Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa lagändringar som främst syftar till att förstär- ka det straffrättsliga skyddet mot gärningar som har anknytning till auto- matisk intbrmationsbehandling. särskilt med hjälp av datorer. Förslagen bygger på principen att reformbehovet på det här området bör tillgodoses genom att brottsbeskrivningarna i redan befintliga straffbestämmelser — i första hand inom den centrala straffrätten — justeras så att de blir tilläm- pliga även på straffvärda gärningar som har sådan anknytning.

Mot den bakgrunden föreslås att det i bedrägeristadgandet i brottsbalken (BrB) förs in en ny bestämmelse som kriminaliserar att någon bereder sig vinning genom att olovligen påverka resultatet av en automatisk informa— tionsbehandling eller någon annan liknande automatisk process, så att det innebär skada för någon annan (9 kap. 1 & BrB). Vidare föreslås vissa mindre ändringar i straffstadgandena om olovligt brukande (10 kap. 7 & BrB) och dataintrång (2l & datalagen) som syftar till att man skall kunna ingripa effektivare mot sådana förfaranden som brukar betecknas tidsstöld resp.—wire- tapping. Det föreslås också att den straffbara personkretsen vid brottet trolöshet mot huvudman (10 kap. 5 % BrB) utvidgas något så att även en del personer med tekniska göromål under vissa förutsättningar skall kunna fällas till ansvar för detta brott. En motsvarande ändring föreSIås av den för mutbrott straffbara pcrsonkretsen (20 kap. 2 & BrB).

Propositionen innehåller också ett förslag om utvidgat straffansvar för kreditocker. Den som lämnar kredit i näringsverksamhet eller annars vane- mässigt eller i större omfattning skall kunna dömas enligt 9 kap. 5 & BrB för ocker, om det råder ett uppenbart missförhållande mellan den ränta e. d. han betingar sig och motprestationen. Avsikten därmed är att effekti—

• Sida 2
•  Original

Prop. l985/86:65 vare än hittills kunna ingripa mot sådan ockermässig verksamhet som förekommer på den oreglerade s.k. grå lånemarknaden. Lagändringarna avses träda i kraft den 1 april 1986.

Lagförslagen i denna proposition har granskats av lagrådet. Proposi- tionen innehåller därför tre huvuddelar: lagrådsremissen (s. 7), lag- rådets yttrande (5. 49) och föredragande statsrådets ställningstagan- den till lagrådets synpunkter (s. 53). Den som vill ta del av samtliga skäl för lagförslagen måste därför

läsa alla tre delarna.

I»)

• Sida 3
•  Original

1. Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 1 och 5 åå, 10 kap. 5 och 7 åå samt 20 kap. 2 å brottsbalken skall ha följande lydelse.

Föreslagen lydelse

9 kap. ! å Den som medelst vilseledande förmår någon till handling eller underlå- tenhet, som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den vilse- ledde eller någon i vars ställe denne är, dömes för b e d räg e ri till fängelse Nuvarande lydelse

i högst två år.

Den som vid avtal eller annan rättshandling begagnar sig av nå- gons trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroende ställning i förhållan— de till honom till att bereda sig för- mån, som står i uppenbart missför— hållande till vederlaget eller för vil- ken vcderlag icke skall utgå, dömes för 0 c k e r till böter eller fängelse i högst två år.

Är brottet. grovt, dömes till fäng- else, lägst sex månader och högst fyra år.

För bedrägeri döms också den som genom att lämna oriktig eller ofullständig uppgift, genom att ändra i program eller upptagning ellerpå annat sätt olovligen påver- kar resultatet av en automatisk in-

formationsbehandling eller någon

annan liknande automatisk pro- cess, så att det innebär vinning för gärningsmannen och skada för nå- gon annan.

Den som vid avtal eller någon annan rättshandling begagnar sig av någons trångmål, oförstånd. lätt- sinne eller beroende ställning till att bereda sig förmån, som står i up- penbart missförhållande till veder- laget eller för vilken vederlag inte skall utgå, döms för ocker till böter eller fängelse i högst två år.

För ocker döms också den som vid kreditgivning i näringsverksam- het eller i annan verksamhet, som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning, bereder sig rän- ta eller annan ekonomisk förmån, som står [ uppenbart missförhållan- de till motprestationen.

Är brottet grovt. döms till fängel- se, lägst sex månader och högst fyra år.

10 kap.

Om någon. som på grund av för- troendeställning, vare sig det är i allmän eller enskild tjänst, såsom

Om någon, som på grund av för- troendeställning fått till uppgift att för någon annan sköta ekonomisk

• Sida 4
•  Original

Prop. 1985/86: 65

Nuvarande lydelse

sysslomän eller eljest, fått att för annan sköta ekonomisk angelägen- het eller öva tillsyn å skötseln där- av, missbrukar behörighet att före— träda huvudmannen eller eljest sin förtroendeställning och därigenom skadar huvudmannen. dömes, om gärningen icke är belagd med straff enligt 1—3 åå, för trolöshet mot huvudman till böter eller fängelse i hög st två år.

Föreslagen lydelse

angelägenhet eller självständigt handha kvalificerad teknisk uppgift eller övervaka skötseln av sådan angelägenhet eller uppgift, miss- brukar sin förtroendeställning och därigenom skadar huvudmannen, döms han för trolöshet mot h u v u d m a n till böter eller fängel- se i högst två år. Vad som har sagts nu gäller inte, om gärningen är be- lagd med strajfenligt 1—3 åå.

Är brottet grovt, skall dömas till fängelse, lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningsmannen begagnat falsk handling eller vilseledande bokföring eller tillfogat huvudmannen betydande eller synnerligen kännbar skada.

Missbrukar någon, som fått att sköta rättslig angelägenhet för an- nan, till förfång för huvudmannen sin förtroendeställning, dömes en- ligt vad i första stycket sägs, ändå att angelägenheten ej är av ekono- misk art.

Om någon olovligen brukar an- nans sak, som han har i besittning, och därigenom vållar skada eller olägenhet, dömes för olovligt b r u k 3 n d e till böter eller fängelse i högst sex månader. Detsamma skall gälla, om innehavare av fastig- het brukar denna till men för än- nans rätt därtill genom att olovligen bygga, gräva, plöja, upptaga väg, låta kreatur beta eller vidtaga an- nan dylik åtgärd.

Missbrukar någon, som fått till uppgift att sköta rättslig angelägen- het för någon annan, till förfång för huvudmannen sin förtroendeställ- ning, döms han enligt första stycket, även om angelägenheten inte är av ekonomisk eller teknisk art.

Om någon olovligen brukar nå- gon annans sak och därigenom vål- lar skada eller olägenhet, döms han för olovligt brukande till böter eller fängelse i högst sex må- nader.

Detsamma skall gälla, om inne- havaren av en fastighet brukar den- na till men för annans rätt till den genom att olovligen bygga, gräva, plöja, ta upp väg, låta kreatur beta eller vidta någon annan dylik åt- gärd.

Är brott enligt första stycket grovt, döms till fängelse i högst två ar.

20 kap. 2 å' Arbetstagare som tar emot, låter åt sig utlova eller begär muta eller annan otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning, döms för m utb ro tt till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla. om arbetstagaren begått gärningen innan han erhöll anställningen eller efter det han slutat densamma. Ar brottet grovt, döms till fängelse i högst sex år.

' Med nuvarande lydelse avses den i prop. l984/85cl l7 föreslagna lydelsen. Paragra- fen föreslås ändrad även i prop. 1985/8629.

• Sida 5
•  Original

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Vad i första stycket sägs om arbetstagare äger motsvarande tillämpning pa

1. ledamot av styrelse, verk, nämnd, kommitté eller annan sådan myn- dighet som hör till staten eller till kommun, landstingskommun, kommu- nalförbund. församling, kyrklig samfällighet eller allmän försäkringskassa,

2. den som utövar uppdrag som är reglerat i författning.

3. krigsman eller annan som fullgör lagstadgad tjänsteplikt,

4. den som utan att inneha anställning eller uppdrag som nu har sagts

utövar myndighet och

5. den som i annat fall än som avses i 1—4 på grund av förtroen- deställning såsom sysslorna/z eller eljest fått att för annan sköta rätts- lig eller ekonomisk angelägenhet el- ler öva tillsyn å skötseln av sådan angelägenhet.

5. den som i annat fall än som avses i 1—4 på grund av förtroen— deställning fått till uppgift att för någon annan sköta rättslig eller ekonomisk angelägenhet eller själv— ständigt handha kvalificerad tek- nisk uppgift eller övervaka skötseln av sådan angelägenhet eller upp-

gift

Denna lag träder i kraft den 1 april 1986.

• Sida 6
•  Original

Prop. 1985/86: 65 2 Förslag till

Lag om ändring i datalagen (1973:289)

Härigenom föreskrivs att 21 å datalagen (1973:289)l skall ha följande

lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

215

Den som olovligen bereder sig tillgång till upptagning för automa- tisk databehandling eller olovligen ändrar eller utplånar eller i register för in sådan upptagning dömes för dataintrång till böter eller fängelse i högst två år, om ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken.

För försök eller förberedelse till brott som avses i första stycket dömes till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken. Skulle brottet, om det hade fullbordats, ha varit att anse som ringa, får dock ej dömas till ansvar enligt vad som nu har sagts.

Den som olovligen bereder sig tillgång till upptagning för automa- tisk databehandling eller olovligen ändrar eller utplånar eller i register för in sådan upptagning dömes för dataintrång till böter eller fängelse i högst två år, om ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken. Med upptagning avses härvid även uppgifter som är under befordran via elektroniskt eller annat liknande hjälpmedel för att användas för au- tomatisk databehandling.

För försök eller förberedelse till dataintrång döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken. Skulle brot- tet, om det hade fullbordats, ha va- rit att anse som ringa, får dock inte dömas till ansvar enligt vad som nu har sagts.

Denna lag träder i kraft den ] april 1986.

' Lagen omtryckt 1982:446.

• Sida 7
•  Original

J ustitiedepartementet Prop. 1985/86: 65

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 19 september 1985

Närvarande: statsministern Palme, ordförande. och statsråden I. Carlsson, Sigurdsen, Gustafsson, Hjelm—Wallén, Andersson. Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström, Thunborg, Wickbom

Föredragande: statsrådet Wickbom

Lagrådsremiss om ändring i brottsbalken m.m. (vissa frågor om datorrelaterade brott och ocker)

2. Allmänt om betänkandenas innehåll och reforme :; inriktning

Bestämmelserna om förmögenhetsbrott fick i huvudsak sin nuvarande utformning genom lagstiftning år 1942. Sedan dess har såväl samhället som brottsligheten förändrats i betydande omfattning. Nya produktions-, kon- sumtions- och distributionsförhållanden har påverkat brottslighetens struktur och inriktning. Till detta kommer att vi fått en helt ny teknologi — informationsteknologin — som redan nu spelar en avsevärd roll inom allt större områden i samhället och som det finns skäl att utgå från i allt högre grad kommer att prägla samhället. Både den tekniska och den ekonomiska utvecklingen har inneburit att risker uppkommit för olika former av miss- bruk som inte kunde förutses när lagstiftningen utarbetades. Inte minst väsentliga är de juridiska problem som utvecklingen av datortekniken inneburit.

Förmögenhetsbrottsutredningen har i sitt inledningsvis nämnda betän- kande lämnat förslag till delvis mycket ingripande förändringar i reglering- en av förmögenhetsbrotten. Förslagen avser bl. a. bcstämmelsernas syste-

• Sida 9
•  Original

matiska uppbyggnad och lagstiftningens tekniska utformning. Utredning- ens förslag omfattar dock inte gäldenärsbrotten. Dessa har i stället setts över genom promemorian (Ds Ju 1983: 17) Gäldenärsbrott. Regeringen har den 6juni i år på mitt förslag beslutat om en lagrådsremiss som bygger på den promemorian.

Det står helt klart att förmögenhetsbrottsutredningens betänkande utgör ett värdefullt underlag för att ta ställning till om bestämmelserna om förmögenhetsbrott bör förändras på något mer avgörande sätt. Åtskilliga remissinstanser har också uttalat en positiv inställning till ett mera genom- gripande reformarbete. Samtidigt har emellertid en klar majoritet ställt sig avvisande till att genomföra mer omfattande reformer på det underlag som nu föreligger.

Jag anser i- likhet med de flesta remissinstanserna att det inte f.n. bör genomföras någon så omfattande förändring av lagstiftningen om förmö- genhetsbrotten som utredningen har föreslagit. Däremot bör vissa av de frågor som behandlats i betänkandet tas upp nu. [ överensstämmelse med vad jag förutskickade vid min anmälan till prop. 1984/85:220 om datapoliti- ken gäller detta framför allt de förslag som har anknytning till datortekni— ken som brottsfaktor. Men också vad gäller lagstiftningen om ocker finns det ett angeläget reformbehov.

[ det följande avserjag därför att på grundval av förmögenhetsbrottsut- redningens betänkande föreslå ändringar av BrB:s bestämmelser om be— drägeri, olovligt brukande och ocker. De båda förra förslagen tar särskilt sikte på att förbättra det straffrättsliga skyddet mot gärningar med anknyt— ning till datorer och andra metoder för automatisk informationsbehandling. Ändringen i ockerbestämmelsen avser att ge bättre möjligheter att bekäm- pa kreditocker med straffrättsliga medel.

Utredningen om skydd för företagshemligheter har i sitt tidigare nämnda betänkande lämnat förslag till bl. a. en ny lag om skydd för företagshem- ligheter. Arbetet mcd att bereda det lagförslaget pågår inom justitiedepar- tementet. Vadjag i detta sammanhang kommer in på är en mindre ändringi bestämmelsen om trolöshet mot huvudman i 10 kap. 5 & BrB som föresla- gits av företagshemlighetsutredningen. Också den ändringen har en viss anknytning till informationsteknologins utveckling.

Jag avser att i det här sammanhanget föreslå också en komplettering i datalagens (1973:289) bestämmelse om dataintrång (21 &) för att förbättra möjligheterna att beivra s.k Wiretapping. Därmed avses, förenklat ut- tryckt, att olovligen avlyssna data som är under befordran.

3. ADB-tekniken som brottsfaktor 3.1 Allmänt

I regeringens prop. 1984/85:220 om datapolitiken har lämnats en bred översikt över hur automatisk databehandling (ADB) har utvecklats under senare år. Som där konstateras används numera datorer inom såväl offent- lig som privat verksamhet till att sköta de mest vitt skilda funktioner. Trots

• Sida 10
•  Original

Prop. 1985/86: 65

att denna moderna teknik redan nu breder ut sig med en tilltagande hastig- het tyder prognoserna på att utvecklingen bara befinner sig i ett begynnel- seskede. Infc-rmationsbehandlingen har hittills främst skett med hjälp av datorer, men andra metoder utvecklas också.

På samma sätt som andra tekniska omvälvningar har den moderna informationsteknikens genombrott inneburit stora förändringar på både gott och om för samhället och enskilda. Å ena sidan har ADB-tekniken bidragit till att olika funktioner och handläggningsrutiner har kunnat för- enklas på ett helt revolutionerande sätt och ändå fungera säkrare, snabbare och billigare än förut. Genom de möjligheter ADB-tekniken öppnar att på mycket kort tid sammanställa, överblicka och bearbeta synnerligen stora mängder av information har den blivit ett oumbärligt hjälpmedel. Tekniken ökar å andra sidan samtidigt samhällets sårbarhet och riskerna för angrepp på medborgarnas personliga integritet. Den berörda utvecklingen har även gett upphov till brottslig verksamhet av en delvis ny art. Den nya tekniken kan nämligen självfallet vara ett effektivt hjälpmedel för att begå brott eller på annat sätt underlätta eller utgöra en förutsättning för brott.

I det följande tas främst sikte på sådan automatisk informationsbehand- ling som sker med hjälp av datorer. Det är den del av området som särskilt har varit föremål för uppmärksamhet. Det skall dock redan från början påpekas att de frågor som jag avser att ta upp har en större spännvidd. Nya metoder för informationsbehandling, som inte sker med hjälp av den nuvarande datortekniken, är under utveckling. Man kan t.ex. redan nu förutse att det inom en snar framtid kommer att finnas utrustningar som innehåller biotekniska komponenter. Sannolikt kommer sådana metoder efter hand att få en allt större betydelse. Det är angeläget att detta förhål- lande får påverka även de lösningar som väljs i dag så att inte lagstiftningen snabbt föråldras. Jag återkommer f.ö. till den frågan i olika sammanhang i det följande.

Någon vedertagen definition av vad som skall räknas som datorrelaterad brottslighet finns inte. I allmänhet torde man dock hit hänföra kriminella gärningar som är riktade mot datorsystem eller genomförs med hjälp av datorer av en gärningsman som vanligen antingen är närmare insatt i hur systemet i fråga fungerar och har tillgång till det eller har specialistkunska- per i ADB-teknik. De olika delar av datorn och dess utrustning som därvid kan utgöra angreppsobjekt eller tjäna som hjälpmedel är själva den maskin- ella utrustningen med tillbehör (maskinvaran), datorprogram med instruk- tioner för datorns arbetc (programvaran) eller informationsinnehållet, dvs. uppgifter (data) som finns lagrade i eller är avsedda att matas in i en dator. Angreppsobjektet kan också utgöras av uppgifter som förs över mellan olika datorer eller annan utrustning som används för datakommunikation.

[ Sverige, liksom i andra länder där problemet uppmärksammats, är antalet kända" fall av datorrelaterade brott förhållandevis blygsamt. RPS har vid två tillfällen tillfrågat samtliga polisdistrikt i landet hur många brott med anknytning till datorer som anmälts i resp. distrikt. Enkätundersök- ningen avsåg perioderna 1967—1977 och 1977—1982. Sammanlagt redovi- sades för den första perioden 30 ärenden och för den andra 33 ärenden. Drygt hälften har lett till fällande dom. Enligt RPS finns emellertid fog för

• Sida 11
•  Original

att anta att det 5. k. mörktalet är högre för datorrelaterad brottslighet än för annan kriminalitet, bl. a. beroende på att benägenheten att göra polisanmä— lan bedöms vara lägre än för andra brott. (Se förmögenhetsbrottsutred- ningens betänkande s. 170 och RPS rapport 1984z5 Polisens åtgärder mot datakriminalitet.)

Även om man utgår från att den faktiska omfattningen av datorrelatera— de brott i Sverige således är större än vad RPS undersökning visar, torde den ännu så länge vara blygsam. Det finns emellertid anledning att befara att den datorrelaterade brottsligheten kommer att växa i omfattning och att angrepp riktas mot eller kommer att riktas mot andra former av modern informationsteknologi. Det är därför angeläget att i tid se till att lagstift- ningen på området är anpassad till att kunna möta dessa brottsformer med enkla och effektiva straffbestämmelser.

Dessa frågor uppmärksammades särskilt i förmögenhetsbrottsutredning- ens direktiv. Det konstaterades att gällande straftbestämmelser visserligen i många fall borde kunna tillämpas på de förfaranden som det kunde vara fråga om, men att vi å andra sidan odiskutabelt står inför en utveckling som kan behöva mötas med nya eller ändrade straffbestämmelser (se 1977 års kommittéberättelse del 11 s. 27).

3.2. Olika slag av gärningar

Förmögenhetsbrottsutredningen uppfattade sitt uppdrag på detta område som "att undersöka i vilken mån det kan finnas behov av ändrade straff- bestämmelser så att datoranknutna gärningar, som innebär angrepp på annans förmögenhet i vedertagen mening, kan få en adekvat straffrättslig behandling” (betänkandet s. 174). Utredningen fann att gärningar av för- mögenhetsbrottslig karaktär med anknytning till datorer — med hänsyn till angreppsobjektet och tillvägagångssättet — kan indelas i fyra olika grup- per.

Till en första grupp hänförde utredningen gärningar som innebär att resultatet av en informationsbehandling blir felaktigt, vanligen genom olovliga manipulationer med programvaran eller informationsinnchållet. Det oriktiga resultatet kan i sig innebära en förmögenhetsskada. Men det kan också utnyttjas för att åstadkomma sådan skada eller för att dölja en redan förorsakad skada.

För det andra förekommer gärningar som innebär skadegörande angrepp på programvaran eller informationsinnchållet.

En tredje grupp av gärningar innebär obehörig åtkomst av programvaran eller informationsinnchållet.

Slutligen finns enligt utredningen för det fjärde gärningar som innebär skadegörande angrepp av mer traditionell art på eller obehörig åtkomst av maskinvaran, t. ex. skadegörelse eller stöld.

Utredningen har företagit en noggrann genomgång av dessa fyra grupper av gärningar för att undersöka behovet av lagstiftning och därvid redovisat domstolspraxis från både Sverige och andra länder (betänkandet s. 174— 185). Med utgångspunkt från utredningens genomgång och från visst mate- rial som blivit tillgängligt därefter vill jag beträffande de fyra olika typerna av gärningar för egen del anföra följande.

• Sida 12
•  Original

Till den första gruppen hör främst den troligen mest frekventa och uppmärksammade formen av känd datorbrottslighet. nämligen att går- ningsmannen genom att olovligen påverka informationsbehandlingen åstadkommer ett oriktigt resultat som medför att han tillgodoförs — ofta mycket stora — penningbelopp. I praxis finns flera rättsfall som behandlar denna gärningstyp (se bl. a. översikten i betänkandet s. 176— 179 samt RPS tidigare nämnda rapport 5. 42—47).

Av dessa avgöranden och av utredningens analys framgår visserligen att det enligt gällande rätt i regel torde finnas någon straffbestämmelse som går att tillämpa. Hithörande förfaranden har således — allt efter omständig— heterna i det särskilda fallet — bedömts som tillgreppsbrott, bedrägeri. trolöshet mot huvudman, förfalskningsbrott eller, subsidiärt, dataintrång. Dock finns det inte alltid någon straffbestämmelse att tillgå som på ett adekvat sätt kriminaliserar det förfarande som leder fram till den olovliga förmögenhetsöverföringen. De gärningar som här avses företer visserligen likheter med bedrägeribrottet i 9 kap. 1 & BrB. Men den bestämmelsen kan ofta inte begagnas. Detta hänger samman med att en förmögenhetsöverfö- ring, som genomförs helt med informationsteknikens hjälp och utan att någon fysisk person blivit vilseledd, enligt nuvarande lagstiftning inte täcks av bedrägeristadgandet. Och i vissa fall kan gärningen inte anses vara fullbordad förrän förövaren tillgodogör sig beloppet. Dessa brister har - som framgår bl. a. av rättsfallen — ofta vållat problem för de rättstilläm- pande myndigheterna när det gäller att finna passande brottsrubricering och påföljd. Jag anser därför att det är angeläget att avhjälpa denna ofullständighet genom lagstiftningsåtgärder.

Man kan också tänka sig fall där gärningen inte syftar till en förmögen- hetsöverföring utan är begränsad till åtgärder som resulterar i att uppteck- ningar med oriktigt innehåll framställs till följd av att obehöriga ändringar har gjorts i programvaran eller informationsinnchållet. Sådana gärningar företer stora likheter med brotten rörande urkunder i 14 och 15 kap. BrB. främst kanske förfalskningsbrottet i 14 kap. 1 &. I vissa fall torde sådana förfaranden också falla under den straffbestämmelsen (se Beckman m.fl., Kommentar till brottsbalken, band 11, 5:e uppl., s. 77 f).

Det kan emellertid tänkas uppstå vissa problem på grund av att straff- bestämmelserna i 14 och 15 kap. BrB är konstruerade för konkreta an- greppsobjekt —- urkunder — och inte för datorprogram eller immateriella informationsmängder som lagrade data (se härom Jareborg, Brotten III, 1982, s. 34 och 37). Detta är ett komplicerat problem som inte närmare berörts i något. av de betänkanden som nu är aktuella. Såvitt bekant har det inte heller i det praktiska rättslivet vållat några större svårigheter. Frågan om eventuella lagstiftningsåtgärder på detta område tillhör därför inte de spörsmål som bör tas upp i detta sammanhang.

De gärningar som kan hänföras till den andra gruppen innebär att pro- gram eller information som finns i en dator (mjukvaran) utsätts för skada, antingen i form av fysisk skadegörelse eller genom att program eller information utplånas, t.ex. genom radering eller avmagnetisering. Gär— ningar av detta slag täcks av brottsbeskrivningarna för skadegörelse (12 kap. 1 & BrB) och dataintrång (21 & datalagen). Den sist nämnda bestäm-

• Sida 13
•  Original

melsen skall dock tillämpas endast om gärningen i fråga inte är belagd med straff i BrB.

Till den tredje gruppen hör gärningar som innebär att någon olovligen skaffar sig tillgång till eller olovligen utnyttjar programvara eller informa— tionsinnehåll. Ibland begagnas uttrycket dataspionage. Under denna grupp faller vissa förfaranden av mera traditionell karaktär, såsom olovliga till- grepp och sådana former av förtroendemissbruk från en anställds e. d. sida som kan medföra ansvar för förskingring eller trolöshet mot huvudman. Jag återkommer strax till dem. Men också vissa nya gärningstyper villjag föra till denna grupp. Vad jag syftar på är den allt mer uppmärksammade gärningen "tidsstöld” samt den företeelse som brukar benämnas Wiretap- ping.

Tidsstöld innebär att någon olovligen använder t.ex. en datoranlägg- ning, dvs. "stjäl" datorns tid. Brottet torde enligt gällande rätt normalt vara att bedöma som egenmäktigt förfarande eller olovligt brukande, bero- ende på om någon olovlig besittningsrubbning förekommit eller inte. Det finns således i och för sig som regel en tillämplig straffbestämmelse att tillgå. Bl.a. besittningsförhållandena kan emellertid, som förmögenhets- brottsutredningen påpekar, vara svårbestämda i dessa fall. Den nuvarande regleringen synes därför vara mindre väl avpassad till ifrågavarande förfa- randen. Också det problemet bör lösas.

ADB-tekniken medger att stora mängder av information på kort tid förs över från ett datamedium till ett annat. Ett sätt att obehörigen komma åt den information som är under befordran är att ta sig in i förbindelsen och på så sätt olovligen avlyssna och kopiera informationen. Ett sådant förfa— rande brukar kallas Wiretapping. Om gärningen innebär en olovlig besitt- ningsrubbning. kan ansvar för egenmäktigt förfarande komma i fråga. Gärningen kan också utgöra brytande av telchemlighet enligt 4 kap. 8 & BrB, om den avser uppgift som befordras på televerkets allmänna tele— eller datalinjer, men inte om det är en privat förbindelse. Under förutsätt- ning att informationen kan anses utgöra en upptagning för ADB i den mening begreppet har enligt 21 & datalagen, är förfarandet hänförligt till den bestämmelsen. Det är emellertid i viss mån tveksamt vad begreppet upptagning för ADB innefattar. Därför kan det uppstå en viss oklarhet rörande bestämmelsens räckvidd. Denna oklarhet bör undanröjas.

Under denna grupp av gärningar inryms även att någon som är anställd i eller eljest har nära anknytning till ett företag missbrukar uppgifter som innehåller tekniska hemligheter eller andra affärshemligheter. Under vissa omständigheter kan utnyttjandet av sådan information vara straffbart en- ligt lagen (1931 : 152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens (IKL). Utredningen om skydd för företagshemligheter lade — somjag nyss nämn- de — i slutet av år 1983 fram ett förslag till lag om skydd för sådana hemligheter (SOU 1983:52). Förslaget. som bl.a. innehåller straffbestäm- melser om företagsspioneri och andra missbruk av företagshemligheter, bereds som jag också har nämnt f.n. inom justitiedcpartemcntet. Jag får därför anledning att återkomma till dessa frågor vid ett senare tillfälle.

Gärningar av det här slaget har, som jag nyss var inne på, emellertid även ett nära samband med brotten förskingring och trolöshet mot huvud—

• Sida 14
•  Original

man. I vissa fall torde dessa stadganden också kunna tillämpas. Emellertid kan dessa straffbestämmelser, som utredningen har påpekat, ofta vara mindre adekvata när det gäller missbruk av tekniska uppgifter. Ett sådant förtroendemissbruk kan te sig lika straffvärt som om någon missbrukar ett förtroende att sköta en ekonomisk angelägenhet. Utvecklingen har med- fört att BrB:s reglering inte är helt tidsenlig på denna punkt. Utredningen har föreslagit att trolöshetsbrottet skall justeras. Det förefaller lämpligt att nu se över och förbättra det straffrättsliga skyddet också på den punkten.

De gärningar som bör föras till den fjärde gruppen torde inte vålla några straffrättsliga problem. Fysiska angrepp mot datorutrustning torde sällan eller aldrig i principiellt avseende skilja sig från angrepp som riktas mot vilken annan maskinell utrustning som helst. På samma sätt som annan egendom kan således datorer och andra anläggningar för informationsbe- handling med tillbehör bli föremål för tillgrepp och skadegörande handling- ar. Dessutom kan även bestämmelserna i 13 kap. BrB om de allmänfarliga brotten bli tillämpliga, om nämligen för samhället viktiga anläggningar utsätts för skadegörelse.

3.3. Lagstiftningstekniken

Innan jag sammanfattar mina slutsatser rörande vilka lagstit'tningsåtgärder på det här området som nu bör genomföras, villjag helt kort beröra frågan om vilken princip som bör väljas för den lagtekniska lösningen.

Jag vill då först anmärka att lagstiftningsåtgärder mot den datorrelatera- de brottsligheten har varit, och alltjämt är. föremål för livliga överläggning- ar såväl mellan de nordiska länderna som på det internationella planet i övrigt.

Efter initiativ från Nordiska rådet och Nordiska ämbetsmannak-ommit- ten för lagstiftningsfrågor har det sålunda hållits överläggningar mellan företrädare för.justitiedepartementen i Danmark, Finland, Norge och Sve- rige angående behovet av att reformera strafflagstiftningen inom resp. land med hänsyn till den datorrelaterade brottsligheten. Från samtliga länder har därvid rede-visats den uppfattningen att datorbrotten inte bör göras till en lagtekniskt ny och särskild brottskategori. Man bör i stället sträva efter att tillgodose reformbehovet på det sättet att brottsbeskrivningarna i redan befintliga straffbestämmelser — i första hand inom den centrala straffrätten — ses över och. när det befinns vara nödvändigt, justeras så att de blir tillämpliga även på straffvärda handlingar som har anknytning till datortek- niken.

I Danmark har helt nyligen genomförts vissa ändringar i straffeloven som syftar till att komma åt datakriminaliteten. Bl. a. har bestämmelserna om bedrägeri kompletterats i detta syfte. Lagändringen överensstämmer i princip med motsvarande förslag från förmögenhetsbrottsutredningen.

I Finland har inom ramen för den totalövcrsyn av strafflagen som pågår lagts fram förslag med en likadan inriktning. Förslaget innehåller komplet- teringar av bl.a. bedrägeri- och förfalskningsbrotten. Förslagen har re— missbehandlats och övervägs nu inomjustitieministeriet.

I Norge slutligen befinner sig motsvarande utredningsarbete i ett slut-

• Sida 15
•  Original

skede. Straffelovrådet förväntas avge sitt betänkande i oktober 1985 . En- ligt vad jag har inhämtat kommer förslaget att få i allt väsentligt samma inriktning som de övriga som jag här har redovisat.

Lagstiftningsåtgärder mot datorbrottsligheten diskuteras också åter- kommande i andra internationella sammanhang. Även inom OECD:s data- policykommitté (ICCP), där Sverige liksom bl.a. Danmark, Finland och Norge är representerat. är den förhärskande uppfattningen att strafflag- stiftningen mot datorrelaterad brottslighet inte bör göras för starkt teknik- bunden. (Det är f.ö. bara vissa delstater i USA som har särskilda straff- rättsliga lagar mot datorkriminalitet.) Kommittén har senast i augusti 1985 sammanställt en rapport på grundval av uppgifter som medlemsländerna lämnat angående dels redan befintliga möjligheter att beivra datorbrott, dels planerade lagstiftningsåtgärder på området. Rapporten mynnar ut i en rekommendation till medlemsländerna att se över de inhemska straffbe- stämmelserna och överväga på vilka sätt vissa typiska former av dator- brottslighet, såsom bl.a. datorrelaterat bedrägeri, lämpligen bör bekäm- pas. Det kan tilläggas att det inom Europarådet nyligen har inrättats en arbetsgrupp rörande datorrelaterad brottslighet. I direktiven för gruppen ges det uttryck för en likartad inställning till vilken lagteknik som bör väljas.

Bland de länder som vi vanligen brukarjämföra oss med råder det alltså en bred enighet om vilken lagstiftningsteknik som bör begagnas på det här området. Man bör så långt det är möjligt använda sig av de allmänna straffbestämmelser som redan finns och försöka undvika speciallagstift- ning. De erfarenheter från mera tekniskt utformad lagstiftning som redovi- sats från vissa delstater i USA tyder också på att specialbestämmelser på detta område löper risk att snabbt bli överspelade av den tekniska utveck- lingen.

Det råder enligt min mening ingen tvekan om att de lagstiftningsåtgärder som är påkallade för att förbättra det straffrättsliga skyddet mot den datorrelaterade kriminaliteten i första hand bör åstadkommas genom att brottsbeskrivningarna för de gärningstyper inom den centrala straffrätten som närmast berörs avpassas så att de täcker även kriminella handlingar som utförs med hjälp av datortekniken. Man bör i själva verket gå längre än så och eftersträva lösningar som fångar in också andra former för modern informationsbehandling än sådan som görs med hjälp av datorer.

3.4. Slutsatser om lagstiftningsbehovet

Den föregående redogörelsen har visat att det finns vissa brister i det nuvarande straffrättsliga regelsystemet när det gäller att komma åt straff- värda gärningar med anknytning till modern informationsbehandling. I likhet med förrnögenhctsbrottsutredningen harjag visserligen därvid funnit att de straffbestämmelser som redan finns i stor utsträckning kan tilläm— pas, även om brottet har anknytning till t.ex. datortekniken. I vissa fall ger dock ADB-elementet brottet en så pass särpräglad karaktär att det inte utan vidare kan hänföras till det straffstadgande som närmast borde vara

tillämpligt.

• Sida 16
•  Original

Prop. 1985/86: 65

Detta gäller — som också torde ha framgått av min redogörelse — främst brott som innebär att en olovlig förmögenhetsöverföring genomförs med hjälp av ADB-tekniken. Förmögenhetsbrottsutredningen har föreslagit att sådana förfaranden skall kriminaliseras som datorbedrägeri i 9 kap. 1 å BrB. Förslaget har mottagits positivt av remissinstanserna och bör nu tas upp till behandling.

Vidare framgår av rättsfallen att gärningsmannen ofta har haft något slags förtroendeställning i förhållande till målsäganden, vanligen som handläggare av någon funktion under informationsbehandlingen. Vid miss- bruk av en sådan förtroendeställning kan straffansvar för trolöshet mot huvudman enligt 10 kap. 5 & BrB komma i fråga.

Förutsättningen är emellertid bl.a. att gärningsmannen har ett ekono- miansvar; gärningsmannen skall ha "fått att för annan sköta ekonomisk angelägenhet eller öva tillsyn å skötseln därav”. Utanför lagrummets räckvidd faller därför i regel sådana funktionärer som handhar enbart ADB—funktioner eller andra rent tekniska angelägenheter som t. ex. före- ståndare för datorcentraler och forskningschefer.

Företagshernlighetsutredningen har föreslagit att straffbestämmelsen i 10 kap. 5 & BrB utvidgas till att gälla även befattningshavare som anförÄ trotts teknisk angelägenhet. Förslaget har i allt väsentligt mottagits positivt vid betänkandets remissbehandling.

Jag anser för min del att en justering av trolöshetsbrottet i den riktning som utredningen har föreslagit är väl ägnad att bidra till att stärka det straffrättsliga skyddet mot den ADB-relaterade brottsligheten. Förslaget bör därför behandlas i detta sammanhang.

Ett annat exempel på gärningar som påkallat straffrättsliga åtgärder är sådana förfaranden som brukar betecknas tidsstöld resp. Wiretapping. Det är enligt min mening angeläget-att avpassa lagstiftningen så att även dessa gärningstyper blir sanktionerade på ett från kriminalpolitisk synpunkt än- damålsenligt och tillfredsställande sätt. Som jag ser det kan detta göras genom smärre justeringar i brottsbeskrivningen för olovligt brukande (10 kap. 7 & BrB) :resp. dutaintrång (21 ådatalagen).

Jag skall nu övergå till att mer i detalj ange vilka ändringar av lagstift- ningen somjag finner påkallade.

• Sida 17
•  Original

4. En ny bestämmelse om bedrägeri genom påverkan av automatisk informationsbehandling

m. rn.

Mitt förslag: Den som genom oriktiga uppgifter, ändring i program eller upptagning eller på något annat sätt påverkar resultatet av en automatisk informationsbehandling eller annan liknande automatisk process så att detta medför skada för någon annan skall kunna dömas för bedrägeri, om han bereder sig vinning genom sitt förfa- ' rande. En ny bestämmelse om sådana gärningar tas in som ett nytt andra stycke i 9 kap. l & BrB.

Utredningsförslaget: Förmögenhetsbrottsutredningen har föreslagit att vin- ningsrekvisitet skall slopas för alla former av bedrägeri. Utredningens förslag begränsas vidare, i motsats till mitt, till förfaranden som avser ADB-teknik. I övrigt överensstämmer utredningens förslag i huvudsak med mitt förslag. (Betänkandet s. 185—188 och s. 274—275.)

Remissinstanserna: Förslaget att införa en ny bestämmelse om datorbedrä- geri har genomgående bemötts mycket positivt. Endast konsumentverket synes ifrågasätta, om en sådan bestämmelse verkligen behövs. Beträffande enskildheter i förslaget har några ställt sig tveksamma eller helt avvisande till utredningens förslag att slopa kravet på att gärningsmannen bereder sig - vinning som brottsrekvisit. Vidare har länsåklagarmyndigheten i Kristian- stads län och den juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet satt i fråga, om inte en bestämmelse om datorbedrägeri bör utformas som ett självständigt brott i stället för att utgöra en variant av bedrägeri. Hovrätten över Skåne och Blekinge och Trelleborgs tingsrätt anser att gärningsbe- skrivningen lämpligen bör utformas så att den inte täcker sådana olovliga manipulationer med datoriserade automater som enligt gällande rätt be- döms som Stöldbrott (främst tillgrepp ur bankomat och liknande sedelut- tagningsautomater) eller bedrägligt beteende (s. k. automatmissbruk).

Skälen för mitt förslag: Jag har redan i det föregående framhållit att det finns vissa gärningstyper där ADB-elementet som brottsfaktor framträder särskilt starkt och där gärningen inte utan vidare kan hänföras under något adekvat straffstadgande. Den hittills mest uppmärksammade formen av sådan brottslighet torde vara den när en gärningsman förser en dator med vilseledande uppgifter eller på annat sätt olovligen påverkar en databe- handlingsproeess så att resultatet blir ett annat än vad som är avsett. Många gånger kan det medföra att gärningsmannen tillgodoförs betydande penningbelopp.

Sådana olovliga ingrepp i databehandlingen kan ske på ett flertal olika sätt. Oriktiga eller ofullständiga uppgifter kan lämnas i den information som skall ligga till grund för databehandlingen. oavsett om det gäller uppgifter i pappersdokument eller information via dataterminaler. Hålkort, hålremsor etc. kan avsiktligt stansas på ett felaktigt sätt eller helt tas bort.

• Sida 18
•  Original

Prop. 1985/86: 65

Information som finns lagrad på magnetband eller i andra förekommande typer av minnen kan olovligen förändras. Felaktigt lagrade data kan utnytt- jas på ett otillåtet sätt. Oriktiga databehandlingsresultat kan också åstad- kommas genom manipulationer med programmet så att datorn får nya eller ofullständiga instruktioner som gör att informationen inte behandlas enligt programmets behöriga funktion. Möjligheterna är som sagt många, och de angivna metoderna utgör endast exempel på olika tillvägagångssätt.

För den som varken har särskilda kunskaper om ADB eller sköter någon syssla i databc handlingsprocessen är möjligheterna att utnyttja tekniken på det nu diskuterade sättet för att skaffa sig olovlig vinning mera begränsade. De vanligaste fallen torde vara olika former av missbruk av s.k. banko— mater och liknande automater. Vilseledande uppgifter kan också lämnas till någon fysisk person som är inblandad i databehandlingsprocessen. Om denna person har att granska uppgifterna och fatta någon form av själv- ständigt beslut på grundval av dem och beslutet blir avgörande för resulta- tet av informationsbehandlingen, kan förutsättningarna för bedrägeri vara uppfyllda redan enligt paragrafens nuvarande lydelse. Att själva förmögen- hetsöverföringen sker med hjälp av t. ex. en dator vållar i sådana fall inga speciella rättsliga problem.

För andra personkategorier kan det ställa sig lättare att utnyttja den aktuella tekniken till att bereda sig egen vinning utan att någon annan fysisk person är inblandad. Av de rättsfall som är kända inom området framgår att detta framför allt gäller anställd personal som har en handläg- garfunktion vid den automatiska informationsbehandlingen. Det har t. ex. förekommit flera fall där banktjänstemän själva ombesörjt att ett penning- belopp via en dator olovligen förs över från andra konton till ett eget konto. Ett annat exempel är att den som har att förse datorn med uppgifter som skall ligga till grund för automatisk databehandling — t.ex. att sam- manställa lönelistor —— olovligen lämnar oriktiga eller ofullständiga upp- gifter så att löneutbetalningama sker med för högt belopp eller till andra personer än vad som är avsett. Samma resultat kan åstadkommas genom att en programmerare eller en dataoperatör olovligen ändrar i programmet eller i övrigt i instruktionerna för datorns arbete. Men det finns även exempel på att. helt utomstående personer med specialistkunskaper i ADB har kunnat använda sina särskilda insikter till att bereda sig olovlig vin- ning. Det är framför allt i sådana fall som jag nu har berört som de rättstillämpande myndigheterna ställs inför svårigheter när det gäller att hänföra gärningen till ett adekvat straffstadgande enligt gällande lagstift- ning på förmögenhctsbrottens område.

Förfaranden av det slag som jag nu har berört har uppenbarligen ofta systematiskt sett ett nära släktskap med bedrägeribrottet. Förmögenhets- överföringen är i allmänhet fullbordad när en oriktig kreditering äger rum. Men problemet är att förmögenhetsöverföringen beror på att det är datorn som har fått felaktiga instruktioner. Det finns således inte i detta skede någon fysisk person som blivit vilseledd till att handla eller till att underlåta att handla på det sätt som krävs för att förutsättningarna för bedrägerian- svar skall vara uppfyllda. Det är först när gärningsmannen disponerar över medlen, t.ex. genom att förmå någon att betala ut dem, som ett vilsele-

• Sida 19
•  Original

dande i bedrägeristadgandets mening kan anses föreligga. Detta innebär att själva den olovliga förmögenhetsöverföringen i dessa situationer inte faller under den nu gällande bedrägeribestämmelsen.

I många fall är andra straffstadganden tillämpliga. Gärningen kan således i vissa fall vara att bedöma som trolöshet mot huvudman enligt 10 kap. 5 & BrB, om gärningsmannen intar en sådan ekonomisk förtroendeställning som krävs enligt den bestämmelsen. Om överföringen tillkommit genom en olovlig ändring i en urkund (t.ex. en faktura eller en lönelista som skall ligga till grund för databehandling), kan gärningen bli att bedöma som urkundsförfalskning. Subsidiärt kan också straffbestämmelsen om datain— trång i 21 å datalagen bli tillämplig.

Enligt förmögenhetsbrottsutredningens mening är det dock otillfreds- ställande att gärningar av detta slag ofta inte kan föranleda straffansvar för förmögenhetsbrott redan i och med att den olovliga förmögenhetsöverfö- ringen är fullbordad. Som utredningen framhållit finns det stora likheter mellan förfaranden av detta slag och det traditionella bedrägeribrottet. Utredningen har därför föreslagit att en särskild bestämmelse om sådant datorrelaterat bedrägeri skall tas in i bedrägeristadgandet. Enligt förslaget skall sålunda för bedrägeri dömas även den som genom att lämna oriktig eller ofullständig uppgift, företa ändring i datorprogram eller i upptagning för automatisk databehandling eller på annat sätt olovligen påverkar resul— tatet av automatisk databehandling så att det innebär ekonomisk skada.

Remissmottagandet av detta förslag om datorbedrägeri har varit genom- gående mycket positivt. Endast en remissinstans, konsumentverket, har ifrågasatt behovet av att införa en sådan bestämmelse. Enligt konsument- verket bör nämligen inte det förhållandet att man använder datorteknik vid själva gärningen kvalificera den till ett särskilt brott.

Vad sedan gäller den närmare utformningen av en straffbestämmelse om datorbedrägeri har under remissbehandlingen framförts vissa synpunkter. Vad som därvid har diskuterats är bl. a. frågan om denna nya brottsart bör göras till en variant av bedrägeri eller om den hellre bör föras till ett nytt särskilt straffbud. Från ett par håll har också framhållits att gärningsbe— skrivningen bör utformas så att den inte täcker sådana manipulationer med datoriserade automater som i dag bedöms som tillgreppsbrott eller faller under straffstadgandet om bedrägligt beteende i 9 kap. 2 5 andra stycket BrB.

Jag har redan tidigare framhållit det angelägna i att samhället kan bekäm- pa den brottslighet som visat sig följa i datoriseringens spår med enkla och effektiva straffbestämmelser. Genom bl.a. den redogörelse utredningen har lämnat angående olovliga förmögenhetsöverföringar som åstadkom- mits med hjälp av datortekniken (se betänkandet s. 174—180) framstår det för mig som helt klart att denna gärningstyp f.n. inte är tillfredsställande reglerad. I likhet med utredningen och majoriteten av remissinstanserna finnerjag därför att en straffbestämmelse som tar sikte på de förfaranden som jag nu berört bör införas.

Jag finner också utredningens förslag till gärningsbeskrivning i det stora hela ändamålsenligt. [ likhet med utredningen och flertalet av remissin- stanserna anserjag att gärningar av det aktuella slaget har så stora likheter

• Sida 20
•  Original

Prop. 1985/86: 65

med det traditionella bedrägeribrottet att det faller sig naturligare att kri- minalisera dem som en variant av bedrägeri än att att föra dem till ett nytt särskilt straffbud. Ett sådant tillägg kan också lätt fogas in som ett nytt andra stycke i bedrägeristadgandet i 9 kap. l ä BrB.

Utredningsförslagets gämingsbeskrivning bör dock kompletteras med ett vinningsrekvisit för att korrespondera med det nuvarande bedrägeri- brottet i paragrafen.

Jag vill undvika att i lagtexten begränsa den nya bestämmelsens räck- vidd till informationsbehandling som sker med hjälp av datorer. Utveck- lingen inom modern informationsteknologi sker mycket snabbt.. Man kan som jag redan tidigare har berört iaktta en vidareutveckling av ADB-tekni- ken där informationsbehandlingen sker med andra tekniska hjälpmedel än datorer. Jag har också framhållit att ny lagstiftning på det här området inte skall göras teknikbunden utan att man såvitt möjligt skall göra lagstiftning- en teknikneutral i det avseendet. Vilken teknisk metod som begagnas för t. ex. den informationsbehandling som är ett led i ett visst förfarande bör i princip inte ha någon betydelse för hur förfarandet skall rubriceras straff- rättsligt. Därtill kommer intresset av att lagstiftningen inte snabbt skall bli omodern. Bl. a. mot den bakgrunden finner jag det lämpligt att undvika att låsa fast stral'fbudet till ADB- tekniken.

Till detta kommer att riksdagen har uttalat sig för en enhetlig straffrätts- lig reglering av förfaranden med automater. datorer och liknande apparater (JuU 1976/77:11, rskr 90). Det saknas anledning att bedöma skilda former av sådan olovlig påverkan olika beroende på vilken teknisk konstruktion som apparaten eller anläggningen har. Mot denna bakgrund finner jag det angeläget att en ny lagstiftning på området utformas så att den blir tillämp- lig på i princip alla former av olovlig påverkan av resultatet av en automa- tisk process, när förfarandet innebär en förmögenhetsöverföring. Av detta följer att även s.k. automatmissbruk. som i lindrigare fall f.n. faller under 9 kap. 2 5 andra stycket BrB, bör täckas av den nya bestämmelsen.

Jag föreslår: att detta får avspeglas i lagtexten genom att uttrycket auto- matisk informationsbehandling väljs. Det kommer genom det ordvalet att framgå att olovlig påverkan av datorer och annan likartad förfinad utrust- ning faller under bestämmelsen. Det kan vidare med fog hävdas att uttryc- ket innefattar även mindre sofistikerad apparatur som t.ex. mekaniska varuautomater. För att detta skall bli fullständigt klart redan i lagtexten bör dock orden "eller någon annan liknande automatisk process" läggas till i brottsbeskrivningen. Det kommer därmed att stå helt klart att straffbe- stämmelsen inte tar sikte enbart på datortekniken utan blir tillämplig oberoende av vilken teknik det är fråga om i det enskilda fallet. Kriminali- seringen kommer således att fånga in även manipulationer med mindre sofistikerade anläggningar än datorer som t. ex. varuautomater. Jag åter- kommer strax till den frågan i samband med att jag tar upp förhållandet mellan olika bestämmelser i BrB.

Enligt mitt förslag skall därmed den som, genom att lämna oriktig eller ofullständig uppgift, genom att ändra i program eller upptagning eller på annat sätt, olovligen påverkar resultatet av en automatisk informationsbe- handing eller någon annan liknande automatisk process så att det innebär

• Sida 21
•  Original

vinning för gärningsmannen och skada för någon annan dömas för bedräge- ri. Jag förordar att en bestämmelse av denna innebörd tas upp som ett nytt andra stycke i 9 kap. l & BrB.

För att brottet skall anses fullbordat skall gärningsmannen ha berett sig vinning och skada uppkommit för någon annan. Detta sker ofta i och med att medel krediteras ett konto som disponeras av gärningsmannen. Vin— ningen kan emellertid också uppkomma genom att gärningsmannen till följd av resultatet av den automatiska informationsbehandlingen får till- gång till varor eller tjänster. Huruvida detta sker genom någon form av automatik eller genom en fysisk person saknar i sammanhanget betydelse. Liksom när det gäller bedrägeri i allmänhet förutsätts att förmögenhets- överföringen är en omedelbar följd av förfarandet. Utanför tillämpnings- området faller därmed exempelvis det fallet att någon genom att manipu- lera ett datorstyrt lås olovligen bereder sig tillträde till ett låst utrymme och där tillgriper pengar eller annan egendom. Gärningen innefattar visserligen även i detta fall en manipulation med en automatisk informationsbehand- ling men denna avser inte en ekonomisk angelägenhet. Det olovliga förfa- randet med den datorstyrda mekanismen utgör därför i det fallet endast ett led i ett tillgreppsbrott och blir inte att bedöma enligt den föreslagna bestämmelsen.

Det nuvarande bedrägeribrottet bör stå kvar oförändrat i bedrägeristad- gandets första stycke. En förutsättning för ansvar enligt den bestämmelsen är att den uppkomna skadan drabbat den som blivit vilseledd eller någon i vars ställe denne är, dvs. den som den vilseledde företräder. Enligt förmö— genhetsbrottsutredningens förslag anges emellertid inte på motsvarande sätt vem förmögenhetsskadan skall drabba.

Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet har ifrågasatt om inte den skadelidande närmare bör anges i lagtexten även när det gäller den nya bestämmelsen. Enligt fakultetsnämnden torde de straffvärda fallen bli omfattade av denna, även om krav ställs upp på att skadan skall drabba den som använder eller avser att använda databehandlingsresultatet.

Själv anserjag det vara naturligt att den mot skada skyddade kretsen är begränsad när det brottsliga förfarandet utförs mot en fysisk person. Men när det vilseledande momentet åstadkommits på maskinell väg finns det enligt min mening inte på samma sätten given anknytning till den skadeli- dande.

Redan i dag förekommer det ett flertal olika samarbetsformer när det gäller att utnyttja ADB-stöd för speciella funktioner som lagerhållning, bokföring, avlöningsrutiner m.m. Ibland överlämnas dessa uppgifter åt särskilda företag som är specialiserade på sådana tjänster. 1 andra fall förekommer det att sådana funktioner handhas centralt för flera företag gemensamt inom t. ex. en butikskedja. Dessutom gör den snabba tekniska expansionen på området det svårt att överblicka den fortsatta utveckling- en.

Om man i lagtexten skulle begränsa den skadelidande kretsen på det sätt som fakultetsnämnden föreslagit, befarar jag därför att det kan uppstå situationer som visserligen framstår som klart straffvärda men där det kan vara svårt att avgöra vem som skall använda eller avser att använda

• Sida 22
•  Original

resultatet av en viss informationsbehandling. Jag har därför funnit att det i straffbestämmelsen inte särskilt bör anges vem skadan skall drabba. Att det i princip endast kan bli fråga om att beakta skador som uppstått för någon i vars intresse den ifrågavarande informationsbehandlingen har an- ordnats torde: f.ö. följa av kravet på att själva manipulationen skall innebä- ra en förmögenhetsöverföring.

Som jag redan har påpekat täcker den föreslagna brottsbeskrivningen även gärningar som innebär att någon med otillåtna medel påverkar auto- mater som tillhandahåller pengar. varor eller tjänster (sedeluttagnings-, varu-, bensin- eller telefonautomater etc.). Om en sådan handling innebär att gärningsmannen olovligen tillägnar sig bestämd egendom som tillhör annan. anses den f.n. enligt rättspraxis uppfylla rekvisiten för stöldbrott (se t. ex. NJA 1980 s. 224 angående en s.k. bankomat och NJA 1984 s. 889 angående en bensinautomat). Men om någon skaffar sig tillgång till en vara (eller en tjänst) genom att påverka en automats funktioner med otillåtna medel (s.k. automatmissbruk), kan förfarandet också omfattas av bestäm- melsen om bedrägligt beteende enligt 9 kap. 25 andra stycket BrB. I doktrinen har det förekommit delade meningar om hur gränsen skall dras mellan tillgreppsbrott och gärningar som är att hänföra till automatmiss- bruk (se t.ex. Beckman m.fl., Kommentar till BrB, band 1, 4:e uppl., s. 379 och Jareborg, Brotten, andra häftet. 1978, s. 182). Inte heller synes vare sig de ovan nämnda rättsfallen eller rättspraxis i övrigt ge någon klar ledning för hur alla olika fall av olovlig åtkomst av egendom genom missbruk av automater skall bedömas.

Förmögenhetsbrottsutredningen har uttalat att den hade för avsikt att ta undan dessa gärningstyper från tillämpningsområdet för datorbedrägeri genom särskilda konkurrensbestämmelser. Några sådana bestämmelser hann utredningen emellertid inte lägga fram innan den avslutade sitt arbe- te.

Förmögenhetsbrottsutredningens bedömning av konkurrensfrågorna i dessa fall bör" emellertid ses mot bakgrund av att den föreslog en mycket genomgripande omgestaltning av förmögenhetsbrotten. Ett viktigt inslag i utredningens reformförslag var ett förändrat stöldbegrcpp. Som jag inled- ningsvis framhållit är det emellertid inte f. n. aktuellt att genomföra en så vittgående reform av bl.a. stöldbrottet som utredningen föreslagit. I per- spektivet av de begränsade ändringar som jag nu tar upp ter sig frågan om hur automatmissbruk av olika slag straffrättsligt bör rubriceras annorlunda än med de utgångspunkter utredningen hade.

Det är således åtskilliga fall av manipulationer med automater som faller under den av mig föreslagna brottsbeskrivningen. Detta gäller t. ex. sådana förfaranden mot automater, bl. a. sedeluttagningsautomater, som enligt de nyssnämnda rättsfallen är att bedöma som stöldbrott. Men även gärningar som i dag är att bedöma som s.k. automatmissbruk enligt 9 kap. 2 5 andra stycket BrB, och som inte kan bedömas som tillgreppsbrott, t.ex. när en automat tillhandahåller inte en vara utan en tjänst, täcks av gämingsbesk- rivningen.

Den nya straffbestämmelse som jag nu föreslår kriminaliserar olovliga förmögenhetsöverföringar som kan komma till stånd just genom att resul-

• Sida 23
•  Original

tatet av en automatisk informationsbehandling utsätts för otillåten påver- kan. Som jag berört föreligger det i en del hänseenden oklarheter och delade uppfattningar om i vad mån vissa av dessa fall enligt gällande rätt skall bedömas enligt 8 kap. BrB som tillgreppsbrott eller enligt 9 kap. BrB som oredlighetsbrott. Det är enligt min mening angeläget att åstadkomma en så långt möjligt enhetlig bedömning av fall som framstår som likartade. Förevarande lagstiftningsärende synes vara ett lämpligt tillfälle att få en sådan till stånd.

Det står därvid till att börja med klart att förfaranden som inte utgör befattning med viss bestämd egendom inte kan bedömas som tillgrepps- brott. Man kan vidare förutsätta att olika former av mer eller mindre automatiserade transaktioner, bl.a. via s.k. plastpengar, kommer att bli allt vanligare. Enligt min mening talar övervägande skäl för att gärningar av det aktuella slaget bör bedömas som bedrägeribrott. Den nu föreslagna bestämmelsen kommer också att i förhållande till reglerna om tillgrepps- brott få karaktär av en specialroglering, vilket innebär att denna i första hand skall tillämpas vid s.k. lagkonkurrens. Som jag ser det bör därför, när rekvisiten enligt mitt förslag är uppfyllda, gärningar av nu diskuterat slag bedömas som bedrägeri enligt 9 kap. 1 & andra stycket BrB. Den praxis som grundar sig på de tidigare nämnda rättsfallen NJA 1980 s. 224 och 1984 s. 889 förlorar därmed i allt väsentligt sin aktualitet.

S.k. automatmissbruk blir i fortsättningen i princip alltså att bedöma enligt den bestämmelse jag nu föreslår. I sammanhanget bör emellertid påpekas att fall då någon inte använder sig av en automats tekniska funktioner utan exempelvis bryter upp denna och olovligen tillgriper varor i likhet med vad som nu gäller givetvis blir att bedöma som ett stöldbrott.

Som jag redan tidigare framhållit omfattar den av mig föreslagna bestäm— melsen också sådana fall då någon genom att lämna vilseledande uppgifter till någon i en databehandlingsprocess inblandad handläggare åstadkom- mer sådan skada och vinning som förutsätts för ansvar. I dessa fall är i allmänhet även förutsättningarna för ansvar enligt paragrafens första styc- ke uppfyllda. Är detta utrett i det enskilda fallet, bör förfarandet också bedömas enligt det första stycket. Det är emellertid fullt tillräckligt för ansvar att rekvisiten enligt det andra stycket är uppfyllda. I praktiken torde det därmed ofta saknas anledning att närmare utreda i vad mån ett sådant vilseledande som förutsätts för ansvar enligt första stycket före- kommit.

lx) 1.4.)

• Sida 24
•  Original

Prop. 1985/86: 65

5. Den straffbara personkretsen vid brotten trolöshet mot huvudman och mutbrott vidgas

Mitt förslag: Den som har anförtrotts att självständigt handha eller övervaka skötseln av en kvalificerad teknisk uppgift och som miss- brukar sin förtroendeställning till skada för sin huvudman skall kunna fällas till ansvar för trolöshet mot huvudman enligt 10 kap. 5 5 första eller andra stycket BrB. Motsvarande utvidgning görs av den krets som kan drabbas av straff för mutbrott enligt 20 kap. 2 5 andra stycket 5. BrB.

Utredningsförslaget: Enligt företagshemlighctsutredningens förslag utvid- gas den krets som skall omfattas av trolöshetsbestämmelscn mer än enligt mitt förslag. Utredningen har inte lagt fram något förslag rörande mutbrott. 1 övrigt överensstämmer förslagen i stort sett. (SOU l983:52 s. 317 f. och

403 f.)

Remissinstanserna: Av det tiotal remissinstanser som särskilt uttalat sig i denna fråga har alla utom en tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran. Hovrätten för Västra Sverige och arbetsdomstolen har dock an- ' märkt att lagrummet med den föreslagna ändringen fått en alltför obestämd och vidsträckt omfattning.

Skälen för mitt. förslag: Enligt långvarig svensk tradition skall brott mot förpliktelseri avtalsförhållanden i princip främst beivras med civilrättsliga påföljder, t.ex. skadestånd och vite, i stället för med straffrättsliga sank- tioner. Straffbudet i 10 kap. 5 & BrB kan — ilikhet med en del andra brott i samma kapitel — sägas utgöra ett avsteg från denna huvudregel. Där kriminaliseras nämligen uppsåtliga pliktförsummelser som en person i sysslomans eller liknande förtroendeställning med ekonomiskt ansvar be- går gentemot sin huvudman. Brottet, som förutsätter att förtroendemiss- bruket förorsakat huvudmannen ekonomisk skada, kallas trolöshet mot huvudman. Till denna brottskategori har även, genom ett tillägg i paragra— fens tredje stycke, förts vissa handlingar som innebär missbruk av förtro— ende begångna .av personer som anförtrotts att sköta en rättslig angelägen- het, dvs. främst rättegångsfullmäktigc.

Straffbarhet för förmögenhetsbrottet trolöshet mot huvudman enligt pa- ragrafens första och andra stycken förutsätter till en början att gärnings- mannen har en ekonomisk förtroendeställning. Gärningsmannens förtroen- deställning skall grunda sig på att han ”fått att för annan sköta ekonomisk angelägenhet eller öva tillsyn å skötseln därav". Detta undantag från vad som annars gäller vid pliktförsummelser i avtalsförhållanden har förklarats med att dessa personer får anses ha en särskild maktposition i förhållande till den främmande förmögenhet dc sköter och förvaltar. Genom att miss- bruka denna maktställning kan de därför tillfoga huvudmannen skada på ett sätt som en utomstående normalt saknar möjlighet till.

• Sida 25
•  Original

Av dessa skäl har det således ansetts vara motiverat att kriminalisera sådana former av förtroendemissbruk. Men den straffbara personkretsen är, som jag tidigare har antytt, tämligen snäv i och med att den förtroende- ställning som missbrukas måste avse skötseln av ekonomiska eller rättsliga angelägenheter. Utanför lagrummets räckvidd hamnar därmed missbruk av anfönrodda angelägenheter som inte har sådan karaktär, t.ex. rent tekniska funktioner.

Det skall i det här sammanhanget dock anmärkas att den som har sådana funktioneri ett företag ibland kan dömas för brott mot 3 ä lagen med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens (IKL). Den straffbara kretsen av personer är dock, med vissa undantag, inskränkt till dem som är anställda i näringsverksamheten. Straffbestämmelsen gäller att någon obehörigen an- vänder sig av eller yppar yrkeshemligheter m. m. som han fått kännedom om under anställningstiden. Brottet har genom en särskild regel (4 & IKL) gjorts subsidiärt till trolöshet mot huvudman (sc SOU 1983252 s. 127 f.)

Företagshemlighetsutredningen har i sitt betänkande med förslag till skydd för företagshemligheter särskilt tagit upp frågan om skydd mot anställdas m.fl. missbruk av företagshemligheter. Utredningen har anfört att frekvensen av sådana handlingar är hög. jämfört med andra typer av angrepp mot företagshemligheter. Det beror naturligtvis på att den som är anställd i en verksamhet har en naturlig tillgång till företagets hemligheter.

Utredningens allmänna synsätt präglas av att man i första hand skall utnyttja andra styrmedel än kriminalisering för att skydda företagshemlig- heter mot missbruk från de anställdas sida. I ett förslag till lag om skydd för företagshemligheter har utredningen tagit upp en bestämmelse om att sådant missbruk skall kunna föranleda skadeståndsansvar (4 å). I särskilt svåra fall bör dock enligt utredningen straff kunna följa.

Utredningen har uppmärksammat att befattningshavare som har an- svarsfyllda tekniska funktioner inom t.ex. databranschen och industrin som regel inte tillhör den straffbara personkretsen i trolöshetsparagrafen, trots att sådana befattningshavare ofta kan ha mycket känsliga nyckelposi- tioner. Enligt utredningen vore det rimligt att rikta samma straffhot mot tekniska funktionärer av det-slaget som mot personer med ansvar för ekonomiska eller rättsliga angelägenheter. Utredningen har därför föresla- git att straffbestämmelsen i 10 kap. 5 & tredje stycket BrB utvidgas så att den omfattar inte bara rättegångsfullmäktige eller andra som fått att sköta rättsliga angelägenheter utan även den som anförtrotts en teknisk angelä- genhet.

Den föreslagna utvidgningen av det straffbara området för trolöshets- brott skall enligt utredningen utgöra ett kompletterande straffrättsligt skydd för företagshemligheter och kunna tillämpas när det gäller personer med särskilt ansvarsfylld ställning. Det skall inte krävas att personen i fråga är anställd i företaget, utan även t. ex. självständiga uppdragstagare såsom konsulter skall enligt förslaget kunna fällas till ansvar.

Remissinstanserna har genomgående gett förslaget till ändring av trolös- hctsbestämmelsen ett gott mottagande. Dock har, som jag redan nämnt, hovrätten för Västra Sverige och arbetsdomstolen framhållit att bestäm- melsen torde ha fått ett vida mer omfattande tillämpningsområde än vad utredningen synes ha avsett.

• Sida 26
•  Original

Som jag också tidigare har nämnt pågår f.n. arbetet med att bereda utredningens förslag till lagstiftning om skydd för företagshemligheter inom justitiedepartementet. Den frågan får jag därför anledning att åter— komma till vid ett senare tillfälle. Jag har emellertid kommit fram till att den föreslagna ändringen i 10 kap. 5 & BrB har ett sådant samband med den datorrelaterade brottsligheten att den bör tas upp redan i detta samman- hang. Därvid bör utredningens förslag kunna följas i sina huvuddrag. Som några remissinstanser påpekat bör dock utredningens intentioner rörande vilka personer som skall omfattas av det straffrättsliga ansvaret avspeglas tydligare i lagtexten.

I likhet med utredningen anser jag således att personer som har en högre befattning i ett företag e. d. och uppdragstagare som har hand om viktiga tekniska funktioner. t.ex. ansvariga ledare för forsknings- och utveck- lingsarbete och föreståndare för datorcentraler, bör omfattas av straffan- svaret för trolöshet mot huvudman. De bör således kunna dömas för detta brott, om de missbrukar sin förtroendeställning till skada för huvudman- nen. Att detta skall gälla endast personer i särskilt känsliga positioner bör komma till klart uttryck i lagtexten. Det bör ske genom att det anges att det skall vara fråga om en person som självständigt handhar kvalificerad teknisk uppgift eller övervakar skötseln därav.

För straffansvar bör krävas att en person missbrukar just det ansvaret. Den straffrättsliga bedömningen av förtroendemissbruk från dessa tek- niska funktionärers sida bör alltså göras på samma sätt som beträffande motsvarande lojalitetsbrott som begås av den som ansvarar för ekonomis- ka angelägenheter. Den straffbara gärningen torde i de flesta fall- komma att bestå i att en person i angiven ställning lämnar ut företagshemligheter. Det kan vara fråga om information som har en eller annan anknytning till datorer, men det kan också vara dokument eller muntliga uppgifter utan någon sådan anknytning. Ett praktiskt viktigt exempel kan vara hemliga tekniska eller kemiska formler som begagnas vid tillverkningen av en viss produkt. Det spelar ingen roll om missbruket rör endast muntlig informa— tion eller om denna på något sätt har dokumenterats. Även andra förfaran- den, t.ex. vissa handlingssätt i sabotagesyfte, bör självfallet omfattas av straffbarheten.

Gärningar som avses med bestämmelsen torde i dag ofta vara straffbara enligt IKL. [ den lagen finns emellertid en särskild konkurrensbestäm- melse som ger trolöshetsbrottet i BrB företräde. Den av mig föreslagna justeringen kommer också att medföra att vissa personer som inte är anställda, t.ex. självständiga konsulter. och som därför inte alltid kan straffas enligt [KL, kommer att kunna drabbas av ansvar.

För straffbarhet bör vidare krävas att huvudmannen lidit ekonomisk skada. I allvarligare fall bör det — också det i likhet med vad som nu gäller dem som har ekonomiansvar — finnas möjlighet att döma för grovt brott.

Med hänvisning till det nu anförda finnerjag att det aktuella straffbudet lämpligen bör justeras på det sättet att personer som har anförtrotts att självständigt handha eller övervaka skötseln av kvalificerad teknisk upp- gift skall likställas med motsvarande krets av funktionärer som har anför- trotts att sköta eller övervaka skötseln av en ekonomisk angelägenhet. Jag förordar alltså en ändring av 10 kap. 5 & BrB av denna innebörd.

• Sida 27
•  Original

Den straffbara kretsen vid mutbrott enligt 20 kap. 2 5 5. BrB är densam- ma som enligt trolöshet mot huvudman. Det finns skäl att bibehålla denna överensstämmelse. Därför föreslår jag en likadan justering av personkret- sen vid mutbrott. Genom den hänvisning till 20 kap. 2 & BrB som finns i 17 kap. 7 & BrB förändras tillämpningsområdet för brottet bestickning på motsvarande sätt.

6 Besittningskravet slopas för brottet olovligt brukande och en straffskala för grovt brott tillförs lagrummet.

Mitt förslag: Besittningsförhållandena skall sakna betydelse för straffbarhet för brottet olovligt brukande enligt 10 kap. 7 % BrB. Ien - ny särskild straffskala för grovt brott sätts straffmaximum till fängel- se två år.

Utredningsförslaget: I förmögenhetsbrottsutredningens förslag ingår det nuvarande brottet olovligt brukande i det uppsamlingsstadgande som ut- redningen gett beteckningen egendomsbrott. Besittningsförhållandena saknar betydelse för detta brott. I allvarligare fall, t.ex. när gärningen innebär risk för eller medför betydande ekonomisk skada eller olägenhet, skall enligt utredningsförslaget kunna dömas för grovt egendomsbrott. Utredningsförslaget överensstämmer således med mitt förslag när det gäller såväl att slopa kravet på att olovligt brukad egendom skall ha funnits i gärningsmannens besittning som att införa en särskild straffskala för

grova brott.

Remissinstanserna: Remissinstanserna har genomgående ställt sig negativa till förslaget att till ett enda uppsamlingsstadgande hänföra deliktstyper av många skilda slag. Däremot har inte någon uttalat sig särskilt angående den del av förslaget som jag nu tar upp.

Skälen för mitt förslag: I 10 kap. 7 & BrB kriminaliseras bl. a. vissa fall då någon olovligen brukar annans saker. Med annans sak menas en sak som någon annan äger eller beträffande vilken äganderätten i vart fall är i obligationsrättslig mening förbehållen någon annan än gärningsmannen, t. ex. sålda saker som lämnats kvar i säljarens besittning. För att straffstad- gandet skall vara tillämpligt krävs att gärningsmannen har den olovligt brukade egendomen i sin besittning. Sådant olovligt brukande som följer omedelbart på ett olovligt besittningstagande är däremot inte straffbart enligt detta lagrum utan är ett tillgreppsbrott enligt någon av straffbestäm- melserna i 8 kap. BrB. Det olovliga brukandet konsumeras i dessa fall av det olovliga besittningstagandet. Detta har kommit klart till uttryck i gär- ningsbeskrivningen för egenmäktigt förfarande i 8 kap. 8 % BrB där den brottsliga handlingen anges som ”att någon olovligen tager och brukar

• Sida 28
•  Original

Prop. 1985/86: 65

eller eljest tillgriper något”. Ett brukande av något som inte är i gärnings- mannens besittning och som inte föregås av en besittningsrubbning är däremot inte straffbart enligt BrB annat än i vissa specialfall (jfr t.ex. 8 kap. ll 5).

Bcsittningsförhållandena har således en avgörande betydelse för om ett olovligt brukande skall bedömas enligt 10 kap. 7 Ö BrB eller om det är ett efterföljande led i en besittningskränkning som brott genom exempelvis stöld, egenmäktigt förfarande eller självtäkt.

Besittning är ett grundläggande begrepp inom både civilrätten och straff- rätten (se härom och till det följande betänkandet s. 63 ff.). Besittning kan kortfattat sägas innebära att man har den omedelbara faktiska kontrollen över något. Dessutom anses en sak vara i någons besittning, om den finns på sin naturliga plats, trots att besittaren kanske inte har saken under sin omedelbara kontroll. Om sakens position enligt ”livets regel” tyder på att den inte är övergiven, förlorad eller på annat sätt utom räckhåll för dess innehavare, anses den sålunda vara kvari hans besittning. Besittningsbc- greppct har inom straffrätten fått en, jämfört med dess civilrättsliga mot- svarighet, allt mer utvidgad spännvidd när det gällt att bedöma om ett olovligt tillgrepp inneburit besittningsrubbning eller inte.

Bcsittningen medför ett visst skydd. Att ha besittningsskydd innebär att den som har något i sin besittning och påstår sig ha en viss rätt, t.ex. äganderätt, presumeras ha den ställningen till dess annat visas. Med besitt- ningsskyddet i civilrättslig bemärkelse följer också ett straffrättsligt skydd. Själva den olovliga besittningsrubbningen är nämligen straffbar som egen— mäktigt förfarande eller självtäkt, även om den som har föremålet i sin besittning inte äger det.

Som förmögenhetsbrottsutredningen har framhållit och belyst med en sammanställning av några centrala rättsfall (se betänkandet s. 64 ff.) har tolkningen av besittningsbegreppet många gånger vållat svårigheter i straffrättskipningcn. Dock har — vilket också ett flertal remissinstanser påpekat — den rikhaltiga och vägledande praxis som vuxit fram på området bidragit till att begreppet successivt har blivit klarare.

En konsekvens av förmögenhetsbrottsutredningens författningsförslag är att besittningsbegreppets betydelse skulle minska avsevärt. Som jag tidigare har varit inne på är det dock inte aktuellt att genomföra en så omfattande reform som utredningen föreslagit.

Det finns emellertid vissa situationer där de nuvarande bestämmelserna inte fungerar på ett tillfredsställande sätt. Jag tänker på i och för sig straffvärda förfaranden som med nuvarande regler riskerar att falla mellan egenmäktigt förfarande och olovligt brukande utan att träffas av någondera bestämmelsen. Det beror i korthet på att besittningsbegreppet — som förmögenhetsbrottsutredningen har påpekat — numera inte är helt tidsen- ligt. En sådan besittningsrubbning som egenmäktigt förfarande förutsätter har kanske inte inträffat. Och gärningsmannen behöver inte heller — på det sätt bestämmelsen om olovligt brukande kräver — ha haft besittning till det som brukas olovligen.

Vad jag syftar på är bl.a. olika former av brukande som följt av den tekniska utvecklingen och som inte var möjliga att förutse i samband med

• Sida 29
•  Original

1942 års reform av förmögenhetsbrotten. Redan det fallet att någon olovli- gen använder annans telefon kan vålla svårigheter vid den rättsliga bedöm- ningen (se t. ex. RH 54:82). Än besvärligare blir situationen när det gäller olovligt brukande i datormiljö. Datakommunikationens utveckling har in- neburit att det numera är möjligt att på ett stort geografiskt avstånd ta sig in i ett datorsystem via en datorförbindclse och på så sätt olovligen utnyttja någon annans datoranläggning. För sådana förfaranden, som brukar kallas för tidsstöld, passar besittningsbegreppet över huvud taget inte. Detta dilemma har- uppmärksammats av förmögenhetsbrottsutredningen som funnit det nödvändigt att något utvidga det straffbara området för att man skall kunna ingripa mot denna nya typ av straffvärda gärningar. Ett sätt att åstadkomma ett sådant resultat är att — såsom utredningen föreslagit — göra brottet olovligt brukande oberoende av besittningsförhållandena. Därmed skulle även olovlig användning av egendom som befinner sig utom gärningsmannens besittning kriminaliseras.

Enligt min mening finns det ett behov av att anpassa kriminaliseringen av olovligt brukande till de nytillkomna dispositionsmöjlighcter som följt i spåren av den tekniska utvecklingen. Jag anser att en tillfredsställande lösning på detta problem kan åstadkommas genom den enkla justeringen att besittningskravet slopas i straffbestämmelsen om olovligt brukande i 10 kap. 7 & BrB.

Med mitt förslag kriminaliseras således själva den olovliga användning- en av annans egendom. Om det olovliga brukandet utgör ett led i en besittningskränkning skall dock, på samma sätt som nu, det olovliga bru- kandet anses vara konsumerat av det olovliga besittningstagandet och gärningen i sin helhet hänföras till det straffstadgande i 8 kap. som är tillämpligt. När förutsättningar föreligger att döma till ansvar för egenmäk- tigt förfarande kan dock ett efterföljande brukande av den tillgripna egen- domen komma att medföra att brottet skall bedömas som grovt enligt 8 kap. 8 & andra stycket. Denna möjlighet finns emellertid redan enligt gällande rätt.

Den fördel som mitt förslag innebär är att vissa klart straffvärda disposi- tioner. på vilka det ter sig främmande att applicera besittningsbegreppet, inte hamnar utanför det kriminaliserade området. I övrigt torde emellertid inte några nämnvärda skillnader uppstå i förhållande till vad som nu gäller.

Det bör i sammanhanget påpekas att den av mig förordade ändringen endast tar sikte på sådant olovligt brukande som avser lösa saker. Vad som är att anse som lös sak enligt BrB är emellertid inte beroende av den civilrättsliga skillnaden mellan fast och lös egendom. Ett föremål kan i straffrättsliga sammanhang vara att anse som fast egendom trots att det civilrättsligt utgör lös egendom. såsom exempelvis en byggnad på annans grund. Mycket av vad som enligt jordabalken utgör tillbehör till fastighet och därmed fast egendom är å andra sidan lösa saker i den mening som avses i bestämmelsen om olovligt brukande. Så torde regelmässigt vara fallet med exempelvis datorer, oberoende av om de civilrättsligt i det enskilda fallet anses utgöra fast eller lös egendom.

Brottet olovligt brukande innefattar en mängd skilda förfaranden av vilka det stora flertalet torde framstå som relativt sett mindre allvarliga och

• Sida 30
•  Original

vilkas straffvärde mer än väl kan tillgodoses inom ramen för den nuvaran- de straffskalan. Dock ryms häribland — inte minst genom dcnjusteringjag nu föreslår — också vissa gärningar som kan medföra betydande verkning- ar för den drabbade såsom t. ex. vid olovligt brukande av datorer. För att sådana brott skall kunna mötas med en adekvat påföljd finner jag att det bör införas en särskild straffskala för grova brott. Straffmaximum bör därvid bestämmas till vad som gäller för andra förmögenhetsbrott av

jämförbar svårhetsgrad, nämligen fängelse två år.

7. Tillämpningsområdet för bestämmelsen om dataintrång utvidgas

Mitt förslag: Straffbestämmelsen i 21 & datalagen görs uttryckligen tillämplig på information som är under befordran via elektroniskt eller annat liknande hjälpmedel för att användas för automatisk databehandling (s.k. Wiretapping), även om uppgifterna inte är att anse som en s.k. upptagning för ADB.

Utredningsförslaget: Förmögenhetsbrottsutredningen har inte lämnat något förslag på denna punkt. Dock har utredningen gjort vissa uttalanden som mitt förslag bygger på. (Betänkandet s. 184 f.)

Skälen för mitt förslag: Den snabba utvecklingen på elektronikområdet har medfört att datorerna har blivit allt billigare. Samtidigt har deras kapacitet ökat betydligt. Men möjligheterna att utnyttja ADB-tekniken är också beroende av att det finns ett effektivt kommunikationssystem. I takt med att datorer tas i bruk inom allt fler områden ökar därför också kraven på effektiv överföring av data . Även kommunikationstekniken har till följd av denna utveckling kommit att bli allt mer automatiserad. Nya och bättre tjänster kan erbjudas för olika former av datakommunikation.

Som ett exempel på en planerad åtgärd för ytterligare effektivisering kan nämnas utvecklingsarbetet med fiberoptik. Telenätet, som i dag består av kopparledningar, kommer på sikt att bytas ut mot glasfiberkablar. Detta kommer att innebära att datakommunikationen i framtiden kommer att flyta snabbare, billigare och säkrare.

Men utvecklingen av kommunikationstekniken kan naturligtvis också stimulera olovliga förfaranden. Alla ledningar och andra förbindelser till elektronisk utrustning kan avlyssnas; givetvis också ledningar som för över information mellan olika ADB-anläggningar. Att detta ofta kan inne- bära synnerligen kännbar skada för den vars data avlyssnas har uppmärk- sammats mer och mer. Ett problem i sammanhanget är dock att sådana förfaranden i likhet med flera andra gärningstyper med anknytning till datortekniken kan vara svåra att upptäcka och avslöja.

Den viktigaste metoden att förebygga sådan brottslighet är därför att hålla en hög säkerhetsberedskap genom att införa effektiva kontroll- och

• Sida 31
•  Original

skyddssystem. Intresset för säkerhetsfrågor, som tidigare fått vika för de ökade prestationskrav utvecklingen fört med sig, har också på senare tid kommit mer i förgrunden. Jag finner det angeläget att här understryka vikten av att omgärda datorutrustningen med väl utbyggda och fungerande säkerhetsanordningar.

Förenklat uttryckt består en dator av tre komponenter, nämligen en inmatningsenhet. en utmatningsenhet och en centralenhet. Ccntralenheten innehåller i sin tur flera delfunktioner såsom ett minne, en styrenhet och en räkneenhet. Dessa olika delar kan vara fysiskt fristående från varandra eller sammankopplade till en enda enhet. I den mån utrustningen för in- och utmatning av data är skild från centralenheten, brukar sådan utrust- ning kallas för terminaler.

Datakommunikationen medger att fysiskt och geografiskt spridda enhe- ter i ett datorsystem kan knytas samman och att man mycket snabbt kan föra över information mellan enheterna. Kommunikationen sker genom fasta eller uppringbara förbindelser. Särskilt i det sistnämnda fallet an- vänds vanligen televerkets linjer. Om förbindelsen är uppringbar, kan användaren kommunicera med datorn genom att slå ett visst nummer. Användaren kan befinna sig på ett stort geografiskt avstånd från datorsys— temet, t.o.m. på en annan kontinent. I ett nät med fast uppkopplade förbindelser kan användaren inte påverka till vem en förbindelse skall gå. Den som skall ta sig in i ett datorsystem via ett fast uppköpplat nät måste därför göra detta från någon av ett begränsat antal kontrollerbara platser. Det finns dock åtskilliga exempel på informationssystem där fasta förbin- delser på vissa sträckor har kombinerats med uppringbara in— och utgång- ar. Men avlyssningshotet är lika stort, oavsett om förbindelsen är fast eller uppringbar.

Därmed kommerjag in på frågan i vilken mån s. k. Wiretapping. dvs. att olovligen avlyssna den förbindelse som används för kommunikationen och ta del av vad som förs över, är straffbart enligt någon nu existerande straffbestämmelse. [4 kap. 8 & BrB kriminaliseras förfaranden som innebär att någon olovli- gen bereder sig tillgång till bl. a. telemcddelanden som är under befordran genom allmän befordringsanstalt. Brottet kallas brytande av telehemlighet och kan föranleda böter eller fängelse i högst två år. Med telemeddelande avses ett meddelande, vilket som helst. som befordras genom televerkets försorg, så även meddelanden som överförs mellan två ADB-anläggningar via televerkets linjer. Att olovligen avlyssna sådan information är således straffbart som brytande av telehemlighet.

Annorlunda förhåller det sig med information som befordras via förbin- delser som inte är kopplade till det allmänna telenätet. Meddelandet ärju då inte "under befordran genom allmän befordringsanstalt” på sätt som krävs för straffansvar enligt 4 kap. 8 & BrB. Om uppgifterna är fixerade på någon form av datamediurn och överförs från centralenheten till en termi- nal, utgör de emellertid en s.k. upptagning för ADB. En sådan upptagning definieras i förarbetena till datalagen som ”uppgift som är fixerad på någon form av datamedium och som antingen finns i eller kan matas in i en datamaskin och som inte är visuellt läsbar”(se prop. 1973233 5. 75). Att

• Sida 32
•  Original

olovligen bereda sig tillgång till sådan information, exempelvis genom avlyssning, är således straffbart som dataintrång enligt 21 å datalagen. Straffskalan är densamma som den för brytande av telehemlighet.

Det är emellertid tveksamt om dataintrångsbestämmelsen är tillämplig när kommunikationen sker via en privat förbindelse i motsatt riktning än den jag nyss angav, dvs. när informationen förs över från en terminal till datorn i vilken den bearbetas och lagras på ett datamcdium. Förmögen- hetsbrottsutredningen har visserligen tolkat begreppet upptagning för ADB så att det omfattar även en uppgift som skrivits in på en terminal och därefter sänds till en dator (betänkandet s. 185). Det kan emellertid disku- teras, om uppgifterna i det fallet kan sägas ha varit fixerade på ett datame- dium. Vägledande motivuttalanden och avgöranden i praxis saknas. Jag anser det mot den bakgrunden vara oklart, om straff för dataintrång kan drabba den som ”tappar" information i det skedet.

Om intrånget innebär att linjen blockeras, något som sällan torde vara fallet, kunde man möjligen anse att en besittningsrubbning föreligger. Straffansvar för egenmäktigt förfarande enligt 8 kap. 8 & BrB skulle i så fall kunna följa. Som jag närmare har utvecklat i det föregående avsnittet uppstår det emellertid inte sällan svårigheter när det gäller att avgöra om olovlig användning av vissa tekniska anordningar, som t. ex. vid datakom- munikation, innebär en besittningsrubbning eller inte.

Med tanke på att stora värden kan stå på spel för den vars data avlyssnas anser jag det vara angeläget att klarlägga vad som straffrättsligt skall gälla i ett fall som det nu diskuterade. Enligt min mening är det rimligt att i straffrättsligt hänseende likställa denna form av olovlig avlyssning av data med sådan annan olovlig befattning med upptagning för ADB som odisku- tabelt täcks av dataintrångsbestämmelsen. På det sättet harju f.ö. förmö- genhetsbrottsutredningen tolkat straffbestämmelsen ifråga och därför inte funnit behov av att föreslå någon lagändring. Ett klarläggande av detta slag kan också utan svårighet föras in i 21 % datalagen. Mot bakgrund av det sagda har jag därför ansett mig kunna — titan föregående remissbehandling av det konkreta förslaget — föreslå att brottsbeskrivningen i 21 & datalagen utvidgas på så sätt att det uttryckligen slås fast att straffbestämmelsen är tillämplig när förfarandet riktas mot information som är under befordran via elektroniskt eller annat liknande hjälpmedel för att användas för auto- matisk databehandling. även om uppgifterna ännu inte utgör en upptagning för ADB.

Om mitt förslag genomförs, blir all form av s.k. Wiretapping uttryckligen straffbclagd såsom antingen brytande av telehemlighet eller, subsidiärt, dataintrång. Straffskalan är densamma för dessa brott.

Förberedelse till brytande av telehemlighet enligt 4 kap. 9 b & BrB är av ett av annat slag än de förfaranden som omfattas av den gemensamma bestämmelsen om förberedelse till brott i 23 kap. 2 5 första stycket BrB. Den som i syfte att begå ett brott mot 4 kap. 8 & förbereder brottet genom att t.ex. ta emot en summa pengar, kan inte straffas för förberedelse till brytande av telehemlighet, eftersom förberedelse av sådant slag inte är kriminaliserad beträffande det brottet. Emellertid omfattas ju en fullbor— dad gärning av nämnt slag även av gärningsbeskrivningen för dataintrång.

• Sida 33
•  Original

Förberedelse till sådant brott som inte är ringa är straffbelagd enligt 23 kap. 25 BrB. Vid sådant förhållande kan gärningen i fråga därför bli straffbar som förberedelse till dataintrång, trots att den — om den hade fullbordats —— skulle ha bedömts enligt BrB. Eftersom den mest typiska formen av förberedelse till brytande av telehemlighet är särskilt kriminali- serad i 4 kap. 9 bä BrB, torde dock sådana situationer kunna uppstå endast i undantagsfall.

I det förslag till komplettering av bedrägeristadgandet i 9 kap. I & BrB som jag har lagt fram i det föregående har jag använt uttrycket automatisk informationsbehandling. Avsikten med det är, som jag utförligt har moti- verat, att göra bedrägeribestämmelsen teknikneutral. Man kunde naturligt- vis överväga att i konsekvens härmed göra motsvarande ändring i termino- login i förevarande bestämmelse. Enligt min mening skulle det dock med tanke på datalagens tillämpningsområde föra alltför långt.

8. Straffansvaret för ocker skärps 8.1 Bakgrund

Straffbestämmelsen om ocker finns i 9 kap. 5 & BrB och har sitt ursprung i lagen den 14 juni 1901 angående ocker. I den lagen stadgades straffansvar för ocker som förekom i samband med utlåning av pengar eller när anstånd beviljades med betalning av en skuld. Det var således endast s.k. kredit- ocker som var kriminaliserat. I det hänseendet kom det för ocker straff- bara området att bli mera begränsat än det civilrättsliga stadgande om rättshandlingars ogiltighet p. g. a. ocker som finns i 31 & avtalslagen (19152218) och som infördes redan vid avtalslagens tillkomst år 1915. Sistnämnda ogiltighetsbestämmelse omfattade nämligen redan från början även s.k. sakocker.

Redan i förarbetena till avtalslagen uttalades att man borde överväga att utvidga straffansvaret för ocker så att det på samma sätt som ogiltighets- bestämmelsen i 31 % avtalslagen omfattade även sakocker. Frågan om att utvidga straffansvaret för ocker blev senare också föremål för återkom- mande diskussioner i riksdagen. Därvid framfördes även olika förslag som gick ut på att sänka kraven på bevisningen om ockersituationen, t.ex. genom att införa omvänd bevisbörda i fråga om ockrarens kännedom om offrets underläge eller att straffbelägga oaktsamt ocker ( se redogörelsen i betänkandets. 191 f.). När straffrättskommittén behandlade frågan fann man emellertid att "hur önskvärt det än må vara att kunna åkomma ockrare med straff, skulle det dock vara betänkligt att såsom ifrågasatts, för detta ändamål rubba principen. att ingen må fällas till ansvar för brott där ej rekvisiten för detta bevisats vara för handen." Inte heller fann kommittén att det var ”tillråd- ligt att införa straff för ocker av oaktsamhet" (SOU 1940120 5. 143). Genom den reform av förmögenhetsbrotten som år 1942 följde på straff- rättskommitténs förslag fördes straffbestämmelsen om ocker in i 21 kap. 5 & strafflagen. Förutsättningarna för straffbarhet för ocker utvidgades därvid så att de i princip kom att överensstämma med förutsättningarna för

• Sida 34
•  Original

att en rättshandling skall förklaras ogiltig enligt 31 & avtalslagen. Bl.a. utsträcktes det straffrättsliga ockerbegreppet till att omfatta sakocker och ocker vid benefika rättshandlingar såsom gåva och testamente. Vid BrB:s tillkomst överfördes ockerbestämmelsen — utan andra ändringar än beträf- fande straffskalan — till balkens 9 kap. 5 5 där den sedan dess behållits oförändrad.

Ocker begår enligt 9 kap. 5 & BrB den som vid avtal eller annan rätts- handling begagnar sig av någons trångmål, oförstånd, lättsinne eller bero- ende ställning i förhållande till honom till att bereda sig förmån, som ståri uppenbart missförhållande till vederlaget eller för vilken vederlag inte skall utgå. Straffet för normalgraden av ocker är böter eller fängelse i högst två år. Om brottet är grovt, är straffskalan fängelse lägst sex månader och högst fyra år.

Vid ocker krävs således att gärningsmannen i samband med ett avtal eller annan rättshandling utnyttjar att motparten befinner sig i ett visst underläge för att bereda sig egen vinning. Inte sällan kommer initiativet till gärningen från offret självt. Ocker skiljer sig från de närliggande brotten bedrägeri och utpressning på bl.a. det sättet att, medan utpressaren och bedragaren i typiska fall själva skapar den situation som de drar fördel av, ockraren utnyttjar en situation som redan föreligger. En annan skillnad i förhållande till de nämnda brottstyperna är att endast dispositioner som utgör rättshandlingar kan ge upphov till ocker. En sådan rättshandling är ogiltig enligt 31 å avtalslagen.

'I ett flertal riksdagsmotioner under 1960- och 1970-talen har begärts utredning om möjligheterna att vidta effektiva åtgärder för att motverka ocker i utlåningsverksamhet. Det har satts i fråga om man borde kräva tillstånd för att få bedriva yrkesmässig låneverksamhet eller införa någon annan form av verksamt kontrollmedel. Dessa motioner har emellertid inte i något fall lett till åtgärd från riksdagens sida.

I 1976 års direktiv till förmögenhetsbrottsutredningen togs frågan upp på nytt. Då uttalades att det vid den kommande översynen av förmögenhets- brotten fanns anledning att speciellt uppmärksamma bl.a. straffbestäm— melsen om ocker, framför allt av den anledningen att gällande förutsätt- ningar för straffbarhet ibland kan medföra att straffansvar kan utkrävas endast hos den gärningsman vars otillbörliga agerande sker öppet, medan de personer som håller sig i bakgrunden och träder in först på ett senare stadium kan gå fria (se 1977 års kommittéberättelse del II 5. 27).

Inom ramen för BRÅ:s numera slutförda översyn av lagstiftningen mot organiserad och ekonomisk brottslighet utarbetade en arbetsgrupp en pro- memoria om ocker (BRÅ PM 1983zl Ocker). I promemorian uppmärksam- mas särskilt den utlåningsverksamhet som bedrivs på den oreglerade s.k. grå kreditmarknaden. För att råda bot på de missförhållanden som före- kommer där föreslås i promemorian att straffansvaret för ocker skärps när det gäller gärningar som begås i näringsverksamhet eller som led i en verksamhet som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning. Gärningsmannen skall enligt förslaget kunna fällas till ansvar för ocker i sådant fall, även om han väl inte insåg men hade skälig anledning att anta att han utnyttjade målsägandens underläge på det sätt som ockerbestäm-

• Sida 35
•  Original

melsen anger. Promemorian överlämnades till förmögenhetsbrottsutred- ningen.

Förmögenhetsbrottsutredningens betänkande innehåller också en straff- bestämmelse med utvidgat straffansvar för ocker i utlåningsverksamhet. Förmögenhetsbrottsutredningen har dock valt en annan lösning än den som föreslagits i BRÅ-promemorian.

I utredningsförslaget förekommer ockerbrottet i två varianter. Det nuva- rande ockerbrottet har behållits i princip oförändrat med samma beskriv- ning av ockersituationen som enligt gällande rätt; dock att rekvisitet be- roendeförhållande enligt förslaget inte skall behöva gälla mot gärningsman- nen utan kunna avse även förhållandet till en tredje person. Förslaget överensstämmer på den punkten med motsvarande bestämmelse i Dan- mark och Norge.

När det gäller ocker i samband med utlåning av pengar har utredningen slopat det uttryckliga kravet på att gärningsmannen skall ha begagnat sig av offrets underläge, dvs. någons trångmål, oförstånd. lättsinne eller bero- ende ställning, för det fall att gärningen begås såsom led i en låneverksam- het. För straffansvar för ocker i sådan verksamhet skall det enligt förslaget vara tillräckligt att gärningsmannen i samband med utlåning av pengar bereder sig eller annan ränta eller annan ekonomisk förmån som är uppen- bart oskälig.

Majoriteten av remissinstanserna har ansett att utredningens förslag till skärpt ockerbestämmelse är väl ägnad att läggas till grund för en effektiva- re lagstiftning mot avarterna på den oreglerade kreditmarknaden. Från några håll har dock uttalats farhågor för att kriminaliseringen går för långt, medan andra hävdat att bestämmelsen är för begränsad genom att den inte omfattar även andra former för kreditgivning och finansiering än rena försträckningsavtal.

Jag finner i likhet med förmögenhetsbrottsutredningen och majoriteten av remissinstanserna att den nuvarande straffrättsliga regleringen mot ocker inte fungerar tillfredsställande. Detta beror i stor utsträckning på att brottsutredningen vid misstanke om ocker är mycket tidsödande och be— svärlig. Som gällande ockerbestämmelse är utformad krävs nämligen i regel omfattande utredning om varje enskild målsägandes personliga och ekonomiska situation och vilken kännedom den misstänkte haft om dessa förhållanden. Utredningarna försvåras dessutom ofta av att de enskilda målsägandena vanligen är obenägna att lämna ut uppgifter om sina privata förhållanden.

Jag ser det som en angelägen uppgift att effektivisera bekämpningen av ocker. Det är särskilt viktigt att komma åt de avarter som förekommer mer eller mindre öppet som närmast yrkesmässig verksamhet utanför insyn och kontroll från samhällets sida. I likhet med utredningen och den tidigare nämnda arbetsgruppen inom BRÅ som sysslat med frågan anser jag därför att ockerlagstiftningen bör skärpas. Min strävan är att åstadkomma en lösning som, utan att rättssäkerheten eftersätts. ger ökade möjligheter att ingripa mot den som utövar och finansiellt understödjer sådan verksamhet. Jag kommer i det följande att föreslå att förmögenhetsbrottsutredningens förslag med vissa modifikationer genomförs.

• Sida 36
•  Original

8.2. Ockerbrottets rekvisit beroende ställning utvidgas något

Mitt förslag: Den nuvarande beskrivningen av ockersituationen ut- vidgas på det sättet att rekvisitet beroende ställning skall omfatta även beroendeförhållanden som föreligger gentemot en annan per- son än gärningsmannen.

Utredningsförslaget: Förmögenhetsbrottsutredningens förslag överens— stämmer med mitt förslag. (Betänkandet s. 199.)

Remissinstanserna: Det fåtal som uttalat sig i denna fråga har tillstyrkt förslaget.

Skälen för mitt förslag: Förmögenhetsbrottsutredningen har funnit att den gällande straffbestämmelsen ganska väl anger de situationer som, om underläget utnyttjas, generellt bör kunna föranleda straffansvar för ocker. Utredningen har därför stannat för att bestämmelsen i detta avseende bör behållas i princip oförändrad.

På en punkt. innebär dock utredningens förslag till beskrivning av ocker- situationen err smärre utvidgning jämfört med vad som nu gäller. Enligt utredningens förslag skall det beroendeförhållande som gärningsmannen utnyttjar inte — såsom nu förutsätts i lagtexten — behöva vara ett förhål- lande mellan honom och målsäganden. Straffbarhet bör enligt förslaget kunna inträda även när gärningsmannen utnyttjar att målsäganden befinner sig i beroende ställning gentemot en tredje person. Enligt utredningens mening bör därför den i ockerparagrafen efter rekvisitet beroende ställning intagna bestämningen ”i förhållande till honom” (dvs. gärningsmannen) utgå ur lagtexten. På det sättet är beroenderekvisitet redan utformat i ockerbestämrrrelserna i Danmark och Norge och i ett förslag som har lagts fram i Finland.

De remissinstanser som kommenterat denna fråga har tillstyrkt försla- get. Också jag instämmer i vad utredningen i detta hänseende har kommit fram till. Det ter sig lika straffvärt att utnyttja att målsäganden är i under- läge i förhållande till någon annan som att han är det i förhållande till gärningsmannen. Genom utredningens förslag undanröjs sålunda en omoti- verad begränsning av beroenderekvisitet samtidigt som den nordiska en- hetligheten på denna punkt ökar. Jag förordar alltså att förslaget genom- förs. '

• Sida 37
•  Original

8.3. Ocker i näringsverksamhet m.m.

Mitt förslag: Den som lämnar kredit i näringsverksamhet eller an— nars vanemässigt eller i större omfattning skall kunna dömas för ocker. om det råder ett uppenbart missförhållande mellan den ränta c. d. han betingar sig och motprestationen.

Utredningsförslaget: Förmögenhetsbrottsutredningens förslag överens- stämmer i huvudsak med mitt. Utredningsförslaget avser dock endast utlåning av pengar som är ett led i en låneverksamhet och inte. som jag föreslår, all form av kreditgivning som sker i näringsverksamhet eller i övrigt i större omfattning ("Betänkandet s. 198—202 och s. 278.) Förslaget i BRÄ- promemorian ligger i det avseendet närmare mitt förslag.

Remissinstanserna: Utredningens förslag till ockerbestämmelse har fått ett i huvudsak mycket gott mottagande. Hovrätten över Skåne och Blekinge, RÅ samt konsumentverket har dock hävdat att den nya skärpta straffbe- stämmelsen om ocker bör omfatta även andra former av finansiering och kreditgivning än rena försträckningsavtal. Länsåklagarmyndigheten i Kris- tianstads län och Finansbolagens förening har anfört att kriminaliseringen enligt förslaget går för långt. Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds univer- sitet har, med hänvisning till hur ockerparagrafen tillämpats i praktiken i vart fall i underrättspraxis, satt i fråga om en straffbestämmelse av detta slag verkligen behövs.

Skälen för mitt förslag: Kreditgivning har i allmänhet ansetts vara en uppgift för banker, finansbolag och övriga traditionella kreditinstitut. Se- dan lång tid har samhället haft ett betydande inflytande över bankernas verksamhet genom bl.a. banklagstiftningen, bankinspektionens tillsyn och kontroll genom kreditpolitisk lagstiftning. Motsvarande möjligheter till insyn och kontroll gäller också i förhållande till de övriga traditionella kreditinstituten.

Vid sidan härav förekommer emellertid kreditgivning som varken omfat- tas av den kreditpolitiska lagstiftningen eller är föremål för någon särskild insyn eller kontroll från samhällets sida. Den del av kreditmarknaden som sålunda faller utanför samhällets reglering och inflytande brukar kallas den grå kredit- eller lånemarknaden. Den omfattar en mängd olika former av kreditgivning; alltifrån fullt seriösa transaktioner mellan t. ex. olika företag eller genom förmedling av bankernas notariatavdelningar till den ibland mera tvivelaktiga hantering med oftast kortfristiga lån som bedrivs av privatpersoner eller mindre lånelirmor. Med begreppet grå lånefirmor avses i det följande den sistnämnda kategorin, dvs. sådan utlåning av företrädesvis mindre belopp på oftast kort löptid som förmedlas till privat- personer av lånefirmor eller privata diskontörer. .

I den tidigare nämnda BRÅ-promemorian om ocker har man särskilt riktat uppmärksamheten mot den låneverksamhet som bedrivs av dessa grå låncfirmor. Man har i promemorian konstaterat att det på senare år

• Sida 38
•  Original

Prop. 1985/86: 65

tycks ha blivit allt vanligare att vissa firmor och privatpersoner bedriver låneverksamhet som går ut på att förmedla för det mesta kortfristiga mindre lån till privatpersoner. Verksamheten bedrivs oftast helt öppet med annonsering i dagspressen och är koncentrerad till storstadsregionerna, främst Stockholmsområdet (promemorian s. 24 och 35).

I promemorian görs under åberopande av vissa inhämtade uppgifter som granskats närmare det antagandet att det finns ett stort antal personer som anser sig vara tvungna att vända sig till en lånefirma för att tillfälligt lösa sina ekonomiska problem samt att dessa personer är beredda att betala dyrt för att få ett kortfristigt lån. Enligt promemorian kan man på grund härav dra den slutsatsen att det här rör sig om en lönsam sysselsättning för dem som driver och finansierar verksamheten (promemorian s. 29 ff). I promemorian görs vidare, med utgångspunkt från ett i och för sig mycket begränsat underlag, det antagandet att låntagare som vänder sig till de grå lånefirmor som nu är i blickpunkten som regel torde befinna sig i ett underläge av det slag som ockerbestämmelsen tar sikte på.

I samarbete: med länsstyrelsen i Stockholms län har inom BRÅ därefter genomförts ett projektarbete som syftat till att kartlägga den grå lånemark- naden inom Stockholms kommun. Projektet har omfattat ett slumpmässigt urval av de grå låneförmedlingar som var verksamma inom kommunen under år 1981. I studien (kansli PM 1985:6) Den grå lånemarknaden här projektet redovisats. Materialet ger vid handen att de tidigare gjorda anta- gandena angående den undersökta verksamhetens karaktär och omfattning synes vara välgrundade, i vart fall när det gäller Stockholms kommun.

I promemorian från år 1983 diskuteras olika tänkbara åtgärder för att sanera verksamheten på denna del av den oreglerade kreditmarknaden. Promemorian mynnar ut i ett förslag om att utvidga tillämpningsområdet för ockerbestämmelsen till att omfatta oaktsamt ocker. I förslaget har sålunda kravet på uppsåt i förhållande till ockersituationen slopats när det gäller långivning som sker i näringsverksamhet eller som bedrivs vanemäs- sigt eller annars i större omfattning. Syftet med förslaget sägs inte vara att komma åt fall som enligt gällande rätt inte utgör ocker. I stället anges avsikten som "att förbjuda att någon i näringsverksamhet utnyttjar vad som typiskt sett utgör en ockersituation genom att sänka kravet på bevis- ning något” (se 5. 66). Man kan nämligen, enligt promemorian, rent all— mänt utgå från att den som i ett avtal är beredd att acceptera att motparten tillförsäkras oskäliga förmåner måste vara i en prekär situation. Redan det förhållandet att låntagaren går. med på sådana villkor utgör ett starkt indicium för att långivaren insett och utnyttjat låntagarens belägenhet till sin egen fördel. l promemorian har förutsatts att ett genomförande av förslaget skulle komma att göra det lättare för polis och åklagare att utreda ockerbrottslig'net som satts i system.

Förmögenhetsbrottsutredningen till vilken BRÅ-promemorian överläm- nades har instämt i att det är angeläget att mer effektivt än hittills kunna komma till rätta med ockeri samband med långivning, främst när det gäller de grå lånefirmorna. Utredningen har också funnit att detta lämpligen bör åstadkommas med hjälp av ändrad lagstiftning på området.

Vid sina överväganden har utredningen till att börja med avvisat tanken

• Sida 39
•  Original

på att införa en konstruktion med omvänd bevisbörda. Man har därvid hänvisat till vissa skäl som tidigare anförts, bl. a. av straH'rättskommittén. mot en sådan lösning (se avsnitt 8.1). Inte heller har utredningen funnit att förslaget i BRÅ-promemorian att kriminalisera oaktsamt ocker kan godtas utan invändningar. Enligt utredningens uppfattning är det för det första, rent principiellt sett, felaktigt att införa oaktsamhetsansvar med det huvud- sakliga motivet att underlätta bevisningen. Dessutom har utredningen ifrå- gasatt, om en bestämmelse av det slaget verkligen skulle leda till lättnader för polis och åklagare att utreda systematisk ockerbrottslighet. Faktum kvarstår nämligen att det. även med den straffbestämmelse som föreslås i BRÅ—promemorian, i varje enskilt fall måste utredas att långivaren rent faktiskt utnyttjat att offret befann sig i sådant underläge som nu krävs för ockeransvar.

Utredningen har stannat för att i stället föreslå en straffbestämmelse enligt vilken ockeransvar skall kunna drabba den som i samband med utlåning av pengar bereder sig eller någon annan ränta eller annan ekono- misk förmån som är uppenbart oskälig, om gärningen begås såsom led i en låneverksamhet. Utredningens förslag till straffbestämmelse mot kredit- ocker innebär således att det uttryckliga kravet på att gärningsmannen skall ha utnyttjat att målsäganden befann sig i en ockersituation har slo- pats. På det sättet kan brottsutredningen koncentreras till förhållandet mellan parternas prestationer.

Utredningen har motiverat sitt förslag närmare bl. a. på följande sätt

Det förhållandet att den som lånar pengar på uppenbart oskäliga villkor regelmässigt befinner sig i en svår situation eller handlar av ekonomiskt oförstånd eller lättsinne anser vi motivera ett slopande av kravet på att detta skall behöva utredas i varje särskilt fall när gärningen förövas i verksamhet som anges i förslaget. Kravet på att gottgörelsen för ett lån skall vara uppenbart Oskälig innebäri praktiken att ansvar enligt förslaget inte kommer i fråga i andra lånesituationer än sådana som gällande ocker- bestämmelse tar sikte på. En anledning till att vi har ansett det vara försvarbart att låta det straffbara området för ocker i samband med långivning bestämmas enbart av huruvida gottgörelsen för ett län är uppenbart oskälig eller inte är att det inom området för långivning ofta är relativt enkelt att konstatera hur de för ett lån uppställda villkoren förhåller sig till de villkor som skulle ha upp- ställts för ett motsvarande lån på den reglerade kreditmarknaden. Att det på grund av kreditpolitiska åtgärder måhända är mycket svårt för privat- personer att låna upp medel för oprioriterade ändamål, bör inte hindra att villkoren för ett lån på den oreglerade marknaden jämförs med de tänkbara villkoren för ett motsvarande banklån. (Betänkandet s. 200 f.)

Liksom utredningen och majoriteten av remissinstanserna anserjag det motiverat att när det gäller låneocker slopa det uttryckliga kravet på att målsäganden skall ha befunnit sig i underläge av viss beskaffenhet. Redan det förhållandet att någon i samband med yrkesmässig kreditgivning eller annars i större omfattning bereder sig ränta eller annan ekonomisk förmån som står i uppenbart missförhållande till motprestationen måste i sig anses klart fylla anspråken på straffvärde. En särskild bestämmelse om straff för sådana fall bör tas in som ett nytt andra stycke i ockerparagrafen.

• Sida 40
•  Original

l linje med vad utredningen har anfört vill jag framhålla att den lösning som jag sålunda förordar knappast innebär att kriminaliseringen utvidgas till andra fall än Sådana som i realiteten redan f. n. omfattas av straffansva— ret. Som utredningen har påpekat finns det nämligen fog för att räkna med att en ockersituation regelmässigt föreligger, om någon är beredd att ac- ceptera uppenbart oskäliga lånevillkor för att få en kredit. Den praktiska skillnaden i förhållande till vad som nu gäller blir med mitt förslag att man kan koncentrera brottsutredningen på att undersöka hur parternas presta- tioner förhåller sig till varandra. Man slipper därmed att i varje enskilt fall utreda och bevisa hur låntagarens situation sett ut i detalj och att långi- varen faktiskt medvetet utnyttjat att låntagaren befunnit sig i trångmål eller handlat på grund av oförstånd, lättsinne eller beroende ställning. Men givetvis får låntagarens ekonomiska situation central betydelse även fort- sättningsvis. Den är ju t. ex. ofta av avgörande betydelse för att bedöma kreditrisken, som i sin tur kan påverka frågan om kreditvillkoren är att anse som uppenbart oskäliga eller inte.

Även om jag Således i stort ansluter mig till utredningens förslag till hur en mer effektiv straffbestämmelse om låneocker lämpligen bör kon- strueras. har jag framför allt i ett avseende en annan uppfattning än utredningen när det gäller bestämmelsens utformning.

Till skillnad från förslaget i BRÅ-promemorian har utredningen begrän- sat bestämmelsens tillämpningsområde till utlåning av pengar som bedrivs som led i en låneverksamhet, dvs. till rena försträckningsavtal som har ingåtts i låneverksamhet. Andra former av kreditgivning och finansiering. t. ex. leasing, factor-ing och avbetalningsköp, faller således utanför den av utredningen föreslagna straffbestämmelsens räckvidd. Utredningen har motiverat denna avgränsning med att det på andra områden, bl. a. i konsu- mentkreditlagen (1977z981) och 36 & avtalslagen, har införts bestämmelser som syftar till att skydda den svagare avtalsparten. Enligt utredningen torde dessa civilrättsliga skyddsregler fungera på ett sådant sätt att det inte finns skäl att i vidare mån än vad utredningen gjort slopa kravet på att gärningsmannen utnyttjat ett underläge hos motparten till att bereda sig den oskäliga förmånen (betänkandet s. 20l).

Denna begränsning hos utredningsförslaget har från flera håll fått kritik vid remissbehandlingen. Bl.a. har hovrätten över Skåne och Blekinge framhållit att det blivit allt vanligare att låneverksamhet kombineras med försäljning av t. ex. hushållsmaskiner på ett sätt som gör det svårt att skilja kreditgivningen från vad som i realiteten är fristående låneavtal. Hovrätten har också påpekat att den civilrättsliga skyddslagstiftningen, som f.ö. i stor utsträckning är tillämplig även på de rena låneavtalen, aldrig kan få samma avskräckande verkan som hot om straffrättsligt ansvar. Liknande syn- punkter har framförts av RÅ och konsumentverket.

För egen del instämmerjag i den kritik som de nämnda remissinstanser- na har framfört. Det är inte lämpligt att avgränsa tillämpningsområdet på det sätt som utredningen har föreslagit. Jag befarar framför allt att en sådan begränsning lätt skulle kunna leda till att straffbestämmelsen kringgås och ge upphov till tolkningssvårigheter i rättstillämpningen. Jag anser därför att straffbestämmelsen, på samma sätt som föreslogs i promemorian från

• Sida 41
•  Original

BRÅ, skall gälla alla former av kreditgivning som sker i näringsverksamhet eller såsom led i en verksamhet som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning.

En ny straffbestämmelse mot låneocker bör på samma sätt som den nuvarande ockerbestämmelsen förutsätta att det föreligger ett uppenbart missförhållande mellan prestationerna. Det innebär att det skall råda en betydande värdeskillnad mellan den betingade räntan, inklusive eventuell annan ekonomisk förmån, och kreditgivarens motprestation, dvs. värdet av krediten. I utredningsförslaget har detta uttryckts så att räntan m.m. skall framstå som uppenbart oskälig. Utredningens avsikt tycks emellertid inte vara att bedömningen av vad som är uppenbart oskälig lånekostnad skall avse något annat eller mer än att det, på sätt som redan anges i ockerparagrafen, skall råda ett uppenbart missförhållande mellan de båda prestationerna. Enligt min mening saknas därför anledning att föra in ett nytt begrepp i ockerbestämmelsen genom att beskriva vinningsrekvisitet för låneocker på ett annorlunda sätt än när det gäller ockerhandlingar i _

övrigt.

Redan enligt gällande rätt kan det uppstå svårigheter att bedöma vad som krävs för att ett uppenbart missförhållande skall anses råda mellan de båda prestationerna. Särskilt svårt kan det vara att värdera dem vid kredit- givning. Detta hänger samman med att man inte utan vidare kan bestämma en fix nominell gräns för vad som skall anses vara godtagbar gottgörelse för att lämna en kredit. Frågan om huruvida räntan och andra eventuella förmåner i ett visst avtalsförhållande står i ett uppenbart missförhållande till den lämnade krediten eller inte beror nämligen även på andra faktorer än räntenivån, främst graden av risktagande från borgenärens sida samt lånets löptid.

Som jag redan har framhållit är avsikten med mitt förslag inte att åstad- komma någon förändring av vad som nu gäller på denna punkt. Således skall frågan om prestationernas inbördes förhållande avgöras på samma sätt som enligt den ockerbestämmelse som nu gäller. Liksom hittills måste det givetvis också ankomma på de rättstillämpande myndigheterna att med utgångspunkt från de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall avgöra när ett sådant missförhållande mellan prestationerna råder att straffansvar skall kunna följa. Förmögenhetsbrottsutredningen har dock för sin del tämligen ingående diskuterat hur förhållandet mellan prestationerna skall bedömas. Med beaktande av problemets art och av att de fall som hittills bedömts av domstolarna varit så få. vill jag här återge en del av utredningens tankar och samtidigt ge min syn på vilka omständigheter som bör kunna vara till ledning vid en sådan bedömning.

En naturlig utgångspunkt bör kunna vara att jämföra hur kreditvillkoren i fråga förhåller sig till de tänkbara villkoren för ett motsvarande lån i en bank eller något annat kreditinstitut på den reglerade kreditmarknaden. Jag delar utredningens uppfattning att en sådanjämförelse inte bör hindras av att det på grund av kreditpolitiska åtgärder kan vara svårt för privatper- soner att låna pengar för oprioriterade ändamål. Däremot måste — som Finansbolagens förening har påpekat — beaktas bl. a. att t. ex. finansbola-

• Sida 42
•  Original

gen på grund av sin upplåningssituation regelmässigt håller en räntenivå som överstiger bankernas utlåningsränta.

Länets löptid måste också vägas in i bedömningen. För mindre lån med så kort löptid som kanske endast några veckor eller t. o. m. dagar kan en viss, nominellt sett, mindre ersättning motsvara en mycket hög årsränta, utan att det därför är rimligt att bedöma transaktionen som ockermässig. Man kan i detta sammanhang heller inte bortse från att i och för sig kreditstarka låntagare kan välja att anlita en grå lånefirma och acceptera förhållandevis oförmånliga lånevillkor av den anledningen att de på det sättet kan erhålla krediten snabbare än vad en traditionell kreditinrättning kan erbjuda. [ den mån låntagaren medvetet väljer den utvägen, t. ex. för att kunna anta ett tillfälligt erbjudande om att göra en förmånlig affär, bör detta givetvis också inverka på bedömningen av förhållandet mellan par- ternas prestationer. Som jag redan inledningsvis betonat är det nämligen inte avsett att med den nya straffbestämmelsen komma åt andra situationer än dem som typiskt sett utgör ocker redan enligt gällande rätt.

Vidare har utredningen framhållit att gäldenärens ekonomiska situation har stor betydelse i sammanhanget. En borgenär som lånar ut pengar till en kreditsvag gäldenär måste rimligen ha rätt att sätta räntan högre än eljest på grund av den risk som är förenad med krediten. När det gäller osäkra fordringar för vilka någon säkerhet inte lämnats måste rent allmänt högre räntenivåer accepteras än när det gäller motsvarande lån till kreditvärdiga personer. Även om borgenärens risktagande framstår som betydande, bör dock inte hur hög riskpremie som helst godtas.

Utredningen har vidare anfört att det kan vara lämpligt att i praxis falla tillbaka på vissa riktlinjer för skälighetsbedömningen. För en osäker ford- ran har utredningen ansett det rimligt att ställa upp en tumregel som innebär att gränsen dras vid förmåner som svarar mot 100 procent i omräknad årsränta. För en säker fordran som avser ett inte obetydligt belopp och löper under minst sex månader skulle motsvarande tolerans- nivå enligt utredningen kunna ligga någonstans där räntan är tre är fyra gånger så hög som riksbankens diskonto.

Som jag ser det kan sådana tumregler tjäna till en viss ledning. Men det är, somjag redan har sagt och som har framhållits under remissbehandling- en, ytterst en uppgift för domstolarna att i det enskilda fallet avgöra när gränsen mot ocker är överskriden. Således kan en lägre gottgörelse än den som utredningen angett som en gräns under vissa förhållanden ståi uppen- bart missförhållande till motprestationen och medföra ansvar för ocker. På motsvarande sätt kan man tänka sig fall där räntan överstiger gränsen men där förhållandena är sådana att ansvar inte bör komma i fråga. Att ange absoluta gränser låter sig inte göra.

9. Upprättade lagförslag

[ enlighet med vad jag nu har anfört har inomjustitiedepartementet upprät- tats förslag till. 1. lag om ändring i brottsbalken, 2. lag om ändring i datalagen (1973:289). Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 7.

• Sida 43
•  Original

10. Specialmotivering 10.1 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

9 kap. l &

Till paragrafen har fogats ett nytt andra stycke i vilket kriminaliseras förfaranden som innebär att en gärningsman bereder sig vinning genom att olovligen påverka resultatet av en automatisk informationsbehandling eller någon annan liknande automatisk process. Den nya bestämmelsen har behandlats utförligt i avsnitt 4 i den allmänna motiveringen.

I den nya bestämmelsen har inte ställts upp något krav på att en fysisk person skall ha blivit vilseledd till en viss disposition. Brottet föreligger när någon olovligen påverkar resultatet av en automatisk informationsbehand— ling eller någon annan liknande automatisk process, om förfarandet också innebär vinning för gärningsmannen och skada för någon annan.

Till skillnad från vad som gäller enligt paragrafens första stycke anges inte i andra stycket någon bestämd krets av skadelidande. Skadan torde dock i regel drabba den för vars räkning informationsbehandlingen eller processen ifråga har anordnats. Genom att i lagtexten inte har angetts vem skadan skall drabba slipper dock domstolen att i det enskilda fallet avgöra den i dessa sammanhang ofta tekniskt komplicerade fråga om för vem skada har varit det omedelbara resultatet.

Den brottsliga handlingen kan bestå i att gärningsmannen lämnar en oriktig eller ofullständig uppgift som skall ligga till grund för en automatisk informationsbehandling. Uppgiften kan lämnas direkt av gärningsmannen till den anläggning som skall behandla informationen, t.ex. en dator. I sådana fall har gärningsmannen vanligen någon handläggarfunktion vid själva informationsbehandlingen eller äger närmare kännedom om infor- mationsteknologiska frågor. Men gärningsbeskrivningen omfattar också fall när vilseledande uppgifter lämnas till någon fysisk person som är inblandad i processen. t. ex. en handläggare som skall överföra dem till ett maskinläsbart medium före den automatiska bearbetningen. I detta sist— nämnda fall kan dock, beroende på handläggarens beslutsfunktion i processen, redan rekvisiten för bedrägeri enligt första stycket vara upp- fyllda. Om nämligen den som tar emot uppgifterna skall fatta ett självstän- digt beslut på grundval av uppgifterna och detta beslut på ett avgörande och icke avsett vis inverkar på resultatet av informationsbehandlingen, beror förmögenhetsöverföringen på att handläggaren blivit vilseledd. I ett sådant fall bör straffansvar ådömas enligt första stycket. Om däremot handläggaren har enbart en osjälvständigt förmedlande funktion, blir andra stycket tillämpligt. Det bör emellertid framhållas att det i vilket fall är tillräckligt för bcdrägeriansvar att rekvisiten enligt andra stycket är upp- fyllda.

Ett annat i gärningsbeskrivningen särskilt angett tillvägagångssätt är att ändra i program, dvs. i instruktionerna för den automatiska informations- behandlingen. Med detta avses också att byta ut hela programmet eller att flytta över programmet från ett bearbetningsställe till ett annat.

• Sida 44
•  Original

Prop. 1985/86: 65

Slutligen upptas i exemplifieringen av möjliga metoder att begå datorbe- drägeri att olovligen ändra i en upptagning för automatisk informationsbe- handling. I första hand tar exemplet sikte på olovliga förfaranden med datorer. Begreppet upptagning för automatisk informationsbehandling får då samma innebörd som begreppet upptagning för ADB i bl.a. straffbe- stämmelsen om dataintrång i 21 & datalagen. Därmed avses en uppgift som är fixerad på någon form av datamedium och som antingen finns i eller kan matas in i en datamaskin och som inte är visuellt läsbar (se prop. l973:33 s. 75). Vad som här främst avses är att lagrade data olovligen ändras eller helt eller delvis utplånas eller att nya data olovligen förs in i det material som skall bearbetas. Somjag närmare utvecklat i den allmänna motiveringen är dock inte bestämmelsens räckvidd begränsad till olovlig påverkan av dato- rer.

Det framgår av brottsbeskrivningen att de angivna exemplen på hur gärningen kan förövas inte utgör någon uttömmande uppräkning av alla de slags tänkbara metoder som kan komma till användning. De är bara exem— pel på de tillvägagångssätt som torde vara de mest frekventa. Det avgöran- de för om bedrägeri enligt den föreslagna bestämmelsen föreligger eller inte är om en oriktig förmögenhetsöverföring kommit till stånd till följd av att gärningsmannen på något sätt olovligen ingripit i den automatiska informationsbehandlingen och därigenom påverkat det slutliga resultatet. Effekten härav torde vanligen bli den att gärningsmannen oriktigt kredi- teras ett penningbelopp eller att en prestation han har att utföra felaktigt blir registrerad som fullgjord. Att även olovliga förfaranden med t. ex. bankomater och varuautomater m.m. avsetts bli hänförliga under den nya bedrägeribestämmelscn har berörts i den allmänna motiveringen. Också i sådana fall synes det som regel vara fråga om ett slags automatisk informationsbehandling som på- verkas. T. ex. myntautomater har dock oftast en så enkel konstruktion att det kan framstå som främmande att hänföra den under begreppet automa- tisk informationsbehandling. I tydlighetens intresse har därför bestämmel- sen gjorts tillämplig även på "annan liknande automatisk process".

För okvalificerade former av automatmissbruk ådöms f.n. i allmänhet straffansvar för bedrägligt beteende enligt 9 kap. 2 5 andra stycket BrB, om inte gärningen avser mer än ringa värde och i övrigt uppfyller rekvisi- ten för bedrägeri enligt 9 kap. 1 5. På grund av hänvisningen till bcdrägeri- stadgandet som görs i 9 kap. 2 & första stycket följer emellertid av mitt förslag att införa ett nytt andra stycke i bedrägeristadgandet som kriminali- serar även autzomatmissbruk av aktuellt slag, att även 9 kap. 2 ti första stycket i fortsättningen kommer att bli tillämpligt på lindrigare former av sådant missbruk. Det torde sakna avgörande betydelse vilket stycke som åberopas. Jag har därför ansett det överflödigt att i det här sammanhanget föreslå någon ändring i 9 kap. 2 &.

Förfaranden som innebär att någon olovligen ändrar eller på annat sätt förvanskar det slutliga resultatet av en informationsbehandling utan att det sker en förmögenhetsöverföring faller utanför straffstadgandets tillämp- ningsområde. F.n. fångar bestämmelsen om oredligt förfarande i 9 kap. 8 & BrB upp en del sådana gärningar, nämligen sådana dispositioner som inte

• Sida 45
•  Original

medför vinning för gärningsmannen men som i övrigt svarar mot bedrägeri. Brottsbeskrivningen för oredligt förfarande kräver dock, i motsats till det av mig föreslagna andra stycket i 9 kap. 1 & BrB, att någon vilseletts. Det leder till att den motsvarande gärningstypen, som är sekundär till andra stycket, inte alltid kommer att falla under 9 kap. 8 & BrB, nämligen när inte någon har blivit vilseledd. I regel torde dock då någon annan straffbestäm- melse vara tillämplig. Om det färdiga resultatet utgör en urkund, kan i sådana fall i stället bestämmelsen om urkundsförfalskning i 14 kap. l & BrB bli tillämplig. Om förutsättningarna i övrigt är uppfyllda, kan vidare straff för trolöshet mot huvudman enligt 10 kap. 5 & BrB eller straff för dataintrång enligt 21 & datalagen komma i fråga.

55

Ändringarna i ockerparagrafen har behandlats i avsnitt 8 i den allmänna motiveringen.

I paragrafens första stycke har inte gjorts någon annan ändring än att kravet på att ett utnyttjat beroendeförhållande skall råda gentemot just gärningsmannen har slopats. Till följd av att beroenderekvisitet således kommer att vara tillämpligt även i situationer när gärningsmannen utnytt- jar ett beroendeförhållande som uppkommit mellan målsäganden och en tredje person, utvidgas det straffbara området något. På det sättet är beroenderekvisitet redan utformat i dansk och norsk strafflagstiftning.

Andra stycket innehåller en ny bestämmelse om utvidgat straffansvar för låneocker. Som närmare utvecklats i den allmänna motiveringen avses härmed främst att komma åt oseriös verksamhet på området, ofta bedriven av s. k. grå lånefirmor utanför samhällets insyn och kontroll. Bestämmel- sen är tillämplig på rättshandlingar som begås i näringsverksamhet eller såsom led i en verksamhet som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning. Detta uttryckssätt är hämtat från det tillägg till häleribestäm- melsen i 9 kap. 6 & BrB som trädde i kraft den ljuli 1980 (SFS l980:107). Det är avsett att ha samma betydelse i detta sammanhang (jfr prop. 1979/80:66 s. 24 f).

Begreppet näringsverksamhet skall således förstås i vidsträckt mening och omfatta varje verksamhet av ekonomisk art som bedrivs av en fysisk eller juridisk person. Ytterligare ledning för vad som skall hänföras till begreppen näringsverksamhet och näringsidkare kan hämtas från förarbe- tena till de centrala konsumenträttsliga lagarna (se t. ex. prop. 1976/77: 123 s. 152) och bokföringslagen (1976: 125) som i sin 1 & föreskriver bokförings- skyldighet för näringsidkare (prop. 1975:104 s. 203 f.). Jag kan också hänvisa till mina uttalanden i anslutning till förslaget till konsumenttjänst- lag (prop. 1984/85:110 s. 141).

Men straffansvar kan även drabba utövare av låneförmedling som inte är att bedöma som näringsverksamhet. Så är fallet, om någon t.ex. regelbun- det under en längre tid beviljar krediter eller förmedlar ett flertal krediter under en kortare tidsperiod, dvs. om utlåningsverksamheten sker vane- mässigt eller på annat sätt i större omfattning. Givetvis är det, på samma sätt som gäller för häleriansvar i motsvarande sammanhang, tillräckligt för

• Sida 46
•  Original

Prop. 1985/86: 65

straffansvar att en enda ockerhandling kan påvisas ingå i en sådan löpande verksamhet. Med ränta eller annan ekonomisk förmån avses det sammanlagda värdet av den gottgörelse kreditgivaren betingar sig som vederlag för att lämna krediten. Även kostnader för låneuppläggning, kreditupplysning m.m. skall således vägas in i bedömningen av förhållandet mellan prestationer- na. Vid kreditköp och liknande blandade avtal kan dessutom förekomma att köpeskillingen för den vara som avtalet avser sätts väsentligt högre än dess verkliga värde för att kostnaderna för själva försträckningen skall kunna nedbringas och på så sätt framstå i bättre dager. Sådan särskild gottgörelse måste givetvis också beaktas vid en helhetsbedömning av prestationernas värde. Av grunderna för 23 kap. 7 & BrB följer att straffansvar kan drabba även den som avsiktligt bereder annan vinning eller tillägnar annan något. Den som i utlåningsverksamhet t.ex. kräver ockerränta för att gynna en ba- komstående finansiär kan således inte frita sig från straffansvar på den grunden att han själv- inte haft någon vinning av affären. Som den nya bestämmelsen om låneocker är utformad torde man f.ö. i större utsträck- ning än vad som hittills varit fallet kunna ingripa direkt mot dessa s.k.

bak män .

10 kap. 5 &

Den föreslagna ändringen i bestämmelsen om trolöshet mot huvudman har behandlats i avsnitt 5 i den allmänna motiveringen.

Med den föreslagna justeringen i paragrafens första stycke utsträcks straffansvaret till att omfatta även personer i förtroendeställning som av sin huvudman anförtrotts att självständigt svara för kvalificerade tekniska uppgifter. Avsikten är inte att därmed utvidga kriminaliseringen av lojali- tetsbrott i tjänst- eller avtalsförhållanden i någon betydande utsträckning. Det är tekniska funktionärer i ledande ställning som t. ex. ledare av forsk- nings- eller utvecklingsprojekt, föreståndare för datorcentraler och liknan- de tekniskt ansvariga personer i nyckelpositioner som omfattas av straff- budet. Också utomstående konsulter tillhör den krets som kan drabbas av ansvar. Om brottet är allvarligt, skall den särskilda straffskalan som redan finns för grovt brott kunna användas.

Det har också företagits en redaktionell förenkling av bestämmelsen. Någon saklig ändring är inte avsedd.

75

I paragrafens första stycke kriminaliseras olovligt brukande av någon annans sak. Med den nya lydelsen saknar besittningsförhållandena bety- delse för straffbarheten. Detta innebär att det straffbara området skall omfatta äver-. bruk av egendom som inte finns i gärningsmannens besitt- ning.

• Sida 47
•  Original

Utvidgningen av det straffbara området har vidtagits främst med sikte på att komma åt gärningar som innebär s.k. tidsstöld. dvs. olovligt brukande av anläggningar för automatisk informationsbehandling. Men även an- vändning av annan apparatur faller under lagrummets tillämpningsområde, t. ex. vissa former av olovligt telefonerande (Jfr RH 54:82).

Följer det olovliga brukandet på ett tillgreppsbrott eller en annan besitt- ningsrubbning av samma gärningsman, skall på samma sätt som tidigare normalt dömas till ansvar enbart för besittningskränkningen. När en besitt- ningsrubbning som faller under brottet egenmäktigt förfarande kombineras med ett långvarigt eller vårdslöst brukande av den olovligt tillgripna egen— domen, kan emellertid det olovliga brukandet, liksom nu, föranleda att brottet bedöms som grovt enligt den strängare straffskalan i 8 kap. 8 5 andra stycket BrB.

Även om de flesta brott som faller under paragrafen normalt torde vara av mindre allvarligt slag, inbegrips i gärningsbeskrivningen även gärningar som kan förorsaka stor skada och avse egendom av betydande värde, såsom när det gäller olovlig användning av värdefull teknisk apparatur, t. ex. datorer. För sådana gärningar kan det finnas behov av en strängare straffskala än den som f.n. gäller. I paragrafen har därför införts en särskild straffskala för grovt brott. Det har inte ansetts nödvändigt att i lagtexten närmare ange vilka kriterier som kan kvalificera en gärning som grovt brott. Som exempel på omständigheter som främst torde komma i fråga är att gärningen avsett mycket värdefull egendom eller förorsakat stor skada eller olägenhet.

För att inte straffskärpningen skall bli tillämplig på de gärningar som f. n. behandlas i andra meningen av första stycket, har denna brutits ut till ett nytt andra stycke.

20 kap.

25

Justeringen av förevarande paragraf är, som jag har nämnt i den allmänna motiveringen, en följdändring föranlåten av att den straffbara kretsen vid brottet trolöshet mot huvudman har utvidgats.

• Sida 48
•  Original

Prop. 1985/86: 65

10.2. Förslaget till lag om ändring i datalagen

215

I ett nytt andra stycke i paragrafen har i förtydligande syfte det straffbara området för dataintrång utvidgats till att gälla även uppgifter som är under befordran för automatisk databehandling men som ännu inte kan anses utgöra en s.k. upptagning för ADB. Avsikten med detta klarläggande har närmare behandlats i avsnitt 7. Även i fråga om det nya stycket avses gälla att, om den gärning som är aktuell är straffbelagd i BrB, balkens bestäm— melse skall tillämpas i stället för datalagens.

11. Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över de upprättade lagför— slagen.

12. Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

• Sida 49
•  Original

Utdrag LAGRÄDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1985— 10— 10

Närvarandezjustitierådet Knutsson, f. d. justitierådet Sterzel, regeringsrå— det Tottie.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 19 september 1985 har regeringen på hemställan av statsrådet Wickbom beslutat inhämta lagrå— dets yttrande över förslag till

1. lag om ändring i brottsbalken,

2. lag om ändring i datalagen (1973:289). Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Anne- Marie Westerberg.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Förslaget till lag om ändring i brottsbalken 9 kap. 1 &

Bestämmelsen i andra stycket har fått en sådan utformning att den omfat- tar även vad som har brukat kallas för automatmissbruk. Vissa former av sådana förfaranden bedöms f.n. som bedrägligt beteeende enligt 9 kap. 2 & andra stycket. Räckvidden av denna bestämmelse är, såsom har påpekats i remissen, i viss mån oklar. Högsta domstolens domskäl i rättsfallet NJA 1984 s. 889, vilket gällde en bensinautomat, tyder emellertid på att den som tillägnar sig egendom genom att påverka en automats funktion med otill- låtna medel skall anses ha gjort sig skyldig till ett tillgreppsbrott. dvs. stöld eller i ringa fall snatteri.

Den ändring som nu föreslås innebär att alla former av automatmissbruk som innefattar förmögenhetsöverföring i fortsättningen skall bedömas som bedrägeribrott. I ringa fall blir 9 kap. 2 5 om bedrägligt beteende tillämplig. Härvid skall, om gärningsmannen har berett sig tillgång till en sådan nyttighet som avses i paragrafens andra stycke. den bestämmelsen tilläm- pas. I andra fall gäller första stycket. Departementschefen har uppmärk- sammat detta förhållande men ansett att det saknar avgörande betydelse vilket stycke som åberopas. I ett avseende uppkommer emellertid en skillnad beroende på om gärningen hänförs under 9 kap. 2 5 första eller andra stycket. Enligt 9 kap. 12 å andra stycket gäller nämligen en särskild åtalsregel för bedrägligt beteende som avses i 2 å andra stycket. Allmänt åtal för sådant brott får väckas endast om det anses påkallat från allmän synpunkt. Av förarbetena framgår att denna regel har tillkommit i första hand med tanke på andra former av snyltningsbrott men att den har ansetts godtagbar även för automatmissbruk (JuU 1976/77:11 s. 13). Det finns dock knappast någon rimlig anledning att olika regler skulle gälla i fråga om åtal vid automatmissbruk beroende på vilken typ av nyttighet angreppet avser.

• Sida 50
•  Original

Om man vill komma till rätta med den onöjaktighet som här har påtalats står Olika möjligheter till buds. En utväg är att helt slopa den särskilda åtalsregeln, vilket skulle leda till att frågan om åtal skall underlåtas blir att bedöma enligt reglerna i 20 kap. 7 & rättegångsbalken. Ett annat alternativ är att justera Z! 5 andra stycket så att det inte kommer att omfatta fall där gärningsmannen har förfarit på det sätt som sägs i l å andra stycket.

9kap. 5 %

Mot förslaget till ändringar i bestämmelserna om ocker finns i och för sig ingen erinran. Det är emellertid nödvändigt att uppmärksamma sambandet mellan reglerna om straffansvar för ocker i 9 kap. 5 & BrB och dem om rättshandlingars ogiltighet på grund av ocker i 31 & avtalslagen. Som nämns i remissen hade från början det sistnämnda lagrummet ett vidare tillämpningsområde, men vid reformen av förmögenhetsbrotten år 1942 vidgades förutsättningarna för straffbarhet för ocker så att de i princip kom att överensstämma med förutsättningarna för att en rättshandling kan förklaras ogiltig enligt 31 & avtalslagen. Genom den nu föreslagna ändring— en bryts ånyo sambandet mellan lagrummen. Det läge som inträder blir det motsatta mot det som rådde före år 1942. Straffbestämmelsen för ocker kommer att ha ett vidare tillämpningsområde än 31 ? avtalslagen.

Det är klart otillfredsställande att en gärning skulle kunna föranleda ansvar för ocker enligt BrB utan att få civilrättslig verkan enligt ockerpara— grafen i avtalslagen. Såvitt gäller ändringen i nuvarande 5 5 första stycket synes inga bärande skäl föreligga för att inte genomföra den även i avtalsla- gen. Något mera komplicerat är läget i fråga om det nya andra stycket i 5 &. Möjligen kan man här tänka sig att falla tillbaka på regeln om jämkning av avtalsvillkor i 36ä avtalslagen. Lagrådet förordar att dessa frågor om anpassning av avtalslagen till den nya ockerbestämmelsen tas upp till behandling skyndsamt.

10 kap. 7 &

I den föreslagna gärningsbeskrivningen för brottet olovligt brukande har det nu gällande kravet att gärningsmannen har den Olovligt brukade sakcni sin besittning fått utgå. Det remitterade förslaget, som i denna del överens- stämmer med vad förmögenhetsbrottsutredningen föreslog, motiveras med behovet av att anpassa kriminaliseringen av olovligt brukande till de nytill- komna dispositionsmöjligheter som följt i spåren av den tekniska utveck- lingen. Härmed åsyftas främst möjligheterna att på ett stort geografiskt avstånd ta sig in i ett datorsystem via en datorförbindclse och på så sätt olovligen utnyttja någon annans datoranläggning, s.k. tidsstöld. Vidare nämns det fallet att någon olovligen använder annans telefon, vilket sägs kunna vålla svårigheter vid den rättsliga bedömningen. Besittningsbegrep- pet skulle numera inte vara helt tidsenligt och ett avskaffande därav enligt remissprotokollet medföra fördelen att sådana klart straffvärda dispositio- ner som de angivna inte hamnade utanför det kriminaliserade området. Lagrådet finner att goda skäl anförts för en anpassning av straffbestäm-

• Sida 51
•  Original

melscrna till den tekniska utveckling som skett också i de hänseenden som nu är i fråga. Även med beaktande av att besittningsbegreppet fått en allt större spännvidd inom straffrätten torde vidare den lämpligaste vägen för denna anpassning vara att ändra gärningsbeskrivningen på sådant sätt att tidsstöld och därmed jämförbara förfaranden blir kriminaliserade såsom olovligt brukande. Lagrådet har således ingen erinran mot syftet med den föreslagna ändringen eller mot tanken att utvidga tillämpningsområdet för ' straffbestämmelsernai 10 kap. 7 5 BrB.

Däremot finns det enligt lagrådets mening anledning. att ställa sig tvek- sam till sättet för den föreslagna utvidgningen. När sålunda förmögenhets- brottsutredningen föreslog att kravet på besittning skulle överges i den motsvarighet till brottet olovligt brukande som utredningen utformade, ingick den åtgärden som ett led i en större omstrukturering av samtliga de brott som omfattades av uppdraget. En ändring som erhåller en motsva- rande principiell uppläggning men begränsar sig till brottet olovligt bru- kande innebär att den nuvarande systematiken i brottsbalken bryts upp på en enda punkt. Från rent rättssystcmatiska utgångspunkter kan det ifråga- sättas om stadgandet efter en sådan ändring rätteligen hör hemma i 10 kap., där gärningsmannens besittning till egendomen — och den motsvarig- het därtill som hans behörighet att företräda den skadelidande kan sägas utgöra —— bildar det gemensamma rekvisitet.

Det är vidare osäkert vilka följder — bortsett från den önskade utvidg— ningen av straffbarheten — som ett totalt avskaffande av besittningskravet kan komma att få. I remissprotokollet anges härvidlag endast att några nämnvärda skillnader inte torde uppstå i förhållande till vad som nu gäller. Något Underlag för denna bedömning tillhandahålls emellertid inte ochjust denna fråga har, som nämns i remissprotokollet. inte särskilt uppmärksam— mats vid remissbehandlingen av förmögenhetsbrottsutredningens förslag. Det är visserligen klart att vissa hittills såsom straffria bedömda förfaran- den, beträffande vilka en kriminalisering inte kan sägas vara helt obefogad, kommer att falla under den föreslagna gärningsbeskrivningen (se t.ex. NJA 1978 s. 242). Om därutöver en icke önskvärd kriminalisering blir följden kan emellertid inte på föreliggande underlag bedömas med någon grad av säkerhet. I sammanhanget bör även beaktas att den tekniska utvecklingen går mycket snabbt, såväl i fråga om framtagandet av olika slag av anläggningar som beträffande tillskapandet av möjligheter att ut- nyttja dem. Även om varje tänkbar form av brukande utan besittning på teknikens nuvarande ståndpunkter kan påstås vara straffvärd när brukan- det sker utan lov. är det inte säkert att alla möjligheter därtill som kan komma att öppna sig i en framtid ter sig lika straffvärda.

Med hänsyn till det nu anförda anser sig lagrådet inte kunna tillstyrka att besittningsbegreppet helt mönstras ut ur gärningsbeskrivningen för olov- ligt brukande. Så synes inte heller vara nödvändigt för att det angivna syftet med förslaget skall nås. Det bör sålunda vara tillräckligt att det i lagtexten anges att vid gärningar såsom tidsstöld och därmed jämförbara förfaranden något krav på gärningsmannens besittning till den av honom olovligen utnyttjade anläggningen inte skall gälla. För att beskriva de gärningar som på så sätt bör kriminaliseras kan användas samma uttrycks-

• Sida 52
•  Original

Prop. 1985/86: 65

sätt som det remitterade förslaget begagnari 9 kap. 1 5 andra stycket, dvs. fråga skall vara om olovligt brukande av anläggning för automatisk infor— mationsbehandling eller annan liknande automatisk process. Antas lagrådets förslag att för huvudfallet av olovligt brukande behålla kravet på gärningsmannens besittning till saken. kan till det remitterade förslagets första stycke fogas en särskild bestämmelse om sådant olovligt brukande av anläggning som enligt det nyss sagda skall kriminaliseras oavsett besittningsförhållandena. Dispositionen av paragrafen i det remit— terade förslaget synes i övrigt kunna bibehållas och med viss redaktionell omarbetning ges följande lydelse:

”Om någon olovligen brukar någon annans sak, som han har i besitt- ning, och därigenom vållar skada eller olägenhet. döms han för olovligt brukande till böter eller fängelse i högst sex månader. Detsamma skall gälla om någon, vare sig han har besittning därtill eller inte, olovligen brukar någon annans anläggning för automatisk informationsbehandling eller annan liknande automatisk process och därigenom vållar skada eller olägenhet.

För olovligt brukande döms också innehavare av en fastighet. om han brukar denna till men för annans rätt till fastigheten genom att olovligen bygga, gräva. plöja, ta upp väg, låta kreatur beta eller vidta någon annan dylik åtgärd.

Är brott enligt första stycket grovt, döms till fängelse i högst två år.”

Förslaget till !lag om ändring i datalagen

Förslaget lämnas utan erinran.

• Sida 53
•  Original

Sammanfattning av förmögenhetsbrottsutredningens betänkande (SOU 1983:50) Oversyn av lagstiftningen om förmögenhetsbrott utom gäldenärsbrott

Reformarbetet

I föreliggande betänkande redovisas resultatet av det arbete som vi till och med sommaren 1983 lagt ned på översynen av förmögenhetsbrotten. Be- tänkandet innehåller förslag till lagtext och motiv till samtliga förmögen- hetsbrott utom gäldenärsbrott. För att vårt förslag skall bli fullständigt, måste det kompletteras med bl.a. bestämmelser om sammanträffande av brott (konkurrens). Förslaget förutsätter vidare ändringar i fråga om några andra brottsbalksbrott än förmögenhetsbrotten och beträffande vissa spe- cialstraffrättsliga bestämmelser.

Efter en redogörelse för utredningsarbetets bedrivande (avsnitt 1) och nuvarande förmögenhetsbrott och deras systematik (avsnitt 2) diskuteras i avsnitt 3 reformbehovet och i avsnitt 4 principerna för en reform.

I enlighet med direktiven har vårt arbete inriktats på att lägga fram förslag, Varigenom lagstiftningen på förmögenhetsbrottens område anpas- sas till det moderna samhällets värderingar. Häri har ingått att ompröva nuvarande straffvärdegränser och straffbarhctsgrader.

Direktiven har, såsom vi uppfattat dem, gett oss tämligen fria händer när det i olika sammanhang gällt att ta ställning till hur djupgående översynen av förmögenhetsbrotten bör göras. Det har från början stått klan för oss att redan vår prövning av straffvärdefrågor leder till tämligen omfattande ändringar i lagtexten i fråga om gradindclade brott. Strukturförändringar inom handel och näringsliv föranleder vidare i vissa hänseenden ändrade brottskonstruktioner. Det gäller bl.a. sådana i direktiven speciellt utpe- kade brott som ocker och datorbrottslighet och olika företeelser som hänger samman med bruket av kontokort.

Vi har emellertid ansett oss böra gå ett steg längre än som föranleds av vad nu sagts. Gällande reglering av förmögenhetsbrotten har tillämpats under en 40-årsperiod utan att göras till föremål för mera ingripande ändringar. Erfarenheterna av lagstiftningen ger därför möjlighet till en utvärdering av dess ändamålsenlighet. Eftersom ändå omfattande ändring- ar blir nödvändiga med hänsyn till vad som i direktiven direkt ålagts oss, har vi funnit det naturligt att i ett sammanhang utarbeta förslag till ändring- ar i den bestående ordningen som motiveras av bristeri lagstiftningen eller olägenheter som uppdagats vid tillämpningen därav.

I vårt arbete har vi byggt vidare på den grund som nuvarande lagstiftning utgör. Eftersom vårt förslag innefattar en översyn av samtliga förmögen- hetsbrott utom de i 11 kap. BrB upptagna gäldenärsbrotten. har vi ansett

oss kunna utforma straffbestämmelserna utan att vara bundna av den '

nuvarande formella uppbyggnaden av straffbuden. Vi har undersökt utrymmet för avkriminalisering och behovet av nykri-

• Sida 58
•  Original

Prop. 1985/86: 65

minalisering i syfte att åstadkomma en mera tidsenligt avgränsning av det straffbelagda området. Vissa förfaranden med egendom är för närvarande straffbelagda även om ingen skada eller ens olägenhet uppkommer av brottet, t. ex. vid egenmäktigt förfarande. I förhållande härtill innebär förslaget en viss be- gränsning av det kriminaliserade området. Vidare föreslår vi att ringa fall av vissa annars kriminaliserade gärningar skall vara undantagna från an- svar. Med hänsyn till utvecklingen i samhället anser vi att rätten till laga självtäkt bör utvidgas. Nuvarande kriminalisering av oaktsamma förfaran- den (främst Vissa former av häleriförseelse) begränsas.

Utrymmet för nykriminalisering på grund av ändrade värderingar i sam- hället är begränsat. Inom området för den huvudsakligen ”intellektuella" brottslighet som regleras i gällande 9 kap. BrB (bedrägeri, ocker och häleri) finns det dock ett visst behov av nykriminalisen'ng. Vi föreslår sålunda en särskild bestämmelse om datorbedrägeri. utvidgning av till— lämpningsområdet för ocker samt en nyreglering av häleri och annan . efterföljande medverkan.

Vi har velat nå en bättre värderingsmässig anpassning till gängse upp- fattningar genom att lägga vikt vid den skada som uppkommer för den som drabbas av ett brott i stället för att betona vinningsmotivet hos gärnings- mannen. Vi vill vidare med ändrade konkurrensregler möjliggöra att dom— sluten ger uttryck för vad som är det primärt brottsliga från den angripnes synpunkt. När t.ex. en gärningsman samtidigt med att han förövar en bagatellartad stöld gör sig skyldig till skadegörelse och hemfridsbrott och de senare brotten framstår som det väsentliga, är det enligt vår mening inte rimligt att han såsom för närvarande döms enbart för stöldbrottet.

Vid utformningen av straffskalor och gränsdragningen mellan brottens svårhetsgrader har vi strävat efter att åstadkomma en ordning som bättre stämmer överens med den allmänna bedömning av förmögenhetsbrottens straffvärde som under de senaste decennierna vuxit fram inom vårt kultur— område samt att begränsa användningen av fängelse. En ökad användning av strafföreläggande blir möjlig som en följd av att vi efterkommit uppma- ningen i direktiven att utforma straffskalorna så att sådant föreläggande kan utnyttjas vid alla brottsarter där strafflatituden innehåller böter.

Vi har haft i särskild åtanke att utan att rättssäkerheten eftersätts åstad- komma största möjliga enkelhet i regelsystemet och en effektivare och mindre kostnadskrävande straffprocess. Vi har tagit till vara möjligheterna att slå samman straffbud oehayndyilgitgkkasuistiska, dvs. för speciella'fall- utformade brottsbestämmelser, såsom nuvarande bestämmelse för till- grepp av fortskaffningsmedel. På det sättet har vi nedbringat antalet brott (brottstyper) till inemot hälften. Syftet härmed är att undgå många gräns- dragningsproblem och göra den juridiska bedömningen av förmögenhets- brotten enklare.

Kapitelindelningen

Förslaget innebär att kapitclindelningen av förmögenhetsbrotten i BrB ändras.

• Sida 59
•  Original

Den nuvarande systematiken med brotten fördelade på olika kapitel i BrB efter sättet för brottets förövande har lett till betydande praktiska olägenheter till följd av att besittningen tillmäts en avgörande vikt och att innebörden av detta begrepp är oklar. (Huruvida olovliga förfoganden över en annans sak blir att bedöma som brott enligt 8 kap. om stöld, rån och andra tillgreppsbrott eller som brott enligt 10 kap. om förskingring och annan trolöshet är sålunda helt beroende av om ett olovligt besittningsta— gande eller annan besittningsrubbning sker eller om föremålet redan befm- ner sig i gärningsmannens besittning, när han förfogar över det olovligen.) [ en översikt över ett stort antal rättsfallsreferat belyses de problem besitt- ningsbegreppet vållat i rättstillämpningen och den rättsosäkerhet som bli- vit ett resultat därav. De olägenheter och problem som hänger samman med besittningsbegreppet har föranlett oss att lägga fram ett förslag till stöldbegrcpp. som tar sikte på den olovliga tillägnelsen och inte har olov- ligt besittningstagande som ett särskilt brottsrekvisit. Vi har därför inte kunnat bibehålla besittning som grundläggande kriterium för kapitelindcl- ningen.

Vi har stannat vid att föreslå att till 8 kap. BrB förs brott som förutsätter att brottsobjektct är en sak i betydelsen av ett konkret objekt. Till 8 kap. överflyttas därför skadegörelsebrotten i nuvarande 12 kap. och från 10 kap. sakförskingring, olovligt förfogande och olovligt brukande. Övriga brott, som kännetecknas av att de inte nödvändigtvis förutsätter att brotts- objektct är ett konkret föremål, fördelas på 9 och 10 kap.. varigenom bedrägeri, utpressning och ocker kan behållas med principiellt oförändrat innehåll.

Hälcribrotten är för närvarande tämligen godtyckligt placerade i 9 kap. BrB och kännetecknas av att de förutsätter ett förbrott, som emellertid inte behöver vara ett förmögenhetsbrott. Vi föreslår bl. a. på grund härav att häleribrotten flyttas till det ledigblivna 12 kap.

De av förslaget berörda kapitlen i BrB har vi gett följande rubriker: 8 kap. Om stöld, rån och skadegörelse m.m. 9 kap. Om bedrägeri, utpressning och ocker m.m. 10 kap. Om behörighetsmissbruk m.m. (11 kap. Om gäldenärsbrott) 12 kap. Om häleri m.m. I avsnitt 4 behandlas vissa lagtekniska frågor och behovet av precisering av det straffbelagda området. I det sammanhanget diskuteras användning- en av generalklausuler.

K onkurrensproblematiken

I avsnitt 5 behandlas vissa frågor om konkurrens (sammanträffande av brott). Vi uttalar oss där för en förenkling av den mycket komplicerade konkurrensläran. En kritisk granskning görs av en för närvarande tilläm- pad teknik för konkurrensbedömning som tar sig uttryck i att förövandct av ett visst brott i stället för att bestraffas särskilt föranleder att ett annat brott bedöms som grovt. Önskemålet att förmögenhetsbrottens straffvärde bättre skall anpassas till rådande värderingar talar starkt för att man bör

• Sida 60
•  Original

Prop. 1985/86: 65

överge denna. ordning och i stället döma för båda brotten i brottskonkur- rens, t. ex. bedrägeri och urkundsförfalskning eller stöld och skadegörelse. I avsnittet behandlas också problematiken vid bedömningen av serie-

brottslighet.

Förslagets stöldbegrepp

Förslaget stöldbegrepp behandlas i avsnitt 6. Att olovligen tillägna sig en lös sak som tillhör någon annan utgör enligt förslaget stöld. Brottsbeskriv- ningen innehåller inte något krav på ett olovligt besittningstagande. All olovlig tillägnelse av en sak som tillhör någon annan utgör därför stöld- brott, såvida gärningen inte också uppfyller rekvisiten för bedrägeri. ut- pressning. ocker eller häleri. En ytterligare förutsättning är att gärningen innebär åtminstone olägenhet för sakens ägare. Däremot fordras inte som för närvarande att den innebär ekonomisk skada. Även saker utan egent— ligt förmögenhetsvärde kan enligt förslaget vara stöldobjekt.

Slopandet av nuvarande krav på olovligt besittningstagande och ekono- misk skada innebär att stöldbrottet omfattar utom nuvarande stöldbrott, inklusive bodräkt. även sakförskingring, såvitt avser annan tillhörig lös sak, egenmäktigt förfarande i form av tillgrepp med tillägnelseuppsåt samt olovligt förfogande över lös sak som tillhör annan.

Innebörden av begreppet tillägnelse i gällande rätt är inte helt klar. Förslagets stöldbestämmelse innehåller en definition av begreppet i syfte att undanröja nuvarande oklarheter.

Allemansrätten

I avsnitt 7 behandlas vissa allemansrättsliga frågor.

Den nuvarande straffrättsliga regleringen av tagande av naturalster är otillfredsställande bl. a. såtillvida att vad som envar fritt får ta i skog och mark kan bestämmas bara genom en på intet sätt självklar motsatstolkning av gällande straffbestämmelse för åverkan. Rätten för vem som helst att i skog och mark fritt plocka vilda blommor, bär och svampar i den mån naturvårdslagstiftningen inte lägger hinder i vägen torde för närvarande vara oomstridd. Vi anser att det av strafflagstiftningen bör klart framgå att den som utan markägarens lov tar sådana naturprodukter inte riskerar ansvar för stöld eller något annat förmögenhetsbrott. I inledningsbestäm- melsen till 8 kap. om stöld, fåne-skadegörelse m.m. anges därför uttryckli- gen att kapitlets bestämmelser inte är tillämpliga på gärningar som består i att i skog eller mark plocka bär, svampar, nötter, kottar, örter eller liknan- de naturprodukter. Med några undantag innebär uppräkningen endast en kodifiering av gällande rätt. Tillgrepp av andra än de särskilt undantagna naturalstren skall enligt förslaget bedömas enligt de allmänna bestämmel- serna om stöld, skadegörelse, egendomsbrott osv. oavsett var tillgreppet sker. Vi anser inte att det finns skäl att ha kvar en särskild bestämmelse om åverkan.

I avsnittet behandlas även den i allemansrätten ingående rätten att färdas över annans mark. Nuvarande tagande av olovlig väg utgör enligt

• Sida 61
•  Original

förslaget besittningsintrång. Förslagets brottsbeskrivning innebär en klar- are avgränsning av det kriminaliserade området.

Laga självtäkt

I avsnitt 8 behandlas förslag om en viss utvidgning av laga självtäkt, dvs. rätten att återställa ett besittningsförhållande som rubbats olovligen.

Enligt gällande rätt får ett olovligen rubbat besittningsförhållande åter- ställas av en enskild endast om det kan ske på har eller färsk gärning. Rätten till självtäkt upphör alltså mycket kort tid efter det att angreppet skedde. Den som exempelvis återfinner stulen egendom får inte själv ta tillbaka den, om det inte kan ske i nära anslutning till stölden. Enligt förslaget utsträcks självtäktsrätten i tiden. Den vars besittning till egendom rubbats, t. ex. genom ett stöldbrott, skall själv få återställa besittningsför- hållandet även om det sker senare än på färsk gärning.

Förslaget i denna del motiveras av ändrade samhällsförhållanden med en ansenlig ökning av egendom som kan utsättas för brottsliga angrepp, stegring av antalet tillgreppsbrott och upplösningen av ett tidigare tämligen statiskt levnadssätt, vilken bl. a. hänger samman med urbaniseringen och ökningen av tillgången på bilar och andra transportmedel.

Gällande regler om godtrosförvärv av äganderätt m.m. till lösa saker innebär emellertid att ett återtagande av tillgripen egendom senare än på bar gärning kan komma att stå i strid med en rätt till saken som någon annan har förvärvat efter tillgreppet. För att minska risken för förvecklin- gar på sådan grund föreslås att den som tar tillbaka tillgripen egendom skall vara skyldig att anmäla det till polisen, om återtagandet inte sker på bar

gärning.

F örmögenhetsbmtt med anknytning till datorer

Vi har undersökt och i avsnitt 9 redovisat i vilken mån det kan finnas behov av ändrade straffbestämmelser så att datoranknutna gärningar som innebär angrepp på annans förmögenhet i vedertagen mening kan få en lämplig straffrättsliga behandling.

Vår slutsats är att datorrelaterade förmögenhetsansgrepp endast i be- gränsad utsträckning bereder straffrättsliga rubriceringsproblem, som di- rekt hänger samman med att angreppet sker med utnyttjande av datortek- nik. Gällande bestämmelser på förmögenhetsbrottens område är nämligen i stor utsträckning tillämpliga, oavsett inblandningen av datorteknik. Det- samma gäller förslagets bestämmelser. En viss typ av förmögenhetsan- grepp kan emellertid med datorteknikens hjälp utföras på ett så särpräglat sätt att det finns behov av särskilda brottsrekvisit för denna typ av gärning- ar. Det gäller sådana gärningar som består i att gärningsmannen utan att vilseleda någon åstadkommer ett oriktigt databehandlingsrcsultat, som innebär ekonomisk skada för annan, vanligen genom att gärningsmannen med datorteknikens hjälp oriktigt tillgodoförs ett visst penningbelopp. Denna typ av gärningar är det med gällande lagstiftning svårt att alltid ge en lämplig rubricering och därmed påföljd.

• Sida 62
•  Original

Prop. 1985/86: 65

Vi föreslår att bedrägeribestämmelscn kompletteras med en särskild punkt avseende datorbedrägeri. . Varken gällande straffbestämmelser för förmögenhetsbrott eller försla- gets motsvarigheter kan sägas bereda ett tillfredsställande skydd för dator- program eller lagrade data som någon vill ha ensamrätt till av kommersiella skäl. Gällande upphovsrättslig lagstiftning samt lagstiftningen om illojal konkurrens är dock föremål för översyn.

Ocker

Vår översyn av straffansvaret för ocker redovisas i avsnitt 10.

Vårt förslag innebär att straffbelagda området för ocker i samband med rättshandlingar i allmänhet på förmögenhetsrättens område i allt väsentligt skall vara oförändrat. En mindre ändring har dock gjorts i beskrivningen av ockersituationen.

Angelägenheten av att mer effektivt än hittills kunna komma till rätta med ocker i samband med låneverksamhet på den s.k. grå marknaden har föranlett oss att föreslå att den som i sådan verksamhet bereder sig uppen- bart oskälig ränta eller annan uppenbart oskälig ekonomisk förmån i sam- band med utlåning av pengar skall drabbas av straff för ocker oberoende av om låntagaren utnyttjat ett underläge hos motparten på det sätt som gällande ockerbestämmelse förutsätter. Förslaget innebär lättnader i utredningshänseende och syftar till att möjliggöra effektivare ingripanden även mot finansiärer av låneverksamheten. '

Ringa fall av de i ockerbestämmelsen beskrivna gärningarna har i försla- get undantagits; från ansvar.

Gradina'elningen

Gradindelningen av brott enligt förslaget behandlas i avsnitt 1 l.

Förslaget innebär att nuvarande teknik med gradindclade brott bibe- hålls. Vi har emellertid ändrat innehållet i de olika graderna och förskjutit gränserna mellan svårhetsgraderna uppåt. Härigenom ernås en allmän sänkning av straffnivån.

Enligt förslaget är flertalet brottskategorier indelade i tre svårhets- grader. Den lägsta graden omfattar därvid "mindre allvarliga" fall, och den grövsta graden förbehålls "särskilt allvarliga” fall. Mellangraden om- fattar därmed enligt förslagets indelning "allvarliga" fall.

När det gäller den privilegierade formen avviker förslaget alltså från vad som nu gäller genom att dit hänförs mindre allvarliga fall i stället för bara ringa fall. Avsikten härmed är att vidga tillämpningsområdet för den lägsta graden av en brottsart. Den gemensamma brottsbeteckningen för mindre allvarliga fall av stöld och skadegörelse är egendomsbrott. som därutöver är beteckningen för andra typer av olovliga förfoganden över egendom. såsom olovlig användning av annans egendom. Mindre allvarliga fall av bedrägeri, utpressning, ocker och spekulationsbrott utgör oredligt förfa- rande. 10 kapitlets huvudbrott enligt förslaget, behörighetsmissbruk, be- tecknas i mindre allvarliga fall undandräkt. Sammanförandet av mindre

• Sida 63
•  Original

allvarliga former av olika brott under en gemensam brottsbenämning un- derlättar de juridiska bedömningarna och minskar gränsdragningsproble- men.

Rekvisiten för den lägsta graden av de grundläggande brottstyperna lämnar stor frihet åt de rättstillämpande myndigheterna att bedöma om ett brott skall anses som mindre allvarligt. I de fall det i huvudsak är endast skadans storlek som påverkar brottsrubriceringen bör ett brott kunna bedömas som mindre allvarligt så länge skadan inte överstiger omkring en tiondels basbelopp, dvs. för närvarande ungefär tvåtusen kronor, vilket är betydligt mera än nuvarande värdegräns vid snatteri.

Straffbestämmelserna för de grova förmögenhetsbrotten har utformats på sådant sätt att utrymmet för vad som skall hänföras till den högsta graden av en brottsart minskas. Vi har ansett det vara angeläget att ge rekvisiten för de grova förmögenhetsbrotten ett sådant innehåll att de dels innebär en tämligen stark styrning av rättstillämpningen, dels bättre än för närvarande är ägnade att avhålla från den särskilt allvarliga brottsligheten. Enligt förslaget skall det inte vara möjligt att döma för brott som är grovt utan stöd av någon i bestämmelsen angiven kvalifikationsgrund. Härut- över krävs att brottet med beaktande av samtliga omständigheter är att anse som särskilt allvarligt.

I avsnittet med riktlinjer för en konkurrensbedömning förordas ett över- givande av nuvarande teknik att utnyttja förövandet av ett brott som kriterium för att döma för ett annat brott i högre svårhetsgrad än som annars skulle ha kommit i fråga. Bland omständigheter av beskaffenhet att kunna föra upp ett brott i den högsta svårhetsgraden har därför inte tagits med förfaranden som är straffbelagda enligt särskilda straffbud. Så t. ex. har inte den omständigheten att gärningsmannen begagnat en falsk hand- ling eller vilseledande bokföring tagits med som kvalifikationskriterium vid grovt bedrägeri. I linje härmed är det vår tanke att stöld som förövas genom inbrott i annans hem skall jämte stöldbrott bedömas såsom grovt

hemfridsbrott. ' Kraven på brottsutbytets värde och skadans omfattning som grund för

att hänföra ett brott till den högsta svårhetsgraden bör ställas högt. Själv- fallet kommer det inte i fråga att i lagtexten ange tämligen fixa gränser för värde och skada. En rimlig riktpunkt vid gränsdragningen i det enskilda fallet synes oss vara att låta värdegränsen ligga vid omkring fem basbe- lopp.

Vid valet av kvalifikationsgrunder vid sidan av brottsutbytets värde och skadans omfattning har vi i övrigt lagt större vikt vid brottsoffrets situation än vid gärningsmannens tillvägagångssätt som sådant.

Brotten [ 8 kap. BrB

Brotten i förslaget till 8 kap. BrB behandlas i avsnitt l2. Samtliga dessa brott innebär angrepp på konkret egendom, dvs. saker. Bestämmelserna stadgar straff för olika sätt att olovligen förfoga över sådan egendom till skada eller olägenhet för den som har ägande- eller säkerhetsrätt till egendomen eller har sådan egendom i sin besittning. Allt efter angreppets

• Sida 64
•  Original

Prop. 1985/86: 65

art indelas de i fem hun-'udtyper av brott, nämligen stöld, rån, skadegörelse, egendomsbrott och besittningsintrång.

Skadegörelse jämställs från straffvärdesynpunkt med olovlig tillägnelse. Ett skademotiv bör anses lika förkastligt som ett vinningsmotiv. Till egen- domsbrott hänförs mindre allvarliga stölder och skadegörelsebrott samt vissa andra förmögenhetsangrepp med typiskt sett lägre straffvärde än stöld- och skadegörelsebrott, såsom att någon olovligen använder annans egendom eller olovligen tar hand om, flyttar eller överger lös sak som tillhör annan. Besittningsintrång omfattar gärningar som innebär att nå- gons besittning till viss egendom störs och är vidare avsett att träda i stället för brottet tagande av olovlig väg.

I förhållande till nuvarande systematik innebär förslaget vissa föränd- ringar. Med vissa undantag kriminaliseras samma typer av angrepp på egendom som. enligt gällande rätt, men de straffbelagda förfarandena inde- las i färre brottstyper. Sålunda försvinner brottstyperna bodräkt. tillgrepp av fortskaffningsmedel, självtäkt och olovlig kraftavledning. Av dem utgör tillgrepp av fortskaffningsmedel enligt förslaget egendomsbrott. och rekvi- sitet för grovt egendomsbrott har utformats med hänsyn härtill. Egenmäk- tigt förfarande som en särskild brottskategori försvinner till följd av att de gärningar som för närvarande utgör egenmäktigt förfarande inryms i andra bestämmelser i förslaget. En viss avkriminalisering sker genom att en gärning för att utgöra brott enligt 8 kap. skall innebär skada eller olägenhet, varemot någon sådan begränsning inte finns vid det nuvarande brottet

egenmäktigt förfarande.

Brotten i 9 kap. BrB

Avsnitt 13 innehåller en redovisning av brotten i förslaget till 9 kap. BrB.

Kapitlet upptarjfvm huvudtyper av brott. nämligen bedrägeri, utpressn- ing, ocker och spekulationsbrott. Vad som för närvarande utgör häleri samt vissa därmed närbesläktade gärningstyper omfattas av straffbestäm- melser i förslagets 12 kap. Gällande bestämmelse om ockerpantning har inte någon motsvarighet i förslaget.

Förslagets bedrägeribrott förekommer i fyra olika varianter. Motsvarigheten till nuvarande bedrägeri skiljer sig därifrån genom att kravet på att gärningen skall innebära förmögenhetsöverföring har slopats. För bedrägeriansvar är det därför tillräckligt att gärningen innebär ekono- misk skada. För den som drabbas av brott är skadan det väsentliga. och det finns enligt vår mening inte anledning att se vinningsmotivet som nödvändigtvis. mer förkastligt än andra motiv. En följd av att vinnings- rekvisitet slopas är att behovet av den nuvarande straffbestämmelsen för oredligt förfarande försvinner. Denna brottsterm använder vi i stället för att beteckna den lindrigaste graden av bedrägeri, utpressning, ocker och spekulationsbrott.

En annan variant av brottsarten bedrägeri är det i avsnitt 9 behandlade datorbedrägeriet.

En tredje form av bedrägeribrottet tar sikte på vissa typer av olovliga förfaranden över ”kontopengar". Såsom denna form av bedrägeri krimin-

• Sida 65
•  Original

aliseras förfoganden över medel som av misstag ställts till gärningsman- nens förfogande på konto eller genom postanvisning, check eller dylik handling, om gärningen innebär ekonomisk skada.

Slutligen har såsom en fjärde form av bedrägeri medtagits förfaranden som brukar betecknas som snyltning. Genom en något ändrad brottsbe- skrivning har vi markerat, att stadgandet bör ges ett snävare tillämpnings— område än nuvarande straffbestämmelse för snyltning.

Brottsbeskrivningen för utpressning enligt förslaget överensstämmer med den nuvarande utom såtillvida att vinningsrekvisitet slopats.

Föreslagna ändringar i ockerbestämmelsen har redovisats ovan. Spekulationsbrott motsvarar i huvudsak nuvarande svindleri. men för att undvika onödig dubbelkriminalisering har vi något inskränkt bestäm— melsens tillämpningsområde. Ringa fall har undantagits från det kriminali- serade området för att undvika utredningar i bagatellfall.

Brotten i 10 kap. BrB

Brotten i förslaget till 10 kap. BrB behandlas i avsnitt 14. Kapitlet innehål- ler endast två arter av brott, benämnda behörighetsmissbruk och undan- dräkt.

Behörighetsmissbruk inrymmer gärningstyper som enligt gällande rätt är fordringsförskingring, trolöshet mot huvudman eller behörighetsmissbruk. Mindre allvarliga fall benämns undandräkt, som också är beteckning för vissa olovliga förfoganden över redovisningsmedel samt makes förfogande över giftorättsgods till förfång för andre maken eller dennes dödsbo när bodelning skall ske.

Vid utformningen av straffbestämmelserna har missbruk av kontokort beaktats särskilt.

Såsom nämnts tidigare täcks i allmänhet sakförskingring samt huvudde- len av brotten olovligt förfogande och olovligt brukande av brottsbeskriv- ningar i förslaget till 8 kap. BrB. De flesta fall av nuvarande olovligt brukande är sålunda enligt förslaget egendomsbrott.

Brotten [ [2 kap. BrB

Iavsnitt 15 behandlas brotten enligt förslaget till 12 kap. BrB. Kapitlets tre huvudtyper av brott benämns häleri. efterföljande oredlighet och häleriför- seelse.

Förslaget till reglering har som utgångspunkt det enligt gällande rätt såsom häleri kriminaliserade området men avviker från vad som för närva- rande kan anses gälla i flera avseenden i såväl formellt som sakligt hänse- ende. Nuvarande oklarheter i fråga om kretsen av möjliga förbrott undviks genom att förbrotten anges uttryckligen. Vilka typer av befattning med hälerigods som är straffbelagda klargörs tydligare i förslaget än för närva- rande. Att ta befattning med hälerigods skall nämligen kunna föranleda ansvar för häleri endast om befattningen består i förvärv, mottagande eller innehav av sådan egendom. Annan befattning med hälerigods kan dock föranleda ansvar för efterföljande oredlighet, om gärningen innebär ett

• Sida 66
•  Original

främjande av en brottslings möjligheter att tillgodogöra sig eller behålla hälerigods. Straffbestämmelsen för häleri innefattar även vad som enligt gällande rätt betecknas som fordringshäleri. Såsom efterföljande oredlighet kriminaliseras varje handling som inne- bär ett främjande av någons möjligheter att tillgodogöra sig eller behålla en tillgång. som denne skaffat sig genom något av vissa angivna brott eller som härrör från en sådan tillgång, samt medverkan vid omsättning därav. Dessutom inrymmer brottet efterföljande oredlighet gärningar som nu utgör vinningshäleri och omfattar att genom att ta emot gåva eller på liknande sätt bereda sig vinning av att annan skaffat sig ekonomiska tillgångar genom att begå brott.

Förslaget till straffansvar för efterföljande oredlighet, som innebär en utvidgad kriminalisering av gärningar som kan betecknas som efterföljande medverkan till brott, är avsett att försvåra omsättningen av olovligen åtkomna tillgångar och verka mera allmänt brottsförebyggande. Bestäm- melsen kan också sägas vara ägnad att öka möjligheterna att ingripa mot brottsanstiftare och finansiärer av brottslighet.

Häleribrottet är indelat i tre svårhetsgrader. Mindre allvarliga fall föran- leder ansvar för häleriförseelse, varvid är att märka att ringa fall som inte består i förvärv av hälerigods omfattar även mindre allvarliga fall av efterföljande oredlighet. Ringa fall av efterföljande oredlighet är helt un- dantagna från ansvar.

Utöver mindre allvarliga fall av häleri och efterföljande oredlighet om- fattar häleriförseelse enligt förslaget vissa oaktsamma förfaranden samt förvärv och mottagande av vad som sannolikt är hälerigods.

Enligt gällande rätt är samtliga typer av vad som för närvarande beteck- nas som häleri (sakhäleri, vinningshäleri och fordringshäleri) kriminalise- rade vid oaktsamhet. I förhållande härtill innebär förslaget en viss avkri- minalisering. Endast förvärv och mottagande av hälerigods eller vad som vid gärningen blir hälerigods kriminaliseras vid oaktsamhet. Enligt försla- get krävs ett handlande av grov oaktsamhet.

Gärningstypen förvärv och mottagande av egendom som sannolikt är hälerigods är avsedd att ersätta den år 1980 införda möjligheten att döma för häleri även om förbrottet inte är styrkt. Begränsningen till gärning i näringsverksamhet eller såsom led i en verksamhet, som bedrivs vanemäs- sigt eller annars i större omfattning, har slopats. Å andra sidan har vi ansett att befattning med något som inte bevisligen är frånhänt annan genom brott inte skall kunna föranleda ansvar för allvarligare brott än häleriförseelse.

.S'traffskalorna

I det avslutande avsnittet behandlas straffskalorna.

Förslaget innebär en allmän sänkning av straffnivån för förmögenhets- brotten. I övrigt har vi inte funnit anledning att överväga att lägga väsentli- gen andra principer till grund för konstruktionen av straffskalorna än i gällande rätt. V i har ansett att särskilda minimistraff även i fortsättningen bör stadgas för grova och medelsvåra brott och att en viss överlappning av straffskalorna mellan de olika graderna av brott bör bibehållas. Vid ut-

• Sida 67
•  Original

formningen av Skalorna har vi vidare utgått från gällande regler om straff- minsknings- och straffskärpningsgrunder och om gemensamt straff vid flerfaldig brottslighet. Inte heller har vi funnit anledning att vid bestäm— mande av straff'Skalor för brotten beakta olika typer av verkställighets- regler, däribland reglerna om villkorlig frigivning.

Målet att åstadkomma förutsättningar för en allmän sänkning av straffni— vån har vi, såsom utvecklas i avsnittet om brottens gradindelning, sökt nå i första hand genom att minska utrymmet för vad som skall hänföras till grova och kvalificerade brott och genom att till den lägsta graden föra inte bara ringa utan även mindre allvarliga brott. Vid sidan av denna "avtapp- ning" av de högre svårighetsgraderna av brotten har vi sökt nå nivåsänk- ningen genom att föra in böter, lägst 60 dagsböter, såsom påföljd vid sidan av fängelse för brott tillhörande normalgraden av brotten. Dessutom har vi föreslagit sänkning av Straffmaximum för sistnämnda typer av brott från fängelse två år till fängelse ett år och sex månader.

Vi har inte ansett oss för den lägsta graden kunna slopa fängelse som påföljd bl. a. därför att vi väsentligt vidgat kretsen av dit hänförliga brott men har begränsat tiden till högst tre månader.

För grovt rån, som betecknas såsom synnerligen allvarligt brott, har vi föreslagit en sänkning av straffminimum från fyra till två års fängelse.

Förslaget innebär en begränsning av antalet straffskalor vid förmögen- hetsbrott från tio till fyra. Vårt förslag till brottstyper och straffskalor framgår av en tablå på s. 86.

• Sida 68
•  Original

Prop. 1985/86: 65