detta i många fall kommer att vara en olämplig miljö för dessa ungdomar. Vi föreslår därför att den som är under 18 år vid särskilda skyddsåtgärder i sluten form ska placeras i ett sådant särskilt ungdomshem som avses i 12 § LVU. Den unge kan dock, om det finns särskilda skäl som talar emot en sådan placering, i stället bli placerad i en särskild skyddsenhet. Detta kan t.ex. bli aktuellt om beslutet om särskilda skyddsåtgärder i sluten form fattas endast en kort tid innan den unge ska fylla 18 år.
I vissa fall kan det vara lämpligt att den som redan är placerad vid ett särskilt ungdomshem kan stanna kvar där även efter det att han eller hon har fyllt 18 år. Vi föreslår att det ska vara möjligt om det finns synnerliga skäl. Den unge ska t.ex. kunna få stanna kvar i det särskilda ungdomshemmet om särskilda skyddsåtgärder i sluten form inom en kort tid bör kunna upphöra eller övergå till åtgärder i öppen form.
På motsvarande sätt som det finns en alternativ form av frihetsberövande påföljd för de som är under arton år (sluten ungdoms-
Särskilda skyddsåtgärder SOU 2012:17
654
vård i stället för fängelse) bör också genomförandet av särskilda skyddsåtgärder i sluten form utformas annorlunda för de som är under arton år.
Utgångspunkterna vid utformningen av särskilda skyddsåtgärder för den som är under 18 år bör vara att risken för att den unge på nytt ska begå allvarliga våldsgärningar effektivt ska kunna motverkas och att den unge ska få nödvändig behandling för att kunna bearbeta denna risk. De särskilda skyddsåtgärderna kommer att innebära ett frihetsberövande av den unge och detta måste kunna ske under säkra former.
De som är 15–17 år och döms till sluten ungdomsvård avtjänar sina påföljder vid speciella avdelningar på särskilda ungdomshem. Vid de särskilda ungdomshemmen bedrivs redan en verksamhet som till viss del är av samma karaktär som den som behöver bedrivas vid genomförandet av särskilda skyddsåtgärder i sluten form. Vi menar att de unga som ska bli föremål för särskilda skyddsåtgärder bör placeras på särskilda ungdomshem.
De särskilda skyddsåtgärderna bör i huvudsak genomföras på det sätt som sker när den unge undergår sluten ungdomsvård. De kontroll- och tvångsåtgärder som kan vidtas i samband med verkställighet av sluten ungdomsvård bör kunna bli aktuella också i samband med genomförandet av särskilda skyddsåtgärder i sluten form för den som är under arton år, se avsnitt 10.4.11.
10.4.8.4 Permission
För att underlätta anpassningen i samhället för den som är placerad i en särskild skyddsenhet får han eller hon beviljas tillstånd att vistas utanför skyddsenheten för viss kort tid (permission). För att permission ska få beviljas krävs att det inte finns en påtaglig risk för att den placerade ska undandra sig de särskilda skyddsåtgärderna eller på annat sätt missköta sig. Det ska även vara möjligt att bevilja permission för att den placerade ska kunna inställa sig vid en myndighet. En permission ska förenas med de villkor som behövs. Om det är nödvändigt av säkerhetsskäl ska den placerade stå under bevakning under permissionen.
Det är allmän förvaltningsdomstol som beslutar om permission efter ansökan av den myndighet som ansvarar för genomförandet av särskilda skyddsåtgärder eller den som beslutet om särskilda skyddsåtgärder avser. Permission får ges för ett visst tillfälle eller
SOU 2012:17 Särskilda skyddsåtgärder
655
för vissa återkommande tillfällen. Domstolen kan överlämna beslutanderätten till den myndighet som ansvarar för genomförandet av särskilda skyddsåtgärder. Beslutanderätten kan återtas när det finns skäl för det. Myndigheten ska få återkalla en permission om förhållandena kräver det.
10.4.8.5 Underrättelseskyldighet gentemot den som har utsatts för en otillåten gärning eller ett brott av den som undergår särskilda skyddsåtgärder
Det är angeläget att den som har utsatts för en allvarlig otillåten gärning eller ett allvarligt brott som har riktat sig mot eller har medfört fara för hans eller hennes liv eller hälsa får samhällets stöd och skydd. På samma sätt som i dag gäller vid rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning bör det därför finnas en underrättelseskyldighet gentemot den som har utsatts för en otillåten gärning eller ett brott av den som är föremål för särskilda skyddsåtgärder i sluten form. Skyldigheten bör innebära bl.a. en möjlighet att få uppgift om när beslut har fattats om att gärningsmannen får vistas utanför den särskilda skyddsenheten, när han eller hon har lämnat den särskilda skyddsenheten utan tillstånd, när gärningsmannen inte har återvänt till den särskilda skyddsenheten sedan tiden för ett tillstånd att vistas utanför enheten har gått ut och när ett tillstånd att vistas utanför den särskilda skyddsenheten har återkallats. Det bör vara den myndighet som ansvarar för genomförandet av de särskilda skyddsåtgärder som ska lämna en sådan underrättelse.
10.4.9 Genomförande av särskilda skyddsåtgärder i öppen form
Vårt förslag: Den som undergår särskilda skyddsåtgärder i öppen
form ska få det stöd och den omvårdnad samt underkastas den kontroll som behövs för att syftet med åtgärderna ska kunna tillgodoses. Allmän förvaltningsdomstol får besluta att särskilda skyddsåtgärder i öppen form ska förenas med villkor avseende
skyldighet att hålla kontakt med en viss person,
Särskilda skyddsåtgärder SOU 2012:17
656
skyldighet att genomgå nödvändig vård eller behandling, dock inte vård enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård,
vistelseort, bostad, utbildning eller arbete,
förbud mot att använda berusningsmedel eller
förbud mot att vistas på en viss plats eller att ta kontakt med en viss person. Särskilda skyddsåtgärder i öppen form ska kunna kombineras med öppen psykiatrisk tvångsvård.
En grundläggande princip vid genomförandet av särskilda skyddsåtgärder ska vara att åtgärderna inte får vara mer ingripande än vad som krävs för att syftet med dem ska kunna tillgodoses. Detta innebär bl.a. att den enskilde ska vara föremål för särskilda skyddsåtgärder i öppen form om det bedöms att han eller hon inte behöver vara placerad i en särskild skyddsenhet.
En förutsättning för särskilda skyddsåtgärder i öppen form är att gärningsmannen kan ges tillräckligt stöd och tillräcklig omvårdnad utanför den särskilda skyddsenheten. Frågan, var gärningsmannen ska bo, är viktig. Det kan vara så att han eller hon behöver vistas på någon typ av behandlingshem, t.ex. för att ges behandling mot ett missbruk. För andra gärningsmän kan det finnas behov av ett boende som ger en missbruksfri miljö eller där det finns personal som kan hantera hans eller hennes funktionsnedsättning. Det kan också vara aktuellt med särskilt stöd och särskild service enligt LSS. En förutsättning för insatser enligt LSS är dock att gärningsmannen själv begär sådana. I de fall gärningsmannen är under 18 år bör boendet vara särskilt anpassat till den unges behov av stöd och service. Är gärningsmannen på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller något liknande förhållande ur stånd att vårda sig eller sin egendom kan det i vissa fall finnas förutsättningar att besluta om ett förvaltarskap för honom eller henne (11 kap. 7 § FB). I vissa fall bör det också kunna vara aktuellt med ett eget boende.
Vid särskilda skyddsåtgärder i öppen form ska gärningsmannen få det stöd och den omvårdnad som behövs för att det ska kunna förhindras att han eller hon begår nya allvarliga gärningar. Om gärningsmannen tidigare har varit placerad i en särskild skyddsenhet (eller, om han eller hon är under 18 år, i ett särskilt ungdomshem) kan det röra sig om att i öppen form fortsätta en behandling som
SOU 2012:17 Särskilda skyddsåtgärder
657
har påbörjats i skyddsenheten (eller i det särskilda ungdomshemmet). Han eller hon kan också behöva stöd för att kunna bibehålla sin psykiska hälsa eller för att kunna undvika återfall i missbruk.
I ett beslut om särskilda skyddsåtgärder i öppen form ska rätten besluta om vilka villkor som åtgärderna ska förenas med. Villkoren kan skilja sig åt beroende på vad som bedöms krävas för att syftet med de särskilda skyddsåtgärderna ska tillgodoses. Ett villkor bör kunna avse en skyldighet att genomgå vård eller behandling. Ett villkor bör också kunna avse en skyldighet att hålla kontakt med en viss person. Det bör genom villkor också kunna vara möjligt att styra över gärningsmannens sociala situation när det gäller vistelseort, bostad, utbildning eller arbete. Det kan i vissa fall också vara lämpligt med villkor som innebär ett förbud mot att vistas på en viss plats eller att ta kontakt med en viss person. Vidare bör det genom ett villkor vara möjligt att förbjuda användning av berusningsmedel. Om gärningsmannen är under 18 år kan villkoren behöva särskilt anpassas med hänsyn till den unges ålder.
Det måste också krävas att den som är föremål för särskilda skyddsåtgärder i öppen form kan underkastas tillräcklig kontroll för att syftet med åtgärderna ska kunna uppnås. En sådan kontroll kan ske genom att gärningsmannen ska lämna urin-, utandnings-, saliv-, svett-, blod- eller hårprov för kontroll av att han eller hon inte är påverkad av något berusningsmedel eller att han eller hon ska få kroppsvisiteras eller ytligt kroppsbesiktigas för eftersökande av otillåtna föremål, se vidare avsnitt 10.4.12.
Som vi föreslår i avsnitt 10.4.8 ska särskilda skyddsåtgärder i sluten form kunna kombineras med öppen psykiatrisk tvångsvård. I många fall kommer det även efter det att de särskilda skyddsåtgärderna har övergått i öppen form att finnas ett behov av att den enskilde är föremål för öppen psykiatrisk tvångsvård. Vi menar att det inte ska finnas hinder mot öppen psykiatrisk tvångsvård även i det fall de särskilda skyddsåtgärderna sker i öppen form. Även i detta sammanhang vill vi dock poängtera att tvångsvården och de särskilda skyddsåtgärderna sker i olika syften och med stöd av olika regelverk.
Särskilda skyddsåtgärder SOU 2012:17
658
10.4.10 Inledande av särskilda skyddsåtgärder och övergång mellan olika former av åtgärder
Vårt förslag: Den som är föremål för särskilda skyddsåtgärder
efter att ha begått en otillåten gärning som inte utgör brott eftersom kravet på tillräknelighet inte var uppfyllt, ska alltid inledningsvis undergå åtgärderna i sluten form.
Den som ska bli föremål för särskilda skyddsåtgärder efter frigivning från ett fängelsestraff eller sluten ungdomsvård kan inleda åtgärderna i sluten form eller i öppen form.
Särskilda skyddsåtgärder i sluten form ska övergå till åtgärder i öppen form när syftet med de särskilda skyddsåtgärderna kan tillgodoses utan att åtgärderna äger rum i sluten form. Kan syftet inte längre tillgodoses genom åtgärder i öppen form ska åtgärderna i öppen form övergå till åtgärder i sluten form.
Beslut om att särskilda skyddsåtgärder ska övergå i en annan form beslutas av allmän förvaltningsdomstol efter ansökan av den myndighet som ansvarar för genomförandet av åtgärderna eller, om det gäller övergång till öppen form, efter ansökan av den som beslutet om särskilda skyddsåtgärder avser. Domstolen ska ge åklagaren tillfälle att yttra sig innan ett beslut meddelas i fråga om att särskilda skyddsåtgärder ska övergå från sluten till öppen form.
Den myndighet som ansvarar för genomförandet av särskilda skyddsåtgärder får besluta att den som är föremål för särskilda skyddsåtgärder i öppen form i stället ska vara föremål för sådana åtgärder i sluten form, om syftet med åtgärderna inte längre kan tillgodoses i öppen form och det kan befaras att den som är föremål för åtgärderna allvarligt kommer att skada sig själv eller någon annan. Myndigheten ska senast dagen efter anmäla beslutet för prövning vid allmän förvaltningsdomstol. Om myndigheten anser att de särskilda skyddsåtgärderna bör fortsätta i sluten form ska den senast inom fyra dagar från beslutet ansöka om särskilda skyddsåtgärder i sluten form.
Den myndighet som ansvarar för de särskilda skyddsåtgärderna ska ge den, mot vilken den otillåtna gärning eller det brott som har föranlett de särskilda skyddsåtgärder har riktat sig, möjlighet att begära att bli underrättad när beslut har fattats om att gärningsmannen ska bli föremål för särskilda skyddsåtgärder i öppen form i stället för sådana åtgärder i sluten form.
SOU 2012:17 Särskilda skyddsåtgärder
659
Beslut om särskilda skyddsåtgärder för den som har begått en otillåten gärning som inte utgör brott, eftersom kravet på tillräknelighet inte är uppfyllt, kommer att fattas av allmän förvaltningsdomstol efter det att allmän domstol genom en dom, som har vunnit laga kraft, har fastställt att gärningsmannen har begått en otillåten gärning som inte utgör brott eftersom kravet på tillräknelighet inte är uppfyllt. Gärningsmannen ska därefter omgående bli föremål för åtgärderna. Enligt vår mening bör man i det fallet kunna utgå ifrån att det inte är tillräckligt med särskilda skyddsåtgärder i öppen form. De särskilda skyddsåtgärderna ska därför i denna situation alltid inledningsvis undergås i sluten form.
När det gäller den som ska undergå särskilda skyddsåtgärder efter frigivning från ett fängelsestraff eller från sluten ungdomsvård är situationen en annan. Gärningsmannen har då bedömts uppfylla förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder i samband med att han eller hon dömdes till fängelse eller sluten ungdomsvård. Dock kan den dömde under den tid som han eller hon har verkställt påföljden ha genomgått t.ex. psykiatrisk behandling som har lett till att syftet med de särskilda skyddsåtgärderna redan från början kan tillgodoses genom åtgärder i öppen form. Särskilda skyddsåtgärder ska därför i det fallet kunna inledas i sluten form eller i öppen form.
Det är den myndighet som ansvarar för genomförandet av de särskilda skyddsåtgärderna som bäst kommer att kunna bedöma när det finns förutsättningar för att låta den som är placerad i en särskild skyddsenhet i stället undergå åtgärderna i öppen form. Myndigheten kommer också att ha goda möjligheter att uppmärksamma när en gärningsman som är föremål för särskilda skyddsåtgärder i öppen form i stället behöver undergå dessa i sluten form. Det bör därför vara en uppgift för myndigheten att ansöka hos allmän förvaltningsdomstol om sådana övergångar. En ansökan om att särskilda skyddsåtgärder ska övergå från sluten till öppen form ska också kunna göras av den som är föremål för åtgärderna. Det bör däremot inte finnas någon möjlighet för honom eller henne att ansöka om att åtgärderna ska övergå från öppen till sluten form. Domstolen ska ge åklagaren tillfälle att yttra sig innan ett beslut meddelas i fråga om att särskilda skyddsåtgärder ska övergå från sluten till öppen form.
Den myndighet som ansvarar för genomförandet av de särskilda skyddsåtgärderna bör i vissa särskilt akuta fall ha en möjlighet att besluta att åtgärderna ska övergå från öppen till sluten form. Det
Särskilda skyddsåtgärder SOU 2012:17
660
bör då krävas dels att syftet med åtgärderna inte längre kan tillgodoses i öppen form, dels att det kan befaras att den som är föremål för åtgärderna allvarligt kommer att skada sig själv eller någon annan. Det kan t.ex. röra sig om fall då den som undergår de särskilda skyddsåtgärderna på nytt har börjat missbruka eller har återfallit i allvarliga våldsgärningar gentemot ett tidigare brottsoffer.
Ett sådant beslut innebär att en myndighet, låt vara i ett akut läge, beslutar att en person ska vara frihetsberövad. Vi menar att myndigheten därefter måste ansöka hos allmän förvaltningsdomstol om särskilda skyddsåtgärder i sluten form, om åtgärderna ska fortsätta i den formen. Detta bör ske inom en mycket kort tid och vi föreslår att myndighetens ansökan ska göras inom fyra dagar från myndighetens beslut om särskilda skyddsåtgärder i sluten form.
Som vi har nämnt tidigare måste förfarandet vid beslut av detta slag vara omgärdat av starka rättssäkerhetsgarantier. Vi menar därför att det måste kunna ske en kontroll av riktigheten av det beslut om särskilda skyddsåtgärder i sluten form som fattas av myndigheten. Vi har övervägt om en sådan kontroll skulle kunna ske genom att den myndighet som ansvarar för tillsynen över verksamheten underrättas om sådana beslut. Tillsynsmyndigheten skulle då kunna ingripa med tillsynsåtgärder i de fall beslutet på något sätt är felaktigt. Ett annat sätt att skapa en kontroll av myndighetens beslut om särskilda skyddsåtgärder i sluten form är att den enskilde ges en rätt att överklaga ett sådant beslut till allmän förvaltningsdomstol.
Det beslut som den ansvariga myndigheten fattar om särskilda skyddsåtgärder i sluten form innebär att den enskilde, efter att ha varit föremål för särskilda skyddsåtgärder i öppen form, ska frihetsberövas i en särskild skyddsenhet. Vi menar att ett sådant beslut bör bli föremål för en domstolsprövning. Att en kontroll av beslutet skulle ske genom att det sker en underrättelse om beslutet till den myndighet som utövar tillsyn är enligt vår åsikt inte tillräckligt.
Den domstolsprövning som sker i samband med att myndigheten (inom fyra dagar från sitt beslut) ansöker om särskilda skyddsåtgärder i sluten form innebär att frågan om åtgärder i den formen prövas av domstol. Dock kan det vara så att myndigheten efter sitt beslut om särskilda skyddsåtgärder i sluten form inte ansöker om att domstolen ska besluta om skyddsåtgärderna i den formen. I ett sådant fall får den enskilde återgå till särskilda skyddsåtgärder i öppen form (senast när det har gått fyra dagar från myndighetens beslut) utan att domstolen har prövat beslutet. Att det sker en domstolsprövning i de fall myndigheten ansöker om särskilda skydds-
SOU 2012:17 Särskilda skyddsåtgärder
661
åtgärder i sluten form innebär alltså inte att det i alla fall sker en rättslig prövning av myndighetens beslut. Det kan då bli på det viset att den enskilde inte har någon möjlighet att få myndighetens beslut överprövat, vilket naturligtvis inte är godtagbart från rättssäkerhetssynpunkt.
Vi menar att det inte heller vid den här typen av beslut är tillräckligt att ge den enskilde en möjlighet att överklaga myndighetens beslut om särskilda skyddsåtgärder i sluten form. Beslutet är så pass ingripande för den enskilde att frågan om en domstolsprövning inte bör vara beroende av att den enskilde överklagar beslutet. I stället anser vi att myndigheten alltid ska anmäla sitt beslut för prövning vid allmän förvaltningsdomstol senast dagen efter beslutet. Som vi har nämnt i det föregående ska myndigheten dessutom, om den anser att åtgärderna bör fortsätta i sluten form, senast inom fyra dagar från beslutet ansöka om särskilda skyddsåtgärder i sluten form vid allmän förvaltningsdomstol.
Det är, som vi har framhållit tidigare, angeläget att den som har utsatts för en allvarlig otillåten gärning eller ett allvarligt brott som har riktat sig mot eller har medfört fara för hans eller hennes liv eller hälsa får samhällets stöd och skydd. På samma sätt som gäller i dag vid rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning bör det därför finnas en underrättelseskyldighet gentemot den som har utsatts för en otillåten gärning eller ett brott av den som är föremål för särskilda skyddsåtgärder. Skyldigheten bör innebära bl.a. en möjlighet att få uppgift om när beslut har fattats om att gärningsmannen ska bli föremål för särskilda skyddsåtgärder i öppen form i stället för sådana åtgärder i sluten form.
10.4.11 Kontroll- och tvångsåtgärder vid placering i en särskild skyddsenhet eller i ett särskilt ungdomshem
Vårt förslag: Det ska vara möjligt att vidta kontroll- och tvångs-
åtgärder i syfte att upprätthålla ordningen och säkerheten vid en särskild skyddsenhet. Den myndighet som ansvarar för genomförandet av särskilda skyddsåtgärder ska kunna besluta att den som är placerad vid en sådan enhet ska
få bostadsrum, tillhörigheter eller andra slutna förvaringsställen kontrollerade,
Särskilda skyddsåtgärder SOU 2012:17
662
kroppsvisiteras eller kroppsbesiktigas för eftersökande av otillåtna föremål, bli skyldig att lämna urin-, utandnings-, saliv-, blod- eller hårprov, hållas avskild från andra placerade, beläggas med fängsel vid förflyttning inom enheten, vid transport eller annan vistelse utanför enheten och om han eller hon uppträder våldsamt, vägras besök eller endast medges kontrollerade besök, vägras elektronisk kommunikation eller få sådan kommunikation avlyssnad eller vägras att skicka eller ta emot en försändelse,
Otillåtna föremål ska få omhändertas och förstöras. En kontroll- eller tvångsåtgärd får användas endast om den står i rimlig proportion till syftet med åtgärden. Om en mindre ingripande åtgärd är tillräcklig ska den användas.
Den myndighet som ansvarar för genomförandet av särskilda skyddsåtgärder ska få uppdra åt sådana befattningshavare inom verksamheten som har tillräcklig kompetens och erfarenhet att besluta om kontroll- och tvångsåtgärder.
Om det behövs för att det ska vara möjligt att bedöma om besök kan tillåtas eller om besök ska kontrolleras, ska det genom registerkontroll i förväg undersökas om den som kontakten ska äga rum med är dömd eller misstänkt för brott eller för att utöva brottslig verksamhet. Den myndighet som ansvarar för genomförandet av särskilda skyddsåtgärder ska beträffande en besökare ha möjlighet att göra kontroller i belastningsregistret och misstankeregistret samt få uppgifter ur det centrala kriminalvårdsregistret.
Ett fordon ska i anslutning till att det passerar in i eller ut ur den särskilda skyddsenheten få genomsökas av en tjänsteman vid den särskilda skyddsenheten i syfte att upptäcka otillåtna föremål eller personer som utan tillåtelse försöker ta sig in i eller ut ur den särskilda skyddsenheten.
En tjänsteman vid den särskilda skyddsenheten ska få avvisa eller avlägsna den som obehörigen försöker ta sig in i eller vägrar att lämna enheten. Den som ska avlägsnas får kroppsvisiteras eller beläggas med fängsel.
SOU 2012:17 Särskilda skyddsåtgärder
663
Den myndighet som ansvarar för genomförandet av särskilda skyddsåtgärder ska kunna besluta att alla som passerar in i den särskilda skyddsenheten ska kroppsvisiteras (allmän inpasseringskontroll).
För den som undergår särskilda skyddsåtgärder i ett särskilt ungdomshem ska det vara möjligt att vidta de kontroll- och tvångsåtgärder som kan vidtas i samband med verkställighet av sluten ungdomsvård.
10.4.11.1 Det ska vara möjligt att vidta kontroll- och tvångsåtgärder vid en särskild skyddsenhet
Ett genomförande av särskilda skyddsåtgärder i en särskild skyddsenhet innebär att den placerade hålls frihetsberövad på enheten. Med tanke på utformningen av beslutskriterierna har alla som placeras där begått allvarliga gärningar som har riktat sig eller medfört fara för någon annans liv eller hälsa. Dessutom har det bedömts att det finns en påtaglig risk för att personen i fråga på nytt ska begå sådana gärningar av allvarligt slag. Vissa av dessa personer får bedömas vara mycket våldsbenägna. I en del fall kommer de också att vara tungt kriminellt belastade.
Det står helt klart att det kommer att finnas ett behov av att kunna vidta kontroll- och tvångsåtgärder i syfte att tillgodose ordningen och säkerheten vid en särskild skyddsenhet. Det måste också vara möjligt vidta åtgärder för att förhindra att de som är placerade vid den särskilda skyddsenheten avviker därifrån.
För att det ska vara möjligt att garantera ordningen och säkerheten bör de åtgärder som ska vara möjliga att vidta i huvudsak motsvara de som kan vidtas beträffande den som är intagen i kriminalvårdsanstalt. Våra förslag har i denna del därför till stor del utformats på samma sätt som de kontroll- och tvångsåtgärder som finns angivna i FäL.
Utgångspunkten ska vara att det inte ska tillämpas mer tvång än nödvändigt, samtidigt som de åtgärder som vidtas ska vara tillräckliga för att ordningen eller säkerheten vid enheten ska kunna upprätthållas. Detta innebär att en proportionalitetsprincip ska tillämpas. En kontroll- eller tvångsåtgärd ska få användas endast om den står i rimlig proportion till syftet med åtgärden. Om en mindre ingripande åtgärd är tillräcklig, ska den användas.
Särskilda skyddsåtgärder SOU 2012:17
664
10.4.11.2 Omhändertagande av personliga tillhörigheter
Den som är placerad i en särskild skyddsenhet bör som huvudregel få ta emot och inneha böcker, tidskrifter, tidningar och andra personliga tillhörigheter. Det bör dock vara möjligt att omhänderta tillhörigheter av detta slag om de kan äventyra ordningen eller säkerheten eller om de kan antas motverka den behandling som den placerade genomgår. I övrigt bör den som är placerad i en särskild skyddsenhet få ta emot och inneha de personliga tillhörigheter som är motiverade med hänsyn till att de särskilda skyddsåtgärderna ska kunna genomföras på ett ändamålsenligt sätt.
De tillhörigheter som inte får tas emot eller innehas ska förvaras för den placerades räkning och ska lämnas ut till honom eller henne senast i samband med att han eller hon inte längre ska vara placerad vid skyddsenheten.
10.4.11.3 Kroppsvisitation och kroppsbesiktning
För att kunna uppnå och bibehålla ordningen och säkerheten föreslår vi vidare att det ska vara möjligt att vidta åtgärder i syfte att förhindra att vapen, narkotika och andra otillåtna föremål tas in på den särskilda skyddsenheten. Den som är placerad på en särskild skyddsenhet måste därför kunna kroppsvisiteras eller kroppsbesiktigas. Detta ska som huvudregel ske redan vid ankomsten till den särskilda skyddsenheten, om det inte är uppenbart obehövligt.
Kroppsvisitation och kroppsbesiktning ska också kunna vidtas under tiden den placerade befinner sig på den särskilda skyddsenheten. Detta ska kunna bli aktuellt om det finns anledning att anta att ett otillåtet föremål kommer att anträffas på honom eller henne, när han eller hon återkommer efter att ha befunnit sig utanför den särskilda skyddsenheten (t.ex. vid permission) eller om han eller hon har haft ett obevakat besök.
Vidare bör det vara möjligt att vidta kroppsvisitation eller kroppsbesiktning genom stickprovskontroller eller i anslutning till en större undersökning, som av säkerhetsskäl görs av ett utrymme inom enheten som den placerade har eller har haft särskild anknytning till. Om det är nödvändigt av säkerhetsskäl ska en kroppsvisitation få utföras även i andra fall i syfte att söka efter vapen eller andra farliga föremål. Otillåtna föremål bör få omhändertas och förstöras.
SOU 2012:17 Särskilda skyddsåtgärder
665
För att kunna upprätthålla ordning och säkerhet bör det i den utsträckning det är nödvändigt även vara möjligt att kontrollera den placerades bostadsrum, hans eller hennes tillhörigheter eller andra slutna förvaringsställen som han eller hon disponerar.
10.4.11.4 Urin-, utandnings-, saliv-, svett-, blod- eller hårprov
För att upprätthålla ordningen och säkerheten vid den särskilda skyddsenheten bör det vara möjligt att utföra drogkontroller på den som är placerad där. Vi föreslår därför att det ska finnas en möjlighet att ta urin-, utandnings-, saliv-, svett-, blod- eller hårprov. Ett sådant prov ska få tas om det skäligen kan misstänkas att den placerade kan vara påverkad av alkohol, narkotika, något annat berusningsmedel, medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller någon sådan vara som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor. Det bör också vara möjligt att ta ett prov när den placerade själv önskar det.
10.4.11.5 Avskildhet
Den som är placerad i en särskild skyddsenhet ska som huvudregel ges möjlighet att dagtid vistas tillsammans med andra som också är placerade där. Undantag för detta bör dock kunna göras om det krävs av ordnings- eller säkerhetsskäl eller om det av andra skäl är nödvändigt att hålla den placerade avskild från andra placerade. Avskildhet kan också krävas om det är nödvändigt för att en kroppsbesiktning ska kunna genomföras.
10.4.11.6 Fängsel
Av ordnings- och säkerhetsskäl kan det också vara nödvändigt att belägga den som är placerad i en särskild skyddsenhet med fängsel. Vi föreslår att detta ska få ske när den placerade förflyttas inom skyddsenheten men också om den placerade uppträder våldsamt och det är absolut nödvändigt med hänsyn till den placerades egen eller någon annans säkerhet till liv eller hälsa. I det sistnämnda fallet bör en läkare så snart som möjligt undersöka den placerade i syfte att bedöma om han eller hon har ett medicinskt vårdbehov.
Särskilda skyddsåtgärder SOU 2012:17
666
Att belägga den som är placerad vid en särskild skyddsenhet med fängsel kan också vara nödvändigt när den placerade ska transporteras till en annan plats, t.ex. till ett sjukhus, eller när han eller hon av någon annan anledning befinner sig utanför den särskilda skyddsenheten.
10.4.11.7 Besök och andra kontakter
Huvudregeln ska vara att den placerade ska få ta emot besök i den utsträckning som det är lämpligt. Vi föreslår dock att det ska vara möjligt att av ordnings- eller säkerhetsskäl inskränka den placerades kontakter med omvärlden. Ett besök bör kunna vägras eller villkoras med att besökaren underkastar sig kroppsvisitation eller kroppsbesiktning. Ett besök bör också kunna vägras om det kan motverka den placerades anpassning i samhället eller på annat sätt vara till skada för den placerade eller någon annan.
Ett besök bör kunna kontrolleras på tre olika sätt. Ett sätt att kontrollera ett besök är att personal övervakar det. Kontroll kan också ske genom att besöket äger rum i ett besöksrum som är så utformat att det omöjliggör att föremål överlämnas. Slutligen kan ett besök kontrolleras genom att besöket villkoras av att besökaren underkastar sig kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning. Besöket bör kunna vägras om det kan äventyra säkerheten på ett sätt som inte kan avhjälpas genom sådan kontroll.
Det framstår som rimligt att den myndighet som ansvarar för genomförandet av särskilda skyddsåtgärder ges möjlighet att i förväg inhämta vissa upplysningar beträffande en besökare på det sätt som Kriminalvården kan. Uppgifter som myndigheten bör kunna få tillgång till är sådana som tar sikte på om besökaren är dömd eller misstänkt för brott eller för att utöva brottslig verksamhet. Vi föreslår alltså att den ansvariga myndigheten ska ha möjlighet att göra kontroller i belastningsregistret och misstankeregistret.
Kriminalvården har också möjlighet att beträffande en besökare inhämta personuppgifter som behandlas inom Kriminalvårdens egen verksamhet. De uppgifter som avses är de som behandlas med stöd av lagen (2001:617) om behandling av personuppgifter inom kriminalvården. Behandlingen avser personuppgifter i fråga om bl.a. personer som är föremål för personutredning, som är häktade eller som är dömda till fängelse, skyddstillsyn eller villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst. Kriminalvården får behandla per-
SOU 2012:17 Särskilda skyddsåtgärder
667
sonuppgifter bara om det behövs för att myndigheten ska kunna fullgöra sina uppgifter i enlighet med vad som föreskrivs i lag eller förordning, för att underlätta tillgången till sådana uppgifter om verkställighet av påföljd eller häktning som rättsväsendets myndigheter behöver eller för att upprätthålla säkerheten och förebygga brott under den tid som en person är häktad eller undergår en påföljd.
Av 34 § förordningen (2001:682) om behandling av personuppgifter inom kriminalvården framgår att Kriminalvården ska föra ett centralt kriminalvårdsregister. Det registret ska föras över personer som har dömts till fängelse, skyddstillsyn eller villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst, som har ålagts förvandlingsstraff för böter eller vite eller som på grund av en utländsk brottmålsdom ska verkställa någon av dessa påföljder i Sverige. Ändamålet med registret ska vara att myndigheten ska kunna fullgöra sina uppgifter i enlighet med vad som föreskrivs i lag eller förordning eller att det ska underlätta tillgången till sådana uppgifter om verkställighet av påföljd eller häktning som rättsväsendets myndigheter behöver. Enligt 37 § i förordningen ska uppgifter i det centrala kriminalvårdsregistret på begäran lämnas ut till bl.a. en domstol, Åklagarmyndigheten eller Rikspolisstyrelsen.
Vi föreslår att det i förväg ska kunna undersökas om en besökare till den som är placerad i en särskild skyddsenhet är dömd eller misstänkt för brott eller för att utöva brottslig verksamhet. För att möjliggöra en sådan kontroll föreslår vi att uppgifter i det centrala kriminalvårdsregistret på begäran ska lämnas ut även till den myndighet som ansvarar för genomförandet av särskilda skyddsåtgärder.
Ett annat sätt att inskränka den placerades kontakter med omvärlden är att vägra honom eller henne möjligheten att stå i förbindelse med en annan person genom elektronisk kommunikation. Denna metod bör få användas om den elektroniska kommunikationen kan äventyra säkerheten på ett sätt som inte kan avhjälpas genom avlyssning, om den kan motverka den placerades anpassning i samhället eller om den på annat sätt kan vara till skada för den placerade eller någon annan.
Vid avlyssning ska de som ska kommunicera i förväg informeras om kontrollen. Elektronisk kommunikation mellan den som är placerad i en särskild skyddsenhet och hans eller hennes offentlige försvarare eller en advokat som biträder honom eller henne i en rättslig angelägenhet ska dock inte få avlyssnas.
Särskilda skyddsåtgärder SOU 2012:17
668
Det bör också finnas möjlighet att vägra den placerade att skicka iväg eller ta emot en försändelse, om det är nödvändigt med hänsyn till ordningen eller säkerheten. Försändelser mellan den som är placerad i en skyddsenhet och hans eller hennes offentlige försvarare eller advokat som biträder honom eller henne i en rättslig angelägenhet, en svensk myndighet eller ett internationellt organ som har av Sverige erkänd behörighet att ta emot klagomål från enskilda ska dock inte bli föremål för granskning. Det bör framhållas att försändelsen inte ska skickas vidare utan hållas kvar, om det finns anledning att anta att uppgiften om avsändare av försändelsen är oriktig.
10.4.11.8 Kontroll av in- och utpasserande fordon vid en särskild skyddsenhet
För att ordning och säkerhet på en särskild skyddsenhet ska kunna upprätthållas är det av stor vikt att det i fordon som passerar in i eller ut ur enheten inte finns otillåtna föremål eller personer som utan tillåtelse försöker ta sig in i eller ut ur enheten. Vi föreslår därför att det ska vara möjligt för en tjänsteman vid en särskild skyddsenhet att genomsöka fordon som passerar in i eller ut ur en skyddsenhet. Det ska vid en sådan genomsökning inte vara tillåtet att granska skriftliga meddelanden.
10.4.11.9 Befogenheter mot obehöriga personer vid en särskild skyddsenhet
Det är också väsentligt att det finns en möjlighet att avvisa eller avlägsna personer som obehörigen försöker ta sig in i eller lämna en särskild skyddsenhet. Vi föreslår därför att en tjänsteman vid skyddsenheten ska få avvisa eller avlägsna sådana obehöriga personer. Tjänstemannen bör få kroppsvisitera den som ska avlägsnas i syfte att söka efter vapen eller andra farliga föremål. Det bör också vara möjligt att belägga den som ska avlägsnas med fängsel om han eller hon uppträder våldsamt och det är nödvändigt med hänsyn till säkerheten att använda fängsel. Ett ingripande mot en obehörig person ska dokumenteras.
SOU 2012:17 Särskilda skyddsåtgärder
669
10.4.11.10 Allmän inpasseringskontroll vid en särskild
skyddsenhet
Det är av största vikt att det vid en särskild skyddsenhet inte förs in narkotika eller andra farliga föremål. På samma sätt som gäller inom Kriminalvården bör det, om det behövs för att säkerheten ska kunna upprätthållas, vara möjligt att besluta om allmän inpasseringskontroll i syfte att söka efter otillåtna föremål. En allmän inpasseringskontroll innebär att samtliga som passerar in i en särskild skyddsenhet ska kroppsvisiteras.
En allmän inpasseringskontroll innebär inte att någon kan bli tvingad att underkasta sig kroppsvisitation. En vägran att genomgå kontroll får dock till följd att personen i fråga inte får passera in i den särskilda skyddsenheten. Exempel på situationer då det kan vara nödvändigt med allmän inpasseringskontroll är när problem med införsel av otillåtna föremål, som t.ex. narkotika eller vapen, förekommer återkommande. Utgångspunkten är att inpasseringskontrollen ska gälla lika för alla och därför avse samtliga personer som passerar in i den särskilda skyddsenheten. Någon skillnad mellan olika kategorier av inpasserande ska normalt inte göras. När allmän inpasseringskontroll är motiverad på grund av säkerhetsläget behöver således inte någon riskbedömning göras i det enskilda fallet. Kontrollåtgärder ska inte göras mer omfattande än vad som är nödvändigt. Den allmänna kontrollen kan därför många gånger inskränkas till att omfatta enbart en viss avdelning av en särskild skyddsenhet.
I begreppet kroppsvisitation innefattas undersökning av kläder och annat som någon bär på sig samt av väskor, paket och annat som någon har med sig (se 28 kap. 11 § tredje stycket RB). I begreppet innefattas även undersökning med metalldetektor (se prop. 1993/94:24 s. 33).
10.4.11.11 Beslut om kontroll- och tvångsåtgärder vid placering
i en särskild skyddsenhet
Vi föreslår att ett antal kontroll- och tvångsåtgärder ska få vidtas beträffande den som är placerad i en särskild skyddsenhet. Syftet med dessa åtgärder ska vara att upprätthålla ordningen och säkerheten vid dessa enheter. Beslut om sådana åtgärder bör fattas av den myndighet som ansvarar för genomförandet av särskilda skydds-
Särskilda skyddsåtgärder SOU 2012:17
670
åtgärder. Myndigheten ska få uppdra åt sådana befattningshavare inom verksamheten som har tillräcklig kompetens och erfarenhet att fullgöra dessa uppgifter.
Kontroll vid en särskild skyddsenhet av in- och utpasserande fordon är något som bör kunna ske kontinuerligt och rutinmässigt. En sådan kontroll bör därför kunna vidtas av en tjänsteman vid skyddsenheten utan ett föregående beslut i varje enskilt fall. Detsamma gäller befogenheten att avvisa eller avlägsna personer som obehörigen försöker ta sig in i eller lämna en särskild skyddsenhet.
En allmän inpasseringskontroll innebär att samtliga som ska passera in i en särskild skyddsenhet ska kroppsvisiteras. Ett sådant beslut bör fattas av den myndighet som ansvarar för genomförandet av särskilda skyddsåtgärder.
10.4.11.12 Kontroll- och tvångsåtgärder vid placering i ett
särskilt ungdomshem
Vi föreslår i avsnitt 10.4.8 att den som är under 18 år ska placeras i ett särskilt ungdomshem när han eller hon undergår särskilda skyddsåtgärder i sluten form. Med hänsyn till att genomförandet kommer att ske tillsammans med de unga som verkställer påföljden sluten ungdomsvård anser vi att det även vid genomförandet av särskilda skyddsåtgärder som sker vid ett särskilt ungdomshem bör vara möjligt att vidta de kontroll- och tvångsåtgärder som är möjliga enligt lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård. Det ska alltså i det fallet inte vara möjligt att vidta de kontroll- och tvångsåtgärder som är möjliga för de som är placerade vid en särskild skyddsenhet.
10.4.12 Kontroll- och tvångsåtgärder vid särskilda skyddsåtgärder i öppen form
Vårt förslag: Den som är föremål för särskilda skyddsåtgärder i
öppen form är, om inte annat föranleds av medicinska eller liknande skäl, skyldig att efter uppmaning lämna urin-, utandnings-, saliv-, svett-, blod- eller hårprov för kontroll av om han eller hon är påverkad av något berusningsmedel.
Den som är föremål för särskilda skyddsåtgärder i öppen form ska vid ankomsten till den särskilda skyddsenheten eller när han
SOU 2012:17 Särskilda skyddsåtgärder
671
eller hon vistas där samt inför att han eller hon ska närvara vid en muntlig domstolsförhandling i fråga om särskilda skyddsåtgärder vid den särskilda skyddsenheten få kroppsvisiteras eller ytligt kroppsbesiktigas för eftersökande av otillåtna föremål.
Den som är föremål för särskilda skyddsåtgärder i öppen form ska få det stöd och den omvårdnad samt underkastas den kontroll som behövs för att syftet med åtgärderna ska kunna tillgodoses. Särskilda skyddsåtgärder i öppen form ska kunna förenas med särskilda villkor, se vidare avsnitt 10.4.9. Ett sådant villkor är förbud mot att använda berusningsmedel. Genom villkor kan den som är föremål för skyddsåtgärderna också ha en skyldighet att genomgå vård eller behandling för t.ex. ett missbruk. För att förhindra att han eller hon på nytt begår allvarliga våldshandlingar krävs det att det är möjligt att kontrollera om han eller hon är påverkad av något berusningsmedel. Det ska därför vara möjligt att uppmana gärningsmannen att lämna urin-, utandnings-, saliv-, svett-, blod- eller hårprov om han eller hon skäligen kan misstänkas vara påverkad av alkohol, narkotika, något annat berusningsmedel, något sådant medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller någon sådan vara som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor.
Den som är föremål för särskilda skyddsåtgärder i öppen form kommer inte att vara placerad på en särskild skyddsenhet utan kommer i stället att befinna sig t.ex. på ett behandlingshem eller i ett eget boende. I de fall de öppna särskilda skyddsåtgärderna har föregåtts av sådana åtgärder i sluten form kan den som åtgärderna avser behöva t.ex. olika typer av uppföljningssamtal med personalen vid den särskilda skyddsenheten. Detta kan ske genom att personalen besöker den enskilde på den plats där han eller hon befinner sig eller genom att den enskilde kommer till den särskilda skyddsenheten. Den som är föremål för särskilda skyddsåtgärder i öppen form kan också behöva komma till skyddsenheten för att närvara vid en muntlig domstolsförhandling i fråga om de särskilda skyddsåtgärderna. I de fall den enskilde kommer till den särskilda skyddsenheten bör det, för att ordningen och säkerheten vid skyddsenheten ska kunna tillgodoses, vara möjligt att vid hans eller hennes ankomst dit eller under vistelsen där kunna kroppsvisitera eller ytligt kroppsbesiktiga honom eller henne för att söka efter otillåtna föremål.
Särskilda skyddsåtgärder SOU 2012:17
672
10.4.13 Polismyndighetens biträde i samband med genomförandet av särskilda skyddsåtgärder
Vårt förslag: Polismyndigheten ska på begäran av den myndig-
het som ansvarar för genomförandet av särskilda skyddsåtgärder lämna biträde för att
föra den som ska undergå särskilda skyddsåtgärder i sluten form till en särskild skyddsenhet eller till ett särskilt ungdomshem,
förflytta den som är placerad i en särskild skyddsenhet eller i ett särskilt ungdomshem till en plats utanför enheten,
återföra den som är placerad i en särskild skyddsenhet eller i ett särskilt ungdomshem om han eller hon har lämnat enheten eller det särskilda ungdomshemmet utan tillstånd,
återföra den som är placerad i en särskild skyddsenhet eller i ett särskilt ungdomshem om han eller hon inte har återvänt dit sedan tiden för ett tillstånd att vistas utanför enheten eller det särskilda ungdomshemmet har gått ut,
återföra den som är placerad i en särskild skyddsenhet eller i ett särskilt ungdomshem om ett tillstånd för honom eller henne att vistas utanför den särskilda skyddsenhetens eller det särskilda ungdomshemmets område har återkallats eller
föra den som är föremål för särskilda skyddsåtgärder till en särskild skyddsenhet eller till ett särskilt ungdomshem, om han eller hon inte har kommit dit sedan allmän förvaltningsdomstol eller den myndighet som ansvarar för genomförandet av särskilda skyddsåtgärder har beslutat att han eller hon ska undergå särskilda skyddsåtgärder i sluten form i stället för särskilda skyddsåtgärder i öppen form.
En begäran om biträde får göras endast om det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan polisens särskilda befogenheter enligt 10 eller 10 a §§polislagen behöver tillgripas eller om det annars finns synnerliga skäl.
Den som begär biträde ska utan hinder av sekretess lämna polismyndigheten de uppgifter om den som är placerad i en särskild skyddsenhet eller i ett särskilt ungdomshem som behövs för planeringen och genomförandet av åtgärden.
SOU 2012:17 Särskilda skyddsåtgärder
673
Vid handräckningen bör personal från den särskilda skyddsenheten eller det särskilda ungdomshemmet närvara.
10.4.13.1 Det bör finnas en möjlighet att begära polismyndighetens biträde med att föra den placerade till den särskilda skyddsenheten eller till det särskilda ungdomshemmet i olika situationer
Enligt vårt förslag i avsnitt 10.4.2 ska särskilda skyddsåtgärder kunna beslutas avseende en gärningsman som har begått allvarliga våldsgärningar som har riktat sig mot eller har medfört fara för någon annans liv eller hälsa om det har bedömts att det finns en påtaglig risk för att han eller hon på nytt ska begå sådana gärningar. Gärningsmannen ska kunna undergå de särskilda skyddsåtgärderna i sluten form eller i öppen form. Vi har i avsnitt 10.4.8 föreslagit att den som ska vara föremål för särskilda skyddsåtgärder i sluten form ska placeras i en särskild skyddsenhet, vilket innebär att han eller hon kommer att vara frihetsberövad där. Den som är under 18 år ska dock i stället placeras i ett särskilt ungdomshem.
De personer som är föremål för särskilda skyddsåtgärder i sluten form kommer i många fall att vara våldsbenägna och i en del fall även tungt kriminellt belastade. Med hänsyn till detta kommer polisens särskilda befogenheter att krävas vid transport av dessa personer. Vi föreslår därför att polismyndigheten på begäran av den myndighet som ansvarar för genomförandet av särskilda skyddsåtgärder ska lämna biträde i ett antal situationer. Det rör sig främst om situationer då den som är placerad i en särskild skyddsenhet eller i ett särskilt ungdomshem av olika anledningar är skyldig att befinna sig på enheten.
10.4.13.2 I vilka situationer ska polismyndighetens biträde kunna begäras?
En begäran om polismyndighetens biträde bör kunna göras när den som ska undergå särskilda skyddsåtgärder i sluten form ska föras till en särskild skyddsenhet eller till ett särskilt ungdomshem. Detta kan vara aktuellt direkt efter det att ett beslut om särskilda skyddsåtgärder har fattats av allmän förvaltningsdomstol eller efter det att den enskilde har varit omhändertagen i avvaktan på en placering. Vi
Särskilda skyddsåtgärder SOU 2012:17
674
föreslår också att det ska vara möjligt att begära biträde för förflyttning av den som är placerad i en särskild skyddsenhet eller i ett särskilt ungdomshem till en plats utanför enheten eller ungdomshemmet. Det kan t.ex. röra sig om förflyttning i samband med läkarbesök.
Det kommer också att finnas behov av polismyndighetens biträde när den placerade ska återföras till den särskilda skyddsenheten eller det särskilda ungdomshemmet i de fall han eller hon har lämnat enheten eller ungdomshemmet utan tillstånd. Biträde kommer också att behövas om den placerade inte återvänder till den särskilda skyddsenheten eller till ungdomshemmet när tiden för ett tillstånd om permission har gått ut eller när ett sådant tillstånd har återkallats.
Vi föreslår i avsnitt 10.4.10 att det är allmän förvaltningsdomstol som ska fatta beslut om att särskilda skyddsåtgärder i öppen form ska övergå i särskilda skyddsåtgärder i sluten form. I vissa akuta lägen ska dock den myndighet som ansvarar för genomförandet av de särskilda skyddsåtgärderna få besluta att den som är föremål för särskilda skyddsåtgärder i öppen form i stället ska undergå sådana åtgärder i sluten form. Efter det att ett sådant beslut har fattats av domstolen eller den myndighet som ansvarar för genomförandet av de särskilda skyddsåtgärderna ska den som är föremål för åtgärderna föras till en särskild skyddsenhet eller till ett särskilt ungdomshem om han eller hon inte har kommit dit sedan beslutet fattades. Även i det fallet bör det vara möjligt att begära polismyndighetens biträde.
10.4.13.3 Biträde får begäras endast om det finns behov av polisens särskilda befogenheter
Vi har i avsnitt 7.9 föreslagit att en begäran om biträde av polisen ska få göras i samband med psykiatrisk tvångsvård endast om det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att polisens särskilda befogenheter enligt 10 eller 10 a §§polislagen (1984:387) behöver tillgripas eller om det annars finns synnerliga skäl.
Polishandräckning är naturligtvis alltid ett stort ingrepp i den enskildes integritet. Även i det här sammanhanget är det därför angeläget att polishandräckning inte begärs om det inte är nödvändigt av säkerhetsskäl. Vi förslår därför att en begäran om biträde ska få göras endast om det kan befaras att åtgärden inte kan utföras
SOU 2012:17 Särskilda skyddsåtgärder
675
utan polisens befogenheter. Det ska vid varje enskilt tillfälle bedömas om det kan befaras att det kommer att krävas åtgärder i form av våldsanvändning med hänsyn till risken för att den som åtgärden avser kommer att utöva våld, uttala hot om våld eller försöka undkomma. Biträde bör också få begäras om det kan befaras att det krävs att den som åtgärden avser ska beläggas med fängsel. Biträde bör också i övrigt få begäras om det finns synnerliga skäl.
10.4.13.4 Skyldighet att lämna uppgifter om den som åtgärden avser
Det är av stor vikt att polismyndigheten har tillräckligt med information om den som handräckningsåtgärden avser för att kunna göra en riskbedömning samt planera och förbereda handräckningsåtgärden på ett ändamålsenligt sätt. Den myndighet som ansvarar för de särskilda skyddsåtgärderna bör därför lämna polismyndigheten den information som är grunden för begäran om handräckning. Skyddet för den personliga integriteten måste dock vägas mot polismyndighetens behov av information för att säkerheten i handräckningssituationen ska kunna tryggas och anpassas. Vi menar att intresset av information väger tungt i detta fall. Vi föreslår därför att polismyndigheten ska få tillgång till nödvändig information som behövs för planeringen och genomförandet av handräckningen.
10.4.13.5 Personalens närvaro vid handräckningen
När polismyndigheten utför en handräckning kvarstår det övergripande ansvaret för den som är placerad i en särskild skyddsenhet eller i ett särskilt ungdomshem hos den myndighet som ansvarar för genomförandet av de särskilda skyddsåtgärderna (som ju också har begärt polismyndighetens biträde).
Vi har i avsnitt 7.9 uttryckt uppfattningen att personal från vårdinrättningen bör närvara vid en handräckning av en patient inom den psykiatriska tvångsvården. De skäl som talar för detta är främst att det bör finnas någon närvarande vid handräckningen som känner den åtgärden avser och som vet hur han eller hon brukar reagera i olika situationer. En ordning av detta slag kan också vara en fördel för polisen på det viset att polisens roll kan inriktas på att upprätthålla säkerheten vid handräckningen. Vi menar att dessa skäl gör sig
Särskilda skyddsåtgärder SOU 2012:17
676
gällande även i de fall handräckningen avser en person som är placerad i en särskild skyddsenhet eller i ett särskilt ungdomshem. Dock anser vi, på samma sätt som vid handräckning i samband med psykiatrisk tvångsvård, att det finns vissa svårigheter med att ställa ett krav på att personal alltid ska kunna följa med vid transporter. Detta kan nämligen leda till att säkerheten blir lidande vid den särskilda skyddsenheten eller vid det särskilda ungdomshemmet, t.ex. om personal måste följa med i akuta handräckningssituationer. Vi föreslår därför att det inte heller vid handräckning i samband med särskilda skyddsåtgärder ska ställas krav på att personal närvarar, utan att det i stället bör anges att personal bör närvara vid dessa tillfällen.
10.4.14 Ansvaret för och utförandet av särskilda skyddsåtgärder
Vårt förslag: Den myndighet som regeringen bestämmer ska vara
ansvarig för systemet med särskilda skyddsåtgärder och också svara för genomförandet av åtgärderna.
Vår bedömning: SiS bör ansvara för genomförandet av särskilda
skyddsåtgärder avseende den som undergår dessa i ett särskilt ungdomshem.
10.4.14.1 Bör staten eller landstingen ansvara för systemet med särskilda skyddsåtgärder? Och vem ska rent praktiskt svara för genomförandet av åtgärderna?
En viktig fråga är självfallet hur systemet med särskilda skyddsåtgärder ska organiseras och genomföras. Man kan tänka sig olika alternativ. Närmast till hands ligger att överväga om ansvaret för de särskilda skyddsåtgärderna ska läggas på staten eller på landstingen. Det är emellertid inte nödvändigt att den myndighet som har ansvaret för systemet med särskilda skyddsåtgärder också är den som rent faktiskt svarar för genomförandet av åtgärderna.
Vid våra överväganden har vi kommit fram till att det finns tre alternativ till hur huvudmannaskapet respektive utförandet skulle kunna vara organiserat.
• Staten är både huvudman och svarar för genomförandet av de särskilda skyddsåtgärderna.
SOU 2012:17 Särskilda skyddsåtgärder
677
• Staten är huvudman och landstingen svarar för genomförandet av de särskilda skyddsåtgärderna.
• Landstingen är både huvudman och svarar för genomförandet av de särskilda skyddsåtgärderna.
Vi kommer i det följande att diskutera vilka skäl som talar för respektive emot de olika alternativen. Därefter lämnar vi vårt förslag och anger skälen för detta.
10.4.14.2 Syftet med särskilda skyddsåtgärder
Våra förslag innebär att det i vissa fall ska vara möjligt att besluta om särskilda skyddsåtgärder avseende personer som har begått en allvarlig otillåten gärning eller ett brott som har riktat sig mot eller medfört fara för liv eller hälsa om det finns en påtaglig risk för att personen i fråga begår nya allvarliga otillåtna gärningar eller brott. För att sådana åtgärder ska kunna bli aktuella ska gärningen ha begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning, en tillfällig sinnesförvirring, en svår utvecklingsstörning eller ett allvarligt demenstillstånd. Syftet med åtgärderna ska vara att förhindra att gärningsmannen på nytt begår en sådan allvarlig gärning.
Att ett system med särskilda skyddsåtgärder behövs är delvis en följd av att den psykiatriska tvångsvården i framtiden enbart ska ha till syfte att tillgodose den enskildes vårdbehov. Det ska vid utskrivning från sådan vård alltså inte längre beaktas(som det i dag görs vid särskild utskrivningsprövning) om det finns risk för att personen i fråga återfaller i brottslighet av allvarligt slag. I stället ska denna risk kunna beaktas genom att det finns en möjlighet att besluta om särskilda skyddsåtgärder. Eftersom syftet med sådana åtgärder ska vara att förhindra att gärningsmannen på nytt begår en allvarlig otillåten gärning, kan genomförandet av dessa inte betraktas som hälso- och sjukvård, vilket skulle innebära att det (utifrån dagens förhållanden) inte är en uppgift för landstingen. Själva syftet med åtgärderna talar därmed för att ansvaret för och genomförandet av de särskilda skyddsåtgärderna bör ligga på staten.
Särskilda skyddsåtgärder SOU 2012:17
678
10.4.14.3 Patientperspektivet och kopplingen till hälso- och sjukvården
I många fall torde det dock vara så att den som blir föremål för särskilda skyddsåtgärder omedelbart dessförinnan har vårdats inom den slutna psykiatriska tvångsvården. Han eller hon kommer i många fall att ha ett fortsatt behov av psykiatrisk vård, antingen på frivillig väg eller genom öppen psykiatrisk tvångsvård. Den som undergår de särskilda skyddsåtgärderna kommer också att ha behov av andra typer av vård och behandling. Det kommer bl.a. att röra sig om behandling som tar sikte på att minska risken för att personen i fråga på nytt ska begå nya allvarliga gärningar. I de allra flesta fallen kommer den enskilde också att ha behov av daglig omvårdnad och tillsyn.
För den aktuella personen skulle det många gånger vara bäst att ha en sammanhållen process på så sätt att han eller hon inte skulle behöva byta miljö i samband med övergången från psykiatrisk vård till särskilda skyddsåtgärder. Detta skulle möjligen kunna uppnås genom att landstingen görs delaktiga i genomförandet av de särskilda skyddsåtgärderna, som huvudman eller utförare eller bådadera. Dock kan en sådan sammanhållen process bli svår att åstadkomma i praktiken, eftersom det måste finnas en tydlig skillnad mellan uppgiften att tillgodose den enskildes vårdbehov och att genomföra de särskilda skyddsåtgärderna. För att denna skillnad ska bli tillräckligt tydlig kommer det inte att vara möjligt att undvika att den enskilde, vars psykiatriska vårdbehov är tillgodosett, förs över till en särskild skyddsenhet (i de fall de särskilda skyddsåtgärder ska undergås i sluten form).
Den enskildes behov av vård och behandling under tiden han eller hon är föremål för särskilda skyddsåtgärder innebär att hälso- och sjukvården och dess personal på olika sätt kommer att vårda den enskilde även när han eller hon är föremål för särskilda skyddsåtgärder. Det kommer med andra ord att finnas en koppling till landstingens verksamhet. Också detta talar för att landstingen på något sätt bör vara delaktiga i genomförandet av de särskilda skyddsåtgärderna. En sådan delaktighet från landstingens sida skulle ge goda förutsättningar för ett nära samarbete mellan den psykiatriska vården och genomförandet av de särskilda skyddsåtgärderna.
Något som emellertid talar emot att landstingen ska vara delaktiga i genomförandet av de särskilda skyddsåtgärderna är att sådana åtgärder och syftet med dessa enligt våra grundläggande ut-
SOU 2012:17 Särskilda skyddsåtgärder
679
gångspunkter tydligt bör skiljas från det psykiatriska vårdbehov som den enskilde kan ha. Om man har samma huvudman för skyddsåtgärderna och vården kan det leda till att man inte uppnår en sådan tydlighet. Detta gäller särskilt om den enskilde har varit föremål för psykiatrisk tvångsvård omedelbart innan han eller hon ska undergå särskilda skyddsåtgärder.
10.4.14.4 Särskilda skyddsåtgärder i sluten form innebär ett frihetsberövande
Särskilda skyddsåtgärder ska kunna genomföras i sluten eller öppen form. Vid genomförandet av särskilda skyddsåtgärder i sluten form ska den som är föremål för åtgärderna frihetsberövas genom att placeras i en särskild skyddsenhet. Är den som är föremål för åtgärderna under 18 år ska han eller hon i stället placeras i ett särskilt ungdomshem.
Särskilda skyddsåtgärder i sluten form innebär att den enskilde frihetsberövas i syfte att förhindra att han eller hon nytt begår en allvarlig otillåten gärning. Ett frihetsberövande med det syftet får allmänt sett anses vara en statlig angelägenhet. Det skulle dock inte vara en ny uppgift för landstingen att ansvara för frihetsberövade personer, eftersom detta redan i dag sker enligt den psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen. Att det är fråga om ett frihetsberövande utesluter alltså inte att landstingen på ett eller annat sätt blir inkopplade på verksamheten.
10.4.14.5 Säkerhetsaspekten
Vid genomförandet av särskilda skyddsåtgärder kommer säkerhetsaspekten att vara mycket framträdande, speciellt när sådana åtgärder genomförs i sluten form. Bl.a. måste de särskilda skyddsenheterna vara utformade så att den som är placerad där inte kan avvika därifrån. Genom den verksamhet som bedrivs av Kriminalvården har staten lång erfarenhet av systematiskt säkerhetsarbete och rutiner för tillgodoseende av anspråk på hög säkerhet vid verkställighet av fängelse i kriminalvårdsanstalt. Landstingen har emellertid också sådan erfarenhet, bl.a. genom verksamheten vid de rättspsykiatriska klinikerna.
Särskilda skyddsåtgärder SOU 2012:17
680
10.4.14.6 Verksamhetsutveckling och kvalitetssäkring
En annan aspekt som bör beaktas vid val av huvudman och utförare är vilka förutsättningar det finns för att de särskilda skyddsåtgärderna ska kunna utföras lika över landet samt vilka möjligheter det finns för en samlad verksamhetsutveckling och kvalitetssäkring. Ett statligt ansvar och utförande kan enligt vår mening möjligen lättare ge goda förutsättningar i nu nämnda hänseenden. Detta bör emellertid vara möjligt även för landstingen som huvudmän att sörja för ett likformigt genomförande samt för god verksamhetsutveckling och kvalitetssäkring. Av betydelse är då självfallet hur många landsting som i så fall skulle vara delaktiga i ett sådant ansvar och hur samarbetet mellan dem skulle se ut.
10.4.14.7 Personalförsörjning och uppbyggnaden av särskilda skyddsenheter
En faktor som talar för att landstingen bör ansvara för genomförandet av särskilda skyddsåtgärder är att stora delar av den personal som kommer att behövas vid en särskild skyddsenhet i dag finns inom landstingen. Kompetensen hos den personal som man redan har skulle alltså kunna utnyttjas i samband med att man inför en ny reglering om särskilda skyddsåtgärder.
Det skulle också inom landstingen, åtminstone till viss del, finnas lämpliga lokaler. Exempelvis skulle vissa rättspsykiatriska kliniker kunna användas som särskilda skyddsenheter.
Nu nämnda förhållanden innebär att det inom landstingen skulle kunna gå snabbare att bygga upp en verksamhet för genomförandet av särskilda skyddsåtgärder jämfört med om staten ska projektera för nya lokaler och rekrytera lämplig personal.
10.4.14.8 Statens kontroll
Av våra direktiv framgår att staten ska ta över kostnaderna för samhällsskyddet, vilket innebär att de särskilda skyddsåtgärderna kommer att vara statligt finansierade. Detta talar för att staten på något sätt bör kunna både påverka och kontrollera hur genomförandet av de särskilda skyddsåtgärderna ska gå till.
Att ge landstingen i uppgift att ansvara för och genomföra de särskilda skyddsåtgärderna kan i viss mening innebära att staten
SOU 2012:17 Särskilda skyddsåtgärder
681
inte längre skulle ha möjlighet att direkt kunna styra över och kontrollera utförandet av dessa medan kostnadsansvaret fortfarande skulle finnas kvar hos staten. Statens kontroll skulle dock i det fallet kunna utövas genom att staten har möjligheter att reglera utförandet av åtgärderna samt att utöva tillsyn över verksamheten.
Ett sätt att göra en statlig kontroll effektiv skulle vara att staten tar det övergripande ansvaret för systemet med särskilda skyddsåtgärder medan landstingen är utförare av dessa.
10.4.14.9 Kostnaderna för genomförandet av de särskilda skyddsåtgärderna
Som vi redan har nämnt bör det genom ett utnyttjande av befintlig personal och lokaler gå snabbare för landstingen än för staten att bygga upp en verksamhet för genomförandet av särskilda skyddsåtgärder.
Enligt våra bedömningar kommer också kostnaderna att bli väsentligt högre om staten ska ansvara för och utföra genomförandet av de särskilda skyddsåtgärderna än om landstingen ska göra detta (se kapitel 24). Kostnaderna skulle också bli väsentligt mycket högre om staten har ansvaret för genomförandet men själva utförandet är en uppgift för landstingen. Detta talar alltså för att landstingen bör ha till uppgift både att ansvara för och utföra de särskilda skyddsåtgärderna. Något som också talar för detta alternativ är att det kan öka möjligheterna att bedriva en effektiv kostnadskontroll.
10.4.14.10 Samverkan och övervältringseffekter
Något som talar för att både huvudmannaskapet och ansvaret för utförandet bör ligga hos antingen staten eller landstingen är att man genom att hålla ihop dessa båda funktioner kan undvika problem som eventuellt kan uppstå vid samverkan mellan staten och landstingen i dessa frågor. Man kan också undvika oönskade s.k. övervältringseffekter (jfr avsnitt 24.7.5). Det finns t.ex. en risk för att en person får lämna den psykiatriska tvångsvården i förtid eftersom det är känt att han eller hon efter tvångsvårdens upphörande ska bli föremål för särskilda skyddsåtgärder i statens regi.
Särskilda skyddsåtgärder SOU 2012:17
682
10.4.14.11 Vårt förslag
Som vi har redovisat i det föregående finns det ett antal nackdelar med att dela upp ansvaret för genomförandet och själva utförandet av de särskilda skyddsåtgärderna mellan staten och landstingen. Enligt vår mening har dessa nackdelar sådan tyngd att vi väljer att inte förorda en sådan uppdelning. Alternativen är då att låta antingen staten eller landstingen både ansvara för och genomföra särskilda skyddsåtgärder.
Vi kan se flera fördelar med att landstingen både ansvarar för och genomför de särskilda skyddsåtgärderna. Vi vill särskilt framhålla att verksamheten för genomförandet av särskilda skyddsåtgärder kommer att ha en stark koppling till hälso- och sjukvården. Denna koppling skulle ge möjlighet att på ett naturligt sätt utnyttja inom landstingen redan befintliga resurser i form av bl.a. personal och lokaler. Detta alternativ skulle även ur en ekonomisk aspekt vara det mest fördelaktiga.
Vi menar dock att särskilda skyddsåtgärder är av ett sådant slag och har ett sådant syfte att mycket starka skäl talar för att ansvaret bör vila på staten. Dessutom är den kontroll som bör ske av denna verksamhet så väsentlig att den inte lämpligen bör läggas på någon annan än staten. Vårt förslag blir därför att staten både ska ansvara för systemet med särskilda skyddsåtgärder och stå för genomförandet av åtgärderna.
Det bör vara en uppgift för regeringen att besluta vilken eller vilka myndigheter som bör ha ansvaret för de särskilda skyddsåtgärderna och för hur verksamheten närmare bör organiseras. Vi menar dock att det framstår som rimligt att SiS både har ansvaret för och genomför särskilda skyddsåtgärder för den som undergår dessa i ett särskilt ungdomshem.
10.4.15 Särskilda skyddsåtgärder och Europakonventionen om mänskliga rättigheter
Vår bedömning: De av oss framlagda förslagen om särskilda
skyddsåtgärder strider inte mot Europakonventionen.
SOU 2012:17 Särskilda skyddsåtgärder
683
10.4.15.1 Den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen)
Den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) gäller sedan år 1995 som svensk lag. Enligt artikel 5 i konventionen har var och en rätt till frihet och personlig säkerhet. Artikeln bygger på principen att varje frihetsberövande måste ha stöd i lag och att frihetsberövandet måste falla inom någon av de kategorier som finns uppräknade i artikel 5:1. Uppräkningen i artikel 5:1 är uttömmande, vilket innebär att frihetsberövanden inte får förekomma i andra situationer än dessa. En närmare redogörelse för artikel 5 i Europakonventionen och Europadomstolens praxis med anledning av artikeln finns i avsnitt 2.5.1.
10.4.15.2 Vårt förslag om särskilda skyddsåtgärder
Som framgått föreslår vi att en gärningsman efter beslut av domstol ska kunna bli föremål för särskilda skyddsåtgärder som syftar till att förhindra att han eller hon på nytt begår nya gärningar av allvarligt slag som riktar sig mot eller innebär fara för liv eller hälsa. En förutsättning för att det ska kunna fattas ett beslut om särskilda skyddsåtgärder ska vara att den otillåtna gärningen eller brottet har begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning, en svår utvecklingsstörning, ett allvarligt demenstillstånd eller en tillfällig sinnesförvirring. Dessutom ska det i straffskalan för det fullbordade brottet inte vara föreskrivet lindrigare straff än fängelse sex månader. Vidare ska det med hänsyn till gärningsmannens psykiska tillstånd, hans eller hennes tidigare begångna gärningar och omständigheterna i övrigt finnas en påtaglig risk för att han eller hon på nytt begår sådana gärningar av allvarligt slag.
Det ska när den enskilde ska undergå de särskilda skyddsåtgärderna inte finnas förutsättningar för sluten psykiatrisk tvångsvård. Finns sådana förutsättningar ska nämligen sluten psykiatrisk tvångsvård först anordnas.
Gärningsmannen ska kunna undergå de särskilda skyddsåtgärderna i sluten form eller i öppen form. I de fall gärningsmannen undergår särskilda skyddsåtgärder i sluten form ska han eller hon med tvång befinna sig i en särskild skyddsenhet.
Särskilda skyddsåtgärder SOU 2012:17
684
Enligt vårt förslag ska beslut om särskilda skyddsåtgärder kunna fattas i två olika fall. Det ena fallet är när allmän domstol genom en dom har fastställt att gärningsmannen har begått en otillåten gärning som inte utgör brott eftersom kravet på tillräknelighet inte är uppfyllt. Och det andra är då någon som har dömts till fängelse eller sluten ungdomsvård ska friges. I den sistnämnda situationen krävs att allmän domstol i den dom, genom vilken gärningsmannen dömdes till fängelse eller sluten ungdomsvård, har beslutat att en prövning av om det finns förutsättningar för att besluta om särskilda skyddsåtgärder ska ske. Beslutet om särskilda skyddsåtgärder ska i det fallet gälla för tiden efter frigivningen från fängelsestraffet eller den slutna ungdomsvården.
Särskilda skyddsåtgärder ska beslutas av allmän förvaltningsdomstol efter ansökan av åklagaren.
10.4.15.3 Särskilda skyddsåtgärder i sluten form är ett frihetsberövande
Enligt vårt förslag ska den som är föremål för särskilda skyddsåtgärder i sluten form placeras i en särskild skyddsenhet och det ska, för att han eller hon ska få vistas utanför enheten, krävas tillstånd av allmän förvaltningsdomstol. Den som är placerad i en särskild skyddsenhet ska även kunna bli föremål för ett antal kontroll- och tvångsåtgärder, se avsnitt 10.4.11. Detta innebär att särskilda skyddsåtgärder i sluten form är att betrakta som ett frihetsberövande.
Allmän förvaltningsdomstol får bevilja den placerade tillstånd att vistas utanför den särskilda skyddsenheten (permission).
Artikel 5:1 i Europakonventionen bygger på principen att varje frihetsberövande måste ha stöd i lag och att det måste falla inom något av de sex fall som finns uppräknade i artikeln. Frågan är då om ett system med särskilda skyddsåtgärder faller inom någon av de kategorier av frihetsberövande som finns uppräknade i artikel 5:1. De kategorier av frihetsberövanden som skulle kunna vara aktuella är de som finns angivna i artikel 5:1 punkterna a och e. Vi tar först upp punkten e.
SOU 2012:17 Särskilda skyddsåtgärder
685
10.4.15.4 Frihetsberövande på grund av psykisk sjukdom (artikel 5:1 punkten e)
Enligt artikel 5:1 punkten e får en person berövas friheten därför att han eller hon är psykiskt sjuk. I detta ligger ett underförstått krav på att ett frihetsberövande måste vara proportionerligt i förhållande till dess syfte, dvs. att den psykiatriska sjukdomen måste vara av sådan art och sådan omfattning att den motiverar ett frihetsberövande.
En förutsättning för att särskilda skyddsåtgärder ska kunna bli aktuella är att den otillåtna gärningen eller brottet har begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning, en svår utvecklingsstörning, ett allvarligt demenstillstånd eller en tillfällig sinnesförvirring. Gärningsmannens psykiska tillstånd är också en omständighet som ska vägas in vid bedömningen av om det finns en påtaglig risk för att han eller hon på nytt begår gärningar av allvarligt slag.
I de fall gärningsmannen lider av en allvarlig psykisk störning eller ett allvarligt demenstillstånd är störningen eller tillståndet i många fall av sådan art och omfattning att risken för att han eller hon på nytt begår sådana gärningar av allvarligt slag påverkas. Ett frihetsberövande i form av särskilda skyddsåtgärder bör i dessa fall kunna ske därför att gärningsmannen är psykiskt sjuk, dvs. med stöd av punkten e i artikel 5:1. Detta bör kunna bli aktuellt också i en del fall då gärningsmannen har begått gärningen under påverkan av en svår utvecklingsstörning. Däremot kan den som har begått en otillåten gärning eller ett brott under påverkan av en tillfällig sinnesförvirring inte komma i fråga för ett frihetsberövande med stöd av artikel 5:1 punkten e, eftersom det tillståndet är en följd av andra orsaker än en psykisk störning eller psykisk sjukdom.
Även om särskilda skyddsåtgärder ska kunna komma i fråga när gärningsmannen är psykiskt sjuk bör man ha i åtanke att syftet med särskilda skyddsåtgärder och ett frihetsberövande i samband med sådana åtgärder är att förhindra att den som har begått en allvarlig otillåten gärning eller ett allvarligt brott som har riktat sig mot liv eller hälsa på nytt begår en gärning av motsvarande slag. Frihetsberövandet motiveras alltså inte av att gärningsmannen är psykiskt sjuk, även om detta i och för sig många gånger är en förutsättning för att åtgärderna ska kunna beslutas. I vårt förslag markeras detta också genom att särskilda skyddsåtgärder ska kunna verkställas först då gärningsmannen inte uppfyller förutsättningarna för sluten psykiatrisk tvångsvård.
Särskilda skyddsåtgärder SOU 2012:17
686
Sammanfattningsvis innebär det sagda att punkten e i artikel 5:1 i konventionen endast ger ett begränsat stöd för att ett system med särskilda skyddsåtgärder är i överensstämmelse med Europakonventionens krav.
10.4.15.5 Frihetsberövande när någon är berövad friheten efter en fällande dom (artikel 5:1, punkten a)
Enligt artikel 5:1 punkten a är ett frihetsberövande tillåtet när någon är lagligen berövad friheten efter fällande dom av behörig domstol.
Ett av de fall då särskilda skyddsåtgärder ska kunna bli aktuellt enligt vårt förslag är då gärningsmannen har begått en otillåten gärning som inte utgör brott eftersom kravet på tillräknelighet inte är uppfyllt. I det fallet har rätten frikänt gärningsmannen eftersom gärningen inte utgjorde något brott. För att särskilda skyddsåtgärder ska kunna komma i fråga i det fallet krävs det dock att rätten har bifallit åklagarens yrkande på så sätt att rätten genom dom har fastställa att gärningsmannen har begått den otillåtna gärning som anges i åtalet.
En dom av detta slag bör betraktas som fällande. Det hänger samman med att åklagaren når framgång med sitt yrkande och att det i domen fastställs att gärningsmannen har begått en otillåten gärning. Det finns därmed ett kausalsamband mellan domen och frihetsberövandet.
Enligt vårt förslag ska särskilda skyddsåtgärder kunna komma i fråga också efter det att den som har dömts till fängelse eller sluten ungdomsvård friges. Det ska då redan i brottmålsdomen till viss del göras en bedömning av om det finns förutsättningar för att ett beslut om särskilda skyddsåtgärder senare ska kunna fattas. Om det finns sådana förutsättningar ska domstolen i sin dom ange att allmän förvaltningsdomstol ska pröva frågan om särskilda skyddsåtgärder inför den dömdes frigivning.
Förslaget innebär i denna del alltså att det för den dömde kan bli aktuellt att som en följd av domen på fängelse eller sluten ungdomsvård bli föremål för särskilda skyddsåtgärder efter frigivningen från fängelsestraffet eller den slutna ungdomsvården. En förutsättning för detta är dock att brottmålsdomstolen i sin dom har beslutat att det ska göras en prövning av om förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder föreligger. Genom denna konstruktion finns det ett kausalt samband mellan domen på fängelse eller sluten
SOU 2012:17 Särskilda skyddsåtgärder
687
ungdomsvård och frihetsberövandet i form av särskilda skyddsåtgärder.
Vår slutsats blir att det system som vi föreslår gott och väl håller sig inom de ramar som dras upp i Europakonventionen för vilka frihetsberövanden som är tillåtna.
689
11 Psykiatrisk tvångsvård i samband med ett annat frihetsberövande
11.1 Nuvarande reglering
I LRV finns särskilda bestämmelser om psykiatrisk tvångsvård (rättspsykiatrisk vård) för den som redan är frihetsberövad i annan ordning. De kategorier av frihetsberövade som omfattas av bestämmelserna är anhållna, häktade, de som är intagna på en enhet för rättspsykiatrisk undersökning, de som är intagna i eller ska förpassas till en kriminalvårdsanstalt samt de som är intagna i eller ska förpassas till ett särskilt ungdomshem till följd av en dom på sluten ungdomsvård enligt 32 kap. 5 § BrB.
Liksom vid psykiatrisk tvångsvård enligt LPT, krävs det i de här fallen att personen i fråga lider av en allvarlig psykisk störning. Innebörden av det begreppet är densamma som i LPT (se avsnitt 7.2). Vidare krävs det, på samma sätt som i LPT, att patienten motsätter sig vården eller att det till följd av hans eller hennes psykiska tillstånd finns grundad anledning att anta att vården inte kan ges med hans eller hennes samtycke.
Enligt LPT krävs det (för att sluten psykiatrisk tvångsvård ska bli aktuellt) att patienten på grund av sitt psykiska tillstånd och sina personliga förhållanden i övrigt har ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård, som inte kan tillgodoses på annat sätt än genom att patienten är intagen på en sjukvårdsinrättning för kvalificerad psykiatrisk dygnetruntvård. Är patienten redan frihetsberövad krävs inte ett lika uttalat behov av psykiatrisk vård för att vård ska få äga rum. Det är tillräckligt att patienten med hänsyn till sitt psykiska tillstånd och sina personliga förhållanden i övrigt har behov av psykiatrisk vård, som kan tillgodoses genom att han eller hon är intagen på en sjukvårdsinrättning.
Psykiatrisk tvångsvård i samband med ett annat frihetsberövande SOU 2012:17
690
Vid införandet av LPT och LRV motiverades dessa skillnader med att kriterierna för tvångsvård för den som redan är frihetsberövad skulle vara i linje med förutsättningarna för att ge en person rättspsykiatrisk vård som brottspåföljd. Det ansågs att kravet på patientens vårdbehov och hur detta ska tillgodoses kunde sättas lägre än vid tvångsvård enligt LPT, eftersom patienten redan är frihetsberövad i annan ordning. (prop. 1990/91:58, s. 212 f.)
11.2 De allmänna kriterierna för intagning ska ändras
Vi föreslår i avsnitt 7.2 att de allmänna kriterierna för intagning för psykiatrisk tvångsvård till viss del ska ändras. Enligt förslaget ska det dock även framöver ställas krav på att patienten lider av en allvarlig psykisk störning. En förutsättning för tvångsvård ska också, på samma sätt som i dag, vara att patienten motsätter sig nödvändig psykiatrisk vård eller att det till följd av patientens psykiska tillstånd finns grundad anledning att anta att vården inte kan ges med hans eller hennes samtycke.
Däremot föreslår vi att det inte längre ska krävas att patienten har ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård som inte kan tillgodoses på något annat sätt än genom att patienten är intagen på en sjukvårdsinrättning för kvalificerad psykiatrisk dygnetruntvård, det s.k. oundgänglighetsrekvisitet. I stället för det rekvisitet ska det krävas att patienten till följd av sin allvarliga psykiska störning har ett påtagligt behov av psykiatrisk vård. Enligt förslaget föreligger ett påtagligt behov av psykiatrisk vård om det är sannolikt att patienten kan få sin psykiska funktionsförmåga avsevärt förbättrad genom att vård kommer till stånd eller avsevärt försämrad om vård uteblir eller om det är sannolikt att han eller hon utgör en påtaglig fara för sitt eget eller andras liv eller hälsa. Vi föreslår dessutom att tvångsvård ska få ges endast om frivillig psykiatrisk vård har prövats utan framgång eller om det är uppenbart utsiktslöst att pröva sådan vård. Som ytterligare förutsättning för att tvångsvård ska få ges ska gälla att patienten motsätter sig nödvändig psykiatrisk vård, alternativt att det till följd av patientens psykiska tillstånd finns grundad anledning att anta att vården inte kan ges med hans eller hennes samtycke.
SOU 2012:17 Psykiatrisk tvångsvård i samband med ett annat frihetsberövande
691
11.3 Våra överväganden och förslag
Vårt förslag: Det ska inte längre finnas särskilda kriterier för in-
tagning för psykiatrisk tvångsvård för den som redan är frihetsberövad i annan ordning. I stället ska de bestämmelser som gäller vid intagning och prövning av förutsättningarna för psykiatrisk tvångsvård gälla även i dessa fall.
Vår bedömning: Rättspsykiatrisk vård ska inte längre vara benäm-
ning på sådan psykiatrisk tvångsvård som ges under verkställighet av påföljder som innefattar frihetsberövande, under anhållnings- eller häktningstid eller under en rättspsykiatrisk undersökning.
Vid införandet av LRV ansåg departementschefen att det fanns skäl att utforma förutsättningarna för den psykiatriska tvångsvården något annorlunda i de fall då personer redan är frihetsberövade jämfört med då de inte är frihetsberövade. Vi delar inte denna åsikt. Enligt vår mening bör det inte ställas upp särskilda (lägre) krav för att psykiatrisk tvångsvård ska kunna bli aktuell i de fall en person redan är frihetsberövad i annan ordning. Vi menar att utgångspunkten i stället bör vara att ”ribban” för att en person ska bli föremål för psykiatrisk tvångsvård ska vara densamma oavsett var personen befinner sig och oavsett om han eller hon är frihetsberövad med anledning av misstanke om brott eller inte. Att ha samma kriterier i samtliga fall leder till att systemet för intagning för tvångsvård blir lättare att överskåda och därmed enklare att tillämpa.
För närvarande benämns den tvångsvård som sker när patienten redan är frihetsberövad i annan ordning rättspsykiatrisk vård. Med anledning av att det genom vårt förslag ska gälla samma kriterier för tvångsvård i dessa som i övriga fall och att samtliga bestämmelser om tvångsvård ska samlas i en lag saknas det anledning att behålla en särskild benämning för vården i dessa fall.
693
12 Vissa straffprocessuella frågor
12.1 Åklagarens åtalsplikt
Vårt förslag: Åklagaren ska vara skyldig att väcka åtal för brott
även om det skulle finnas skäl som talar för att gärningsmannen inte uppfyller kravet på tillräknelighet. Frågan om gärningsmannens tillräknelighet ska som huvudregel avgöras av domstolen först efter det att en rättspsykiatrisk undersökning har gjorts i frågan.
12.1.1 Allmänt om åklagarens åtalsplikt
I 20 kap. 6 § RB regleras åklagarens skyldighet att åtala för brott som hör under allmänt åtal, den s.k. absoluta åtalsplikten. Paragrafen, som fick sin lydelse vid tillkomsten av BrB, anses innebära att det finns en skyldighet att åtala då det finns ”tillräckliga skäl” att utkräva straffansvar av den misstänkte. För detta krävs att åklagaren på objektiva grunder kan förvänta sig en fällande dom.
Kravet på ”tillräckliga skäl” innebär att åklagaren måste ta ställning till om gärningen innefattar ett brott, vilket i sin tur innebär att både rekvisiten för otillåten gärning och för personligt ansvar ska vara uppfyllda. Även sådana omständigheter som kan utesluta eller upphäva straffbarhet måste beaktas, t.ex. att gärningsmannen har handlat i nödvärn eller i nöd. En gärning av någon som inte har uppnått femton års ålder är visserligen enligt BrB ett brott, men ska inte leda till åtal. Inte heller ska ett brott som är preskriberat leda till åtal.
Vid prövningen av om åtal ska väckas måste åklagaren bedöma styrkan av den bevisning som finns för att den misstänkte har begått gärningen. Bevisningen måste vara så stark att åklagaren på
Vissa straffprocessuella frågor SOU 2012:17
694
objektiva grunder ska kunna förvänta sig en fällande dom (se bl.a. NJA II 1943 s. 258 ff. och Fitger, Rättegångsbalken, s. 20:12 ff.).
Även om man talar om en absolut åtalsplikt finns det vissa inskränkningar. Enligt bestämmelsen i 20 kap. 6 § RB gäller åtalsplikten endast om ”ej annat är stadgat”. Exempel på undantag är de fall då brottsligheten kan beivras genom strafföreläggande eller genom föreläggande av ordningsbot, se 48 kap. RB och 15 § LUL.
Det kan också vara uppställt särskilda villkor för åtal. I vissa fall finns det ett krav på angivelse till åtal av målsäganden. Det kan vidare vara föreskrivet att en särskild åtalsprövning ska göras som kan innebära att åtal inte får väckas om inte åtal är ”påkallat ur allmän synpunkt” eller ”av särskilda skäl påkallat ur allmän synpunkt”. Reglerna om särskild åtalsprövning finns intagna vid respektive straffbestämmelse i BrB eller inom specialstraffrätten.
Ett annat undantag från åtalsplikten gäller det fall då det finns förutsättningar för åtalsunderlåtelse, se avsnitt 12.3.
12.1.2 Åtalsplikten vid en tillräknelighetsreglering
För att åklagaren ska vara skyldig att väcka åtal krävs det naturligtvis att han eller hon bedömer att gärningen utgör ett brott. Vid införandet av en tillräknelighetsreglering kommer det, utöver de brottsförutsättningar som finns i dag (se avsnitt 9.5.4.5), också att krävas att gärningsmannen uppfyller kravet på tillräknelighet. Med nuvarande utformning av den s.k. absoluta åtalsplikten i 20 kap. 6 § RB skulle detta innebära att åklagaren vid sin bedömning i åtalsfrågan också ska ta ställning till om den misstänkte uppfyller kravet på tillräknelighet.
I de allra flesta fallen kommer frågan om tillräknelighet dock inte att komma upp till bedömning över huvud taget, eftersom det inte finns några omständigheter som talar för att gärningsmannen skulle ha saknat förmåga att förstå gärningens innebörd i den situation i vilken han eller hon befann sig eller att han eller hon skulle ha saknat förmåga att anpassa sig efter en sådan förståelse. Det kommer alltså att råda en stark presumtion för att den som har begått en gärning uppfyller kravet på tillräknelighet.
I vissa fall kan det emellertid finnas omständigheter i utredningen som tyder på att gärningsmannen (vid gärningen) inte uppfyllde kravet på tillräknelighet. Det kan t.ex. röra sig om fall då gärningsmannen vid gärningen har betett sig på ett mycket förvirrat
SOU 2012:17 Vissa straffprocessuella frågor
695
eller avvikande sätt. Under förundersökningen kan det dock vara mycket svårt att dra några säkra slutsatser i fråga om gärningsmannens tillräknelighet. För att det ska vara möjligt att göra en bedömning i detta avseende krävs det i de allra flesta fall att det finns ett utlåtande över en rättspsykiatrisk undersökning.
Ett beslut om att en rättspsykiatrisk undersökning ska göras har ingripande verkningar mot den misstänkte. Det bör därför, precis som i dag, vara domstolen som fattar beslutet om en sådan undersökning. För att en rättspsykiatrisk undersökning ska få beslutas bör också, i enlighet med vad som är gällande rätt, krävas att den misstänkte har erkänt gärningen eller att övertygande bevisning har lagts fram om att han eller hon har begått den (se avsnitt 13.6).
Det sagda innebär att åklagaren vid prövningen av åtalsfrågan normalt inte har någon möjlighet att bedöma om gärningsmannen var tillräknelig. Vårt förslag är därför att tillräknelighetsfrågan ”frikopplas” från åtalsprövningen och att åklagaren ska vara skyldig att väcka åtal för brott även om det skulle finnas skäl som talar för att gärningsmannen inte uppfyller kravet på tillräknelighet. Detta överensstämmer med vad som gäller i dag, då den fråga som motsvarar tillräknelighetsprövningen sker som en del av påföljdsbestämningen. Självfallet krävs det att åklagaren bedömer att samtliga övriga rekvisit för att en gärning ska utgöra brott är uppfyllda för att åtal ska få väckas. Det är endast i fråga om gärningsmannens tillräknelighet som åklagaren inte behöver ta ställning.
Vi föreslår alltså att åklagaren ska vara skyldig att åtala även om det skulle finnas skäl som talar för att gärningsmannen inte uppfyller kravet på tillräknelighet.
12.2 Förundersökning vid en tillräknelighetsreglering
Vårt förslag: En förundersökning ska inledas även om det finns
skäl som talar för att en gärning inte utgör brott till följd av att gärningsmannen inte uppfyller kravet på tillräknelighet. En sådan gärning ska utredas som om det fanns anledning att anta att ett brott under allmänt åtal har förövats. Det krävs inte någon utredning i fråga om gärningsmannens tillräknelighet för att det ska finnas tillräckliga skäl för åtal i dessa fall.
Vissa straffprocessuella frågor SOU 2012:17
696
12.2.1 Allmänt om förundersökningsplikten
Den s.k. absoluta åtalsplikten är förenad med en korresponderande förundersökningsplikt. Av 23 kap. 1 § första stycket RB framgår att förundersökning ska inledas så snart det på grund av angivelse eller av annat skäl finns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal har förövats. Enligt bestämmelsens andra stycke behöver förundersökning dock inte inledas, om det är uppenbart att brottet inte går att utreda. En förundersökning behöver inte heller genomföras, om det ändå finns tillräckliga skäl för åtal och det gäller ett brott som inte kan antas leda till någon annan påföljd än böter. Inte heller behövs förundersökning om det gäller ett brott inför rätten vid dess sammanträde (45 kap. 2 § första stycket RB) eller något annat fall då åtal får väckas utan stämning (45 kap. 2 § andra stycket RB).
En förundersökning har enligt 23 kap. 2 § RB två huvudsakliga syften. Det ena syftet är att utreda om det föreligger ett brott och vem som i så fall skäligen kan misstänkas för det. I detta ingår att samla tillräckligt material för bedömning av frågan om åtal ska väckas, dvs. att utreda om det finns tillräckliga skäl för åtal. Det andra syftet med förundersökning är att bereda målet så att bevisningen kan läggas fram i ett sammanhang vid huvudförhandlingen.
Vid förundersökningen ska inte bara de omständigheter som talar emot den misstänkte tillvaratas, utan även omständigheter och bevis som är gynnsamma för honom eller henne. Undersökningen bör bedrivas så att inte någon onödigt utsätts för misstanke eller drabbas av kostnader eller olägenheter. Förundersökningen ska utföras så skyndsamt som omständigheterna medger. Den ska läggas ned om det inte längre finns anledning att fullfölja den (23 kap. 4 § RB).
12.2.2 Förundersökningen vid en tillräknelighetsreglering
Vi har i avsnitt 12.1 föreslagit att åklagarens åtalsplikt ska ändras på så sätt att åtal för brott ska väckas även om det skulle finnas skäl som talar för att gärningsmannen inte uppfyller kravet på tillräknelighet. Bakgrunden till förslaget är att vi anser att frågan om gärningsmannens tillräknelighet som huvudregel ska prövas av rätten mot bakgrund av ett utlåtande över en rättspsykiatrisk undersökning som har hämtats in beträffande den tilltalade. För att detta ska
SOU 2012:17 Vissa straffprocessuella frågor
697
bli möjligt krävs det att åklagaren är skyldig att väcka åtal för brott även om det skulle finnas skäl som talar för att gärningsmannen inte uppfyller kravet på tillräknelighet.
Den s.k. absoluta åtalsplikten är förenad med förundersökningsplikten i 23 kap. 1 § RB. Den ändring vi föreslår när det gäller åtalsplikten bör därför också få genomslag när det gäller plikten att inleda en förundersökning. Vi föreslår att det ska finnas en skyldighet att inleda en förundersökning även om det finns skäl som talar för att en gärning inte utgör brott till följd av att gärningsmannen inte uppfyller kravet på tillräknelighet.
Med nuvarande reglering ska en förundersökning läggas ned om det inte längre finns anledning att fullfölja den. En sådan anledning skulle vid införandet av en reglering om tillräknelighet kunna vara att det av utredningen framgår att den misstänkte inte uppfyller kravet på tillräknelighet och att det därför inte föreligger något brott. Eftersom åklagaren enligt vårt förslag ska ha en skyldighet att åtala även i sådana fall ska en förundersökning dock inte kunna läggas ned med hänvisning till att gärningsmannen var otillräknelig. Med hänsyn till att frågan om gärningsmannens tillräknelighet är ”frikopplad” från åtalsprövningen måste motsvarande gälla vid den utredning som sker vid förundersökningen. Man ska alltså vid förundersökningen inte ta ställning till frågan om gärningsmannens tillräknelighet. Vi föreslår att detta ska framgå av lagtexten.
Enligt vårt förslag ska förundersökningen i nu aktuella fall alltså bedrivas på samma sätt som när det finns anledning att anta att ett brott under allmänt åtal har begåtts. Det som i regleringen om förundersökningen sägs om brott ska därför gälla även när det finns omständigheter som talar för att gärningsmannen inte uppfyller kravet på tillräknelighet.
12.3 Åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning
Vårt förslag: Åklagaren ska kunna besluta att underlåta åtal (åtals-
underlåtelse) även i de fall åklagaren är skyldig att väcka åtal trots att det skulle finnas skäl som talar för att gärningsmannen inte uppfyller kravet på tillräknelighet. Ett sådant beslut om åtalsunderlåtelse får meddelas även sedan åtal har väckts, om det kommer fram sådana förhållanden som, om de hade förelegat
Vissa straffprocessuella frågor SOU 2012:17
698
eller varit kända vid tiden för åtalet, skulle ha föranlett åtalsunderlåtelse. Ett beslut om åtalsunderlåtelse efter det att åtal har väckts får inte fattas om den tilltalade motsätter sig det eller om dom redan har fallit. Ett beslut om åtalsunderlåtelse får återkallas, om särskilda omständigheter föranleder det.
12.3.1 Allmänt om åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning
I 20 kap. 7 § RB regleras förutsättningarna för åklagaren att besluta om åtalsunderlåtelse, vilket är ett viktigt undantag från den i 6 § uttryckta principen om s.k. absolut åtalsplikt. Bestämmelsen i 7 § utgår från den allmänna förutsättningen att den misstänkte är skyldig till brottet. Bevisningen ska alltså vara tillräcklig för att åklagaren i och för sig ska kunna förvänta sig en fällande dom. Det torde normalt krävas att det finns ett erkännande.
Bestämmelsen i 20 kap. 7 § RB anger fyra olika situationer då åklagaren får besluta om åtalsunderlåtelse. Den första är om det kan antas att brottet inte skulle föranleda annan påföljd än böter (punkten 1). Enligt punkten 2 i bestämmelsen kan beslut om åtalsunderlåtelse fattas om det kan antas att påföljden skulle bli villkorlig dom och det finns särskilda skäl för åtalsunderlåtelse. Av tredje punkten framgår att åtalsunderlåtelse kan beslutas om den misstänkte har begått ett annat brott och det utöver påföljden för detta brott inte krävs påföljd med anledning av det föreliggande brottet. Åtalsunderlåtelse kan också, enligt punkten 4, komma i fråga om psykiatrisk vård eller insatser enligt LSS kommer till stånd.
En gemensam förutsättning för beslut om åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 § RB är att något väsentligt allmänt eller enskilt intresse inte åsidosätts. Vilka skäl som med hänsyn till rekvisitet ska anses motivera åtalsunderlåtelse måste i första hand bedömas med tanke på den grund för åtalsunderlåtelse som det är fråga om i det enskilda fallet. Det finns dock vissa gemensamma riktlinjer för tillämpningen av rekvisitet (se NJA 1985, s. 13 och s. 20).
När det gäller hänsyn till något väsentligt allmänt intresse bör en vägledande synpunkt vara att åtalsunderlåtelse inte bör få medföra att likartade fall bedöms olika. Intresset av att tilltron till rättsväsendets objektivitet upprätthålls kan alltså göra ett åtal påkallat. Andra skäl som kan tala för åtal kan vara att den misstänkte förut har gjort sig skyldig till brott eller att förverkande av egendom till
SOU 2012:17 Vissa straffprocessuella frågor
699
ett inte obetydligt värde kan komma i fråga. Av stor och ofta avgörande betydelse för frågan, om åtal ska väckas, blir naturligtvis brottets svårhet och omständigheterna i övrigt kring detta. Dock kan allmänpreventiva synpunkter ibland tala för att ett domstolsförfarande kommer till stånd även vid påtagligt lindriga brott. Det kan ibland vara nödvändigt att särskilt markera att en viss brottstyp inte accepteras av samhället, t.ex. om en viss brottslighet har börjat förekomma i besvärande stor omfattning. Det kan i vissa fall också finnas ett stort allmänt intresse av att domstolen får bedöma en viss rättsfråga.
Ett väsentligt enskilt intresse kan tala för att åtalsunderlåtelse inte sker utan att åtal väcks. Det förhållandet att en person har lidit viss skada genom brottet (och eventuellt kan få ersättning för denna) bör alltså i vissa fall leda till att åtal sker. Men det är endast väsentliga målsägandeintressen som bör beaktas. Målsäganden kan vid en del brott som har inneburit en grov kränkning, t.ex. misshandel eller sexualbrott, också ha ett självständigt – inte bara ekonomiskt – intresse av att gärningsmannen fälls till ansvar. Målsägandens egen inställning i åtalsfrågan saknar dock avgörande betydelse. Detta hindrar emellertid inte att åklagaren är lyhörd för målsägandens inställning i t.ex. fall då han eller hon har utsatts för en integritetskränkning.
Enligt fjärde punkten i 20 kap. 7 § RB får, som framgått, åtalsunderlåtelse beslutas om psykiatrisk vård eller insatser enligt LSS kommer till stånd. Det krävs enligt bestämmelsen inte att den misstänkte lider av en psykisk störning, utan det är tillräckligt att vård kommer till stånd. Det grundläggande rekvisitet för åtalsunderlåtelse enligt paragrafen, dvs. att något väsentligt allmänt eller enskilt intresse inte åsidosätts, ska utgöra en spärr mot åtalsunderlåtelse i de fall där den misstänktes psykiska tillstånd inte gör det motiverat att han eller hon undgår rättegång och brottspåföljd (prop. 1990/91:58, s. 483). Frågan om åtalsunderlåtelse torde främst komma upp när den misstänkte redan vid brottets begående är under vård eller vård har kommit till stånd efter brottet. Det är emellertid i och för sig inget som hindrar att åklagaren beslutar om åtalsunderlåtelse när t.ex. öppen psykiatrisk vård har börjat förberedas (se NJA II 1985, s. 19). Det betonas dock i förarbetena att en viss försiktighet bör iakttas när det gäller åtalsunderlåtelse i fall då endast öppen vård kommer till stånd. I allmänhet bör som förutsättning gälla att det klart framgår att öppen vård är det lämpligaste för den misstänktes återanpassning i samhället och att sådan vård är till-
Vissa straffprocessuella frågor SOU 2012:17
700
räcklig med hänsyn till den allmänna laglydnaden. Självfallet måste det också stå klart att den avsedda vården kommer till stånd.
Vid prövningen av om åtalsunderlåtelse ska beslutas ska det också vägas in om ett omhändertagande av den misstänkte blir betryggande från skyddssynpunkt. Att den aspekten ska beaktas följer av kravet på att något väsentligt allmänt eller enskilt intresse inte får åsidosättas. I den mån åklagaren vid denna prövning finner att det inte finns garantier för att skyddsaspekterna blir tillräckligt väl tillgodosedda genom vården, bör åtalsunderlåtelse inte meddelas på den grunden.
När det gäller bagatellförseelser av psykiskt störda personer kan frågan om åtalsunderlåtelse ofta bedömas på samma sätt som när gärningsmannens sinnesbeskaffenhet inte avviker från det normala. Viss hänsyn till själslig abnormitet kan dock ibland tas vid prövning av frågan om åtalsunderlåtelse enligt första eller andra punkten i 20 kap. 7 § RB (prop. 1984/85:3, s. 52).
Omständigheter som talar för att åtal ska väckas i fall enligt fjärde punkten i 20 kap. 7 § RB är att brottet är mycket grovt eller att saken behöver utredas inför domstol. Andra skäl för åtal kan vara att det råder ovisshet om hur gärningen rättsligt bör bedömas, att det finns ett intresse av att en särskild rättsverkan kommer till stånd eller att det finns starka målsägandeintressen (prop. 1984/85:3, s. 37).
Enligt 23 kap. 4 a § första stycket 2 RB får en förundersökning läggas ned om det kan antas att åtal för brottet inte skulle komma att ske till följd av bestämmelserna i 20 kap. 7 § RB om åtalsunderlåtelse eller om särskild åtalsprövning samt något väsentligt allmänt eller enskilt intresse inte åsidosätts genom att förundersökningen läggs ned.
Enligt andra stycket i 20 kap. 7 § RB får åtal underlåtas även i andra fall än de som nämns i första stycket punkten 1–4 om det av särskilda skäl är uppenbart att det inte krävs någon påföljd för att avhålla den misstänkte från vidare brottslighet och att det med hänsyn till omständigheterna inte heller krävs av andra skäl att åtal väcks. Det är endast riksåklagaren, vice riksåklagaren, överåklagare, vice överåklagare, chefsåklagare och vice chefsåklagare som får besluta om åtalsunderlåtelse (eller besluta om återkallelse av sådan åtalsunderlåtelse) i dessa fall, se 10 § åklagarförordningen (2004:1265). Tillämpningen av bestämmelsen ska vara restriktiv. Möjligheten att meddela åtalsunderlåtelse enligt bestämmelsen har ansetts korrespondera med domstolarnas möjligheter enligt 29 kap. 6 § BrB att
SOU 2012:17 Vissa straffprocessuella frågor
701
meddela påföljdseftergift även om det faktiskt förhåller sig så att denna bestämmelse vilar på annan straffrättsteoretisk grund. Vid införandet av möjligheten till åtalsunderlåtelse framhölls att det regelmässigt är domstolen som bör pröva frågan, om påföljd inte ska inträda, när det är fråga om ett brottsligt förfarande av allvarligt art.
Ett beslut om åtalsunderlåtelse får meddelas även sedan åtal har väckts om det kommer fram sådana förhållanden som, om de hade förelegat eller varit kända vid tiden för åtalet, skulle ha föranlett åtalsunderlåtelse. Åtalsunderlåtelse får dock inte beslutas om den tilltalade motsätter sig det eller om dom redan har fallit. Ett beslut om åtalsunderlåtelse får återkallas, om särskilda omständigheter föranleder det (20 kap. 7 a och 7 b §§ RB).
Bestämmelsen om åtalsunderlåtelse i 20 kap. 7 § RB gäller oavsett gärningsmannens ålder. För misstänkta som inte har fyllt 18 år finns det även bestämmelser om åtalsunderlåtelse i 16–22 §§ LUL. Bestämmelserna i LUL ska tillämpas före bestämmelserna i RB, se prop. 1994/95:12 s. 100.
I 46 § LVM, finns en särskild bestämmelse om åtalsprövning för den som har beretts vård med stöd av lagen. Enligt paragrafen ska åklagaren pröva om åtal lämpligen bör ske när någon som har beretts vård enligt LVM är misstänkt för brott, för vilket inte föreskrivs strängare straff än fängelse i ett år och som hör under allmänt åtal. En förutsättning för en sådan åtalsprövning är att brottet har begåtts innan vården påbörjades eller under vårdtiden.
En förundersökning får läggas ned om fortsatt utredning skulle kräva kostnader som inte står i rimligt förhållande till sakens betydelse och det dessutom kan antas att brottet i händelse av lagföring inte skulle leda till någon svårare påföljd än böter (23 kap. 4 a § första stycket 1 RB).
1
Det är också möjligt att lägga ned en
förundersökning om det kan antas att åtal för brottet inte skulle komma att ske till följd av bestämmelser om åtalsunderlåtelse i 20 kap. eller om särskild åtalsprövning samt något väsentligt allmänt eller enskilt intresse inte åsidosätts genom att förundersökningen läggs ned (23 kap. 4 a § första stycket 2 RB). Om det finns förutsättningar för att lägga ned en förundersökning enligt nu nämnda bestämmelser redan innan en sådan har inletts får en åklagare
1 Det finns ett förslag om att en förundersökning enligt 23 kap. 4 a § första stycket 1 RB ska få läggas ned om fortsatt utredning skulle kräva kostnader som inte står i rimligt förhållande till sakens betydelse och det dessutom kan antas att brottets straffvärde inte överstiger fängelse i tre månader, se Lagrådsremiss den 29 september 2011 avseende Ändrade regler om förundersökningsledning och förundersökningsbegränsning.
Vissa straffprocessuella frågor SOU 2012:17
702
besluta att förundersökning inte ska inledas (23 kap. 4 a § andra och tredje stycket).
12.3.2 Åtalsunderlåtelse vid en tillräknelighetsreglering
Åklagarens åtalsplikt ska enligt vårt förslag gälla även om det skulle finnas skäl som talar för att gärningsmannen inte uppfyller kravet på tillräknelighet (men övriga rekvisit för att en gärning ska utgöra brott bedöms vara uppfyllda). Åklagaren ska alltså inte ha någon skyldighet att bedöma gärningsmannens tillräknelighet vid prövningen av om åtal ska väckas.
I en del fall kan de omständigheter som har kommit fram under förundersökningen vara sådana att åklagaren hade beslutat om åtalsunderlåtelse om samtliga brottsförutsättningar hade bedömts föreligga. För att kunna besluta om åtalsunderlåtelse förutsätts det att åklagaren kan utgå ifrån att omständigheterna är sådana att den misstänkte är skyldig till ett brott och att man i och för sig kan förvänta sig en fällande dom. Eftersom man inte kan förvänta sig en fällande dom om det skulle finnas skäl som talar för att gärningsmannen inte uppfyller kravet på tillräknelighet, är det med nuvarande reglering om åtalsunderlåtelse inte möjligt att besluta om åtalsunderlåtelse i dessa situationer. Enligt vår mening bör det dock finnas en möjlighet att underlåta att väcka åtal även i dessa fall.
Förutsättningarna för att underlåta åtal i dessa fall bör utformas på ett sätt som liknar det som nu gäller för ett beslut om åtalsunderlåtelse. Detta innebär till en början att något väsentligt allmänt eller enskilt intresse inte får åsidosättas genom beslutet. En situation då ett beslut om att inte väcka talan bör få fattas är när det kan antas att gärningen inte skulle leda till annan påföljd än böter om den utgjorde ett brott. Ett annat fall är då det kan antas att påföljden skulle bli villkorlig dom och det finns särskilda skäl för att underlåta att väcka talan. Ytterligare ett fall då en talan inte ska behöva väckas är när den misstänkte har begått ett annat brott och det utöver påföljden för detta brott inte krävs påföljd med anledning av det föreliggande brottet. Slutligen ska åklagaren kunna underlåta att väcka talan om psykiatrisk vård eller insatser enligt LSS kommer till stånd.
På samma sätt som vid åtalsunderlåtelse ska det finnas en möjlighet för åklagaren att underlåta att väcka talan även i andra fall, om det av särskilda skäl är uppenbart att det inte krävs någon på-
SOU 2012:17 Vissa straffprocessuella frågor
703
följd för att avhålla den misstänkte från vidare brottslighet och det med hänsyn till omständigheterna inte heller krävs av andra skäl att åtal väcks.
På samma sätt som gäller för beslut om underlåtelse att åtala för brott bör ett beslut om åtalsunderlåtelse i nu aktuella fall få meddelas även sedan åtal har väckts om det kommer fram sådana förhållanden som, om de förelegat eller varit kända vid tiden för åtalet, skulle ha föranlett åtalsunderlåtelse. Åtalsunderlåtelse ska dock inte få beslutas om den tilltalade motsätter sig det eller om dom redan har fallit. Ett beslut om åtalsunderlåtelse ska även få återkallas, om särskilda omständigheter föranleder det (jfr 20 kap. 7 a och 7 b §§ RB).
12.4 Talan i brottmål och brottmålsdomen
Vårt förslag: Ett åtal som väcks trots att det finns skäl som talar
för att gärningsmannen inte uppfyller kravet på tillräknelighet ska handläggas som ett åtal för brott. Åklagaren ska i stämningsansökan ange att det finns skäl som talar för att gärningsmannen inte uppfyller kravet på tillräknelighet. Finner rätten att gärningsmannen inte uppfyller kravet på tillräknelighet ska åtalet ogillas. Rätten ska dessutom genom en dom pröva om den tilltalade har begått en otillåten gärning och om han eller hon uppfyller kravet på tillräknelighet.
12.4.1 Allmänt om talan i brottmål och om brottmålsdomen
En talan i brottmål, ofta benämnd ansvarstalan, skiljer sig i grundläggande hänseenden från en talan i tvistemål, främst genom att en ansvarstalan inte innefattar ett yrkande om att domstolen ska meddela ett bestämt domslut. En ansvarstalan innebär i stället att åklagaren, eller i vissa fall målsäganden, underställer domstolen en viss gärning till straffrättsligt bedömande. Domstolen är inte bunden av ett eventuellt yrkande i påföljdsdelen. Den centrala utgångspunkten för t.ex. frågor om ramarna för brottmålsprocessen och brottmålsdomens rättskraft är i stället den åtalade gärningen sådan den framgår av gärningsbeskrivningen. Gärningsbeskrivningen, som ska framgå av stämningsansökan, kan i viss utsträckning senare under pro-
Vissa straffprocessuella frågor SOU 2012:17
704
cessens gång justeras eller utvidgas enligt bestämmelserna i 45 kap. 5 § RB.
Av 30 kap. 3 § RB framgår att en dom i brottmål inte får avse någon annan gärning än den för vilken en ansvarstalan i behörig ordning har förts. Rätten är dock inte bunden av yrkande beträffande brottets rättsliga beteckning eller tillämpligt lagrum. Bestämmelsen innebär att domstolen alltid måste hålla sig inom gärningsbeskrivningen, både vad gäller rekvisiten för otillåten gärning och rekvisiten för personligt ansvar (tidigare objektiva och subjektiva rekvisit). Man får inte döma över andra gärningsmoment än de som åklagaren (eller målsäganden) har åberopat till stöd för sitt ansvarsyrkande.
Den korresponderande regeln om talan finns i 20 kap. 1 § RB. Där anges endast att en ”fråga om ansvar” (ansvarstalan) inte får tas upp av rätten, om inte åtal har väckts. Ett undantag från denna regel gäller när det är fråga om ansvar för s.k. rättegångsförseelser
2
,
som rätten får ta upp utan åtal. En brottmålsrättegång kräver alltså, som huvudregel, att åtal har väckts. Detta sker genom att åklagaren skriftligen ansöker om stämning. Åtal ska anses väckt när stämningsansökan kom in till rätten, se 45 kap. 1 § första stycket RB.
Någon definition av begreppet åtal finns varken i själva RB eller i motiven till RB. Begreppets innebörd förutsätts med andra ord vara känt. Åtal innebär enligt Processkommissionen ett initiativ till ett straffprocessuellt förfarande varigenom en prövning görs huruvida straff eller någon annan påföljd ska dömas ut (SOU 1926:32, s. 4). Detta initiativ sker genom ett påstående att en person genom att begå en viss konkret gärning har gjort sig skyldig till ett brottsligt förfarande och därför ska dömas till ansvar.
Som tidigare har nämnts innebär emellertid ansvarsyrkandet inte någon begäran om att domstolen ska meddela ett visst domslut, t.ex. döma NN för rån till fängelse. En begäran om att en viss påföljd ska dömas ut är därför inte bindande för rätten. Man kan säga att ansvarsyrkandet vad gäller påföljdsfrågan är abstrakt. Det formella yrkandet innebär endast en begäran att någon påföljd eller annan reaktion ska följa på den påstådda brottsliga gärningen, men det är domstolens sak att utifrån reglerna för påföljdsbestämningen välja den straffrättsliga reaktionen, låt vara att parterna i rättegången vanligen argumenterar också i den delen. Domstolen gör i brottmål
2 Som rättegångsförseelser betraktas förseelser som sägs i 9 kap. 1–3 §§ och 5 § RB.
SOU 2012:17 Vissa straffprocessuella frågor
705
alltså en officialprövning och har en initiativrätt som är särskilt betonad med avseende på påföljdsbestämningen.
12.4.2 Brottmålsprocessen vid en tillräknelighetsreglering
Vi har i avsnitt 12.1 föreslagit att åklagarens åtalsplikt ska ändras på det sättet att han eller hon ska väcka åtal även om det skulle finnas skäl som talar för att gärningsmannen inte uppfyller kravet på tillräknelighet. Detta innebär att åklagaren inte har någon skyldighet att bedöma om gärningsmannen uppfyller kravet på tillräknelighet och att åtal för brott som huvudregel ska väckas även om det finns omständigheter som tyder på att detta krav inte är uppfyllt.
Ett åtal som väcks i ett sådant fall ska handläggas som ett åtal för brott, även om åklagaren har bedömt att det skulle finnas skäl som talar för att gärningsmannen inte uppfyller kravet på tillräknelighet. Detta innebär att åklagaren, trots denna skillnad, i vanlig ordning för en ansvarstalan och underställer domstolen en viss gärning till straffrättsligt bedömande. Åtalet ska väckas genom att åklagaren hos rätten skriftligen ansöker om stämning mot personen i fråga, se 45 kap. 1 § RB. Kravet på vad en stämningsansökan ska innehålla bör också vara detsamma som när åklagaren lämnar in en stämningsansökan i övriga fall, se 45 kap. 4 § RB. Vi bedömer dock att det av stämningsansökan bör framgå att åklagaren har väckt åtal trots att det finns skäl som talar för att gärningsmannen inte uppfyller kravet på tillräknelighet. Vi föreslår därför att det ska göras ett sådant tillägg i 45 kap. 4 § RB.
Ramen för brottmålsprocessen är i vanlig ordning den åtalade gärningen sådan den framgår av gärningsbeskrivningen. Utgångspunkten är att åklagaren genom åtalet påstår att gärningsmannen genom att begå en viss konkret gärning har gjort sig skyldig till ett brottsligt förfarande och därför ska dömas till ansvar. Frågan om gärningsmannens tillräknelighet kan på ett sätt därför sägas vara ”frikopplad” från åtalet. Naturligtvis kommer frågan om tillräknelighet ändå att tas upp i processen, dels genom beskrivningen av omständigheterna kring gärningen, dels genom att det i de flesta fall kommer att yrkas att gärningsmannen ska genomgå en rättspsykiatrisk undersökning i fråga om hans eller hennes tillräknelighet.
I ett brottmål ska rätten bedöma om de rekvisit som krävs för att gärningen ska utgöra en otillåten gärning är uppfyllda. Har den
Vissa straffprocessuella frågor SOU 2012:17
706
misstänkte erkänt gärningen eller finner rätten att övertygande bevisning har lagts fram om att han eller hon har begått en otillåten gärning kan rätten besluta om att hämta in ett utlåtande över en rättspsykiatrisk undersökning i fråga om gärningsmannens tillräknelighet, se avsnitt 13.6.
I en del fall kan frågan om den tilltalades tillräknelighet vid en gärning bli aktuell först efter det att han eller hon har åtalats. Den tilltalade har då åtalats sedan åklagaren har bedömt att gärningen utgör ett brott, dvs. att samtliga brottsförutsättningar föreligger. Även i dessa fall kan rätten naturligtvis besluta om att hämta in ett utlåtande över en rättspsykiatrisk undersökning i fråga om gärningsmannens tillräknelighet (om den misstänkte har erkänt gärningen eller om rätten finner att det har lagts fram övertygande bevisning om att den tilltalade har begått en otillåten gärning).
12.4.3 Brottmålsdomen vid en tillräknelighetsreglering
I brottmålsdomen ska rätten normalt först ta ställning till om de rekvisit som krävs för att gärningen ska utgöra en otillåten gärning är uppfyllda. Finner rätten att det är styrkt att gärningsmannen har begått en otillåten gärning ska rätten bedöma om gärningsmannen uppfyller kravet på tillräknelighet. Om gärningsmannen bedöms vara tillräknelig ska rätten gå vidare och bedöma om de övriga förutsättningarna för personligt ansvar är uppfyllda. Är samtliga rekvisit uppfyllda ska gärningsmannen dömas för ett brott och rätten ska bestämma en påföljd. Brister det i något av de övriga rekvisiten för personligt ansvar, t.ex. i kravet på uppsåt, ska den tilltalade frikännas.
Om rätten kommer fram till att gärningsmannen vid gärningen inte uppfyllde kravet på tillräknelighet brister det i hans eller hennes personliga ansvar och gärningen utgör då inte ett brott. Även i det fallet ska den tilltalade frikännas.
12.4.4 En möjlighet till fastställelsedom i brottmål bör införas
Kravet på tillräknelighet för straffrättsligt ansvar innebär att åtalet ska ogillas om detta krav inte är uppfyllt. Samtidigt föreslår vi (se avsnitt 10.4.2) att allmän förvaltningsdomstol ska kunna besluta om särskilda skyddsåtgärder avseende den som har begått en otillåten
SOU 2012:17 Vissa straffprocessuella frågor
707
gärning som inte utgör brott eftersom kravet på tillräknelighet inte är uppfyllt. Särskilda skyddsåtgärder ska kunna bli aktuella om den otillåtna gärningen har riktat sig mot eller medfört fara för någon annans liv eller hälsa, om det för gärningen inte var föreskrivet lindrigare straff än fängelse i sex månader och om det med hänsyn till gärningsmannens psykiska tillstånd, hans eller hennes tidigare begångna gärningar och omständigheterna i övrigt finns en påtaglig risk för att han eller hon på nytt begår sådana gärningar av allvarligt slag.
För att allmän förvaltningsdomstol ska kunna besluta om särskilda skyddsåtgärder krävs att det har fastställts att den tilltalade har begått en otillåten gärning och att denna inte utgör brott eftersom kravet på tillräknelighet inte är uppfyllt. Dessa frågor bör därför kunna prövas genom en dom av allmän domstol i samband med brottmålsprocessen.
Det saknas för närvarande stöd i lag för en fastställelsetalan i brottmål på detta sätt. Tvärtom anses det inom den rättsvetenskapliga doktrinen att en ansvarstalan som går ut på att endast fastställa vem som har begått gärningen ska avvisas i brist på lagstöd. Det enda tillfälle då en fastställelsetalan är möjlig är då talan förs när någon som är under 15 år har begått brott (bevistalan).
3
Denna något kompromisslösa inställning inom den rättsvetenskapliga doktrinen kan tyckas märklig mot bakgrund av att det efter RB:s ikraftträdande år 1948 och fram till dess BrB trädde i kraft år 1965, på sedvanerättslig grund, men utan klart lagstöd, fanns en form av fastställelsedom gällande psykiskt störda lagöverträdare, nämligen avseende de som blev föremål för straffriförklaring enligt 5 kap. 5 § SL. Dessutom innebär ju en ansvarstalan enligt vad som nyss har sagts inget annat än att domstolen underställs en påstådd brottslig gärning till straffrättsligt bedömande.
Mot bakgrund av inställningen inom doktrinen och de krav på lagstöd som bör iakttas bör dock de föreslagna möjligheterna till fastställelsedom i brottmål regleras i lag.
Vi föreslår i avsnitt 12.1 och 12.4 att åklagaren ska väcka åtal för brott även om det skulle finnas skäl som talar för att gärningsmannen inte uppfyller kravet på tillräknelighet och att talan ska drivas som om det inte fanns några sådana skäl. Detta innebär att rätten kommer att göra en prövning dels av om gärningsmannen har begått en otillåten gärning, dels av om kravet på tillräknelighet
3 Se 38 § LUL.
Vissa straffprocessuella frågor SOU 2012:17
708
är uppfyllt. Vi menar att det är rimligt att rätten alltid meddelar en fastställelsedom i dessa frågor.
12.5 Andra följder av en otillåten gärning
Vår bedömning: Vi avstår från att lämna förslag till lagstiftning
när det gäller frågan, om en gärning som inte utgör brott eftersom gärningsmannen inte uppfyller kravet på tillräknelighet ska kunna jämställas med brott och därmed kunna leda till samma följder som ett brott. Psykansvarskommitténs förslag bör ligga till grund för fortsatta överväganden i den frågan.
Psykansvarskommittén föreslog att en gärning som inte ska medföra ansvar eftersom gärningsmannen inte uppfyller kravet på tillräknelighet (1 kap. 2 a § BrB) eller inte har fyllt femton år (1 kap. 6 § BrB) ska kunna leda till samma följder som ett brott. De följder som avses är skadestånd för kränkning eller ren förmögenhetsskada, brottsskadeersättning, förverkande, utvisning eller annan särskild rättsverkan. Kommittén föreslog att detta skulle ske genom att man genom en ny s.k. trolleribestämmelse i 1 kap. 9 § BrB i tillämpliga delar ska jämställa sådana gärningar med brott. Därutöver föreslog kommittén att det i 1 kap. 8 § BrB (i vilken det regleras vilka följder, förutom påföljd, som ett brott kan leda till) skulle göras ett tillägg som skulle innebära att rättsverkningar av brott i de fall som avses i 1 kap. 2 a § första stycket och 6 § i stället skulle gälla en straffbelagd gärning. Beslut om följder av den otillåtna gärningen skulle enligt förslaget kunna fattas i de fall det genom en fastställelsedom har konstaterats att gärningsmannen har begått en otillåten gärning.
Kommitténs förslag leder till att tillämpningsområdet för de särskilda följderna på grund av brott utvidgas. Förslaget innebär att den som ska frikännas på grund av otillräknelighet eller på grund av att han eller hon var under 15 år vid gärningen ändå ska kunna bli föremål för åtgärder som normalt kräver att ett brott har begåtts.
Vi anser att det närmare bör övervägas om den ordning som Psykansvarskommittén föreslår i denna del är lämplig. Enligt vår mening skulle ett alternativ kunna vara att man i en bestämmelse i 1 kap. BrB upplyser om att det i vissa fall kan bli aktuellt med andra särskilda följder även i de fall en gärning inte utgör brott till följd
SOU 2012:17 Vissa straffprocessuella frågor
709
av att gärningsmannen var otillräknelig eller under 15 år. Vilka följder som skulle kunna bli aktuella i dessa situationer skulle däremot regleras i de olika bestämmelser som finns på respektive område. Vi anser dock att det inte finns anledning för oss att ta ställning till om Psykansvarskommitténs förslag i denna del ska genomföras eller inte eller hur en framtida reglering bör utformas. Vi avstår alltså från att lägga fram något eget förslag i denna fråga.
711
13 Rättspsykiatrisk undersökning
13.1 Nya typer av rättspsykiatriska bedömningar
Vårt förslag: Det ska införas nya former av rättspsykiatriska
bedömningar, vilka ska ske inom ramen för en rättspsykiatrisk undersökning. Bedömningarna ska ta sikte på frågan om gärningsmannens tillräknelighet, förutsättningarna för verkställighet av fängelse i en sluten stödenhet och förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder. Det får avges ett utlåtande för respektive fråga.
Vår bedömning: I en rättspsykiatrisk undersökning bör det som
huvudregel ingå samtliga rättspsykiatriska bedömningar. Även den nya typen av undersökning bör benämnas rättspsykiatrisk undersökning.
13.1.1 Nya typer av rättspsykiatriska bedömningar
Vid en reformering av den straffrättsliga regleringen och vid införandet av en möjlighet att besluta om särskilda skyddsåtgärder kommer det att behövas rättspsykiatriska beslutsunderlag i andra situationer än med nuvarande reglering.
Först och främst kommer allmän domstol att behöva beslutsunderlag för att kunna bedöma om en tilltalad uppfyller kravet på tillräknelighet.
Ett rättspsykiatriskt beslutsunderlag i fråga om förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder kommer att vara nödvändigt för att allmän domstol ska kunna ta ställning till om det finns förutsättningar för att besluta om att gärningsmannen ska omhändertas i avvaktan på att en fastställelsedom ska vinna laga kraft för att allmän förvaltningsdomstol därefter ska kunna pröva frågan om särskilda skyddsåtgärder, se avsnitt 10.4.5. Det kommer också att
Rättspsykiatrisk undersökning SOU 2012:17
712
krävas ett rättspsykiatriskt underlag för att allmän domstol ska kunna bedöma om den som döms till fängelse ska undergå straffet i en sluten stödenhet. Undersökningarna i dessa frågor bör, både av kostnadsskäl och med hänsyn till de ingripande verkningar en undersökning har mot den tilltalade, utföras i ett sammanhang inom ramen för en rättspsykiatrisk undersökning. Det ska dock avges utlåtande i var och en av frågorna.
De frågor som allmän domstol kan behöva ett rättspsykiatriskt beslutsunderlag beträffande har ett sådant samband att ett beslut om rättspsykiatrisk undersökning som huvudregel bör omfatta samtliga dessa frågor. Det bör dock av ett beslut om rättspsykiatrisk undersökning framgå att domstolen begär utlåtanden i alla delar. I de fall frågan om gärningsmannens tillräknelighet är uppe för bedömning ter det sig t.ex. naturligt att också begära ett underlag beträffande förutsättningarna för verkställighet av ett fängelsestraff. En sådan verkställighet kan ju i vissa fall komma i fråga för den som uppfyller kravet på tillräknelighet och ska dömas till fängelse. Också frågan om särskilda skyddsåtgärder har ett samband med frågan om gärningsmannens tillräknelighet på så sätt att sådana åtgärder kan komma i fråga om han eller hon inte uppfyller kravet på tillräknelighet eller om han eller hon har begått ett brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning, en tillfällig sinnesförvirring, en svår utvecklingsstörning eller ett allvarligt demenstillstånd.
I vissa fall bör domstolen dock redan på ett tidigt stadium kunna förutse att det inte kan bli aktuellt med särskilda skyddsåtgärder. Det kan t.ex. vara fallet när misstanken rör en gärning som inte har riktat sig mot eller medfört fara för någon annans liv eller hälsa eller om det för gärningen är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i sex månader. I dessa fall bör den rättspsykiatriska undersökningen inte innefatta frågan om förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder.
I en del fall bör en rättspsykiatrisk undersökning i fråga om gärningsmannens behov av särskilda skyddsåtgärder som har hämtats in av allmän domstol kunna vara underlag även för den slutliga bedömningen av frågan i allmän förvaltningsdomstol. I många fall kan förvaltningsdomstolens bedömning dock komma att ske efter en förhållandevis lång tid, eftersom den som prövningen avser dessförinnan har undergått ett fängelsestraff eller sluten ungdomsvård. Eftersom det är väsentligt att allmän förvaltningsdomstol i de fallen har tillgång till en aktuell bedömning i fråga om förutsätt-
SOU 2012:17 Rättspsykiatrisk undersökning
713
ningarna för särskilda skyddsåtgärder bör det vara möjligt även för allmän förvaltningsdomstol att besluta om en rättspsykiatrisk undersökning i denna fråga. Detta bör kunna ske genom att en helt ny undersökning görs eller genom att det sker en kompletterande undersökning för tiden efter en tidigare gjord undersökning.
13.1.2 Även den nya typen av undersökning bör benämnas rättspsykiatrisk undersökning
Vid ett genomförande av våra förslag kommer påföljden överlämnande till rättspsykiatrisk vård att avskaffas. Enligt vårt förslag ska benämningen rättspsykiatrisk vård inte heller finnas kvar för sådan psykiatrisk tvångsvård som ges under verkställigheten av påföljder som innefattar ett frihetsberövande under anhållnings- eller häktningstid eller vid en rättspsykiatrisk undersökning. Detta skulle kunna tala för att beteckningen rättspsykiatrisk undersökning inte längre skulle vara adekvat.
De olika typer av undersökningar som kommer att behöva genomföras vid en reform på området kommer dock fortfarande att ta sikte på fall då den undersökte är misstänkt för brott, låt vara att han eller hon i vissa fall kommer att frikännas på grund av otillräknelighet. Genom att det på detta sätt finns en stark anknytning till rättspsykiatrin bör en undersökning benämnas rättspsykiatrisk undersökning.
13.2 Undersökning och utlåtande i fråga om gärningsmannens tillräknelighet
Vårt förslag: En undersökning i fråga om gärningsmannens
tillräknelighet får ske i syfte att kunna bedöma om en gärning inte utgör brott på grund av att gärningsmannen inte uppfyllde kravet på tillräknelighet. Av ett utlåtande över en sådan undersökning ska det framgå om
den misstänkte gärningsmannen till följd av en allvarlig psykisk störning, en tillfällig sinnesförvirring, en svår utvecklingsstörning eller ett allvarligt demenstillstånd har saknat förmåga att förstå gärningens innebörd i den situation i vilken han eller hon befann sig eller om han eller hon har saknat
Rättspsykiatrisk undersökning SOU 2012:17
714
förmåga att anpassa sitt handlande efter en sådan förståelse och
om den misstänkte gärningsmannen i anslutning till gärningen själv har vållat sin bristande förmåga genom rus eller på något annat sätt.
Om gärningsmannen inte bedöms ha varit otillräknelig ska det av utlåtandet framgå om han eller hon till följd av en icke självförvållad psykisk störning, sinnesrörelse eller av någon annan orsak har haft nedsatt förmåga att förstå gärningens innebörd i den situation i vilken han eller hon befann sig eller att anpassa sitt handlande efter en sådan förståelse eller att kontrollera sitt handlande.
Det ska av ett utlåtande över en rättspsykiatrisk undersökning i fråga om gärningsmannens tillräknelighet framgå om det finns förutsättningar att ge gärningsmannen psykiatrisk tvångsvård.
I mål där frågan om den tilltalades tillräknelighet blir aktuell behöver domstolen ett rättspsykiatriskt utlåtande när det gäller den tilltalades psykiska tillstånd vid gärningstillfället. Av ett sådant utlåtande ska det framgå om den misstänkte uppfyller de kriterier som anges i bestämmelsen om kravet på tillräknelighet i 1 kap. 2 a § BrB.
Detta innebär att det av utlåtandet ska framgå om gärningsmannen till följd av en allvarlig psykisk störning, en tillfällig sinnesförvirring, en svår utvecklingsstörning eller ett allvarligt demenstillstånd har saknat förmåga att förstå gärningens innebörd i den situation i vilken han eller hon befann sig eller om han eller hon har saknat förmåga att anpassa sitt handlande efter en sådan förståelse. I denna del ska det vid den rättspsykiatriska undersökningen till en början göras en bedömning av om gärningsmannen vid gärningen led av något (eller några) av de s.k. grundtillstånden, dvs. en allvarlig psykisk störning, en tillfällig sinnesförvirring, en svår utvecklingsstörning eller ett allvarligt demenstillstånd. Om detta är fallet ska det bedömas om gärningsmannen till följd av detta (eller dessa) tillstånd har saknat förmåga att förstå gärningens innebörd i den situation i vilken han eller hon befann sig eller om han eller hon har saknat förmåga att anpassa sitt handlande efter en sådan förståelse.
SOU 2012:17 Rättspsykiatrisk undersökning
715
Enligt den föreslagna bestämmelsen om kravet på tillräknelighet ska gärningsmannen inte bli fri från straffrättsligt ansvar i de fall han eller hon själv, genom eget vållande, i anslutning till gärningen har framkallat något av de tillstånd som leder till att gärningen inte utgör brott. För att domstolen ska kunna bedöma denna fråga krävs det att det av det rättspsykiatriska utlåtandet framgår om gärningsmannen i anslutning till gärningen själv har vållat sin bristande förmåga genom rus eller på något annat sätt. Vad undersökningen här närmast får gå ut på är om det finns ett orsakssamband mellan gärningsmannens berusning eller exempelvis det förhållandet, att han eller hon har upphört med en föreskriven medicinering, och otillräkneligheten.
Det är inte bara i de fall gärningsmannen bedöms ha varit otillräknelig som domstolen behöver ett utlåtande rörande den misstänktes psykiska tillstånd vid gärningstillfället. Ett sådant utlåtande kan också behövas för att domstolen ska kunna bedöma om det ska bli aktuellt med strafflindring enligt 29 kap. 3 § första stycket andra punkten BrB. Detta ska enligt vårt förslag (se avsnitt 9.6.2.3) kunna ske om den tilltalade till följd av en icke självförvållad psykisk störning, sinnesrörelse eller av någon annan orsak har haft nedsatt förmåga att förstå gärningens innebörd i den situation i vilken han eller hon befann sig eller att anpassa sitt handlande efter en sådan förståelse eller att kontrollera sitt handlande.
I många fall kommer en gärningsman, som bedöms ha varit otillräknelig och därför inte ska dömas för brott, att ha ett psykiatriskt vårdbehov. Om gärningsmannen uppfyller förutsättningarna för psykiatrisk tvångsvård ska han eller hon kunna bli föremål för sådan vård när den ansvarige läkaren har avgett sitt utlåtande. Utlåtandet ska alltså innehålla ett besked även i denna fråga. Läkaren ska se till att utlåtandet snarast kommer till den sjukvårdsinrättning där frågan om intagning för psykiatrisk tvångsvård ska prövas. Utlåtandet ska i denna del fungera som ett vårdintyg och det ska därför inte krävas att ett särskilt vårdintyg utfärdas innan frågan om intagning för psykiatrisk tvångsvård kan prövas (se vidare avsnitt 9.7.2).
I de fall gärningsmannen inte bedöms ha varit otillräknelig ska han eller hon kunna dömas till ansvar för brott. Om domstolen bestämmer påföljden till fängelse kan det finnas anledning att överväga om den dömde ska undergå fängelsestraffet i en sluten stödenhet. En redogörelse för innehållet i en sådan undersökning finns i avsnitt 13.4.
Rättspsykiatrisk undersökning SOU 2012:17
716
13.3 Undersökning och utlåtande i fråga om förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder
Vårt förslag: En undersökning i fråga om förutsättningarna för
särskilda skyddsåtgärder får ske för att allmän domstol ska kunna bedöma om det finns förutsättningar för att besluta att gärningsmannen ska omhändertas i avvaktan på att en fastställelsedom i brottmål vinner laga kraft eller för att allmän förvaltningsdomstol ska kunna besluta i fråga om särskilda skyddsåtgärder.
Av ett utlåtande i fråga om en sådan undersökning ska det framgå
om det finns en påtaglig risk för att gärningsmannen på nytt begår gärningar av allvarligt slag som riktar sig mot eller medför fara för annans liv eller hälsa och
om gärningsmannen har behov av vård eller omsorg i annan form.
Av ett utlåtande beträffande någon som har dömts till fängelse eller sluten ungdomsvård ska det även framgå om den dömde fortfarande lider av en allvarlig psykisk störning, en svår utvecklingsstörning eller ett allvarligt demenstillstånd och, i så fall, om de särskilda skyddsåtgärderna bör inledas i sluten form eller i öppen form.
Vi har i avsnitt 10.4.5 föreslagit att frågan om särskilda skyddsåtgärder ska prövas av allmän förvaltningsdomstol. För att en sådan prövning ska få ske beträffande den som inte uppfyllde kravet på tillräknelighet krävs det att allmän domstol genom en dom, som har vunnit laga kraft, har fastställt att gärningsmannen har begått en otillåten gärning som inte utgör brott eftersom kravet på tillräknelighet inte är uppfyllt. Efter ett yrkande från åklagaren får allmän domstol i de här fallen också besluta att gärningsmannen ska omhändertas i avvaktan på att brottmålsdomen vinner laga kraft. Ett beslut om omhändertagande får dock inte fattas om det framgår att gärningsmannen inte uppfyller förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder. För att kunna ta ställning i denna fråga behöver allmän domstol ha tillgång till ett underlag i fråga om förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder.
SOU 2012:17 Rättspsykiatrisk undersökning
717
Ett beslut om särskilda skyddsåtgärder för den som ska friges från ett fängelsestraff eller från sluten ungdomsvård får fattas endast om allmän domstol i den dom, genom vilken gärningsmannen dömdes till fängelse eller sluten ungdomsvård, har beslutat att en allmän förvaltningsdomstol inför frigivningen ska pröva om den dömde uppfyller förutsättningarna för sådana åtgärder. Även för att kunna ta ställning i denna fråga behöver allmän domstol ha tillgång till ett rättspsykiatriskt utlåtande i fråga om gärningsmannen uppfyller förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder.
För att det ska kunna bli aktuellt med särskilda skyddsåtgärder krävs att det vid prövningen vid allmän förvaltningsdomstol finns en påtaglig risk för att gärningsmannen eller den dömde på nytt begår gärningar som riktar sig mot eller medför fara för annans liv eller hälsa.
Från det att allmän domstol har förklarat att det finns skäl för allmän förvaltningsdomstol att pröva frågan om särskilda skyddsåtgärder och fram till dess att en sådan prövning kan ske kommer det i vissa fall att ha gått en förhållandevis lång tid. Detta beror på att gärningsmannen, i de fall han eller hon har dömts till fängelse eller sluten ungdomsvård, ska undergå påföljden innan en sådan prövning ska ske. Detta innebär att allmän förvaltningsdomstol, i stället för att använda det underlag som hämtades in av allmän domstol, i många fall kommer att behöva hämta in ett nytt utlåtande i frågan, om det finns en påtaglig risk för att gärningsmannen på nytt begår allvarliga våldsgärningar.
För att den som har bedömts tillräknelig och har dömts till fängelse eller sluten ungdomsvård ska kunna bli föremål för särskilda skyddsåtgärder krävs det, precis som i otillräknelighetsfallen, att brottet har begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning, en svår utvecklingsstörning, ett allvarligt demenstillstånd eller en tillfällig sinnesförvirring. Vid den bedömning i fråga om särskilda skyddsåtgärder som ska göras inför den dömdes frigivning ska det därför också prövas om gärningsmannen fortfarande lider av ett sådant tillstånd. För att en bedömning i denna fråga ska kunna göras behöver allmän förvaltningsdomstol ett aktuellt utlåtande. Eftersom en tillfällig sinnesförvirring är ett tillstånd som är snabbt övergående behövs det dock inte någon undersökning av om detta tillstånd fortfarande föreligger.
Den som har bedömts vara otillräknelig ska alltid inleda de särskilda skyddsåtgärderna i sluten form (se avsnitt 10.4.10). Den som blir föremål för särskilda skyddsåtgärder efter att ha undergått ett
Rättspsykiatrisk undersökning SOU 2012:17
718
fängelsestraff eller sluten ungdomsvård kan inleda dessa antingen i sluten eller i öppen form. För att allmän förvaltningsdomstol ska kunna ta ställning till i vilken form de särskilda skyddsåtgärderna ska inledas i det senare fallet måste ett underlag för en bedömning av den frågan ingå i ett rättspsykiatriskt utlåtande.
13.4 Undersökning och utlåtande i fråga om förutsättningarna för verkställighet av fängelse i en sluten stödenhet
Vårt förslag: En undersökning i fråga om den misstänkte gär-
ningsmannen uppfyller förutsättningarna för verkställighet av ett fängelsestraff i en sluten stödenhet får ske för att allmän domstol ska kunna bedöma om den som döms till fängelse ska undergå fängelsestraffet i en sådan enhet eller för att Kriminalvården ska kunna bedöma om den som är intagen i kriminalvårdsanstalt uppfyller förutsättningarna för sådan verkställighet.
Av ett utlåtande i fråga om en sådan undersökning ska det framgå om gärningsmannen eller den dömde på grund av
en svår utvecklingsstörning,
en svår autismspektrumstörning eller
någon annan stor och varaktig psykisk funktionsnedsättning,
har en så uttalad kognitiv funktionsnedsättning att han eller hon är i särskilt behov av det stöd och den service som kan ges vid en sådan enhet.
Vi föreslår i avsnitt 9.8.1 att allmän domstol i en dom på fängelse ska kunna besluta att den dömde ska undergå fängelsestraffet i en sluten stödenhet. Om det under pågående verkställighet av ett fängelsestraff uppmärksammas att den intagne uppfyller förutsättningar för sådan verkställighet, ska Kriminalvården kunna besluta på motsvarande sätt.
Verkställigheten av ett fängelsestraff ska enligt vårt förslag ske i en sluten stödenhet om den dömde på grund av en svår utvecklingsstörning, en svår autismspektrumstörning eller någon annan stor och varaktig funktionsnedsättning har en så uttalad kognitiv
SOU 2012:17 Rättspsykiatrisk undersökning
719
funktionsnedsättning att han eller hon är i särskilt behov av det stöd och den service som kan ges vid en sådan enhet.
För att kunna ta ställning till om gärningsmannen eller den intagne uppfyller de angivna förutsättningarna behöver domstolen respektive Kriminalvården ett beslutsunderlag. För domstolens del kan frågan om verkställighet i en sluten stödenhet bli aktuell i de fall gärningsmannen döms för brott (och alltså uppfyller kravet på tillräknelighet) och påföljden bestäms till fängelse.
För att domstolen ska ha ett fullgott underlag för sin bedömning bör det vara möjligt att inom ramen för en rättspsykiatrisk undersökning hämta in ett utlåtande i fråga om förutsättningarna för sådan verkställighet. Ett sådant utlåtande ska som huvudregel hämtas in i samband med att det beslutas om rättspsykiatrisk undersökning i fråga om gärningsmannens tillräknelighet och förutsättningar för särskilda skyddsåtgärder. I något enstaka fall bör dock en rättspsykiatrisk undersökning kunna bestå endast av ett utlåtande i fråga om förutsättningarna för verkställighet i en sluten stödenhet.
När frågan om verkställighet i en sluten stödenhet blir aktuell för den som redan undergår ett fängelsestraff krävs det att Kriminalvården beslutar om en rättspsykiatrisk undersökning med utlåtande endast i fråga om förutsättningarna för verkställighet i en sluten stödenhet.
Av ett utlåtande rörande förutsättningarna för verkställighet i en sluten stödenhet bör det framgå av vilken art och grad som den dömdes funktionsnedsättning är samt bedömningar av den dömdes intellektuella funktionsnivå samt av hans eller hennes hjärnskador, kommunikationsförmåga och förmåga till social interaktion.
13.5 Läkarintyg efter en preliminär rättspsykiatrisk undersökning
Vårt förslag: Allmän domstol får i ett brottmål besluta att hämta
in ett läkarintyg efter en preliminär rättspsykiatrisk undersökning i fråga om gärningsmannens tillräknelighet eller i frågan, om han eller hon uppfyller förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder. Av ett läkarintyg avseende gärningsmannens tillräknelighet ska det framgå
om det kan misstänkas att den som undersökningen rör till följd av en allvarlig psykisk störning, en tillfällig sinnesför-
Rättspsykiatrisk undersökning SOU 2012:17
720
virring, en svår utvecklingsstörning eller ett allvarligt demenstillstånd har saknat förmåga att förstå gärningens innebörd i den situation i vilken han eller hon befann sig eller förmåga att anpassa sitt handlande efter en sådan förståelse och
om det kan misstänkas att han eller hon i anslutning till gärningen själv har vållat sin bristande förmåga genom rus eller på något annat sätt.
Om det av en preliminär rättspsykiatrisk undersökning i fråga om tillräknelighet framgår att det inte kan misstänkas att den misstänkte är otillräknelig ska det av läkarintyget framgå, om det kan misstänkas att den misstänkte gärningsmannen till följd av en psykisk störning, en sinnesrörelse eller av någon annan orsak har haft nedsatt förmåga att förstå gärningens innebörd i den situation i vilken han eller hon befann sig eller att anpassa sitt handlande efter en sådan förståelse eller att kontrollera sitt handlande.
Av ett läkarintyg i fråga om förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder ska det framgå, om det kan misstänkas att det finns en påtaglig risk för att den misstänkte gärningsmannen på nytt begår gärningar som riktar sig mot eller medför fara för någon annans liv eller hälsa.
Domstolen får besluta om en preliminär rättspsykiatrisk undersökning i fråga om gärningsmannens tillräknelighet eller i fråga om förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder endast om allmänt åtal har väckts, om den misstänkte har erkänt gärningen eller om det annars finns sannolika skäl för misstanken att han eller hon har begått gärningen.
Enligt nu gällande reglering får rätten, när det finns skäl till det, förordna en läkare att avge läkarintyg om en misstänkt enligt 7 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m., ett s.k. § 7-intyg. Om rätten särskilt anger det i förordnandet, ska intyget omfatta de medicinska förutsättningarna för att överlämna den misstänkte till rättspsykiatrisk vård utan särskild utskrivningsprövning.
Även vid en reformerad straffrättslig reglering och vid införandet av en möjlighet att besluta om särskilda skyddsåtgärder bör det finnas en möjlighet att förordna en läkare att avge ett läkarintyg efter en preliminär rättspsykiatrisk undersökning, motsvarande det
SOU 2012:17 Rättspsykiatrisk undersökning
721
som i dag sker genom ett § 7-intyg. Ett sådant intyg bör kunna hämtas in i fråga om gärningsmannens tillräknelighet och i fråga om förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder.
Vi föreslår därför att ett intyg i fråga om en gärningsmans tillräknelighet ska kunna hämtas in av allmän domstol i ett brottmål. Syftet med en sådan preliminär undersökning kan vara att bedöma behovet av att genomföra en ”stor” rättspsykiatrisk undersökning i fråga om tillräknelighet. Ett läkarintyg bör också kunna användas som underlag för domstolens beslut om påföljd.
Om det av en preliminär rättspsykiatrisk undersökning i fråga om tillräknelighet framgår att det inte kan misstänkas att den misstänkte gärningsmannen var otillräknelig, bör det finnas ett underlag för domstolen att bedöma om bestämmelsen i 29 kap. 3 § första stycket andra punkten BrB är tillämplig. Det bör av läkarintyget framgå om den misstänkte gärningsmannen till följd av en psykisk störning, en sinnesrörelse eller av någon annan orsak har haft nedsatt förmåga att förstå gärningens innebörd i den situation i vilken han eller hon befann sig eller att anpassa sitt handlande efter en sådan förståelse eller att kontrollera sitt handlande.
Vi föreslår i avsnitt 10.4.5 att beslut om särskilda skyddsåtgärder ska fattas av allmän förvaltningsdomstol efter ansökan av åklagare. För att ett sådant beslut ska få fattas ska allmän domstol genom en dom, som har vunnit laga kraft, ha fastställt att gärningsmannen har begått en otillåten gärning som inte utgör brott eftersom kravet på tillräknelighet inte är uppfyllt. Det ska också vara möjligt för allmän domstol att besluta att gärningsmannen ska omhändertas i avvaktan på att domen vinner laga kraft, om det inte framgår att gärningsmannen inte uppfyller förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder. För att allmän domstol ska kunna göra denna bedömning ska det vara möjligt för domstolen att besluta att det inom ramen för en rättspsykiatrisk undersökning ska undersökas om det finns förutsättningar för särskilda skyddsåtgärder, se avsnitt 13.3. Vi föreslår att allmän domstol ska kunna hämta in ett läkarintyg efter en preliminär rättspsykiatrisk undersökning i syfte att kunna avgöra om en sådan ”stor” undersökning ska beslutas.
Beträffande den som ska friges från ett fängelsestraff eller från sluten ungdomsvård får särskilda skyddsåtgärder beslutas av allmän förvaltningsdomstol endast om allmän domstol i en dom, genom vilken gärningsmannen döms till fängelse, har beslutat att en prövning i fråga om särskilda skyddsåtgärder ska ske. Allmän domstol ska i en sådan dom också uttala sig om att brottet har begåtts under
Rättspsykiatrisk undersökning SOU 2012:17
722
påverkan av en allvarlig psykisk störning, en tillfällig sinnesförvirring, en svår utvecklingsstörning eller ett allvarligt demenstillstånd. Även i denna del bör allmän domstol ha en möjlighet att hämta in ett läkarintyg efter en preliminär rättspsykiatrisk undersökning.
När allmän förvaltningsdomstol avgör frågan om särskilda skyddsåtgärder sker detta i ett mål som enbart rör den frågan. Det finns i den situationen ingen anledning att kunna hämta in ett läkarintyg efter en preliminär rättspsykiatrisk undersökning. I stället bör allmän förvaltningsdomstol direkt hämta in en ”stor” rättspsykiatrisk undersökning inför sitt avgörande av frågan. I vissa enstaka fall kommer förvaltningsdomstolen att kunna använda den rättspsykiatriska undersökning som har hämtats in i allmän domstol även i sin bedömning.
Förutsättningarna för allmän domstol att få besluta om en preliminär rättspsykiatrisk undersökning i fråga om tillräknelighet eller i fråga om särskilda skyddsåtgärder bör motsvara de krav som i dag gäller för beslut om en s.k. § 7-undersökning. Detta innebär att ett sådant beslut får fattas om allmänt åtal har väckts, om den misstänkte har erkänt gärningen eller om det annars finns sannolika skäl för misstanken att han eller hon har begått gärningen.
Enligt nuvarande lagstiftning är det domstolen som förordnar den läkare som ska avge läkarintyget. I praktiken går det dock till så att domstolen vänder sig till Rättsmedicinalverket med ett förordnande ”in blanco” varefter verket utser läkaren. Vårt förslag är utformat på detta sätt.
13.6 Beslut om en rättspsykiatrisk undersökning
Vårt förslag: En rättspsykiatrisk undersökning med utlåtande i
fråga om gärningsmannens tillräknelighet eller i fråga om förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder får hämtas in av allmän domstol endast om den misstänkte har erkänt gärningen eller om övertygande bevisning har lagts fram om att han eller hon har begått den.
Allmän förvaltningsdomstol får i mål i fråga om särskilda skyddsåtgärder hämta in en rättspsykiatrisk undersökning med utlåtande i fråga om förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder
SOU 2012:17 Rättspsykiatrisk undersökning
723
om allmän domstol genom en dom, som har vunnit laga kraft, har fastställt att gärningsmannen har begått en otillåten gärning som inte utgör brott eftersom kravet på tillräknelighet inte är uppfyllt eller
om allmän domstol i en dom genom vilken gärningsmannen har dömts till fängelse eller sluten ungdomsvård har beslutat att allmän förvaltningsdomstol ska pröva om gärningsmannen vid frigivning från fängelsestraffet eller den slutna ungdomsvården uppfyller förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder.
En rättspsykiatrisk undersökning med utlåtande i frågan om gärningsmannens tillräknelighet ska ha gjorts i målet innan domstolen beslutar om ansvarsfrihet på grund av att den tilltalade inte uppfyller kravet på tillräknelighet. En sådan undersökning med utlåtande behöver dock inte hämtas in om det underlag som behövs ändå finns tillgängligt för domstolen.
Allmän förvaltningsdomstol får inte besluta om särskilda skyddsåtgärder utan att det har gjorts en rättspsykiatrisk undersökning med utlåtande i frågan, om det finns behov av sådana åtgärder. En sådan undersökning behöver dock inte hämtas in om prövningen avser en förlängning av pågående särskilda skyddsåtgärder och ett yttrande från den myndighet som ansvarar för åtgärderna har hämtats in. En undersökning ska inte heller behöva hämtas in om det framstår som uppenbart obehövligt.
Vid en prövning av en fråga om upphörande av särskilda skyddsåtgärder ska domstolen hämta in ett utlåtande från den myndighet som ansvarar för åtgärderna eller, om det bedöms nödvändigt, en ny rättspsykiatrisk undersökning i fråga om förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder.
Vi föreslår i avsnitt 12.1 att åklagarens åtalsplikt ska ändras på så sätt att åtal för brott ska väckas även om det skulle finnas skäl som talar för att gärningsmannen inte uppfyller kravet på tillräknelighet. Detta innebär att åklagaren vid prövningen av åtalsfrågan inte ska ta ställning till frågan om gärningsmannens tillräknelighet, utan att detta blir en uppgift för domstolen att bedöma. Ett beslut om rättspsykiatrisk undersökning avseende gärningsmannens tillräknelighet torde i många fall kräva att bevisningen i målet har lagts fram och att det därefter kan konstateras att den är övertygande. I en del fall
Rättspsykiatrisk undersökning SOU 2012:17
724
bör dock en rättspsykiatrisk undersökning kunna hämtas in i ett tidigare skede av processen om den misstänkte har erkänt gärningen. När det finns skäl som talar för att den misstänkte inte uppfyller kravet på tillräknelighet bör dock ett erkännande noga värderas innan ett beslut om undersökning fattas på den grunden.
Som huvudregel ska en rättspsykiatrisk undersökning i fråga om tillräknelighet ha gjorts i målet innan domstolen beslutar att en gärning inte utgör brott på grund av att kravet på tillräknelighet inte är uppfyllt. En sådan undersökning ska dock inte behöva göras om det underlag som behövs ändå finns tillgängligt för domstolen. Det kan t.ex. vara så att den misstänkte är föremål för psykiatrisk tvångsvård och att den för vården ansvarige läkaren kan intyga att den misstänkte var tillräknelig. Har en rättspsykiatrisk undersökning i fråga om den misstänktes tillräknelighet nyligen genomförts med avseende på en annan gärning och har man då konstaterat otillräknelighet kan den tillsammans med en preliminär rättspsykiatrisk undersökning som tar sikte på den aktuella gärningen också utgöra tillräckligt beslutsunderlag för domstolen.
I avsnitt 10.4.5 föreslår vi att frågan om särskilda skyddsåtgärder ska prövas av allmän förvaltningsdomstol efter en ansökan av åklagare. En sådan prövning ska få ske om allmän domstol genom en dom, som har vunnit laga kraft, har fastställt att gärningsmannen har begått en otillåten gärning som inte utgör brott eftersom kravet på tillräknelighet inte var uppfyllt. En prövning i fråga om inledande av särskilda skyddsåtgärder får också ske inför frigivningen från ett fängelsestraff eller från sluten ungdomsvård, om allmän domstol i den dom, genom vilken gärningsmannen dömdes till en sådan påföljd, har beslutat att allmän förvaltningsdomstol ska pröva om den dömde uppfyller förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder. I dessa mål krävs det ett underlag för att domstolen ska kunna avgöra om det finns en risk för att personen i fråga på nytt begår allvarliga våldshandlingar. Det ska därför vara möjligt att hämta in en undersökning med utlåtande i den frågan.
Huvudregeln bör vara att allmän förvaltningsdomstol inte ska få besluta om särskilda skyddsåtgärder utan att det har gjorts en undersökning med utlåtande som tar sikte på om det finns förutsättningar för sådana åtgärder. En sådan undersökning ska dock inte behöva hämtas in om domstolens prövning avser en förlängning av pågående särskilda skyddsåtgärder och domstolen har hämtat in ett utlåtande i frågan från den myndighet som ansvarar för åtgärderna. Det kan också finnas vissa fall då det framstår som uppenbart obe-
SOU 2012:17 Rättspsykiatrisk undersökning
725
hövligt att hämta in ett sådant utlåtande. Det kan t.ex. röra sig om en person som har begått ett allvarligt våldsbrott kort tid efter att tidigare beslutade särskilda skyddsåtgärder har upphört.
Vid en prövning i fråga om upphörande av särskilda skyddsåtgärder ska domstolen hämta in ett utlåtande från den myndighet som ansvarar för åtgärden eller, om det bedöms nödvändigt, besluta om en ny rättspsykiatrisk undersökning i fråga förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder.
13.7 Genomförandet av en rättspsykiatrisk undersökning
Vårt förslag: Ett utlåtande ska, i den del av den rättspsykiatriska
undersökningen som avser gärningsmannens tillräknelighet, avges av en läkare vid undersökningsenheten eller av någon annan läkare som huvudmannen för enheten utser. Utlåtanden i de frågor som avser förutsättningarna för verkställighet av ett fängelsestraff i en sluten stödenhet eller förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder ska avges av den myndighet som regeringen bestämmer.
13.7.1 Genomförandet av en rättspsykiatrisk undersökning i den del som avser frågan om tillräknelighet
Vid en undersökning av gärningsmannens tillräknelighet ska det bedömas om något (eller några) av grundtillstånden (allvarlig psykisk störning, en tillfällig sinnesförvirring, en svår utvecklingsstörning eller allvarligt demenstillstånd) föreligger hos gärningsmannen. Vidare ska det bedömas om den undersökte saknade förmåga att förstå gärningens innebörd i den situation i vilken han eller hon befann sig eller att anpassa sitt handlande efter en sådan förståelse. Det ska också bedömas om gärningsmannen i anslutning till gärningen själv har vållat sin bristande förmåga genom rus eller på något annat sätt. Dessa bedömningar bör lämpligen göras av ett utredningsteam.
Av ett utlåtande över en undersökning ska det också framgå om gärningsmannen uppfyller förutsättningarna för psykiatrisk tvångsvård. Om förutsättningarna för sådan vård är uppfyllda ska ut-
Rättspsykiatrisk undersökning SOU 2012:17
726
låtandet snarast komma till en sjukvårdsinrättning för en prövning av frågan om intagning för psykiatrisk tvångsvård (se avsnitt 9.7.2). Ett beslut om intagning för psykiatrisk tvångsvård behöver i det fallet inte föregås av ett vårdintyg. Detta innebär att det rättspsykiatriska utlåtandet i den delen motsvarar ett vårdintyg. När det gäller utfärdande av vårdintyg i övrigt ställs det krav på att detta ska grundas på en särskild personlig läkarundersökning som ska utföras av en legitimerad läkare. Vi menar att det inte finns anledning att frångå det kravet när ett utlåtande i fråga om tillräknelighet innehåller en bedömning som motsvarar ett vårdintyg. Vi föreslår därför att ska vara en läkare som ytterst ansvarar för ett utlåtande rörande en undersökning om tillräknelighet. Eftersom kravet på att ett vårdintyg ska utfärdas av en läkare anges i lag, bör även kravet i denna del vara lagreglerat.
13.7.2 Genomförandet av en rättspsykiatrisk undersökning i de delar som avser förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder eller förutsättningarna för verkställighet i en sluten stödenhet
Vid en undersökning i fråga om särskilda skyddsåtgärder ska det bedömas om det finns en påtaglig risk för att gärningsmannen på nytt begår gärningar av allvarligt slag. Även en sådan bedömning bör göras av ett utredningsteam. Teamet bör vid sin bedömning också beakta riskfaktorer som inte är av strikt medicinsk eller psykiatrisk karaktär. Även en undersökning i fråga om förutsättningarna för verkställighet i en sluten stödenhet bör lämpligen göras av ett utredningsteam.
Vid en undersökning i fråga om förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder eller för verkställighet i en sluten stödenhet ska det inte bedömas om gärningsmannen uppfyller förutsättningarna för psykiatrisk tvångsvård. Det finns därför inte anledning att ställa krav på att ett utlåtande i de fallen ska avges av en läkare. Även de andra yrkesgrupper som ska ingå i sådana utredningsteam bör i många fall kunna vara väl kvalificerade att avge ett utlåtande i fråga om förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder eller för verkställighet i en sluten stödenhet. Vi föreslår därför att utlåtandena som sådana ska avges av Rättsmedicinalverket och att verket genom föreskrifter ska kunna ange vilka krav på kompetens eller erfarenhet som ska ställas på den som ansvarar för sådana utlåtanden.
SOU 2012:17 Rättspsykiatrisk undersökning
727
13.7.3 Inom vilken tid ska ett utlåtande beträffande en rättspsykiatrisk undersökning ges in?
Vårt förslag: En undersökning ska genomföras med största möj-
liga skyndsamhet. Den ska anpassas efter det syfte med undersökningen som domstolen eller Kriminalvården har angett och efter övriga omständigheter i det enskilda fallet. Ett utlåtande beträffande en rättspsykiatrisk undersökning ska utan dröjsmål ges in till domstolen eller till Kriminalvården sedan undersökningsarbetet har avslutats. Utlåtandet ska ges
inom fyra veckor, om undersökningen endast har avsett gärningsmannens tillräknelighet,
inom fyra veckor, om undersökningen efter en begäran av domstol endast har avsett förutsättningarna för verkställighet av fängelse i en sluten stödenhet,
inom fyra veckor, om undersökningen efter en begäran av allmän förvaltningsdomstol har avsett förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder,
inom sex veckor, om undersökningen har avsett frågan om tillräknelighet och frågan om förutsättningar för särskilda skyddsåtgärder,
inom sex veckor, om undersökningen har avsett frågan om tillräknelighet, frågan om förutsättningar för verkställighet i en sluten stödenhet och frågan om förutsättningar för särskilda skyddsåtgärder och
inom sex veckor, om undersökningen efter en begäran av Kriminalvården har avsett frågan om förutsättningar för verkställighet i en sluten stödenhet.
Utredningstiden ska räknas från det att beslutet om undersökning kom in till undersökningsenheten. Domstolen eller Kriminalvården får medge anstånd, om det finns synnerliga skäl.
Enligt 6 § första stycket LRU ska en rättspsykiatrisk undersökning utföras med största möjliga skyndsamhet. Den ska anpassas efter domstolens syfte med undersökningen och övriga omständigheter i det enskilda fallet. Ett utlåtande beträffande undersökningen ska enligt 6 § andra stycket LRU utan dröjsmål ges in till rätten sedan
Rättspsykiatrisk undersökning SOU 2012:17
728
undersökningsarbetet har avslutats. Utlåtandet ska ges in inom fyra veckor, om den misstänkte är häktad, och annars inom sex veckor från det att beslutet om undersökning kom in till undersökningsenheten. Om det finns synnerliga skäl får rätten medge anstånd.
En rättspsykiatrisk undersökning bör, liksom enligt nuvarande ordning, utföras med största möjliga skyndsamhet och när arbetet har avslutats utan dröjsmål ges in till domstolen eller Kriminalvården. Detta är naturligtvis särskilt angeläget då den som undersöks är berövad friheten som häktad eller omhändertagen i avvaktan på en domstolsprövning.
Undersökningen ska anpassas efter det syfte med undersökningen som domstolen eller Kriminalvården har angett och efter övriga omständigheter i det enskilda fallet. Detta innebär att undersökningen ska göras så omfattas och bedrivas så länge som krävs för att domstolen eller Kriminalvården ska få de begärda frågorna besvarade. Hur ingående en undersökning behöver göras är beroende av det enskilda undersökningsfallets beskaffenhet. Har den misstänkte genomgått en rättspsykiatrisk undersökning tidigare, bör det arbete som har lagts ner vid denna så långt det är möjligt användas vid den nya undersökningen. Som vi tidigare har nämnt bör olika typer av undersökningar ske i ett sammanhang.
Även i en ny ordning bör det vara uttryckligen reglerat inom vilken tid ett utlåtande beträffande den rättspsykiatriska undersökningen ska ges in. Eftersom vi föreslår nya typer av undersökningar finns det anledning att se över och närmare ange tidsfrister för de olika fall som kan bli aktuella.
I de fall allmän domstol beslutar om en undersökning i fråga om gärningsmannens tillräknelighet eller i fråga om förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder bör undersökningen kunna vara avslutad inom fyra veckor. Detsamma bör gälla i de fall allmän förvaltningsdomstol har beslutat om en undersökning av förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder.
Har allmän domstol beslutat om undersökningar både i fråga om gärningsmannens tillräknelighet och i fråga om förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder bör de som huvudregel genomföras i ett sammanhang och kunna avslutas inom sex veckor. Om domstolen därutöver har beslutat om en undersökning i fråga om förutsättningarna för verkställighet i en sluten stödenhet ska undersökningen alltså omfatta tre olika frågor. Även dessa frågor bör kunna slutföras inom en period om sex veckor. Denna tidsfrist bör gälla även i de fall Kriminalvården har beslutat om en undersökning
SOU 2012:17 Rättspsykiatrisk undersökning
729
i fråga om förutsättningarna för verkställighet av ett fängelsestraff i en sluten stödenhet.
Undersökningstiden bör räknas från det att beslutet kom in till undersökningsenheten. Det bör dock, på samma sätt som i nuvarande ordning, finnas en möjlighet att meddela anstånd i förhållande till den angivna maximitiden om det finns synnerliga skäl. Vi föreslår att det är domstolen eller Kriminalvården som i respektive fall beslutar om anstånd. Det kan finnas skäl för anstånd när omständigheterna i undersökningsfallet är sådana att det är motiverat med en längre undersökningstid. Detta kan vara fallet om det är en komplicerad undersökning eller om det är svårt att få fram uppgifter om den som undersöks. Det kan också finnas skäl att ge anstånd med hänsyn till arbetsbelastningen inom den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten. För den som är häktad eller omhändertagen i avvaktan på en domstolsprövning bör det bli aktuellt med anstånd endast i undantagsfall.
13.8 Utlämnande av uppgifter från den enskilda hälso- och sjukvården m.m.
Vårt förslag: Den enskilda hälso- och sjukvården eller yrkes-
mässigt bedriven enskild verksamhet som avser insatser enligt SoL eller LSS ska ha en skyldighet att lämna ut uppgifter om en misstänkt i den mån det behövs för en rättspsykiatrisk undersökning, för ett utlåtande över en sådan undersökning, för ett läkarintyg efter en preliminär rättspsykiatrisk undersökning eller för ett yttrande av Socialstyrelsen över en undersökning med utlåtande.
Enligt nuvarande reglering (14 § LRU) ska det från en verksamhet där sekretess gäller enligt 25 kap.1–5 §§ eller 26 kap. 1 §offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) utan hinder av sekretessen lämnas ut sådana uppgifter om en misstänkt som behövs för en rättspsykiatrisk undersökning. Detsamma gäller uppgifter som behövs för ett utlåtande av chefsöverläkaren när det gäller frågan om förutsättningarna för att överlämna den misstänkte till rättspsykiatrisk vård utan särskild utskrivningsprövning i de fall den misstänkte vårdas enligt LPT (4 § andra stycket LRU). Sådana uppgifter ska också lämnas ut om de behövs för ett yttrande av Social-
Rättspsykiatrisk undersökning SOU 2012:17
730
styrelsen över en rättspsykiatrisk undersökning, ett utlåtande av chefsöverläkaren eller ett s.k. § 7-intyg.
Bestämmelserna innebär att det vid den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten är möjligt att få ut uppgifter om en misstänkt från den allmänna hälso- och sjukvården och från socialtjänsten (och därmed jämställd verksamhet). Den sekretessbrytande bestämmelsen i 14 § LRU ger dock ingen skyldighet för hälso- och sjukvård som bedrivs i enskild regi att lämna ut sådana uppgifter, eftersom det för sådan verksamhet i stället gäller bestämmelser om tystnadsplikt i patientsäkerhetslagen (2010:659).
Inte heller finns det någon skyldighet att lämna ut sådana uppgifter för den som är eller har varit verksam inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet som avser insatser enligt SoL eller LSS. Bestämmelser om tystnadsplikt i dessa fall finns i 15 kap. 1 § SoL och 29 § LSS.
Enligt Rättsmedicinalverket förekommer det att underlagen för bedömningarna vid rättspsykiatriska undersökningar blir bristfälliga eller att undersökningstiden kan behöva förlängas eftersom det inte finns någon skyldighet för privata vårdgivare eller de som yrkesmässigt bedriver enskild verksamhet som avser insatser enligt SoL eller LSS, att lämna ut uppgifter till verket. Detta är ett växande problem eftersom de privata verksamheterna blir fler och det blir allt vanligare att de som blir rättspsykiatriskt undersökta har vårdats eller varit föremål för insatser vid privata verksamheter.
Det är av stor av vikt att en rättspsykiatrisk undersökning blir så fullständig som möjligt och att det vid undersökningen finns det underlag som behövs för detta ändamål. Vi föreslår därför att det även från en verksamhet inom den enskilda hälso- och sjukvården eller från en yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet som avser insatser enligt SoL eller LSS, där personalen omfattas av tystnadsplikt, utan hinder av denna ska lämna ut uppgifter om den misstänkte eller den dömde. De uppgifter som skyldigheten omfattar är sådana som behövs för en rättspsykiatrisk undersökning, för ett utlåtande över en sådan undersökning, för ett läkarintyg efter en preliminär rättspsykiatrisk undersökning eller för ett yttrande av Socialstyrelsen över en undersökning med utlåtande. Att hälso- och sjukvårdspersonalen inom den enskilda hälso- och sjukvården och personalen inom en yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet som avser insatser enligt SoL eller LSS har en sådan skyldighet bör särskilt regleras i patientsäkerhetslagen, SoL och LSS.
SOU 2012:17 Rättspsykiatrisk undersökning
731
13.9 Skyldighet att inställa sig för en rättspsykiatrisk undersökning
Vårt förslag: Det ska av den nya regleringen framgå att den som
ska genomgå en rättspsykiatrisk undersökning och som inte är frihetsberövad är skyldig att inställa sig för undersökning på den tid och plats som den som ska avge utlåtandet avseende undersökningen bestämmer.
Enligt 9 § LRU ska en rättspsykiatrisk undersökning av den som inte är häktad äga rum på tid och plats som bestäms av den läkare som ska avge utlåtandet över undersökningen. Undersökningen ska såvitt möjligt bedrivas så att den misstänkte inte hindras i sin förvärvsverksamhet eller utsätts för någon annan olägenhet.
Enligt vår mening bör det tydligt framgå att den som ska bli föremål för en rättspsykiatrisk undersökning och inte är frihetsberövad är skyldig att inställa sig för undersökning på den tid och plats som den som ska avge utlåtandet avseende undersökningen bestämmer. Vi föreslår därför att denna skyldighet ska framgå av den nya lagstiftningen på området.
13.10 Tillsyn över den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten
Vårt förslag: Socialstyrelsen ska utöva tillsyn över efterlevnaden
av bestämmelserna om kontroll- och tvångsåtgärder i samband med en rättspsykiatrisk undersökning. I övrigt ska Socialstyrelsens tillsyn över den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten avse endast de delar av verksamheten som avser hälso- och sjukvård, hälso- och sjukvårdspersonal inom verksamheten och säkerheten vid enheter för rättspsykiatrisk undersökning.
Vår bedömning: Domstolens möjlighet att hämta in ett yttrande
över en rättspsykiatrisk undersökning från Socialstyrelsen (Rättsliga rådet) bör finnas kvar.
Rättspsykiatrisk undersökning SOU 2012:17
732
13.10.1 Nuvarande reglering
Det är enligt nuvarande lagstiftning Socialstyrelsen som utövar tillsyn över efterlevnaden av LRU och de föreskrifter som meddelas med stöd av den lagen, 17 § LRU. Domstolen har möjlighet att hämta in ett yttrande över en rättspsykiatrisk undersökning från Socialstyrelsen, 12 § LRU. Ett sådant yttrande avges av Socialstyrelsens råd för vissa rättsliga, sociala och medicinska frågor (vanligen kallat Rättsliga rådet).
1
Socialstyrelsen är en förvaltningsmyndighet för verksamhet som rör hälso- och sjukvård och annan medicinsk verksamhet, tandvård, hälsoskydd, smittskydd, socialtjänst, stöd och service till vissa funktionshindrade samt frågor om alkohol och missbruksmedel. Av 7 kap. 1 § patientsäkerhetslagen (2010:659) framgår att hälso- och sjukvården och dess personal står under tillsyn av styrelsen. Enligt 7 kap. 7 § samma lag ska Socialstyrelsen också utöva tillsyn över säkerheten vid enheter för rättspsykiatrisk undersökning.
13.10.2 Socialstyrelsen bör även framöver utöva tillsyn över de delar av undersökningsverksamheten som avser hälso- och sjukvård, hälso- och sjukvårdspersonal och säkerheten vid undersökningsenheterna
Inom ramen för den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten görs det undersökningar av personer som är misstänkta eller dömda för brott. Anledningen till att de genomgår undersökningar är att domstolen har begärt det för att få ett rättspsykiatriskt utlåtande för beslut i olika frågor, t.ex. om den misstänkte bör bedömas ha varit tillräknelig eller inte samt om det finns förutsättningar för särskilda skyddsåtgärder. Den enskildes psykiatriska vårdbehov har alltså ingen betydelse för om en undersökning ska genomföras eller inte. Själva undersökningsverksamheten kan därför i stora delar inte anses vara hälso- och sjukvård för vilken Socialstyrelsen ska utöva tillsyn.
Vid en rättspsykiatrisk undersökning ingår det emellertid moment, t.ex. olika typer av provtagningar, som bör betraktas som hälso- och sjukvård. Den rättspsykiatriska undersökningen utförs också till stora delar av personal som är legitimerad hälso- och sjukvårds-
1 Rättsliga rådet fungerar i princip som en från Socialstyrelsen fristående egen myndighet. Rådets kansli är knutet till Socialstyrelsens tillsynsavdelning.
SOU 2012:17 Rättspsykiatrisk undersökning
733
personal. I dessa delar utövar Socialstyrelsen, som vi tidigare har nämnt, tillsyn med stöd av patientsäkerhetslagen. I dessa delar menar vi att Socialstyrelsen även framöver ska utöva tillsyn. Socialstyrelsen bör också även fortsättningsvis utöva tillsyn över säkerheten vid enheter för rättspsykiatrisk undersökning.
Den som genomgår undersökningen kan också ha ett psykiatriskt vårdbehov som behöver tillgodoses under den tid som den rättspsykiatriska undersökningen pågår. Vården ges då inte med stöd av den lagstiftning som reglerar den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten utan enligt hälso- och sjukvårdslagstiftningen, dvs. HSL eller, om det rör sig om tvångsvård, den nya lagen om psykiatrisk tvångsvård. Även i dessa fall utövar Socialstyrelsen tillsyn.
13.10.3 Yttrande från Rättsliga rådet
I dag finns det en möjlighet för domstolen att begära ett yttrande över en rättspsykiatrisk undersökning från Socialstyrelsens rättsliga råd. Detta innebär att det av rådet sker en ny rättspsykiatrisk bedömning i ett specifikt ärende. Rådet är dock inget överprövningsorgan, utan dess yttrande är att betrakta som en ”second opinion”. En sådan möjlighet att begära en ny bedömning är enligt vår mening betydelsefull, särskilt när det gäller kvalificerade rättspsykiatriska bedömningar. Att kunna begära ett sådant yttrande innebär också att det sker en viss kontroll och tillsyn av enskilda ärenden inom den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten. Domstolens möjlighet att hämta in ett sådant yttrande bör därför finnas kvar.
13.10.4 Tillsyn över kontroll- och tvångsåtgärder i samband med en rättspsykiatrisk undersökning
Vi föreslår i avsnitt 17.6.3 att verksamhetschefen ska få besluta om olika kontroll- och tvångsåtgärder för den som genomgår en rättspsykiatrisk undersökning vid en undersökningsenhet. Åtgärderna ska få beslutas för att ordningen och säkerheten vid undersökningsenheten ska kunna upprätthållas. Dessa kontroll- och tvångsåtgärder innebär i ett antal situationer ett påtvingat kroppsligt angrepp gentemot den som genomgår en undersökning. Åtgärderna kommer att kunna vidtas inom utredningsverksamheten med stöd
Rättspsykiatrisk undersökning SOU 2012:17
734
av den nya lagen om rättspsykiatrisk undersökning. Detta innebär att de inte kommer att falla in under den tillsyn som Socialstyrelsen utövar med stöd av patientsäkerhetslagen.
En kontroll av den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten sker av Justitieombudsmännen (JO eller Riksdagens ombudsmän, som de officiellt kallas). JO väljs av riksdagen och har till uppgift att kontrollera att myndigheter och deras tjänstemän följer gällande lagar och andra författningar i sin verksamhet. Ett genomförande av vårt förslag om kontroll- och tvångsåtgärder vid undersökningsenheterna skulle innebära att JO även skulle kontrollera tillämpningen av bestämmelserna om kontroll- och tvångsåtgärder. JO:s kontroll sker dels genom att ombudsmännen prövar och utreder klagomål från enskilda, dels genom att de gör inspektioner hos myndigheter och genomför andra undersökningar på eget initiativ.
Justitiekanslern (JK) är regeringens högste ombudsman, på samma sätt som JO är riksdagens högste ombudsman. I likhet med JO har JK tillsyn över myndigheter och dess tjänstemän. Syftet med tillsynen är att kontrollera att lagar och andra författningar efterlevs. JK:s tillsyn är dock av en mer övergripande karaktär och är främst inriktad på att upptäcka systematiska fel i den offentliga verksamheten. Den granskning som utförs avser i princip aldrig bedömningar i sak. Granskning är i stället främst inriktad på tillämpningen av gällande bestämmelser för hur mål och ärenden ska handläggas. JK bestämmer själv om en anmälan från en enskild ska föranleda några åtgärder.
2
Trots de förhållandevis goda möjligheter som finns för kontroll anser vi att de tvångsåtgärder som kommer att kunna tillgripas vid de rättspsykiatriska undersökningsenheterna kommer att vara så ingripande för den enskilde att tillämpningen av bestämmelserna om dessa bör vara föremål för kontinuerlig tillsyn av en särskilt angiven myndighet.
Socialstyrelsen utövar tillsyn över tillämpningen av de kontroll- och tvångsåtgärder som vidtas inom den psykiatriska tvångsvården. Som vi redogjort för i det föregående föreslår vi att Socialstyrelsen även framöver ska utöva tillsyn över den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten i de delar de utgör hälso- och sjukvård. Vi menar att det därmed är lämpligt att Socialstyrelsen också är den myndighet som utövar tillsyn när det gäller kontroll- och tvångsåtgärder på detta område.
2 Enligt JK:s instruktion ska ett klagomål prövas av JK bara om frågans beskaffenhet ger JK anledning att ta upp saken till prövning.
735
14 Registerfrågor
Vårt förslag: Belastningsregistret ska innehålla uppgifter om
den beträffande vilken det genom en dom har fastställts att han eller hon har begått en otillåten gärning som inte utgör brott eftersom kravet på tillräknelighet inte är uppfyllt och om den för vilken särskilda skyddsåtgärder har beslutats.
Gällande rätt
Våra förslag medför behov av ändringar i det regelverk som styr vad som får registreras i belastningsregistret. Enligt gällande rätt ska belastningsregistret enligt ändamålsbestämmelsen i 2 § lagen (1998:620) om belastningsregister föras bl.a. för att ge information om sådana belastningsuppgifter som behövs i verksamhet hos åklagarmyndigheter för beslut om förundersökning och åtal samt för utfärdande av strafföreläggande, i verksamhet hos allmänna domstolar för straffmätning och val av påföljd samt i verksamhet hos polismyndigheter och andra myndigheter vid sådan lämplighetsprövning, tillståndsprövning eller annan prövning som anges i författning.
Registret får enligt 2 § användas också för att till enskild lämna uppgifter som är av särskild betydelse i dennes verksamhet. Detta innebär att registret ska användas även för informationslämnande om registrerade personer till andra än myndigheter. Enligt 10 § lagen om belastningsregister får detta ske om det behövs för att pröva en fråga om anställning eller uppdrag i en verksamhet som avser vård eller som är av betydelse för förebyggande eller beivrande av brott. Det kan t.ex. röra sig om larminstallationsföretag eller enskilda arbetsgivare inom vårdsektorn som behöver information om personer som ska anställas inom sådan verksamhet, se 21 § förordningen (1999:1134) om belastningsregister.
Registerfrågor SOU 2012:17
736
Innehållet i registret, dvs. vad som får registreras, framgår av 3 § lagen om belastningsregister. Enligt denna ska registret innehålla uppgifter om den som genom dom, beslut, strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot har ålagts påföljd för brott (punkten 1), om den som har ålagts förvandlingsstraff för böter (punkten 2), om den som med tillämpning av 30 kap. 6 § BrB har förklarats fri från påföljd (punkten 3), om den som på grund av åklagares beslut enligt bl.a. 20 kap. 7 § RB inte har åtalats för brott (punkten 4) och om den som har meddelats kontaktförbud enligt lagen (1988:688) om kontaktförbud eller tillträdesförbud enligt lagen (2005:321) om tillträdesförbud vid idrottsarrangemang.
1
Vilka uppgifter som får tas bort ur registret framgår av bestämmelserna om gallring i 16 och 17 §§ lagen om belastningsregister. Enligt 16 § 1 ska en uppgift i registret gallras, om en överrätt genom dom eller beslut har frikänt den registrerade för den åtalade gärningen. Detsamma ska enligt 16 § 2 gälla, om frikännandet sker efter resning. En uppgift ska även gallras om en överrätt har upphävt ett beslut om förvandlingsstraff för böter, om åklagares beslut att meddela åtalsunderlåtelse har återkallats, om kontaktförbud eller tillträdesförbud har upphävts eller om den registrerade har avlidit.
I 17 § finns kompletterande gallringsbestämmelser som medför bl.a. att uppgifter om en dom på överlämnande till rättspsykiatrisk vård och uppgifter om den som har förklarats fri från påföljd gallras tio år efter domen eller beslutet (punkterna 7 och 10).
I den till belastningsregisterlagen knutna förordningen (1999:1134) om belastningsregister finns kompletterande bestämmelser om vilka uppgifter som registret får innehålla. Enligt 2 § 4 ska registret, om förutsättningarna för registrering enligt lagen om belastningsregister är uppfyllda, utöver uppgift om påföljden innehålla uppgifter om att ett brott har begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning som avses i 30 kap. 6 § BrB. I 6 § förordningen föreskrivs beträffande den som av domstol har överlämnats till rättspsykiatrisk vård att registret också ska innehålla uppgifter om intagning i eller utskrivning från en sjukvårdsinrättning samt beslut om öppen rättspsykiatrisk vård.
1 En uppgift om tillträdesförbud enligt 9 a § lagen (2005:321) om tillträdesförbud vid idrottsarrangemang, dvs. ett beslut om tillträdesförbud som gäller tills vidare i avvaktan på att frågan avgörs slutligt, ska dock inte ingå i belastningsregistret.
SOU 2012:17 Registerfrågor
737
Ändringar med anledning av våra förslag
Uppgifter om att det genom dom enligt 30 kap. 3 a § RB har fastställts att den tilltalade har begått den åtalade gärningen bör registreras i registret på samma sätt som det i dag får registreras att den tilltalade har förklarats fri från påföljd. Den sistnämnda möjligheten försvinner till följd av att institutet fri från påföljd utmönstras ur systemet. Detsamma gäller uppgifter om att fängelseförbudet enligt 30 kap. 6 § BrB har tillämpats och uppgifter som har anknytning till påföljden överlämnande till rättspsykiatrisk vård, som vi föreslår ska avskaffas.
Enligt vårt förslag ska särskilda skyddsåtgärder inte vara en del av påföljdssystemet, utan en fristående reaktion som är knuten till den otillåtna gärningen eller brottet. Frågan om särskilda skyddsåtgärder ska efter ansökan av åklagare prövas av allmän förvaltningsdomstol. Beslut om särskilda skyddsåtgärder kan därför inte i första hand anses vara en sådan belastningsuppgift som behövs i verksamhet hos Åklagarmyndigheten för beslut om förundersökning och åtal samt för utfärdande av strafföreläggande och i verksamhet hos allmänna domstolar för straffmätning och val av påföljd. Vi anser dock att en uppgift om att allmän förvaltningsdomstol har beslutat ett en person ska bli föremål för särskilda skyddsåtgärder bör kunna ingå som underlag t.ex. i samband med olika typer av lämplighets- och tillståndsprövningar och vid anställningsförfaranden. Vi föreslår därför att det i belastningsregistret ska finnas uppgifter om den beträffande vilken särskilda skyddsåtgärder har beslutats.
739
15 Barns straffrättsliga ansvar
Vår bedömning: Det finns ett behov av att ändra det nuvarande
påföljdsförbudet i 1 kap. 6 § BrB och omforma bestämmelsen till en ansvarsfrihetsregel. En gärning som någon begår innan han eller hon har fyllt 15 år bör alltså inte utgöra brott. Vi avstår dock ifrån att lämna ett formellt förslag till lagstiftning. Psykansvarskommittén har redan lämnat ett förslag med denna innebörd.
15.1 Den som är under 15 år kan begå brott men inte dömas till påföljd
Enligt gällande rätt kan den som är under 15 år begå brott men däremot inte dömas till påföljd för detta (1 kap. 6 § BrB). Den som är under 15 år omfattas alltså inte av det straffrättsliga reaktionssystemet. Den unge kan i stället bli föremål för andra ingripanden, t.ex. åtgärder enligt bestämmelserna i SoL eller LVU. Den svenska ordningen med ett påföljdsförbud är vid en internationell jämförelse ovanlig. I de flesta andra jämförbara länder anser man nämligen att den som inte har uppnått gällande straffmyndighetsålder inte kan begå brott. Åldern för straffmyndighet kan dock vara lägre än 15 år.
15.2 Psykansvarskommitténs förslag om att ändra påföljdsförbudet till en ansvarsfrihetsregel
Psykansvarskommittén menade att starka systematiska skäl talar för att regeln om barns straffrättsliga ansvar ska vara uppbyggd på samma sätt som en bestämmelse om ett krav på tillräknelighet. Som en konsekvens av att en tillräknelighetsreglering införs, föreslog kommittén därför att påföljdsförbudet i 1 kap. 6 § BrB ska ändras
Barns straffrättsliga ansvar SOU 2012:17
740
till en ansvarsfrihetsregel. En sådan regel innebär att den som begår en gärning innan han eller hon har fyllt 15 år inte ska kunna dömas till straffrättsligt ansvar. Genom att ändra påföljdsförbudet till en ansvarsfrihetsregel kommer man enligt kommittén också ifrån den märkliga ordning som gäller nu, nämligen att ett brott kan föreligga men att det aldrig kan leda till en påföljd. Kommittén föreslog vidare att man genom en s.k. trolleribestämmelse ska jämställa straffbelagda gärningar som har begåtts av barn under 15 år med brott. Genom bestämmelsen ska den som har begått en sådan gärning kunna bli skadeståndsskyldig med anledning av gärningen och särskild rättsverkan ska också kunna komma till stånd. Den s.k. trolleribestämmelsen ska enligt förslaget vara tillämplig även beträffande gärningar som inte ska medföra ansvar eftersom kravet på tillräknelighet inte är uppfyllt. (Psykisk störning, brott och ansvar, SOU 2002:3, s. 339 f.)
15.3 Remissynpunkter på Psykansvarskommitténs förslag
Ett antal remissinstanser har framfört invändningar mot Psykansvarskommitténs förslag i denna del. Det har bl.a. framförts att de faktorer och argument som ligger till grund för övervägandena om barns straffrättsliga ansvar är helt andra än de som åberopas i fråga om tillräknelighet hos vuxna. Lagstiftningen bör därför inte ändras enbart av systematiska skäl, utan det krävs att frågan blir belyst i dess helhet och att det då finns andra övertygande argument som talar för att den nuvarande ordningen gällande barns straffrättsliga ansvar ska ändras.
Enligt remissvaren kan Psykansvarskommitténs förslag medföra att barns möjligheter att komma till tals som brottsoffer försämras, att politiska krav på sänkning av straffmyndighetsåldern kommer att framföras samt att barn i framtiden är sämre förberedda att axla sitt ansvar när de når straffmyndighetsåldern. Det görs vidare gällande att det i vissa fall kan ha ett pedagogiskt värde att kunna tala om för ett barn att det som han eller hon har gjort sig skyldig till är ett brott samt att det finns en risk för att barns åsikter ska tas på ännu mindre allvar än vad som är fallet i dag om de ska klassas i samma grupp som personer som bedöms ha varit otillräkneliga. Det har också ifrågasatts om Sveriges nuvarande reglering av straffrättsligt ansvar för barn är särskilt unik.
SOU 2012:17 Barns straffrättsliga ansvar
741
När det gäller den föreslagna s.k. trolleribestämmelsen har det påpekats att denna teoretiskt sett kan innebära en väldig utvidgning av tillämpningsområdet för ”brott”, eftersom det inte längre krävs uppsåt eller oaktsamhet. Det bör därför närmare utredas om det kan uppkomma oönskade konsekvenser till följd av en sådan bestämmelse.
15.4 Vår bedömning
Åldersgränsen 15 år är fast och beror inte på den enskildes personliga mognad.
Även om ett barn under 15 år inte kan dömas till påföljd för ett brott kan han eller hon enligt nuvarande reglering ändå i formellt hänseende begå ett brott. Det framstår enligt vår mening som tveksamt att någon ska kunna åläggas ett straffrättsligt ansvar innan han eller hon har uppnått en viss personlig mognad. I de flesta fall finns en sådan mognad hos barn när de fyller 15 år och det är också vid den åldern som de omfattas av det straffrättsliga reaktionssystemet.
Enligt vår mening är alltså den egentliga grunden till att barn under 15 år inte ska omfattas av det straffrättsliga systemet att de dessförinnan inte har en sådan mognad att de kan ta ett straffrättsligt ansvar. Det finns därför anledning att ändra nuvarande reglering om ett påföljdsförbud för den som är under 15 år till en ansvarsfrihetsregel. En gärning som någon begår innan han eller hon har fyllt 15 år bör alltså inte utgöra brott. Vi anser alltså att det finns anledning att genomföra Psykansvarskommitténs förslag i denna del. Kommitténs förslag har dock, som framgått, av olika skäl kritiserats av ett antal remissinstanser.
Vi har viss förståelse för de invändningar som har framförts mot förslaget men ser trots det ingen anledning att nu lämna ett annat förslag än det som Psykansvarskommittén lade fram. Det får i stället bli en uppgift för regeringen att, med beaktande av de invändningar som remissinstanserna har gjort, ta ställning till om Psykansvarskommitténs förslag i denna del ska genomföras eller inte.
743
16 Skillnader mellan våra och Psykansvarskommitténs förslag
16.1 Inledning
Vi har i kapitel 9, 10 och 12–15 redogjort för de förslag som tar sikte på psykiskt störda lagöverträdare. Vid utformningen av våra förslag har vi utgått ifrån Psykansvarskommitténs texter i betänkandet Psykisk störning, brott och ansvar (SOU 2002:3) och anpassat och uppdaterat dem utifrån de förändringar som har skett sedan kommittén överlämnade sina förslag år 2001. Vi har i nämnda kapitel också presenterat våra egna överväganden och förslag i de frågor som Psykansvarskommittén behandlade samt i en del närliggande frågor. Våra förslag skiljer sig i vissa delar från Psykansvarskommitténs. De huvudsakliga skillnader som finns mellan förslagen redovisas nedan.
16.2 Kravet på tillräknelighet för straffrättsligt ansvar
16.2.1 Utformningen av kravet på tillräknelighet
Vi föreslår att tillräknelighet ska vara ett krav för att en gärning ska
utgöra brott i stället för, som Psykansvarskommittén föreslog, att
tillräknelighet ska vara ett krav för att en gärning ska medföra an-
svar.
Vi föreslår att kravet på tillräknelighet ska utformas på ett annat sätt än vad Psykansvarskommittén föreslog. Enligt vårt förslag ska en gärning inte utgöra brott om den begås av någon som till följd av något av de fyra grundtillstånden (allvarlig psykisk störning, tillfällig sinnesförvirring, svår utvecklingsstörning eller ett allvarligt demenstillstånd) har saknat förmåga att förstå gärningens innebörd
i den situation i vilken han eller hon befann sig. En gärning ska inte
Skillnader mellan våra och Psykansvarskommitténs förslag SOU 2012:17
744
heller utgöra brott om gärningsmannen har haft en sådan förmåga men till följd av en allvarlig psykisk störning, en tillfällig sinnesförvirring, en svår utvecklingsstörning eller ett allvarligt demenstillstånd har saknat förmåga att anpassa sitt handlande efter den.
Skillnaden gentemot Psykansvarskommitténs förslag är i huvudsak att ordet ”inse” ersätts av ”förstå” (gärningens innebörd) och att det efter ”gärningens innebörd” läggs till ”i den situation i vilken
han eller hon befann sig”. Våra övervägande i denna del finns i
avsnitt 9.5.1. Psykansvarskommitténs överväganden finns i SOU 2002:3, avsnitt 8.4.2.
16.2.2 Undantaget för självförvållade tillstånd
Vi föreslår att undantaget från tillräknelighetsbestämmelsen vid s.k. självförvållade tillstånd ska gälla om gärningsmannen i anslutning till gärningen har vållat sin bristande förmåga genom rus eller på något annat sätt i stället för, som Psykansvarskommittén föreslog, att den bristande förmågan ska ha vållats genom rus eller på något annat liknande sätt. Våra överväganden i denna del finns i avsnitt 9.5.3. Psykansvarskommittén behandlar frågan i SOU 2002:3, s. 249 f. och s. 369 f.
16.3 Påföljder och psykiatrisk vård
Vi föreslår att den läkare som avger ett rättspsykiatriskt utlåtande i fråga om en gärningsmans tillräknelighet ska se till att utlåtandet snarast kommer till den sjukvårdsinrättning där frågan om intagning för psykiatrisk tvångsvård ska prövas om det av utlåtandet framgår att det finns förutsättningar att ge honom eller henne psykiatrisk tvångsvård. Ett beslut om intagning för psykiatrisk tvångsvård behöver i det fallet inte föregås av ett vårdintyg. Våra överväganden i denna del finns i avsnitt 9.7.2.
Enligt Psykansvarskommitténs förslag ska en tillräknelighetsutredning alltid innehålla en bedömning av om det föreligger förutsättningar för vård enligt lagen om rättspsykiatrisk vård, ett s.k. vårdbeslut. Beslutet ska avgöra i vilken form verkställigheten av ett fängelsestraff ska inledas. Är den misstänkte anhållen eller häktad ska den psykiatriska vården inledas omedelbart om vårdbeslutet avser sådan vård. Det krävs då inte att det före ett intagningsbeslut
SOU 2012:17 Skillnader mellan våra och Psykansvarskommitténs förslag
745
har utfärdats ett vårdintyg av en läkare. Psykansvarskommitténs överväganden i denna del finns i SOU 2002:3, avsnitt 11.3.1.
Kommittén föreslog att både den som inte fälls till ansvar eftersom kravet på tillräknelighet inte är uppfyllt och den som döms till fängelse ska få sitt behov av psykiatrisk vård tillgodosett enligt den allmänna vårdlagstiftningen, dvs. HSL eller LPT.
16.4 Psykiatrisk tvångsvård för den som har dömts till fängelse
Vi föreslår att den som döms till fängelse och är föremål för psykiatrisk tvångsvård inte ska få tas in i kriminalvårdsanstalt för verkställighet av straffet. I stället ska domen på fängelse verkställas genom att den dömde genomgår psykiatrisk tvångsvård. Rätten ska i domen på fängelse upplysa om att verkställigheten av fängelsestraffet ska ske genom psykiatrisk tvångsvård så länge den dömde uppfyller förutsättningarna för sådan vård. Våra överväganden i denna del finns i avsnitt 9.7.3.
Kommittén föreslog att psykiskt störda lagöverträdare som döms till fängelse och har behov av psykiatrisk vård ska ges sådan vård under verkställigheten av fängelsestraffet, antingen i frivillig form enligt HSL eller i form av tvångsvård enligt LRV. Kommitténs överväganden i denna del finns i SOU 2002:3, avsnitt 9.3.2.
16.5 Verkställighet av fängelse för vissa lagöverträdare med funktionsnedsättning
16.5.1 Namnet på verkställighetsformen
Vi föreslår att benämningen av den nya verkställighetsformen av fängelse ska vara sluten stödenhet i stället för slutet boende (som Psykansvarskommittén föreslog).
Våra överväganden i denna del finns i avsnitt 9.8.1. Psykansvarskommitténs överväganden finns i SOU 2002:3, avsnitt 9.4.2.
Skillnader mellan våra och Psykansvarskommitténs förslag SOU 2012:17
746
16.5.2 Vilka som ska kunna undergå fängelsestraff i en sluten stödenhet
Enligt vårt förslag ska en verkställighet av fängelse i en sluten stödenhet kunna bli aktuell om den dömde på grund av en svår utvecklingsstörning, en svår autismspektrumstörning eller någon annan stor och varaktig psykisk funktionsnedsättning, har en så uttalad kognitiv funktionsnedsättning att han eller hon är i särskilt behov av det stöd och den service som kan ges vid en sluten stödenhet.
Enligt Psykansvarskommitténs förslag ska personer med utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd samt personer som har drabbats av ett begåvningshandikapp i vuxen ålder kunna undergå ett fängelsestraff i en sluten stödenhet.
Våra överväganden i denna del finns i avsnitt 9.8.1. Psykansvarskommitténs överväganden finns i SOU 2002:3, avsnitt 9.4.3.
16.5.3 Vad ska krävas för att verkställighet i en sluten stödenhet ska bli aktuell?
Enligt vårt förslag ska det krävas att den dömde på grund av något av de tillstånd som anges i avsnitt 16.5.2 har en så uttalad kognitiv funktionsnedsättning att han eller hon är i särskilt behov av det stöd och den service som kan ges vid en sluten stödenhet. Psykansvarskommittén föreslog att det ska krävas att den dömde är i behov av stöd och service som inte kan tillgodoses i en kriminalvårdsanstalt.
Våra överväganden i denna del finns i avsnitt 9.8.1. Psykansvarskommitténs överväganden finns i SOU 2002:3, avsnitt 9.4.3.
16.5.4 Beslut om verkställighet i en sluten stödenhet
Vi föreslår att allmän domstol i domen på fängelse ska besluta att verkställigheten ska inledas i en sluten stödenhet. Kriminalvården ska kunna besluta om sådan verkställighet om det under pågående verkställighet av ett fängelsestraff uppmärksammas att den intagne uppfyller förutsättningarna för den.
Psykansvarskommittén föreslog att kriminalvården ska fatta beslut om sådan verkställighet.
Våra överväganden i denna del finns i avsnitt 9.8.2. Psykansvarskommitténs överväganden finns i SOU 2002:3, avsnitt 9.4.3.
SOU 2012:17 Skillnader mellan våra och Psykansvarskommitténs förslag
747
16.5.5 Undersökning av förutsättningarna för verkställighet av fängelse i en sluten stödenhet
Vi föreslår att inom en rättspsykiatrisk undersökning ska kunna ges utlåtande i fråga om förutsättningarna för verkställighet av ett fängelsestraff i en sluten stödenhet. Kriminalvården ska få inhämta en sådan undersökning i de fall det under pågående verkställighet av ett fängelsestraff uppmärksammas att den intagne kan uppfylla förutsättningarna. Rätten eller Kriminalvården ska inte få besluta att verkställigheten av ett fängelsestraff ska ske i en sluten stödenhet utan att det har gjorts en rättspsykiatrisk undersökning av vilken det framgår att den dömde uppfyller förutsättningarna för sådan verkställighet.
Psykansvarskommittén föreslog att en ansvars- eller samhällsskyddsutredning alltid ska innehålla en bedömning av om förutsättningarna för vård eller omsorg föreligger enligt den av kommittén föreslagna lagen om slutet boende för vissa funktionshindrade lagöverträdare. Om förutsättningarna för vård eller omsorg är uppfyllda enligt den lagen ska den för undersökningen ansvarige läkaren meddela ett vård- eller omsorgsbeslut. När gärningsmannen döms till fängelse avgör det beslutet i vilken form verkställigheten ska inledas.
Våra överväganden i denna del finns i avsnitt 9.8.2. Psykansvarskommitténs överväganden finns i SOU 2002:3, avsnitt 11.3.2.
16.5.6 Ansvaret för verkställigheten av fängelsestraff i en sluten stödenhet
Vi föreslår att Kriminalvården ska ansvara för verkställighet av fängelsestraff i en sluten stödenhet. Psykansvarskommittén föreslog att SiS ska ansvara för sådan verkställighet.
Våra överväganden i denna del finns i avsnitt 9.8.3. Psykansvarskommitténs överväganden finns i SOU 2002:3, avsnitt 9.4.5.
Skillnader mellan våra och Psykansvarskommitténs förslag SOU 2012:17
748
16.6 Särskilda skyddsåtgärder
16.6.1 Behovet av särskilda skyddsåtgärder
Vi föreslår att det i vissa särskilda fall ska finnas en möjlighet att besluta om särskilda skyddsåtgärder för att förhindra att en gärningsman på nytt begår en gärning av allvarligt slag.
Psykansvarskommittén föreslog att intresset av samhällsskydd i särskilda fall ska kunna beaktas som en självständig, kompletterande faktor i samband med påföljdsbestämningen och verkställigheten av straffrättsliga reaktioner. Denna särskilda form av reaktion ska enligt kommitténs förslag införas i det straffrättsliga systemet. Reaktionen ska benämnas samhällsskyddsåtgärder.
Våra överväganden i denna del finns i avsnitt 10.4.1 och 10.4.3. Psykansvarskommitténs överväganden finns i SOU 2002:3, avsnitt 10.5.
16.6.2 I vilka fall ska det kunna bli aktuellt med särskilda skyddsåtgärder?
Vi föreslår att särskilda skyddsåtgärder ska kunna beslutas i två olika situationer. Den ena situationen är då en gärningsman har begått en otillåten gärning som inte utgör brott eftersom kravet på tillräknelighet inte är uppfyllt. Den andra situationen är då en gärningsman ska friges efter att ha undergått ett fängelsestraff på viss tid eller efter att undergått sluten ungdomsvård som han eller hon har dömts till.
I båda situationerna ska det krävas
att gärningen eller brottet har riktat sig mot eller medfört fara för någon annans liv eller hälsa,
att det i straffskalan för det fullbordade brottet inte var föreskrivet lindrigare straff än fängelse sex månader och
att det med hänsyn till gärningsmannens eller den dömdes psykiska tillstånd, hans eller hennes tidigare begångna gärningar och omständigheterna i övrigt finns en påtaglig risk för att han eller hon på nytt begår en gärning som riktar sig mot eller medför fara för någon annans liv eller hälsa och är av allvarligt slag.
SOU 2012:17 Skillnader mellan våra och Psykansvarskommitténs förslag
749
För den som döms till fängelse ska det dessutom krävas att brottet har begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning, en tillfällig sinnesförvirring, en svår utvecklingsstörning eller ett allvarligt demenstillstånd.
Psykansvarskommittén föreslog att samhällsskyddsåtgärder ska kunna beslutas för den som har begått straffbelagda gärningar i två olika situationer. Detta ska kunna ske dels som en åtgärd i samband med gärningar som inte medför ansvar på grund av otillräknelighet, dels som en tidsobestämd påföljd vid synnerligen allvarliga brott.
När det gäller åtgärder i samband med gärningar som inte medför ansvar på grund av otillräknelighet skiljer sig Psykansvarskommitténs förslag från vårt på det viset att det inte krävs någon viss minsta tid för fängelse i straffskalan för den otillåtna gärning som ska ligga till grund för samhällsskyddsåtgärderna.
Psykansvarskommitténs förslag skiljer sig också från vårt genom att en samhällsskyddsåtgärd ska kunna utgöra påföljd i stället för fängelse om den dömde har gjort sig skyldig till ett synnerligen allvarligt brott som har riktat sig mot eller medfört fara för någon annans liv eller hälsa. För att en samhällsskyddsåtgärd ska bli aktuell i det fallet ska det krävas att den dömde tidigare har dömts för ett sådant brott av allvarligt slag och att det aktuella brottet har begåtts under påverkan av en psykisk störning, vilken inte behöver vara allvarlig. Kommittén föreslog inte att det ska finnas någon viss minsta tid för fängelse i straffskalan för det brott som ska ligga till grund för samhällsskyddsåtgärderna.
Våra överväganden i denna del finns i avsnitt 10.4.2. Psykansvarskommitténs överväganden finns i SOU 2002:3, avsnitt 10.6.1.
16.6.3 Särskilda skyddsåtgärder ska inte vara en del av påföljdssystemet
Vi föreslår att särskilda skyddsåtgärder inte ska vara en del av påföljdssystemet, utan en fristående reaktion som är knuten till den otillåtna gärningen eller brottet. Regleringen ska finnas i en särskild lag. Frågan om särskilda skyddsåtgärder ska efter ansökan av åklagare prövas av allmän förvaltningsdomstol. En sådan prövning får ske om allmän domstol genom en dom har fastställt att gärningsmannen har begått en otillåten gärning som inte utgör brott eftersom kravet på tillräknelighet inte är uppfyllt. En prövning i fråga om inledande av särskilda skyddsåtgärder får också ske inför fri-
Skillnader mellan våra och Psykansvarskommitténs förslag SOU 2012:17
750
givningen från ett fängelsestraff eller från sluten ungdomsvård, om allmän domstol i den dom, genom vilken gärningsmannen dömdes till en sådan påföljd, har beslutat att en sådan prövning ska ske. Beslutet om särskilda skyddsåtgärder ska i det fallet gälla för tiden efter frigivningen från fängelsestraffet. Ett beslut om särskilda skyddsåtgärder ska kunna verkställas först när gärningsmannen inte längre är föremål för sluten psykiatrisk tvångsvård. Det är allmän förvaltningsdomstol som beslutar i fråga om förlängning av åtgärderna.
Psykansvarskommittén föreslog att en samhällsskyddsåtgärd ska dömas ut i ett brottmål. Kommittén föreslog att en samhällsskyddsåtgärd ska utgöra en påföljd i stället för fängelse i de fall den tilltalade fälls till ansvar. Bestämmelser om samhällsskyddsåtgärder ska enligt kommitténs förslag finnas i ett särskilt kapitel i BrB och i en särskild verkställighetslag. Både frågan om en samhällsskyddsåtgärd ska dömas ut och frågan om den ska bestå ska enligt förslaget avgöras av allmän domstol i brottmålet.
Våra överväganden i denna del finns i avsnitt 10.4.3. Psykansvarskommitténs överväganden finns i SOU 2002:3, avsnitt 10.6.1 och 10.6.2.
16.6.4 Varaktigheten och upphörandet av särskilda skyddsåtgärder
Vi föreslår att särskilda skyddsåtgärder ska få pågå under högst sex månader efter det att ett beslut om sådana åtgärder har fattats. På ansökan av den myndighet som ansvarar för genomförandet av åtgärderna får allmän förvaltningsdomstol besluta att åtgärderna därefter ska fortsätta under ytterligare sex månader, räknat från den dag domstolen meddelar beslut i frågan. Sådana beslut om fortsatta särskilda skyddsåtgärder får fattas avseende högst sex månader åt gången så länge det finns förutsättningar för sådana åtgärder. Om det inte längre finns förutsättningar för särskilda skyddsåtgärder ska allmän förvaltningsdomstol besluta att de ska upphöra. Åtgärderna får inte upphöra utan att allmän förvaltningsdomstol har prövat frågan och beslutat att de ska upphöra.
Psykansvarskommittén föreslog att en samhällsskyddsåtgärd för den som inte ska dömas till ansvar på grund av att kravet på tillräknelighet inte är uppfyllt inte ska få pågå under längre tid än två år utan att ett beslut om förlängning fattas. Rätten får efter an-
SOU 2012:17 Skillnader mellan våra och Psykansvarskommitténs förslag
751
sökan av åklagare meddela beslut om förlängning utöver denna tid med sex månader i sänder. I de fall rätten beslutar om en samhällsskyddsåtgärd som en påföljd för ett brott ska rätten i domslutet ange den minsta tiden för åtgärden (minimitiden). Minimitiden ska pågå under minst den tid som svarar mot det fängelsestraff som skulle ha dömts ut med tillämpning av 26 och 29 kap. BrB. Samhällsskyddsåtgärden får i det fallet inte upphävas innan två tredjedelar av minimitiden har passerats. Den får pågå som längst till minimitidens slut utan särskilt beslut om förlängning.
Våra överväganden i denna del finns i avsnitt 10.4.5. Psykansvarskommitténs överväganden finns i SOU 2002:3, avsnitt 10.6.1 och 10.6.2.
16.6.5 Genomförande av särskilda skyddsåtgärder
Enligt vårt förslag ska särskilda skyddsåtgärder genomföras i sluten form eller i öppen form. Vid genomförande av särskilda skyddsåtgärder i sluten form ska den som är föremål för åtgärderna placeras i ett särskilt skyddsboende eller, om den som ska undergå åtgärderna är under 18 år, i ett särskilt ungdomshem. Särskilda skyddsåtgärder i öppen form ska förenas med villkor.
Vi föreslår att en gärningsman som är föremål för särskilda skyddsåtgärder efter att ha begått en otillåten gärning som inte utgör brott eftersom han eller hon inte uppfyller kravet på tillräknelighet, alltid inledningsvis ska genomföra åtgärderna i sluten form. Den som ska genomgå särskilda skyddsåtgärder efter frigivning från ett fängelsestraff eller från sluten ungdomsvård kan inleda åtgärderna i sluten form eller i öppen form. Beslut om att särskilda skyddsåtgärder ska övergå i en annan form beslutas av allmän förvaltningsdomstol efter ansökan av den myndighet som ansvarar för genomförandet av åtgärderna eller, om det gäller övergång till öppen form, efter ansökan av den som beslutet om särskilda skyddsåtgärder avser.
Psykansvarskommittén föreslog att verkställigheten av en samhällsskyddsåtgärd ska inledas genom intagning på en sjukvårdsinrättning för rättspsykiatrisk vård, genom intagning på särskild institution för missbruksvård (LVM-hem), genom slutet boende eller genom intagning i kriminalvårdsanstalt. Om den som ska tas in för verkställighet i anstalt är under 18 år, ska verkställigheten i stället ske på ett särskilt ungdomshem. Beslut om verkställigheten ska fattas av respektive verkställighetsmyndighet och verkställig-
Skillnader mellan våra och Psykansvarskommitténs förslag SOU 2012:17
752
heten ska genomföras med stöd av de bestämmelser som gäller på respektive område.
Kommittén föreslog att verkställighet av en samhällsskyddsåtgärd ska kunna ske i mer öppna former som ett led i utslussningen. Sådan verkställighet ska ske med stöd av de bestämmelser som gäller för respektive verkställighetsform.
Våra överväganden i denna del finns i avsnitt 10.4.7–10.4.9. Psykansvarskommitténs överväganden finns i SOU 2002:3, avsnitt 10.6.2.
16.6.6 Kontroll- och tvångsåtgärder
Vi föreslår att det ska vara möjligt att vidta kontroll- och tvångsåtgärder beträffande den som är föremål för särskilda skyddsåtgärder. En beskrivning av vilka dessa åtgärder är och våra närmare överväganden i denna del finns i avsnitt 10.4.11 och 10.4.12.
Enligt Psykansvarskommitténs förslag ska beslut om det närmare verkställighetsinnehållet beslutas av respektive verkställighetsmyndighet och verkställigheten ska genomföras med stöd av de bestämmelser som gäller på respektive område. Detta innebär att KvaL
1
ska vara tillämplig vid verkställighet i anstalt, att LRV ska vara tillämplig beträffande verkställighet i form av rättspsykiatrisk vård, att LVM ska vara tillämplig beträffande verkställighet i LVM-hem, att den av Psykansvarskommittén föreslagna lagen om slutet boende för vissa funktionshindrade lagöverträdare ska vara tillämplig beträffande verkställighet i slutet boende och att lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård ska vara tillämplig beträffande verkställighet i särskilt ungdomshem. Psykansvarskommitténs överväganden finns i SOU 2002:3, avsnitt 10.6.2.
16.6.7 Ansvaret för genomförandet av särskilda skyddsåtgärder
Vi föreslår att den myndighet som regeringen bestämmer ska vara ansvarig för systemet med särskilda skyddsåtgärder och också svarar för genomförandet av åtgärderna. Enligt vår bedömning bör SiS ansvara för genomförandet av särskilda skyddsåtgärder avseende den som undergår dessa i ett särskilt ungdomshem.
1 Lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt är sedan den 1 april 2011 ersatt av fängelselagen (2010:610).
SOU 2012:17 Skillnader mellan våra och Psykansvarskommitténs förslag
753
Psykansvarskommittén föreslår att kriminalvården ansvarar för verkställighet av en samhällsskyddsåtgärd som sker i kriminalvårdsanstalt, Statens institutionsstyrelse svarar för verkställighet som sker i LVM-hem, slutet boende eller på särskilt ungdomshem och att landsting eller annan sjukvårdshuvudman svarar för verkställighet som sker på en vårdinrättning.
Våra överväganden i denna del finns i avsnitt 10.4.14. Psykansvarskommitténs överväganden finns i SOU 2002:3, avsnitt 10.6.2.
16.7 Vissa straffprocessuella frågor
16.7.1 Åklagarens åtalsplikt
Vi föreslår att åklagaren ska vara skyldig att väcka åtal för brott även om det skulle finnas skäl som talar för att gärningsmannen inte uppfyller kravet på tillräknelighet.
Våra överväganden i denna del finns i avsnitt 12.1. Psykansvarskommittén har inte lämnat något förslag i denna del.
16.7.2 Förundersökning vid en tillräknelighetsreglering
Vi föreslår att en förundersökning ska inledas även om det finns skäl som talar för att en gärning inte utgör brott till följd av att gärningsmannen inte uppfyller kravet på tillräknelighet. Våra överväganden i denna del finns i avsnitt 12.2. Psykansvarskommittén har inte lämnat något förslag i denna del.
16.7.3 Åtalsunderlåtelse
Vi föreslår att åklagaren ska kunna besluta att underlåta åtal (åtalsunderlåtelse) även i de fall åklagaren är skyldig att väcka åtal trots att det skulle finnas skäl som talar för att gärningsmannen inte uppfyller kravet på tillräknelighet.
Våra överväganden i denna del finns i avsnitt 12.3. Psykansvarskommittén har inte lämnat något förslag i denna del.
Skillnader mellan våra och Psykansvarskommitténs förslag SOU 2012:17
754
16.7.4 Talan i brottmål och brottmålsdomen
Vi föreslår att ett åtal som väcks trots att det finns skäl som talar för att gärningsmannen inte uppfyller kravet på tillräknelighet ska handläggas som ett åtal för brott. Åklagaren ska i stämningsansökan uppge att det finns skäl som talar för att gärningsmannen inte uppfyller kravet på tillräknelighet. Finner rätten att gärningsmannen inte uppfyller kravet på tillräknelighet ska åtalet ogillas. Rätten ska dessutom genom en dom pröva om den tilltalade har begått en otillåten gärning och om han eller hon uppfyller kravet på tillräknelighet.
Våra överväganden i denna del finns i avsnitt 12.4. Psykansvarskommittén har inte lämnat något förslag i denna del.
16.8 Rättspsykiatriska undersökningar
16.8.1 Rättspsykiatrisk undersökning och utlåtande i fråga om gärningsmannens tillräknelighet
Vi föreslår att allmän domstol ska få hämta in ett rättspsykiatriskt utlåtande i fråga om gärningsmannens tillräknelighet i syfte att kunna bedöma om en gärning inte utgör brott på grund av att gärningsmannen inte uppfyller kravet på tillräknelighet. Av utlåtandet ska det framgå om gärningsmannen till följd av en allvarlig psykisk störning, en tillfällig sinnesförvirring, en svår utvecklingsstörning eller ett allvarligt demenstillstånd har saknat förmåga att förstå gärningens innebörd i den situation i vilken han eller hon befann sig eller att anpassa sitt handlande efter en sådan förståelse.
Det ska av utlåtandet också framgå om gärningsmannen i anslutning till gärningen själv har vållat sin bristande förmåga genom rus eller på något annat sätt. Om gärningsmannen inte bedöms vara otillräknelig ska det av utlåtandet framgå om han eller hon till följd av en psykisk störning, en sinnesrörelse eller av någon annan orsak har haft nedsatt förmåga att förstå gärningens innebörd i den situation i vilken han eller hon befann sig eller att anpassa sitt handlande efter en sådan förståelse eller att kontrollera sitt handlande.
Det ska av ett utlåtande i fråga om gärningsmannens tillräknelighet också framgå om det finns förutsättningar att ge gärningsmannen psykiatrisk tvångsvård.
Psykansvarskommittén har lämnat ett liknande förslag med det tillägget att en utredning i fråga om gärningsmannens tillräkne-
SOU 2012:17 Skillnader mellan våra och Psykansvarskommitténs förslag
755
lighet (ansvarsutredning) också ska innehålla en bedömning av om det finns förutsättningar för vård enligt LVM. Om förutsättningarna för vård eller omsorg är uppfyllda enligt LRV, LVM eller lagen om slutet boende ska den ansvarige läkaren ha rätt att utfärda ett vård- eller omsorgsbeslut.
Våra överväganden i denna del finns i avsnitt 13.2. Psykansvarskommitténs överväganden finns i SOU 2002:3, avsnitt 11.3.1.
16.8.2 Rättspsykiatrisk undersökning och utlåtande i fråga om förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder
Vi föreslår att rätten ska få hämta in ett rättspsykiatriskt utlåtande i fråga förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder. Av utlåtandet ska det framgå om det finns en påtaglig risk för att gärningsmannen eller den dömde på nytt begår gärningar som riktar sig mot eller medför fara för annans liv eller hälsa och om gärningsmannen eller den dömde har behov av vård eller omsorg i annan form. Av ett utlåtande beträffande någon som har dömts till fängelse eller sluten ungdomsvård ska det även framgå om den dömde fortfarande lider av en allvarlig psykisk störning, en svår utvecklingsstörning eller ett allvarligt demenstillstånd. Det ska i det fallet också framgå om de särskilda skyddsåtgärderna bör inledas i sluten form eller i öppen form.
Psykansvarskommittén har också lämnat ett förslag som ger möjlighet för rätten att inhämta en utredning i fråga om behovet av samhällsskyddsåtgärder (samhällsskyddsutredning). En sådan utredning ska kunna beslutas i syfte att bedöma behovet enligt de kriterier som Psykansvarskommittén har föreslagit ska gälla för att sådana åtgärder ska kunna beslutas (se avsnitt 10.6.2). Av en sådan utredning ska det framgå om det föreligger en påtaglig risk för att den misstänkte återfaller i allvarliga gärningar mot någon annans liv eller hälsa. Det ska av utredningen också framgå om det finns förutsättningar för vård eller omsorg enligt LRV, LVM eller den av kommittén föreslagna lagen om slutet boende för vissa funktionshindrade lagöverträdare. Om det finns sådana förutsättningar ska den ansvarige läkaren ha rätt att utfärda ett vård- eller omsorgsbeslut.
Våra överväganden i denna del finns i avsnitt 13.3. Psykansvarskommitténs överväganden finns i SOU 2002:3, avsnitt 11.3.1.
Skillnader mellan våra och Psykansvarskommitténs förslag SOU 2012:17
756
16.8.3 Rättspsykiatrisk undersökning och utlåtande i fråga om förutsättningarna för verkställighet av fängelse i en sluten stödenhet
Vi föreslår att rätten eller Kriminalvården ska få hämta in ett rättspsykiatriskt utlåtande i fråga om förutsättningarna för verkställighet av fängelse i en sluten stödenhet. Av ett utlåtande i fråga om en sådan undersökning ska det framgå om gärningsmannen eller den dömde på grund av en svår utvecklingsstörning, en svår autismspektrumstörning eller någon annan stor och varaktig psykisk funktionsnedsättning har en så uttalad kognitiv funktionsnedsättning att han eller hon är i särskilt behov av det stöd och den service som kan ges vid en sådan enhet.
Enligt Psykansvarskommitténs förslag ska en ansvars- eller samhällsskyddsutredning alltid innehålla en bedömning av om det finns förutsättningar för verkställighet i ett slutet boende. Om det finns förutsättningarna för sådan verkställighet ska den ansvarige läkaren ha rätt att utfärda ett vård- eller omsorgsbeslut som avgör i vilken form verkställigheten av en samhällsskyddsåtgärd eller ett fängelsestraff ska inledas.
Våra överväganden i denna del finns i avsnitt 13.4. Psykansvarskommitténs överväganden finns i SOU 2002:3, avsnitt 11.3.2.
16.8.4 Läkarintyg efter en preliminär rättspsykiatrisk undersökning
Vi föreslår att allmän domstol i ett brottmål ska hämta in ett läkarintyg efter en preliminär rättspsykiatrisk undersökning i fråga om gärningsmannens tillräknelighet eller i frågan om han eller hon uppfyller förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder. Av läkarintyget ska det framgå om det kan misstänkas att gärningsmannen uppfyller förutsättningarna för otillräknelighet eller för särskilda skyddsåtgärder.
Psykansvarskommittén har föreslagit att en ansvars- eller samhällsskyddsutredning ska föregås av en mindre undersökning, motsvarande dagens s.k. § 7-undersökning. Denna typ av utredning ska kallas mindre rättspsykiatrisk utredning. Av en sådan utredning ska det framgå om den misstänkte vid gärningstillfället led av en psykisk störning och om det finns skäl att besluta om en ansvars- eller samhällsskyddsutredning.
SOU 2012:17 Skillnader mellan våra och Psykansvarskommitténs förslag
757
Våra överväganden i denna del finns i avsnitt 13.5. Psykansvarskommitténs överväganden finns i SOU 2002:3, avsnitt 11.3.1.
16.8.5 Beslut om en rättspsykiatrisk undersökning
Vi föreslår att allmän domstol ska få besluta om rättspsykiatrisk undersökning i fråga om gärningsmannens tillräknelighet eller i fråga om förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder endast om den misstänkte har erkänt gärningen eller om övertygande bevisning har lagts fram om att han eller hon har begått gärningen.
Allmän förvaltningsdomstol ska enligt vårt förslag få hämta in en rättspsykiatrisk undersökning i fråga om förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder om allmän domstol genom en dom har fastställt att gärningsmannen har begått en otillåten gärning som inte utgör brott eftersom kravet på tillräknelighet inte är uppfyllt eller om allmän domstol i en dom genom vilken den tilltalade döms till fängelse eller sluten ungdomsvård har beslutat att allmän förvaltningsdomstol ska pröva om gärningsmannen vid frigivning från fängelsestraffet eller den slutna ungdomsvården uppfyller förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder.
Allmän domstol får besluta om en preliminär rättspsykiatrisk undersökning endast om allmänt åtal har väckts, den misstänkte har erkänt gärningen eller om det annars finns sannolika skäl för misstanken att gärningsmannen har begått gärningen.
Psykansvarskommittén föreslår att allmän domstol ska få fatta beslut om rättspsykiatrisk utredning redan när åtal har väckts, om det gäller beslut om ansvarsutredningar eller beslut om samhällsskyddsutredningar som utförs i kombination med en ansvarsutredning. Ett beslut om utredning som enbart tar sikte på frågan om behovet av samhällsskydd ska få fattas först när övertygande bevisning har förebragts. Enligt den av Psykansvarskommittén föreslagna lagen om rättspsykiatrisk utredning ska ett sådant beslut dock få meddelas också om den misstänkte har erkänt gärningen, se 7 § i kommitténs lagförslag. Även Psykansvarskommittén föreslår att ett beslut om en mindre rättspsykiatrisk utredning ska få meddelas om åtal har väckts, den misstänkte har erkänt gärningen eller om det annars finns sannolika skäl för misstanken om att han eller hon har begått den.
Skillnader mellan våra och Psykansvarskommitténs förslag SOU 2012:17
758
Våra överväganden i denna del finns i avsnitt 13.5 och 13.6. Psykansvarskommitténs överväganden finns i SOU 2002:3, avsnitt 11.3.4.
16.8.6 Genomförandet av en rättspsykiatrisk undersökning
Vi föreslår att ett utlåtande, i den del av den rättspsykiatriska undersökningen som avser gärningsmannens tillräknelighet, ska avges av en läkare vid undersökningsenheten eller av någon läkare som huvudmannen för enheten utser. Utlåtanden i de frågor som avser förutsättningarna för verkställighet av ett fängelsestraff i en sluten stödenhet eller förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder ska avges av den myndighet som regeringen bestämmer.
Skillnaden gentemot Psykansvarskommitténs förslag är att kommittén föreslog att även utlåtandet beträffande en samhällsskyddsutredning ska avges av en läkare vid undersökningsenheten eller av någon annan läkare som huvudmannen för enheten utser.
Våra överväganden i denna del finns i avsnitt 13.7. Psykansvarskommitténs överväganden finns i SOU 2002:3, avsnitt 11.3.3.
16.9 Registerfrågor
Vi föreslår att belastningsregistret ska innehålla uppgifter om den beträffande vilken det genom en dom har fastställts att han eller hon har begått en otillåten gärning som inte utgör brott eftersom kravet på tillräknelighet inte är uppfyllt och om den för vilken särskilda skyddsåtgärder har beslutats.
Även Psykansvarskommittén föreslog att belastningsregistret ska innehålla uppgifter om den som genom en dom har fastställts ha begått en otillåten gärning som inte utgör brott eftersom kravet på tillräknelighet inte är uppfyllt. Enligt kommitténs förslag ska belastningsregistret också innehålla uppgift om domar där en samhällsskyddsåtgärd enligt 32 kap. 2 § BrB har dömts ut (dvs. en samhällsskyddsåtgärd i de fall gärningsmannen inte uppfyller kravet på tillräknelighet). Kommittén föreslog vidare att ändamålsbestämmelsen i 2 § lagen (1998:620) om belastningsregister ska justeras beträffande verksamheten hos de allmänna domstolarna så att den, förutom straffmätning och påföljdsval, får avse val av annan straffrättslig åtgärd.
SOU 2012:17 Skillnader mellan våra och Psykansvarskommitténs förslag
759
Våra överväganden i denna del finns i avsnitt 14. Psykansvarskommitténs överväganden finns i SOU 2002:3, avsnitt 13.4.1.
16.10 Barns straffrättsliga ansvar
Vi bedömer att det finns ett behov av att ändra det nuvarande påföljdsförbudet i 1 kap. 6 § BrB och omforma bestämmelsen till en ansvarsfrihetsregel. Detta skulle innebär att en gärning som någon begår innan han eller hon har fyllt 15 år inte ska utgöra brott. Vi avstår dock från att lämna ett formellt förslag till lagstiftning.
Psykansvarskommittén lämnade ett förslag med ovan nämnda innebörd.
Våra överväganden i denna del finns i kapitel 15. Psykansvarskommitténs överväganden finns i SOU 2002:3, avsnitt 13.6.
761
17 Kontroll- och tvångsåtgärder när den som är intagen i anstalt eller häkte är föremål för frivillig psykiatrisk vård eller rättspsykiatrisk undersökning
17.1 Vårt uppdrag
Vi ska, för att tillgodose behovet av adekvata tvångsåtgärder, överväga vilka regler som bör gälla i fråga om en intagen som har förts över från en anstalt eller ett häkte till en vårdinrättning eller en undersökningsenhet för frivillig psykiatrisk vård eller rättspsykiatrisk undersökning.
Enligt direktiven (dir. 2009:93) har nuvarande bestämmelser gett upphov till vissa tillämpningssvårigheter, inte minst vid de rättspsykiatriska undersökningsenheterna. Ett förslag om en annan ordning när det gäller den som är häktad har lämnats av Häktesutredningen i betänkandet Ny häkteslag (SOU 2006:17). Enligt nuvarande lagstiftning är rätten att vidta tvångsåtgärder av ordnings- och säkerhetsskäl mer begränsad när den som är intagen i en anstalt eller i ett häkte har förts över till en vårdinrättning för psykiatrisk vård eller till en undersökningsenhet för rättspsykiatrisk undersökning än när den intagne är kvar i anstalten eller i häktet.
Kontroll- och tvångsåtgärder när den som är intagen i anstalt eller häkte… SOU 2012:17
762
17.2 Nuvarande reglering
17.2.1 Fängelselagen
I FäL finns bestämmelser om verkställighet av fängelse i kriminalvårdsanstalt. Lagen trädde i kraft den 1 april 2011 och ersatte då KvaL. I lagens 8 kap. finns bestämmelser om de särskilda kontroll- och tvångsåtgärder som får vidtas beträffande den intagne. Han eller hon får fotograferas för att underlätta identifieringen av honom eller henne (8 kap. 1 §). Den intagnes bostadsrum, hans eller hennes tillhörigheter och andra slutna förvaringsställen som han eller hon disponerar får kontrolleras i den utsträckning det är nödvändigt för att ordningen eller säkerheten ska kunna upprätthållas (8 kap. 2 §).
Den som ska tas in i en anstalt ska, om det inte är uppenbart obehövligt, kroppsvisiteras eller kroppsbesiktigas för att söka efter otillåtna föremål när han eller hon kommer till anstalten (8 kap. 3 §). Kroppsvisitation eller kroppsbesiktning får ske också om det finns anledning att anta att ett otillåtet föremål kommer att anträffas på den intagne eller om han eller hon återkommer efter en vistelse utanför anstalten. En annan situation då kroppsvisitation eller kroppsbesiktning av den intagne kan ske är då han eller hon har haft besök som har skett utan kontroll genom att personal har övervakat besöket eller genom att besöket har ägt rum i ett besöksrum som är så utformat att det omöjliggör att föremål överlämnas. Kroppsvisitation eller kroppsbesiktning kan också ske i en stickprovskontroll eller i anslutning till en större undersökning som av säkerhetsskäl görs av ett utrymme inom anstalten om den intagne har eller har haft särskild anknytning till utrymmet (8 kap. 4 §). Om det är nödvändigt av säkerhetsskäl får den intagne, även i andra fall än de som nu nämnts, kroppsvisiteras för eftersökande av vapen och andra farliga föremål (8 kap. 5 §).
Den intagne är skyldig att på begäran lämna urin-, utandnings-, saliv-, svett-, blod- eller hårprov. Sådana prov får tas för att kontrollera att den intagne inte är påverkad av alkohol, narkotika, något annat berusningsmedel, något sådant medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller någon sådan vara som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor (8 kap. 6 §). Skyldigheten att lämna prov gäller under förutsättning att inte annat motiveras av medicinska eller liknande skäl. Det finns vidare en möjlighet att omhänderta och förstöra sådana föremål om de medförs av någon som ska tas in i en anstalt,
SOU 2012: Kontroll- och tvångsåtgärder när den som är intagen i anstalt eller häkte…
763
om de påträffas hos en intagen, om de sänds till en intagen, eller om de på annat sätt påträffas inom en anstalt och det inte finns någon känd ägare till dem. Detsamma gäller för injektionssprutor, kanyler och andra föremål som är särskilt ägnade att användas vid narkotikamissbruk eller för annan befattning med narkotika (8 kap. 8 §).
Om det är nödvändigt av säkerhetsskäl får en intagen beläggas med fängsel vid förflyttning inom anstalt och vid transport eller annan vistelse utanför anstalt. Den intagne får även beläggas med fängsel om han eller hon uppträder våldsamt och det är absolut nödvändigt med hänsyn till den intagnes egen eller någon annans säkerhet till liv eller hälsa (8 kap. 10 §).
Kriminalvården får besluta att alla personer som passerar in i anstalten ska kroppsvisiteras (allmän inpasseringskontroll) i syfte att söka efter otillåtna föremål (8 kap. 11 §). Om det är nödvändigt för att säkerheten ska kunna upprätthållas vid en anstalt, får ett fordon i anslutning till att det passerar in i eller ut ur anstalten genomsökas efter otillåtna föremål eller personer som utan tillåtelse försöker ta sig in i eller ut ur anstalten (8 kap. 12 §). En tjänsteman inom kriminalvården får avvisa eller avlägsna den som obehörigen försöker ta sig in i eller vägrar att lämna en anstalt. Den som ska avlägsnas får i anslutning till ingripandet kroppsvisiteras eller beläggas med fängsel (8 kap. 13 §).
Om den som är intagen i kriminalvårdsanstalt behöver hälso- och sjukvård ska han eller hon vårdas enligt de anvisningar som ges av läkare. Den allmänna sjukvården ska anlitas om den intagne inte kan undersökas eller behandlas på ett lämpligt sätt i anstalten och om det behövs, ska han eller hon föras över till ett sjukhus. Ett tillstånd för den intagne att vistas utanför anstalten i samband med hälso- och sjukvård ska förenas med de villkor som behövs och, om det är nödvändigt av säkerhetsskäl, ska den intagne stå under bevakning (9 kap. 1 § FäL).
Den som är intagen i kriminalvårdsanstalt kan bli föremål för psykiatrisk tvångsvård enligt särskilda bestämmelser
1
i LRV. Om
en intagen förs över till en sjukvårdsinrättning som drivs av ett landsting för frivillig psykiatrisk vård ska bestämmelserna i 18–24 §§ LPT, och 8 § andra och tredje styckena LRV tillämpas. (9 kap. 2 § FäL).
1 4 och 5 §§ LRV.
Kontroll- och tvångsåtgärder när den som är intagen i anstalt eller häkte… SOU 2012:17
764
17.2.2 Häkteslagen
HäL innehåller bestämmelser om verkställighet av beslut om häktning och vissa andra tillfälliga frihetsberövanden i häkte eller i annan förvaringslokal. Lagen trädde i kraft den 1 april 2011 och ersatte då lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. De som omfattas av HäL är den som är
• häktad, anhållen eller gripen på grund av misstanke om brott
(förutom den som är gripen enligt 35 § lagen LUL),
• häktad av annan anledning än misstanke om brott,
• intagen i ett häkte eller en polisarrest i avvaktan på att han eller hon ska förpassas till en kriminalvårdsanstalt eller ett särskilt ungdomshem,
• tillfälligt placerad i ett häkte med stöd av FäL,
• omhändertagen enligt 28 kap. 11 § tredje stycket BrB i avvaktan på att ett beslut om undanröjande av skyddstillsyn vinner laga kraft,
• intagen i en kriminalvårdsanstalt eller ett häkte för ett annat ändamål än verkställighet av påföljd för brott, eller
• intagen i en polisarrest för förvar.
De tvångs- och kontrollåtgärder som får vidtas gentemot den som är häktad är till stor del desamma som de som gäller för den som är intagen i kriminalvårdsanstalt. De åtgärder som är tillåtna är kontroll av bostadsrum (4 kap. 1 §), kroppsvisitation och kroppsbesiktning (4 kap. 2–4 §§), olika typer av prov (urin-, utandnings-, saliv-, svett-, blod- eller hårprov) vid misstanke om påverkan av alkohol osv. (4 kap. 5 §), omhändertagande av otillåtna föremål (4 kap. 8 §), beläggande med fängsel (4 kap. 10 §), allmän inpasseringskontroll (4 kap. 11 §) och kontroll av fordon (4 kap. 12 §). En skillnad gentemot bestämmelserna i FäL är att det vid prov enligt 4 kap. 5 § HäL (urin-, utandnings-, saliv-, svett-, blod- eller hårprov) krävs att den intagne skäligen kan misstänkas vara påverkad av alkohol. Det ställs i FäL inget krav på en sådan misstanke.
Om den som är intagen i häkte behöver hälso- och sjukvård ska han eller hon undersökas av en läkare. En läkare ska också tillkallas om en intagen begär det och det inte är uppenbart att en sådan
SOU 2012: Kontroll- och tvångsåtgärder när den som är intagen i anstalt eller häkte…
765
undersökning inte behövs. En intagen som behöver hälso- och sjukvård ska vårdas enligt de anvisningar som ges av läkare.
Den allmänna sjukvården ska anlitas om den intagne inte kan undersökas eller behandlas på ett lämpligt sätt i häktet och om det behövs ska han eller hon föras över till ett sjukhus. Ett tillstånd för den intagne att vistas utanför häktet i samband med hälso- och sjukvård ska förenas med de villkor som behövs. Om det är nödvändigt av säkerhetsskäl, ska den intagne stå under bevakning. (5 kap. 1 § HäL)
Den som är intagen i häkte kan bli föremål för psykiatrisk tvångsvård enligt särskilda bestämmelser
2
i LRV. Om en intagen har förts
över till en sjukvårdsinrättning som drivs av ett landsting eller till en enhet för rättspsykiatrisk undersökning gäller HäL endast i fråga om restriktioner enligt 6 kap. i lagen, dvs. restriktioner för intagna som är misstänkta för brott. Om den intagne förs över till en sådan sjukvårdsinrättning eller till en undersökningsenhet för frivillig psykiatrisk vård eller rättspsykiatrisk undersökning ska bestämmelserna i 18–24 §§ LPT och 8 § andra stycket LRV tillämpas (5 kap. 2 § HäL).
17.2.3 LPT och LRV
Enligt FäL och HäL ska bestämmelserna i 18–24 §§ LPT och 8 § andra stycket LRV tillämpas när den som är intagen i anstalt eller häkte har förts över till en sjukvårdsinrättning som drivs av ett landsting eller till en enhet för rättspsykiatrisk undersökning för frivillig psykiatrisk vård eller rättspsykiatrisk undersökning. För den som är intagen i kriminalvårdsanstalt ska även 8 § tredje stycket LRV tillämpas i dessa situationer. Nedan följer en kort redogörelse för innehållet i dessa bestämmelser. En mer utförlig redogörelse finns i avsnitt 2.2.2 och 2.2.3.
Enligt 18 § LPT får vårdpersonalen vid psykiatrisk tvångsvård använda sig av det tvång som är nödvändigt för att en patient ska hindras att lämna vårdinrättningens område eller som behövs för att upprätthålla ordningen på vårdinrättningen eller för att tillgodose säkerheten i vården.
Chefsöverläkaren får enligt 19 § LPT besluta att en patient kortvarigt ska spännas fast med bälte eller liknande anordning om det finns en omedelbar fara för att han eller hon allvarligt skadar sig
2 Se 4 och 5 §§ LRV. En närmare redogörelse för dessa bestämmelser finns i avsnitt 2.2.3.
Kontroll- och tvångsåtgärder när den som är intagen i anstalt eller häkte… SOU 2012:17
766
själv eller någon annan. En patient får under högst åtta timmar efter beslut av chefsöverläkaren hållas avskild från andra patienter om det är nödvändigt på grund av att patienten genom aggressivt eller störande beteende allvarligt försvårar vården av de andra patienterna, 20 § LPT. Chefsöverläkaren får enligt 20 a § LPT besluta att inskränka en patients rätt att använda elektroniska kommunikationstjänster om det är nödvändigt med hänsyn till vården eller rehabiliteringen av patienten eller för att undvika att någon annan lider skada. Den tekniska utrustning som möjliggör användningen får omhändertas. Patienten får enligt 23 § kroppsvisiteras eller ytligt kroppsbesiktigas för kontroll av att han eller hon inte bär på sig sådan utrustning.
Av 21 § framgår att en patient inte får inneha bl.a. narkotika, alkoholhaltiga drycker, dopningsmedel, injektionssprutor och kanyler. Chefsöverläkaren får enligt 22 § besluta att försändelser till en patient får undersökas för kontroll av att de inte innehåller sådan egendom. Om en försändelse innehåller sådan egendom får den omhändertas. Patienten får enligt 23 § kroppsvisiteras eller ytligt kroppsbesiktigas för kontroll av att han eller hon inte bär på sig sådan egendom.
Chefsöverläkaren får enligt 22 a § besluta att övervaka försändelser från en patient om det är nödvändigt med hänsyn till vården eller rehabiliteringen av patienten eller för att undvika att någon annan lider skada. För detta ändamål får chefsöverläkaren öppna, ta del av och kvarhålla försändelser från patienten. En försändelse till en svensk myndighet, patientens advokat eller offentliga biträde eller ett internationellt organ som har av Sverige erkänd behörighet att ta emot klagomål från enskilda ska vidarebefordras utan föregående granskning.
Enligt 8 § andra stycket LRV får Kriminalvården, beträffande den som är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt, besluta om särskilda inskränkningar i rätten att ta emot eller skicka försändelser, att ta emot besök eller att samtala i telefon med utomstående. Sådana beslut får fattas om det behövs från ordnings- eller säkerhetssynpunkt.
Av 8 § tredje stycket LRV framgår att regeringen i särskilda fall får besluta om särskilda inskränkningar för den som är intagen i kriminalvårdsanstalt och föremål för rättspsykiatrisk vård. Inskränkningarna får avse rätten att ta emot eller skicka försändelser, ta emot besök eller samtala i telefon med utomstående. Beslut om sådana inskränkningar får fattas om det behövs med hänsyn till rikets säkerhet eller till risken för att den intagne under vistelsen på sjukvårds-
SOU 2012: Kontroll- och tvångsåtgärder när den som är intagen i anstalt eller häkte…
767
inrättningen medverkar till terroristbrott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott.
17.2.4 Lagen ( 1996:981 ) om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård
Det finns en möjlighet att besluta om inskränkningar av besök på vårdinstitutioner och sjukvårdsinrättningar till dem som är tvångsintagna för vård enligt bl.a. LRV, se 1 § lagen (1996:981) om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård
3
. Bland de som kan ges tvångsvård med stöd av LRV ingår den som är intagen på en enhet för rättspsykiatrisk undersökning. Av de som genomgår en rättspsykiatrisk undersökning tvångsvårdas cirka 20 procent med stöd av LRV. Det är inte möjligt för Rättsmedicinalverket att besluta om besöksrestriktioner för den som genomgår en rättspsykiatrisk undersökning utan att han eller hon tvångsvårdas med stöd av LRV. Huvudmannen för den vårdinstitution eller sjukvårdsinrättning där den tvångsintagne finns får enligt lagen om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård besluta om allmänna besökstider, vilka ska bestämmas så att de ger tillfredsställande möjligheter till besök utan att inkräkta på vården. Om det med hänsyn till omständigheterna är lämpligt att besök tillåts även under andra tider ska huvudmannen besluta om utvidgade besökstider beträffande en viss eller vissa vårdtagare (2 §). Om det med hänsyn till vårdens bedrivande eller skyddet av enskilda vårdtagares personliga integritet är nödvändigt med inskränkningar av besök, får huvudmannen för vårdinstitutionen eller sjukvårdsinrättningen i särskilda fall besluta om besöksrestriktioner. Ett sådant beslut kan vara generellt eller avse besök av en viss person eller vissa personer (3 §). Denna möjlighet att besluta om besöksrestriktioner gäller dock inte i de fall kriminalvården, om det behövs från ordnings- eller säkerhetssynpunkt, får besluta om särskilda inskränkningar i bl.a. rätten att ta emot besök i fråga om den som är anhållen, häktad eller intagen i eller ska förpassas till kriminalvårdsanstalt enligt 8 § andra stycket LRV.
3 Lagen gäller också beträffande besök till dem som är tvångsintagna enligt LVM, LVU, LPT och lagen (1993:388) om införande av lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade. Lagen gäller också för besök till dem som är isolerade enligt 5 kap. 1 § eller tillfälligt isolerade enligt 5 kap. 3 § smittskyddslagen (2004:168).
Kontroll- och tvångsåtgärder när den som är intagen i anstalt eller häkte… SOU 2012:17
768
17.3 Skälen för införandet av nuvarande bestämmelser
Innan LPT och LRV infördes betraktades överförande av intagna eller häktade till sjukhus för t.ex. sluten psykiatrisk vård som vistelse utanför anstalten respektive häktet. Av den då gällande kriminalvårdslagstiftningen, Kval och lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl., framgick att den intagne eller häktade som vistades på en sjukvårdsinrättning kunde stå under bevakning och att den som var intagen i kriminalvårdsanstalt kunde underkastas särskilda föreskrifter. Det var därutöver inte närmare reglerat i vilken utsträckning dessa lagar var tillämpliga vid vistelse på en sjukvårdsinrättning. Av förarbeten till lagen om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. framgår det dock att den lagen var avsedd att tillämpas på var och en som är häktad, oavsett var han eller hon förvarades
4
. Den lagen tillämpades därför vid de rättspsykiatriska klinikerna beträffande häktade som var intagna där för rättspsykiatrisk undersökning. Något motsvarande ordning gällde emellertid inte enligt lagen om kriminalvård i anstalt. Det stod också klart att personalen inom hälso- och sjukvården inte hade någon befogenhet att verkställa beslut om användande av tvångsmedel med stöd av de båda lagarna. Det ansågs i samband med införandet av LPT och LRV angeläget att möjligheterna att tillgodose ordnings- och säkerhetssynpunkter vid behandlingen av häktade och intagna inte skulle försämras då psykiatrisk tvångsvård kom till stånd och dessa förs över till en sjukvårdsinrättning. Samtidigt ansågs det med hänsyn till verksamheten inom hälso- och sjukvården av intresse att behandlingen av denna kategori av patienter i dessa avseenden, som ju inte rör själva den medicinska vården, inte på något mera påtagligt sätt skulle skilja sig från behandlingen av övriga patienter. Det ansågs också från praktisk synpunkt av betydelse att om möjligt samma ordning kunde tillämpas beträffande skilda kategorier av patienter när det gällde användningen av olika tvångsåtgärder. I samband med införandet av LPT och LRV gjordes därför en ändring som innebär att regelsystemet i lagen om kriminalvård i anstalt och lagen om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. inte ska tillämpas beträffande patienter av dessa kategorier som genomgår psykiatrisk tvångsvård, utan att LRV genomgående ska gälla för dessa. Ett undantag
4 Regeringens proposition 1975/76:90 med förslag till ny lag om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. m.m., s. 38.
SOU 2012: Kontroll- och tvångsåtgärder när den som är intagen i anstalt eller häkte…
769
från detta skulle gälla beträffande s.k. åklagarrestriktioner enligt 16 § lagen om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. Detta avser restriktioner i form av inskränkningar i rätten att ha kontakter med omvärlden för den som är häktad på grund av misstanke om brott om det finns risk för att han eller hon undanröjer bevis eller på något annat sätt försvårar sakens utredning.
Behovet av bestämmelser om tvångsåtgärder ansågs finnas även vid psykiatrisk vård i frivillig form för intagna och häktade samt när en häktad förts över för rättspsykiatrisk undersökning. I samband med införandet av LPT och LRV
5
gavs därför personalen vid vård-
inrättningen, genom tillägg i lagen om kriminalvård i anstalt och lagen om behandlingen av häktade och anhållna m.fl., befogenhet att använda tvångsåtgärder i samma utsträckning i de fallen som när dessa kategorier av patienter ges rättspsykiatrisk vård.
6
Detta
innebär att andra tvångsåtgärder som regleras i dessa lagar inte kan vidtas i dessa situationer. Ett undantag gäller dock även i dessa fall för s.k. åklagarrestriktioner. I den mån beslut om s.k. åklagarrestriktioner har meddelats ankommer det på personalen vid vårdinrättningen eller undersökningsenheten att verkställa dessa.
En förutsättning för att bestämmelserna i 18−24 §§ LPT och 8 § LRV ska gälla är att den intagne eller häktade ges frivillig psykiatrisk vård vid en rättspsykiatrisk sjukvårdsinrättning eller att den häktade har förts över till en rättspsykiatrisk undersökningsenhet för rättspsykiatrisk undersökning. Sker frivillig psykiatrisk vård inom landstinget på en inrättning som inte är en rättspsykiatrisk vårdinrättning, är bestämmelserna i LPT och LRV inte tillämpliga. Då ska i stället bestämmelserna i kriminalvårdslagstiftningen tillämpas. Detta kan innebära att det krävs medverkan från kriminalvårdens personal för bevakning m.m. Bestämmelserna i LPT och LRV är inte heller tillämpliga om en rättspsykiatrisk undersökning genomförs på en annan plats än vid en rättspsykiatrisk undersökningsenhet, t.ex. i häktets lokaler.
5 Regeringens proposition 1990/91:58 om psykiatrisk tvångsvård, m.m., s. 216 ff., s. 223 ff. och s. 520 ff. 6 Dessa bestämmelser har den 1 april 2011 förts över till FäL och HäL.
Kontroll- och tvångsåtgärder när den som är intagen i anstalt eller häkte… SOU 2012:17
770
17.4 Häktesutredningens förslag
17.4.1 Förslaget
Häktesutredningen lämnade i februari 2006 ett förslag till en ny häkteslag (Ny häkteslag, SOU 2006:17). Enligt utredningens förslag skulle häkteslagen (avser den då gällande lagen om behandlingen av häktade och anhållna m.fl., KvaL) gälla i dess helhet när den som är häktad överförs till frivillig psykiatrisk vård eller till rättspsykiatrisk undersökning. Den psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen föreslogs alltså, till skillnad från i dag, inte vara tillämplig i de fallen. Detta skulle dock inte gälla i de fall då en häktesintagen får vård med stöd av LPT eller LRV. I de fallen skulle den aktuella vårdlagen vara uteslutande tillämplig oavsett på vilken vårdinrättning den häktesintagne vårdas. Dock skulle, liksom hittills, åklagarens beslut om restriktioner gälla även för en sådan intagen. Därutöver skulle också häkteslagen gälla vad gäller vissa kontroll- och tvångsåtgärder, nämligen användande av fängsel, drogtester och kontroll av besökare.
Häktesutredningen angav som skäl för den föreslagna förändringen att det hade framkommit att de möjligheter till tvångsåtgärder som LPT och LRV ger inte var tillräckliga. Rättsmedicinalverket hade anfört att den gällande lagstiftningen inte tillgodosåg det behov av tvångsåtgärder som kunde uppstå vid de rättspsykiatriska undersökningsenheterna i vissa situationer, nämligen beträffande möjligheterna att ta blod-, urin- eller utandningsprov vid misstanke om drogpåverkan, att kontrollera besökande samt att använda sig av bevakning i form av handfängsel vid transporter. Verket hade vidare anfört att de särskilda beslutsbefogenheter som enligt 8 § andra stycket LRV tillkommer Kriminalvården borde kunna överföras eller delegeras till en undersökningsenhet. Detsamma skulle kunna gälla tillstånd enligt 11 b § LRV för en intagen att tillfälligt vistas utanför undersökningsenheten. Utredningen hade också erfarit att den gällande ordningen medförde att det uppstår tveksamheter om hur den i flera avseenden snåriga lagstiftningen ska tillämpas. Vidare fanns det ett tydligt missnöje med att läkare, utan medicinsk grund för det, ska fatta beslut om tvångsåtgärder av ordnings- eller säkerhetsskäl beträffande de intagna som inte tvångsvårdas.
Häktesutredningen ansåg att nackdelen med att, som i det nuvarande systemet, tillämpa de i LPT angivna tvångsåtgärderna var att
SOU 2012: Kontroll- och tvångsåtgärder när den som är intagen i anstalt eller häkte…
771
man tillämpar regler för tvångsåtgärder som är avsedda för personer i behov av medicinsk tvångsvård på personer som inte ansetts ha behov av sådan vård och i vissa fall inte är i behov av någon vård alls. Bestämmelserna i LPT om tvångsåtgärder är i dessa fall tillämpliga av ordnings- eller säkerhetsskäl. Genom att låta häkteslagens bestämmelser vara tillämpliga för den som överförs för rättspsykiatrisk undersökning utan att vara föremål för rättspsykiatrisk vård skulle också tvångsåtgärder som efterlysts av Rättsmedicinalverket komma att bli tillåtna. Att häkteslagens bestämmelser om tvångsåtgärder skulle gälla för de häktade som vårdas frivilligt inom den psykiatriska tvångsvården skulle också innebära att det inte gäller olika regler beroende på vid vilken inrättning patienten vårdas.
Gränsdragningen mellan tillämpligheten av regelverket om tvångsåtgärder i LPT respektive häkteslagen skulle enligt Häktesutredningen göras mot bakgrund av om det finns ett beslut om psykiatrisk tvångsvård eller inte beträffande den som är intagen i häkte, oavsett var vården äger rum. För den som inte är föremål för psykiatrisk tvångsvård skulle endast häkteslagstiftningen vara tillämplig. För den som är föremål för tvångsvård skulle i stället tvångsvårdslagstiftningen tillämpas, medan häkteslagen skulle vara tillämplig endast beträffande åklagarrestriktioner samt nödvändiga tvångsåtgärder avseende användande av fängsel, drogkontroll av intagna och kontroll av besökare.
Häktesutredningen föreslog att huvudmannen för verksamheten skulle besluta om särskilda tvångsåtgärder enligt häkteslagen för den som vistas på en rättspsykiatrisk undersöknings- eller vårdenhet. När frivillig psykiatrisk vård ges på någon annan sjukvårdsinrättning skulle sådana beslut fattas av Kriminalvården.
Häktesutredningens förslag har inte genomförts i den del som avser frågan om tvångsåtgärder i samband med rättspsykiatrisk undersökningsverksamhet. I stället har vi fått i uppdrag att i samband med översynen av den psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen, lämna förslag i denna del.
7
17.4.2 Remissinstansernas synpunkter
De flesta remissinstanser som yttrade sig över förslaget, bl.a. Läns-
rätten i Skåne län och Sveriges Kommuner och Landsting, menade
att nuvarande bestämmelser var komplicerade och hade inneburit
7 Se prop. 2009/10:135, En ny fängelse- och häkteslagstiftning, s. 59 f.
Kontroll- och tvångsåtgärder när den som är intagen i anstalt eller häkte… SOU 2012:17
772
tillämpningssvårigheter samt att behovet av förtydligande och förändringar var stort när det gäller vilka regler om tvångsåtgärder som ska gälla när den som är intagen i häkte vårdas inom psykiatrin eller är föremål för en rättspsykiatrisk undersökning.
Rättsmedicinalverket ansåg att förslaget innebär en tydligare reg-
lering för den som är häktad och genomgår en rättspsykiatrisk undersökning vid en undersökningsenhet. Verket tillstyrkte att gränsdragningen mellan de olika regelverkens tillämpningsområden skulle avgöras av om det finns ett beslut om tvångsvård eller inte och avsett var vården bedrivs. Enligt Sveriges kommuner och landsting
m.fl. tydliggör förslaget vilka lagar som är relevanta när tvångs-
åtgärder för häktade personer måste användas.
Statskontoret hade svårt att se att de föreslagna ändringarna
skulle innebära en förenkling och menade att förslagen skulle innebära ytterligare komplikationer och ett fortsatt oklart rättsläge för häktade i psykiatrisk vård. Enligt Statskontoret skulle det enklaste vara att återgå till rättsläget före år 1992 och låta häkteslagen gälla oberoende av var de häktade befinner sig och på vilken grund de befinner sig i vård.
17.5 Problem med nuvarande lagstiftning
17.5.1 Problem i samband med rättspsykiatriska undersökningar
Av de cirka 550 personer per år som undersöks vid en rättspsykiatrisk undersökningsenhet är cirka 80 procent häktade och cirka 20 procent på fri fot. De som är häktade befinner sig under den tid undersökningen pågår (upp till fyra veckor) på en särskild avdelning. De som är på fri fot kommer till undersökningsenheten för en undersökning som pågår under sex veckor och blir aldrig intagna på den särskilda avdelning där de som är häktade blir undersökta. Domstolen kan dock besluta att den som är på fri fot ska tas in på undersökningsenheten om den misstänkte underlåter att inställa sig till en undersökning eller om det finns något annat skäl att anta att han eller hon inte kommer att frivilligt medverka till undersökningen.
Rättsmedicinalverket har två rättspsykiatriska utredningsavdelningar i Stockholm och Göteborg där personer som är häktade vis-
SOU 2012: Kontroll- och tvångsåtgärder när den som är intagen i anstalt eller häkte…
773
tas under undersökningstiden. Västerbottens läns landsting genomför i Umeå undersökningar på uppdrag av verket.
Personalen vid de rättspsykiatriska undersökningsenheterna upplever en ökad hotbild i samband med undersökningarna och det har förekommit flera försök från intagna, besökande till de intagna eller av de som undersöks och är på fri fot att ta in vapen, sprängämnen och droger på undersökningsenheterna. Att verket inte har tillräckliga tvångsbefogenheter medför omfattande problem för den goda ordningen och säkerheten vid undersökningsenheterna.
Med nuvarande lagstiftning upphör de tvångsbefogenheter som kan användas beträffande en person som är häktad när han eller hon anländer till den rättspsykiatriska undersökningsenheten. I stället ska bestämmelser om tvångsåtgärder i LPT och LRV tillämpas. En rättspsykiatrisk undersökningsenhet är dock inte en vårdinrättning utan en verksamhet för validering av i huvudsak häktade personer. Rättsmedicinalverket har vid kontakter med utredningen framfört att de befogenheter som gäller i häktet bör gälla även när den häktade befinner sig på undersökningsenheten. Syftet med sådana befogenheter bör vara att upprätthålla en god ordning och säkerhet i samband med undersökningen. De befogenheter som behövs är att kunna kroppsvisitera den som ska undersökas både vid ankomsten till undersökningsenheten och under tiden han eller hon befinner sig där. Syftet med kroppsvisitationen ska vara att söka efter otillåtna föremål. Vidare krävs det möjlighet att kunna vägra eller begränsa den intagnes rätt till elektronisk kommunikation eller att ta emot besök. Det måste också finnas en möjlighet att kroppsvisitera den som ska besöka den intagne samt att besluta att alla personer som passerar in i undersökningsenheten ska kroppsvisiteras (allmän inpasseringskontroll) i syfte att söka efter otillåtna föremål. För att kunna genomföra en drogkontroll av den intagne behövs det även en möjlighet att kunna ta urin-, utandnings-, saliv-, svett-, blod- eller hårprov.
För att förhindra att den som är på fri fot tar in otillåtna föremål på undersökningsenheten behövs det enligt Rättsmedicinalverket en möjlighet att kroppsvisitera honom eller henne vid ankomsten till enheten.
Det förekommer att den intagne behöver föras över till t.ex. ett sjukhus för somatisk vård. Om transporten inte utförs med hjälp av polis finns det ingen möjlighet att vidta tvångsbefogenheter vid transporten. Rättsmedicinalverket anser att det i dessa fall bör
Kontroll- och tvångsåtgärder när den som är intagen i anstalt eller häkte… SOU 2012:17
774
finnas en möjlighet att använda handfängsel om det bedöms nödvändigt av säkerhetsskäl.
Chefsöverläkaren fattar beträffande omkring 20 procent av de som genomgår en rättspsykiatrisk undersökning ett beslut om rättspsykiatrisk vård (tvångsvård) under tiden den intagne befinner sig på undersökningsenheten, 5 § LRV. Den intagne förs då inte över till en sjukvårdsinrättning för vård, utan tvångsvården av honom eller henne sker på undersökningsenheten. De tvångsbefogenheter som regleras i LRV (som delvis hänvisar till bestämmelserna i 18– 24 §§ LPT) är då tillämpliga. I de fallen rör det sig om psykiatrisk tvångsvård och det är de tvångsåtgärder som regleras i tvångsvårdslagarna som bör få tillgripas.
Det förekommer i en del fall att den som ska genomgå en rättspsykiatrisk undersökning redan är frihetsberövad. Det kan t.ex. röra sig om att den som ska undersökas verkställer sluten ungdomsvård enligt 32 kap. 5 § BrB på ett ungdomshem som avses i 12 § LVU. Det kan också röra sig om att den som ska undersökas befinner sig i förvar enligt utlänningslagen (2005:716). I dessa fall genomförs den rättspsykiatriska undersökningen ofta med personal från SiS respektive Migrationsverket närvarande. Detta sker antingen genom att sådan personal finns på plats på den rättspsykiatriska undersökningsenheten eller genom att undersökningen genomförs på ungdomshemmet respektive förvaret, dit personal från Rättsmedicinalverket åker för att utföra undersökningen. De kontroll- och tvångsåtgärder som då kan vidtas sker med stöd av de befogenheter som SiS respektive Migrationsverket har på respektive område.
Den som ska genomgå en rättspsykiatrisk undersökning kan också vara frihetsberövad med stöd av LPT, LVM, eller LVU. I sådana fall utför Rättsmedicinalverket den rättspsykiatriska undersökningen på den plats där den som ska undersökas vårdas. I de fallen sker kontroll- och tvångsåtgärder med stöd av respektive tvångsvårdslag.
SOU 2012: Kontroll- och tvångsåtgärder när den som är intagen i anstalt eller häkte…
775
17.6 Våra överväganden och förslag
17.6.1 För vilka situationer bör det införas ändrade eller nya bestämmelser?
Vårt förslag: Det ska införas ändrade eller nya bestämmelser om
kontroll- och tvångsåtgärder beträffande den som är intagen i kriminalvårdsanstalt eller i häkte och har förts över till en vårdinrättning för frivillig psykiatrisk vård (kap. 1.6.2),
kontroll- och tvångsåtgärder beträffande den som är intagen i häkte eller i kriminalvårdsanstalt och har förts över till en undersökningsenhet för rättspsykiatrisk undersökning (kap. 1.6.3),
rättigheter för den som är intagen i häkte eller i kriminalvårdsanstalt och genomgår en rättspsykiatrisk undersökning i en undersökningsenhet (kap. 1.6.4),
kontroll- och tvångsåtgärder samt rättigheter för den som efter ett beslut av domstolen tas in på undersökningsenheten efter att ha underlåtit att inställa sig till en rättspsykiatrisk undersökning (kap. 1.6.5),
kontroll- och tvångsåtgärder samt rättigheter för den som är frihetsberövad och genomgår en rättspsykiatrisk undersökning vid en undersökningsenhet (kap. 1.6.6),
kontroll- och tvångsåtgärder beträffande den som genomgår en rättspsykiatrisk undersökning utan att vara frihetsberövad (kap. 1.6.7),
kontroll- och tvångsåtgärder beträffande den som på en undersökningsenhet genomgår en undersökning inför ett läkarintyg efter en preliminär rättspsykiatrisk undersökning (kap. 1.6.8),
kontroll- och tvångsåtgärder vid transport m.m. av den som genomgår en rättspsykiatrisk undersökning (kap. 1.6.9),
kontroll- och tvångsåtgärder i samband med besök hos den som genomgår en rättspsykiatrisk undersökning (1.6.10)
beträffande kontroll av in- och utpasserande fordon vid undersökningsenheterna (1.6.11),
Kontroll- och tvångsåtgärder när den som är intagen i anstalt eller häkte… SOU 2012:17
776
beträffande allmän inpasseringskontroll vid undersökningsenheterna (1.6.12) eller
beträffande befogenheter mot obehöriga personer vid undersökningsenheterna (1.6.13).
Vår bedömning: Är den som är frihetsberövad föremål för sluten
psykiatrisk tvångsvård under tiden han eller hon genomgår en rättspsykiatrisk undersökning vid en undersökningsenhet ska i stället bestämmelserna om kontroll- och tvångsåtgärder i lagen om psykiatrisk tvångsvård tillämpas.
Vi har enligt våra direktiv
8
i uppgift att överväga vilka regler om
tvångsåtgärder som bör gälla i fråga om en intagen som har förts över från en anstalt eller ett häkte till en vårdinrättning för frivillig psykiatrisk vård samt för en intagen som har förts över från ett häkte till en undersökningsenhet för rättspsykiatrisk undersökning.
Under utredningsarbetets gång har vi också uppmärksammats på att det finns behov av kontroll- och tvångsåtgärder även för den som efter domstolens beslut tas in på en undersökningsenhet (utan att vara häktad eller annars berövad friheten) enligt 10 § LRU, för den som är frihetsberövad och tas in på en undersökningsenhet för en rättspsykiatrisk undersökning, för den som genomgår en rättspsykiatrisk undersökning utan att vara häktad, för den som undersöks på en undersökningsenhet inför ett s.k. § 7-intyg samt vid transporter av den som är häktad och föremål för rättspsykiatrisk undersökning.
Vi har också uppmärksammats på att den som är frihetsberövad och genomgår en rättspsykiatrisk undersökning i en undersökningsenhet bör ha reglerade rättigheter på det sätt som finns inom kriminalvårdslagstiftningen.
Det har vidare uppmärksammats att det finns behov av att kunna vidta kontroller av den som ska besöka en person som genomgår en rättspsykiatrisk undersökning, att det finns behov att kunna kontrollera de fordon som passerar in i eller ut ur undersökningsenheten och att det behövs en möjlighet att kunna avvisa eller avlägsna obehöriga personer från enheten. Vi har därför valt att behandla även dessa frågor. Våra överväganden finns i avsnitt 17.6.2– 17.6.13.
8 Tilläggsdirektiv den 8 oktober 2009, dir 2009:93.
SOU 2012: Kontroll- och tvångsåtgärder när den som är intagen i anstalt eller häkte…
777
Våra förslag i dessa delar innebär att nya uppgifter i fråga om upprättande av ordning och säkerhet ges till Rättsmedicinalverket. Förslagen innebär också sådana befogenheter att vidta tvångsåtgärder som innebär myndighetsutövning. Detta förutsätter nödvändigtvis att en tillräcklig kompetens hos personalen kan säkerställas och att bemanningen kan anpassas till de nya uppgifterna.
I vårt uppdrag ingår också, i samband med översynen av LPT och LRV, att överväga om de tvångsåtgärder som i dag får vidtas inom den psykiatriska tvångsvården är adekvata eller om det behövs förändringar av vilka tvångsåtgärder som ska få vidtas och förutsättningarna för detta. Våra förslag i denna del finns i avsnitt 7.6.
17.6.2 Kontroll- och tvångsåtgärder för den som är intagen i häkte eller kriminalvårdsanstalt och har förts över till en vårdinrättning för frivillig psykiatrisk vård
Vårt förslag: De kontroll- och tvångsåtgärder som är tillåtna
enligt FäL eller HäL ska i huvudsak få vidtas även när den som är intagen i kriminalvårdsanstalt eller häkte förs över till en vårdinrättning för frivillig psykiatrisk vård om det är nödvändigt med hänsyn till ordningen eller säkerheten. Den psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen ska inte vara tillämplig i dessa fall.
Enligt nuvarande reglering ska bestämmelserna om tvångsåtgärder i den psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen
9
tillämpas när den som
är intagen i häkte eller kriminalvårdsanstalt för frivillig psykiatrisk vård har förts över till en sjukvårdsinrättning där rättspsykiatrisk vård bedrivs av ett landsting. För de som är häktade är dessutom bestämmelserna i 6 kap. HäL om restriktioner för den som häktad på grund av misstanke om brott tillämpliga. Detta innebär att man i dessa fall tillämpar bestämmelser om tvångsåtgärder som är avsedda för personer i behov av medicinsk tvångsvård på personer som inte har ansetts ha behov av sådan vård och att bestämmelserna i tvångsvårdslagstiftningen tillämpas av ordnings- eller säkerhetsskäl i stället för av skäl som har anknytning till bl.a. vården av den enskilde. Enligt vår mening framstår det som mindre lämpligt att tillämpa tvångsvårdsbestämmelser i detta fall. I stället bör de åtgär-
9 18–24 §§ LPT, 8 § andra stycket och tredje stycket LRV. Sistnämnda bestämmelse är tillämplig endast beträffande den som är intagen i kriminalvårdsanstalt.
Kontroll- och tvångsåtgärder när den som är intagen i anstalt eller häkte… SOU 2012:17
778
der som krävs med hänsyn till ordning och säkerhet beslutas med stöd av kriminalvårdslagstiftningen också när den intagne befinner sig på en vårdinrättning för frivillig psykiatrisk vård.
Enligt nuvarande bestämmelser (5 kap. 2 § tredje stycket HäL, 9 kap. 2 § andra stycket FäL och 8 § andra stycket LRV) har kriminalvården beträffande den som är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt befogenhet att besluta om särskilda restriktioner i rätten att ta emot eller skicka försändelser, att ta emot besök eller att stå i förbindelse med utomstående genom elektronisk kommunikation för en intagen som för frivillig vård har förts över till en sjukvårdsinrättning där rättspsykiatrisk vård bedrivs. Genom att HäL:s eller FäL:s bestämmelser ska tillämpas i stället för tvångsvårdslagstiftningen även när den intagne befinner sig på en sådan vårdinrättning har kriminalvården redan sådana befogenheter i dessa lagar. Någon särreglering krävs därför inte i den delen.
När den som är intagen i kriminalvårdsanstalt har förts över till en sjukvårdsinrättning för frivillig vård får regeringen besluta om särskilda inskränkningar i rätten att ta emot eller skicka försändelser, ta emot besök eller stå i förbindelse med utomstående genom elektronisk kommunikation om det behövs med hänsyn till rikets säkerhet eller till risken för att han eller hon under vistelsen på sjukvårdsinrättningen medverkar till terroristbrott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott (9 kap. 2 § andra stycket FäL och 8 § tredje stycket LRV). Denna befogenhet för regeringen finns också enligt 7 kap. 11 § FäL som enligt vårt förslag kommer att vara tillämplig även när den intagne har förts över till en vårdinrättning för frivillig psykiatrisk vård. Någon ytterligare reglering krävs därför inte heller i den delen.
17.6.3 Kontroll- och tvångsåtgärder när den som är intagen i häkte eller i kriminalvårdsanstalt har förts över till en undersökningsenhet för rättspsykiatrisk undersökning
Vårt förslag: De kontroll- och tvångsåtgärder som kan vidtas
enligt HäL respektive FäL ska i huvudsak få vidtas även när den som är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt har förts över till en undersökningsenhet för rättspsykiatrisk undersökning. Åtgärderna ska få vidtas i syfte att upprätthålla ordningen och säkerheten vid de rättspsykiatriska undersökningsenheterna.
SOU 2012: Kontroll- och tvångsåtgärder när den som är intagen i anstalt eller häkte…
779
Verksamhetschefen vid undersökningsenheten ska kunna besluta att den som genomgår en undersökning ska
få personliga tillhörigheter omhändertagna,
vägras besök eller endast medges kontrollerade besök,
vägras elektronisk kommunikation eller få sådan kommunikation avlyssnad,
vägras att sända eller ta emot en försändelse,
få bostadsrum, tillhörigheter eller andra slutna förvaringsställen kontrollerade,
kroppsvisiteras eller kroppsbesiktigas för att söka efter otillåtna föremål,
bli skyldig att lämna urin-, utandnings-, saliv-, blod- eller hårprov,
hållas avskild från andra intagna eller
beläggas med fängsel vid förflyttning inom enheten eller om han eller hon uppträder våldsamt. Otillåtna föremål ska få omhändertas och förstöras. En kontroll- eller tvångsåtgärd får endast användas om den står i rimlig proportion till syftet med åtgärden. Om en mindre ingripande åtgärd är tillräcklig ska den användas.
Befogenheten att besluta om kontroll- och tvångsåtgärder ska vara reglerad i den nya lagen om rättspsykiatrisk undersökning. HäL eller FäL ska inte gälla när den intagne befinner sig på undersökningsenheten. Undersökningsledaren eller åklagaren ska dock kunna besluta om restriktioner enligt 6 kap. HäL för den som på grund av misstanke om brott får åläggas inskränkningar i sin rätt till kontakt med omvärlden (restriktioner). Dessutom får kriminalvården, om det behövs från ordnings- och säkerhetssynpunkt, för de som är häktade eller intagna i kriminalvårdsanstalt och genomgår en rättspsykiatrisk undersökning fatta beslut om särskilda inskränkningar i rätten att ta emot eller skicka försändelser, att ta emot besök eller att stå i förbindelse med utomstående genom elektronisk kommunikation. Regeringen får, om det behövs med hänsyn till rikets säkerhet eller till risken för att denne under vistelsen på sjukvårdsinrättningen medverkar till terroristbrott, beträffande den
Kontroll- och tvångsåtgärder när den som är intagen i anstalt eller häkte… SOU 2012:17
780
som är intagen i kriminalvårdsanstalt och som genomgår en rättspsykiatrisk undersökning, besluta om särskilda inskränkningar i rätten att ta emot eller skicka försändelser, ta emot besök eller stå i förbindelse med utomstående genom elektronisk kommunikation.
När den intagne ges psykiatrisk tvångsvård i samband med den rättspsykiatriska undersökningen ska chefsöverläkaren kunna besluta om kontroll- och tvångsåtgärder enligt lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård. Bestämmelserna om kontroll- och tvångsåtgärder i den nya lagen om rättspsykiatrisk undersökning ska då inte vara tillämpliga.
17.6.3.1 Nya möjligheter till kontroll- och tvångsåtgärder ska införas för den som är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt och genomgår en rättspsykiatrisk undersökning
Enligt vårt förslag (se kap. 13.1) ska en rättspsykiatrisk undersökning kunna ske för att bedöma om en gärning inte ska utgöra brott på grund av att gärningsmannen inte uppfyller kravet på tillräknelighet, för att bedöma om det finns behov av särskilda skyddsåtgärder eller för att bedöma om det finns förutsättningar för att verkställa ett fängelsestraff i en sluten stödenhet. Samtliga typer av undersökningar kan bli aktuella under tiden en misstänkt person är häktad. Undersökningar i fråga om särskilda skyddsåtgärder eller verkställighet i en sluten stödenhet kan även bli aktuella under tiden ett fängelsestraff verkställs i kriminalvårdsanstalt.
Nuvarande bestämmelser om tvångsåtgärder i samband med en rättspsykiatrisk undersökning har lett till tillämpningssvårigheter vid de rättspsykiatriska undersökningsenheterna. Den gällande lagstiftningen tillgodoser inte de behov av kontroll- och tvångsåtgärder som kan uppstå i vissa situationer och den är också snårig och bitvis svårtolkad. En rättspsykiatrisk undersökningsenhet är inte en vårdinrättning utan en verksamhet vid vilken det i dag sker en undersökning av personer som är misstänkta för brott. De personer det rör sig om är ofta tungt kriminellt belastade och inte sällan också våldsbenägna. Enligt nuvarande reglering tillämpar man beträffande denna grupp bestämmelserna för tvångsåtgärder som är avsedda för personer som är i behov av medicinsk tvångsvård trots att de inte har ansetts ha behov av sådan vård och i vissa fall inte är i
SOU 2012: Kontroll- och tvångsåtgärder när den som är intagen i anstalt eller häkte…
781
behov av någon vård alls. Regleringen innebär också att de befogenheter som gäller när den häktade befinner sig i häktet upphör att gälla när han eller hon kommer till undersökningsenheten för att sedan åter gälla när han eller hon förs tillbaka till häktet. Det är enligt vår mening tydligt att de tvångsåtgärder som är möjliga att vidta enligt de psykiatriska tvångslagarna inte är tillräckliga för att garantera ordningen och säkerheten vid de rättspsykiatriska undersökningsenheterna och att bristen på sådana kontroll- och tvångsbefogenheter kan komma att leda till allvarliga incidenter vid enheterna. I förlängningen kan detta medföra att undersökningarna måste utföras på häktena i en utsträckning som inte är önskvärd.
Vi föreslår därför att de kontroll- och tvångsåtgärder som enligt HäL kan vidtas beträffande den som är häktad i huvudsak ska få vidtas även när han eller hon har förts över till en undersökningsenhet för rättspsykiatrisk undersökning. Som nämnts ovan kommer det enligt vårt förslag även att ske undersökningar av personer som är intagna i kriminalvårdsanstalt. Det bör finnas möjligheter att vidta kontroll- och tvångsåtgärder även för den gruppen. Åtgärderna ska få vidtas endast i syfte att upprätthålla ordningen och säkerheten vid de rättspsykiatriska undersökningsenheterna. Eftersom åtgärderna ska kunna vidtas när den intagne är föremål för en rättspsykiatrisk undersökning vid en undersökningsenhet bör de åtgärder som är tillåtna finnas upptagna i den nya lagen om rättspsykiatrisk undersökning. Utgångspunkten ska vara att det inte ska tillämpas mer tvång än nödvändigt samtidigt som de åtgärder som vidtas ska vara tillräckliga för att upprätthålla ordningen eller säkerheten vid enheten.
17.6.3.2 Omhändertagande av personliga tillhörigheter
Enligt kriminalvårdslagstiftningen (2 kap. 11 § HäL och 5 kap. 1 § FäL) får den som är intagen ta emot och inneha böcker, tidskrifter, tidningar och andra personliga tillhörigheter som inte kan äventyra ordningen eller säkerheten. De tillhörigheter som inte får tas emot eller innehas får omhändertas och förvaras för den intagnes räkning och ska lämnas ut till den intagne senast i samband med att han eller hon inte längre ska vara berövad friheten (2 kap. 12 § HäL och 5 kap. 2 § första stycket FäL). Enligt FäL får den som är intagen inte heller inneha sådana personliga tillhörigheter som kan antas motverka den behandling som han eller hon genomgår. I övrigt får
Kontroll- och tvångsåtgärder när den som är intagen i anstalt eller häkte… SOU 2012:17
782
den som är intagen i kriminalvårdsanstalt ta emot de personliga tillhörigheter som är motiverade med hänsyn till att verkställigheten ska kunna genomföras på ett ändamålsenligt sätt. Vi föreslår att möjligheten att omhänderta och förvara personliga tillhörigheter ska gälla även i de fall den som är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt har förts över till en undersökningsenhet för rättspsykiatrisk undersökning.
17.6.3.3 Kroppsvisitation och kroppsbesiktning
Vi föreslår vidare att det i avsikt att uppnå och bibehålla ordning och säkerhet ska vara möjligt att vidta åtgärder för att förhindra att vapen, narkotika etc. tas in på undersökningsenheten. Den som undersöks ska därför kunna kroppsvisiteras eller kroppsbesiktigas för att man ska kunna söka efter sådana otillåtna föremål. Som huvudregel ska en kroppsvisitation eller kroppsbesiktning ske senast vid ankomsten till undersökningsenheten, om det inte är uppenbart obehövligt. En sådan åtgärd ska emellertid i vissa situationer kunna vidtas även under tiden den intagne befinner sig på enheten. Detta kan bli aktuellt om det finns anledning att anta att ett sådant föremål kommer att anträffas på honom eller henne, när han eller hon återkommer efter att ha befunnit sig utanför undersökningsenheten eller om han eller hon har haft ett obevakat besök. Sådana åtgärder kan också ske i en stickprovskontroll eller i anslutning till en större undersökning som av säkerhetsskäl görs av ett utrymme inom enheten om den intagne har eller har haft särskild anknytning till utrymmet. Om det är nödvändigt av säkerhetsskäl får en kroppsvisitation utföras även i andra fall för att söka efter vapen eller andra farliga föremål. Otillåtna föremål får omhändertas och förstöras. För att kunna upprätthålla ordning och säkerhet bör det i den utsträckning det är nödvändigt även vara möjligt att kontrollera den intagnes bostadsrum, hans eller hennes tillhörigheter eller andra slutna förvaringsställen som han eller hon disponerar.
17.6.3.4 Urin-, utandnings-, saliv-, svett-, blod- eller hårprov
För att kunna drogkontrollera den intagne ska det finnas en möjlighet att ta urin-, utandnings-, saliv-, svett-, blod- eller hårprov på honom eller henne. Ett sådant prov ska få tas om den intagne skäligen
SOU 2012: Kontroll- och tvångsåtgärder när den som är intagen i anstalt eller häkte…
783
kan misstänkas vara påverkad av alkohol, narkotika, något annat berusningsmedel, medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller någon sådan vara som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor. Vid en rättpsykiatrisk undersökning bör dock en drogkontroll kunna ske också av utredningsmässiga eller medicinska skäl. Detta innebär t.ex. att en drogkontroll ska kunna ske för att klarlägga om den intagne är påverkad av t.ex. alkohol eller narkotika för att den rättspsykiatriska undersökningen ska bli så tillförlitlig som möjligt. I samband med en rättspsykiatrisk undersökning kan det också finnas behov av provtagning för att kunna bedöma den intagnes allmäntillstånd. Det ska också vara möjligt att ta ett prov när den intagne själv önskar det.
17.6.3.5 Avskildhet
Den som är föremål för en rättspsykiatrisk undersökning på en undersökningsenhet ska som huvudregel ges möjlighet att dagtid vistas tillsammans med andra intagna. Undantag för detta bör dock kunna göras om det krävs av ordnings- eller säkerhetsskäl, då det kan vara nödvändigt att hålla den intagne avskild från andra intagna. Avskildhet kan också krävas om det är nödvändigt för att genomföra en kroppsbesiktning.
17.6.3.6 Fängsel
Den som är föremål för en rättspsykiatrisk undersökning i en undersökningsenhet bör på samma sätt som när han eller hon befinner sig i häktet eller i kriminalvårdsanstalten kunna beläggas med fängsel vid förflyttning inom enheten eller om han eller hon uppträder våldsamt. En sådan åtgärd bör få vidtas endast om det är absolut nödvändigt med hänsyn till den intagnes egen eller någon annans säkerhet till liv eller hälsa. I det fallet ska en läkare så snart som möjligt undersöka den intagne. Vi lämnar i avsnitt 17.6.9 förslag om att den intagne ska få beläggas med fängsel även vid transport eller annan vistelse utanför undersökningsenheten.
Kontroll- och tvångsåtgärder när den som är intagen i anstalt eller häkte… SOU 2012:17
784
17.6.3.7 Inskränkningar av kontakterna med omvärlden
Huvudregeln bör vara att den intagne ska få ta emot besök i den utsträckning det är lämpligt. Vårt förslag innebär dock att det ska vara möjligt att av ordnings- och säkerhetsskäl inskränka den intagnes kontakter med omvärlden. Ett besök bör därför kunna vägras eller villkoras med att besökaren underkastar sig kroppsvisitation eller kroppsbesiktning, se vidare avsnitt 17.6.10. Andra sätt att inskränka den intagnes kontakter med omvärlden är att vägra honom eller henne möjligheten att stå i förbindelse med en annan person genom elektronisk kommunikation eller att sådan kommunikation avlyssnas. Det bör också finnas möjlighet att vägra den intagne att sända eller ta emot en försändelse.
17.6.3.8 Beslut om kontroll- och tvångsåtgärder
Enligt nuvarande lagstiftning är rätten att besluta om kontroll- och tvångsåtgärder på de rättspsykiatriska undersökningsenheterna fördelad mellan åklagaren, kriminalvården och chefsöverläkaren. Åklagaren beslutar enligt de särskilda reglerna om restriktioner i 6 kap. HäL om inskränkningar i kontakten med omvärlden för de som är häktade på grund av misstanke om brott, när det finns risk för att bevis annars undanröjs eller att en brottsutredning på annat sätt försvåras. I särskilda fall får kriminalvården, om det behövs från ordnings- och säkerhetssynpunkt, för de intagna fatta beslut om särskilda inskränkningar i rätten att ta emot eller skicka försändelser, att ta emot besök eller att stå i förbindelse med utomstående genom elektronisk kommunikation (5 kap. 2 § tredje stycket HäL och 8 § andra stycket LRV). För övriga kontroll- och tvångsåtgärder som kan vidtas på de rättspsykiatriska undersökningsenheterna ansvarar och beslutar chefsöverläkaren. Det kan gälla åtgärder som fastspänning med bälte, avskildhet, inskränkningar i en patients rätt att använda elektroniska kommunikationstjänster, granskning eller övervakning av försändelser samt kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning (18–24 §§ LPT). Chefsöverläkaren kan delegera beslutsbefogenheten till en erfaren läkare med specialistkompetens eller om det finns särskilda skäl för det, till någon annan läkare vid sjukvårdsinrättningen.
Före den psykiatriska reform som genomfördes år 1991 var såväl de materiella reglerna som behörighetsreglerna beträffande
SOU 2012: Kontroll- och tvångsåtgärder när den som är intagen i anstalt eller häkte…
785
användandet av tvångsåtgärder vid undersökningsenheter annorlunda utformade. Häkteslagen var då tillämplig på personer som var föremål för rättspsykiatrisk undersökning och enligt häktesförordningen var det chefen för en rättspsykiatrisk klinik som hade att fatta beslut om andra tvångsåtgärder än sådana som skulle fattas av åklagare.
Justitieombudsmannen
10
har i ett ärende om tvångsåtgärder på
en rättspsykiatrisk undersökningsenhet uttalat att det endast är chefsöverläkaren eller den läkare som han eller hon har delegerat beslutanderätten till, som får fatta beslut om särskilda tvångsåtgärder av ordnings- eller säkerhetsskäl, om det inte av den psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen uttryckligen framgår att det är kriminalvården som ska fatta sådana beslut. Någon möjlighet för chefsöverläkaren att delegera beslutanderätten till andra personer, t.ex. till verksamhetschefen eller andra tjänstemän vid en undersökningsenhet finns alltså inte.
Vi föreslår att ett antal kontroll- och tvångsåtgärder som finns upptagna i HäL eller FäL i huvudsak ska få vidtas när den som är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt har förts över till en undersökningsenhet för rättspsykiatrisk undersökning. Syftet med dessa åtgärder ska vara att upprätthålla ordningen och säkerheten vid de rättspsykiatriska undersökningsenheterna och ska alltså inte ta sikte på eventuell vård eller behandling av de intagna. Befogenheten att besluta om kontroll- och tvångsåtgärder bör vara reglerad i den nya lagen om rättspsykiatrisk undersökning och HäL eller FäL ska inte gälla när den intagne befinner sig på undersökningsenheten. Mot bakgrund av att åtgärderna inte är vård- eller behandlingsrelaterade utan tar sikte på säkerheten vid undersökningsenheten anser vi att rätten att besluta om sådana åtgärder bör ligga på verksamhetschefen vid undersökningsenheten. Verksamhetschefen ska få uppdra åt sådana befattningshavare inom verksamheten som har tillräcklig kompetens och erfarenhet att fullgöra dessa uppgifter.
I de fall den intagne ges psykiatrisk tvångsvård i samband med den rättspsykiatriska undersökningen är bestämmelserna om tvångsåtgärder i den psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen tillämpliga. På samma sätt som för övrig psykiatrisk tvångsvård ska det vara chefsöverläkaren som beslutar om denna typ av åtgärder. Bestäm-
10 JO-beslut 2003-02-05, diarienummer 278-2001.
Kontroll- och tvångsåtgärder när den som är intagen i anstalt eller häkte… SOU 2012:17
786
melserna om kontroll- och tvångsåtgärder i den nya lagen om rättspsykiatrisk undersökning bör då inte vara tillämpliga.
Domstolen kan i samband med ett häktningsbeslut ge åklagaren tillstånd att ålägga den häktade inskränkningar i sin rätt till kontakt med omvärlden (restriktioner). En förutsättning för att restriktioner ska kunna meddelas är att det finns risk för att den häktade undanröjer bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning. Redan i dag gäller denna möjlighet att meddela restriktioner även när den häktade har förts över till en undersökningsenhet för rättpsykiatrisk undersökning. Denna möjlighet ska naturligtvis finnas kvar. Eftersom befogenheten att besluta om kontroll- och tvångsåtgärder för en häktad som genomgår en rättspsykiatrisk undersökning finns upptagen i den nya lagen om rättspsykiatrisk undersökning och HäL då inte ska gälla, krävs det att det särskilt regleras i HäL att åklagarens beslutsbefogenheter i fråga om restriktioner ska gälla även efter överförandet till undersökningsenheten.
Den särskilda befogenhet som kriminalvården har beträffande häktade och intagna i kriminalvårdsanstalt att besluta om särskilda inskränkningar, i det fall det behövs från ordnings- eller säkerhetssynpunkt, i rätten att stå i kontakt med omvärlden bör bibehållas. Även om detta krävs det en särskild reglering i HäL och FäL.
17.6.4 Rättigheter för den som är intagen i häkte eller kriminalvårdsanstalt och genomgår en rättspsykiatrisk undersökning i en undersökningsenhet
Vårt förslag: Den som är intagen i häkte eller i kriminalvårds-
anstalt och genomgår en rättspsykiatrisk undersökning i en rättspsykiatrisk undersökningsenhet ska i huvudsak ha de rättigheter som anges i kriminalvårdslagstiftningen i fråga om
personliga tillhörigheter,
att ta emot besök,
att stå i förbindelse med en annan person genom elektronisk kommunikation,
placering,
vistelse i gemensamhet,
vistelse utomhus,
SOU 2012: Kontroll- och tvångsåtgärder när den som är intagen i anstalt eller häkte…
787
förströelse,
utbud av massmedier eller
religionsutövning. Om det finns särskilt ömmande skäl får den intagne beviljas permission, om det inte finns hinder mot det av säkerhetsskäl. Ett tillstånd till permission ska förenas med de villkor som behövs. Om det inte är uppenbart obehövligt ska den intagne stå under bevakning. Medgivande ska inhämtas från undersökningsledaren eller åklagaren innan ett tillstånd till permission beviljas den som är ålagd restriktioner enligt 6 kap. HäL.
I avsnitt 17.6.3 föreslår vi att det ska vara möjligt att besluta om olika kontroll- och tvångsåtgärder när den som är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt har förts över till en undersökningsenhet för rättspsykiatrisk undersökning. Åtgärderna ska få vidtas i syfte att upprätthålla ordningen och säkerheten vid de rättspsykiatriska undersökningsenheterna. Kontroll- och tvångsåtgärderna motsvarar i huvudsak de åtgärder som kan vidtas enligt HäL respektive FäL.
I HäL och FäL finns det även vissa rättigheter reglerade för den som är intagen i häkte respektive i kriminalvårdsanstalt. De innebär en rätt att ta emot och inneha personliga tillhörigheter samt att ta emot besök eller stå i förbindelse med en annan person genom elektronisk kommunikation. Vidare finns det reglerade rättigheter i fråga om placering, vistelse i gemensamhet, sysselsättning, vistelse utomhus och förströelse. Det finns också rättigheter i fråga om utbud av massmedier och religionsutövning.
Vi menar att det är av stor vikt att dessa rättigheter är gällande också när den intagne har förts över till rättspsykiatrisk undersökningsenhet för en rättspsykiatrisk undersökning. Det är också väsentligt att de rättigheter som kan inskränkas genom kontroll- och tvångsåtgärder (se avsnitt 17.6.3) finns tydligt angivna. Vi föreslår därför att de rättigheter som den intagne har enligt HäL eller FäL i huvudsak ska gälla även när den intagne är föremål för en rättspsykiatrisk undersökning vid en undersökningsenhet. Rättigheterna bör vara intagna i lagen om rättspsykiatrisk undersökning.
Kontroll- och tvångsåtgärder när den som är intagen i anstalt eller häkte… SOU 2012:17
788
17.6.5 Kontroll- och tvångsåtgärder samt rättigheter för den som efter ett beslut av domstolen tas in på undersökningsenheten efter att ha underlåtit att inställa sig till en rättspsykiatrisk undersökning
Vårt förslag: De kontroll- och tvångsåtgärder som kan vidtas
beträffande den som är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt ska kunna vidtas även när en misstänkt som är på fri fot har tagits in på en undersökningsenhet efter ett beslut av domstolen eftersom han eller hon har underlåtit att inställa sig till den rättspsykiatriska undersökningen eller för att det finns skäl att anta att han eller hon inte frivilligt kommer att medverka till undersökningen. Den som är intagen i en undersökningsenhet efter ett sådant domstolsbeslut ska ha samma rättigheter som den som är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt och har förts över till en undersökningsenhet.
Rätten kan, med nuvarande reglering, besluta att den som ska bli föremål för en rättpsykiatrisk undersökning och är på fri fot ska tas in på undersökningsenheten om han eller hon underlåter att inställa sig till undersökningen eller om det finns något annat skäl att anta att han eller hon inte kommer att frivilligt medverka till undersökningen, 10 § LRU. Det ska av rättens beslut framgå den längsta tid, högst två veckor, som den misstänkte får hållas kvar på undersökningsenheten. Kan undersökningen inte avslutas inom den bestämda tiden, får rätten besluta att den misstänkte får hållas kvar under ytterligare högst två veckor. Det är undersökningsläkaren som ska göra en framställning om intagning och den misstänkte ska ges tillfälle att yttra sig över en sådan framställning.
Den som är intagen med stöd av 10 § LRU kan enligt nuvarande reglering ges psykiatrisk tvångsvård enligt bestämmelserna i LRV. Beträffande den som inte genomgår sådan vård tillämpas enligt 11 § LRU bestämmelserna i 18–24 §§ LPT. Detta innebär att bestämmelser om tvångsåtgärder i den psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen ska tillämpas även när denna grupp av personer är föremål för en rättspsykiatrisk undersökning. Till skillnad från de som häktade eller intagna i kriminalvårdsanstalt finns det naturligtvis i dessa fall inte några befogenheter för kriminalvården respektive regeringen att besluta om särskilda inskränkningar i rätten att ta emot eller skicka försändelser, att ta emot besök eller att stå i förbindelse med
SOU 2012: Kontroll- och tvångsåtgärder när den som är intagen i anstalt eller häkte…
789
utomstående genom elektronisk kommunikation, 8 § andra och tredje stycket LRV.
Vi föreslår att det även i en ny reglering om rättspsykiatrisk undersökning ska finnas möjlighet för domstolen att besluta att en misstänkt som är på fri fot ska tas in på en undersökningsenhet, se kapitel 13. När en misstänkt tas in i en undersökningsenhet efter ett sådant beslut undersöks han eller hon i samma miljö som de som är frihetsberövade som häktade eller intagna i kriminalvårdsanstalt. De problem i fråga om ordning och säkerhet vid undersökningsenheterna som finns när det gäller dessa grupper av frihetsberövade finns även för denna grupp. För att upprätthålla ordning och säkerhet vid undersökningsenheterna föreslår vi därför att det även i dessa fall ska vara möjligt att vidta de kontroll- och tvångsåtgärder som ska kunna vidtas beträffande den som är häktad eller intagen i en kriminalvårdsanstalt. En närmare redogörelse för vilka dessa åtgärder är finns i avsnitt 17.6.3. Den som har tagits in i en undersökningsenhet efter ett sådant beslut av domstol ska ha samma rättigheter som den som är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt och har förts över till en undersökningsenhet, se avsnitt 17.6.4.
17.6.6 Kontroll- och tvångsåtgärder samt rättigheter för den som är frihetsberövad och genomgår en rättspsykiatrisk undersökning vid en undersökningsenhet
Vårt förslag: De kontroll- och tvångsåtgärder som kan vidtas
beträffande den som är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt ska kunna vidtas även när en person som är frihetsberövad genomgår en rättspsykiatrisk undersökning vid en undersökningsenhet. Detta gäller dock inte beträffande den som genomgår psykiatrisk tvångsvård. Den som är frihetsberövad när han eller hon genomgår en rättspsykiatrisk undersökning i en undersökningsenhet ska ha samma rättigheter som den som är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt och har förts över till en undersökningsenhet.
Vi föreslår i avsnitt 10.4.5 att det ska vara möjligt för allmän domstol att besluta att en gärningsman ska omhändertas i avvaktan på allmän förvaltningsdomstols prövning av om förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder är uppfyllda. Det ska också vara möjligt
Kontroll- och tvångsåtgärder när den som är intagen i anstalt eller häkte… SOU 2012:17
790
för allmän förvaltningsdomstol att besluta om ett omhändertagande i avvaktan på domstolens prövning efter det att psykiatrisk tvångsvård av gärningsmannen har upphört. Under tiden gärningsmannen är omhändertagen i dessa fall kan det bli aktuellt att föra över honom eller henne till en undersökningsenhet för en rättspsykiatrisk undersökning i fråga om behovet av särskilda skyddsåtgärder. Det kan också bli aktuellt att föra över den som genomgår särskilda skyddsåtgärder i en särskild skyddsenhet till en undersökningsenhet för en förnyad undersökning i fråga om särskilda skyddsåtgärder.
De rättspsykiatriska undersökningarna kommer i dessa fall att genomföras i samma miljö som för de som är frihetsberövade som häktade eller intagna i kriminalvårdsanstalt. De problem i fråga om ordning och säkerhet vid undersökningsenheterna som finns när det gäller dessa grupper av frihetsberövade kommer därför att finnas även för denna grupp. För att upprätthålla ordning och säkerhet vid undersökningsenheterna föreslår vi därför att det även i dessa fall ska vara möjligt att vidta de kontroll- och tvångsåtgärder som ska kunna vidtas beträffande den som är häktad eller intagen i en kriminalvårdsanstalt.
Det finns även vissa andra situationer då den som ska genomgå en rättspsykiatrisk undersökning redan är frihetsberövad. Det kan vara under tiden den som ska undersökas är anhållen, även om detta bara gäller under en kortare tid. En annan sådan situation är då en lagöverträdare med funktionsnedsättning undergår ett fängelsestraff i en sluten stödenhet. Det kan också vara så att den som är intagen i ett särskilt ungdomshem till följd av en dom på sluten ungdomsvård enligt 32 kap. 5 § BrB ska bli föremål för en undersökning beträffande en ny gärning. Den som är dömd till fängelse eller sluten ungdomsvård kan även vara frihetsberövad genom att vara intagen i ett häkte eller en polisarrest i avvaktan på att han eller hon ska förpassas till en kriminalvårdsanstalt eller ett särskilt ungdomshem.
I vissa fall kan den som ska genomgå en rättspsykiatrisk undersökning vid en undersökningsenhet vara frihetsberövad med stöd av någon tvångsvårdslag, t.ex. LVM eller LVU. Den som ska undersökas kan i vissa fall också vara frihetsberövad till följd av ett beslut om förvar enligt utlänningslagen (2005:716). Någon gång skulle det även kunna bli aktuellt att genomföra en rättspsykiatrisk undersökning i samband med ett omhändertagande enligt 28 kap. 11 §
SOU 2012: Kontroll- och tvångsåtgärder när den som är intagen i anstalt eller häkte…
791
tredje stycket BrB i avvaktan på att ett beslut om undanröjande av skyddstillsyn vinner laga kraft.
Även i de nu nämnda fallen kommer de rättspsykiatriska undersökningarna att genomföras i samma miljö som för de som är frihetsberövade som häktade eller intagna i kriminalvårdsanstalt. De problem i fråga om ordning och säkerhet vid undersökningsenheterna som finns när det gäller dessa grupper av frihetsberövade kan antas finnas även för denna grupp. För att upprätthålla ordning och säkerhet vid undersökningsenheterna föreslår vi därför att det även i dessa fall ska vara möjligt att vidta de kontroll- och tvångsåtgärder som ska kunna vidtas beträffande den som är häktad eller intagen i en kriminalvårdsanstalt.
I samtliga nu angivna fall ska den som är frihetsberövad när han eller hon genomgår en rättspsykiatrisk undersökning i en undersökningsenhet ha samma rättigheter som den som är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt och har förts över till en undersökningsenhet.
I vissa fall kan det också bli aktuellt att föra över den som är föremål för psykiatrisk tvångsvård till en undersökningsenhet för en rättspsykiatrisk undersökning. Som framgår av avsnitt 17.6.3 ska det i det fallet endast kunna vidtas tvångsåtgärder med stöd av den psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen.
17.6.7 Kontroll- och tvångsåtgärder för den som genomgår en rättspsykiatrisk undersökning utan att vara frihetsberövad
Vårt förslag: I syfte att upprätthålla ordningen och säkerheten
vid de rättspsykiatriska undersökningsenheterna ska den som ska genomgå en rättspsykiatrisk undersökning utan att vara frihetsberövad
kunna få personliga tillhörigheter omhändertagna,
kunna kroppsvisiteras eller kroppsbesiktigas för eftersökande av otillåtna föremål vid ankomsten till undersökningsenheten, om det inte är uppenbart obehövligt eller
under tiden undersökningen pågår kunna kroppsvisiteras eller kroppsbesiktigas för eftersökande av otillåtna föremål.
Kontroll- och tvångsåtgärder när den som är intagen i anstalt eller häkte… SOU 2012:17
792
Det ska vara möjligt att ta urin-, utandnings-, saliv-, svett-, blod- eller hårprov på den som genomgår en undersökning. Otillåtna föremål ska få omhändertas och förstöras.
17.6.7.1 Omhändertagande av personliga tillhörigheter
Vi har i avsnitt 17.6.3 föreslagit att den som är intagen vid en undersökningsenhet ska kunna få personliga tillhörigheter omhändertagna om de kan äventyra ordningen eller säkerheten. Även den som är på fri fot vid undersökningen kan ha personliga tillhörigheter med sig vid undersökningen. För att ordningen och säkerheten på undersökningsenheterna ska kunna upprätthållas föreslår vi därför att det ska vara möjligt att omhänderta personliga tillhörigheter även för den som är på fri fot vid undersökningen.
17.6.7.2 Kroppsvisitation och kroppsbesiktning
Under avsnitt 17.6.3 föreslår vi att den som förs över från ett häkte eller en kriminalvårdsanstalt som huvudregel ska kroppsvisiteras eller kroppsbesiktigas senast vid ankomsten till undersökningsenheten, om det inte är uppenbart obehövligt. I vissa situationer ska sådana åtgärder kunna vidtas även under tiden den intagne befinner sig på enheten. Detta kan bli aktuellt om det finns anledning att anta att ett sådant föremål kommer att anträffas på honom eller henne, när han eller hon återkommer efter att ha befunnit sig utanför undersökningsenheten eller om han eller hon har haft ett obevakat besök. Sådana åtgärder kan också ske i en stickprovskontroll eller i anslutning till en större undersökning som av säkerhetsskäl görs av ett utrymme inom enheten om den intagne har eller har haft särskild anknytning till utrymmet. Om det är nödvändigt av säkerhetsskäl får en kroppsvisitation utföras även i andra fall för att söka efter vapen eller andra farliga föremål. Otillåtna föremål ska få omhändertas och förstöras.
Problemet med att farliga föremål tas in på undersökningsenheterna är inte begränsat till den grupp av personer som är frihetsberövade vid undersökningen utan förekommer enligt Rättsmedicinalverket också bland de som är på fri fot. I dessa fall torde risken för att den som ska undersökas för med sig sådana föremål till och med kunna vara större eftersom dessa personer inte har
SOU 2012: Kontroll- och tvångsåtgärder när den som är intagen i anstalt eller häkte…
793
blivit kroppsvisiterade eller kroppsbesiktigade i samband med ett frihetsberövande på det sätt som de som är häktade eller intagna i kriminalvårdsanstalt har blivit.
För att ordningen och säkerheten på undersökningsenheterna ska kunna upprätthållas bör det därför vara möjligt att kroppsvisitera eller kroppsbesiktiga även den som är på fri fot när han eller hon ska undersökas. Sådana åtgärder ska även i dessa fall ske vid ankomsten till undersökningsenheten eller under tiden undersökningen pågår och syftet ska vara att söka efter otillåtna föremål. Sådana föremål ska få omhändertas och förstöras.
17.6.7.3 Drogkontroll
Enligt Rättsmedicinalverket förekommer det att den som ska undersökas är drogpåverkad. Att den intagne är påverkad kan i en del fall medföra att det blir svårt att upprätthålla ordning och säkerhet i samband med undersökningarna. Detta kan också leda till att det är svårt eller till och med omöjligt att genomföra undersökningen på ett korrekt sätt.
Vi har under avsnitt 17.6.3 föreslagit att det ska vara möjligt att göra drogkontroller av den som är frihetsberövad och har förts över till en undersökningsenhet för rättspsykiatrisk undersökning. Sådana kontroller ska kunna ske genom urin-, utandnings-, saliv-, blod- eller hårprov på en intagen som skäligen kan misstänkas vara påverkad av alkohol, narkotika, något annat berusningsmedel, medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller någon sådan vara som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor. Syftet med kontrollerna ska vara att upprätthålla ordningen och säkerheten vid de rättspsykiatriska undersökningsenheterna. En drogkontroll ska också kunna ske om det behövs av utredningsmässiga eller medicinska skäl samt när den intagne själv önskar det.
Problemet med drogpåverkan hos den som ska undersökas gäller även de personer som är på fri fot. För att ordningen och säkerheten ska kunna upprätthållas på undersökningsenheterna bör det som Rättsmedicinalverket har framfört finnas en möjlighet att utföra drogkontroller även på dessa.
Kontroll- och tvångsåtgärder när den som är intagen i anstalt eller häkte… SOU 2012:17
794
17.6.8 Tvångsåtgärder för den som på en undersökningsenhet genomgår en undersökning inför ett läkarintyg efter en preliminär rättspsykiatrisk undersökning
Vårt förslag: Den som på en rättspsykiatrisk undersöknings-
enhet genomgår en undersökning inför ett läkarintyg efter en preliminär rättspsykiatrisk undersökning ska, på samma sätt som den som genomgår en rättspsykiatrisk undersökning på fri fot, kunna få personliga tillhörigheter omhändertagna, bli föremål för kroppsvisitation eller kroppsbesiktning vid ankomsten till undersökningsenheten eller under tiden undersökningen pågår samt bli föremål för drogkontroll under tiden han eller hon undersöks.
Vår bedömning: Det bör utredas vidare om det ska vara möjligt
att tillgripa kontroll- och tvångsåtgärder även i de fall en undersökning inför ett läkarintyg efter en preliminär rättspsykiatrisk undersökning sker på en annan plats än på en undersökningsenhet.
För att kunna utreda en misstänkt persons personliga förhållanden och för att kunna avgöra påföljdsfrågan får rätten i ett brottmål besluta att inhämta olika typer av utredning, se lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. Om det finns skäl för det får rätten enligt 7 § i den lagen förordna en läkare att avge läkarintyg om en misstänkt, ett s.k. § 7-intyg. Om rätten särskilt anger det i förordnandet, ska intyget omfatta de medicinska förutsättningarna för att överlämna den misstänkte till rättspsykiatrisk vård utan särskild utskrivningsprövning.
Rättsmedicinalverket svarar
11
enligt nuvarande reglering, förutom
för rättspsykiatriska undersökningar, även för § 7-intygen. Dessa intyg får avges av läkare vid rättspsykiatriska avdelningar inom Rättsmedicinalverket eller sådana enheter hos sjukvårdshuvudmän som i enlighet med avtal med staten har åtagit sig att svara för att rättspsykiatriska undersökningar utförs (undersökningsenheter) samt av läkare som enligt avtal med Rättsmedicinalverket har åtagit sig att utfärda sådana intyg.
Vi föreslår att det även vid genomförandet av våra förslag ska finnas en möjlighet för domstolen att besluta om en undersökning
11 Rättsmedicinalverkets samtliga uppgifter framgår av 1–3 §§ förordning (2007:976) med instruktion för Rättsmedicinalverket.
SOU 2012: Kontroll- och tvångsåtgärder när den som är intagen i anstalt eller häkte…
795
med läkarintyg efter en preliminär rättspsykiatrisk undersökning för att bedöma behovet av att genomföra en rättspsykiatrisk undersökning i fråga om gärningsmannens tillräknelighet eller i fråga om särskilda skyddsåtgärder, se avsnitt 13.5. Samma kategorier av läkare som i dag avger § 7-intyg ska i den ordningen kunna avge ett läkarintyg efter en preliminär rättspsykiatrisk undersökning.
Enligt Rättsmedicinalverket förekommer det, på samma sätt som vid rättspsykiatriska undersökningar, att den som ska genomgå en undersökning inför ett § 7-intyg har med sig farliga föremål. Det upplevs också som ett problem att den som ska undersökas inför ett sådant intyg i vissa fall är drogpåverkad när han eller hon kommer till undersökningen. I syfte att upprätthålla ordningen och säkerheten finns det enligt Rättsmedicinalverket även vid denna typ av undersökningar behov av att kunna omhänderta personliga tillhörigheter, att kunna kroppsvisitera eller kroppsbesiktiga den som ska undersökas samt att kunna göra drogkontroller på honom eller henne.
På samma sätt som den som genomgår en rättspsykiatrisk undersökning och är på fri fot, kan det också för den som ska genomgå en undersökning inför ett § 7-intyg bli aktuellt att genomgå denna vid en undersökningsenhet. Dessa två kategorier av personer kommer alltså utan att vara frihetsberövade till samma lokaler för undersökningen. Mot bakgrund av att problemen i dessa båda fall i huvudsak uppges vara desamma framstår det som rimligt att införa en möjlighet till kontroll- och tvångsåtgärder även för den som ska undersökas inför ett läkarintyg efter en preliminär rättspsykiatrisk undersökning. Vi föreslår därför att det även i dessa fall ska vara möjligt att kroppsvisitera och kroppsbesiktiga den intagne vid ankomsten till undersökningsenheten eller under tiden undersökningen pågår. Den som undersöks ska också kunna bli föremål för drogkontroll under den tid han eller hon undersöks.
På samma sätt som i dag ska det även i en ny ordning vara möjligt för läkare som inte är verksamma vid undersökningsenheten att utfärda ett läkarintyg efter en preliminär rättspsykiatrisk undersökning. Det ska i de fallen krävas att läkaren enligt avtal med Rättsmedicinalverket har åtagit sig att utfärda sådana intyg. I dessa fall sker undersökningen inte på en undersökningsenhet utan på en plats där läkaren också bedriver sin verksamhet i övrigt. De problem som finns vid undersökningsenheterna när det gäller de som ska undersökas kan naturligtvis vara aktuella även när en undersökning sker på en sådan plats. Dock anser vi att det skulle
Kontroll- och tvångsåtgärder när den som är intagen i anstalt eller häkte… SOU 2012:17
796
vara att gå utanför vårt uppdrag att föreslå möjligheter till kontroll- och tvångsåtgärder även i de fall undersökningen sker utanför en undersökningsenhet. Denna fråga bör därför utredas vidare i annan ordning.
17.6.9 Fängsel i samband med transport m.m. av den intagne
Vårt förslag: Den som är frihetsberövad och genomgår en rätts-
psykiatrisk undersökning vid en undersökningsenhet ska få beläggas med fängsel vid transport eller annan vistelse utanför enheten, om det är nödvändigt av säkerhetsskäl. En sådan åtgärd ska även få vidtas om den frihetsberövade uppträder våldsamt och det är absolut nödvändigt med hänsyn till den intagnes egen eller någon annans säkerhet till liv eller hälsa. I det senare fallet ska en läkare så snart som möjligt undersöka den intagne.
Det finns i dag ingen möjlighet för Rättsmedicinalverket att belägga den som är häktad och genomgår en rättspsykiatrisk undersökning med fängsel. I de situationer där den intagne av olika anledningar måste lämna undersökningsenheten, t.ex. för att för att föras till sjukhus för akut somatisk sjukvård, finns det därför ingen möjlighet för personalen att belägga den intagne med fängsel under transporten förutom i de fall då transporten utförs med hjälp av polis.
Den som är häktad får enligt HäL (4 kap. 10 §) beläggas med fängsel vid förflyttning inom förvaringslokalen och vid transport eller annan vistelse utanför lokalen, om det är nödvändigt av säkerhetsskäl. Den häktade får också beläggas med fängsel om han eller hon uppträder våldsamt och det är absolut nödvändigt med hänsyn till den intagnes egen eller någon annans säkerhet till liv eller hälsa. Motsvarande bestämmelser gäller enligt FäL (8 kap. 10 §) för den som är intagen i kriminalvårdsanstalt.
Det är angeläget att Rättsmedicinalverket ges tillräckliga befogenheter för att kunna upprätthålla ordning och säkerhet i samband med rättspsykiatriska undersökningar. Mot bakgrund av de problem som har beskrivits av verket föreslår vi att de befogenheter som kriminalvården har enligt HäL respektive FäL att belägga en frihetsberövad med fängsel bör gälla även i samband med en rättspsykiatrisk undersökning. Detta innebär att fängsel får användas om det är nödvändigt av säkerhetsskäl vid transport eller annan
SOU 2012: Kontroll- och tvångsåtgärder när den som är intagen i anstalt eller häkte…
797
vistelse utanför enheten. Vi har i avsnitt 17.6.3 föreslagit att den intagne ska få beläggas med fängsel även vid förflyttning inom enheten eller om han eller hon uppträder våldsamt.
Vi har också i uppdrag att se över bestämmelserna i LPT och LRV om polismyndighetens befogenhet att tillfälligt omhänderta personer samt skyldighet att i vissa fall lämna hälso- och sjukvården biträde. Vi ska i den delen av uppdraget analysera i vilka fall biträde eller andra insatser av polis bör kunna ske samt se över polismyndighetens behov av information från hälso- och sjukvården i samband med att t.ex. biträde lämnas. Våra förslag i den delen finns i avsnitt 7.9.
17.6.10 Besök hos den som genomgår en rättspsykiatrisk undersökning
Vårt förslag: Den som genomgår en rättspsykiatrisk undersök-
ning får ta emot besök i den utsträckning det lämpligen kan ske. Om det är nödvändigt av säkerhetsskäl får ett besök kontrolleras
genom att personal övervakar besöket,
genom att besöket äger rum i ett besöksrum som är så utformat att det omöjliggör att föremål överlämnas eller
genom att besöket villkoras av att besökaren underkastar sig kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning. Ett besök får vägras om det kan äventyra säkerheten på ett sätt som inte kan avhjälpas genom sådan kontroll. Den som är försvarare för den som är häktad får inte vägras att träffa honom eller henne. Försvararen får besöka den häktade i enrum. Ett besök av en advokat som biträder den intagne i en rättslig angelägenhet får kontrolleras endast om advokaten eller den intagne begär det. Om det behövs för att kunna bedöma om besök kan tillåtas eller ska kontrolleras, ska det i förväg undersökas om den som kontakten ska äga rum med är dömd eller misstänkt för brott eller för att utöva brottslig verksamhet. Rättsmedicinalverket ska beträffande en besökare ha möjlighet att göra kontroller i belastningsregistret och misstankesregistret.
Kontroll- och tvångsåtgärder när den som är intagen i anstalt eller häkte… SOU 2012:17
798
Vår bedömning: Rättsmedicinalverket bör på begäran få till-
gång till uppgifter i det centrala kriminalvårdsregistret.
Enligt Rättsmedicinalverket har det förekommit flera försök från besökande till de intagna att ta in vapen, sprängämnen eller droger på undersökningsenheterna.
12
Att verket inte har tillräckliga tvångs-
befogenheter medför omfattande problem för den goda ordningen och säkerheten vid undersökningsenheterna.
Huvudregeln bör alltid vara att den som undersöks ska få ta emot besök. Vid ett besök ska den intagne och besökaren normalt få umgås ensamma tillsammans i ett särskilt besöksrum. För att förhindra att farliga föremål tas in på undersökningsenheterna föreslår vi dock att Rättsmedicinalverket ska ha befogenheter att kontrollera eller vägra besök om det är nödvändigt av säkerhetsskäl på samma sätt som kan ske när en person är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt. Dessa befogenheter bör utformas på det sätt som anges i kriminalvårdslagstiftningen, vilket innebär att besök kan kontrolleras på tre olika sätt. Ett sätt att kontrollera ett besök är att personal övervakar det. Kontroll kan också ske genom att besöket äger rum i ett besöksrum som är så utformat att det omöjliggör att föremål överlämnas. Slutligen kan ett besök kontrolleras genom att besöket villkoras av att besökaren underkastar sig kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning. Besöket får vägras om det kan äventyra säkerheten på ett sätt som inte kan avhjälpas genom sådan kontroll. Den som är häktad får dock inte vägras att träffa sin försvarare i enrum (21 kap. 9 § första stycket RB). Ett besök av en advokat som biträder den intagne i en rättslig angelägenhet ska därför få kontrolleras endast om advokaten eller den intagne begär det.
Kriminalvården har enligt kriminalvårdslagstiftningen
13
möjlig-
het att i förväg undersöka om en besökare är dömd eller misstänkt för brott eller för att utöva brottslig verksamhet. Upplysningar kan också inhämtas om besökarens personliga förhållanden i övrigt. Detta får ske om det behövs för att kunna bedöma om ett besök ska tillåtas eller kontrolleras. För att göra en sådan undersökning av en besökare har kriminalvården möjlighet att göra kontroller i belastningsregistret
14
och i misstankesregistret
15
. Det är också möjligt att
12 Det som avses är besök hos den som är häktad när han eller hon genomgår den rättspsykiatriska undersökningen. Om den som undersöks är på fri fot vid undersökningen är det inte aktuellt med besök under tiden undersökningen pågår. 13 3 kap. 11 § HäL och 7 kap. 10 § FäL. 14 Lagen (1998:620) om belastningsregister med tillhörande förordning (1999:1134). 15 Lagen (1998:621) om misstankesregister med tillhörande förordning (1999:1135).
SOU 2012: Kontroll- och tvångsåtgärder när den som är intagen i anstalt eller häkte…
799
inhämta personuppgifter som behandlas inom kriminalvårdens egen verksamhet.
16
Det framstår som rimligt att Rättsmedicinalverket ges möjlighet att i förväg inhämta vissa upplysningar beträffande en besökare på det sätt som kriminalvården kan. De uppgifter som verket bör kunna få tillgång till är om besökaren är dömd eller misstänkt för brott eller för att utöva brottslig verksamhet. Vi föreslår därför att Rättsmedicinalverket ska ha möjlighet att göra kontroller i belastningsregistret och misstankesregistret.
Kriminalvården har också möjlighet att beträffande en besökare inhämta personuppgifter som behandlas inom kriminalvårdens egen verksamhet. De uppgifter som avses är de som behandlas med stöd av lagen (2001:617) om behandling av personuppgifter inom kriminalvården. Behandlingen avser personuppgifter i fråga om bl.a. personer som är föremål för personutredning, som är häktade eller som är dömda till fängelse, skyddstillsyn eller villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst. Kriminalvården får behandla personuppgifter bara om det behövs för att myndigheten ska kunna fullgöra sina uppgifter i enlighet med vad som föreskrivs i lag eller förordning, för att underlätta tillgången till sådana uppgifter om verkställighet av påföljd eller häktning som rättsväsendets myndigheter behöver eller för att upprätthålla säkerheten och förebygga brott under den tid som en person är häktad eller undergår en påföljd.
Av 34 § förordningen (2001:682) om behandling av personuppgifter inom kriminalvården framgår att kriminalvården ska föra ett centralt kriminalvårdsregister. Det registret ska föras över personer som har dömts till fängelse, skyddstillsyn eller villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst och för de som har ålagts förvandlingsstraff för böter eller vite samt för de som på grund av en utländsk brottmålsdom ska verkställa någon av dessa påföljder i Sverige. Ändamålet med registret ska vara att myndigheten ska kunna fullgöra sina uppgifter i enlighet med vad som föreskrivs i lag eller förordning eller att det ska underlätta tillgången till sådana uppgifter om verkställighet av påföljd eller häktning som rättsväsendets myndigheter behöver. Enligt 37 § i förordningen ska uppgifter i det centrala kriminalvårdsregistret på begäran lämnas ut till bl.a. en domstol, Åklagarmyndigheten eller Rikspolisstyrelsen.
16 Lagen (2001:617) om behandling av personuppgifter inom kriminalvården med tillhörande förordning (2001:682).
Kontroll- och tvångsåtgärder när den som är intagen i anstalt eller häkte… SOU 2012:17
800
Vi föreslår att det i förväg ska kunna undersökas om en besökare till den som genomgår en rättspsykiatrisk undersökning är dömd eller misstänkt för brott eller för att utöva brottslig verksamhet. För att möjliggöra en sådan kontroll föreslår vi att uppgifter i det centrala kriminalvårdsregistret på begäran ska lämnas ut även till Rättsmedicinalverket.
17.6.11 Kontroll av in- och utpasserande fordon vid undersökningsenheterna
Vårt förslag: Om det är nödvändigt för att säkerheten ska kunna
upprätthållas vid en undersökningsenhet, får ett fordon i anslutning till att det passerar in i eller ut ur undersökningsenheten genomsökas efter otillåtna föremål eller personer som utan tillåtelse försöker ta sig in i eller ut ur enheten. Skriftliga meddelanden får inte granskas.
Sedan den 1 april 2010 får ett fordon i anslutning till att det passerar in eller ut ur en anstalt eller ett häkte genomsökas efter otillåtna föremål eller personer som utan tillåtelse försöker ta sig in eller ut ur anstalten respektive häktet. En sådan kontroll av ett fordon får ske om det är nödvändigt för att säkerheten ska kunna upprätthållas vid anstalten eller häktet. Skriftliga meddelanden får inte granskas.
17
Före införandet av möjligheten att genomsöka fordon kunde detta ske endast om ägaren till fordonet samtyckte till en sådan kontroll eller om det fanns ett beslut om husrannsakan. Regeringen fann att en sådan ordning inte var tillfredsställande och att det därför, för att upprätthålla säkerheten vid anstalten eller häktet, var motiverat att ge kriminalvården en möjlighet att kontrollera ett fordon i anslutning till in- och utpassering. På så sätt skulle kriminalvården på ett enkelt och effektivt sätt kunna förhindra införsel av otillåtna föremål och även förhindra att en person olovligen försöker ta sig in eller ut ur en anstalt eller ett häkte. Enligt regeringen ska kriminalvårdens kontroll kunna ske rutinmässigt.
18
Som vi har nämnt ovan förekommer det att det på olika sätt förs in farliga föremål på undersökningsenheterna. För att upprätthålla
17 8 kap. 12 FäL och 4 kap. 12 § HäL. 18 Regeringens proposition 2009/10:135, En ny fängelse- och häkteslagstiftning, s. 89 f.
SOU 2012: Kontroll- och tvångsåtgärder när den som är intagen i anstalt eller häkte…
801
säkerheten på enheterna föreslår vi därför att det ska vara möjligt att kontrollera fordon även vid undersökningsenheterna. Ett fordon ska på samma sätt som inom kriminalvården få genomsökas dels efter otillåtna föremål, dels efter personer som utan tillåtelse försöker ta sig in i eller ut ur enheten. Skriftliga meddelanden ska inte få granskas.
17.6.12 Allmän inpasseringskontroll vid undersökningsenheterna
Vårt förslag: Om det är nödvändigt för att säkerheten ska
kunna upprätthållas vid en undersökningsenhet får huvudmannen för enheten besluta att alla personer som passerar in i enheten ska kroppsvisiteras (allmän inpasseringskontroll). Syftet med allmän inpasseringskontroll ska vara att söka efter otillåtna föremål. Skriftliga meddelanden får inte granskas. Ett beslut om allmän inpasseringskontroll får gälla i högst tre månader. Om det finns särskilda skäl får huvudmannen i enskilda fall medge undantag från den allmänna inpasseringskontrollen.
Om det är nödvändigt för att upprätthålla säkerheten har kriminalvården möjlighet att besluta om kroppsvisitation av samtliga som passerar in i en anstalt eller i ett häkte, s.k. allmän inpasseringskontroll.
19
Syftet med en sådan kontroll ska vara söka efter
otillåtna föremål. Skriftliga meddelanden får inte granskas. Ett beslut om allmän inpasseringskontroll får gälla i högst tre månader. Om det finns särskilda skäl får huvudmannen i enskilda fall medge undantag från den allmänna inpasseringskontrollen.
En allmän inpasseringskontroll innebär inte att någon kan bli tvingad att underkasta sig kroppsvisitation. En vägran att genomgå kontroll får dock till följd att personen i fråga inte får passera in i anstalten eller häktet. Exempel på situationer då det kan vara nödvändigt med allmän inpasseringskontroll är när det återkommande är problem med införsel av otillåtna föremål, som t.ex. narkotika, vapen eller mobiltelefoner. Utgångspunkten är att inpasseringskontrollen ska gälla lika för alla och därför avse samtliga som passerar in i anstalten. Någon åtskillnad mellan olika kategorier av inpasserande ska normalt inte göras. När allmän inpasseringskontroll är
19 4 kap. 11 § HäL och 8 kap. 11 § FäL.
Kontroll- och tvångsåtgärder när den som är intagen i anstalt eller häkte… SOU 2012:17
802
motiverad på grund av säkerhetsläget behöver således inte någon riskbedömning göras i det enskilda fallet. Kontrollåtgärder ska inte göras mer omfattande än vad som är nödvändigt. Den allmänna kontrollen kan därför många gånger inskränkas till att omfatta enbart en viss avdelning av en anstalt där säkerhetsläget är särskilt alarmerande.
20
I begreppet kroppsvisitation innefattas undersökning av kläder och annat som någon bär på sig samt av väskor, paket och annat som någon har med sig (se 28 kap. 11 § tredje stycket RB). I begreppet innefattas även undersökning med metalldetektor.
21
Avsikten med kontrollen är att upptäcka införsel av otillåtna föremål, t.ex. narkotika, andra berusningsmedel, vapen eller mobiltelefoner. Kontrollen ska givetvis inte göras mer omfattande än nödvändigt. I största möjliga utsträckning kan den inskränka sig till undersökning med hjälp av metalldetektor eller annan teknisk anordning. Emellertid kan det finnas föremål som kriminalvården strävar efter att finna, vilka inte är av ett material som kan upptäckas med hjälp av teknisk utrustning. Kriminalvården har därför getts möjlighet att vidta alla de undersökningsmetoder som innefattas i begreppet kroppsvisitation, t.ex. att genomsöka den kontrollerades kläder och föremål som han eller hon bär med sig. Naturligtvis måste vid det praktiska genomförandet av kontrollen särskild hänsyn visas när barn kommer på besök till anstalterna, men utan att kontrollen eftersätts.
22
På samma sätt som vid häkten och anstalter finns det vid undersökningsenheterna problem med att det förs in otillåtna föremål. För att upprätthålla säkerheten vid undersökningsenheterna bör det därför vara möjligt att även där besluta om allmän inpasseringskontroll i syfte att söka efter otillåtna föremål. Regleringen i fråga om sådan kontroll bör utformas på samma sätt som inom kriminalvårdslagstiftningen.
Kontrollåtgärder bör i största möjliga utsträckning föregås av individuella bedömningar och en allmän inpasseringskontroll bör därför endast användas som ett komplement till de övriga möjligheter till kontrollåtgärder som vi föreslår. En sådan åtgärd bör få vidtas endast ske när det är nödvändigt med hänsyn till det rådande säkerhetsläget, t.ex. när det finns återkommande problem med
20 Regeringens proposition 2003/04:3 Allmän inpasseringskontroll i vissa kriminalvårdsanstalter och häkten, s. 36. 21 Se prop. 1993/94:24, s. 33. 22Prop. 2003/04:3, s. 37.
SOU 2012: Kontroll- och tvångsåtgärder när den som är intagen i anstalt eller häkte…
803
narkotika eller vapen. Det måste alltid beaktas att en inpasseringskontroll innebär ett allvarligt intrång i den kontrollerades personliga integritet.
17.6.13 Befogenheter mot obehöriga personer vid undersökningsenheterna
Vårt förslag: En tjänsteman vid undersökningsenheten får avvisa
eller avlägsna den som obehörigen försöker ta sig in i eller vägrar att lämna en enhet. Den som ska avlägsnas får i anslutning till ingripandet kroppsvisiteras för att söka efter vapen eller andra farliga föremål, om det är nödvändigt av säkerhetsskäl. Den som ska avlägsnas får i anslutning till ingripandet även beläggas med fängsel om han eller hon uppträder våldsamt och det är absolut nödvändigt med hänsyn till den intagnes egen eller någon annans säkerhet till liv eller hälsa. Ett ingripande mot en obehörig person ska dokumenteras.
Det finns en möjlighet för en tjänsteman inom kriminalvården att avvisa eller avlägsna den som obehörigen försöker ta sig in eller vägrar att lämna en anstalt, 8 kap. 13 § FäL. Den som ska avlägsnas får i anslutning till ingripandet kroppsvisiteras för att söka efter vapen eller andra farliga föremål, om det är nödvändigt av säkerhetsskäl, s.k. skyddsvisitation. Det är enligt FäL också möjligt att belägga den som ska avlägsnas med fängsel om han eller hon uppträder våldsamt och det är absolut nödvändigt med hänsyn till hans eller hennes egen eller någon annans säkerhet till liv eller hälsa. En läkare ska så snart som möjligt undersöka den som har belagts med fängsel i sådana fall. Ett ingripande enligt 8 kap. 13 § FäL ska dokumenteras.
Bestämmelsen i 8 kap. 13 § FäL infördes den 1 april 2010. I förarbeten (prop. 2009/10:135, En ny fängelse- och häkteslagstiftning, s. 90 ff.) till bestämmelsen konstaterar regeringen att det i första hand är en polisiär uppgift att upprätthålla allmän ordning och säkerhet och att det bör krävas starka skäl för att lämna över sådana uppgifter som innefattar användning av tvångsåtgärder till andra funktionärer än polisen. Dock menar regeringen att det i anstaltsmiljön plötsligt och utan förvarning kan uppstå situationer som äventyrar ordningen och säkerheten. Denna situation förvärras
Kontroll- och tvångsåtgärder när den som är intagen i anstalt eller häkte… SOU 2012:17
804
inte sällan av att många anstalter är så belägna att det kan ta tid innan polis kan komma till platsen. Mot bakgrund av detta var det enligt regeringens mening inte rimligt att kriminalvården i dessa fall är helt beroende av polisiärt bistånd och regeringen ansåg därför det motiverat att ge kriminalvårdspersonal större möjligheter att använda sig av tvång och annat våld mot obehöriga personer. Personalens befogenheter skulle bestå i att avvisa eller avlägsna den som obehörigen försöker ta sig in eller vägrar att lämna en anstalt. Ett avlägsnande får inte genomföras på ett sådant sätt att det blir att betrakta som ett omhändertagande. Ett avlägsnande av en obehörig kan innebära att den obehörige flyttas från området eller att han eller hon förflyttas en kortare sträcka. Ett omhändertagande syftar regelmässigt till att föra en person till en annan plats, t.ex. en polisstation.
Av den beskrivning som Rättsmedicinalverket har lämnat framgår att det inte finns tillräckliga befogenheter för att kunna tillgodose ordningen och säkerheten vid de rättspsykiatriska undersökningsenheterna. Det finns också problem med att det på olika sätt förs in vapen och andra farliga föremål på enheterna. Vi har föreslagit ett antal åtgärder för att kunna ge verket tillräckliga befogenheter att bättre kunna tillgodose ordningen och säkerheten vid enheterna, bl.a. genom att kunna besluta om allmän inpasseringskontroll eller att kontrollera in- och utpasserande fordon. På samma sätt som vid kriminalvårdsanstalterna förekommer det vid undersökningsenheterna att det plötsligt och utan förvarning uppstår situationer som äventyrar ordningen och säkerheten. Vi anser att det är rimligt att det även för personalen vid undersökningsenheterna ges möjlighet att använda tvång och annat våld mot obehöriga personer i de fallen och att personalen inte ska vara helt beroende av polisiärt bistånd. Personalens befogenheter bör utformas på samma sätt som i kriminalvårdslagstiftningen.
805
18 Placering av patienter som riskerar att begå allvarliga brott
18.1 Vårt uppdrag
I direktiven för vårt arbete anges att utredaren särskilt ska analysera om det med hänsyn till skyddet av brottsoffer finns anledning att frångå sjukvårdshuvudmännens frihet att besluta om placering av en patient som riskerar att begå allvarliga brott. Vi en sådan analys ska även patientens behov av rehabilitering och återanpassning i sin närmiljö beaktas. Regeringen hänvisar till att brottsoffrens behov av skydd och stöd har uppmärksammats under senare år och att åtgärder för att stärka brottsoffrens ställning har genomförts.
18.2 Bakgrund
Regler om placering av patienter ges i Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 2006:9) Om säkerhet vid sjukvårdsinrättningar som ger psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård samt vid enheter för rättspsykiatrisk undersökning. Av föreskrifterna framgår bl.a. följande.
Alla vårdavdelningar ska säkerhetsklassificeras i tre olika säkerhetsnivåer. Chefsöverläkaren ska, innan beslut fattas om placering av patienten, bedöma vilken säkerhetsnivå som är nödvändig för honom eller henne. Vid bedömningen ska särskilt beaktas om patienten tidigare motsatt sig att medverka i planerade psykiatriska vårdåtgärder eller är beroende av alkohol eller andra droger (2 §). Den fastställda säkerhetsnivån ska dokumenteras i patientens journal. På grundval av vad som framkommit om nödvändig säkerhetsnivå, ska chefsöverläkaren fatta beslut om att patienten ska placeras vid en avdelning som har den säkerhetsnivå som motsvarar patientens behov. Om det finns särskilda skäl, får en patient placeras vid en avdelning
Placering av patienter som riskerar att begå allvarliga brott SOU 2012:17
806
som har en säkerhetsnivå som ligger en nivå över vad som svarar mot patientens behov. (3 §). Av föreskrifterna framgår vidare att chefsöverläkaren fortlöpande ska överväga vilken säkerhetsnivå som är lämplig. En patient som tas in för vård enligt LPT ska vårdas vid en avdelning med den lägsta säkerhetsnivån (godtagbar säkerhetsnivå) om det inte är särskilt påkallat att patienten ska placeras vid en avdelning med en högre säkerhetsnivå (4 §).
Som framgår ska säkerhetsaspekten alltid beaktas vid placeringen. Under förutsättning att säkerhetsnivån upprätthålls för patienten och under förutsättning att placeringen möjliggör att patienten kan få sitt specifika vårdbehov tillgodosett, kan chefsöverläkaren i princip fritt bestämma var patienten ska vårdas.
I praktiken medför dock hänsynen till närhetsprincipen viktiga begränsningar av den friheten. Särskilt i slutskedet av patientens vård är det lämpligt att vården sker vid en vårdenhet (med tillräcklig säkerhet) så nära patientens hemkommun som möjligt för att underlätta en kommande utslussning till ett liv i frihet. Även i ett tidigare skede av vården kan det vara olämpligt att vårda patienten långt från sin hemort med vad det innebär att av svårigheter att hålla kontakt med anhöriga, den lokala socialtjänsten och den psykiatriska öppenvården i hemkommunen.
18.3 Våra överväganden och förslag
Vårt förslag: I lagen ska införas en skyldighet för chefsöverläkaren
att beakta intresset av skydd för brottsoffer vid beslut om placering av patienten
Det är tydligt att såväl säkerhetsaspekten, hänsynen till patientens vårdbehov som närhetsprincipen kan komma i viss konflikt med skyddet för brottsoffer.
Frågan har behandlats av bl.a. Nationell psykiatrisamordning SOU 2006:91 s. 163 ff.). I betänkandet anger utredaren att det i förhållande till vissa gärningsmän finns anledning att överväga vad som är en lämplig placering även med hänsyn till brottsoffers intresse. Detta intresse, anger utredaren, gäller speciellt när det är fråga om personer som har gjort sig skyldiga till vålds- hot- och sexualbrott mot personer i närheten av den plats där gärningsmannen bott och i synnerhet när tiden från gärningen till dess att placeringen på behand-
SOU 2012:17 Placering av patienter som riskerar att begå allvarliga brott
807
lingshem eller permission och frigång sker är kort. Utredaren anger att i dessa fall kan inte bara hänsyn tas till gärningsmannens situation utan hänsyn måste tas även till brottsoffrens intresse och det kan vara direkt fel att tillgodose närhetsprincipen.
Vi kan helt ställa oss bakom den bedömningen. Även vi menar att det finns anledning att inom den psykiatriska tvångsvården värna brottsoffrens intresse i större utsträckning än vad som nu är fallet. Vi tror emellertid inte att den saken bäst gagnas av att sjukvårdshuvudmännens fråntas sin rätt att bestämma om var en patient ska ges vård. Den enskildes vårdbehov måste även framöver vara den främsta styrfaktorn vid val av placering av patienten. Det kan också antas att samhället i stort bäst gagnas av att även personer som har begått svåra brott mot andra får vård och insatser vid vårdavdelningar som har en verksamhet som är anpassad till denna grupp av patienter. Det är sjukvårdshuvudmännen som bäst kan bedöma var den enskilde kan få vård som tillgodoser hans eller hennes vårdbehov. Under förutsättning att vårdinriktningen är rätt för patienten och under förutsättning att tidigare nämnda säkerhetsnivå kan uppfyllas, menar vi att hänsynen till brottsoffers intresse och behov av skydd ska vägas in och kunna påverka val av placering. I vissa fall kan skyddet för brottsoffer vara så starkt att det medför att närhetsprincipen får vika.
Vi menar att det inte är möjligt att komma ifrån de svåra avvägningar mellan skilda intressen som ändå måste göras genom att flytta beslutsrätten om placering för vissa patienter till någon annan. Vi föreslår i stället att det i lagen förs in en skyldighet för chefsöverläkaren att, vid sidan av säkerhetsaspekten, även ta hänsyn till brottsoffers intresse inför beslut om placering.
Gemensamma frågor
811
19 Säkerhet på och utanför sjukvårdsinrättningen
19.1 Vårt uppdrag
I direktiven ges följande uppdrag för vårt arbete såvitt avser frågan om säkerhet på och utanför sjukvårdsinrättningen.
I den nuvarande lagstiftningen anges att vården ska bedrivas så att den uppfyller kraven på en god säkerhet i verksamheten och att det ska finnas den personal, den utrustning och de lokaler som behövs för detta ändamål. Utredaren ska analysera tillämpningen av bestämmelserna om säkerhet på och utanför sjukvårdsinrättningen samt överväga behovet av nya bestämmelser i denna del. Utgångspunkten ska vara att säkerheten i första hand ska vara dynamisk, med betoning på vårdinnehåll, personaltäthet och kompetens. Säkerheten ska ses ur såväl patientens, personalens, medpatienternas som samhällets perspektiv. – I utredarens uppdrag ligger vidare att analysera vilka ordnings- och säkerhetsregler som bör kunna föreskrivas i samband med psykiatrisk tvångsvård respektive rättspsykiatrisk vård, såsom visitation av besökare liksom allmänna förbud mot t.ex. mobiltelefoner. – Utredaren ska även se över bestämmelserna om besöksinskränkningar i lagen (1996:981) om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård och särskilt överväga om de bör föras in i den nya lagstiftning som föreslås av utredningen. – Genomgående ska utredaren beakta om tvångsåtgärder och bestämmelser om säkerhet bör skilja sig åt beroende på om tvångsvården avser personer med en psykisk sjukdom eller psykiskt störda lagöverträdare.
Säkerhet på och utanför sjukvårdsinrättningen SOU 2012:17
812
19.2 Allmän säkerhet i verksamheten
19.2.1 Gällande rätt
Enligt 15 a § LPT ska vården bedrivas så att den uppfyller kraven på god säkerhet i verksamheten. Med god säkerhet avses enligt förarbetena
1
dels samhällets skydd mot personer som är intagna för
psykiatrisk tvångsvård eller rättspsykiatrisk vård, dels behovet av säkerhet i vården för de intagna och för personalen på vårdinrättningen. Av samma bestämmelse framgår vidare att det vid sjukvårdsinrättningen ska finnas den personal, de lokaler och den utrustning som behövs för att en god säkerhet ska kunna tillgodoses i verksamheten. Det ska också finnas någon som har ansvaret för att sjukvårdsinrättningen säkerhetsanpassas och säkerhetsklassificeras samt för att säkerheten systematiskt och fortlöpande utvecklas och upprätthålls (säkerhetsansvarig). Det är vårdgivaren som ska utse den säkerhetsansvarige. Det har inte närmare reglerats vilken kompetens och vilka befogenheter den säkerhetsansvarige ska ha, utan detta är en fråga för sjukvårdshuvudmannen att själva avgöra
2
. Bestämmelsen i 15 a § LPT ska enligt 6 § andra stycket LRV gälla i tillämpliga delar även vid rättspsykiatrisk vård. Bestämmelsen i 15 a § LPT infördes år 2006. Syftet med införandet av den var att tillgodose enskildas skydd och säkerhet samt att bidra till att det bedrivs ett systematiskt och fortlöpande säkerhetsarbete inom den psykiatriska tvångsvården. Den nya regleringen skulle inte påverka huvudmännens åtaganden och ansvar för att tillgodose kravet på en god och rättssäker vård. Införandet av kravet på god säkerhet i verksamheten skulle inte syfta till en ökad inlåsning av patienterna utan till att säkerhetsnivån bättre skulle anpassas till behoven på vårdinrättningen. Målsättningen var att regleringen skulle fungera som ett stöd för ett mer dynamiskt säkerhetstänkande inom vården. Samtidigt med lagändringen utvidgades Socialstyrelsens tillsynsansvar till att även omfatta frågor om säkerhet vid sjukvårdsinrättningar där det får ges psykiatrisk tvångsvård eller rättspsykiatrisk vård, se 6 kap. 7 § patientsäkerhetslagen (2010:659). Av Social-
1 Regeringens proposition 2005/06:63, Anmälningsskyldighet, säkerhet och tillsyn inom psykiatrisk tvångsvård, s. 24. 2 A. prop. s. 25.
SOU 2012:17 Säkerhet på och utanför sjukvårdsinrättningen
813
styrelsens föreskrifter på området
3
framgår bl.a. att vårdgivaren ska
ge direktiv och säkerställa att det finns skriftliga rutiner
• så att hälso- och sjukvårdspersonalen får genomgå regelbunden säkerhetsutbildning och regelbundna säkerhetskontroller,
• för tillämpningen av bestämmelserna om tvångsåtgärder i LPT och LRV,
• för vilka åtgärder hälso- och sjukvårdspersonalen ska vidta om en patient på egen hand eller med hjälp av utomstående försöker avvika eller avviker från en verksamhet,
• för hur skalskyddet (skydd i form av en avdelnings fysiska gräns) ska vara utformat och för regelbunden kontroll av detta skydd,
• för hur perimeterskyddet (skydd inom en verksamhets område men utanför skalskyddet, t.ex. murar och staket) ska vara utformat och för regelbunden kontroll av detta skydd, och
• för hur en säkerhetshandling ska upprättas för varje avdelning och hur denna kontinuerligt ska uppdateras.
Av föreskrifterna framgår att det är den säkerhetsansvarige som ska ansvara för säkerhetsanpassningen.
Avdelningar vid sjukvårdsinrättningar som ger vård enligt LPT eller LRV samt enheter för rättspsykiatrisk undersökning ska delas in i säkerhetsnivåerna
1. mycket hög,
2. hög, eller
3. godtagbar.
Om vården vid en avdelning bedrivs i flera lokaler ska varje sådan del av en avdelning säkerhetsklassificeras. Detta gäller även avdelningar för rättspsykiatrisk undersökning. En avdelning eller del av en avdelning med mycket hög säkerhetsnivå ska ha ett skal- och perimeterskydd som kan stå emot fritagningsförsök och kvalificerade rymningsförsök. Vid hög säkerhetsnivå ska det finnas ett skalskydd som kan stå emot rymningsförsök. En avdelning, eller del av en avdelning, med godtagbar säkerhetsnivå ska ha rutiner för en fortlöp-
3 Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 2006:9) om säkerhet vid sjukvårdsinrättningar som ger psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård samt vid enheter för rättspsykiatrisk undersökning.
Säkerhet på och utanför sjukvårdsinrättningen SOU 2012:17
814
ande kontroll av var patienterna befinner sig. Det är den säkerhetsansvarige som ska ansvara för att varje avdelning vid en verksamhet säkerhetsklassificeras.
Vårdgivaren ska ge direktiv och säkerställa att det finns skriftliga rutiner för hur man ska göra en bedömning i det enskilda fallet av risken för fritagning, patientens benägenhet att skada sig själv eller annan och rymningsbenägenheten. Denna bedömning ska ligga till grund för ett beslut om
• vid vilken avdelning en patient som tas in för vård enligt LRV ska vårdas,
• vid vilken avdelning en patient som tas in för frivillig vård från ett häkte, en kriminalvårdsanstalt eller ett särskilt ungdomshem ska vårdas, och
• vid vilken avdelning för rättspsykiatrisk undersökning som en patient ska undersökas.
Innan beslut fattas om att placera en patient vid en avdelning ska chefsöverläkaren således bedöma vilken säkerhetsnivå som är nödvändig. Vid bedömningen ska särskilt beaktas om patienten tidigare motsatt sig att medverka i planerade psykiatriska vårdåtgärder eller om hon eller han är beroende av alkohol eller andra droger. Bedömningen av risken för fritagning, benägenheten att skada sig själv eller annan, rymningsbenägenheten samt den fastställda säkerhetsnivån ska dokumenteras i patientens journal. Chefsöverläkaren ska fatta beslut om att placera en patient vid en avdelning som har den säkerhetsnivå som motsvarar patientens behov. Chefsöverläkaren ska fortlöpande överväga vilken säkerhetsnivå som är lämplig. En patient som tas in för vård enligt LPT ska vårdas vid en avdelning med godtagbar säkerhetsnivå, om det inte är särskilt påkallat att patienten placeras i en högre säkerhetsnivå.
Enligt 3 kap patientsäkerhetslagen ska en vårdgivare bedriva ett systematiskt patientsäkerhetsarbete i verksamheten. I det fall någon har drabbats av eller utsatts för risk att drabbas av annan allvarlig skada än vårdskada till följd av säkerhetsbrist, ska anmälan om detta ske omedelbart till Socialstyrelsen. Med anmälan eller snarast därefter ska vårdgivaren ge in en utredning som klarlägger händelseförloppet och som redovisar åtgärder som vårdgivaren avser att vidta för att förhindra att liknande händelser inträffar på nytt eller för att begränsa effekterna av sådana händelser om de inte helt går
SOU 2012:17 Säkerhet på och utanför sjukvårdsinrättningen
815
att förhindra (3 och 5 §). – Om Socialstyrelsen får kännedom om att någon har brutit mot en bestämmelse som gäller verksamhet som står under styrelsens tillsyn, ska myndigheten vidta åtgärder så att bestämmelsen följs och, om det behövs, göra anmälan till åtal (23 §). Om en vårdgivare inte fullgör sina skyldigheter enligt 3 kap. och om det finns skäl att befara att underlåtenheten medför fara för patientsäkerheten eller säkerheten för andra, ska Socialstyrelsen förelägga vårdgivaren att fullgöra sina skyldigheter, om det inte är uppenbart obehövligt. I föreläggandet får vite sättas ut (24 §).
För personer som är anhållna, häktade eller intagna eller ska förpassas till en kriminalvårdsanstalt får kriminalvården, i enskilda fall, om det behövs från ordnings- eller säkerhetssynpunkt, besluta om särskilda inskränkningar i rätten att ta emot eller skicka försändelser (med visst undantag) ta emot besök eller stå i förbindelse med utomstående genom elektronisk kommunikation under tid som personen genomgår psykiatrisk vård. För den som är intagen i eller ska förpassas till ett särskilt ungdomshem till följd av en dom på sluten ungdomsvård, får Statens institutionsstyrelse (SiS) fatta motsvarande beslut (se 8 § andra stycket LRV).
För personer som ges rättspsykiatrisk vård under tid som de är intagna i kriminalvårdsanstalt eller i ett särskilt ungdomshem enligt lagen om sluten ungdomsvård gäller även särskilda bestämmelser i fråga om permission och frigång. Dessa regler innebär att det är kriminalvården respektive SiS som lämnar tillstånd för det. Särskilt bör noteras att kravet på tillstånd även omfattar situationen när personen ska vara åtföljd av sjukvårdspersonal under sin vistelse utanför sjukvårdsinrättningens område (11 a § LRV).
19.2.2 Behov av ändrade regler
Inom den slutna psykiatriska tvångsvården gör sig säkerhetsaspekten särskilt gällande i förhållande till personer som genomgår rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning men också i förhållande till patienter som är häktade eller intagna i kriminalvårdsanstalt och som har förts över till en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård. Med införandet av vårt förslag till nya regler för psykiskt störda lagöverträdare kommer förhållandevis fler personer som har begått brott och som har en psykisk funktionsnedsättning men inte av så allvarligt slag att personen ska anses som otillräknelig, att dömas till fängelse. Detta medför att antalet intagna i kri-
Säkerhet på och utanför sjukvårdsinrättningen SOU 2012:17
816
minalvårdsanstalt som kommer att vara i behov av psykiatrisk vård under kortare eller längre tid av verkställighetstiden, kommer att öka. Att en god säkerhet kan upprätthållas under vårdtiden accentueras därmed ytterligare.
19.2.3 Våra överväganden och förslag
Vårt förslag: Vid en sjukvårdsinrättning för sluten psykiatrisk
tvångsvård som på grund av verksamhetens inriktning har särskilda krav på säkerhet, får vårdgivaren besluta att samtliga som passerar in i lokalen ska kroppsvisiteras (allmän inpasseringskon-
troll), om det är nödvändigt för att upprätthålla säkerheten. Syftet
med kontrollen ska vara att söka efter otillåtna föremål. Kontrollen ska i första hand ske med hjälp av teknisk utrustning. Beslutet ska vara tidsbegränsat och får inte överklagas.
Vår bedömning: De grundläggande bestämmelser som nu ges
om allmän säkerhet i verksamheten ska behållas.
De regler som för närvarande ger anvisningar om vilket skal- och perimeterskydd som ska finnas vid sjukvårdsinrättningar där det får ges psykiatrisk tvångsvård eller rättspsykiatrisk vård, bör enligt vår mening behållas oförändrade. Regleringen anvisar inte närmare vilka säkerhetsarrangemang eller säkerhetsutrustning som ska användas. I stället anges mål för den säkerhetsnivå som olika avdelningar ska uppfylla. För en avdelning med mycket hög säkerhetsnivå anges t.ex. att den ska ha ett skal- och perimeterskydd som kan stå emot fritagningsförsök och kvalificerade rymningsförsök. Ordningen med målbeskrivningar för säkerheten förefaller lämplig att behålla. En uppräkning i lag eller förordning av specifik säkerhetsutrustning m.m. som ska finnas på sjukvårdsinrättningar för psykiatrisk tvångsvård i de olika säkerhetsklasserna tenderar lätt att fort bli omodern och kräver ständigt återkommande ändringar i takt med att ny och effektivare utrustning tas fram.
Om våra förslag genomförs kommer det att införas ett krav på tillräknelighet som grund för straffansvar av en psykiskt störd lagöverträdare. Vidare kommer straffpåföljden ”överlämnande till rättspsykiatrisk vård” att utmönstras ur lagstiftningen. Dessa förändringar, tillsammans med det förhållandet att endast ett begränsat antal personer kan förutses uppfylla kriterierna för att vara otill-
SOU 2012:17 Säkerhet på och utanför sjukvårdsinrättningen
817
räkneliga vid gärningen, innebär att fler personer med psykiska störningar, allt annat lika, kommer att dömas till fängelse. Det kan förutses att ett betydande antal av dessa personer kommer att behöva vårdas från och till på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård under verkställighetstiden av fängelse. Det är av uppenbara skäl angeläget att se till att säkerhetsnivån för dessa personer inte skiljer sig alltför mycket åt beroende på om de vistas på en sluten kriminalvårdsanstalt eller är föremål för vård på en vårdinrättning för psykiatrisk tvångsvård.
Enligt vår mening är det nödvändigt att kriminalvården och SiS får behålla sin befogenhet att av hänsyn till ordning och säkerhet kunna besluta om inskränkningar av besök, av rätten att ta emot och skicka försändelser och av rätten att stå i förbindelse med utomstående genom elektronisk kommunikation, för en intagen som för en kortare eller längre period behöver få psykiatrisk vård. Detsamma gäller dessa huvudmäns befogenhet i fråga om permission och frigång för samma personer. Syftet med denna ordning är att motverka att det uppkommer för stora skillnader i säkerheten i förhållande till en intagen som under verkställighetstiden behöver vårdas på en psykiatrisk sjukvårdsinrättning.
För att kunna upprätthålla en god säkerhet även i förhållande till andra patienter som inte är föremål för en sådan verkställighet men som utgör en förhöjd säkerhetsrisk, finns det, enligt vår uppfattning, behov av regler som ger vårdgivaren möjlighet att generellt kunna höja säkerheten vid vissa vårdinrättningar. Enligt vår bedömning är en allmän inpasseringskontroll en sådan åtgärd som kan bidra till att en god säkerhet kan upprätthållas på dessa vårdenheter.
Allmän inpasseringskontroll är en form av kroppsvisitation. Varje medborgare är enligt 2 kap. 6 § RF gentemot det allmänna tillförsäkrad skydd mot påtvingat kroppsligt ingrepp samt bl.a. kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång. Skyddet mot bl.a. kroppsvisitation får enligt 2 kap. 20 § RF under vissa förutsättningar begränsas genom lag. En förutsättning är att begränsningen endast görs för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Begränsningen får inte göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning.
Säkerhet på och utanför sjukvårdsinrättningen SOU 2012:17
818
Vid överväganden om att införa en allmän kroppsvisitation vid vissa vårdinrättningar inom den psykiatriska tvångsvården behöver hänsyn också tas till internationella åtaganden som Sverige gjort på detta område. I den Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) anges i artikel 8 att var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. Inskränkningar i denna rätt får endast göras med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd, eller till förebyggande av oordning eller brott eller till skydd för hälsa eller moral eller för andra personers fri- och rättigheter. Även i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter finns skydd mot godtyckliga eller olagliga ingripanden i individers privat- och familjeliv, hem och korrespondens.
En allmän inpasseringskontroll innebär en begränsning av enskildas skydd mot kroppsligt ingrepp från det allmänna. Häremot står dock intresset av att kunna upprätthålla en god säkerhet på en vårdavdelning för psykiatrisk tvångsvård där särskilt ”farliga” patienter ges vård. Säkerheten ska ses i förhållande till övriga samhällsmedborgare såväl som till vårdpersonal, besökare och medpatienter. Då syftet med den allmänna inpasseringskontrollen är att värna den allmänna säkerheten och då inte heller omfattningen av åtgärden enligt vår bedömning är mer långtgående än vad som är nödvändigt utifrån denna aspekt, menar vi att den är förenlig med grundlagen och med internationella åtaganden som Sverige gjort.
Ett beslut om allmän inpasseringskontroll ska enligt vårt förslag få fattas om det är nödvändigt för att upprätthålla en hög säkerhet vid en vårdavdelning, del av en sådan avdelning eller annan organisatorisk enhet som ger psykiatrisk tvångsvård. Enligt vår bedömning ska allmän inpasseringskontroll kunna förekomma endast vid vårdavdelningar (eller motsvarande), som uppfyller kraven för den högsta eller näst högsta säkerhetsnivån enligt Socialstyrelsens ovan nämnda föreskrifter. Genom kontrollen kan motverkas att otillåtna föremål som kan medföra en ordnings- och säkerhetsrisk förs in på dessa vårdavdelningar. Kontrollen bidrar till en tryggare arbetsmiljö för personalen och till en säkrare miljö för patienter och besökare.
En särskild fråga är om vårdpersonalen ska omfattas av kontrollen. Argument kan anföras både för och emot att så ska vara fallet. Vi menar att säkerheten bäst gagnas av att även vårdpersonalen omfattas. Den effekten ska dock vägas mot det intrång i den
SOU 2012:17 Säkerhet på och utanför sjukvårdsinrättningen
819
personliga integriteten som kontrollen innebär. Vid denna avvägning menar vi att intresset av att en allmän inpasseringskontroll även inbegriper personalen är starkare än personalens integritetsintresse. Genom att också vårdpersonalen kontrolleras är det troligt att hot eller utpressning i syfte att förmå någon i personalen att föra in otillåtna föremål på vårdenheten minskar.
Åtgärden ska omfatta visitation av patient, besökare och personal och inkludera undersökning av väskor, paket m.m. som någon av dessa bär med sig. Kontrollen ska i första hand ske med hjälp av teknisk utrustning som exempelvis larmbåge, handmetalldetektor och röntgenmaskin. Manuell kroppsvisitation får endast förekomma om det finns särskilda skäl för det. En besökare som vägrar att underkasta sig kontrollen får vägras inpassering. Beslut om allmän säkerhetskontroll fattas av vårdgivaren.
Huvudmannens beslut om allmän inpasseringskontroll ska inte kunna överklagas. Det främsta skälet till det är att det är fråga om ett administrativt beslut som inte riktar sig mot någon enskild. Behovet av att överpröva beslut av detta slag torde vara begränsat.
För att säkra att det sker omprövning av behovet av allmän inpasseringskontroll utifrån den aktuella situationen vid en viss vårdavdelning, ska ett beslut om åtgärden vara tidsbegränsat. Ett beslut ska enligt vårt förslag gälla för en tid om högst sex månader. Om det därefter finns ett fortsatt behov av åtgärden måste ett nytt beslut fattas.
Det bör slutligen framhållas att även om en fast installerad teknisk utrustning, vanligtvis i form av en s.k. larmbåge, bidrar till att en hög säkerhet kan upprätthållas på en vårdavdelning, så kan denna och annan liknande utrustning aldrig ersätta den grundläggande säkerhet som skapas på en vårdavdelning genom personalens arbete. Genom personalens observans på patienterna och genom att personalen vistas tillsammans med patienterna kan den bedöma om något avvikande kan komma att hända. Hotfulla situationer kan många gånger förebyggas genom förtroendefulla relationer mellan personal och patient och genom ett kunskapsbaserat arbetssätt (ett s.k. dynamiskt säkerhetstänkande). Åtskilligt talar för att det också är befrämjande för säkerheten om patienterna upplever att de behandlas med empati, respekt och omtanke.
Säkerhet på och utanför sjukvårdsinrättningen SOU 2012:17
820
19.3 Besöksrestriktioner av hänsyn till säkerheten
19.3.1 Gällande rätt
Med stöd av lagen (1996:981) om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård kan huvudmannen för en sjukvårdsinrättning där det bedrivs psykiatrisk tvångsvård eller rättspsykiatrisk vård besluta om besöksrestriktioner, om det är nödvändigt med hänsyn till vårdens bedrivande eller skyddet av enskilda vårdtagares personliga integritet. Ett sådant beslut kan vara generellt eller avse besök av en viss eller vissa personer. Besöksinskränkningen kan i ett visst fall innebära ett totalt besöksförbud. I ett annat fall kan det innebära att särskilda villkor ska gälla för besöket, t.ex. att ansvarig läkare ska närvara. – Huvudmannen för sjukvårdsinrättningen ska besluta om allmänna besökstider som ger tillfredsställande möjligheter till besök utan att inkräkta på vården. Huvudmannen kan i förhållande till vissa eller viss vårdtagare besluta om utvidgade besökstider om det med hänsyn till omständigheterna är lämpligt.
19.3.2 Behov av ändrade regler
Varje besök till en patient som vårdas på en sluten psykiatrisk sjukvårdsinrättning innebär en potentiell säkerhetsrisk. Besökaren kan t.ex. medföra vapen eller andra farliga eller olämpliga föremål in på vårdavdelningen. I lagen om besöksrestriktioner vid viss tvångsvård anges inte explicit att säkerhetsskäl medger att huvudmannen för sjukvårdsinrättningen kan besluta om besöksrestriktioner för en patient. Som vi nyss redogjort för i avsnitt 19.2.1, föreslår vi att huvudmannen för en sjukvårdsinrättning ska äga rätt att besluta om allmän inpasseringskontroll vid vårdenheter där patienter som av olika skäl representerar en förhöjd säkerhetsrisk får vård och behandling. Genom denna möjlighet förstärks säkerheten vid dessa vårdenheter.
Även på vårdenheter som inte har en allmän inpasseringskontroll finns emellertid ett behov av att kunna vägra besök av säkerhetsskäl i vissa enskilda fall. Att nuvarande regler inte tillåter att inskränkningar av besök kan ske enbart utifrån hänsyn till ordning och säkerhet ser vi som en brist.
SOU 2012:17 Säkerhet på och utanför sjukvårdsinrättningen
821
19.3.3 Våra överväganden och förslag
Vårt förslag: Tillämpningsområdet för möjligheten att kunna
besluta om besöksinskränkningar för en patient utvidgas. Ett sådant beslut ska inte enbart få fattas med hänsyn till vårdens bedrivande eller till skyddet av andra patienters personliga integritet, utan också av hänsyn till möjligheten att kunna upprätthålla ordning och säkerhet på vårdinrättningen. Nuvarande bestämmelser om besöksinskränkningar ges i lagen (1996:981) om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård. Lagen är gemensam för flera olika typer av tvångsvård. Bestämmelser som gäller en patient som genomgår psykiatrisk tvångsvård bryts ur den lagen och förs till den nya lagen om psykiatrisk tvångsvård.
För att kunna upprätthålla en god säkerhet i verksamhet vid vårdavdelningar som inte har en allmän inpasseringskontroll, bedömer vi att det finns behov av att ansvarig läkare, dvs. chefsöverläkaren, kan besluta om besöksinskränkningar i enskilda fall grundat på hänsyn till ordning och säkerhet. Det är inte uteslutet att redan begreppet vårdens bedrivande innefattar att det är möjligt att ta hänsyn till rena säkerhetsaspekter men det är långt ifrån klart att så är fallet. I specialmotiveringen till bestämmelsen anges visserligen att uttrycket vårdens bedrivande ”skall förstås i vid bemärkelse”
4
men
tillämpningsområdet är inte närmare preciserat. Vi anser att hänsynen till ordning och säkerhet bör utgöra en egen självständig grund för beslut om besöksinskränkning och föreslår därför att nuvarande bestämmelse kompletteras på det sättet.
LPT innehöll i en tidigare lydelse en bestämmelse som gav chefsöverläkaren rätt att besluta om inskränkningar beträffande besök hos patienten om det behövdes från behandlingssynpunkt (18 § andra stycket LPT). Rätten att besluta kunde delegeras till en specialistläkare om det fanns särskilda skäl. Beslutet gick inte att överklaga. Bestämmelsen togs bort i och med att lagen (1996:981) om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård trädde i kraft den 1 januari 1997.
Lagen om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård innebär att chefsöverläkaren inte längre har en på lag grundad rätt att besluta om inskränkningar beträffande besök hos patienter. Som redovisats inledningsvis beslutas sådana restriktioner numera av huvudmannen
Säkerhet på och utanför sjukvårdsinrättningen SOU 2012:17
822
för sjukvårdsinrättningen. I enlighet med allmänna regler kan dock huvudmannen delegera rätten att fatta beslut.
5
Det är en rimlig utgångspunkt att samtliga regler som ger möjlighet för chefsöverläkaren eller annan att vidta inskränkningar i olika avseenden i förhållande till en patient som undergår psykiatrisk vård återfinns samlade i den särskilda lag som gäller för sådan vård. Som nyss redogjorts för ges regler om besöksinskränkningar inte i LPT eller LRV, där man naturligt nog skulle förvänta sig att finna dem, utan i en särskild lag om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård som gäller gemensamt för flera olika typer av tvångsvård; förutom för LPT och LRV även för LVU, LVM och smittskyddslagen. Lagen tillkom skyndsamt efter det att Europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna i en rapport ansett att Sverige kränkte konventionen genom att besöksrestriktioner hade meddelats en besökare på vårdhem utan lagstöd och utan möjlighet att överklaga beslutet. Kommissionens slutsatser fastställdes av Europarådets ministerkommitté.
För att närmast normalisera vad som annars gäller i lagstiftningssammanhang föreslår vi att regler om besöksinskränkningar för en patient som undergår psykiatrisk vård bryts ur den aktuella lagen och förs in i nya LPT. Genom ändringen är det lättare att få ett samlat grepp om gällande regler på området.
Vi föreslår vidare att reglerna ändras så att rätten att fatta beslut om utvidgade besökstider i förhållande till viss eller vissa vårdtagare tillkommer chefsöverläkaren och inte huvudmannen. Det förefaller vara onödigt administrativt tungrott att huvudmannen ska vara den som fattar beslut om utvidgade besökstider i förhållande till t.ex. en enstaka patient (även med hänsynstagande till möjligheten att kunna delegera till chefsöverläkaren enligt allmänna regler). Den rätten ska istället tillkomma chefsöverläkaren. Däremot bör beslut om allmänna besökstider även fortsättningsvis fattas av huvudmannen för sjukvårdsinrättningen.
Beslut om besöksrestriktioner får enligt nu gällande regler överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Denna ordning ska behållas. Fråga har väckts om inte också en besökare borde kunna överklaga ett sådant beslut.
JO har i ett ärende
6
berört frågan om eventuell talerätt för en
besökare till en patient som är föremål för psykiatrisk tvångsvård. I ärendet uttalar JO bl.a. följande.
5 A. prop. s. 17. 6 2010-03-03, dnr 5698-2008.
SOU 2012:17 Säkerhet på och utanför sjukvårdsinrättningen
823
Som redogjorts för ovan ska en part som huvudregel underrättas om innehållet i ett beslut, om detta avser myndighetsutövning mot någon enskild. Underrättelsen ska ske skriftligt, om parten begär det. Det finns inte anledning att ifrågasätta NN:s uppgift om att han, trots begäran, inte erhöll någon skriftlig underrättelse om det aktuella beslutet. Detta är en brist i handläggningen. Vad som har kommit fram väcker även frågor om hur en vårdinrättning bör agera gentemot en enskild som begär att få besöka en patient som vårdas enligt LPT eller LRV. Den presumtive besökaren bör naturligtvis få någon form av besked beträffande sin begäran. Det är dock inte givet att en sådan person har rätt att överklaga ett beslut om besöksrestriktioner. Frågan om vem som ska anses ha klagorätt när det gäller beslut om besöksrestriktioner behandlades särskilt i förarbetena till lagen om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård (se prop. 1995/96:196 s. 18 f.). Det ankommer ytterst på allmän förvaltningsdomstol att ta ställning till vem eller vilka som har rätt att överklaga ett beslut om besöksrestriktioner. Mot den bakgrunden finner jag inte skäl att här göra något uttalande i saken.
I den av JO nämnda propositionen anges följande i frågan om vem eller vilka som kan anses ha en rätt att överklaga ett beslut om besöksinskränkningar.
JO m.fl. har eftersökt en precisering av vilka som har klagorätt. Den första fråga man måste ställa sig då är vilka som anses ha en civil rättighet enligt artikel 6 i konventionen. Klagorätt måste de ha som i någon egenskap kan sägas ha en civil rättighet enligt konventionen om de mänskliga rättigheterna att, som i detta fall, besöka en viss vårdtagare. Styrkan eller karaktären av det som skall föreligga mellan två personer för att en civil rättighet i en sådan här situation skall uppstå är inte klarlagd. Av kommissionens rapport framgår att i varje fall en god man har en sådan rätt. En vårdnadshavare bör rimligen också omfattas. Dessutom bör vårdtagaren alltid ha klagorätt. – Regeringen anser inte att det är lämpligt att här närmare precisera i övrigt vilka som har klagorätt. Enligt förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen är det ”den som beslutet angår” som har rätt att överklaga ett beslut. Detta tolkas i dag mycket restriktivt i praxis. I fråga om t.ex. intagna i fängelser anses enligt rättspraxis inte presumtiva besökare ha rätt att klaga på besöksrestriktioner. Från den 1 januari 1995 gäller dock Europakonventionen om mänskliga rättigheter som svensk lag. De svenska domstolarna måste vid tolkning av begreppet ”den som beslutet angår” beakta vad som gäller enligt konventionen. Någon utvidgning/precisering av vilka som har klagorätt skulle därför inte behöva göras i de aktuella svenska lagarna. ”Den som beslutet angår” kan språkligt sett omfatta en större krets än vad som är praxis i dag.
Säkerhet på och utanför sjukvårdsinrättningen SOU 2012:17
824
Vi ställer oss bakom den uppfattning som kommit till uttryck av JO och regeringen i frågan. Några bestämmelser i lagen om vem som, utöver patienten själv, äger rätt att överklaga ett beslut om besöksinskränkningar ska därför inte lämnas.
19.4 Inskränkningar i patientens rätt att använda elektroniska kommunikationstjänster
19.4.1 Gällande rätt
Genom bestämmelser som trädde i kraft den 1 juli 2006 (SFS 2006:663) har i LPT införts en möjlighet för chefsöverläkaren att kunna inskränka en patients rätt att använda elektroniska kommunikationstjänster. Begreppet elektroniska kommunikationstjänster är hämtat från lagen (2003:389) om elektroniska kommunikationstjänster och avser tjänster som vanligen tillhandahålls mot ersättning och som huvudsakligen utgörs av signaler i elektroniska kommunikationsnät. Härunder faller tjänster som möjliggör överföring av tal, fax och data och andra former av kommunikation. Det innebär att bl.a. fast telefoni, mobiltelefoni, Internet och e-post omfattas. Av förarbetsuttalande till lagen framgår att definitionen har utformats på så sätt att den ska vara oberoende av teknikutvecklingen på området.
7
Chefsöverläkaren får besluta att inskränka en patients rätt att använda elektroniska kommunikationstjänster om det är nödvändigt med hänsyn till vården eller rehabiliteringen av patienten eller för att undvika att någon annan lider skada. Chefsöverläkarens beslut ska gälla under högst två månader. Chefsöverläkaren kan efter utgången av den tiden fatta ytterligare beslut om fortsatta inskränkningar om det bedöms nödvändigt. Patienten kan överklaga chefsöverläkarens beslut till förvaltningsrätten. Chefsöverläkarna ska fortlöpande överväga om inskränkningen fortfarande behövs. Den tekniska utrustning som gör det möjligt för patienten att använda elektroniska kommunikationstjänster får omhändertas under den tid beslutet gäller. Om det är nödvändigt får vårdpersonalen kroppsvisitera eller ytligt kroppsbesiktiga en patient, efter beslut av chefsöverläkaren. Det handlar då om att kontrollera att patienten som inskränkningen gäller inte bär på sig utrustning för elektroniska kommunikationstjänster.
SOU 2012:17 Säkerhet på och utanför sjukvårdsinrättningen
825
För den som är anhållen, häktad eller intagen i eller ska förpassas till kriminalvårdsanstalt får kriminalvården, om det behövs från ordnings- eller säkerhetssynpunkt, besluta om särskilda inskränkningar i rätten att stå i förbindelse med utomstående genom elektronisk kommunikation. SiS har getts motsvarande befogenhet när det gäller den som är intagen i eller ska förpassas till ett särskilt ungdomshem.
19.4.2 Behov av ändrade regler
I den proposition
8
som låg till grund för införandet av de nya be-
stämmelserna om elektroniska kommunikationstjänster m.m. inom psykiatrisk tvångsvård angav regeringen att Socialstyrelsen skulle ges i uppdrag att utvärdera användningen och konsekvenserna av de föreslagna tvångsåtgärderna.
9
Ett sådant uppdrag har också senare
lämnats. Socialstyrelsen har i rapporten Elektroniska kommunika-
tionstjänster m.m. – Tillämpning och konsekvenser av ny lagstiftning
(juli 2008) redovisat uppdraget.
I rapporten understryker Socialstyrelsen inledningsvis att förtroendefulla relationer och ett kunskapsbaserat arbetssätt gör att personalen kan förebygga hotfulla situationer och trakasserier så att det inte behöver bli aktuellt att inskränka patienters rätt att ringa eller på annat sätt kommunicera med omvärlden. Vidare pekas på att goda relationer mellan vårdpersonal och patienter är nödvändigt för att tvångsåtgärder ska kunna utövas så skonsamt som möjligt och med största möjliga hänsyn till patienten. Socialstyrelsen bedömer att den dynamiska säkerheten behöver utvecklas för att minska behovet av tvångsåtgärder. Med dynamisk säkerhet avses personalens observans på patienterna, men också faktorer som personaltäthet och kompetensen hos vårdpersonalen har betydelse i sammanhanget.
Socialstyrelsens utvärdering är baserad på underlag i form av dels en sammanställning av de underrättelser om chefsöverläkarbeslut som inrapporterats till Socialstyrelsens regionala tillsynsenheter under perioden 1 juli 2006–31 december 2007, dels en enkätundersökning till samtliga chefsöverläkare för kliniker inom psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård samt barn- och ungdomspsykiatriska kliniker med heldygnsvård.
8 A. prop. 9Prop. 2005/06:195 s. 31.
Säkerhet på och utanför sjukvårdsinrättningen SOU 2012:17
826
Problem som pekas på i rapporten är att det är svårt att skilja hotfulla telefonsamtal från andra tillåtna samtal och att det är svårt att bevaka om någon patient som har förbud att kommunicera (via mobiltelefon) ändå skaffar sig den möjligheten via sina medpatienter. Patienter som har tillgång till mobiltelefon (eller annan elektronisk utrustning för kommunikation) ”pressas, övertalas eller betalas” för att dela med sig av denna utrustning. Ett annat problem som påtalas i rapporten är att det har förekommit att patienter, med hjälp av sin mobiltelefon har fotograferat medpatienter.
Socialstyrelsen har vidare funnit att det förekommer en del gene-
rella begränsningar i fråga om patienters rätt att använda sig av elek-
troniska kommunikationstjänster. Dessa tar främst sikte på begränsningar av telefonanvändande under vissa tider på dygnet (t.ex. telefonförbud mellan kl. 22.00 och kl. 07.00) för att undvika att sovande patienter störs. Vid flera vårdinrättningar finns också begränsningar (generella förbud) i fråga om användandet av mobiltelefoner med kamera för att hindra att medpatienter fotograferas eller filmas. Sekretesskäl har bl.a. åberopats för denna införda begränsning. En del vårdinrättningar som har sådana begränsningar erbjuder de patienter som har fått lämna ifrån sig sina egna mobiltelefoner med kamera att få låna en mobiltelefon utan kamerafunktion.
Enligt Socialstyrelsen kan radiovågor från t.ex. mobiltelefon och från radio-LAN vid trådlös internetuppkoppling ge upphov till störningar hos apparater med känslig elektronik om de kommer nära dessa och att det innebär att mobiltelefon måste stängas av helt i rum där det finns patientanslutna medicintekniska produkter. Enligt Socialstyrelsen innebär detta förhållande att det utifrån denna aspekt i normalfallet inte finns något skäl för ett generellt förbud mot mobiltelefon på psykiatriska vårdinrättningar.
En slutsats som Socialstyrelsen drar av sin kartläggning är att flera av de generella begränsningar som förekommer i fråga om patienters rätt till elektroniska kommunikationstjänster, meddelade genom lokala ordningsregler eller på annat sätt, är mer omfattande än vad som kan anses förenligt med nu gällande rätt.
SOU 2012:17 Säkerhet på och utanför sjukvårdsinrättningen
827
19.4.3 Våra överväganden och förslag
Vårt förslag: Tillämpningsområdet för chefsöverläkarens möjlig-
het att besluta om att en patient ska förbjudas att inneha utrustning för eller använda elektroniska kommunikationstjänster utvidgas. En inskränkning av en patients rätt att använda sådan utrustning ska inte bara få ske med hänsyn till vården och rehabiliteringen av patienten, eller för att undvika att någon annan lider skada, utan ska också få grundas på ordnings- och säkerhetsskäl. Varje beslut om inskränkning måste dock fattas efter en individuell bedömning i det enskilda fallet.
Enligt 2 kap. 1 § RF är var och en gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet och informationsfrihet. Dessa friheter får, enligt 2 kap 23 § begränsas genom lag av hänsyn till rikets säkerhet, folkförsörjningen, allmän ordning och säkerhet, enskildas anseende, privatlivets helgd eller förebyggandet och beivrandet av brott. I övrigt får begränsningar av yttrandefriheten och informationsfriheten göras endast om särskilt viktiga skäl föranleder det. Begränsningar får göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Begränsningen får inte göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning. – Enligt Europakonventionen, som gäller som lag i Sverige, har var och en rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens (artikel 8). Med korrespondens avses i konventionen olika former av överförande av meddelanden mellan individer. Dit är således att hänföra inte endast befordran av brev och andra försändelser med post utan också telefoniska och telegrafiska kommunikationer samt överföranden av meddelanden med hjälp av radio och datorer.
10
En offentlig myn-
dighet får enligt konventionen, inte inskränka denna rättighet annat än med stöd av lag och endast om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till förebyggande av oordning eller brott eller till skydd för hälsa och moral eller för andra personers fri- och rättigheter.
10 Danelius: Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, tredje uppl., s. 344.
Säkerhet på och utanför sjukvårdsinrättningen SOU 2012:17
828
Enligt vår mening är det angeläget att en person, även under tid som han eller hon vårdas inom den slutna psykiatriska tvångsvården, i största möjliga utsträckning är bibehållen sin grundläggande frihet att kunna kommunicera med andra, t.ex. genom fast telefon, mobiltelefon eller via dator med internetuppkoppling. Möjligheten att kunna kommunicera är väsentlig för patientens möjlighet att kunna upprätthålla betydelsefulla kontakter med anhöriga och andra personer utanför vårdinrättningen och är också ägnad att underlätta anpassningen och återgången till ett välfungerande liv utanför sjukvårdsinrättningen. Patientens möjlighet att kunna kommunicera med andra utanför vårdinrättningen bidrar också i viss mån till insyn från samhällets sida i den slutna psykiatriska tvångsvården.
Det är å andra sidan nödvändigt att dessa friheter kan inskränkas i vissa fall. Inskränkningarna får dock inte komma i konflikt med grundlag eller Europakonventionen. Enligt vår mening medför det, förutom annat, att inskränkningar endast får ske i förhållande till en enskild patient och att det grundas på en individuell bedömning. Vidare bör gälla att beslut om inskränkning får fattas först efter att det kan konstateras att möjligheten till kommunikation har missbrukats.
Inskränkningar kan vara nödvändiga i förhållande till en enskild patient för att syftet med vården inte ska gå förlorat eller äventyras men också av hänsyn till att andra inte ska komma till skada. Som framgår av det nyss redovisade får också begränsningar ske i syfte att kunna förebygga eller beivra brott.
Exempel på missbruk är när patienten hotar eller trakasserar andra, beställer varor eller tjänster långt utöver sina ekonomiska tillgångar och därmed försätter sig i en betalningssituation som kan försvåra rehabiliteringen, beställer droger och läkemedel eller fortsätter att konsumera bilder eller film av sådant innehåll att det är direkt kontraproduktivt för den pågående vården. Ett exempel på sistnämnda situation är när en patient som har begått sexuella övergrepp mot barn fortsätter att under tid på vårdavdelningen ta del av barnpornografiskt material genom nedladdning av bilder eller filmsekvenser till mobiltelefon eller dator. I dessa situationer får det anses vara försvarligt att rätten till kommunikation inskränks.
Av Socialstyrelsens nämnda kartläggning framgår att det även finns en del andra situationer som skapar en del problem i nuläget. En sådan situation är när en patient med hjälp av sin mobiltelefon tar bilder av eller filmar medpatienter i smyg och senare lägger ut
SOU 2012:17 Säkerhet på och utanför sjukvårdsinrättningen
829
dessa bilder på något socialt forum. Förutom att det förfarandet, om den fotograferade kan identifieras, innebär röjande av sekretessbelagd uppgift, innebär det att den enskildes personliga integritet kränks. En annan är när det uppstår situationer med hot och våld mellan patienter som har rätt att inneha mobiltelefon och de som inte har det. Enligt nuvarande bestämmelser får en patients rätt till elektroniska kommunikationstjänster bara inskränkas med hänsyn till vården och rehabiliteringen av patienten, eller för att undvika att någon annan lider skada. Någon möjlighet att enbart utifrån ordnings- och säkerhetsskäl besluta om inskränkningar finns inte.
Socialstyrelsen slutsats av kartläggningen är att det finns skäl att överväga om reglerna för att inskränka tvångsvårdade patienters rätt att kommunicera i någon mån behöver förtydligas eller modifieras så att det blir möjligt att i vissa fall inskränka rätten till kommunikation med hänvisning till ordning och säkerhet.
Behovet av att göra inskränkningar av rätten till elektronisk kommunikation måste övervägas noga och vägas mot patientens grundlagsskyddade rättighet att fritt kunna kommunicera med andra. Det är dock tydligt att frånvaron av en rätt att kunna besluta om inskränkningar och förbud utifrån rena ordnings- och säkerhetsskäl är en brist i nuläget.
Genom att använda sig av elektroniska kommunikationstjänster kan en patient planera för och ge närmare anvisningar om hur narkotika, vapen och andra olämpliga föremål kan tas in på avdelningen. Det är också möjligt att använda sig av det för planering av rymning eller fritagande. Ett sådant förfarande innebär en fara för medpatienters och personalens säkerhet. Restriktioner kan därför vara nödvändiga för att vården skall kunna uppfylla kraven på god säkerhet i verksamheten (jfr 15 a § LPT och 8 § LRV).
För att säkerställa att ordning och säkerhet kan upprätthållas vid vårdinrättningar som ger psykiatrisk tvångsvård, föreslår vi att det införs en möjlighet för chefsöverläkaren att, vid sidan av övriga möjligheter som grundas på andra hänsyn, utifrån ordnings- och säkerhetsskäl kunna fatta beslut om förbud mot innehav av eller användande av utrustning som möjliggör elektronisk kommunikation. Beslutet måste dock grundas på en bedömning i det enskilda fallet och först efter att ett missbruk av rätten till kommunicering har konstaterats. På sätt som redan gäller ankommer det på chefsöverläkaren att fortlöpande överväga om inte den beslutade inskränkningen kan upphöra.
Säkerhet på och utanför sjukvårdsinrättningen SOU 2012:17
830
Generella beslut som träffar ett kollektiv av patienter kan enligt vår mening inte tillåtas.
För att undvika att våld och hot uppkommer mellan patienter som har respektive inte har några inskränkningar av sin möjlighet att kunna kommunicera elektroniskt (vanligtvis tillgång till eller inte tillgång till mobiltelefon) instämmer vi i Socialstyrelsens uppfattning att vårdgivaren i första hand måste fokusera på den dynamiska säkerheten. En hög observans på patienterna kan, tillsammans med ett grundläggande arbete för att skapa förtroendefulla relationer mellan patienter och mellan patient och vårdpersonal, medföra att våld och hotfulla situationer kan förebyggas.
Vi kan dock se framför oss att det även med ett sådant arbetssätt inte helt går att undvika att det uppkommer situationer då patientens möjlighet till kommunikation behöver inskränkas.
Ett sätt att komma tillrätta med de problem som finns med att en patient som har inskränkningar ändå kan fortsätta att kommunicera genom att han eller hon övertalar eller tvingar till sig sådan utrustning från en annan patient, är att vårdgivaren placerar patienter som har respektive inte har inskränkningar åtskilda från varandra. Det kräver att vårdgivaren har tillgång till lokaler som medger att det går att skapa en eller flera sådana mindre vårdenheter inom eller utom vårdavdelningen. Sådana mindre vårdenheter kan ibland tänkas komma i konflikt med vad som är en för patienten lämplig vårdmiljö sett till hans eller hennes sjukdomsbild och vårdbehov. Det bör dock vara möjligt att kunna hantera den aktuella problematiken på det sättet i en del fall. Vi är införstådda med att det kan kräva utökade lokal- och personalresurser. Det bör slutligen uppmärksammas att vård av endast en enstaka patient på en sådan mindre vårdenhet kan innebära att reglerna om avskiljning aktualiseras.
Ett annat sätt att komma tillrätta med samma problematik, om än något mer tveksamt utifrån rättsliga utgångspunkter, är att vårdgivaren inrättar ett särskilt utrymme (rum) inom vårdavdelningen där tillgång ges exklusivt till utrustning för elektronisk kommunikation (mobiltelefon, dator etc.) och dit endast patienter som inte har några inskränkningar att inneha eller använda sådan utrustning har tillträde. Detta särskilda utrymme skulle antingen behöva hållas under ständig uppsikt eller vara möjligt att låsa av vårdpersonalen för att se till att endast ”behöriga” patienter vistas där. En tänkbar invändning mot en sådan ordning skulle kunna vara att den trots allt innebär begränsningar av en patients rätt att fritt kunna kom-
SOU 2012:17 Säkerhet på och utanför sjukvårdsinrättningen
831
municera med andra utanför vårdavdelningen och att den inte heller ger patienten en tillräckligt avskild privat sfär för detta.
Om en patient missbrukar sitt innehav av en telefon utrustad med kamera, t.ex. genom att utan samtycke av den fotograferade eller i direkt strid mot ett generellt fotograferingsförbud som råder på vårdavdelningen tar bilder av medpatienter och senare också gör dessa bilder åtkomliga för andra utanför vårdavdelningen, kan det utgöra grund för att av ordningsskäl omhänderta telefonen. En annan mobiltelefon utan kamera ska som regel i ett sådant fall tillhandahållas patienten som lån.
När det gäller beslut som innebär att patienten förbjuds att inneha eller använda mobiltelefon finns anledning att uppmärksamma att patienten i sin egen mobiltelefon kan ha tillgång till kontaktuppgifter till anhöriga, till sin stödperson och andra som det är av stor vikt att kunna upprätthålla kontakten med under vårdvistelsen. I den utsatta position som patienten befinner sig i kan det vara av stort värde och utgöra en trygghet för honom eller henne att ha nära tillgång till dessa uppgifter. I det fall dessa uppgifter är lagrade på det s.k. SIM-kortet i telefonen följer dessa uppgifter i och för sig med när kortet överflyttas i en lånad telefon. Så är inte fallet när uppgifterna finns lagrade direkt i telefonens eget minne.
Chefsöverläkaren kan i lokala instruktioner ge anvisningar om att användning av mobiltelefon eller fast telefon ska undvikas eller åtminstone användas sparsamt på en vårdavdelning efter ett visst klockslag för att inte andra patienter ska störas. Sådana anvisningar utgör inte myndighetsutövning utan är närmast att se som trivselregler som det är frivilligt för patienten att efterkomma. I det fall en patient använder sin mobiltelefon eller annan utrustning för elektronisk kommunikation på ett sätt som tydligt är till men för bedrivandet av den egna vården eller övriga patienters vård, t.ex. genom störande telefonerande nattetid, bör det däremot vara möjligt för chefsöverläkaren att fatta beslut om inskränkningar av patientens rätt att använda mobiltelefon.
Säkerhet på och utanför sjukvårdsinrättningen SOU 2012:17
832
19.5 Förbud mot fotografering på en sjukvårdsinrättning
19.5.1 Gällande rätt
I vissa fall kan, beroende på omständigheterna, fotografering av en enskild person och senare spridning av bilden vara straffbar, t.ex. som ofredande eller som brott mot personuppgiftslagen (1998:204, PUL). Under vissa förutsättningar kan vidare den som sprider bild eller film dömas för förtal. Ansvar för ofredande förutsätter emellertid att den som fotograferats uppfattat fotograferingen. Vid fotografering av någon som vårdas på sjukhus kan den sekretess som råder där för enskilds personliga förhållanden även innebära att fotografering i smyg eller utan lov av en patient kan utgöra ett otillåtet röjande av sekretessbelagda uppgifter.
11
Det är i ett sådant
fall tillräckligt för att brottet ska vara fullbordat att det av bildupptagningen framgår att en person som är möjlig att identifiera vårdas på sjukhus.
I svensk rätt finns dock inte något generellt förbud mot att fotografera eller filma en enskild person eller för andra visa bilder eller film där en enskild person förekommer, trots att ett sådant förfarande i vissa fall kan vara djupt integritetskränkande för den berörda personen (jfr NJA 2008 s. 946).
Frågan om skyddet för den enskildes personliga integritet behöver stärkas har bl.a. övervägts av den parlamentariskt sammansatta Integritetsskyddskommittén. I det slutbetänkande som överlämnades av kommittén i januari 2008, Skyddet för den personliga
integriteten (SOU 2008:3) lämnas förslag till ett stärkt grundlags-
skydd och till en ny bestämmelse om olovlig fotografering i brottsbalken. I sistnämnda hänseende föreslog kommittén att den som olovligen fotograferar någon som befinner sig på en plats dit allmänheten inte har tillsyn ska dömas för olovlig fotografering till böter eller fängelse i högst två år, om inte gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig. Som exempel på vad som borde omfattas av straffansvaret nämndes den som är inomhus i den egna bostaden, den som befinner sig på en toalett, omklädningsrum eller provhytt och den som befinner sig på ett sjukhus för vård.
Mot bakgrund av de synpunkter som lämnades under remissförfarandet på kommitténs utformade straffbestämmelse har den varit föremål för fortsatta överväganden inom regeringskansliet. I departe-
11 JO, dnr 2295-2009.
SOU 2012:17 Säkerhet på och utanför sjukvårdsinrättningen
833
mentspromemorian, Olovlig fotografering (Ds 2011:1) lämnas en i förhållande till kommittén något annorlunda utformad straffbestämmelse om olovlig fotografering. Bestämmelsen föreslås få följande lydelse.
Den som olovligen på ett sätt som är ägnat att kränka den enskildes personliga integritet, fotograferar, eller annars med tekniskt hjälpmedel tar upp bild av någon som befinner sig inomhus, i en bostad eller på en toalett, i ett omklädningsrum eller i ett annat liknande utrymme, döms för olovlig fotografering till böter eller fängelse i högst ett år. Detsamma gäller den som olovligen fotograferar eller annars med tekniskt hjälpmedel tar upp bild av någon på ett sätt som är påträngande, närgånget eller dolt och ägnat att allvarligt kränka hans eller hennes personliga integritet som privatperson. – Till ansvar döms inte om gärningen med hänsyn till syftet och övriga omständigheter är försvarligt. – Första stycket gäller inte den som fotograferar eller annars tar upp bild av någon som ett led i en myndighets verksamhet.
I författningskommentaren (a.a. s. 47) anges att bl.a. fotografering av en patient på ett sjukhus eller en annan vårdinrättning kan omfattas av straffbestämmelsen om omständigheterna är sådana som avses i andra meningen, dvs. påträngande, närgånget eller dolt och ägnat att allvarligt kränka hans eller hennes personliga integritet som privatperson. Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 juli 2012.
Ett allmänt förbud mot fotografering på en sjukvårdsinrättning väcker också frågan om hur detta förhåller sig till vissa grundläggande fri- och rättigheter som tillkommer envar. Ett förbud utgör ett ingrepp i den grundlagsskyddade yttrande- och informationsfriheten enligt 2 kap. RF. Yttrande- och informationsfriheten får dock begränsas genom lag Begränsningar får dock endast göras för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Begränsningen får inte göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning (20 och 21 §). – Enligt 1 kap. 2 § RF ankommer det vidare på det allmänna att verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden samt värna den enskildes privatliv och familjeliv. Sist nämnda paragraf ger uttryck för vissa särskilt viktiga mål för den samhälleliga verksamheten men anses inte ge upphov till några rättigheter för medborgarna. De rättsligt bindande rättighetsreglerna har samlats i 2 kap. RF.
Säkerhet på och utanför sjukvårdsinrättningen SOU 2012:17
834
Enskildas skydd för sitt privat- och familjeliv har emellertid stärkts på visst närmare sätt genom ändring av RF, senast genom ändring av 2 kap. 20 § RF, se SFS 2010:1408. Det är dock att märka att denna förstärkning av skyddet gäller i förhållandet mellan det all-
männa och den enskilda och inte mellan privatpersoner.
Såvitt gäller enskildas rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv måste hänsyn även tas till vissa internationella åtaganden som Sverige gjort i detta avseende, där det främsta åtagandet kanske är i förhållande till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.
Europakonventionen utgör svensk lag sedan 1995. Enligt artikel 8 i konventionen har var och en rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. Artikeln anses primärt ange att staten ska avhålla sig från ingrepp i den skyddade rättigheten. Den anses dock också ålägga staten att vidta positiva åtgärder för att skydda den enskildes privatsfär. Staten kan bryta mot artikeln utan att det förekommit något ingripande från en myndighet eller offentlig tjänsteman genom att tolerera en föreliggande situation eller genom att inte skapa ett tillräckligt rättsligt skydd. Staten kan då bli ansvarig för sin underlåtenhet trots att det övergrepp som visat att det rättsliga skyddet var otillräckligt har utförts av en enskild person. De krav som ställs på staten måste samtidigt vara rimliga. Vad som i huvudsak kan förväntas är att staten utfärdar lagar och förordningar som ger ett tillfredsställande skydd åt privatliv, familjeliv, hem och korrespondens och att de rättsvårdande myndigheterna håller kontroll över att dessa lagar och förordningar respekteras.
12
I Europadomstolens avgörande von Hannover v. Tyskland,
13
hade
domstolen att pröva om avvägningen mellan skyddet för yttrandefriheten och skyddet för privatlivet enligt artikel 8 i Europakonventionen hade skett på ett riktigt sätt. Målet gällde publicering av smygtagna foton (s.k. papparazifotografering) av prinsessan Caroline av Monaco. Europadomstolen fann att de tyska domstolar som hade prövat prinsessans talan inte hade gjort en rimlig avvägning mellan dessa motstående intressen och Tyskland hade därmed brutit mot artikel 8 i konventionen. Enligt Europadomstolen måste det göras en tydlig åtskillnad mellan rapportering av fakta som exempelvis kan bidra till en demokratisk debatt om hur politiker utöver sina befogenheter, och rapportering av detaljer ur privatlivet beträffande en
12 Danelius: En kommentar till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, tredje uppl. s. 302. 13 No. 59320100, ECHR 204-VI
SOU 2012:17 Säkerhet på och utanför sjukvårdsinrättningen
835
person som inte har några officiella funktioner. I det aktuella fallet ansåg domstolen att fotografierna och de artiklar som åtföljde bilderna inte utgjorde ett bidrag till en diskussion av allmänt intresse samt att allmänheten inte hade något legitimt intresse av att känna till var Caroline av Monaco befinner sig eller hur hon uppför sig i sitt privatliv, och att även om det skulle finnas ett sådant intresse så måste det vika för prinsessans rätt till skydd av privatlivet.
14
I detta sammanhang bör slutligen nämnas att SKL i en vägledande skrivelse till sina medlemmar den 15 december 2011, bedömt att det är lagligt för ett landsting att införa ett begränsat eller generellt fotograferings- eller filmförbud i sina sjukhus som innebär att filmning eller fotografering på sjukhusen får förekomma endast efter medgivande av ansvarig personal.
19.5.2 Behov av ändrade regler
Av Socialstyrelsens tidigare nämnda kartläggning framgår att det på vårdavdelningar för psykiatrisk tvångsvård förekommer att patienter, utan samtycke från berörda personer, fotograferar medpatienter med mobiltelefon utrustad med kamera och därefter med hjälp av samma telefon lägger ut bilderna på olika hemsidor eller sociala medier på Internet.
En patient som undergår psykiatrisk tvångsvård är vanligtvis i en mycket skör och utsatt situation och redan det förhållandet att han eller hon är föremål för vård mot sin egen vilja upplevs ofta som en allvarlig kränkning av den egna autonomin. Det kan därför anses vara extra betydelsefullt att han eller hon skyddas från att utsättas för ytterligare kränkningar under vårdtiden.
Hänsyn behöver också tas till att det inom den psykiatriska tvångsvården är problematiskt att förlita sig på en ordning som innebär att patienten själv, genom att lämna eller inte lämna samtycke till att bli fotograferad, ensam råder över om det får äga rum eller inte. Om patienten befinner sig i ett allvarligt sjukdomstillstånd kan det vara mycket svårt för honom eller henne att rätt kunna överblicka och värdera konsekvenserna av ett lämnat samtycke. Det kan inte uteslutas att patienten senare gör en helt annan bedömning när han eller hon har tillfrisknat eller förbättrats i sitt psykiska tillstånd.
14 Jfr även NJA 2007 s. 747.
Säkerhet på och utanför sjukvårdsinrättningen SOU 2012:17
836
19.5.3 Våra överväganden och förslag
Vårt förslag: En rätt införs för vårdgivaren att kunna besluta
om att allmänt fotograferingsförbud ska gälla vid en vårdavdelning som bedriver psykiatrisk vård. Huvudmannen kan i ett särskilt fall ge tillstånd till att stillbilder eller rörliga bilder får tas upp. Om upptagningen innehåller bild av en patient som kan identifieras ska även hans eller hennes samtycke inhämtas.
Av Socialstyrelsens tidigare nämnda uppföljning av lagen om elektroniska kommunikationstjänster, se avsnitt 19.4.2, framgår att flera chefsöverläkare har påtalat att det är ett problem ur integritetssynpunkt att det förekommer att patienter utan samtycke från den det berör fotograferar medpatienter och att det inte sällan senare följs av att dessa bilder läggs ut på olika hemsidor eller sociala medier på Internet. Den som utsätts för en sådan handling upplever det inte sällan som djupt kränkande för den egna personliga integriteten.
Probleminventeringen får anses visa att det finns ett tydligt behov av att kunna begränsa eller helt förbjuda denna typ av fotografering.
Som ovan redovisats ger inte bestämmelsen i 1 kap. 2 § RF om att det allmänna ska verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden samt värna den enskildes privatliv och familjeliv upphov till några bindande rättigheter för den enskilde. Fråga är närmast om ett målsättningsstadgande och gäller för övrigt endast i ledet mellan det allmänna och den enskilde och inte mellan enskilda individer.
Det nyss nämnda avgörandet av Europadomstolen (von Hannover
v. Tyskland) skiljer sig i flera avseenden från de förhållanden som
råder när smygfotografering sker av patienter på en vårdavdelning för psykiatrisk tvångsvård. Vi menar dock att avgörandet är av intresse även för vår fråga eftersom domstolen tydligt lägger särskild vikt vid skyddet för enskildas privat- och familjeliv även när det gäller material för publicering i media och trots att fotografering skett på allmän plats. Det finns därför anledning att tro att Europadomstolen skulle anlägga ett minst lika strängt synsätt när det gäller samma avvägning i fråga om enskildas rätt till skydd mot att under sin vårdvistelse på sjukhus ofrivilligt utsättas för att bli fotograferad av andra patienter som senare sprider dessa foton till en större krets okända människor utanför vårdavdelningen. Denna typ av spridning är sällan
SOU 2012:17 Säkerhet på och utanför sjukvårdsinrättningen
837
att se som publicistisk – med de särskilda yttrandefrihetsrättsliga överväganden som följer med det – och dessutom är dessa foton tagna på en plats som får anses höra till den enskildes privata sfär.
Enligt Europakonventionens artikel 8 och av Europadomstolens praxis får som vi ser det anses följa att staten har ett ansvar för att åtgärder vidtas, inom rimliga gränser, för att hindra eller åtminstone minska risken för att enskilda personer utsätter andra enskilda personer för övergrepp i fråga om rätten till skydd för privat- och familjelivet. Ett fotograferingsförbud på en vårdavdelning för psykiatrisk tvångsvård innebär att staten, genom att ge rättsliga förutsättningar för huvudmannen för en sjukvårdsinrättning att kunna införa ett sådant förbud, tar ett sådant ansvar. Ett förbud som är ägnat att ge skydd åt den enskildes privat- och familjeliv måste dock vägas mot den enskildes intresse av att kunna yttra sig fritt i tal, skrift, bild eller på annat sätt, även under tid som han eller hon vårdas på en psykiatrisk vårdavdelning.
Vid avvägningen mellan den enskildes intresse av att kunna skydda sig från risken att utsättas för smygfotografering och senare spridning av bilden till en okänd större personkrets utanför vårdavdelningen, och den enskildes intresse av att vara ograverat bibehållen sin fulla rätt till yttrande- och informationsfrihet även under en sluten vårdvistelse, anser vi att det förstnämnda intresset väger tyngre. Det är inte heller mer långtgående än vad som kan anses vara nödvändigt för att åstadkomma ett tillräckligt skydd för den enskildes privat- och familjeliv under rådande omständigheter.
Ett allmänt förbud mot fotografering bör vara möjligt att införa på alla sjukvårdsinrättningar för psykiatrisk sluten vård, oberoende av säkerhetsklass, eftersom kränkningen av patienten är densamma oavsett vid vilken vårdinrättning han eller hon vårdas.
19.6 Säkerhet vid domstolsförhandling som äger rum på sjukhus
19.6.1 Gällande rätt
I 5 kap. rättegångsbalken (RB) finns bestämmelser om offentlighet och ordning vid allmän domstol. Dessa bestämmelser gäller även i tillämpliga delar för förhandling vid allmän förvaltningsdomstol enligt 16 § förvaltningsprocesslagen (1971:291).
Säkerhet på och utanför sjukvårdsinrättningen SOU 2012:17
838
Enligt 5 kap. 9 § RB ansvarar rättens ordförande för att upprätthålla ordningen vid rättens sammanträde och att meddela de ordningsregler som behövs. Ordföranden får vidare, med stöd av bestämmelsen, begränsa antalet åhörare för att undvika trängsel samt visa ut den som stör förhandlingen eller på annat sätt uppträder otillbörligt.
Enligt 2 kap. 11 § andra stycket RF ska förhandling vid domstol vara offentlig. Denna grundprincip följer också av artikel 6 i den Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). Den stadgar att var och en, när det gäller prövning av personens civila rättigheter och skyldigheter eller en anklagelse mot denne för brott, rätt till en opartisk och offentlig rättegång. Denna rättighet får dock begränsas genom lag. Lagstöd finns för att t.ex. av hänsyn till enskildas personliga integritet hålla en förhandling inom stängda dörrar (5:1 RB). Vidare kan den som är under arton år vägras tillträde till förhandlingen.
I lagen (1981:1064) om säkerhetskontroll i domstol ges bestämmelser som syftar till att kunna tillförsäkra att en god säkerhet kan upprätthållas i domstolens lokaler eller vid en förhandling. I korthet gäller följande.
Lagen anvisar två olika typer av säkerhetskontroll: allmän säkerhetskontroll och särskild säkerhetskontroll.
Allmän säkerhetskontroll får genomföras om det finns anledning
att befara att det i domstolens lokaler kan komma att begås brott som innebär en allvarlig fara för någons liv, hälsa eller frihet eller för omfattande förstörelse av egendom. Särskild säkerhetskontroll får genomföras om det till följd av särskilda omständigheter finns risk för att det i samband med en domstolsförhandling kan komma att begås sådana brott som nämnts ovan.
För både allmän och särskild säkerhetskontroll krävs således att domstolen identifierat någon form av säkerhetsrisk. Även något diffusa och allmänt riktade hot eller befarade risksituationer kan föranleda allmän säkerhetskontroll. För särskild säkerhetskontroll krävs det att risken i samband med en viss domstolsförhandling ska kunna relatera till särskilda omständigheter och att det är fråga om en konkret risk för sådant brott som angetts ovan.
15
I ett mål enligt LPT eller LRV ska förvaltningsrätten hålla muntlig förhandling om det inte är uppenbart obehövligt. Den muntliga
SOU 2012:17 Säkerhet på och utanför sjukvårdsinrättningen
839
förhandlingen ska hållas på sjukvårdsinrättningen, om inte särskilda skäl talar för något annat (se 36–37 §§ LPT och 21 b § LRV). Det är enligt vad vi erfarit ytterst ovanligt att förhandling i psykiatrimål äger rum på något annat ställe än på en sjukvårdsinrättning.
För förhandling som äger rum på en sjukvårdsinrättning torde endast reglerna om särskild säkerhetskontroll aktualiseras. Den särskilda säkerhetskontrollen omfattar åhörare och dem som har kallats att närvara vid förhandlingen. Kontrollen avser dock inte rättens ledamöter och andra som ska närvara vid förhandlingen på grund av utövning av allmän tjänst eller offentligt uppdrag (chefsöverläkaren, det offentliga biträdet och den sakkunnige). Domstolen får, om särskilda skäl talar för det, undanta andra personer från kontrollen.
Säkerhetskontroll genomförs, efter närmare anvisningar av polismyndigheten, av polisman. Vid särskild säkerhetskontroll får polismyndigheten besluta att polisman som genomför kontrollen ska biträdas av ordningsvakt. Vid säkerhetskontrollen ska vapen och andra föremål som är ägnade att komma till användning vid allvarliga brott eftersökas. I detta syfte får kroppsvisitation utföras samt väskor och andra föremål som medförs undersökas. Identitetskontroll får genomföras endast för att fastställa om en person, som uppger sig inte omfattas av säkerhetskontroll, ska undantas från kontrollen. Den som inte går med på särskild kontroll ska vägras tillträde till förhandlingen. Om den som vägrar att genomgå säkerhetskontroll hade fått hämtas till domstolen, om han eller hon hade uteblivet, får den som ska besluta om kontrollen bestämma att personen trots sin vägran ska genomgå säkerhetskontroll.
Beslut om särskild säkerhetskontroll ska avse en viss förhandling och fattas av rätten, eller om förhandlingen ännu inte har inletts, av den som kommer att vara ordförande vid förhandlingen.
Ett beslut om säkerhetskontroll innebär att kroppsvisitation ska utföras för att eftersöka vapen och andra föremål som är ägnade att komma till användning vid brott som innebär en allvarlig fara för någons liv, hälsa eller frihet eller för omfattande förstörelse av egendom. Med kroppsvisitation menas enligt förarbetena till RF undersökning av en persons kläder eller av det som någon bär med sig, t.ex. en handväska (prop. 1975/76:209 s. 147). Kroppsvisitation preciseras i 28 kap. 11 § tredje stycket rättegångsbalken som en undersökning av kläder och annat som någon bär på sig samt av väskor, paket och andra föremål som någon har med sig. Den som inte tillåter undersökning av väska eller annat föremål ska, om det anses lämpligt, ges tillfälle att lämna föremålet till förvaring. Lämnas föremålet
Säkerhet på och utanför sjukvårdsinrättningen SOU 2012:17
840
till förvaring får tillträde till förhandlingen inte vägras. Påträffas vid säkerhetskontroll sådana föremål som nyss nämnts, och det inte tas i beslag enligt bestämmelserna i rättegångsbalken, ska den hos vilken föremålet påträffas, uppmanas att lämna det ifrån sig för förvaring. Den som inte efterkommer uppmaningen får avlägsnas från domstolen. För en person som är kallad till förhandlingen men som vägrar att efterkomma en sådan uppmaning ges möjlighet för rättens ordförande att ändå besluta att personen ska få tillträde till förhandlingen utan att lämna föremålet ifrån sig.
Vidare bör här nämnas att frågan huruvida säkerheten i domstolarna kräver utökade möjligheter att kunna besluta om säkerhetskontroll, har varit föremål för övervägande av en av regeringen särskild utredare förhållandevis nyligen. Utredaren har i sitt betänkande SOU 2009:78, Ökad säkerhet i domstol, funnit att det finns ett klart uttalat behov av att utöka möjligheterna att fatta beslut om säkerhetskontroll i domstol.
Betänkandet har senare följts av propositionen 2011/12:63, Ökad
säkerhet i domstol. I den lämnar regeringen i korthet följande för-
slag till ny lagstiftning på området. En ny och enhetlig reglering av förutsättningarna för säkerhetskontroll i domstol införs. Uppdelningen mellan allmän och särskild säkerhetskontroll tas bort. Säkerhetskontroll i domstol får genomföras om en sådan kontroll behövs för att begränsa risken för att det i en domstols lokaler eller i andra lokaler som används vid domstolsförhandling begås brott som innebär allvarlig fara för någons liv, hälsa eller frihet eller för omfattande förstörelse av egendom. Ett beslut om säkerhetskontroll ska avse viss tid, dock längst tre månader, eller en viss förhandling. – Säkerhetskontroll beslutas av domstolens chef eller någon annan lagfaren domare som han eller hon har delegerat beslutanderätten till. Ska säkerhetskontroll ske med anledning av en viss förhandling, får den även beslutas av rätten. Innan säkerhetskontroll beslutas ska samråd ske med polismyndigheten och, om kontroll ska ske med anledning av en viss förhandling i brottmål, med åklagaren. Samråd behöver dock inte ske om det är uppenbart obehövligt. – En säkerhetskontroll genomförs, efter närmare anvisningar av polismyndigheten, av en ordningsvakt under ledning av en polisman eller av en polisman. Vid kontrollen ska kroppsvisitation och undersökning av väskor och andra föremål i första hand ske genom användande av metalldetektor eller annan liknande anordning. Möjligheten att lämna okontrollerade väskor och andra föremål för förvaring tas bort. – Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2012.
SOU 2012:17 Säkerhet på och utanför sjukvårdsinrättningen
841
Utöver vad som nu redovisats kan nämnas att bestämmelser om säkerhetskontroll även finns i bl.a. polislagen (1984:387), lagen (1988:144) om säkerhetskontroll i riksdagens lokaler, lagen (2004:1100) om luftfartsskydd och lagen (2010:294) om säkerhetskontroll vid offentliga sammanträden i kommuner och landsting. I samtliga dessa fall ger lagen möjlighet att genomföra säkerhetskontroll i form av kroppsvisitering och undersökning av väskor, paket m.m., företrädesvis genom teknisk utrustning. En principiell olikhet föreligger mellan de uppräknade lagarna i den meningen att det vid säkerhetskontroll i riksdagens lokaler och i luftfarten inte finns något krav på riskbedömning innan säkerhetskontroll genomförs.
19.6.2 Behov av ändrade regler
Som tidigare redovisats finns redan i nuläget en möjlighet för allmän förvaltningsdomstol att med stöd av lagen om säkerhetskontroll besluta om särskild säkerhetskontroll i samband med psykiatrimål som hålls på en sjukvårdsinrättning. Enligt vår bedömning torde det dock sällan uppkomma behov av att anordna en sådan generell kontroll av parter och besökare utifrån en konkret säkerhetsrisk eller en mer abstrakt hotbild. Ett mer närliggande och i praktiken större behov av kontroll finns däremot i förhållande till en patient som genomgår öppen psykiatrisk tvångsvård. Till skillnad från vad som gäller för en inneliggande patient kan vårdpersonalen i detta fall inte läsa av patientens psykiska tillstånd och därmed förebygga och förekomma olika risksituationer. Det går inte att skapa sig en uppfattning om huruvida det finns en vilja hos honom eller henne att föra in farliga föremål till förhandlingen. När det trots allt ändå finns en misstanke om bör det också vara möjligt att kunna kontrollera den saken. En generell säkerhetskontroll förefaller vara mindre väl lämpad för det.
19.6.3 Våra överväganden och förslag
Vårt förslag: Chefsöverläkaren ska få besluta om kroppsvisita-
tion av en patient som är föremål för öppen psykiatrisk tvångs-
vård och som ska inställa sig på en sjukvårdsinrättning för att medverka vid en domstolsförhandling som ska hållas där. Beslut om kroppsvisitation ska få fattas vid skälig misstanke om att
Säkerhet på och utanför sjukvårdsinrättningen SOU 2012:17
842
patienten bär med sig något farligt föremål som kan äventyra säkerhet och ordning på sjukvårdsinrättningen eller vid förhandlingen.
Det är viktigt att en god säkerhet kan upprätthållas även vid domstolsförhandlingar som äger rum på sjukhus. Det finns ett behov av att kunna kontrollera att inte vapen, knivar eller andra farliga föremål förs in i den lokal som utgör förhandlingssalen. Särskilt gör sig detta kontrollbehov gällande i förhållande till patienter som genomgår psykiatrisk tvångsvård i öppen form. I dessa fall vistas patienten ofta fritt ute i samhället, vilket medför att vårdpersonalen inte har möjlighet att observera patienten under någon längre tid och därmed inte heller kan bedöma om patientens närvaro vid förhandlingen utgör någon särskild säkerhetsrisk. Vid tillfälle då det trots allt finns indikationer på att så kan vara fallet torde det vara mer effektivt att chefsöverläkaren fattar beslut om kroppsvisitation av patienten i stället för att rättens ordförande fattar beslut om säkerhetskontroll vid förhandlingen. Vi vill därför föreslå att chefsöverläkaren ges en sådan befogenhet. Till undvikande av eventuella missförstånd vill vi understryka att vårt förslag i denna del inte grundas på föreställningen att det överhuvudtaget inte kan uppkomma behov för allmän förvaltningsdomstol att kunna besluta om säkerhetskontroll av parter, besökare och andra i denna typ av mål. Att det finns en möjlighet till en sådan mer fullständig säkerhetskontroll ser vi som utomordentligt viktigt. Med hänsyn till karaktären av dessa mål tror vi dock att det är ovanligt att rätten behöver utnyttja sig av den möjligheten.
Med vårt förslag kommer möjligheten att kunna kroppsvisitera en patient som genomgår psykiatrisk öppen tvångsvård och som ska medverka vid en förhandling som sker på sjukvårdsinrättningen att regleras dubbelt; dels i den särskilda lagen om säkerhetskontroll i domstol, dels genom att chefsöverläkaren ges rätt att fatta beslut om kroppsvisitation av patienten inför hans eller hennes medverkan vid domstolens förhandling på sjukhuset. Vi ser dock för egen del inga omedelbara nackdelar med en sådan ordning.
843
20 Samverkan mellan olika huvudmän
20.1 Vårt uppdrag
Utredningen ska överväga om ytterligare åtgärder kan behöva vidtas från lagstiftarens sida för att underlätta samarbetet mellan landsting och kommun och därmed vården av de patienter som ges psykiatrisk tvångsvård eller rättspsykiatrisk vård. Enligt direktiven bör utredningen generellt sett beakta frågor om gränsdragning och samarbete mellan olika myndigheter som på olika sätt kan komma i kontakt med patienten under vårdtiden. Det gäller särskilt patienter som skulle kunna omfattas av annan tvångsvårdslagstiftning, som lagen (1988:870) om vård av missbrukare i särskilda fall och lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. Utredningen ska analysera om det finns behov av förändrad lagstiftning när det gäller gränsdragning och samarbete i syfte att ge den enskilde patienten så god vård som möjligt.
20.2 Reglering av samarbetet mellan landsting och kommun
20.2.1 Generell reglering av krav på samarbete mellan landsting och kommun
Kommunen har ansvaret för socialtjänsten inom sitt område och har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. Detta ansvar innebär dock ingen inskränkning i det ansvar som vilar på andra huvudmän. Kommunens uppgifter inom vård- och omsorgsområdet fullgörs vanligen av socialnämnden. Nämndens insatser för den enskilde ska utformas och genomföras tillsammans med honom eller henne och vid behov
Samverkan mellan olika huvudmän SOU 2012:17
844
i samverkan med andra samhällsorgan, organisationer eller andra föreningar.
1
Hälso- och sjukvården ska bedrivas så att den uppfyller kraven på en god vård. Detta innebär bl.a. att vården särskilt ska tillgodose patientens behov av kontinuitet och säkerhet i vården. Vården och behandlingen ska så långt det är möjligt utformas och genomföras i samråd med patienten. Olika insatser för patienten ska samordnas på ett ändamålsenligt sätt.
2
I Socialstyrelsens föreskrifter ställs det
krav på rutiner som klargör ansvaret för samarbetet kring och planeringen av den enskilda patientens vård.
3
20.2.2 Krav på överenskommelser om samarbete beträffande personer med psykisk funktionsnedsättning
Den 1 januari 2010 infördes nya bestämmelser i HSL och i SoL som innebär att kommuner och landsting ska ingå överenskommelser om sitt samarbete när det gäller personer med psykisk funktionsnedsättning. Om det är möjligt bör organisationer som företräder dessa personer eller deras närstående ges möjlighet att lämna synpunkter på innehållet i överenskommelsen.
4
Vid införandet av bestämmelserna konstaterade regeringen att det var för få av de samverkansdokument som fanns hos kommuner och landsting som kunde få verklig betydelse för ett gemensamt ansvarstagande och att utvecklingen på området gick för långsamt. Regeringen gjorde därför bedömningen att en lagstadgad skyldighet för kommuner och landsting att ingå överenskommelser om sitt samarbete kring personer med psykisk funktionsnedsättning skulle vara det bästa sättet att snabbt nå mer samordnade insatser från socialtjänst och hälso- och sjukvård. En skyldighet att ingå överenskommelser skulle även tydliggöra och förstärka huvudmannens ansvar på området utan att staten i detalj föreskriver hur det ska genomföras eller vilka verksamheter som ska bedrivas. Socialstyrelsen gavs i uppdrag att ta fram en vägledning om vad sådana överenskommelser bör innehålla.
5
1 2 kap. 1 och 2 §§ och 3 kap. 5 § SoL. 22 a § HSL. 3 4 kap. 4 § Socialstyrelsens föreskrifter om ledningssystem för kvalitet och patientsäkerhet i hälso- och sjukvården, SOSFS 2005:12. 48 a § HSL och 5 kap. 8 a § SoL. 5 Regeringens proposition 2008/09:193, Vissa psykiatrifrågor, s. 14 ff.
SOU 2012:17 Samverkan mellan olika huvudmän
845
20.2.3 Skyldighet att upprätta en gemensam individuell plan
Landstinget och kommunen har sedan den 1 januari 2010 en skyldighet att tillsammans upprätta en individuell plan när den enskilde har behov av insatser både från hälso- och sjukvården och från socialtjänsten.
6
Detta är en generell skyldighet som inte omfattar
enbart personer med psykisk funktionsnedsättning. Skyldigheten att upprätta en individuell plan är inte avgränsad till vissa åldersgrupper eller till personer med stora och omfattande behov. Om det redan finns en plan enligt en annan bestämmelse eller på frivillig grund, är det tillräckligt med den så länge samtliga föreskrivna krav för planen är uppfyllda.
Den individuella planen ska upprättas om landstinget eller kommunen bedömer att den behövs för att den enskilde ska få sina behov tillgodosedda och om den enskilde samtycker till att den upprättas. När det är möjligt ska planen upprättas tillsammans med den enskilde. Om det är lämpligt och den enskilde inte motsätter sig det, ska närstående ges möjlighet att delta i arbetet med planen.
Av planen ska det framgå vilka insatser som behövs och vilka insatser respektive huvudman ska svara för. I planen ska det också redovisas åtgärder som ska vidtas av någon annan än landstinget eller kommunen samt vem av huvudmännen som ska ha det övergripande ansvaret för planen. Missbruksvården och äldreomsorgen är exempel på verksamheter inom socialtjänsten där bestämmelserna kan ha stor betydelse. Inom hälso- och sjukvården kan det finnas stora behov av planering i den psykiatriska vården och beroendevården. Om en person med psykisk sjukdom samtidigt missbrukar bör man som huvudregel utgå ifrån att en plan behövs för att hans eller hennes behov ska tillgodoses.
7
20.2.4 Samordnad vårdplan vid öppen psykiatrisk tvångsvård
En vårdplan ska upprättas snarast efter det att en patient har tagits in för psykiatrisk tvångsvård.
8
Vårdplanen ska ange de behandlings-
åtgärder och andra insatser som behövs för att syftet med tvångsvården ska uppnås och för att resultaten av dessa insatser ska kunna bestå. Så långt möjligt ska planen upprättas i samråd med patienten. Om det inte är olämpligt ska samråd ske också med dennes när-
63 f § HSL och 2 kap. 7 § SoL. 7Prop. 2008/09:193, s. 20 f. 816 § LPT och 6 § andra stycket LRV.
Samverkan mellan olika huvudmän SOU 2012:17
846
stående. Chefsöverläkaren har även en skyldighet att undersöka om patienten har behov av stöd från socialtjänsten.
År 2008 infördes en ny öppen vårdform i den psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen, öppen psykiatrisk tvångsvård enligt LPT och öppen rättspsykiatrisk vård enligt LRV. Den nya vårdformen får bedrivas utanför sjukvårdsinrättningen och förutsätter bl.a. att patienten behöver iaktta särskilda villkor för att kunna ges nödvändig psykiatrisk tvångsvård. Chefsöverläkaren ansöker om den öppna vårdformen hos förvaltningsrätten när han eller hon anser att patienten bör ges sådan vård. Till ansökan ska det fogas en samordnad vårdplan, av vilken det bl.a. ska framgå patientens behov av insatser från hälso- och sjukvården respektive socialtjänsten samt vilken enhet vid landstinget, kommunen eller annan huvudman som ansvarar för de insatser som planeras. Av vårdplanen ska det även framgå vilka beslut kommunen har fattat för att tillgodose patientens behov. Det är chefsöverläkaren som ansvarar för att en samordnad vårdplan upprättas.
20.2.5 Gemensam nämnd inom vård- och omsorgsområdet
Kommuner och landsting har möjlighet att samverka i en gemensam nämnd för att gemensamt fullgöra uppgifter inom vård- och omsorgsområdet. Av lagen (2003:192) om gemensam nämnd inom vård- och omsorgsområdet framgår vilka av landstingens respektive kommunernas uppgifter som får fullgöras i en sådan nämnd. För landstingets del är det uppgifter enligt HSL, tandvårdslagen (1985:125), LPT, LRV, LSS, lagen (1998:1656) om patientnämndsverksamhet m.m. eller smittskyddslagen (2004:168). Det kan också röra sig om uppgifter som i annat fall enligt lag ska handhas av den nämnd där ledningen av hälso- och sjukvården utövas.
De av kommunens uppgifter som får fullgöras i en gemensam nämnd är uppgifter enligt SoL, HSL, LVM, LVU, LSS eller lagen om patientnämndsverksamhet m.m. Även uppgifter som i annat fall enligt lag ska handhas av en socialnämnd får fullgöras i en gemensam nämnd. Det kan t.ex. röra sig om uppgifter enligt FB rörande fastställande av faderskap, adoption och vårdnad.
9
För samverkan i en gemensam nämnd krävs att uppgifter från såväl landstingen som kommunen eller kommunerna ingår i nämn-
9 Regeringens proposition 2002/03:20, Samverkan mellan kommuner och landsting inom vård- och omsorgsområdet, s. 40.
SOU 2012:17 Samverkan mellan olika huvudmän
847
dens ansvarsområde. En gemensam nämnd tillsätts i någon av de samverkande kommunerna eller landstingen och ingår i denna kommuns eller detta landstings organisation (värdkommun eller värdlandsting). Den gemensamma nämnden är, liksom övriga nämnder i en kommun eller i ett landsting, en egen myndighet men inte en egen juridisk person. I stället verkar den gemensamma nämnden som företrädare för sina huvudmän. Varje samverkande kommun eller landsting är alltså fortfarande huvudman för den eller de frågor som de har lagt på den gemensamma nämnden att sköta. En gemensam nämnd får fullgöra uppgifter för vilka det enligt särskilda författningar ska finnas en eller flera nämnder i varje kommun eller landsting. Den gemensamma nämnden möjliggör samverkan i en offentligrättslig form som tillåter att huvudmannaskapet och det politiska inflytandet ligger kvar hos respektive part. Möjligheter ges också att avgränsa ansvarsområdet för den gemensamma nämnden så att nämnden inte behöver vara totalansvarig för ett helt område som all hälso- och sjukvård. En del av ansvaret för hälso- och sjukvården kan alltså ligga kvar hos huvudmännen i andra nämnder. Eftersom den gemensamma nämnden inte är en egen juridisk person kan den inte själv anställa personal, utan personalen kommer i stället att ha sin anställning hos respektive huvudman. Finansieringen av nämndens verksamhet bestäms i den överenskommelse som träffas av huvudmännen.
20.2.6 Kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård
I lagen (1990:1404) om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård finns bestämmelser om betalningsansvar för somatisk långtids- och akutsjukvård, geriatrisk vård och psykiatrisk vård. För att kommunens betalningsansvar för en patient inom landstingets slutna psykiatriska vård ska inträda krävs att patienten är utskrivningsklar och att det har upprättats en vårdplan för honom eller henne. Med sluten psykiatrisk vård avses dels sådan vård som ges i frivilliga former enligt HSL, dels vård som ges med stöd av LPT eller LRV.
En patient är utskrivningsklar om han eller hon inte längre bedöms behöva sluten vård. Det ankommer på läkaren att avgöra om patienten är utskrivningsklar. För en patient som tvångsvårdas enligt LRV krävs det i vissa fall ett beslut av domstol för att tvångsvården
Samverkan mellan olika huvudmän SOU 2012:17
848
ska kunna upphöra (särskild utskrivningsprövning). Eftersom betalningsansvaret är knutet till att patienten är utskrivningsklar, kan det inte omfatta patienter som fortfarande är i behov av tvångsvård. Kommunerna kan därför inte bli betalningsansvariga för vården av patienter på permission.
När patienten skrivs in i den slutna psykiatriska vården ska den behandlande läkaren genom ett inskrivningsmeddelande underrätta berörda enheter i den öppna vården eller omsorgen att patienten efter att ha skrivits ut kan behöva kommunens socialtjänst eller hälso- och sjukvård eller landstingets primärvård, öppna psykiatrisk vård eller annan vård. Dessutom ska en vårdplan upprättas för en patient som har sådana behov. I de fall en vårdplan ska upprättas ska den behandlande läkaren kalla till en vårdplanering. Senast dagen efter det att kallelse från en behandlande läkare mottagits av berörda enheter ska dessa tillsammans med den behandlande läkaren påbörja vårdplaneringen. Vårdplanen ska belysa patientens behov av insatser och innehålla uppgift om vilken enhet som är ansvarig för respektive insats. Den anses vara upprättad när den har justerats av företrädare för de ansvariga enheterna. Den behandlande läkaren ska senast dagen före det att en patient beräknas skrivas ut från den slutna vården genom ett utskrivningsmeddelande underrätta de ansvariga enheterna.
För en patient inom den psykiatriska vården inträder kommunens betalningsansvar tidigast 30 dagar efter det att kommunen mottagit kallelsen till vårdplaneringen. Ett landsting och en kommun kan dock komma överens om att betalningsansvaret ska inträda vid en annan tidpunkt. Medverkar inte en kommun vid upprättandet av vårdplan inträder betalningsansvaret ändå om den utskrivningsklara patienten stannar kvar inom landstingets hälso- och sjukvård. Kan de insatser landstinget ansvarar för inte utföras inträder inte något betalningsansvar för kommunen.
20.3 Samarbete enligt LVM och LVU
När ett beslut om tvångsvård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall har fattats ska Statens institutionsstyrelse (SiS) efter anmälan av socialnämnden anvisa plats i ett LVM-hem. Det är SiS som beslutar om intagning i och om utskrivning från ett LVM-hem. SiS ska fortlöpande hålla socialnämnden underrättad om hur vården framskrider och samråda med nämnden i alla frågor av
SOU 2012:17 Samverkan mellan olika huvudmän
849
vikt. SiS ska, så snart det kan ske med hänsyn till den planerade vården, besluta att den intagne ska beredas tillfälle att vistas utanför LVM-hemmet för vård i annan form. Det är socialnämnden som ska se till att sådan vård anordnas. Innan vård i annan form påbörjas ska socialnämnden, i samråd med den intagne och SiS, upprätta en plan för den fortsatta vården. SiS ska följa upp verksamheten enligt LVM. Uppföljningen ska omfatta tiden såväl under som efter avslutad vård. Socialnämnden ska till SiS lämna de uppgifter om enskilda som SiS behöver för att fullgöra uppföljningsskyldigheten.
10
Det är socialnämnden som bestämmer hur vård enligt LVU ska ordnas och var den unge ska vistas under vårdtiden. Det ska finnas särskilda ungdomshem för den som behöver stå under särskilt noggrann tillsyn vid vård som beslutats till följd av att den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende. Särskilda ungdomshem ska också finnas när den unge behöver stå under särskilt noggrann tillsyn vid fortsatt vård efter att ha verkställt sluten ungdomsvård enligt 32 kap. 5 § brottsbalken. SiS ska anvisa plats i ett särskilt ungdomshem när socialnämnden har beslutat att den unge ska vistas i ett sådant hem. Verksamheten enligt LVU ska följas upp av SiS. Uppföljningen ska omfatta tiden såväl under som efter avslutad vård. Socialnämnden ska till SiS lämna de uppgifter om enskilda som SiS behöver för att fullgöra uppföljningsskyldigheten.
11
20.4 Brister i samarbetet mellan landsting och kommun
I fråga om samverkan mellan huvudmän för att ge personer med psykisk funktionsnedsättning ett heltäckande och sammanhållet stöd fann Nationell psykiatrisamordning att det, trots en rad olika tidigare initiativ på området för att öka förutsättningarna till ett gemensamt arbete, fortfarande kvarstod betydande samverkansbrister. Utredningen grundade denna bedömning bl.a. på resultatet av uppföljningar som Socialstyrelsen och länsstyrelsens tillsynsenheter gjort av ett större antal individärenden. I uppföljningarna pekades på en rad brister i fråga om samverkan mellan kommun och lands-
10 25–28 §§ och 30 a §§ LVM. 11 3, 11, 12 och 14 §§ LVU.
Samverkan mellan olika huvudmän SOU 2012:17
850
ting. Bl.a. kunde konstateras att samarbete mellan huvudmännen uteblivit i ett antal ärenden trots att det borde ha varit relevant utifrån den enskildes situation samt att individuella planer – planer som ska upprättas i det fall insatser från både landsting och kommun behövs – var upprättat i alltför få fall. Nationell psykiatrisamordning betonade i sitt slutbetänkande SOU 2006:100, Ambition och ansvar, att det var nödvändigt att stödinsatser som kommunen och landstinget ger till personer med psykisk funktionsnedsättning utformas i samråd mellan huvudmännen för att åstadkomma en sammanhängande vårdkedja. Bl.a. hänvisades till att insatser som t.ex. boendestöd, sysselsättning, medicinering, utbildning och arbetsträning och annan rehabilitering ofta är beroende av varandra. Det är därför angeläget att insatserna samordnas och inte utformas var för sig (a.a. s. 127).
I syfte att just åstadkomma att vård- och stödinsatser samordnas i större utsträckning föreslog Nationell psykiatrisamordning att landsting och kommuner skulle bli skyldiga att ingå överenskommelser om sitt samarbete kring insatser till personer med psykiskt funktionshinder. På det sättet, menade utredningen, blir uppdragen till ledningsnivåer, verksamhetschefer och socialchefer tydligare och därigenom skapas förutsättningar för ett gemensamt ansvarstagande på ledningsnivå. Enligt utredningen hade inte den frivilliga möjligheten att ingå samarbetsavtal varit tillräcklig för att åstadkomma ett gemensamt ansvarstagande i gråzonerna som uppstår mellan huvudmännens lagstadgade ansvarsområden. – För att säkerställa att en gemensam planering kommer till stånd när det behövs, föreslog utredningen vidare att hälso- och sjukvården och socialtjänsten skulle vara skyldiga att tillsammans upprätta en individuell plan.
Som redovisats tidigare i detta avsnitt har Nationell psykiatrisamordnings förslag på detta område förverkligats. Sedan den 1 januari 2010 finns således en skyldighet för kommuner och landsting att dels ingå överenskommelser om sitt samarbete när det gäller personer med psykisk funktionsnedsättning, dels upprätta en individuell plan när den enskilde har behov av insatser både från hälso- och sjukvården och från socialtjänsten.
12
Trots de införda skyldigheterna för landsting och kommun har även senare uppföljning av Socialstyrelsen visat att det fortfarande finns brister när det gäller samverkan mellan landsting och kom-
SOU 2012:17 Samverkan mellan olika huvudmän
851
mun för den nu aktuella patientgruppen. I en uppföljningsrapport i juni 2011
13
konstaterar Socialstyrelsen att kommunerna i nästan
hälften av de fall där patienter har överförts till öppen psykiatrisk tvångsvård inte har kännedom om överföringen. Anledningen till att kännedom saknas är i regel att någon samordnad vårdplan inte har upprättats. Så stor andel som 40 procent av samtliga övergångar till den öppna psykiatriska tvångsvården sker utan att patienten erhåller någon insats från kommunens socialtjänst.
20.5 Våra överväganden och förslag
Vår bedömning: Vid prövningen av om en persons psykiska
tillstånd är sådant att psykiatrisk tvångsvård är nödvändig, ska vägas in hur ett samtidigt missbruk eller beroendetillstånd påverkar hans eller hennes samlade psykiska funktionsförmåga.
Våra nya kriterier för intagning till psykiatrisk tvångsvård kan, tillsammans med den vidgning av lagens tillämpningsområde som borttagandet av undantaget för psykisk utvecklingsstörning innebär, medföra att ungdomar med autism eller med störningar inom autismspektrat kan bli föremål för sådan vård.
Gränsdragningen mellan LVM och LPT
Som framhålls av Missbruksutredningen, se avsnitt 7.2.1, är det alltför vanligt att kommunen som är ansvarig för behandling av missbruk och beroende kräver att landstinget först ska behandla den psykiska sjukdomen innan kommunen vidtar egna åtgärder och vice versa. Ibland leder detta till att den enskilde ställs helt utan hjälp alternativt får hjälp för sent. Det är uppenbart att nuvarande situation är otillfredsställande och att en ändring av något slag behöver komma till stånd så att fler med både missbruk och samtidig psykisk sjukdom verkligen kommer i åtnjutande av behövlig vård och vård i rätt tid.
Enligt vår bedömning kan vårt förslag till ändrade intagningskriterier för psykiatrisk tvångsvård undanröja en del av de gränsdragningsproblem som finns och som i förlängningen leder till att
13 Socialstyrelsens rapport, Insatser för personer med psykiska funktionsnedsättningar – kommunernas användning av stimulansbidragen, juli 2011.
Samverkan mellan olika huvudmän SOU 2012:17
852
samsjukliga personer inte får behövlig psykiatrisk vård. Enligt vårt förslag till nya kriterier för intagning till psykiatrisk tvångsvård ska avgörande betydelse fästas vid den enskildes psykiska funktionsförmåga. Med psykisk funktionsförmåga förstås den enskildes förmåga att kunna psykiskt relatera till omgivningen på ett adekvat sätt.
I vissa fall ger en persons missbruk eller annat beroendetillstånd upphov till följdreaktioner av sådan art och grad att de självständigt är att hänföra till allvarlig psykisk störning (dessa följdreaktioner är oftast av en mer kortvarig natur). Även när missbruket i sig inte självständigt når upp till nivån allvarlig psykisk störning bör enligt vår uppfattning betydelsen av missbruket ändå få vägas in när man bedömer den enskildes samlade psykiska funktionsförmåga. En sammanvägning av det psykiska tillståndet och missbruket eller beroendet ska alltså ske i en sådan situation. En sådan sammanvägning bör i en del fall kunna resultera i att det psykiska tillståndet konstateras vara sådant att det når upp till nivån för allvarlig psykisk störning. Enligt vår uppfattning ska man alltså inte bortse från missbruket eller annat beroende när man prövar om allvarlig psykisk störning är för handen utan tvärtom väga in just det förhållandet. Vi tror att en ändrad bedömning enligt det sagda minskar risken för att personer med både psykisk ohälsa och ett aktivt missbruk eller beroende inte får behövlig psykiatrisk vård.
Gränsdragningen mellan LVU och LPT
I Barnpsykiatrikommitténs betänkande, SOU 1998:31, Det gäller livet,
Stöd och vård till barn och ungdomar med psykiska problem anförs
bl.a. följande.
Socialtjänstens ansvar är oklart visavi ungdomar som behöver tvångsvårdas på grund av sina psykiska problem. Vissa vårdas i dag med stöd av LVU, därför att LPT inte bedöms vara tillämplig och trots att psykiska problem inte är ett kriterium för omhändertagande enligt LVU. Här råder rättsosäkerhet och vi föreslår därför att gränslandet LVU/LPT blir föremål för en översyn. …/… Den unges psykiska problem utgör i sig inte grund för vård med stöd av LVU. Det är först när den unge som en följd av psykisk störning missbrukar, begår brott eller har ett annat socialt nedbrytande beteende som det kan finnas skäl att ingripa med ett omhändertagande med stöd av LVU). …/…
SOU 2012:17 Samverkan mellan olika huvudmän
853
De uppgifter som vi fått tyder på att det uppstår problem att erbjuda vissa psykiskt störda ungdomar adekvat vård med stöd av de regler som finns i dag.14
I direktiven till LVU-utredningen (S 1999:07) angav regeringen bl.a. att ”det råder stor osäkerhet för de ungdomar som inte uppfyller förutsättningarna för att beredas vård inom socialtjänsten på grund av sitt beteende, men som samtidigt inte heller uppfyller kravet på allvarlig psykisk störning enligt LPT”. Regeringen hänvisade till att den tidigare barnpsykiatrikommittén i sitt betänkande SOU 1998:31 (se ovan) pekat på att det saknas fungerande regler inom tvångsvården för en grupp ungdomar som på grund av sina psykiska problem behöver tvångsvård i någon form och att kommittén framhållit att det vore önskvärt om gränserna för när vård ska beredas den unge med stöd av LVU eller LPT ses över.
LVU-utredningen fann i sitt betänkande SOU 2000:77Omhän-
dertagen – samhällets ansvar för utsatta barn och unga, att det varken
fanns skäl att utvidga LVU till att omfatta ungdomar med psykiska hälsa eller att utvidga LPT. Enligt utredarens mening skulle en utvidgning av LVU så att den även omfattar ungdomar med psykiska problem kräva en helt annan kompetens och organisation än den som i dag finns inom socialtjänsten. Dessa ungdomar borde enligt utredaren i stället få stöd och hjälp hos den instans som har kompetens att behandla dem, nämligen psykiatrin. Utredaren menar att en del av problemet med att sådan hjälp uteblir eller brister beror på att barn- och ungdomspsykiatrin inte anser sig ha möjlighet att behålla ungdomar som uppträder aggressivt och störande på en allmän vårdavdelning. Dessa ungdomar skickas i stället tillbaka till den institution som de kom ifrån; institutioner som ofta inte har kompetens att möta ungdomarnas psykiatriska behov. Utredaren ansåg att de problem som redovisats handlar dels om kvalitativa brister i den psykiatriska vården, dels om att samarbetet mellan socialtjänsten och barn- och ungdomspsykiatrin måste utvecklas. Enligt utredaren kunde detta inte lösas genom att utvidga tvånget mot unga människor. Utredaren pekade vidare på att regeringen i Nationell Hand-
lingsplan för hälso- och sjukvården (prop. 1999/2000:149) uttalat att
arbetet på detta område bör inriktas mot att stimulera metodutveckling och att regeringen och huvudmännen i ett avtal om utvecklingsinsatser inom vården och omsorgen enats om att landstingen ska utveckla vårdinnehållet i arbetet med utagerande ung-
14SOU 1998:31 s. 27, 213 f.
Samverkan mellan olika huvudmän SOU 2012:17
854
domar med missbruks- och psykiska problem. I handlingsplanen anför regeringen att man, i likhet med Barnpsykiatrikommittén, anser att vårdbehoven hos ungdomar i åldersgruppen 16–25 år ska tillgodoses genom samordnade insatser mellan barn- och ungdomspsykiatrin och vuxenpsykiatrin. – Utredarens förhoppning var att de extra resurser som ställs till förfogande bidrar till att ungdomar i gränslandet mellan socialtjänst och psykiatri, kommer att få sina behov bättre tillgodosedda i framtiden utan att samhällets tvång mot dem ökar (a.a. s. 171 ff.).
Regeringen anslöt sig till LVU-utredningens bedömning (prop. 2002/03:53 s. 87 ff.).
Frågan om gränsdragningen mellan LVU och LPT har under senare tid också varit föremål för bedömning av dåvarande Regeringsrätten. I det ena avgörandet (mål nr 146-09), som också är det som senare har publicerats i Regeringsrättens årsbok som referat RÅ 2010 ref. 24, uttalas bl.a. följande.
…Av utredningen framgår att M., som nu är 16 år gammal, har ett neuropsykiatriskt funktionshinder i form av ADHD och autismspektrumstörning vilket innebär att hon är impulsstyrd och självdestruktiv och lätt blir utagerande och aggressiv. Hon kan i sådana situationer bli våldsam och skada både sig själv och andra. Frågan i målet är om M. har ett sådant socialt nedbrytande beteende som avses i 3 § LVU. …/… Regeringsrätten gör följande bedömning. Av vad som anförts i det föregående framgår att en ungdom som lider av en psykisk störning inte enbart av det skälet får bli föremål för vård enligt LVU. För att sådan vård ska bli aktuell krävs, i de s.k. beteendefallen, att personen i fråga missbrukar eller bedriver brottslig verksamhet eller, såvitt nu är av intresse, uppvisar något annat socialt nedbrytande beteende. Om någon av dessa situationer är för handen kan LVU på samma sätt som gäller andra ungdomar komma i fråga. Att det finns en psykiatrisk grundproblematik utgör alltså inget hinder mot att tillämpa LVU men är inte heller en tillräcklig förutsättning. Enligt Regeringsrättens mening följer av vad som nu sagts att ett beteende som närmast kan betraktas som symtom på en psykisk störning inte utgör ett sådant socialt nedbrytande beteende som avses i 3 § LVU. I annat fall skulle själva störningen i realiteten tillåtas ligga till grund för ett beslut om LVU vilket, som framgått ovan, inte är avsikten med lagen. För att ett visst beteende ska karakteriseras som ett socialt nedbrytande beteende i LVU:s mening bör krävas att det inte framstår som ett uttryck för den psykiska störningen utan i princip lika väl kan iakttas hos någon utan ett sådant funktionshinder. – I
SOU 2012:17 Samverkan mellan olika huvudmän
855
målet har inte annat framkommit än att det beteende som M. uppvisar i huvudsak är att betrakta som symtom på hennes psykiska funktionshinder. – Beteendet är därmed inte att hänföra till sådant socialt nedbrytande beteende som avses i 3 § LVU.
Samtidigt avgjorde domstolen mål nr 8480-08, där omständigheterna var likartade och utgången densamma. I det målet beskrevs pojken som målet gällde på följande sätt.
Av utredningen framgår att AA, som nu är knappt 20 år gammal, har ett neuropsykiatriskt funktionshinder i form av ADHD och lättare utvecklingsstörning och mentalt befinner sig på en 7–9 årings nivå. Han är impulsstyrd och destruktiv och blir lätt utagerande och aggressiv. I sådana situationer blir han hotfull och våldsam mot andra. Frågan i målet är om AA har ett sådant socialt nedbrytande beteende som avses i 3 § LVU.
Den slutsats som kan dras av rättsfallen är att LVU inte är tillämplig i det fall ett socialt nedbrytande beteende i huvudsak är att betrakta som symptom på en psykiatrisk grundproblematik.
I den nämnda situationen ska alltså psykiatrisk tvångsvård ges företräde om personen uppfyller intagningsrekvisiten för sådan vård.
Våra ändrade intagningskriterier för psykiatrisk tvångsvård innebär att tröskeln för intagning sänks något (dagens rekvisit ” har ett
oundgängligt behov av sluten psykiatrisk tvångsvård ersätts med
rekvisitet ” har ett påtagligt behov av …..”). Tillämpningsområdet utvidgas också något genom att vi tar bort dagens undantag för personer med psykisk utvecklingsstörning. Denna senare ändring kan antas medföra att den nya lagen för psykiatrisk tvångsvård blir tillämplig i ett antal situationer som i nuläget, bl.a. som en följd av Högsta förvaltningsdomstolens (tidigare Regeringsrätten) nämnda praxis, faller utanför nuvarande lags tillämpningsområde. Det gäller t.ex. ungdomar med autism eller med störningar inom autismspektrat.
För andra ungdomar som också har ett tydligt vårdbehov får våra föreslagna ändringar sannolikt inte någon betydelse. De kommer inte heller i fortsättningen att fylla kriterierna för tvångsvård enligt vare sig LVU eller LPT. Detta förhållande är djupt otillfredsställande.
Utredningen anser att det finns anledning för regeringen att överväga om det inte behöver ske en större översyn av de olika tvångslagarnas tillämpningsområde i syfte att tillförsäkra att barn och unga som behöver få vård av samhället inte går miste om det på
Samverkan mellan olika huvudmän SOU 2012:17
856
grund av gränsdragningar för de olika tvångslagarna. En sådan större översyn är inte möjlig för oss att göra inom nuvarande ram för utredningen utan måste ske i annat sammanhang.
857
21 Insatser av andra än vårdpersonal
21.1 Vårt uppdrag
I utredningens direktiv (2008:93 s. 19) lämnas följande uppdrag till utredaren vad gäller frågan om insatser av andra än vårdpersonal.
Vid permissioner och i samband med den kommande vårdformen inom den psykiatriska tvångsvården ges stödinsatserna i stor utsträckning av personal som arbetar inom socialtjänsten. För det fall det finns en risk för att en person är farlig för sig själv eller andra kan det vara svårt för socialtjänstens personal att ge personen stödinsatser på bästa sätt, eftersom befogenheter, resurser och även kunskap saknas. Utredaren ska ta ställning till om det finns möjlighet att underlätta socialtjänstens insatser för dessa personer. Utredaren ska i detta sammanhang beakta regeringens beredning av förslagen i betänkandet Regler för skydd och rättssäkerhet för personer med
demenssjukdom (SOU 2006:110). – En närbesläktad fråga är hur in-
satser i form av kontaktpersoner, stödperson, personligt ombud, förvaltare och god man fungerar för personer med ökad risk att begå brott. Utredaren ska överväga om det behövs lagändringar till skydd för personer som utför sådana uppdrag.
21.2 Inledning
Enligt 11 kap. 4 § FB ska rätten om någon på grund av sjukdom, psykisk störning eller försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande behöver hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person besluta om godmanskap för honom eller henne. Ett sådant beslut får dock inte meddelas utan samtycke av den som godmanskapet ska anordnas för, om inte den enskildes sinnestillstånd hindrar att hans eller hennes mening inhämtas. Om
Insatser av andra än vårdpersonal SOU 2012:17
858
någon som befinner sig i en sådan situation som anges i 11 kap. 4 § FB är ur stånd att vårda sig eller sin egendom, får rätten enligt 11 kap. 7 § besluta att anordna förvaltarskap för honom eller henne. Förvaltarskap får dock inte anordnas om det är tillräckligt att godmanskap anordnas eller att den enskilde på något annat mindre ingripande sätt får hjälp. Bland de psykiska svaghetstillstånd som kan motivera ett förvaltarförordnande hör, enligt vad som anges i förarbetena, framför allt vuxna psykiskt utvecklingsstörda, personer med åldersbetingade psykiska störningar och personer som lider av psykiska sjukdomar (prop. 1987/88:124, s. 145).
Utöver dessa legala ställföreträdare finns också andra personer som kan ges i uppdrag att bistå en person som t.ex. på grund av en psykisk funktionsnedsättning kan behöva hjälp med personliga angelägenheter, hjälp med att komma ut i samhället, få kontakt med andra människor och hjälp till fritidsaktiviteter. På socialtjänstens område kan socialnämnden, med stöd av 3 kap. 6 § SoL, besluta att tillsätta en kontaktperson med uppgift att hjälpa den enskilde och hans eller hennes närmaste i personliga angelägenheter, om den enskilde begär eller samtycker till det. En kontaktperson tillsätts på rent frivillig grund för den som har behov av en sådan insats. Om någon begär en sådan ligger däri en stark presumtion för det konkreta behovet.
I fråga om personer som behöver underkastas psykiatrisk tvångsvård finns bestämmelser i tvångsvårdslagstiftningen som ger möjlighet att tillsätta en stödperson för patienten (jfr 30–31 a §§ LPT resp. 26 och 26 a § LRV). En stödperson tillsätts av en patientnämnd efter antingen eget önskemål från patienten eller efter anmälan från chefsöverläkaren. I vissa uppräknade fall är en anmälan från chefsöverläkaren obligatorisk. I andra fall kan chefsöverläkaren välja att ge in en anmälan när han eller hon bedömer att det finns behov av att tillsätta en stödperson. Stödpersonen ska bistå patienten i personliga frågor och bevaka patientens rättigheter. Det kan t.ex. handla om att hjälpa till med att vidga patientens nätverk och att ge patienten stöd vid rättslig prövning. Enligt 26 a § LRV ska chefsöverläkaren, om det finns särskilda skäl med hänsyn till en stödpersons säkerhet, lämna ut nödvändiga upplysningar om patienten till en stödperson eller till den nämnd som avses i 26 § andra stycket, dvs. en nämnd enligt lagen (1998:1656) om patientnämndsverksamhet m.m. Om patienten samtycker till det kan en stödpersons uppdrag övergå till uppdrag som kontaktperson enligt SoL under en tid av fyra veckor efter det att tvångsvården har upphört. En stödperson
SOU 2012:17 Insatser av andra än vårdpersonal
859
är skyldig att iaktta tystnadsplikt beträffande uppgifter om patientens hälsotillstånd eller personliga förhållanden i övrigt, som han eller hon har fått kännedom om i sin verksamhet (30 § tredje stycket LPT och 26 § tredje stycket första meningen LRV).
Sedan år 1999 pågår en försöksverksamhet i landets kommuner med personligt ombud för personer med psykisk funktionsnedsättning. Bakgrunden till inrättandet av dessa ombud var att man kunde konstatera att personer med psykiska funktionsnedsättningar ofta har behov av insatser från flera olika myndigheter samtidigt; socialtjänst, psykiatri, arbetsmarknadsmyndighet, försäkringskassa etc. En huvuduppgift för det personliga ombudet är att tillsammans med den enskilde identifiera och formulera den enskildes behov av vård, stöd och service och i samråd med denne se till att olika huvudmäns insatser planeras, samordnas och genomförs. Andra viktiga uppgifter är att bistå och företräda den enskilde i kontakterna med olika myndigheter och se till att den enskilde får vård, stöd och service utifrån egna önskemål, behov och lagliga rättigheter. Fr.o.m. år 2010 har ytterligare en funktion lagts till ombudens uppgifter. Ombuden ska från denna tidpunkt även aktivt verka för att personerna ska få tillgång till arbete, rehabilitering eller meningsfull sysselsättning. – Verksamheten med personliga ombud är frivillig för kommunerna men de kommuner som väljer att inrätta en sådan verksamhet får ett särskilt statsbidrag som täcker en del av kommunens kostnad för verksamheten. Vid ingången av år 2010 hade ca 250 av landets 290 kommuner inrättat en verksamhet med personliga ombud. Socialstyrelsen och länsstyrelserna har regeringens uppdrag att stödja och utveckla verksamheten tillsammans med kommunerna och ska också följa upp verksamheten, ansvara för vissa utbildningar och fördela statsbidrag till kommunerna.
I detta sammanhang bör också nämnas att Utredningen om förmyndare, gode män och förvaltare (Förmynderskapsutredningen), i sitt betänkande, Frågor om förmyndare och ställföreträdare för vuxna, SOU 2004:112, har föreslagit att en ny lag införs om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården m.m. Enligt förslaget ska en patient som saknar beslutsförmåga representeras av en ställföreträdare. Beslut om att en patient ska anses sakna beslutsförmåga ska kunna fattas, om patienten på grund av psykisk störning, sjukdom, skada eller liknande förhållande uppenbarligen inte förmår att tillgodogöra sig information i en fråga rörande vården, att självständigt överväga konsekvenserna av sitt beslut eller att meddela sin mening. Det är patientens ställföre-
Insatser av andra än vårdpersonal SOU 2012:17
860
trädare som tar ställning till frågor om samtycke till åtgärder inom vården. I första hand ska till ställföreträdare tas en person som patienten själv har utsett. Vid sidan av en ”framtidsfullmäktig” (en person som patienten ska kunna utse att företräda honom vid egen framtida beslutsinkompetens) ska patienten kunna utnämna ett ”vårdombud”. En framtidsfullmäktig och ett vårdombud ska dock inte med bindande verkan kunna godta att patienten utsätts för tvång eller förleds att acceptera en medicinering eller någon annan åtgärd. Förmynderskapsutredningens förslag har ännu inte lett till någon lagstiftning.
Vidare noteras att även Utredningen om skyddsåtgärder inom vård och omsorg för personer med nedsatt beslutsförmåga i sitt betänkande SOU 2006:110 har lämnat förslag som innebär att tillämpningsområdet för uppdrag som god man utvidgas. I betänkandet föreslås bl.a. att det ska bli tillåtet att under vissa förutsättningar vidta tvångs- eller begränsningsåtgärder mot personer som har en nedsatt beslutsförmåga till följd av en demenssjukdom. Om sådana åtgärder aktualiseras ska i normalfallet den patientansvarige läkaren anmäla behov av att en god man utses som ställföreträdare för den saken gäller. Det ankommer på socialnämnden att genast när en utredning angående tillgripande av tvångs- eller begränsningsåtgärder inleds, till överförmyndaren anmäla att den enskilde behöver företrädas av en god man enligt FB. Överförmyndaren ska – i enlighet med vad som föreslås i förmynderskapsutredningens förslag – ha möjlighet att fatta tillfälliga beslut om anordnande av sådana godmanskap. Den gode mannen ska bevaka den enskildes rätt men det medför inte att denne med någon rättslig giltighet ska kunna medge att en viss tvångs- eller begränsningsåtgärd vidtas mot huvudmannen. För det krävs att samtliga kriterier som uppställs i lagen för att en åtgärd ska få tillgripas är uppfyllda. Den gode mannen ska däremot äga behörighet att för den enskildes räkning överklaga beslut om tvångs- och begränsningsåtgärder. – I utredningen görs bedömningen att förslagen medför att ett antal nya gode män behöver utses för att bevaka enskildas intressen vid utredning eller beslut om tvångs- eller begränsningsåtgärd och om medicinsk behandling vid tvång. Redan utsedda gode män får detta som en ytterligare uppgift.
Personer med psykisk funktionsnedsättning har ofta behov av
socialtjänstens insatser för att kunna etablera ett väl fungerande liv
utanför sjukhusets väggar. Det kan handla om insatser för boende och sysselsättning men också om andra typer av insatser som den
SOU 2012:17 Insatser av andra än vårdpersonal
861
enskilde är i behov av. Psykiatrireformen syftade bl.a. till att ge ett mer effektivt och samordnat samhällsstöd till dessa personer. Reformen innebar bl.a. att kommuner och landsting skulle samverka i högre grad för att kunna fullgöra sina skyldigheter gentemot målgruppen. Fr.o.m. den 1 januari 2010 (SFS 2009:979) gäller också nya bestämmelser som tar sikte på denna samverkan. Bestämmelserna innebär att landstinget och kommunen ska upprätta en individuell plan för den enskilde om någon av huvudmännen bedömer att den behövs för att den enskilde ska få sina behov tillgodosedda, och om den enskilde samtycker till att den upprättas (se 3 f § HSL). Av den individuella planen ska bl.a. framgå vilka insatser som behövs och vilka insatser respektive huvudman ska ansvara för. Planen ska upprättas tillsammans med den enskilde. Närstående ska ges möjlighet att delta i arbetet. Det framgår inte uttryckligen men det kan antas att det är lämpligt att i förekommande fall även gode män, kontaktpersoner, stödpersoner och personliga ombud kan medverka vid upprättandet. – Av Socialstyrelsens årliga rapport om vad granskningen av hälso- och sjukvården och socialtjänsten påvisat, Tillsyns-
rapport 2011, framgår att de nya reglerna har fått dålig genomslags-
kraft.
Inom hälso- och sjukvården gäller som huvudregel sekretess för uppgifter om enskildas hälsotillstånd och övriga personliga förhållanden med ett omvänt skaderekvisit, dvs. det föreligger en presumtion för att uppgiften inte får röjas. Sekretessen gäller även mot andra myndigheter.
I samband med införandet av den nya vårdformen, öppen psykiatrisk tvångsvård, gjordes en ändring av bestämmelserna om sekretess som möjliggör att uppgift om enskild som vårdas med stöd av LPT eller LRV får lämnas från en myndighet inom hälso- och sjukvården till myndighet inom socialtjänsten om det behövs för att den enskilde skall få nödvändig vård, behandling eller annat stöd (25 kap. 12 § och 26 kap. 9 § OSL. Ändringen trädde i kraft den 1 september 2008. Som skäl för ändringen angav regeringen bl.a. att det finns situationer då reglerna om sekretess mellan olika myndigheter på vårdområdet är till uppenbar nackdel för den enskilde från vård- och behandlingssynpunkt. Man hänvisade också till att det inte kunde anses vara förenligt med principerna bakom vårdlagstiftningen att personer som ges psykiatrisk tvångsvård eller rättspsykiatrisk vård, som är särskilt utsatta i samhället, hamnar i en situation som gör att de blir utan vård på grund av gällande sekretesslagstiftning (prop. 2007/08:70, s. 133 ff.).
Insatser av andra än vårdpersonal SOU 2012:17
862
21.3 Säkerheten för socialtjänstens personal och för andra som ger insatser till personer med psykisk funktionsnedsättning
I fråga om säkerhetsaspekten för personer som ger stöd på ett eller annat sätt åt personer med psykisk funktionsnedsättning, har utredningen inhämtat synpunkter från Riksförbundet Frivilliga Samhällsarbetare. Förbundets medlemmar har uppdrag som kontaktperson, kontaktfamilj, stödfamilj, stödperson, god man, förvaltare, lekmannaövervakare, besökare på häkten och anstalter samt besökare och kontaktpersoner på särskilda ungdomshem inom SiS. Antalet medlemmar uppgår till ca 7 000. Medlemmarna har tillsammans ca 20 000 uppdrag. I vissa fall uppbär medlemmarna ett mindre arvode för sina uppdrag men till övervägande del utförs uppdragen ideellt. Förbundet har fäst utredarens uppmärksamhet på bl.a. följande förhållanden.
I uppdragen som kontaktperson, god man eller förvaltare är det ett naturligt inslag att uppdragstagaren besöker huvudmannen i dennes bostad för att diskutera och vidta åtgärder i olika personliga eller ekonomiska angelägenheter. Vid besöken kan patienten ha permission från sluten psykiatrisk tvångsvård eller vara föremål för öppen psykiatrisk tvångsvård. Även om dessa besök vanligtvis inte medför några särskilda problem har det ändå förekommit ett antal allvarliga incidenter under senare år där huvudmannen tagit till fysiskt våld, hotat med sådant våld eller uppträtt på ett mycket aggressivt sätt mot uppdragstagaren. För att få en bild av omfattningen av våld eller hot som uppdragstagarna utsätts för, och för att få exempel på incidenter, har förbundet i en enkät till medlemmarna ombett dem lämna uppgift dels om det har inträffat något ”farligt” i samband med deras uppdrag och i så fall hur pass ofta detta har skett, dels – om det inträffat något ”farligt” – vilket stöd de i så fall fått från kommunen efter det inträffade. Svarsfrekvensen har inte varit sådan att det är möjligt att uttala sig om i vilken omfattning ”farliga situationer” förekommer. Av de som lämnat svar vittnar åtskilliga om att de har känt otrygghet vid genomförande av uppdragen. Av enkätsvaren framgår samtidigt att det ser mycket olika ut från uppdragstagare till uppdragstagare och mellan olika kommuner. Medan vissa uppdragstagare uppger att de aldrig upplevt att de varit med om något ”farligt” uppger andra att de varit med om mycket farliga situationer. Ett exempel på det sistnämnda är uppgiften från en god man om att han vid ett tillfälle möttes av en
SOU 2012:17 Insatser av andra än vårdpersonal
863
laddad hagelbössa i dörren hos sin huvudman. Huvudmannen var allvarligt psykiskt sjuk med flera perioder av psykiatrisk tvångsvård bakom sig. En annan god man uppger att han blivit hotad till livet samt hotad med misshandel vid flera tillfällen under de drygt 30 år som han innehaft sådana uppdrag. Personen anser att han egentligen haft en otillräcklig utbildning för flera av de uppdrag som han innehaft. Han pekar också på att han inte har erbjudits något stöd överhuvudtaget efter incidenterna från vare sig kommunen eller överförmyndaren. Även andra uppdragstagare uppger att de fått bristande stöd från kommunen när de gett utryck för att de känt sig rädda vid utförande av sina uppdrag. I de fall de har framfört att de önskar att få information om huvudmannen har socialtjänstens personal förklarat att de inte kan tillmötesgå det med hänsyn till gällande sekretessregler. Att uppgifter om huvudmannens hälsotillstånd och personliga förhållanden i övrigt normalt sett är sekretessbelagda i förhållande till uppdragstagaren upplevs som ett stort bekymmer. Flera uppdragstagare uppger att uppdragen har inletts utan att de har fått tillräckligt information om vad som förväntas av dem eller information om huvudmannens bakgrund. Enligt förbundet är den allmänna åsikten hos medlemmarna är att de överhuvudtaget får veta alldeles för lite om sina huvudmän inför uppdraget. Några gode män uppger att just bristen på information har medfört att de försatt sig i situationer som varit eller kunnat bli mycket farliga. Förbundet anser samtidigt att det också bör nämnas att vissa uppdragstagare, om än inte särskilt många, anser att de fått ett bra stöd av kommunen, t.ex. genom att personal från socialtjänsten har erbjudit sig att gå med dem vid hembesök. Den servicen innebär dock vissa begränsningar genom att möten med huvudmannen då behöver ske under normal arbetstid vilket kanske inte alltid passar den som fullgör uppdraget på sin fritid.
Utifrån den bild som framkommit i enkäten anser Riksförbundet för Frivilliga Samhällsarbetare att samarbetet mellan kommunen och de frivilliga uppdragstagarna behöver förbättras. Förbundet föreslår att följande borde gälla för samarbetet och för det stöd som uppdragstagare bör få i alla landets kommuner:
• Grundutbildning – För att säkerställa ett gott utgångsläge i uppdraget bör alla frivilliga uppdragstagare erhålla en kostnadsfri grundutbildning av kommunen.
• Informationsutbyte – Uppdragstagaren ska av socialtjänsten få en tillräcklig information om behandlingsplan, förväntningar och
Insatser av andra än vårdpersonal SOU 2012:17
864
andra förutsättningar för huvudmannen. I nuläget är informationen om dessa förhållanden inte tillräckligt omfattande.
• Kontaktfrekvens – Det bör fastställas en miniminivå när det gäller tätheten i kontakten mellan en person som har uppdrag som kontaktperson och socialtjänsten. Förslagsvis kan ett minimikrav vara att en kontakt ska ske minst en gång varje månad eller i vart fall varannan månad. Avsikten med ett sådant krav är att undanröja att en kontaktperson känner sig ”övergiven” i sitt uppdrag.
• Fortlöpande kunskapsstöd – kontaktpersoner och kontaktfamiljer hamnar ibland i situationer som inte har ”täckts in” under grundutbildningen. För dessa situationer behöver de få tillgång till olika fora där handledning och kunskap för sådana situationer ges. Ett sätt att tillgodose detta kan vara att även bjuda in frivilliga uppdragstagare till möten och informationsträffar som anordnas för kommunens personal.
• ”Gräddfil i akutlägen” – För att på ett bra sätt kunna ta hand om vissa akut uppkomna situationer behöver uppdragstagaren få tillgång till en exklusiv ”ingång till socialtjänsten” som garanterar att uppdragstagaren alltid kan få omedelbar kontakt med en handläggare som kan hjälpa till (exempel finns på kommuner som inrättat kvällsöppet för att ge service åt uppdragstagare).
För det fall huvudmannen är föremål för psykiatrisk tvångsvård skulle det enligt förbundets uppfattning vara till stor hjälp om uppdragstagaren skulle kunna få upplysningar om patientens sjukdomsbild och eventuell risk för att patienten kan uppträda aggressivt eller ta till fysiskt våld. Om uppdragstagare gavs sådana upplysningar skulle han eller hon ha möjlighet att vidta åtgärder för att t.ex. kunna tillskapa en trygg besöksmiljö. Det skulle kunna handla om att möten med en huvudman som tidigare gått till handgripligheter eller gjort hotfulla uttalanden förläggs till en neutral plats, t.ex. till något rum som ställs till förfogande i socialtjänstens lokaler. Ett alternativ är att mötet visserligen sker i huvudmannens bostad men att uppdragstagaren då har sällskap med ytterligare en person. Vad gäller det sistnämnda menar förbundet att utredaren bör särskilt överväga regeländringar som medger att inte endast en utan två gode män kan förordnas för en viss huvudman utifrån säkerhetsskäl.
SOU 2012:17 Insatser av andra än vårdpersonal
865
Även för socialtjänstens personal torde möjligheten att kunna ge stödinsatser på ett bra sätt samtidigt som den egna säkerheten kan upprätthållas i vissa fall vara avhängig den information som kan erhållas om patienten från hälso- och sjukvården. Som tidigare nämnts har socialtjänsten möjlighet att få uppgift om enskild som vårdas med stöd av LPT eller LRV om det behövs för att den enskilde skall få nödvändig vård, behandling eller annat stöd.
21.4 Våra överväganden och förslag
Vårt förslag: Nuvarande skyldighet för chefsöverläkaren att, i
särskilda fall med hänsyn till en stödpersons säkerhet, lämna ut nödvändiga upplysningar om patienten, utvidgas att gälla också i förhållande till patientens kontaktperson, gode man eller förvaltare.
Nuvarande bestämmelse i OSL som medger att uppgift om en person som vårdas med stöd av LPT och LRV får lämnas från en myndighet inom hälso- och sjukvården till en myndighet inom socialtjänsten om det behövs för att ge den enskilde nödvändig vård, behandling eller annat stöd, utvidgas så att den även omfattar uppgift som är befogad att lämna av hänsyn till säkerheten för socialtjänstens personal.
Ett väl fungerande samarbete mellan olika vård- och omsorgsområden är många gånger av avgörande betydelse för att den vård och andra insatser som ges en person ska vara framgångsrik. Det är uppenbart att bestämmelser om sekretess mellan myndigheter i en del fall kan försvåra ett sådant samarbete. Det är samtidigt viktigt att hålla i minnet att det restriktiva uppgiftslämnandet mellan myndigheter syftar till att skydda en persons integritet och självbestämmande. Det är därför viktigt att enskilda har förtroende för hur känsliga uppgifter om dem hanteras. Det är också rimligt att en person kan överblicka och förutse inom vilket eller vilka områden uppgifter om honom eller henne, som kan uppfattas som känsliga, kommer att användas. Å andra sidan kan bristen på ”rätt” och tillräcklig information om en person för den som ger stödinsatser utifrån ett annat verksamhetsperspektiv och ansvar inte bara få konsekvenser för den vård och omsorg som lämnas utan kan också få allvarliga konsekvenser för arbetsmiljön och säkerheten hos den
Insatser av andra än vårdpersonal SOU 2012:17
866
som ger stödet. Det är tydligt att dessa båda intressen står emot varandra.
Det är givetvis angeläget att de insatser som socialtjänstens personal ger till en patient som är under permission från sluten psykiatrisk vård eller är föremål för öppen psykiatrisk tvångsvård, kan genomföras under trygga och säkra former. Ett led i att åstadkomma det är att socialtjänstens personal har information från hälso- och sjukvården om huvudmannen som är av betydelse för personalens säkerhet. Det kan t.ex. handla om att få uppgift om en persons sjukdomsbild, vilka yttringar som sjukdomen ger och vad som är orsak till att personen i fråga är underkastad psykiatrisk tvångsvård. Det kan visserligen hävdas att en riskbedömning redan har gjorts i och med att permission har beviljats eller beslut har fattats om att personen ska ges möjlighet till öppen psykiatrisk tvångsvård men riskbilden kan snabbt förändras. Om patienten på eget bevåg sätter ut ett läkemedel som är ordinerat och vars upprätthållande har varit en grundläggande förutsättning för att han eller hon ska kunna ges permission eller vårdas i öppen vårdform, kan det innebära en förhöjd säkerhetsrisk. Har hälso- och sjukvården uppgift om att patienten inte längre tar sin medicin – och det bedöms att det har betydelse för patientens benägenhet att ta till våld eller vara aggressiv mot andra – är det rimligt att socialtjänstens personal får den informationen.
Nuvarande undantag i 25 kap. 12 § OSL tillåter att uppgift lämnas från hälso- och sjukvården till socialtjänsten om en enskild som vårdas med stöd av LPT eller LRV om det behövs för att ge den enskilde nödvändig vård, behandling eller annat stöd. Av förarbetsuttalanden till bestämmelsen framgår att det är behovet av information utifrån den enskildes perspektiv som varit i förgrunden vid utformning av den. Det är därför inte troligt att undantaget även tillåter att uppgift lämnas utifrån rena säkerhetsskäl för socialtjänstens personal. För att möjliggöra att uppgift lämnas av hänsyn till säkerheten för socialtjänstens personal föreslår vi att det görs ett tillägg i den aktuella bestämmelsen med den innebörden.
Enligt vår bedömning kommer allt fler patienter att kunna vårdas inom den öppna psykiatriska tvångsvården. Härtill kommer ett antal personer som, om våra förslag genomförs, kan bli föremål för särskild skyddsåtgärd; en åtgärd som kan förekomma i både sluten och öppen form och som samhället ska kunna fatta beslut om när det bedöms vara nödvändigt för att skydda samhället från att en person, som tidigare under inflytande av psykisk ohälsa har begått
SOU 2012:17 Insatser av andra än vårdpersonal
867
ett allvarligt brott riktat mot annans liv eller hälsa. Båda dessa persongrupper kommer att vara i behov av stöd från kontaktperson, personligt ombud, gode män eller förvaltare. Om demensutredningens förslag om att tvångs- och begränsningsåtgärder i vissa fall får vidtas mot demenssjuka personer, så kommer också det att medföra att antalet uppdrag som god man ökar. Även ett genomförande av förmynderskapsutredningens förslag kommer att leda till att nya typer av uppdragstagare – framtidsfullmäktige och vårdombud – läggs till redan befintliga. Sammantaget medför dessa förhållanden att behovet av uppdragstagare kan antas öka.
De frivilliga uppdragstagarna fyller en viktig samhällsfunktion genom att ge ett betydelsefullt stöd för särskilt svaga och utsatta personer i samhället. Det är angeläget att dessa stödinsatser kan bibehållas och utvecklas. Samhället bör därför på olika sätt verka för att dessa uppdrag kan genomföras under sådana villkor att personer är beredda att både kvarstå i sina befintliga uppdrag och att ta på sig nya men också att nya personer kan rekryteras till denna syssla. Ett sådant villkor bör rimligen vara att uppdraget kan genomföras under för uppdragstagaren trygga och säkra former. Genom den redovisning som Riksförbundet för Frivilliga Samhällsarbetare lämnat står klart att det finns brister på denna punkt i nuläget.
När det gäller säkerhetsaspekten för de personer som fullgör uppdrag på frivillig grund för personer som är föremål för vård enligt LPT eller LRV gör sig i allt väsentligt samma överväganden gällande som för socialtjänstens personal. Som inledningsvis redogjorts för finns det i nuläget en särbestämmelse som tar sikte på säkerheten för den som fullgör uppdrag som stödperson. Det finns dock enligt vår mening i princip inte någon anledning att i detta hänseende göra åtskillnad mellan det uppdrag som en stödperson har och andra uppdrag som också kommit till för att på olika sätt bistå huvudmannen. Enligt vår mening gör sig säkerhetsaspekten lika starkt gällande i båda fallen. Vi anser därför att chefsöverläkarens skyldighet att lämna uppgift av hänsyn till en stödpersons säkerhet utvidgas att också gälla i förhållande till en kontaktperson enligt socialtjänstlagen, en god man och en förvaltare. När det gäller uppdrag som personligt ombud så ter sig saken något annorlunda. Detta uppdrag har tillkommit på initiativ av huvudmannen och är inte knutet till någon myndighet. Ombudet är inte heller skyldig att avge någon redovisning för sitt arbete. Det ger förutsättningar för att det kan etableras en särskilt förtrolig relation mellan huvudmannen och det personliga ombudet. Uppdraget som personligt ombud vilar helt på att
Insatser av andra än vårdpersonal SOU 2012:17
868
huvudmannen har ett personligt förtroende för ombudet. Att låta ett personligt ombud omfattas av den krets som ska kunna få information från chefsöverläkaren, i vissa fall även om huvudmannen motsätter sig det, förefaller mot den bakgrunden inte särskilt lämpligt.
Såvitt gäller av förbundet upptagna utbildningsfrågor konstaterar vi att frågor om utbildning för gode män och förvaltare och framtida organisation av utbildningsinsatserna behandlas särskilt av Förmynderskapsutredningen i dess betänkande SOU 2004:12, s. 789 ff.
869
22 Ska psykiatrisk tvångsvård få bedrivas av annan huvudman än landstingen och Rättsmedicinalverket?
22.1 Vårt uppdrag
Följande uppdrag ges i våra direktiv när det gäller frågan om huvudmannaskap för den psykiatriska tvångsvården.
Psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård ges i nuläget vid vårdinrättningar som drivs av ett landsting. Inom ramen för tvångsvården kan dock en patient i vissa fall vistas utanför vårdinrättningen, t.ex. i en särskild boendeform. I sådana fall får inga tvångsåtgärder vidtas mot patienten. Rättspsykiatrisk vård kan, när ett behov av sådan vård inträder under utredningstiden, även ges vid enheter för rättspsykiatrisk undersökning med staten (Rättsmedicinalverket) som huvudman. – Tillhandahållaransvaret för den psykiatriska tvångsvården av psykiskt störda lagöverträdare bör enligt regeringens uppfattning i första hand fortsatt ligga kvar hos sjukvårdshuvudmännen (se avsnittet Finansiering av den rättspsykiatriska vården). Utredaren ska dock överväga om tvångsvården i särskilda fall bör få bedrivas av någon annan än landstingen och Rättsmedicinalverket och vilka särskilda förutsättningar som i så fall bör gälla. Utredaren ska särskilt beakta de krav som bör ställas på bl.a. rättssäkerhet i samband med denna typ av myndighetsutövning. Inom kriminalvården kan det i vissa fall förutses uppstå ett akut behov av psykiatrisk tvångsvård, som behöver tillgodoses innan patienten kan föras över till vård som ges av landstinget. Utredaren ska analysera lämpligheten och behovet av att i sådana och liknande undantagsfall kunna bedriva psykiatrisk tvångsvård inom Kriminalvården och hur
Ska psykiattrisk tvångsvård
870
det behov mönstras
22.2
Enligt 15 vårdsinrä
I nulä psykiatris ringen ka tvångsvår nerliga sk vård ska förordnin psykiatris vårdshuvu in ansöka råd om p 2008:18) 4 kap. 10 ansökan o
1. patien
2. vårdin
3. vårdgi
4. läkare
Såvitt vi e psykiatris
22.3
22.3.1
Även i LS driva psy ning än e ett önske enheter o
få bedrivas av a
vet kan förv
s som straffr
Gällande
§ första sty ättning som äget finns al
sk tvångsvår an dock un rd enligt LP käl för att ku
ges på en a ngen (1991: sk vård fram udmannen h an till regerin
psykiatrisk
ges närmar 0 § sagda för
om tillstånd
nt som ansök nrättning som
ivare som dr
som där avs
erfar har mö sk vård hitti
Bakgrund
Inledning
SPV fanns e
ykiatrisk två
en landsting emål att kun och därigeno
annan huvudma
väntas påver rättslig påföl
rätt
ycket LPT g
drivs av ett l ltså i princip rd i privat re
ndantagsvis
T vid en pri
unna ge dispe av landsting :1472) om mgår att en hos Socialsty ngen. I Socia
tvångsvård
re föreskrift reskrifter fr d ska innehål
kan avser, m ansökan a river vårdinr ses fullgöra c
öjligheten til
lls inte utny
d
en möjlighet
ngsvård av sdriven. Mö
nna försöksu
om öka pati
an…
rkas av att rä ljd.
es vård enlig landsting. p inte någon egi. Med stö
en enskild ivat vårdinst ens från huv et bedriven psykiatrisk ansökan om yrelsen, som lstyrelsens fö och rättsps ter om ansö amgår att sj la uppgift om
avser,
ättningen oc chefsöverläk
ll dispens fö
yttjats.
t att efter dis
en patient p
öjligheten til
utskriva pat ientens kon
rättspsykiatr
gt denna lag
n möjlighet
öd av dispen
patient ges
titution. De
vudregeln att
vårdinrättn tvångsvård m dispens gö m med eget y föreskrifter o sykiatrisk vå
ökningsförfa jukvårdshuv m den
ch karens uppg
ör sådan priv
spens av reg
på en annan ll dispens gr tienter till m ntakt med an
risk vård ut-
g på en sjuk-
t att bedriva ns från rege-
psykiatrisk
t krävs synt psykiatrisk
ning. Av 3 § d och rätts-
örs av sjukyttrande ger
och allmänna ård (SOSFS
arandet. Av
vudmannens
ifter.
vat bedriven
geringen ben vårdinrätt-
rundades på mindre vård-
nhöriga och
7
-
-
a k
-
k § -r a S v s
n
-å h
den egna m fåtal patien möjlighet a ske på ensk
Vid infö motsvarand införas i lag Utskottet a om än ytter utskottet b ligger. Vad inte närmar
V
22.3.2
Enligt 11 ka muner men Innefattar u endast med som innefa en förening
År 1993 en kommu landstinget dock om a särskilt lags melser utta vissa fall ku myndighets fördes att rättspraxis. bart att vis den psykia tionen fram vården bord och 23).
Begrepp lag som ”ut mån, rättig förbart förh
miljön. Möjlig
nter var så v att ge dem v kilda vårdhem örandet av L de dispensre gen efter för ansåg att en
rst sällsynta
borde dispen
som kunde re (a.a. s. 79)
Vissa rättslig
ap. 6 § RF k
n också till an
uppgiften my d stöd av lag attar myndig g, en samfäll 3 infördes re un får sluta a
eller kommu
att uppgift stöd, se 3 oc alades att de unde vara sv sutövning o
uttryckets
I fråga om
ssa åtgärder
triska tvång mförde reger
de kunna läg
pet myndigh
tövning av b
ghet, skyldig
hållande”. I
S
gheten grund vårdkrävand vård inom la m.
LPT och LRV
egel. En såd rslag av Socia
dispensmöjl
fall, mycket ns kunna ges e anses vara
).
ga utgångsp
kan förvaltnin
ndra juridisk yndighetsutö
. Enligt 3 § t ghetsutövnin lighet, en sti gler i HSL s avtal med a unen ansvara som innefa ch 18 § HSL et inom den vårt att skilja och vad som närmare in m hälso- och r innefattar gsvården och ringen att hu ggas ut på en
hetsutövning
befogenhet a ghet, discipli
nuvarande
ka psykiatrisk tv
dades också
de att det i
andstinget u
V föreslog r
dan regel ko
alutskottet ( lighet borde t vårdkrävan s om synner
synnerliga s
unkter
ngsuppgifter
ka personer o övning, får e
tredje styck ng inte över ftelse eller e som innebär
nnan om at
ar för enligt H attar myndig L. I förarbet n specialregl
a mellan vad
är serviceve nnebörd ytte
sjukvården
myndighets
h inom smi uvuddelen av ntreprenad (
g beskrevs i
att för enski inär bestraff förvaltnings
vångsvård få bed
på förhållan praktiken i utan att vård
regeringen i
om dock tro
(bet. 1990/9
fortsatt finn nde patienter rliga skäl för skäl utveckl
r överlämnas och enskilda
tt överlämna ket HSL får e
rlämnas till
en enskild in r att ett land tt utföra de
HSL. I lagen ghetsutövni
tena till dess lerade verks d som är att erksamhet. V erst faststäl var det doc sutövning, t ittskyddet. I
v den dåvara (prop. 1992/
1971 års för ild bestämm fning eller a slag (FL) an
drivas av annan
871
ndet att ett
inte fanns den måste
nte någon
ots allt att
1:SoU13). nas för de, rna. Enligt r det före-
ades dock
s till kom-
a individer.
ande göras en uppgift
ett bolag, ndivid. dsting eller
uppgifter n erinrades
ng kräver
sa bestäm-
amheten i
anse som Vidare anlls genom ck uppent.ex. inom I proposiande sjuk-/93:43 s. 7
rvaltnings-
ma om för-
annat jämnvänds be-
huvudman…
Ska psykiatrisk tvångsvård få bedrivas av annan huvudman… SOU 2012:17
872
greppet myndighetsutövning men inte den definition som fanns i den tidigare lagen. Av förarbetena till FL framgår dock att någon ändring av innehållet i begreppet inte är tänkt (prop. 1985/86:80 s. 55).
Begreppet myndighetsutövning har bl.a. behandlats av JO i ett beslut den 4 april 2001 (JO:s ämbetsberättelse 2001/02 s. 252). I ärendet uppkom frågan om det var möjligt att anlita privata rättssubjekt som utredare inom socialtjänsten. I ärendet uttalade JO att det råder oklarhet om vad som avses med begreppet myndighetsutövning och förvaltningsuppgift och att innebörden av begreppet överlämna har diskuterats i olika sammanhang. JO anförde vidare bl.a. att
utmärkande för all myndighetsutövning är att det rör sig om beslut eller andra åtgärder som ytterst är ett uttryck för samhällets maktbefogenheter i förhållande till medborgarna. ../.. det är karakteristiskt att den enskilde befinner sig i ett slags beroendeförhållande. Den enskilde måste rätta sig efter beslutet eftersom denne riskerar att tvångsmedel av något slag används mot honom.
I beslutet framhålls att utövandet av offentlig makt är kringgärdat av regler som syftar till att klarlägga det allmännas befogenheter gentemot enskilda och skapa garantier för en rättssäker handläggning av ärenden. Om en uppgift handhas av ett privaträttsligt subjekt i stället för en myndighet kan detta medföra att dessa grundläggande regler sätts ur spel. Det är enligt JO mot den bakgrunden som man ska se 11 kap. 6 § tredje stycket RF där det anges att det fordras stöd i lag för överlämnande av en förvaltningsuppgift som innefattar myndighetsutövning till ett privaträttsligt organ eller en fysisk person. I ärendet fann JO att beredningen av och beslut i ärendet måste anses utgöra oskiljaktiga delar av en och samma förvaltningsuppgift. Det aktuella utredningsuppdraget var knuten till en förvaltningsuppgift inom socialtjänsten som innebar myndighetsutövning. Eftersom det inte fanns något lagstöd för att kunna överlämna en sådan uppgift fann JO att det inte var möjligt för kommunen att anlita bolag eller annat privaträttsligt subjekt för utredningsuppdrag på sätt som skett. Det fanns däremot möjlighet för kommunen att anlita uppdragstagare som är fysiska personer och som knyts till myndigheten på ett sådant sätt att de kan anses delta i dess verksamhet eftersom en sådan uppdragstagare förutsätts stå under myndighetens arbetsledning och utföra arbetsuppgifter som normalt ankommer på en anställd.
SOU 2012:17 Ska psykiatrisk tvångsvård få bedrivas av annan huvudman…
873
Begreppet myndighetsutövning inom hälso- och sjukvårdens område har berörts i bl.a. departementspromemorian Ds 2003:30, Läkare
i allmän tjänst och i den efterföljande propositionen i samma fråga,
prop. 2004/05:89, Behörigheten för läkare i enskild verksamhet. I propositionen anger regeringen att det osäkra rättsläget inom bl.a. vården i fråga om gränsdragningen mellan myndighetsutövning och annan verksamhet är otillfredsställande. Det anförs att det kan vara vanskligt att avgöra vilka förvaltningsuppgifter som kan överlämnas till privaträttsliga subjekt utan lagstöd och att regeringen därför avser att följa utvecklingen i frågan och ta de initiativ som denna kan ge anledning till (s. 19).
Riksdagen antog propositionen och nya bestämmelser om vem som kan utfärda vårdintyg trädde i kraft den juli 2005. Enligt dessa bestämmelser är en förutsättning för att även läkare i egen regi eller som anställd av ett privat företag kan utfärda ett vårdintyg, att läkaren har till uppgift att utföra undersökningar för vårdintyg enligt avtal med landstinget, se 4 § andra stycket LPT.
Begreppet myndighetsutövning berörs också i den proposition som låg till grund för de lagändringar som möjliggjorde att besiktningsverksamheten avseende kontroll- registrerings-, moped- och lämplighetsbesiktning av fordon konkurrensutsattes fr.o.m. den 1 juli 2010 (prop. 2009/10:32, Fordonsbesiktning). Att godkänna eller inte godkänna ett fordon vid en besiktning utgjorde, enligt regeringen, sådan myndighetsutövning som enligt RF kräver stöd i lag för att kunna överlåtas på privaträttsliga subjekt. För att kunna bibehålla en hög nivå på kvaliteten och tillförligheten hos besiktningsverksamheten ansåg regeringen att det var nödvändigt att verksamheten övervakas av staten. För att erhålla en sådan övervakning föreslog regeringen att besiktningsorganen (utförarna) måste vara godkända enligt ett särskilt ackrediteringsförfarande innan de får utföra besiktningar (a. prop. s. 36–40). Det förfarandet skulle ske enligt reglerna om ackreditering enligt lagen (1992:1119) om teknisk kontroll.
En övergång av driften av psykiatrisk tvångsvård från landsting till en privat vårdgivare, väcker frågor om vad som efter övergången gäller för bl.a. offentlighet och tillsyn, skadeståndsansvar m.m.
Den följande genomgången grundas i huvudsak på de bedömningar som regeringen gjorde i dessa frågor i samband med den lagändring som möjliggjorde att även läkare i enskild tjänst, under vissa förutsättningar, kunde utfärda vårdintyg (se tidigare anförd prop. 2004/05:89).
Ska psykiattrisk tvångsvård
874
22.3.3
Av patien som bedr systemati och komm eller kom person el (1 kap. 3 en vårdin fattas av Även per med av b vårdskado föra en vå
Både o vårdspers
När d hälso- och säkerhetsl som gälle personal i av s.k. pr oberoend
En gen alltså att rad föresk fattande k samhet oc
22.3.4
JO:s tills har utsträ hetsutövn ligger i JO har sådan De grund med instr
få bedrivas av a
Patientsäk
ntsäkerhetsla river hälso- o iskt patients mun i fråga mmunen har
ller enskild n
§). All häls nrättning oc
bestämmels rsonal vid en bl.a. skyldigh
or samt hän årdskada (6 offentlig och sonal står un
et gäller tys h sjukvården lagen. Dessa er enligt off
i offentlig vå rövotid sam
de av om vår
nomgång av det för pers krifter som kontroll öve ch detta obe
Tillsyn av J
yn gäller hu äckts till att ning även ut O:s granskn na förvaltning dläggande reg
ruktion för R
annan huvudma
erhet, tillsy
gen (2010:65 och sjukvård äkerhetsarbe
om sådan h ansvar för m näringsidkar so- och sjuk ch som med serna i patie n privat bed heten att til delser som h kap. 4 §). h enskild vå nder tillsyn a
tnadsplikt m n ges särskild a regler skilje fentlighetsård. Bestämm mt om återk
rden är priva v bestämme
onal inom h sammantage
er dem som
eroende av om
JO och JK
uvudsakligen t omfatta ve tanför mynd ningsrätt gä gsuppgifter s
glerna för JO
Riksdagens
an…
n, tystnadsp
59) följer en d, bl.a. en sk ete. Skyldigh
hälso- och sju
men omfatt
re som bedri kvårdsperson dverkar i hä entsäkerhets driven vårdin
ll vårdgivare har medfört
årdgivare och av Socialstyr m.m. för per da bestämmel
er sig i princ
och sekrete
melserna om allelse av le
at eller offen
lserna i pati
hälso- och sj
et innebär at
yrkesutöva
m de är i off
n myndighet erksamhet s dighetsområ ller även pr som innefatt :s granskning ombudsmän
plikt, m.m.
rad skyldigh kyldighet att heten omfatt
ukvård som
tar också ann
iver hälso- o nal som är v älso- och sju slagen (1 ka nrättning om en rapporter
eller hade k
h dess hälso
relsen (7 kap rsonal inom lser i 6 kap. cip inte åt fr esslagen (20
m disciplinpå egitimation ä ntlig (8 kap.)
ientsäkerhet jukvården gä
att samhället are och över fentlig eller p
ternas verks
som innefatt ådet. Den k rivaträttsliga
tar myndigh g finns i lagen n.
heter för den
t bedriva ett tar landsting m landstinget
nan juridisk
och sjukvård
verksam vid ukvård omp. 4 § p. 2). mfattas därra risker för
kunnat med-
o- och sjukp. 1 §).
den privata
12 § patient-
rån de regler 009:400) för åföljd i form
är desamma
.
tslagen visar äller en lång t har en om-
deras verkprivat tjänst.
samhet men tar myndigontroll som
a organ som
etsutövning. n (1986:765)
7
n
t g t k d d
-. r -
-
a r r m
a
r g --
n
m m
. )
SOU 2012:17 Ska psykiatrisk tvångsvård få bedrivas av annan huvudman…
875
Tvångsåtgärder som vidtas mot en patient som är föremål för psykiatrisk tvångsvård innefattar tveklöst myndighetsutövning (jfr uttalande tidigare anförd prop. 1992/93:43 s. 7). JO har därmed befogenhet att som särskild åklagare väcka åtal mot t.ex. en läkare för tjänstefel eller annat brott i tjänsten om han eller hon finner att en lag har tillämpats felaktigt. JO har även rätt att initiera ett disciplinförfarande med anledning av tjänsteförseelse. Det vanligaste är dock att JO:s tillsyn utmynnar i vägledande uttalanden om hur man bör se på och förfara i en viss given situation. Ombudsmannen bidrar på det sättet till att rättstillämpningen blir enhetlig och ändamålsenlig I en del fall innehåller JO:s uttalande även kritik mot en myndighet, eller enskilda tjänstemän vid myndigheten för felaktig lagtillämpning. – Om en privat vårdgivare skulle anförtros uppgiften att bedriva psykiatrisk tvångsvård omfattas verksamheten av JO:s tillsyn. Det får i varje fall anses gälla när en och samma aktör svarar för både beslut om och själva utförandet av en åtgärd. Vad som däremot gäller vid en tudelning av dessa uppgifter, dvs. när beslutsfattandet ligger kvar hos chefsöverläkaren i det offentliga samtidigt som själva verkställigheten av beslutet ombesörjs av en privat vårdgivare, är däremot inte lika klart. I det följande återkommer vi till denna sistnämnda situation.
Justitiekanslern, JK, har som uppgift att vaka över tryckfriheten och yttrandefriheten enligt bestämmelser i TF och YGL. JK:s tillsynsområde regleras i lag (1975:1339) om Justitiekanslerns tillsyn. Där anges bl.a. att tillsynen, förutom de statliga myndigheterna, även omfattar kommunala myndigheter och tjänstemän vid dessa som innehar tjänst eller uppdrag varmed följer myndighetsutövning. Vidare anges att JK:s tillsyn också gäller den som, utan att vara knuten till en statlig myndighet, innehar uppdrag varmed följer myndighetsutövning. På samma sätt som nyss konstaterats gäller för JO:s tillsyn omfattar även JK:s tillsyn en privat vårdgivare under förutsättning att verksamheten innefattar myndighetsutövning. Även för JK:s del måste dock anläggas samma reservation som gjorts för JO i fråga om myndighetens tillsyn när beslut och verkställighet av beslutet inte är ”i en och samma hand”.
Ska psykiattrisk tvångsvård
876
22.3.5
Enligt TF lingar. H I kommu lighet och till alla p entrepren ett landst ska utföra håll som mation so lägenhete gränsas n begäran a
Vad gä entdatala personup lagen stat hälso- oc har ansva enskild nä givare). L sonuppgi vårdgivare om han e behöver u
I patie entskadee säkring so definieras vilket inn stämmels
få bedrivas av a
Allmänhete innefattar skyldighet
F ska varje m
andlingar so
unallagen (1
h insyn för rivatägda fö
nad (se bl.a. ting som slu a en landstin ”beaktar int om gör det m en utförs”. M något av att av en enskild
äller skyldig gen (2008:3 ppgifter inom
tlig myndig h sjukvård s
ar för (offent
äringsidkare
Lagen behan ifter om pati
e får bara ta eller hon de uppgifterna entskadelage ersättning oc om täcker så s i lagen på sa nebär att ock ser, se 5 §.
annan huvudma
ens insyn i myndighets
att föra pat
medborgare om upprätta
991:900) ha allmänheten öretag som b
3 kap. 19 a
uter avtal m ngskommun tresset av at möjligt för a Möjligheten t landstinget d infordra en gheten att fö
55). Lagen g
m hälso- oc
ghet, landstin
som myndig tlig vårdgiva e som bedriv ndlar bl.a. d ienten som r a del av doku
eltar i vårde
för sitt arbe n (1996:799 ch om skyld ådan ersättn amma sätt so kså en priva
an…
privat bedri utövning sa ientjournal
ha rätt att ta s i privata fö ar införts be
n som gäller bedriver kom
a §). Enligt d
ed ett priva
nal angelägen tt genom avt allmänheten
till insyn ka
t inte har n
n handling.
ra patientjou
gäller för vår
ch sjukvårde
ng och kom
gheten, lands are) samt ann ver hälso- oc den ”inre se
registreras. D
umenterade u en av patien
te inom häls ) ges bestäm
dighet för vå
ning (patient
om görs i pat
t vårdgivare
ven verksam
amt vårdgiva
m.m.
a del av allm öretag är int
estämmelser
r generellt i mmunal ver dessa bestäm
at företag om
nhet ge avta talet tillförs n att få insyn
an dock i pr
någon skyldi
urnal finns r
årdgivares be en. Vårdgiva mmun i fråg
stinget eller nan juridisk
ch sjukvård ( ekretessen” Den som arb uppgifter om nten eller av
so- och sjuk mmelser om
årdgivare at
tförsäkring) tientdatalage e omfattas av
mhet som arens
männa hand-
te allmänna.
om offentförhållande rksamhet på mmelser ska m att denne alet ett inne-
äkras inforn i hur ange-
raktiken beighet att på
regler i pati-
ehandling av are är enligt ga om sådan
kommunen person eller
(privat vård-
för de per-
betar hos en m en patient v annat skäl kvården.
rätt till patit ha en för-. Vårdgivare
en (2008:35),
v lagens be-
7
-. e å a e ---å
v t n n
r --
n
t l
-e
, -
V
22.3.6
I det föregå vad gäller m tillåts bedri
Till de även andra dant förhåll en privat vå sätt som de avsteg från skilde anna kroppsligt utöver att ståndsplikt lysas närma lig och en möjligheten vårdkontak
I det föl bär att rätt tvångsåtgär när landstin på en privat
P
22.3.7
Den psykia skild ställn sättning so nämligen a och ta emo tvingas hon vekelsegrun ges vårdins ande hindr Under själv vilja, som t åtgärderna ten. Dessa
Vissa andra f
ående har re möjligheten iva psykiatri
rent rättslig
förhållande
lande är fråg årdgivare be en psykiatri de grundla ars åtnjuter
ingrepp. Et omfattas av ig. Ett tredj are är hur en
privat vård n att kunna u kt.
ljande redog ten att fatta
rder kvarstan
nget väljer a t vårdgivare.
Psykiatriska
atriska tvång
ing i det att
om gäller fö
tt den grun ot vård. Patie
nom eller he nd för det ä satser för at ras från att
va vården k
t.ex. fastspän
kan uppleva förhållanden
S
förhållanden
edogjorts fö
av och kon isk tvångsvår ga aspektern en tillmätas gan om det ö edriva en ver
ska tvångsv gsskyddade
r, t.ex. den tt annat är v Socialstyre je exempel p n förflyttnin dgivare, eller
upprätthålla
gör vi avslutn
a beslut om nnar hos che att lägga ut s
.
tvångsvårde
gsvården har t den avvike ör all annan
das på ett s
enten samty enne av sam är vällovligt;
t han eller h skada sig sj
kan tvångsåt
nning i bälte as som djup n kräver enl
ka psykiatrisk tv
n av betyde
ör en del rätt
nsekvenser a
rd. na av frågan betydelse. E
överhuvudta rksamhet so
ården gör, g
fri- och rät
enskildes s
om privat
elsens tillsyn på förhållan ng av patien r vice versa
en kontinui
ningsvis för m psykiatrisk
fsöverläkare
själva utföra
ens särställn
r av naturlig er från den n bedriven
amtycke frå ycker inte til
mhället, låt v
; det är nöd hon ska tillf
älv eller and
tgärder vidta e och avskilj
pt integritets
igt vår meni
vångsvård få bed
lse
tsliga utgån av att en pr
n behöver
Ett exempel aget är lämpl om, på ett så
griper in i o ttigheter som
skydd mot
bedriven tv
n, även bör nden som be nten mellan e a, kan tänka
itet i hans el
r ett förslag
k tvångsvård en i det offen andet av tvån
ning
ga skäl en al
grundläggan hälso- och
ån den ensk ll vården uta
vara att samh dvändigt att friskna och dra till liv e as mot den jning. Särski skränkande ing särskilda
drivas av annan
877
gspunkter
rivat aktör
emellertid
på ett så-
igt att låta
å utpräglat och tillåter
m den en-
påtvingat vångsvård, r vara tillehöver be-
en offent-
as påverka
ler hennes
som inned och om ntliga även
ngsvården
ldeles sär-
nde förut-
sjukvård, kilde att få
an den påhällets be-
personen
vederbör-
eller hälsa.
enskildes
ilt tvångsav patien-
a hänsyns-
huvudman…
Ska psykiattrisk tvångsvård
878
taganden denna typ
Huruv pass väl la en sådan han eller
22.3.8
Förtroen samheten För den särskilt st
För de ställs i da styrelsen för vårdg jämförels (hem för om hem e dygnet fö stöd på g psykisk fu För att b eller för Socialstyr verksamh samheten
Oavse eller en p HSL:s kr med resp niskans v sjukvård s vården sk patientsäk sättas att ställs gen styrelsens
få bedrivas av a
i fråga om p av vård. vida det är l
agstiftaren k kontroll och hon får en g
Etablerings tvångsvård
det för hälso
n lever upp t
psykiatriska
tyrka. en som vill agsläget en s
(2 kap. 1 § givaren upps se med vad s r vård och/e
eller öppen ör personer grund av om
unktionsned
bedriva en så
personer m relsen. Komm het behöver n för registre ett om en v privat vårdg rav på en go pekt för alla värdighet. D
ska ges före
ka dessutom kerhet och t lagstiftaren
nom den kon
s tillsyn.
annan huvudma
lämpligheten
lämpligt bör kan tillgodo h regelverk a god vård.
skontroll oc som bedriv
o- och sjukv
till de krav s a tvångsvård
bedriva häls
skyldighet a
patientsäker ställs inte. I som gäller fö
ller boende) verksamhet
r med deme mfattande fu dsättning, mi
ådan verksa med funktio
muner och l inte tillstån
ering.
verksamhet b
ivare ska vå
od vård på
människors Den som har
träde till vår m vara organ
främjar ko n ansett att ntroll av verk
an…
n av att låta
r grundas på
se att verksa
att den enski
h löpande k
vs i privat re
vården i stor
om medbor den gör sig
so- och sjuk
att göra anm
rhetslagen). I detta samm ör den som ) i privat reg
för vård un
nssjukdoma unktionsned
issbrukare el mhet inom nsnedsättni andsting som d, men är sk
bedrivs av l
ården bedriv
lika villkor.
s lika värde r det största rden. Lednin niserad så a ostnadseffek
efterlevnade
ksamheten s
a privata aktö
å en bedöm amheten kri ilde kan förl
kontroll av p egi
rt är avhäng rgarna har rä
detta krav p
kvård i priva mälan om de
Något krav
manhang ka vill driva ett gi. Det kan
nder en begr
ar, äldre me
dsättning, pe
ller barn och
socialtjänst ing krävs ti m vill driva m kyldiga att a
landstinget, vas så att de
Vidare ska och den en a behovet av ngen av hälso att den tillg ktivitet. Det
en av dessa som sker ge
örer bedriva
mning av hur
inggärdas av ita sig på att
psykiatrisk
igt att verk-
ätt att ställa. påmint med
at regi uppt till Socialv på tillstånd
an göras en t HVB-hem
t.ex. handla
änsad del av
ed behov av ersoner med h ungdomar. tens område
llstånd från
motsvarande
nmäla verk-
kommunen en uppfyller
a vården ges nskilda män-
v hälso- och
o- och sjuk-
godoser hög
t får förut-
krav säker-
nom Social-
7
a
r v
t
-.
d
--
d n
m
a v v d
.
e n e -
n
r s -
h
g ---
SOU 2012:17 Ska psykiatrisk tvångsvård få bedrivas av annan huvudman…
879
När samhället påtvingar en enskild person vård mot hans eller hennes vilja är det ett anständighetskrav att vården, förutom att vara säker för patienten, håller en hög kvalitet. Den behandling som ges ska i princip vara den bästa möjliga som står att få utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet. För att säkerställa det är det nödvändigt att verksamheten, förutom det kvalitetsarbete som vårdgivaren själv är ålagd att göra (jfr 3 kap. patientsäkerhetslagen [2010:659]), underkastas en omfattande kontroll från samhällets sida. Att det kräver en löpande tillsyn behöver inte utvecklas närmare. Inslaget av olika former av tvång i verksamheten gör dock att det, enligt vår mening, finns skäl att överväga om det inte också är befogat att ha en kontroll i förväg av en privat vårdgivare som vill starta och driva psykiatrisk tvångsvård. Genom en sådan kontroll (etableringskontroll) säkerställs att verksamheten redan från den första dagen fyller erforderliga krav på kunnande och kompetens hos vårdpersonalen och att utrustning och lokaler är ändamålsenliga för verksamheten. Vi anser att det är befogat att en sådan etableringskontroll sker. Det ligger närmast till hand att låta Socialstyrelsen få ansvar för den.
I det fall en privat vårdgivare ska tillåtas svara för driften av en sådan högt specialiserad vård som psykiatrisk tvångsvård bedriven vid regionsjukhus och regionkliniker utgör, finns enligt vår mening anledning att också säkerställa att utbildningens och forskningens intresse tillvaratas hos den privata vårdgivaren. Det är dock ett förhållande som i första hand får regleras i avtal mellan beställaren och utföraren. Vidare behöver tas särskild hänsyn till att just denna vård torde falla in under Rikssjukvårdsnämndens nationella ansvarsområde för den högspecialiserade vården, vilket innebär att det inte står det enskilda landstinget fritt att bestämma om var den ska vara lokaliserad och vilka villkor i övrigt som ska gälla för vårdens bedrivande.
Skälet för att kräva att en privat utförare av psykiatrisk tvångsvård ska granskas i förväg, är den stora variation i storlek och kvalitet som privata vårdgivare kan tänkas representera. Något skäl för att införa en motsvarande tillståndsplikt för verksamhet som bedrivs av landsting eller kommun finns däremot inte. Den landstingskommunala verksamheten uppvisar dels inte samma variation i dessa hänseenden, dels finns här en sedan länge pågående kontroll av verksamheten.
Enligt vår mening talar alltså tvångsvårdens speciella karaktär för att den som vill driva en sådan verksamhet i privat regi bör vara underkastad en särskild etableringskontroll. Psykiatrisk tvångsvård bör endast få bedrivas av den som i förväg fått sin verksamhet
Ska psykiatrisk tvångsvård få bedrivas av annan huvudman… SOU 2012:17
880
prövad och godkänd av Socialstyrelsen. Samhällets kontroll behöver därutöver ske löpande genom återkommande tillsyn av verksamheten i såväl anmäld som oanmäld form.
Med hänsyn till den psykiatriska tvångsvårdens särskilda karaktär är det av utomordentlig vikt att tillsynen av verksamheten fungerar väl och att all vårdpersonal och vårdgivarens ledning har ett utvecklat säkerhetstänkande och goda upparbetade rutiner för att kunna trygga patienternas säkerhet.
Händelser där en patient drabbats av en allvarlig skada eller utsatts för allvarliga risker i hälso- och sjukvården ska anmälas till Socialstyrelsen. Denna regel kallas Lex Maria. År 2008 anmäldes totalt 1 618 händelser till Socialstyrelsen med stöd av denna regel. I en kommentar till denna uppgift (som finns publicerad på Socialstyrelsens hemsida), anger myndigheten bl.a. att studier av antalet vårdskador i somatisk sluten vård visar att många fler händelser med risker eller skador för patienter inträffar än de som anmäls enligt Lex Maria. Mörkertalet anges vara stort.
Sedan 2005 har andelen av den landstingsfinansierade hälso- och sjukvård som köps från privata vårdgivare uppgått till ca 10 procent. Inom all hälso- och sjukvård, oavsett drifts- och ägandeform, åvilar det personalen att göra anmälan enligt Lex Maria. År 2008 uppgick antalet anmälningar från hälso- och sjukvård som drevs i landstingets egen regi till 1 179. Samma år var antalet anmälningar i hälso- och sjukvård som landstinget lagt ut på entreprenad 27. Sistnämnda antal motsvarar därmed endast drygt 2 procent av de sammanlagda anmälningarna. Det innebär att andelen anmälningar från hälso- och sjukvård som lagts ut på entreprenad är avsevärt lägre än vad den är inom landstingets egen bedrivna hälso- och sjukvård. En förklaring till skillnaden kan förstås vara att den speglar en verklighet som innebär att förhållandevis färre skador eller risk för skador uppkommer i den vård som lagts ut på privata utförare. Den andra möjliga förklaringen är att anmälningarna inom privat bedriven verksamhet inte sker följsamt mot uppkomna händelser i verksamheten (givet att det inte förekommer en ”överanmälan” enligt Lex Maria i den vård som bedrivs av landstinget). Vi har inte något underlag för att kunna bedöma vilken av dessa båda förklaringar som är den mer riktiga.
E
22.3.9
Drygt 10 p uppgift från tag. Den an av den land privat regi v
På några vården lagt har man i e steg genom av den öppn psykiatrisk
Ett argu förespråkar trisk tvångs avser närm får psykiat måste byta psykiatrisk kontinuitet behandling otrygghet h bild på ett rehabiliterin och samma takten mell
Från pat ningen fram intressen p kan upphör bättras inn aktörer ver pekat på at har det käl personal ha heten än v Organisatio pekats på ä lättare kan störningar.
En sammanh
rocent av de n SKL och E
ndelen förvän
dstingsfinan varierar dock
a håll i landet ts ut på priv ett sjukvård m att man un
na psykiatris a vården på
ument, kansk r att privata v svård, är att mare är att n
trisk vård p
vårdgivare tvångsvård ten i läkarko
. Bytet av v hos patiente negativt sätt ng. Genom a privata vå lan läkare/vå tient-, bruka mförts en o påverka bedö ra eller inte nan det över ka på områd tt den perso llskydd och ar samt att d vad som gäl onerna har d är att en ”p välja att sp
S
hållen psyki
en offentligt Ekonomifak
ntas öka enl
nsierade häls
k kraftigt m t har hela ell
vat entrepren
sområde (de nder år 2010
ska vården, ä
en och samm
ke det främs vårdgivare b
det kan vara uvarande fö
på frivillig g
när han elle d blir nödvän
ontakten vil vårdpersona en och påve t, vilket kan
att även två
rdgivares ”h
årdpersonal
ar- och närstå
oro för att ömningen av
. Vidare me rhuvudtaget det för psyki onal som är den medde det finns säm ler vid bedr dock inte var privatisering” pecialisera v
ka psykiatrisk tv
atrisk vård
t finansierad
kta AB i dag
igt flera olik
so- och sjuk mellan länen.
ler delar av d nad. I Stock et nordöstra
har träffat a även lägga ut ma privata v sta, som har
borde tillåtas
a till gagn fö
örbud medfö
grund hos er hon försä
ndig. Skifte
lket är till n
l och läkare
erka hans ell n försvåra oc
ångsvården k hand” kan e
och patiente åendeorgani
privata akt v om tvångs
enar man att
kan bli ak iatrisk tvång
anställd ho
elarfrihet so mre insyn i rivande av o rit odelat ne ” skulle kun ården till at
vångsvård få bed
de vården utf
släget av pri
ka prognoser
kvården som
den öppna ps kholms läns
a) tagit ytte avtal om att, t den slutna
vårdgivare.
r lyfts fram
att driva äv
ör patienten ör att en pa
en privat v
ämras i såda et av vårdfo nackdel för p
e kan också ler hennes s ch förlänga p
kan föras in
en kontinuit en behållas. isationer har
törer kan l svården av e t tillsynen m ktuellt att lå
gsvård. Man
s privata ak
om offentlig
den privata
offentlig ve
egativa. En f nna innebär tt avse vissa
drivas av annan
881
förs enligt ivata förer. Andelen m utförs i
sykiatriska
landsting
rligare ett , vid sidan (frivilliga)
av de som en psykia-. Vad man
atient som vårdgivare,
n grad att rm bryter patientens
å skapa en
symptompatientens
n under en
tet i kon-
r till utredlåta vinsten patient måste föråta privata
har också ktörer inte gt anställd
verksamrksamhet.
fördel som ra att man a psykiska
huvudman…
Ska psykiatrisk tvångsvård få bedrivas av annan huvudman… SOU 2012:17
882
22.4 Våra överväganden och förslag
Vår bedömning: Frågan om psykiatrisk tvångsvård ska få be-
drivas av annan huvudman än landstingen och Rättsmedicinalverket behöver utredas ytterligare innan förändringar av nuvarande ordning kan genomföras.
Genomgången av rättsläget på området är tämligen summarisk. Även med den begränsning som följer av det torde ändå kunna sägas att genomgången i vart fall inte synes utesluta att det i princip skulle vara möjligt att låta en privat aktör få ansvara för själva utförandet
av psykiatrisk tvångsvård och tvångsåtgärder, sett till samhällets möj-
ligheter att kunna tillgodose berättigade krav på offentlighet, insyn, kontroll m.m. Huruvida det är möjligt att även överföra rätten att
fatta beslut om tvångsvård eller tvångsåtgärder till en privat aktör är
mera oklart. Ett klargörande på den punkten kräver bl.a. att begreppet myndighetsutövning inom hälso- och sjukvården analyseras närmare. Det är också tydligt att det behöver analyseras hur tillsynen kan förstärkas och vad det kostar. Vidare behöver övervägas om det överhuvudtaget är möjligt att privatisera utförandet av den psykiatriska tvångsvården utan att också lägga rätten att fatta beslut om tvångsåtgärder på utföraren. Det behöver också närmare övervägas vilka krav som utföraren behöver uppfylla för att kunna få en sådan beslutsrätt och hur ett avtal ska se ut för att beslutsrätten ska kunna flyttas över. Det är tydligt att flera av de frågor och aspekter som vi har pekat på behöver analyseras närmare. Det tillkommande arbetet för det framstår som förhållandevis omfattande. Vi ser inga möjligheter att inom ramen för denna utredning kunna slutföra ett sådant arbete. Vi lägger därför inget lagförslag i denna del .
För att ändå åstadkomma att synpunkter kan lämnas under remissbehandlingen på den principiella frågan vill vi ändå redogöra för utformningen av ett begränsat förslag som medger att en patient som genomgår öppen psykiatrisk tvångsvård kan ges behandling med läkemedel, i sista hand med tvång, även på en vårdinrättning som bedrivs av en privat utförare (se avsnitt 7.5.6).
Enligt den ordning som vi tänker oss skulle beslut om läkemedelsbehandling av en patient som genomgår öppen psykiatrisk vård tillkomma chefsöverläkaren (i det offentliga) men utförandet av åtgärden kunna ske hos en privat vårdgivare. Särskilt i glesbygdsområden skulle det innebära stora praktiska svårigheter om ett
SOU 2012:17 Ska psykiatrisk tvångsvård få bedrivas av annan huvudman…
883
genomförande av beslutet om tvångsmedicinering endast får ske hos en vårdinrättning som drivs av landstinget eller av en kommun. I dag finns vårdcentraler och öppna psykiatriska mottagningar som drivs i privat regi. Att medicinering får ske vid en för patienten närbelägen vårdinrättning, oavsett vem som driver den, är angeläget också utifrån den aspekten att så tidig verkställighet som möjligt av åtgärden är eftersträvansvärt. Om behandling med läkemedel sker i tid (återupptas) kan det förhindra att en patient återinsjuknar. Enligt vårt förslag ska behandlingen med läkemedel föregås av en särskild läkarundersökning av patienten för att tillförsäkra att inte patienten har en somatisk sjukdom eller besvär eller besvär som gör det olämpligt att verkställa chefsöverläkarens beslut.
Motsvarande synsätt borde i princip kunna anläggas i fråga om privatisering av den slutna psykiatriska tvångsvården. I detta fall kompliceras dock saken av det blir mer otydligt vem som lämpligen bör fatta beslut om tvångsåtgärder under pågående tvångsvård. Vi ser inga möjligheter att överlämna uppgiften att fatta det grundläggande beslutet om att tvångsvård ska komma till stånd till en privat aktör: är det chefsöverläkaren (vid den offentligt bedrivna vårdinrättningen) eller ligger det i detta fall närmare till hands, utifrån ansvarsfrågan och vem som har den reella kontrollen över situationen och är på plats hos patienten, att det är läkaren på den privat bedrivna vårdinrättningen som bör anförtros även den uppgiften. För båda alternativen kan såväl för- som nackdelar anföras. Något självklart svar finns inte utan frågan behöver övervägas vidare.
Lämplighet och behov av att kunna bedriva psykiatrisk tvångsvård inom kriminalvården
Vi har från Kriminalvården inhämtat uppgift om hur den ser på behovet och lämpligheten av att kunna bedriva psykiatrisk tvångsvård inom myndigheten. Från kriminalvården har man uppgett att det inte finns något sådant behov. De regler om tvång som gäller inom verksamheten där – möjlighet att använda handfängsel, att kunna spänna fast personer i bälte, m.m. – anses som fullt tillräckliga. Det är kriminalvårdens bestämda uppfattning att intagna i anstalt som behöver få psykiatrisk tvångsvård även fortsättningsvis ska överflyttas till landstinget för sådan vård.
Enligt vår uppfattning har det inte framkommit något som ger anledning för oss att göra en annan bedömning än den kriminal-
Ska psykiatrisk tvångsvård få bedrivas av annan huvudman… SOU 2012:17
884
vården gör. Det kan inte heller i fortsättningen anses vara en uppgift för kriminalvården att bedriva högt specialiserad hälso- och sjukvård. Dessutom bör uppbyggnaden av parallella vårdorganisationer undvikas.
885
23 Kostnader för den rättspsykiatriska vården
23.1 Direktiven
I direktiven anges att utredaren ska identifiera kostnaderna för den rättspsykiatriska vården och ange hur stora kostnader som kan hänföras till samhällsskyddet inom den rättspsykiatriska vården. Förutom kostnader som hänför sig direkt till vård som ges till personer som har överlämnats till rättspsykiatrisk vård har vi även i detta sammanhang beräknat kostnader för rättspsykiatrisk undersökningsverksamhet, kostnader för anpassat boende och sysselsättning samt viss missbruksvård i samband med öppen rättspsykiatrisk vård samt för transporter.
Regeringen uttalar i direktiven att den hälso- och sjukvård inom ramen för tvångsvården som ges till psykiskt störda lagöverträdare också fortsatt bör finansieras av sjukvårdshuvudmännen. Utöver kostnaderna för hälso- och sjukvård inom tvångsvården finns dock merkostnader, som uppstår till följd av att den psykiatriska tvångsvården också måste tillgodose kraven på samhällsskydd. Kostnaderna motiveras främst av behovet att upprätthålla samhällsskyddet – primärt intresset av att förhindra brott – i samband med tvångsvård av personer som har begått brott. Samhällsskydd i detta sammanhang kan även avse bl.a. skydd för rymning och fritagning och säkerhet för personal och medpatienter. En utgångspunkt för utredarens arbete ska vara att staten ska ta över ansvaret för de kostnader inom den psykiatriska tvångsvården av psykiskt störda lagöverträdare som orsakas av kraven på samhällsskydd.
Utredaren ska mot denna bakgrund beräkna kostnaderna för den rättspsykiatriska vården. I denna del ska utredaren fördjupa och ytterligare problematisera de beräkningar som har gjorts i Psykansvarskommitténs betänkande SOU 2002:3 och i Nationell psykiatrisamordnings delbetänkande SOU 2006:91. En särskilt viktig
Kostnader för den rättspsykiatriska vården SOU 2012:17
886
fråga är hur stora kostnader som kan hänföras till samhällsskyddet inom den psykiatriska tvångsvård som ges till psykiskt störda lagöverträdare. Beräkningarna ska avse kostnader för såväl landsting som kommuner samt uppmärksamma regionala och lokala skillnader.
Utredaren ska också analysera om ett genomförande av en större reform med utgångspunkt i Psykansvarskommitténs förslag när det gäller psykiskt störda lagöverträdare kan medföra ökade förväntningar eller krav på psykiatrisk vård för personer som genomgår en frihetsberövande påföljd och vilka konsekvenser detta kan få för t.ex. Kriminalvården respektive landstingen.
23.2 Kostnader som sammanhänger med den rättspsykiatriska vården
23.2.1 Inledning
Vi har med viss konsulthjälp genomfört beräkningar i fråga om kostnader för den rättspsykiatriska vården enligt gällande lagstiftning. Beräkningarna finns i bilaga 6 till detta betänkande. Som angavs inledningsvis i avsnitt 23.1 har vi, förutom kostnader som är direkt hänförliga till vården av rättspsykiatriskt dömda patienter, även undersökt andra kostnader som uppkommer i samband med sådan vård.
I likhet med vad som gäller för de ekonomiska effekter som kan komma att inträda till följd av vårt förslag (se avsnitt 24.7) finns en rad osäkerhetsfaktorer när kostnaderna för rättspsykiatrin ska bedömas. Säkra uppgifter om de totala kostnaderna för den rättspsykiatriska vården i Sverige finns inte eftersom kontinuerlig och tillförlitlig redovisning av olika kostnader nedbrutna på t.ex. patientgrupper, vårdtider och vårdnivåer saknas inom både landsting och kommuner. Tidigare uppskattningar har i huvudsak baserats på enkäter som vid några tillfällen har skickats ut till sjukvårdshuvudmännen. Kommunernas kostnader inom socialtjänsten för insatser till personer som har fått rättspsykiatrisk vård eller som har permission från rättspsykiatrisk vård (se vidare avsnitt 23.2.2) har, såvitt vi har erfarit, aldrig tagits fram.
SOU 2012:17 Kostnader för den rättspsykiatriska vården
887
23.2.2 Den rättspsykiatriska vården, därtill sammanhängande kostnader och berörda huvudmän
Till sådana kostnader som kan hänföras till den rättspsykiatriska vården ingår, förutom rättspsykiatrisk vård på region- och länskliniker samt öppen rättspsykiatrisk vård,
• rättspsykiatrisk undersökningsverksamhet,
• kostnader för anpassat boende och sysselsättning samt viss missbruksvård för psykiskt störda lagöverträdare i samband med permission och efter utskrivning från sluten rättspsykiatrisk vård, och
• kostnader för transport inom och mellan landstingens rättspsykiatriska kliniker av rättspsykiatriskt dömda personer.
Huvudman för rättspsykiatrisk vård är landstingen.
Den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten bedrivs av
Rättsmedicinalverket och innebär framför allt rättspsykiatriska under-
sökningar i brottmål, läkarintyg enligt lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. och utredningar om risk för återfall i brottslighet enligt lagen (2006:45) om omvandling av fängelse på livstid.
Kostnadsansvaret enligt SoL för anpassat boende och sysselsättning enligt punkten 3 ovan åvilar kommunerna.
1
Kostnaderna för transporter inom ramen för rättspsykiatrins verksamhet belastar Kriminalvården. Viss del av transporterna utförs av polismyndigheterna.
23.2.3 Beräknade kostnader för den rättspsykiatriska vården
Beräkningar av kostnader för den rättspsykiatriska vården har tidigare gjorts i Psykansvarskommitténs betänkande SOU 2002:3, i Justitiedepartementets promemoria Bedömning av de ekonomiska konsekvenserna av Psykansvarskommitténs förslag (Justitiedepartementet 2003) och i Nationella psykiatrisamordningens betänkande SOU 2006:91. Sveriges Kommuner och Landsting har därefter
1 I de fall personen, efter det att den rättspsykiatriska vården har upphört, genomgår fortsatt vård, exempelvis på ett hem för vård eller boende (HVB), kan det enligt uppgift förekomma att landstinget och kommunen gör en överenskommelse om fördelningen av dessa kostnader.
Kostnader för den rättspsykiatriska vården SOU 2012:17
888
under år 2009 genomfört en kartläggning av den psykiatriska heldygnsvården.
2
Baserat på de ovan angivna redovisningarna är vår beräkning att kostnaderna för den rättspsykiatriska helgdygnsvården uppgick till 1,8 miljarder kr år 2008. I detta belopp ingår emellertid inte kostnader för rättspsykiatrisk vård som bedrivs inom allmänpsykiatrin och inom öppenvården. Det kan således antas att beloppet totalt sett är högre än 1,8 miljarder kr.
Kommunernas och Kriminalvårdens kostnader för psykiskt störda lagöverträdare kan, som framgår av bilaga 6, uppskattas till 230 miljoner kr år 2008. Kostnaderna för Rättsmedicinalverkets undersökningsverksamhet uppgick enligt verkets årsredovisning till drygt 140 miljoner kr år 2010.
Sammantaget uppgick de totala kostnaderna för den rättspsykiatriska vården och därtill hörande andra kostnader (se avsnitt 23.2.2) till närmare 2,2 miljarder kr år 2008. Efter uppräkning, samt inklusive de av Rättsmedicinalverket angivna kostnaderna för undersökningsverksamheten, kan samhällets kostnader för rättspsykiatrisk vård och åtgärder som sammanhänger med sådan vård uppskattas till drygt 2,3 miljarder kr år 2010. Beloppen fördelar sig enligt följande. Landstingen: 1 950 miljoner kr Kommunerna: 187 miljoner kr Kriminalvården: 56 miljoner kr Rättsmedicinalverket: 140 miljoner kr.
Våra beräkningar visar att den största delen av rättspsykiatrins kostnader består i kostnader för personalens löner (ca 71 procent av den sammanlagda årskostnaden). Övriga kostnader och s.k. OHkostnader utgjorde sammanlagt 22 procent av de totala kostnaderna medan hyreskostnaderna uppgick till 8 procent. Som kommer att framgå i avsnitt 23.2.4 varierar fördelningen mellan kostnaderna något mellan landstingen. Detta antas generellt sett ha sin förklaring i hur landstingen har löst frågor om lokaler; om man valt att hyra dessa eller bedriva verksamhet i egna lokaler.
2 Sveriges Kommuner och Landsting: Kartläggning av den psykiatriska heldygnsvården, 2010.
SOU 2012:17 Kostnader för den rättspsykiatriska vården
889
23.2.4 Regionala och lokala skillnader
I fråga om fördelning av kostnaderna för den rättspsykiatriska vården visar våra beräkningar att det finns vissa regionala skillnader. I Kalmar läns landsting och i Västmanlands läns landsting uppgår exempelvis kostnaderna för personal till 88 % respektive 86 % medan samma kostnad i Västra Götalandsregionen är 56 %. Detta senare landsting har OH-kostnader som uppgår till 27 %, mot genomsnittliga 10 % i riket.
Antalet vårddagar per patient och vårdtillfälle varierar också mellan landstingen. Delvis kan förklaringen till detta vara att vissa landsting driver verksamhet med en mycket hög säkerhet (de s.k. rättspsykiatriska regionklinikerna i Dalarna, Kronoberg, Västernorrland, Södermanland och Östergötland), där patienterna kan förväntas vistas under längre tid. Den genomsnittliga vårdtiden per patient på dessa kliniker är 236 vårddagar.
På länsklinikerna, som har en lägre säkerhetsklassificering, uppgår denna genomsnittliga vårdtid till 138 vårddagar per patient och vårdtillfälle. Det kan dock noteras att den genomsnittliga vårdtiden på dessa kliniker varierar mellan i genomsnitt 276 vårddagar (Västmanland) och 61 vårddagar (Västerbotten).
Kostnaderna per patient uppgick på riksnivå under år 2008 till i
genomsnitt 788 000 kr, eller 4 700 kr per vårddag. Den genomsnittliga kostnaden på regionklinikerna var 4 628 kr per vårddag. Motsvarande kostnad på länsklinikerna var 4 757 kr. Även i denna del är variationerna stora mellan olika landsting. Kostnaden per vårddag varierade mellan 3 332 kr per vårddag (Norrbottens läns landsting) och 7 658 kr per vårddag (Västerbottens läns landsting).
Att kostnaderna varierar mellan landstingen kan, som nämndes under avsnitt 23.2.3, i vissa fall bero på hur landstingen har löst lokalfrågor. Det hänger också samman med hur verksamheten har organiserats. Stora avdelningar kan, generellt sett, bedrivas på ett mindre kostnadskrävande sätt än små enheter. Gemensamt för alla typer av verksamheter torde dock vara att det är personalkostnaderna som står för merparten av verksamheternas kostnader.
Kostnader för den rättspsykiatriska vården SOU 2012:17
890
23.3 Särskilt om kostnader för som hänför sig till samhällsskyddsaspekter
Inom rättspsykiatrin finns tre olika vårdnivåer (regionkliniker, länskliniker och allmänpsykiatriska kliniker), varav regionklinikerna har den högsta säkerheten kombinerad med en högre grad av specialiserad kompetens. På dessa kliniker placeras vanligen patienter som är särskilt vårdkrävande eller farliga för andra. De rättspsykiatriska regionvårdsenheterna finns i Dalarna (Säter), Kronoberg (Växjö), Västernorrland (Sundsvall), Södermanland (Karsudden) och Östergötland (Vadstena).
Enheter som bedriver rättspsykiatrisk eller annan psykiatrisk tvångsvård ska sedan juli 2007 vara säkerhetsklassificerad i tre olika säkerhetsnivåer enligt föreskrifter från Socialstyrelsen.
3
Det är i
princip endast regionklinikerna i Kronoberg och Västernorrland som uppfyller den allra högsta säkerhetsklassen, vilket innebär att avdelningen eller enheten är organiserad och utrustad på ett sätt som klarar fritagningsförsök och kvalificerade rymningsförsök. På dessa kliniker finns 26 respektive 8 sådana vårdplatser. Därutöver finns två vårdplatser med den högsta säkerhetsklassificeringen på en länsklinik i Stockholms läns landsting. Våra undersökningar har visat att efterfrågan på vård som uppfyller den högsta säkerhetsnivån har varit liten under den senaste tioårsperioden.
Det är svårt att på detaljnivå uttala sig om i vad mån olika skyddsåtgärder inom rättspsykiatrin i dag genererar merkostnader. Totalt visar våra undersökningar att det av 1 093 vårdplatser endast är 36 platser som finns på enheter med den högsta säkerhetsklassen. Merparten finns på enheter med säkerhetsklass 2
4
(584 platser)
eller säkerhetsklass 3
5
(473 platser).
Vid en jämförelse mellan de landsting som har lägst respektive högst kostnader per patient och vårddag (avsnitt 4.6 i bilaga +), kan noteras att några säkra slutsatser inte kan dras i fråga om hur stora kostnaderna för ökad säkerhet är. Den genomsnittliga kostnaden för regionklinikerna, som alltså har en högre andel vårdplatser med högre säkerhetsklassificering än länsklinikerna, är lägre än länsklinikernas genomsnittliga kostnad. För länsklinikerna kan
3 Socialstyrelsens föreskrifter Säkerhet vid psykiatrisk tvångsvård, rättspsykiatrisk vård och rättspsykiatrisk undersökningsverksamhet (SOSFS 2006:9). 4 Hög säkerhet. Avdelning eller del av avdelning som har ett skalskydd som klarar rymningsförsök. 5 Godtagbar säkerhet. Avdelning eller del av avdelning som har rutiner för kontroll av var patienterna befinner sig.
SOU 2012:17 Kostnader för den rättspsykiatriska vården
891
också noteras att av de landsting som har de högsta kostnaderna per vårddag (Västerbotten och Gävleborg) har det ena landstinget enbart platser inom säkerhetsklass 3 (Gävleborg) medan det andra enbart har platser inom säkerhetsklass 2 (Västerbotten). Motsvarande förhållande gäller för de landsting som har de lägsta kostnaderna per vårdplats (Halland och Norrbotten). En reflektion som kan göras i sammanhanget är att kostnaderna per vårddag inte i första hand beror på vilken säkerhetsnivå enheten har. Det kan snarare vara så att det är dyrare att bedriva verksamhet ju mindre enheterna är.
23.4 Slutsatser rörande kostnader
De beräkningar som vi har gjort visar sammanfattningsvis att kostnaderna för rättspsykiatrin och de övriga kostnader som sammanhänger med denna typ av vård kan uppskattas till cirka 2,3 miljarder kr för år 2010. De kostnader som har beräknats är, förutom kostnader för den vård som landstingen bedriver och ansvarar för, kostnader för den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten, vissa kostnader inom socialtjänsten för missbruksvård, anpassat boende och sysselsättning samt för transporter. Det är utifrån de uppgifter som finns tillgängliga förenat med mycket stora svårigheter att ange vilken andel av dessa 2,3 miljarder kr som hänför sig till åtgärder som vidtas på grund av att patienterna anses vara farliga för andras säkerhet. Några säkra slutsatser i detta hänseende kan helt enkelt inte dras. Det förefaller dock inte som att en högre nivå på säkerhet medför högre kostnad per vårdplats. Det synes snarare vara så att eventuella merkostnader beror på att patienterna har längre vårdtider inom rättspsykiatrin än inom den allmänna psykiatrin. Eftersom någon tillförlitlig statistik i frågan inte förs, vare sig inom rättspsykiatrin eller den allmänna psykiatrin, går det emellertid inte att dra några säkra slutsatser i detta avseende heller.
893
24 Ekonomiska och andra konsekvenser av utredningens förslag
24.1 Kraven på redovisning av förslagens konsekvenser
24.1.1 Kommittéförordningen (1998:1474) och förordningen ( 2007:1244 ) om konsekvensutredning vid regelgivning
Av 14–15 §§kommittéförordningen (1998:1474) framgår att en utredning är skyldig att redovisa vilka konsekvenser förslagen i ett betänkande kan få i en rad olika avseenden. Om förslagen påverkar kostnaderna eller intäkterna för staten, kommuner, landsting, företag eller andra enskilda, ska en beräkning av dessa konsekvenser redovisas. Om förslagen innebär samhällsekonomiska konsekvenser i övrigt, ska dessa redovisas. När det gäller kostnadsökningar och intäktsminskningar för staten, kommuner eller landsting, ska en finansiering föreslås. Förslagens betydelse för den kommunala självstyrelsen ska också redovisas. Detsamma gäller konsekvenserna för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet, för sysselsättning och offentlig service i olika delar av landet, för små företags arbetsförutsättningar, konkurrensförmåga eller villkor i övrigt i förhållande till större företags, för jämställdheten mellan män och kvinnor och för möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen.
Enligt 15 a § kommittéförordningen ska det i ett betänkande som innehåller nya eller ändrade regler också anges förslagens kostnadsmässiga och andra konsekvenser. Dessa ska anges på ett sätt som motsvarar de krav på innehållet i konsekvensutredningar som finns i 6 och 7 §§ förordningen (2007:1244) om konsekvensutredning vid regelgivning.
Ekonomiska och andra konsekvenser av utredningens förslag SOU 2012:17
894
Det är vår bedömning att de aspekter som nämns i 14–15 §§kommittéförordningen inte påverkas av förslagen i betänkandet, med undantag av den kommunala självstyrelsen och frågan om offentlig service i olika delar av landet.
En följd av denna bedömning är att den redovisning som nämns i 7 § förordningen (2007:1244) om konsekvensutredning vid regelgivning, nämligen vilka effekter förslaget får av betydelse för företags arbetsförutsättningar, konkurrensförmåga eller villkor i övrigt, inte heller är aktuell.
Diskussioner om konsekvenser av vårt förslag, framför allt i fråga om huvudmannaskap för genomförandet av särskilda skyddsåtgärder, finns i viss mån i avsnitt 10.4.14. I detta kapitel redogörs utförligare för vår konsekvensbedömning i ovan nämnda avseenden, när det gäller konsekvenserna för de offentliga finanserna och samhällsekonomin samt de aspekter som nämns i 6 § förordningen om konsekvensutredning vid regelgivning.
24.1.2 Vårt uppdrag
Regeringen har i våra direktiv angett att utredaren ska beräkna och redovisa kostnaderna för de åtgärder som föreslås och även lämna förslag på finansiering av eventuella offentliga åtaganden. Det anges också särskilt att förslagens konsekvenser för jämställdheten mellan kvinnor och män ska analyseras.
I direktiven påminns också om den konsekvensutredning som ska göras enligt kommittéförordningen (jfr avsnitt 24.1.1).
24.2 Problembeskrivning och målsättning
Av 6 och 7 §§ förordningen (2007:1244) om konsekvensutredning vid regelgivning framgår att en sådan ska innehålla utredningens problembeskrivning och målsättning.
Bakgrunden till att denna utredning tillsattes är enligt direktiven att den nuvarande lagstiftningen på området i hög grad präglas av den kunskap om vård och stöd till personer med psykisk sjukdom och psykisk funktionsnedsättning som fanns under 1980-talet. Det betonas att utvecklingen på det medicinska och sociala området liksom synen på personer med psykiska sjukdomar och psykisk funktionsnedsättning har genomgått förändringar sedan dess.
SOU 2012:17 Ekonomiska och andra konsekvenser av utredningens förslag
895
Vårt uppdrag har varit att göra lagstiftningen så pedagogisk och lättillgänglig som möjligt och dessutom anpassad till de etiska, medicinska och juridiska krav som bör ställas i samband med tvångsomhändertagande av personer med psykisk sjukdom eller funktionsnedsättning. Vi ska även utgå från att en större reform med utgångspunkt i Psykansvarskommitténs förslag (SOU 2002:3) när det gäller psykiskt störda lagöverträdare kommer att genomföras. Slutligen är en utgångspunkt för vårt arbete att staten ska ta över ansvaret för de kostnader inom den psykiatriska tvångsvården av psykiskt störda lagöverträdare som orsakas av kraven på samhällsskydd.
Målsättningen med vårt arbete har varit att möta de krav som anges i direktiven. Våra förslag präglas dessutom av en strävan att föreslå en ordning för omhändertagande av personer med psykisk sjukdom och psykisk funktionsnedsättning som är i enlighet med befintliga kunskaper på området och gällande värdegrunder inom hälso- och sjukvården.
24.3 Har alternativa lösningar övervägts?
24.3.1 Inledning
Av 6 och 7 §§ förordningen (2007:1244) om konsekvensutredning vid regelgivning framgår att betänkandet bör belysa de alternativa lösningar som har övervägts. Denna analys görs i detta avsnitt utifrån ett antal av de frågeställningar som har angetts i direktiven.
Det arbete som ålegat oss kan i grova drag betraktas som delat i två delar, nämligen frågor om reglering av den psykiatriska tvångsvården och frågor som rör psykiskt störda lagöverträdare. De alternativa lösningar som har övervägts redovisas här uppdelade på de olika frågeställningarna. En övergripande och gemensam princip för förslagen är att de innebär en tydlig uppdelning mellan den enskildes psykiatriska vårdbehov, det straffrättsliga ansvaret och skyddet mot fortsatt allvarlig brottslighet.
24.3.2 Regleringen av den psykiatriska tvångsvården
I direktiven anges särskilt att utredaren ska ta ställning till om det – som i dag – finns behov av två olika lagar för regleringen av psykiatrisk tvångsvård, eller om sådana frågor kan samlas i en lag.
Ekonomiska och andra konsekvenser av utredningens förslag SOU 2012:17
896
Vidare anges att utredaren ska analysera om de nuvarande kriterierna för intagning till psykiatrisk tvångsvård är väl avvägda eller om förändringar bör göras i något avseende, samt om det är lämpligt att ha olika kriterier för olika vårdformer inom den psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen.
Ytterligare en fråga som särskilt berörs i direktiven och som avser såväl den psykiatriska tvångsvården som den rättspsykiatriska vården är hur huvudmannaskapet för denna vård ska organiseras. De olika förslag som vi har övervägt i denna del kommer att beröras under avsnitt 24.3.3 och 24.3.4.
På ett tidigt stadium under vårt arbete har beslutats att alla frågor som rör psykiatrisk tvångsvård ska samlas i en lag. Skälet till detta är framför allt att den utveckling som den nuvarande lagstiftningen har genomgått har inneburit att konstruktionen med två lagar (LRV och LPT) blivit komplicerad och svårtillämpbar.
För det andra innebär vårt förslag att begreppet rättspsykiatrisk vård utmönstras ur lagstiftningen och att allmän domstol inte längre som påföljd på brott ska kunna överlämna den dömde till rättspsykiatrisk vård. Våra överväganden i denna del redovisas närmare i avsnitt 24.3.3.
Den del av uppdraget som avser att se över kriterierna för intagning för psykiatrisk tvångsvård har vi valt att hantera på sådant sätt att begreppet allvarlig psykisk störning finns kvar som intagningskriterium. Det har ansetts att detta begrepp är inarbetat och att eventuella gränsdragningsproblem i förhållande till exempelvis missbruksproblematik går att undanröja. Intagningskriterierna för psykiatrisk tvångsvård har emellertid ändrats på så vis att rekvisitet
oundgängligt behov av sluten heldygnsvård har tagits bort och ersatts
med påtagligt behov.
Vi har också valt att ta bort det särskilda undantaget för psykisk utvecklingsstörning, som hittills har framgått av 3 § tredje stycket LPT. Det huvudsakliga skälet till detta förslag är att det nuvarande undantaget kan tolkas som att personer med sådan funktionsnedsättning aldrig kan bli föremål för tvångsvård, vilket inte är avsikten. Till detta kommer att möjligheterna att diagnosticera olika psykiatriska sjukdomstillstånd har ökat under senare år.
SOU 2012:17 Ekonomiska och andra konsekvenser av utredningens förslag
897
24.3.3 Frågor som rör psykiskt störda lagöverträdare
I direktiven pekas på det förslag i fråga om hanteringen av psykiskt störda lagöverträdare som Psykansvarskommittén presenterade i betänkandet SOU 2002:3. En utgångspunkt för vårt arbete sägs vara att en större reform i fråga om straffansvaret för psykiskt störda lagöverträdare kommer att genomföras med utgångspunkt i Psykansvarskommitténs förslag. Detta innebär att rättspsykiatrisk vård avskaffas som påföljd men att den som har behov av psykiatrisk vård ska få detta tillgodosett oberoende av straffrättslig reaktion.
Vi har i huvudsak anslutit oss till Psykansvarskommitténs förslag i fråga om straffrättsligt ansvar. Detta innebär bl.a. att ett tillräknelighetsrekvisit införs som förutsättning för att en gärning ska utgöra brott. En konsekvens av detta är att vi föreslår ett upphävande av rättspsykiatrisk vård som påföljdsform. Detta får i sin tur som konsekvens att normala bestämmelser om påföljdsbestämning gäller även för psykiskt störda lagöverträdare som fälls till straffrättsligt ansvar.
Mot bakgrund av utredningens strävan att få ett tydligare särskiljande mellan psykiatrisk vård å ena sidan och påföljd på grund av brott å andra sidan har andra alternativ än den föreslagna lösningen inte bedömts vara aktuella.
I fråga om samhällsskyddsåtgärder påtalas i direktiven att en särskild fråga för utredaren är att överväga om ett alternativ till Psykansvarskommitténs förslag om samhällsskyddsåtgärder kan utgöras av ett omhändertagande inom den psykiatriska tvångsvården. Till skillnad från Psykansvarskommittén har vi valt att inte reglera frågan om särskilda skyddsåtgärder inom påföljdssystemet, utan som fristående åtgärder som är knutna till en otillåten gärning eller ett brott. Enligt vårt förslag ska frågan om särskilda skyddsåtgärder prövas av allmän förvaltningsdomstol i stället för i allmän domstol.
I sammanhanget har särskilt övervägts frågan om huvudmannaskap för de särskilda skyddsenheter där personer som blir föremål för särskilda skyddsåtgärder i sluten form ska placeras. Övervägandena i denna del redovisas i detalj i avsnitt 10.4.14 och har utmynnat i förslaget att staten blir huvudman.
Ekonomiska och andra konsekvenser av utredningens förslag SOU 2012:17
898
24.4 Författning eller annan reglering?
Hälso- och sjukvård är en kommunal angelägenhet och ska som sådan enligt 1 kap. 1 § andra stycket RF jämförd med t.ex. kommunallagen (1991:900) som huvudregel regleras i lag. Detsamma gäller frågor om påföljd på grund av brott och sådana frihetsberövande åtgärder som de särskilda skyddsåtgärderna kan sägas utgöra (jfr 2 kap. 8 och 12 §§ RF). En reglering i form av rekommendationer eller allmänna råd är därför inget alternativ i sammanhanget.
När det gäller den lagtekniska lösningen har vi valt att föreslå att nuvarande LPT och LRV upphävs och att en ny lag om psykiatrisk tvångsvård införs tillsammans med en lag om särskilda skyddsåtgärder.
24.5 Vilka berörs av förändringarna i regleringen?
En analys av effekterna för de aktörer som berörs av förändringarna i regleringen krävs enligt 6 och 7 §§ förordningen (2007:1244) om konsekvensutredning vid regelgivning. Förslagens effekter för olika aktörer har fortlöpande redovisats i betänkandets olika delar. I detta avsnitt presenteras en sammanfattning av dessa överväganden. I fråga om förväntade ekonomiska konsekvenser för olika aktörer hänvisas till avsnitt 24.7.
24.5.1 Patientgruppen
Som nämnts ovan påverkar vårt förslag såväl frågor om hälso- och sjukvård för psykiskt sjuka och personer med psykisk funktionsnedsättning som straffrättsligt ansvar och åtgärder för att förhindra nya allvarliga gärningar av sådana personer. I fråga om dessa personer innebär vårt förslag effekter på alla tre plan.
I fråga om förutsättningar för psykiatrisk tvångsvård kan noteras att förslagen medför en viss förändring för patientgruppen. Kriterierna för intagning för sådan vård föreslås något sänkta i förhållande till gällande lagstiftning. Det kan vidare noteras att undantaget för psykisk utvecklingsstörning som tidigare återfanns i 3 § tredje stycket LPT föreslås upphävt, vilket i sin tur skulle kunna
SOU 2012:17 Ekonomiska och andra konsekvenser av utredningens förslag
899
tänkas innebära att några fler personer med sådana diagnoser blir föremål för psykiatrisk tvångsvård.
Påföljden överlämnande till rättspsykiatrisk vård föreslås upphävd. Istället inrättas en möjlighet till omhändertagande av psykiskt sjuka och personer med psykisk funktionsnedsättning i de fall det bedöms finnas en påtaglig risk för allvarliga våldshandlingar. Detta föreslås ske inom ramen för särskilda skyddsåtgärder. Att på ett tydligt sätt skilja mellan behov av psykiatrisk vård och behov av skyddsåtgärder får en tydlig effekt för den enskilde, eftersom det medför att han eller hon inte kommer att vistas på en psykiatrisk vårdavdelning efter det att vårdbehovet har upphört.
Att vara frihetsberövad kan givetvis alltid betraktas som negativt. Det bör dock inte bortses från att det faktum att ett omhändertagande enligt lagen om särskilda skyddsåtgärder kan hindra den enskilde från att begå fortsatt allvarlig brottslighet, vilket förutom att vara till gagn för samhället även – på ett allmänmänskligt plan – får betraktas som positivt för honom eller henne.
Det bör betonas att vår bedömning är att förslaget inte innebär att fler personer kommer att frihetsberövas på obestämd tid på grund av risken för fortsatt brottslighet. Som framgår av avsnitt 10.4.2 innebär förslaget snarare att den grupp av personer som kommer att bli föremål för särskilda skyddsåtgärder minskar i förhållande till den grupp som i dag är föremål för rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.
En liten grupp patienter, för vilken förslagen möjligen kan få negativa konsekvenser, är asylsökande personer. Sådana patienter har enligt lagen (2008:344) om hälso- och sjukvård åt asylsökande m.fl. enbart tillgång till vård som inte kan anstå. Det har ansetts att rättspsykiatrisk vård är sådan vård, men inte psykiatrisk tvångsvård enligt LPT. Följden av ett upphävande av LRV skulle för dessa patienter således kunna bli att de blir betalningsskyldiga för psykiatrisk tvångsvård. Det bör dock betonas att rättsläget är oklart och att frågan om asylsökande personers tillgång till hälso- och sjukvård för närvarande är föremål för beredning inom Regeringskansliet.
1
1 Se Utredningen om vård för papperslösa m.fl.:s betänkande SOU 2011:48Vård efter behov och på lika villkor – en mänsklig rättighet.
Ekonomiska och andra konsekvenser av utredningens förslag SOU 2012:17
900
24.5.2 Hälso- och sjukvården
De största effekter som kan förutses för hälso- och sjukvården med de aktuella förslagen är att uppdelningen mellan vad som är vård och vad som är påföljd blir tydligare än enligt den gällande lagstiftningen. Förslaget innebär att det endast är personer med behov av psykiatrisk tvångsvård som kommer att behandlas på inrättningar för sådan vård. En effekt som förslaget med ett sänkt intagningskriterium för psykiatrisk tvångsvård kan antas få är att fler personer blir föremål för sådan vård. Det kan också antas att vårdtiderna kan komma att bli kortare eftersom ingripandet görs tidigare i ett sjukdomsförlopp än vad som sker i dag.
Hälso- och sjukvårdens uppgifter kommer, i fråga om psykiskt sjuka och personer med psykisk funktionsnedsättning, att fokuseras på att tillgodose behovet av vård. Som påtalades under avsnitt 24.5.1 kommer frågor som har med risk för återfall i brottslighet inte längre att beröra hälso- och sjukvården, eftersom påföljden rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning föreslås avskaffad. Det kan antas att ett större antal personer med psykisk problematik kommer att dömas till fängelse än vad som sker i dag. Detta blir fortsättningsvis en fråga för i första hand Kriminalvården att hantera.
Effekten för hälso- och sjukvården kan således antas bli ett tydligare fokus på psykiatrisk vård för patienter som har ett sådant behov. De etiska konflikter som det har sagts oss att personalen i dag tidvis upplever, nämligen att en patient kvarstannar i rättspsykiatrisk vård även efter det att vårdbehovet har upphört eftersom patienten uppfattas som fortsatt farlig eller eftersom en särskilt anpassad bostad inte har kunnat uppbringas i hans eller hennes hemkommun, kan antas undanröjas (se dock avsnitt 24.7.5 i fråga om farhågor om övervältringseffekter mellan olika huvudmän).
Det kan antas att den nya ordningen inom psykiatrin kommer att ha vissa effekter initialt, både för hälso- och sjukvårdens organisation och för hur man agerar inom dessa organisationer.
En förändring som i praktiken kan antas ha en effekt på hur hälso- och sjukvården organiserar verksamheten inom den psykiatriska tvångsvården är den rätt till en timmes utevistelse som föreslås. I många fall kan det antas att detta krav kommer att medföra behov av ökad personalbemanning. Det är naturligtvis bedömningar i det enskilda fallet, patientens hälsotillstånd och var utevistelsen förläggs, som styr om patienten behöver ledsagas under denna eller inte.
SOU 2012:17 Ekonomiska och andra konsekvenser av utredningens förslag
901
Inom hälso- och sjukvården anses det råda brist på läkare med specialistkompetens inom psykiatri.
2
Enligt vår bedömning kommer
de föreslagna förändringarna inte att få några konkurrenseffekter när det gäller de läkare som är verksamma inom området i dag.
Enligt våra beräkningar kommer hälften av de patienter som i dag vårdas inom rättspsykiatrin att vara i behov av fortsatt psykiatrisk tvångsvård även efter ikraftträdandet av de föreslagna bestämmelserna. Detta innebär att vården av dem kommer att övergå från rättspsykiatrisk vård till psykiatrisk tvångsvård med stöd av den nya LPT. Sett per år är vår bedömning att ungefär hälften av de personer som i dag överlämnas till rättspsykiatrisk vård kommer att dömas till andra påföljder inom påföljdssystemet efter den föreslagna reformens genomförande.
24.5.3 Effekter för närstående?
I direktiven anges särskilt att utredaren ska ha ett anhörig- och barnperspektiv i sitt arbete. Möjligheten att besluta om psykiatrisk tvångsvård eller särskilda skyddsåtgärder för en person med psykisk sjukdom eller psykisk funktionsnedsättning kan tänkas ha mycket stor betydelse för anhöriga.
Det rekvisit för intagning för psykiatrisk tvångsvård som vi föreslår och som bl.a. innebär att det tidigare gällande kriteriet
oundgängligt behov av sluten heldygnsvård ersätts av ett påtagligt
sådant behov, ger en större möjlighet att gripa in något tidigare i ett sjukdomsförlopp. Detta har efterfrågats av närståendeorganisationer. Det får också anses vara till gagn för såväl samhället i stort som för enskilda individer att personer med psykisk sjukdom eller psykisk funktionsnedsättning får vård vid behov.
24.5.4 Rättsmedicinalverket
Effekterna för Rättsmedicinalverket av vårt förslag består i första hand av ändringar i regleringen av rättspsykiatriska undersökningar, men också i nya arbetsuppgifter i form av farlighetsbedömningar inför prövningen av särskilda skyddsåtgärder. De genomgripande förändringar som görs i påföljdssystemet för psykiskt
2 Socialstyrelsen: Årsrapport Nationella planeringsstödet 2012, En analys av barnmorskors, sjuksköterskors, läkares, tandhygienisters och tandläkares arbetsmarknad, publicerad på http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/18589/2012-1-36.pdf
Ekonomiska och andra konsekvenser av utredningens förslag SOU 2012:17
902
störda lagöverträdare får konsekvenser för Rättsmedicinalverkets arbetssätt.
I ett inledande skede, när samtliga personer som har överlämnats till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning ska bli föremål för en första bedömning enligt lagen om särskilda skyddsåtgärder, kommer Rättsmedicinalverket att få begäran om farlighetsbedömningar avseende uppskattningsvis cirka 600 personer. Detta medför en kortvarig men kraftig ökning i arbetsbelastning för verket.
De uppskattade ekonomiska effekter som förslaget kan antas få för Rättsmedicinalverket framgår av avsnitt 24.7.7.
24.5.5 Kriminalvården
De effekter som förslaget att upphäva rättspsykiatrisk vård som påföljd närmast kan antas få för Kriminalvården är att ett större antal personer kommer att dömas till och undergå fängelsestraff än vad som sker i dag. Det kan förutses att en del av denna ökade mängd intagna i kriminalvårdsanstalt kommer att vara personer som har behov av psykiatrisk vård.
En effekt av att fler personer med psykisk sjukdom eller psykisk funktionsnedsättning kommer att avtjäna påföljder inom Kriminalvården blir att ökade insatser för utslussning kan komma att krävas. Detta föranleds inte av ändrade bestämmelser utan snarare av att den tillkommande persongruppen har ett större behov av hjälp med utslussning än andra grupper av intagna i kriminalvårdsanstalt.
Kriminalvården har bedömt att cirka 200 nya platser kommer att behöva beredas för att möta den ökade tillströmningen. Förutom driftskostnader för dessa platser räknar man med ökade kostnader i form av ökad personaltäthet. Det kan också antas medföra kostnader att få ytterligare säkerhetsklassning av vissa enheter. De ekonomiska effekterna av detta redovisas i avsnitt 24.7.7.
24.5.6 Rättsväsendet
Förslaget har genomgripande konsekvenser för processer såväl i allmän domstol som i förvaltningsdomstol. För de allmänna dom-
stolarna har de föreslagna förändringarna i huvudsak påverkan på
hur man bedömer lagöverträdare med psykisk sjukdom eller funk-
SOU 2012:17 Ekonomiska och andra konsekvenser av utredningens förslag
903
tionsnedsättning. Förutom förändringar i påföljdssystemet innebär förslagen att de allmänna domstolarna även ska uttala sig i fråga om allmän förvaltningsdomstol ska göra en prövning enligt lagen om särskilda skyddsåtgärder.
De mål som i dag berör frågor om särskild utskrivningsprövning från rättspsykiatrisk vård kommer, om förslaget genomförs, att försvinna från förvaltningsdomstolarna, samtidigt som den nya måltypen med ärenden enligt lagen om särskilda skyddsåtgärder tillkommer.
Totalt sett torde antalet mål i båda domstolstyperna på lång sikt vara oförändrat även efter en reform. På kort sikt kommer emellertid en anhopning av mål att ske hos förvaltningsdomstolarna det första halvåret efter ikraftträdandet. Av övergångsbestämmelserna till den nya lagstiftningen framgår att det ska ske en prövning enligt lagen om särskilda skyddsåtgärder beträffande samtliga patienter som vid ikraftträdandet är föremål för rättspsykiatrisk vård. Denna prövning kommer att äga rum vid den tidpunkt när frågan om fortsatt rättspsykiatrisk vård skulle ha prövats första gången efter ikraftträdandet av lagen om särskilda skyddsåtgärder. Det kan antas att dessa mål kommer att vara något mer tidskrävande än mål enligt LRV eftersom de samtliga innehåller en initial skyddsåtgärdsprövning och farlighetsbedömning.
För åklagarväsendet kommer en förändring i enlighet med förslaget att innebära att åklagarna åläggs ytterligare en ärendetyp, nämligen ärenden om särskilda skyddsåtgärder. Dessa har antagits uppgå till cirka 100 om året. I likhet med vad som gäller för förvaltningsdomstolarna kan det antas att den tillfälliga anhopning av mål och ärenden enligt lagen om särskilda skyddsåtgärder under det första halvåret efter det att lagen har trätt i kraft kommer att medföra en ytterligare belastning.
Förslagets straffrättsliga innebörd är framför allt att en person som bedöms vara otillräknelig inte ska kunna fällas till ansvar för en otillåten gärning som han eller hon har begått. I fråga om eventuella målsägandens möjligheter att få skadeståndsanspråk prövade gentemot gärningsmän som har bedömts som otillräkneliga, har vi valt att inte lägga ett eget förslag. Det kan här erinras att Psykansvarskommittén i sitt betänkande Psykisk störning, brott och ansvar (SOU 2002:3) föreslog att en otillåten gärning som inte ska kunna leda till ansvar på grund av att gärningsmannen inte uppfyller kravet på tillräknelighet ska kunna leda till samma följder som ett brott.
Ekonomiska och andra konsekvenser av utredningens förslag SOU 2012:17
904
Förslagen innebär också att offentliga biträden kommer att anlitas i ytterligare någon eller några måltyper i allmän förvaltningsdomstol, samtidigt som mål rör rättspsykiatrisk vård kommer att försvinna.
Vår bedömning är att förslaget inte har några större konsekvenser när det gäller transporter av dömda personer och personer som blir föremål för särskilda skyddsåtgärder. Detta antagande baseras på bedömningen att i stort sett samma antal personer som i dag kommer att bli föremål för transporter.
24.5.7 Övriga myndigheter
Förslagen får effekter för ett antal andra myndigheter än de som redan nämnts i detta avsnitt. De beräknade ekonomiska effekterna av förslagen redovisas i avsnitt 24.7.7.
Socialstyrelsen kan antas få ett utökat ansvar för tillsyn över
framför allt den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten och de tvångsåtgärder som kommer att kunna vidtas i samband därmed. Utöver tillsyn kommer myndigheten att få utökade arbetsuppgifter i form av en ändrad registerhållning. Vidare innebär den nya lagstiftningen att Socialstyrelsen behöver ta fram nya föreskrifter och handböcker rörande lagens tillämpning.
SiS, som bl.a. verkställer påföljden sluten ungdomsvård, kan få
ett något ökat antal ärenden att hantera efter det att påföljden överlämnande till rättspsykiatrisk vård avskaffas. Myndigheten kommer också att får ansvaret för genomförande av särskilda skyddsåtgärder för den som är under arton år.
Brottsförebyggande rådet (Brå) kommer att behöva ändra sina
rutiner avseende statistikföring på grund av det ändrade påföljdssystemet. Det borde utredas hur statistikföringen beträffande otillräkneliga personer ska utföras och om det ska ske hos Brå eller i någon annan myndighets regi.
Utöver de nu nämnda tillkommer den föreslagna myndigheten
Tvångsåtgärdsnämnden. Denna myndighets arbetsuppgifter har pre-
senterats i avsnitt 7.6.7.
SOU 2012:17 Ekonomiska och andra konsekvenser av utredningens förslag
905
24.5.8 Staten som huvudman
Vårt förslag innebär i fråga om effekter för staten i övrigt framför allt att staten blir huvudman och får ansvar för genomförandet av de särskilda skyddsåtgärderna. Vi föreslår att en myndighet inrättas som ska ansvara för genomförandet av skyddsåtgärderna (i det följande benämns denna myndighet Skyddsåtgärdsmyndigheten) och vars arbetsuppgifter har beskrivits i avsnitt 10.4.14. Detta innebär att staten som huvudman måste organisera och bedriva verksamheten vid sådana enheter. Det kan antas att man i viss mån kan använda befintliga lokaler och anställa personal som tidigare har varit anställd inom rättspsykiatrin, men viss nyetablering och nyanställning av personal kan inte uteslutas. Det kan också antas att säkerheten vid de särskilda skyddsenheterna kommer att behöva vara mer omfattande och kostnadskrävande än vad den är i dag inom rättspsykiatrin.
I fråga om ekonomiska effekter för staten som huvudman hänvisas till avsnitt 24.7.4.
24.5.9 Kommunerna
Kommunerna har redan i dag ett ansvar för att bistå enskilda personer med exempelvis bostad, bl.a. med stöd av bestämmelserna i SoL och LSS. Personer som i dag är föremål för öppen rättspsykiatrisk vård och som har behov av stöd är redan nu aktuella hos kommunerna.
Det är angeläget att betona att förslagen inte innebär någon förändring av denna skyldighet. Effekten av att ett antal personer med psykisk sjukdom och funktionsnedsättning kommer att undergå fängelsepåföljd innebär emellertid, som påtalades i avsnitt 24.5.6, att ett större antal intagna i kriminalvårdsanstalt kommer att ha ett större behov av utslussningsåtgärder.
24.5.10 Tröskeleffekter vid upphävande av lagen om rättspsykiatrisk vård?
Vårt förslag innebär i korthet bl.a. att påföljden överlämnande till rättspsykiatrisk vård, med och utan särskild utskrivningsprövning, utmönstras. Gärningsmän som är psykiskt sjuka eller har en psykisk funktionsnedsättning kommer, om förslagen genomförs, att antingen
Ekonomiska och andra konsekvenser av utredningens förslag SOU 2012:17
906
förklaras otillräkneliga eller – om de bedöms tillräkneliga – dömas till fängelse eller annan påföljd. En del av de som var otillräkneliga vid gärningstillfället eller som dömts till fängelse eller sluten ungdomsvård kommer att kunna bli föremål för särskilda skyddsåtgärder.
I en övergångsfas, vilken kommer att inträda de första sex månaderna som den nya lagen om särskilda skyddsåtgärder gäller, kommer samtliga de personer som i dag ges rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning att bedömas om de ska bli föremål för särskilda skyddsåtgärder enligt den nya lagen. En relativt stor del av denna grupp – upp till en tredjedel – kommer emellertid att på formella grunder inte kunna bli föremål för särskilda skyddsåtgärder. Detta eftersom den brottslighet de dömts för inte är så kvalificerad som lagen om särskilda skyddsåtgärder föreskriver eller inte har riktat sig mot eller medfört fara för annars liv eller hälsa. Uppskattningsvis uppgår den grupp som nu beskrivs, dvs. de patienter som i dag vårdas enligt LRV men som på formella grunder inte kommer att kunna bli föremål för särskilda skyddsåtgärder, till cirka 300 personer. Av dessa är det rimligt att anta att flertalet fortfarande uppfyller kriterierna för psykiatrisk tvångsvård och att de därför kommer att omhändertas enligt LPT. Detta gäller emellertid inte samtliga.
Vid den första, inledande prövningen enligt lagen om särskilda skyddsåtgärder, kan det således inträffa att en person, som är dömd till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning, på formella grunder inte kan bli föremål för särskilda skyddsåtgärder och inte längre uppfyller kriterierna för psykiatrisk tvångsvård. En sådan person ska alltså inte längre vara föremål för psykiatrisk tvångsvård. I den mån han eller hon har behov av stöd, exempelvis i fråga om bostad eller för sitt övriga uppehälle, är det i första hand den kommun där han eller hon vistas som enligt bestämmelserna i SoL ska träda in. Det bör emellertid betonas att personer som har ett sådant behov av psykiatrisk vård att tvångsvård bedöms vara nödvändigt, kommer att få det.
Det är av naturliga skäl svårt att säkert ange hur stor denna grupp är. En kvalificerad uppskattning är att det rör sig om färre än 100 personer. För dessa personer är det väsentligt att det finns en planering för hur hans eller hennes tillvaro ska se ut när vistelsen på sjukvårdsinrättningen är över.
Ytterligare en tröskeleffekt kan uppstå när en person, som varit föremål för särskilda skyddsåtgärder i sluten form, av Skydds-
SOU 2012:17 Ekonomiska och andra konsekvenser av utredningens förslag
907
åtgärdsmyndigheten och allmän förvaltningsdomstol inte längre bedöms uppfylla kriterierna för särskilda skyddsåtgärder i sluten form. Domstolen kan i sådana fall ställa vissa krav, exempelvis att personen ska ha en viss behandlingskontakt eller vistas på en särskild ort eller på ett behandlingshem. För att personen i sådana fall ska kunna lämna den särskilda skyddsenheten kan krävas att kommunen ställer upp med vissa insatser.
Den tröskeleffekt som här beskrivs, när personer som varit föremål för tvångsvård enligt LRV inte når upp till kraven i den nya psykiatriska tvångslagstiftningen, kan bara undvikas genom att personkretsarna för den psykiatriska tvångsvården utvidgas. Detta har vi bedömt varken vara etiskt eller ekonomiskt försvarbart. De få personer som enligt den föreslagna lagstiftningen alltså betraktas som färdigbehandlade inom den rättspsykiatriska delen av hälso- och sjukvården ankommer det, vid behov och med stöd av gällande lagstiftning, på kommunerna att sörja för.
24.6 Betydelsen för Sveriges anslutning till Europeiska unionen
Frågan om förslagets betydelse för Sveriges anslutning till Europeiska unionen är en sådan aspekt som enligt 6 och 7 §§ förordningen (2007:1244) om konsekvensutredning vid regelgivning ska belysas i ett betänkande.
Vi har gjort bedömningen att förslagen ligger helt i linje med Sveriges åtaganden till följd av EU-medlemskapet och också att de överensstämmer med andra åtaganden i fråga om mänskliga rättigheter som Sverige har gjort (se avsnitt 2.5 och 10.4.15).
24.7 Ekonomiska konsekvenser
24.7.1 Inledning
För det fall ett betänkande innehåller nya eller ändrade regler ska betänkandet också ange förslagens kostnadsmässiga konsekvenser (se avsnitt 24.1.1). Detta följer också av våra direktiv, där det anges att utredaren ska beräkna och redovisa kostnaderna för de åtgärder som föreslås och även lämna förslag på finansiering av eventuella offentliga åtaganden.
Ekonomiska och andra konsekvenser av utredningens förslag SOU 2012:17
908
När det gäller patienter som tvångsvårdas inom allmänpsykiatrin med stöd av LPT, är vår bedömning att våra förslag inte totalt sett kommer att medföra fler vårddagar. Vår uppfattning är att de sänkta ingångskriterierna möjligen kan medföra att fler personer blir föremål för tvångsvård. Vi tror dock, som redovisades i avsnitt 24.5.2, att vårdtiderna generellt sett kan bli lägre. Sammanfattningsvis är det vår uppfattning att förslaget till ny LPT inte kommer att medföra några ökade kostnader.
För patienter som i dag vårdas inom rättspsykiatrin kommer våra förslag emellertid att innebära stora skillnader, som även kan antas medföra vissa kostnadseffekter. Vi har, med viss hjälp av utomstående konsulthjälp, gjort en skattning av hur stora kostnaderna för de psykiskt störda lagöverträdarna kan komma att bli. Beräkningarna bifogas som bilaga 6 till detta betänkande.
I detta avsnitt redovisas utfallet av beräkningar om kostnadspåverkan för olika aktörer samt andra ekonomiska effekter av våra förslag som kan förutspås. Som kommer att framgå av det följande är det, i likhet med vad som gäller vid alla större systemskiften, svårt att med säkerhet uttala sig både om vilka generella effekter som kan antas följa av förändringarna och vilka kostnader de kan antas medföra. De konsekvenser som redovisas i detta avsnitt är endast antaganden och bör inte betraktas som mer än riktmärken. I möjligaste mån har vi försökt att identifiera maximal kostnad. Det är emellertid vår uppfattning att berörda departement och myndigheter inför ikraftträdandet av lagändringarna bör tillsätta en organisationsgrupp för att i detalj planera hur genomförandet av reformen ska ske. En sådan utredning bör också få i uppdrag att närmare beräkna kostnader.
SOU 2012:17 Ekonomiska och andra konsekvenser av utredningens förslag
909
24.7.2 Förutsättningar och antaganden om inflöde, vårdtider, platsbehov och kostnader per plats
Beräkningarna av effekterna av utredningens förslag bottnar i en beräkning av kostnaderna för rättspsykiatrin
3
utifrån principen
Rättspsykiatrins kostnader = antalet platser * kostnad/plats
Därefter är utgångspunkten att behovet av antalet platser och kostnaderna per plats kan relateras till följande antaganden och beräkningar:
• Det totala antalet patienter och antaganden om hur inströmningen till psykiatrin fördelas inom och mellan olika personkategorier, påföljder och vårdformer
• Patienternas vårdtider
• Antal vårdplatser
• Kostnaderna per vårdplats
Vid en analys av vilka ekonomiska konsekvenser ett genomförande av våra förslag kan antas ha finns, som nämndes inledningsvis, ett antal osäkra variabler att förhålla sig till.
Det är svårt att överblicka de dynamiska effekter som förslaget kan förväntas leda till i fråga om förändrade vårdtider, olika patientgrupper inom olika vårdformer och påföljder samt vårdkostnaderna per plats. Bedömningarna måste med nödvändighet baseras på kvalificerade uppskattningar från den samlade expertisen på området eftersom några liknande förändringar inte finns att jämföra med. Det går inte att bortse från att de personer som efter ändringen av påföljdssystemet kommer att kunna dömas till fängelse i många fall kommer att ha ett relativt stort behov av psykiatrisk vård och därmed inte vara helt jämförbara med andra intagna. En annan faktor som innebär en osäkerhet i beräkningarna är den omständigheten att intagningskriterierna för psykiatrisk tvångsvård i den nya lagen om psykiatrisk tvångsvård föreslås vara något lägre satta än i
3 Med rättspsykiatri avses enligt gällande lagstiftning psykiatrisk vård av personer som genom ett domstolsbeslut har överlämnats till rättspsykiatrisk vård eller genomgår sluten ungdomsvård. Detsamma gäller personer som är intagna på enheter för rättspsykiatrisk undersökning. Inom rättspsykiatrin vårdas också personer som är intagna på häkte eller kriminalvårdsanstalt. I denna framställning har uttrycket rättspsykiatri behållits trots att förslaget innebär att överlämnande till rättspsykiatrisk vård avskaffas som påföljd. De vårdformer och åtgärder som avses med rättspsykiatrin i denna framställning framgår nedan i avsnitt 24.7.2.
Ekonomiska och andra konsekvenser av utredningens förslag SOU 2012:17
910
nuvarande lagstiftning. Detta innebär möjligheter till ett tidigare ingripande under ett sjukdomsförlopp och skulle kunna påverka kostnaderna för vården på två olika sätt. Ett tidigare ingripande kan innebära att fler personer än i dag blir föremål för ingripande enligt tvångslagstiftningen. Detta skulle kunna göra vården dyrare. Ett tidigare ingripande kan emellertid också innebära att vårdtiderna kan bli kortare eftersom ingripandet görs innan patienten har insjuknat alltför mycket i sin sjukdom; en omständighet som skulle kunna göra vården billigare. Även det sänkta ingångskriteriet utgör således en osäkerhetsfaktor i beräkningarna.
Det är angeläget att betona att vi inte bedömer att ett större antal personer än i dag kommer att bli föremål för tvångsingripanden enligt den nya lagstiftningen. Tvärtom pekar exempelvis mycket på att av de personer som i dag är föremål för rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning, kommer ungefär en tredjedel att inte kunna bli föremål för särskilda skyddsåtgärder, eftersom den brottslighet som de har blivit dömda för inte är tillräckligt kvalificerad för att motivera särskilda skyddsåtgärder.
Bedömningen av behovet av antalet vårdplatser är beroende av uppgifter och antaganden om vårdtider inom respektive påföljd eller åtgärd. Antaganden om vårdtider är centrala för bedömning av kostnaderna eftersom det finns en tydlig relation mellan antalet vårdplatser och vårdtider. Behovet av antalet vårdplatser under ett givet år är en funktion av inflödet av patienter och längden på vårdtiden. Vid ett konstant inflöde av patienter ökar behovet av antalet platser proportionerligt med ökade vårdtider.
Underlag för beräkningar om vårdtider har delvis hämtats från Socialstyrelsens endagsinventeringar från åren 2005 och 2008.
4
Av
dessa framgår att den genomsnittliga vårdtiden inom rättspsykiatrin kan uppskattas till 3,7 år per patient givet att inflödet är cirka 300 personer per år och att antalet vårdplatser är 1 100. Uppgifter som vi har inhämtat från Rättsmedicinalverket har visat att antalet rättspsykiatriska undersökningar successivt har minskat under 2000-talet.
5
Detta har i sin tur medfört att antalet personer som
under åren 2009 och 2010 av domstol har överlämnats till rättspsykiatrisk vård har varit minskande och uppgått till knappa 300 personer per år. I de fortsatta beräkningarna utgår vi emellertid från ett
4 Socialstyrelsen: Innehållet i den psykiatriska tvångsvården, 23 februari 2009. 5 Dock synes trenden under år 2011 ha varit att rättspsykiatriska undersökningar åter har ökat, se avsnitt 3.2 i bilaga 6.
SOU 2012:17 Ekonomiska och andra konsekvenser av utredningens förslag
911
inflöde om 300 psykiskt störda lagöverträdare per år i det nya systemet.
För att ytterligare bedöma hur många personer som kommer att röra sig genom vårdkedjan och vilka behov dessa kommer att ha måste man ta ställning till vilka påföljder och vårdformer som kan förväntas bli aktuella utifrån våra förslag. Detta handlar om hur många gärningsmän som kan komma att bedömas att vid gärningen ha varit otillräkneliga respektive tillräkneliga, samt antaganden om återfallsrisk inom respektive personkategori. Därefter följer antaganden om behov av psykiatrisk vård och vilken åtgärd som är aktuell för den enskilde. Till sist tillförs även bedömningar om vårdtider inom respektive åtgärd och personkategori.
I beräkningarna har olika antaganden gjorts beträffande inflöde, vårdtider, platsbehov och kostnader per plats utifrån olika scenarier för olika personkategorier.
De olika vårdformer och åtgärder som har bedömts är
• Psykiatrisk vård enligt LPT eller HSL.
• Fängelse (för personer med psykisk problematik men utan utvecklingsstörning).
• Fängelse/sluten stödenhet (för personer med utvecklingsstörning).
• Särskilda skyddsåtgärder för otillräkneliga med risk för återfall, såväl i öppen som sluten form.
• Särskilda skyddsåtgärder för tillräkneliga med risk för återfall, såväl i öppen som sluten form.
I fråga om inflöde har antagits (tabell 4.1 i bilaga 6) att den största persongruppen kommer att vara tillräkneliga personer med en påtaglig risk för återfall (45 % eller 134 personer), följt av tillräkneliga personer utan risk för återfall (23 % eller 70 personer), otillräkneliga med en påtaglig risk för återfall (20 % eller 60 personer), personer med utvecklingsstörning (6 % eller 18 personer) samt otillräkneliga utan risk för återfall (5 % eller 15 personer).
Utifrån dessa antaganden förväntas den genomsnittliga tiden inom samtliga åtgärder uppgå till 3,5 år, vilket är i nivå med det nuvarande rättspsykiatriska vårdsystemets vårdtid (3,7 år). Längst tid på inrättning förväntas för gruppen otillräkneliga personer med påtaglig risk för återfall (i genomsnitt 7,8 år) samt personer med utvecklingsstörning (i genomsnitt 8 år).
Ekonomiska och andra konsekvenser av utredningens förslag SOU 2012:17
912
Det totala antalet platser som behövs för psykiatrisk tvångsvård
och särskilda skyddsåtgärder (se tabellerna 4.1 och 4.2 i bilaga 6)
förväntas vara i stort sett i nivå med nuvarande platsbehov inom rättspsykiatrin och den psykiatriska tvångsvården, eller knappt 1 100 platser per år. Enligt våra beräkningar kommer hälften av dessa platser att förläggas på enheter för särskilda skyddsåtgärder, medan behovet av vårdplatser inom den psykiatriska tvångsvården antas uppgå till cirka 325 platser per år och inom kriminalvårdsanstalt till cirka 175 platser per år.
6
Kostnader per plats varierar, beroende på vilken vårdform eller åtgärd som avses. Kostnaden påverkas framför allt av vilken personaltäthet som behövs för respektive plats. Det kan noteras (tabell 4.3 i bilaga 6) att en plats på en SRI-avdelning vid en kriminalvårdsanstalt antas fordra 1,5 personal per plats medan särskilda skyddsåtgärder i sluten form för en otillräknelig person med påtaglig risk för återfall beräknas kräva närmare 6 personal per plats. Personalbehovet har bl.a. samband med i vilken utsträckning inlåsning av patienter eller placerade får göras på respektive inrättning. I detta avseende är vårt förslag att skillnad görs mellan Kriminalvården, där de intagna är inlåsta på nätterna, och de särskilda skyddsenheterna. På de senare inrättningarna föreslås inlåsning inte äga rum på nätterna. Detta medför å andra sidan ett större personalbehov.
De totala beräknade årskostnaderna för platserna framgår av tabell 4.3 i bilaga 6. I fråga om dygnskostnader per plats kan noteras att dessa beräknas uppgå till mellan 3 000 kr/dygn och plats (fängelse vid SRI-avdelning) till drygt 12 000 kr/dygn och plats (särskilda skyddsåtgärder i sluten form för otillräkneliga personer med påtaglig risk för återfall). På årsbasis innebär detta en kostnad som varierar mellan drygt 1 000 000 kr och 4 400 000 kr per plats.
24.7.3 Samhällets kostnader för vårdplatser och platser inom olika åtgärder
Enligt beräkningarna kommer samhällets kostnader för vårdplatser och platser inom olika åtgärder för psykiskt sjuka och psykiskt funktionsnedsatta lagöverträdare att bli uppskattningsvis 500 miljoner kronor dyrare i förhållande till de nuvarande kostnaderna för
6 Som framgår av avsnitt 24.5.6 uppskattar Kriminalvården själv behovet till cirka 200 platser årligen.
SOU 2012:17 Ekonomiska och andra konsekvenser av utredningens förslag
913
den rättspsykiatriska vården. Denna beräkning är gjord utifrån förutsättningarna att
1. inflödet av antalet personer i de olika vårdformerna och åtgär-
derna som redovisades i avsnitt 24.7.2 ovan kommer att vara cirka 300 personer per år, och att
2. sådana personers vårdkarriärer följer vissa antaganden som när-
mare redovisas i avsnitten 4.3–7 i bilaga 6.
I huvudsak beror kostnadsökningen på den ambitionshöjning som föreslås genom att delar av den nuvarande rättspsykiatriska vården ersätts av s.k. särskilda skyddsåtgärder i sluten eller öppen form. Sådana platser kommer att vara mer personalintensiva än den nuvarande rättspsykiatriska vården.
Det har vidare antagits att de genomsnittliga tiderna för vistelse på de olika inrättningarna i förslaget kommer att vara i nivå med eller något kortare än de nuvarande vårdtiderna inom rättspsykiatrin. Bedömningen av vårdtiderna är emellertid osäkra och det kan inte uteslutas att en effekt av vårt förslag kan komma att bli väsentligt kortare vårdtider. För att kostnaderna efter ett genomförande av förslaget ska bli oförändrade i förhållande till dagens kostnader krävs att den genomsnittliga vårdtiden sjunker från 3,7 år till 2,8 år. Detta bedöms osannolikt. Om den genomsnittliga vårdtiden förlängs och uppgår till 4 år i stället för de kalkylerade 3,5 åren, kommer de totala kostnaderna att öka med 800 miljoner kronor i förhållande till i dag.
Den totala kostnaden för de 1 048 vård- och åtgärdsplatser som beräknas behövas på årsbasis uppgår till knappt 2,5 miljarder kronor, vilket således utgör en kostnadsökning med 500 miljoner kronor per år (se tabell 6.1 i bilaga 6). Fördelat på de olika åtgärdsformerna är sluten form av särskilda skyddsåtgärder den mest kostsamma formen, medan fängelse är den minst kostsamma (se tabell 6.2 i bilaga 6).
24.7.4 Kostnader för olika huvudmän inom den reformerade psykiatriska tvångsvården
Hur kostnaderna för olika åtgärder inom den reformerade psykiatriska vården förväntas fördelas mellan olika huvudmän beror på hur huvudmannaskapet kommer att fördelas.
Ekonomiska och andra konsekvenser av utredningens förslag SOU 2012:17
914
Utredningen har diskuterat olika lösningar i fråga om huvudmannaskap för de olika vårdformer och åtgärder som kan bli aktuella vid ett genomförande av förslaget (se avsnitt 24.3.2 och 10.4.14). Den lösning som slutligen valts kan sammanfattas som
1. Landstingen är, på samma sätt som i dag, huvudman för den psykiatriska vård som bedrivs enligt LPT och HSL och som motsvarar den vård som i dag bedrivs på region- och länskliniker.
2. Staten ansvarar för genomförandet av särskilda skyddsåtgärder.
3. Kommunerna har – liksom i dag – ansvaret för insatser som den enskilde bedömts vara i behov av enligt SoL och/eller LSS.
4. Kriminalvården är, på samma sätt som i dag, huvudman för de personer som döms till fängelse.
Enligt våra beräkningar innebär förslagen att landstingens kostnader för psykiatrisk tvångsvård minskar från 1,95 miljarder kr till 569 miljoner kronor.
I fråga om kommunernas kostnader råder det oklarhet i vad mån de kan komma att påverkas, även om vi kan förutse en viss ökning. Våra beräkningar tyder på att kostnadsökningen kan komma att vara ca 29 miljoner kr (se tabell 6.3 i bilaga 6). Kommunerna har redan med dagens lagstiftning ett ansvar att tillhandahålla boende enligt exempelvis SoL och LSS. Personer som är föremål för öppen psykiatrisk tvångsvård och öppen rättspsykiatrisk vård kan redan i dag antas ha kontakt med kommunerna i viss utsträckning. Det är dock rimligt att anta att behovet av bistånd från kommunerna kan antas öka för vissa grupper som berörs av våra förslag.
Kriminalvårdens kostnader beräknas däremot öka, från 56 mil-
joner kronor till 275 miljoner kronor.
Rättsmedicinalverkets kostnader antas också öka i någon ut-
sträckning, framför allt under en övergångsperiod efter det att den nya lagstiftningen har trätt i kraft. Enligt verkets egna beräkningar kan ökningen antas uppgå till mellan 3,5 miljoner kr och 8 miljoner kr.
Den stora utgiftsökningen i sammanhanget får staten i dess egenskap av huvudman för de särskilda skyddsåtgärderna vidkännas. Enligt våra beräkningar uppgår kostnaderna för dessa åtgärder till drygt 1,6 miljarder kronor.
Vi har härutöver gjort beräkningar för scenarion där huvudmannaskapet fördelas på annat sätt än enligt vårt förslag. Dessa beräkningar framgår av tabell 5.1 i bilaga 6. Sammanfattningsvis kan
SOU 2012:17 Ekonomiska och andra konsekvenser av utredningens förslag
915
sägas att en lösning, där huvudmannaskapet för vård enligt LPT, HSL samt de särskilda skyddsåtgärderna åläggs landstingen istället för staten, innebär samma kostnadsökning för Kriminalvården som enligt utredningens förslag och att landstingens kostnader ökar med drygt 250 miljoner kronor. Detta belopp avser dock endast kostnader för den löpande driften och inte uppstarten av verksamheten. Det kan, mot bakgrund av de förändringar bl.a. i fråga om säkerhetsklassningar, antas att befintliga lokaler kan behöva byggas om och kompletteras. Denna kostnad kan antas vara ungefär densamma oavsett om landstingen eller staten är huvudman för verksamheten.
24.7.5 Övervältringseffekter?
En eventuell konsekvens av våra förslag som kan vara svår att förutse är i vad mån förändringarna medför övervältringseffekter mellan stat, landsting och kommun.
Mot bakgrund av att staten enligt förslaget är huvudman för och har ansvar för genomförandet av de särskilda skyddsåtgärderna, finns en viss risk att landstingen kan ha en ökad benägenhet att betrakta patienter inom den psykiatriska tvångsvården som ska bli föremål för särskilda skyddsåtgärder, som färdigbehandlade.
7
Det är emeller-
tid svårt att säkert uttala sig om vilka ekonomiska effekter detta kan ha för staten respektive landstingen, annat än att det innebär en övervältring av kostnader från landstingen till staten.
Kommunerna har redan i dag enligt annan gällande lagstiftning (framför allt SoL och LSS) ett ansvar att bistå enskilda personer med de insatser som de bedömts vara i behov av, t.ex. bostad med särskild service och sysselsättning. Denna skyldighet kommer att gälla även fortsättningsvis och gälla såväl personer som undergår fängelsestraff som personer som bedöms kunna avsluta särskilda skyddsåtgärder i sluten form. Kommunerna har beträffande sådana personer ett ansvar att planera för den enskildes övergång till ett annat, öppet boende. För att inte antalet placerade personer ska ackumuleras på de särskilda skyddsenheterna krävs att en omsorgsfull planering av den placerade personens övergång till öppna skyddsåtgärder och/eller eget boende planeras på ett tidigt stadium. Under
7 Erfarenheter från den s.k. Ädelreformen, som innebar att ansvaret för vård och omsorg om äldre övergick från landstingen till kommunerna, visar att vårdtiderna för denna grupp efter reformen blev betydligt kortare än innan (se exempelvis Socialstyrelsen: Vård och omsorg om äldre, lägesrapport 2007).
Ekonomiska och andra konsekvenser av utredningens förslag SOU 2012:17
916
vårt arbete har framkommit att norska myndigheter upprättar en kontakt med patientens hemkommun redan när han eller hon kommer till (motsvarigheten till) den särskilda skyddsenheten. Detta framstår som ett arbetssätt som kan vara väl värt att överväga även för svenska förhållanden.
För att ytterligare öka incitamenten för de olika aktörerna att bidra till att utslussningen av personer görs så smidig som möjligt har vi övervägt att föreslå bestämmelser om övergång av kostnadsansvaret från staten till kommunerna när personen anses färdigbehandlad. Vi har emellertid stannat för att inte lägga något sådant förslag utan förutsätter att sådana situationer löses efter förhandlingar mellan de berörda aktörerna.
Risken för en ackumulering av patienter på de särskilda skyddsenheterna bör inte underskattas. Det talas inom verksamheten om att det i dag finns ett antal patienter inom den rättspsykiatriska vården som befinner sig där huvudsakligen på grund av att det inte har kunnat ordnas något anpassat boende för dem. Det är, som tidigare nämnts, angeläget att betona att utredningens förslag inte utgör någon nivåhöjning i förhållande till vilka skyldigheter kommunerna i dag har att lämna stöd till enskilda, utan ligger i enlighet med rådande lagstiftning på området. Man bör dock ha i åtanke att svårigheterna att uppbringa lämplig bostad för den som ska slussas ut från rättspsykiatrin inte automatiskt kan antas bero på ovilja hos kommunen. Ofta har den troligare sin grund i andra faktorer. Det kan exempelvis av flera skäl vara olämpligt för den enskilde att återvända till sin gamla hemkommun.
24.7.6 Tvångsåtgärdsnämnden och Skyddsåtgärdsmyndigheten
24.7.6.1 Inledning
Utredningens förslag innebär att två nya organ, Tvångsåtgärdsnämnden och Skyddsåtgärdsmyndigheten, inrättas och organiseras (se avsnitten 7.6.7 och 10.4.14).
Tvångsåtgärdsnämnden ska enligt förslaget ha i uppgift att, efter ansökan av chefsöverläkaren, tillåta att tvångsåtgärder vidtas under en längre tid eller med andra medel än vad som anges i lagen. Skyddsåtgärdsmyndighetens uppgift blir att ha ansvaret för utförandet av verksamheten inom de särskilda skyddsåtgärderna.
SOU 2012:17 Ekonomiska och andra konsekvenser av utredningens förslag
917
24.7.6.2 Omfattning av verksamheterna
Även i fråga om omfattningen av Tvångsåtgärdsnämndens och Skyddsåtgärdsmyndighetens verksamheter råder flera osäkra aspekter.
Innan de nya regleringarna och rutinerna tillämpas fullt ut är det svårt att med säkerhet uttala sig om vilka effekter ändringarna i lagstiftningen kommer att få, exempelvis i fråga om hur många ärenden de båda organen kan komma att hantera. En kvalificerad gissning kan – i fråga om Tvångsåtgärdsnämnden – göras utifrån hur många tvångsåtgärder som anmäls till Socialstyrelsen i dag. Skyddsåtgärdsmyndighetens verksamhet kan beräknas utifrån de uppskattningar som gjorts av expertis på området och som framgår av bilaga 6.
Enligt våra beräkningar kommer det årligen för de psykiskt störda lagöverträdarna att finnas ett behov av cirka 325 vårdplatser inom den psykiatriska tvångsvården. Dessa patienter kommer även efter ett genomförande av våra förslag att kunna bli föremål för tvångsåtgärder och därmed kunna generera ärenden hos Tvångsåtgärdsnämnden. Till det kommer ärenden från de ca 1 000 patienterna inom sluten allmänpsykiatri.
Av de uppgifter som vi har inhämtat från Socialstyrelsen framgår att antalet ärenden där tvångsåtgärder har anmälts till myndigheten varierar kraftigt över tid och att det råder lokala skillnader i frågan. Enligt Socialstyrelsens uppgifter anmäldes under år 2011 ca 550 fall av tvångsåtgärder (fastspänning med bälte och avskiljning efter viss tid) till myndigheten. Därtill kommer de fall som betecknats som ”extremfallen”. Det finns bland dessa exempel på patienter som varit avskilda från andra flera år i sträck. Delvis kan detta antas bero på att en och samma person kan generera ett stort antal anmälningar, om han eller hon exempelvis behöver bli föremål för fastspänning med bälte eller avskiljning vid ett flertal tillfällen. Antalet ärenden kommer därför sannolikt även att variera för Tvångsåtgärdsnämnden.
Det är svårt att uttala sig om antalet anmälningsärenden rörande tvångsåtgärder kommer att förändras i förhållande till dagens förhållanden. Vi har i våra beräkningar utgått från att de kommer att vara ungefär oförändrade i antal.
Ekonomiska och andra konsekvenser av utredningens förslag SOU 2012:17
918
24.7.6.3 Vilka jämförelser kan göras med andra myndigheter?
För att göra en uppskattning av hur Tvångsåtgärdsnämnden och Skyddsåtgärdsmyndigheten bör dimensioneras, kan jämförelser göras med andra, liknande myndigheter, som har att hantera närliggande typer av ärenden.
Säkerhets- och integrationsskyddsnämnden är en s.k. nämndmyn-
dighet som bedriver tillsyn, både på eget initiativ men också på begäran av enskilda. Tillsynen görs över brottsbekämpande myndigheters användning av hemliga tvångsmedel och kvalificerade skyddsidentiteter och därmed sammanhängande verksamhet samt över Säkerhetspolisens behandling av personuppgifter. Kostnaderna för denna myndighets administration, som huvudsakligen består i lönekostnader, uppgick för år 2010 till drygt 10 miljoner kr. Enligt regleringsbrevet för 2012
8
tilldelades nämnden 16 758 000 kr för sin
verksamhet. Nämnden består av nio ledamöter varav en ordförande och en vice ordförande. Därutöver finns vid myndighetens kansli åtta anställda personer.
Säkerhets- och integrationsskyddsnämnden avslutade under år 2010 26 tillsynsärenden på eget initiativ. Samma år hanterades 571 ärenden som härrörde från enskilda personer. Det var, till följd av uppgifter i media, en mycket stor ärendetillströmning under år 2010. Under nämndens två första verksamhetsår låg antalet ärenden på initiativ från enskilda på cirka 60 stycken årligen. Under år 2010 hanterade nämnden dessutom närmare 62 000 registerkontrollärenden.
9
Försvarsunderrättelsedomstolen är en specialdomstol som prövar
ansökningar från signalspaningsmyndigheten (FRA) om tillstånd till signalspaning. Domstolen består av en ordförande, en eller högst två vice ordförande samt minst två och högst sex särskilda ledamöter. I domstolen finns också ett kansli med administrativ personal. Det är endast ordföranden, kanslichefen samt två ur den administrativa personalen som är anställda på heltid. Kostnaderna för domstolens verksamhet uppgick för år 2010 till drygt 6 miljoner kr.
10
Domstolens verksamhet omgärdas av sträng sekretess och det finns inga offentliga uppgifter rörande omfattningen av domstolens verk-
8 Regleringsbrev för budgetåret 2012 avseende Säkerhets- och integrationsskyddsnämnden (Ju 2011/8898/Å och Ju 2011/9119/KRIM), publicerad på http://www.esv.se/Verktyg-stod/Statsliggaren/Regleringsbrev/?RBID=13881 9 Uppgifterna är hämtade från Säkerhets- och integrationsskyddsnämndens årsberättelse för år 2010, vilken finns publicerad på http://www.sakint.se/SIN_arsredovisning_2010.pdf. 10 Försvarsunderrättelsedomstolen: Årsredovisning 2011, publicerad på http://www.undom.se/dok/AR2011.pdf
SOU 2012:17 Ekonomiska och andra konsekvenser av utredningens förslag
919
samhet. För budgetåret 2012 erhöll Försvarsunderrättelsedomstolen ett anslag om 7 449 000 kr.
11
SiS är en statlig myndighet som bedriver individuellt anpassad
tvångsvård och behandling av ungdomar med allvarliga psykosociala problem och vuxna med missbruksproblematik. SiS verkställer också sluten ungdomsvård. Inom SiS:s organisation finns 25 särskilda ungdomshem med drygt 600 platser för utredning, behandling eller utslussning. En del av dessa platser är akutplatser. De flesta av platserna är låsbara. SiS bedriver också 11 LVM-hem för vård av vuxna missbrukare. På dessa inrättningar finns drygt 300 platser för mottagning/avgiftning, behandling eller utslussning. För budgetåret 2012 erhöll SiS budgetanslag om 847 775 000 kr.
12
24.7.6.4 Kostnader för inrättande
Inrättandet av verksamheten såväl inom Tvångsåtgärdsnämnden som inom Skyddsåtgärdsmyndigheten kan antas innebära en viss kostnad. I fråga om Tvångsåtgärdsnämnden är det i första hand fråga om upprättande av en administrativ organisation medan Skyddsåtgärdsmyndighetens verksamhet innebär att lokaler på de särskilda skyddsenheterna kan behöva förberedas innan lagändringen träder i kraft. Även om det i viss mån kan antas att befintliga lokaler, utrustning och personal inom rättspsykiatrin kan överflyttas till den nya verksamheten är det troligt att vissa justeringar kan komma att behöva göras, exempelvis i fråga om säkerhet.
24.7.6.5 Slutsatser rörande kostnader för Tvångsåtgärdsnämnden och Skyddsåtgärdsmyndigheten
Vid en jämförelse med de myndigheter som beskrivs ovan är det vår uppfattning att kostnaderna för verksamheten hos Tvångsåtgärdsnämnden inte bör överstiga Säkerhets- och Integrationsskyddsnämndens. Kostnaderna för Skyddsåtgärdsmyndighetens verksamhet faller, när det gäller den löpande driften på de särskilda
11 Regleringsbrev avseende budgetåret 2012 för Försvarsunderrättelsedomstolen (Fö 2011/90/ESL), publicerad på http://www.esv.se/Verktyg--stod/Statsliggaren/ Regleringsbrev/?RBID=13831 12 Regleringsbrev avseende budgetåret 2012 för Statens Institutionsstyrelse, publicerad på http://www.esv.se/Verktyg--stod/Statsliggaren/Regleringsbrev/?RBID=14087
Ekonomiska och andra konsekvenser av utredningens förslag SOU 2012:17
920
skyddsenheterna, under det som har redovisats i avsnitt 24.7.2 och 24.7.3. Kostnaderna för denna myndighets administration torde inte överstiga motsvarande kostnader för SiS.
Vår bedömning är att kostnader för Tvångsåtgärdsnämndens verksamhet och Skyddsåtgärdsmyndighetens administration kan uppskattas till sammanlagt 30 miljoner kronor. Därutöver kan inrättandet av dessa båda organ antas medföra en viss engångskostnad.
24.7.7 Andra samhällskostnader
Förutom de kostnader som redovisades i avsnitt 24.7.4 och som avser vård av och boende för psykiskt sjuka och personer med psykisk funktionsnedsättning, medför förslaget ekonomiska effekter i fråga om psykiskt störda lagöverträdare även för andra aktörer. Beträffande samtliga gäller att ändringarna i lagstiftningen kommer att kräva relativt omfattande utbildningsinsatser.
Socialstyrelsen kan, som anfördes i avsnitt 24.5.9, antas få ökade
kostnader för utökad tillsyn.
SiS kommer att behöva hantera något fler unga inom ramen för
påföljden sluten ungdomsvård. Det kan uppskattas att detta rör sig om högst något tiotal personer. Kostnaden för en plats inom sluten ungdomsvård uppskattas till 8 000 kr per dygn. Enligt SiS:s årsrapport vistas de placerade i genomsnitt 130 dygn på någon av SiS:s inrättningar. Den ökade kostnaden för SiS antas därför inte överstiga 16 miljoner kr.
Domstolarna beräknas under en övergångsperiod ha en anhop-
ning av mål rörande prövning av förutsättningar för särskilda skyddsåtgärder. Detta gäller samtliga personer som i dag är föremål för rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning efter att ha fällts till ansvar för viss, kvalificerad brottslighet. Uppskattningsvis rör det sig om cirka 600 personer. Under den tid som dessa mål ska hanteras kan det antas att viss förstärkning behövs i domstolarna. När denna övergångsperiod, som pågår de första sex månaderna efter det att den nya lagstiftningen trätt i kraft, är förbi, förväntas såväl de allmänna domstolarnas som förvaltningsdomstolarnas målbalanser inte påverkas av författningsändringarna. Dagens kostnader för sakkunnig vid muntliga förhandlingar i allmän förvaltningsdomstol kan tänkas minska något. Detta med beaktande av att LRV upphävs och att chefsöverläkaren får möjlighet att själv besluta om
SOU 2012:17 Ekonomiska och andra konsekvenser av utredningens förslag
921
övergång från sluten till öppen tvångsvård enligt LPT, och sådana mål alltså försvinner från domstolen.
Åklagarmyndigheten beräknas få ett utökat antal nya mål enligt
lagen om skyddsåtgärder som – efter den initiala prövningen av de patienter som är föremål för rättspsykiatrisk vård med utskrivningsprövning – kan antas uppgå till ca 100 mål per år. I likhet med vad som gäller för domstolarna kan det förväntas en arbetsanhopning med eventuellt behov av förstärkning under de första sex månaderna efter de nya lagarnas ikraftträdande. Därtill kommer, som för övriga aktörer, engångskostnader i form av utbildning i det nya systemet. Kostnaderna för åklagarmyndigheten uppskattas inte överstiga 2,5 miljoner kronor.
Rättsmedicinalverkets arbetsuppgifter kommer att ändras något
till följd av förslagen. Verket beräknar att förslagen kommer att medföra en kostnadsökning som uppgår till mellan 6 och 8 miljoner kr per år. Därutöver beräknas den anhopning av farlighetsbedömningar som kommer att uppstå det första halvåret efter lagens ikraftträdande att medföra kostnader som uppgår till mellan 3,5 och 8 miljoner kr.
24.7.8 Sammanfattning av de ekonomiska konsekvenserna av förslaget
Sammanfattningsvis har det i våra beräkningar konstaterats att kostnaderna för särskilda skyddsenheter och psykiatrisk vård under avtjänande av fängelsestraff enligt förslaget kommer att bli omkring 500 miljoner kronor dyrare i förhållande till dagens rättspsykiatriska vård. I huvudsak beror denna kostnadsökning på den ambitionshöjning som föreslås genom att delar av den nuvarande rättspsykiatriska vården kommer att ersättas av s.k. särskilda skyddsåtgärder i sluten och öppen form. Vården på dessa typer av enheter bedöms vara mer personalintensiv jämfört med den nuvarande rättspsykiatriska vården, vilket också får genomslag på kostnaderna. I beloppet ingår emellertid inte kostnader för anpassning av befintliga lokaler, uppstart av verksamhet och den administrativa hanteringen. Flera av dessa kostnader är dock av engångsnatur.
Med den lösning som vi har valt att föreslå blir kostnadseffekterna sammanfattningsvis att landstingen antas få minskade kostnader. Kostnaderna för kommunerna, Rättsmedicinalverket, domstolarna, åklagarmyndigheten, Socialstyrelsen och SiS antas öka i
Ekonomiska och andra konsekvenser av utredningens förslag SOU 2012:17
922
någon omfattning (se avsnitt 24.7.7). Statens kostnader i egenskap av huvudman för de särskilda skyddsåtgärderna antas vara de som ökar kraftigast (se avsnitt 24.7.4). Även Kriminalvården antas få ökade kostnader (se avsnitt 24.7.4). Till dessa kostnader tillkommer nya kostnader i samband med inrättandet av Tvångsåtgärdsnämnden och Skyddsåtgärdsmyndigheten samt driften av dessa båda myndigheter (se avsnitt 24.7.6).
24.7.9 Förväntade ekonomiska konsekvenser av en annan lösning i fråga om huvudmannaskap
Det kan ha ett visst intresse att jämföra de förväntade kostnader som redovisats i det föregående med ett förväntat utfall av en annan fördelning av huvudmannaskapet, nämligen om landstingen skulle ha fortsatt huvudmannaskap för psykiatrisk vård enligt LPT och HSL men även för särskilda skyddsåtgärder. En sådan beräkning redovisas i tabell 5.1 i bilaga 6. Av denna framgår att den totala kostnadsökningen blir ungefär densamma som uppkommer med utredningens huvudalternativ, men att kostnadsökningen i detta senare fall drabbar landstingen och staten i form av Kriminalvården.
Även om landstingen behåller huvudmannaskapet för merparten av åtgärderna inom den psykiatriska tvångsvården innebär förslaget således en kostnadsökning totalt sett. Uppbyggnaden av den nya verksamheten inom särskilda skyddsenheter skulle i sådana fall belasta landstingen i stället för staten. De ekonomiska effekterna för de övriga aktörer som redovisats i avsnitt 24.7.7 ovan skulle sannolikt också vara desamma oberoende av huvudmannaskapet.
24.7.10 Finansieringsfrågan
Som framgått tidigare i detta avsnitt kan det således antas att ett genomförande av förslaget innebär en kostnadsökning om totalt sett minst 500 miljoner kronor.
Det finns såvitt vi har kunnat bedöma inte utrymme för en kostnadsökning av den storleksordning som det rör sig om i detta fall inom den nuvarande statsbudgeten för utgiftsområdet hälso- och sjukvård. Ytterligare medel behöver således tillskjutas genom utökade statsanslag. Det bör dock noteras att landstingens kostnader minskar till följd av våra förslag. En delfinansiering för statens ökade
SOU 2012:17 Ekonomiska och andra konsekvenser av utredningens förslag
923
kostnader som huvudman för de särskilda skyddsåtgärderna bör kunna vara minskade bidrag till landstingen. De förändringar i kostnader för olika aktörer som framgår av sammanfattningen i avsnitt 24.7.7 torde i många fall få lösas efter förhandlingar och förändringar av bidrag och anslag.
24.8 Betydelser för den kommunala självstyrelsen
Förslagets effekter för den kommunala självstyrelsen ska enligt de generella direktiven särskilt anges (se avsnitt 24.1.1).
Sedan den 1 januari 2011 finns en bestämmelse i 14 kap. 3 § RF
13
med innebörd att en inskränkning av den kommunala självstyrelsen inte bör gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till de ändamål som föranlett den. Bestämmelsen innebär att inskränkningar i den kommunala självstyrelsen ska göras med tillämpning av en proportionalitetsprincip. Lagstiftaren åläggs en skyldighet att undersöka om det ändamål som en reglering avser att tillgodose kan uppnås på ett för det kommunala självbestämmandet mindre ingripande sätt. Det huvudsakliga syftet är att åstadkomma en ordning som innebär att intresset av kommunal självstyrelse under beredningen av lagförslag regelmässigt ställs mot de intressen som ligger bakom lagförslaget. En proportionalitetsprövning bör innefatta en skyldighet att undersöka om det ändamål som regleringen avser att tillgodose kan uppnås på ett för det kommunala självbestämmandet mindre ingripande sätt än det som föreslås. Om olika möjligheter finns för att nå samma mål bör riksdagen av hänsyn till den kommunala självstyrelsen välja den reglering som lägger minst band på den kommunala självbestämmanderätten.
Vilka ingrepp i den kommunala självstyrelsen kan förslagen anses innebära?
I den del som berör kommuner och landsting innebär den förändrade regleringen av den psykiatriska tvångsvården ett överflyttande av huvudmannaskapet för omsorgen om psykiskt sjuka lagöverträdare till staten genom införandet av särskilda skyddsåtgärder. På detta sätt innebär förslagen att framför allt landstingens ansvar för denna patientgrupp minskar. En del av de personer som enligt gällande rätt överlämnas till rättspsykiatrisk vård kommer, om förslagen genomförs, att avtjäna fängelsestraff på kriminalvårdsanstalt.
Ekonomiska och andra konsekvenser av utredningens förslag SOU 2012:17
924
En konsekvens av detta kan för kommunernas del antas vara att ett större antal personer kan komma att behöva hjälp med utslussning efter avtjänad påföljd. Detta följer dock av gällande rätt.
Vi har lämnat förslag i visst avseende när det gäller övergång av betalningsansvar mellan olika huvudmän beträffande vissa färdigbehandlade patienter (se avsnitt 7.7.2). Vi har också övervägt att föreslå sådana bestämmelser även i andra situationer, nämligen när en person som varit placerad på särskild skyddsenhet bedöms inte längre uppfylla kriterierna för en sådan placering. Vi har slutligen valt att inte lämna några sådana förslag. Frågan om en eventuell övergång av betalningsansvar för färdigbehandlade patienter till kommunerna i en sådan situation får istället lösas efter förhandlingar mellan huvudmännen.
I sak innebär våra förslag, i fråga om den psykiatriska tvångsvården av andra än lagöverträdare, att intagningskriterierna för tvångsvård sänks något. Det införs också en rätt till viss tids utevistelse per dag och patient, vilket kan antas påverka landstingens verksamhet. Förslagen innebär således i viss mån en ökad detaljreglering som innebär att handlingsutrymmet för landstingen i detta avseende minskar. Förslagen kan därmed medföra vissa begränsade inskränkningar av den kommunala självstyrelsen.
Som anförs i avsnitt 24.5.10 kan det antas att kommunernas åtgärder vid utslussning från kriminalvårdsanstalt kommer att behöva tas i anspråk i fler fall än som sker i dag, eftersom det kan antas att fler intagna i kriminalvårdsanstalt än tidigare kommer att ha psykisk problematik. Detta är en konsekvens av förslagen men utgör ingen utökning av kommunernas skyldigheter i förhållande till vad som gäller enligt gällande rätt.
I övrigt innebär förslagen inte några nya skyldigheter för kommunerna eller landstingen. Deras åligganden blir inte heller föremål för ökad detaljreglering genom förslagen, på annat sätt än vad som har beskrivits här.
Vilka är då de intressen som står bakom de föreslagna ändringarna i lagstiftningen?
I fråga om de ändrade rekvisiten för psykiatrisk tvångsvård har vi sett det som angeläget att patienter ska kunna bli föremål för sådan vård i ett tidigare skede av sjukdomsförloppet än vad som är möjligt i dag. Skälet för detta ställningstagande är framför allt att rehabiliteringstiden generellt sett antas bli kortare om behandling sätts in innan patientens sjukdom har blivit alltför djupgående. Det får anses ligga såväl i patientens eget intresse, som i närståendes och
SOU 2012:17 Ekonomiska och andra konsekvenser av utredningens förslag
925
övriga samhälles intresse att patienten får hjälp så tidigt som möjligt.
De föreslagna ändringarna såvitt avser rätt till utevistelse för patienter har föranletts av den kritik som Sverige som stat har fått från The European Committee for the Prevention of Torture and Inhuman or Degrading Treatment or Punishment, samt i uttalande av JO.
14
Kan de nu beskrivna inskränkningarna i den kommunala självstyrelsen då betraktas som godtagbara vid en proportionalitetsprövning, eller finns det, för det kommunala självstyret, mindre ingripande sätt att reglera frågan?
När det gäller frågor om psykiatrisk tvångsvård, som innebär ett visst mått av frihetsberövande för individen, får det betraktas som särskilt angeläget att det råder enhetlighet över landet. De intressen som redogjorts för ovan är så väsentliga att den föreslagna regleringen får antas innebära en godtagbar inskränkning i det kommunala självstyret. Att reglera de aktuella frågorna på ett för det kommunala självstyret mindre ingripande sätt kan därför inte heller vara aktuellt.
24.9 Jämställdheten mellan män och kvinnor
Jämställdhet mellan män och kvinnor är en av de aspekter som enligt de generella direktiven ska belysas särskilt i en konsekvensanalys. I våra direktiv betonas också särskilt att förslagens effekter i detta avseende särskilt ska analyseras.
Enligt vår bedömning kan några särskilda konsekvenser i fråga om jämställdhet mellan män och kvinnor inte antas bli följden av de förslag som lämnas här.
24.10 Konsekvenser för den offentliga servicen
De generella direktiven pekar särskilt på att konsekvenser när det gäller tillgången till offentlig service, till vilken hälso- och sjukvård kan räknas, i olika delar av landet ska belysas, för det fall förslaget kan antas få effekter i denna del.
Förslagen omfattar den del av hälso- och sjukvården som berör psykiatrisk vård som sker med tvång, men också psykiatrisk vård
14 Justitieombudsmannens beslut den 31 maj 2011 (dnr 6823-2009 och 2196-2010).
Ekonomiska och andra konsekvenser av utredningens förslag SOU 2012:17
926
som sker i samband med verkställighet av påföljd på grund av brott. Därtill kommer särskilda skyddsåtgärder för psykiskt sjuka och funktionsnedsatta personer som kan antas vara farliga för samhället.
De föreslagna förändringarna innebär dels att den rättspsykiatriska vården ska upphöra och att en del av de personer som enligt dagens lagstiftning döms till sådan påföljd i stället kommer att dömas till fängelse. Förändringarna innebär också att en helt ny typ av reaktion, nämligen särskilda skyddsåtgärder, kan komma att vidtas. En inte obetydlig del av patienterna inom den rättspsykiatriska vården kommer sannolikt att bli föremål för särskilda skyddsåtgärder efter reformen.
Förslaget innebär en förändring av huvudmannaskapet för omhändertagandet av vissa personer med psykisk sjukdom eller psykisk funktionsnedsättning. Personer som bedöms ha en risk för fortsatt brottslighet av visst slag kommer, om förslaget genomförs, att vistas på inrättningar som staten är huvudman för. När en sådan person inte längre bedöms uppfylla kraven enligt lagen om särskilda skyddsåtgärder ska han eller hon inte längre vistas på en särskild skyddsenhet. Det kommer i sådana fall att åligga kommunerna att uppfylla sina skyldigheter enligt den sociala skyddslagstiftningen, såsom SoL och LSS, bl.a. genom att bistå med de insatser som den enskilde bedöms vara i behov av.
De följder som kan komma att inträda när en person lämnar en särskild skyddsenhet utgör emellertid inte någon nivåhöjning i förhållande till vad som gäller i fråga om kommunernas skyldighet i dag. Det kan heller inte antas att tillgången till offentlig service kommer att påverkas av våra förslag.
24.11 Om ikraftträdande och behovet av informationsinsatser
24.11.1 Ikraftträdande
I fråga om ikraftträdande bör beaktas att förslagen innebär en stor förändring i förhållande till gällande rätt, framför allt av hur psykiskt sjuka och personer med psykisk funktionsnedsättning behandlas inom rättsväsendet och vilka åtgärder som kan komma att vidtas för sådana personer.
Det kan antas att viss tid kan behövas för berörda myndigheter och huvudmän att ändra sina rutiner och delge samtliga berörda
SOU 2012:17 Ekonomiska och andra konsekvenser av utredningens förslag
927
medarbetare de nya bestämmelserna samt för att ta fram eller ändra i nuvarande föreskrifter i ämnet.
Förslagen innebär att vissa ändringar görs i fråga om huvudmannaskap för särskilda skyddsåtgärder i förhållande till sådana psykiskt sjuka personer eller personer med psykisk funktionsnedsättning som kan antas ha en benägenhet att begå en viss typ av brottslighet. I viss mån kan antas att befintliga lokaler och organisationer för den nuvarande rättspsykiatriska vården kan utnyttjas. Verksamheten på de särskilda skyddsenheterna kommer att vara annorlunda jämfört med den rättspsykiatriska vården. Säkerheten vid dessa enheter kan också tänkas behöva vara utformad på ett annat sätt. Viss tid kan således krävas för att ställa i ordning de lokaler och upprätta de organisationer för de åtgärder som förslagen föranleder. Inte minst administrativt kan det tänkas att omorganisationer kan komma att behöva göras.
24.11.2 Behovet av informationsinsatser
Det får antas att förslagen kommer att få stor uppmärksamhet och skapa debatt. Även debatter i Riksdagen inför en ny lagstiftning kan förutses. Några särskilda informationsinsatser riktade till allmänheten kan därför inte antas behövas.
Informationsinsatser kommer emellertid, vilket påtalades ovan, att behövas i förhållande till all den personal som har att tillämpa den nya lagstiftningen.
Såvitt gäller hälso- och sjukvårdpersonalen har Sveriges Kommuner och Landsting en roll att administrera utbildning och information. Det får antas att organisationen, även om den inte kan åläggas sådana insatser, kommer att genomföra utbildningar rörande den nya lagstiftningen. Dessa insatser torde kunna genomföras exempelvis genom information på respektive landstings intranät. Utbildningsinsatser behöver också genomföras i förhållande till rättsväsendets personal.
Ändringarna föreslås i huvudsak träda i kraft den 1 januari 2016, förutom lagen (0000:00) om rättspsykiatrisk undersökning vilken föreslås träda i kraft den 1 november 2015. Några andra särskilda hänsyn till tidpunkten för ikraftträdandet än de som angivits ovan lär enligt vår bedömning inte behöva tas.
929
25 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
25.1 Ikraftträdande
Vårt förslag: Den nya lagstiftningen ska börja gälla den 1 januari
2016.
Vår bedömning: Den nya lagstiftningen innebär genomgri-
pande förändringar av de regler som gäller för straffansvar och påföljd för psykiskt störda lagöverträdare. Införandet av systemet med särskilda skyddsåtgärder kräver dessutom att en ny organisation behöver byggas upp för att hantera det. Det förberedande arbete som behöver vidtas är sammantaget så pass omfattande att det är motiverat att tidpunkten för ikraftträdandet skjuts fram något längre än vad som är brukligt.
Vi föreslår att den nya lagstiftningen ska börja gälla den 1 januari 2016. Det innebär att tiden mellan vårt överlämnande av betänkandet och ikraftträdandet är något längre än vad som är brukligt i dessa sammanhang. Det är emellertid vår bedömning att den längre tiden är nödvändig av främst följande skäl.
Den nya lagstiftningen innebär genomgripande förändringar av de regler som gäller för bl.a. straffansvar och påföljd för psykiskt störda lagöverträdare. Förändringarna för allmän domstol och för åklagare är i denna del sammantaget så stora att vi bedömer att särskilda utbildningsinsatser behöver göras i god tid innan den nya lagstiftningen träder i kraft. Även för de allmänna förvaltningsdomstolarna kommer informations- och utbildningsinsatser att behöva ske. Tidpunkten för ikraftträdandet bör bestämmas så att det finns utrymme för insatser av detta slag.
Vidare kräver införandet av ett system med särskilda skyddsåtgärder att en helt ny organisation byggs upp för att hantera detta.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser SOU 2012:17
930
Vid ikraftträdandet måste det finnas tillgång till ändamålsenliga lokaler, en ledningsorganisation, personal med rätt kompetens etc. Det behöver även tas fram nödvändiga föreskrifter och riktlinjer för verksamheten. För dessa och många andra uppgifter av förberedande art behöver det ges tillräckligt med tid före ikraftträdandet.
Vi uppfattar att arbetet med uppbyggnaden av den nya organisationen är så pass omfattande att vi föreslår att regeringen tillsätter en särskild arbetsgrupp för det ändamålet.
25.2 Övergångsfrågor
Vårt förslag: En prövning mot lagen om särskilda skyddsåtgär-
der sker på ansökan av åklagare. För en patient som vid ikraftträdandet vårdas enligt LRV med särskild utskrivningsprövning, ska en prövning mot lagen om särskilda skyddsåtgärder, i förekommande fall, ske i samband med den första omprövning av vården som sker efter anmälan av chefsöverläkaren. Som underlag för prövningen ska domstolen inhämta en s.k. skyddsutredning från Rättsmedicinalverket.
För tiden fram till dess att frågan om fortsatt vård prövas ska för samma patientkategori äldre bestämmelser gälla i fråga om byte av vårdform, permission och frigång samt tvångsvårdens upphörande.
Vid tillämpning av 2 kap. 2 § lagen om särskilda skyddsåtgärder ska en patient som vårdas enligt LRV med särskild utskrivningsprövning jämställas med den som har dömts till fängelse eller sluten ungdomsvård.
Vårdintyg som har utfärdats före ikraftträdandet ska få läggas till grund för intagning för psykiatrisk tvångsvård som sker efter ikraftträdandet.
Vid ikraftträdandet pågående permission eller frigång ska fortsätta att gälla (även villkoren) fram till dess att permissionen eller frigången upphör.
Tvångsåtgärder som pågår vid ikraftträdandet ska fortsätta att gälla; dock med de tidsfrister och andra bestämmelser som gäller för åtgärden enligt den nya lagstiftningen.
SOU 2012:17 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
931
Särskilda villkor som har bestämts att gälla för en vid ikraftträdandet pågående öppen psykiatrisk tvångsvård, fortsätter att gälla fram till dess att frågan om fortsatt vård prövas.
Vår bedömning: Den nya lagstiftningen om särskilda skydds-
åtgärder strider inte mot förbudet mot retroaktiv strafflag.
25.2.1 Vissa utgångspunkter
Enligt 2 kap. 10 § RF får svårare brottspåföljd inte åläggas för en gärning än den som var föreskriven när gärningen begicks. Vad som föreskrivs om brottspåföljd gäller även förverkande och annan särskild rättsverkan av brott.
Vidare gäller enligt 5 § BrP att straff ska bestämmas efter den lag som gällde när gärningen företogs. Gäller en annan lag när dom meddelas ska den lagen tillämpas om den leder till frihet från straff eller till lindrigare straff.
En åtgärd enligt lagen om särskilda skyddsåtgärder utgör inte, så som LRV gör nu, en straffrättslig påföljd. Ett ingripande mot någon enligt lagen om särskilda skyddsåtgärder grundas emellertid på en otillåten gärning eller ett brott (som en av flera förutsättningar) och det kan därför hävdas att ett sådant ingripande utgör en sådan annan särskild rättsverkan av brott som omfattas av nämnda bestämmelse i RF. Som en jämförelse kan nämnas att utvisning enligt 8 kap. 8 § utlänningslagen (2005:716) och återkallelse av körkort på grund av brott har ansetts utgöra exempel på vad som faller in under bestämmelsen.
Den fråga som då inställer sig är om det är möjligt att utifrån sagda begränsning i RF låta en åtgärd enligt lagen om särskilda skyddsåtgärder omfatta den som vid ikraftträdandet är föremål för vård enligt LRV med särskild utskrivningsprövning på grund av en gärning som begicks före ikraftträdandet. Vi menar att det är möjligt av följande skäl.
Som framgår av avsnitt 10.4.2 ska det kunna bli aktuellt med särskilda skyddsåtgärder i två situationer. Den ena situationen är då gärningsmannen har begått en otillåten gärning som inte utgör brott eftersom kravet på tillräknelighet inte är uppfyllt. Den andra situationen är då en gärningsman ska friges från ett fängelsestraff på viss tid eller från sluten ungdomsvård som han eller hon har dömts till. I båda situationerna ska det krävas att
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser SOU 2012:17
932
gärningen har riktat sig mot eller medfört fara för någon annans liv eller hälsa,
det i straffskalan för det fullbordade brottet inte föreskrivs lindrigare straff än fängelse sex månader och
det med hänsyn till gärningsmannens eller den dömdes psykiska tillstånd, hans eller hennes tidigare begångna gärningar och omständigheterna i övrigt finns en påtaglig risk för att han eller hon på nytt begår en gärning som riktar sig mot eller medför fara för någons annans liv eller hälsa och är av allvarligt slag.
För den som döms till fängelse eller sluten ungdomsvård ska det krävas att brottet har begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning, en tillfällig sinnesförvirring, en svår utvecklingsstörning eller ett allvarligt demenstillstånd.
Dessa uppräknade krav för ingripande ska ställas mot de krav som nu gäller för att kunna överlämna en lagöverträdare till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Enligt 31 kap. 3 § BrB får allmän domstol besluta att en person, som lider av en allvarlig psykisk störning och som har begått ett brott för vilket påföljden inte bedöms kunna stanna vid böter, ska överlämnas till rättspsykiatrisk vård, om det med hänsyn till hans psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är påkallat att han är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård, som är förenad med frihetsberövande och annat tvång. Har brottet begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning, får domstolen besluta att särskild utskrivningsprövning ska äga rum vid vården, om det till följd av den psykiska störningen finns risk för att han återfaller i
brottslighet som är av allvarligt slag.
I likhet med vad som gäller för rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning är åtgärder enligt lagen om särskilda skyddsåtgärder tidsobestämda. En omprövning av om åtgärden ska bestå eller upphöra ska i båda fallen ske i domstol efter en tid om sex månader.
Jämförelsen ger vid handen att det ställs upp högre krav för att en enskild ska kunna bli föremål för särskilda skyddsåtgärder enligt den nya lagstiftningen än vad som krävs för att allmän domstol ska kunna överlämna samma person till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Vi menar att det innebär att den nya lagstiftningen om särskilda skyddsåtgärder inte kommer i konflikt med reglerna om förbud mot retroaktiv strafflag i förhållande till
SOU 2012:17 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
933
en patient som övergår från LRV med särskild utskrivningsprövning till en särskild skyddsåtgärd enligt lagen om särskilda skyddsåtgärder.
25.2.2 Situationer som behöver regleras särskilt
Införandet av den nya lagstiftningen aktualiserar ett antal frågor av övergångskaraktär som behöver lösas lagtekniskt. En utgångspunkt för det arbetet har varit att den nya lagstiftningen i princip ska tillämpas fullt ut vid ikraftträdandet. Den ska följaktligen inte omfatta enbart personer som blir föremål för psykiatrisk tvångsvård efter ikraftträdandet utan också personer som redan är föremål för vård enligt LPT eller LRV vid den tidpunkten. Av praktiska skäl men också för att undvika orimliga konsekvenser av en sådan ordning behöver vissa avsteg göras härifrån. I det följande pekar vi på ett antal situationer som enligt vår mening behöver regleras särskilt.
I den nya lagen är tidsfristerna för domstolens prövning/omprövning av tvångsvården visserligen oförändrade i förhållande till vad som nu gäller enligt LPT och LRV. Vid ikraftträdandet kommer emellertid pågående vårdfall att ha hunnit löpa olika långt inom dessa tidsfrister. Av rättssäkerhetsskäl kan inte tillåtas att ikraftträdandet ger upphov till att en ny tidpunkt för beräkning av dessa tidsfrister börjar löpa. Om det tilläts skulle det få till följd att domstolens prövning av tvångsvården skulle äga rum senare än vad som skulle ha gällt enligt den gamla lagen, dvs senare än fyra veckor, fyra månader respektive sex månader från det att tvångsvården inleddes eller omprövades. För pågående vårdfall ska därför äldre bestämmelser gälla i fråga om hur lång tid tvångsvården får fortsätta (utan domstolsprövning).
Vid ikraftträdandet kommer det att finnas ett antal personer som ges vård enligt LRV med särskild utskrivningsprövning och som är (fortsatt) farliga men som inte längre har behov av psykiatrisk vård. Våra förslag till ny lagstiftning innebär att en sådan patient inte ska stanna kvar inom hälso- och sjukvården. Hänsynen till omgivningsskyddet kan dock motivera att en sådan patient inte tillåts träda ut i samhället direkt. Om risken är påtaglig för att den psykiatriskt färdigvårdade personen ska återfalla i allvarlig brottslighet som riktar sig mot eller medför fara för annans liv eller hälsa, kan det, om vissa andra krav också är uppfyllda, medföra att han eller hon i stället ska bli föremål för en särskild skyddsåtgärd. I
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser SOU 2012:17
934
övergångsbestämmelser behöver regleras hur denna prövning närmare ska gå till.
Vi föreslår att denna prövning sker i anslutning till att frågan om personens fortsatta tvångsvård prövas av allmän förvaltningsdomstol vid det första prövningstillfälle som äger rum efter lagens ikraftträdande och som sker efter anmälan av chefsöverläkaren. Vid det tillfället ska således dels prövas om personen uppfyller förutsättningarna för att kunna beredas fortsatt psykiatrisk tvångsvård och, om prövningen utmynnar i att han eller hon inte gör det, dels prövas om samma person ska bli föremål för åtgärder enligt lagen om särskilda skyddsåtgärder. Inför sistnämnda prövning ska allmän förvaltningsdomstol inhämta yttrande från åklagare samt inhämta en s.k. skyddsutredning från Rättsmedicinalverket i fråga om risken för återfall i allvarlig brottslighet. Genom att domstolen inhämtar yttrande uppmärksammas åklagaren på att det är aktuellt att ompröva tvångsvården för en patient som genomgår rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Åklagaren har då att ta ställning till om en ansökan ska ges in till förvaltningsrätten med yrkande om att personen, om vården upphör, ska bli föremål för särskilda skyddsåtgärder.
Genom att prövningen mot lagen om särskilda skyddsåtgärder sker när den pågående vården prövas i domstol efter anmälan av
chefsöverläkaren, och inte på initiativ av patienten genom överkla-
gande av chefsöverläkarens beslut att vården inte ska upphöra, elimineras risken för att det blir en massanhopning av sådana mål i domstol omedelbart efter ikraftträdandet. Dessa prövningar kommer istället att äga rum förhållandevis jämnt utspritt under det första halvåret.
För tiden fram till dess att frågan om fortsatt vård prövas första gången efter ikraftträdandet, bör lämpligen äldre bestämmelser gälla för denna kategori av patienter i fråga om byte av vårdform, permission och frigång samt tvångsvårdens upphörande.
Vidare bör gälla att den som vid ikraftträdandet är föremål rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning ska, vid tillämpning av 2 kap. 2 § lagen om särskilda skyddsåtgärder, jämställas med den som har dömts till fängelse eller sluten ungdomsvård.
I övergångsbestämmelserna behöver vidare anges vad som ska gälla för ett vårdintyg som har utfärdats men som vid tidpunkten för lagens ikraftträdande ännu inte har föranlett något beslut om intagning för psykiatrisk tvångsvård.
SOU 2012:17 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
935
Rekvisiten för intagning har, i förhållande till vad som nu gäller, utformats något annorlunda i den nya lagen. Något förenklat kan sägas att ”tröskeln” för intagning har sänkts något. Det innebär att ett vårdintyg som har utfärdats före ikraftträdandet och som inte är äldre än fyra dagar, kan läggas till grund för intagning som sker efter ikraftträdandet.
Vid tidpunkten för ikraftträdandet kommer det att finnas ett antal personer som har pågående permission eller frigång enligt beslut som har meddelats före ikraftträdandet. Det är rimligt att dessa tidigare beslut fortsätter att gälla fram till dess att den aktuella permissionen eller frigången upphör.
Det kommer också att finnas ett antal fall där en patient är föremål för en särskilt beslutad tvångsåtgärd (fastspänning i bälte, avskiljning m.m.) när lagen träder i kraft. Det är enligt vår mening naturligt att beslut om sådana åtgärder fortsätter att gälla; dock med den skillnaden att efter ikraftträdandet så bör den nya lagens skärpta bestämmelser om tidsfrister m.m. för dessa åtgärder gälla (t.ex. att Tvångsåtgärdsnämndens medgivande krävs i vissa fall).
För patienter som är föremål för öppen psykiatrisk tvångsvård eller öppen rättspsykiatrisk vård behövs övergångsvis regleras vad som ska gälla för de särskilda villkor som har beslutats före ikraftträdandet, bl.a. mot bakgrund av att den nya lagen inte tillåter andra villkor än dem som särskilt uppräknade (jfr 26 § LPT där det anges att ett särskilt villkor får avse ”även annat som är nödvändigt eller följer av vårdplanen”).
Vi föreslår att samtliga villkor som har beslutats före ikraftträdandet fortsätter att gälla fram till dess frågan om fortsatt vård prövas.
937
26 Författningskommentar
26.1 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken
1 kap. 2 a §
Paragrafen är ny. Den innebär att tillräknelighet åter blir en brottsförutsättning. Förutsättningarna för att en gärning inte ska utgöra brott enligt bestämmelsen kan delas upp i två huvudkomponenter,
grundtillstånd och effekter av detta grundtillstånd. I andra stycket
görs undantag för den situation då gärningsmannen i anslutning till gärningen själv har vållat sin bristande förmåga genom rus eller på något annat sätt.
Av paragrafen framgår att det rör sig om ansvarsfrihet som beror på gärningsmannens personliga ansvar i förhållande till gärningen och att den i sig är otillåten (rättsstridig). Detta innebär att andra som har medverkat som medgärningsmän, anstiftare eller medhjälpare till gärningen och som uppfyller kravet på tillräknelighet kan dömas för brott, oberoende av om gärningsmannen eller någon av medgärningsmännen inte ska dömas med stöd av denna paragraf (se 23 kap. 4 § BrB).
Begreppet allvarlig psykisk störning ska ha samma innebörd som vid intagning för tvångsvård enligt vårt förslag till lag om psykiatrisk tvångsvård, se författningskommentaren till andra kapitlet av denna lag.
Det andra grundtillståndet som anges i paragrafen är tillfällig
sinnesförvirring. Som tillfällig sinnesförvirring räknas kortvariga
men höggradiga omtöcknings- eller personlighetsfrämmande tillstånd som inte beror på en svår psykisk sjukdom eller någon annan form av allvarlig psykisk störning. Exempel kan vara förvirring på grund av feber, chock eller slag mot huvudet samt omtöckning vid epilepsianfall, vid blodsockersänkning hos diabetiker eller på grund av läkemedel. Vidare kan nämnas fall då någon använt alkohol, narkotika eller något annat främmande ämne utan att vara medveten
Författningskommentar SOU 2012:17
938
om det och till följd av detta företar personlighetsfrämmande gärningar. Olika typer av förvirringstillstånd som kan uppkomma i samband med uppvaknande ur sömn, narkos eller hypnos kan också omfattas av begreppet. Gärningar som begås i tillstånd som kan betecknas som tillfällig sinnesförvirring (och som inte anses självförvållade) leder redan enligt gällande rätt normalt till frihet från ansvar.
Ytterligare grundtillstånd som anges är svår utvecklingsstörning och allvarligt demenstillstånd. Det rör sig om olika former av vad som ibland har kallats organiska tillstånd i hjärnan och där kognitiva funktioner är påtagligt påverkade. Sådana tillstånd kan i en del fall komma att bedömas som en allvarlig psykisk störning. Dessa tillstånd ska kunna vara grundtillstånd även i fall då de inte faller in under begreppet allvarlig psykisk störning. Det ska vara fråga om kvalificerade former av utvecklingsstörning eller demenstillstånd där det är fråga om en global psykisk nivåsänkning som innebär att den psykologiska och sociala funktionsförmågan är avsevärt påverkad.
Den första effekten beskrivs i paragrafen som att gärningsmannen har saknat förmåga att förstå gärningens innebörd i den situation
han eller hon befann sig. Detta tar sikte på gärningsmannens för-
måga att på ett rationellt sätt förstå vad gärningen innebär i den situation som han eller hon befinner sig i. Först och främst bör det avse situationer när gärningsmannen har haft en bristande realitetsvärdering av typen vanföreställningar eller konfusion (förvirring, medvetandegrumling) som har varit avgörande för hans eller hennes bristande förståelse av situationen. Detta innebär att gärningsmannen inte har haft möjlighet att relatera sitt handlande (eller sin underlåtenhet) till dess faktiska sammanhang och att gärningsmannen har saknat förmåga att skilja mellan vad som är rätt eller fel. Gärningsmannen har befunnit sig i en annan verklighet och har därför saknat förmåga att på ett rationellt sätt förstå gärningens innebörd. Bedömningen av kravet på tillräknelighet tar sikte på gärningens innebörd i en viss situation, vilket innebär att otillräkneligheten kan vara endast tillfällig.
Kravet på tillräknelighet avser gärningsmannens förmåga till förståelse av situationen i mera vid bemärkelse och ska därför bedömas innan uppsåtsfrågan tas upp tas upp till prövning. I många fall är det naturligtvis så att en gärningsman som har saknat förmåga att förstå gärningens innebörd i den situation i vilken han eller hon befann sig även har saknat uppsåt till den gärning som har begåtts. Det kan dock finnas fall där gärningsmannen bedöms ha uppsåt,
SOU 2012:17 Författningskommentar
939
men där han eller hon inte uppfyller kravet på tillräknelighet. Ett exempel på en sådan situation är om gärningsmannen attackerar och försöker döda en annan person i tron att denna är besatt av djävulen. Gärningsmannen är klar över att han eller hon vill ta livet av den andra personen och har uppsåt att göra detta. Dock agerar gärningsmannen på skäl som var så avvikande från den faktiska verkligheten att man kan säga att han eller hon saknade förmåga att förstå gärningens innebörd i den situation i vilken han eller hon befann sig. Kravet på tillräknelighet är då inte uppfyllt.
Den andra effekten som beskrivs i paragrafen är att gärningsmannen visserligen har förstått gärningens innebörd i den situation i vilken han eller hon befann sig men att hans eller hennes sinnestillstånd medför att han eller hon saknade förmåga att anpassa sitt handlande efter en sådan förståelse. Detta beskrivs som att gär-
ningsmannen har saknat förmåga att anpassa sitt handlande efter sin förståelse (av gärningens innebörd i den situation i vilken han eller
hon befann sig). Exempel på en sådan situation kan vara då gärningsmannen har starka imperativa hallucinationer eller då han eller hon har en personlighetsstörning med starka inslag av tvångsmässighet.
I bestämmelsens andra stycke finns ett undantag från regleringen i första stycket. Undantaget innebär att en gärning kommer att utgöra ett brott om gärningsmannen i anslutning till gärningen själv har vållat sin bristande förmåga genom rus eller på något annat sätt. Stycket har justerats i förhållande till Psykansvarskommitténs förslag, i vilket det krävdes att gärningsmannens bristande förmåga skulle ha vållats genom rus eller på något annat liknande sätt. Undantaget kan bli tillämpligt när gärningsmannen har vållat sin bristande förmåga genom rus, t.ex. genom att han eller hon har berusat sig med alkohol eller narkotika. Ett självförvållat tillstånd kan också framkallas genom missbruk av läkemedel eller andra medicinska preparat. Gärningsmannen kan även ha vållat sin bristande förmåga på något annat sätt, t.ex. genom att han eller hon har tar sitt läkemedel i strid med läkarens ordination eller att han eller hon helt eller delvis sätter ut sitt läkemedel, dvs. slutar att använda det.
För att undantaget ska bli tillämpligt krävs att det rör sig om frivillig förtäring av läkemedel etc. och att gärningsmannen har haft anledning att räkna med sin reaktion. Det ska ha skett åtminstone av oaktsamhet. Tillståndet är inte självförvållat om gärningsmannen inte har haft anledning att räkna med det.
Författningskommentar SOU 2012:17
940
För att undantaget i andra stycket ska bli tillämpligt krävs det att gärningsmannen har vållat sin bristande förmåga i anslutning till gärningen. Detta innebär att det bör krävas att ett visst konkret handlande har skett i anslutning till gärningen och att det uppkomna tillståndet framstår som förutsebart för gärningsmannen vid detta handlande. Vållandet kan inte anses ha skett i anslutning till gärningen när det är en följd av abstinens efter ett långvarigt missbruk, t.ex. delirium tremens, eller när effekterna av ett utsatt läkemedel kommer först efter en lång tid.
Beroende på omständigheterna kan dock även ett tillstånd som utlösts av att den tilltalade avbrutit föreskriven läkemedelsbehandling anses självförvållat om det är direkt föranlett av ett förfarande som den tilltalade med vetskap om sitt sätt att reagera borde ha avstått ifrån.
Förslaget har behandlats i avsnitt 9.5.4.
1 kap. 6 §
Ändringen av paragrafen avser Psykansvarskommitténs förslag dels om att påföljdsförbudet för barn ska ändras till en ansvarsfrihetsregel, dels att en gärning som någon har begått innan han eller hon har fyllt femton år inte får leda till samhällsskyddsåtgärder. Vi har inte lämnat något eget förslag i dessa delar, se avsnitten 10.4.2 och 15, utan har endast gjort redaktionella ändringar.
1 kap. 8 §
Bestämmelsen är ändrad med anledning av Psykansvarskommitténs förslag om att en straffbelagd gärning som är fri från ansvar enligt 2 a § första stycket eller 6 § ändå ska kunna medföra andra särskilda rättsverkningar, t.ex. förverkande, utvisning eller skadeståndsskyldighet. Vi har justerat förslaget på så vis att rättsverkningar av ”brott” i dessa fall ska ersättas av ”otillåten gärning”. Av Psykansvarskommitténs förslag framgår att den närmare regleringen i denna fråga ska ske genom den generella bestämmelsen i 9 §. Vi har inte lämnat något eget förslag i denna del, se avsnitt 12.5.
SOU 2012:17 Författningskommentar
941
1 kap. 9 §
I paragrafen, som är ny, har det tagits in en upplysning om att en gärning som inte utgör brott enligt 1 kap. 2 a § i vissa fall kan leda till åtgärder enligt lagen om särskilda skyddsåtgärder.
1 kap. 10 §
Bestämmelsen föreslogs av Psykansvarskommittén. Enligt denna slås det fast att vad som i BrB eller annan författning föreskrivs om brott i tillämpliga delar ska gälla också sådana gärningar som avses i 1 kap. 2 a § första stycket och 6 §. Detta innebär att bestämmelser som för sin tillämpning ställer upp ett krav på att ett brott har begåtts i tillämpliga delar ska gälla också beträffande gärningar i otillräknelighetsfallen och då barn under 15 år har begått en straffbelagd gärning. Exempel på sådana bestämmelser är reglerna om ersättning för ren förmögenhetsskada och kränkning, se 2 kap.2 och 3 §§skadeståndslagen (1972:207). Ett annat sådant exempel är bestämmelserna om brottsskadeersättning, se 1 § brottsskadelagen (1978:413). Andra regler som också blir tillämpliga är reglerna om förverkande i 36 kap. BrB. Detsamma gäller olika bestämmelser om utvisning i utlänningslagen (2005:716) och återkallelse av körkort i körkortslagen (1998:488).
Vi har inte lämnat något eget förslag i denna del, se avsnitt 12.5.
26 kap. 4 §
I paragrafen, som är ny, anges under vilka förutsättningar domstolen i en dom på fängelse ska besluta att verkställigheten av fängelsestraffet ska inledas i en sluten stödenhet. Ett sådant beslut ska fattas om den dömde på grund av en svår utvecklingsstörning, en svår autismspektrumstörning eller någon annan stor och varaktig psykisk funktionsnedsättning har en så uttalad kognitiv funktionsnedsättning att han eller hon är i särskilt behov av det stöd eller den service som kan ges vid en sådan enhet. Förslaget har behandlats i avsnitt 9.8.
Det finns också en möjlighet för Kriminalvården att besluta att verkställigheten av ett fängelsestraff ska ske i en sluten stödenhet om det under pågående verkställighet uppmärksammas att den intagne uppfyller förutsättningarna. Detta regleras i 1 a kap. FäL.
Författningskommentar SOU 2012:17
942
26 kap. 5 §
Paragrafen har ändrats så att det uttryckligen framgår i vilka fall verkställigheten av ett fängelsestraff inte ska inledas i kriminalvårdsanstalt.
Enligt punkten 1 ska den som har dömts till fängelse inte tas in i kriminalvårdsanstalt om domstolen har beslutat att verkställigheten ska inledas i en sluten stödenhet. I vilka fall sådan verkställighet kan bli aktuell framgår av 26 kap. 4 §.
Av punkten 2 framgår att verkställigheten ska ske utanför kriminalvårdsanstalt om det finns förutsättningar för att verkställa fängelsestraffet genom intensivövervakning med elektronisk kontroll, s.k. elektronisk fotboja.
Enligt punkten 3 får den dömde inte tas in i kriminalvårdsanstalt om han eller hon är föremål för sluten psykiatrisk tvångsvård. Att detta inte är tillåtet framgår även av 1 kap. 1 b § FäL. Domen på fängelse ska i det fallet verkställas genom att den dömde genomgår sluten psykiatrisk tvångsvård.
Att den senare delen av ett fängelsestraff kan verkställas utanför anstalt genom olika utslussningsåtgärder följer av FäL. Bestämmelser om beräkning av strafftiden finns i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m.
26 kap. 10 a §
I paragrafen, som är ny, har det i första stycket tagits in en upplysning om att den som har dömts till fängelse på viss tid i vissa fall kan bli föremål för särskilda skyddsåtgärder efter frigivningen från fängelsestraffet. De förutsättningar som ska vara uppfyllda för att sådana åtgärder ska kunna bli aktuella framgår av 2 kap. 2 § lagen om särskilda skyddsåtgärder.
Av andra stycket framgår att Kriminalvården ska anmäla till åklagaren vid vilken tidpunkt den dömde ska friges från fängelsestraffet, om det inför frigivningen ska ske en prövning i fråga om särskilda skyddsåtgärder. Åklagaren ska därefter ansöka om särskilda skyddsåtgärder vid allmän förvaltningsdomstol, se lagen om särskilda skyddsåtgärder. Att SiS har motsvarande anmälningsskyldighet inför frigivning från sluten ungdomsvård framgår av 32 kap. 6 §. Förslaget har behandlats i avsnitt 10.4.5.
SOU 2012:17 Författningskommentar
943
29 kap. 3 §
I punkten 2 i bestämmelsens första stycke finns redan i dag en bestämmelse om att s.k. förminskad tillräknelighet ska beaktas som en förmildrande omständighet vid bedömningen av straffvärdet. Bestämmelsen har omformulerats för att korrespondera med den nya tillräknelighetsbestämmelsen i 1 kap. 2 a §. Att den som till följd av något av de grundtillstånd som anges i kravet på tillräknelighet enligt 1 kap. 2 a § (en allvarlig psykisk störning, en tillfällig sinnesförvirring, en svår utvecklingsstörning eller allvarligt demenstillstånd) har en nedsatt förmåga på det sätt som anges i punkten 2 kan beaktas som en förmildrande omständighet eftersom den tilltalade av någon annan orsak har haft en sådan nedsatt förmåga. Ändringen har behandlats i avsnitt 9.6.2.3.
I punkterna 1, 3 och 4 har vissa språkliga ändringar gjorts.
30 kap. 9 §
I andra stycket har psykisk störning lagts till som ett särskilt förhållande att beakta när det gäller pågående behandling (punkten 2) respektive kontraktsvård (punkten 3). Ändringarna har behandlats i avsnitt 9.6.2.5.
Bestämmelsen i punkten 2 innebär att pågående behandling av en psykisk störning som kan antas ha samband med brottsligheten får beaktas som ett särskilt skäl att välja skyddstillsyn i stället för fängelse.
Ändringen i punkten 3 avser kontraktsvård som består i psykiatrisk vård. Inför sådan vård ska det göras en kontraktsvårdsutredning som ska utmynna i ett förslag till behandlingsplan. Den tilltalade ska ge sitt samtycke till denna. Domstolen ska sedan bedöma om den planerade behandlingen kan anses tillräckligt ingripande med hänsyn till den brottslighet som är aktuell och normalt bestämma ett alternativt fängelsestraff i domen enligt 28 kap. 6 a § BrB. Skyddstillsyn med föreskrift om kontraktsvård bör som regel inte bli aktuellt i fall där påföljden annars skulle ha blivit fängelse i två år eller mer. Det kan dock inte uteslutas att det i praktiken kan förekomma fall som motiverar undantag från en sådan princip (se prop. 1986/87:106, s. 36). Företrädesvis kommer det att röra sig om en inledande period på en vårdinrättning (sjukhus) och
Författningskommentar SOU 2012:17
944
därefter vistelser på olika behandlingshem med psykiatrisk inriktning.
Det har också gjorts vissa språkliga ändringar av bestämmelsen.
32 kap. 6 §
I paragrafen, som är ny, har det i första stycket tagits in en upplysning om att den som har dömts till sluten ungdomsvård i vissa fall kan bli föremål för särskilda skyddsåtgärder efter frigivningen. De förutsättningar som ska vara uppfyllda för att sådana åtgärder ska kunna bli aktuella framgår av 2 kap. 2 § lagen om särskilda skyddsåtgärder.
Av andra stycket framgår att SiS ska anmäla till åklagaren vid vilken tidpunkt den dömde ska friges från den slutna ungdomsvården, om det inför frigivningen ska ske en prövning i fråga om särskilda skyddsåtgärder. Åklagaren ska därefter ansöka om särskilda skyddsåtgärder vid allmän förvaltningsdomstol, se lagen om särskilda skyddsåtgärder. Att Kriminalvården har motsvarande anmälningsskyldighet inför frigivning från sluten ungdomsvård framgår av 26 kap. 10 a §. Förslaget har behandlats i avsnitt 10.4.5.
33 kap. 6 §
I första stycket har ett tillägg gjorts angående verkställighet i en sluten stödenhet. Tillägget innebär att den tid som någon har varit berövad friheten med anledning av misstanke om brott som har prövats genom dom i målet ska få tillgodoräknas som tid under vilken påföljden har verkställts i en sluten stödenhet och att rätten får förordna att påföljden ska anses helt verkställd genom frihetsberövandet. Detta gäller under förutsättning att den dömde har varit berövad friheten på ett sätt som enligt 19 a § första stycket lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. får tillgodoräknas som tid under vilken påföljden verkställts i anstalt.
Det har också gjorts vissa språkliga ändringar av bestämmelsen.
SOU 2012:17 Författningskommentar
945
36 kap. 13 §
Bestämmelsen har föreslagits av Psykansvarskommittén. I bestämmelsen har ”brott” bytts ut mot ”straffbelagd gärning”. Bakgrunden är att gärningar som begås av barn under femton år inte betecknas som brott. Detsamma gäller gärningarna i otillräknelighetsfallen. Bytet av begrepp hindrar dock inte att bestämmelsen är tillämplig även i de fall då den tilltalade visserligen handlat under påverkan av en allvarlig psykisk störning men han eller hon anses straffrättsligt ansvarig.
26.2 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken
20 kap. 1 §
Paragrafen, som innehåller bestämmelser om att en fråga om ansvar för brott endast får tas upp av rätten om åtal har väckts, har ändrats. Ändringen har behandlats i avsnitt 12.4.
I första stycket har endast språkliga ändringar gjorts. Som framgår av avsnitt 12.4 innebär en ansvarstalan att åklagaren underställer domstolen en gärning för en straffrättslig bedömning. Det är emellertid underförstått att en ansvarstalan ska leda fram till att den tilltalade ska dömas till ansvar och att en påföljd ska följa på brottet. En talan som endast siktar på att i en dom få fastställt att den tilltalade har begått gärningen, men där det redan från början är klart att den tilltalade inte kan dömas till ansvar till följd av bristande tillräknelighet, kan därför inte anses som en ansvarstalan. I andra stycket finns därför ett tillägg som medger att rätten, när åtal har väckts, även får ta upp och pröva frågan om den tilltalade har begått gärningen och om denna var otillåten. Rätten ska, om en gärning inte utgör ett brott enligt 1 kap. 2 a § BrB, alltid fastställa om den tilltalade har begått gärningen och om denna var otillåten. En dom avseende den frågan meddelas med stöd av 30 kap. 3 a §.
20 kap. 6 §
I paragrafens första stycke har endast språkliga ändringar gjorts.
Andra stycket är nytt och innebär att åklagarens absoluta åtalsplikt
ska gälla även om det skulle finnas skäl som talar för att gärningen
Författningskommentar SOU 2012:17
946
inte utgör brott eftersom gärningsmannen inte uppfyller kravet på tillräknelighet.
I de allra flesta fall kommer frågan om tillräknelighet inte att komma upp till bedömning över huvud taget eftersom det inte finns skäl som talar för att gärningen inte utgör brott. Detta innebär att det kan anses finnas en presumtion för att den som begår en gärning uppfyller kravet på tillräknelighet.
Skäl som talar för att en gärning inte utgör brott eftersom kravet på tillräknelighet inte är uppfyllt kan vara då det finns omständigheter som tyder på att gärningsmannen (t.ex. på grund av vanföreställningar) har befunnit sig i en annan verklighet och därför har uppfattat situationen (omgivning, tidpunkt m.m.) på ett sätt som helt avviker från den verkliga. Detta innebär att gärningsmannen inte har haft möjlighet att relatera sitt handlande till dess faktiska sammanhang och att han eller hon därför har saknat förmåga att skilja mellan vad som är rätt eller fel.
Andra skäl som talar för att gärningsmannen inte uppfyller kravet på tillräknelighet är om han eller hon visserligen har förstått gärningens innebörd i den situation i vilken han eller hon befann sig men att hans eller hennes sinnestillstånd medför att han eller hon saknade förmåga att anpassa sitt handlande efter en sådan förståelse. Exempel på en sådan situation kan vara då gärningsmannen har starka imperativa hallucinationer eller då han eller hon har en psykisk störning med starka inslag av tvångsmässighet.
För att kunna göra en bedömning i fråga om gärningsmannens tillräknelighet krävs det i de flesta fall att det finns ett utlåtande över en rättspsykiatrisk undersökning i frågan. Ett beslut om att hämta in ett sådant utlåtande ska som huvudregel få fattas av domstolen om den misstänkte har erkänt gärningen eller om övertygande bevisning har lagts fram om att den tilltalade har begått en otillåten gärning (se 3 kap. 2 § lagen om rättspsykiatrisk undersökning). Detta innebär att frågan om gärningsmannens tillräknelighet som huvudregel ska avgöras av domstolen.
Ändringen av bestämmelsen har behandlats i avsnitt 12.1.
20 kap. 6 a §
I paragrafen, som är ny, regleras att rätten ska fastställa om den tilltalade har begått gärningen och om denna var otillåten i de fall en gärning inte utgör brott enligt 1 kap. 2 a § BrB. Detta ska ske
SOU 2012:17 Författningskommentar
947
oavsett om åklagaren har framställt ett yrkande eller inte. Möjligheten för rätten att ta upp frågan och att meddela en sådan dom regleras i 20 kap. 1 § andra stycket och 30 kap. 3 a §. Förslaget har behandlats i avsnitt 12.4.
20 kap. 7 c §
Av paragrafen, som är ny, framgår att bestämmelserna i 7, 7 a och 7 b §§ tillämpas på motsvarande sätt även om det skulle finnas skäl som talar för att gärningen, med hänsyn till bestämmelsen i 1 kap. 2 a § BrB, inte utgör brott. Detta innebär att åklagaren ska kunna besluta om åtalsunderlåtelse även i de fall åklagaren är skyldig att väcka åtal trots att det skulle finnas skäl som talar för att gärningsmannen inte uppfyller kravet på tillräknelighet. Också i dessa fall ska ett beslut om åtalsunderlåtelse få meddelas även sedan åtal har väckts, om det kommer fram sådana förhållanden som, om de hade förelegat eller varit kända vid tiden för åtalet, skulle ha föranlett åtalsunderlåtelse. Ett beslut om åtalsunderlåtelse efter det att åtal har väckts får inte fattas om den tilltalade motsätter sig det eller om dom redan har fallit. Ett beslut om åtalsunderlåtelse får återkallas, om särskilda omständigheter föranleder det.
Förslaget har behandlats i avsnitt 12.3.
21 kap. 13 §
Av bestämmelsen, som är ny, framgår att vad som i kapitlet sägs om brott ska gälla även en gärning som enligt 1 kap. 2 a § BrB inte utgör brott. Detta innebär bl.a. att bestämmelserna om förordnande av offentlig försvarare gäller även i de fall misstanken rör en gärning som inte utgör brott eftersom kravet på tillräknelighet inte var uppfyllt. Att åklagaren har en skyldighet att väcka åtal även om det skulle finnas skäl som talar för att gärningen av den anledningen inte utgör ett brott framgår av 20 kap. 6 § andra stycket.
23 kap. 1 §
I bestämmelsen regleras den s.k. förundersökningsplikten. Ändringarna i paragrafen innebär att plikten att inleda förundersökning ska gälla även i de fall då det finns skäl som talar för att gärningen
Författningskommentar SOU 2012:17
948
inte utgör brott eftersom kravet på tillräknelighet enligt 1 kap. 2 a § BrB inte är uppfyllt. Det har också gjorts vissa språkliga ändringar av bestämmelsen. Ändringen har behandlats i avsnitt 12.2.
23 kap. 1 a §
Av bestämmelsen, som är ny, framgår att vad som i 23 kap. sägs om brott ska gälla även en gärning som enligt 1 kap. 2 a § BrB inte utgör brott. Bestämmelserna om förundersökning i 23 kap. ska alltså gälla även i de fall misstanken rör en gärning som eventuellt inte utgör brott eftersom kravet på tillräknelighet i 1 kap. 2 a § BrB inte var uppfyllt. Förslaget har behandlats i avsnitt 12.2.
24 kap. 22 §
I paragrafens tredje stycke har en ändring gjorts som innebär att det numera uttryckligen anges i vilken lag (lagen om rättspsykiatrisk undersökning) det finns bestämmelser om förvaring av den som är häktad och genomgår eller har genomgått en rättspsykiatrisk undersökning. Det har även gjorts vissa språkliga ändringar av paragrafen.
24 kap. 25 §
Av bestämmelsen, som är ny, framgår att vad som i 24 kap. sägs om brott ska gälla även en gärning som enligt 1 kap. 2 a § BrB inte utgör brott. Detta innebär att bestämmelserna om häktning och anhållande ska gälla även i de fall misstanken rör en gärning eventuellt som inte utgör brott eftersom kravet på tillräknelighet i 1 kap. 2 a § BrB inte var uppfyllt.
25 kap. 10 §
Av bestämmelsen, som är ny, framgår att vad som i 25 kap. sägs om brott ska gälla även en gärning som enligt 1 kap. 2 a § BrB inte utgör brott. Detta innebär att bestämmelserna om reseförbud och anmälningsskyldighet ska gälla även i de fall misstanken rör en gärning som eventuellt inte utgör brott eftersom kravet på tillräknelighet i 1 kap. 2 a § BrB inte var uppfyllt.
SOU 2012:17 Författningskommentar
949
26 kap. 9 §
Av bestämmelsen, som är ny, framgår att vad som i 26 kap. sägs om brott ska gälla även en gärning som enligt 1 kap. 2 a § BrB inte utgör brott. Detta innebär att bestämmelserna om kvarstad ska gälla även i de fall misstanken rör en gärning som eventuellt inte utgör brott eftersom kravet på tillräknelighet i 1 kap. 2 a § BrB inte var uppfyllt.
27 kap. 34 §
Av bestämmelsen, som är ny, framgår att vad som i 27 kap. sägs om brott ska gälla även en gärning som enligt 1 kap. 2 a § BrB inte utgör brott. Detta innebär att bestämmelserna om beslag, hemlig teleavlyssning m.m. ska gälla även i de fall misstanken rör en gärning som eventuellt inte utgör brott eftersom kravet på tillräknelighet i 1 kap. 2 a § BrB inte var uppfyllt.
28 kap. 16 §
Av bestämmelsen, som är ny, framgår att vad som i 28 kap. sägs om brott ska gälla även en gärning som enligt 1 kap. 2 a § BrB inte utgör brott. Detta innebär att bestämmelserna om husrannsakan samt kroppsvisitation och kroppsbesiktning ska gälla även i de fall misstanken rör en gärning som eventuellt inte utgör brott eftersom kravet på tillräknelighet i 1 kap. 2 a § BrB inte var uppfyllt.
29 kap. 6 §
Ändringen avser Psykansvarskommitténs förslag om att en fastställelsedom i brottmål är bindande för rätten när den i samma rättegång prövar ett enskilt anspråk. Vi har inte lämnat något eget förslag i denna del.
Författningskommentar SOU 2012:17
950
30 kap. 3 a §
Av paragrafen, som är ny, framgår att rätten, i de fall en gärning inte utgör brott på grund av att kravet på tillräknelighet inte är uppfyllt, genom en dom ska fastställa om den tilltalade har begått gärningen och om denna var otillåten. Förslaget har behandlats i avsnitt 12.4. Att rätten får ta upp frågan framgår av 20 kap. 1 § andra stycket. Om en gärning enligt 1 kap. 2 a § BrB inte utgör ett brott ska rätten fastställa om den tilltalade har begått gärningen och om denna var otillåten, se 20 kap. 6 a §.
30 kap. 3 b §
I bestämmelsen, som är ny, regleras att allmän domstol i vissa fall, i en dom på fängelse på viss tid eller sluten ungdomsvård, ska besluta att allmän förvaltningsdomstol inför frigivningen ska pröva, om den dömde uppfyller förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder. Allmän domstol ska fatta ett sådant beslut om det inte framgår att det enligt 2 kap. 2 § lagen om särskilda skyddsåtgärder saknas förutsättningar för sådana åtgärder. Detta innebär att allmän domstol inte ska göra en prövning av om det finns förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder, utan endast besluta om att allmän förvaltningsdomstol inför frigivningen ska pröva frågan. Om allmän domstol inte har fattat ett sådant beslut får inte allmän förvaltningsdomstol pröva frågan, se 8 kap. 1 § tredje stycket lagen om särskilda skyddsåtgärder.
Allmän domstol ska inför ett sådant beslut dock göra en bedömning så till vida att en prövning i allmän förvaltningsdomstol inte ska ske om det framgår att det saknas förutsättningar för särskilda skyddsåtgärder (enligt 2 kap. 2 § lagen om särskilda skyddsåtgärder).
För att det ska bli aktuellt med särskilda skyddsåtgärder krävs att det rör sig om ett brott som har riktat sig mot eller medfört fara för någon annans liv eller hälsa samt att det för brottet inte var föreskrivet lindrigare straff än fängelse sex månader. Att dessa förutsättningar är uppfyllda kan rätten avgöra utifrån den bedömning som har gjorts i brottmålet. I det fall brottet inte har riktat sig mot liv eller hälsa, t.ex. vid ett förmögenhetsbrott, saknas det förutsättningar för särskilda skyddsåtgärder och ett beslut om att det inför frigivningen ska ske en prövning ska inte fattas. Detsamma gäller
SOU 2012:17 Författningskommentar
951
när brottet har riktat sig mot liv eller hälsa men då det för brottet var föreskrivet lindrigare straff än fängelse sex månader, t.ex. vid misshandel som inte är att bedöma som grovt brott.
För att allmän domstol ska kunna besluta att allmän förvaltningsdomstol ska göra en prövning inför frigivningen får det inte heller framgå att det saknas förutsättningar för särskilda skyddsåtgärder. Ett fall då det framgår att det saknas sådana förutsättningar är när det av en rättspsykiatrisk undersökning tydligt framgår att det inte finns någon risk för att gärningsmannen på nytt begår gärningar av allvarligt slag. Förslaget har behandlats i avsnitt 10.4.5.
30 kap. 3 c §
Enligt paragrafen, som är ny, har rätten en skyldighet att i en dom på fängelse upplysa om att verkställigheten av straffet ska ske genom sluten psykiatrisk tvångsvård så länge den dömde är föremål för sådan vård. Att den dömde i det fallet ska verkställa fängelsestraffet genom att han eller hon genomgår sluten psykiatrisk tvångsvård framgår av 1 kap. 1 b § FäL. Även om rätten inte har lämnat en sådan upplysning ska verkställighet av straffet ske genom sluten psykiatrisk tvångsvård om förutsättningar för sådan vård föreligger. Bestämmelser om hur en dom på fängelse ska befordras till verkställighet och hur tid för sådan verkställighet ska beräknas finns i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. Förslaget har behandlats i avsnitt 9.7.3.
30 kap. 3 d §
I paragrafen, som är ny, finns en upplysning om att rätten i en dom på fängelse i vissa fall ska besluta att verkställigheten av fängelsestraffet ska inledas i en sluten stödenhet och att detta framgår av 26 kap. 4 § BrB.
Författningskommentar SOU 2012:17
952
31 kap. 1 §
Ändringen avser Psykansvarskommitténs förslag om att en fastställelsedom i brottmål (enligt 30 kap. 3 a §) i rättegångshänseende jämställs med en fällande dom där den tilltalade fälls till ansvar för brott. Vi har inte lämnat något eget förslag i denna del.
31 kap. 2 §
Motsvarande tillägg som i 1 § har föreslagits av Psykansvarskommittén. Vi har inte lämnat något eget förslag i denna del.
45 kap. 4 §
I bestämmelsen har det förts in ett nytt fjärde stycke som innebär att åklagaren i stämningsansökan ska ange om det enligt 1 kap. 2 a § BrB finns skäl som talar för att gärningen inte utgör ett brott. Detta innebär att åklagaren i stämningsansökan ska ange om åtalet har väckts även om det skulle finnas skäl som talar för att gärningen, enligt 1 kap. 2 a §, inte utgör brott, se 20 kap. 6 § andra stycket. Ändringen har behandlats i avsnitt 12.4.
26.3 Förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård
Inledande kommentar
Under arbetet har vissa terminologiska frågor uppmärksammats. En sådan har varit hur termen vårdplan i den nuvarande tvångsvårdslagstiftningen förhåller sig till andra anslutande lagar där samma term förekommer. Termen förekommer t.ex. även i lagen (1990:1404) om kommunernas betalningsansvar där den har en delvis annan innebörd. Eftersom det är eftersträvansvärt att en och samma term har en så likartad innebörd som möjligt inom vård- och omsorgsområdet har fråga väckts inom utredningen om inte de nuvarande termerna vårdplan och samordnad vårdplan borde ersättas av andra. Enhetliga termer (och innebörd) underlättar samarbetet inom och mellan olika aktörer som behöver föra information om vårdtagaren mellan sig. – Utredaren har funnit att det i och för sig finns goda skäl för att se över dessa och säkert också vissa andra termer utifrån
SOU 2012:17 Författningskommentar
953
den sagda aspekten. Utredaren har samtidigt kunnat konstatera att denna fråga har väckts först mot slutet av utredningens arbete. Eftersom uppgiften inte enbart inskränker sig till att byta en term mot en annan utan också kräver en analys av vilka effekter en sådan ändring kan tänkas få för en rad andra förhållanden, t.ex. för redan löpande uppföljningssystem m.m. – en analys som svårligen låter sig göras på en mycket kort tid – har utredaren valt att behålla nuvarande termer i den nya lagen. Utredaren vill samtidigt understryka att det framstår som lämpligt att det, inom Regeringskansliet eller på annat sätt, sker en översyn av terminologin som förekommer inom den psykiatriska vården, inom hälso- och sjukvården i övrigt och inom socialtjänsten för att åstadkomma en så stor enhetlighet som möjligt.
1 kap. Inledande bestämmelser och definitioner
1 kap. 1 §
I paragrafen anges vad som är syftet med lagen. De båda inledande meningarna motsvarar i sak 2 § andra stycket LPT med viss redaktionell ändring.
För att underlätta för läsaren ges vidare i paragrafen en uppräkning av lagens olika kapitel och en kort beskrivning av vad som regleras under respektive kapitel (innehållsförteckning).
1 kap. 2 §
Bestämmelsen motsvarar 1 § LPT.
1 kap. 3 §
Bestämmelsen är utan ändring överflyttad från 1 § tredje stycket LPT.
Författningskommentar SOU 2012:17
954
1 kap. 4 §
Bestämmelsen är identisk med den som återfinns i 48 § andra stycket LPT. Den mer framskjutna placeringen i lagen är tänkt att ge större eftertryck åt vikten av att patienten informeras om de regler som styr tvångsvården.
1 kap. 5 §
Paragrafen är ny. För att stärka barns inflytande i den psykiatriska tvångsvården har barnets rättigheter enligt Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter (Barnkonventionen) arbetats in i lagstiftningen för den psykiatriska tvångsvården. I avsnitt 8 redovisas närmare vilka överväganden som föranlett införandet av paragrafen. Särskilt bör uppmärksammas att formuleringen ”åtgärd (som) rör ett barn” innebär att barnets bästa och möjlighet att komma till tals och få information inte enbart gäller i situationer då barnet själv är föremål för vård. Paragrafen omfattar t.ex. även situationen när en förälder, ett syskon, andra anhöriga eller andra till barnet närstående personer är föremål för tvångsvård.
1 kap. 6 §
Bestämmelsen innehåller definitioner av olika beteckningar som används i lagen.
Definitionen i andra stycket motsvarar 1 § fjärde stycket LPT men är härutöver vidgad genom att också omfatta den som är chefsöverläkare vid en undersökningsenhet för rättspsykiatrisk vård.
1 kap. 7 §
Bestämmelsen är utan ändring överflyttad från 1 § p. 2–4 LRV.
I lagen ges vissa särregler för personer som till följd av annan lagstiftning redan är frihetsberövade när psykiatrisk vård aktualiseras. För att undvika en tyngande uppräkning av dessa personer har ansetts lämpligt att de samlas under en gemensam beteckning som får komma till användning senare i lagen.
SOU 2012:17 Författningskommentar
955
2 kap. Förutsättningar för psykiatrisk tvångsvård
2 kap. 1 §
Bestämmelsen, som anger vilka rekvisit som ska vara uppfyllda för att kunna bereda någon psykiatrisk tvångsvård, ersätter 3 § LPT och har i förhållande till den fått ett delvist ändrat innehåll. Avsikten med ändringen är att lagen ska ge möjlighet att ingripa med tvångsvård något tidigare i ett pågående förlopp som leder till utvecklandet av mycket djupgående sjukdoms- eller störningstillstånd. Motiven för ändringen utvecklas närmare i avsnitt 7.2.
I första stycket anges de inledande två rekvisiten för tvångsvård. Begreppet allvarlig psykisk störning har behållits som ett grundläggande rekvisit för att tvångsvård ska kunna etableras. Innebörden av begreppet är oförändrat i förhållande till tidigare. I förarbetena till LPT lämnas en uppräkning av störningar som kan hänföras till begreppet, se prop. 1990/91:58 s. 86. Det bör noteras att uppräkningen inte är uttömmande. Begreppet ”oundgängligt behov av psykiatrisk vård” (som inte kan tillgodoses på annat sätt än genom att patienten är intagen på en sjukvårdsinrättning för kvalificerad psykiatrisk dygnetruntvård) har ersatts av begreppet ”påtagligt behov av psykiatrisk vård. Det förra begreppet har uppfattats medföra att det alltid behöver ha gått mycket långt innan tvång kan användas. Om en person upprepade gånger har insjuknat i samband med utsättning av medicin kan det anses oetiskt att behöva invänta att försämringen blivit så allvarlig att dygnetruntvård är oundgänglig. Sena ingripanden kan försvåra vården av den sjuke och också leda till en längre vårdtid än vad som hade behövts om vården kommit till stånd tidigare.
I andra stycket anges vad som kvalificerar ett påtagligt behov av psykiatrisk vård. Med uttrycket psykisk funktionsförmåga avses en persons förmåga att kunna relatera till sin omgivning på ett psykosocialt adekvat sätt. Genom uttrycken ”avsevärd förbättring eller (hindra) avsevärd försämring” markeras att behandlingsinsatserna kan förutses medföra tydliga förbättringar av personens psykiska funktionsförmåga. Även insatser som hindrar att personens psykiska funktionsförmåga ytterligare försämras kan hänföras hit. I samtliga fall ska en allvarlig psykisk störning föreligga, vilket utgör en ”spärr” mot alltför tidiga ingripanden. Första punkten i stycket redovisar behandlingsrekvisitet. Den andra punkten utgör farerekvisitet. Rekvisiten utgör var för sig självständiga grunder för psyki-
Författningskommentar SOU 2012:17
956
atrisk tvångsvård. Båda grunderna kan självfallet vara tillämpliga samtidigt. Beträffande farerekvisitet kan noteras att det även inbegriper fara för eget liv och hälsa (jfr 3 § fjärde stycket LPT). Genom att farerekvisitet har gjorts till en egen självständig grund för tvångsvård fästs större vikt vid omgivningsskyddet än tidigare. Beträffande skyddsaspekten kan för övrigt hävdas att det även ligger i den enskildes intresse att han eller hon hindras (skyddas) från att begå farliga handlingar mot andra eller sig själv under inflytande av psykisk ohälsa.
Tredje stycket är nytt. Såvitt gäller hänvisningen till den psykiska
störningens art och grad är det en kodifiering av vad som redan gäller enligt förarbetsuttalanden till LPT (jfr a. prop. s. 86). Avsikten med lagrummet är att läkaren vid bedömning av en persons psykiska funktionsförmåga även ska kunna ta hänsyn till den inverkan som bl.a. ett pågående missbruk eller annat beroende har för denna förmåga. Vid bedömningen ska man alltså inte bortse från konsekvenser som är en följd av t.ex. missbruk utan tvärtom väga in det vid bedömningen av om personen behöver beredas psykiatrisk tvångsvård eller inte. Det tillkomna stycket behandlas i avsnitt 7.2.1.
Avslutningsvis bör noteras att det tidigare undantaget i 3 § fjärde stycket LPT har tagits bort. Motiven för detta redovisas i avsnitt 7.2.2.
2 kap. 2 §
Bestämmelsen i p. 1 är delvis ny och behandlas i avsnitt 7.2.3. Punkten 2 utgör nuvarande 3 § andra stycket LPT.
All hälso- och sjukvård ska grundas på att den enskilde samtycker till att få vård och ta emot enskilda behandlingsinsatser. Höga krav bör ställas upp för att kunna frångå denna grundläggande förutsättning. Förutom att det är självklart att kränkningar av patientens autonomi överhuvudtaget ska undvikas i största möjliga utsträckning, är egen medverkan och delaktighet i vården i allmänhet en gynnsam faktor för vårdresultatet. Stora ansträngningar behöver därför göras för att åstadkomma att vården i första hand sker på frivillig grund. Den tillkomna p. 1 är avsedd att ge eftertryck åt det förhållandet. Genom ordvalet uppenbart markeras att det ska vara en hög grad av sannolikhet för att frivillig vård inte är möjlig.
SOU 2012:17 Författningskommentar
957
2 kap. 3 §
Paragrafen motsvarar i huvudsak 2 § första st. första meningen LPT. En saklig ändring har skett genom att kravet på att den öppna psykiatriska tvångsvården måste föregås av en tids sluten psykiatrisk tvångsvård, har tagits bort. Även med den nya lagen kommer tvångsvården i de allra flesta fall med nödvändighet att behöva inledas i den slutna formen. I förhållande till en patient som har en känd sjukdomshistorik, som är färdigutredd inom den psykiatriska vården och som man vet svarar på en viss läkemedelsbehandling, kan det vara tillräckligt att vården redan från början sker i den öppna vårdformen.
2 kap. 4 §
Bestämmelsen i första stycket respektive andra stycket motsvarar 15 § första och andra styckena LPT.
Bestämmelsen i tredje stycket är endast med mindre redaktionella ändringar överflyttad från 6 § tredje stycket LRV. Begreppet rättspsykiatrisk vård är utmönstrat i den nya lagen.
3 kap. Beslut om psykiatrisk tvångsvård och byte av vårdform
3 kap. 1 §
I paragrafen räknas upp ett antal situationer som utgör undantag från regeln om att ett beslut om intagning för psykiatrisk tvångsvård ska grundas på ett vårdintyg. Första meningen svarar delvis mot 4 § första stycket första meningen LPT.
3 kap. 2 §
Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 4 § första stycket första meningen LPT. Ordet sluten psykiatrisk tvångsvård har tagits bort som en följdändring av att den nya lagen ger möjlighet att redan från början vårda en person i öppen psykiatrisk tvångsvård.
Författningskommentar SOU 2012:17
958
3 kap. 3 §
Lagrummet motsvarar innehållet i 4 § första stycket sista meningen samt andra stycket med vissa redaktionella ändringar. Noteras kan att ordet personlig läkarundersökning har tillagts. Avsikten med tillägget är att tillförsäkra att läkare och patient träffas rent fysiskt i samband med undersökningen för vårdintyg. Att så sker är av stor vikt för tillförlitligheten av undersökningen. Det är således inte tillräckligt att en legitimerad läkare utfärdar ett vårdintyg endast grundat på vad han eller hon på distans har kunnat uppfatta av patientens psykiska tillstånd med hjälp av teknisk utrustning för bild- och ljudöverföring. Frågan behandlas i avsnitt 7.4.1.
3 kap. 4 §
Paragrafen motsvarar innehållet i 5 § första och andra styckena LPT.
3 kap. 5 §
Paragrafen motsvarar innehållet i 5 § tredje stycket LPT, med visst tillägg för den följdändring som motiveras av den nya bestämmelsen i 1 § p. 3.
3 kap. 6 §
I bestämmelsen regleras möjligheten att fatta ett kvarhållningsbeslut och när det i så fall ska ske.
Första stycket täcker in 6 § första stycket LPT samt har kom-
pletterats med uppgift om när ett kvarhållningsbeslut ska fattas. Kompletteringen är avsedd att minimera den tid som en person är frihetsberövad enbart på grund av ett utfärdat vårdintyg. Beslutet om kvarhållning innebär dessutom att tidsfristen för när senast frågan om psykiatrisk tvångsvård ska avgöras börjar löpa. I nuläget börjar den tidsfristen löpa när patienten ankommer till vårdinrättningen, se 6 b § LPT. Eftersom det kan dröja olika lång tid innan patienten får träffa en läkare och då ingen registrering sker av tidpunkten för patientens ankomst, har uppkommit oklarhet om när tidsfristen löper ut. För att undanröja den oklarheten har an-
SOU 2012:17 Författningskommentar
959
setts lämpligt att tidsfristen börjar löpa när beslut om kvarhållning fattas och att det beslutet fattas snarast efter patientens ankomst. Frågan behandlas i avsnitt 7.4.1.
I avsikt att undvika olagliga frihetsberövanden erinras i andra
stycket om att en person inte kan hållas kvar med mindre än att ett
beslut om kvarhållning har fattats.
3 kap. 7 §
I paragrafen regleras det andra ledet i den s.k. tvåläkarprövningen vid beslut om psykiatrisk tvångsvård. Den motsvarar i huvudsak 6 b § LPT. En saklig ändring har skett genom att ordet skyndsamt har utgått i den bestämmelse som anger inom vilken tid frågan om psykiatrisk tvångsvård ska avgöras. Vilka överväganden som ligger bakom den ändringen framgår av avsnitt 7.4.1
Innehållet i andra stycket är en konsekvens av att lagen medger att den psykiatriska tvångsvården även kan inledas som öppen psykiatrisk tvångsvård.
3 kap. 8 §
Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 7 § fjärde stycket sista meningen samt 26 § andra och tredje stycket LPT. Två sakliga ändringar har införts. Den ena är att chefsöverläkaren, som huvudregel, själv får fatta beslut om att vården ska ske som öppen psykiatrisk tvångsvård och, som en konsekvens av det, att det också är chefsöverläkaren som föreskriver de särskilda villkor som ska gälla för denna vårdform. Den andra ändringen tar sikte på de särskilda villkoren och innebär att uppräkningen av vilka villkor som är möjliga att ställa upp i samband därmed inte längre innehåller ett avslutande ”öppet villkor” (jfr 26 § tredje stycket in fine LPT, ”eller annat som är nödvändigt eller följer av vårdplanen”). Vad som har föranlett dessa båda ändringar redovisas i avsnitt 7.7.1 och 2. I uppräkningen har vissa termer ersatts av andra men någon saklig ändring är inte avsedd.
Tredje stycket är nytt. Avsikten med bestämmelsen är att erinra
om att den inskränkning som villkoret medför för den enskilde ska vara proportionerlig i förhållande till den förväntade effekt som villkoret kan antas få för den enskildes vård.
Författningskommentar SOU 2012:17
960
3 kap. 9 §
Paragrafen ersätter 7 a § första och andra stycket LPT. I första
stycket har tillkommit att den samordnade vårdplanen även ska inne-
hålla uppgift om målsättningen med insatserna och hur och när de ska följas upp. Andra stycket har tillkommit som en följd av de systemändringar som utredaren föreslår i lagstiftningen för den psykiatriska tvångsvården och för straffrätten, som bl.a. innebär att vård och samhällsskydd i ökad utsträckning ska separeras och att tillräknelighet ska vara en förutsättning för straffansvar. Dessa ändringar medför att en person kan ha behov av insatser från Kriminalvården och från myndigheten för särskilda skyddsåtgärder under tid han eller hon är föremål för öppen psykiatrisk tvångsvård.
3 kap. 10 §
Bestämmelsen är utan ändring överflyttad från 7 a § tredje stycket LPT.
3 kap. 11 §
Paragrafen ersätter 11 § LPT. I förhållande till den har endast mindre ändringar skett. I första stycket har begreppet ”om en patient är intagen på en sjukvårdsinrättning för frivillig psykiatrisk vård” ersatts av begreppet ”om vården av en patient på en sjukvårdsinrättning sker på frivillig grund”. Ändringen är föranledd av att det tidvis uppkommit viss oklarhet i vården om termen intagen i förhållande till en patient som befinner sig frivilligt på sjukvårdsinrättningen för s.k. observation. När observationen endast varat en kortare tid har patienten inte alltid varit formellt inskriven på vårdavdelningen när tvångsvård hastigt aktualiseras. Även i ett sådant fall ska självfallet reglerna om konvertering av patienten tillämpas.
3 kap. 12 §
Bestämmelsen svarar mot 11 § andra stycket sista meningen LPT.
SOU 2012:17 Författningskommentar
961
3 kap. 13 §
Paragrafen motsvarar 12 § LPT.
3 kap. 14 §
Paragrafen motsvarar 13 § LPT.
3 kap. 15 §
Bestämmelsen ersätter 7 § första stycket andra meningen LPT. I förhållande till tidigare har bestämmelsen ändrats genom att chefsöverläkaren, som huvudregel, själv kan fatta beslut om övergång från sluten psykiatrisk tvångsvård till öppen psykiatrisk tvångsvård. Som framgår av innehållet i nästföljande paragraf är dock denna möjlighet beskuren i förhållande till personer som antingen är omhändertagna enligt lagen (0000:00) om särskilda skyddsåtgärder eller som är föremål för särskilda skyddsåtgärder enligt samma lag. Av naturliga skäl kan inte sluten psykiatrisk tvångvård övergå i öppen form för en patient som är föremål för vård under verkställighet av fängelse. Om sluten tvångsvård inte längre är aktuell ska patienten föras åter till kriminalvårdsanstalten. Motsvarande gäller för en person som erhåller psykiatrisk sluten vård under tid för verkställighet av sluten ungdomsvård. Något behov av att särskilt reglera sistnämnda förhållande finns inte.
3 kap. 16 §
Bestämmelsen, som är ny, är en konsekvens av annan anslutande lagstiftning som träder i kraft samtidigt med den nya lagen om psykiatrisk tvångsvård, bl.a. lagen om särskilda skyddsåtgärder. I paragrafen pekas ut vissa patientkategorier som omfattas av den lagen och som därmed kan anses representera en förhöjd risk för återfall i allvarlig brottslighet. Det har ansetts lämpligt att frågan om en sådan person ska kunna bli föremål för öppen psykiatrisk tvångsvård ska avgöras av domstol.
Bestämmelsen i andra stycket är föranledd av antagandet att en persons behov av insatser under öppen psykiatrisk tvångsvård kan växla som en följd av att särskilda skyddsåtgärder upphör, ändras
Författningskommentar SOU 2012:17
962
eller tillkommer. Det har därför ansetts lämpligt att en omprövning då också sker av den öppna psykiatriska tvångsvården.
3 kap. 17 §
Bestämmelsen motsvarar 41 § LPT.
4 kap. Domstolens prövning av tvångsvården
4 kap. 1 §
Paragrafen motsvarar innehållet i 7 § första stycket första meningen samt 8 § andra stycket LPT.
4 kap. 2 §
Paragrafen svarar mot 9 § första stycket samt andra stycket första meningen LPT.
4 kap. 3 §
Bestämmelsen har sin motsvarighet i 7 § andra och tredje stycket samt 9 § tredje stycket.
4 kap. 4 §
Paragrafen motsvarar 10 § LPT.
4 kap. 5 §
Paragrafen motsvarar i sak vad som anges i 7 § första stycket andra meningen LPT.
4 kap. 6 §
Bestämmelsen motsvarar 26 a § första, andra och tredje stycket LPT.
SOU 2012:17 Författningskommentar
963
4 kap. 7 §
Innehållet i paragrafen svarar mot 26 a § fjärde stycket LPT.
4 kap. 8 §
Paragrafen motsvarar, med en mindre språklig justering, 26 a § femte stycket.
5 kap. Bestämmelser om vården
5 kap. 1 §
Bestämmelsen är ny. Beslut om var patienten ska vara placerad under den slutna psykiatriska tvångsvården är närmast att se som en fråga om behandlingen. Enligt 17 § LPT avgörs sådana frågor ytterst av chefsöverläkaren (denna bestämmelse är överflyttad till den nya lagen och återfinns i 5 kap. 6 §). Eftersom det nya 5 kapitlet innehåller bestämmelser som delvis inskränker chefsöverläkarens möjlighet att fritt besluta om placering, har ansetts lämpligt att inledningsvis redogöra för huvudregeln på ett mer tydligt sätt än vad som följer av 17 § LPT.
5 kap. 2 §
Bestämmelsen är ny och grundas på de rättigheter och det skydd som barn som är frihetsberövade åtnjuter enligt Barnkonventionen (jfr kommentar till 1 kap. 5 §). Sverige har åtagit sig att fullgöra de förpliktelser som kan anses följa av konventionen. Vilka närmare överväganden som föranlett bestämmelsen redovisas i avsnitt 8.2 och 8.3. En restriktiv tillämpning är avsedd när det gäller möjligheten att kunna göra avsteg från huvudregeln. Undantag bör i princip endast kunna ske på medicinska skäl och vara grundat på omsorgen om god vård för den enskilde. Det kan t.ex. handla om att den unge är i behov av psykiatriska behandlingsinsatser som inte kan anstå till dess transport hunnit ske till en barn- och ungdomspsykiatrisk vårdavdelning. En förflyttning dit bör dock ske så snart det akuta tillståndet hos barnet har avklingat och tillståndet har stabiliserats.
Författningskommentar SOU 2012:17
964
5 kap. 3 §
Bestämmelsen är ny. I nuläget ges anvisningar om placering i Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 2006:9) om säkerhet vid sjukvårdsinrättningar som ger psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård samt vid enheter för rättspsykiatrisk undersökning. Det har ansetts att grundläggande regler om placering av patienter utifrån en säkerhetsbedömning i det enskilda fallet (risk för fritagning, patientens benägenhet att skada sig själv eller annan och rymningsbenägenheten) bör ges i lag. Av de nämnda föreskrifterna framgår att vårdavdelningar ska säkerhetsklassificeras i tre olika säkerhetsnivåer och att chefsöverläkaren, innan beslut fattas om placering, ska bedöma vilken säkerhetsnivå som är nödvändig. Med uttrycket ”särskilda krav på säkerhet” avses säkerhetsnivåerna mycket hög eller hög.
Bestämmelsen i andra stycket är tillkommen för att tillförsäkra att chefsöverläkaren hämtar in synpunkter från Kriminalvården eller SiS i frågor som rör säkerhetsnivå, skydd för brottsoffer och patientens behov av rehabilitering och återanpassning i sin närmiljö. När det gäller säkerhetsaspekten har Kriminalvården redan vid val av anstaltsplacering gjort en bedömning av vilken säkerhetsnivå som är nödvändig för den intagne utifrån bl.a. möjligheten att kunna hindra fortsatt brottslighet i anstalt samt risken för rymning eller fritagningsförsök. Även benägenhet för missbruk eller annat beroende har beaktats. I vissa fall har den bedömningen utmynnat i att den intagne behöver vara placerad på en säkerhetsavdelning (en avdelning med särskild hög grad av övervakning och kontroll). Det är nödvändigt att chefsöverläkaren, inför sitt beslut om placering, får del av och tar stor hänsyn till de överväganden som Kriminalvården har gjort i fråga om säkerhetsnivå. Chefsöverläkaren ska vidare beakta behovet av skydd för brottsoffer. Även av det skälet är ett samråd med kriminalvården eller SiS nödvändigt. Kriminalvården eller SiS ska i det fallet tillhandagå chefsöverläkaren med uppgift om det finns behov av skydd för brottsoffer. I den utsträckning som det är möjligt utan att kravet på en för patienten ändamålsenlig vård eftersätts, ska chefsöverläkaren vid val av placering även beakta behovet av skydd för brottsoffer. Vid chefsöverläkarens överväganden om placering bör slutligen också hänsyn i möjligaste mån tas till att placeringen inte försvårar patientens behov av återanpassning i sin närmiljö. Hänsyn till sistnämnda aspekt torde ibland ge anledning för chefsöverläkaren att besluta om ändrad
SOU 2012:17 Författningskommentar
965
placeringsort för den avslutande tiden av vårdvistelsen i syfte att underlätta utslussningen. Det är ofrånkomligt att vårdbehovet, närhetsprincipen och hänsynen till brottsoffers intresse kan komma i konflikt med varandra. I ett sådant fall ska särskild vikt fästas åt vad som är det mer lämpliga placeringsalternativet utifrån patientens vårdbehov
Vad som framkommit vid samrådet ska dokumenteras av chefsöverläkaren. Samråd bör ske med verksamhetsansvarige, vilket i kriminalvårdens fall innebär att samråd ska ske med regionchefen för det område där personen i fråga är intagen i anstalt.
Bestämmelsen i tredje stycket är ny. Den har tillkommit för att markera att även brottsoffers intresse ska beaktas av chefsöverläkaren när beslut fattas om placering av patienten. Saken behandlas i avsnitt 18.
5 kap. 4 §
Bestämmelsen erinrar om den skyldighet som chefsöverläkaren har enligt lagen (1990:1404) om kommunernas betalningsansvar att underrätta bl.a. kommunens socialtjänst om att en patient har skrivits in i den slutna psykiatriska tvångsvården. Att underrättelse verkligen sker i tillräckligt stor omfattning och så tidigt som möjligt efter inskrivningen är av central betydelse för att bl.a. kommunernas socialtjänst ska kunna inventera behovet av, planera för och tillhandahålla bistånd enligt SoL eller insatser enligt LSS vid utskrivningen. Vikten av tidig underrättelse ska ses mot bakgrund av att den genomsnittliga tiden för sluten psykiatrisk tvångsvård enligt LPT uppgår till knappa fyra veckor. Underrättelseskyldigheten har ansetts vara av sådan central betydelse för möjligheten att åstadkomma en god eftervård för patienten att en erinran om chefsöverläkarens skyldighet enligt betalningsansvarslagen har tagits in i lagen om psykiatrisk tvångsvård.
5 kap. 5 §
Innehållet i paragrafen är utan saklig ändring överflyttad från 16 § LPT.
Författningskommentar SOU 2012:17
966
5 kap. 6 §
Bestämmelsen motsvarar 17 § LPT.
5 kap. 7 §
Innehållet i bestämmelsen har utan saklig ändring överflyttats från 25 § LPT.
5 kap. 8 §
Bestämmelsen motsvarar 10 b, 11 och 11 a § LRV. Som en konsekvens av den nya straffrättsliga ordningen för psykiskt störda lagöverträdare, kommer fler patienter i den psykiatriska tvångsvården att omfattas av denna bestämmelse.
5 kap. 9 §
Bestämmelsen är ny och föranleds av den anslutande lagstiftningen om särskilda skyddsåtgärder. Av säkerhetsskäl har det ansetts nödvändigt att den som är omhändertagen i avvaktan på att allmän domstols dom vinner laga kraft i fråga om den tilltalade har begått gärningen och om den var otillåten, respektive är omhändertagen i avvaktan på att han eller hon kan överföras till en särskild skyddsenhet, inte ges möjlighet till frigång eller permission.
5 kap. 10 §
Bestämmelsen är ny och föranleds av den anslutande lagstiftningen om särskilda skyddsåtgärder. I princip överförs genom bestämmelsen den ordning som gäller enligt 10 och 10 a § LRV för en person som ges rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.
SOU 2012:17 Författningskommentar
967
5 kap. 11 §
Bestämmelsen är ny. Den har tillkommit för att Sverige ska efterkomma rekommendationer på denna punkt som The European Committe for the Prevention of Torture and Inhuman or Degrading Treatment or Punishment (CPT) lämnat in sin slutliga rapport från besöket i Sverige 9–18 juni 2009. Saken behandlas i avsnitt 7.7.3. Vad som kan anses utgöra synnerliga skäl för att kunna inskränka patientens rätt till utevistelse får överlämnas åt rättstillämpningen.
6 kap. Tvångsåtgärder
6 kap. 1 §
I bestämmelsen återges innehåll motsvarande 2 a och 2 b § LPT, med viss mindre språklig och redaktionell ändring. Proportionalitetsprincipen, som hänvisas till, innebär att varje tvångsåtgärd som vidtas ska föregås av en intresseavvägning, i syfte att pröva om olägenheterna med åtgärden står i rimlig proportion till vad som står att vinna med den. En bedömning av åtgärdens art, styrka, räckvidd och varaktighet måste därför göras i varje enskilt fall.
Tillägget i första meningen har skett i förtydligande syfte och ska ses i ljuset av att det i verksamheten har förekommit tvångsmedel av olika slag som inte har haft, eller i vart fall har haft ett otydligt, lagstöd, se avsnitt 7.6.6.
6 kap. 2 §
Paragrafen är ny och räknar upp de olika tvångsåtgärder som kan förekomma efter det att ett kvarhållningsbeslut har fattats. I senare bestämmelser i samma kapitel ges närmare regler för var och en av dessa åtgärder.
Uppräkningen är exklusiv. Det kan noteras att den möjlighet till dispens som kan lämnas av Tvångsåtgärdsnämnden enbart tar sikte på tvångsåtgärder som kan äga rum efter beslut om psykiatrisk tvångsvård (jfr 26 § 3). Vilka överväganden som gjorts i frågan om tvångsåtgärder redovisas i avsnitt 7.6.
Författningskommentar SOU 2012:17
968
6 kap. 3 §
Bestämmelsen och ny och räknar upp de olika tvångsåtgärder som kan förekomma efter beslut om psykiatrisk tvångsvård. I senare bestämmelser i samma kapitel ges närmare regler för var och en av dessa åtgärder. Uppräkningen är i princip uttömmande. Som framgår av andra stycket har dock öppnats en möjlighet för Tvångsåtgärdsnämnden att kunna medge att även andra tvångsåtgärder än de uppräknade får vidtas. Medgivande får lämnas av nämnden endast om synnerliga skäl för det föreligger (se även kommentar till 26 §).
6 kap. 4 §
Paragrafen, som är ny, redovisar de tvångsåtgärder som är möjliga att vidta mot en patient som är föremål för öppen psykiatrisk tvångsvård. I senare bestämmelser i samma kapitel ges närmare regler för var och en av dessa åtgärder.
6 kap. 5 §
Bestämmelsen motsvarar, med redaktionella ändringar, 6 § LPT.
6 kap. 6 §
Första stycket i paragrafen är endast med redaktionella ändringar
överflyttad från 6 § andra stycket LPT. Andra stycket är nytt. Om tagande av urinprov eller liknande prov är att anse som påtvingat krävs lagstöd för att åtgärden ska få vidtas. Genom bestämmelsen i andra stycket införs ett sådant lagstöd. – Provtagningen ska ske med största möjliga hänsyn till patienten. Det innebär bl.a. att den personal som sköter övervakningen bör vara av samma kön som patienten och måste visa stor respekt för patientens integritet (jfr uttalande av JO i ärende 6823-2209 och 2196-2010).
6 kap. 7 §
Bestämmelsen motsvarar 6 a § respektive 19 § första stycket första meningen och 20 § tredje stycket sista meningen LPT.
SOU 2012:17 Författningskommentar
969
6 kap. 8 §
Bestämmelsen är ny och har tillkommit för att samtliga tvångsåtgärder som kan förekomma i vården ska anges och ges ett tydligt lagstöd.
6 kap. 9 §
Bestämmelsen motsvarar, med en viss redaktionell ändring, 18 § LPT.
6 kap 10 §
Bestämmelsen ersätter 19 § LPT. I sak har flera ändringar gjorts. En är att begreppet ”annan liknande anordning ” har tagits bort. En annan att det är tillåtet att använda mobilt bälte under en kortare tid, högst en timme. I det fall användningen av mobilt bälte utan avbrott övergår i bälte som är fixerat till en säng, ska tidsfristerna grundas på den sammanlagda tiden som patienten är fastspänd på de två olika sätten. Ytterligare ändringar är att det införs en fastställd längsta tid för fastspänning i bälte samt, därutöver, ett dispensförfarande som innebär att Tvångsåtgärdsnämnden efter ansökan kan tillåta att fastspänning i bälte sker under en längre tid. Vilka överväganden som ligger bakom ändringarna redovisas i avsnitt 7.6.6.
6 kap. 11 §
Bestämmelsen motsvarar19 § första stycket sista meningen samt 19 § tredje stycket andra meningen LPT. En viss språklig justering har skett för att ytterligare markera att en i bälte fastspänd patient inte vid något tillfälle får lämnas utan vårdpersonal.
6 kap. 12 §
Bestämmelsen ersätter 20 § LPT. Tillämpningsområdet har utökats genom att också den situationen att patienten behöver få begränsningar av yttre stimuli (för att kunna varva ner) kan utgöra grund för beslut om avskiljning. Vad som föranlett denna utökning redovisas i avsnitt 7.6.8.
Författningskommentar SOU 2012:17
970
6 kap. 13 §
Bestämmelsen omfattar innehållet i 20 § tredje stycket LPT men har härutöver kompletterats med regler om det särskilda dispensförfarande som har införs på området.
6 kap. 14 §
Bestämmelsen motsvarar 20 a och 22 b § LPT. Tillämpningsområdet för regeln har utökats genom att också hänsynen till ordning och säkerhet kan grunda ett beslut om inskränkning av elektroniska kommunikationstjänster. Ändringen behandlas i avsnitt 19.4.3.
6 kap. 15 §
Innehållet i paragrafen svarar mot 23 § LPT.
6 kap. 16 §
Bestämmelsen är ny såtillvida att den inte återfinns i LPT eller LRV. Regler om besöksrestriktioner ges dock i lagen (1996:981) om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård. Den lagen är gemensam för personer som föremål för olika typer av tvångsvård (LPT, LRV, LVU, LVM och smittskyddslagen). Det har ansetts lämpligt att all reglering avseende tvångsåtgärder som kan vidtas mot en patient som är föremål för psykiatrisk tvångsvård, samlas i en lag. Av det skälet har regler om besöksrestriktioner som gäller en sådan patient brutits ur den nämnda lagen och förts till den nu aktuella paragrafen. Saken behandlas närmare i avsnitt 19.3.3.
6 kap. 17 §
Bestämmelsen motsvarar 21 § första stycket LPT.
SOU 2012:17 Författningskommentar
971
6 kap. 18 §
Innehållet i första stycket motsvarar del av innehållet i 23 § första stycket LPT. Innehållet i den tidigare bestämmelsen har tudelats. Resterande innehåll av den återfinns nu i 15 §. Genom andra stycket införs en möjlighet för chefsöverläkaren att komma kontrollera om patienten under tiden för den slutna vården, avhåller sig från användning av droger. Se även kommentar till 6 § andra stycket.
6 kap. 19 §
Bestämmelsen motsvarar i huvudsak innehållet i 22 a och 22 b § LPT.
6 kap. 20 §
Bestämmelsen motsvarar 22 § första stycket LPT.
6 kap. 21 §
Bestämmelsen samlar regler om omhändertagande av viss egendom som nu återfinns i 21 § andra stycket och 22 § andra stycket LPT.
6 kap. 22 §
Bestämmelsen är ny. Den innebär att en patient som är föremål för öppen psykiatrisk tvångsvård är skyldig att, efter beslut av chefsöverläkaren, ta emot behandling med läkemedel. I paragrafen uppställs ett antal krav som måste vara uppfyllda för att ett sådant beslut ska kunna fattas. I normalfallet torde ett beslut ha föregåtts av att patienten på eget bevåg har satt ut en läkemedelsbehandling som är nödvändig att patienten upprätthåller för att kunna vårdas i den öppna vårdformen. Läkemedelsbehandlingen får inte ske i patientens bostad, utan endast vid en vårdinrättning eller vid en kriminalvårdsanstalt för det fall patienten är intagen i en sådan. Den läkarundersökning som ska föregå behandlingen med läkemedel är avsedd att uppmärksamma eventuella medicinska hinder för genomförandet av den. Undersökningen tar i första hand sikte på patientens
Författningskommentar SOU 2012:17
972
somatiska hälsa. De överväganden som ligger bakom införandet av bestämmelsen redovisas i avsnitt 7.6.11.
6 kap. 23 §
Bestämmelsen är ny och ansluter till den i 22 § införda rätten till läkemedelsbehandling med tvång i öppen psykiatrisk tvångsvård. För att det ska vara möjligt att verkställa beslutet kan i vissa fall biträde av polis behövas. Paragrafen ger chefsöverläkaren en rätt att begära sådant biträde. – Patienten ska alltid ges möjlighet att inställa sig på den utpekade sjukvårdsinrättningen på frivillig väg. I det fall biträde av polismyndighet behövs, ska biträdet ske under så skonsamma former som möjligt för patienten. För att undvika onödig uppmärksamhet i samband därmed bör i största möjliga utsträckning eftersträvas att uppgiften genomförs med polis som inte är uniformerad och att transporten sker i civil polisbil. De överväganden som ligger bakom införandet av bestämmelsen redovisas i avsnitt 7.6.11.
6 kap. 24 §
Bestämmelsen är ny och har tillkommit för att göra det möjligt att kunna kontrollera efterlevnaden av drogfrihet hos en patient som är föremål för psykiatrisk öppen tvångsvård. Oavsett om drogfrihet ställts upp som ett särskilt villkor för vården eller inte, finns det behov av att kunna följa upp om patienten har ett missbruk eller annat beroende. Såvitt gäller själva utförandet av provtagningen hänvisas till de kommentarer som lämnas till 6 §.
6 kap. 25 §
Bestämmelsen, som är ny, införs i syfte att minska risken för att en patient som tvångsvårdas i den öppna formen, för in farliga eller olämpliga föremål (vapen, stickverktyg, droger m.m.) i samband med besök på sjukvårdsinrättningen som han eller hon behöver göra under vårdtiden för undersökning, samtal eller behandling. Möjligheten till visitation ska också avse situationen när patienten inställer sig för att delta vid en domstolsförhandling som handlar om hans eller hennes egen vård och som äger rum på sjukvårds-
SOU 2012:17 Författningskommentar
973
inrättningen. Det sist nämnda tillämpningsområdet överlappar till en del den kontroll som domstolen, genom beslut om säkerhetskontroll, själv kan fatta beslut om och innebär att en viss dubbelreglering uppkommer på denna punkt. Någon direkt olägenhet av det torde dock inte behöva uppkomma. Chefsöverläkarens möjlighet till kroppsvisitering av patienten innebär en mindre omfattande omgång än vad en säkerhetskontroll utgör och torde i de allra flesta fall också vara fullt tillräcklig för ändamålet. Frågan om allmän inpasseringskontroll behandlas i avsnitt 19.2.3.
6 kap. 26 §
Bestämmelsen är ny. Syftet med inrättandet av Tvångsåtgärdsnämnden och dispensförfarandet är att det å ena sidan ska leda att förekomsten av långa tider för användning av fastspänning i bälte och avskiljning minskar, å andra sidan att ett rättssäkert förfarande ska gälla i de fall det behöver tillgripas extraordinära åtgärder. Såvitt gäller punkten tre i första stycket handlar det om situationer som har uppkommit hastigt och som inte heller har kunnat förutses. Genom ordvalet synnerliga skäl markeras att det ska vara fråga om rena undantagssituationer. Förhållandena ska vara så att det inte är möjligt att bemästra situationen på något annat sätt än genom att patienten antingen hålls kvar i bälte eller avskiljning under en ytterligare tid, eller genom användandet av ett tvångsmedel som är något annat än fastspänning i bälte eller avskiljning (skyddshandskar, skyddshjälm och liknande). Genom åtgärden ska patienten hindras att tillfoga sig själv eller andra allvarlig skada. Vilka skäl som föranlett inrättandet av ett dispensförfarande framgår av avsnitt 7.6.9.
6 kap. 27 §
Bestämmelsen är ny och är en anslutande del av reglerna för det dispensförfarande som införs. Se även kommentar till 28 §.
6 kap. 28 §
Bestämmelsen är ny och är en anslutande del av reglerna för det dispensförfarande som införs. Mot bakgrund av de mycket korta handläggningstider som kan aktualiseras för nämnden i vissa fall,
Författningskommentar SOU 2012:17
974
torde en organisation för ständig jourberedskap behöva inrättas. En rätt till delegation (till ordföranden) behöver också finnas för att möjliggöra beslut i brådskande fall som inte kan avvakta nämndens prövning. Ett sådant beslut ska anmälas av ordföranden vid nästa sammanträde i nämnden.
6 kap. 29 §
Genom bestämmelsen införs en skyldighet för en eller flera vårdgivare och för Socialstyrelsen att tillhandagå Tvångsåtgärdsnämnden med handlingar och uppgifter som nämnden behöver för att kunna fullgöra sin verksamhet. Genom den införda bestämmelsen kan utan hinder av sekretess uppgifter lämnas till nämnden, jfr 10 kap. 28 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).
6 kap. 30 §
Bestämmelsen motsvarar 8 § andra stycket första och andra meningen LRV. Som en konsekvens av den nya straffrättsliga ordningen för psykiskt störda lagöverträdare, kommer fler patienter i den psykiatriska tvångsvården att omfattas av denna bestämmelse.
6 kap. 31 §
Bestämmelsen motsvarar 8 § andra stycket tredje meningen LRV.
6 kap. 32 §
Bestämmelsen motsvarar, med den justering som föranleds av att rättspsykiatrisk vård utmönstras i lagstiftningen, 8 § tredje stycket LRV.
7 kap. Ordning och säkerhet
7 kap. 1 §
Bestämmelsen är, med mindre redaktionella ändringar, överflyttad från 15 a § LPT.
SOU 2012:17 Författningskommentar
975
7 kap. 2 §
Bestämmelsen är ny. Avsikten med bestämmelsen är att motverka att det uppkommer alltför stora skillnader i säkerhetsnivå för en person som är intagen i kriminalvårdsanstalt, men som under en längre eller kortare period av verkställigheten behöver få psykiatrisk vård. Kontrollen ska i princip omfatta alla som passerar in på en vårdavdelning med allmän inpasseringskontroll, dvs., förutom patienterna, även vårdpersonal och besökare. En närmare redovisning av de överväganden som föranlett bestämmelsen lämnas i avsnitt 19.2.3.
7 kap. 3 §
Bestämmelsen är ny. Den möjliggör att chefsöverläkaren på vårdavdelningar där allmän inpasseringskontroll inte sker, i ett särskilt fall kan kräva att en besökare underkastar sig kroppsvisitation som villkor för att besök ska få äga rum.
7 kap. 4 §
Bestämmelsen är ny. Avsikten är att den ska motverka att en patient utsätts för kränkning genom att han eller hon fotograferas i smyg av en medpatient som senare sprider dessa bilder till en okänd krets av personer utanför sjukvårdsinrättningen. Om det av bilderna framgår att en person vårdas på sjukhus är det i princip ett röjande av enskilds personliga förhållanden”, dvs. uppgifter som är skyddade av sekretess enligt 25 kap 1 § offentlighets och sekretesslagen (jfr uttalande av JO, dnr 2295-2009). Till grund för den införda bestämmelsen ligger bl.a. bedömningen att det i förhållande till den aktuella personkretsen är svårt att enbart förlita sig på en ordning som innebär att det är den avfotograferade som ensam avgör om fotografering får ske eller inte och om bilderna får spridas. En patients psykiska tillstånd kan stundom vara sådant att det är svårt att bedöma värdet av ett lämnat samtycke till fotografering. Det är inte heller osannolikt att patienten i ett senare skede, när han eller hon tillfrisknat, gör en annan bedömning. Frågan behandlas i avsnitt 19.5.
Författningskommentar SOU 2012:17
976
7 kap. 5 §
Bestämmelsen har brutits ut från den gemensamma lagen (1996:981) om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård (2 § första stycket) och förts in i den nya lagen om psykiatrisk tvångsvård. Innehållet är i sak oförändrat men bestämmelsen har språkligt anpassats som en följd av denna åtgärd. Se även kommentaren till 6 kap. 16 §.
7 kap. 6 §
Se kommentar till 5 §. Bestämmelsen motsvarar 2 § andra stycket i lagen om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård, med undantag av uppgiften om vem som får fatta beslut. För den aktuella typen av beslut har det ansetts mer lämpligt att det ankommer på chefsöverläkaren att fatta beslut.
8 kap. Tvångsvårdens upphörande
8 kap. 1 §
Bestämmelsen är utan ändring överflyttad från 27 § LPT.
8 kap. 2 §
Bestämmelsen är utan ändring överflyttad från 28 § LPT.
8 kap. 3 §
Bestämmelsen är utan ändring överflyttad från 29 § LPT.
8 kap. 4 §
Bestämmelsen är överflyttad från 12 § förordningen (1991:1472) om psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård. Bestämmelsen rör hanteringen av personer som är föremål för psykiatrisk tvångsvård, vilket i många fall innebär att de är frihetsberövade. När ett beslut om hemsändande har verkställts upphör tvångsvården. Eftersom bestämmelsen tar sikte på frihetsberövade personer och hur de
SOU 2012:17 Författningskommentar
977
ska hanteras, har ansetts att regleringen ska ske genom lag. Samma bedömning har gjorts av Utredningen om transporter av frihetsberövade personer, se SOU 2011:7, s. 347 f. och s. 477 f.
8 kap. 5 §
Bestämmelsen är ny och föranleds av regler av omprövning som ges i lagen om särskilda skyddsåtgärder. Se även författningskommentaren till 8 kap. 4 § lagen om särskilds skyddsåtgärder.
9 kap. Stödperson
9 kap. 1 §
Bestämmelsen motsvarar, med redaktionella ändringar, 30 § första och andra stycket LPT.
9 kap. 2 §
Bestämmelsen motsvarar, med en mindre språklig justering, 30 § tredje stycket LPT.
9 kap. 3 §
Bestämmelsen motsvarar 30 § fjärde stycket LPT. Det övriga innehållet i den – som räknar upp ett antal olika rättigheter och skyldigheter som följer av förvaltningslagens bestämmelser – har överförts till lagen (1998:1656) om patientnämndsverksamhet.
9 kap. 4 §
Bestämmelsen motsvarar 31 § LPT.
(Anmärkning: Bestämmelsen i 31 a § LPT har förts in i lagen om patientnämndsverksamhet, se även kommentar till 3 § )
Författningskommentar SOU 2012:17
978
9 kap. 5 §
Bestämmelsen ersätter 26 a § LRV. I förhållande till tidigare innehåll har tillämpningsområdet utvidgats genom att fler har förts till den krets av personer som chefsöverläkaren kan vara skyldig att underrätta. Motiven för ändringen behandlas i avsnitt 21.3–4.
10 kap. Överklagande
10 kap. 1 §
I lagrummet behandlas vilka beslut av chefsöverläkaren som patienten kan överklaga. Uppräkningen motsvarar 32 § samt 33 § första och andra stycket LPT. Som en konsekvens av att regler om besöksrestriktioner och överklagande av beslut om sådana restriktioner har förts in direkt i lagen (se kommentar till 6 kap. 16 §), har uppräkningen kompletterats.
10 kap. 2 §
Bestämmelsen svarar mot 32 § första stycket andra meningen och 32 § andra stycket andra meningen LPT.
10 kap. 3 §
Bestämmelsen motsvarar del av innehållet i 33 § tredje stycket. Det övriga innehållet i den avser anvisningar för domstolen och har i enlighet med det förts till kapitel 11 som avser handläggningen i domstol.
10 kap. 4 §
Bestämmelsen är ny och följer av det särskilda dispensförfarande som införts att gälla för användandet av tvångsåtgärder i vissa särskilda fall (se även kommentar till 6 kap. 26).
SOU 2012:17 Författningskommentar
979
10 kap. 5 §
Bestämmelsen motsvarar 48 § första stycket LPT.
11 kap. Handläggningen i domstol
11 kap. 1 §
Bestämmelsen motsvarar 34 § LPT.
11 kap. 2 §
Bestämmelsen motsvarar 33 § tredje stycket LPT.
11 kap. 3 §
Bestämmelsen svarar mot innehåll i 35 § första stycket första meningen samt 35 § andra stycket LPT. En saklig ändring har skett genom att tidsfristen har sträckts ut till femton dagar i mål som avser prövning av (fortsatt) tvångsvård som redan vilar på beslut av domstol. Motiven för ändringen utvecklas i avsnitt 7.5.2.
11 kap. 4 §
Bestämmelsen motsvarar 35 § tredje stycket LPT.
11 kap. 5 §
Bestämmelsen motsvarar 32 § tredje stycket LPT.
11 kap. 6 §
Bestämmelsen ersätter 36 § LPT. En saklig ändring har skett genom att patientens begäran inte längre är ensamt avgörande för frågan om muntlig förhandling ska hållas eller inte i mål som enbart omfattar prövning av chefsöverläkarens underställda beslut om konvertering. Ändringen möjliggör att domstolen kan avgöra målet på
Författningskommentar SOU 2012:17
980
handlingarna i det fall muntlig förhandling framstår som obehövligt. Det kan framhållas att det underställda beslutet i de allra flesta fall åtföljs av att chefsöverläkaren senast inom fyra dagar från dagen för beslutet om konvertering, inkommer med ansökan hos domstolen om medgivande till fortsatt tvångsvård. Vid prövningen av den ansökan ska muntlig förhandling hållas om det inte är uppenbart obehövligt.
11 kap. 7 §
Bestämmelsen är utan ändring överflyttad från 37 § LPT.
11 kap. 8 §
Bestämmelsen motsvarar, med en mindre språklig justering, 37 § andra stycket LPT.
11 kap. 9 §
Bestämmelsen är utan ändring överflyttad från 37 § tredje stycket LPT.
11 kap. 10 §
Bestämmelsen motsvarar 38 § LPT.
11 kap. 11 §
Bestämmelsen motsvarar 38 a § LPT. Därutöver har katalogen med uppräknade situationer då offentligt biträde ska förordnas, kompletterats med situationen då ett beslut av Tvångsåtgärdsnämnden enligt 26 § 3 har överklagats av patienten.
11 kap. 12 §
Bestämmelsen motsvarar 45 § LPT.
SOU 2012:17 Författningskommentar
981
11 kap. 13 §
Bestämmelsen motsvarar 44 § LPT.
11 kap. 14 §
Bestämmelsen motsvarar 46 § LPT.
12 kap. Polishandräckning
12 kap. 1 §
Bestämmelsen ersätter 47 § första stycket LPT. I sak har ändring skett genom att det inte längre är tillåtet att placera den omhändertagne i förvar hos polisen i väntan på hälso- och sjukvård. Motiven för den ändringen redovisas i avsnitt 7.8.6.6.
12 kap. 2 §
Bestämmelsen svarar mot 47 § andra stycket 2–5 LPT. Punkterna 2–4 i den nya bestämmelsen är nya.
Punkten 2 avser situationen då det finns ett utlåtande över en
rättspsykiatrisk undersökning som visar att det finns förutsättningar för att bereda den undersökta personen psykiatrisk tvångsvård. Ett sådant utlåtande jämställs i lagen med ett vårdintyg. Det har därför ansetts rimligt att chefsöverläkaren, på samma sätt som gäller när en intagningsprövning grundas på ett vårdintyg, ska ha möjlighet att begära polismyndighetens biträde för att föra personen till sjukvårdsinrättningen. Punkten 3 är föranledd av den möjlighet till läkemedelsbehandling, i sista hand med tvång, som införs i förhållande till patienter som är föremål för öppen psykiatrisk tvångsvård. Se även kommentar till 6 kap. 23 §. Punkten 4 avser att fylla den lucka som uppfattats finns i nuvarande lagstiftning på området och som innebär att det inte finns möjlighet att begära biträde av polis för att ombesörja en förflyttning av en patient mellan sjukvårdsinrättningar, trots att det får anses vara påkallat av säkerhetsskäl. Förslaget i punkten 4 är utformat i linje med förslag som Utredningen om transporter av frihetsberövade personer har lämnat av-
Författningskommentar SOU 2012:17
982
seende denna situation, se SOU 2011:7, s. 399 ff. Förslaget har tidigare behandlats i avsnitt 7.8.6.1.
12 kap. 3 §
Bestämmelsen svarar mot del av innehållet i 47 § andra stycket 1 och 2. Att en begäran om biträde endast kan ske av läkare som är legitimerad framgår av Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 2005:29) om utfärdande av intyg inom hälso- och sjukvården m.m. Mot bakgrund av att det uppställs krav på legitimation i 47 § andra stycket LPT för viss där angiven uppgift av läkare men inte för beslut av läkare som ansluter till just den uppgiften, har ansetts att en otydlighet uppkommer i lagen om vad som gäller på denna punkt. För att undanröja den otydligheten har i den nya bestämmelsen förts in uppgift om legitimationskrav motsvarande vad som framgår av Socialstyrelsens nämnda föreskrift. Förslaget har tidigare behandlats i avsnitt 7.8.6.2.
12 kap. 4 §
Bestämmelsen är ny. Polishandräckning inför eller i samband med psykiatrisk tvångsvård innebär ett stort ingrepp i integriteten för en grupp av redan mycket utsatta personer. Det är därför angeläget att man undviker handräckning av polis i situationer då det inte är nödvändigt på grund av säkerhetsskäl. En begäran om handräckning bör få göras endast om det kan befaras att det krävs åtgärder i form av våldsanvändning eftersom den som åtgärden avser t.ex. utövar våld, uttalar hot om våld eller försöker undkomma. En begäran ska också få göras om det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att det krävs att den som åtgärden avser ska beläggas med fängsel. Det kan därutöver finnas situationer t.ex. då det finns en överhängande risk för människors skada och man inte kan avvakta att verkställigheten blir löst på annat sätt. Vilka motiv som föranlett införandet av bestämmelsen redovisas i avsnitt 7.8.6.3. Bestämmelsen har utformats i linje med förslag som Utredningen om transporter av frihetsberövade personer har lämnat, se SOU 2011:7 s. 388 f.
SOU 2012:17 Författningskommentar
983
12 kap. 5 §
Bestämmelsen är ny. Vilka överväganden som gjorts i fråga om behov av informationsöverföring m.m. redovisas i avsnitt 7.8.6.4.
12 kap. 6 §
Bestämmelsen är ny och grundas på förslag som Utredningen om transporter av frihetsberövade personer (SOU 2011:7) har lämnat. Bestämmelsen avviker från den utredningens förslag genom att inte föreskriva ett obligatoriskt krav på att vårdpersonal ska vara med vid transporterna. Bestämmelsen har i stället utformats så att vårdgivaren ska eftersträva att vårdpersonal finns med i största möjliga utsträckning vid dessa transporter. Det har ansetts att ett obligatoriskt krav på närvaro av vårdpersonal skulle kunna leda till att säkerheten vid sjukvårdsinrättningen blir lidande i akuta situationer då personal måste avvaras för att följa med vid en handräckning. Frågan behandlas närmare i avsnitt 7.8.6.5.
12 kap. 7 §
Reglering för biträde av polis i samband med hemsändande av en person som är utländsk medborgare och som vårdas med stöd av LPT, ges i 12 § förordningen (1991:1472) om psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård. Eftersom regleringen avser frihetsberövade personer har ansetts att den bör ske genom lag. En sådan ändring är också i linje med vad Utredningen om transporter av frihetsberövade personer har föreslagit, se SOU 2011:7, s. 347 f. och s. 477 f. Saken behandlas i avsnitt 7.8.6.7.
13 kap. Delegation och sekretess m.m.
13 kap. 1 §
Bestämmelsen motsvarar 39 § LPT. Katalogen med förbud mot delegation har därutöver utökats med beslut om besöksinskränkningar (punkten 8). Utökningen är en följd av att regleringen av besöksrestriktioner, som tidigare getts i lagen (1996:981) om besöks-
Författningskommentar SOU 2012:17
984
inskränkningar vid viss tvångsvård, har brutits ur den lagen och förts till denna lag. Se även kommentar till 6 kap. 16 §.
13 kap. 2 §
Bestämmelsen motsvarar, med mindre språkliga justeringar, 40 § LPT.
13 kap. 3 §
Bestämmelsen motsvarar 42 § LPT.
13 kap. 4 §
Bestämmelsen motsvarar 43 § LPT.
13 kap. 5 §
Bestämmelsen motsvarar 49 § LPT.
13 kap. 6 §
Bestämmelsen motsvarar 29 § LRV.
26.4 Förslaget till lag om särskilda skyddsåtgärder
1 kap. 1 §
I paragrafen anges syftet med särskilda skyddsåtgärder. Syftet är att sådana åtgärder ska förhindra att den som har begått en allvarlig otillåten gärning eller ett allvarligt brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning, en svår utvecklingsstörning, ett allvarligt demenstillstånd eller en tillfällig sinnesförvirring på nytt begår en gärning av motsvarande slag. Det krävs alltså dels att gärningsmannen har begått en allvarlig otillåten gärning eller ett allvarligt brott, dels att gärningen eller brottet har begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning, en svår utvecklingsstörning, ett allvarligt demenstillstånd eller en tillfällig sinnesförvirring.
SOU 2012:17 Författningskommentar
985
De förutsättningarna som ska vara uppfyllda för att särskilda skyddsåtgärder ska kunna beslutas anges i 2 kap. 1 och 2 §§.
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.4.1.
1 kap. 2 §
I paragrafen finns en uppräkning av lagens olika kapitel. Uppräkningen är inte uttömmande. Den är avsedd att ge läsaren en översiktlig bild över var olika bestämmelser finns.
1 kap. 3 §
Av första stycket första meningen framgår att de särskilda skyddsåtgärderna ska bygga på den enskildes integritet och människovärde. Detta är en grundläggande bestämmelse om hur gärningsmannen ska bemötas. En självklar utgångspunkt är att han eller hon ska behandlas med respekt för sitt människovärde och med förståelse för de svårigheter som är förenade med att vara föremål för särskilda skyddsåtgärder. Det är angeläget att den personal som medverkar vid genomförandet av de särskilda skyddsåtgärderna har ett professionellt och humant förhållningssätt och alltid upprätthåller det vid sin kontakt med de personer som undergår åtgärderna.
I första stycket andra meningen anges att de särskilda skyddsåtgärderna ska prövas mot den s.k. proportionalitetsprincipen. Principen innebär att det vid utformningen av åtgärderna ska ske en intresseavvägning, i syfte att bedöma om olägenheterna med åtgärderna står i rimlig proportion till vad som man kan vinna med dem. En bedömning av åtgärdernas art, styrka, räckvidd och varaktighet måste därför göras i varje enskilt fall.
Av första stycket tredje meningen framgår att de särskilda skyddsåtgärderna så långt det är möjligt ska utformas och genomföras i samförstånd med den enskilde. Utgångspunkten är att man ska försöka motivera den enskilde att delta och medverka vid planeringen och genomförandet av åtgärderna. Detta innebär inte att det är gärningsmannen som avgör vilka åtgärder som ska komma i fråga. Bestämmelsen innebär inte heller att det ställs ett krav på att samråd ska ske med den enskilde. Det kan i en del fall också vara så att det inte är möjligt att utforma och genomföra de särskilda skydds-
Författningskommentar SOU 2012:17
986
åtgärder i samförstånd med den enskilde, t.ex. då gärningsmannens kognitiva funktioner är så påverkade att det inte är möjligt att nå ett sådant samförstånd med honom eller henne.
Att det inte är möjligt att besluta om särskilda skyddsåtgärder med anledning av en gärning som någon har begått innan han eller hon har fyllt femton år framgår av 1 kap. 6 § BrB. Enligt andra
stycket framgår att man ska ha ett barnperspektiv när de särskilda
skyddsåtgärder avser en person som är under arton år och att hans eller hennes bästa ska särskilt beaktas. Det ställs också krav på att den unge ska få relevant information och ges möjlighet att framföra sina synpunkter, vilka ska tillmätas betydelse i förhållande till hans eller hennes ålder och mognad. Det kan dock vara så att det inte finns möjlighet att tillmäta den unges synpunkter betydelse om syftet med de särskilda skyddsåtgärderna då inte kan uppnås.
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.4.1.
2 kap. 1 §
I paragrafen anges förutsättningarna för att särskilda skyddsåtgärder ska kunna beslutas för den som har begått en otillåten gärning som inte utgör brott på grund av han eller hon inte uppfyllde kravet på otillräknelighet enligt 1 kap. 2 a § BrB. Förslaget har behandlats i avsnitt 10.4.2.
För att särskilda skyddsåtgärder ska kunna beslutas i dessa fall krävs det att allmän domstol genom en dom, som har vunnit laga kraft, har fastställt att gärningsmannen har begått en otillåten gärning som inte utgör brott eftersom han eller hon inte uppfyller kravet på tillräknelighet, se 8 kap. 1 § andra stycket. Vad kravet på tillräknelighet innebär utvecklas närmare i författningskommentaren till 1 kap. 2 a § BrB. Det är allmän förvaltningsdomstol som, efter yrkande från åklagaren, beslutar om särskilda skyddsåtgärder, se 8 kap. 1 § första stycket.
Det krävs att den otillåtna gärningen har riktat sig mot eller medfört fara för någon annans liv eller hälsa. Med detta avses främst gärningar som avses i 3 och 6 kap. BrB. Även de gärningar som skulle utgöra brott enligt 4 kap., rånbrott, allmänfarliga brott enligt 13 kap. och vissa brott mot allmän verksamhet omfattas av rekvisitet. I de fall gärningen har medfört fara för liv eller hälsa ska det röra sig om en omedelbar fara. Detta innebär att den fara för liv eller hälsa som kan uppkomma genom t.ex. ett narkotikabrott inte om-
SOU 2012:17 Författningskommentar
987
fattas av bestämmelsen. Brott som riktar sig mot eller medför fara för gärningsmannens eget liv eller hälsa omfattas inte heller av bestämmelsen.
Dessutom krävs det enligt punkten 1 att det för gärningen inte var föreskrivet lindrigare straff än fängelse sex månader. Denna begränsning innebär bl.a. att särskilda skyddsåtgärder inte kan beslutas vid olaga hot som inte är att bedöma som grovt brott (4 kap. 5 § första stycket BrB) eller vid sexuellt ofredande (6 kap. 10 § BrB). Det är den straffskala som gällde när gärningen begicks som ska användas vid bedömningen av detta rekvisit. Rekvisitet är inte uppfyllt om straffskalan först efter gärningen har ändrats till att inte föreskriva lindrigare straff än sex månader. Detsamma gäller om gärningen har blivit straffbelagd efter det att gärningen begicks.
Att en gärning har ett visst minimistraff innebär att det ska vara en viss straffskala enligt det specifika straffstadgandet. Av andra
stycket framgår att också försök till en sådan gärning omfattas.
Enligt punkten 2 krävs det att det med hänsyn till gärningsmannens psykiska tillstånd, hans eller hennes tidigare begångna gärningar och omständigheterna i övrigt finns en påtaglig risk för att han eller hon på nytt begår sådana gärningar av allvarligt slag. Med psykiskt tillstånd kan avses en psykisk störning (som inte behöver vara allvarlig) men också andra mentala tillstånd. Det kan noteras att det för att paragrafen ska vara tillämplig krävs att gärningsmannen har bedömts vara otillräknelig vid gärningen. Detta innebär att gärningsmannen var och ofta fortfarande är svårt psykiskt sjuk. Med omständigheterna i övrigt kan t.ex. avses att gärningsmannen har ett pågående missbruk eller att han eller hon saknar fast bostad.
Att det ska finnas en påtaglig risk för att gärningsmannen på nytt begår sådana gärningar av allvarligt slag innebär att det ska kunna konstateras att det finns en kvalificerad återfallsrisk för att beslut om särskilda skyddsåtgärder ska kunna fattas. Det ska kunna sägas att risken för återfall är påtaglig, dvs. att den är konkret och ligger nära till hands. Risken för återfall ska dessutom avse nya gärningar som har riktat sig mot eller medfört fara för någon annans liv eller hälsa. Detta markeras i paragrafen med att risken ska avse ”sådana” gärningar, vilket syftar på den otillåtna gärning som ska ha begåtts för att särskilda skyddsåtgärder ska kunna komma i fråga. Risken ska inte kunna avse samtliga gärningar som har riktat sig mot eller medfört fara för någon annans liv eller hälsa utan det krävs att det är sådana gärningar av allvarligt slag. Med detta avses gärningar med ett straffvärde som motsvarar fängelse ett år eller mer.
Författningskommentar SOU 2012:17
988
2 kap. 2 §
I paragrafen anges förutsättningarna för att särskilda skyddsåtgärder ska kunna beslutas för den som har dömts till fängelse på viss tid eller till sluten ungdomsvård. Särskilda skyddsåtgärder enligt denna paragraf får inte beslutas för den som har dömts till fängelse på livstid. Förslaget har behandlats i avsnitt 10.4.2.
Det är allmän förvaltningsdomstol som, efter yrkande från åklagaren, beslutar om åtgärderna, se 8 kap. 1 § första stycket. Prövning i fråga om inledande av särskilda skyddsåtgärder enligt paragrafen ska ske inför den dömdes frigivning från fängelsestraffet, om allmän domstol i den dom, genom vilken gärningsmannen dömdes till fängelse, har beslutat att brottet har begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning, en tillfällig sinnesförvirring, en svår utvecklingsstörning eller ett allvarligt demenstillstånd samt att en prövning ska ske av om han eller hon vid frigivning från fängelsestraffet uppfyller förutsättningarna för sådana åtgärder. Detta regleras i 8 kap. 1 § tredje stycket.
En förutsättning för att särskilda skyddsåtgärder ska kunna beslutas enligt denna paragraf är att gärningsmannen har dömts till fängelse på viss tid eller till sluten ungdomsvård för ett brott som har riktat sig mot eller medfört fara för någon annans liv eller hälsa. Det krävs också att det för brottet inte var föreskrivet lindrigare straff än fängelse sex månader. En beskrivning av vilka brott som avses finns i författningskommentaren till 2 kap. § 1 §.
Enligt punkten 1 krävs det att brottet har begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning, en svår utvecklingsstörning, ett allvarligt demenstillstånd eller en tillfällig sinnesförvirring. En närmare beskrivning av dessa olika tillstånd finns i författningskommentaren till 1 kap. 2 a § BrB. För en beskrivning av innebörden av
punkterna 2 och 3 samt tredje stycket hänvisas till författningskom-
mentaren till 2 kap. 1 §.
Av andra stycket framgår att särskilda skyddsåtgärder som beslutas med stöd av första stycket ska gälla för tiden efter frigivning från fängelsestraffet eller den slutna ungdomsvården. Påföljderna ska alltså verkställas innan det kan bli aktuellt för den dömde att undergå särskilda skyddsåtgärder.
SOU 2012:17 Författningskommentar
989
2 kap. 3 §
I bestämmelsen anges under vilka förutsättningar ett beslut om särskilda skyddsåtgärder får fattas i de fall den som avses i 2 kap. 2 § ska utvisas på grund av brottet. Detta får ske endast om utlänningen inte tas i förvar enligt utlänningslagen i avvaktan på verkställighet av utvisningsbeslutet eller om ett beslut om förvar ska upphöra utan att utvisningsbeslutet har verkställts. Förslaget har behandlats i avsnitt 10.4.4.
2 kap. 4 §
I paragrafen görs det en hänvisning till lagen om rättspsykiatrisk undersökning, i vilken det finns bestämmelser om undersökning avseende förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder.
3 kap. 1 §
I paragrafen regleras formerna för genomförandet av särskilda skyddsåtgärder. Förslaget har behandlats i avsnitt 10.4.7.
Av första stycket framgår att sådana åtgärder kan genomföras i sluten form eller öppen form. Närmare bestämmelser om genomförandet av särskilda skyddsåtgärder i sluten form finns i 4 kap. I 5 kap. finns bestämmelser om kontroll- och tvångsåtgärder i samband med särskilda skyddsåtgärder i sluten form. Bestämmelser om genomförandet av särskilda skyddsåtgärder i öppen form och kontroll- och tvångsåtgärder i samband med sådana åtgärder finns i 6 kap.
Enligt andra stycket ska särskilda skyddsåtgärder för den som har begått en otillåten gärning men inte ska dömas eftersom kravet på tillräknelighet inte är uppfyllt alltid inledningsvis genomföras i sluten form. Särskilda skyddsåtgärder i de fall gärningsmannen har dömts till fängelse kan inledas i sluten form eller i öppen form. Av en rättspsykiatrisk undersökning av frågan om förutsättningarna för av särskilda skyddsåtgärder ska det i det fallet framgå om de särskilda skyddsåtgärderna bör inledas i sluten form eller i öppen form.
Av tredje stycket framgår att särskilda skyddsåtgärder i sluten form ska övergå till särskilda skyddsåtgärder i öppen form när syftet med åtgärderna kan tillgodoses utan att de äger rum i sluten form. Detta innebär att åtgärderna inte får vara mera ingripande än vad som
Författningskommentar SOU 2012:17
990
krävs för att syftet med dem ska kunna tillgodoses. Kan lagens syfte tillgodoses genom särskilda skyddsåtgärder i öppen form ska åtgärderna genomföras på det sättet. Syftet med särskilda skyddsåtgärder framgår av 1 kap. 2 §.
3 kap. 2 §
Enligt paragrafen ska ett beslut om särskilda skyddsåtgärder inte få verkställas om den som beslutet avser är föremål för sluten psykiatrisk tvångsvård. Det är först när sådan vård upphör eller övergår i öppen form som ett verkställande av särskilda skyddsåtgärder kan komma i fråga.
Chefsöverläkaren ska anmäla till åklagaren att den slutna tvångsvården ska upphöra, se 8 kap. 4 § andra stycket. Åklagaren ska därefter ansöka om förlängning av de särskilda skyddsåtgärderna vid allmän förvaltningsdomstol.
4 kap. 1 §
Av bestämmelsens första stycke framgår att den som ska undergå särskilda skyddsåtgärder i sluten form ska placeras i en särskild skyddsenhet.
Enligt andra stycket i bestämmelsen ska den som är under 18 år undergå särskilda skyddsåtgärder i sluten form på ett särskilt ungdomshem, om inte särskilda skäl talar emot detta. Sådana särskilda skäl kan t.ex. vara om den unge vid beslutet om särskilda skyddsåtgärder är nära sin 18-årsdag och att han eller hon därför skulle hinna vara placerad i ett särskilt ungdomshem endast en mycket kort tid för att därefter föras över till en särskild skyddsenhet.
Om det finns synnerliga skäl får den som fyller 18 år under tiden han eller hon undergår särskilda skyddsåtgärder i ett särskilt ungdomshem fortsätta att undergå åtgärderna där. Det kan finnas sådana synnerliga skäl för den unge att stanna i det särskilda ungdomshemmet efter 18-årsdagen om de särskilda skyddsåtgärderna inom en kort tid därefter bör kunna upphöra eller övergå till åtgärder i öppen form. Synnerliga skäl kan också föreligga exempelvis när den unge behöver vara kvar vid ungdomshemmet en viss tid för att förbereda den fortsatta verkställigheten i en särskild skyddsenhet.
SOU 2012:17 Författningskommentar
991
När genomförandet av särskilda skyddsåtgärder sker i ett särskilt ungdomshem ska det som föreskrivs i lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård gälla i tillämpliga delar. Detta innebär bl.a. de bestämmelser i lagen som rör den unges rättigheter samt möjligheten att vidta olika kontroll- och tvångsåtgärder ska vara tillämpliga.
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.4.8.
4 kap. 2 §
Den som är placerad i en särskild skyddsenhet ska enligt första
stycket ges nödvändig vård och behandling. Denna vård och be-
handling ska ytterst syfta till att förhindra att gärningsmannen ska begå nya allvarliga gärningar. Det kan t.ex. avse brotts- och missbruksrelaterad programverksamhet. Sådan programverksamhet kan även innefatta behandling av medicinsk karaktär, arbetsträning, social färdighetsträning eller särskilda aktiviteter för placerade med funktionsnedsättning.
Den placerade ska också ges tillfälle till utbildning, aktiviteter, förströelse, fysisk träning och vistelse utomhus. Detta innebär att det finns en skyldighet att anordna sysselsättning för den placerade. Vägledande vid valet av sysselsättning bör vara att denna, så långt som det är möjligt, ska vara ägnad att motverka återfall i brott eller på annat sätt underlätta den placerades anpassning i samhället. Bestämmelsen tar sin utgångspunkt i att det är angeläget att den placerade ges möjlighet till fysisk aktivitet och annan meningsfull fritidssysselsättning i någon form. Vilken aktivitet och sysselsättning som den placerade lämpligen kan utöva avgörs bl.a. av den enskildes fysiska och psykiska förutsättningar och av ordnings- och säkerhetsskäl.
I andra stycket finns en bestämmelse om den placerades rätt till hälso- och sjukvård. Med hälso- och sjukvård avses i paragrafen sådan verksamhet som omfattas av HSL. Med sjukhus avses detsamma som i 5 § första stycket HSL. Ett tillstånd till en vistelse utanför den särskilda skyddsenheten i samband med hälso- och sjukvård ska enligt tredje stycket förenas med de villkor som behövs. Villkoren ska vara individuellt utformade utifrån omständigheterna i det enskilda fallet och kan t.ex. avse vistelseort, anmälningsskyldighet, krav på nykterhet och förbud mot att kontakta ett brotts-
Författningskommentar SOU 2012:17
992
offer. Om det är nödvändigt av säkerhetsskäl, ska den placerade stå under bevakning.
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.4.8.
4 kap. 3 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om möjlighet för den som är placerad i en särskild skyddsenhet att tillfälligt vistas utanför enheten. Förslaget har behandlats i avsnitt 10.4.8.
Enligt första stycket får den placerade, för att underlätta hans eller hennes anpassning i samhället, beviljas tillstånd att vistas utanför skyddsenheten för viss kort tid, s.k. permission. Det kan röra sig om regelbunden permission, t.ex. helgpermission, som ska syfta till att underlätta den placerades anpassning i samhället när de särskilda skyddsåtgärderna ska upphöra. I de flesta fall rör det sig dock om en anpassning inför en övergång från särskilda skyddsåtgärder i sluten form till sådana åtgärder i öppen form. Det kan t.ex. röra sig om tillfällig vistelse utanför den särskilda skyddsenheten för att den placerade ska kunna besöka socialtjänsten eller Arbetsförmedlingen.
Av andra stycket framgår att det för att beviljas permission krävs att det inte finns en påtaglig risk för att den placerade ska undandra sig genomförandet av de särskilda skyddsåtgärderna eller på annat sätt missköta sig. En sådan riskbedömning måste göras i varje enskilt fall. Vid bedömningen bör det bl.a. beaktas utfallet av tidigare permissioner. Kravet på att risken ska vara påtaglig innebär att permission kan beviljas trots att det finns en viss risk för misskötsamhet. En riskbedömning kan medföra att den placerade inte beviljas permission över huvud taget.
4 kap. 4 §
Paragrafen innebär att domstolar med bindande verkan kan förordna att den som är placerad i en särskild skyddsenhet ska inställa sig. Inställelse vid en annan myndighet kan emellertid också medges.
Det är allmän förvaltningsdomstol som prövar frågan om vistelse utanför den särskilda skyddsenheten, se 10 kap. 3 § första stycket.
SOU 2012:17 Författningskommentar
993
Rätten att besluta i frågan kan överlämnas åt den myndighet som ansvarar för de särskilda skyddsåtgärderna, se 10 kap. 3 § andra stycket.
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.4.8.
4 kap. 5 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om att den som är placerad i en särskild skyddsenhet får vistas utanför den särskilda skyddsenheten för att genomgå en rättspsykiatrisk undersökning. Det är den myndighet som ansvarar för undersökningen som bedömer hur länge den placerade behöver vistas utanför skyddsenheten för att undersökningen ska kunna genomföras.
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.4.8.
4 kap. 6 §
Ett tillstånd till en vistelse utanför den särskilda skyddsenheten ska förenas med de villkor som behövs. Villkoren ska vara individuellt utformade utifrån omständigheterna i det enskilda fallet och kan t.ex. avse vistelseort, anmälningsskyldighet, krav på nykterhet och förbud mot att kontakta ett brottsoffer. Om det är nödvändigt av säkerhetsskäl, ska den placerade stå under bevakning.
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.4.8.
4 kap. 7 §
I paragrafen anges att det är den myndighet som regeringen bestämmer som ska ansvara för genomförandet av särskilda skyddsåtgärder i sluten form. Den ansvariga myndigheten kommer att pekas ut i en förordning.
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.4.14.
5 kap. 1 §
I paragrafens första stycke finns en uppräckning av kontroll- och tvångsåtgärder som får beslutas beträffande den som är placerad i en särskild skyddsenhet. Sådana åtgärder får beslutas i syfte att upprätthålla ordningen eller säkerheten vid skyddsenheten. Det är den
Författningskommentar SOU 2012:17
994
myndighet som ansvarar för genomförandet av särskilda skyddsåtgärder som får besluta om kontroll- och tvångsåtgärder. Beslutanderätten får enligt andra stycket delegeras till befattningshavare med tillräcklig kompetens och erfarenhet.
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.4.11.
5 kap. 2 §
I bestämmelsen klargörs att varje kontroll- eller tvångsåtgärd ska prövas mot den s.k. proportionalitetsprincipen. Principen gäller dels när en åtgärd vidtas mot den placerade, dels när en åtgärd vidtas mot en annan person än den placerade, t.ex. en besökare. Kravet på proportionalitet omfattar såväl ett beslut om en kontroll- eller tvångsåtgärd som genomförandet av den. Proportionalitetsprincipen innebär att varje kontroll- och tvångsåtgärd som vidtas ska föregås av en intresseavvägning, i syfte att pröva om olägenheterna med åtgärden står i rimlig proportion till vad som står att vinna med den. En bedömning av åtgärdens art, styrka, räckvidd och varaktighet måste därför göras i varje enskilt fall.
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.4.11.
5 kap. 3 §
Av bestämmelsens första stycke framgår att den som är placerad i en särskild skyddsenhet som huvudregel får ta emot och inneha böcker, tidskrifter och andra personliga tillhörigheter. Den placerade får dock vägras att ta emot och inneha böcker, tidskrifter och tidningar som kan äventyra ordningen eller säkerheten i en särskild skyddsenhet. Det kan t.ex. avse böcker, tidskrifter och tidningar som uppmanar till brott. Den placerade får också vägras att ta emot och inneha böcker, tidskrifter och tidningar som kan antas motverka den behandling som han eller hon genomgår. Bedömningen bör således utgå från vilken behandling den placerade genomgår och om syftet med behandlingen kan antas motverkas eller inte genom innehavet. Det innebär t.ex. att en placerad som genomgår behandling mot narkotikamissbruk kan hindras att inneha litteratur som förhärligar sådant missbruk och att en placerad som genomgår programverksamhet med anledning av att han eller hon är dömd för sexualbrott kan vägras ta emot och inneha pornografisk litteratur.
SOU 2012:17 Författningskommentar
995
Av andra stycket framgår att den placerad i övrigt får ta emot och inneha de personliga tillhörigheter som är motiverade med hänsyn till att de särskilda skyddsåtgärderna ska kunna genomföras på ett ändamålsenligt sätt. Detta innebär att den placerade ska inneha egendom som tillhör den placerade, t.ex. kläder, skor och pengar.
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.4.11.
5 kap. 4 §
I bestämmelsen finns bestämmelser om hanteringen av de tillhörigheter som den placerade inte får ta emot eller inneha i den särskilda skyddsenheten. Det är den myndighet som ansvarar för genomförandet av särskilda skyddsåtgärder som har befogenhet att omhänderta tillhörigheter som en intagen inte får ta emot och inneha i en särskild skyddsenhet enligt 5 kap. 3 §. I den utsträckning sådana tillhörigheter omhändertas, t.ex. vid kontroll av bostadsrum, kroppsvisitation eller granskning av försändelser, ska de för den intagnes räkning förvaras av myndigheten. Tillhörigheterna ska lämnas ut till den placerade i samband att han eller hon lämnar den särskilda skyddsenheten.
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.4.11.
5 kap. 5 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om den placerades rätt att ta emot besök. Den placerades rätt till besök är av stor betydelse för att minska den isolering som en placering i en särskild skyddsenhet innebär. Besök är också betydelsefullt för att den placerade ska kunna knyta eller behålla kontakt med anhöriga och andra personer utanför den särskilda skyddsenheten. Att besök ska få tas emot om det ”lämpligen kan ske” innebär att det ska finnas praktiska förutsättningar för besöket, t.ex. med hänsyn till den särskilda skyddsenhetens rutiner eller genom att det ska finnas tillgång till personal och besöksrum. Det bör beaktas att det är angeläget att barn ges möjlighet att besöka en förälder som är placerad i en särskild skyddsenhet. Ett sådant besök förutsätter dock att det är förenligt med barnets bästa.
Av punkterna 1–3 framgår på vilka grunder ett besök kan vägras. Grunderna tar i huvudsak sikte på besökarens person eller till rela-
Författningskommentar SOU 2012:17
996
tionen mellan besökaren och den placerade. Det är möjligt att vägra ett besök som på något sätt kan äventyra säkerheten i den särskilda skyddsenheten eller som på något sätt kan ha ett negativt inflytande på den placerades anpassning i samhället. Det kan t.ex. avse en besökare som är misstänkt för brott eller som missbrukar narkotika eller en besökare med kopplingar till kriminella nätverk. En person som tidigare har begått brott och som har avtjänat sitt straff och inte har återfallit i ny brottslighet bör däremot i princip kunna få tillstånd att besöka den placerade, om det exempelvis inte finns skäl att anta att besöket kan komma att utnyttjas för planering av nya brott. Det är också möjligt att vägra ett besök som på annat sätt kan vara till skada för den placerade eller någon annan, t.ex. ett brottsoffer.
Möjligheten att vägra ett besök bör användas restriktivt. Starka humanitära skäl talar mot att vägra den placerade att ta emot ett besök av en nära anhörig, t.ex. make, maka, sambo eller förälder. I första hand bör eventuella risker med ett sådant besök motverkas genom att besöket eller besökaren kontrolleras enligt 6 eller 7 §. Exempel på fall då ett sådant besök kan vägras är om den anhörige har försökt att föra in narkotika i den särskilda skyddsenheten eller om han eller hon kan antas planera en fritagning.
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.4.11.
5 kap. 6 §
I paragrafen finns bestämmelser om kontroll av besök hos den som är placerad i en särskild skyddsenhet. Ett besök får kontrolleras om det är nödvändigt av säkerhetsskäl. Av första punkten framgår att kontroll av ett besök får ske genom att personal övervakar besöket. Personalen behöver inte vara fysiskt närvarande i besöksrummet, utan övervakningen kan också kan ske t.ex. genom att besöket avlyssnas från ett annat rum. Det ska informeras om att besöket övervakas.
Av andra punkten framgår att ett besök får kontrolleras genom att besöket sker i ett besöksrum som är utformat på ett sätt som gör det omöjligt att överlämna föremål. Detta kan t.ex. innebära att den placerade och besökaren hålls fysiskt skilda från varandra av en glasruta.
Det ska i varje enskilt fall bedömas om det av säkerhetsskäl är nödvändigt att kontrollera ett besök och, i så fall, vilken kontroll-
SOU 2012:17 Författningskommentar
997
form som ska användas. Den minst ingripande formen av kontroll ska väljas (jfr proportionalitetsprincipen i 5 kap. 2 §). Det kan av säkerhetsskäl finnas behov av att kombinera kontrollformerna. Det finns därför inte något hinder mot att kombinera de olika formerna av kontroll.
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.4.11.
5 kap. 7 §
Enligt paragrafen kan ett besök villkoras av att den besökande underkastar sig kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning. Går besökaren inte med på att underkasta sig en sådan åtgärd får besöket inte ske. Eftersom kontrollen inte får göras mer ingående än vad ändamålet med åtgärden kräver (jfr 5 kap. 2 §) bör ytlig kroppsbesiktning, med tanke på det intrång som en sådan åtgärd innebär för besökaren, användas restriktivt. Vad som avses med kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning behandlas i kommentaren till 16 §.
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.4.11.
5 kap. 8 §
I paragrafen finns bestämmelser om den placerades rätt att stå i förbindelse med en annan person genom elektronisk kommunikation. Med elektronisk kommunikation avses här ljud, text, bild, data eller annan information som förmedlas med hjälp av radio, ljus eller elektromagnetiska svängningar som utnyttjar särskilt anordnade ledare, jfr 6 kap. 19 § andra stycket lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation. Det innebär att t.ex. användning av fast telefoni, mobiltelefoni, Internet och e-post omfattas av begreppet. Bestämmelserna är tillämpliga såväl när den placerade vill kommunicera elektroniskt med en person utanför en särskild skyddsenhet som med en person som är placerad i enheten.
Den placerades rätt till elektronisk kommunikation är utformad på samma sätt som den intagnes rätt till besök (jfr 5 kap. 5 §). Detta innebär att den placerade får stå i förbindelse med en annan person genom elektronisk kommunikation i den utsträckning det lämpligen kan ske. Med uttrycket ”lämpligen kan ske” avses praktiska förutsättningar för kommunikationen, t.ex. med hänsyn till den särskilda skyddsenhetens rutiner och tillgång till utrustning som
Författningskommentar SOU 2012:17
998
möjliggör kommunikation. Vid prövningen bör det beaktas att det är angeläget att barn ges möjlighet att upprätthålla kontakt med en förälder som är placerad i en särskild skyddsenhet, om det är förenligt med barnets bästa.
I punkterna 1–3 anges på vilka grunder elektronisk kommunikation kan vägras. Dessa grunder motsvarar dem som gäller vid besök. Det är således möjligt att vägra elektronisk kommunikation som på något sätt kan äventyra säkerheten i skyddsenheten och elektronisk kommunikation som på något sätt kan ha ett negativt inflytande på den placerades anpassning i samhället eller på annat sätt vara till skada för den placerade eller någon annan. Det kan t.ex. finnas skäl att vägra kommunikation med en person som är misstänkt för brott eller som har kopplingar till kriminella nätverk, men också kommunikation som kan utnyttjas till att trakassera ett brottsoffer.
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.4.11.
5 kap. 9 §
I paragrafen finns bestämmelser om kontroll av elektronisk kommunikation. Enligt första stycket får elektronisk kommunikation mellan den placerade och en annan person avlyssnas, om det är nödvändigt av säkerhetsskäl. Avlyssningen ska ske på lämpligt sätt, normalt genom att kommunikationen avlyssnas av personal i direkt anslutning till att den äger rum. Både den placerade och den eller de som han eller hon ska stå i förbindelse med ska informeras om kontrollen i förväg. Av andra stycket framgår att avlyssning inte är tillåten vid elektronisk kommunikation mellan den placerade och en advokat som biträder honom eller henne i en rättslig angelägenhet. Bestämmelsen hindrar dock inte att personal på den placerades begäran är närvarande vid elektronisk kommunikation i syfte att bistå honom eller henne.
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.4.11.
5 kap. 10 §
Paragrafen innehåller ett förbud mot granskning av försändelser mellan en intagen och en advokat, en svensk myndighet eller ett visst internationellt organ. Med ett internationellt organ avses t.ex.
SOU 2012:17 Författningskommentar
999
den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna och FN:s kommitté mot tortyr.
Förbudet mot granskning är inte helt utan undantag. Om det finns anledning att anta att uppgiften om avsändare av en sådan försändelse till en intagen är oriktig, får försändelsen hållas kvar i syfte att utreda vem avsändaren är. En sådan granskning måste kunna motiveras utifrån de omständigheter som föreligger i varje enskilt fall. Granskningen får inte göras mer långtgående än vad som är nödvändigt (jfr 5 kap. 2 §).
Med försändelse avses varje försändelse, t.ex. brev, skriftliga meddelanden, andra skriftliga handlingar och paket, som är avsedda att befordras till eller från den intagne (jfr skyddet mot undersökning av brev och andra förtroliga försändelser i 2 kap. 6 § RF). Med försändelse avses däremot inte ett elektroniskt meddelande, t.ex. e-post, om inte meddelandet har skrivits ut. Ett elektroniskt meddelande omfattas av bestämmelserna om elektronisk kommunikation i 5 kap. 8 och 9 §§. Förbudet mot granskning gäller endast under tiden för befordran. Den placerades rätt att i den särskilda skyddsenheten inneha mottagna försändelser regleras i 5 kap. 3 §.
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.4.11.
5 kap. 11 §
I paragrafen finns bestämmelser om granskning av andra försändelser än sådana som avses i 10 §. Med granskning av en försändelse avses åtgärder av olika slag, t.ex. genomlysning, öppnande utan undersökning och öppnande med efterföljande undersökning. En åtgärd som innefattar sådan granskning utgör ett allvarligt ingrepp i den personliga integriteten och får inte vara mer ingående än som är nödvändigt med hänsyn till granskningens syfte (jfr 5 kap. 2 §).
En försändelse till eller från den placerade får granskas endast om det är nödvändigt med hänsyn till ordningen eller säkerheten. Syftet med granskningen ska vara att undersöka om försändelsen innehåller något otillåtet föremål eller är ett led i en pågående eller planerad brottslig verksamhet, ett planerat avvikande eller något annat liknande förfarande. När en granskad försändelse senast ska lämnas ut till den placerade framgår av 12 §.
Med ett led i en pågående eller planerad brottslig verksamhet avses t.ex. en utgående försändelse som innebär en överträdelse av ett mot den placerade meddelat kontaktförbud. Uttrycket kan ock-
Författningskommentar SOU 2012:17
1000
så avse en försändelse som innehåller t.ex. förfalskade handlingar, brottsplaner eller hjälpmedel vid brott. Ett planerat avvikande är inte bara de fall då planeringen är avslutad utan även en pågående planering.
Med uttrycket ”något liknande förhållande” avses t.ex. planläggning av kollektiv arbetsvägran eller någon annan ordningsstörning.
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.4.11.
5 kap. 12 §
Paragrafen reglerar när en försändelse som granskats ska lämnas ut till den placerade. Normalt ska en försändelse lämnas ut i nära anslutning till att granskningen har slutförts och senast när frihetsberövandet ska upphöra, dvs. när den enskilde inte längre ska vara placerad vid den särskilda skyddsenheten. Endast om det finns särskilda skäl får en försändelse hållas kvar efter denna tidpunkt. Detta kan t.ex. avse fall där en försändelse innehåller information om säkerheten vid den särskilda skyddsenheten. En försändelse kan också, under vissa förutsättningar, omhändertas enligt 5 kap. 4 § samt 5 kap. 21 eller 22 §.
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.4.11.
5 kap. 13 §
Av paragrafen framgår att en försändelse som kommer till eller sänds från en sammanslutning av placerade kan granskas på samma sätt som försändelser till och från enskilda placerade.
5 kap. 14 §
Av paragrafen framgår att det är möjligt att i förväg kontrollera en besökande eller en person som den placerade vill stå i kontakt med elektroniskt. Det är den myndighet som ansvarar för genomförandet av särskilda skyddsåtgärder som har denna befogenhet. Bestämmelser som ger möjlighet att i register kontrollera den som kontakten ska äga rum med finns i lagen (1998:620) om belastningsregister med tillhörande förordning (1999:1134) och i lagen om (1998:621) om misstankeregister med tillhörande förordning (1999:1135). Personuppgifter som behandlas inom kriminalvårdens
SOU 2012:17 Författningskommentar
1001
egen verksamhet kan också inhämtas, jfr lagen (2001:617) om behandling av personuppgifter inom kriminalvården med tillhörande förordning (2001:682).
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.4.11.
5 kap. 15 §
I paragrafen finns bestämmelser om möjligheten att kontrollera den placerades bostadsrum och hans eller hennes tillhörigheter. Möjligheten att kontrollera tillhörigheter gäller oavsett var i den särskilda skyddsenheten som de påträffas. Kontroll av den placerades bostadsrum får göras rutinmässigt. Det krävs alltså inte någon konkret misstanke om den placerade förvarar otillåtna föremål.
Vid en kontroll enligt bestämmelsen kan tillhörigheter som den placerade inte får ta emot eller inneha enligt 5 kap. 3 § påträffas. Otillåtna föremål får omhändertas enligt 5 kap. 4 § samt 5 kap. 21 eller 22 §.
Av andra stycket framgår att det också är möjligt att kontrollera andra slutna förvaringsställen som den placerade disponerar. Med slutna förvaringsställen avses detsamma som i 28 kap. 1 § RB, t.ex. värde- och klädskåp eller en bil som den placerade har parkerat på området för den särskilda skyddsenheten.
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.4.11.
5 kap. 16 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om kroppsvisitation och kroppsbesiktning av den som ska tas in på den särskilda skyddsenheten. Regleringen innebär att kroppsvisitation eller kroppsbesiktning av den placerade i princip är obligatorisk i samband med att han eller hon tas in i den särskilda skyddsenheten eller t.ex. när han eller hon återvänder från en permission. Det är endast i de fall som en sådan åtgärd är uppenbart obehövlig som den inte ska vidtas. Syftet med åtgärden ska vara att söka efter otillåtna föremål. Med otillåtna föremål avses både föremål som är brottsliga att inneha och tillhörigheter som den placerade inte får ta emot och inneha i den särskilda skyddsenheten enligt 5 kap. 3 §.
Med kroppsvisitation avses en undersökning av kläder och annat som någon bär på sig samt väskor och paket och andra föremål som
Författningskommentar SOU 2012:17
1002
någon har med sig (jfr 28 kap. 11 § tredje stycket RB). Med kroppsbesiktning avses en undersökning av människokroppens yttre och inre samt provtagning från kroppen och undersökning av sådant prov (28 kap. 12 § andra stycket RB).
Eftersom en kroppsbesiktning utgör ett betydligt större intrång i den personliga integriteten än en kroppsvisitation får kroppsbesiktning i ett enskilt fall endast användas om inte syftet med åtgärden kan uppnås genom en kroppsvisitation (jfr 5 kap. 2 §). På motsvarande sätt gäller att en mer ingående kroppsbesiktning än en ytlig kroppsbesiktning inte får vidtas om en sådan åtgärd är tillräcklig.
Med ytlig kroppsbesiktning avses en yttre granskning av kroppen. Det innebär att kroppens håligheter inte får undersökas. Den som undersöks får inte heller uppmanas att inta andra speciella ställningar än att visa upp fotsulor, handflator samt lyfta upp armarna så att armhålorna kan kontrolleras (jfr prop. 1993/94:24 s. 28).
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.4.11.
5 kap. 17 §
I paragrafen finns bestämmelser om när kroppsvisitation eller kroppsbesiktning får ske för eftersökande av otillåtna föremål. Situationen i punkten 1 innebär att det krävs att det finns anledning att anta att ett otillåtet föremål kan komma att anträffas på den placerade. I de övriga situationerna (punkterna 2–4) krävs det inte någon konkret misstanke, utan kontrollen kan ske rutinmässigt eller efter ett slumpmässigt urval. Med otillåtna föremål avses både föremål som är brottsliga att inneha, t.ex. narkotika, och tillhörigheter som den placerade inte får ta emot och inneha i den särskilda skyddsenheten enligt 5 kap. 3 §.
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.4.11.
5 kap. 18 §
I paragrafen ges den myndighet som ansvarar för genomförandet av särskilda skyddsåtgärder befogenhet att av säkerhetsskäl kroppsvisitera den placerade. Syftet med en sådan kroppsvisitation (som brukar benämnas skyddsvisitation) är att undersöka om den placerade bär på ett vapen, en kniv eller ett annat farligt föremål som han
SOU 2012:17 Författningskommentar
1003
eller hon kan använda för att skada antingen sig själv eller någon annan. Kontrollen behöver normalt inte gå längre än att känna utanpå kläderna för att kontrollera vad den placerade bär på sig. En skyddsvisitation får göras slumpvis eller rutinmässigt, t.ex. i anslutning till en transport eller inför att den placerade ska placeras i avskildhet.
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.4.11.
5 kap. 19 §
I paragrafen finns bestämmelser om provtagning vid drogkontroll i form av urin-, utandnings-, saliv-, svett-, blod- eller hårprov. Syftet med en sådan kroppsbesiktning är att kontrollera att den placerade inte använder otillåtna droger. Den placerade är skyldig att underkasta sig kontrollen, om inte medicinska eller liknande skäl talar mot det. Kontrollen får inte göras mer ingående än vad ändamålet med åtgärden kräver (jfr 5 kap. 2 §).
Med narkotika avses detsamma som i 8 § narkotikastrafflagen (1968:64) och förordningen (1992:1554) om kontroll av narkotika. Med annat berusningsmedel avses preparat som t.ex. thinner.
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.4.11.
5 kap. 20 §
Av paragrafen framgår vem som får utföra eller bevittna en kroppsvisitation eller en kroppsbesiktning. Innebörden av första stycket är att den som utför eller bevittnar en kroppsvisitationen eller en kroppsbesiktning normalt ska vara av samma kön som den som underkastas åtgärden utom i de fall där den utförs eller bevittnas av läkare eller legitimerad sjuksköterska. Från kravet finns vissa undantag i första stycket 1–4.
Enligt andra stycket får, om det är nödvändigt, en kroppsvisitation eller en kroppsbesiktning av en man utföras eller bevittnas av en kvinna även i andra fall än som avses i första stycket. Undantaget avser exempelvis en situation där personal av manligt kön inte finns tillgänglig och åtgärden inte kan vänta.
Författningskommentar SOU 2012:17
1004
5 kap. 21 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om hanteringen av otillåtna medel och varor vid den särskilda skyddsenheten.
Enligt första stycket får alkohol, narkotika och vissa andra otillåtna medel och varor som påträffas i skyddsenheten (punkterna 1–4) i vissa fall omhändertas och förstöras. Detta får ske om de medförs av någon som ska tas in på den särskilda skyddsenheten, om de påträffas hos den som är placerad där, om de sänds till den placerade eller om de på annat sätt påträffas inom en särskild skyddsenhet och det inte finns någon känd ägare till dem.
Av andra stycket framgår att det även är möjligt att omhänderta och förstöra föremål som är ägnade att användas vid narkotikamissbruk eller för annan befattning med narkotika.
5 kap. 22 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om befogenhet för den myndighet som ansvarar för genomförandet av särskilda skyddsåtgärder att omhänderta ett föremål som kan antas bli taget i beslag, t.ex. ett vapen. Ett sådant föremål kan påträffas hos den placerade, men också hos andra som uppehåller sig i en särskild skyddsenhet. Sedan ett föremål omhändertagits ska anmälan skyndsamt ske till den som får fatta beslut om beslag, t.ex. till den undersökningsledare eller den åklagare som får fatta beslut om beslag enligt 27 kap. 4 § RB.
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.4.11.
5 kap. 23 §
Bestämmelsen innehåller bestämmelser om vistelse i gemensamhet och avskildhet. Utgångspunkten är att den som är placerad i en särskild skyddsenhet ska – i den mån han eller hon vill det – ha rätt att vistas tillsammans med andra som är placerade i skyddsenheten, s.k. gemensamhet. Rätten till gemensamhet gäller under dagtid.
Från rätten till gemensamhet finns undantag i punkterna 1 och
2. I punkten 1 anges att gemensamhet får vägras om det av säkerhetsskäl är nödvändigt att hålla den placerade avskild från andra som är placerade i skyddsenheten. Det kan t.ex. vara nödvändigt att hålla den placerade avskild från andra intagna om det finns en risk
SOU 2012:17 Författningskommentar
1005
för fritagning eller rymning eller om den placerade är våldsam eller påverkad av narkotika.
Enligt punkten 2 får den placerade hållas avskild från andra intagna om det är nödvändigt för att genomföra en kroppsbesiktning. Vad som avses med kroppsbesiktning behandlas i kommentaren till 5 kap. 16 §. Normalt bör ett avskiljande för detta ändamål endast bestå under en kortare tid. I undantagsfall kan det dock, med hänsyn till syftet med kroppsbesiktningen, röra sig om längre tid, t.ex. när den placerade ska lämna prov som utvisar om han eller hon har svalt narkotika. Tiden för avskiljande får inte överstiga vad som krävs för att syftet med åtgärden ska uppnås (jfr 5 kap. 2 §).
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.4.11.
5 kap. 24 §
Av paragrafen framgår att den som är placerad i en särskild skyddsenhet får beläggas med fängsel och under vilka förutsättningar detta får ske. Beläggande med fängsel är en ingripande åtgärd och bör endast användas när starka skäl talar för det. Om en mindre ingripande åtgärd är tillräcklig, ska den användas (jfr 5 kap. 2 §).
Enligt punkten 1 får fängsel användas vid förflyttning inom den särskilda skyddsenheten och vid transport eller annan vistelse utanför enheten. Användning av fängsel får dock ske endast om det är nödvändigt av säkerhetsskäl. Det kan t.ex. avse situationer där det finns en risk för att den placerade under en vistelse utanför den särskilda skyddsenheten kommer att rymma eller fritas. Av punkten 2 framgår att fängsel också får användas när den placerade uppträder våldsamt. I den situationen får fängsel dock användas endast om det är absolut nödvändigt med hänsyn till den placerade eller någon annans säkerhet till liv eller hälsa. En placerad som har belagts med fängsel med hänvisning till våldsamt beteende ska, enligt andra stycket, så snart som möjligt undersökas av läkare. Läkarens uppgift är att bedöma om den intagne har ett medicinskt vårdbehov. Det är den myndighet som ansvarar för genomförandet av särskilda skyddsåtgärder som rätt att besluta om att den som är placerad i en särskild skyddsenhet ska beläggas med fängsel.
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.4.11.
Författningskommentar SOU 2012:17
1006
5 kap. 25 §
Enligt paragrafen får ett fordon kontrolleras i anslutning till att det passerar in eller ut ur en särskild skyddsenhet i syfte att upprätthålla säkerheten vid enheten. Syftet med kontrollen ska vara att söka efter otillåtna föremål eller personer som utan tillåtelse försöker ta sig in i eller ut ur den särskilda skyddsenheten. I likhet med vad som är fallet vid allmän inpasseringskontroll får skriftliga meddelanden inte granskas (se kommentaren till 5 kap. 27 §). En vägran att genomgå kontroll vid inpassering i skyddsenheten får till följd att fordonet inte får passera in. Vid kontroll av ett in- eller utpasserande fordon kan det bli aktuellt att enligt 22 § omhänderta ett otillåtet föremål som påträffas, om det kan antas att föremålet kommer att tas i beslag. Det kan också bli aktuellt att gripa en person som främjar den placerades flykt (se 17 kap. 12 § BrB; jfr bestämmelserna om envarsgripande i 24 kap. 7 § andra stycket RB).
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.4.11.
5 kap. 26 §
I paragrafen ges en tjänsteman vid den särskilda skyddsenheten befogenhet att avvisa och avlägsna obehöriga personer. Enligt första
stycket får den som obehörigen försöker ta sig in i eller vägrar att
lämna en skyddsenhet avvisas eller avlägsnas. Ett avvisande innebär att den obehörige hindras från att komma in. Ett avlägsnande kan innebära att den obehörige flyttas från den särskilda skyddsenheten, men också, i undantagsfall, att han eller hon förflyttas en kortare sträcka, antingen till fots eller i ett fordon. Om en situation kan lösas genom en mindre ingripande åtgärd, exempelvis tillsägelse eller uppmaning, ska en sådan åtgärd väljas (jfr 5 kap. 2 §).
I andra stycket anges att den som ska avlägsnas får kroppsvisiteras eller beläggas med fängsel. Kroppsvisitation får enligt punk-
ten 1 ske under samma förutsättningar som skyddsvisitation enligt
18 §, dvs. om det är nödvändigt av säkerhetsskäl och åtgärden endast syftar till att söka efter vapen eller andra farliga föremål. Fängsel får, enligt punkten 2, i undantagsfall användas för att förhindra ett våldsamt uppträdande, om det är absolut nödvändigt med hänsyn till säkerhet till liv eller hälsa (24 § första stycket 2).
SOU 2012:17 Författningskommentar
1007
Enligt tredje stycket ska ett ingripande mot en obehörig person dokumenteras. Bestämmelsen förutsätts kompletteras med föreskrifter på lägre författningsnivå.
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.4.11.
5 kap. 27 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om kroppsvisitation av alla personer som passerar in i en särskild skyddsenhet, s.k. allmän inpasseringskontroll. Bestämmelser om kroppsvisitation av den placerade finns i 16–18 §§.
I första stycket ges den myndighet som ansvarar för genomförandet av särskilda skyddsåtgärder befogenhet att fatta beslut om kroppsvisitation av alla personer som passerar in i en särskild skyddsenhet, dvs. även personal vid enheten, uppdragstagare och andra yrkeskategorier som utför en del av sina arbetsuppgifter vid enheten samt andra personer som av någon anledning ges tillträde dit. En vägran att genomgå allmän inpasseringskontroll får till följd att den som vägrar att underkasta sig åtgärden inte får passera in i skyddsenheten.
I andra stycket finns bestämmelser om hur länge ett beslut om allmän inpasseringskontroll får gälla. Om det är nödvändigt med fortsatt allmän inpasseringskontroll därefter måste ett nytt beslut meddelas.
I tredje stycket finns bestämmelser om möjlighet till undantag från allmän inpasseringskontroll i enskilda fall.
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.4.11.
6 kap. 1 §
Av paragrafen framgår att den som undergår särskilda skyddsåtgärder i öppen form ska få det stöd och den omvårdnad samt underkastas den kontroll som behövs för att syftet med åtgärderna ska kunna tillgodoses. Kontroll av den enskilde ska få ske genom att särskilda skyddsåtgärderna förenas med villkor enligt 6 kap. 2 §. Det ska också vara möjligt att genomföra drogkontroller enligt 6 kap. 4 § samt besluta om kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning enligt 6 kap. 5–7 §§.
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.4.9.
Författningskommentar SOU 2012:17
1008
6 kap. 2 §
I paragrafen anges i fem punkter vilka villkor som särskilda skyddsåtgärder i öppen form får förenas med. Uppräkningen är avsedd att vara uttömmande. Vid bestämmandet av villkor måste i varje enskilt fall göras en avvägning mellan det ingripande i den enskildes integritet och värdighet som villkoret innebär och vad som krävs för att förhindra att den enskilde på nytt begår en allvarlig gärning. De villkor som kan komma i fråga är, förutom skyldighet att genomgå vård eller behandling, även t.ex. boende och sysselsättning.
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.4.9.
6 kap. 3 §
I paragrafen anges att det är den myndighet som regeringen bestämmer som ska ansvara för genomförandet av särskilda skyddsåtgärder i öppen form. Förslaget har behandlats i avsnitt 10.4.14.
6 kap. 4 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om provtagning vid drogkontroll i form av urin-, utandnings-, saliv-, svett-, blod- eller hårprov. Syftet med provtagningen är att kontrollera att den som undergår särskilda skyddsåtgärder i öppen form inte använder otillåtna droger. Den enskilde är skyldig att underkasta sig kontrollen, om inte medicinska eller liknande skäl talar mot det.
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.4.12.
6 kap. 5 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om att det är möjligt att kroppsvisitera eller ytligt kroppsbesiktiga den som är föremål för särskilda skyddsåtgärder i öppen form. Sådana åtgärder ska få vidtas när den enskild kommer till den särskilda skyddsenheten samt inför att han eller hon ska närvara vid en muntlig domstolsförhandling vid skyddsenheten. En sådan åtgärd ska inte vidtas om det är uppenbart obehövligt. Syftet med åtgärden ska vara att söka efter otillåtna föremål. Vad som avses med kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning behandlas i kommentaren till 5 kap. 16 §.
SOU 2012:17 Författningskommentar
1009
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.4.12.
6 kap. 6 §
I paragrafen finns bestämmelser om när kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning får ske av den som undergår särskilda skyddsåtgärder i öppen form. Syftet med sådana åtgärder ska vara att söka efter otillåtna föremål. Situationen i punkten 1 innebär att det krävs att det finns anledning att anta att ett otillåtet föremål kan komma att anträffas på den enskilde. I situationen i punkten 2 krävs det inte någon konkret misstanke, utan kontrollen kan ske rutinmässigt eller efter ett slumpmässigt urval. Vad som avses med kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning behandlas i kommentaren till 5 kap. 16 §.
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.4.12.
6 kap. 7 §
Enligt paragrafen får den som undergår särskilda skyddsåtgärder i öppen form av säkerhetsskäl kroppsvisiteras. Syftet med en sådan kroppsvisitation (som brukar benämnas skyddsvisitation) är att undersöka om den enskilde bär på ett vapen, en kniv eller ett annat farligt föremål som han eller hon kan använda för att skada antingen sig själv eller någon annan. Kontrollen behöver normalt inte gå längre än att känna utanpå kläderna för att kontrollera vad den placerade bär på sig. En skyddsvisitation får göras slumpvis eller rutinmässigt, t.ex. i anslutning till en transport eller inför att den placerade ska placeras i avskildhet.
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.4.12.
6 kap. 8 §
Av paragrafen framgår vem som får utföra eller bevittna en kroppsvisitation eller en ytlig kroppsbesiktning. Motsvarande bestämmelse för den som undergår särskilda skyddsåtgärder i sluten form finns i 5 kap. 20 §. Vi hänvisar till kommentaren till den bestämmelsen.
Författningskommentar SOU 2012:17
1010
7 kap. 1 §
Av paragrafen framgår att särskilda skyddsåtgärder får pågå under högst sex månader efter det att ett beslut om sådana åtgärder har fattats. Allmän förvaltningsdomstol får besluta att åtgärderna därefter ska fortsätta under ytterligare sex månader. Det är den myndighet som ansvarar för genomförandet av åtgärderna som ska ansöka om en sådan förlängning. Tiden för förlängning ska räknas från (inte från och med) den dag domstolen meddelar beslut. Rättens beslut om förlängning gäller omedelbart om inte annat förordnas, se 14 kap. 8 §.
Det åligger den myndighet som ansvarar för genomförandet av de särskilda skyddsåtgärderna att fortlöpande överväga om det fortfarande finns förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder. Bedöms det att det inte längre finns förutsättningar för åtgärderna ska den ansvariga myndigheten ansöka om att åtgärderna ska upphöra, se 11 kap. 1 §.
Rätten ska vid en omprövning ta ställning till om det fortfarande med hänsyn till gärningsmannens eller den dömdes psykiska tillstånd, hans eller hennes tidigare begångna gärningar och omständigheterna i övrigt finns en påtaglig risk för att gärningsmannen på nytt begår gärningar av allvarligt slag, se 2 kap. 1 § första stycket 2 och 2 § första stycket 3.
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.4.6.
8 kap. 1 §
I paragrafen finns bestämmelser om beslut om särskilda skyddsåtgärder. I paragrafens första stycke anges att beslut om särskilda skyddsåtgärder ska fattas av allmän förvaltningsdomstol. Förfarandet vid domstolen ska inledas genom en ansökan från åklagaren. I beslutet ska det anges om de särskilda skyddsåtgärderna ska undergås i sluten form eller i öppen form. I vilka fall de olika formerna av åtgärder kan väljas framgår av 3 kap. 1 § andra stycket.
Av paragrafens andra stycke framgår att det krävs att allmän domstol genom en dom, som har vunnit laga kraft, har fastställt att gärningsmannen har begått en otillåten gärning som inte utgör brott eftersom kravet på tillräknelighet inte är uppfyllt för att ett beslut om särskilda skyddsåtgärder enligt 2 kap. 1 § ska kunna fattas. Att allmän domstol får meddela en sådan dom framgår av 30 kap. 3 a §
SOU 2012:17 Författningskommentar
1011
RB. Det krävs att allmän domstols dom har vunnit laga kraft innan prövningen i allmän förvaltningsdomstol får ske. Att allmän domstol har möjlighet att besluta att gärningsmannen ska omhändertas i avvaktan på att domen vinner laga kraft framgår av 9 kap. 1 § första stycket.
I tredje stycket anges att en prövning i allmän förvaltningsdomstol i fråga om särskilda skyddsåtgärder för den som har dömts till fängelse på viss tid eller till sluten ungdomsvård förutsätter att allmän domstol i domen har beslutat att det ska ske en sådan prövning. Att allmän domstol i domen kan fatta ett sådant beslut framgår 30 kap. 3 b § RB.
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.4.5.
8 kap. 2 §
Av paragrafen framgår att allmän förvaltningsdomstol vid sin prövning ska utgå ifrån vad den allmänna domstolen har funnit utrett beträffande gärningen. Detta innebär att förvaltningsdomstolen inte på nytt ska ta upp och pröva omständigheterna kring själva gärningen, utan endast bedöma om det med hänsyn till gärningsmannens eller den dömdes psykiska tillstånd, hans eller hennes tidigare begångna gärningar och omständigheterna i övrigt finns en påtaglig risk för att han eller hon på nytt begår gärningar av allvarligt slag, se 2 kap. 1 § första stycket 2 och 2 § första stycket 3.
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.4.5.
8 kap. 3 §
Enligt paragrafen ska frågan om förlängning av tiden för särskilda skyddsåtgärder prövas av allmän förvaltningsdomstol. Det är den myndighet som ansvarar för genomförandet av de särskilda skyddsåtgärder som ska ansöka om förlängning. Åklagaren ska ges möjlighet att yttra sig innan ett beslut om förlängning meddelas, se 14 kap. 4 §.
Det underlag som allmän förvaltningsdomstol då ska utgå ifrån är, i de fall 2 kap. 1 § kan vara tillämplig, den fastställelsedom som allmän domstol har meddelat och genom vilken det har fastställts att den tilltalade har begått en otillåten gärning, men att den inte utgör ett brott eftersom kravet på tillräknelighet inte var uppfyllt.
Författningskommentar SOU 2012:17
1012
I de fall frågan om särskilda skyddsåtgärder ska prövas beträffande den som ska friges från ett fängelsestraff eller från sluten ungdomsvård ska förvaltningsdomstolen ha allmän domstols dom, genom vilken någon av dessa påföljder dömdes ut, som underlag.
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.4.5.
8 kap. 4 §
Av bestämmelsens första stycke framgår att en prövning av frågan om förlängning av tiden för särskilda skyddsåtgärder ska ske när den för vilken ett beslut om särskilda skyddsåtgärder har fattats ska skrivas ut från sluten psykiatrisk tvångsvård. Allmän förvaltningsdomstol ska vid en sådan prövning bedöma om det fortfarande finns en påtaglig risk för nya gärningar av allvarligt slag, se 2 kap. 1 § första stycket 2 eller 2 § första stycket 3. Att ett beslut om särskilda skyddsåtgärder inte ska verkställas så länge den som beslutet avser är föremål för sluten psykiatrisk tvångsvård framgår av 3 kap. 2 §.
I andra stycket hänvisas till den nya lagen om psykiatrisk tvångsvård, i vilken det anges att chefsöverläkaren har en skyldighet att anmäla till åklagaren när sluten psykiatrisk tvångsvård ska upphöra för den som är föremål för särskilda skyddsåtgärder.
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.4.5.
9 kap. 1 §
Av paragrafens första stycke framgår att allmän domstol får besluta att gärningsmannen ska omhändertas i avvaktan på att en fastställelsedom enligt 30 kap. 3 a § RB vinner laga kraft. Syftet med ett sådant omhändertagande är att gärningsmannen inte ska avvika eller begå nya allvarliga gärningar i avvaktan på allmän förvaltningsdomstols prövning i fråga om särskilda skyddsåtgärder. Ett sådant omhändertagande får pågå som längst till dess att domen vinner laga kraft, se 4 § första stycket.
I andra stycket anges att ett sådant beslut inte får fattas om det framgår att gärningsmannen inte uppfyller förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder. Domstolen ska alltså inte fatta ett beslut om omhändertagande om det av utredningen i målet framgår att det inte förutsättningar för särskilda skyddsåtgärder. Att det inte finns
SOU 2012:17 Författningskommentar
1013
sådana förutsättningar kan bero på att gärningen inte är sådan att den kan leda till särskilda skyddsåtgärder, t.ex. att den inte har riktat sig mot eller medfört fara för någon annans liv eller hälsa eller att det för gärningen var föreskrivet lägre straff än sex månader.
Att det inte finns förutsättningar att besluta om ett omhändertagande kan även bero på att det framgår att det inte finns en påtaglig risk för att gärningsmannen på nytt begår gärningar av allvarligt slag. Allmän domstol ska alltså inte bedöma om det finns en sådan risk för att kunna besluta om ett omhändertagande, utan ett sådant beslut ska kunna fattas i det fall det klart framgår att det inte finns en sådan risk. Som huvudregel ska en sådan bedömning grundas på ett utlåtande över en rättspsykiatrisk undersökning i fråga om förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder.
Av tredje stycket framgår att allmän förvaltningsdomstol får besluta att gärningsmannen ska vara fortsatt omhändertagen i avvaktan på domstolens prövning i frågan om särskilda skyddsåtgärder även efter det att allmän domstols dom har vunnit laga kraft. Ett sådant omhändertagande får pågå under högst två veckor, med möjlighet till förlängning med ytterligare två veckor, se 4 § andra stycket.
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.4.5.
9 kap. 2 §
I paragrafen ges allmän förvaltningsdomstol rätt att besluta om ett omhändertagande när ett beslut om särskilda skyddsåtgärder i sluten form har fattats beträffande en gärningsman som har begått en otillåten gärning som inte utgör brott enligt 1 kap. 2 a § BrB. I de fall en sådan placering inte kan ske omedelbart ska ett omhändertagande kunna ske i avvaktan på placeringen. Ett omhändertagande får pågå under högst en vecka. Om det finns synnerliga skäl får denna tid förlängas med ytterligare högst en vecka, se 5 § första stycket.
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.4.5.
9 kap. 3 §
Enligt paragrafen får allmän förvaltningsdomstol besluta att den som inte längre ska vara föremål för psykiatrisk tvångsvård vid upphörandet av vården omedelbart ska omhändertas i avvaktan på rättens
Författningskommentar SOU 2012:17
1014
prövning av frågan om särskilda skyddsåtgärder, om det beträffande patienten finns ett beslut om särskilda skyddsåtgärder. Ett beslut om omhändertagande får fattas efter yrkande av åklagaren. Ett sådant beslut får inte fattas om det framgår att det inte finns behov av ett omhändertagande, t.ex. om patienten när tvångsvården ska upphöra kommer att bli frihetsberövad, t.ex. genom att tas in i kriminalvårdsanstalt. Det kan också röra sig om fall då gärningsmannen är så svårt sjuk att det i princip kan uteslutas att han eller hon skulle avvika eller undandra sig rättens prövning. Ett behov av omhändertagande finns inte heller i de fall det är uppenbart att det inte kan bli aktuellt att besluta om särskilda skyddsåtgärder, t.ex. om chefsöverläkaren i sin anmälan till rätten har uppgett att det inte längre finns någon risk för att gärningsmannen begår en allvarlig otillåten gärning eller ett allvarligt brott.
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.4.5.
9 kap. 4–6 §§
Av bestämmelserna framgår under hur lång tid omhändertaganden enligt 9 kap. 1, 2 eller 3 § får pågå.
Synnerliga skäl kan enligt 5 § som huvudregel anses föreligga endast om ett dröjsmål med placeringen i den särskilda skyddsenheten beror på omständigheter som ligger utanför den ansvariga myndighetens kontroll. Det är alltså inte möjligt att låta den som ska placeras vara omhändertagen under längre tid än en vecka t.ex. på grund av att det är brist på personal i den särskilda skyddsenheten eller att det inte är möjligt att transportera den som ska placeras i enheten dit.
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.4.5.
9 kap. 7 §
Av paragrafen framgår att den som är omhändertagen enligt 1–3 §§ ska vara placerad i en särskild skyddsenhet.
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.4.5.
SOU 2012:17 Författningskommentar
1015
10 kap. 1 §
I paragrafen finns bestämmelser om beslut i fråga om genomförandet av särskilda skyddsåtgärder. Av första stycket framgår att det är allmän förvaltningsdomstol som beslutar om att särskilda skyddsåtgärder ska övergå i en annan form, dvs. både att åtgärder ska övergå från sluten form till öppen form och att åtgärder i öppen form ska övergå i sluten form.
Enligt andra stycket ska ett beslut om att särskilda skyddsåtgärder ska övergå från sluten form till öppen form fattas efter ansökan av den myndighet som svarar för genomförandet av de särskilda skyddsåtgärderna eller av den som beslutet om särskilda skyddsåtgärder avser. Myndigheten ska ange vilka villkor som de särskilda skyddsåtgärderna i öppen form bör förenas med. De villkor som kan bli aktuella finns angivna i 6 kap. 2 §.
Av tredje stycket framgår att det är den myndighet som svarar för genomförandet av de särskilda skyddsåtgärderna som ska ansöka om att åtgärder i öppen form ska övergå i sluten form. Det är alltså inte möjligt för den som de särskilda skyddsåtgärderna avser att ansöka om att åtgärderna ska övergå från öppen till sluten form.
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.4.5.
10 kap. 2 §
I paragrafen regleras möjligheten för den myndighet som ansvarar för genomförandet av särskilda skyddsåtgärder att i vissa situationer besluta om att den som undergår särskilda skyddsåtgärder i öppen form i stället ska undergå sådana åtgärder i sluten form. Syftet med bestämmelsen är att ett sådant beslut ska kunna fattas då rättens beslut inte kan avvaktas.
Av första stycket framgår att myndigheten får besluta om en sådan övergång om två förutsättningar är uppfyllda. En första förutsättning är att särskilda skyddsåtgärder i öppen form inte längre är tillräckliga för att förhindra att den som åtgärderna avser på nytt begår en allvarlig otillåten gärning eller ett allvarligt brott (punkten 1). Detta kan t.ex. vara fallet om den som åtgärderna avser har återfallit i missbruk eller om han eller hon vid upprepade tillfällen inte följer de villkor som har föreskrivits. Det krävs också att det kan befaras att den som undergår åtgärderna kommer att allvarligt skada sig själv eller någon annan (punkten 2). Detta innebär att det
Författningskommentar SOU 2012:17
1016
ska föreligga en konkret och närliggande fara för att en sådan skada ska uppstå.
Enligt andra stycket har den myndighet som ansvarar för genomförandet av särskilda skyddsåtgärder en skyldighet att underställa ett sådant beslut för prövning vid allmän förvaltningsdomstol senast dagen efter beslutet. Om myndigheten anser att de särskilda skyddsåtgärderna bör fortsätta i sluten form ska han eller hon senast inom fyra dagar från beslutet ansöka om särskilda skyddsåtgärder i sluten form.
Av tredje stycket framgår att det tidigare beslutet om särskilda skyddsåtgärder i öppen form ska gälla om myndigheten inte ansöker om särskilda skyddsåtgärder i sluten form eller om domstolen avslår myndighetens ansökan om sådana åtgärder.
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.4.10.
10 kap. 3 §
I paragrafen regleras beslutsförfarandet för permissioner. Huvudregeln är att allmän förvaltningsdomstol beslutar i dessa frågor. Det är dock enligt andra stycket möjligt för domstolen att delegera beslutanderätten till den myndighet som ansvarar för genomförandet av särskilda skyddsåtgärder. Permission kan ges dels för visst tillfälle och viss tid (timmar eller dagar), dels för återkommande tillfällen och viss tid, t.ex. dag-, natt-, eller helgpermission.
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.4.8.
11 kap. 1 §
I paragrafen regleras beslutsförfarandet för upphörandet av särskilda skyddsåtgärder. Åtgärderna ska upphöra när det inte längre finns förutsättningar för dem. Ett beslut om upphörande ska, enligt andra
stycket, fattas efter ansökan av den myndighet som svarar för genom-
förandet av de särskilda skyddsåtgärderna eller av den som beslutet om särskilda skyddsåtgärder avser. Av tredje stycket framgår att särskilda skyddsåtgärder inte får upphöra utan att domstolen har prövat frågan och beslutat om ett upphörande. Detta innebär att de särskilda skyddsåtgärderna inte upphör till följd av att en ansökan om förlängning av tiden för sådana åtgärder kommer in för sent.
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.4.6.
SOU 2012:17 Författningskommentar
1017
11 kap. 2 §
Av paragrafen framgår att särskilda skyddsåtgärder upphör när ett beslut om utvisning på grund av brott som avses i 2 kap. 2 § har verkställts.
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.4.4.
12 kap. 1 §
I paragrafen regleras i vilka situationer polismyndigheten ska lämna biträde i de fall den myndighet som ansvarar för genomförandet av särskilda skyddsåtgärder har begärt det.
Polismyndigheten ska lämna biträde för att föra den som ska undergå särskilda skyddsåtgärder i sluten form till en särskild skyddsenhet, punkten 1. Detta avser det fall då domstolen har beslutat att de särskilda skyddsåtgärderna ska inledas i sluten form. Enligt
punkten 6 ska biträde även lämnas för att föra den som är föremål
för särskilda skyddsåtgärder till en särskild skyddsenhet om han eller hon inte har kommit till enheten sedan allmän förvaltningsdomstol eller den myndighet som ansvarar för genomförandet av särskilda skyddsåtgärder har beslutat att han eller hon ska undergå särskilda skyddsåtgärder i sluten form i stället för i öppen form.
Enligt punkten 2 ska polismyndigheten lämna biträde för att förflytta den som är placerad i en särskild skyddsenhet till en plats utanför enheten. Detta kan t.ex. bli aktuellt då den placerade ska föras över till undersökningsenhet för rättspsykiatrisk undersökning.
Av punkterna 3–5 framgår att biträde ska lämnas då den placerade ska återföras till den särskilda skyddsenheten efter det att han eller hon har lämnat enheten utan tillstånd, då han eller hon inte har återvänt till enheten sedan tiden för ett tillstånd att vistas utanför enheten har gått eller om ett tillstånd att vistas utanför enhetens område har återkallats.
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.4.13.
12 kap. 2 §
Av paragrafen framgår att en begäran om handräckning enligt 1 § får göras endast om det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan polisens särskilda befog-
Författningskommentar SOU 2012:17
1018
enheter enligt 10 eller 10 a § polislagen (1984:387) behöver tillgripas eller om det annars finns synnerliga skäl.
Det är den beställande myndigheten som har att pröva om förutsättningar föreligger att begära biträde. Utformningen av bestämmelsen motsvarar bl.a. handräckningsbestämmelsen i 27 a § LSS med den skillnaden att hänvisningen till polislagen även avser 10 a § som reglerar användning av fängsel. Anledningen till denna hänvisning är att handräckningsåtgärder enligt lagen om särskilda skyddsåtgärder rör frihetsberövade personer. Även personalen vid den myndighet som ansvarar för genomförandet av särskilda skyddsåtgärder kan ha befogenhet att använda tvång. En sådan rätt följer under vissa omständigheter av 24 kap. BrB, bl.a. 24 kap. 2 § om s.k. laga befogenhet. En rimlig utgångspunkt bör emellertid vara att användning av de tvångsbefogenheter som myndighetens personal har i första hand ska ses som en nödvändig lösning för att hantera redan uppkomna situationer. I de fall myndigheten på förhand kan förutse situationer då mer ingripande former av tvång kan behöva tillgripas och bedömer att den egna personalen med rimliga resurser skulle ha svårt att kunna bemästra dessa situationer, bör däremot förutsättningarna för handräckning i allmänhet vara uppfyllda.
Biträde av polismyndigheten ska enligt punkten 2 också kunna begäras i andra fall då det finns synnerliga skäl. Det kan exempelvis röra sig om situationer när det finns en överhängande fara i dröjsmål och man inte kan avvakta att verkställigheten löses på annat sätt.
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.4.13.
12 kap. 3 §
I paragrafen regleras uppgiftsskyldighet för den myndighet som begär biträde enligt 2 §. Sådan myndighet ska utan hinder av sekretess lämna den verkställande myndigheten de uppgifter om den som undergår särskilda skyddsåtgärder som behövs för planeringen och genomförandet av åtgärden.
Med verkställande myndighet avses den myndighet som ska lämna biträde, dvs. polismyndigheten. Med hänsyn till att handräckning i allmänhet endast får begäras i fall då polismyndigheten särskilda tvångsbefogenheter behövs, bör utgångspunkten vara att uppgiftsskyldigheten omfattar de uppgifter som utgör själva grunden för begäran, dvs. information som kan läggas till grund för säkerhetsbedömningen. Till detta kommer bl.a. särskild information som be-
SOU 2012:17 Författningskommentar
1019
hövs för att den verkställande myndigheten ska kunna bemöta den person som handräckningen avser på ett lämpligt sätt. Informationen ska i första hand röra den aktuella situationen. Uppgifter om personens historik kan dock vara relevanta för att bedöma exempelvis vålds- och rymningsbenägenhet. Relevansen av sådana uppgifter avtar i regel med tiden, men bör bedömas i det enskilda fallet.
Uppgiftsskyldigheten innebär att den beställande myndigheten utan uppmaning ska lämna uppgifterna. Med hänsyn till att det är den verkställande myndighetens behov av information som avses, ska den beställande myndigheten därutöver på begäran lämna kompletterande uppgifter. Det är alltså den verkställande myndigheten som avgör vilken information som behövs.
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.4.13.
12 kap. 4 §
Av paragrafen framgår att personal från den särskilda skyddsenheten bör närvara vid handräckning. Detta innebär att det ska vara en strävan att skicka med personal vid transporter av patienter men att det också ska kunna göras en mer flexibel bedömning i bl.a. de fall då en transport behöver ske i akuta situationer.
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.4.13.
13 kap. 1 §
Paragrafen innebär att ett beslut i ett enskilt fall av den myndighet som ansvarar för genomförandet av särskilda skyddsåtgärder får överklagas till allmän förvaltningsdomstol och att prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
13 kap. 2 §
Paragrafens första stycke innehåller bestämmelser om obligatorisk omprövning inom den myndighet som ansvarar för genomförandet av särskilda skyddsåtgärder. Bestämmelserna gäller i stället för motsvarande bestämmelser i förvaltningslagen (1986:223).
En omprövning av ett beslut får begäras av den som beslutet angår, om det har gått honom eller henne emot. Om den intagne överklagar beslutet innan det har omprövats ska överklagandet an-
Författningskommentar SOU 2012:17
1020
ses som en begäran om omprövning. Omprövningen är en förutsättning för att klaganden ska kunna föra ärendet vidare till allmän förvaltningsdomstol.
Enligt andra stycket får ett beslut som omprövas inte ändras till klagandens nackdel. Förbudet mot att ändra beslutet till nackdel gäller vid den omprövning som grundar sig på en begäran om omprövning från klaganden.
13 kap. 3 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om de formella krav som ställs på en begäran om omprövning enligt 2 §. Bestämmelserna gäller i stället för motsvarande bestämmelser i förvaltningslagen (1986:233).
13 kap. 4 §
Av paragrafen framgår åklagarens rätt att överklaga beslut i samband med särskilda skyddsåtgärder. Bestämmelserna i punkterna 1– 6 och 8 tar sikte på beslut av förvaltningsrätten. Rätten att överklaga ett beslut enligt punkten 7 gäller vid antingen förvaltningsrättens eller den ansvariga myndighetens beslut. Av 33 § FPL följer att rätten att överklaga omfattar även motsvarande beslut av kammarrätten. För att ett beslut av kammarrätten ska prövas av HFD krävs prövningstillstånd (35 § FPL).
En förutsättning för att åklagaren ska få överklaga ett beslut är att han eller hon före beslutet har anmält till rätten att beslutet kan komma att överklagas. Detta innebär att ett beslut inte får verkställas förrän det har vunnit laga kraft om en sådan anmälan har gjorts, se 14 kap. 8 § andra och tredje stycket.
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.4.5.
14 kap. 1 §
Paragrafens första stycke innehåller en bestämmelse om den inbördes behörigheten förvaltningsrätterna emellan. Det är var den som frågan om särskilda skyddsåtgärder avser varaktigt uppehåller sig som blir avgörande för vilken förvaltningsrätt som är behörig. I de fall den enskilde undergår de särskilda skyddsåtgärderna i sluten form kommer det som huvudregel att bli den förvaltningsrätt i
SOU 2012:17 Författningskommentar
1021
vilken den särskilda skyddsenheten ligger som ska pröva frågor enligt lagen. Efter det att beslut har fattats om att särskilda skyddsåtgärder ska övergå i öppen form kan det bli en annan förvaltningsrätt som ska pröva frågor enligt denna lag om den enskilde då befinner sig på en annan ort.
14 kap. 2 §
I paragrafens första stycke anges att handläggningen i domstol av mål som rör inledande av, verkställighet av eller upphörande av särskilda skyddsåtgärder ska ske skyndsamt. FPL innehåller inga bestämmelser om handläggningstiden vid denna typ av mål. Eftersom det i många fall rör sig om frihetsberövande bör det därför finnas en särskild bestämmelse om skyndsamhet i handläggningen. Att allmän förvaltningsdomstol regelmässigt ska hålla muntlig förhandling i ett mål om särskilda skyddsåtgärder framgår av 14 kap. 5 §. Eftersom det är angeläget att rätten avgör ett mål om särskilda skyddsåtgärder inom en kort tid från det att målet har kommit in till domstolen föreskrivs det i andra stycket att målet ska avgöras inom femton dagar. Det är dock möjligt att förlänga den tiden om behovet av utredning eller någon annan särskild omständighet gör det nödvändigt.
14 kap. 3 §
Bestämmelsens första stycke innebär att rätten kan besluta att särskilda skyddsåtgärder, i avvaktan på rättens beslut i fråga om förlängning, ska fortsätta utöver den tid som tidigare har bestämts. Ett sådant beslut får fattas när en ansökan om förlängning har kommit in till domstolen och får gälla under högst två veckor. När den beslutade tiden har löpt ut upphör de särskilda skyddsåtgärder omedelbart om inte rätten dessförinnan har beslutat att de ska fortsätta att gälla under ytterligare högst två veckor. Av andra stycket framgår att de särskilda skyddsåtgärderna ska upphöra omedelbart om rätten avslår ansökan om förlängning.
Författningskommentar SOU 2012:17
1022
14 kap. 4 §
Bestämmelsen innebär att åklagaren ska ges tillfälle att yttra sig innan beslut meddelas i mål om förlängning av tiden för särskilda skyddsåtgärder (8 kap. 3 §), i mål om att sådana åtgärder ska övergå i annan form (10 kap. 1 §), i mål i fråga om vistelse utanför den särskilda skyddsenhet och i fråga om överlämnande av beslutsrätten i en sådan fråga(10 kap. 3 §) och i mål om upphörande av särskilda skyddsåtgärder (11 kap. 1 §). Avsikten med att ge åklagaren tillfälle att yttra sig är att risken för att den som är föremål särskilda skyddsåtgärder på nytt begår allvarliga gärningar ska belysas. I den mån rättens handläggning ger anledning till det, t.ex. med hänsyn till vad som har kommit fram vid en muntlig förhandling, bör åklagaren ges tillfälle att komma in med ett kompletterande yttrande. Vilken åklagare som ska ges tillfälle att yttra sig bör avgöras inom åklagarväsendet.
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.4.5.
14 kap. 5 §
Enligt 9 § FPL är förfarandet inför allmän förvaltningsdomstol som huvudregel skriftligt. En gärningsman som undergår särskilda skyddsåtgärder kommer i många fall att vara frihetsberövad och prövningen i fråga om särskilda skyddsåtgärder bör därför som regel ske efter en muntlig förhandling.
Av första stycket framgår att allmän förvaltningsdomstol ska hålla muntlig förhandling, om det inte är uppenbart obehövligt. Presumtionen är alltså stark för muntlig förhandling. Det kan vara uppenbart obehövligt att hålla en muntlig förhandling om det nyligen har hållits en förhandling i ett föregående mål rörande samma person och några nya omständigheter inte har kommit till efter förhandlingen.
Det föreslås inga särskilda regler om när kammarrätt eller regeringsrätt ska hålla muntlig förhandling. Det innebär att bestämmelsen i 9 § FPL blir tillämplig i dessa fall. Enligt den bestämmelsen får det ingå muntlig förhandling beträffande viss fråga, när det kan antas vara till fördel för utredningen eller främja ett snabbt avgörande av målet. Vidare ska kammarrätt (och förvaltningsrätt) hålla muntlig förhandling, om enskild som för talan i målet begär
SOU 2012:17 Författningskommentar
1023
det samt förhandlingen inte är obehövlig och inte heller särskilda skäl talar mot det.
Enligt 27 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar gäller att allmän förvaltningsdomstol ska sammanträda på den ort där den har sitt säte eller där avdelning av domstolen är förlagd och att domstolen får sammanträda på annan ort när det föreligger särskilda skäl. Det är viktigt att med hänsyn till den som undergår särskilda skyddsåtgärder i en särskild skyddsenhet att en muntlig förhandling regelmässigt hålls på den skyddsenhet där han eller hon vistas. Det har därför gjorts ett avsteg från lagen om allmänna förvaltningsdomstolar i första stycket om att muntlig förhandling i dessa fall ska hållas på den särskilda skyddsenheten, om inte särskilda skäl talar för något annat. Det kan finnas särskilda skäl att hålla förhandling i t.ex. domstolens egna lokaler när patienten begär det och om hans eller hennes tillstånd medger att förhandlingen hålls där.
Rätten bör som regel kalla den som är föremål för de särskilda skyddsåtgärderna att inställa sig personligen. Hans eller hennes psykiska tillstånd kan emellertid enligt andra stycket leda till att det görs ett undantag från detta krav. Det föreskrivs därför att den som åtgärderna avser ska vara närvarande vid förhandlingen, om det är möjligt med hänsyn till hans eller hennes psykiska tillstånd. Det kan vara lämpligt att den myndighet som ansvarar för genomförandet av särskilda skyddsåtgärder meddelar rätten om han eller hon anser att den som åtgärderna avser inte kan närvara personligen. Den myndighet som ansvarar för de särskilda skyddsåtgärderna ska höras vid förhandlingen, om det inte är uppenbart obehövligt. Att den som de särskilda skyddsåtgärderna avser som huvudregel har rätt till offentligt biträde framgår av 7 §.
I tredje stycket föreskrivs att rätten under vissa förutsättningar får förordna att den som de särskilda skyddsåtgärderna avser ska hämtas till rätten. Detta kan ske antingen omedelbart eller till en senare dag.
14 kap. 6 §
I paragrafen anges att nämndemän ska ingå i rätten när kammarrätten avgör mål enligt lagen. Av 12 § första stycket lagen om allmänna förvaltningsdomstolar framgår att kammarrätt är domför med tre lagfarna ledamöter. När det är särskilt föreskrivet att nämnde-
Författningskommentar SOU 2012:17
1024
män ska ingå i rätten, är en kammarrätt domför med tre lagfarna ledamöter och två nämndemän (andra stycket).
För förvaltningsrättens del följer det av 17 § lagen om allmänna förvaltningsdomstolar att nämndemän som huvudregel ska delta i avgörandet. Om det finns särskilda skäl med hänsyn till målets omfattning eller svårighetsgrad, får antalet nämndemän utökas.
14 kap. 7 §
Paragrafen reglerar rätten till offentligt biträde i mål hos allmän förvaltningsdomstol. Ett sådant biträde ska förordnas för den som de särskilda skyddsåtgärderna avser om det inte är uppenbart att det saknas behov av ett biträde. Det är endast i mycket speciella undantagsfall som det kan bli aktuellt att inte förordna ett offentligt biträde för den som de särskilda skyddsåtgärderna avser. Ett sådant fall kan vara då behovet av biträde är tillgodosett på annat sätt, t.ex. genom att den som åtgärderna avser själv har anlitat ett juridiskt ombud.
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.4.5.
14 kap. 8 §
Beslut i fråga om särskilda skyddsåtgärder måste i regel kunna verkställas omedelbart. I paragrafens första stycke föreskrivs därför att beslut som meddelas enligt lagen gäller omedelbart, om inte något annat beslutas.
Av andra stycket framgår att förvaltningsrättens eller kammarrättens beslut inte får verkställas förrän det har vunnit laga kraft eller rätten dessförinnan har underrättats om att beslutet inte kommer att överklagas, om åklagaren före förvaltningsrättens beslut har anmält att beslutet kan komma att överklagas. Detta innebär att beslutet kan verkställas innan tiden för överklagande av åklagaren har gått ut om det står klart att han eller hon inte kommer att överklaga. Detsamma gäller när åklagaren – efter det att tiden för överklagande gått ut – har återkallat ett överklagande. Har åklagaren underrättat förvaltningsrätten eller kammarrätten om att beslutet inte kommer att överklagas, ska rätten enligt tredje stycket genast meddela den myndighet som ansvarar för genomförandet av särskilda skyddsåtgärder att beslutet kan verkställas.
SOU 2012:17 Författningskommentar
1025
15 kap. 1 §
Av paragrafen framgår i första stycket att den som tillhör eller har tillhört personal inom enskild verksamhet i vilken särskilda skyddsåtgärder i öppen form genomförs eller har genomförts inte obehörigen får röja vad han eller hon i sin verksamhet har fått veta om en enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden. Som obehörigt röjande anses inte att någon fullgör sådan uppgiftsskyldighet som följer av lag eller förordning.
Av andra stycket framgår tystnadsplikten som gäller för en uppgift om en enskilds hälsotillstånd gäller även i förhållande till den enskilde själv, om det med hänsyn till ändamålet med de särskilda skyddsåtgärderna är av synnerlig vikt att uppgifterna inte lämnas till den enskilde.
I tredje stycket upplyses om att offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) gäller för det allmännas verksamhet. Vårt förslag till sekretess i fråga om verksamhet enligt lagen om särskilda skyddsåtgärder finns i 35 kap.17 a–17 c §§offentlighets- och sekretesslagen.
15 kap. 2 §
Av paragrafen framgår i första stycket att den som tillhör eller har tillhört personal inom enskild verksamhet i vilken särskilda skyddsåtgärder i öppen form genomförs eller har genomförts inte obehörigen får röja en uppgift från en enskild om någon annan persons hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det kan antas att det finns en risk för att den som har lämnat uppgiften eller någon närstående till uppgiftslämnaren utsätts för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs. Som obehörigt röjande anses inte att någon fullgör sådan uppgiftsskyldighet som följer av lag eller förordning.
I andra stycket upplyses om att offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) gäller för det allmännas verksamhet. Vårt förslag till sekretess i fråga om verksamhet enligt lagen om särskilda skyddsåtgärder finns i 35 kap.17 a–17 c §§offentlighets- och sekretesslagen.
Författningskommentar SOU 2012:17
1026
15 kap. 3 §
Av paragrafen framgår att den som, utan att höra till personal inom enskild verksamhet i vilken särskilda skyddsåtgärder i öppen form genomförs eller har genomförts, till följd av anställning eller uppdrag eller på annan liknande grund deltar eller har deltagit i enskilt bedriven verksamhet inte får röja vad han eller hon har fått veta om en enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden. Som obehörigt röjande anses inte att någon fullgör sådan uppgiftsskyldighet som följer av lag eller förordning.
I andra stycket upplyses om att offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) gäller för det allmännas verksamhet. Vårt förslag till sekretess i fråga om verksamhet enligt lagen om särskilda skyddsåtgärder finns i 35 kap.17 a–17 c §§offentlighets- och sekretesslagen.
15 kap. 4 §
Av paragrafen framgår att det i vissa fall finns en skyldighet att från en verksamhet där sekretess gäller enligt offentlighets- eller sekretesslagen (2009:400) eller där personalen omfattas av tystnadsplikt enligt 1-3 §§ lämna ut uppgifter. De uppgifter som ska lämnas ut är enligt punkten 1 uppgifter om den enskilde som behövs för en rättspsykiatrisk undersökning. Det ska enligt punkten 2 också lämnas ut sådana uppgifter om den enskilde som behövs för att kunna ge honom eller henne psykiatrisk tvångsvård.
16 kap. 1 §
Av paragrafen framgår att den myndighet som ansvarar för de särskilda skyddsåtgärderna ska ge den mot vilken den otillåtna gärningen eller brottet som har föranlett de särskilda skyddsåtgärderna har riktat sig, möjlighet att bli underrättad. Detta innebär att myndigheten ska kontakta målsäganden för att ta reda på om han eller hon vill ha uppgifter om när den som undergår de särskilda skyddsåtgärderna (med eller utan tillstånd) vistas utanför den särskilda skyddsenheten, när slutna skyddsåtgärder övergår i öppen form eller när sådana åtgärder slutligt upphör.
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.4.6, 10.4.8 och 10.4.10.
SOU 2012:17 Författningskommentar
1027
26.5 Förslaget till lag om rättspsykiatrisk undersökning
1 kap. 1 §
I paragrafen finns en uppräkning av lagens olika kapitel. Uppräkningen är inte uttömmande. Den är avsedd att ge läsaren en översiktlig bild över var olika bestämmelser finns.
1 kap. 2 §
I paragrafen definieras vad som i lagen avses med begreppet frihetsberövad. Det rör sig om olika former av frihetsberövande som den som ska genomgå en rättspsykiatrisk undersökning redan kan vara föremål för. Den som är frihetsberövad och som tas in i en undersökningsenhet för att genomgå rättspsykiatrisk undersökning betraktas som intagen enligt 3 §, vilket bl.a. innebär att verksamhetschefen kan besluta om särskilda kontroll- och tvångsåtgärder, se 5 kap. 1 §.
1 kap. 3 §
Av paragrafen framgår vad som avses med begreppet intagen. Som framgår av kommentaren till 2 § anses den som är frihetsberövad och förs över till en undersökningsenhet för att genomgå en rättspsykiatrisk undersökning enligt 3 kap. vara intagen. Som intagen anses även den vara som är intagen på undersökningsenheten efter ett beslut av domstol, se 3 kap. 15 §.
2 kap. 1 §
Av paragrafen framgår att allmän domstol i ett brottmål ska kunna hämta in ett läkarintyg efter en rättspsykiatrisk undersökning som är mindre omfattande. En sådan undersökning ska kunna avse frågan om den misstänktes tillräknelighet eller frågan om han eller hon uppfyller förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder. Denna typ av undersökning kallas preliminär rättspsykiatrisk undersökning. Av 6 kap. 9 § framgår att det i förordning eller myndighetsföre-
Författningskommentar SOU 2012:17
1028
skrifter kommer att anges vilka kompetenskrav som ska gälla för de som får avge läkarintyg.
En preliminär rättspsykiatrisk undersökning kan användas av rätten för att bedöma om en ”stor” rättspsykiatrisk undersökning enligt 3 kap. behöver hämtas in. En sådan preliminär undersökning kan också användas som underlag för domstolens beslut om påföljd.
En preliminär rättspsykiatrisk undersökning i fråga om tillräknelighet kan t.ex. hämtas in om den misstänkte vid ett misstänkt brott mot liv eller hälsa, vid gärningstillfället har uppträtt på ett sätt som framstår som avvikande eller när det finns omständigheter som tyder på att han eller hon har saknat förmåga att på ett rationellt sätt förstå gärningens innebörd.
En situation då en preliminär rättspsykiatrisk undersökning i fråga om förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder kan behöva hämtas in är då misstanke rör ett allvarligt brott mot liv eller hälsa som kan antas ha begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning, en tillfällig sinnesförvirring, en svår utvecklingsstörning eller ett allvarligt demenstillstånd.
Förslaget har behandlats i avsnitt 13.5.
2 kap. 2 §
Av paragrafens första stycke framgår vad som ska framgå av ett läkarintyg efter en preliminär rättspsykiatrisk undersökning i fråga om den misstänktes tillräknelighet. Av läkarintyget ska det framgå om det kan misstänkas att den misstänkte gärningsmannen inte uppfyller kravet på tillräknelighet enligt 1 kap. 2 a § BrB. Det innebär att det ska framgå om det kan misstänkas att han eller hon till följd av en allvarlig psykisk störning, en tillfällig sinnesförvirring, en svår utvecklingsstörning eller ett allvarligt demenstillstånd har saknat förmåga att förstå gärningens innebörd i den situation i vilken han eller hon befann sig eller om han eller hon har saknat förmåga att anpassa sitt handlande efter en sådan förståelse. Det ska också framgå om det kan misstänkas om den misstänkte gärningsmannen i anslutning till gärningen själv har vållat sin bristande förmåga genom rus eller på något annat sätt.
Enligt paragrafens andra stycke ska det, om det av undersökningen framgår att omständigheterna är sådana att gärningsmannen bedöms uppfylla kravet på tillräknelighet, av ett utlåtande framgå om den misstänkte till följd av en icke självförvållad psykisk störning,
SOU 2012:17 Författningskommentar
1029
en sinnesrörelse eller av någon annan orsak har haft nedsatt förmåga att förstå gärningens innebörd i den situation i vilken han eller hon befann sig eller att anpassa sitt handlande efter en sådan förståelse eller att kontrollera sitt handlande. Anledning är att det i ett sådant fall kan bli aktuellt att tillämpa strafflindringsregeln beträffande psykiskt störda gärningsmän i 29 kap. 3 § första stycket andra punkten BrB och att domstolen behöver ett medicinskt underlag också i den frågan.
Förslaget har behandlats i avsnitt 13.5.
2 kap. 3 §
I paragrafen anges att det av ett läkarintyg efter en preliminär rättspsykiatrisk undersökning i fråga om förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder ska framgå om det kan misstänkas att det finns en påtaglig risk för att den misstänkte gärningsmannen på nytt begår gärningar av allvarligt slag som riktar sig mot eller medför fara för någon annans liv eller hälsa.
Förslaget har behandlats i avsnitt 13.5.
2 kap. 4 §
I paragrafen anges förutsättningarna för att allmän domstol i ett brottmål ska få besluta om en preliminär rättspsykiatrisk undersökning. Dessa motsvarar gällande krav för att få besluta om en § 7-undersökning enligt lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m.
Förslaget har behandlats i avsnitt 13.5.
2 kap. 5 §
I paragrafens första stycke första mening anges att den som ska bli föremål för en preliminär rättspsykiatrisk undersökning är skyldig att inställa sig för undersökningen på den tid och plats som läkaren bestämmer. Meningen motsvarar nuvarande 7 § tredje stycket första meningen lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. Andra meningen har inte någon motsvarighet i lagen om särskild personutredning i brottmål, m.m., men motsvarar i huvudsak vad som gäller vid en rättspsykiatrisk undersökning i fråga om
Författningskommentar SOU 2012:17
1030
hänsyn till den som ska undersökas för att han eller hon inte ska hindras i sin förvärvsverksamhet eller utsättas för någon annan olägenhet, se 9 § första stycket andra meningen LRU.
Av andra stycket framgår att polismyndigheten på begäran av läkaren ska lämna handräckning för att den som ska undersökas ska komma till undersökningen om han eller hon inte inställer sig till undersökningen. Stycket motsvarar i huvudsak 7 § tredje stycket andra meningen lagen om särskild personutredning i brottmål, m.m. En skillnad är dock att det numera är obligatoriskt för polismyndigheten att lämna handräckning (ska lämna handräckning) i stället för, som anges i lagen om särskild personutredning i brottmål, m.m. att myndigheten får lämna handräckning.
Paragrafens tredje stycke tar sikte på att det rättspsykiatriska förfarandet ske genomföras så snabbt som möjligt. Stycket har inte någon motsvarighet i lagen om särskild personutredning i brottmål, m.m.
Förslaget har behandlats i avsnitt 13.5 och 13.9.
3 kap. 1 §
Av paragrafen framgår att det inom ramen för en rättspsykiatrisk undersökning får göras undersökningar och avges utlåtanden i fråga om gärningsmannens tillräknelighet, förutsättningarna för verkställighet av fängelse i en sluten stödenhet och i fråga om förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder. Dessa frågor har ett sådant samband att ett beslut om rättspsykiatrisk undersökning som huvudregel bör omfatta samtliga dessa frågor. Det bör dock av ett beslut om rättspsykiatrisk undersökning framgå i vilka delar domstolen begär utlåtanden.
Förslaget har behandlats i avsnitt 13.1.
3 kap. 2 §
I paragrafen regleras förutsättningarna för att allmän domstol i ett brottmål ska få fatta beslut om en rättspsykiatrisk undersökning. Domstolen får besluta om en sådan undersökning endast om den misstänkte har erkänt gärningen eller övertygande bevisning har lagts fram om att han eller hon har begått den. Bestämmelsen mot-
SOU 2012:17 Författningskommentar
1031
svarar det som i dag gäller för att ett beslut om rättspsykiatrisk undersökning ska få fattas, se 2 § första stycket första meningen LRU.
Förslaget har behandlats i avsnitt 13.6.
3 kap. 3 §
I paragrafen regleras förutsättningarna för att allmän förvaltningsdomstol i ett mål i fråga om särskilda skyddsåtgärder ska få besluta om en rättspsykiatrisk undersökning i fråga om förutsättningarna för sådana åtgärder.
Enligt första punkten i paragrafen krävs det att allmän domstol genom en dom, som har vunnit laga kraft, har fastställt att gärningsmannen har begått en otillåten gärning som inte utgör brott eftersom kravet på tillräknelighet inte var uppfyllt. Detta gäller i de fall domstolens prövning avser särskilda skyddsåtgärder enligt 2 kap. 1 § lagen om särskilda skyddsåtgärder, dvs. i de s.k. otillräknelighetsfallen.
Av paragrafens andra punkt framgår att allmän förvaltningsdomstol får hämta in en rättspsykiatrisk undersökning i fråga om särskilda skyddsåtgärder om allmän domstol i en dom genom vilken gärningsmannen har dömts till fängelse på viss tid eller till sluten ungdomsvård har beslutat att allmän förvaltningsdomstol ska pröva om han eller hon vid frigivning från fängelsestraffet eller den slutna ungdomsvården uppfyller förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder. Detta gäller i de fall domstolens prövning avser särskilda skyddsåtgärder enligt 2 kap. 2 § lagen om särskilda skyddsåtgärder.
Förslaget har behandlats i avsnitt 13.6.
3 kap. 4 §
Av paragrafen framgår att Kriminalvården får besluta att hämta in en undersökning med utlåtande i syfte att kunna bedöma förutsättningarna för verkställighet av ett fängelsestraff i en sluten stödenhet. Kriminalvården har möjlighet att hämta in en sådan undersökning beträffande den som redan är intagen i kriminalvårdsanstalt. Annars görs en sådan undersökning på begäran av domstolen, se 3 kap. 1 och 2 §§.
Förslaget har behandlats i avsnitt 13.4.
Författningskommentar SOU 2012:17
1032
3 kap. 5 §
Av paragrafen framgår att en undersökning i fråga om gärningsmannens tillräknelighet får ske i syfte att kunna bedöma om gärningsmannen uppfyller kravet på tillräknelighet eller inte. Om gärningsmannen inte uppfyller kravet på tillräknelighet utgör den gärning han eller hon har begått inte brott, se 1 kap. 2 a § BrB.
I paragrafens första stycke anges i tre punkter vilka uppgifter en rättspsykiatrisk undersökning om tillräknelighet ska innehålla.
Den första frågan som ska besvaras är om den misstänkte led av något av de i bestämmelsen uppräknade grundtillstånden. Dessa tillstånd är en allvarlig psykisk störning, en tillfällig sinnesförvirring, en svår utvecklingsstörning eller ett allvarligt demenstillstånd. Det ska också besvaras om den misstänkte till följd av sitt tillstånd har saknat förmåga att förstå gärningens innebörd i den situation i vilken han eller hon befann sig eller om han eller hon har saknat förmåga att anpassa sitt handlande efter en sådan förståelse (punkten 1).
Nästa fråga som ska besvaras är om den misstänkte i anslutning till gärningen själv har vållat sin bristande förmåga genom rus eller på något annat sätt (punkten 2). Dessa delar av den rättspsykiatriska undersökningen motsvarar rekvisiten i 1 kap. 2 a § första stycket BrB. Angående den närmare innebörden av dessa rekvisit, se författningskommentaren till 1 kap. 2 a § BrB.
Det ska enligt punkten 3 av ett utlåtande över en rättspsykiatrisk undersökning i fråga om tillräknelighet också framgå om det finns förutsättningar att ge den misstänkte sluten psykiatrisk tvångsvård. Om gärningsmannen uppfyller förutsättningarna för sådan vård ska han eller hon kunna bli föremål för psykiatrisk tvångsvård när den för undersökningen ansvarige läkaren har avgett utlåtandet. Läkaren ska se till att utlåtandet kommer till den vårdinrättning där frågan om intagning för psykiatrisk tvångsvård ska prövas. Utlåtandet över den rättspsykiatriska undersökningen ska då fungera som ett vårdintyg och det ska alltså inte behöva utfärdas ett vårdintyg i den situationen.
Enligt paragrafens andra stycke ska det, om det av undersökningen framgår att omständigheterna är sådana att gärningsmannen bedöms uppfylla kravet på tillräknelighet, av ett utlåtande framgå om den misstänkte till följd av en psykisk störning, en sinnesrörelse eller av någon annan orsak har haft nedsatt förmåga att förstå gärningens innebörd i den situation i vilken han eller hon befann sig eller att anpassa sitt handlande efter en sådan förståelse
SOU 2012:17 Författningskommentar
1033
eller att kontrollera sitt handlande. Anledning är att det i ett sådant fall kan bli aktuellt att tillämpa strafflindringsregeln beträffande psykiskt störda gärningsmän i 29 kap. 3 § första stycket andra punkten BrB och att domstolen behöver ett medicinskt underlag också i den frågan.
Förslaget har behandlats i avsnitt 13.2.
3 kap. 6 §
Enligt paragrafen är huvudregeln att en rättspsykiatrisk undersökning om tillräknelighet ska ha gjorts i målet innan domstolen beslutar om ansvarsfrihet till följd av att kravet på tillräknelighet inte är uppfyllt. En sådan undersökning med utlåtande behöver dock inte hämtas in om det underlag som behövs ändå finns tillgängligt för domstolen. En sådan situation kan vara om den misstänkte är föremål för psykiatrisk tvångsvård och den för vården ansvarige läkaren intygar otillräknelighet. En annan sådan situation är då det i en rättspsykiatrisk undersökning i fråga otillräknelighet beträffande ett annat brott nyligen har konstaterats att gärningsmannen inte uppfyllde kravet på tillräknelighet. Det utlåtandet kan då tillsammans med läkarintyg efter en preliminär rättspsykiatrisk undersökning som tar sikte på den aktuella gärningen utgöra ett tillräckligt beslutsunderlag för domstolen. I undantagsfall, t.ex. vid tillfällig sinnesförvirring, kan det vara tillräckligt att den misstänkte själv ger in ett läkarintyg om sitt sinnestillstånd vid gärningstillfället.
Förslaget har behandlats i avsnitt 13.6.
3 kap. 7 §
Av bestämmelsen framgår att en undersökning i fråga om förutsättningarna för verkställighet av fängelse i en sluten stödenhet får ske i syfte att kunna bedöma om den misstänkte gärningsmannen uppfyller förutsättningarna för sådan verkställighet. De förutsättningar som ska vara uppfyllda för att sådan verkställighet ska bli aktuell anges i 26 kap. 4 § BrB och i 1 a kap. 1 § FäL. Angående den närmare innebörden av dessa förutsättningar, se författningskommentaren till dessa bestämmelser.
Förslaget har behandlats i avsnitt 13.4.
Författningskommentar SOU 2012:17
1034
3 kap. 8 §
I bestämmelsens första stycke anges i vilket syfte det får ske en rättspsykiatrisk undersökning i fråga om förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder. Detta får ske för att allmän domstol beträffande den som döms till fängelse på viss tid eller sluten ungdomsvård ska förklara att det finns skäl för allmän förvaltningsdomstol att pröva frågan om särskilda skyddsåtgärder. Rätten ska i brottmålsdomen besluta att det ska ske en sådan prövning om det inte framgår att det saknas förutsättningar för särskilda skyddsåtgärder, se 30 kap. 3 b § RB.
Det behöver också ske en rättspsykiatrisk undersökning i fråga om förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder för att allmän domstol ska kunna bedöma om det finns förutsättningar för att besluta att gärningsmannen ska omhändertas i avvaktan på en fastställelsedom i brottmålet (se 30 kap. 3 a § RB) ska vinna laga kraft. Ett sådant beslut om omhändertagande får inte fattas om det framgår att gärningsmannen inte uppfyller förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder (se 9 kap. 1 § andra stycket lagen om särskilda skyddsåtgärder).
En undersökning i fråga om förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder får också ske i syfte att allmän förvaltningsdomstol ska kunna besluta i fråga om särskilda skyddsåtgärder.
Enligt andra stycket ska det av ett utlåtande över en undersökning i fråga om förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder framgå om det finns en påtaglig risk för att gärningsmannen på nytt begår gärningar av allvarligt slag som riktar sig mot eller medför fara för någon annans liv eller hälsa och om han eller hon har behov av behandling eller omsorg i någon annan form. Gärningsmannens behov av behandling eller omsorg kan t.ex. avse behov av läkemedelsbehandling eller önskemål om viss kompetens hos personalen vid en särskild skyddsenhet.
Avser undersökningen fråga om förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder som ska gälla för tiden efter frigivning från ett fängelsestraff eller från sluten ungdomsvård ska det av utlåtandet även framgå om den dömde fortfarande lider av en allvarlig psykisk störning, en svår utvecklingsstörning eller ett allvarligt demenstillstånd och, i så fall, om de särskilda skyddsåtgärderna bör inledas i sluten eller i öppen form. I det fallet har allmän domstol i den dom genom vilken gärningsmannen dömdes till fängelse eller sluten ungdomsvård beslutat att en prövning ska ske av allmän förvaltnings-
SOU 2012:17 Författningskommentar
1035
domstol av om han eller hon vid frigivning från fängelsestraffet uppfyller förutsättningarna för sådana åtgärder. Allmän förvaltningsdomstol behöver då förutom i de frågor som nämns i första stycket även underlag för att bedöma den frågan.
Förslaget har behandlats i avsnitt 13.3.
3 kap. 9 §
Enligt paragrafen får allmän förvaltningsdomstol inte besluta om särskilda skyddsåtgärder utan att en rättspsykiatrisk undersökning i fråga om sådana åtgärder har gjorts i målet. En sådan undersökning behövs dock inte om domstolens prövning endast avser en förlängning av redan beslutade åtgärder. Det är i det fallet tillräckligt med ett utlåtande från den myndighet som ansvarar för åtgärden, se
punkten 1 i första stycket.
Av punkten 2 i första stycket framgår att en rättspsykiatrisk undersökning inte heller behöver ha gjorts i målet om det är uppenbart obehövligt. Detta bör röra sig om sällsynta undantagsfall. Ett fall då en undersökning kan vara uppenbart obehövlig är om gärningsmannen en mycket kort tid före den aktuella tidpunkten har varit föremål för en undersökning beträffande en annan gärning. Det kan också vara uppenbart obehövligt med en undersökning om gärningsmannen under tiden han eller hon har undergått det aktuella fängelsestraffet har dömts för ett annat brott till livstids fängelse. Har en sådan dom vunnit laga kraft kan det knappast finnas en påtaglig risk för att den dömde på nytt begår allvarliga våldsgärningar.
Enligt andra stycket är det vid upphörande av särskilda skyddsåtgärder tillräckligt att domstolen hämtar in ett utlåtande från den myndighet som ansvarar för åtgärderna. Om det bedöms nödvändigt ska dock en ny rättspsykiatrisk undersökning om särskilda skyddsåtgärder med utlåtande enligt 3 §.
Förslaget har behandlats i avsnitt 13.6.
3 kap. 10 §
I paragrafen regleras var rättspsykiatriska undersökningar får genomföras. Enligt första stycket får sådana undersökningar genomföras vid särskilda undersökningsenheter. De kan också genomföras vid
Författningskommentar SOU 2012:17
1036
vårdinrättningar som genom avtal mellan staten och sjukvårdshuvudmannen har i uppdrag att genomföra undersökningar. Med begreppet undersökningsenhet avses i lagen även en vårdinrättning där sådana undersökningar genomförs. Den närmare fördelning av undersökningar mellan olika enheter ska ske i förordning eller genom myndighetsföreskrifter.
Av andra stycket framgår att en rättspsykiatrisk undersökning av den som redan är frihetsberövad även kan ske på andra platser om det finns särskilda skäl. Möjligheten att genomföra en undersökning på detta sätt bör utnyttjas i undantagsfall och endast efter det att samråd har skett med berörd huvudman. Det kan t.ex. röra sig om fall där den som ska undersökas vid någon tidigare undersökning har hotat personalen vid en undersökningsenhet. Andra exempel är fall då risken för försök till rymning eller fritagning ställer särskilda krav på lokalernas säkerhetsmässiga utformning eller där s.k. åklagarrestriktioner kan vara svåra att upprätthålla på en annan plats än på ett häkte.
Enligt första punkten får en undersökning ske i häktet om den som ska undersökas är häktad. Bestämmelsen motsvarar nuvarande 8 § andra stycket LRU.
Av andra punkten framgår att undersökningen kan ske i en kriminalvårdsanstalt, om den som ska undersökas är intagen där. Enligt den nya lagen om rättspsykiatrisk undersökning kommer det att bli aktuellt att den som är intagen i kriminalvårdsanstalt ska genomgå en rättspsykiatrisk undersökning dels i fråga om särskilda skyddsåtgärder, dels i fråga om förutsättningarna för verkställighet i en sluten stödenhet.
Av tredje punkten framgår att en rättspsykiatrisk undersökning kan ske på ett särskilt ungdomshem om den som ska undersökas verkställer sluten ungdomsvård enligt 32 kap. 5 § BrB. Det kan bli aktuellt i det fall den som undergår sluten ungdomsvård inför frigivningen ska genomgå en rättspsykiatrisk undersökning i fråga om förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder.
Enligt fjärde punkten kan en undersökning ske i häktet eller i en polisarrest, om den som ska undersökas befinner sig där i avvaktan på att han eller hon ska förpassas till en kriminalvårdsanstalt eller ett särskilt ungdomshem.
Av femte punkten framgår att den som i fall som avses i 30 kap. 3 a § RB är omhändertagen i avvaktan på allmän förvaltningsdomstols prövning om förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder är uppfyllda (9 kap. 1 lagen om särskilda skyddsåtgärder) får under-
SOU 2012:17 Författningskommentar
1037
sökas på den plats där han eller hon befinner sig. Enligt samma punkt gäller detta också för den som är omhändertagen i avvaktan på en prövning i fråga om förlängning av tiden för särskilda skyddsåtgärder, efter att ha varit föremål för sluten psykiatrisk tvångsvård (9 kap. 3 § lagen om särskilda skyddsåtgärder).
Enligt sjätte punkten får en rättspsykiatrisk undersökning genomföras i en särskild skyddsenhet om den som ska undersökas är placerad i en sådan enhet enligt lagen om särskilda skyddsåtgärder.
Av sjunde punkten framgår att en undersökning får genomföras i en sluten stödenhet, om den som ska undersökas undergår ett fängelsestraff i en sådan enhet enligt FäL.
Enligt åttonde och nionde punkten får en undersökning ske på ett sjukhus eller ett LVM-hem, om den som ska undersökas är föremål för tvångsvård enligt LVM respektive på den plats där den unge är placerad, om den som ska undersökas är föremål för vård enligt LVU.
Det är också möjligt att genomföra en undersökning på den plats där ett beslut om förvar enligt utlänningslagen (2005:716) verkställs, se tionde punkten. Av elfte punkten framgår att den som är föremål för sluten psykiatrisk tvångsvård kan genomgå en rättspsykiatrisk undersökning på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk dygnetruntvård.
3 kap. 11 §
Av paragrafen framgår att det rättspsykiatriska förfarandet ska genomföras så snabbt som möjligt. Bestämmelsen i första stycket överensstämmer i huvudsak med nuvarande 6 § första stycket LRU. Ett tillägg har gjorts med anledning av att även Kriminalvården kan begära en rättspsykiatrisk undersökning. En rättspsykiatrisk undersökning ska inte drivas längre eller avse andra frågor än som behövs för att tillgodose domstolens eller Kriminalvårdens behov av medicinsk utredning. Detta behov kommer till uttryck genom det av domstolen angivna syftet med undersökningen. De syften för vilka en undersökning får utföras framgår av 3 kap. 5, 7 och 9 §§.
Bestämmelsen i andra stycket första meningen motsvaras i huvudsak av 6 § andra stycket första meningen LRU. Ett tillägg har gjorts med anledning av att ett utlåtande över en undersökning i vissa fall ska ges in till Kriminalvården.
I andra stycket andra meningen anges de maximitider som gäller för undersökningsförfarandet. Ett utlåtande ska ges in inom fyra
Författningskommentar SOU 2012:17
1038
veckor om undersökningen endast har avsett gärningsmannens tillräknelighet, efter en begäran av allmän domstol endast har avsett förutsättningarna för verkställighet av fängelse i en sluten stödenhet eller om undersökningen efter en begäran av allmän förvaltningsdomstol har avsett förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder. Utlåtandet ska ges in inom sex veckor om undersökningen har avsett frågan om tillräknelighet och frågan om förutsättningar för särskilda skyddsåtgärder eller om undersökningen har avsett de tre frågorna tillräknelighet, frågan om förutsättningar för verkställighet i en sluten stödenhet och frågan om förutsättningar för särskilda skyddsåtgärder. Utlåtandet ska också ges in inom sex veckor om undersökningen efter en begäran av Kriminalvården har avsett frågan om förutsättningar för verkställighet i en sluten stödenhet.
Enligt bestämmelsen i tredje stycket ska tidsfristerna räknas från och med den dag beslutet om undersökning kom in till undersökningsenheten. Domstolen eller Kriminalvården ska få medge anstånd med att avge utlåtande, om det finns synnerliga skäl. Avsikten är att det ska ske en restriktiv bedömning av skälen för anstånd. Det bör kunna bli aktuellt med anstånd när omständigheterna i undersökningsfallet är sådana att en längre undersökningstid än annars är motiverad. Detta kan t.ex. vara fallet när undersökningen är komplicerad eller när det är svårt att få fram uppgifter om den som undersöks. Det kan också finnas skäl att ge anstånd med hänsyn till arbetsbelastningen inom den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten. Anstånd bör få beviljas endast i undantagsfall om den som undersöks är häktad eller omhändertagen med stöd av 9 kap. 1 eller 3 § lagen om särskilda skyddsåtgärder.
Möjligheten att medge anstånd med att ge in utlåtandet till rätten eller Kriminalvården ska användas restriktivt. Frågan om anstånd ska prövas av rätten respektive Kriminalvården. Anstånd bör kunna beviljas när omständigheterna i undersökningsfallet att en längre tid än annars ter sig motiverad. Det gäller i första hand när undersökningen är komplicerad men också när det t.ex. är svårt att få fram uppgifter om den undersöktes bakgrund.
Förslaget har behandlats i avsnitt 13.7.3.
SOU 2012:17 Författningskommentar
1039
3 kap. 12 §
Av paragrafen första och andra stycke framgår att ett utlåtande över en undersökning i fråga om tillräknelighet ska avges av en läkare eller av någon annan läkare som huvudmannen för enheten utser, medan en undersökning i fråga om förutsättningarna för verkställighet av fängelse i en sluten stödenhet eller om förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder ska avges av den myndighet som regeringen bestämmer. Av 6 kap. 9 § framgår att det i förordning eller myndighetsföreskrifter kommer att anges vilka kompetenskrav som ska gälla för de som får avge utlåtanden.
Av tredje stycket framgår att utlåtandet ska innehålla uttalanden i de frågor som anges i domstolens eller Kriminalvårdens beslut. I utlåtandet ska de omständigheter anges som dessa uttalanden grundas på. Bestämmelsen motsvarar 7 § andra stycket LRU.
Förslaget har behandlats i avsnitt 13.7.
3 kap. 13 §
I paragrafen anges när den som är frihetsberövad ska föras till eller från undersökningsenheten.
3 kap. 14 §
I paragrafens första stycke anges en skyldighet för den som inte är frihetsberövad att inställa sig för en rättspsykiatrisk undersökning.
Av andra stycket framgår att undersökningen om det är möjligt ska genomföras så att den som ska undersökas inte hindras i sin förvärvsverksamhet eller utsätts för någon annan olägenhet. Bestämmelsen motsvarar 9 § andra meningen LRU.
Enligt tredje stycket ska polismyndigheten på begäran av verksamhetschefen lämna handräckning för att den som ska undersökas ska komma till undersökningen, om han eller hon inte inställer sig till undersökningen.
Förslaget har behandlats i avsnitt 13.9.
Författningskommentar SOU 2012:17
1040
3 kap. 15 §
Av bestämmelsen framgår att den domstol som har beslutat att hämta in undersökningen under vissa förutsättningar får besluta att den som ska undersökas ska tas in på undersökningsenheten. Bestämmelsen överensstämmer i huvudsak med 10 § LRU. En skillnad är dock att begäran om intagning numera ska göras av verksamhetschefen.
4 kap. 1 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om placering av den som är intagen. Av första stycket framgår att en intagen har rätt att placeras i enrum. Enligt andra stycket får två eller flera intagna placeras tillsammans i samma rum om det är nödvändigt av utrymmesskäl eller någon annan särskild anledning. Med annan särskild anledning avses t.ex. fall då placering i enrum kan inverka negativt på den intagnes psykiska hälsa, men också att intagna frivilligt vill placeras tillsammans.
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.6.4.
4 kap. 2 §
Paragrafen innebär att en intagen normalt inte ska placeras så att han eller hon vistas tillsammans med intagna av samma kön. Vistelse tillsammans med intagna av motsatt kön får dock medges om det är lämpligt och de intagna samtycker till det.
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.6.4.
4 kap. 3 §
I paragrafen anges att en intagen som är under arton år inte får placeras så att han eller hon vistas tillsammans med intagna över arton år, om det inte kan anses vara till hans eller hennes bästa. Det skydd som följer av bestämmelsen svarar mot barnkonventionen. När den som är intagen är under arton år ställs det särskilda krav på åtgärder för att undvika att den unge isoleras. Detta kan motivera att den unge placeras tillsammans med intagna över arton år.
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.6.4.
SOU 2012:17 Författningskommentar
1041
4 kap. 4 §
Enligt paragrafen kan en intagen medges att ha sitt spädbarn hos sig i förvaringslokalen, om det kan anses vara till barnets bästa. Med spädbarn avses ett litet barn under de allra första levnadsåren. För att i ett enskilt fall kunna bedöma vad som är till barnets bästa, krävs att det sker samråd med socialtjänsten innan en intagen medges att ha sitt spädbarn hos sig. Ett sådant medgivande kan t.ex. vara förenligt med barnets bästa när det inte finns någon för barnet lämplig alternativ placering. En intagen som ges tillstånd att ha sitt spädbarn hos sig i undersökningsenheten måste få tillgång till nödvändig utrustning och ges möjlighet till sysselsättning som möjliggör vård av barnet.
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.6.4.
4 kap. 5 §
I paragrafen anges att en intagen normalt ska ges möjlighet att dagligen vistas utomhus minst en timme. Endast om synnerliga skäl talar mot det får utomhusvistelse vägras. Det kan t.ex. avse en oförutsedd situation där det är nödvändigt att hålla de intagna avskilda från varandra och det till följd av detta saknas praktiska förutsättningar att låta de intagna vistas utomhus.
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.6.4.
4 kap. 6 §
Paragrafen innebär att en intagen ska ges möjlighet att på lämpligt sätt ägna sig åt förströelse. Detta innebär t.ex. att han eller hon i ett gemensamhetsutrymme kan läsa böcker som tillhandahålls i undersökningsenheten eller ägna sig åt sällskapsspel. Vilken förströelse som en intagen lämpligen kan ägna sig åt på undersökningsenheten avgörs bl.a. av ordnings- och säkerhetsskäl, men också av praktiska förhållanden, t.ex. rutiner och resurstillgång.
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.6.4.
Författningskommentar SOU 2012:17
1042
4 kap. 7 §
I paragrafens första stycke anges att en intagen ska ges möjlighet att på lämpligt sätt följa vad som händer i omvärlden. Bestämmelsen har utformats teknikneutralt, vilket innebär att denna möjlighet ska kunna utövas inte bara genom t.ex. tidningar och radio, utan även via t.ex. Internet. Vilket utbud av massmedier som kan tillhandahållas avgörs bl.a. av ordnings- och säkerhetsskäl, men också av praktiska förhållanden inom undersökningsenhet, såsom t.ex. rutiner och resurstillgång.
Av andra stycket framgår att en intagen ska, om det är möjligt, beredas lämplig sysselsättning i form av arbete eller annan jämförbar verksamhet samt att den som utför eller deltar i sådan sysselsättning har rätt till ersättning. Av tredje stycket framgår att det är möjligt att av ersättningen ta ut ett belopp som motsvarar kostnaden för att ersätta eller på annat sätt återställa egendom som den intagne uppsåtligen har skadat.
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.6.4.
4 kap. 8 §
I paragrafen anges att en intagen ska ges möjlighet att på lämpligt sätt utöva sin religion. Ordnings- och säkerhetsskäl, men också praktiska förhållanden i form av t.ex. rutiner vid undersökningsenheten och resurstillgång, utgör faktiska inskränkningar i den intagnes möjlighet att utöva sin religion på undersökningsenheten.
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.6.4.
4 kap. 9 §
I paragrafen upplyses om att den intagne har ytterligare rättigheter som regleras i 5 kap. Förslaget har behandlats i avsnitt 17.6.4.
4 kap. 10 §
I paragrafen finns bestämmelser om tillstånd att vistas utanför undersökningsenheten för viss kort tid (permission).
Enligt första stycket får en intagen beviljas permission om det finns särskilt ömmande skäl. Med särskilt ömmande skäl avses situa-
SOU 2012:17 Författningskommentar
1043
tioner som t.ex. besök hos en närstående som är allvarligt sjuk eller närvaro vid en närståendes begravning. Permission får inte beviljas om det finns hinder mot det av säkerhetsskäl. Med detta avses t.ex. risk för att den intagne begår brott eller avviker.
Regleringen i andra stycket innebär att ett tillstånd till permission ska förenas med de villkor som behövs och att den intagne normalt ska stå under bevakning. Villkoren ska vara individuellt utformade efter omständigheterna i det enskilda fallet. Bevakning får endast underlåtas om det är uppenbart obehövligt. Det innebär att tillstånd till en obevakad permission endast bör kunna lämnas i mycket speciella fall.
Enligt tredje stycket ska det innan tillstånd till permission beviljas inhämtas medgivande från undersökningsledaren eller åklagaren om den intagne är ålagd restriktioner enligt 6 kap. HäL.
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.6.4.
5 kap. 1 §
I paragrafens första stycke anges vilka kontroll- och tvångsåtgärder som verksamhetschefen får besluta om när det gäller den som är intagen. Vad som avses med intagen definieras i 1 kap. 3 §. Beslut om åtgärder får fattas i den utsträckning det är nödvändigt för att ordningen och säkerheten vid undersökningsenheten ska kunna upprätthållas.
Av andra stycket framgår verksamhetschefen får uppdra åt andra befattningshavare att besluta om sådana kontroll- och tvångsåtgärder som anges i första stycket. Sådan delegation får ske endast till befattningshavare inom verksamheten som har tillräcklig kompetens och erfarenhet.
Enligt tredje stycket ska bestämmelserna om tvångsåtgärder i den psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen vara tillämpliga i stället för bestämmelserna i denna lag om den intagne ges psykiatrisk tvångsvård. Det är då chefsöverläkaren som beslutar om sådana åtgärder enligt 6 kap. i den nya lagen om psykiatrisk tvångsvård.
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.6.3.
Författningskommentar SOU 2012:17
1044
5 kap. 2 §
I paragrafens första stycke anges vilka kontroll- och tvångsåtgärder som verksamhetschefen får besluta om när det gäller den som genomgår en rättspsykiatrisk undersökning vid en undersökningsenhet utan att vara intagen. Beslut om åtgärder får fattas i den utsträckning det är nödvändigt för att ordningen och säkerheten vid undersökningsenheten ska kunna upprätthållas.
Av andra stycket framgår att verksamhetschefen får uppdra åt andra befattningshavare att besluta om sådana kontroll- och tvångsåtgärder som anges i första stycket. Sådan delegation får ske endast befattningshavare inom verksamheten som har tillräcklig kompetens och erfarenhet.
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.6.7.
5 kap. 3 §
I bestämmelsen klargörs att varje kontroll- eller tvångsåtgärd ska prövas mot den s.k. proportionalitetsprincipen. Kravet på proportionalitet omfattar såväl ett beslut om en kontroll- eller tvångsåtgärd som genomförandet av den. Proportionalitetsprincipen innebär att varje kontroll- och tvångsåtgärd som vidtas ska föregås av en intresseavvägning, i syfte att pröva om olägenheterna med åtgärden står i rimlig proportion till vad som står att vinna med den. En bedömning av åtgärdens art, styrka, räckvidd och varaktighet måste därför göras i varje enskilt fall.
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.6.3.
5 kap. 4 §
I paragrafen anges att en intagen inte får ta emot och inneha böcker, tidskrifter, tidningar och andra personliga tillhörigheter som kan äventyra ordningen eller säkerheten. Rätten att ha tillgång till tidskrifter eller tidningar kan begränsas om det föreligger risk för att den intagne undanröjer bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning (kollusionsfara), se 6 kap. HäL.
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.6.3.
SOU 2012:17 Författningskommentar
1045
5 kap. 5 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om hanteringen av tillhörigheter som en intagen inte få ta emot och inneha. I den utsträckning sådana tillhörigheter omhändertas, t.ex. vid kontroll av bostadsrum, kroppsvisitation eller granskning av försändelser, ska de förvaras för den intagnes räkning. Tillhörigheter som omhändertagits ska lämnas ut till den intagne senast när han eller hon lämnar undersökningsenheten. Att tillhörigheter förvaras för den intagnes räkning innebär att han eller hon i princip disponerar över dem, vilket innebär att han eller hon kan begära att de ska skickas till en anhörig eller en annan person utanför undersökningsenheten.
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.6.3.
5 kap. 6 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om en intagens rätt att ta emot besök. Ett besök kan vägras endast om det kan äventyra säkerheten. Det kan t.ex. avse risk för rymning eller våldsutövning eller för insmuggling av droger och farliga föremål. Ett besök kan också äventyra säkerheten om det finns en risk för att den intagne utnyttjar besöket för planering av eller medverkan i brottslig verksamhet. Tillämpningen av denna vägransgrund bör vara restriktiv. Starka humanitära skäl talar mot att vägra en intagen att ta emot ett besök av en nära anhörig, t.ex. make, maka, sambo eller förälder, i synnerhet som riskerna i viss utsträckning kan motverkas genom att besöket kontrolleras.
I andra stycket hänvisas upplysningsvis till 21 kap. 9 § RB, som reglerar en försvarares rätt att sammanträda med den som är häktad. En försvarare för en anhållen eller häktad får enligt den regleringen aldrig vägras besök. En offentlig försvarare har, till skillnad från annan försvarare, en oinskränkt rätt att tala med den anhållne eller häktade i enrum.
När det gäller en intagen som är häktad, anhållen eller gripen på grund av misstanke om brott, följer det av 6 kap. HäL att rätten att ta emot besök, av annan än en försvarare, kan begränsas om det finns en risk för att han eller hon undanröjer bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning (kollusionsfara).
Författningskommentar SOU 2012:17
1046
Ett besök av en advokat som biträder den intagne i en rättslig angelägenhet får endast kontrolleras om den intagne eller advokaten begär det.
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.6.10.
5 kap. 7 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om kontroll av besök hos en intagen. I första stycket första punkten anges att ett besök får kontrolleras genom att personal övervakar besöket, om detta är nödvändigt av säkerhetsskäl. Kontrollen förutsätter inte att personalen är fysiskt närvarande i besöksrummet, utan övervakningen kan ske också t.ex. genom att besöket avlyssnas från ett annat rum.
Av första stycket andra punkten framgår att ett besök får kontrolleras genom att besöket sker i ett särskilt inrett besöksrum som omöjliggör att föremål överlämnas. Sådan kontroll kan t.ex. ske genom att den intagne och besökaren hålls fysiskt åtskilda från varandra av en glasruta.
Det ska i varje enskilt fall göras en individuell bedömning av om det av säkerhetsskäl är nödvändigt att kontrollera ett besök och vilken kontrollform som, i förekommande fall, ska användas. Den minst ingripande formen av kontroll ska väljas (jfr 3 §). Vid denna bedömning får hänsyn tas till t.ex. vilken relation den intagne och besökaren har. Det är angeläget att särskild hänsyn tas till barns behov av att kunna medges fysisk kontakt med en förälder eller annan nära anhörig, något som är möjligt om personal övervakar besöket men inte om barnet och den intagne hålls åtskilda av en glasruta. Det kan av säkerhetsskäl finnas behov av att kombinera kontrollformerna.
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.6.10.
5 kap. 8 §
I paragrafen anges att ett besök kan villkoras av att den besökande underkastar sig kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning. Om den besökande vägrar att underkasta sig en sådan åtgärd, blir följden att besöket inte får äga rum. Kontrollen får inte göras mer ingående än vad ändamålet med åtgärden kräver (jfr 3 §). Det innebär att ytlig kroppsbesiktning, med tanke på det intrång som en sådan åt-
SOU 2012:17 Författningskommentar
1047
gärd innebär för besökaren, bör användas restriktivt. Vad som avses med kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning har behandlats i kommentaren till 5 kap. 16 § lagen om särskilda skyddsåtgärder.
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.6.10.
5 kap. 9 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om en intagens rätt att stå i förbindelse med en annan person genom elektronisk kommunikation. Regleringen är teknikneutral och omfattar alla former av elektronisk kommunikation mellan en intagen och en annan person. Med elektronisk kommunikation avses här ljud, text, bild, data eller annan information som förmedlas med hjälp av radio, ljus eller elektromagnetiska svängningar som utnyttjar särskilt anordnade ledare (jfr 6 kap. 19 § andra stycket lagen [2003:389] om elektronisk kommunikation). Det innebär att t.ex. användning av fast telefoni, mobiltelefoni, Internet och e-post omfattas av begreppet. Bestämmelserna är tillämpliga såväl när en intagen vill kommunicera elektroniskt med en person utanför undersökningsenheten som med en person som är intagen i enheten.
En intagens rätt till elektronisk kommunikation är utformad på samma sätt som den intagnes rätt till besök (jfr 6 §). Detta innebär att en intagen får stå i förbindelse med en annan person genom elektronisk kommunikation i den utsträckning det lämpligen kan ske. Med uttrycket ”lämpligen kan ske” avses praktiska förutsättningar för kommunikationen, t.ex. med hänsyn till undersökningsenhetens rutiner och tillgång till utrustning som möjliggör kommunikation. Vid prövningen bör beaktas att det är angeläget att barn ges möjlighet att upprätthålla kontakt med en förälder som är intagen, om det är förenligt med barnets bästa.
Elektronisk kommunikation kan vägras om det kan äventyra säkerheten på ett sätt som inte kan avhjälpas genom avlyssning enligt 10 §.
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.6.3.
Författningskommentar SOU 2012:17
1048
5 kap. 10 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om avlyssning av elektronisk kommunikation.
Enligt första stycket får elektronisk kommunikation avlyssnas, om det är nödvändigt av säkerhetsskäl. Avlyssningen ska ske på lämpligt sätt, normalt genom att kommunikationen avlyssnas av personal i direkt anslutning till att den äger rum. Både den intagne och den eller de som han eller hon ska stå i förbindelse med ska informeras om kontrollen i förväg.
I andra stycket finns ett förbud mot avlyssning av elektronisk kommunikation mellan en intagen och en advokat som biträder den intagne i en rättslig angelägenhet. Bestämmelsen hindrar inte att personal på den intagnes begäran är närvarande vid elektronisk kommunikation i syfte att bistå honom eller henne.
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.6.3.
5 kap. 11 §
Paragrafen innehåller ett förbud mot granskning av försändelser mellan en intagen och hans eller hennes offentlige försvarare eller advokat, en svensk myndighet eller ett visst internationellt organ. Med ett internationellt organ avses t.ex. den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna och FN:s kommitté mot tortyr.
Förbudet mot granskning är inte helt utan undantag. Om det finns anledning att anta att uppgiften om avsändare av en sådan försändelse till en intagen är oriktig, får försändelsen hållas kvar i syfte att utreda vem avsändaren är. En sådan granskning måste kunna motiveras utifrån de omständigheter som föreligger i varje enskilt fall. Granskningen får inte göras mer långtgående än vad som är nödvändigt (jfr 3 §).
Med försändelse avses varje försändelse, t.ex. brev, skriftliga meddelanden, andra skriftliga handlingar och paket, som är avsedda att befordras till eller från den intagne (jfr skyddet mot undersökning av brev och andra förtroliga försändelser i 2 kap. 6 § RF). Med försändelse avses däremot inte ett elektroniskt meddelande, t.ex. e-post, om inte meddelandet har skrivits ut. Ett elektroniskt meddelande omfattas av bestämmelserna om elektronisk kommunikation i 9 och 10 §§.
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.6.3.
SOU 2012:17 Författningskommentar
1049
5 kap. 12 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om när andra försändelser än sådana som avses i 11 § får hållas kvar. Bestämmelsen innebär att en intagen kan vägras sända eller ta emot en försändelse, oavsett innehåll, om det är nödvändigt med hänsyn till ordningen eller säkerheten. Förutsättningar för att hålla kvar en försändelse kan föreligga vid t.ex. misstanke om att försändelsen innehåller något föremål som den intagne inte får ta emot och inneha eller vid misstanke om att försändelsen utgör ett led i ett planerat avvikande.
Rätten att stå i förbindelse men annan genom försändelser kan begränsas om det finns risk för att den intagne undanröjer bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning (kollusionsfara), se 6 kap. HäL.
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.6.3.
5 kap. 13 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om granskning av en försändelse. Enligt första stycket får en försändelse normalt endast granskas om den intagne medger det. Det är dock möjligt att utan den intagnes medgivande granska en försändelse om det är absolut nödvändigt av säkerhetsskäl. Det kan t.ex. avse en situation där det finns en välgrundad misstanke om att en försändelse innehåller ett vapen eller en explosiv eller giftig substans.
Med granskning av en försändelse avses åtgärder av olika slag, t.ex. genomlysning, öppnande utan undersökning och öppnande med efterföljande undersökning. En åtgärd som innefattar sådan granskning utgör ett allvarligt ingrepp i den personliga integriteten och får inte vara mer ingående än som är nödvändigt med hänsyn till granskningens syfte (jfr 3 §).
I andra stycket anges att en försändelse som avses i 11 § endast får granskas i syfte att utreda vem avsändaren är. Om en sådan försändelse granskas i detta syfte och avsändaren visar sig vara den uppgivna, ska försändelsen vidarebefordras till den intagne utan ytterligare granskning av försändelsens innehåll.
Författningskommentar SOU 2012:17
1050
5 kap. 14 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om när en försändelse som hålls kvar ska lämnas ut till den intagne. Regleringen innebär att försändelsen ska lämnas ut till den intagne så snart som möjligt och senast när han eller hon lämnar undersökningsenheten. Efter denna tidpunkt får en försändelse endast hållas kvar om det finns särskilda skäl. Det kan t.ex. avse ett fall där en försändelse innehåller information om den inre säkerheten vid en undersökningsenhet.
5 kap. 15 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om möjligheten att i förväg kontrollera en besökande eller en person som en intagen vill stå i förbindelse med elektroniskt. Bestämmelser som möjliggör kontroll i register av den som kontakten ska äga rum med finns i lagen (1998:620) om belastningsregister med tillhörande förordning (1999:1134) och lagen om (1998:621) om misstankeregister med tillhörande förordning (1999:1135). Personuppgifter som behandlas inom kriminalvårdens verksamhet kan också inhämtas, jfr lagen (2001:617) om behandling av personuppgifter inom kriminalvården med tillhörande förordning (2001:682).
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.6.10.
5 kap. 16 §
I paragrafen anges att regeringen får besluta om undantag i fråga om en viss intagens kontakter med omvärlden. Det gäller om det behövs med hänsyn till rikets säkerhet, men också om det finns en risk för att den intagne medverkar i terrorism.
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.6.3.
5 kap. 17 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om möjligheten att kontrollera den intagnes bostadsrum och hans eller hennes tillhörigheter. Möjligheten att kontrollera tillhörigheter gäller oavsett var inom undersökningsenheten som de påträffas. Kontroll av den intagnes bostads-
SOU 2012:17 Författningskommentar
1051
rum kan göras rutinmässigt, utan att det finns någon konkret misstanke om att den intagne förvarar otillåtna föremål.
Vid en kontroll kan tillhörigheter som en intagen inte får ta emot och inneha enligt 4 § påträffas. Otillåtna föremål får omhändertas enligt 5 § samt 23 eller 24 §.
Enligt andra stycket kan även andra slutna förvaringsställen som den intagne disponerar kontrolleras. Med slutna förvaringsställen avses här detsamma som i 28 kap. 1 § RB, t.ex. värde- och klädskåp eller en bil som den intagne har parkerat på undersökningsenhetens område.
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.6.3.
5 kap. 18 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om kroppsvisitation eller kroppsbesiktning av den som ska tas in på en undersökningsenhet. En sådan åtgärd ska i princip alltid ske och endast underlåtas om det är uppenbart obehövligt. Undersökningen ska utföras senast vid ankomsten till undersökningsenheten.
Vad som avses med kroppsvisitation och kroppsbesiktning har behandlats i kommentaren till 5 kap. 16 § lagen om särskilda skyddsåtgärder.
Eftersom en kroppsbesiktning är ett betydligt större intrång i den personliga integriteten än en kroppsvisitation får kroppsbesiktning i ett enskilt fall endast användas om inte syftet med åtgärden kan uppnås genom en kroppsvisitation (jfr 3 §).
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.6.3.
5 kap. 19 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om när kroppsvisitation eller kroppsbesiktning får ske för eftersökande av otillåtna föremål (jfr 18 §). Den situation som anges i punkten 1 skiljer sig från övriga på så sätt att det då krävs att det finns anledning att anta att ett otillåtet föremål kan komma att anträffas på den intagne. I övriga situationer krävs inte någon konkret misstanke, utan kontrollen får ske rutinmässigt eller efter slumpmässigt urval.
Författningskommentar SOU 2012:17
1052
Med otillåtna föremål avses både föremål som är brottsliga att inneha, t.ex. narkotika, och tillhörigheter som en intagen inte får ta emot och inneha i undersökningsenheten enligt 4 §.
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.6.3.
5 kap. 20 §
I paragrafen ges det möjlighet att av säkerhetsskäl kroppsvisitera en intagen. En sådan kroppsvisitation, som brukar benämnas skyddsvisitation, syftar till att undersöka om den intagne bär på ett vapen, en kniv eller ett annat farligt föremål som han eller hon kan använda för att skada antingen sig själv eller någon annan. Kontrollen behöver normalt inte gå längre än att känna utanpå kläderna för att kontrollera vad den intagne bär på sig. En skyddsvisitation får göras slumpvis eller rutinmässigt, t.ex. i anslutning till en transport eller inför att en intagen ska placeras i avskildhet.
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.6.3.
5 kap. 21 §
Paragrafen innehåller i punkten 1 bestämmelser om provtagning vid drogkontroll i form av urin-, utandnings-, saliv-, svett-, blod- eller hårprov. Syftet med en sådan kroppsbesiktning är att kontrollera att den intagne inte använder otillåtna droger. Den intagne är skyldig att underkasta sig kontrollen, om inte medicinska eller liknande skäl talar mot det. Kontrollen får inte göras mer ingående än vad ändamålet med åtgärden kräver (jfr 3 §).
Med narkotika avses detsamma som i 8 § narkotikastrafflagen (1968:64) och förordningen (1992:1554) om kontroll av narkotika. Med annat berusningsmedel avses preparat som t.ex. thinner.
Enligt punkten 2 får provtagning ske också av utredningsmässiga eller medicinska skäl. Detta får ske för att klarlägga om den intagne är påverkad av t.ex. alkohol eller narkotika för att den rättspsykiatriska undersökningen ska bli så tillförlitlig som möjligt. I samband med en rättspsykiatrisk undersökning kan det också finnas behov av provtagning för att kunna bedöma den intagnes allmäntillstånd. Det ska också vara möjligt att ta ett prov när den intagne själv önskar det.
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.6.3.
SOU 2012:17 Författningskommentar
1053
5 kap. 22 §
Av paragrafen framgår vem som får utföra eller bevittna en kroppsvisitation eller en kroppsbesiktning. Innebörden av första stycket är att den som utför eller bevittnar en kroppsvisitationen eller en kroppsbesiktning normalt ska vara av samma kön som den som underkastas åtgärden utom i de fall där den utförs eller bevittnas av läkare eller legitimerad sjuksköterska. Från kravet finns vissa undantag i första stycket 1–4.
Enligt andra stycket får, om det är nödvändigt, en kroppsvisitation eller en kroppsbesiktning av en man utföras eller bevittnas av en kvinna även i andra fall än som avses i första stycket. Undantaget avser exempelvis en situation där personal av manligt kön inte finns tillgänglig och åtgärden inte kan vänta.
5 kap. 23 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om hantering av otillåtna medel och varor. Enligt första stycket får alkohol, narkotika och vissa andra otillåtna medel och varor som påträffas på en undersökningsenhet (punkterna 1–4) i vissa fall omhändertas och förstöras.
Enligt andra stycket får även föremål som är ägnade att användas vid narkotikamissbruk eller för annan befattning med narkotika omhändertas och förstöras.
5 kap. 24 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om möjligheten att omhänderta ett föremål som kan antas bli taget i beslag, t.ex. ett vapen. Ett sådant föremål kan påträffas hos den intagne, men också hos andra som uppehåller sig på undersökningsenheten. Sedan ett föremål omhändertagits ska anmälan skyndsamt ske till den som får fatta beslut om beslag, t.ex. till den undersökningsledare eller den åklagare som får fatta beslut om beslag enligt 27 kap. 4 § RB.
Författningskommentar SOU 2012:17
1054
5 kap. 25 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om vistelse i gemensamhet och avskildhet. Bestämmelserna tar sin utgångspunkt i att en intagen – i den mån han eller hon vill det – har rätt att dagtid vistas tillsammans med andra intagna, s.k. gemensamhet.
Från den intagnes rätt till gemensamhet finns undantag i punkterna 1 och 2. I punkten 1 anges att gemensamhet får vägras om det av säkerhetsskäl är nödvändigt att hålla den intagne avskild från andra intagna. Det kan t.ex. vara nödvändigt att hålla en intagen avskild från andra intagna om det föreligger risk för fritagning eller rymning eller om den intagne är våldsam eller påverkad av narkotika. Enligt punkten 2 får en intagen hållas avskild från andra intagna om det är nödvändigt för att genomföra en kroppsbesiktning.
Vad som avses med kroppsbesiktning behandlas i kommentaren till 5 kap. 16 § lagen om särskilda skyddsåtgärder. Normalt bör ett avskiljande för detta ändamål endast bestå under någon eller några timmar. I undantagsfall kan det dock, med hänsyn till syftet med kroppsbesiktningen, röra sig om längre tid, t.ex. när en intagen ska lämna prov som utvisar om han eller hon har svalt narkotika. Tiden för avskiljande får inte överstiga vad som krävs för att syftet med åtgärden ska uppnås (jfr 3 §).
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.6.3.
5 kap. 26 §
Av paragrafen framgår att den som är intagen får beläggas med fängsel och under vilka förutsättningar detta får ske. Beläggande med fängsel är en så ingripande åtgärd och bör endast användas när starka skäl talar för det. Om en mindre ingripande åtgärd är tillräcklig, ska den användas (jfr 3 §).
Enligt punkten 1 får fängsel användas vid förflyttning inom undersökningsenheten och vid transport eller annan vistelse utanför enheten. Användning av fängsel får dock ske endast om det är nödvändigt av säkerhetsskäl. Det kan t.ex. avse situationer där det finns en risk för att den intagne under en vistelse utanför den särskilda skyddsenheten kommer att rymma eller fritas.
Av punkten 2 framgår att fängsel också får användas när en intagen uppträder våldsamt. I den situationen får fängsel dock användas endast om det är absolut nödvändigt med hänsyn till den in-
SOU 2012:17 Författningskommentar
1055
tagnes egen eller någon annans säkerhet till liv eller hälsa. En intagen som har belagts med fängsel med hänvisning till våldsamt beteende ska, enligt andra stycket, så snart som möjligt undersökas av läkare. Läkarens uppgift är att bedöma om den intagne har ett medicinskt vårdbehov. Det är den myndighet som ansvarar för genomförandet av särskilda skyddsåtgärder som rätt att besluta om att den som är intagen ska beläggas med fängsel.
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.6.3.
5 kap. 27 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om kroppsvisitation av alla personer som passerar in i en särskild skyddsenhet, s.k. allmän inpasseringskontroll. Bestämmelser om kroppsvisitation av den intagne finns i 18–20 §§.
I första stycket anges att huvudmannen för undersökningsenheten får besluta om kroppsvisitation av alla personer som passerar in i en undersökningsenhet, dvs. även personal vid enheten, uppdragstagare och andra yrkeskategorier som utför en del av sina arbetsuppgifter vid enheten samt andra personer som av någon anledning ges tillträde dit. En vägran att genomgå allmän inpasseringskontroll får till följd att den som vägrar att underkasta sig åtgärden inte får passera in i undersökningsenheten.
Ett beslut om allmän inpasseringskontroll innebär alltså att alla som passerar in i undersökningsenheten kroppsvisiteras. Vad som avses med en kroppsvisitation har behandlats i kommentaren till 5 kap. 16 § lagen om särskilda skyddsåtgärder. Syftet med kontrollen ska vara att söka efter otillåtna föremål. Med otillåtna föremål avses föremål som är brottsliga att inneha, t.ex. narkotika och vapen. Det anges uttryckligen att kontrollen inte får medföra att ett skriftligt meddelande granskas. En försändelse får dock öppnas i syfte att granska om det finns något otillåtet föremål i den. Ett otillåtet föremål får omhändertas enligt 24 §, om det kan antas att föremålet kommer att tas i beslag.
En kroppsvisitation får inte göras mer ingående än vad som är nödvändigt (jfr 3 §). Det innebär att kontrollen i många fall kan inskränka sig till undersökning med hjälp av en metalldetektor eller annan teknisk anordning, t.ex. larmbåge. En allmän inpasseringskontroll måste också alltid genomföras på så sätt att den inte påverkar förutsättningarna för ett förtroendefullt förhållande mellan
Författningskommentar SOU 2012:17
1056
de intagna och t.ex. läkare, advokater och präster. Särskild hänsyn behöver visas barn som besöker undersökningsenheten. I andra
stycket anges att ett beslut om allmän inpasseringskontroll kan gälla
i högst tre månader. Om det på grund av säkerhetsläget finns behov av fortsatt kontroll när tre månader förflutit får ett nytt beslut om allmän inpasseringskontroll fattas.
Enligt tredje stycket kan huvudmannen för undersökningsenheten i ett enskilt fall medge undantag från allmän inpasseringskontroll om det finns särskilda skäl för det. Utrymmet att medge undantag kan variera beroende på dels det aktuella säkerhetsläget vid undersökningsenheten, dels vem det är som ska passera in. Det finns således utrymme att t.ex. undanta barn från kontrollen om det i ett enskilt fall finns särskilda skäl för det.
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.6.12.
5 kap. 28 §
Enligt paragrafen får ett fordon kontrolleras i anslutning till att det passerar in eller ut ur en undersökningsenhet i syfte att upprätthålla säkerheten vid enheten. Syftet med kontrollen ska vara att söka efter otillåtna föremål eller personer som utan tillåtelse försöker ta sig in i eller ut ur undersökningsenheten. I likhet med vad som är fallet vid allmän inpasseringskontroll får skriftliga meddelanden inte granskas (se kommentaren till 27 §). En vägran att genomgå kontroll vid inpassering till undersökningsenheten får till följd att fordonet inte får passera in. Vid kontroll av ett in- eller utpasserande fordon kan det bli aktuellt att enligt 24 § omhänderta ett otillåtet föremål som påträffas, om det kan antas att föremålet kommer att tas i beslag. Det kan också bli aktuellt att gripa en person som främjar den intagnes flykt (se 17 kap. 12 § BrB; jfr bestämmelserna om envarsgripande i 24 kap. 7 § andra stycket RB).
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.6.11.
5 kap. 29 §
I paragrafen ges en tjänsteman vid en undersökningsenhet befogenhet att avvisa och avlägsna obehöriga personer. Enligt första
stycket får den som obehörigen försöker ta sig in i eller vägrar att
lämna undersökningsenheten avvisas eller avlägsnas. Ett avvisande
SOU 2012:17 Författningskommentar
1057
innebär att den obehörige hindras från att komma in. Ett avlägsnande kan innebära att den obehörige flyttas från undersökningsenheten, men också, i undantagsfall, att han eller hon förflyttas en kortare sträcka, antingen till fots eller i ett fordon. Om en situation kan lösas genom en mindre ingripande åtgärd, exempelvis tillsägelse eller uppmaning, ska en sådan åtgärd väljas (jfr 3 §).
I andra stycket anges att den som ska avlägsnas får kroppsvisiteras eller beläggas med fängsel. Kroppsvisitation får enligt punkten 1 ske under samma förutsättningar som skyddsvisitation enligt 20 §, dvs. om det är nödvändigt av säkerhetsskäl och åtgärden endast syftar till att söka efter vapen eller andra farliga föremål. Fängsel får, enligt punkten 2, i undantagsfall användas för att förhindra ett våldsamt uppträdande, om det är absolut nödvändigt med hänsyn till säkerhet till liv eller hälsa (26 § första stycket 2).
Enligt tredje stycket ska ett ingripande mot en obehörig person dokumenteras. Bestämmelsen förutsätts kompletteras med föreskrifter på lägre författningsnivå.
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.6.13.
6 kap. 1 §
I paragrafens första stycke framgår att domstolen får hämta in ett yttrande av den myndighet som regeringen bestämmer över en sådan undersökning med utlåtande som avses i 3 kap. Det som avses är domstolens möjlighet att hämta in ett yttrande från Socialstyrelsen (Rättsliga rådet). Av andra stycket framgår att det ska det vara möjligt för myndigheten att komplettera undersökningen och utlåtandet samt hur en sådan komplettering ska gå till.
Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 12 § LRU. Eftersom både allmän domstol och allmän förvaltningsdomstol kan besluta om en rättspsykiatrisk undersökning, är det möjligt för båda domstolsslagen att hämta in ett yttrande över en rättspsykiatrisk undersökning.
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.6.10.
Författningskommentar SOU 2012:17
1058
6 kap. 2 §
I paragrafen behandlas frågor om sekretess och tystnadsplikt. I likhet med vad som framgår av 14 § LRU ska det även framöver vid den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten vara möjligt att få ut uppgifter om en misstänkt från den allmänna hälso- och sjukvården och från socialtjänsten (och därmed jämställd verksamhet). Därutöver finns det en skyldighet för den som tillhör eller har tillhört hälso- och sjukvårdspersonalen inom den enskilda hälso- och sjukvården eller för den som är eller har varit verksam inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet som avser insatser enligt SoL eller LSS, att lämna ut sådana uppgifter.
Förslaget har behandlats i avsnitt 13.8.
6 kap. 3 §
I paragrafen upplyses om att det i 14 kap. § SoL finns bestämmelser om skyldighet att anmäla till socialnämnden att ett barn kan behöva nämndens skydd. Bestämmelsen motsvarar 14 a § LRU.
Det finns även andra anmälningsskyldigheter som kan bli aktuella i samband med rättspsykiatrisk undersökningsverksamhet, t.ex. en skyldighet att anmäla om den som undersöks är olämplig att ha körkort eller att inneha skjutvapen, se 10 kap. 2 § körkortslagen (1998:488) och 6 kap. 6 § vapenlagen (1996:67).
6 kap. 4 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om ansvar för den som olovligen till en intagen överlämnar eller försöker överlämna vapen eller andra farliga föremål. Med ett farligt föremål avses ett föremål som den intagne kan använda för att skada antingen sig själv eller någon annan. Bestämmelserna ska bara tillämpas om gärningen inte är belagd med strängare straff i brottsbalken. I de fall som avses i paragrafen kan det också bli aktuellt med ansvar för vapenbrott, se 9 kap. vapenlagen (1996:67).
SOU 2012:17 Författningskommentar
1059
6 kap. 5 §
Paragrafen innehåller bl.a. bestämmelser om ansvar för den som till en intagen lämnar alkohol eller annat berusningsmedel. Bestämmelserna ska bara tillämpas om gärningen inte är belagd med strängare straff i någon annan lag.
6 kap. 6 och 7 §§
Av 6 § framgår att beslut av domstolen om att den som ska undersökas ska tas in på undersökningsenheten med stöd av 3 kap. 15 § får överklagas särskilt. Enligt 7 § gäller ett beslut som domstolen har meddelat omedelbart, om inte något annat förordnas. Ett beslut enligt 3 kap. 15 § gäller dock omedelbart endast om beslutet avser ett förordnande om fortsatt kvarhållande för undersökning.
Paragraferna motsvarar 15 § LRU.
6 kap. 8 §
Av bestämmelsens första stycke framgår att Socialstyrelsen ska utöva tillsyn över efterlevnaden av bestämmelserna i 5 kap. om särskilda kontroll- och tvångsåtgärder i samband med en rättspsykiatrisk undersökning. I andra stycket upplyses om att Socialstyrelsen även med stöd av annan lagstiftning till viss del utövar tillsyn över den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten.
Förslaget har behandlats i avsnitt 13.10.
6 kap. 9 §
I paragrafen ges bemyndigande till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om genomförande av rättspsykiatriska undersökningar enligt denna lag och om kompetenskrav för de som får avge läkarintyg och utlåtanden enligt lagen.
Författningskommentar SOU 2012:17
1060
26.6 Förslaget till lag om ändring i lagen ( 1944:133 ) om kastrering
4 §
Paragrafen justeras dels med anledning av att den nya lagen om psykiatrisk tvångsvård ersätter LPT och LRV, dels med anledning av att det införs en möjlighet till verkställighet av fängelse i en sluten stödenhet. Vissa språkliga ändringar har också gjorts.
26.7 Förslaget till lag om ändring i lagen ( 1946:804 ) om införande av nya rättegångsbalken
19 §
Paragrafen justeras med anledning av att det införs en möjlighet till verkställighet av fängelse i en sluten stödenhet. Justeringen innebär att även den som undergår ett fängelsestraff i en sådan enhet, på samma sätt som när verkställighet sker i en kriminalvårdsanstalt eller i ett särskilt ungdomshem, i vissa situationer vid fullföljd av talan i målet ska anses som häktad för brott.
26.8 Förlaget till lag om ändring i lagen ( 1964:167 ) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare
1 a §
Enligt paragrafen, som är ny, ska bestämmelsen ska bestämmelserna i 1–22 §§ tillämpas på motsvarande sätt i det fall det finns skäl som talar för att en gärning med hänsyn till 1 kap. 2 a § BrB inte utgör brott, dvs. eftersom kravet på tillräknelighet inte är uppfyllt. Detta innebär att bestämmelserna om förundersökning, åtalsprövning, personutredning, anmodan att avhjälpa och begränsa skada, kvarhållande, strafföreläggande och åtalsunderlåtelse i dessa fall ska gälla på samma sätt som när det rör en misstanke om brott.
SOU 2012:17 Författningskommentar
1061
31, 33–36, 36 a och 38 §§
Ändringarna föranleds av ändringen i 1 kap. 6 § BrB, se författningskommentaren till denna bestämmelse. Vissa språkliga ändringar har också gjorts.
26.9 Förslaget till lag om ändring i lagen ( 1971:289 ) om allmänna förvaltningsdomstolar
18 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om när en förvaltningsrätt är domför med en lagfaren domare ensam. I fjärde stycket tredje punkten har den ändring gjorts som föranleds av att LPT och LRV ersätts av den nya lagen om psykiatrisk tvångsvård.
26.10 Förslaget till lag om ändring i lagen ( 1972:260 ) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom
1, 3, 26, 34 a och 41 §§
Ändringarna i paragraferna är en följd av att rättspsykiatrisk vård upphör som påföljd. Vissa språkliga ändringar har också gjorts.
26.11 Förslaget till lag om ändring i lagen ( 1974:202 ) om beräkning av strafftid m.m.
4 §
Paragrafen justeras med anledning av att den nya lagen om psykiatrisk tvångsvård ersätter LRV och att den nya lagen om rättspsykiatrisk undersökning ersätter LRU. Vissa språkliga ändringar har också gjorts.
Författningskommentar SOU 2012:17
1062
9 §
Paragrafens första stycke justeras med anledning av att den nya lagen om rättspsykiatrisk undersökning ersätter LRU.
I andra stycket har ett tillägg gjorts som innebär att den som är häktad i ett mål och inte förvaras i en kriminalvårdsanstalt för verkställighet även (förutom till en anstalt) ska kunna förpassas till en sluten stödenhet.
Vissa språkliga ändringar har också gjorts.
10 §
I paragrafen har ändringar gjorts så att det som gäller beträffande inställelse vid kriminalvårdsanstalt för verkställighet av fängelse och möjligheten att förpassa en person till en anstalt även ska gälla när verkställigheten av fängelse ska ske i en sluten stödenhet.
Vissa språkliga ändringar har också gjorts.
11 §
Paragrafen har ändrats på så sätt att möjligheten att förvara den som ska förpassas till en kriminalvårdsanstalt i allmänt häkte eller polisarrest i avvaktan på placering ska gälla även för den som ska förpassas till en sluten stödenhet. Det har även gjorts vissa språkliga ändringar i bestämmelsen.
12 §
I paragrafen regleras möjligheten för Kriminalvården att bevilja uppskov med verkställigheten för den som har dömts till fängelse. Bestämmelsen har ändrats på sätt att den ska gälla även i de fall fängelsestraffet ska verkställas i en sluten stödenhet. Det har även gjorts viss språkliga ändringar.
SOU 2012:17 Författningskommentar
1063
13 §
Bestämmelsen har ändrats på så sätt att även verkställighet av fängelse i en sluten stödenhet ska kunna anstå om den dömde visar att han eller hon har gett in en ansökan om nåd till regeringen.
19 §
I paragrafen regleras hur strafftiden ska beräknas vid verkställighet av fängelse. I tredje stycket har det gjorts ett tillägg som innebär att den tid som den dömde har varit föremål för psykiatrisk tvångsvård efter det att slutlig dom eller beslut meddelades ska räknas in i verkställighetstiden.
19 a §
Paragrafen justeras med anledning av att den nya lagen om rättspsykiatrisk undersökning ersätter LRU. Vissa språkliga ändringar har också gjorts.
26.12 Förslaget till lag om ändring i passlagen (1978:302)
7 §
Ändringen av paragrafen är en följd av att rättspsykiatrisk vård upphör som påföljd. Vissa språkliga ändringar har också gjorts.
12 och 20 §§
Ändringarna av paragraferna är en följd av att rättspsykiatrisk vård upphör som påföljd samt att LPT och LRV ersätts av den nya lagen om psykiatrisk tvångsvård. Vissa språkliga ändringar har också gjorts.
34 §
Paragrafen justeras med anledning av att den nya lagen om psykiatrisk tvångsvård ersätter LPT och LRV.
Författningskommentar SOU 2012:17
1064
26.13 Förslaget till lag om ändring i polislagen (1984:387)
17 §
Ändringen av paragrafen är föranledd av att det inte ska vara möjligt att ta den som omhändertas med stöd av 12 kap. 1 § lagen om psykiatrisk tvångsvård i förvar. Detta innebär att det inte ska vara möjligt att i förvar någon som omhändertas på grund av att det finns skälig anledning att anta att han eller hon lider av en allvarlig psykisk störning och är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv eller i övrigt behöver omedelbar hjälp. Vissa språkliga ändringar har också gjorts i bestämmelsen.
Ändringen har behandlats i avsnitt 7.9.
20 §
Ändringen av paragrafen är en följd av att rättspsykiatrisk vård upphör som påföljd. Vissa språkliga ändringar har också gjorts.
26.14 Förslaget till lag om ändring i lagen ( 1988:870 ) om vård av missbrukare i vissa fall
4 §
Paragrafen justeras med anledning av att den nya lagen om psykiatrisk tvångsvård ersätter LPT. En språklig ändring har också gjorts.
I avsnitt 20.5 har behandlats frågan om gränsdragningen mellan LVM och LPT. Till följd av övervägandena där har det lagts till ett tredje stycke till 2 kap. 2 § i förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård. Syftet med bestämmelsen är att förtydliga att vissa missbruksfall omfattas av begreppet allvarlig psykisk störning (se kommentaren till nämnda bestämmelse) och därför kan medföra psykiatrisk tvångsvård.
I 4 § första stycket 2 har lagts till att tvångsvård enligt LVM inte får beslutas om vårdbehovet tillgodoses enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård. Tillägget avser att förtydliga gränsen mellan LVM och lagen om psykiatrisk tvångsvård. Ändringen medför att det för en person, som i övrigt uppfyller rekvisiten enligt paragrafen, är hinder att besluta om vård enligt LVM endast om vårdbehovet faktiskt
SOU 2012:17 Författningskommentar
1065
tillgodoses genom vård enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård. Det krävs därmed i regel ett beslut om psykiatrisk tvångsvård och att vården pågått en viss tid eller att det med stöd av vårdplan eller annat kan förutses att vården pågår så länge att vårdbehovet tillgodoses.
Att en kortare vårdperiod enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård inte är hinder för beslut om vård enligt LVM framgår av tredje stycket.
46 §
I bestämmelsen regleras den åtalsprövning som åklagaren i vissa fall ska göra när den som har beretts vård med stöd av LVM är misstänkt för brott. Enligt andra stycket, som är nytt, ska en sådan åtalsprövning göras även när misstanken gäller en gärning beträffande vilken det finns skäl som talar för att den inte utgör ett brott eftersom kravet på tillräknelighet inte är uppfyllt. En möjlighet att underlåta åtal i sådana fall finns även enligt RB och LUL.
Det har också gjorts vissa språkliga ändringar av bestämmelsen.
26.15 Förslaget till lag om ändring i lagen ( 1991:2041 ) om särskild personutredning i brottmål, m.m.
9 och 10 §§
I paragraferna har ändringar gjorts till följd av att bestämmelsen i 7 och 8 §§ i lagen ska upphävas.
26.16 Förslaget till lag om ändring i läkemedelslagen (1992:859)
13 d §
I paragrafen görs en följdändring med anledning av att LPT och LRV ersätts av den nya lagen om psykiatrisk tvångsvård.
Författningskommentar SOU 2012:17
1066
26.17 Förslaget till lag om ändring i lagen ( 1993:387 ) om stöd och service till vissa funktionshindrade
29 §
Paragrafen ändras så att den som är eller har varit verksam inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet som avser insatser enligt LSS blir skyldig att lämna ut sådana uppgifter som behövs för en undersökning enligt den nya lagen om rättspsykiatrisk undersökning. En språklig ändring har också gjorts.
Ändringen har behandlats i avsnitt 13.8.
26.18 Förslaget till lag om ändring i lagen ( 1996:981 ) om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård
I lagen om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård ges bestämmelser om besöksinskränkningar för patienter som är föremål för olika typer av tvångsvård, bl.a. psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård. Det är en rimlig utgångspunkt att samtliga regler som ger möjlighet för chefsöverläkaren eller annan att besluta om inskränkningar av olika rättigheter för en patient som genomgår psykiatrisk tvångsvård, återfinns samlade i den särskilda lag som i alla övriga avseenden reglerar den typen av vård. Den för flera olika sorters vård gemensamma lagen tillkom skyndsamt efter det att Europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna i en rapport ansett att Sverige kränkte konventionen genom att besöksrestriktioner hade meddelats en besökare på vårdhem utan lagstöd och utan möjlighet att överklaga beslutet. Kommissionens slutsatser fastställdes av Europarådets ministerkommitté.
Av nu angivna skäl har de regler om besöksinskränkningar som gäller i förhållande till en patient som genomgår psykiatrisk tvångsvård, brutits ur lagen om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård och förts till den nya lagen om psykiatrisk tvångsvård.
SOU 2012:17 Författningskommentar
1067
26.19 Förslaget till lag om upphävande av lagen ( 1997:724 ) om avveckling av specialsjukhus och vårdhem
I lagen finns särskilda bestämmelser om avveckling av specialsjukhus och vårdhem. Det fastställs i lagen att vårdhemmen för utvecklingsstörda ska vara avvecklade senast den 31 december 1999 och att specialsjukhus för utvecklingsstörda ska vara avvecklade senast den 31 december 1997. Det fastställs vidare att möjligheten till inskrivning på vårdhem och specialsjukhus helt upphör från och med den 1 november 1997. Lagen innehåller också bestämmelser om former för fortsatt vård för dem som vistas på specialsjukhus.
De datum som anges för avveckling av specialsjukhus och vårdhem samt för upphörandet av möjligheten till inskrivning på dessa har passerats och dessa bestämmelser bör därför upphävas. De bestämmelser i lagen som tar sikte på former för fortsatt vård gäller vad som ska gälla inför avvecklingen. Dessa bestämmelser kommer inte att vara tillämpliga efter det att LPT och LRV har slutat att gälla och även de bör därför upphävas.
26.20 Förslaget till lag om ändring i lagen ( 1998:603 ) om verkställighet av sluten ungdomsvård
18 b §
Paragrafen, som är ny, innehåller särskilda bestämmelser för den som inför frigivningen från sluten ungdomsvård ska bli föremål för en prövning i fråga om åtgärder enligt lagen om särskilda skyddsåtgärder. I det fallet ska den dömde ges möjlighet till vistelse under öppnare former (14 §), tillåtelse att vistas utanför det särskilda ungdomshemmet (18 §) eller genom konkreta åtgärder förberedas för ett liv i frihet (18 a §) endast om det inte finns en beaktansvärd risk för att han eller hon kommer att begå brott, undandra sig verkställigheten eller på annat sätt missköta sig.
Bestämmelsen innebär att det i dessa fall ska göras en riskbedömning innan det kan bli aktuellt med vistelse under öppnare former eller vistelse utanför det särskilda ungdomshemmet samt utslussningsåtgärder.
Författningskommentar SOU 2012:17
1068
19 §
I paragrafen görs en följdändring med anledning av att LPT och LRV ersätts av den nya lagen om psykiatrisk tvångsvård. Vissa språkliga ändringar har också gjorts.
26.21 Förslaget till lag om ändring i lagen ( 1998:620 ) om belastningsregister
3 §
I paragrafen finns bestämmelser om vem belastningsregistret ska innehålla uppgifter om när det gäller domar eller beslut som har meddelats i Sverige. Enligt den nuvarande bestämmelse i tredje punkten ska registret innehålla uppgift om den som med tillämpning av 30 kap. 6 § BrB har förklarats fri från påföljd. Eftersom bestämmelsen i 30 kap. 6 § BrB upphävs ska registret i stället innehålla en uppgift om den som genom en dom enligt 30 kap. 3 a § RB har fastställts ha begått en otillåten gärning som inte utgör brott eftersom kravet på tillräknelighet enligt 1 kap. 2 a § BrB inte är uppfyllt. Enligt en i paragrafen ny sjätte punkt ska det i belastningsregistret också finnas uppgifter om den som efter ett beslut av allmän förvaltningsdomstol ska undergå särskilda skyddsåtgärder enligt lagen om särskilda skyddsåtgärder.
Ändringarna i paragrafen har behandlats i avsnitt 14.
16 §
Paragrafen reglerar när olika uppgifter i belastningsregistret ska gallras. Första punkten har omformulerats för att den tydligare ska kunna omfatta de fall då åtalet ogillas eftersom kravet på tillräknelighet inte är uppfyllt och det inte är aktuellt att fastställa att den tilltalade har begått en otillåten gärning som inte utgör brott enligt 1 kap. 2 a § BrB.
SOU 2012:17 Författningskommentar
1069
17 §
I paragrafen regleras när uppgifter i belastningsregistret ska gallras. Eftersom rättspsykiatrisk vård upphör som påföljd ska punkten 7 i bestämmelsen, som reglerar när en uppgift om överlämnande till sådan påföljd ska gallras, utgå. I punkten 10 regleras när gallring ska ske av uppgifter om att någon enligt 30 kap. 6 § BrB har förklarats fri från påföljd. Punkten har ändrats till att avse när gallring ska ske av en uppgift om att någon har förklarats ha begått en otillåten gärning som inte utgör brott enligt 1 kap. 2 a § BrB. I paragrafen finns det också en ny punkt, punkten 13, genom vilken det regleras när ett beslut om särskilda skyddsåtgärder ska gallras. I paragrafen har det också gjorts vissa redaktionella ändringar.
18 §
I andra paragrafens andra stycke görs det en ändring som en följd av att punkten 7 i 17 § utgår. Vissa språkliga ändringar har också gjorts.
26.22 Förslaget till lag om ändring i lagen ( 1998:714 ) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder
4 §
I paragrafen görs det en följdändring med anledning av att rättspsykiatrisk vård upphör som påföljd. Vissa språkliga ändringar har också gjorts.
26.23 Förslaget till lag om ändring i lagen ( 1998:1656 ) om patientnämndsverksamhet m.m.
5 §
I paragrafen görs en följdändring med anledning av att LPT och LRV ersätts av den nya lagen om psykiatrisk tvångsvård.
Författningskommentar SOU 2012:17
1070
6 §
I paragrafen, som motsvarar 30 § femte stycket LPT, erinras om vissa rättigheter och skyldigheter som följer av förvaltningslagens bestämmelser. Med hänsyn till innehållet av bestämmelsen har ansetts att den bör utgå ur LPT och i stället föras till den särskilda lag som reglerar patientnämndernas verksamhet.
26.24 Förslaget till lag om ändring i lagen ( 1999:353 ) om rättspsykiatriskt forskningsregister
4 §
I paragrafen görs det en följdändring med anledning av att LRU och 7 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. ersätts av lagen om rättspsykiatrisk undersökning.
6 §
I paragrafen anges vilka uppgifter från undersökningsförfarandet enligt 4 § som får registreras i det rättspsykiatriska forskningsregistret. Ett tillägg har gjorts beträffande bedömningen av behovet av särskilda skyddsåtgärder.
7 §
I paragrafen anges vilka uppgifter ur domen som får registreras i det rättspsykiatriska forskningsregistret. Ett tillägg har gjorts beträffande beslut om särskilda skyddsåtgärder.
8 §
Paragrafen justeras med anledning av att rättspsykiatrisk vård upphör som påföljd samt att den nya lagen om psykiatrisk tvångsvård ersätter LRV.
SOU 2012:17 Författningskommentar
1071
10 §
I bestämmelsen har en följdändring gjorts med anledning av att det har lagts till en ny sjunde punkt i 6 §.
26.25 Förslaget till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453)
15 kap. 1 §
Paragrafen ändras så att den som är eller har varit verksam inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet som avser insatser enligt SoL blir skyldig att lämna ut sådana uppgifter som behövs för en undersökning enligt den nya lagen om rättspsykiatrisk undersökning. En språklig ändring har också gjorts.
Ändringen av paragrafen har behandlats i avsnitt 13.8.
26.26 Förslaget till lag om ändring i lagen ( 2003:192 ) om gemensam nämnd inom vård- och omsorgsområdet
1 §
I paragrafen görs en följdändring med anledning av att LPT och LRV ersätts av den nya lagen om psykiatrisk tvångsvård. Vissa språkliga ändringar har också gjorts.
26.27 Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716)
23 kap. 2 §
Paragrafen justeras med anledning av att den nya lagen om psykiatrisk tvångsvård ersätter LPT och LRV.
Författningskommentar SOU 2012:17
1072
26.28 Förslaget till lag om ändring i patientdatalagen (2008:355)
1 kap. 3 § och 2 kap. 8 §
I paragraferna görs följdändringar med anledning av att LPT och LRV ersätts av den nya lagen om psykiatrisk tvångsvård.
26.29 Förslaget till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)
25 kap. 10 §
I paragrafen görs en följdändring med anledning av att det inte längre ska finnas en separat lagstiftning om rättspsykiatrisk vård.
25 kap. 11 §
I paragrafen finns en ny sjätte punkt, av vilken det framgår att sekretessen inom hälso- och sjukvården (enligt 25 kap. 1 §) inte hindrar att uppgift lämnas från en myndighet som bedriver verksamhet som avses i 25 kap. 1 § inom en kommun eller ett landsting till den myndighet som ansvarar för genomförandet av särskilda skyddsåtgärder. Uppgifter kan lämnas om det inte kan antas att den enskilde eller någon närstående till den enskilde lider men om uppgiften röjs.
Sista punkten i paragrafens justeras med anledning av att LRV
ersätts av den nya lagen om psykiatrisk tvångsvård.
25 kap. 12 §
Genom ändringen utvidgas undantaget att också omfatta uppgift som är av betydelse för säkerheten för personal inom kommunens socialtjänst. Motiven för ändringen behandlas i avsnitt 21.4. I paragrafen görs även en följdändring med anledning av att den nya lagen om psykiatrisk tvångsvård ersätter LPT och LRV.
SOU 2012:17 Författningskommentar
1073
26 kap. 9 §
Paragrafen justeras med anledning av att LPT och LRV ersätts av den nya lagen om psykiatrisk tvångsvård.
35 kap. 13 §
Paragrafen handlar om domstolssekretess. En ändring i första stycket har skett till följd av att domstolen även kommer att pröva mål om särskilda skyddsåtgärder. Sekretess ska gälla för de i lagrummet aktuella uppgifterna också i sådana ärenden.
35 kap. 17 a §
Av bestämmelsen, som är ny, framgår i första stycket att sekretess gäller i verksamhet enligt lagen om särskilda skyddsåtgärder för uppgift om en enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till honom eller henne lider men eller att fara uppkommer för att någon utsätts för våld eller lider annat allvarligt men om uppgiften röjs.
Enligt andra stycket ska sekretessen för en uppgift i en allmän handling gälla i högst femtio år.
Av tredje stycket framgår att sekretessen inte gäller beslut av den myndighet som ansvarar för genomförandet av särskilda skyddsåtgärder.
35 kap. 17 b §
I paragrafen, som är ny, anges att det, utöver vad som följer av 17 a §, gäller sekretess inom verksamhet enligt lagen om särskilda skyddsåtgärder för uppgift om åtgärd som har till syfte att hindra rymning eller fritagning, om det kan antas att syftet med åtgärden motverkas om uppgiften röjs.
Författningskommentar SOU 2012:17
1074
35 kap. 17 c §
Av bestämmelsen, som är ny, framgår att sekretessen enligt 17 a och 17 b §§ gäller i förhållande till den som undergår särskilda skyddsåtgärder själv för uppgift om hans eller hennes hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det med hänsyn till ändamålet med de särskilda skyddsåtgärderna är av synnerlig vikt att uppgiften inte lämnas till honom eller henne.
35 kap. 20 §
I paragrafen görs en följdändring med anledning av att det inte längre ska finnas en separat lagstiftning om rättspsykiatrisk vård.
26.30 Förslaget till lag om ändring i fängelselagen (2010:610)
1 kap. 1 §
Paragrafen, om innehåller bestämmelser om lagens innehåll, har ändrats med anledning av att lagen också ska omfatta verkställighet av fängelsestraff i en sluten stödenhet. Särskilda bestämmelser om denna verkställighetsform införs i ett nytt kapitel (1 a kap.) i lagen.
1 kap. 1 a §
Enligt bestämmelsen, som är ny, ska bestämmelserna i FäL tillämpas på motsvarande sätt i det fall allmän domstol eller Kriminalvården har beslutat att verkställigheten av ett fängelsestraff ska ske i en sluten stödenhet. Vad som i lagen sägs om kriminalvårdsanstalt eller anstalt ska då i stället gälla en sluten stödenhet. Särskilda bestämmelser för verkställighet i en sluten stödenhet finns i 1 a kap.
1 kap. 1 b §
I paragrafen har gjorts ett klargörande om att den som döms till fängelse inte får tas in i en kriminalvårdsanstalt för verkställighet av straffet om han eller hon är föremål för sluten psykiatrisk tvångs-
SOU 2012:17 Författningskommentar
1075
vård. Domen på fängelse ska då verkställas genom att den dömde genomgår sådan vård. Att den slutna psykiatriska tvångsvården räknas in i verkställighetstiden räknas in i verkställighetstiden framgår av 19 § sista stycket lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m.
Förslaget har behandlats i avsnitt 9.7.3.
1 kap. 3 a §
I paragrafen, som är ny, anges att det i den nya lagen om rättspsykiatrisk undersökning finns bestämmelser om särskilda kontroll- och tvångsåtgärder när den som är intagen i kriminalvårdsanstalt är föremål för en rättspsykiatrisk undersökning vid en undersökningsenhet. Detta innebär att bestämmelserna om FäL:s bestämmelser om sådana åtgärder inte ska tillämpas när den intagne genomgår en rättspsykiatrisk undersökning vid en undersökningsenhet.
1 a kap. 1 §
I paragrafen anges förutsättningarna för att den som redan undergår ett fängelsestraff i en kriminalvårdsanstalt i stället ska få undergå straffet i en sluten stödenhet. Förutsättningarna är desamma som när domstolen i en dom på fängelse beslutar om sådan verkställighet, se 26 kap. 4 § BrB. En närmare beskrivning av förutsättningarna finns i författningskommentaren till den bestämmelsen.
1 a kap. 2 §
I bestämmelsen finns en upplysning om att det enligt 26 kap. 4 § BrB också är möjligt för domstolen att i en dom på fängelse besluta att verkställigheten ska ske i en sluten stödenhet.
1 a kap. 3 §
Av bestämmelsen framgår att Kriminalvården har en skyldighet att, tillsammans med landsting och kommun, upprätta en individuellt utformad plan för den som ska friges från verkställighet i sluten
Författningskommentar SOU 2012:17
1076
stödenhet. I planen ska det redovisas vilka stödinsatser den dömde är i behov av och vem som ansvarar för respektive insats.
Planen ska så allsidigt som möjligt belysa den enskildes behov av stödinsatser efter frigivningen. Avsikten är att uppnå en samordnad planering av de insatser som kan vara aktuella för den som ska friges. Kravet på en individuellt utformad plan innebär att Kriminalvården måste få till stånd en planering tillsammans med landsting och kommun. Naturligtvis bör även den enskilde vara delaktig och tillförsäkras inflytande i största möjliga utsträckning.
Om det inte är olämpligt bör samråd ske med den enskildes närstående. Ett sådant samråd kan i vissa fall vara olämpligt, t.ex. när den enskilde klart motsätter sig kontakt med anhöriga.
I den mån ett förverkligande av planen kräver insatser av andra samhällsorgan ska samverkan ske även med sådana organ. Exempel på andra som kan vidta åtgärder för den enskilde kan vara Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan.
Förslaget har behandlats i avsnitt 9.8.4.
1 a kap. 4 och 5 §§
Av bestämmelserna framgår att den intagne ska ges stöd och service i anledning av sin funktionsnedsättning samt att den slutna stödenheten ska utformas så att den dömdes anpassning i samhället främjas och så att de skadliga följderna av frihetsberövandet motverkas. En närmare beskrivning av det stöd och den service som ska ges samt hur den slutna stödenheten bör utformas finns i avsnitt 9.8.4.
1 a kap. 6 §
Av paragrafen framgår i vilka fall den som undergår ett fängelsestraff i en sluten stödenhet inte längre ska undergå straffet i en sådan enhet. Ett sådant fall är när den dömde inte längre uppfyller förutsättningarna för sådan verkställighet enligt 1 §. Det bör vid enstaka tillfällen kunna bli aktuellt om den dömde, t.ex. till följd av viss behandling, inte längre har en så uttalad kognitiv funktionsnedsättning att det finns behov av det stöd och den service som kan ges vid en sluten stödenhet.
SOU 2012:17 Författningskommentar
1077
Verkställigheten av ett fängelsestraff ska inte heller ske i en sluten stödenhet om den dömdes behov av stöd och service bättre kan tillgodoses om han eller hon undergår fängelsestraffet i annan form. Det kan t.ex. röra sig om fall där det finns förutsättningar för att fängelsestraffet ska verkställas utanför anstalt genom intensivövervakning genom elektronisk kontroll, s.k. elektronisk fotboja.
Förslaget har behandlats i avsnitt 9.8.2.
9 kap. 2 §
Paragrafens första stycke justeras med anledning av att LRV ersätts av den nya lagen om psykiatrisk tvångsvård.
Ändringen i andra stycket innebär att bestämmelserna i 7 kap. och 8 kap. 1–10 §§ FäL ska vara tillämpliga även när den som är intagen i kriminalvårdsanstalt har förts över till en sjukvårdsinrättning för frivillig psykiatrisk vård. Vad som sägs i FäL om anstalt ska då i stället gälla sjukvårdsinrättningen. Ändringen innebär att det är angivna bestämmelser om kontroll- och tvångsåtgärder i FäL som ska gälla i dessa fall i stället för bestämmelserna om tvångsåtgärder i den psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen.
10 kap. 1 a §
Enligt paragrafen, som är ny, ställs det lägre krav i fråga om risken för nya brott när det gäller intagna som inför frigivningen från fängelsestraffet ska bli föremål för en prövning i fråga om särskilda skyddsåtgärder. I de fallet får permission beviljas om det inte finns en beaktansvärd risk för att den intagne kommer att begå brott, undandra sig straffets fullgörande eller på annat sätt missköta sig. För permission för den som inte ska bli föremål för en sådan prövning ska permission beviljas om det inte finns en påtaglig risk i dessa hänseenden.
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.4.3.
Författningskommentar SOU 2012:17
1078
10 kap. 4 §
Ändringen av paragrafen innebär att den som är intagen får vistas utanför anstalt för att genomgå en rättspsykiatrisk undersökning i den utsträckning som den myndighet som ansvarar för undersökningen bedömer är nödvändig för att den ska kunna genomföras.
13 kap. 2 a §
Enligt bestämmelsen får Kriminalvårdens beslut om att den som är intagen i kriminalvårdsanstalt i stället ska undergå fängelsestraffet i en sluten stödenhet endast fattas på ansökan av den dömde eller efter det att han eller hon har getts tillfälle att yttra sig i frågan. För att ett sådant beslut ska fattas krävs det dessutom att det har gjorts en rättspsykiatrisk undersökning i fråga om förutsättningarna för verkställighet av fängelse i en sluten stödenhet har gjorts samt att det av den framgår att den dömde uppfyller förutsättningarna för sådan verkställighet.
Förslaget har behandlats i avsnitt 9.8.2.
26.31 Förslaget till lag om ändring i häkteslagen (2010:611)
1 kap. 7 §
Enligt paragrafen, som är ny, är det endast 6 kap. i HäL som ska gälla när den som är intagen i häkte har förts över till en undersökningsenhet för en rättspsykiatrisk undersökning. Det ska dock finnas en möjlighet för Kriminalvården att i särskilda fall besluta om särskilda inskränkningar i rätten att ta emot eller skicka försändelser, att ta emot besök eller att stå i förbindelse med utomstående genom elektronisk kommunikation. Kriminalvården får fatta ett sådant beslut om det behövs från ordnings- eller säkerhetssynpunkt.
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.6.3.
SOU 2012:17 Författningskommentar
1079
5 kap. 2 §
Paragrafens första stycke justeras med anledning av att den nya lagen om psykiatrisk tvångsvård ersätter LPT och LRV.
Ändringen i andra stycket innebär att bestämmelserna i 3 kap., 4 kap. 1–10 §§ och 6 kap. ska vara tillämpliga även när den som är intagen i häkte har förts över till en sjukvårdsinrättning för frivillig psykiatrisk vård. Vad som sägs i HäL om häkte eller förvaringslokal ska då i stället gälla sjukvårdsinrättningen. Ändringen innebär att det är angivna bestämmelser om kontroll- och tvångsåtgärder i HäL som ska gälla i dessa fall i stället för bestämmelserna om tvångsåtgärder i den psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen.
Förslaget har behandlats i avsnitt 17.6.2.
26.32 Förslaget till lag om ändring i patientsäkerhetslagen (2010:659)
6 kap. 15 §
Punkten 3 i paragrafen ändras så att hälso- och sjukvårdspersonal inom den enskilda hälso- och sjukvården blir skyldig att lämna ut sådana uppgifter som behövs för en undersökning enligt den nya lagen om rättspsykiatrisk undersökning. Ändringen har behandlats i avsnitt 13.8.
Enligt punkten 7, som är ny, ska den enskilda hälso- och sjukvården ha en skyldighet att lämna ut uppgifter, som annars skulle ha omfattats av sekretess, som behövs för genomförandet av särskilda skyddsåtgärder.
Författningskommentar SOU 2012:17
1080
7 kap. 7 §
Paragrafen justeras med anledning av att den nya lagen om psykiatrisk tvångsvård ersätter LPT och LRV.
26.33 Förlaget till lag om ändring i delgivningslagen (2010:1932)
40 §
Paragrafen justeras med anledning av att den nya lagen om psykiatrisk tvångsvård ersätter LPT och LRV och att en ny lag om rättspsykiatrisk undersökning ersätter den LRU.
1081
Litteratur- och källförteckning
Förarbeten
Utrednings- och kommittébetänkanden
SOU 1926:32 SOU 1942:59 SOU 1956:55 SOU 1977:23 SOU 1984:64 SOU 1988:7 SOU 1996:185 SOU 1998:31 SOU 1998:32 SOU 2000:77 SOU 2002:93 SOU 2004:12 SOU 2004:112 SOU 2006:17 SOU 2006:91 SOU 2006:100 SOU 2006:110 SOU 2008:3 SOU 2009:78 SOU 2011:7 SOU 2011:35
Litteratur- och källförteckning SOU 2012:17
1082
Departementsserien m.m.
Direktiv
Dir. 1999:39 Dir. 2008:48 Dir. 2008:93 Dir. 2009:6 Dir. 2009:93
Propositioner och skrivelser
Prop. 1962:10 Prop. 1964:10 Prop. 1966:53 Prop. 1975/76:90 Prop. 1975/76:147 Prop. 1975/76:209 Prop. 1981/82:72 Prop. 1984/85:3 Prop. 1985/86:80 Prop. 1987/88:120 Prop. 1987/88:124 Prop. 1990/91:58 Prop. 1992/93:43 Prop. 1993/94:130
SOU 2012:17 Litteratur- och källförteckning
1083
Prop. 1994/95:12Prop. 1995/96:196Prop. 1998/99:4Prop. 1999/2000:44Prop. 1999/2000:149Prop. 2000/01:32Prop. 2002/03:20Prop. 2002/03:53Prop. 2003/04:3Prop. 2004/05:89Prop. 2005/06:63Prop. 2005/06:195Prop. 2006/07:78Prop. 2007/08:70Prop. 2007/08:97Prop. 2008/09:193Prop. 2009/10:32Prop. 2009/10:67Prop. 2009/10:80Prop. 2009/10:135Prop. 2009/10:147Prop. 2009/10:182Prop. 2009/10:232Prop. 2011/12:63 NJA II 1943 s. 258 ff. NJA II 1985, s. 19 Rskr. 1990/91:329 Rskr. 1999/2000:207 Rskr. 2005/06:342 Rskr. 2007/08:178 Rskr. 2009/10:304
Litteratur- och källförteckning SOU 2012:17
1084
Rskr. 2010/11:21 Rskr. 2010/11:35
Utskottsbetänkanden
Bet. 1990/91:SoU13 Bet. 2009/10:KU19 Bet. 2010/11:KU4
Lagrådsremisser
Lagrådsremiss den 29 september 2011 avseende Ändrade regler om förundersökningsledning och förundersökningsbegränsning
Promemorior
Justitiedepartementets promemoria Bedömning av de ekonomiska konsekvenserna av Psykansvarskommitténs förslag (Justitiedepartementet 2003)
Rättsliga avgöranden
Högsta domstolen
NJA 1968 s. 471 NJA 1973 s. 590 NJA 1980 s. 725 NJA 1982 s. 164 NJA 1982 s. 525 NJA 1985 s. 13 NJA 1985 s. 20 NJA 1988 s. 40 NJA 1990 s. 210 NJA 1991 s. 83
SOU 2012:17 Litteratur- och källförteckning
1085
NJA 1992 s. 446NJA 1996 s. 27NJA 1998 s. 86NJA 2003 s. 113NJA 2004 s. 176NJA 2004 s. 702NJA 2007 s. 747NJA 2008 s. 946NJA 2011 s. 563 HD:s dom den 7 mars 2012 i mål B 4234-11
Hovrätterna
Regeringsrätten (Högsta förvaltningsdomstolen)
Uttalanden av Justitieombudsmannen
JO:s ämbetsberättelse 1981/82 s. 172 JO:s ämbetsberättelse 2001/02 s. 252 JO:s uttalande den 5 februari 2003, dnr 278-2001 JO:s ämbetsberättelse 2008/09:JO1, dnr 3236-2006 JO: uttalande den 3 mars 2010, dnr 5698-2008 JO:s uttalande den 12 januari 2011, dnr 3625-2009 JO:s uttalande den 31 maj 2011, dnr 3236-2009 och 2196-2010
Litteratur- och källförteckning SOU 2012:17
1086
Europadomstolens domar
Lawless mot Irland, Ser. A. Vol. 3. Domstolens dom 1961-07-01 Winterwerp mot Nederländerna, Domstolens dom 1979-10-24 Guzzardi mot Italien, Ser. A. Vol. 39. Domstolens dom 1980-11-06 X mot Storbritannien, Domstolens dom 1981-11-05 Van Droogenbroeck mot Belgien, Ser. A. Vol. 50. Domstolens dom
1982-06-24
Weeks mot Storbritannien, Ser. A. Vol. 114. Domstolens dom
1987-03-02
Herczegfalvy mot Österrike, Ser. A. Vol. 244. Domstolens dom
1992-09-24
Bizzotto mot Grekland, 1996 s. 1724. Domstolens dom 1996-11-15 Silva Rocha mot Portugal, 1996 s. 1913. Domstolens dom
1996-11-15
Aerts mot Belgien, Domstolens dom 1998-07-30 Grauslys mot Litauen, Domstolens dom 2000-10-10 Dougoz mot Grekland, Domstolens dom 2001-03-06 Sabeur Ben Ali mot Malta, Domstolens dom 2001-03-06 Hutchison Reid mot Storbritannien, Domstolens dom 2003-02-20 Herz mot Tyskland, Domstolens dom 2003-06-12 von Hannover v. Tyskland, Domstolens dom 2004-06-24 Brand och Morsink, båda mot Nederländerna, Domstolens dom
2004-11-05
Tréboux mot Frankrike, Domstolens dom 2006-10-03
de Schepper mot Belgien, Domstolens dom 2009-10-13
M mot Tyskland, Domstolens dom 2009-12-17
SOU 2012:17 Litteratur- och källförteckning
1087
Rapporter
Kriminalvården: Hanna Edberg, Joakim Sturup, Marianne
Kristiansson, Återfall i brott hos rättspsykiatriskt undersökta
1992-2002. Norrköping
Socialstyrelsen redovisar 1977:14 Socialstyrelsen: Vård och omsorg om äldre, lägesrapport 2007 Socialstyrelsen: Elektroniska kommunikationstjänster m.m. – Tillämp-
ning och konsekvenser av ny lagstiftning (juli 2008)
Socialstyrelsen: Innehållet i den psykiatriska tvångsvården, 23 febru-
ari 2009 Socialstyrelsen: En lägesrapport om öppen psykiatrisk tvångsvård och
öppen rättspsykiatrisk vård, juni 2009
Socialstyrelsens rapport Psykiatrisk vård – ett steg på vägen,
juni 2010 s. 64 f. Socialstyrelsen: Ny vårdform inom den psykiatriska hälso- och sjuk-
vården – Slutrapport om öppen psykiatrisk tvångsvård och öppen rättspsykiatrisk vård, juni 2010
Socialstyrelsens rapport, Insatser för personer med psykiska funk-
tionsnedsättningar – kommunernas användning av stimulansbidragen, juli 2011
Socialstyrelsens årliga rapport om vad granskningen av hälso- och
sjukvården och socialtjänsten påvisat, Tillsynsrapport 2011 Socialstyrelsen: Årsrapport Nationella planeringsstödet 2012, En ana-
lys av barnmorskors, sjuksköterskors, läkares, tandhygienisters och tandläkares arbetsmarknad
SKL:s rapport, Nyckelprojektet – Erfarenheter av ett nationellt genom-
brottsprojekt i syfte att förnya den vuxenpsykiatriska heldygnsvården ur ett brukarperspektiv, 2009
SKL:s rapport, Kartläggning av den psykiatriska heldygnsvården, 2010 SKL: Bättre vård – mindre tvång, november 2010 Statens beredning för medicinsk utvärdering [SBU], Riskbedöm-
ningar inom psykiatrin, Kan våld i samhället förutsägas? 2005,
rapport nr 175 Säkerhets- och integrationsskyddsnämndens årsberättelse för år 2010
Litteratur- och källförteckning SOU 2012:17
1088
Regleringsbrev
Regleringsbrev för budgetåret 2012 avseende Säkerhets- och inte-
grationsskyddsnämnden (Ju 2011/8898/Å och Ju 2011/9119/KRIM) Regleringsbrev avseende budgetåret 2012 för Försvarsunderrätt-
elsedomstolen (Fö 2011/90/ESL) Regleringsbrev avseende budgetåret 2012 för Statens Institutions-
styrelse
Litteratur
Anckarsäter: Rättspsykiatri i det nya seklet, Best Practice, septem-
ber 2010, s. 5 ff. Asp, Ulväng och Jareborg: Kriminalrättens grunder, 2010 Berg m.fl.: Brottsbalken, en kommentar s. 30:36 Danelius: En kommentar till Europakonventionen om de mänskliga
rättigheterna, tredje uppl. s. 302 Fitger, Rättegångsbalken, s. 20:12 ff. Grönwall/Holgerssons lagkommentar: Psykiatrin, tvånget och lagen,
2009 Gylling Lindkvist m.fl.: Lagen och psykiatrin, 1992, s. 144 f. Singh JP, Grann M, Fazel: A comparative study of risk assessment tools: A systematic review and metaregression analysis of 68 studies involving 25,980 participants, Clinical Psychology Review, 2011, 31, 499–513 Strahl, Allmän straffrätt vad angår brotten, 1976 Westin: Om bedömningen av uppsåt hos psykiskt avvikande lagöverträdare. Skuld och ansvar. Uppsala 1985
SOU 2012:17 Litteratur- och källförteckning
1089
Riktlinjer och rekommendationer
Europarådets rekommendation för utformningen av regler om psy-
kiatrisk tvångsvård, Recommendation No. R (1983) 2 Europarådets rekommendation 1235 (1994) Riksåklagaren: Förundersökningsbegränsning och åtalsunderlåtelse,
RåR 2008:2 Socialstyrelsens föreskrifter Samverkan vid in- och utskrivning av
patienter i sluten vård (SOSFS 2005:27) Socialstyrelsens föreskrifter om ledningssystem för kvalitet och
patientsäkerhet i hälso- och sjukvården (SOSFS 2005:12) Socialstyrelsens föreskrifter om säkerhet vid sjukvårdsinrättningar
som ger psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård samt vid enheter för rättspsykiatrisk undersökning (SOSFS 2006:9) Socialstyrelsens nationella riktlinjer för missbruks- och beroende-
vården (2007) Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om psykiatrisk tvångs-
vård och rättspsykiatrisk vård (SOSFS 2008:18) Socialstyrelsens Meddelandeblad: Vård och stöd till patienter i psy-
kiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård, oktober 2008 Socialstyrelsens nationella riktlinjer för vård vid depression och
ångestsyndrom (2010) Socialstyrelsens promemoria angående användandet av mobila bälten
inom den psykiatriska tvångsvården, 2011-04-11, dnr 3.2-1318/2011 Världshälsoorganisationens manual för klassificering av olika sjuk-
domstillstånd, ICD-10 World Psychiatric Association: Declaration of Hawaii (1983) World Psychiatric Association: Madrid Declaration on ethical stan-
dards for psychiatric practice, (1996)
1091
Särskilda yttranden
Särskilt yttrande av experten Bengt Ivarsson
Jag kan i huvudsak ställa mig bakom flertalet av de överväganden som görs av utredningen, men finner anledning att särskilt markera att jag inte ställer mig bakom utredningens ställningstaganden i nedanstående delar.
Bland de svåraste frågorna som utredningen har haft att ta ställning till är hur man ska hantera de personer som lider av en allvarlig psykisk störning eller något av de andra grundtillstånden och av domstol befunnits ha begått en allvarlig otillåten gärning mot liv och hälsa samt där det vid en bedömning kan antas att det finns en risk för återfall i likartade gärningar. Utredningen har här kommit fram till att det kan bli aktuellt med särskilda skyddsåtgärder för denna grupp under vissa angivna förutsättningar.
Inledningsvis kan man konstatera att det saknas vetenskapligt underlag som visar att återfallsrisken i brott är särskilt hög för denna grupp med allvarliga psykiska störningar, inklusive de som är otillräkneliga. Det finns andra grupper där återfallsrisken är betydligt högre, t.ex. yngre män med missbruksproblem och dålig social förankring. Brå har den 7 februari 2012 presenterat en rapport: Strategiska brott bland unga på 00-talet. Av rapporten framgår att rån, olaga hot, våld mot tjänsteman, tillgrepp av fortskaffningsmedel och övergrepp i rättssak är de vanligaste debutbrotten med hög återfallsfrekvens. Däremot är inte misshandel, sexualbrott och stöld typiska indikatorer på fortsatt brottslighet. Utifrån detta finns det anledning att ifrågasätta om det föreligger skäl att negativt särbehandla människor med allvarlig psykisk störning eller annat grundtillstånd och som bedöms riskera återfalla i allvarlig brottslighet riktad mot liv och hälsa. Av det underlag som utredningen inhämtat framgår dessutom att träffsäkerheten i riskbedömningarna på gruppnivå är förhållandevis låg, i vissa fall endast cirka 50 pro-
Särskilda yttranden SOU 2012:17
1092
cent. Det torde statistiskt sett innebär att för varje person där bedömningen är korrekt frihetsberövas ytterligare en person som inte skulle ha återfallit i allvarlig brottslighet mot liv och hälsa. Mot detta ska ställas att det med all sannolikhet är så att en del av dessa personer kommer begå gärningar av allvarligt slag, som innebär att andra människor dödas eller allvarligt skadas. Det finns därför trots ovanstående osäkerhet i bedömningarna anledning för samhället att ha regler till skydd mot återfall i denna typ av brottslighet. Utredningen har därför föreslagit regler om särskilda skyddsåtgärder. Särskilda skyddsåtgärder kan komma ifråga dels för personer som har begått en otillåten gärning som riktat sig mot liv eller hälsa och är otillräkneliga, dels för personer som har dömts till fängelse på viss tid eller sluten ungdomsvård för samma typ av gärningar. I båda fallen är en förutsättning för särskilda skyddsåtgärder bland annat att det för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i sex månader. Med hänsyn till vad som ovan anförts avseende osäkerheten i riskbedömningarna är jag av den uppfattningen att gränsen för särskilda skyddsåtgärder ska ligga högre än vad utredningen föreslagit, rimligtvis vid ett straffminimum av ett år. Härigenom kommer den grupp som kan bli föremål för särskilda skyddsåtgärder att bli mindre och endast avse de personer som döms för ett allvarligt brott eller fastslås ha begått en allvarlig otillåten gärning.
Beslut om särskilda skyddsåtgärder får enligt utredningens förslag pågå i högst sex månader och ska därefter på ansökan av den myndighet som ansvarar för genomförandet av åtgärderna omprövas av allmän förvaltningsdomstol. För det fall myndigheten av någon anledning inte skulle ansöka om förlängning inom dessa sex månader ska de särskilda skyddsåtgärderna ändock fortgå. Detta är enligt min mening inte rimligt och det kan dessutom ifrågasättas om det är i överensstämmelse med Europakonventionen. Det måste ankomma på myndigheter, på samma sätt som t.ex. på offentliga biträden och offentliga försvarare, att tillförsäkra sig om att man har rutiner för bevakning av fatalietider. Konsekvenserna av en utebliven ansökan om förlängning måste bli att de särskilda skyddsåtgärderna omedelbart upphör på samma sätt som gäller för häktade då åklagaren inte väcker åtal inom angiven tid. Ett straffrättsligt tjänstemannaansvar är inte en tillräcklig reaktion i en sådan situation. För det fall myndigheten haft laga förfall att inkomma med ansökan bör dock reglerna om återställande av försutten tid kunna tillämpas.
SOU 2012:17 Särskilda yttranden
1093
Slutligen föreslås i utredningen att Tvångsåtgärdsnämnden med stöd av 7 kap. 24 § 3 i den föreslagna lagen om psykiatrisk tvångsvård ska få fatta beslut om att tillåta tvångsåtgärder utöver de som anges i 7 kap. 3 § samma lag. Det kan ifrågasättas om det är i överensstämmelse med bl.a. Europakonventionen och RF 8 kap. 2 § 2 att delegera beslutanderätt om nya tvångsåtgärder till en nämnd. Enligt min uppfattning ska tillåtna tvångsåtgärder vara reglerade i lag, vilket också gjorts i 7 kap. 3 § i lagförslaget. För det fall det i framtiden finns anledning att tillåta ytterligare tvångsåtgärder ska detta ske genom en lagändring, inte genom beslut av Tvångsåtgärdsnämnden.
Särskilda yttranden SOU 2012:17
1094
Särskilt yttrande av experten Ellinor Englund
I betänkandet presenteras två förslag till ändringar i lagen (1990:1404) om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård där jag inte kan dela utredarens uppfattning.
Det första förslaget rör en ändring av den tidigaste tidpunkt då
kommunens betalningsansvar inträder för en patient som vårdats inom den psykiatriska slutenvården. Trots att frågan inte beretts av utredningen föreslås att nuvarande trettio vardagar – lördag, midsommarafton, julafton och nyårsafton oräknade – efter det att kommunen mottagit kallelsen till vårdplanering, reduceras till femton.
Det är väl känt att landstingen och kommunerna inte är eniga i frågan huruvida den aktuella bestämmelsen bör ändras eller inte. Generellt kan sägas att många landsting förordar en ändring med hänvisning till uppfattningen att kommunerna ”utnyttjar” de trettio dagarna bara för att möjligheten finns, att det bör vara lika regler för när betalningsansvaret inträder och att det är ointressant om det rör sig om patienter från somatisk eller psykiatrisk vård. Många kommuner motsätter sig en ändring då de anser att det finns brister i samverkan mellan den slutna psykiatrin och öppenvårdspsykiatrin vilket gör det svårt, och ibland omöjligt, att vårdplanera, att bedömningen av när patienter är utskrivningsklara är relaterad till platsantalet i heldygnsvården – inte patientens behov, att landstingen har bristande kunskap vad gäller kommunens möjlighet att ge insatser och att det inte går att ha samma antal dagar för patienter från psykiatrin som från den somatiska vården. Äldre som vårdats i somatisk vård har oftast ett boende att gå tillbaka till, alternativt kan ett korttidsboende ordnas i avvaktan på en särskild boendeform för service och omvårdnad för äldre. Det är, enligt kommunerna, tämligen klart vilket behov dessa patienter har. När det gäller patienter från psykiatrin är det däremot inte självklart vad kommunen ska bistå med. Ofta finns behov av en placering på ett hem för vård eller boende där även psykiatrisk vård helst bör ingå. Den psykiatriska vården är ett landstingsansvar, boendet är kommunens ansvar och det finns brister vad gäller samverkan kring sådana boendealternativ.
Sveriges Kommuner och Landsting har haft medlingsärenden som rör betalningsansvarslagen och kan konstatera att det finns vissa kunskapsbrister hos medlemmarna om när och hur lagen ska tillämpas. För att sprida information och öka kunskapen om lagen har förbundet i januari 2012 gett ut ett cirkulär (12:2 Kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård). Sveriges Kommuner och
SOU 2012:17 Särskilda yttranden
1095
Landsting har även, för att få mer kunskap om de eventuella problem som kan finnas kring betalningsansvarslagen, inhämtat information från ett landsting om samtliga patienter som under ett år (2010) vårdats inom den slutna psykiatriska vården. Materialet omfattar sammanlagt 234 vårdtillfällen. I 28 fall var en vårdplan upprättad då patienten var utskrivningsklar och det hade i dessa fall varit möjligt att tillämpa betalningsansvarslagen om patienten vårdats tillräckligt länge, men detta inträffade endast vid något enstaka tillfälle. Det fanns inget i materialet som tydde på att kommunerna utnyttjar tid inom psykiatrin och det framkom inte heller något annat som visar på ett behov av en så snabb ändring av bestämmelsen att ett beslutsunderlag inte först kan inhämtas.
Intressant information i sammanhanget är givetvis också att den genomsnittliga vårdtiden inom den psykiatriska slutenvården är betydligt kortare idag än den var då bestämmelsen om betalningsansvarets inträde trädde i kraft. Att så är fallet framgick tydligt i den ovan nämnda undersökningen.
Det finns mycket som talar för att det finns anledning att se över och eventuellt ändra den aktuella bestämmelsen, bl.a. den genomsnittliga vårdtiden, men det är enligt min mening inte acceptabelt att föreslå den aktuella lagändringen utan beslutsunderlag. Information om rådande förhållanden bör först hämtas in, bl.a. om de av huvudmännen påstådda bristerna i den kommunala verksamheten respektive landstingens verksamhet. Finns brister kan det vara så att vissa behöver åtgärdas innan en eventuell reducering av de aktuella dagarna kan genomföras.
Slutligen kan konstateras att den aktuella bestämmelsen i betalningsansvarslagen är dispositiv och att de eventuella problem som finns med lagen kan hanteras lokalt, då de troligen inte är lika över landet – om berörda huvudmän så önskar.
Det andra förslaget till ändring i betalningsansvarslagen rör be-
stämmelsen om inskrivningsmeddelanden. Bland annat Socialstyrelsens uppföljning av den öppna psykiatriska tvångsvården har visat att behandlande läkare inom psykiatrin inte torde tillämpa bestämmelsen på ett korrekt sätt. Det får till följd att troligen för få underrättelser sker till den öppna vården och omsorgen om att patienten efter att ha skrivits ut kan komma att behöva vård eller insatser. För att komma till rätta med detta föreslår utredaren att underrättelseskyldigheten utvidgas så att det bara är möjligt att avstå från att sända ett inskrivningsmeddelande då det framstår som uppenbart för behandlande läkare att patienten inte är i behov av vård
Särskilda yttranden SOU 2012:17
1096
eller insatser efter slutenvården. Genom att i princip alltid sända inskrivningsmeddelanden omedelbart efter att patienten skrivits in skulle också kommunens förhandsbedömning och utredning för beviljande av eventuella insatser, kunna sättas igång i ett tidigare skede än som är fallet idag. Enligt utredaren är det ibland mycket svårt för läkaren att avgöra om en patient kan komma att behöva insatser efter sjukhusvistelsen. I betänkandet sägs följande: ”När patientens psykiska tillstånd är så pass nedsatt att det inte är möjligt att föra ett samtal med honom eller henne, och inte heller uppgifter från anhöriga eller andra närstående finns att tillgå för läkaren, torde det vara förenat med stor osäkerhet att göra den bedömningen. Patienten är kanske inte heller känd sedan tidigare inom hälso- och sjukvården. Visserligen öppnar bestämmelsens lydelse (nuvarande
bestämmelse, egen anmärkning) för att läkaren i en sådan situation
kan avvakta med denna bedömning. Om den anstår tills senare förlorar man dock viktig tid och det medför att socialtjänstens tidiga förhandsbedömning inte kan komma igång redan i samband med inskrivningen.”
Det är föga troligt att socialtjänstens möjlighet att samtala med patienten skulle vara större än behandlande läkares och jag har därför svårt att se att den föreslagna lagändringen skulle kunna påskynda ett utredningsförfarande i kommunen. Socialtjänsten kan, under de omständigheter som beskrivs ovan, inte tala med patienten och kan inte heller få information från hälso- och sjukvården.
Den behandlande läkaren måste göra en bedömning av patientens eventuella stödbehov för att veta om undantagsbestämmelsen i offentlighets- och sekretesslagen (se 25 kap. 12 § respektive 26 kap. 9 § OSL) kan tillämpas. Undantaget ska enligt lagens förarbeten användas med urskiljning och varsamhet. Då en enskild vårdas med stöd av LPT eller LRV får uppgifter lämnas utan den enskildes samtycke bara om det behövs för att ge den enskilde nödvändig vård, behandling eller annat stöd. Bestämmelsen torde knappast kunna tillämpas då den behandlande läkaren anser att det inte är uppenbart att patienten inte är i behov av vård eller insatser efter slutenvården.
Genom regleringen i offentlighets- och sekretesslagen och genom nuvarande bestämmelse i betalningsansvarslagen om inskrivningsmeddelanden, värnas den enskildes integritet. I dag ska inskrivningsmeddelanden inte översändas slentrianmässigt utan endast då bedömningen är att patienten efter att ha skrivits ut kan komma att behöva insatser från socialtjänsten m.fl. De enda uppgifter som
SOU 2012:17 Särskilda yttranden
1097
utan samtycke från patienten får lämnas i inskrivningsmeddelandet är namn, personnummer och folkbokföringsadress. Av respekt för den enskilde ska så lite uppgifter som möjligt lämnas mellan de berörda huvudmännen.
Patienten befinner sig inom den slutna psykiatriska vården, med personal närvarande som har möjlighet att ta reda på patientens eventuella stödbehov, och som också måste göra en bedömning av stödbehovet bl.a. för att kunna kalla till vårdplanering. Inom den psykiatriska vården har man också kännedom om patientens tillstånd och vet när samtal om framtida insatser kan vara lämpliga att föra. Socialtjänsten befinner sig inte på plats, har endast möjlighet att ha kontakt med patienten om han eller hon så önskar, och kan inte få information från hälso- och sjukvården utan den enskildes samtycke – om inte sjukvården har gjort bedömningen att ett uppgiftslämnande behövs för nödvändiga insatser. Att under sådana omständigheter ta bort den behandlande läkarens skyldighet att så snart det är möjligt ta reda på om patienten kan komma att behöva insatser efter slutenvården för att först därefter sända ett inskrivningsmeddelande, framstår inte som ett väl genomtänkt förslag.
Enligt min uppfattning kan samma resonemang föras när det gäller inskrivningsmeddelanden som utredaren gör när det gäller patienternas delaktighet i vårdplaneringen (se kapitel 7): ”Någon ändrad lagstiftning är därför inte erforderlig. Bristerna är i stället ett resultat av dålig följsamhet mot de regler som redan finns.”
Eftersom bristande underrättelse till den öppna vården och omsorgen inte verkar vara ett problem då patienten vårdats inom den somatiska slutenvården, kan det knappast vara utformningen av bestämmelsen i sig som bidragit till att underrättelse om inskrivning i den slutna psykiatriska tvångsvården lämnas i för få fall. Det är emellertid olyckligt att skyldigheten att sända inskrivningsmeddelanden idag inte regleras i LPT utan endast i betalningsansvarslagen. Att såsom utredaren föreslår reglera skyldigheten även i LPT torde, enligt min mening, vara en tillräcklig åtgärd för att komma till rätta med problemet. Den utvidgning av underrättelseskyldigheten som lagts till i den föreslagna bestämmelsen bör dock tas bort.
Slutligen vill jag beklaga att utredarens förslag till lag om psykiatrisk tvångsvård rent språkligt inte har anpassats till det juridiska sammanhang där den förekommer. De termer som används avviker från de som finns i betalningsansvarslagen, den övriga hälso- och sjukvårdsrätten och inom socialrätten. Som exempel kan nämnas att ett så centralt begrepp som ”vårdplan” har en helt annan inne-
Särskilda yttranden SOU 2012:17
1098
börd i LPT än i betalningsansvarslagen vilket inte torde gynna samarbetet mellan psykiatrin och andra verksamheter, och inte heller är lyckat ur andra aspekter såsom t.ex. i uppföljningssammanhang. Enligt den nationella IT-strategin för vård och omsorg från 2006 har Socialstyrelsen uppdraget att definiera och beskriva innehållet i en ändamålsenlig vård- och omsorgsdokumentation. Under åren 2007–2011 bedrevs ett arbete i samverkan med Sveriges Kommuner och Landsting kring denna fråga. I Socialstyrelsens uppdrag ingår att utveckla ett nationellt fackspråk för att informationen inom vård och omsorg ska kunna återanvändas för olika syften över organisatoriska gränser såsom vid informationsöverföring mellan personal inom vård och omsorg. Informationen ska t.ex. kunna användas i beslutsstöd, för kvalitetssäkring, styrning och uppföljning, liksom i utbildning och forskning. För att effektivt och säkert kunna hantera och utbyta information och för att undvika risk för missförstånd krävs enhetliga, entydiga och jämförbara termer, begrepp och klassifikationer som är multiprofessionella, dvs. ett nationellt fackspråk för vård och omsorg – allt i enlighet med ovan nämnda uppdrag.
Det är enligt min mening önskvärt att en ny lag utformas i linje med dessa strävanden.
SOU 2012:17 Särskilda yttranden
1099
Särskilt yttrande av experterna Jan-Olof Forsén och Kjell Broström
Övergripande synpunkter
Vår roll har varit att bevaka utredningens överväganden och förslag utifrån ett patient-, brukar- och anhörigperspektiv. Vi är kritiska till att utredningens uppdrag begränsats till de juridiska och organisatoriska frågorna och inte samordnats med frågor som rör vårdmiljöer samt vårdens lokalisering, utformning och innehåll. Det förefaller som om man har försökt lösa kvalitetsproblem och brist på resurser med juridiska åtgärder. Uppdragets begränsning gör det svårt att överblicka vilka konsekvenser utredningens förslag kommer att få för patienter, brukare och anhöriga. Eftersom omfattande juridiska och organisatoriska förändringar föreslås ser vi ett stort behov av att det görs en omedelbar uppföljning av vilka konsekvenser ett genomförande av reformen får.
Direktiven till utredningen innehåller ett uppdrag som vi vill problematisera. Utredningen ska slå ihop lagstiftningen om hur samhället ska hantera psykiskt störda lagöverträdare med lagen om hur samhället ska tvångsvårda människor – som inte har begått brott – men som är i en akut psykisk kris. Ett sådant förslag har också tagits fram av utredningen. Det vi anser bör diskuteras är i vilken utsträckning detta underblåser redan utbredda fördomar om att människor med psykiska sjukdomar eller funktionsnedsättningar är farliga, och vilka åtgärder som kan vidtas för att motverka en sådan utveckling.
Förslag till ny lag om psykiatrisk tvångsvård
Förutsättningar för psykiatrisk tvångsvård
Det ska inte vara enkelt att tvinga en person till vård. För några decennier sedan – när Sverige hörde till de länder som hade mest tvångsvård i världen och lagen hette LSPV – var det så att om en läkare bedömde att en patient behövde tvångsvårdas så blev det så. Men LSPV:s intagningskriterier utsattes för hård kritik. Den innehöll en gummiparagraf som innebar rättosäkerhet, godtycke och förmynderi.
Särskilda yttranden SOU 2012:17
1100
1992 ersattes LSPV med LPT och det ställdes hårdare krav på att man motiverade varför en patient skulle utsättas för tvångsvård. Den kraftiga nedskärningen av vårdplatser – som skett under 1990-2000talet har lett till att man ibland väntar för länge med tvångsintagning eftersom vårdavdelningarna ofta är fullbelagda eller överbelagda. Tillämpningen av lagen har därför blivit mera restriktiv i takt med att vårdplatserna har minskat. När man väntar för länge med tvångsintagning kan det å andra sidan hända att patienten hinner bli somatiskt sjuk, hamnar i missbruk, blir vräkt från sin lägenhet, hamnar i svåra konflikter med anhöriga eller begår brott. Med lätt tillgängliga och respektfulla vård- och stödinsatser till brukare och anhöriga, samt tillräckliga resurser skulle detta kunna undvikas.
Psykiatrilagsutredningen föreslår två sänkningar av ribban. Den första sänkningen är att ”oundgängligt behov” ersätts av ”påtagligt behov” av tvångsvård. Den andra sänkningen är att det påtagliga behovet är uppfyllt om läkaren bedömer att det är sannolikt att patien-
ten kan få sin funktionsförmåga avsevärt förbättrad genom att vård kommer till stånd eller avsevärt försämrad om vård uteblir. Det senare
förslaget innebär en oacceptabel återgång till LSPV-tiden och öppnar för stort godtycke för när tvång kommer att användas. Läkare med olika synsätt på behandling och etik kommer att göra helt skilda bedömningar för när detta kriterium är uppfyllt. Den lokala utvecklingen av psykiatrins öppenvårdsarbete och av kommunens socialpsykiatri kommer att få en avgörande betydelse i sammanhanget. Professionen, domstolar och myndigheter saknar idag underlag för att kunna göra uppföljningar. Konstruktionen att tillståndet avsevärt ska förbättras av (tvångs)vård är svårt att bedöma eftersom det inte går att jämföra med vad som skulle hända om den enskilde fått vård eller stöd på frivillig basis. Om patientens tillstånd inte avsevärt förbättras genom tvångsvården kan läkaren, utan att kunna motbevisas, alltid hävda att patienten skulle ha blivit ändå sämre i sin funktionsförmåga om han inte hade tvingats till vård. Förslaget att införa ett sådant kriterium går tvärt emot tankar om att vård ska kunna utvärderas och kvalitetssäkras.
Vår uppfattning är att de villkor för tvångsvård som nu föreslås kommer att vara negativa för patienternas relation och tillit till läkare och vårdpersonal. Utredningen föreslår att psykiatrikerna ska utrustas med mycket kraftfulla vapen, som fritt kan användas på alla patienter som bedöms ha en allvarlig psykisk störning. Intagningsbeslut kommer i första hand att stödja sig på läkarens
SOU 2012:17 Särskilda yttranden
1101
subjektiva bedömning och inte på vetenskap och beprövad erfarenhet.
Tvångsvård leder inte alltid till att patienten avsevärt förbättras. Det finns också exempel på det motsatta – att tvångsvården leder till en försämrad funktionsförmåga. Patienten upplever sig kränkt, stigmatiserad, deprimerad och inlåst i en tröstlös evighetscirkel. Att inte tvingas till vård utan möta en person som ger hopp och tror på patientens egen kraft kan däremot upplevas som en positiv vändpunkt.
Konvertering
Vi är kritiska till konvertering som inte sällan används manipulativt – som ett hot – för att göra patienten följsam till den behandling som erbjuds. Andra psykiatriska verksamheter har en strategi som går ut på att man – istället för att konvertera – skickar iväg patienten och ordnar en vårdintygsbedömning. Det anses enklare än att konvertera. Vid verksamheter som ofta använder konvertering blir patienter ibland rädda för att frivilligt söka hjälp.
Öppen psykiatrisk tvångsvård
Öppen psykiatrisk tvångsvård för psykiskt störda lagöverträdare har fyllt en viktig funktion. Personer som verkställer fängelsestraff inom rättspsykiatrin ges möjlighet att snabbare komma ut från institutionerna i öppnare och mer (re)habiliteringsinriktade vårdformer. Det ger också tidsutrymme och möjlighet att bygga goda relationer till de som erbjuder vård, stöd och service ute i samhället.
De utvärderingar och rapporter som finns om öppen psykiatrisk tvångsvård inom LPT borde vara skäl nog för att starkt ifrågasätta vad denna vårdform fyller för funktion. Ett resultat av öppenvårdstvånget är att det totala antalet patienter som tvångsvårdas ökar och ackumuleras varje år eftersom vårdtiderna är långa. Patienterna ser inga fördelar med öppenvårdstvånget och de flesta patienterna får så dålig information från vårdgivarna att de inte ens vet att de öppenvårdas under tvång. Många patienter känner inte till något om de särskilda villkor som är förenad med vårdformen. Öppenvårdstvånget upplevs som skrämmande och leder tankarna till ett storebrorssamhälle. Vårdformen begränsar människors möjlighet att själv
Särskilda yttranden SOU 2012:17
1102
bestämma och ta ansvar för sitt liv på ett sätt som är att betrakta som en kränkning av de mänskliga rättigheterna. Flertalet patienter upplever sig leva under ständigt hot då de tror att de, om de till exempel hoppar över sin medicin eller tillfälligt brukar alkoholhaltiga drycker, kan hämtas av polisen till vårdavdelningen. Det finns ingen evidens för att öppenvårdstvånget bidrar till att öka samhällsskyddet.
Utredningen föreslår att en patient direkt skall kunna tas in i öppen psykiatrisk tvångsvård utan att först ha vårdats på en sluten verksamhet. Denna utökning av öppenvårdstvånget motiveras med ett cirkelresonemang om att man inte längre behöver inleda tvångsvård i sluten form eftersom lagtexten i kapitlet om förutsättningar för psykiatrisk tvångsvård har ändrats. Man för också diffusa och dåligt underbyggda resonemang om att det skulle vara en modernare, lindrigare och humanare vårdform.
• Vi avvisar förslaget om direkt öppenvårdstvång.
Vi vet att de flesta patienter inte uppfattar vårdformen som en mer ”human” form av tvångsvård utan de är rädda och upplever villkoren – framförallt möjligheten till tvångsmedicinering – som förödmjukande. Villkoret att kunna bli tvångsmedicinerad under öppenvårdstvång innebär att leva under permanent hot. Tvångsmedicinering är en form av tvångsåtgärd som inte kan diskuteras eller utvärderas i samråd med patienten som man skulle ha kunnat göra på en vårdavdelning. Det är ett tvång som utövas genom bedömningar på distans och där man saknar kontinuerlig dialog om effekter och biverkningar som kan ske på en vårdavdelning, vilket öppnar för andra alternativ. När tvångsmedicinering är inskrivet som villkor är risken stor för att den ligger fast under lång tid.
• Vi anser att öppen psykiatrisk tvångsvård till psykiskt störda lagöverträdare ska kunna ges enligt utredningens förslag.
• Vi anser att öppen psykiatrisk tvångsvård – när den inte tillämpas på psykiskt störda lagöverträdare – ska tidsbegränsas till att omfatta 6 månader. Om det finns synnerliga skäl skall den kunna förlängas med ytterligare 6 månader. En annan variant är att skapa en möjlighet att söka dispens för öppen psykiatrisk tvångsvård utöver 6 månader.
• Vi anser att villkoren vid öppen psykiatrisk tvångsvård inom LPT ska kunna överklagas och att patienter ska kunna välja sluten
SOU 2012:17 Särskilda yttranden
1103
tvångsvård om de upplever det som en bättre vårdform än öppen psykiatrisk tvångsvård.
För samhället är öppenvårdtvånget en kortsiktig billig vårdform om man inte kalkylerar med de negativa effekter den har på patientens möjligheter att tillfriskna, återhämta sig eller utvecklas. Att utsätta människor för generella och långvariga restriktioner och kränkningar främjar inte motivation, återhämtning, utveckling av egenmakt och möjligheten att tillgodogöra sig vård. Det skulle vara bättre för patienterna, vården och samhället att ta det merarbete det skulle innebära att tidsbegränsa öppenvårdstvånget och istället göra nya vårdintygsbedömningar och fatta nya intagningsbeslut när en utskriven patient försämras.
Tvångsbehandling med ECT efter dispens
Tvångsbehandling med ECT bidrar till att människor upplever psykiatrin som något skrämmande. Det är också en behandling som, inte helt sällan, tycks kunna ge allvarliga och bestående negativa biverkningar. Principiellt anser vi att ECT inte ska kunna ges som tvångsbehandling.
Med hänvisning till att det finns svåra sjukdomstillstånd där ECT har visat sig vara mycket effektiv för att häva sådana tillstånd, föreslår utredningen att ECT ska kunna ges som tvångsbehandling.
• Vi anser att tvångsbehandling med ECT endast ska kunna ges efter dispens och i de situationer när behandlingen kan anses ha en livräddande effekt.
I det fåtal fall när behandling med ECT anses ha en livräddande funktion – och tidsfaktorn innebär en förhöjd risk – bör tvångsbehandlingen kunna sättas in i samband med att ansökan går in till den av utredningen nyinrättade Tvångsåtgärdsnämnden som prövar ansökan om dispens i efterhand. Vi menar att ett sådant förfarande skulle leda till att tvångsbehandling med ECT endast sätts in när det verkligen är motiverat. Patienter som vårdas enligt LPT kan frivilligt gå med på eller vilja ha ECT-behandling. Den tid som det tar att komma fram till detta beslut kan leda till en god relation mellan läkare/vårdpersonal och patient i det fortsatta samarbetet.
Särskilda yttranden SOU 2012:17
1104
Idag upplever brukare och anhöriga att man på vissa psykiatriska verksamheter försöker tvinga patienten att ta emot ECT oavsett om man vårdas under tvång eller frivilligt. Ett dispensförfarande skulle också bidra till att förbättra behandlingsformens dåliga rykte och möjliggöra tillförlitlig statistik.
Stödperson
Rätten till stödperson infördes i tvångsvårdslagstiftningen 1992 och är en stödform som anses viktig av patienter, brukare och anhöriga. Särskilt vid vården av psykiskt störda lagöverträdare anses stödpersonen vara en viktig person som ofta står för kontinuiteten under de långa vårdtiderna. Vi vill att stödpersonen alltid ska utses vid alla typer av tvångsvård men patienten ska givetvis ha rätt att tacka nej till denna insats. Vi vill också att stödpersonen ska kunna följa med patienten vid överflyttning mellan olika vårdformer, exempelvis från rättspsykiatri till kriminalvård eller skyddsåtgärd. De organisatoriska svårigheter med olika huvudmän som uppstår kan undanröjas.
I sammanhanget vill vi påpeka att de flesta psykiatriska verksamheterna i landet inte följer lagen i det här avseendet. Patientnämnden har information om påfallande brister men som inte leder till någon reaktion från tillsynsmyndigheten
Kontrollkommission
Kontrollkommissionen är ett statligt organ som inrättats under det norska Helse- og omsorgsdepartementet för att kontrollera att det inte sker felaktiga frihetsberövanden och användning av tvång och tvångsåtgärder. Det finns 57 kontrollkommissioner i landet med var sitt geografiskt ansvarsområde. En kommission består av fyra ledamöter, varav ordföranden är en jurist som har kvalifikationer att tjänstgöra som domare. Av övriga ledamöter är minst en läkare och minst en representant för brukar- eller anhörigorganisation.
Kontrollkommissionens huvuduppgift är att säkra den enskildes rättssäkerhet i mötet med den psykiatriska vården, och att kontrollera att regelverket används som det är tänkt. Det är också Kontrollkommissionen som man klagar till om man är oenig med läkaren om beslutet att man ska läggas in mot sin vilja. Kontrollkommissionens arbete består också i att bedriva tillsyn och behandla klagomål på de
SOU 2012:17 Särskilda yttranden
1105
psykiatriska verksamheterna de har ansvar för. De talar med patienter som är inlagda och informerar dem om deras rättigheter. Kontrollkommissionen kommer både på oanmälda och planerade besök på psykiatriska vårdavdelningar. De ska se till att allt går rätt till och att sjuhuset följer lagar och regelverk.
Patient-, brukar och anhöriginflytandet i tvångsvård är dåligt utvecklat i Sverige och lever inte alls upp till de vackra honnörsord som ofta framförs av politiker, myndigheter och huvudmän. Vi saknar ett patient-, brukar och anhöriginflytande som omfattar hela verksamheten och som inbegriper en övergripande tillsyns- och systemnivå. De kontrollkommissioner som finns i Norge är en bra förebild. De beskrivs ofta som hjärtat och motorn i utvecklingen av rättsäkerhet, kvalitet och patient-, brukar- och anhöriginflytande i den norska tvångsvården. Vi anser att ett sådant organ bör anpassas till svenska förhållanden och arbetas in i den psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen.
Tvångsvårdade patienter utgör en av de mest maktlösa grupperna i samhället. De har få eller inga möjligheter att påverka vårdinnehållet och de får också ofta sina rättigheter enligt hälso- och sjukvårdslagen kränkta. Detta har konstaterats såväl i Socialstyrelsens uppföljningar som i enskilda tillsynsärenden.
Bättre stöd och rättssäkerhet vid domstolsprövningar
Det bör ställas höga krav på rättssäkerheten i en lagstiftning som så kraftigt och långvarigt ingriper i människors liv. Domstolsprövningen och krav på att offentliga biträden förordnas vid dessa prövningar har tillkommit för att säkerställa rättssäkerheten. Idag fungerar detta ofta mycket dåligt. De offentliga biträdena är av mycket varierande kvalitet och får sällan tillräckligt med tid för att hinna förbereda förhandlingarna. Detta innebär en varierande rättssäkerhet som är ovärdig ett rättssamhälle.
Psykiskt störda lagöverträdare, samhällsskyddsåtgärder och otillräkneliga lagöverträdare
Vi finner det rimligt att vanliga påföljdsregler blir tillämpliga även för psykiskt störda lagöverträdare men anser att kraftigt förbättrade möjligheter att erbjuda vård, stöd och (re)habilitering måste
Särskilda yttranden SOU 2012:17
1106
skapas för dem som avtjänar fängelsestraff och har psykiatriska vårdbehov.
När en person överförs från psykiatrisk vård till fängelse måste krav ställas på kriminalvården att kunna erbjuda en individuellt anpassad vårdmiljö där den utveckling/rehabilitering som påbörjats inom rättspsykiatrin inte behöver avbrytas. Även om den enskilde inte bedöms ha fortsatt behov av psykiatrisk vård kvarstår oftast behov av omvårdnad, social rehabilitering och träning för att klara ett liv ute i samhället så att riskerna för återfall i brottslighet minskar. Att få kunskap och utveckla strategier för återhämtning, självhjälp och egenmakt är viktiga ingredienser i det stöd som behöver finnas.
Kriminalvårdsanstalter utgör i allmänhet inte en god miljö för rehabilitering. Avdelningar är stora och inte byggda för att utgöra rehabiliterande miljöer. Till de negativa aspekterna hör risken för att missbruksbenägenheten och den kriminella identiteten förstärks under vistelsen i fängelset. Framför allt unga människor som egentligen är i behov av hög kontinuitet, goda förebilder samt en tolerant men gränssättande miljö utvecklas inte positivt i de miljöer som kriminalvården i allmänhet förfogar över idag.
Vi vill lyfta fram vikten av att de resonemang som förs i kapitel 4.3 i utredningen vidareutvecklas i det fortsatta arbetet.
För oss är de aktuella vårdmiljöerna och vårdinnehållet i kriminalvården inte en fråga som får överlämnas till huvudmannen att ta hand om. Det måste istället finnas ett tydligt proklamerat och konsekvent samarbete mellan kriminalvård, hälso- och sjukvård, socialtjänst samt patient-, brukar- och anhörigorganisationer, om en satsning på sådana vårdmiljöer ska lyckas.
Kompetensutveckling, i form av specialutbildning som följs upp med kontinuerlig fortbildning och specialhandledning, är en nödvändighet för att kriminalvården ska lyckas med detta uppdrag. Även här behöver utbildningsinsatserna planeras och genomföras i samarbete med hälso- och sjukvården, socialtjänsten och patient-, brukar och anhörigorganisationer.
Det som sagts ovan gäller även vid utvecklandet av de slutna stödenheterna.
Kriminalvården måste skapa särskilda enheter för patienter som påbörjat en framgångsrik rehabilitering inom psykiatrin och har ett fortsatt behov av en anpassad vårdmiljö. En viktig fråga att överväga är var sådana enheter skall vara lokaliserade. Idag finns de SRIenheter vi känner till integrerade i anstalter med hög säkerhet. Vi tror det är viktigt att ha balans mellan säkerhet och behandling och
SOU 2012:17 Särskilda yttranden
1107
även utveckla separata enheter utanför anstalterna. Sådana enheter måste ha betydligt bättre ekonomiska resurser än vad som idag gäller för den vanliga kriminalvården. Vi tror annars att LPT-vård som övergår till och avslutas inom kriminalvården riskerar att bli ett misslyckande både för den enskilde och för samhället. En persons positiva utveckling inom den psykiatriska vården får inte avbrytas med förflyttning till en destruktiv fängelsemiljö.
Vi ser ändå en risk för att så blir fallet om ekonomiska besparingar, strafftänkande, yttre säkerhet, hänsyn till mediala kampanjer och den allmänna opinionen blir tongivande argument i det fortsatta arbetet på bekostnad av humanitet och hänsyn till individens – och på sikt också samhällets bästa. Det humana synsätt och den ambition som varit en grund för den nuvarande rättspsykiatriska vården måste kunna fullföljas även då verkställigheten övergår till fängelsestraff.
Trots ovanstående farhågor anser vi att det är en bättre ordning att brottets straffvärde styr frihetsberövandets längd och att psykiatrisk vård blir tillämplig endast så länge det finns ett psykiatriskt vårdbehov.
Särskilda skyddsåtgärder
Principiellt ser vi med skepsis på införandet av en skyddsreaktion enbart för psykiskt störda. Med tanke på i vilken liten omfattning dessa personer bidrar till den samlade våldsbrottsligheten i vårt samhälle ser vi få skäl för en särlagstiftning som enbart riktar sig mot människor med allvarlig psykisk störning. Det vore i så fall rimligare att låta alla i befolkningen som riskerade att återfalla i mycket grov brottslighet omfattas av en samhällsskyddslagstiftning. Men med hänsyn till Europakonventionen anses det inte möjligt.
Enligt Psykiatrilagsutredningen förslag ska personer som dömts till fängelse efter att – under påverkan av allvarlig psykisk störning – ha begått ett brott där det föreskrivs ett straffminimum på 6 månader, kunna dömas till särskilda skyddsåtgärder, om det finns påtaglig risk för att de kan återfalla i allvarlig brottslighet mot liv eller hälsa. Detta förslag kommer att leda till att personer med olika psykiatriska diagnoser kommer att riskera att dömas till särskilda skyddsåtgärder – inte beroende på hur stor risken bedöms vara för att de ska återfalla i brottslighet av allvarligt slag – utan beroende på
Särskilda yttranden SOU 2012:17
1108
om de utifrån diagnos och svårighetsgrad bedöms ha en allvarlig psykisk störning. Med andra ord: en person som bedöms som farlig och i stor risk för att återfalla i brottslighet kan dömas till särskild skyddsåtgärd endast om han eller hon har en psykisk störning som bedöms som allvarlig. Det innebär att personer med allvarlig psykisk störning kommer att negativt särbehandlas i förhållande till andra grupper där återfallsrisken är betydligt högre.
Enligt Psykansvarskommitténs förslag var förutsättningen för att en ansvarig gärningsman skall drabbas av en särskild skyddsåtgärd, att han gjort sig skyldig till ett synnerligen allvarligt brott. Han skall också tidigare ha dömts för ett sådant brott, och begått det nu aktuella brottet under påverkan av en psykisk störning. Dessutom skall det med hänsyn till hans psykiska tillstånd och övriga omständigheter föreligga påtaglig risk för att han återfaller i brottslighet av allvarligt slag. Detta skulle innebära att de ansvariga lagöverträdare som drabbas av tidsobestämda straff blir en mycket liten grupp där också mycket starka skäl för samhällsskydd föreligger.
• Vi förordar Psykansvarskommitténs förslag och vill höja straffminimum till ett år.
Vi vill också varna för att regleringen får en mer extensiv tolkning än vad som är utredningens avsikt. Tillämpningen av institutet ”särskild utskrivningsprövning” ger anledning till sådan oro. Sedan LRV infördes har andelen dömda som ansetts i behov av en sådan ytterligare frihetsinskränkning successivt ökat. Vi menar därför att den nya lagens förarbeten måste utformas på ett sådant sätt att särskild skyddsåtgärd endast drabbar det begränsade antalet personer som är avsikten med förslaget.
Vi anser vidare att samma starka skäl måste föreligga för att besluta om en särskild skyddsåtgärd för icke ansvariga (otillräkneliga) gärningsmän.
Bilagor
Bilaga 1
1111
Kommittédirektiv
Översyn av den psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen
Dir. 2008:93
Beslut vid regeringssammanträde den 10 juli 2008.
Sammanfattning av uppdraget
En särskild utredare ska göra en översyn av lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård och lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård samt lämna förslag till ny lagstiftning på området.
En utgångspunkt för utredarens arbete ska vara att göra lagstiftningen så pedagogisk och lättillgänglig som möjligt och dessutom anpassad till de etiska, medicinska och juridiska krav som bör ställas i samband med tvångsomhändertagande av personer med psykisk sjukdom.
Utredaren ska även utgå ifrån att en större reform med utgångspunkt i Psykansvarskommitténs förslag (SOU 2002:3) när det gäller psykiskt störda lagöverträdare kommer att genomföras.
En ytterligare utgångspunkt för utredarens arbete ska vara att staten ska ta över ansvaret för de kostnader inom den psykiatriska tvångsvården av psykiskt störda lagöverträdare som orsakas av kraven på samhällsskydd.
-Hur kan lagstiftningens innehåll och struktur förenklas och förtydligas med bibehållna krav på rättssäkerhet?
-Vilka förutsättningar ska gälla för intagning till psykiatrisk tvångsvård?
-Finns det behov av att ställa andra krav än i nuläget på utredningen av en patient inför en intagning i den psykiatriska tvångsvården?
-Är de tvångsåtgärder som i dag får vidtas adekvata eller behövs det förändringar av vilka tvångsåtgärder som ska få vidtas och förutsättningarna för detta?
Bilaga 1 SOU 2012:17
1112
-Kan ett omhändertagande inom den psykiatriska tvångsvården utgöra ett alternativ till Psykansvarskommitténs förslag om samhällsskyddsåtgärder?
-Ska det finnas en möjlighet att bedriva psykiatrisk tvångsvård utanför sjukvårdsinrättningen och/eller hos någon annan huvudman än landsting i större utsträckning än i dag?
-Vilka åtgärder skulle kunna vidtas för att ytterligare underlätta samarbetet mellan landsting och kommun och andra aktörer?
-Vilka är kostnaderna för den rättspsykiatriska vården och hur stora kostnader kan hänföras till samhällsskyddet inom den rättspsykiatriska vården?
-Hur bör finansieringen av de kostnader inom den psykiatriska tvångsvården av psykiskt störda lagöverträdare som orsakas av kraven på samhällsskydd överföras till staten?
-Vilken huvudman av stat eller landsting bör svara för verkställigheten av slutet boende för personer som har begått brott och som har en utvecklingsstörning, autism eller liknande tillstånd eller en hjärnskada som förvärvats i vuxen ålder?
Bakgrund
Lagen om psykiatrisk tvångsvård och lagen om rättspsykiatrisk vård
Den allmänna regleringen av den psykiatriska tvångsvården finns i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT), medan regleringen av tvångsvården för psykiskt störda lagöverträdare finns i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård (LRV). De båda lagarna trädde i kraft den 1 januari 1992 (prop. 1990/91:58, 1990/91:SoU13, rskr. 1990/91:329) och ersatte den tidigare gällande lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV). LPT gäller för personer med en allvarlig psykisk störning, som efter beslut av läkare ges psykiatrisk tvångsvård, medan LRV bl.a. gäller för psykiskt störda lagöverträdare, som efter beslut av domstol ges psykiatrisk tvångsvård i form av rättspsykiatrisk vård.
Till grund för LPT och LRV låg en, jämfört med tidigare, delvis ändrad syn på psykiska sjukdomar. Som allmänna utgångspunkter för en reform redovisades bl.a. att väsentliga förändringar skett inom vårdområdet. Kunskaperna om möjligheterna att förebygga,
Bilaga 1
1113
bota och lindra psykiska sjukdomar hade förbättrats. Resurserna inom den psykiatriska vården hade byggts ut och inslaget av personal med kvalificerad kompetens inom olika områden hade förstärkts. Den psykiatriska vårdens särställning hade reducerats och en integration med övrig hälso- och sjukvård eftersträvats samtidigt som samspelet med socialtjänsten förstärkts. (a. prop. s. 63).
När det gällde behandlingen under tvångsvård klargjordes i den nya lagstiftningen att föreskrifterna i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763; HSL) gäller all psykiatrisk vård och att kompletterande föreskrifter ges i LPT och LRV. Lagstiftningen präglas således av en önskan om att minska tvånget i vården och göra patienten delaktig i så hög utsträckning som möjligt. I förarbetena angavs bl.a. att de legala tvångsvårdsförutsättningarna borde utgå från och återspegla tanken att tvång ska vara en sista utväg för att hjälpa en medmänniska i psykisk nöd (a. prop. s. 73). Genom lagstiftningen stärktes även möjligheterna till en rättslig prövning av vården, vilket svarade mot de ökade kraven på rättssäkerhet i samband med frihetsberövande.
I samband med att de två nya lagarna trädde i kraft infördes även två nya samlingsbegrepp som grund för tvångsomhändertagandet, nämligen allvarlig psykisk störning och oundgängligt behov av psykiatrisk
vård som inte kan tillgodoses på annat sätt än genom att patienten är intagen på en sjukvårdsinrättning för kvalificerad dygnetruntvård.
Under de år som LPT och LRV har varit i kraft har lagstiftningen justerats ett antal gånger. Genom ändringar som trädde i kraft den 1 juli 2000 (prop. 1999/2000:44, bet. 1999/2000:SoU13, rskr. 1999/2000:207) stärktes t.ex. patientens rättsäkerhet i flera avseenden, bl.a. genom att proportionalitetsprincipen betonades. Den 1 september 2008 träder ändringar i LPT och LRV i kraft, som innebär att det införs en ny vårdform inom den psykiatriska tvångsvården (prop. 2007/08:70, bet. 2007/08:SoU15, rskr. 2007/08:178). Den nya vårdformen får bedrivas utanför sjukvårdsinrättningen och förutsätter bl.a. att patienten behöver iaktta särskilda villkor för att kunna ges nödvändig psykiatrisk vård. Socialstyrelsen kommer att ges ett särskilt uppdrag att följa upp konsekvenserna av den nya vårdformen.
Bilaga 1 SOU 2012:17
1114
Behovet av en översyn
Generella utgångspunkter
Möjligheten att ge tvångsvård i samband med psykisk sjukdom har funnits i svensk lagstiftning under en lång tid. En utgångspunkt för den nu gällande lagstiftningen på området är att samhället i vissa fall måste kunna ge hälso- och sjukvård till en person trots att han eller hon motsätter sig det, om personen på grund av sitt psykiska tillstånd inte har förmåga att se till sitt eget bästa eller är farlig för sig själv eller andra. Det följer av grundläggande humanitet och medmänsklighet att det behövs en sådan möjlighet att hjälpa människor i svårt utsatta situationer. Möjligheten att använda tvångsvård måste dock begränsas och så långt det är möjligt utformas så att riskerna för den personliga integriteten minimeras och så att kraven på rättssäkerhet tillgodoses.
Den nuvarande lagstiftningen trädde i kraft 1992 och präglas i hög grad av den kunskap om vård och stöd till personer med psykisk sjukdom och psykisk funktionsnedsättning som fanns under 1980talet. Utvecklingen på det medicinska och sociala området liksom synen på personer med psykiska sjukdomar och psykisk funktionsnedsättning har genomgått förändringar sedan dess. Patientens ställning i vården har stärkts ytterligare.
Inom ramen för det internationella samarbetet i FN, Europarådet och EU finns ett antal instrument som förtydligar Sveriges åtaganden för personer med psykisk sjukdom och funktionsnedsättning. Särskilt bör i detta sammanhang nämnas den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (1950; Europakonventionen), FN:s konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (1984), den europeiska konventionen till förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (1987) liksom FN:s konvention om barnets rättigheter (1989). Sverige har vidare 2007 undertecknat FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.
Den rättsliga regleringen
De två tvångsvårdslagarna har genom åren genomgått ett flertal förändringar, vilket fått till följd att lagtexten är komplex, med många hänvisningar mellan de två lagarna. I yttrande den 4 februari 2008
Bilaga 1
1115
över lagrådsremissen Ny vårdform inom den psykiatriska tvångsvården har lagrådet anfört att tvångsvårdslagarna i klarhetens intresse hade kunnat omarbetas på ett mera fullständigt sätt. Lagrådet utgick i yttrandet från att det kommer att ske i samband med en översyn av lagstiftningen.
Regleringen av den psykiatriska tvångsvården och den rättspsykiatriska vården liknar i mycket hög grad varandra och det kan ifrågasättas om det behövs två lagar kring två så närbesläktade vårdformer. De skillnader som finns i lagstiftningen avser främst formerna för prövning av fortsatt vård eller vårdens upphörande. Regleringen när det gäller patienter som vårdas med stöd av LPT och patienter som ges rättspsykiatrisk vård utan särskild utskrivningsprövning är i allt väsentligt identisk.
Det bör dock betonas att det kan vara av vikt att lagstiftaren tydliggör att psykiatrisk tvångsvård är en vårdform, medan den rättspsykiatriska vården normalt även utgör verkställighet av en påföljd. Patientorganisationerna har vid flera tillfällen särskilt framhållit att denna skillnad bör tydliggöras i högre grad än i nuvarande lagstiftning. Det finns således ett stort behov av översyn av lagstiftningens struktur.
Därutöver kan det ifrågasättas om de förfaranderegler som finns i dag och som till viss del skiljer sig åt mellan de två lagarna är de mest lämpliga och bäst tillgodoser såväl kraven på rättssäkerhet som enkelhet i förfarandet. När det gäller patienter som vårdas enligt LPT och LRV utan särskild utskrivningsprövning finns det t.ex. ett förfarande för ansökan om fortsatt vård. För de patienter som vårdas enligt LRV med särskild utskrivningsprövning, vilket innebär att vården upphör endast efter beslut av förvaltningsdomstol, finns endast ett förfarande för just utskrivningsprövningen – även i de fall då chefsöverläkaren inte anser att det finns grund för utskrivning, utan endast önskar ansöka om fortsatt vård av patienten. När det gäller den sistnämnda kategorin patienter ankommer det även på domstol att pröva frågan om vistelse utanför sjukvårdsinrättningen, vilket kan motiveras av behovet av samhällsskydd, till skillnad från vad som gäller för de övriga patienterna. Det behövs en analys av om dessa två skilda förfaranden är en lämplig reglering.
Den nya vårdformen inom den psykiatriska tvångsvården innehåller särskilda förfaranderegler om ansökan om fortsatt vård i samband med byte av vårdform. Det finns ett behov av en samlad analys av om beslutet om vårdform, liksom övriga beslut om vården, bör överlåtas till chefsöverläkaren och om domstolen – som första
Bilaga 1 SOU 2012:17
1116
instans – endast bör pröva frågan om vårdens fortbestånd med vissa intervall.
Förslag i Nationell psykiatrisamordnings betänkanden
Nationell psykiatrisamordning konstaterar i sitt slutbetänkande Ambition och ansvar – Nationell strategi för utveckling av samhällets insatser till personer med psykiska sjukdomar och funktionshinder (SOU 2006:100) att den psykiatriska vården har förändrats kraftigt under de senaste decennierna. Antalet slutenvårdsplatser har minskat och avancerade insatser görs i allt högre utsträckning i hemmet, vid öppenvårdsmottagningarna eller i dagsjukvården. Andelen av den slutna vårdens resurser som används för tvångsvård har ökat, vilket innebär att den dygnetruntvård med sängplats som ges idag till stor del är anpassad efter de behov som inlåsning och tvångsvård kräver. Det finns behov av att i ökad utsträckning anpassa tvångsvården efter nya arbetssätt i öppenvård med insatser och stöd från socialtjänst.
Psykiatrisamordningen konstaterar vidare att det finns regionala skillnader i hur lagstiftningen tillämpas, t.ex. när det gäller kriterierna för intagning till tvångsvård. Begreppet oundgängligt behov
av dygnetruntvård på sjukvårdsinrättning i LPT gör att det normalt
sett har gått långt innan tvång kan användas. I vissa lägen kan det finnas behov av att kunna tillgripa tvångsvård för att förhindra en försämring eller när det är uppenbart att behandling kan förbättra personens tillstånd. När en person upprepade gånger insjuknat i samband med att han eller hon upphört att ta sina läkemedel kan det ur etisk synvinkel vara problematiskt att behöva invänta att försämringen blivit så allvarlig att dygnetruntvård är absolut nödvändig eller oundgänglig.
Det har vidare enligt Psykiatrisamordningen framkommit att LPT är svår att tillämpa på personer som är påverkade av droger eller alkohol. Det innebär påfrestningar för personen i fråga, närstående, samhället och vården när en person med sådana problem gång på gång försämras i sin sjukdom på grund av missbruket, utan att vården kan vidta kraftfulla åtgärder. Eftersom psykisk sjukdom eller störning i kombination med missbruk utgör en ökad risk för avvikande beteende, brottslighet och våld är det angeläget att dessa situationer kan hanteras i ett tidigt skede innan något allvarligt hänt personen själv eller andra. Hos vissa personer med en svår dubbeldiagnos-
Bilaga 1
1117
problematik finns ett mönster av upprepade tvångsvårdsperioder enligt omväxlande LPT och lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM), och till sist ibland LRV.
Bristande samarbete och samverkan mellan olika huvudmän, t.ex. mellan landsting och kommun, är ett vanligt förekommande problem inom den psykiatriska vården. Detta kan få allvarliga konsekvenser för individen, bl.a. genom att han eller hon riskerar att inte få sina omedelbara behov av vård- och stödinsatser tillgodosedda. Situationen är också allvarlig ur samhällsskyddssynpunkt eftersom huvudmännen inte samordnar och gemensamt följer upp sina insatser till personer med en psykisk störning som samtidigt missbrukar och/eller begår eller riskerar att begå brott. Dessutom kan det antas att samhällets samlade resurser skulle kunna användas mer effektivt om insatserna samordnades i större utsträckning.
Hälso- och sjukvården och socialtjänsten har ett gemensamt ansvar för personer med samtidig psykisk sjukdom och missbruks- eller beroendeproblematik. Den kunskap som finns om lämplig behandling och som anges i Socialstyrelsens riktlinjer för missbruks- och beroendevården visar tydligt på vikten av att de båda problemen behandlas samtidigt och i samordnade former. Riktlinjerna omfattar både socialtjänsten och hälso- och sjukvården.
Nationell psykiatrisamordning har mot denna bakgrund i slutbetänkandet (SOU 2006:100) föreslagit att regeringen tar initiativ till en översyn av lagstiftningen för att anpassa den till förändringar i samhället och den psykiatriska vården. Psykiatrisamordningen har pekat på att det också kan behövas anpassning mot andra lagar, t.ex. LVM och lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU).
Nationell psykiatrisamordning har i delbetänkandet Vård och stöd till psykiskt störda lagöverträdare (SOU 2006:91) föreslagit att regeringen bör genomföra de förslag som lämnades av Psykansvarskommittén i betänkandet Psykisk störning, brott och ansvar (SOU 2002:3) samt att staten bör ta ett ökat ansvar för medfinansiering av vården av psykiskt störda lagöverträdare. Psykiatrisamordningen delar från principiella utgångspunkter uppfattningen att staten bör svara för de kostnader som följer av det straffrättsliga systemet. Skälet till att staten bör ta ett ökat ansvar för medfinansiering är enligt Psykiatrisamordningen att den rättpsykiatriska vården i sig rymmer både den psykiatriska vårddelen och den mer straffrättsligt motiverade samhällsskyddsaspekten.
Bilaga 1 SOU 2012:17
1118
Förslagen i Psykansvarskommitténs betänkande
Psykansvarskommittén föreslog i betänkandet Psykisk störning, brott och ansvar (SOU 2002:3) ett reformerat system för psykiskt störda lagöverträdare. I korthet innebar förslaget att tillräknelighet eller ansvarsförmåga åter skulle bli ett krav för straffrättsligt ansvar och att allmänna påföljdsregler skulle gälla för den som bedöms vara tillräknelig. Överlämnande till rättspsykiatrisk vård skulle avskaffas som särskild påföljd. Begreppet rättspsykiatrisk vård skulle dock finnas kvar som benämning på sådan psykiatrisk tvångsvård som ges under verkställigheten av påföljder som innefattar frihetsberövande, under anhållnings- eller häktningstid och när en rättspsykiatrisk undersökning genomförs.
Därutöver föreslog kommittén bl.a. att en ny form av verkställighet av fängelse, slutet boende, skulle införas för vissa personer med funktionsnedsättning och att två nya utredningsformer skulle införas istället för dagens rättspsykiatriska undersökningar som skulle dels ge underlag för att pröva frågan om tillräknelighet, dels bedöma behovet av s.k. samhällsskyddsåtgärder.
Som en ny reaktion i det straffrättsliga systemet föreslog kommittén att särskilda samhällsskyddsåtgärder skulle införas. Sådana åtgärder skulle, om inte ett väsentligt intresse av samhällsskydd kan tillgodoses genom straff eller andra åtgärder, kunna beslutas för den som begått straffbelagda gärningar. Åtgärderna skulle kunna beslutas dels i samband med gärningar som inte medför ansvar på grund av otillräknelighet men där samhällets behov av skydd gör sig starkt gällande, dels som en tidsobestämd påföljd vid synnerligen allvarliga brott mot liv eller hälsa i fall där det finns en påtaglig återfallsrisk samtidigt som det frihetsberövande som annars skulle ha dömts ut inte vore tillräckligt för att tillgodose samhällsskyddsintresset. Därutöver föreslog kommittén att staten skulle ta ett större ansvar för den rättspsykiatriska vården genom att överta finansieringen av vården. Driften föreslogs dock ligga kvar hos sjukvårdshuvudmännen.
Regeringen angav i propositionen Påföljder för psykiskt störda lagöverträdare (prop. 2007/08:97) att det finns ett behov av att genomgripande reformera regleringen om allvarligt psykiskt störda personer som begår brott. Samtidigt gjorde regeringen bedömningen att flera av de frågor som Psykansvarskommittén behandlat kräver fortsatta överväganden eller måste få sin lösning över en längre tidsperiod. Som exempel nämndes den rättspsykiatriska vårdens
Bilaga 1
1119
finansiering, ansvaret för vården av dömda samt tillsyn och statlig styrning i dessa delar. Vidare skulle en mer genomgripande reform förutsätta ytterligare överväganden i frågan om gränsen mellan kriminalvård och rättspsykiatrisk vård samt mellan den rättspsykiatriska vården och den psykiatriska tvångsvården. Detta gäller inte minst åtgärder motiverade av samhällsskydd. I detta ligger också att den enskildes rätt till hälsa ska beaktas. Mot den bakgrunden har regeringen i den nämnda propositionen föreslagit och riksdagen beslutat om (bet. 2007/08:JuU25, rskr. 2007/08:204) en mer begränsad reform i syfte att skapa en mer praktiskt hållbar reglering för vissa situationer som i dag skapar svårigheter. Bestämmelserna, som trädde i kraft den 1 juli 2008, utformades med utgångspunkt i att de inte ska försvåra ett framtida genomförande av en större reform.
De frågor i Psykansvarskommitténs förslag som ytterligare behöver utredas eller kompletteras innan en större reform kan genomföras bör behandlas i samband med att lagstiftningen på tvångspsykiatrins område ses över.
Riksdagens tillkännagivande
Riksdagen tillkännagav den 25 januari 2005 att regeringen bör utreda hur hela eller delar av det finansiella ansvaret för den rättspsykiatriska vården skulle kunna övergå till staten. I sammanhanget bör sådana frågor beaktas som rör organisation, samordning, samverkan och kvalitetsutveckling på området (rskr. 2005/06:144, 2005/06:SoU6).
Uppdraget
Utredaren ska se över bestämmelserna i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård och lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård och lämna förslag till en ny lagstiftning på området. Utredaren ska med hänsyn till Sveriges internationella åtaganden på området och mot bakgrund av utvecklingen när det gäller vård och stöd till personer med psykisk sjukdom analysera de etiska, medicinska och juridiska utgångspunkter en ny lagstiftning på området bör ha. Utredaren ska i sitt arbete särskilt beakta de höga krav på rättssäkerhet som måste ställas på en lagstiftning av detta slag. Utredaren ska ha ett anhörig- och barnperspektiv i sitt arbete.
Bilaga 1 SOU 2012:17
1120
En utgångspunkt för utredarens arbete ska vara att en större reform med utgångspunkt i Psykansvarskommitténs förslag (SOU 2002:3) när det gäller psykiskt störda lagöverträdare kommer att genomföras.
En ytterligare utgångspunkt för utredarens arbete ska vara att staten ska ta över ansvaret för de kostnader inom den psykiatriska tvångsvården av psykiskt störda lagöverträdare som orsakas av kraven på samhällsskydd.
Utredaren ska särskilt behandla de frågor som anges nedan. Utöver de frågor som nämns kan det finnas andra närliggande frågor som aktualiseras under utredningsarbetets gång. Utredaren är oförhindrad att ta upp sådana frågor och lägga fram de förslag som kan anses behövas.
Vissa grundläggande frågor för en ny lagstiftning
Utredaren ska ta ställning till om det finns ett behov av två lagar eller om regleringen av tvångsvård för personer med psykisk sjukdom kan samlas i en gemensam lagstiftning. Utredaren ska särskilt uppmärksamma behovet av skillnader i regleringen mellan å ena sidan personer med psykisk sjukdom och å andra sidan personer som har en psykisk sjukdom och som har begått brott. Psykansvarskommittén har bl.a. föreslagit att överlämnande till rättspsykiatrisk vård ska avskaffas som särskild påföljd men att begreppet rättspsykiatrisk vård ska finnas kvar som benämning på bl.a. sådan psykiatrisk tvångsvård som ges under verkställigheten av påföljder som innefattar frihetsberövande.
De nuvarande två tvångsvårdslagarna är komplexa och svåröverskådliga. Utredaren ska se över lagtextens struktur i syfte att skapa en lagstiftning som är så pedagogisk och lättillgänglig som möjligt. Utredaren ska även se över de begrepp som används i dagens lagstiftning i syfte att skapa en ökad enhetlighet och lättförståelighet. Överlag ska utredaren analysera om de krav som ställs i lagstiftningen är relevanta, enhetliga och proportionella till behovet av förutsägbarhet och öppenhet i förfarandet.
En utgångspunkt är att den nya lagstiftningen ska tillgodose de grundläggande krav på rättssäkerhet som måste prägla en tvångsvårdslagstiftning. Det är samtidigt viktigt att en lagstiftning som innebär att samhället får vidta tvångsåtgärder mot enskilda individer med psykisk sjukdom är så enkel som möjligt att förstå och därför
Bilaga 1
1121
inte heller tyngs av bestämmelser som inte behövs för att tillgodose nödvändiga krav på rättssäkerhet. Förfarandet – den juridiska processen – i samband med t.ex. intagning, prövning av fortsatt vård eller överklagande, ska vara så enkel som möjligt för patienten och inte uppfattas som onödigt byråkratisk samtidigt som kraven på rättssäkerhet tillgodoses. Utredaren ska mot denna bakgrund analysera om det finns behov av förtydliganden och förändringar i jämförelse med dagens lagstiftning.
Det finns ett flertal processuella frågor som behöver belysas och analyseras. Några exempel är hur prövningen av olika frågor under vårdtiden ska ske, vem som ska få fatta beslut i en viss fråga, vilka beslut som ska kunna överklagas och hur handläggningen i domstolarna av dessa mål ska ske.
Förutsättningarna för intagning till psykiatrisk tvångsvård m.m.
De nuvarande kriterierna för intagning till psykiatrisk tvångsvård respektive överlämnande till rättspsykiatrisk vård har funnits i lagstiftningen i snart två decennier. Utredaren ska analysera om de nuvarande kriterierna – ”allvarlig psykisk störning” och ”oundgängligt behov av psykiatrisk vård som inte kan tillgodoses på annat sätt än genom att patienten är intagen på en sjukvårdsinrättning för kvalificerad psykiatrisk dygnetruntvård” – är lämpliga för att bedöma om en person ska omfattas av den psykiatriska tvångsvården. En utgångspunkt för en sådan analys är utvecklingen på det medicinska området och med hänsyn till den, vilket kriterium som bör användas för att beskriva personens tillstånd. I detta ligger även att analysera och beskriva vilka tillstånd och situationer som är sådana att de bör omfattas av tvångsvårdslagstiftningen.
Utredaren ska även analysera om de nuvarande kriterierna innebär att tröskeln för intagning till tvångsvård är på en lämplig, för hög eller för låg nivå och om det finns behov av ändringar i förutsättningarna för intagning. Vid överväganden av eventuella nya intagningskriterier ska utredaren även beakta behovet av enkelhet och tydlighet i lagstiftningen. Behovet av kriterier för bl.a. intagning, byte av vårdform, konvertering och upphörande av vården ska analyseras.
Utredaren ska även se över tillämpningen av bestämmelserna i LPT och LRV avseende personer som ska avvisas, utvisas eller ut-
Bilaga 1 SOU 2012:17
1122
lämnas m.m. till ett annat land samt analysera behovet av ny eller ändrad reglering i denna del.
Den nya vårdformen inom den psykiatriska tvångsvården innebär bl.a. att en patient ska ha ett behov av att iaktta särskilda villkor för att kunna ges nödvändig psykiatrisk vård. Utredaren ska analysera om det är lämpligt att ha olika kriterier för olika vårdformer inom den psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen. Utredaren ska även analysera behovet av och förutsättningarna för en fortsatt sådan särreglering. Därutöver ska utredaren ta ställning till om det vore lämpligt att kunna omhänderta en person för att omedelbart kunna vårda honom eller henne i den nya vårdformen utan att vården först har inletts på sjukhus.
Vid bedömningen av en persons behov av psykiatrisk tvångsvård ska det i nuläget särskilt beaktas om patienten till följd av sin psykiska störning är farlig för annans personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa. Utredaren ska ta ställning till möjligheten/lämpligheten av att ställa ytterligare krav i lagstiftningen på att det s.k. samhällsskyddet – primärt intresset av att förhindra brott – ska beaktas vid intagning till psykiatrisk tvångsvård, samtidigt som kraven på rättssäkerhet tillgodoses.
Tvångsåtgärder
I den nuvarande lagstiftningen regleras ett antal tvångsåtgärder som får vidtas vid vård på sjukvårdsinrättningen. Utredaren ska överväga om dessa tvångsåtgärder är adekvata och står i proportion till de syften som de avser att uppnå. Utredaren ska även analysera om det finns ett behov av andra eller ytterligare tvångsåtgärder som på ett bättre sätt skulle kunna uppfylla syftet med vården samt under vilka förutsättningar tvångsåtgärder bör få vidtas.
Utredaren ska dessutom överväga om det finns ett behov av att kunna vidta tvångsåtgärder utanför sjukvårdsinrättningen, t.ex. i samband med permission och den kommande vårdformen inom den psykiatriska tvångsvården.
I den nuvarande lagstiftningen anges att vården ska bedrivas så att den uppfyller kraven på en god säkerhet i verksamheten och att det ska finnas den personal, den utrustning och de lokaler som behövs för detta ändamål. Utredaren ska analysera tillämpningen av bestämmelserna om säkerhet på och utanför sjukvårdsinrättningen samt överväga behovet av nya bestämmelser i denna del. Utgångs-
Bilaga 1
1123
punkten ska vara att säkerheten i första hand ska vara dynamisk, med betoning på vårdinnehåll, personaltäthet och kompetens. Säkerheten ska ses ur såväl patientens, personalens, medpatienternas som samhällets perspektiv.
I utredarens uppdrag ligger vidare att analysera vilka ordnings- och säkerhetsregler som bör kunna föreskrivas i samband med psykiatrisk tvångsvård respektive rättspsykiatrisk vård, såsom visitation av besökare liksom allmänna förbud mot t.ex. mobiltelefoner.
Utredaren ska även se över bestämmelserna om besöksinskränkningar i lagen (1996:981) om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård och särskilt överväga om de bör föras in i den nya lagstiftning som föreslås av utredningen.
Utredaren ske se över bestämmelserna i LPT och LRV om polismyndighetens befogenhet att tillfälligt omhänderta personer samt skyldighet att i vissa fall lämna hälso- och sjukvården biträde. Utredaren ska analysera i vilka fall biträde eller andra insatser av polis bör kunna ske. En utgångspunkt ska vara att handräckning endast kan komma i fråga när det finns ett behov av polisens särskilda kompetens och befogenheter. Utredaren ska i detta sammanhang även se över polismyndighetens behov av information från hälso- och sjukvården i samband med att t.ex. biträde lämnas.
En fråga som har nära anknytning till frågan om tvångsåtgärder är vilka villkor som bör kunna föreskrivas vid permissioner och i samband med den nya vårdformen inom den psykiatriska tvångsvården. Utredaren ska göra en särskild analys av om de aktuella villkoren är förenliga med regeringsformen, Europakonventionen och Sveriges övriga internationella åtaganden samt av vilka sanktionsmöjligheter som bör vara möjliga att vidta vid en eventuell överträdelse av uppsatta villkor.
Genomgående ska utredaren beakta om tvångsåtgärder och bestämmelser om säkerhet bör skilja sig åt beroende på om tvångsvården avser personer med en psykisk sjukdom eller psykiskt störda lagöverträdare.
Psykiskt störda lagöverträdare samt samhällsskyddet
Utredaren ska, utifrån att en större reform i fråga om straffansvaret för psykiskt störda lagöverträdare kommer att genomföras med utgångspunkt i Psykansvarskommitténs förslag (SOU 2002:3), lämna förslag till hur den som dömts för ett brott och som lider av en
Bilaga 1 SOU 2012:17
1124
psykisk störning ska omhändertas inom den psykiatriska vården. Psykansvarskommittén har föreslagit att rättspsykiatrisk vård ska avskaffas som påföljd men att den som har behov av psykiatrisk vård ska få detta behov tillgodosett oberoende av straffrättslig reaktion. Enligt förslaget ska därför t.ex. den som döms till fängelse ges rättspsykiatrisk vård under verkställigheten av fängelsestraffet när detta behövs.
Ett genomförande av en större reform med utgångspunkt i Psykansvarskommitténs förslag när det gäller psykiskt störda lagöverträdare aktualiserar frågan om åtgärder mot den som begått en straffbar gärning, men som inte får dömas på grund av sitt psykiska tillstånd. Enligt Psykansvarskommitténs förslag ska vårdbehovet i det fallet tillgodoses enligt den allmänna hälso- och sjukvårdslagstiftningen. Om ett väsentligt intresse av samhällsskydd inte kan tillgodoses genom straff eller andra åtgärder föreslås att samhällsskyddsåtgärder i stället ska kunna beslutas av den domstol som har att döma i brottmålet. Sådana åtgärder ska även kunna beslutas när den tilltalade visserligen är straffrättsligt ansvarig för sina gärningar, men intresset av samhällsskydd inte tillräckligt kan tillgodoses genom det frihetsberövande som annars skulle ha dömts ut.
Utredaren ska överväga om ett alternativ till Psykansvarskommitténs förslag om samhällsskyddsåtgärder kan utgöras av ett omhändertagande inom den psykiatriska tvångsvården, såväl för den som inte får dömas för brott som för den som är straffrättsligt ansvarig för sina gärningar när denne ska friges från ett fängelsestraff. Utredaren ska bl.a. ta ställning till förutsättningarna för tvångsvård, beslutsordningen och formerna i övrigt för tvångsvård i dessa fall, t.ex. hur ett omhändertagande ska ske när domstolen finner att den tilltalade inte får dömas på grund av sitt psykiska tillstånd eller när den tilltalade ska friges från ett fängelsestraff. Vid bedömningen ska utredaren särskilt beakta Europakonventionens artiklar 5–7 om rätten till frihet och säkerhet och till en rättvis rättegång liksom principen inget straff utan lag.
Utredaren ska också överväga regleringen om psykiatrisk tvångsvård eller rättspsykiatrisk vård för den som verkställer eller ska verkställa ett fängelsestraff eller annars är frihetsberövad, särskilt med utgångspunkt i Psykansvarskommitténs förslag om att vanliga påföljdsregler ska gälla den som är straffrättsligt ansvarig. Utredaren ska därvid beakta att antalet personer som behöver psykiatrisk tvångsvård under verkställigheten av ett fängelsestraff kan komma att öka. Utredaren ska bl.a. ta ställning till hur ett överlämnande till
Bilaga 1
1125
tvångsvård bör ske för att säkerställa att vården kan komma till stånd utan dröjsmål, t.ex. i den situationen att en domstol dömer en person som är häktad till fängelse.
Vidare ska utredaren överväga om kriterierna för intagning i den psykiatriska tvångsvården även i övrigt i högre grad kan beakta personens risk för återfall i allvarlig brottslighet (se även ovan under avsnittet Förutsättningarna för intagning till psykiatrisk tvångsvård
m.m.). Vid denna bedömning ska utredaren särskilt beakta Europa-
konventionens krav på rätt till frihet och säkerhet, rätten till en rättvis rättegång samt principen om inget straff utan lag.
Utredaren ska dessutom, med utgångspunkt i Psykansvarskommitténs förslag om samhällsskyddsutredningar och med hänsyn till de förslag som utredaren lämnar, överväga vilket rättspsykiatriskt eller motsvarande underlag som behövs vid ingripanden i de olika situationer som kan vara aktuella. Utredaren ska ta ställning till vilket underlag som bör krävas för ett omhändertagande inom den psykiatriska tvångsvården av personer som inte kan dömas för brott samt av dem som friges från ett fängelsestraff. Utredaren ska vidare ta ställning till vilket underlag som bör krävas för att den som dömts till fängelse ska få psykiatrisk tvångsvård under pågående verkställighet av fängelsestraffet.
Brottsoffrens behov av skydd och stöd har uppmärksammats under senare år och åtgärder för att stärka brottsoffrens ställning har genomförts. När det gäller placeringen av patienter som riskerar att begå allvarliga brott ska utredaren särskilt analysera om det med hänsyn till skyddet av brottsoffer finns anledning att frångå sjukvårdshuvudmännens frihet att besluta i dessa frågor. Vid en sådan analys ska även patientens behov av rehabilitering och återanpassning i sin närmiljö beaktas.
Samarbete mellan olika huvudmän
Ett återkommande problem inom den psykiatriska vården och tvångsvården är samarbetet inom och mellan olika huvudmän, främst mellan landsting och kommuner.
Från lagstiftarens sida har man försökt vidta ett antal åtgärder för att underlätta samarbetet. Som exempel kan nämnas lagen (2003:192) om gemensam nämnd inom vård- och omsorgsområdet som trädde i kraft den 1 juli 2003. Den lagen utökade landstingens och kommunernas möjligheter att samverka även inom de områden
Bilaga 1 SOU 2012:17
1126
som regleras av tvångslagar. Det är således numera möjligt för ett landsting och en eller flera kommuner som ingår i landstinget att genom samverkan i en gemensam nämnd gemensamt fullgöra såväl landstingets uppgifter enligt bl.a. LPT och LRV som kommunens uppgifter enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall och lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. Även landstingens respektive kommunernas uppgifter enligt HSL, lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade och socialtjänstlagen (2001:453) får fullgöras i den gemensamma nämnden. Samverkan enligt lagen får endast ske om uppgifter från såväl landstinget som kommunen eller kommunerna ingår i den gemensamma nämndens ansvarsområde. Därutöver har lagstiftaren genom lagen (1990:1404) om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård försökt få till stånd en gemensam vårdplanering mellan landsting och kommun genom att, under vissa förutsättningar, göra kommunen betalningsansvarig för utskrivningsklara patienter som blir kvar i den slutna vården.
Den nya vårdformen inom den psykiatriska tvångsvården innebär även att det ställs krav på en samordnad vårdplan mellan kommuner och landsting för de patienter som ska överföras till den nya vårdformen. Det har även beslutats om ändrade sekretessregler för att underlätta samarbetet och därmed vården för den enskilda patient som vårdas med stöd av LPT eller LRV.
Mot bakgrund av att samarbetet mellan landsting och kommun är en återkommande fråga ska utredaren särskilt överväga om ytterligare åtgärder kan behöva vidtas från lagstiftarens sida för att underlätta samarbetet och därmed vården av de patienter som ges psykiatrisk tvångsvård eller rättspsykiatrisk vård.
Utredaren bör generellt sett beakta frågor om gränsdragning och samarbete mellan olika myndigheter som på olika sätt kan komma i kontakt med patienten under vårdtiden. Det gäller särskilt patienter som skulle kunna omfattas av annan tvångsvårdslagstiftning, såsom lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall och lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. Utredaren ska analysera om det finns behov av förändrad lagstiftning när det gäller gränsdragning och samarbete i syfte att ge den enskilde patienten så god vård som möjligt.
En viktig fråga för samarbetet mellan olika huvudmän är sekretess. Utredaren ska analysera om det, för personer som omfattas av den psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen, finns behov av ändrade sekretessregler mellan landsting och kommuner, liksom i förhåll-
Bilaga 1
1127
ande till andra myndigheter, t.ex. Kriminalvården, Statens institutionsstyrelse och polismyndigheterna.
Insatser av andra än vårdpersonal
Vid permissioner och i samband med den kommande vårdformen inom den psykiatriska tvångsvården ges stödinsatserna i stor utsträckning av personal som arbetar inom socialtjänsten. För det fall att det finns en risk för att en person är farlig för sig själv eller andra kan det vara svårt för socialtjänstens personal att ge personen stödinsatser på bästa sätt, eftersom befogenheter, resurser och även kunskap kan saknas. Utredaren ska ta ställning till om det finns möjlighet att underlätta socialtjänstens insatser för dessa personer. Utredaren ska i detta sammanhang beakta regeringens beredning av förslagen i betänkandet Regler för skydd och rättssäkerhet för personer med demenssjukdom (SOU 2006:110).
En närbesläktad fråga är hur insatser i form av kontaktperson, stödperson, personligt ombud, förvaltare och god man fungerar för personer med ökad risk att begå brott. Utredaren ska överväga om det behövs lagändringar till skydd för personer som utför sådana uppdrag.
Huvudmannaskap m.m.
Psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård ges i nuläget vid vårdinrättningar som drivs av ett landsting. Inom ramen för tvångsvården kan dock en patient i vissa fall vistas utanför vårdinrättningen, t.ex. i en särskild boendeform. I sådana fall får inga tvångsåtgärder vidtas mot patienten. Rättspsykiatrisk vård kan, när ett behov av sådan vård inträder under utredningstiden, även ges vid enheter för rättspsykiatrisk undersökning, med staten (Rättsmedicinalverket) som huvudman.
Tillhandahållaransvaret för den psykiatriska tvångsvården av psykiskt störda lagöverträdare bör enligt regeringens uppfattning i första hand fortsatt ligga kvar hos sjukvårdshuvudmännen (se avsnittet Finansiering av den rättspsykiatriska vården). Utredaren ska dock överväga om tvångsvården i särskilda fall bör få bedrivas av någon annan än landstingen och Rättsmedicinalverket och vilka särskilda förutsättningar som i så fall bör gälla. Utredaren ska sär-
Bilaga 1 SOU 2012:17
1128
skilt beakta de krav som bör ställas på bl.a. rättssäkerhet i samband med denna typ av myndighetsutövning. Inom Kriminalvården kan det i vissa fall förutses uppstå ett akut behov av psykiatrisk tvångsvård, som behöver tillgodoses innan patienten kan föras över till vård som ges av landstinget. Utredaren ska analysera lämpligheten och behovet av att i sådana och liknande undantagsfall kunna bedriva psykiatrisk tvångsvård inom Kriminalvården och hur det behovet kan förväntas påverkas av att rättspsykiatrisk vård utmönstras som straffrättslig påföljd.
Finansiering av den rättspsykiatriska vården
Frågan om statlig finansiering av någon del av kostnaderna för den rättspsykiatriska vården har behandlats i betänkandena från Psykansvarskommittén och Nationell psykiatrisamordning. Vidare har riksdagen i ett tillkännagivande 2005 anfört att regeringen bör utreda hur hela eller delar av det finansiella ansvaret för den rättspsykiatriska vården skulle kunna övergå till staten.
Regeringen delar utredningarnas bedömning att tillhandahållaransvaret för den psykiatriska tvångsvården av psykiskt störda lagöverträdare i första hand fortsatt bör ligga kvar hos sjukvårdshuvudmännen. Detta bör gälla även vid en kommande större reform i fråga om straffansvaret för psykiskt störda lagöverträdare med utgångspunkt i förslagen i Psykansvarskommitténs betänkande (SOU 2002:3). Det är utifrån bl.a. kvalitets- och patientsäkerhetsskäl av stor vikt att den psykiatriska vården hålls samman organisatoriskt och att – för att bibehålla en tydlig ansvarsfördelning – parallella organisationer inte tillskapas med ett delat huvudmannaskap.
Mot denna bakgrund bedömer regeringen att den hälso- och sjukvård inom ramen för tvångsvården som ges till psykiskt störda lagöverträdare också fortsatt bör finansieras av sjukvårdshuvudmännen. Det finns starka principiella skäl för att tillhandahållaransvaret och ansvaret för finansiering bör bäras av samma huvudman.
Utöver kostnaderna för hälso- och sjukvård inom tvångsvården finns dock merkostnader, som uppstår som en följd av att den psykiatriska tvångsvården för psykiskt störda lagöverträdare också måste tillgodose kraven på samhällsskydd. Dessa kostnader finns i dag inom ramen för den rättspsykiatriska vården och kommer även
Bilaga 1
1129
i fortsättningen att finnas i samband med att tvångsvård ges till psykiskt störda lagöverträdare under verkställigheten av ett fängelsestraff. Dessa kostnader motiveras främst av behovet av att upprätthålla samhällsskyddet – primärt intresset av att förhindra brott – i samband med tvångsvård av personer som begått brott. Samhällsskydd i detta sammanhang kan även avse bl.a. skydd för rymning och fritagning och säkerhet för personal och medpatienter. Rent principiellt bör det i samband med denna typ av vård ställas lika höga krav på säkerhet som skulle vara motiverat för motsvarande situation inom Kriminalvården. En utgångspunkt för utredarens arbete ska vara att staten ska ta över ansvaret för de kostnader inom den psykiatriska tvångsvården av psykiskt störda lagöverträdare som orsakas av kraven på samhällsskydd.
Utredaren ska mot denna bakgrund beräkna kostnaderna för den rättspsykiatriska vården. Frågan om kostnaderna har tidigare behandlats i Psykansvarskommitténs betänkande och i Nationell psykiatrisamordnings delbetänkande. Utredaren ska fördjupa beräkningarna och ytterligare problematisera frågan i denna del. En särskilt viktig fråga är hur stora kostnader som kan hänföras till samhällsskyddet inom den psykiatriska tvångsvård som ges till psykiskt störda lagöverträdare. Beräkningarna ska avse kostnader för såväl landsting som kommuner. Utredaren ska uppmärksamma regionala och lokala skillnader när det gäller kostnaderna.
Det ska särskilt beaktas att flertalet av de personer som i dag vårdas med stöd av LRV, efter ett genomförande av en större reform med utgångspunkt i Psykansvarskommitténs förslag när det gäller psykiskt störda lagöverträdare, kan förväntas behöva motsvarande psykiatrisk tvångsvård under hela eller delar av verkställigheten av ett fängelsestraff.
Utredaren ska analysera om ett genomförande av en större reform med utgångspunkt i Psykansvarskommitténs förslag kan medföra ökade förväntningar eller krav på psykiatrisk vård för personer som genomgår en frihetsberövande påföljd och som har en psykisk sjukdom och vilka konsekvenser detta kan få för t.ex. Kriminalvården respektive landstingen. Utredaren ska även analysera vilka andra eventuella ekonomiska konsekvenser ett genomförande av Psykansvarskommitténs betänkande kan få för den psykiatriska vården. Ett kvarstående vårdbehov efter frigivning från ett fängelsestraff kommer att behöva hanteras inom den frivilliga psykiatriska vården eller inom den psykiatriska tvångsvården.
Bilaga 1 SOU 2012:17
1130
Utredaren ska analysera och lämna förslag till formerna för en statlig finansiering av de kostnader inom den psykiatriska tvångsvården av psykiskt störda lagöverträdare som orsakas av kraven på samhällsskydd.
Verkställighet i vissa fall
Utöver de frågor som omfattar personer med en psykisk sjukdom ska utredaren överväga frågan om en alternativ verkställighetsform för personer som har begått brott och som har en utvecklingsstörning, autism eller liknande tillstånd eller en hjärnskada som förvärvats i vuxen ålder. När det gäller dessa personer föreslog Psykansvarskommittén att det skulle införas en alternativ verkställighetsform av fängelse, slutet boende. Kommittén föreslog att den alternativa verkställighetsformen skulle ges i Statens institutionsstyrelses regi. Nationell psykiatrisamordning föreslog att överlämnande till slutet boende ska vara en påföljdsfråga och att landstingen borde ges ansvar för omhändertagandet av de aktuella personerna, främst mot bakgrund av att dessa personer ofta har omfattande psykosociala och psykiatriska problem.
De nu nämnda förslagen kräver ytterligare överväganden. Utredaren ska, med utgångspunkt i Psykansvarskommitténs förslag att slutet boende ska vara en form för verkställighet av fängelse och med beaktande av remissinstansernas synpunkter, fördjupa analysen i denna del och överväga och lämna förslag till vilken huvudman av staten eller landstingen som bör svara för verkställigheten av slutet boende. Utredaren ska också vid behov överväga och föreslå de kompletteringar av Psykansvarskommitténs förslag som kan krävas när det gäller vilka förutsättningar som i övrigt ska gälla för verkställigheten, t.ex. vad som bör gälla för överföring till det slutna boendet.
Uppdragets genomförande
Utredaren ska genomgående lämna författningsförslag på de förändringar som föreslås.
Utredaren ska vid genomförandet av uppdraget samråda med Sociala rådet, berörda myndigheter, Sveriges Kommuner och Landsting och andra berörda organisationer, däribland brukar- och anhörig-
Bilaga 1
1131
organisationer samt företrädare för barn och unga. Utredaren ska även samråda med företrädare för den psykiatriska och rättspsykiatriska kliniska verksamheten och vetenskapen, liksom med företrädare för andra professioner som möter personer med psykisk sjukdom. Utredaren ska beakta det arbete som utförs inom ramen för Översyn av missbruks- och beroendevården (dir. 2008:48) och Barnskyddsutredningen (dir. 2007:168) liksom inom ramen för andra utredningar eller statliga kommittéer som arbetar med frågor som anknyter till denna utredning.
Utredaren ska beräkna och redovisa kostnaderna för de åtgärder som föreslås och även lämna förslag på finansiering av eventuella offentliga åtaganden. Förslagens konsekvenser för jämställdheten mellan kvinnor och män ska analyseras. Utredaren ska i övrigt beakta de krav på konsekvensbeskrivningar som finns i 14 och 15 §§kommittéförordningen (1998:1474).
Uppdraget ska redovisas senast den 1 juni 2010.
(Socialdepartementet)
Bilaga 2
1133
Kommittédirektiv
Tilläggsdirektiv till Utredningen om översyn av den psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen (S 2008:09)
Dir. 2009:93
Beslut vid regeringssammanträde den 8 oktober 2009
Sammanfattning av tilläggsuppdraget
Psykiatrilagsutredningen (S 2008:09) ska, utöver uppdrag som givits i tidigare direktiv, överväga vilka regler som bör gälla i fråga om en intagen som har förts över från en anstalt eller ett häkte till en vårdinrättning eller en undersökningsenhet för frivillig psykiatrisk vård eller rättspsykiatrisk undersökning, uppmärksamma barn som vårdas inom den psykiatriska tvångsvården samt redogöra för de följder som utredningens förslag har på hälso- och sjukvård och socialtjäst ur ett patient- och brukarperspektiv samt ur ett organisatoriskt perspektiv.
Dessutom förlängs utredningstiden. Uppdraget ska redovisas senast den 30 april 2011.
Utredningens nuvarande uppdrag
Med stöd av regeringens direktiv den 10 juli 2008 tillkallade chefen för Socialdepartementet en särskild utredare med uppdrag att göra en översyn av lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård och lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård samt lämna förslag till ny lagstiftning på området. Utredaren ska enligt direktiven göra lagstiftningen så pedagogisk och lättillgänglig som möjligt och dessutom anpassa den till de etiska, medicinska och juridiska krav som bör ställas i samband med tvångsomhändertagande av personer med psykisk sjukdom. Utredaren ska även utgå ifrån att en större reform med utgångspunkt i Psykansvarskommitténs förslag (SOU 2002:3) när det gäller psykiskt störda lagöverträdare kommer att
Bilaga 2 SOU 2012:17
1134
genomföras. En ytterligare utgångspunkt för utredarens arbete är att staten ska ta över ansvaret för de kostnader inom den psykiatriska tvångsvården av psykiskt störda lagöverträdare som orsakas av kraven på samhällsskydd. Bland de frågor som utredaren särskilt ska behandla ingår om de tvångsåtgärder som i dag får vidtas är adekvata eller om det behövs förändringar.
Tilläggsuppdraget
Tvångsvårdslagstiftningens tillämplighet i fråga om intagen i anstalt eller häkte
Enligt kriminalvårdslagstiftningen kan den som är intagen i anstalt och häkte under vissa förutsättningar föras över till en sådan sjukvårdsinrättning eller undersökningsenhet som avses i 6 § lagen om rättspsykiatrisk vård (1991:1129), se 37 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt och 26 § lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. Vid frivillig psykiatrisk vård och rättspsykiatrisk undersökning, då tvångsvårdslagstiftningen inte är direkt tillämplig, anges att bestämmelserna i 18–24 §§ lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård samt vissa bestämmelser i 8 § lagen om rättspsykiatrisk vård ska tillämpas. Regelverket, som infördes i samband med psykiatrireformen, har gett upphov till vissa tillämpningssvårigheter, inte minst vid de rättspsykiatriska undersökningsenheterna. Förslag om en annan ordning när det gäller den som är häktad har lämnats av Häktesutredningen i betänkandet Ny häkteslag (SOU 2006:17).
En konsekvens av att den psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen ska tillämpas när en intagen har förts över från en anstalt eller ett häkte till en vårdinrättning eller en undersökningsenhet för psykiatrisk vård eller rättspsykiatrisk undersökning är att rätten att vidta tvångsåtgärder av ordnings- och säkerhetsskäl är mer begränsade än om den intagne hade varit kvar i anstalten eller häktet. För att tillgodose behovet av adekvata tvångsåtgärder finns det skäl att utredaren särskilt överväger vilka regler som bör gälla i fråga om en intagen som har förts över från en anstalt eller ett häkte till en vårdinrättning eller en undersökningsenhet för frivillig psykiatrisk vård eller rättspsykiatrisk undersökning.
Bilaga 2
1135
Barn som vårdas inom psykiatrisk tvångsvård
Enligt utredningens direktiv från den 10 juli 2008 ska utredaren ha ett anhörig- och barnperspektiv i sitt arbete. Detta avser i första hand att uppmärksamma exempelvis de behov av stöd i olika former som barn och andra anhöriga till personer som tvångsvårdas efterfrågar och behöver. Utöver detta ska utredaren i sitt arbete också uppmärksamma de barn, om än ett fåtal, som vårdas inom den psykiatriska tvångsvården. Exempelvis ska utredaren se över förekomst, eventuella risker och lämplighet med att barn och vuxna ibland tvångsvårdas på samma psykiatriska avdelningar. Utredaren ska, inför sina överväganden, ta hänsyn till barns egna erfarenheter och synpunkter på dessa områden.
Förslagens konsekvenser för hälso- och sjukvård och socialtjänst
Hälso- och sjukvård som ges inom tvångs- och rättspsykiatrin regleras i huvudsak av hälso- och sjukvårdslagen (1982:763). Utöver det finns kompletterande föreskrifter i tvångsvårdslagstiftningen rörande tvångsåtgärder. Utredaren ska i sin konsekvensbeskrivning utförligt beskriva konsekvenser av utredningens förslag för hälso- och sjukvård samt socialtjänst i ett patient- och brukarperspektiv. I den mån utredarens förslag har organisatoriska konsekvenser för hälso- och sjukvården eller socialtjänst ska även en beskrivning av dessa ingå i konsekvensbeskrivningen.
Redovisning
Enligt tidigare direktiv från den 10 juli 2008 skulle uppdraget redovisas slutligt senast den 1 juni 2010. Utredningstiden förlängs. Uppdraget ska i stället redovisas senast den 30 april 2011.
(Socialdepartementet)
Bilaga 3
1137
Kommittédirektiv
Tilläggsdirektiv till Utredningen om översyn av den psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen (S 2008:09)
Dir. 2010:88
Beslut vid regeringssammanträde den 9 september 2010
Förlängd tid för uppdraget
Med stöd av regeringens bemyndigande den 10 juli 2008 tillkallade chefen för Socialdepartementet en särskild utredare med uppdrag att göra en översyn av lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård och lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård samt lämna förslag till ny lagstiftning på området (dir. 2008:93). En utgångspunkt för utredarens arbete ska vara att göra lagstiftningen så pedagogisk och lättillgänglig som möjligt och dessutom anpassad till de etiska, medicinska och juridiska krav som bör ställas i samband med tvångsomhändertagande av personer med psykisk sjukdom.
Regeringen beslutade den 8 oktober 2009 att förlänga utredningstiden till den 30 april 2011 (dir. 2009:93).
Regeringen beslutar att utredningens uppdrag ska förlängas på så sätt att redovisning ska ske senast den 15 december 2011.
(Socialdepartementet)
Bilaga 4
1139
Kommittédirektiv
Tilläggsdirektiv till Utredningen om översyn av den psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen (S 2008:09)
Dir. 2011:107
Beslut vid regeringssammanträde den 24 november 2011
Förlängd tid för uppdraget
Regeringen beslutade den 10 juli 2008 kommittédirektiv om en översyn av den psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen (dir. 2008:93). En utgångspunkt för utredarens arbete skulle vara att göra lagstiftningen så pedagogisk och lättillgänglig som möjligt och dessutom anpassad till de etiska, medicinska och juridiska krav som bör ställas i samband med tvångsomhändertagande av personer med psykisk sjukdom.
Regeringen beslutade den 8 oktober 2009 att förlänga utredningstiden till den 30 april 2011 (dir. 2009:93) och den 9 september 2010 förlängdes utredningens uppdrag till den 15 december 2011 (dir. 2010:88).
Regeringen beslutar att utredningens uppdrag ska förlängas ännu en gång. Uppdraget ska istället redovisas senast den 30 mars 2012.
(Socialdepartementet)
Bilaga 5
1141
Frågeschema avseende otillräknelighet
Utformningen av kravet på tillräknelighet kan illustreras genom följande frågeschema.
Fråga 1. Lider gärningsmannen av något av de fyra grund-
tillstånden?
a) Allvarlig psykisk störning?
b) Tillfällig sinnesförvirring?
c) Svår utvecklingsstörning?
d) Allvarligt demenstillstånd?
Om svaret är nej på samtliga punkter (a–d) -> gärningsmannen uppfyller kravet på tillräknelighet. Om svaret är ja på en (eller flera) av punkterna a–d -> fortsätt till fråga 2.
Fråga 2. Har gärningsmannen till följd av det eller de
grundtillstånd som han eller hon lider av saknat förmåga att förstå gärningens innebörd i den situation i vilken han eller hon befann sig?
Om svaret är ja -> fortsätt till fråga 4. Om svaret är nej -> fortsätt till fråga 3.
Bilaga 5 SOU 2012:17
1142
Fråga 3. Har gärningsmannen till följd av något eller några
av grundtillstånden saknat förmåga att anpassa sitt handlande efter en sådan förståelse?
Om svaret är ja -> fortsätt till fråga 4. Om svaret är nej -> gärningsmannen uppfyller kravet på tillräknelighet.
Fråga 4. Har gärningsmannen i anslutning till gärningen själv
vållat sin bristande förmåga genom rus eller på något annat sätt?
Om svaret är ja -> gärningsmannen uppfyller kravet på tillräknelighet. Om svaret är nej -> gärningsmannen uppfyller inte kravet på tillräknelighet.
Ekonomiska konsekvenser av psykiatrilagsutredningens förslag
Mats Klingvall
Klingvalls Prognos och Analys
ekonomiska konsekvenser av psykiatrilagsutredningens fÖrslag
2
Ekonomiska konsekvenser av
psykiatrilagsutredningens förslag
Klingvalls Prognos och Analys, Sångarevägen 33, SE-191 35 Sollentuna
Tel: 0739-843 999, E-post: info@prognosanalys.se
Webb: www.prognosanalys.se
14 mars 2012
ekonomiska konsekvenser av psykiatrilagsutredningens fÖrslag
3
Innehåll
1 Sammanfattning .............................................................................................................................. 5
2 Inledning .......................................................................................................................................... 6
2.1 Bakgrund ................................................................................................................................. 6
2.2 Metod ...................................................................................................................................... 6
3 Rättspsykiatrin i Sverige .................................................................................................................. 7
3.1 Organisation och struktur ....................................................................................................... 7
3.2 Ärendeutveckling, vårdplatser och antal patienter................................................................. 7
3.3 Vårdtider.................................................................................................................................. 9
3.3 Den rättspsykiatriska säkerhetsklassificeringen .................................................................... 10
4 Kostnaderna för den rättspsykiatriska vården .............................................................................. 12
4.1 Samhällets kostnader över tiden ........................................................................................... 12
4.2 Producerad och konsumerad vård inom slutenvården ......................................................... 15
4.3 Personalkostnader och övriga kostnader .............................................................................. 16
4.4 Kostnader per patient och vårddag ....................................................................................... 17
5 Förutsättningar och antaganden för de ekonomiska konsekvensberäkningarna ......................... 18
5.1 Grundläggande beräkningsprinciper ..................................................................................... 18
5.2 Inflöde, vårdtider, platsbehov och kostnader per plats ........................................................ 19
5.3 Vårdscenario för otillräkneliga med ej risk för återfall ......................................................... 21
5.4 Vårdscenario för otillräkneliga med påtaglig risk för återfall ................................................ 22
5.5 Vårdscenario för tillräkneliga med ej risk för återfall ............................................................ 24
5.6 Vårdscenario för tillräkneliga med påtaglig risk för återfall .................................................. 25
5.7 Vårdscenario för personer med utvecklingsstörning ............................................................ 27
6 Ekonomiska konsekvenser av psykiatrilagsutredningens förslag.................................................. 29
6.1 Kostnaderna för psykiskt störda lagöverträdare ................................................................... 29
6.2 Fördelning av kostnader mellan olika huvudmän enligt utredningens huvudförslag ........... 30
6.3 Fördelning av kostnader mellan olika huvudmän enligt ett alternativt förslag .................... 31
7 Referenser ..................................................................................................................................... 32
ekonomiska konsekvenser av psykiatrilagsutredningens fÖrslag
4
ekonomiska konsekvenser av psykiatrilagsutredningens fÖrslag
5
1 Sammanfattning
Samhällets kostnader i anslutning till rättspsykiatrisk vård år 2010 beräknas ha uppgått till totalt 2,3 miljarder kronor. Landstingens kostnader beräknas sammantaget ha uppgått till 1,95 miljarder kronor medan kommunerna, Kriminalvården och Rättsmedicinalverket stod för de övriga kostnaderna.
Om Psykiatrilagsutredningens förslag genomförs förväntas den psykiatriska vården enligt LPT och HSL bli dyrare än den rättspsykiatriska vårdens kostnader i nuvarande system. Hur mycket kostnaderna ökar beror på hur inflödet och vårdtiderna kommer att bli för olika påföljder och personkategorier samt hur personalintensiv vården inom de olika påföljderna förväntas vara. Under förutsättning att inflödet till den psykiatriska vården enligt LPT och HSL i genomsnitt kommer att vara 300 personer per år uppskattas att kostnaderna för den psykiatriska vården enligt LPT och HSL kommer att bli omkring 500 miljoner kronor dyrare i 2010 års priser om psykiatrilagsutredningens förslag genomförs.
I huvudsak beror kostnadsökningen på den ambitionshöjning som föreslås genom att delar av den nuvarande rättspsykiatriska vården kommer att ersättas av s.k. särskilda skyddsåtgärder i sluten och öppen form. Vården på denna typ av enheter bedöms bli mer personalintensiv jämfört med nuvarande rättspsykiatrisk vård vilket tillsammans med långa vårdtider får stort genomslag på kostnaderna.
Utredningen föreslår också att landstingen blir huvudmän för psykiatrisk vård enligt LPT och HSL på region- och länskliniker, medan staten föreslås få ansvaret för verksamhet som bedrivs på särskild skyddsåtgärd i sluten och öppen form med undantag för boende i öppen skyddsåtgärd. Kriminalvården föreslås vara huvudman för de personer som döms till fängelse eller slutet boende. Kommunernas ansvar kommer även fortsättningsvis att styras av socialtjänstlagen (SoL) och lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Därigenom kommer det också ske en kraftig omallokering av kostnaderna mellan landstingen och staten. Kostnaden för verksamhet som bedrivs på särskild skyddsåtgärd i sluten och öppen form med undantag för boende i öppen skyddsåtgärd uppskattas till 1,6 miljarder kronor i 2010 års priser.
ekonomiska konsekvenser av psykiatrilagsutredningens fÖrslag
6
2 Inledning
2.1 Bakgrund
På uppdrag av Psykiatrilagsutredningen (S 2008:09) har Klingvalls Prognos och Analys under perioden 1 maj 2010 till 16 mars 2012 arbetat med en ekonomisk konsekvensanalys av psykiatrilagsutredningens förslag. Enligt direktiven i utredningen är en av utgångspunkterna för utredarens arbete att staten ska ta över ansvaret för de kostnader inom den psykiatriska tvångsvården av psykiskt störda lagöverträdare som orsakas av kraven på samhällsskydd.
1
Utredaren
ska mot denna bakgrund bland annat analysera följande:
 Beräkna kostnaderna för den rättspsykiatriska vården. Frågan om kostnaderna har tidigare
behandlats i Psykansvarskommitténs betänkande och i Nationell psykiatrisamordnings delbetänkande. Utredaren ska fördjupa beräkningarna och ytterligare problematisera frågan i denna del.  En särskilt viktig fråga är hur stora kostnader som kan hänföras till samhällsskyddet inom
den psykiatriska tvångsvård som ges till psykiskt störda lagöverträdare.  Utredaren ska analysera och lämna förslag till formerna för en statlig finansiering av de
kostnader inom den psykiatriska tvångsvården av psykiskt störda lagöverträdare som orsakas av kraven på samhällsskydd.  Beräkningarna ska avse kostnader för såväl landsting som kommuner.  Utredaren ska uppmärksamma regionala och lokala skillnader när det gäller kostnaderna.  Utredaren ska även analysera vilka andra eventuella ekonomiska konsekvenser ett
genomförande av Psykansvarskommitténs betänkande kan få för den psykiatriska vården.
2.2 Metod
För konsekvensberäkningarna i föreliggande rapport har en ekonomisk simuleringsmodell utvecklats. Viktiga antaganden om inflöde, vårdtider och genomsnittliga kostnader per plats i modellen bygger på den kunskap och erfarenhet som psykiatrilagsutredningens experter och sakkunniga besitter med beaktande av den faktabaserade information som finns inom området.
Till bedömningen tillkommer också granskningar av tidigare bedömningar från liknande offentliga utredningar, rapporter från Socialstyrelsen samt data från SKL:s karläggning av den psykiatriska heldygnsvården. Kontakter med personer på region- och länskliniker samt kommuner har också varit viktiga källor till information.
1
Enligt direktiven 2008:93 skall en särskild utredare göra en översyn av lagen (1991:1128) om psykiatrisk
tvångsvård och lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård samt lämna förslag till ny lagstiftning på området.
ekonomiska konsekvenser av psykiatrilagsutredningens fÖrslag
7
3 Rättspsykiatrin i Sverige
3.1 Organisation och struktur
Psykiatrin i Sverige delas in i allmänpsykiatri, rättspsykiatri och barn- och ungdomspsykiatri (BUP). Rättspsykiatrin delas i sin tur in i rättspsykiatrisk vård, för vilken landstingen är huvudmän, och rättspsykiatrisk undersökningsverksamhet. Den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten bedrivs av Rättsmedicinalverket (RMV) som bedriver arbete inom framförallt 1) rättspsykiatriska undersökningar i brottmål och läkarintyg som avses i 7 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål samt 2) utredningar om risk för återfall i brottslighet enligt lagen (2006:45) om omvandling av fängelse på livstid. Rättsmedicinalverket undersöker på uppdrag av domstol om en person som är åtalad för brott har begått detta under påverkan av en allvarlig psykisk störning och kartlägger om det finns förutsättningar att överlämna den misstänkte till rättspsykiatrisk vård.
Inom rättspsykiatrin vårdas framförallt personer som via ett domstolsbeslut har överlämnats till rättspsykiatrisk vård. Utöver detta tillkommer även vård av personer från häkte eller fängelse samt svårt sjuka personer som kräver speciell omvårdnad och säkerhet. Enligt Hälso- och sjukvårdslagen (HSL) har sjukvårdshuvudmännen skyldighet att erbjuda hälso- och sjukvård även till dem som vårdas enligt Lagen om rättspsykiatrisk vård (LRV). Rättspsykiatrisk vård skall ges i enlighet med den vetenskap och beprövade erfarenhet som allmänt gäller inom hälso- och sjukvården. Kraven på innehåll och kvalitet i rättspsykiatrisk vård är i stora delar detsamma som inom övrig vård, men inom den rättspsykiatriska vården vårdas även patienter som på grund av sin farlighet måste vistas på enheter med ett visst säkerhetsskydd för att tillgodose samhällsskyddet. Dessutom är behandlingen inriktad på att förebygga återfall i brott.
Patienterna inom den rättspsykiatriska vården har ofta svårbehandlade tillstånd, dålig eller ingen behandlingsmotivation och långa vårdtider. Ett av syftet med vården enligt LRV är att få patienten i sådant skick att risken för återfall i brottslighet av allvarlig art på grund av den psykiska störningen minimeras. Syftet med vården är också, som vid all annan hälso- och sjukvård, att förbättra hälsan och öka livskvaliteten, vilket skall främja ett självständigt liv ute i samhället på samma villkor som för andra.
3.2 Ärendeutveckling, vårdplatser och antal patienter
Statistik över ärendeutvecklingen från RMV visar att antalet rättspsykiatriska undersökningar minskade mellan 2003 och 2009 (se diagram 3.1). Därefter har de ökat något och 2011 uppgick antalet ärenden till 526.
2
Jämfört med 2010 motsvarar det en ökning med 14 % och enligt RMV:s
2
Av de 526 rättspsykiatriska undersökningarna blev 73 % personer häktade och 27 % satta på fri fot. Antalet
expedierade intyg för en § 7-undersökning uppgick 2011 till 1 447.
ekonomiska konsekvenser av psykiatrilagsutredningens fÖrslag
8
egen bedömning innebär det att antalet expedierade utlåtanden åter har hamnat på en mer normal nivå. Antalet personer som har överlämnats till rättspsykiatrisk vård har också minskat till följd av färre undersökningar och 2010 var det knappt 234 personer som överlämnades till rättspsykiatrisk vård. För 2011 finns det ännu ingen statistik, men troligtvis har även antalet dömda ökat och närmat sig en mer normal nivå som av utredningen uppskattas till omkring 300 personer. Andelen dömda personer med särskild utskrivningsprövning har legat på en förhållandevis jämn nivå genom åren och uppgår till omkring 70 %.
Diagram 3.1. Antalet rättspsykiatriska undersökningar och antalet personer som har överlämnats till rättspsykiatrisk vård 2000-2010.
Flest platser inom den psykiatriska heldygnsvården finns inom allmänpsykiatrin följt av rättspsykatrin (se diagram 3.2). De senaste fem åren har antalet platser legat på ungefär samma nivå och 2010 fanns det ungefär 1 100 platser inom den rättspsykiatriska slutenvården medan antalet vårdade patienter uppgick till nästan 2 300 personer.
Diagram 3.2. Antalet platser i den psykiatriska heldygnsvården 2010.
Källa: SKL:s kartläggning av den psykiatriskaheldygnsvården.
ekonomiska konsekvenser av psykiatrilagsutredningens fÖrslag
9
Inom rättspsykiatrin finns tre olika vårdnivåer: 1) regionkliniker, 2) länskliniker och 3) allmänpsykiatriska kliniker. Regionklinikerna har den högsta säkerheten kombinerat med en högre grad av specialiserad kompetens. Patienter som är särskilt vårdkrävande eller samhällsfarliga vårdas i allmänhet på de rättspsykiatriska regionklinikerna. Det finns fem rättspsykiatriska regionkliniker i landet: Dalarna (Säter), Kronoberg (Växjö), Västernorrland (Sundsvall), Sörmland (Karsudden) och Östergötland (Vadstena). Länsklinikerna har i regel något lägre säkerhetsnivå jämfört med regionklinikerna medan de allmänpsykiatriska klinikerna är att betrakta som vanliga vårdavdelningar. På de allmänpsykiatriska klinikerna bedrivs vården med samma säkerhetsnivå som för icke dömda patienter. Flest vårdplatser finns i Västra Götaland följt av Stockholm och Sörmland (se tabell 3.1).
Tabell 3.1. Rättspsykiatriska vårdplatser och patienter 2010.
Kliniker Vårdplatser Vårdplatser % Patienter Patienter %
Dalarna
88
8%
157
7%
Kronoberg
104
9%
160
7%
Västernorrland
101
9%
112
5%
Sörmland
120
11%
178
8%
Östergötland
60
5%
95
4%
Regionkliniker totalt
473
43%
702
31%
Stockholm
131
12%
520
23%
Uppsala
22
2%
46
2%
Jönköping
12
1%
19
1%
Kalmar
24
2%
64
3%
Skåne
103
9%
254
11%
Halland
12
1%
24
1%
Västra Götaland
147
13%
318
14%
Värmland
30
3%
43
2%
Örebro
32
3%
46
2%
Västmanland
43
4%
56
2%
Gävleborg
8
1%
20
1%
Västerbotten
10
1%
66
3%
Norrbotten
52
5%
111
5%
Länskliniker totalt
626
57%
1 587
69%
Riket totalt
1 099
100%
2 289
100%
Källa: SKL:s kartläggning av den psykiatriska heldygnsvården och egna beräkningar baserat på data från karläggningen.
3.3 Vårdtider
Uppgifter över tillförlitliga data för vårdtider inom den rättspsykiatriska vården är i dagsläget i princip omöjligt att få tag på. Fortfarande är det så att många kliniker inte har tillgång till informations- och uppföljningssystem som möjliggör att de snabbt och säkert kan få fram detaljerade uppgifter över t.ex. vårdtider och korrekt antal LPT-patienter. Många gånger har efterfrågade uppgifter från
ekonomiska konsekvenser av psykiatrilagsutredningens fÖrslag
10
Socialstyrelsen och SKL tagits fram genom manuellt arbete just vid de aktuella uppföljningstillfällena. I Socialstyrelsens endagsinventering från 2008 (Socialstyrelsen 2008) framgår följande:
 Män som vårdas enligt LRV med särskild utskrivningsprövning har en medelvårdtid på 5 år
och 9 månader  Män som vårdas enligt LRV utan särskild utskrivningsprövning har en medelvårdtid på 5 år
och 9 månader  Män som vårdas enligt LPT har en medelvårdtid på 8 månader  Kvinnor som vårdas enligt LRV har en medelvårdtid på 4 år och 2 månader  Kvinnor som vårdas enligt LPT har en medelvårdtid på 5 månader
I medelvårdtiderna ingår både inneliggande och permitterade patienter medan vårdtider för enbart de inneliggande patienterna inte framgår i inventeringen. Av samtliga patienter som vårdades enligt LPT och LRV med särskild utskrivningsprövning var 42 % respektive 40 % på permission. Beläggningsgraden låg emellertid på nästan 100 % vilket är viktig information för en uppskattning av medelvårdtiden inom slutenvården som utifrån ett inflöde på 300 personer per år och 1 100 platser ger en uppskattad genomsnittlig vårdtid på drygt 3,7 år.
3
3.3 Den rättspsykiatriska säkerhetsklassificeringen
Sedan juli 2007 ska samtliga enheter som bedriver rätts- eller annan tvångpsykiatrisk vård vara säkerhetsklassificerade i tre säkerhetsnivåer (klass 1-3) enligt socialstyrelsens föreskrifter från 2006 (SOSFS 2006:9):
 Klass 1: Mycket hög säkerhet. Avdelning, eller del av avdelning, ska ha ett skal- och
parameterskydd som klarar fritagningsförsök och kvalificerade rymningsförsök.  Klass 2: Hög säkerhet. Avdelning, eller del av avdelning, ska ha skalskydd som klarar
rymningsförsök.  Klass 3: Godtagbar säkerhet. Avdelning, eller del av avdelning, ska ha rutiner för kontroll av
var patienterna befinner sig.
Platser med säkerhetsnivåerna 2 och 3 dominerar medan antalet platser med säkerhetsklass 1 är betydligt färre (se tabell 3.2). Kliniker med avdelningar och vårdplatser som uppfyller säkerhetsklass 1 återfinns i princip enbart på regionklinikerna i Kronoberg och Västernorrland.
4
Andelen vårdplatser
som uppfyller klass 1 och 2 är betydligt fler på regionklinikerna än på länsklinikerna. På länsklinikerna är det istället platser enligt klass 3 som dominerar.
3
Medelvårdtiden ges per definition av att stocken av vårdade patienter = inflödet*vårdtiden, eller
vårdtiden = stocken av vårdade patienter/inflödet.
4
Säkerhetsklassificeringen på regionklinikerna i Västernorrland och Kronoberg utgår inte från socialstyrelsens
riktlinjer. I Västernorrland bygger klassificeringen på klinikledningens egen bedömning i början av 2000-talet som en effekt av den marknadsanpassning av köpt och såld vård som har förekommit sedan ett antal år. I Kronoberg är byggnaden konstruerad och byggd utifrån säkerhetsklass 1, men säkerhetsklassificeringen utgår från kriminalvårdens normering från A till E.
ekonomiska konsekvenser av psykiatrilagsutredningens fÖrslag
11
Tabell 3.2. Rättspsykiatriska vårdplatser efter säkerhetsklass 2010. Kliniker Klass 1 Klass 2 Klass 3 Totalt
Dalarna
0
88
0
88
Kronoberg
26
60
10
104
Västernorrland
8
93
0
101
Sörmland
0
120
0
120
Östergötland
0
46
14
60
Regionkliniker totalt
34
407
24
473
Stockholm
2
48
83
131
Uppsala
0
10
12
22
Jönköping
0
0
12
12
Kalmar
0
2
22
24
Skåne
0
26
77
103
Halland
0
12
0
12
Västra Götaland
0
49
98
147
Värmland
0
16
14
30
Örebro
0
1
31
32
Västmanland
0
0
43
43
Gävleborg
0
0
8
8
Västerbotten
0
10
0
10
Norrbotten
0
3
49
52
Länskliniker totalt
2
177
449
628
Riket totalt
36
584
473
1 099
Källa: SKL:s kartläggning av den psykiatriska heldygnsvården.
Enligt socialstyrelsens inventering från 2005 (Socialstyrelsen, 2005) har det ändå skett en viss subspecialisering av den rättspsykiatriska vården. 1995 var det 30 % av patienterna som vårdades på en länsklinik och 30 % som vårdades på en allmänpsykiatrisk klinik. 2005 hade andelen patienter med vård förlagd på en länsklinik ökat till 50 % och minskat till 10 % inom den allmänpsykiatriska vården. Andelen patienter som vårdades på regionklinik var däremot oförändrad. Orsaken till detta är bl.a. ett högre säkerhetstänkande som skall förhindra rymningar och att allt fler inom den rättspsykiatriska vården vårdas på speciella avdelningar. Utvecklingen motiveras av ökade krav på samhällsskydd och att det behövs speciell kompetens för att kunna ge optimal behandling.
5
Efterfrågan av vård som uppfyller kraven på säkerhetsnivå 1 har dock varit mycket liten under den senaste tioårsperioden. I Västernorrland har det från 2001 varit uppskattningsvis två personer med sammanlagd 104 vårddagar som uppfyller kraven på vård enligt säkerhetsnivå 1. Det kan jämföras med en total vårdtid på Västernorrlands regionklinik sedan 2001 på omkring 364 000 vårddagar.
6
Dessutom har antalet patienter som har rymt från rättspsykiatriska avdelningar varit mycket få genom åren. De flesta ogiltiga avvikelserna har skett i samband med permission eller frigång.
5
Landstingen har också strävat mot en mer homogen patientsammansättning, dvs. rättspsykiatriska patienter
som kräver ett helt annat skalskydd skall inte vara tillsammans med allmänpsykiatriska och frivilligt vårdade patienter
6
Uppgifterna är hämtade direkt från Västernorrlands regionklinik.
ekonomiska konsekvenser av psykiatrilagsutredningens fÖrslag
12
4 Kostnaderna för den rättspsykiatriska vården
4.1 Samhällets kostnader över tiden
Samhällets kostnader som uppkommer i samband med den rättspsykiatriska vården omfattas i stort av:
 Rättspsykiatrisk undersökningsverksamhet  Sjukvårdshuvudmännens insatser  Kommunernas insatser  Kriminalvårdens insatser
Kostnaderna för den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten omfattar den verksamhet som Rättsmedicinalverket ansvarar för. Framförallt handlar det om personalkostnader i samband med ärendehanteringar i rättspsykiatriska undersökningar i brottmål och läkarintyg som avses i 7 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, och de utredningar som genomförs för att utvärdera risken för återfall i brottslighet enligt lagen (2006:45) om omvandling av fängelse på livstid.
Sjukvårdhuvudmännens kostnader omfattar framförallt personalkostnader i samband med rättspsykiatrisk vård på region- och länskliniker och öppen rättspsykiatrisk vård. Särskilda kostnader tillkommer också för behandling inriktad på att förebygga återfall i brott och för vård av patienter som på grund av sin farlighet måste vistas på enheter med ett visst säkerhetsskydd.
Kommunernas ansvar styrs av socialtjänstlagen (SoL) och lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Kommunernas kostnader handlar framförallt om anpassat boende och sysselsättning samt viss missbruksvård för psykiskt störda lagöverträdare i samband med permission och efter utskrivning från rättspsykiatrisk vård.
7
Omkring 40 % av de som har dömts rättspsykiatrisk
vård befinner sig på permission och sådan permission pågår ofta under lång tid och framförallt vid vårdens slutskede. Syftet är att förbereda de dömda för en återkomst till en normal livssituation.
Kriminalvårdens kostnader för rättspsykiatrins verksamhet innefattar framförallt transport av rättspsykiatriskt dömda personer inom och mellan landstingens rättspsykiatriska kliniker. Tillkommer gör även kostnader för ett fåtal platser med rättspsykiatrisk vård på en kriminalvårdsanstalt.
8
Någon säker uppgift om de totala kostnaderna för den rättspsykiatriska vården i Sverige finns emellertid inte. Kontinuerlig och tillförlitlig redovisning av olika kostnader nedbrutet på t.ex. patientgrupper, vårdtider och vårdnivåer saknas inom både landsting och kommuner. Fortfarande är
7
Enligt socialstyrelsen inventering från 2000 avseende inneliggande som dömts till rättspsykiatrisk vård och
patienter på permission bodde 32 % av personerna på permission på behandlingshem, 23 % i kommunalt gruppboende eller familjehem samt 45 % i eget boende eller tillsammans med vän eller anhörig.
8
I Psykansvarskommitténs fördjupade konsekvensanalys av de ekonomiska konsekvenserna av
Psykansvarskommitténs förslag (Justitiedepartementet 2003) uppskattades antal platser i kriminalvårdens regi till 25.
ekonomiska konsekvenser av psykiatrilagsutredningens fÖrslag
13
det många kliniker som inte har varken rutiner eller informations- och uppföljningssystem för att snabbt och säkert få fram hur kostnaderna har utvecklats över tiden.
De uppskattningar som finns gällande kostnaderna för sjukvårdshuvudmännens rättspsykiatriska vård på region- och länskliniker har i huvudsak baserats på enkäter som vid ett fåtal tillfällen har skickats ut till landstingen. Kommunernas totala kostnader för insatser för personer som har vårdats inom den rättspsykiatriska vården har överhuvudtaget aldrig tagits fram och här är bedömningarna av förklarliga skäl därför mycket osäkra. Det är möjligt att det förekommer kommuner som har kontroll på dessa kostnader, men huvuddelen av kommunerna bedöms inte ha det.
9
I Psykansvarskommitténs ekonomiska bedömningar från 2002 (SOU 2002:3) beräknades landstingens totala kostnader för den rättspsykiatriska vården år 2000 till cirka 1,3 miljarder kronor. Vården omfattade 1076 patienter och den genomsnittliga vårddygnskostnaden för en plats beräknades uppgå till 3 300 kronor eller 1,2 miljoner kronor per år. Bedömningen baserades på enkäter med frågor om hur många patienter som per den 30 juni 2000 vårdades på regionvårdsklinik, länsklinik och allmänpsykiatrisk klinik samt den faktiska vårddygnskostnaden inom respektive vårdnivå. Vårddygnskostnaderna varierade mellan olika kliniker och landsting och för t.ex. länsklinikerna varierade vårddygnskostnaderna mellan 2 150 kronor och 4 640 kronor. För de allmänpsykiatriska klinikerna låg kostnaderna mellan 1 800 och 7 500 kr. Kostnaderna för den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten samt kommunernas och kriminalvårdens kostnader framgår inte i kommitténs bedömningar.
I Psykansvarskommitténs fördjupade konsekvensanalys av de ekonomiska konsekvenserna av Psykansvarskommitténs förslag (Justitiedepartementet 2003) beräknades att kostnaderna för den rättspsykiatriska vården uppgick till drygt 1,5 miljarder kronor 2001. Sjukvårdshuvudmännens kostnader för den rättspsykiatriska vården uppskattades till drygt 1,2 miljarder kronor. Kommunernas kostnader för boende och omhändertagande under permissioner beräknades uppgå till 120 miljoner kronor och kriminalvårdens kostnader till 80 miljoner kronor. Kostnaderna för den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten beräknades till 105 miljoner kronor och den psykiatriska öppenvården för personer som har permission till 25 miljoner kronor. Beräkningarna för sjukvårdshuvudmännens kostnader baserades på samma information som Psykansvarskommitténs ekonomiska bedömningar för år 2000 (SOU 2002:3) baserades på.
10
Enligt de ekonomiska bedömningarna i betänkandet från nationella psykiatrisamordningen 2006 (SOU 2006:91) hade sjukvårdshuvudmännens kostnader för den rättspsykiatriska vården år 2005 ökat till cirka 1,5 miljarder kronor. De totala kostnaderna, d.v.s. inklusive utredning, vård och rehabilitering av psykiskt störda lagöverträdarna hade ökat till omkring 1,8 miljarder kronor. Det motsvarar en ökning på 300 miljoner kronor mellan 2001 och 2005. Beräkningarna baserades på Psykansvarskommitténs ekonomiska bedömningar för år 2000 korrigerat med prisförändringar (6 %)
9
Många kommuner har troligtvis bra kontroll över de aggregerade kostnader som innefattas av
socialtjänstlagen (SoL) och lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Vid en kontakt med cirka 10 kommuner under början av 2010 intygade emellertid samtliga kontaktade kommuner att de inte kunde få fram hur stor andel av dessa kostnader som psykiskt störda lagöverträdare stod för utan att göra omfattande manuella handpåläggningar i deras individbaserade system.
10
Utifrån uppgifterna i enkäterna från 2000 räknades den genomsnittliga kostnaden för en vårddag upp med 3 %, d.v.s. 3 300 *1,03 = 3 400 kronor eller 1,25 miljoner kronor per år.
ekonomiska konsekvenser av psykiatrilagsutredningens fÖrslag
14
och det ökande antalet patienter (12 %) mellan åren 2001 och 2005. Sjukvårdshuvudmännens kostnader för vård av psykisk störda lagöverträdare utgjorde 2005 ca 1 % av hälso- och sjukvårdens totala kostnader och cirka 10 % av kostnaderna av den psykiatriska vården.
Tillgången till tillförlitlig data för kostnaderna inom den rättspsykiatriska vården har sedan Psykansvarskommitténs enkäter från 2002 endast marginellt förbättrats. Under 2009 genomförde emellertid Sveriges Kommuner och Landsting en kartläggning av den psykiatriska heldygnsvården med målsättningen att ge regering, landsting och kommuner ett bättre underlag för diskussioner, planering och utveckling av insatser till personer med psykisk ohälsa. Under maj 2009 till februari 2010 samlades data in genom att alla heldygnsvårdsverksamheter inom allmänpsykiatrin, barn och ungdomspsykiatrin och rättspsykiatrin besöktes. Uppgifter om bland annat vårdplatser, vårdproduktion och kostnader för 2008 samlades in. Uppgifter om den rättspsykiatriska öppenvården ingår emellertid inte i kartläggningen.
Kartläggningen är unik eftersom uppgifterna ger information om sjukvårdsproduktion och sjukvårdskonsumtion betydligt mer detaljerat än tidigare. Även om data skall tolkas med en viss försiktighet p.g.a. att många landsting har haft stora svårigheter att hämta data via sina egna uppföljningssystem är detta den mest tillförlitliga och ambitiösa undersökningen hittills. Resultatet av kartläggningen presenterades i juni 2010 i rapporten Kartläggning av den psykiatriska heldygnsvården (SKL 2010). Enligt kartläggningen uppgick kostnaderna för den producerade rättspsykiatriska heldygnsvården till 1,8 miljarder kronor år 2008. Utifrån uppgifter om antalet vårddagar var omkring 90 % av den vård som bedrevs på de rättspsykiatriska klinikerna vård av LRVpatienter eller häktade patienter som vårdades enligt HSL. Omkring 10 % av den producerade vården på klinikerna utgjordes av vård av LPT-patienter. Viss rättspsykiatrisk vård bedrivs också inom allmänpsykiatrin samt inom öppenvården.
Kommunernas och kriminalvårdens kostnader för psykiskt störda lagöverträdare framgår inte i SKL:s material, men baserat på uppgifterna från 2005 och en årlig prisuppräkning på 2,5 % uppskattas att kostnaderna sammantaget har ökat till 175 miljoner kronor 2008. Kostnaderna för undersökningsverksamheten uppgick till drygt 130 miljoner kronor enligt rättsmedicinalverkets årsredovisning från 2009. Sammantaget kan därmed de totala kostnaderna för den rättspsykiatriska vården 2008 uppskattas till drygt 2,1 miljarder kronor. Med årlig uppräkning med 3 % för landstingen och 2,5 % för kommunerna kan samhällets kostnader för rättspsykiatrisk vård är 2010 uppskattas till knappt 2,3 miljarder kronor (se tabell 4.1).
Tabell 4.1. Samhällets totala kostnader i samband med rättspsykiatrisk vård, miljoner kronor.
Huvudman
2010
2008
2005
2001
Landstingen
1 946
1 828
1 527
1 235
Kommunerna
144
137
127
120
RMV
140
130
119
105
Kriminalvården
40
38
33
31
Totalt
2 270
2 133
1 806
1 491
Källor: Psykansvarskommitténs betänkande (2002 och 2003), Nationell psykiatrisamordning (2006), SKL (2010), RMV:s årsredovisningar och egna beräkningar.
ekonomiska konsekvenser av psykiatrilagsutredningens fÖrslag
15
4.2 Producerad och konsumerad vård inom slutenvården
Enligt SKLs kartläggning uppgick alltså sjukvårdshuvudmännens totala kostnader för producerad rättspsykiatrisk heldygnsvård på läns- och regionklinikerna sammantaget till 1,8 miljarder kronor år 2008. Klinikernas producerade vård är värdet av den totala vård som ges till patienterna oberoende från vilket landsting de kommer från. Producerad vård skiljer sig därför från konsumerade vård. Konsumerad vård är ett mått på den tillgängliga vårdkapacitet som befolkningen får ta del av i sitt eget landsting. Sjukvårdshuvudmännens konsumerade vård definieras därför som producerad vård minus såld vård plus köpt vård.
Rättspsykiatrisk vård är den vård inom psykiatrin som säljs och köps mest mellan landstingen och det är regionklinikerna säljer majoriteten av vårddagarna till andra landsting. Omkring 70 % (eller 537 miljoner kronor) av regionklinikernas producerade vård 2008 utgjordes av den vård som regionklinikerna sålde till andra län (se tabell 4.2). I Kronoberg och Västernorrland, de enda klinikerna med avdelningar som kan ge vård enligt säkerhetsklass 1, uppgick andelen såld vård till över 80 %. Länsklinikernas andel såld vård uppgick till 4 %. Västernorrlands andel såld vård under 2008 var 84 %. Bara regionkliniken i Kronobergs län hade en större andel såld vård.
Tabell 4.2. Producerad, såld, köpt och konsumerad vård, miljoner kronor.
Kliniker
Producerad
vård
Såld vård
Köpt vård
Konsumerad
vård
Dalarna
147
72
0
75
Kronoberg
192
167
0
25
Västernorrland
152
128
3
27
Sörmland
183
143
0
40
Östergötland
94
28
3
69
Regionkliniker totalt
767
537
7
237
Stockholm
236
3
166
398
Uppsala
37
0
43
79
Jönköping
21
0
65
86
Kalmar
30
-2
6
38
Skåne
157
15
89
231
Halland
20
0
12
31
Västra Götaland
236
6
43
273
Värmland
54
2
8
60
Örebro
68
0
27
94
Västmanland
71
2
18
87
Gävleborg
14
0
48
63
Västerbotten
31
6
8
33
Norrbotten
65
8
2
59
Länskliniker totalt
1 038
39
534
1 533
Riket totalt
1 805
576
541
1 770
Källa: SKL:s kartläggning av den psykiatriska heldygnsvården.
ekonomiska konsekvenser av psykiatrilagsutredningens fÖrslag
16
4.3 Personalkostnader och övriga kostnader
Den största delen av rättspsykiatrins kostnader är personalens löner, som står för 71 % av den sammanlagda årskostnaden. Övriga kostnader och s.k. overheadkostnader utgjorde sammanlagd 22 % av de totala kostnaderna medan hyreskostnadernas andel uppgick till 8 %. Störst andel personalkostnader har länskliniken i Kalmar där kostnaden för personal uppgår till 88 % av verksamhetens totala kostnader. Lägst andel personalkostnader har Västra Götalands länsklinik.
Tabell 4.3. Klinikernas totala kostnader fördelad på personalkostnader och övriga kostnader.
Kliniker
Kostnad
(mkr)
Personal Hyra
OH
Övrigt
Dalarna
147
66%
10%
9%
15%
Kronoberg
192
73%
10%
4%
13%
Västernorrland
152
66%
10%
15%
9%
Sörmland
183
Östergötland
94
66%
7%
9%
18%
Regionkliniker totalt
767
68%
9%
9%
13%
Stockholm
236
74%
8%
7%
12%
Uppsala
37
81%
11%
1%
7%
Jönköping
21
80%
6%
3%
11%
Kalmar
30
88%
6%
2%
4%
Skåne
157
76%
8%
5%
11%
Halland
20
77%
8%
6%
10%
Västra Götaland
236
56%
7%
27%
9%
Värmland
54
78%
5%
7%
9%
Örebro
68
74%
9%
7%
10%
Västmanland
71
86%
5%
0%
9%
Gävleborg
14
74%
4%
6%
16%
Västerbotten
31
77%
9%
0%
14%
Norrbotten
65
73%
5%
4%
17%
Länskliniker totalt
1 038
72%
7%
10%
11%
Riket totalt
1 805
71%
8%
10%
12%
Källa: SKL:s kartläggning av den psykiatriska heldygnsvården.
Lönekostnadsandelen på klinikerna förefaller dock inte ha något samband med klinikernas andel platser med säkerhetsklass 1 eller 2. På regionklinikerna, där det finns betydligt fler platser som uppfyller klass 1 eller 2, är lönekostnadsandelen i stort sett i nivå med motsvarande andel på länsklinikerna. Den subspecialisering som successivt har skett av har alltså inneburit en högre grad av specialisering, men det går inte att påvisa ett högre personalbehov.
Däremot är personalbehovet större vid vård av patienter inom ramen för klass 1 på grund av de markant högre säkerhetskraven jämfört med klass 2 och 3. På den rättspsykiatriska regionklinikens avdelning med säkerhetsklass 1 i Växjö, som i princip är den enda avdelningen i landet där vård i form av säkerklass 1 förekommer, uppgick antalet omvårdnadspersonal (d.v.s. sjuksköterskor och skötare)
ekonomiska konsekvenser av psykiatrilagsutredningens fÖrslag
17
per vårdplats till 4,8 år 2008. På de andra klinikernas avdelningar där det enbart förekommer vård enligt klass 2 och 3 gick det i genomsnitt ungefär 2 omvårdnadspersonal per vårdplats.
4.4 Kostnader per patient och vårddag
På riksnivå uppgick kostnaden per patient till i genomsnitt 789 000 kronor under 2008. Kostnaden per vårddag uppgick till 4 700 kronor. Variationerna mellan de olika klinikerna är stora och regionklinikernas kostnad per patient förefaller vara högre än motsvarande kostnad på länsklinikerna. Kostnaden per vårddag är lägst i Halland och högst i Örebro.
Tabell 4.4. Kostnad per patient och vårddag.
Kliniker Kostnad (mkr) Kostnad/patient Kostnad/vårddag
Dalarna
147
933 121
5 027
Kronoberg
192
1 200 000
5 166
Västernorrland
152
1 354 464
4 271
Sörmland
183
1 026 966
4 421
Östergötland
94
988 421
4 164
Regionkliniker totalt
767
1 092 450
4 628
Stockholm
236
453 462
4 741
Uppsala
37
800 000
4 803
Jönköping
21
1 100 000
4 971
Kalmar
30
469 844
5 236
Skåne
157
617 323
4 357
Halland
20
820 833
3 374
Västra Götaland
236
742 239
4 678
Värmland
54
1 246 512
6 829
Örebro
68
1 469 565
6 882
Västmanland
71
1 265 357
4 587
Gävleborg
14
715 000
7 215
Västerbotten
31
466 667
7 658
Norrbotten
65
586 486
3 332
Länskliniker totalt
1 038
654 292
4 757
Riket totalt
1 805
788 668
4 701
Källa: SKL:s kartläggning av den psykiatriska heldygnsvården.
ekonomiska konsekvenser av psykiatrilagsutredningens fÖrslag
18
5 Förutsättningar och antaganden för de ekonomiska konsekvensberäkningarna
5.1 Grundläggande beräkningsprinciper
Det är svårt att med säkerhet fastställa de ekonomiska konsekvenserna av psykiatrilagsutredningens förslag. Det beror framför allt på att det är svårt att överblicka de dynamiska effekterna som förslaget förväntas leda till som t.ex. förändrade vårdtider, inflödet av olika personkategorier inom olika vårdformer och påföljder samt vårdkostnaderna per plats. Det finns inga liknande förändringar att jämföra med så därför måste bedömningarna baseras på antaganden om inflöde och vårdtider.
För analys av de ekonomiska konsekvenserna har en simuleringsmodell utvecklats där rättspsykiatrins totala kostnader inom heldygnsvården är en direkt funktion av inflödet av dömda psykiatriska patienter och deras vårdtider inom olika påföljder genom hela vårdkedjan. Bedömningar av inflöde och vårdtider i modellen baseras på adekvata uppskattningar från de experter och sakkunniga som har varit med Psykiatrilagsutredningen med beaktande av den fåtaliga faktabaserade information som finns. I avsnitten 5.3 – 5.7 redovisas i detalj vilka antaganden som beräkningarna vilar på.
Effekterna av utredningens förslag bygger på att kostnaderna för psykiatrisk vård enligt LPT och HSL år t kan beräknas genom en uppskattning av 1) behovet av antalet platser och 2) kostnaden per plats enligt följande enkla princip:
ä	 	 	
0
= ℎ 			
0
∗  /
0
För att kunna bedöma behovet av antalet platser är vi beroende av vårdtiderna inom respektive påföljd. Antaganden om vårdtiderna är centralt för bedömning av kostnaderna eftersom det finns en tydlig relation mellan antalet vårdplatser och vårdtider. Behovet av vårdplatser år t är en funktion av antalet personer som överlämnas till psykiatrisk vård enligt LPT och HSL (inflödet) och vårdtiderna enligt följande definition:
ℎ 			
0
= ö
0
∗ å	 	
0
Vid ett konstant inflöde ökar alltså behovet av antalet platser proportionerligt med ökade vårdtider.
11
Hur det totala inflödet av psykiatriskt dömda personer kommer att fördelas genom
vårdkedjan beror på vilka påföljder och vårdformer som förväntas bli aktuella utifrån utredningens förslag. Initialt handlar detta om hur många som kommer att bedömas vara otillräkneliga och
11
Det finns inga tillförlitliga siffror över de faktiska vårdtiderna inom rättspsykiatrins olika vårdformer. En viss vägledning kan man få av Socialstyrelsens endagsinventeringar från 2005 och 2008. En viktig referens för beräkningarnas rimlighet har emellertid varit att den genomsnittliga vårdtiden inom rättspsykiatrin kan uppskattas till 3,7 år givet av att inflödet uppgår till 300 personer per år och antalet platser är 1100 (1100/300).
ekonomiska konsekvenser av psykiatrilagsutredningens fÖrslag
19
tillräkneliga samt antaganden om återfallsrisk inom respektive personkategori. Därefter följer antaganden om behovet av psykiatrisk vård och vilken vårdform som är aktuell för respektive personkategori som t.ex. slutet boende, öppet boende eller fängelse. Tills sist tillförs även bedömningar om vårdtider inom respektive åtgärd och personkategori. Kostnaderna per plats för olika vårdformer och patienter beror framförallt på hur personalintensiv vården förväntas bli inom de olika påföljderna.
5.2 Inflöde, vårdtider, platsbehov och kostnader per plats
I tabellerna 5.1 - 5.3 framgår de övergripande antaganden som ligger till grund för resultatet av de ekonomiska konsekvensberäkningarna som presenteras i avsnitt 6. Antagandena är en summering av de antaganden som presenteras mer i detalj i avsnitten 5.3 - 5.7. Utgångspunkten för beräkningarna är att antalet personer som överlämnas till psykiatrisk vård uppskattas uppgå till i genomsnitt 300 per år.
Utifrån de bedömningar som har gjorts för de olika vårdscenarierna förväntas den genomsnittliga vårdtiden uppgå till 3,5 år. Det är i nivå med det nuvarande rättspsykiatriska vårdens vårdtid som uppskattas till 3,7 år. Längst vårdtider förväntas otillräkneliga personer med påtaglig risk för återfall få samt personer med utvecklingsstörning. Behovet av totala antalet platser förväntas i stort sett vara i nivå med nuvarande platsbehov. Platsbehovet väntas vara störst för otillräkneliga och tillräkneliga med påtaglig risk för återfall.
Tabell 5.1. Antagande om inflöde, vårdtider och antal vårdplatser för psykiatriskt vård enligt LPT och HSL inom olika personkategorier.
Personkategori
Inflöde antal personer (%)
Vårdtid
Behov antal
platser/år
Otillräkneliga, ej risk för återfall
15 (5%)
0,7 år
8
Otillräkneliga, påtaglig risk för återfall
60 (20%)
7,8 år
466
Tillräkneliga, ej risk för återfall
70 (23%)
0,5 år
37
Tillräkneliga, påtaglig risk för återfall
134 (45%)
2,9 år
415
Personer med utvecklingsstörning
18 (6%)
8,0 år
122
Totalt
300
3,5 år
1 048
I tabell 5.2 framgår resultatet av antagandena för de olika vårdscenarierna fördelat på vårdform eller påföljd. Behovet av antalet platser förväntas sammantaget vara störst för den vård som kommer att bedrivas i sluten form (särskild skyddsenhet) och öppen form inom ramen för s.k. särskild skyddsåtgärd. Orsaken är de förväntat långa vårdtiderna för denna grupp.
ekonomiska konsekvenser av psykiatrilagsutredningens fÖrslag
20
Tabell 5.2. Antaganden om inflöde, vårdtider och platsbehov fördelad på vårdform för rättspsykiatriskt dömda personer.
Vårdform/åtgärd
Inflöde antal
personer
Vårdtid
Behov antal
platser/år
Psykiatrisk vård (LPT/HSL)
215
1,5 år
325
Fängelse (ej personer med utvecklingsstörning)
99
1,4 år
145
Fängelse/sluten stödenhet (personer med utvecklingsstörning)
13
2,3 år
30
Särskild skyddsåtgärd för otillräkneliga med risk för återfall, därav:
57
6,2 år
352
i sluten form
57
4,2 år
238
i öppen form
57
2,0 år
114
Särskild skyddsåtgärd för tillräkneliga med risk för återfall, därav:
41
2,5 år
104
i sluten form
32
1,6 år
50
i öppen form
41
1,3 år
54
Särskild skyddsåtgärd för personer med utvecklingsstörning, därav:
14
6,6 år
93
i sluten form
9
7,7 år
69
i öppen form
5
4,8 år
24
I tabell 5.3 framgår antaganden om de genomsnittliga kostnaderna per plats. Givet antaganden om hur personalbehovet förväntas bli för de olika personkategorierna har kostnaderna per plats räknats fram utifrån antaganden om att den genomsnittliga bruttolönen uppgår till 30 000 kronor, att POtillägget är 45 % samt att lönekostnadens andel uppgår till 70 %. Följden blir att årskostnaden per plats blir högst där också personalbehovet väntas bli störst. Störst personalbehov väntas de särskilda skyddsåtgärderna för otillräkneliga personer med påtaglig risk för återfall få, där behovet av omvårdnadspersonal väntas bli nästan sex personer i genomsnitt per plats. På marginalen påverkas också kostnaderna per plats av skillnader i olika säkerhetskrav.
Tabell 5.3. Antagande om omvårdnadspersonal och genomsnittlig dygnskostnad per plats.
Personkategori och typ av åtgärd Personal/plats
Dygnskostnad
kr/plats
Årskostnad
kr/plats
Fängelse, SRI
1,5
3 003
1 096 200
Sluten stödenhet*
2,5
5 005
1 827 000
Psykiatrisk vård
2,1
4 789
1 748 074
Otillräkneliga personer med påtaglig risk för återfall Särskilda skyddsåtgärder i sluten form 5,9
12 136
4 429 453
Särskilda skyddsåtgärder i öppen form
2,0
4 107
1 498 886
Tillräkneliga personer med påtaglig risk för återfall Särskilda skyddsåtgärder i sluten form 3,0
6 170
2 252 057
Särskilda skyddsåtgärder i öppen form
2,0
4 107
1 498 886
*)Istället för fängelse
ekonomiska konsekvenser av psykiatrilagsutredningens fÖrslag
21
5.3 Vårdscenario för otillräkneliga med ej risk för återfall
Inflödet av otillräkneliga med ej risk för återfall antas uppgå till i genomsnitt 5 % av det totala inflödet av psykiatriska dömda personer varje år. Med ett totalt inflöde på 300 personer motsvarar det 15 personer. Huvuddelen (80 %) i den här personkategorin bedöms ha ett psykiatriskt vårdbehov där den psykiatriska tvångsvården är det mest troliga vårdscenariot. Den genomsnittliga vårdtiden bedöms vara lite mer än ett halvår, eller 0,7 år. Litet inflöde och kort vårdtid implicerar att behovet av antalet vårdplatser antas vara relativt litet för den här gruppen.
Figur 5.1. Förväntat vårdscenario för otillräkneliga med ej risk för återfall
Otillräkneliga ej risk för återfall
Inflöde antal personer: 15
Psykiatriskt vårdbehov (80%)
Antal personer: 12
Ej psykiatriskt vårdbehov (20%)
Antal personer: 3
Psykiatrisk tvångsvård/frivillig vård
Vårdtid: 0,7 år
Antal platser: 9
ekonomiska konsekvenser av psykiatrilagsutredningens fÖrslag
22
5.4 Vårdscenario för otillräkneliga med påtaglig risk för återfall
Inflödet av otillräkneliga med påtaglig risk för återfall antas uppgå till i genomsnitt 20 % av det totala inflödet av psykiatriska dömda personer varje år. Med ett totalt inflöde på 300 personer motsvarar det 60 personer. För huvuddelen av dessa personer (95 %) väntas påföljden bli psykiatrisk vård där den genomsnittliga vårdtiden väntas ligga på 2 år.
För de personer som därefter bedöms ha en stor återfallsrisk (95 %) infaller sedan först vård på särskild skyddsåtgärd i sluten form under fyra år följt av vård på särskild skyddsåtgärd i öppen form under två år. Den kvarvarande andelen på 5 % bedöms bli fria efter två års psykiatrisk vård enligt LPT. I liten andel, omkring 5 %, bedöms gå direkt till vård i form av särskild skyddsåtgärd med en sammanlagd genomsnittlig vårdtid på nio år (först sju år i sluten form och därefter två år i öppen form).
Behovet av antalet vårdplatser kommer att vara relativ stor för den här personkategorin och framförallt kommer många platser att efterfrågas inom ramen för den vård som förslås bedrivas i form av särskild skyddsåtgärd i sluten respektive öppen form. På grund av långa vårdtider beräknas behovet av antalet platser för vård på särskild skyddsåtgärd i sluten och öppen form uppgå till 237 respektive 114 (se tabell 5.4).
Tabell 5.4. Uppskattat inflöde, vårdtider och platsbehov fördelad på vårdform för otillräkneliga med påtaglig risk för återfall.
Vårdform/åtgärd
Inflöde antal
personer
Vårdtid
Behov antal
platser/år
Psykiatrisk vård
57
2,0 år
114
Särskild skyddsåtgärd sluten form
57
4,1 år
237
Särskild skyddsåtgärd öppen form
57
2,0 år
114
ekonomiska konsekvenser av psykiatrilagsutredningens fÖrslag
23
Figur 5.2. Förväntat vårdscenario för otillräkneliga med påtaglig risk för återfall
Otillräkneliga med påtaglig risk
för återfall
Inflöde antal personer: 60
Psykiatriskt vårdbehov (95%)
Antal personer: 57
Ej psykiatriskt vårdbehov (5%)
Antal personer: 3
Psykiatrisk tvångsvård
Vårdtid: 2,0 år Antal platser: 114
Särskild skyddsåtgärd sluten form
Vårdtid: 7 år Antal platser: 21
Särskild skyddsåtgärd öppen form
Vårdtid: 2 år Antal platser: 6
Särskild skyddsåtgärd sluten form
Vårdtid: 4 år Antal platser: 216
Särskild skyddsåtgärd öppen form
Vårdtid: 2 år Antal platser: 108 Återfallsrisk (95%) Antal personer: 54
ekonomiska konsekvenser av psykiatrilagsutredningens fÖrslag
24
5.5 Vårdscenario för tillräkneliga med ej risk för återfall
Inflödet av tillräkneliga med ej risk för återfall antas uppgå till i genomsnitt 23 % av det totala inflödet av psykiatriska dömda personer varje år. Med ett totalt inflöde på 300 motsvarar det 70 personer. Huvuddelen inom denna personkategori (95 %) väntas ha psykiatriskt vårdbehov med en uppskattad vårdtid på ett halvår. En liten del av den här gruppen (5 %) väntas därefter hamna i fängelse under en kort period efter avslutad tvångsvård. För den andel (5 %) där inget psykiatriskt vårdbehov föreligger antas påföljden bli fängelse under i genomsnitt ett halvår.
Tabell 5.5. Uppskattat inflöde, vårdtider och platsbehov fördelad på vårdform för tillräkneliga med ej risk för återfall.
Vårdform/åtgärd
Inflöde antal
personer
Vårdtid
Behov antal
platser/år
Psykiatrisk vård
67
0,5 år
34
Fängelse
8
0,3 år
3
Figur 5.3. Förväntat vårdscenario för tillräkneliga med ej risk för återfall
Tillräkneliga med ej risk för återfall
Inflöde antal personer: 70
Psykiatriskt vårdbehov (95%)
Antal personer: 67
Ej psykiatriskt vårdbehov (5%)
Antal personer: 3
Fängelse
Vårdtid: 0,5 år
Antal platser: 2
Psykiatrisk tvångsvård
Vårdtid: 0,5 år Antal platser: 34
Fängelse/sluten stödenhet(8%)
Antal personer: 5
Vårdtid: 0,2 år Antal platser: 1
ekonomiska konsekvenser av psykiatrilagsutredningens fÖrslag
25
5.6 Vårdscenario för tillräkneliga med påtaglig risk för återfall
Inflödet av tillräkneliga med påtaglig risk för återfall antas uppgå till i genomsnitt 45 % av det totala inflödet av psykiatriska dömda personer varje år. Med ett totalt inflöde på 300 motsvarar det 137 personer.
Av de tillräkneliga med påtaglig risk för återfall bedöms i princip alla få behov av psykiatrisk vård. För de fåtal som inte har det behovet (cirka en person per år) kommer påföljden att bli fängelse med en genomsnittlig fängelsetid på tre år vilket motsvarar ett behov av cirka tre fängelseplatser.
För de med behov av psykiatrisk vård infaller sedan två huvudspår: ett för de personer där vårdbehovet förväntas upphöra före frigivning (70 %) och ett där vårdbehovet förväntas ej upphöra före frigivning (30 %). Längst förväntad vårdtid antas den senare gruppen få.
För personkategorin där vårdbehovet upphör före frigivning infaller först psykiatrisk tvångsvård under cirka 0,5 år innan påföljden övergår i fängelse under 1,5 år. Alla förväntas emellertid inte bli fria efter fängelsevistelsen utan för en del (21 %) kommer vården fortsätta att bedrivas i form av särskild skyddsåtgärd, först i sluten form och därefter i öppen form.
För personkategorin där vårdbehovet ej förväntas upphöra före frigivning infaller först psykiatrisk tvångsvård med en beräknad vårdtid på cirka 3 år. Därefter förväntas påföljden för hälften bli vård i form av särskild skyddsåtgärd, först i sluten och därefter i öppen form med en sammanlagd vårdtid på fyra år (två plus två år).
Det förväntade platsbehovet kommer sammantaget bli förhållandevis högt för den är gruppen beroende på stort årligt inflöde i kombination med långa genomsnittliga vårdtider.
Tabell 5.6. Uppskattat inflöde, vårdtider och platsbehov fördelad på vårdform för tillräkneliga med påtaglig risk för återfall.
Vårdform/åtgärd
Inflöde antal
personer
Vårdtid
Behov antal
platser/år
Psykiatrisk vård
136
1,3 år
171
Fängelse
98
1,5 år
146
Särskild skyddsåtgärd sluten form
30
1,6 år
47
Särskild skyddsåtgärd öppen form
41
1,4 år
55
ekonomiska konsekvenser av psykiatrilagsutredningens fÖrslag
26
Figur 5.4. Förväntat vårdscenario för tillräkneliga med ej risk för återfall
Tillräkneliga med påtaglig risk för
återfall
Inflöde antal personer: 137
Behov av psykiatrisk vård (99%)
Antal personer: 136
Vårdbehov upphör före frigivning
(70%)
Antal personer: 95
Vårdbehov upphör inte före
frigivning (30%)
Antal personer: 41
Psykiatrisk tvångsvård
Vårdtid: 0,5 år Antal platser: 48
Psykiatrisk tvångsvård
Vårdtid: 3 år Antal platser: 123
Särskild skyddsåtgärd sluten form
(50%)
Antal personer: 20
Vårdtid: 2 år Antal platser: 10 år
Särskild skyddsåtgärd sluten/öppen form (21%)
Antal personer: 20
Vårdtid: 0,65 år
Antal platser: 13
Särskild skyddsåtgärd öppen form
(55%)
Antal personer: 11
Vårdtid: 0,8 år
Antal platser: 9
Fängelse/sluten stödenhet (100%)
Antal personer: 95
Vårdtid: 1,5 år Antal platser: 143
Särskild skyddsåtgärd öppen form
(100%)
Antal personer: 20
Vårdtid: 2 år Antal platser: 10 år
Ej behov av psykiatrisk
vård (1 %): fängelse
Antal personer: 1
Vårdtid: 3 år Antal platser: 3
ekonomiska konsekvenser av psykiatrilagsutredningens fÖrslag
27
5.7 Vårdscenario för personer med utvecklingsstörning
Inflödet av personer med utvecklingsstörning antas uppgå till i genomsnitt 6 % av det totala inflödet av psykiatriska dömda personer varje år. Med ett totalt inflöde på 300 motsvarar det 18 personer.
Längst vårdtider väntas otillräkneliga med risk för återfall få. För den här gruppen förväntas vårdtiden uppgå till i genomsnitt 15 år (först 10 år i särskild skyddsåtgärd sluten form och därefter fem år i öppen form). För de allra flesta inom gruppen tillräkneliga med risk för återfall kommer vården efter fängelse (eller i sluten stödenhet) att fortsätta i särskild skyddsåtgärd. Sluten stödenhet är en alternativ verkställighetsform av fängelse för personer med utvecklingsstörning som behöver särskilt stöd och service.
Tabell 5.7. Uppskattat inflöde, vårdtider och platsbehov fördelad på vårdform för personer med utvecklingsstörning.
Vårdform/åtgärd
Inflöde antal
personer
Vårdtid
Behov antal
platser/år
Fängelse/sluten stödenhet
12
2,3 år
28
Särskild skyddsåtgärd sluten form
9
8 år
72
Särskild skyddsåtgärd öppen form
5
5 år
25
ekonomiska konsekvenser av psykiatrilagsutredningens fÖrslag
28
Figur 5.5. Förväntat vårdscenario för personer med utvecklingsstörning
Personer med utvecklingsstörning
Inflöde antal personer: 18
Tillräkneliga, risk för
återfall (47%)
Antal personer: 8
Fängelse/sluten stödenhet (100%)
Antal personer: 8
Vårdtid: 3 år Antal platser: 24
Särskild skyddsåtgärd sluten form
(100%)
Antal personer: 3
Vårdtid: 10 år Antal platser: 30
Risk för återfall vid frigivning (90%): Särskild skyddsåtgärd
sluten/öppen form
Antal personer: 7
Vårdtid: 6,5 år Antal platser: 49
Otillräkneliga ej risk för återfall (15%): fri
Antal personer: 3
Tillräkneliga ej risk för
återfall (23%):
fängelse/sluten
stödenhet
Antal personer: 4
Vårdtid: 1 år Antal platser: 4
Otillräkneliga, risk för
återfall (15%)
Antal personer: 3
Särskild skyddsåtgärd öppen
form (100%)
Antal personer: 3
Vårdtid: 5 år Antal platser: 15
ekonomiska konsekvenser av psykiatrilagsutredningens fÖrslag
29
6 Ekonomiska konsekvenser av psykiatrilagsutredningens förslag
6.1 Kostnaderna för psykiskt störda lagöverträdare
Under förutsättning att 1) inflödet av antalet psykiatriskt dömda personer i genomsnitt kommer att vara 300 personer per år och att 2) vårdkarriärerna följer de scenarier som presenteras i avsnitt 5.3 - 5.7 bedöms kostnaderna för den rättspsykiatriska vården att bli omkring 500 miljoner kronor dyrare i 2010 års priser om psykiatrilagsutredningens förslag kommer att genomföras (se tabell 6.1).
I huvudsak beror kostnadsökningen på den ambitionshöjning som föreslås genom att delar av den nuvarande rättspsykiatriska vården kommer att ersättas av s.k. särskilda skyddsåtgärder i sluten form (särskild skyddsenhet) och i öppen form. Vården på denna typ av enheter bedöms bli mer personalintensiv jämfört med den nuvarande rättspsykiatriska vården vilket också får genomslag på kostnaderna. Detta framgår bland annat för personkategorin otillräkneliga med påtaglig risk för återfall där kombinationen av långa vårdtider och stort personalbehov gör att kostnaderna blir höga. Hur kostnaderna fördelas mellan de olika påföljderna framgår i tabell 6.2.
Tabell 6.1. Ekonomiska konsekvenser av psykiatrilagsutredningens förslag fördelat efter olika personkategorier.
Personkategorier
Antal vård-
platser/år
Årskostnad
kr/plats
Kostnad totalt mkr
Otillräkneliga, ej risk för återfall
8
1 748 100
15
Otillräkneliga, påtaglig risk för återfall
466
3 054 400
1 423
Tillräkneliga, ej risk för återfall
37
1 698 800
62
Tillräkneliga, påtaglig risk för återfall
415
1 565 500
651
Personer med utvecklingsstörning
122
2 486 000
303
Totalt nytt förslag
1 048
2 340 000
2 454
Totalt nuvarande system
1 113
1 748 076
1 946
Differens
-64
591 924
508
I huvudscenariot antas att de genomsnittliga vårdtiderna kommer att vara i nivå med de nuvarande vårdtiderna inom rättspsykiatrin. Bedömningen av vårdtiderna är emellertid osäker och det kan inte uteslutas att införandet psykiatrilagsutredningens förslag kommer att innebära kortare vårdtider. För att kostnaderna skall vara oförändrade, allt annat lika, krävs emellertid att den genomsnittliga vårdtiden sjunker till 2,8 år vilket inte är särskilt sannolikt. Om den genomsnittliga vårdtiden istället blir längre och uppskattningsvis uppgår till fyra år istället för 3,5 år kommer de totala kostnaderna att uppgå till 2,8 miljarder kronor, d.v.s. en fördyring med omkring 800 miljoner kronor. Även om det är svårt att exakt beräkna konsekvenserna av utredningens förslag är det relativt säkert att ett
ekonomiska konsekvenser av psykiatrilagsutredningens fÖrslag
30
genomförande av psykiatriutredningens förslag kommer att innebära högre kostnader för de psykiskt störda lagöverträdarna jämfört med kostnaderna för vård i det nuvarande systemet.
Tabell 6.2. Ekonomiska konsekvenser av psykiatrilagsutredningens förslag fördelat på olika påföljder, miljoner kronor.
Påföljd Kostnad totalt
Psykiatrisk vård
569
Särskild skyddsenhet, sluten form
1 379
Särskild skyddsenhet, öppen form
288
Fängelse/slutet boende
219
Totalt
2 454
6.2 Fördelning av kostnader mellan olika huvudmän enligt utredningens huvudförslag
Hur de totala kostnaderna kommer att fördelas mellan olika landsting, kommuner och statliga organ beror på vem som blir huvudman för de respektive vårdformer och åtgärder som förslaget innebär. Beträffande huvudmannafrågan kan psykiatrilagsutredningens huvudförslag sammanfattas i följande punkter:
 Landstingen föreslås vara huvudmän för den psykiatriska vården enligt LPT och HSL som
bedrivs på region- och länskliniker.  Staten föreslås ha ansvaret för verksamhet som bedrivs på särskild skyddsåtgärd i sluten och
öppen form med undantag för boendet i öppen skyddsåtgärd.  Kriminalvården föreslås vara huvudman för de personer som döms till fängelse eller slutet
boende.

Kommunernas ansvar kommer även fortsättningsvis att styras av socialtjänstlagen (SoL) och lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Kommunernas ansvar kommer därmed inte att utökas, men däremot är det tänkbart att efterfrågan på särskilt boende kommer att öka.
De ekonomiska konsekvenserna av förslaget framgår i tabell 6.3. På grund av att staten blir huvudman för de särskilda skyddsåtgärderna kommer också en stor del av kostnaderna att bäras av staten. Landstingens kostnader minskar avsevärt på grund av detta. Kommunerna förväntas få en viss ökning av kostnaderna som en effekt av att kommunerna tillhandahåller boendet i den öppna formen för särskild skyddsåtgärd med stöd av socialtjänstlagen (SoL).
12
12
Kostnaden för boendet antas utgöra 10 % av den totala årskostnaden för en plats på särskild skyddsåtgärd i öppen form.
ekonomiska konsekvenser av psykiatrilagsutredningens fÖrslag
31
Tabell 6.3. Ekonomiska konsekvenser och fördelningen mellan olika huvudmän enligt psykiatrilagsutredningens huvudförslag, miljoner kronor.
Huvudman
Kostnad nuvarande
system
Kostnad nytt förslag
Differens
Landsting
1 946
564
-1 382
Kommuner
144
173
29
Kriminalvård
40
259
219
RMV
140
140
0
Staten
0
1 638
1 638
Totalt
2 270
2 774
504
6.3 Fördelning av kostnader mellan olika huvudmän enligt ett alternativt förslag
Med anledning av hur kostnaderna förväntas fördelas mellan olika huvudmän presenteras i föreliggande avsnitt ett alternativt förslag som utredningen har diskuterat men avfärdat till förmån för huvudförslaget i avsnitt 6.2. I det alternativa förslaget gäller följande:
 Landstingen är huvudmän för den psykiatriska vården enligt LPT och HSL som idag bedrivs på
region och länskliniker. Landstinget ansvarar också för särskild skyddsåtgärd i sluten och i öppen form med undantag för boendet i öppen skyddsåtgärd. Kriminalvården blir huvudman för de personer som döms till fängelse eller sluten stödenhet. Kommunernas ansvar kommer även fortsättningsvis att styras av socialtjänstlagen (SoL) och
lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Kommunernas ansvar kommer därmed inte att utökas, men däremot är det tänkbart att efterfrågan på särskilt boende kommer att öka som en effekt av att rätten till boende i den öppna formen av särskild skyddsåtgärd faller inom ramen för kommunernas ansvar för anpassat boende med stöd av SoL.
De ekonomiska konsekvenserna av förslaget ovan framgår i tabell 6.4. De ökade kostnaderna fördelas förhållandevis jämt mellan landstingen och kriminalvården. Kommunerna förväntas få en viss ökning av kostnaderna som en effekt av att det i praktiken oftast torde vara kommunerna som tillhandahåller boendet i den öppna formen för särskild skyddsåtgärd med stöd av socialtjänstlagen (SoL).
Tabell 6.4. Ekonomiska konsekvenser och fördelningen mellan olika huvudmän enligt psykiatrilagsutredningens alternativa förslag, miljoner kronor.
Huvudman
Kostnad nuvarande
system
Kostnad nytt förslag
Differens
Landsting
1 946
2 202
256
Kommuner
144
173
29
Kriminalvård
40
259
219
RMV
140
140
0
Totalt
2 270
2 774
504
ekonomiska konsekvenser av psykiatrilagsutredningens fÖrslag
32
7 Referenser
Justitiedepartementet (2003). Bedömning av de ekonomiska konsekvenserna av Psykansvarskommitténs förslag (SOU 2002:3). Konsekvensanalys, PM 031.
S 2008:09. Psykiatrilagsutredningen.
SKL (2010). Kartläggning av den psykiatriska heldygnsvården. Sveriges Kommuner och Landsting. 2010.
Socialstyrelsen (2005). Den rättspsykiatriska vården 2005. Sammanställning från inventeringen den 18 maj 2005.
Socialstyrelsen (2008). Tvångsvården 2008. Sammanställning från inventeringen den 6 maj 2008.
SOSFS (2006:9). Socialstyrelsens föreskrifter om säkerhet vid sjukvårdsinrättningar som ger psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård samt vid enheter för rättspsykiatrisk undersökning.
SOU 2002:3. Psykisk störning, brott och ansvar. Betänkande från Psykansvarskommittén.
SOU 2006:1. Vård och stöd till psykiskt störda lagöverträdare. Betänkande från Nationell psykiatrisamordning.
SOU 2006:91. Vård och stöd till psykiskt störda lagöverträdare.
SOU 2006:100. Ambition och ansvar. Slutbetänkande av Nationell psykiatrisamordning.
ekonomiska konsekvenser av psykiatrilagsutredningens fÖrslag
33
ekonomiska konsekvenser av psykiatrilagsutredningens fÖrslag
34