Dir. 2007:54

Översyn av vissa frågor om skyddet för

Kommittédirektiv

Översyn av vissa frågor om skyddet för

företagshemligheter

Dir.

2007:54

Beslut vid regeringssammanträde den 19 april 2007.

Sammanfattning av uppdraget

En särskild utredare skall se över vissa frågor om skyddet för

företagshemligheter.

I utredarens uppdrag ingår att analysera straffbestämmelser-

na i lagen (1990:409) om skydd för företagshemligheter. En

särskild fråga som skall uppmärksammas i det sammanhanget

är om straffansvaret bör utvidgas till att omfatta även den som

obehörigen utnyttjar eller röjer en företagshemlighet som han

eller hon har fått tillgång till inom ramen för sina arbetsuppgift-

er.

Utredaren skall också uppmärksamma lagens skadestånds-

bestämmelser. I den delen skall utredaren överväga bl.a. om

bestämmelserna om anställdas skadeståndsansvar skall utvidgas

till att omfatta inhyrd personal. Översynen skall också omfatta

frågan om grunderna för beräkning av skadestånd på grund av

överträdelser av lagen.

I uppdraget ingår vidare att ta ställning till om det bör inför-

as bestämmelser om bevissäkring i lagen. Utredaren skall även

analysera frågor om myndigheters befattning med företagshem-

ligheter.

Utredaren skall lämna de författningsförslag som övervägan-

dena ger anledning till.

Uppdraget skall redovisas senast den 2 maj 2008.

2

Bakgrund

Lagen (1990:409) om skydd för företagshemligheter trädde i

kraft den 1

juli 1990 (jfr prop. 1987/88:155 och bet.

1989/90:LU37). Med företagshemlighet avses sådan informa-

tion om affärs- eller driftförhållanden i en näringsidkares rörelse

som näringsidkaren håller hemlig och vars röjande är ägnat att

medföra skada för honom eller henne i konkurrenshänseende.

Lagen innehåller bestämmelser om straff för den som olovligen

bereder sig tillgång till en företagshemlighet eller som på annat

sätt tar olovlig befattning med en företagshemlighet. Andra

obehöriga angrepp på en företagshemlighet grundar skade-

ståndsskyldighet. Detta gäller både för den som missbrukar en

företagshemlighet som har anförtrotts honom eller henne i en

affärsförbindelse och för en anställd som missbrukar en före-

tagshemlighet som han eller hon har fått del av i sin anställning.

I slutet av 1990-talet aktualiserades frågan om en översyn av

lagen. I fokus stod då frågan om huruvida lagen i tillräcklig

grad mötte kunskapsföretagens speciella behov. Det diskutera-

des bl.a. om inte skyddet för företagshemligheter borde

utsträckas till att inkludera också affärsidéer och tjänstekoncept

som i och för sig inte alltid var hemliga och om inte skyddet

borde utsträckas till att gälla viss tid efter det att en anställning

upphört. Vidare diskuterades, liksom vid lagens tillkomst,

frågan om huruvida lagen innebar en hämsko på en kritisk dis-

kussion om eventuella missförhållanden i ett företag.

Under senare år har lagen uppmärksammats från andra

utgångspunkter. I den s.k. Ericsson-domen

F

1

F

friades en anställd

från straffansvar eftersom den information som han hade lämnat

ut var information som han hade tillgång till för att utföra sina

arbetsuppgifter. Han hade således inte, såsom lagen föreskriver,

olovligen berett sig tillgång till informationen i fråga. Domen

gav upphov till en diskussion om huruvida lagen ger ett till-

räckligt skydd mot att en arbetstagare utnyttjar eller röjer en

företagshemlighet. Det har också hävdats att lagen inte skulle

uppfylla internationella åtaganden som Sverige har gjort när det

gäller skyddet för företagshemligheter. Det gäller framför allt

1

Svea hovrätt, dom den 20 oktober 2003 i mål nr B 5221-03.

3

de åtaganden som följer av det internationella avtalet om

handelsrelaterade aspekter av immaterialrätter (TRIPs-avtalet)

såvitt gäller frågor om bevissäkring.

En annan fråga som har uppmärksammats i lagstiftnings-

sammanhang gäller myndigheters befattning med företagshem-

ligheter (se prop. 1998/99:11 s. 78 och prop. 2005/06:89 s. 19).

I vissa fall kan myndigheter vara skyldiga att lämna ut handl-

ingar och uppgifter som innehåller företagshemligheter. Det har

ifrågasatts om det i sådana fall inte borde finnas begränsningar

när det gäller hur informationen får användas och sanktioner

mot en otillbörlig användning av informationen.

Svenskt Näringsliv har i en skrivelse till Justitiedeparte-

mentet lagt fram förslag till ändringar i lagen (dnr

Ju2005/1965/L1; jfr Svensk Näringslivs skrift ”En översyn av

lagen om skydd för företagshemligheter”, januari 2005). Även

Riksåklagaren har gett in en framställan i ämnet (dnr

Ju2003/9260/L1).

Riksdagen har uttalat att regeringen bör ta initiativ till en

översyn av lagen (bet. 2004/05:LU12 och rskr. 2004/05:179).

Uppdraget

Bakgrund

Lagen om skydd för företagshemligheter har varit i kraft i över

femton år. Sedan lagen kom till har förutsättningarna för före-

tagande förändrats i flera avseenden. Alltfler företag bygger sin

verksamhet på information och kunskap snarare än på tradition-

ell industriell produktion. Vidare bedrivs kvalificerad forskning

och utveckling inom en mängd nya samhällsviktiga områden

såsom informationsteknik och bioteknik. Teknikens utveckling

har medfört att information kan lagras och överföras på helt

andra sätt än tidigare. Den internationella konkurrensen har

hårdnat på många områden. Detta har ökat risken för att

svenska företag utsätts för internationellt företagsspioneri. Sve-

rige har också sedan lagen kom till gjort internationella åtag-

anden som gäller skyddet för företagshemligheter.

4

Bland annat mot denna bakgrund finns det anledning att

överväga om lagen om skydd för företagshemligheter i vissa

delar bör ändras och anpassas till utvecklingen. Det bör över-

lämnas till en särskild utredare att göra sådana överväganden.

Utredaren skall i första hand ta upp de frågor som anges

nedan. Det står emellertid utredaren fritt att ta upp även andra

frågor som aktualiseras under utredningsarbetet, om det bedöms

motiverat och det finns utrymme för det under utredningstiden.

Om översynen ger vid handen att det finns behov av författ-

ningsändringar, skall utredaren lägga fram förslag till sådana.

Utredaren skall i sitt arbete ta särskild hänsyn till de små och

medelstora företagens behov av en reglering som är ändamåls-

enlig, förutsebar och lätt att tillämpa. Vidare skall utredaren

beakta intresset av att lagstiftningen ger svenska företag ett

skydd som motsvarar det som utländska konkurrenter har.

Utredaren skall också fästa vikt vid intresset av en rimlig balans

mellan, å ena sidan, företagens behov av att kunna skydda kom-

mersiella hemligheter och, å andra sidan, intresset av öppenhet

och ett fritt informationsutbyte i samhället.

Lagens tillämpningsområde

I 1 § lagen om skydd för företagshemligheter definieras före-

tagshemlighet som sådan information om affärs- eller drift-

förhållanden i en näringsidkares rörelse som näringsidkaren

håller hemlig och vars röjande är ägnat att medföra skada för

honom eller henne i konkurrenshänseende. Med information

förstås både sådana uppgifter som har dokumenterats i någon

form, inbegripet ritningar, modeller och andra liknande tekniska

förebilder, och enskilda personers kännedom om ett visst för-

hållande, även om det inte har dokumenterats på något särskilt

sätt.

Definitionen är tämligen öppen och torde därmed i grunden

vara väl ägnad att fungera även med beaktande av den utveckl-

ing som har ägt rum sedan lagen kom till. Likväl kan det finnas

anledning att överväga om definitionen i alla delar är ändamåls-

enlig utifrån de behov som dagens företag har. Passar defini-

tionen för exempelvis moderna kunskapsföretag som bygger sin

verksamhet på medarbetarnas kunskaper och ”know-how”?

5

Definitionen av företagshemligheter förtjänar också att ana-

lyseras från ett annat perspektiv. Ett centralt moment i defini-

tionen är att informationen faktiskt hålls hemlig av näringsidka-

ren. Frågan om vad som skall betraktas som en företagshemlig-

het ligger därmed i stor utsträckning i näringsidkarens egna

händer. Innebär detta att lagen i vissa fall skyddar hemlighållan-

de av information som från ett mer objektivt synsätt inte är

skyddsvärd?

Utredaren skall överväga ovan angivna frågeställningar.

Utredaren skall i sina överväganden beakta intresset av att lagen

inte hindrar människor från att fritt utnyttja sina erfarenheter

och sitt kunnande och det samhällsekonomiska intresset av att

låta kunskap flöda fritt. Utgångspunkten för regleringen skall,

liksom hittills, vara att det inte bör ställas några krav på ”verks-

höjd” eller originalitet – motsvarande sådana som gäller inom

immaterialrätten – för att viss information skall utgöra en före-

tagshemlighet i lagens mening (jfr prop. 1987/88:155 s. 12).

I detta sammanhang är också bestämmelsen i 2 § andra

stycket lagen om skydd för företagshemligheter av intresse.

Innebörden av denna är att lagen inte skall tillämpas på den som

anskaffar, utnyttjar eller röjer en företagshemlighet hos en när-

ingsidkare för att offentliggöra eller inför en myndighet eller

något annat behörigt organ avslöja något som skäligen kan

misstänkas utgöra brott, på vilket fängelse kan följa, eller som

kan anses utgöra annat allvarligt missförhållande i näringsidka-

rens rörelse. Är denna bestämmelse tillräcklig för att säkerställa

att lagen inte lägger hinder i vägen för att anställda och andra

med legitima syften avslöjar oegentligheter inom företag (s.k.

whistleblowers)? Och är det rimligt att, såsom lagen förutsätter,

exempelvis en arbetstagare i vissa fall måste göra en egen

bedömning av om det förhållande som han eller hon överväger

att avslöja utgör ett brott på vilket fängelse kan följa?

Utredaren skall mot denna bakgrund undersöka om lagen har

varit ett hinder för anställda att påtala och föra fram i ljuset

allvarliga missförhållanden på den egna arbetsplatsen. Om så

bedöms vara fallet, skall utredaren överväga hur reglerna kan

ändras för att bättre ta till vara intresset av offentlighet och

insyn.

6

Straffansvarets omfattning

I 3 § lagen om skydd för företagshemligheter föreskrivs att den

som med uppsåt olovligen bereder sig tillgång till en företags-

hemlighet skall dömas för företagsspioneri. Enligt 4 § skall den

som anskaffar en företagshemlighet med vetskap om att den

som tillhandahåller hemligheten eller någon före honom har

berett sig tillgång till denna genom företagsspioneri dömas för

olovlig befattning med företagshemlighet. Straffet för företags-

spioneri är böter eller fängelse i högst två år eller, om brottet är

grovt, fängelse i högst sex år. Straffskalan för olovlig befattning

med företagshemlighet sträcker sig från böter till fängelse i

högst två år eller, om brottet är grovt, högst fyra år.

I det s.k. Ericsson-målet ansågs en anställd inte kunna dömas

för företagsspioneri eftersom den information som han hade

lämnat ut var information som han hade tillgång till för att

utföra sina arbetsuppgifter. Han hade således inte, såsom lagen

föreskriver, olovligen berett sig tillgång till informationen i

fråga. Domen har gett upphov till en diskussion om huruvida

lagen ger ett tillräckligt skydd mot att en arbetstagare utnyttjar

eller röjer en företagshemlighet.

Utredaren skall, bl.a. mot bakgrund av domen i Ericsson-

målet, överväga om lagens straffstadganden har getts en ända-

målsenlig utformning. En fråga som skall analyseras i samman-

hanget är vilken vikt som vid utformningen av straffbestämmel-

serna bör fästas vid det sätt på vilket den som röjer eller

utnyttjar företagshemligheten har fått tillgång till denna. Utred-

aren skall också ta ställning till om straffskalan för brott mot

lagen ligger på en lämplig nivå.

Vid bedömningen av om en utvidgning av straffansvaret

behövs skall utredaren beakta vilka andra, nu gällande, straff-

stadganden som kan komma i fråga när en arbetstagare miss-

brukar en företagshemlighet som vederbörande har anförtrotts i

tjänsten. I vissa fall kan exempelvis en jämförelse med brottet

trolöshet mot huvudman (10 kap. 5 § brottsbalken) vara rele-

vant. Ansvar för det brottet kan aktualiseras vid missbruk av

förtroendeställning. Det har ansetts att missbruk av förtroende-

ställning föreligger när en befattningshavare som har ansvars-

7

fyllda tekniska funktioner lämnar ut företagshemligheter (se

prop. 1985/86:65 s. 26).

Gränsen mellan företagsspioneri och vissa bestämmelser i

brottsbalken, bl.a. spioneri och grovt spioneri enligt 19 kap. 5

och 6 §§, kan många gånger vara svår att dra, i synnerhet i ett

inledande skede av en utredning. Utredarens analys skall mot

den bakgrunden också innefatta jämförelser med regleringen i

19 kap.brottsbalken.

Utredarens bedömning av om och i vilken omfattning en

utvidgning av straffansvaret i lagen är motiverad skall göras

med beaktande av de andra sanktioner som står till buds i form

av skadestånd och arbetsrättsliga påföljder (jfr prop.

1987/88:155 s. 18 och prop. 1985/86:65 s. 24 f. och 46).

Utredaren skall vidare beakta hur den svenska regleringen

förhåller sig till regleringen i andra jämförbara länder.

Utredaren skall också beakta tryckfrihetsförordningens och

yttrandefrihetsgrundlagens bestämmelser och principer om

meddelarfrihet.

Skadestånd

5–10 §§ lagen om skydd för företagshemligheter innehåller

bestämmelser om skadestånd. I 5 § regleras skadestånd på

grund av brott enligt 3 eller 4 §. Enligt 6 § skall den som

uppsåtligen eller av oaktsamhet utnyttjar eller röjer en företags-

hemlighet som han eller hon i förtroende har fått del av i sam-

band med en affärsförbindelse ersätta den skada som uppkom-

mer genom förfarandet. I 7 § regleras anställdas och före detta

anställdas skadeståndsansvar. 8 § innehåller bestämmelser om

skadeståndsansvar för envar som utnyttjar eller röjer en före-

tagshemlighet som enligt vad han eller hon inser eller bör inse

har angripits enligt lagen. I samma paragraf finns bestämmelser

om befattning med företagshemlighet som har röjts i strid med

sekretesslagen (1980:100). Beräkning av skadestånd regleras i

9 §. Om det är skäligt kan skadeståndet sättas ned eller helt falla

bort. I 10 § finns en bestämmelse om preskription av skade-

ståndsanspråk.

Bestämmelserna om skadestånd är av grundläggande betyd-

else för regelverkets effektivitet och funktionalitet. På det stora

8

hela förefaller bestämmelserna också väl tjäna sina syften. I

några avseenden finns det emellertid anledning att överväga för-

ändringar.

Dagens bestämmelser är, som framgått, uppbyggda på så sätt

att olika kategorier av potentiella angripare regleras var för sig.

Sålunda skiljer sig förutsättningarna för ansvar mellan affärs-

partners, anställda, före detta anställda och utomstående. Utred-

aren skall överväga om detta är en lämplig ordning eller om det

vore mer ändamålsenligt med en enhetlig reglering där det

centrala är karaktären på angreppet i stället för angriparens för-

hållande till näringsidkaren.

I detta sammanhang skall utredaren särskilt titta på den

situationen då arbetet utförs av inhyrd personal från ett s.k.

bemanningsföretag eller av olika typer av konsulter. En sådan

person kan ofta i praktiken ha samma funktion och roll som när-

ingsidkarens egen personal men är, formellt sett, normalt inte

anställd hos denna. Därmed kan de skadeståndsbestämmelser

som tar sikte på anställda hos näringsidkaren inte tillämpas. Är

detta en brist och hur bör den i så fall rättas till?

En särskild fråga är vad som gäller när styrelseledamöter i

aktiebolag avslöjar hemliga uppgifter som de fått del av i denna

egenskap. Förarbetena till lagen om skydd för företagshemlig-

heter innehåller uttalanden som talar för att lagens skadestånds-

bestämmelser inte är tillämpliga i en sådan situation utan att

sådana förfaranden i stället sanktioneras genom aktiebolagslag-

ens bestämmelser om skadestånd (se bet. 1988/89:LU36 s. 30 f.

och 39 samt 1988/89:LU37 s. 33 och 43). En konsekvens av

detta är, har det sagts, att skadeståndsbestämmelserna i lagen

om skydd för företagshemligheter inte heller kan tillämpas på

den som i ett senare led utnyttjar en företagshemlighet som han

eller hon, i ond tro, har fått av en styrelseledamot i ett aktie-

bolag. Utredaren skall analysera rättsläget i berörda hänseenden

och överväga om den gällande ordningen är lämplig. Motsvar-

ande analys och överväganden skall göras i fråga om skade-

ståndsansvaret för revisorer i aktiebolag.

Lagens bestämmelser om skadeståndets beräkning är förhåll-

andevis allmänt hållna. I flera bestämmelser anges att den

skadeståndsskyldige skall ”ersätta den skada som uppkommer”.

9

I en särskild bestämmelse (9 §) klargörs sedan att man vid

bestämmande av skadestånd skall ta hänsyn även till närings-

idkarens intresse av att hemligheten inte obehörigen utnyttjas

eller röjs och till övriga omständigheter av annan än rent ekon-

omisk betydelse. Om det är skäligt kan skadeståndet sättas ned

eller helt falla bort.

I den immaterialrättsliga lagstiftningen förekommer att

skadestånd skall beräknas som värdet av en fiktiv licens att

utnyttja den rättighet som obehörigen har utnyttjats. Sålunda

föreskrivs t.ex. i 54 § lagen (1960:729) om upphovsrätt till

litterära och konstnärliga verk att den som i strid med lagen

utnyttjar ett verk skall betala ersättning utgörande skäligt veder-

lag för utnyttjandet. Bestämmelser av motsvarande innebörd

finns i bl.a. 38 § varumärkeslagen (1960:644) och 58 § patent-

lagen (1967:837). Utredaren skall överväga om detta är en

lämplig konstruktion även i lagen om skydd för företagshemlig-

heter eller om den nuvarande regleringen är mer ändamålsenlig.

Vid bedömningen av huruvida skadeståndsansvaret bör

utvidgas skall utredaren beakta de möjligheter näringsidkare har

att skydda sig avtalsvägen (t.ex. genom sekretess- eller konkurr-

ensklausuler).

Bevissäkring

För en näringsidkare som vill initiera en prövning av ett påstått

angrepp på hans eller hennes företagshemligheter kan det ofta

finnas ett behov av att i ett tidigt skede säkra bevisning om sak-

en. I den immaterialrättsliga lagstiftningen finns det bestäm-

melser om sådan bevissäkring. Som exempel kan nämnas

bestämmelserna om s.k. intrångsundersökning i 59 a–59 g §§

patentlagen. Bestämmelserna innebär att domstol, under vissa

förutsättningar, kan besluta att en undersökning får göras hos

den som skäligen kan antas ha gjort sig skyldig till patent-

intrång för att söka efter föremål eller handlingar som kan antas

ha betydelse för utredning om intrånget. Regleringen av bl.a.

intrångsundersökningar har nyligen blivit föremål för harmonis-

eringsåtgärder från EU:s sida genom Europaparlamentets och

rådets direktiv 2004/48/EG av den 29 april 2004 om säker-

10

ställande av skyddet för immateriella rättigheter (EUT L 157,

30.4.2004, s. 45, Celex 32004L0048; ”sanktionsdirektivet”).

Lagen om skydd för företagshemligheter innehåller inte

några bestämmelser av detta slag. Det har från olika håll gjorts

gällande att detta är en betydande brist i lagstiftningen.

Det har också hävdats att avsaknaden av bestämmelser om

bevissäkring i lagstiftningen om företagshemligheter innebär ett

brott mot Sveriges åtaganden enligt TRIPs-avtalet. För att upp-

fylla kraven i avtalet infördes den 1 januari 1999 regler om

intrångsundersökning i den immaterialrättsliga lagstiftningen

(se prop. 1998/99:11 s. 50 f.). I det lagstiftningsärendet menade

flera remissinstanser att kravet i TRIPs-avtalet även omfattade

skyddet för företagshemligheter. Några motsvarande regler

infördes emellertid inte i lagen om skydd för företagshemlighet-

er. I ärendet gjordes i stället den bedömningen att reglerna i

rättegångsbalken om bl.a. husrannsakan och beslag och reglerna

i lagen om skydd för företagshemligheter om vitesförbud var

tillfyllest. – När det gäller motsvarande överväganden på kon-

kurrensrättens område, se prop. 2004/05:117 s. 41 ff.

Utredaren skall ta ställning till om bestämmelser om bevis-

säkring bör införas i lagen om skydd för företagshemligheter.

Utredaren skall i sammanhanget beakta Sveriges internationella

åtaganden.

Myndigheters befattning med företagshemligheter m.m.

I olika sammanhang kan myndigheter komma att ta befattning

med en näringsidkares företagshemligheter. Så kan vara fallet

för domstolar i mål där handlingar som innehåller företagshem-

ligheter ges in som bevismaterial. En näringsidkare kan under

vissa förutsättningar också tvingas att ge in handlingar av detta

slag till en domstol till följd av ett editionsföreläggande (se

38 kap. 2 § och 36 kap. 6 §rättegångsbalken). Andra exempel

är när en tullmyndighet har beslagtagit varor som misstänks

göra intrång i en immateriell rättighet (se prop. 2005/06:89

s. 18 f., jfr även prop. 1998/99:11 s. 78 f.) och när universitet

och högskolor samverkar med företag.

En särskild komplikation i situationer av detta slag är att de

handlingar som myndigheten innehar utgör allmänna handling-

11

ar. Visserligen torde myndigheten ofta kunna vägra att lämna ut

handlingarna under åberopande av sekretess men det är inte

givet att sekretesslagen alltid erbjuder ett tillräckligt skydd i

detta avseende. Det finns också en risk för att hemliga handling-

ar ibland lämnas ut trots att så inte borde ha skett. Dessutom

hindrar sekretesslagen, enligt huvudregeln, inte att handlingar

lämnas ut till den som är part i ett ärende eller mål. En närings-

idkares motpart i en tvistemålsprocess kan således normalt inte

förvägras att ta del av i målet åberopade handlingar även om

dessa skulle omfattas av någon sekretessbestämmelse.

Det kan också förekomma att en domstol förpliktar en när-

ingsidkare att lämna information till en annan näringsidkare om

ursprung, distributionskanaler m.m. avseende varor eller tjänst-

er som påstås göra intrång i annans immaterialrätt (jfr artikel 8 i

sanktionsdirektivet).

Den som har kommit över en företagshemlighet på något av

de ovan angivna sätten kan i sin tur sprida denna vidare utan att

träffas av sanktionerna i lagen om skydd för företagshemlighet-

er eftersom han eller hon inte kommit över informationen på

något olovligt sätt. Alldeles oavsett detta kan skadan ofta vara

skedd redan genom att motparten/konkurrenten har fått tillgång

till informationen.

Angivna förhållanden har påståtts ha en återhållande effekt

när det gäller näringsidkares benägenhet att initiera en prövning

av påstådda angrepp på hans eller hennes företagshemligheter.

Utredaren skall analysera ovan beskrivna frågeställningar

och överväga om något kan och bör göras för att komma till

rätta med konstaterade problem. Eventuella förslag till författ-

ningsändringar skall utarbetas med hänsyn tagen till grundlägg-

ande regler och principer om handlingars offentlighet och en

rättvis rättegång.

Arbetets bedrivande och redovisning av uppdraget

Utredaren skall samråda med berörda myndigheter och organ-

isationer. När det gäller redovisning av förslagets konsekvenser

för företagen, skall samråd ske med Näringslivets Regelnämnd.

12

Utredaren skall hålla sig underrättad om det arbete som

bedrivs inom Regeringskansliet när det gäller genomförandet av

sanktionsdirektivet och annat arbete av relevans som bedrivs

inom Regeringskansliet och utredningsväsendet.

Utredaren skall beräkna de ekonomiska konsekvenserna av

de förslag som läggs fram. Om förslagen kan förväntas leda till

kostnadsökningar för det allmänna, skall utredaren föreslå hur

dessa skall finansieras.

Utredaren skall redovisa vilka konsekvenser som de förslag

som lämnas får utifrån ett jämställdhetsperspektiv.

Uppdraget skall redovisas senast den 2 maj 2008.

(Justitiedepartementet)