Beslut vid regeringssammanträde 1990-12-13

Chefen för industridepartementet, statsrådet Molin, anför efter samråd med chefen för justitiedepartementet, statsrådet Freivalds, och chefen för civildepartementet, statsrådet Johansson.

Mitt förslag

Mot bakgrund av riksdagens beslut (1989/90:NU7, rskr. 246) föreslår jag att en kommitté tillkallas för att utreda behovet av åtgärder ägnade att begränsa antalet företags konkurser samt att -- om det behövs -- föreslå samordnade åtgärder i denna riktning.

I utredningsuppdraget ingår följande.

1. Kommittén skall studera dels utvecklingen av antalet konkurser och konkursfrekvensen totalt och inom olika näringrenar, dels hur konkurserna samvarierar med företagets storlek, ålder samt företagarens utbildning och erfarenhet och dels vilka ekonomiska effkter konkurserna har för olika intressentgrupper.

2. Med studien som grund skall orsakerna till konkurserna analyseras närmare.

3. Kommittén skall vidare, med utgångspunkt i resultatet av analyserna, bedöma behovet av insatser för att begränsa konkursfrekvensen. Till detta hör att analysera behovet av rekonstruktionsåtgärder innan företag blivit insolventa, dvs. närmast sådana förebyggande åtgärder som syftar till förnyelse av företag i kris.

4. Om det finns behov av åtgärder som kan begränsa konkursfrekvensen, skall kommittén föreslå sådana. Härvid bör kommittén pröva effektiviteten hos olika former av kontrollinriktade åtgärder och åtgärder som syftar till att förbättra förutsättningarna vid företagsetablering.

Bedömningen av behovet av insatser för att få till stånd en lägre konkursfrekvens och utformningen av insatserna bör bl.a. göras med beaktande av statsmakternas strävanden i fråga om avreglering och regelförenkling liksom statsmakternas insatser för att främja nyetablering av livskraftiga företag. Dessa insatser görs då nyetableringen tillmäts ha stor betydelse för tillväxt, effektivitet och konkurrens i näringslivet.

Eventuella förslag till åtgärder bör utarbetas med beaktande av dels tidigare utredningar inom området, dels det pågående utredningsarbetet inom angränsande områden. Bland pågående utredningar av intresse i detta sammanhang kan nämnas insolvensutredningen (Ju 1988:02). I utredningsarbetet bör hänsyn tas även till behovet av harmonisering med EGs lagstiftning och till utvecklingen inom aktuella områden i den västeuropeiska lagstiftningen.

Konkursutvecklingen under 1980-talet

Antalet företagskonkurser har varierat under perioden 1982--1989. Efter en minskning under åren 1987 och 1988 ökade antalet konkurser åter under år 1989. Under helåret 1989 registrerades knappt 6 900 konkurser. Utvecklingen har -- jämfört med första halvåret 1989 -- fortsatt under första halvåret 1990 då 4 243 företagskonkurser registrerades.

Variationen i antalet konkurser mellan olika näringsgrenar är beroende av antalet företag inom resp. bransch. Därför är konkursfrekvensen -- antalet konkurser i relation till antalet företag -- ett mer relevant mått i sammanhanget. Konkursfrekvensen varierar betydligt mellan olika näringsgrenar -- under år 1989 från 0,2 % inom jordbruket till 2,2 % inom varuhandel-, restaurang- och hotellverksamhet. Den genomsnittliga konkursfrekvensen i näringslivet har varit relativt stabil under perioden 1982--1988 -- ca 1,2 %. År 1989 ökade konkursfrekvensen till knappt 1,4 %.

Konkursfrekvensen är betydligt högre i de tre storstadsregionerna Stockholm, Göteborg och Malmö än i övriga landet.

Huvuddelen av företagskonkurserna berör företag i aktiebolagsform. Majoriteten av företagen har inga anställda.

Frågornas behandling i riksdagen

Motioner

Etableringskontroll

I riksdagen har under de senaste två åren avlämnats motioner med förslag om införande av etableringskontroll i olika former. I några motioner har huvudmotivet för förslagen varit att konkursutvecklingen bedömts som oroande (motionerna 1988/89:N279 (s) och 1989/90: N273 (s)). I andra motioner har huvudmotivet varit förekomsten av ekonomisk brottslighet (motionerna 1988/89:N296 (s), 1988/89:N365 (vpk) och 1989/90:N271 (s)).

Andra förslag som presenterats för riksdagen är utökade informationsinsatser till mindre företag (motion 1989/90:N221 (c)). Dessa förslag har bl.a. motiverats med att brist på elemäntära kunskaper i ekonomiska frågor ofta är en orsak till konkurs.

I en motion (motion 1988/89:N296 (s)) har bl.a. arbetet med en harmonisering med EG anförts som motiv för en anpassning till EGs striktare regler i fråga om rätten att etablera företag.

I ett antal motioner (motionerna 1988/89:N254 (fp), 1988/89:N316 (fp), 1989/90:N257 (fp), 1989/90:N346 (fp) och 1989/90:Fi704 (m)) har kraven på tillståndstvång kritiserats. I dessa motioner har framhållits att friheten att starta företag är en förutsättning för mångfalden i näringslivet och för en fungerande marknadsekonomi. Etableringskontroll kan enligt dessa motionärer endast godtas om den syftar till att skydda människors hälsa och säkerhet.

Auktorisation och vandelsprövning

I en motion (motion 1989/90:N240 (s)) föreslås auktorisation av städentreprenörer med hänvisning till städningens betydelse för arbetsmiljön. Likaså har förslag lämnats om att låssmedsbranschen bör omfattas av ett statligt auktorisationssystem (motion 1989/90:N239 (m)) med hänvisning till låssmederna ansvar för betydande förmögenhetsvärden.

Näringsförbud

I två motioner (motion 1988/89:N361 (s) och motion 1989/90:N272 (fp)) föreslås en utvärdering av lagstiftningen om näringsförbud. Förslagen motiveras med att lagstiftningen bedöms vara otillräcklig bl.a. i fråga om kontroll- och sanktionssystemen.

Näringsutskottets betänkande om etableringskontroll m.m.

Vid behandling av tidigare nämnda motioner har näringsutskottet uttalat att utskottet inte är berett att förorda en generell etableringskontroll. Tanken på kompetensbevis för företagare, som utskottet prövat tidigare, anses alltjämt vara värd att pröva. Härutöver bör den fortsatta utveclingen av konkursfrekvensen föranleda ytterligare åtgärder.

En betydande del av konkurserna bedöms ha sin grundorsak i bristande ekonomiskt kunnande hos företagaren. Vidare kommer allt fler människor i kontakt med företagsamhet och frågor om skötsel av företag, bl.a. genom lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet. Utskottet ser mot denna bakgrund ett brett utbildningsbehov, dvs. inte bara hos dem som i en framtid kan komma att driva företag utan även hos en vidare krets. Ett inslag av denna art i gymnasieskolans yrkesförberedande utbildning är därför värt att överväga.

Det är enligt utskottet angeläget att effektivisera de utbildningar som redan i dag genomförs. I detta sammanhang har de regionala utvecklingsfonderna en viktig utbildningsuppgift.

Staten drabbas årligen av förluster genom företagskonkurser. En tidigare reaktion på ett företags uteblivna betalning av skatter och avgifter kan vara en viktig signal om att det befinner sig i kris och därmed bör bli förmål för en förebyggande insats. Mot denna bakgrund finns det enligt utskottet skäl att överväga insatser utöver de som redan gjorts för att effektivisera skatte- och indrivningsmyndigheternas verksamhet.

Enligt utskottet finns det anledning att analysera vad god revisorssed kräver mot bakgrund av önskvärdheten att begränsa antalet konkurser. Även frågan om bankernas och andra kreditgivares kreditvärdighetsprövning i sedermera konkursdrabbade företag bör analyseras.

Med hänvisning till vad näringsutskottet således anfört förordar det en utredning med ett övergripande uppdrag att föreslå samordnade åtgärder ägnade att hejda den enligt utskottets mening oroande konkursutvecklingen. I utredningens uppgift bör ingå att överväga de synpunkter som utskottet fört fram.

Motionerna om auktorisation av städentreprenörer, statlig kontroll av låssmeders vandel resp. harmonisering med EG i fråga om etableringskontroll har avstyrkts av utskottet. Även motionerna om en översyn av institutet näringsförbud liksom motionerna med förslag om minskad etaberlingskontroll har avstyrkts.

Riksdagen har bifallit vad utskottet (rskr.1989/90:246) anfört.

Tidigare utredningar

Statens industriverk

Orsakerna till förändringen av antalet konkurser har utretts av statens industriverk (SIND) och redovisats i rapporten Konkursutredningen (SIND 1985:7). Där konstateras att konkursutvecklingen främst beror på interna förhållanden inom företagen och att orsaken till misslyckanden främst är att söka i bristande företagskunnande. Detta gäller enligt undersökningen i hög grad många nystartade företag. I ett stort antal konkurser har vidare konstaterats brister i den löpande redovisningen, vilka medfört brister i den ekonomiska uppföljningen och kontrollen.

Verket konstaterar i rapporten att konkurserna inom byggsektorn ökade i samband med nedgången i byggandet under 10-årsperioden fram till år 1985. Något samband mellan antalet konkurser och omfattningen av nyetableringar har verket inte kunnat påvisa statistiskt. Verket har dock kunnat konstatera att antalet konkurser ökat kraftigt i branscher med störst nettoökning av företagsbeståndet. De förbättrade möjligheterna att erhålla krediter har också enligt verket bidragit till en ökning av antalet konkurser. Slutligen pekar SIND även på förändringar vad gäller branschstrukturen hos de nyetablerade företagen som en faktor av betydelse för konkursutvecklingen.

Konkurserna medför att uppemot hälften av arbetstillfällena i de konkursdrabbade företagen försvinner. Regionalt har konkurserna däremot haft marginell betydelse för sysselsättningen. Vidare är konkursförlust sällan orsak till konkurs i andra företag.

De stora förlorarna vid konkurser är enligt utredningen konkursföretagens leverantörer samt staten i egenskap av fordringsägare för skatter, avgifter och lönegarantimedel. Leverantörerna stod för nästan hälften av konkursförlusterna på 4,4 miljarder kr. under år 1982.

SIND föreslår en ändring av förmånsrättslagen (1970:979), innebärande att löner helt eller delvis ges förmånsrätt före företagsinteckningar. Vidare föreslår verket att ett nytt rekonstruktionssystem bör utvecklas, att utvecklingsfondernas resurser för rådgivning till nyföretagare förstärks och att en utbildningskampanj inriktad på frågor kring företagande genomförs. Slutligen föreslår verket att nyetablerings- och konkursstatistiken förbättras. Regeringens ställningstagande till SINDs förslag har redovisats i propositionen om näringspolitik inför 1990-talet (prop. 1986/87:74). Riksdagen beslutade i enlighet med regeringens förslag (1986/87:NU30, rskr. 271).

Lönegarantiutredningen

Den 15 september 1982 tillkallade chefen för arbetsmarknadsdepartementet en särskild utredare för att göra en översyn av den statliga lönegarantin vid konkurs. Utredaren arbetade under namnet lönegarantiutredningen och avlämnade sitt slutbetänkande Lönegarantin och förmånsrättsordningen -- om lönegarantins betydelse för det ökade antalet konkurser (SOU 1988:27) i maj år 1988. Betänkandet har överlämnats till insolvensutredningen som skall beakta de resultat som redovisas i slutbetänkandet.

I lönegarantiutredningens slutbetänkande redovisas bl.a. förslag om förändring i förmånsrättsordningen för lönefordringar. Förslaget motiveras med den snedvridning mot rekonstruktioner genom konkurs, som lönegarantin i kombination med nuvarande förmånsordning leder till. Utredningen konstaterar vidare att lönegarantin på ett spekulativt sätt kan utnyttjas maximalt när konkursboets rörelse säljs och de anställda får nya anställningar hos köparen av rörelsen. För att förhindra ett sådant utnyttjande av lönegarantin föreslår utredningen vidare att tillsynsmyndigheten förbättrar sin kontroll av lönegarantilagens (1970:741) tillämpning vid företagsöverlåtelser.

Brottsförbyggande rådet

År 1978 publicerade Brottsförebyggande rådet (BRÅ) rapporten Konkurser och ekonomisk brottslighet (BRÅ, Rapport 1978:1). Senare har denna studie följts upp med en undersökning som redovisats i rapporten Företagskonkurser och ekonomisk brottslighet (BRÅ forskning, 1985:1). I dessa studier visas att 80 % av konkurserna under åren 1982 och 1983 var mindre konkurser. Vidare visades att det förelåg brottsmisstanke i tre av fyra företagskonkurser. Beträffande 1982 års material kunde visas att ca 40 % av gjorda åtalsanmälningar ledde till åtal. Utredningen ansåg sig inte kunna bedöma i vilken omfattning konkurserna varit planerade av gäldenären.

Betalningsansvarskommittén

Den 20 decembe år 1984 tillsatte justitieministern en kommitté med uppdraget att utreda vissa frågor om betalningsansvaret för juridiska personers skulder m.m. Kommittén, som tog sig namnet betalningsansvarskommittén, avlämnade sitt betänkande Ansvarsgenombrott m.m. (SOU 1987:59) i oktober år 1987. I betänkandet har föreslagits ändringar i bl.a. aktiebolagslagen (1975:1385). De föreslagna ändringarna omfattar regler om ansvarsgenombrott, revisors granskning av kontrollbalansräkning och av verkställande direktörers och styrelsens betalningsansvar för företagets skulder när ett aktiebolag efter viss tid inte sänt sin årsredovisning till patent- och registreringsverket. Beredning av kommitténs förslag pågår för närvarande inom regeringskansliet.

Förändringar under senare år inom konkursrättens och angränsande områden

Enligt den år 1986 införda lagen (1986:436) om näringsförbud utvidgades möjligheten att meddela näringsförbud. Enligt denna lag kan näringsidkare även åläggas näringsförbud då denne bedöms ha grovt åsidosatt de krav som åligger näringsidkare. Samtidigt med det utvidgade näringsförbudet infördes även en utvidgning av den vandelsprövning som sker med stöd av yrkestrafiklagen (1988:263) resp. lagen (1977:293) om handel med drycker.

Den 1 januari 1988 trädde en ny konkurslag i kraft (prop. 1986/87:90, LU 32, rskr. 320, SFS 1987:672), enligt vilken bl.a. en enhetlig handläggningsform för ordinär och mindre konkurs skall tillämpas. Även utdelningsförfarandet har förenklats avsevärt och återvinningsmöjligheterna har utvidgats.

Pågående utredningar inom området

I september 1989 uppdrog regeringen åt BRÅ att genomföra en i propositionen om lag om näringsförbud m.m. (prop. 1985/86:126) aviserad utvärdering av försöksverksamheten med vandelsprövning. Uppdraget kommer att avslutas före utgången av år 1990.

För att utreda vissa frågor på konkursrättens område tillkallade regeringen en särskild utredare i september 1988 (dir 1988:52). Utredningen tog sig namnet Insolvensutredningen. Den skall undersöka bl.a. behovet av ett nytt rekonstruktionsförfarande. Målet är att rädda företag som i och för sig är livskraftiga, men som på grund av särskilda omständigheter har hamnat i kris.

I uppdraget att utreda behovet av ett nytt rekonstruktionsförfarande ligger enligt direktiven först och främst att förutsättningslöst överväga frågan om vi bör införa ett alternativ till konkurs och ackord i Sverige. Vad gäller formerna för ett nytt förfarande framhålls att ett sådant kan regleras fristående eller baseras på reglerna om ackord. Utredningen skall vidare mer förutsättningslöst se över i första hand de delar av förmånsrättsordningen som berörs av rekonstruktionsfrågorna. Hur man än ser på frågan om ett nytt rekonstruktionsförfarande bör utredningen lägga fram förslag till reglerng av olika frågor i samband med betalningsinställelse.

I juni 1990 tillsatte regeringen en kommitté med uppgift att genomföra en översyn av aktiebolagslagen (dir 1990:46). Kommittén skall bl.a. överväga en höjning av minimikapitalet i aktiebolag.

Förutsättningar för utredningsarbetet

I 1990 års proposition om vissa näringspolitiska frågor (prop. 1989/90:88 s. 45 ff) framhålls att näringslivets utveckling och internationella konkurrenskraft kommer att vara av avgörande betydelse för möjligheterna att trygga sysselsättningen och utveckla välfärden. Mot denna bakgrund framhålls bl.a. vikten av att tillväxten i nya, långsiktigt livskraftiga företag och branscher inte hämmas. I detta syfte har i propositionen föreslagits bl.a. att stödet till småföretagsutveckling skall fortsätta under treårsperioden 1990/91--1992/93. Riksdagen beslutade i enlighet med förslaget (1989/90:NU30, rskr. 326) under våren 1990.

Småföretagspolitiken syftar till att stimulera och stärka de små och inte minst de nybildade företagen för att åstadkomma tillväxt och effektivitet i näringslivet. Utöver allmänpolitiska åtgärder behövs på vissa områden riktade insatser. Genom att undanröja brist på information, kompetens och kapital kan småföretagens utveckling stimuleras. Därför har i propositionen olika åtgärder med denna inrikting föreslagits. Statsmakternas åtgärder omfattar bl.a. stöd vid nyetablering samt kompetensutveckling, teknikspridning och olika typer av finansieringsinsatser.

Huvuddelen av insatserna riktade till de små och medelstora företagen, liksom insatserna för att främja nyetablering, genomförs av SIND, de regionala utvecklingsfonderna och Stiftelsen Institutet för Företagsutveckling (SIFU). Insatserna omfattar rådgivning, information och utbildning. Målgrupp en utgörs av små och medelstora företag i samtliga näringsgrenar men insatser i teknikbaserade företag och hos underleverantörer skall prioriteras.

För att förbättra de små och medelstora företagens tillgång på riskkapital skall enligt statsmakternas beslut fem till sex regionala riskkapitalbolag bildas. Flera utvecklingsfonder bör vara delägare i resp. bolag. Dessa riskkapitalbolag skall göra satsningar i huvudsak i form av minoritetsposter i småföretag under utveckling. Riskkapitalbolagen förväntas särskilt beakta de teknikbaserade företagens behov.

Insatserna för nyetablering skall framöver i ökad utsträckning inriktas mot att bl.a. förstärka företagens överlevnadsmöjligheter. Härvid kan framhållas att nyetablering även har stor betydelse för en fungerande konkurrens. Denna aspekt är viktig såväl ur konsumentsynpunkt som med avseende på svensk industris internationella konkurrensförmåga och effektivitet.

Ett viktigt syfte med stödet till småföretagsutveckling är att bl.a. genom rådgivning till presumtiva företagare medverka till att företagsprojekt dels får en tillfredsställande bedömning av sin ekonomiska bärkraft, dels blir bättre förberedda, exempelvis vad avser finansiering.

Grundvillkoren på marknaderna innebär att det är den inbördes konkurrensen som avgör affärsidéers och företags framgångar. De företag som grundar sin verksamhet på bristfälliga affärsidéer måste byta affärsidé eller också avvecklas. I en marknadsekonomi är konkursen ett av isntrumenten för att realisera nödvändiga anpassningar till marknadens krav. Med hänsyn till att konkurser ofta medför negativa effekter för olika intressenter är det dock angeläget att konkurs undviks i de fall nödvändiga anpassningar kan uppnås med mindre negativa biefffekter.

För att främja effektiviteten inom näringslivet pågår sedan flera år inom regeringskansliet och inom myndigheterna ett arbete med att förenkla de statliga reglerna för näringslivet. I regeringens proposition om vissa näringspolitiska frågor prop. 1989/90:88 s. 55 ff) framhålls att alla styrmedel i regel medför kostnader i någon eller några samhällssektorer. Ett komplicerat normsystem kan för företagens del leda till effektivitetsförluster, försvåra nyetablering och försämra marknadens funktion, vilket påverkar den industriella tillväxten i negativ rikting. Det är därför angeläget att lagstiftningen är klar och lättolkad och att den följer grundläggande principer.

Det är en grundläggande förutsättning för vårt ekonomiska system att det i regel finns frihet att etablera näringsverksamhet. Ett huvudskäl till detta är den vikt statsmakterna velat fästa vid att konkurrensen hålls obunden, bl.a. av hänsyn till konsumenterna. Legala hinder för tillträde till en marknad ger de redan etablerade företagen en skyddad position. Detta verkar konkurrensbegränsande och kan leda till minskad priskonkurrens liksom minskad press till rationalisering. Ett annat viktigt skäl att vara återhållsam med etableringsinskränkningar är de begränsningar i medborgarnas fria val av yrke och näring som dessa medför. Frågan om etableringsinskränkningar får dock vägas mot önskemålen, utifrån allmänna samhällsintressen och konsumentintressen, om att påkalla skydd mot mindre nogräknade affärsmetoder och mot näringsidkare som brister i kompetens eller ansvarstagande. Detta gäller särskilt på områden där hälso- eller säkerhetsrisker föreligger. Mot denna bakgrund är det väsentligt att nyetableringar inte försvåras annat än i särskilt tvingande fall.

Kommitténs uppgifter

Konkursfrekvensen -- kvoten mellan antalet konkurser och antalet företag -- har varit relativt stabil under perioden 1982--1988. År 1989 inträffade dock en ökning i konkursfrekvensen. Ökningen synes fortsätta under år 1990. Mot denna bakgrund är det angeläget att med utgångspunkt i bl.a. det nu tillgängliga statistiska materialet belysa konkursutvecklingen under 1980-talet.

Som nämnts tidigare konstateras i SINDs konkursutredning att något samband mellan det ökade antalet nyetableringar och konkursutvecklingen inte kunnat styrkas statistiskt, b l.a. beroende på brister i nyetableringsstatistiken. Vidare konstateras att misslyckanden ofta främst beror på brister i företagskunnandet. Det är därför angeläget att bl.a. bättre belysa konkursfrekvensens variation dels mellan olika branscher, dels med företagets ålder. Även betydelsen av företagarens utbildning och kompetens för konkursrisken bör belysas.

Med hänsyn till att ett av motiven för kraven på ökad etableringskontroll är att begränsa ekonomisk brottslighet bör även denna fråga belysas. Härvid är det viktigt att försöka göra en distinktion mellan planerad brottslighet i samband med konkurs och sådana lagöverträdelser som kan hänföras till exempelvis bristande kunskap. Det finns också anledning att närmare studera fördelningen av brottsligheten på olika brottskategorier och med hänsyn till om brotten begåtts uppsåtligen eller av oaktsamhet. Särskild upmärksamhet bör ägnas åt grövre uppsåtlig brottslighet i samband med konkurser.

I bl.a. SINDs konkursutredning noteras att konjunkturutvecklingen generellt eller inom en bransch har stor betydelse för konkursfrekvensen. Det är angeläget att denna faktors betydelse ytterligare klarläggs. Även andra externa faktorers betydelse bör analyseras, exempelvis förändringar på kredit- och valutamarknaderna. Detsamma gäller slutligen även konkursutvecklingens effekter på olika intressentgrupper.

Med utgångspunkt i resultaten av analyserna bör kommittén bedöma om det finns behov av och tillräckliga skäl för åtgärder. Om så är fallet bör kommittén presentera förslag till åtgärder. Härvid bör beaktas att regleringar medför såväl samhällsekonomiska intäkter som kostnader. Såväl en redovisning av de direkta kostnaderna och intäkterna som en samhällsekonomisk kalkyl av kostnader och intäkter av de föreslagna insatserna bör därför ingå i uppdraget.

Som berörts förut ingår i insolvensutredningens uppdrag bl.a. att undersöka frågan om införande av ett nytt rekonstruktionsförfarande. Frågan rör såväl åtgärder som tar sikte på att förebygga att ett företag hamnar på obestånd (insolvensprofylaktiska åtgärder) som åtgärder i en situation då företaget befinner sig i en obeståndssituation. Rekonstruktionsfrågor av den första typen hör nära samman med de uppgifter för den nya kommittén som jag angett tidigare. Mot denna bakgrund föreslår jag efter samråd med justitieministern att denna del av insolvensutredningens uppdrag överförs till den nu föreslagna utredningen om konkurser m.m. (jfr. tilläggsdirektiv till insolvensutredningen, dir 1990:74).

Kommittén bör beakta dels tidigare utredningar inom området, dels det utredningsarbete som pågår inom angränsande områden. Vidare bör kommittén även beakta vad som sägs i direktiven till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning (dir 1984:5) samt direktiven angående beaktande av EG-aspekter (dir 1988:43).

Kommittén skall avrapportera sitt slutresultat senast den 31 december 1992.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar chefen för industridepartementet

att tillkalla en kommitté -- omfattad av kommittéförordningen (1976:119) -- med högst fem ledamöter med uppdrag att utreda vissa frågor rörande konkurser m.m. samt

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat bitrde åt kommittén.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall belasta tolfte huvudtitelns anslag Utredningar m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan.