lagen.nu

AD 1994 nr 11

Fråga, i tvist där talan väckts mot Sveriges exportråd om ogiltigförklaring av påstått avskedande och om skadestånd, huruvida Sveriges exportråd blivit gentemot käranden bundet av ifrågavarande arbetsavtal. Bl.a. fråga, om handelssekreteraren i London kan anses ha haft behörighet att binda Sveriges exportråd vid arbetsavtalet på grund av allmän ställningsfullmakt, s.k. toleransfullmakt eller s.k. kombinationsfullmakt. - Vidare fråga huruvida Sveriges exportråd i efterhand godkänt arbetsavtalet såsom ett avtal mellan käranden och Sveriges exportråd eller eljest kommit att genom konkludent handlande ingå ett arbetsavtal med käranden.

Parter:

V., Åsa; Sveriges Exportråd

Nr 11

Å.V. i Stockholm

mot

Sveriges Exportråd i Stockholm.

ÖVERKLAGAD DOM

Stockholms tingsrätts, avd. 3:6, dom 1992-10-26, DT 1094

Tingsrättens dom, se bilaga.

Å.V. har yrkat att arbetsdomstolen med ändring av tingsrättens dom skall bifalla hennes vid tingsrätten förda talan, befria henne från skyldigheten att ersätta Sveriges exportråds rättegångskostnader vid tingsrätten och förplikta Sveriges exportråd att ersätta hennes rättegångskostnader där. För det fall att hon förlorar i huvudsaken har hon yrkat att arbetsdomstolen skall med stöd av 5 kap. 2 § första stycket arbetstvistlagen förordna att vardera parten skall bära sin rättegångskostnader vid tingsrätten.

Sveriges exportråd har bestritt Å.V:s ändringsyrkanden. Vidare har Sveriges exportråd förklarat sig ändra sitt vitsordande vid tingsrätten av vad som i och för sig skulle utgöra skäligt ekonomiskt skadestånd på så sätt, att det numera vitsordar endast 10,4 procent som brittiska sociala avgifter.

Parterna har fordrat ersättning för sina rättegångskostnader i arbetsdomstolen. Å.V. har för det fall att hon skulle förlora sin vadetalan hemställt om kvittning även av kostnaderna här.

Arbetsdomstolen har hållit huvudförhandling i målet. Vid denna har Å.V. på nytt hörts under sanningsförsäkran samt förnyade vittnesförhör hållits med M.N., M.L., B.S., B.H. och S.B..

Parterna har till stöd för sin talan i arbetsdomstolen åberopat i huvudsak det som i sådant hänseende finns antecknat i tingsrättens dom.

Domskäl

Till grund för Å.V:s talan mot Sveriges exportråd ligger i första hand det arbetsavtal som ingicks genom att Å.V. i början av år 1990 accepterade det erbjudande till henne att arbeta som "marknadskonsult - konsumentvaror - vid Exportrådet i London", som M.N. hade bekräftat i ett brev som översänts till Å.V. per telefax. Enligt vad som upplysts i målet torde telefaxet, vilket i likhet med själva brevet är odaterat, ha kommit henne till handa i januari 1990.

M.N. var som handelssekreterare i London chef för den statliga myndigheten Handelssekreteraren i Storbritannien. Han var inte anställd av Sveriges exportråd utan av svenska staten, och han hade inte ställning som ställföreträdande organ för Sveriges exportråd som juridisk person. Å.V. gör emellertid gällande att Sveriges exportråd enligt fullmaktsrättsliga regler blivit gentemot henne bundet av det inledningsvis nämnda arbetsavtalet.

För att Sveriges exportråd på sådan grund skall kunna anses ha blivit bundet av det avtal, som uppkommit till följd av det erbjudande som M.N. lämnade i det nyss nämnda brevet, krävs till en början att M.N. därvid får anses ha gentemot Å.V. handlat i Sveriges exportråds namn.

När det gäller den frågan kan konstateras att brevet är upprättat på brevpapper, som i övre vänstra hörnet bär texten "SWEDISH TRADE COUNCIL - EXPORTRÅDET - LONDON". I nedre delen är papperet försett med Sveriges exportråds logotype samt adressen till det kontor i London där M.N. hade sitt tjänsteställe. Brevet är undertecknat "M.N. - Handelssekreterare" utan att undertecknandet skett "För Sveriges exportråd" eller med annan liknande direkt angivelse av att M.N. skulle ha undertecknat brevet på Sveriges exportråds vägnar. M.N. har uppgett att detta inte heller varit hans avsikt, utan att han upprättat brevet och lämnat erbjudandet till Å.V. i sin egenskap av handelssekreterare och på handelssekreterarmyndighetens vägnar. Arbetsdomstolen saknar anledning att ifrågasätta riktigheten av dessa M.N:s uppgifter.

Handelssekreterarna och deras verksamhet regleras, såsom tingsrätten har redovisat i sin dom, i författning. Av förordningen (1988:1093) med instruktion för handelssekreterare framgår under rubriken "Organisation" bl.a. att handelssekreterarna efter godkännande av Sveriges exportråd anställer personal i mån av behov och tillgång på medel (8 § första stycket). Vidare får handelssekreterarna i samma mån anlita utomstående för särskilda uppdrag (8 § andra stycket). Under rubriken "Tjänstetillsättning" föreskrivs att handelssekreterare förordnas av regeringen efter anmälan av Sveriges exportråd (13 § första stycket), medan andra tjänster tillsätts av handelssekreterarna (13 § andra stycket).

Det framgår sålunda av publicerad författning, att handelssekreterarna själva anställer sin personal och anlitar utomstående för särskilda uppdrag. Mot bakgrund därav har Sveriges exportråd hävdat, att det av M.N. som handelssekreterare undertecknade brevet över huvud taget inte kan anses ha gett Å.V. fog för uppfattningen att han handlat i Sveriges exportråds namn.

Arbetsdomstolen gör i denna fråga följande bedömanden. Att Å.V., enligt vad hon under sanningsförsäkran har uppgett, för sin del var okunnig om att handelssekreterarna är statliga myndigheter som själva anställer sin personal och anlitar utomstående för särskilda uppdrag, kan i sammanhanget inte räknas henne till godo. Avgörande är i stället om brevet - bortsett därifrån - varit ägnat att i förening med andra av Å.V. åberopade omständigheter ge henne fog för uppfattningen att M.N. handlat i Sveriges exportråds namn. Å.V. har därvidlag uppgett att M.N. vid ett första sammanträffande dem emellan, någon tid innan brevet upprättades, hade presenterat sig som chef för "Exportrådet i London". På grund av vad som i övrigt framkommit i målet saknar domstolen anledning att betvivla riktigheten av den uppgiften. Å.V. har vidare uppgett att M.N., vid deras kontakter innan brevet upprättades och vid en kontakt som de hade med anledning av brevet men innan hon började arbeta i London, inte någon gång förklarat för henne att hon i själva verket hade med handelssekreterarmyndigheten att göra. Denna uppgift har M.N. sagt sig inte vilja bestrida. Med hänsyn till dessa omständigheter samt till att brevet är skrivet på papper som framhäver "Exportrådet" och enligt sin lydelse gäller ett erbjudande att arbeta "vid Exportrådet i London" måste Å.V. enligt domstolens mening anses ha haft fog för att uppfatta M.N:s agerande så, att han när han lämnade henne erbjudandet handlade på Sveriges exportråds vägnar och i dess namn.

I målet är klarlagt att M.N. varken personligen eller som chef för handelssekreterarmyndigheten haft skriftlig eller muntlig fullmakt att träffa arbetsavtal för Sveriges exportråds räkning. Å.V. har emellertid gjort gällande att M.N. på grund av ställningsfullmakt, s.k. kombinationsfullmakt eller s.k. toleransfullmakt haft behörighet att binda Sveriges exportråd vid det ifrågavarande arbetsavtalet med henne. Detta har bestritts av rådet.

M.N. var inte anställd i Sveriges exportråd och intog som handelssekreterare såvitt blivit utrett inte heller eljest i följd av avtal med Sveriges exportråd någon ställning som enligt lag eller sedvänja medförde behörighet för honom att med verkan för Sveriges exportråd sluta ifrågavarande arbetsavtal med Å.V.. Detta gäller vare sig arbetsavtalet skulle vara att betrakta som ett anställningsavtal eller som ett uppdragsavtal. Någon bundenhet för Sveriges exportråd vid avtalet har alltså inte uppkommit omedelbart enligt reglerna om allmän ställningsfullmakt i 10 § andra stycket lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område (avtalslagen).

Såsom Högsta domstolen har framhållit i rättsfallet NJA 1990 s. 591 har i rättspraxis utvecklats regler om sådana speciella ställningsfullmakter som i doktrinen brukar kallas tolerans- och kombinationsfullmakter. I flera rättsfall har sålunda fastslagits att ett förfarande av en person för annans räkning, som i och för sig inte täcks av personens ställning eller av uttrycklig fullmakt, anses bindande för huvudmannen därför att denne under en avsevärd tid eller upprepade gånger tolererat det utan att framställa någon invändning, s.k. toleransfullmakt. Å.V:s påstående i förevarande mål, att M.N. på sådan grund varit behörig att binda Sveriges exportråd vid arbetsavtalet med henne, faller redan av det skälet att det mot Sveriges exportråds bestridande inte visats tidigare ha förekommit att M.N. eller andra handelssekreterare för Sveriges exportråd slutit arbetsavtal av samma eller liknande slag.

Den s.k. kombinationsfullmakten har, såsom Högsta domstolen vidare anfört i det nyss nämnda rättsfallet, i doktrinen beskrivits så, att sedvanerekvisitet i 10 § andra stycket avtalslagen ersätts av vissa andra fakta i särskild kombination med varandra. Ofta utgör toleransmomentet ett framträdande sådant faktum. I doktrinen har bl.a. pekats på rättsfallet NJA 1985 s. 717 som har sagts utvisa, att om huvudmannen beter sig på ett sådant sätt att tredje mannen får intrycket att företrädaren har behörighet, så ansvarar huvudmannen på grund av det (se till det sagda NJA 1990 s. 591 med litteraturhänvisningar). Enligt vad utredningen visar förelåg i förevarande fall inför slutandet av avtalet såsom ett av Å.V. iakttaget förhållande, som härvidlag skulle kunna vara av intresse, det faktum att M.N. använde det tidigare beskrivna brevpapperet för erbjudandet till henne. I målet är klarlagt att han med Sveriges exportråds vetskap använde detta brevpapper för sin korrespondens i tjänsten. Å.V. har vidare åberopat det ostridiga förhållandet att entren till handelssekreterarens kontor i London (handelskontoret), med Sveriges exportråds vetskap, var försett med en skylt som endast upptog namnen "Sveriges exportråd" och dettas engelska beteckning "Swedish Trade Council". Det är visserligen oklart, huruvida Å.V. besökt kontoret före den 18 februari 1990, när hon började sitt arbete där. Då det emellertid också är oklart, om det omtvistade arbetsavtalet kan anses ha blivit ingånget dessförinnan, finner sig domstolen i detta sammanhang böra beakta även den nämnda skyltningen vid kontoret. De sålunda berörda omständigheterna - att M.N. med Sveriges exportråds vetskap använde ifrågavarande brevpapper och att det handelskontor där han arbetade var försett med den beskrivna skylten - kan emellertid inte anses ha medfört behörighet för M.N. att binda Sveriges exportråd vid det ifrågavarande arbetsavtalet med Å.V.. Inte heller vad Å.V. i övrigt har anfört leder till slutsatsen att M.N. haft sådan behörighet. Vad härvid särskilt angår det av Å.V. åberopade förhållandet, att M.N. inte förklarat för henne att han ansåg sig handla på handelssekreterarmyndighetens vägnar, skall framhållas att detta visserligen framstår som en obetänksamhet från M.N:s sida men inte är något som i sammanhanget kan tillräknas Sveriges exportråd.

Sammanfattningsvis innebär det hittills anförda att Sveriges exportråd inte blivit bundet av det omtvistade arbetsavtalet med Å.V. på fullmaktsrättslig grund.

Å.V. har emellertid vidare - såsom hennes talan får uppfattas - gjort gällande att det i vart fall under den tid då hon arbetade vid kontoret i London får anses ha uppkommit vad hon hävdar har utgjort ett anställningsavtal mellan henne och Sveriges exportråd. Vad Å.V. härvid har åberopat synes innebära att hon påstår att ett sådant avtal uppkommit antingen genom att Sveriges exportråd i efterhand godkänt det av M.N. med henne ingångna avtalet såsom ett avtal mellan henne och Sveriges exportråd eller genom att Sveriges exportråd självt kommit att genom konkludent handlande ingå ett anställningsavtal med henne. Å.V. har i dessa hänseenden åberopat att det var med Sveriges exportråds vetskap som hon arbetade vid handelskontoret i London, att det visitkort som hon tilldelades var vid hennes namn försett med texten "SWEDISH TRADE COUNCIL - TRADE OFFICE LONDON" och med Sveriges exportråds logotype, att offerter från handelskontoret i London skrevs på det tidigare nämnda brevpapperet samt undertecknades av M.N. och Å.V. under beteckningen "Exportrådet London", att hon under arbetet vid handelskontoret i London fick ta del av informationsmaterial från Sveriges exportråd vari de handelskontor vid vilka handelssekreterarna är verksamma presenterades som "Exportrådets utlandskontor" och åtskildes från handelskontoren vid Sveriges ambassader samt vari hon och andra som arbetade hos handelssekreterarna omnämndes som "Exportrådets" anställda eller medarbetare, samt att "Exportrådet (Swedish Trade Council/STC)" angetts som beställare på det kontraktsförslag avseende tiden fr.o.m. den 1 maj 1991 som sedermera förelades henne och som hon vägrade att underteckna.

Av utredningen framgår att de av Å.V. sålunda åberopade omständigheterna haft sin förklaring i att svenska staten och näringslivet i sitt genom Sveriges exportråd bedrivna samarbete om den exportfrämjande verksamheten velat gentemot verksamhetens avnämare "profilera" sig under en enhetlig beteckning: Exportrådet - Swedish Trade Council. Det är förståeligt, att i vart fall vad som nämnts om Å.V:s visitkort, om det angivna informationsmaterialet och om kontraktet för tiden fr.o.m. den 1 maj 1991 kan ha befäst Å.V. i föreställningen att hon var anställd hos Sveriges exportråd. Det skulle emellertid vara att gå långt redan att över huvud taget tillerkänna ett visitkort och ett allmänt informationsmaterial av det aktuella slaget verkan av avtalsgrundande viljeförklaringar från Sveriges exportråds sida gentemot Å.V.. Härtill kommer att det för en sådan verkan i vart fall måste fordras att man hos Sveriges exportråd insett eller bort inse, att Å.V. kunnat uppfatta ifrågavarande omständigheter på sådant sätt. Det saknas emellertid grund för slutsatsen att man hos Sveriges exportråd ens bort inse detta. Man har där, till skillnad från Å.V., haft klar för sig den rättsliga åtskillnaden mellan den statliga handelssekreterarmyndigheten och Sveriges exportråd som juridisk person och har varit berättigad att utgå från att även hon känt till denna och i vart fall att utgå från att M.N. som handelssekreterare klargjort för henne att handelssekreterarmyndigheten var hennes motpart i arbetsavtalet. Det av Å.V. icke undertecknade kontraktsförslaget kan uppenbarligen inte anses ha gett upphov till något avtalsförhållande mellan henne och Sveriges exportråd. Detsamma gäller beträffande övriga av Å.V. i detta sammanhang åberopade omständigheter.

På grund av det anförda finner arbetsdomstolen, i likhet med tingsrätten, att Å.V. i sitt arbete vid handelskontoret i London inte kommit att stå i något arbetsavtalsförhållande till Sveriges exportråd. Hon har i stället haft svenska staten genom Handelssekreteraren i Storbritannien som sin motpart i arbetsavtalet. Såsom tingsrätten funnit skall hennes käromål mot Sveriges exportråd alltså ogillas.

Vad härefter angår rättegångskostnaderna vid tingsrätten har Å.V. vid denna utgång i huvudsaken yrkat att dessa måtte kvittas med stöd av 5 kap. 2 § första stycket arbetstvistlagen. Enligt denna bestämmelse kan förordnas att vardera parten skall bära sina rättegångskostnader, om den part som förlorat målet haft skälig anledning att få tvisten prövad. Med hänsyn till omständigheterna kring ingåendet av det omtvistade arbetsavtalet är det enligt arbetsdomstolens mening i vart fall begripligt, att Å.V. väckte talan mot Sveriges exportråd. Sedan så hade skett och Sveriges exportråd den 17 juli 1991 hade delgetts stämning i målet inkom emellertid Statens arbetsgivarverk (SAV) den 26 juli 1991 till tingsrätten med en skrift. I denna redogjorde SAV utförligt för förhållandet mellan handelssekreterarna som statliga myndigheter och Sveriges exportråd. Vidare tillkännagav SAV att verket, i egenskap av företrädare för Handelssekreteraren i Storbritannien såsom rätt påstådd "arbetsgivare" för Å.V., var berett att gå i svaromål i en tvist rörande det påstådda anställningsavtalet. Sedan partsförhållandena sålunda klarlagts för Å.V. kan de omständigheter som hon i målet åberopat till stöd för sin talan mot Sveriges exportråd inte anses ha gett henne skälig anledning att få denna talan prövad. Arbetsdomstolen finner därför inte skäl att befria Å.V. från skyldigheten att ersätta Sveriges exportråds rättegångskostnader vid tingsrätten.

Å.V. skall ersätta Sveriges exportråd även för dess rättegångskostnader i arbetsdomstolen. Å.V. har vitsordat skäligheten av vad som därvidlag har yrkats.

Domslut

Arbetsdomstolen fastställer tingsrättens domslut.

Å.V. skall ersätta Sveriges exportråd för rättegångskostnader i arbetsdomstolen med fyrtiosextusentvåhundrafemtio (46 250) kr, allt avseende ombudsarvode, jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom tills betalning sker. Av det angivna beloppet utgör 9 250 kr mervärdeskatt.

Dom 1994-01-26, målnummer B-157-1992

Ledamöter: Ove Sköllerholm, Kjerstin Nordborg, Christer Måhl, Torkel Unge, Lennart Grudevall, Hans Karlsson och Lennart Andersson. Enhälligt.

Sekreterare: Anna Nordin

Tingsrättens dom (ledamöter: Anders Kinberg, Annika Marcus och Rakel Granditsky Hökeberg)

Bakgrund

Sveriges Exportråd (Exportrådet) har kommit till genom ett avtal mellan Sveriges Allmänna Exportförening och staten och är ett privaträttsligt rättssubjekt. Exportrådets styrelse består av ledamöter utsedda av respektive avtalsslutande part, staten och näringslivet.

Handelssekreterare är en statlig myndighet, vars verksamhet regleras genom förordningen (1988:1093) med instruktion för handelssekreterare. Under rubriken tjänstetillsättning framgår av 13 § i instruktionen att handelssekreterare, som själva förordnas av regeringen efter anmälan av Exportrådet, tillsätter andra tjänster. Under rubriken organisation framgår av 8 § i instruktionen att handelssekreterare anställer sin personal i mån av behov och tillgång på medel och efter godkännande av Exportrådet. Av paragrafens andra stycke framgår att handelssekreterare utan sådan godkännande får anlita utomstående för särskilda uppdrag. Under rubriken verksamhetens ledning framgår av 7 § i instruktionen att det är Exportrådet som planerar och leder handelssekreterarnas verksamhet, vilket också framgår av 1 § första stycket 1 p. lagen (1975:490) om beslutanderätt för Sveriges Exportråd beträffande handelssekreterare m.m.

Å.V. började den 19 februari 1990 arbeta på handelssekreterarens kontor på 73 Welbeck Street i London. Innan hon påbörjade sitt arbete hade hon skickat en kort presentation av sin bakgrund tillsammans med betygskopior till Exportrådet. Något skriftligt avtal angående hennes arbete kom aldrig till stånd men i ett telefax till V. bekräftade dåvarande handelssekreteraren, M.N. ett erbjudande att arbeta som marknadskonsult-konsumentvaror- vid Exportrådet i London. I telefaxet angavs hennes arbetstider, arvode och arbetsuppgifter samt att avsikten var att skriva ett konsultavtal med henne. På ytterdörren till kontoret på Welbeck Street skyltades endast med Exportrådets svenska och engelska beteckning (Sveriges Exportråd respektive Swedish Trade Council). I mars 1990 skickades V. på en utbildning för att lära sig Exportrådets verksamhet. Hon fick visitkort, där hon presenterades som "export adviser". Visitkorten innehöll dessutom endast Exportrådets engelska beteckning "Swedish Trade Council, Trade Office London". I de broschyrer som Exportrådet har utgivit, bl.a. "Exportrådet i Sverige och utomlands" presenteras Swedish Trade Council under rubriken Storbritannien. I presentationen anges adressen till handelssekreterarens kontor och de anställda med handelssekreteraren i spetsen och bland konsulterna, V.. I broschyren "Team Exportrådet - september 1989" redovisas kontoret på Welbeck Street bland Exportrådets utlandskontor och de som vid tidpunkten arbetade på kontoret som Exportrådets medarbetare. Även i andra skrifter presenteras kontoret på Welbeck Street som Exportrådets kontor i London och N. som chef för Exportrådets kontor.

Inte förrän i maj 1991 uppkom frågan om att upprätta ett avtal beträffande V:s arbete för tiden 1 maj 1991 t.o.m. 31 oktober 1991. N. upprättade och skrev för sin del under ett kontrakt, mellan Exportrådet som beställare och Å.V. Enterprise som konsult. Då V. inte skrev under kontraktet, fick hon ett telefax från personaldirektören vid Exportrådet, B.S., som bl.a. innehöll följande.

"Vi vet att Du erbjudits ett förlängt konsultavtal med handelssekreteraren. Accepterar Du det 1991-05-21 översända konsultavtalet, skall Du under morgondagen till kl. 14.00 lämna skriftligt besked.

Om Du däremot inte accepterar det förlängda konsultavtalet upphör Ditt och Londonkontorets samarbete 1991-06-18 kl. 14.00."

V. skrev inte under avtalet och anmodades den 18 juni 1991 att omedelbart lämna arbetsplatsen.

I ansökan om stämning yrkade V. att tingsrätten omedelbart skulle besluta att anställningen hos Exportrådet trots avskedandet skulle bestå tills tvisten slutligt avgjorts. I beslut den 21 augusti 1991 lämnade tingsrätten hennes yrkande utan bifall. Den 25 september 1991 avslog arbetsdomstolen hennes besvärstalan.

YRKANDEN M.M.

V. har yrkat

1. att tingsrätten förklarar det av Exportrådet gjorda avskedandet ogiltigt.

2. allmänt skadestånd med 35 000 kr för den kränkning avskedandet har inneburit och för att formföreskrifterna i samband med ett avsked inte har följts.

3. ekonomiskt skadestånd för tiden den 18 juni 1991 till dag för dom i målet med 2 750 brittiska pund för varje månad.

På beloppen har V. yrkat ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämningsansökan till dess full betalning sker.

Grunden för hennes yrkande är att hon har avskedats utan att saklig grund ens för uppsägning har förelegat. Hon har inte erhållit något skriftligt besked i frågan och inte heller någon upplysning om hur hon skulle bete sig om hon inte accepterade avskedandet.

Exportrådet har bestritt hennes yrkanden. Inget belopp kan vitsordas som skäligt beträffande allmänt skadestånd. Av yrkandet om ekonomiskt skadestånd kan vitsordas att sådant skall utgå t.o.m. oktober månad 1991 med ett belopp om 1 400 brittiska pund jämte sociala avgifter om 25 procent (engelsk lag) respektive 34 procent (svensk lag) på beloppet för varje månad. Ränteberäkningen vitsordas i och för sig.

Grunden för bestridandet är att Exportrådet inte är att anse som rätt part i målet, eftersom det inte har uppkommit något avtalsförhållande mellan V. och Exportrådet. Då hon aldrig har anställts hos Exportrådet kan hon heller inte ha blivit avskedad. För det fall att ett avtalsförhållande ändå anses ha uppkommit är det fråga om ett nu avslutat konsultförhållande och inget anställningsförhållande. Skulle det vara att anse som ett anställningsförhållande har Exportrådet haft rätt att tidsbegränsa anställningen till den 18 juni 1991 med stöd av bestämmelserna i 5 § p. 1 lagen om anställningsskydd. För det fall att ett allmänt skadestånd ändå skall utgå skall detta i så fall jämkas till 0.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Domskäl

I målet har V. hörts under sanningsförsäkran. Som vittnen har på Exportrådets begäran hörts M.L. som är administrativ direktör vid Exportrådet, S., N., B.H. som företräder JUSEK hos Exportrådet och S.B. som företräder HTF hos Exportrådet.

Viss skriftlig bevisning har åberopats.

I målet råder det i första hand tvist mellan V. och Exportrådet om det överhuvudtaget rådde något anställningsförhållande mellan dem den dag då ett avskedande påstås ha skett.

V. har gjort gällande att hon i början av 1990 erhöll och den 19 februari 1990 påbörjade en tillsvidareanställning hos Exportrådet på deras London-kontor. Till stöd för att hon har fått uppfattningen och hela tiden varit i god tro om att det var Exportrådet som hade anställt henne och som var hennes arbetsgivare, har hon hänvisat till följande omständigheter

att N. presenterades som chef för Exportrådets kontor i London av sig själv och av andra

att V. ombads att skicka in sina betyg och personuppgifter till Exportrådets personalavdelning i Stockholm

att N:s bekräftelse av sitt anställningserbjudande skrivits på Exportrådets brevpapper

att londonkontoret endast skyltade med Exportrådet för att ange vad det var för kontor

att V:s visitkort i likhet med brevpappret endast angav Exportrådet som presentation av vem V. arbetade för

att offerter från londonkontoret skrevs på Exportrådets brevpapper och undertecknades av N. och V. för Exportrådet London

att Exportrådet angivits som beställare av hennes tjänster på det kontrakt som N. men inte V. ville skriva under.

Exportrådet, som har bestritt att man anställt V., har uppgivit att N. i likhet med alla andra handelssekreterare saknat behörighet att anställa någon för Exportrådets räkning. Handelssekreterarens behörighet regleras i gällande instruktion. Exportrådet har aldrig uppdragit åt någon handelssekreterare att anställa personal för Exportrådets räkning. Detta har bekräftats av L., S. och N.. I övrigt vitsordas de förhållanden som V. har åberopat som stöd för sin talan.

I instruktionen för handelssekreterare anges handelssekreterarens behörighet att anställa personal på sin myndighet, efter behov och medelstillgång och efter Exportrådets godkännande om det inte är fråga om konsulttjänster- visstidsanställningar. I målet är ostridigt att det är N. som har anställt V. - definierat sitt anställningserbjudande i telefax och upprättat och skrivit under det senare avtal som V. vägrat att skriva under. V. måste därför ha anställts hos handelssekreteraren. Då N:s behörighet att anställa personal sålunda bestäms av författning kan god tro inte åberopas i fråga om hans behörighetsöverskridande. Exportrådet är således inte att anse som rätt part i målet, eftersom N:s anställningsbeslut inte kan medföra ett bindande avtalsförhållande -anställningsförhållande mellan Exportrådet och V., även om det med hänsyn till de åberopade och vitsordade omständigheterna kan förefalla förståeligt att V. fått och även fortsättningsvis bibringats sin felaktiga uppfattning om vem som var hennes arbetsgivare. Käromålet kan därmed inte bifallas.

Vid denna utgång skall V. ersätta Exportrådets rättegångskostnader.

Domslut

1. Käromålet ogillas.

2. Å.V. skall ersätta Sveriges Exports rättegångskostnader med femtiofyratusensexhundra (54 600) kr jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från denna dag till dess full betalning sker.

Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation