Näringsutskottets betänkande Etableringskontroll m.m.

Näringsutskottets betänkande

Etableringskontroll m.m.

1989/90

NU7

Ärendet

l detta betänkande behandlas — helt eller delvis —

dels sex motioner från allmänna motionstiden år 1989, dels åtta motioner från allmänna motionstiden år 1990.

Motionerna rör bl.a.

-minskning av antalet konkurser,

-ökad resp. minskad etableringskontroll,

- vandelsprövning av låssmeder,

-auktorisation av städentreprenörer,

- harmonisering med EG i fråga om etableringskontroll,

-utvärdering av lagstiftningen om näringsförbud.

Upplysningar och synpunkter har inför utskottet lämnats av näringsfrihetsombudsmannen Gunnar Hermanson, verkställande direktör Peter Smedman, Ackordscentralen Stockholm, och företrädare för statens industriverk. Föreningen Auktoriserade revisorer FAR, Småföretagens riksorganisation och Svenska målareförbundet.

Med anledning av motioner (s; c; vpk) med krav på etableringskontroll i form av "företagarkörkort" eller andra åtgärder för att bl.a. hejda konkursutvecklingen uttalar utskottet att regeringen bör låta en utredning fa ett övergripande uppdrag att se över hithörande frågor. Utredningen bör analysera och bedöma orsakerna till konkurserna och överväga de synpunkter om utbildning i ekonomi, aktiekapitalets minimigräns, revisorssinsatser och andra förhållanden som utskottet har fört fram. Den förutsätts resultera i förslag om samordnade åtgärder med syfte att den oroande utvecklingen av antalet konkurser skall minskas. I en reservation (m, fp, c) anförs att den senaste tidens konkursutveckling inte bör tas som förevändning för åtgärder som syftar till eller medför att nyetableringen av företag försvåras; problemet består snarare i att utvecklingen av nya företag är alltför svag

Sammanfattning

1 Riksdagen 1989190. 17 sunil. Nr 7

jämfört med flertalet andra länder. I en andra reservation (vpk) förordas däremot avsevärt mer verkningsfulla åtgärder mot ekonomisk brottslighet; en skärpt etableringskontroll anses motiverad.

Yrkanden om auktorisation av städentreprenörer (s) avstyrks av utskottet med hänvisning till att ett sådant system redan tillämpas inom branschen. Även i denna fråga föreligger reservationer (m, fp, c; vpk) med skilda inriktningar. Med hänvisning till sitt ställningstagande i den tidigare behandlade frågan om etableringskontroll avstyrker utskottet vidare motioner om kontroll av låssmeders vandel (m) och utvärdering av hur institutet näringsförbud tillämpas (s; fp). Reservationer (m, fp, c i båda fallen och vpk i det sistnämnda) har avgivits. Utskottet ställer sig inte heller bakom krav i motioner (fp) om en generell minskning av etableringskontroll av olika slag och står last vid sin tidigare uppfattning att behovet av sådan kontroll bör prövas i varje enskilt fall; arbetet med regelförenkling fortskrider, påpekas det vidare. Etableringskontroller har inte visat sig vara effektiva, hävdas det i två reservationer (m, fp; c).

Motionerna

De motioner som behandlas här är följande:

1988/89:N254 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) såvitt gäller yrkandet (3) att riksdagen hos regeringen begär en översyn av reglerna om etableringskontroll med syfte att begränsa användningen.

1988/89:N279 av Bengt Silfverstrand (s) och Kurt Ove Johansson (s) vari — med motivering i motion 1988/89:L303 — yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om införandet av "körkort" för företagare och utvidgat auktorisationsforferande.

1988/89:N296 av Barbro Evermo Palmerlund m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen

1. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en ramlag med möjlighet för regeringen att införa krav på näringstillstånd i vissa branscher,

2. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att etableringskontrollfrågorna ingår i arbetet med harmonisering till EG.

1988/89:N316 av Gudrun Norberg m.fl. (fp) såvitt gäller yrkandet (1) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om etableringsrätt.

1988/89:N361 av Hans Göran Franck m.fl. (s) vari — med motivering i motion 1988/89:Ju820 — yrkas att riksdagen hos regeringen begär att riksskatteverket och [brottsförebyggande rådet| BRÅ får i uppdrag att utvärdera hur näringsförbuden fungerar i praktiken.

1989/90:NU7

1988/89:N365 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari — med motivering i motion 1988/89:Ju821 — yrkas att riksdagen hos regeringen begär en översyn av vilka branscher/företag som bör omfattas av etableringskontroll och redovisningsskyldighet till myndighet.

1989/90:N221 av Martin Olsson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att begränsa antalet konkurser.

1989/90:N239 av Jerry Martinger (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om vandelskontroll beträffande låssmeder på sätt som anges i motionen.

1989/90:N240 av Barbro Evermo Palmerlund m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av någon form av auktorisation av städentreprenörer med dokumenterad branschkunskap.

1989/90:N257 av Gudrun Norberg m.fl. (fp) såvitt gäller yrkandet (1) att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i plan- och bygglagen i syfte att öka etableringsrätten och den fria konkurrensen.

1989/90:N271 av Barbro Evermo Palmerlund m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av någon form av näringstillstånd i vissa branscher.

1989/90:N272 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av näringsförbudslagstiftningen.

1989/90:N273 av Bengt Silfverstrand m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av kompetensbevis för företagare och utvidgat auktorisationsförfarande.

1989/90:N346 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) såvitt gäller yrkandet (2) att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med uppgift att se över reglerna för etableringskontroll med syfte att begränsa användningen.

Uppgifter i anslutning till motionerna Gällande regler om etablering m.m.

Rätten att etablera sig som näringsidkare och att driva näring är i princip fri i Sverige. Sedan år 1976, då 1864 års näringsfrihetsförordning upphävdes, är denna rätt dock inte längre lagfäst. Av olika skäl gäller vissa inskränkningar i näringsfriheten.

För fysiska personer som ej är medborgare i ett nordiskt land krävs sålunda ett särskilt näringstillstånd enligt lagen (1968:555) om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket. I lagen

1989/90: NU 7

(1982:617) om utländska förvärv av svenska företag m.m. finns bestämmelser om begränsningar i rätten för utländska och vissa svenska rättssubjekt att förvärva aktier i svenska aktiebolag, andelar i svenska handelsbolag eller rörelser som drivs här i landet.

För etablering inom vissa näringar krävs också tillstånd av en myndighet. Hänsyn till människors liv, hälsa, säkerhet eller integritet eller till stora ekonomiska värden har ansetts utgöra skäl för undantag från principen om näringsfrihet. Även risken för brottslighet har i vissa fall bedömts motivera sådana inskränkningar. Exempel på reglering till skydd för liv och hälsa är legitimering av läkare. Säkerhetskravet ligger bakom kravet på auktorisation av elinstallatörer. Intresset att skydda stora ekonomiska värden har tagit sig uttryck i tillståndskrav för t.ex. banker, försäkringsbolag, finansbolag och fastighetsmäklare. Integriteten kan hotas genom t.ex. inkassoverksamhet eller uppläggning av dataregister, vilket har föranlett regler om tillståndsprövning. Vidare har risken för brottslighet inom vissa näringar ansetts motivera reglering. Hit hör i viss mån lagen (1974:191) om bevakningsföretag.

Konkurrenslagen (1982:729) har till ändamål att främja en från allmän synpunkt önskvärd konkurrens inom näringslivet genom åtgärder mot skadliga konkurrensbegränsningar. Näringsfrihetsombudsmannen (NO) har enligt sin instruktion (1988:1582) som en särskild uppgift att verka för att onödiga etableringshinder undviks.

I sitt delbetänkande (SOU 1984:8) Näringstillstånd föreslog den s.k. eko-kommissionen vissa åtgärder i syfte att hindra ekonomisk brottslighet och undandragande av skatt bland företagare. Näringstillstånd skulle sålunda krävas i vissa s.k. kritiska branscher där sådan brottslighet bedömdes vara mest utbredd. Prövningen skulle enligt förslaget avse den tillämnade näringsidkarens vandel och grundutbildning i företagsskötsel. Vidare förordades att säkerhet genom s.k. bankgaranti för framtida skatter och avgifter skulle ställas i de berörda branscherna. För att tillgodose behovet av flexibilitet vad gäller de branscher som skulle behöva saneras föreslogs att regeringen genom en ramlag skulle ges ett bemyndigande att införa ett kontrollsystem. Kommissionen rekommenderade att restaurang-, transport-, bygg-, bil- och städbranscherna skulle omfattas av regeringens överväganden. Den betonade samtidigt att krav på näringstillstånd borde införas endast om en betydande andel av företagarna i en bransch brast i laglydnad eller benägenhet att betala skatter och avgifter. Vägledande vid en sådan bedömning skulle vara konkurrenssituationen i de berörda branscherna. Av konkurrensskäl ansåg kommissionen också att även de befintliga företagen skulle omfattas av kontrollsystemet. Kommissionen ställde sig avvisande till varje slag av behovsprövning i det tilltänkta systemet. Av detta skäl valdes uttrycket näringstillstånd. Begreppet etableringskontroll kunde enligt kommissionens uppfattning leda tankarna till att prövningen skulle innefatta en bedömning av marknadsutrymmet.

Regeringen föreslog på grundval av betänkandet (prop. 1985/86:126 s. 127 f.) en utökad vandelsprövning av näringsidkare inom restaurang- och transportbranscherna med den innebörden att benägenheten att fullgöra skyldigheter mot det allmänna skulle ges en ökad

1989/90: NU 7

vikt inom den befintliga tillståndsprövningen. Sålunda skulle lagen (1977:293) om handel med drycker resp. yrkestrafiklagen (1988:263) kompletteras så att dessa krav uttryckligen framgick. Regeringen tillbakavisade alltså de krav på ekonomiska garantier och utbildning som kommissionen hade förordat. Riksdagen beslutade i enlighet med regeringens förslag (NU 1985/86:22).

Brottsförebyggande rådet (BRÅ) fick år 1986 i uppdrag av regeringen att under en treårsperiod utvärdera systemet med vidgad vandelsprövning inom restaurangbranschen och yrkestrafiken. I fråga om restaurangbranschen görs en jämförelse mellan företag som har resp. saknar tillstånd att servera alkoholhaltiga drycker. Ett andra projekt rör den ekonomiska brottslighetens former och omfattning inom restaurang-, taxi-, åkeri-, städ-, måleri- och bilreparationsbranscherna samt inom byggbranschens s.k. ROT-sektor (reparation, ombyggnad, tillbyggnad). BRÅ:s projekt drivs i nära samarbete med bl.a. skatteoch kronofogdemyndigheter, fackliga organisationer och arbetsgivarorganisationer och beräknas bli slutförda under budgetåret 1990/91.

Näringsförbud är — i likhet med krav på näringstillstånd — ett ingrepp i näringsfriheten. Även ett system med näringstillstånd innefattar ett moment av näringsförbud så till vida att ett indraget tillstånd hindrar fortsatt näringsutövning inom den berörda branschen.

En näringsidkare kan enligt gällande rätt åläggas näringsförbud i två skilda situationer. Konkurslagen (1987:672) föreskriver ett automatiskt näringsförbud (6 kap. 1 §) för fysiska personer som har försatts i konkurs. Lagen (1986:436) om näringsförbud medger möjlighet för allmän domstol att efter särskild prövning besluta om näringsförbud. Ett sådant förbud skall enligt lagen tillgripas som sanktion först då samhället har uttömt andra möjligheter att komma till rätta med en grovt oseriös näringsidkare. För att förbudet skall kunna tillämpas gäller tre förutsättningar. Den första är att någon såsom näringsidkare har gjort sig skyldig till brottslighet som inte är ringa eller att han i avsevärd omfattning har underlåtit att betala skatt eller tull eller vissa slags avgifter eller att han har försatts i konkurs. En andra förutsättning är att han i sin näringsverksamhet grovt har åsidosatt sina åligganden. Detta kan t.ex. vara fallet då han inte har iakttagit sina förpliktelser mot borgenärer eller mot de anställda t.ex. i fråga om arbetsmiljö. Även underlåtenhet som drabbar konkurrenter eller konsumenter kan träffas av bestämmelserna. Som en tredje förutsättning gäller att ett näringsförbud skall vara påkallat från allmän synpunkt. Det särskilda näringsförbudet kan meddelas för minst tre och högst fem år. Antalet näringsförbud som döms ut under ett år har varierat mellan ca 20 och ca 80. Under år 1988 meddelades 40 förbud. Ca 130 näringsförbud var i kraft vid årsskiftet 1989-1990.

1989/90:NU7

5 Utvecklingen av nyföretagande och konkurser

1989/90:NU7

Antalet företagsetableringar ökade kraftigt under 1980-talet. Vid mitten av detta årtionde uppgick antalet nya företag till omkring 17 000—18 000 varje år för att under år 1988 öka till drygt 22 000. Ungefär 75 % av etableringarna har skett inom tjänstesektorn, medan 10—15 % avser nya företag inom industrin. Av de nya tjänsteföretagen var 45 % varuhandels- eller hotell- och restaurangföretag. En annan stor grupp var konsultföretag. I sin rapport (SIND 1989:3) Nyföretagande i fem länder redogör statens industriverk (SIND) för nivån på nyföretagandet i Sverige jämfört med Norge, Danmark, Holland och Förbundsrepubliken Tyskland och för vad man i de undersökta länderna gör för att stimulera nyföretagandet.

Antalet konkurser ökade — från att under de senaste två åren ha legat på en nivå om drygt 6 000 — under år 1989 till 7 714, vilket är det hittills högsta antal som har registrerats. Av dessa fall avser 835 privatpersoner som har försatts i konkurs medan resten, dvs. 6 879, avser företag. Av företagskonkurserna inträffade 4 941 bland aktiebolag; handelsbolagen svarade för 558 och enskilda firmor för 1 380 konkurser. Konsult-, byggnadsindustri- och detaljhandelsbranscherna (sällanköpsvaror) var mest utsatta med drygt 700 konkurser vardera. I 4 762 av de företag som försattes i konkurs fanns inga anställda. S.k. skalbolagskonkurser svarade enligt vissa uppgifter för minst 500 av det totala antalet under år 1989, vilket motsvarar 25 % av ökningen. Omkring 50 % av ökningen bedöms hänföra sig till företag som har etablerats under de tre—fyra senaste åren. Statistiska centralbyrån (SCB), som för statistik över konkurserna, har uppgett att ökningen av det totala antalet konkurser förefaller att fortsätta även under år 1990.

Konkursutredningen

SIND studerade på regeringens uppdrag år 1984 orsakerna till den vid denna tidpunkt snabba ökningen i antalet konkurser. I den s.k. konkursutredningen (SIND 1985:7) framkom att orsakerna till misslyckade satsningar i första hand var att söka i interna förhållanden inom företagen och främst gällde otillräckligt företagskunnande. Nystartade företag hade många gånger gått i konkurs till följd av bristande erfarenhet hos företagsledaren. Resursbehovet i fråga om både kapital och tid hade ofta underskattats. Även i företag under utveckling hade konkursen i många fall berott på bristande kompetens och ofta nog en övertro på företagets möjligheter att klara en expansion.

Brottslighet i samband med konkurser undersöktes också i utredningen. Därvid betonades vikten av att skilja mellan konkurser som har planerats för ekonomisk vinning och sådana i vilka bokföringsbrott förekommer. Bokföringsbrott avser t.ex. det fall då företagaren har åsidosatt kraven på löpande bokföring. BRÅ konstaterade i en undersökning (BRÅ 1985:1) att misstanke om brott förelåg i omkring 75 % av konkurserna. "Planerade" konkurser bedömdes emellertid ha en begränsad betydelse för konkursutvecklingen i stort.

Bland de åtgärder som konkursutredningen föreslog kan nämnas en ändring i förmånsrättslagen (1970:979) i syfte att skapa incitament för kreditgivare att i tid vidta konstruktiva åtgärder till förhindrande av konkurs hos en gäldenär. Vidare föreslogs ett nytt rekonstruktionsförferande vid sidan av konkursinstitutet. Även en i olika avseenden utökad rådgivning till nyetablerade företagare förespråkades. Denna förutsattes kunna ske genom de regionala utvecklingsfonderna. Utbildning i att driva företag under utveckling var ytterligare ett förslag.

Riksdagsbehandling

Etableringskontroll

Från mer generella utgångspunkter behandlade riksdagen frågor rörande etableringskontroll senast under riksmötet 1987/88. På näringsutskottets hemställan (NU 1987/88:25 s. 18 f.) avslog riksdagen två motioner (fp) med krav på slopad etableringskontroll i de fell en sådan inte är motiverad genom krav på kompetens av betydelse för människors hälsa och säkerhet. Utskottet sade sig inte vilja förorda ett principiellt uttalande av riksdagen. Det hänvisade till förslag om slopad eller uppmjukad kontroll som regeringen hade lagt fram och hävdade att riksdagen, liksom dittills, borde pröva dessa förslag från fell till fell med beaktande av de olika syften som låg bakom kontrollsystemen och de särskilda förhållandena inom berörda branscher. I en reservation (m, fp, c) anfördes att etableringskontroll är ett olämpligt medel mot ekonomisk brottslighet. Reservanterna förordade i stället förbättrad tillsyn och effektivare påföljdssystem för att stävja missbruk av näringsfriheten.

Vid samma tillfälle behandlades en motion (s) om kompetenskrav för företagare. Motionärerna ansåg att yrkeskunnande och grundläggande kunskap i ekonomi, arbetsrätt och liknande skulle vara en förutsättning för att någon skall fe etablera sig som företagare. Utskottet förutsatte att regeringen i samråd med företagarorganisationerna fortlöpande följde såväl denna fråga som frågan om andra lämpliga åtgärder med syfte att begränsa den ekonomiska brottsligheten. Något initiativ av riksdagen ansågs inte erforderligt. Riksdagen följde utskottet. I en reservation (m, fp, c) avvisades med eftertryck förslaget om kompetensvillkor för företagare.

Frågor rörande etableringskontroll i specificerade branscher har likaledes vid ett flertal tillfällen behandlats av riksdagen.

Våren 1989 antog riksdagen på näringsutskottets hemställan regeringens förslag till lag om försäkringsmäklare (prop. 1988/89:136, 1988/89:NU29). I en reservation (m, fp) begärdes emellertid mindre vittgående föreskrifter jämfört med regeringens förslag; kravet på viss utbildning skulle bortfalla och kravet på personlig lämplighet mildras.

Även under riksmötet 1987/88 var frågor rörande etableringskontroll i en viss bransch uppe till behandling. Näringsutskottet tillstyrkte regeringens förslag (prop. 1987/88:149) om krav på auktorisation av finansbolag med verksamhet riktad till konsumenter. Enligt en reser -

1989/90:NU7

vation (m, fp, c) innebar förslaget ett starkt ingrepp i näringsfriheten. Vad reservanterna närmast åsyftade var det föreskrivna kravet på aktiekapital av minst 5 milj. kr. i sådana bolag; de hävdade att detta omöjliggjorde småskalig finansieringsverksamhet med inriktning på konsumenterna. Vidare menade de att konsumentskyddsintresset bättre skulle tillgodoses genom utnyttjande av redan befintliga instrument, exempelvis inom marknadsrättens och straffrättens områden. Om ett auktorisationssystem skulle komma i fråga borde, sade reservanterna, i första hand ett av branschen organiserat system prövas.

Våren 1986 avstyrkte näringsutskottet (NU 1985/86:12) en motion (s) om en särskild lag om lås m.m. Utskottet motiverade sitt ställningstagande med att de föreslagna inskränkningarna i näringsfriheten inte skulle uppväga fördelarna. Det hade, enligt utskottets mening, inte belagts att det fanns brottslighet som kunde sättas i samband med yrkesutövare i låsbranschen. Regeringskansliet och berörda myndigheter borde dock ägna saken fortsatt uppmärksamhet. Riksdagen följde utskottet. *

Minimigränsen för aktiekapital

Frågan om en höjning av minimigränsen för aktiekapital behandlades av riksdagen senast hösten 1989, då en motion (s) i detta ämne avslogs på lagutskottets hemställan. Utskottet (1989/90:LU3 s. 25 f.) erinrade inledningsvis om sitt ställningstagande hösten dessförinnan, då det mot bakgrund bl.a. av en planerad översyn på nordisk bas i associationsrättsliga frågor och av vissa överväganden inom EG inte ansåg något riksdagsuttaiande vara påkallat. I linje med vad lagutskottet sålunda hade uttalat hösten 1988 förutsatte man vid den senaste behandlingen att frågan om aktiekapitalets storlek skulle komma att uppmärksammas i samband med regeringens ställningstagande dels till direktiv för en översyn av aktiebolagslagen, dels till betalningsansvarskommitténs (SOU 1987:59) förslag angående förstärkning av borgenärsskyddet i underkapitaliserade bolag. I år har motionärerna (s) återkommit med sitt yrkande (1989/90:L209).

Enligt vad som har erfarits pågår inom regeringskansliet arbetet med direktiv till den aviserade utredningen rörande aktiebolagslagen.

Vissa utredningar m.m.

Lönegarantiutredningen avlämnade våren 1988 sitt slutbetänkande (SOU 1988:27) Lönegarantin och förmånsrättsordningen — om lönegarantins betydelse för det ökande antalet företagskonkurser. Däri föreslogs att huvuddelen av lönefordringarna i en konkurs skulle ges bättre förmånsrätt än företagshypotek. Förslaget syftade till att minska den attraktionskraft som konkursinstitutet har fatt genom införandet av en statlig lönegaranti.

Insolvensutredningen (Ju 1988:02) har till uppgift (dir. 1988:52) att utreda vissa konkursrättsliga frågor och därvid bl.a. överväga förslag till ett nytt rekonstruktionsförfarande. Syftet är att åstadkomma ett system som — på ett mer ändamålsenligt sätt än som är möjligt inom

1989/90:NU7

ramen för en konkurs — skall kunna rädda företag som i sig är livskraftiga men som till följd av särskilda omständigheter har hamnat i en ekonomisk kris. Utredningen skall också göra fortsatta överväganden rörande lönegarantiutredningens förslag. Ett betänkande i dessa delar förutses bli presenterat under år 1991.

Konkurrenskommittén har i ett delbetänkande (SOU 1990:25) Konkurrensen inom livsmedelssektorn föreslagit åtgärder för en förstärkt konkurrens inom denna sektor. Syftet är att motverka eventuella konkurrenshämmande förfaranden från berörda branscher vid en avreglering av jordbruket. Ett förslag gäller en provisorisk lag om förbud mot marknadsdelning m.m. på jordbrukets område. I fråga om etableringshinder uttalar utredningen att den potentiella konkurrensen ökar vid fritt inträde på en marknad. Kommittén hänvisar till en undersökning av statens pris- och konkurrensverk (SPK) om kommunernas tillämpning av plan- och bygglagen (1987:10, PBL) när det gäller butiksetableringar och kommer fram till att det kan finnas skäl att i ökad utsträckning betona konkurrensintresset vid kommunernas planering av handeln. Så snart en utvärdering av PBL — som trädde i kraft den 1 juli 1987 — har kunnat genomföras, bör också behovet av en markering i lagen av detta intresse övervägas, anser kommittén.

Aven frågan om de s.k. blocken inom dagligvaruhandeln tas upp av kommittén, som emellertid hänvisar till NO:s pågående förhandlingar om olika bindningar mellan grossist och detaljist inom dagligvaruhandeln. Bindningarna avser hembudsplikt för aktier och inköpsföreskrifter. Enligt kommitténs uppfattning bör syftet vara en ökad grad av konkurrens och flexibilitet. Några förslag i denna del läggs emellertid inte fram nu; efter att ha följt utvecklingen i NO:s ärenden kan kommittén dock återkomma till frågan i sitt huvudbetänkande.

Synpunkter från olika intressen

I detta avsnitt sammanfattas de synpunkter som har framförts vid näringsutskottets utfrågningar i ämnet.

Från Svenska målareförbundets sida framhålls att många av kunkurserna beror på bristande kunskaper i ekonomi. För en utbildad målare som har etablerat sig som egen företagare är det i ett inledningsskede lätt att få kunder och Ieverantörskrediter. Risken är dock stor att han av okunnighet t.ex. använder inflytande kontanter till privat konsumtion i stället för att reservera dem för betalning av fakturor. Förbundet har därför i många år förespråkat ett obligatoriskt företagarintyg som styrker genomgången grundutbildning i ekonomi och arbetsrätt samt tillfredsställande vandel hos den som vill etablera sig som företagare inom måleribranschen. Ett frivilligt system för sådan utbildning är, enligt förbundets mening, inte ändamålsenligt; motsvarande utbildning som förbundet har anordnat bland sina medlemmar har nämligen inte vunnit en tillräcklig anslutning. Man betonar att syftet med ett företagarintyg enbart skulle vara att hindra personliga tragedier, inte att

1989/90:NU7

1* Riksdagen 1989190. 17 sami. nr 7

försvåra etablering. Konkurser med inslag av brottslig verksamhet skulle sannolikt inte kunna stoppas med det föreslagna systemet, men antalet skulle, enligt förbundets bedömning, minska.

Småföretagens riksorganisation anser att utvecklingen av antalet konkurser inte motiverar en inskränkning i etableringsfriheten och betonar samtidigt att en analys av konkurserna måste göras innan några slutsatser om det eventuellt allvarliga i utvecklingen kan dras. Antalet konkurser i en bransch bör sålunda vägas mot antalet företag i den. Även om en konkurs inte behöver vara något enbart negativt är det viktigt att konkursens verkningar inte träffar fel. Som systemet nu fungerar drabbas emellertid andra företag i näringslivet till följd av att vissa företag är okunniga eller oseriösa. Skadan uppstår dels då marknadspriset sänks genom ett — med hänsyn till kostnaderna — för lågt pris, dels då kreditförlust inträffar genom konkurs i ett kundföretag. Organisationen avvisar förslaget om s.k. företagarkörkort, medan ett system med frivilliga företagarintyg kan accepteras under förutsättning att systemet är baserat enbart på krav om utbildning. Utbildningstiden skulle ge dels den tilltänkte företagaren en viss betänketid, dels branschorganisationen möjlighet att komma i kontakt med vederbörande. Personer som saknar en bra affärsidé eller personliga egenskaper att driva företag torde dock inte kunna stoppas genom ett sådant system, liksom inte heller de oseriösa. Vidare förordar organisationen ett system som premierar den företagare som tar en egen risk, t.ex. genom att driva verksamheten som handelsbolag eller enskild firma i stället för aktiebolag. Anskaffningen av riskkapital borde också underlättas. En tidigare reaktion från kronofogdemyndigheten i samband med växande skatteskulder liksom en återgång till förutvarande regler om statens fordringar enligt förmånsrättsordningen skulle också bidra till en minskning av antalet konkurser. Däremot avvisar riksorganisationen varje förslag om ökning av aktiekapitalet; en sådan skulle få etableringshämmande effekter.

Med hänvisning till konkursutredningen (se s. 6 f.) framhåller SIND sambandet mellan misslyckat företagande och bristande ekonomisk kunskap — inte bara hos företagarna själva utan i viss mån även hos kreditgivarna. SIND förordar att utbildning i företagsekonomi kommer in redan i skolan, främst på gymnasienivån. Likaså betonar SIND vikten av att det råder balans mellan det berörda företaget och dess intressenter när det gäller incitament att tillgripa konkursinstitutet. Genom en ändring i förmånsrättsordningen och ett nytt rekonstruktionsförfarande skulle företaget ges ökad möjlighet att bli krismedvetet och därmed stimuleras att i tid vidta åtgärder i syfte att undvika en konkurs.

NO hävdar att en förhandskontroll av dem som önskar etablera sig som företagare skulle försvåra nyföretagandet. Fri etablering är en grundsten i konkurrensrätten. Inskränkningar i den fria etableringsrätten bör inte förekomma annat än när det motiveras av säkerhet till liv och hälsa. Ett frivilligt system för företagarintyg grundat på genomgången utbildning skulle, enligt NO:s mening, dock ha så stora fördelar att detta bör uppväga eventuella konkurrenshämmande effekter.

1989/90:NU7

10 NO försvarar självfallet inte sådan priskonkurrens sorn är en följd av bristande solidaritet, t.ex. att näringsidkaren inte fullgör sina skyldigheter mot samhället. Mot ett sådant beteende förordar NO skärpta sanktioner och ökad användning av institutet företagsbot. NO anser också att företag inte sällan alltför lättvindigt får tillgång till lånat kapital. Här borde en stramare kreditvärdighetsprövning från bankernas och andra kreditgivares sida vara motiverad; det förefaller som om de kostnader som orsakas av lättåtkomliga krediter ofta skjuts över på samhället i stället för att stanna på kreditgivaren.

Verkställande direktör Peter Smedman, Ackordscentralen Stockholm, har tagit fasta på uppgifterna i SIND:s utredning om bristande ekonomisk kunskap som primär orsak till flertalet konkurser och förespråkar ett vidgat utbildningsansvar för branschorganisationerna. Utbildningsintyget skulle, enligt Smedmans uppfattning, vara ett ändamålsenligt underlag vid kreditprövningen; om inte ett frivilligt system kommer till stånd borde tvingande regler övervägas. Vidare anser han att en bättre efterlevnad av det befintliga regelsystemet i många fall skulle vara effektivt. Ökade krav på kreditgivaren är också ett viktigt inslag i strävan att minska antalet konkurser. En ny associationsform

— ett personbolag, anpassat för små företag och utformat efter förebild från vissa EG-länder — finner han värd att övervägas i samma syfte. 1 fråga om aktiebolag förordas en ökning av aktiekapitalets miniminivå i paritet med ökningen i basbeloppet under motsvarande tid.

Föreningen Auktoriserade revisorer FAR menar att eventuella positiva effekter av en etableringskontroll måste kunna påvisas innan ett sådant system införs. Samtidigt betonar föreningen att ett ökat företagande rimligen medför ett ökat inslag av konkurser. Företag med upprepade konkurser som "affärsidé" är, enligt FAR:s erfarenhet, ett relativt litet problem. Konkurs är en dyr awecklingsform och bör undvikas. Det är viktigt att skilja mellan två olika regelkomplex. Vid s.k. insufficiens, dvs. då näringsidkaren visserligen är likvid men betalningsförmågan på längre sikt är hotad genom att skulderna överstiger tillgångarna, kan revisorn genom att påminna om skyldigheten att upprätta en kontrollbalansräkning tidigt fästa uppmärksamheten på ett bekymmersamt läge. Konkursen skulle därmed kunna undvikas. Vid obestånd, dvs. då skulderna inte kan betalas vartefter de förfaller, är förloppet snabbare och hotet om konkurs betydligt svårare att avvärja. Ett mer direkt ansvar för revisorn under löpande verksamhetsår anser FAR vara en olämplig lösning; dels kan en lojalitetskonflikt uppkomma vid rapporteringsplikt endast i förhållande till företagets ledning, dels är det svårt att med rimlig resursåtgång uppdaga och förhindra oegentligheter. Däremot kan en revisor — särskilt i mindre företag — löpande göra en värdefull utbildningsinsats genom hjälp med tolkning av redovisningen. Utbildning i förväg — såsom har förespråkats vid krav på företagarintyg — torde inte vara tillnärmelsevis lika effektiv.

1989/90:NU7

11 Proposition om vissa näringspolitiska frågor

1989/90:NU7

I proposition 1989/90:88 om vissa näringspolitiska frågor redovisar regeringen förslag och bedömningar som har anknytning till bl.a. etableringsfrågor.

Enligt regeringens mening är arbetet med att förenkla det statliga regelsystemet gentemot näringslivet en central uppgift inom näringspolitiken. Det anförs (s. 55 f.) att åtgärderna för att främja en minskning och förenkling av de regler som riktar sig mot företagen har lett till positiva resultat; regeringen erinrar om den redovisning som lämnades i dessa frågor i 1990 års budgetproposition (1989/90:100 bil. 2). Arbetet med regelförenkling, som inordnas i industridepartementets linjeorganisation, kommer att inriktas på bevakning av existerande regelsystem men också på att nya regler som avsevärt kan försämra verkningsgrad och produktivitet inom näringslivet inte tillkommer.

Även nyetablering uppmärksammas i propositionen (s. 74 f.). Regeringen hänvisar till de regionala utvecklingsfondernas fortlöpande insatser för att stärka nyföretagandet i resp. län. Dessa har formen av starta-eget-kurser och individuell rådgivning till nya företag samt finansiering av sådana företag. Regeringen gör nu bedömningen att samhällets insatser i första hand bör inriktas på att hjälpa företagen i startskedet och framför allt öka de nya företagens överlevnads- och tillväxtmöjligheter. Vidare, sägs det, bör dessa insatser i större utsträckning koncentreras mot nya teknikbaserade tillväxtföretag. Sålunda förordas att utvecklingsfonderna även i fortsättningen bedriver rådgivnings- och utbildningsverksamhet, inriktad på utvecklingsbara nyetablerade företag, oavsett bransch.

Konkursutvecklingen berörs också i propositionen (s. 76). Regeringen finner det ligga i samhällets intresse att antalet konkurser minskas och anser att utvecklingsfonderna och de andra organ som arbetar med nystartade företag härvidlag har en viktig funktion att fylla. Genom utbildning och rådgivning ökar man de nystartade företagens överlevnadsmöjligheter och kan medverka till att dåliga affärsidéer inte förverkligas. Regeringen föreslår även (s. 67) en förstärkt riskkapitalförsörjning. Enligt regeringens mening kan den typ av särskilt intressanta nyetableringsprojekt som åsyftas i fmansieringsutredningens betänkande (SOU 1989:24) Statligt finansiellt stöd? erhålla resurser härigenom.

Ändrade regler om utländska förvärv av företag i Sverige föreslås däremot inte nu (s. 160 f.); sådana bör anstå till dess att utfallet av de förestående förhandlingarna mellan EFTA och EG kan överblickas.

Nu återgivna förslag och bedömningar i den näringspolitiska propositionen behandlar utskottet i betänkande 1989/90:NU30.

12 Utskottet

Ökad användning av etableringskontroll m.m.

I syfte att hindra eller försvåra brottslig eller osund verksamhet i samband med näringsutövning har staten infört krav på tillstånd för att näring skall fa bedrivas i vissa branscher. I flera motioner begärs en skärpt sådan etableringskontroll.

Ett kompetenskrav — ett "körkort" — måste införas för dem som avser att etablera sig som företagare, hävdas det i motion 1988/89:N279 (s). Den kontinuerliga ökningen av antalet konkurser under de senaste två decennierna visar på ett påtagligt behov av sådana åtgärder, menar motionärerna. Många — ofta samverkande — omständigheter kan förklara denna utveckling, säger de och nämner bl.a. kreditmarknadens sätt att fungera och det ökade antalet tjänsteföretag som inte behöver ett stort startkapital. Inkompetens anges också som en orsak. En nödvändig kompetenshöjning kan, enligt motionärernas mening, åstadkommas genom ett generellt krav på genomgången utbildning i bokföring och annan företagsekonomi för den som önskar etablera sig som näringsidkare.

Ett sådant generellt krav skulle sålunda gälla oberoende av bransch. Dessutom bör krav på auktorisation uppställas för fler branscher än som för närvarande gäller, heter det vidare i motionen. Motionärerna redovisar emellertid inte vilken eller vilka branscher som borde omÉattas eller på vilka grunder en sådan kontroll skulle baseras. Samma yrkande har återkommit i år i motion 1989/90:N273 (s).

Motsvarande tankar framförs även i motion 1988/89:N296 (s). Enligt denna borde regeringen — efter egen bedömning av behovet i olika branscher — kunna införa krav på tillstånd att driva näring. Regeringen skulle ges en sådan möjlighet genom att riksdagen stiftar en ramlag med detta syfte. Motionärerna finner samtidigt att förhållandena i fråga om ekonomisk brottslighet i restaurangbranschen och yrkestrafiken inte har förbättrats trots den utökade vandelsprövning som infördes för dessa branscher år 1986. Krav på näringstillstånd på basis av en prövning även av andra förhållanden än vandel hos den tilltänkte näringsidkaren måste därför kunna uppställas, menar de.

Motionärerna har upprepat sina krav i motion 1989/90:N271 (s), varvid städ-, bygg- och bilbranscherna utpekas som speciellt utsatta för brottslighet. De anser att kravet på utbildning och god vandel är särskilt nödvändigt i dessa branscher.

Konkursutvecklingen anförs som motiv även för yrkandet i motion 1989/90:N221 (c). Motionären pekar på bristen på elementära kunskaper i ekonomiska frågor och uteblivna betalningar från kundföretag som vanliga orsaker till konkurs. Särskilt små och medelstora företag har ofta bristande möjligheter att göra nödvändiga kreditbedömningar.

1 motionen föreslås åtgärder som avser bl.a. krav vid aktiebolagsbild -

1989/90:NU7

ning, information till mindre företag om krismedvetande och översyn av samhällets resurser att vidta åtgärder vid misstanke om brott i samband med konkurser.

Även i motion 1988/89:N365 (vpk) krävs åtgärder mot ekonomisk brottslighet. Enligt motionärerna borde regeringen anmodas att utröna behovet av etableringskontroll och av särskild redovisning till myndigheter.

Ungdomsskolans utbildning i ekonomi är i huvudsak begränsad till ekonomilinjen i gymnasieskolan, där företagsekonomi ingår som ett särskilt ämne. Härutöver ingår till viss del ekonomi i ämnet samhällskunskap, som är obligatoriskt endast — än så länge — på de tre- och fyraåriga teoretiska linjerna och på några av de tvååriga. Enligt kursplanen för samhällskunskap ingår som huvudmoment politik, ekonomi, arbetsliv och sociala förhållanden. Vad gäller ekonomi koncentreras undervisningen till sådana nationalekonomiska frågor som rör välfärdsfördelning, resursanvändning och ekonomiska system. I kursplanen sägs numera att studierna i samhällskunskap bör inriktas mot praktisk s.k. medborgarkunskap som är direkt tillämpbar i samhällsoch yrkeslivet. Vissa yrkesinriktade linjer har en mindre kurs i arbetslivsorientering där företagsekonomi kan ingå. I utbildningen av lärare i samhällskunskap eller arbetslivsorientering ingår dock inte ämnet företagsekonomi.

Regeringen har i proposition (1989/90:88) om vissa näringspolitiska frågor redovisat förslag och bedömningar som avser — främst små och medelstora — företags överlevnads- och tillväxtmöjligheter. Regeringen anser att de regionala utvecklingsfonderna har en viktig uppgift att genom utbildnings- och rådgivningsverksamhet medverka till en minskning av antalet konkurser. Såsom har nämnts kommer hithörande frågor att behandlas i betänkande 1989/90:NU30.

Skatte- och indrivningsfrågor har utretts i olika sammanhang. En rad åtgärder i effektiviserande syfte har också genomförts, såsom samordnad uppbörd av källskatt och arbetsgivaravgifter samt uppbörd varje — i stället för som tidigare varannan — månad.

Aktiebolagslagen (1975:1385) kommer, som har framgått i det föregående (s. 8), att bli föremål för en offentlig utredning. Därvid kommer frågor som rör aktiekapitalets minimigräns att övervägas mot bakgrund bl.a. av vad som gäller inom EG.

I aktiebolagslagen finns bestämmelser om revision och särskild granskning. Efter en lagändring skall numera alla aktiebolag ha minst en auktoriserad eller godkänd revisor. Verksamheten för sådana s.k. kvalificerade revisorer regleras i förordningen (1973:221, omtryckt 1976:825) om auktorisation och godkännande av revisorer och genom föreskrifter och anvisningar utfärdade av kommerskollegium, som också administrerar det statliga auktorisations- och godkännandesystemet på området. Enligt aktiebolagslagen skall granskningen ske i den omfattning god revisionssed erbjuder. Den närmare utformningen av detta begrepp ankommer enligt lagens förarbeten på revisorsorganisationerna; i sista hand är det dock domstol som ger begreppet dess

1989/90:NU7

innebörd. I den nyss nämnda revisorsförordningen anges att de kvalificerade revisorerna redbart och nitiskt skall utföra de uppdrag som anförtros dem och i allt iaktta god revisorssed. Föreningen Auktoriserade revisorer FAR liksom Svenska revisorssamfundet SRS, vilket i huvudsak organiserar godkända revisorer, har utarbetat regler om god revisorssed för sina medlemmar. Begreppet god revisorssed befinns enligt vissa bedömare vara mer vidsträckt än begreppet god revisionssed och anses ha stor betydelse även för de icke kvalificerade revisorernas verksamhet.

I det föregående (s. 8 f.) har lämnats en redovisning av den nu verksamma insolvensutredningens (Ju 1988:02) uppgifter. 1 dessa ingår att överväga frågor om ett nytt rekonstruktionsförfarande och om lönegarantins betydelse för det ökande antalet företagskonkurser.

Utskottet delar de farhågor över ökningen av antalet konkurser som kommer till uttryck i motionerna. Enligt utsaga från bl.a. Ackordscentralen Stockholm är en minskning inte heller att vänta under den närmast kommande tiden. Mot denna bakgrund finner utskottet att situationen är oroväckande. Utskottet vill med det sagda emellertid inte förorda en generell etableringskontroll. Tidigare har utskottet (NU 1987/88:25 s. 18 f.) funnit tanken på kompetensbevis för företagare värd att prövas; regeringen förutsattes i samråd med företagarorganisationerna fortlöpande följa denna fråga. Enligt utskottets mening är insatser i detta avseende alltjämt angelägna.

Den vändning som utvecklingen nu har tagit bör emellertid, anser utskottet, föranleda ytterligare åtgärder. Förhållandena är otillfredsställande, särskilt med hänsyn till att en betydande del av konkurserna bedöms ha sin grundorsak i bristande ekonomiskt kunnande hos företagaren.

Allt fler människor kommer i kontakt med företagsamhet och frågor om skötsel av företag. Inte minst gäller detta de anställda som, genom lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet, har fått ett visst ansvar i detta avseende. Utskottet ser mot den nu angivna bakgrunden ett brett utbildningsbehov, dvs. inte bara hos dem som i en framtid kan komma att driva företag utan även hos en vidare krets. Vad utskottet sålunda har i åtanke är ett inslag av denna art i gymnasieskolans yrkesförberedande utbildning.

Vissa utbildningsinsatser genomförs i dag som är riktade till personer som står i begrepp att starta företag eller som sedan några år driver företag. Enligt utskottets mening är det angeläget att dessa insatser effektiviseras. Utskottet finner att de regionala utvecklingsfonderna har en viktig utbildningsuppgift på detta område, inte minst mot bakgrund av den samlade erfarenhet i hithörande frågor som redan i dag finns hos fonderna.

Även andra åtgärder för att åstadkomma en minskning av antalet konkurser bör enligt utskottets mening övervägas. Staten drabbas årligen av förluster genom företagskonkurser. En tidigare reaktion på ett företags uteblivna betalning av skatter och avgifter kan vara en viktig signal — och därmed föranleda en förebyggande insats — för ett

1989/90:NU7

företag på väg in i en kris. I olika avseenden har åtgärder vidtagits för en effektivisering av skatte- och indrivningsmyndigheternas verksamhet. Det kan emellertid finnas skäl att överväga behovet av ytterligare insatser. Detta kan t.ex. gälla registreringskontrollen av nystartade företag och fördelningen av skattemyndigheternas resurser mellan olika områden.

Ett speciellt problem som har uppmärksammats i debatten är den stora andelen konkurser som avser företag utan anställda. I många fall ligger s.k. skalbolagsaffärer bakom sådana konkurser. I andra fall är orsaken att en behörig styrelse saknas eller att bolagets verksamhet har upphört och man av kostnadsskäl har valt konkursen som avvecklingsform. Ytterligare skäl kan vara att det inte möter några större svårigheter att överföra en verksamhet till aktiebolagsformen eller byta namn på aktiebolag.

Frågan om minimigränser för aktiekapitalets storlek har, som nämnts i det föregående (s. 8), behandlats vid ett flertal tillfallen. Utskottet finner det mot bakgrund av konkursutvecklingen motiverat att denna och hithörande frågor övervägs ånyo. Enligt vad utskottet har erfarit görs inom regeringskansliet vissa förberedelser i denna fråga.

Vidare har frågan om revisorernas roll aktualiserats under utskottets behandling av ämnet. Det kan enligt utskottets uppfattning finnas anledning att analysera vad god revisionssed kräver mot bakgrund av önskvärdheten att begränsa antalet konkurser. Även frågan om bankernas och andra kreditgivares kreditvärdighetsprövning har berörts under beredningen i utskottet. Enligt utskottets mening är en analys av den prövning som har skett i fråga om sedermera konkursdrabbade företag befogad.

Utskottet vill med det nu sagda förorda en utredning med ett övergripande uppdrag att föreslå samordnade åtgärder ägnade att hejda den oroväckande utvecklingen i fråga om konkurser. Häri innefattas en analys och bedömning av orsakerna till konkurserna. I utredningens uppgift bör vidare ingå att överväga de synpunkter som utskottet har fört fram i det föregående. Utskottet behandlar i det följande (s. 19 f.) motioner som rör översyn av lagstiftningen om näringsförbud. Även hithörande frågor torde kunna beaktas av utredningen. Arbetet bör ske i nära kontakt med pågående och planerade utredningar som har anknytning till här berörda frågor. Regeringen bör sålunda anmodas att föranstalta om en utredning av det slag som utskottet nu har angett. Därmed skulle önskemålen i motionerna 1988/89:N279 (s), 1989/90:N273 (s), 1988/89:N296 (s), 1989/90:N271 (s), 1988/89:N365 (vpk) och 1989/90:N221 (c) tillgodoses helt eller delvis.

Auktorisation av städentreprenörer

I städentreprenadbranschen finns behov av auktorisation, anförs det i motion 1989/90:N240 (s). Städningens betydelse för såväl arbetsmiljön som den inre miljön i övrigt kan inte nog understrykas, menar motionärerna och pekar bl.a. på allergiutredningens slutsatser i be -

1989/90:NU7

tänkandet (SOU 1989:76) Att förebygga ALLERGI/överkänslighet. Samtidigt pågår en utveckling inom städentreprenadbranschen mot ökat utbud av tjänster för vård av den yttre miljön. Yrkeskunskap är därför nödvändig, säger motionärerna, som begär att ett auktorisationssystem införs, baserat på en dokumenterad sådan kunskap.

I sitt betänkande (SOU 1984:8) Näringstillstånd lämnade eko-kommissionen rekommendation rörande vilka branscher som borde omfattas av det föreslagna systemet med krav på näringstillstånd. Bland dessa nämndes städbranschen. 1 första hand borde, enligt kommissionens mening, ekonomiska garantier för skatter och avgifter krävas, men även företagsutbildning och vandelsprövning borde övervägas.

Syftet med den nu aktuella motionen synes — till skillnad från de i det föregående behandlade — inte vara att ekonomisk brottslighet skall förebyggas utan snarare att yrkeskompetensen skall höjas till gagn för brukarintresset.

Sveriges städentreprenörers förbund tillämpar sedan år 1955 ett auktorisationssystem enligt vilket bl.a. krävs att ett företag för att få auktorisation skall ha varit verksamt i branschen i minst tre år och under denna tid ha skött sina åtaganden på ett välrenommerat sätt. Förbundets styrelse fungerar som auktorisationsnämnd, vilken föranstaltar om granskning av sökandens räkenskaper. Vidare kontrolleras sökanden hos riksskatteverket. Ett företag som antas som medlem, dvs. erhåller auktorisation, åtar sig att fullgöra sina skyldigheter mot stat, kommun och de anställda. Vidare åtar sig företaget att följa utslag i allmänna reklamationsnämnden och förbundets egen reklamationsnämnd liksom att rätta sig efter de rekommendationer som styrelsen — vid en eventuell besiktning av företaget — kan komma att lämna. Ett företag som bryter mot auktorisationsbestämmelserna kan av förbundsstyrelsen fråntas sin auktorisation. Antalet medlemsföretag uppgår till 75. År 1988 omsatte dessa 2,5 miljarder kronor, vilket beräknas motsvara ca 70 % av den totala städentreprenadmarknaden i Sverige.

Auktorisationssystemet har granskats av NO som, enligt beslut år 1986, vid denna tidpunkt inte fann anledning till åtgärd enligt konkurrenslagen.

Utskottet delar uppfattningen att yrkeskunskap är viktig i städentreprenadbranschen. Vad motionärerna i första hand åsyftar synes emellertid vara tillgodosett genom det inom branschen tillämpade auktorisationssystemet. Med det anförda avstyrks motion 1989/90:N240 (s).

Statlig kontroll av låssmeders vandel

Sveriges låssmedsmästares riksförbund, som organiserar 165 låssmedsföretag, kräver för medlemskap att sökanden har visat yrkesskicklighet, har god vandel och åtar sig att följa branschtekniska regler. God vandel anses normalt visad genom att ett villkor om minst sex års branscherfarenhet är tillgodosett. För auktorisation krävs härutöver att medlemmen uppfyller de speciella krav som har ställts upp av Svenska stöldskyddsföreningen, en ideell organisation med polisen, försäkringsbolag, postverket samt affärs-, spar- och föreningsbanker som medlem -

1989/90: NU7

mar. Bland dessa krav kan nämnas att verksamheten bedrivs med hederliga metoder, att lagar och förordningar följs och att någon inom företaget innehar mästarbrev i låssmedsyrket.

Låssmedsbranschen bör omfattas av ett statligt auktorisationssystem, hävdas det i motion 1988/89:N239 (m). Motionären drar härvid paralleller med bevakningsbranschen, för vilken ett sådant system har införts genom lagen (1974:191) om bevakningsföretag. Utmärkande för företag inom säkerhetsbranschen är att deras utövare direkt eller indirekt har ansvar för betydande förmögenhetsvärden, sägs det vidare i motionen. Det av Sveriges låssmedsmästares riksförbund tillämpade auktorisationssystemet är, enligt motionärens bedömning, inte tillräckligt eftersom förbundet inte har möjlighet till en mer omfettande kontroll av de auktoriserade företagen med avseende på laglydnad och vandel. Därför borde systemet kompletteras med en av länsstyrelse och polismyndighet genomförd vandelskontroll av låssmeder. Motionären hänvisar till det ökade antalet inbrottsstölder och till risken att låssmedsverksamhet utnyttjas i brottsligt syfte.

Utskottet har i det föregående behandlat ett antal motioner om ökad användning av etableringskontroll och därvid funnit att regeringen bör anmodas att låta utreda frågor med anknytning till konkursutvecklingen. Vad som i detta sammanhang har anförts är, enligt utskottets mening, tillämpligt även vad avser den nu behandlade motionen. Något uttalande om behovet av ett system med statlig kontroll av låssmeders vandel synes inte föreligga. Med det anförda avstyrks således motion 1989/90:N239 (m).

Harmonisering med EG i fråga om etableringskontroll

Sverige har internationellt sett en närmast unik ställning i fråga om rätten att etablera företag, anförs i motion 1988/89:N296 (s). I denna görs jämförelser med länder som Norge, Förbundsrepubliken Tyskland och Österrike, vilka sägs ha ett omfettande system för etableringskontroll. Arbetet med den västeuropeiska integrationen bör för Sveriges del innefatta en anpassning till EG:s striktare regler i detta avseende, hävdar motionärerna.

Enligt Romfördraget, EG:s grundläggande regler, skall likhet i etableringsförutsättningarna råda mellan inhemska rättssubjekt och rättssubjekt i andra medlemsstater (art. 52). Regeln gäller både tillverknings- och handelsverksamhet. Motsvarande regel gäller även för utförande av tjänster i annat medlemsland. I vissa enskilda EG-länder krävs tillstånd för bedrivande av olika slag av näringsverksamhet. Nationella regler om etableringskontroll har emellertid inte bedömts oförenliga med EG:s regelverk i den mån de inte diskriminerar företag eller fysiska personer från ett annat medlemsland.

Av rapporten Sverige och den västeuropeiska integrationen med en redovisning av det svenska integrationsarbetet våren 1988—mars 1989 (utrikesdepartementets handelsavdelning) framgår (s. 136) att Romfördragets regler om fri etableringsrätt i huvudsak synes ha genomförts.

1989/90: NU 7

18 Ett antal länder har kvar regler sorn gäller kontroll av etableringar från företag i länder utanför EG. Inom ramen för arbetet med det europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) pågår diskussioner om etableringsregler både för företag och fysiska personer.

I yttrande våren 1989 till utrikesutskottet rörande etableringsfrågor m.m. (1988/89:NU4y s. 9 f., 1988/89:UU19) sade sig näringsutskottet finna det nödvändigt med en viss reglering av de utländska företagsförvärven och kontroll av det utländska ägandet i svenska aktiebolag. Utskottet åberopade sålunda sin året dessförinnan uttalade ståndpunkt i frågan. Två reservationer (m, fp; vpk, mp) avgavs. I det föregående (s. 12) har en redovisning av frågans behandling i den nu föreliggande näringspolitiska propositionen (1989/90:88 s. 164 f.) lämnats.

Integrationssträvandena tar bl.a. sikte på frågor rörande etablering. Med hänsyn till att arbetet på detta område pågår saknas det, anser utskottet, anledning för riksdagen att nu göra ett uttalande i saken. Motion 1988/89:N296 (s) avstyrks därför till den del som här är aktuell.

Utvärdering av institutet näringsförbud

En mycket väsentlig förutsättning för ett fortsatt solidariskt samhällsbyggande är att den organiserade ekonomiska brottsligheten kan bekämpas, heter det i motion 1988/89:N361 (s). S.k. ekobrottslighet drabbar det stora flertalet människor och gäller mångfaldigt större värden än all annan brottslighet, anför motionärerna vidare. De finner att lagstiftningen om näringsförbud är otillräcklig — bl.a. i fråga om kontroll- och sanktionssystem — och föreslår därför att en utvärdering härav genomförs av riksskatteverket och brottsförebyggande rådet (BRÅ). I denna borde särskilt utrönas i vilken utsträckning missbruk, t.ex. i form av bulvanskap, förekommer.

Även i motion 1989/90:N272 (fp) kritiseras tillämpningen av näringsförbudslagstiftningen. I ett marknadsekonomiskt samhälle utgör näringsfriheten en grundpelare, uttalar motionären. Priset för denna frihet, fortsätter han, måste vara att man vid missbruk av friheten förlorar denna genom näringsförbud under viss tid. Motionären pekar på de möjligheter till näringsförbud som finns enligt dels konkurslagen (1987:672), dels lagen (1986:436) om näringsförbud men ifrågasätter om tillämpningen av de berörda lagarna ligger i linje med lagstiftarens intentioner. En översyn härav borde, enligt motionärens mening, genomföras i syfte att åstadkomma en ökad effektivitet.

Enligt vad utskottet har erfarit pågår inom kronofogdemyndigheterna ett projekt rörande specialindrivning under perioden 1989—1990. I detta ingår en uppföljning i varje län av det fall av näringsförbud där misstanken om överträdelse av förbudet är störst.

Utskottet har i det föregående uttalat sig för en bred översyn av frågor som rör ökningen av antalet konkurser. Med det uttalande som riksdagen föreslås göra torde även syftet med de här behandlade motionerna bli tillgodosett. Motionerna 1988/89:N361 (s) och

1989/90:N272 (fp) avstyrks därför.

1989/90:NU7

19 Minskad etableringskontroll

1989/90:NU7

Friheten att starta företag är en förutsättning för mångfalden i näringslivet och för att nya företagsformer skall kunna utvecklas, heter det i motion 1988/89:N254 (fp). Motionärerna vänder sig mot vissa krav på tillståndstvång som gäller för olika typer av näringsverksamhet. De hävdar att etableringskontroll kan godtas endast om den har tillkommit för att skydda människors hälsa och säkerhet. En viss avreglering i olika branscher har åstadkommits, konstaterar de, men de riktar kritik mot återstående och framför allt nytillkomna regleringar. Som exempel på det sistnämnda nämner de kravet på auktorisation av finansbolag, som riksdagen fattade beslut om våren 1988 (prop. 1987/88:149, NU 1987/88:37). Yrkandet har upprepats under innevarande riksmöte i motion 1989/90:N346 (fp).

Samma tankegångar ligger bakom motion 1988/89:N316 (fp), som emellertid i första hand berör förhållandena inom handeln. Etableringsrätten i denna bransch inskränks genom bl.a. olika regleringar som inte är förenliga med konsumenternas intressen, säger motionärerna. Den politiska styrningen av detaljhandeln, som möjliggörs genom plan- och bygglagen (1987:10), förs fram som exempel men också den begränsning av konkurrensen i partihandeln som uppkommer genom dominansen av ett fåtal s.k. handelsblock. Motionen mynnar ut i ett förslag till riksdagsuttalande om etableringsrättens betydelse. Motionärerna har återkommit i ämnet i motion 1989/90:N257 (fp), i vilken särskilt riktas kritik mot plan- och bygglagen.

Även i motion 1989/90:Fi704 (m) har frågor med anknytning till ämnet tagits upp. Sålunda anförs att friheten att starta och driva företag är en nödvändig förutsättning för en fungerande marknadsekonomi och att krav på olika former av etableringskontroll måste avvisas. Endast sådana inskränkningar i näringsfriheten kan tolereras som grundas på mycket tungt vägande skäl, såsom omtanke om människors liv, hälsa eller egendom. Yrkandet behandlas i finansutskottets betänkande 1989/90:FiU20.

I det föregående (s. 9) har uppgifter lämnats om konkurrenskommitténs delbetänkande (SOU 1990:25) Konkurrensen inom livsmedelssektorn, i vilket den kommunala planeringens effekter på konkurrensen i detaljhandeln har behandlats. Näringsfrihetsombudsmannen (NO) har inlett förhandlingar med företrädare för partihandelsblocken i syfte att undanröja skadliga konkurrensbegränsningseffekter av inköpsbindningar och hembudsplikt. Kommittén har sagt sig ha för avsikt att följa NO:s ärende inför sina fortsatta överväganden i denna del.

Vidare har regeringens näringspolitiska proposition (1989/90:88) redovisats i vad avser det fortsatta arbetet inom industridepartementet med avreglering och regelförenkling (s. 12). Enligt regeringens bedömning bör inriktningen vara en fortsatt bevakning av existerande reglers konsekvenser för näringslivet; en viktig uppgift kommer också att vara att se till att det inte tillkommer nya regler som avsevärt försämrar verkningsgrad och produktivitet inom näringslivet.

Riksdagen har nyligen på hemställan av bostadsutskottet avslagit en motion (m) med yrkande om en ändring av plan- och bygglagen så att markanvändning beträffande detaljhandelsstruktur m.m. inte kan regleras genom detaljplaner. Utskottet hade i sin motivering (1989/90:BoUll s. 16) hänvisat till sin vid en tidigare behandling av ämnet intagna ståndpunkt. Enligt denna borde det vara möjligt för kommunerna att inom ramen för planeringen enligt plan- och bygglagen bl.a. i detaljplan lägga fest markanvändningen för olika syften genom att t.ex. ange vilken mark som borde reserveras för handelsoch industriändamål. I en reservation av företrädarna för moderata samlingspartiet, vilken vid voteringen fick stöd av flertalet företrädare för folkpartiet, hävdas att det inte borde vara möjligt att genom planoch byggnadslagstiftningen inskränka näringsfriheten.

Näringsutskottet behandlade motioner av liknande slag senast våren 1988 (NU 1987/88:25 s. 18 f.). Därvid uttalade utskottet att frågan om behovet och den närmare utformningen av olika system för etableringskontroll borde kunna behandlas inom ramen för det fortgående arbetet med avreglering och regelförenkling. Något generellt uttalande emot etableringskontroll ville utskottet inte förorda.

Av regeringens proposition 1989/90:88 framgår att arbetet med regelförenkling fortskrider. Utskottet står fest vid sin uppfattning att behovet bör prövas i varje enskilt fell. Frågan om plan- och bygglagens effekter på detaljhandelns etablering har beaktats av konkurrenskommittén; det är enligt de bedömningar som har gjorts för tidigt med en utvärdering av lagen i detta avseende. Med hänsyn till vad som nu har sagts finner utskottet att motionerna 1988/89:N254 (fp), 1989/90:N3346 (fp), 1988/89:N316 (fp) och 1989/90:N257 (fp) i här aktuella delar inte bör föranleda något uttalande från riksdagens sida. De avstyrks således.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande ökad etableringskontroll m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1988/89:N279, motion 1988/89:N296 yrkande 1 och motionerna 1988/89:N365, 1989/90:N221, 1989/90:N271 och 1989/90:N273 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

res. 1 (m, fp, c) res. 2 (vpk)

2. beträffande auktorisation av städentreprenörföretag att riksdagen avslår motion 1989/90:N240,

res. 3 (m, fp, c) - motiv, res. 4 (vpk)

3. beträffande statlig kontroll av låssmeders vandel att riksdagen avslår motion 1989/90:N239,

res. 5 (m, fp, c) - motiv.

4. beträffande harmonisering med EG i fråga om etableringskontroll att

riksdagen avslår motion 1988/89:N296 yrkande 2,

res. 6 (m, fp) - motiv.

1989/90: NU 7

res. 7 (vpk)

res. 8 (mp) - motiv.

5. beträffande utvärdering av lagstiftningen om näringsförbud att riksdagen avslår motionerna 1988/89:N361 och 1989/90:N272,

res. 9 (m, fp, c) - motiv, res. 10 (vpk)

6. beträffande minskad e table rings kontroll

att riksdagen avsiår motion 1988/89:N254 yrkande 3, motion 1988/89:N316 yrkande 1, motion 1989/90:N257 yrkande 1 och motion 1989/90:N346 yrkande 2.

res. 11 (m,fp) res. 12 (c)

Stockholm den 19 april 1990 På näringsutskottets vägnar

Lennart Pettersson

Närvarande: Lennart Pettersson (s), Rune Jonsson (s), Per Westerberg (m), Åke Wictorsson (s), Inga-Britt Johansson (s), Reynoldh Furustrand (s), Gunnar Hökmark (m), Gudrun Norberg (fp), Roland Larsson (c), Rolf L Nilson (vpk), Leif Marklund (s), Mats Lindberg (s), Karin Falkmer (m), Isa Halvarsson (fp), Kjell Ericsson (c), Björn Kaaling (s) och Loui Bernal (mp).

Reservationer

1. Ökad etableringskontroll (mom. 1)

Per Westerberg (m), Gunnar Hökmark (m), Gudrun Norberg (fp) Roland Larsson (c), Karin Falkmer (m), Isa Halvarsson (fp) och Kjell Ericsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 15 med "Utskottet delar" och slutar på s. 16 med "eller delvis" bort ha följande lydelse:

Utskottet vill slå fast att friheten att starta och driva företag är ett omistligt inslag i ett marknadsekonomiskt system. Näringsfriheten är en förutsättning för mångfald i näringslivet och för utvecklingen av nya företag.

Under åren 1987 och 1988 sjönk antalet konkurser. Utskottet noterar nu en ökning för det senaste året. Denna uppgång skall dock bedömas med hänsyn till att en kraftig uppgång i antalet företagsetableringar har ägt rum under 1980-talet; det får anses naturligt att antalet konkurser ökar som en följd härav. Konkursutvecklingen kan också

1989/90:NU7

ses mot bakgrund av det höga skattetrycket och det ogynnsamma kostnadsläget, som har försatt många småföretagare i ekonomiska svårigheter.

Säkert finns orsaker också att söka i bristande erfarenhet och kunskap. S.k. starta-eget-kurser torde ibland kännetecknas av en något för optimistisk framställning av utsikterna att nå framgång. Utskottet bortser alltså inte från det förhållandet att brist på kunskap i vissa fall kan ha bidragit till att företag hamnar i svårigheter.

Det finns emellertid enligt utskottets mening ingen anledning att ta den senaste tidens konkursutveckling som en förevändning för åtgärder som syftar till eller medför att nyetableringen av företag försvåras. Problemet består snarare i att utvecklingen av nya företag i Sverige är alltför svag jämfört med flertalet andra länder. Väsentligt i detta sammanhang är att analysen görs med utgångspunkt i korrekta och relevanta uppgifter och jämförelser så att de riktiga slutsatserna kan dras.

De krav på kompetensbevis — "körkort" — som framförs i några motioner avvisas av utskottet. Det finns inget belägg för att enskilda personer skulle bli bättre skickade som företagare därför att någon myndighet först har uttalat sig om vederbörandes lämplighet. Ett sådant system skulle kunna fa en hämmande inverkan på nyföretagandet i Sverige. Däremot anser utskottet att frivillig utbildning, exempelvis inom branschorganisationerna, bör stimuleras. Tillgången till eget startkapital är också av stor betydelse för ett företags möjligheter att överleva. Utbildning om företagandets villkor bör ingå som en naturlig del i gymnasieskolans ordinarie undervisning, främst i ämnet samhällskunskap.

Etableringshämmande åtgärder motverkar en utveckling i riktning mot ett vitalt näringsliv, kännetecknat av nytänkande och effektiv konkurrens. De är dessutom verkningslösa när det gäller att förebygga konkurser som har sin grund — helt eller delvis — i brottslig verksamhet. Ett livskraftigt och sunt företagande förutsätter etableringsoch näringsfrihet. En fortlöpande översyn av det regelsystem som gäller företagandet i syfte att minska etableringshinder bör därför ske. Med det sagda avstyrks motionerna 1989/90:N273 (s), 1988/89:N279 (s), 1988/89:N296 (s), 1989/90:N271 (s), 1988/89:N365 (vpk) och

1989/90:N221 (c).

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande ökad etableringskontroll att riksdagen med avslag på motion 1988/89:N279, motion 1988/89:N296 yrkande 1 och motionerna 1988/89:N365, 1989/90:N221, 1989/90:N271 och 1989/90:N273 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

1989/90:NU7

2. Ökad etableringskontroll (mom. 1)

Rolf L Nilson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 15 med "Utskottet delar" och slutar på s. 16 med "eller delvis" bort ha följande lydelse:

Utskottet finner utvecklingen av antalet konkurser starkt oroande. Inte bara brist på kunskap hos berörda företagare utan även ökade inslag av ekonomisk brottslighet har bidragit till denna situation, som från samhällets synpunkt är mycket allvarlig. Enligt utskottets mening måste nu avsevärt mer verkningsfulla åtgärder sättas in än vad som hittills har varit fallet; en skärpning av etableringskontrollen såsom har föreslagits i motionerna ter sig väl motiverad. Det av eko-kommissionen år 1984 framlagda förslaget om krav på näringstillstånd för vissa s.k. kritiska branscher bör därför genomföras. Genom en ramlag kan regeringen ges möjligheter att införa bestämmelser om näringstillstånd i de branscher som från tid till annan bedöms vara mest utsatta för ekonomisk brottslighet och osunda affärsmetoder.

Härutöver skulle som en generell åtgärd — tillämpad för samtliga branscher — kunna införas en obligatorisk information i grundläggande ekonomiska och juridiska frågor i samband med registreringen av företag i patent- och registreringsverkets aktiebolagsregister resp. länsstyrelses handelsregister.

Regeringen bör ta initiativ till sådana åtgärder som nu har förordats. Med vad här har sagts skulle yrkandena i motionerna 1988/89:N279 (s), 1989/90:N273 (s), 1988/89:N296 (s), 1989/90:N271 (s), 1988/89:N365 (vpk) och 1989/90:N221 (c) bli tillgodosedda i aktuellt avseende.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande ökad etableringskontroll m.m. att riksdagen med anledning av motion 1988/89:N279, motion 1988/89:N296 yrkande 1 och motionerna 1988/89.N365, 1989/90:N221, 1989/90:N271 och 1989/90:N273 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

3. Auktorisation av städentreprenadföretag (mom. 2, motiveringen)

Per Westerberg (m), Gunnar Hökmark (m), Gudrun Norberg (fp) Roland Larsson (c), Karin Falkmer (m), Isa Halvarsson (fp) och Kjell Ericsson (c) anser att den del av utskottets yttrande på s. 17 som börjar med "Utskottet delar" och slutar med "motion 1989/90:N240 (s)" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar inte uppfattningen i motion 1989/90:N240 (s) om behovet av statlig auktorisation av städentreprenadföretag. Enligt utskottets mening bör sådan auktorisation och andra system för etableringskontroll komma till användning uteslutande då detta får anses nödvändigt främst med hänsyn till människors liv, hälsa eller säkerhet. Ett sådant konsumentintresse torde knappast föreligga i fråga om städtjänster. Motionen avstyrks med hänvisning till det sagda.

1989/90:NU7

4. Auktorisation av städentreprenadföretag (mom. 2)

1989/90:NU7

Rolf L Nilson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 17 som börjar med "Utskottet delar" och slutar med "motion 1989/90:N240 (s)" bort ha följande lydelse:

Utskottet finner att motionärernas krav är berättigade. Vård och sanering av såväl inre som yttre miljö blir allt viktigare. En adekvat kunskap hos de företag som tillhandahåller städtjänster är därför av största betydelse. Det auktorisationssystem som tillämpas av den berörda branschorganisationen måste kompletteras med ett av staten administrerat system för etableringskontroll inom städentreprenadbranschen. Enligt utskottets mening bör regeringen anmodas att föranstalta om ett sådant system. Med det anförda tillstyrks motion 1989/90:N240

(s).

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande auktorisation av städentreprenadföretag att riksdagen med bifall till motion 1989/90:N240 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

5. Statlig kontroll av låssmeders vandel (mom. 3, motiveringen)

Per Westerberg (m), Gunnar Hökmark (m), Gudrun Norberg (fp) Roland Larsson (c), Karin Falkmer (m), Isa Halvarsson (fp) och Kjell Ericsson (c) anser att den del av utskottets yttrande på s. 18 som börjar med "Utskottet har" och slutar med "motion 1989/90:N239 (m)" bort ha följande lydelse:

Utskottet tar avstånd från förslaget i motion 1989/90:N239 (m) om en statlig kontroll av låssmeders vandel. Det har inte visats något faktiskt samband mellan bristen på en statlig kontroll av berört slag och det ökade antalet inbrott i landet. Det av branschorganisationen tillämpade systemet för medlemskap och auktorisation synes tillgodse de intressen som motionären vill värna om. Utskottet avstyrker motionen.

6. Harmonisering med EG i fråga om etableringskontroll (mom. 4, motiveringen)

Per Westerberg (m), Gunnar Hökmark (m), Gudrun Norberg (fp), Karin Falkmer (m) och Isa Halvarsson (fp) anser att den del av utskottets yttrande på s. 19 som börjar med "Integrationssträvandena tar" och slutar med "är aktuell" bort ha följande lydelse:

I likhet med motionären finner utskottet det angeläget med ett ökat samarbete mellan Sverige och EG; inte minst gäller detta reglerna för etablering av företag. Grundläggande för tankegångarna bakom EG:s regelsystem är nämligen fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och personer. Häri ingår möjlighet till fri etablering och fri näringsutövning. Friheter av dessa slag ökar effektiviteten och verkar kostnads -

sänkande till gagn för konsumenterna. Tvärtemot vad som sägs i motionen torde alltså ett samarbete med EG kunna leda till att inslagen av etableringskontroll får minskas. Med det sagda avstyrks motion 1988/89:N296 (s) i berörd del.

7. Harmonisering med EG i fråga om etableringskontroll (mom. 4)

Rolf L Nilson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 19 som börjar med "Integrationssträvandena tar" och slutar med "är aktuell" bort ha följande lydelse:

Syftet med motionen är att ett ökat skydd för konsumenterna skall åstadkommas genom att i olika branscher etableringsregler införs som är i nivå med vad som kan gälla i enskilda EG-länder. Utskottet instämmer i motionärernas uppfattning om det lämpliga och nödvändiga med en sådan åtgärd och anser därför att regeringen bör anmodas att för riksdagen lägga fram ett samlat förslag i detta avseende. Med det sagda tillstyrks motion 1988/89:N296 (s) i nu behandlad del.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande harmonisering med EG i fråga om etableringskontroll att

riksdagen med bifall till motion 1988/89:N296 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

8. Harmonisering med EG i fråga om etableringskontroll (mom. 4, motiveringen)

Loui Bernal (mp) anser att den del av utskottets yttrande på s. 19 som börjar med "Integrationssträvandena tar" och slutar med "är aktuell" bort ha följande lydelse:

Utskottet ställer sig inte avvisande till etableringskontroll när det gäller att skydda miljö- och konsumentintressen, men den bör användas med försiktighet och endast i undantagsfall.

Utskottet är emot den totala EG-harmoniseringen. Med hänsyn härtill är det av vikt att varje enskild fråga behandlas för sig. I det enskilda fallet kan det sålunda vara lämpligt att ansluta sig till EGregler som gäller miljö och konsumenter. För närvarande finns inte anledning att ta ställning till en generell fråga om etableringskontroll; utskottet avstyrker därför motion 1988/89:N296 (s) i den del som nu har berörts.

1989/90:NU7

9. Utvärdering av lagstiftningen om näringsförbud (mom. 5, motiveringen)

Per Westerberg (m), Gunnar Hökmark (m), Gudrun Norberg (fp), Roland Larsson (c), Karin Falkmer (m), Isa Halvarsson (fp) och Kjell Ericsson (c) anser att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 19 med "Utskottet har" och slutar på s. 20 med "avstyrks därför" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening saknas skäl att utgå från att antalet meddelade näringsförbud skulle i sig utgöra ett tecken på systemets grad av effektivitet. Utskottet vill erinra om att näringsförbud är ett mycket långtgående ingrepp i näringsfriheten och därför — enligt lagstiftningens intentioner — bör tillgripas endast som yttersta sanktion. Ett initiativ av riksdagen av det slag som begärs är enligt utskottets mening inte befogat. Motionerna 1988/89:N361 (s) och 1989/90:N272 (fp) avstyrks alltså.

10. Utvärdering av lagstiftningen om näringsförbud (mom. 5)

Rolf L Nilson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 19 med "Utskottet har" och slutar på s. 20 med "avstyrks därför" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att brister i effektivitet i fråga om tillämpningen av näringsförbud kan tänkas föreligga. Det är därför angeläget att en utvärdering av lagstiftningen genomförs, inte minst för att det skall bli utrönt i vilken omfattning missbruk genom t.ex. bulvanskap förekommer. Regeringen bör ombesörja att en sådan utvärdering kommer till stånd. Motionerna 1988/89:N361 (s) och 1989/90:N272 (fp) tillstyrks med vad nu har sagts.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande utvärdering av lagstiftningen om näringsförbud att riksdagen med bifall till motionerna 1988/89:N361 och 1989/90:N272 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

11. Minskad etableringskontroll (mom. 6)

Per Westerberg (m), Gunnar Hökmark (m), Gudrun Norberg (fp), Karin Falkmer (m) och Isa Halvarsson (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 21 som börjar med "Näringsutskottet behandlade" och slutar med "avstyrks således" bort ha följande lydelse:

Etablerings- och näringsfrihet är en grundläggande förutsättning för en livskraftig och sund näringsverksamhet till skydd och gagn för konsumenterna. Den medför att effektiviteten stimuleras och priserna pressas. Etableringskontroller har däremot inte visat sig vara effektiva. Den utökade vandelsprövningen i restaurangbranschen och yrkestrafi -

1989/90:NU7

ken är belysande exempel på detta; ett annat exempel är auktorisation av finansbolag. Endast då människors liv, hälsa eller säkerhet står på spel kan etableringskontroll i vissa fell behövas. Utskottet finner därför att motionärernas krav på ett generellt uttalande av riksdagen om näringsfrihet är väl motiverat.

Vidare finner utskottet att en samlad översyn av gällande etableringsregler är nödvändig. Det hittillsvarande arbetet med avreglering och regelförenkling har inte varit tillräckligt framgångsrikt; ännu återstår onödiga regleringar som på en rad områden försvårar näringsverksamheten.

Utskottet beklagar också att konkurrenskommittén inte har ansett sig redan nu kunna festslå plan- och bygglagens skadliga verkningar på konkurrensen i handeln och lägga fram förslag om en ändring av bestämmelserna. En dynamisk utveckling i handelns struktur motverkas genom tillämpningen av det kommunala planmonopolet, som tillåter politikerna att i stället för konsumenterna styra etableringen i kommunerna. Regeringen bör ta initiativ till att berörda bestämmelser i plan- och bygglagen slopas och snarast förelägga riksdagen ett förslag med denna inriktning.

Med det sagda tillstyrks motionerna 1988/89:N254 (fp),

1989/90:N346 (fp), 1988/89-.N316 (fp) och 1989/90:N257 (fp), alla i berörd del.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande minskad etableringskontroll att riksdagen med bifall till motion 1988/89:N254 yrkande 3, motion 1988/89:N316 yrkande 1, motion 1989/90:N257 yrkande 1 och motion 1989/90:N346 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

12. iMinskad etableringskontroll (mom. 6)

Roland Larsson (c) och Kjell Ericsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 21 som börjar med "Näringsutskottet behandlade" och slutar med "avstyrks således" bort ha följande lydelse:

Etablerings- och näringsfrihet — — — (= reservation 11) — — — försvårar näringsverksamheten.

Frågan om plan- och bygglagens effekter på detaljhandelns etablering har beaktats av konkurrenskommittén; det är enligt de bedömningar som har gjorts för tidigt med en utvärdering av lagen i detta avseende.

Med det sagda torde önskemålen i motionerna 1988/89:N254 (fp), 1989/90:N346 (fp), 1988/89:N316 (fp) och 1989/90:N257 (fp), alla i berörd del, helt eller delvis bli tillgodosedda.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande minskad etableringskontroll att riksdagen med bifall till motion 1988/89:N254 yrkande 3 och

1989/90:NU7

motion 1989/90:N346 yrkande 2 och med avslag på motion 1988/89:N316 yrkande 1 och motion 1989/90:N257 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Särskilt yttrande

Ökad etableringskontroll (mom. 1)

Per Westerberg (m). Gunnar Hökmark (m) och Karin Falkmer (m) anför:

Ökade krav på aktiekapitalets storlek verkar etableringshämmande och avvisas bestämt. Redan nuvarande krav på ett aktiekapital av SO 000 kr. ligger i jämförelse med många andra länder högt och utgör ett avsevärt hinder i starten för nya företag.

1989/90:NU7

29 Innehåll

Ärendet 1

Sammanfattning 1

Motionerna 2

Uppgifter i anslutning till motionerna 3

Gällande regler om etablering m.m 3

Utvecklingen av nyföretagande och konkurser 6

Konkursutredningen 6

Riksdagsbehandling 7

Etableringskontroll 7

Minimigränsen för aktiekapital 8

Vissa utredningar m.m 8

Synpunkter från olika intressen 9

Proposition om vissa näringspolitiska frågor 12

Utskottet 13

Ökad användning av etableringskontroll m.m 13

Auktorisation av städentreprenörer 16

Statlig kontroll av låssmeders vandel 17

Harmonisering med EG i fråga om etableringskontroll 18

Utvärdering av institutet näringsförbud 19

Minskad etableringskontroll 20

Hemställan 21

Reservationer

1. Ökad etableringskontroll (m, fp, c) 22

2. Ökad etableringskontroll (vpk) 24

3. Auktorisation av städentreprenadföretag (m, fp, c) 24

4. Auktorisation av städentreprenadföretag (vpk) 25

5. Statlig kontroll av låssmeders vandel (m, fp, c) 25

6. Harmonisering med EG i fråga om etableringskontroll

(m, fp) 25

7. Harmonisering med EG i fråga om etableringskontroll

(vpk) 26

8. Harmonisering med EG i fråga om etableringskontroll

(mp) 26

9. Utvärdering av lagstiftningen om näringsförbud (m, fp, c) . 27

10. Utvärdering av lagstiftningen om näringsförbud (vpk) ... 27

11. Minskad etableringskontroll (m, fp) 27

12. Minskad etableringskontroll (c) 28

1989/90:NU7

Särskilt yttrande

Ökad etableringskontroll (m)