AD 1996 nr 109

Parter:

Industrifacket; ALMEGA Industri och Kemiförbundet; Plastal- ZCP Aktiebolag

Nr 109

Industrifacket

mot

ALMEGA Industri och Kemiförbundet och Plastal-ZCP Aktiebolag i Simrishamn.

BAKGRUNDEN

Plastal-ZCP AB, nedan betecknat bolaget, är underleverantör till bilindustrin och tillverkar gjutna plastdetaljer. Bolaget ingår i Gränges AB som i sin tur är en del av Electroluxkoncernen.

S.M., som är född år 1940, har varit anställd hos bolaget sedan år 1987. Hon har under sin anställningstid haft varierande arbetsuppgifter inom bolagets produktion. Under hösten 1994 ådrog sig S.M. en arbetsskada. Den 8 juni 1995 sade S.M. upp sig från anställningen. Tvist har uppstått mellan parterna angående S.M:s uppsägning.

YRKANDEN

Industrifacket har yrkat att arbetsdomstolen skall förklara uppsägningen av S.M. ogiltig och förplikta bolaget att till S.M. utge allmänt skadestånd med 100 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning till dess betalning sker.

Svarandena har bestritt bifall till förbundets talan. Ränteyrkandet har vitsordats som skäligt i sig. Om förbundets talan vinner bifall, har svarandena yrkat att skadeståndet till S.M. skall jämkas.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

PARTERNAS TALAN

Industrifacket

S.M., som saknar yrkesutbildning, har de senaste åren arbetat vid bolagets formsprutningsavdelning. På avdelningen finns ett 30-tal formsprutningsmaskiner. Hennes arbetsuppgifter har bestått i att lyfta upp de färdiggjutna plastdetaljerna från transportbandet, avsyna dem och vid behov göra viss bearbetning. Hon har därefter förpackat de färdiga detaljerna på pallar och kört iväg pallarna med hjälp av en handtruck.

Förutom arbetet vid formsprutningsmaskinerna utförs viss bearbetning, s.k. EA-arbete. Dessa arbetsuppgifter, som huvudsakligen består av montering, har i stor utsträckning lagts ut på entreprenad inom omsorgen. Vid behov utförs uppgifterna dock fortfarande hos bolaget.

Under vinter 1994/95 ådrog sig S.M. en senfästeinflammation i vänster axel. Skadan, som utgör en arbetsskada, innebar att S.M:s rörlighet blev nedsatt. S.M. var på grund av skadan sjukskriven från den 8 mars 1995 t.o.m den 25 april samma år. När S.M. återgick i arbete var hon alltjämt halvt sjukskriven. Hon skulle, såsom hon tidigare gjort, arbeta hela nattskift men endast halva antalet skift. När hon återkom till arbetsplatsen, lämnade hon in ett läkarintyg som hade utfärdats den 20 april 1995 av leg. läk. M.P. vid Nova kliniken Gärsnäs. Intyget har följande lydelse.

Ang - S.M.

Jag har undersökt S.M. vid upprepade tillfällen, vid första besöket fann jag en kraftig senfästeinflammation i vänster axel men även muskulära smärtor i båda överarmarna, dock huvudsakligen vä arm. Patienten erhöll cortisonbehandling och på så sätt försvann seninflammationen men muskelvärken kvarstod oförändrad trots medikamentell behandling.

Jag anser det rimligt att hon fortsättningsvis trots allt provar att jobba halvtid dvs varannan schemalagd natt men vill också poängtera att jag bedömer det som olämpligt med tyngre arbete, hänsyn till hennes värk i axlar och armar bör därför tas när hon får sina arbetsuppgifter.

S.M. fick omedelbart återuppta sina tidigare arbetsuppgifter vid formsprutningsmaskinerna. Hon arbetade vid maskinerna i tre veckor. Under denna tid var det ingen som frågade henne hur hon mådde. Det förekom inte någon diskussion om anpassning av arbetsuppgifterna. S.M. fick så gott som omedelbart smärtor av sitt arbete och hennes skada förvärrades. Vid något tillfälle försökte hon säga ifrån men möttes av argumentation och ilska från gruppledarens sida. Det dröjde fram till den 16 maj 1995 innan hon fick någon form av lättare arbete. Hon placerades då vid efterbearbetningen där arbetsuppgifterna varierar efter bolagets behov. Vid efterbearbetningen talar gruppledaren om vad som förväntas av den anställde. När S.M:s ordinarie gruppledare var borta i en vecka fick hon bara en lapp som det stod EA på. Hon fick inga närmare uppgifter om vad hon förväntades göra. Den vikarierande gruppledaren visade henne ingen uppmärksamhet och hon fick hitta på arbetsuppgifter själv hela natten.

Den 17 maj 1995 kom personalchefen A.O. in till S.M. som vid tillfället satt i personalens grupprum. A.O. bad S.M. att skriva under en handling som det var bråttom att skicka till försäkringskassan. Ingen diskussion fördes om innehållet i handlingen som sedan visade sig vara en rehabiliteringsutredning.

S.M. fortsatte att arbeta trots att hon fick svåra smärtor av arbetsuppgifterna. Hon fick be arbetskamraterna om hjälp men det var ingen som frivilligt erbjöd sig att hjälpa henne. Ingen av hennes arbetskamrater hade beordrats att hjälpa henne med de tyngre arbetsmomenten. S.M. kände utanförskap och tyckte att hon inte levde upp till förväntningarna. Hon klarade inte av arbetsuppgifterna och tyckte att ingen brydde sig om henne. Natten till den 7 juni 1995 fick S.M. oerhörda smärtor av sitt arbetet. På morgonen kunde hon inte lyfta bort pallarna med handtrucken utan fick be om hjälp av personalen i nästa skift. Hon kunde inte finna någon annan utväg ur sin situation än att säga upp sig från sitt arbete. Hon bad gruppledaren L.P. att hämta en förtryckt uppsägningshandling. L.P. lovade att hämta blanketten men frågade inte varför S.M. vill ha en sådan blankett. S.M. fyllde i blanketten och lämnade in den till bolaget på kvällen den 8 juni 1995. Inte heller när hon lämnade in sin uppsägning frågade någon varför hon sade upp sig.

Vid den tid då S.M. sade upp sig var klubbordföranden T.M. på ett fackligt uppdrag i Stockholm. T.M. återkom till arbetsplatsen först den 13 juni 1995. En kopia av uppsägningshandlingen hade sänts till honom med internposten. När han återkom till arbetet tog han omedelbart kontakt med personalchefen A.O. och utryckte sin förvåning över uppsägningen inför denne. T.M. menade att det inte kunde vara fråga om någon vanlig uppsägning. Morgonen därpå träffade T.M. S.M. som vid tillfället stod vid sin arbetsplats. S.M. grät och berättade att hon inte klarade av att arbeta på grund av sina smärtor.

T.M. tog kontakt med A.O. igen och berättade att uppsägningen var ett rop på hjälp och att den skulle återtas. A.O. sade att återtagandet måste ske skriftligt. Om en facklig företrädare frågar personalchefen om återtagande av en uppsägning, har arbetsgivaren anledning att tro att uppsägningen ifråga inte har varit allvarligt menad. Under samtalet måste A.O. därför ha förstått att S.M. inte menade allvar med sin uppsägning. T.M. ville vara säker på att återtagandehandlingen formulerades på rätt sätt och vände sig till ombudsmannen S.E. vid förbundets lokalavdelning. S.E. var på semester och återkom till sitt arbete först den 19 juni 1995. S.E. hjälpte T.M. att formulera återtagandehandlingen. I handlingen, som mottogs av bolaget den 22 juni 1995, uppgav S.M. att hon hade fattat ett felaktigt beslut på grund av sin sjukdom.

Natten mellan den 15 och 16 juni 1995 kom produktionschefen K-G.N. förbi S.M. på hennes arbetsplats. K-G.N. sade ilsket att de inte tänkte godta ett återtagande. S.M. blev gråtfärdig och kände sig mycket nedtryckt av K-G.N:s uttalande.

Arbetet försämrade S.M:s hälsa och hon har varit helt sjukskriven sedan den 19 juni 1995. Vid ett besök hos en sjukgymnast den 16 juni 1995 konstaterades att S.M. hade klara rörelseinskränkningar enligt ett mönster som talade för en "frozen shoulder". Vid denna tid räknade hennes läkare med att hon skulle genomgå en lång konvalescens. Den 19 juni 1995 ställdes diagnosen "frozen shoulder".

Genom bestämmelserna i arbetsmiljölagen har arbetsgivaren ålagts ett strängt rehabiliteringsansvar. Lagen ålägger arbetsgivaren bl.a. att klarlägga den anställdes behov av rehabiliteringsåtgärder och att medverka till att de åtgärder som behövs för en effektiv rehabilitering av arbetstagaren snarast vidtas. Bolaget har underlåtit att fullgöra sin rehabiliteringsskyldighet mot S.M.. Underlåtenheten har skett i syfte att förmå S.M. att själv säga upp sig.

S.M. var i behov av rehabiliteringsåtgärder. Hon hade varit långtidssjukskriven och kunde enligt läkarutlåtandet inte utföra tyngre arbetsuppgifter. Bolaget tog varken kontakt med S.M., hennes läkare eller någon annan för att klarlägga S.M:s rehabiliteringsbehov och vad som behövde göras för att anpassa hennes arbete. Rehabiliteringsutredningen var bristfällig och utfördes utan S.M:s eller någon facklig företrädares medverkan. S.M. förstod inte ens att det var frågan om en rehabiliteringsutredning. I utredningen nämns att det har förekommit kontakter angående rehabiliteringen med S.M. men det är felaktigt. Efter sjukskrivningen fick S.M. återgå till sina ordinarie arbetsuppgifter. Hennes arbetsuppgifter förändrades inte och någon arbetsanpassning ägde inte rum. Möjligheten till omplacering utreddes inte. När hon fick andra arbetsuppgifter var det hela tiden frågan om lättare ordinarie arbetsuppgifter. Några tekniska hjälpmedel eller annan utrustning anskaffades inte. Arbetsprövning, arbetsträning, utbildning, psykosociala insatser och kamratstöd förekom inte heller. Bolaget är stort och ingår i en stor koncern. Man kan därför ställa krav på bolagets handlande i ett rehabiliteringsärende.

Bolagets agerande har präglats av passivitet. S.M. arbetssituation hade kunnat förbättras genom dubbelbemanning av formsprutningsmaskinen eller nedsättning av hastigheten. Bolaget hade kunnat anskaffa enklare teknisk utrustning såsom en elektronisk pallyft. Som ett ytterligare exempel på arbetsgivarens nonchalans kan nämnas den häftapparat som användes för att försluta påsar vid EA-arbetet. S.M. fick trycka på apparaten 240 gånger under en natt. En elektrisk häftapparat kostar cirka 100 kr.

Bolaget åsidosatte sitt rehabiliteringsansvar vilket fick till följd att S.M. arbetsskada förvärrades. Att uppsägningen berodde på S.M:s sjukdom har inte ifrågasatts av bolaget. Uppsägningen var ett uttryck för att S.M. ville påkalla arbetsgivarens uppmärksamhet. Det har inte funnits skäl för arbetsgivaren att tro något annat såsom att S.M. hade erhållit en annan anställning. Det var uppenbart för bolaget att det var något konstigt med S.M:s uppsägning. I ett sådant läge föreligger alltid en viss undersökningsplikt för en arbetsgivare. Bolagets passivitet och nonchalans för S.M:s arbetssituation visade att bolaget önskade bli av med henne som arbetstagare. Uppsägningen skall därför betecknas som en uppsägning från arbetsgivarens sida och förklaras ogiltig.

Rättsföljden blir densamma, om domstolen skulle komma fram till att bolaget inte har handlat i ond tro. Bolaget har åsidosatt sin rehabiliteringsplikt och fick i vart fall strax efter det att uppsägningshandlingen hade lämnats in vetskap om de verkliga motiven bakom uppsägningen. Bolaget kände till att S.M:s ville ta tillbaka uppsägningen och att hon skulle ha svårt att erhålla någon annan anställning. När S.M. ville ta tillbaka uppsägningen hade bolaget inte hunnit tillsätta hennes tjänst med någon annan. De tjänster som tillsattes i juni 1995 var planerade utifrån produktionsprognoser och har inget samband med S.M:s uppsägning. Förhandlingarna om tjänstetillsättningarna blev klara först den 20 juni 1995 och det är oklart när tjänsterna sedan tillsattes. Att under rådande omständigheter och trots återtagandet åberopa S.M:s uppsägning mot henne strider mot god sed på arbetsmarknaden alternativt mot tro och heder eller är oskäligt enligt 36 § avtalslagen. Uppsägningen skall därför förklaras ogiltig enligt grunderna i anställningsskyddslagen.

Skadeståndet till S.M. måste sättas högt. Uppsägning har skett av en arbetshandikappad person under pågående rehabilitering. S.M. har också behandlats kränkande i samband med uppsägningen. Bolaget har varken tagit kontakt med S.M. eller med försäkringskassan under det år som S.M. nu har varit sjukskriven. Bolaget har därmed fortsatt att åsidosätta sitt arbetsgivaransvar vilket också måste påverka skadeståndets storlek.

Plastal-ZCP AB och ALMEGA

Bolaget är verksamt på flera orter i landet och på flera platser utomlands. Bolaget omsätter cirka en miljard kr per år och har totalt 1 200 anställda. Av dessa arbetar 220 personer inom förbundets verksamhetsområde i Simrishamn.

S.M. arbetade till en början tvåskift men gick fr.o.m. den 1 januari 1989 över till det fasta nattskiftet.

I det av förbundet återgivna läkarintyget den 20 april 1995 omnämns inga rehabiliteringsåtgärder. Av intyget framgår endast att det vore lämpligt om S.M. fick lättare arbetsuppgifter förslagsvis på halvtid. Med anledning av intyget och efter samråd med S.M. bestämdes att hon skulle arbeta vartannat nattskift. Normalt brukar halvtidssjukskrivna arbeta halva arbetspass men på grund av höga resekostnader ville S.M. arbeta vartannat helt skift.

När S.M. återkom till arbetet efter sjukskrivningsperioden, anpassade man hennes arbete utifrån de vid bolaget tillgängliga arbetsuppgifterna. S.M. fick bara arbeta med de arbetsuppgifter som man visste betraktades som lättare. Vissa hjälpmedel fanns tillgängliga på arbetsplatserna. Eftersom S.M. hade varit sjukskriven under lång tid utförde bolaget också en rehabiliteringsutredning. På grund av vissa svårigheter kom något rehabiliteringsmöte inte till stånd förrän den 17 maj 1995. S.M. hade vid denna tid redan arbetat i tre veckor vid formsprutningsmaskinerna.

På kvällen den 17 maj 1995 möttes personalchefen A.O., gruppledaren L.P. och S.M. i ett grupprum på arbetsplatsen. Mötet pågick 30-45 minuter. De diskuterad S.M:s sjukdom och vilka arbetsuppgifter och åtgärder som kunde vara lämpliga. Vid denna tid hade bolaget inga andra uppgifter om S.M:s hälsotillstånd än de som framgår av det ingivna läkarintyget. Diskussionen fördes utifrån uppgifterna i intyget. I intyget har inte angivits några förslag till rehabiliteringsåtgärder. Bolagets representanter framhöll för S.M. att det var nödvändigt att hon upprätthöll sin läkarkontakt och rekommenderade henne att söka upp en sjukgymnast. S.M. avvisade förslaget och sade att ingen fick röra hennes arm. Under mötet berättade S.M. att hon hade tid för återbesök hos läkaren under vecka 21. I utredningen antecknades att S.M. var i behov av ytterligare läkarbehandling.

Efter diskussionerna den 17 maj arbetade S.M. företrädesvis med EA- arbeten. Hon fortsatte att arbeta vartannat nattskift på egen begäran. Hon framförde inga klagomål på arbetsuppgifterna. Hon talade inte heller om att hon inte orkade med arbetet eller att arbetsuppgifterna var olämpliga. Hennes gruppledare L.P. var i tjänst hela tiden fram till dess S.M. lämnade in sin uppsägningshandling. L.P. går runt minst en gång i timmen under varje arbetspass. Han tillfrågar alla arbetstagare i gruppen hur deras arbete går. S.M. framförde aldrig några synpunkter på sina arbetsuppgifter.

En söndag i maj - den 21 eller den 28 maj 1995 - begärde S.M. att hon skulle få en uppsägningsblankett av L.P.. S.M. fick således blanketten minst tio dagar innan hon lämnade in sin uppsägning till bolaget. När hon fick den ej ifyllda blanketten av L.P., påpekade denne att det var dumt av henne att sluta sin anställning nu när de skulle påbörja en rehabilitering.

S.M. lämnade in den ifyllda uppsägningsblanketten på kvällen den 8 juni 1995. I handlingen sade S.M. upp sin anställning från den 10 juli 1995 med en sista angiven arbetsdag den 7 augusti 1995. Uppsägningen skulle således inte gälla omedelbart. S.M. hade förutsett att semestertiden annars skulle ha räknats som uppsägningstid. Uppsägningen kan därför inte ha varit oöverlagd från S.M:s sida.

Det framkom inte några omständigheter i samband med uppsägningen som gav skäl för bolaget att tro att uppsägningen grundades på något annat än en önskan från S.M:s sida att lämna företaget. När S.M. besökte sin läkare den 12 juni 1995 berättade hon inte för honom att hon hade sagt upp sig från sin anställning. Detta tyder på att det kan ha funnits andra motiv för S.M. att lämna sin anställning än dem som nu anges. Om det inte framkommer några särskilda omständigheter som visar att allt inte står rätt till, kan en arbetsgivare inte vara skyldig att undersöka orsaken bakom en uppsägning. Ett bifall till S.M:s talan skulle kunna leda till att en arbetsgivare inte kan förlita sig på en enda uppsägning utan att först vidta omfattande undersökningar.

Den 22 juni 1995 mottog bolaget ett skriftligt återtagande av uppsägningen. Bolaget ville inte acceptera återtagandet, eftersom S.M. hade haft god tid på sig att tänka över sitt beslut. Dessutom hade L.P. påpekat för S.M. att bolaget skulle påbörja rehabiliteringen. Det var inte heller ovanligt att S.M. talade om att hon skulle säga upp sig. Vid de tidigare tillfällena hade hennes uttalanden inte något samband med någon arbetsskada eller sjukdom.

När S.M. sade upp sig från sin anställning, hade hon bara arbetat 16 arbetspass efter sjukskrivningen. Det hade således inte funnits särskilt mycket tid för bolaget att få tillstånd en rehabilitering. Ärendet påskyndades inte heller av S.M., eftersom hon inte framförde några som helst klagomål på sin arbetsuppgifter.

Den 13 eller den 14 juni 1995 träffade klubbordföranden T.M. personalchefen A.O.. T.M. och A.O. har ofta informella samtal med varandra. Under samtalet mellan dem angiven dag berättade inte T.M. vilka skäl som låg bakom S.M:s uppsägning. A.O. har bara ansvar för de övergripande personalfrågorna och är inte själv direkt ansvarig för det dagliga arbetet med personalen.

Under tiden mellan uppsägningen och det skriftliga återtagandet hade bolaget fattat beslut om bemanningen av bolaget. Förhandlingar hade ägt rum med Industrifacket den 13 juni 1995. Vid förhandlingarna enades parterna om att erbjuda åtta personer fast anställning. Ytterligare en person erbjöds möjlighet att söka nytt skiftarbete efter semestern. Vid en förhandling den 20 juni 1995 erbjöds ytterligare en person fast anställning i bolaget. När besluten fattades, ingick S.M:s avgång i beslutsunderlaget.

Uppgifterna i läkarintyget var knapphändiga och S.M. hade efter sjukskrivningsperioden arbetat endast en kort tid innan hon sade upp sig från sin anställning. Bolaget har under de rådande omständigheterna vidtagit de åtgärder som S.M:s arbetsskada krävde. Bolaget har en väl fungerande rehabiliteringsverksamhet. Enligt bolagets statistik har de anställdas sjukfrånvaro som varat mer än 15 dagar minskat sedan år 1992. Arbetsskadorna har också minskat. Minskningen är ett resultat av ett aktivt rehabiliteringsarbete hos bolaget. Bolaget har en särskild rehabiliteringsgrupp. Gruppen har en fastställd organisationsplan. Gruppen sammanträder vid behov och i vart fall 6-8 gånger per år. Det fanns inte någon anledning för bolaget att undandra S.M. de möjligheter som bolaget hade kunnat erbjuda i detta avseende. Det kan inte läggas bolaget till last att det inte fortsatte rehabiliteringen efter den tid då S.M. enligt bolagets mening hade slutat sin anställning.

DOMSKÄL

Tvisten

Tvisten gäller om bolaget genom att åsidosätta sitt rehabiliteringsansvar föranlett S.M. att själv säga upp sig från sin anställning samt om bolagets vägran att godta S.M:s återtagande av uppsägningen strider mot god sed på arbetsmarknaden eller om uppsägningen under de förhållanden som är för handen skall lämnas utan avseende med tillämpning av bestämmelserna i 33 eller 36 § avtalslagen.

I målet har åberopats en omfattande muntlig och skriftlig bevisning till belysande av S.M:s arbetsuppgifter, hennes arbetsskada och hälsotillstånd i övrigt samt det händelseförlopp som ledde fram till uppsägningen. Vidare har muntlig och skriftlig bevisning åberopats angående frågan om S.M:s återtagande av uppsägningen. Den muntliga bevisningen består av partsförhör under sanningsförsäkran med S.M. samt vittnesförhör med fackklubbens ordförande T.M., avdelningsombudsmannen S.E., gruppledaren L.P., personalchefen A.O. och produktionschefen K-G.N..

Den rättsliga bakgrunden

I arbetsdomstolen har återkommande förekommit fall som angår frågan om en anställds bundenhet av en av honom eller henne själv företagen uppsägning av anställningsavtalet. Bland rättsfallen märks följande: AD 1975 nr 35 och 74, 1976 nr 103 och 117, 1977 nr 200, 1982 nr 99 och 117, 1983 nr 3 (se ordförandens särskilda yttrande), 1985 nr 84, 1991 nr 17 och 33, 1992 nr 50, 1993 nr 43 och 1996 nr 68.

Rättsläget torde mot bakgrund av de anförda rättsfallen översiktligt kunna beskrivas på följande sätt.

I rättsfallen betonas att arbetstagarens uppsägning av anställningsavtalet är en rättshandling som i princip blir omedelbart gällande. Huvudregeln är i enlighet härmed att en arbetstagare som har sagt upp sig från sin anställning inte har rätt att ta tillbaka uppsägningen. Det föreligger alltså ingen generell rätt att återta en uppsägning, exempelvis därför att endast en kort tid har förflutit sedan uppsägningen gjordes eller därför att uppsägningen vid återtagandetidpunkten ännu inte har blivit bestämmande för arbetsgivarens handlande.

Från den nämnda huvudregeln görs emellertid undantag under särskilda omständigheter. Det stora flertalet av rättsfallen belyser ett av undantagen, nämligen den av arbetsdomstolen antagna rättsgrundsatsen att en uppsägning anses sakna verkan mot arbetstagaren, om uppsägningen är föranledd av arbetsgivaren och denne därvid förfarit på ett sätt som står i strid med god sed på arbetsmarknaden eller som annars är otillbörligt. Uppsägningen har under dessa förutsättningar ansetts strida mot anställningsskyddslagens grunder. (Jfr. SOU 1973:7 s. 145 - 146, prop. 1973:129 s. 128 - 129).

Omständigheterna vid tillkomsten av en uppsägning kan vidare vara sådana att uppsägningen med tillämpning av 33 § avtalslagen inte kan göras gällande mot arbetstagaren. Paragrafen förutsätter att arbetsgivaren måste antas ha känt till omständigheterna vid uppsägningstillfället och att det skulle strida mot tro och heder att med kännedom om omständigheterna göra uppsägningen gällande. Enligt 39 § avtalslagen skall dock, om särskilda omständigheter föranleder till det, hänsyn också kunna tas till vad arbetsgivaren känt till eller bort känna till efter uppsägningen men innan rättshandlingen inverkat bestämmande på hans handlingssätt. En tillämpning av reglerna i 36 § avtalslagen kan också komma ifråga. Situationen är då den att det skulle vara oskäligt med hänsyn till omständigheterna vid uppsägningens tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt att göra uppsägningen gällande. Bland rättsfall i vilka avtalslagens regler har åberopats märks särskilt AD 1983 nr 3, 1993 nr 43 och 1996 nr 68.

I rättsfall från arbetsdomstolen har sedan gammalt anförts att en uppsägning inte är gällande, om ett åberopande av uppsägningen skulle strida mot god sed på arbetsmarknaden. Vilken betydelse denna grundsats numera har vid sidan av rättsprinciper som vilar på anställningsskyddets grund eller kommer till uttryck i avtalslagen är osäkert. I ett rättsfall från senare år, AD 1991 nr 33, har grundsatsen åberopats i en situation där domstolen hade att ta ställning till om en arbetsgivare, som inte på något otillbörligt sätt föranlett arbetstagaren att säga upp sig, ändå bort godta en återkallelse av arbetstagarens uppsägning. I rättsfallet diskuteras särskilt betydelsen av hur lång tid som förflyter från uppsägningen till dess arbetstagaren anger att han eller hon vill återta rättshandlingen.

Föreligger grund för att anse att bolaget i det föreliggande fallet har åsidosatt sitt rehabiliteringsansvar?

Inledning

Arbetsdomstolen finner anledning att först ställa sig frågan om bolaget i samband med att S.M. återgick i arbete den 27 april 1995 och under tiden till dess hon den 8 juni samma år sade upp sig från anställningen åsidosatte sitt rehabiliteringsansvar.

Allmänt om arbetsgivares rehabiliteringsansvar

Frågan huruvida bolaget genom att åsidosätta sitt rehabiliteringsansvar provocerade S.M. att säga upp sig från sin anställning skall betraktas mot bakgrund av vad som allmänt gäller om arbetsgivares rehabiliteringsansvar.

I tidigare avgöranden har arbetsdomstolen haft att pröva frågan om arbetsgivares skyldigheter vad gäller arbetsanpassning och rehabilitering. I avgörandet AD 1993 nr 42 uttalade domstolen bl. a. följande vad gäller de regler som gäller på området.

Med de ändringar i arbetsmiljölagen och lagen om allmän försäkring som riksdagen beslutade under 1991 har lagstiftaren sökt skapa regler för arbetsgivarens ansvar för att de anställda, som drabbas av skada eller sjukdom, får del av de anpassnings-och rehabiliteringsinsatser som behövs för att den anställde skall kunna fortsätta arbeta. Ändringarna i arbetsmiljölagen innebär att arbetsgivaren har getts ett större och tydligare ansvar för att utveckla sin arbetsorganisation, skapa meningsfullt och utvecklande arbete, anpassa arbetet till de enskildas förutsättningar och genomföra rehabiliteringsinsatser. Såvitt gäller arbetsgivarens ansvar inom ramen för den allmänna försäkringen har arbetsgivaren ålagts en lagreglerad skyldighet att i samråd med arbetstagaren svara för att dennes behov av rehabilitering snarast klarläggs och att de åtgärder vidtas som behövs för en effektiv rehabilitering. Om det inte framstår som obehövligt, skall arbetsgivaren under närmare angivna förutsättningar påbörja en rehabiliteringsutredning och denna utredning skall genomföras i samråd arbetstagarens fackliga organisation, om arbetstagaren medger det. Ansvaret för att kartlägga rehabiliteringsbehovet gäller oavsett hur behovet har uppstått.

I domstolens avgörande anförs följande om den närmare betydelsen av lagändringarna.

I motiven till 1991 års ändringar av AFL har särskilt markerats att det är väsentligt för den enskildes trygghet i anställningen att arbetsgivaren gör allt som är möjligt att göra för att anställningen skall kunna bestå (prop. 1990/91:141 s.43). Även i motiven till ändringarna i arbetsmiljölagen har motsvarande markering gjorts genom en erinran om den skyldighet enligt anställningsskyddslagen som en arbetsgivare principiellt har att före uppsägningen överväga alla möjligheter att flytta arbetstagaren till någon annan uppgift inom företaget, d.v.s. att omplacera arbetstagaren (prop. 1990/91:140 s.51 f.). I detta ligger bl.a. att arbetsgivaren måste överväga om det är möjligt genom en ändrad arbetsorganisation eller omplacering på annat sätt bereda arbetstagaren arbetsuppgifter så att denne kan stanna kvar. Det kan också vara frågan om att anskaffa tekniska hjälpmedel för att på så sätt underlätta för arbetstagaren att behålla sin anställning.

- - - - -

I arbetsgivarens ansvar inom den allmänna försäkringen ingår att vidta de arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder som kan genomföras inom eller i anslutning till den egna verksamheten t.ex. arbetsträning, utbildning och omplacering.

S.M:s arbetsuppgifter

Vad gäller S.M:s arbetsuppgifter har Industrifacket åberopat ett utlåtande av med. dr. B.J.. Denne var fram till år 1995 professor i arbetsfysiologi vid Arbetsmiljöinstitutet. Det huvudsakliga innehållet i utlåtandet har inte ifrågasatts från arbetsgivarsidan. I utlåtandet görs bl.a. följande uttalanden.

Monteringsarbetet (EA) utfördes vid en arbetsplats där S.M. själv kunde anpassa arbetstakten och vid behov ta pauser. Några krav på hög arbetstakt eller på en minsta acceptabel produktionsvolym anges inte ha förekommit. Arbetet var däremot att beteckna som repetitivt och ensidigt.

- - - - -

När S.M. arbetade vid formsprutningsmaskinerna utfördes arbetet under hela skift. Arbetet skedde huvudsakligen i stående även om tillgång till stol fanns. Arbetet var helt styrt av maskinens produktionstakt, som i praktiken inte kunde förändras. Operatören kunde inte lämna arbetsplatsen annat än för mycket korta stunder utan att ersättas av annan operatör. Detta sker också rutinmässigt vid raster och pauser.

- - - - -

Monteringsarbete vid EA-arbetsplatsen bedömer jag som lågbelastande för skuldran. Arbetet var visserligen ensidigt och repetitivt, men det utfördes i en acceptabel arbetsställning och arbetet var inte högrepetitivt. Vad som trots detta kan ha inneburit ett problem för S.M. och som kan ha orsakat skuldersmärta var dels den arbetsrörelse där arbetsobjektet läggs ned i en pall som var placerad till vänster om henne, speciellt vid placering i pallens bortre ände, dels också fasthållandet av den roterande fixturen, vilket gjordes med vänster hand. I en situation där den inflammatoriska processen i skuldran accentueras, oavsett bakomliggande orsak, kan även monteringsarbetet vid EA- arbetsplatsen ha inneburit ett påtagligt arbetshinder, som bort föranleda åtgärder från den rehabiliteringsansvarige på företaget.

Arbetet vid formsprutningsmaskinen bedömer jag som ensidigt och repetitiv, men vad gäller huvudparten av arbetsmomenten inte som högbelastande för skuldrorna. För en person med en pågående inflammatorisk process i skuldran kan emellertid greppandet, fasthållandet och hanterandet av arbetsobjekten ge upphov till ökad smärta. De arbetsrörelser som kan bedömas som särskilt belastande för skuldrorna är att hämta arbetsobjekten från transportbanden, samt iläggningen av detaljer i pallarna. I båda fallen krävs en viss grad av framåtförning (flexion) och/eller utåtförning (abduktion) av armen, vilket kan utlösa smärta från den skadade axeln. Min bedömning är att arbetet vid formsprutningsmaskinerna innebär en högre grad av "skadlig inverkan" på skuldrorna än arbetet vid EA-monteringsarbetsplatserna. Jag gör vidare den bedömningen att arbetet vid formsprutningsmaskinerna under hela skift och utan kontinuerlig uppföljning av hälsotillståndet under skiftet knappast kan anses förenligt med andemeningen i läkarintygets formulering "hänsyn till hennes värk i axlar och armar bör därför tas när hon får sina arbetsuppgifter.

Sammanfattningsvis blir min bedömning att framför allt arbetet vid formsprutningsmaskinerna, som är ensidigt, repetitivt och helt styrt av maskinen, kan innebära skadlig inverkan på en person med en pågående inflammatorisk process i skuldran av den typ som S.M. haft och fortfarande har.

S.M:s arbetsskada och hälsotillstånd i övrigt

Av åberopade journalanteckningar från Nova kliniken framgår följande. S.M. sökte läkare för sin smärtor i mars 1995. Hon hade då besvärats av smärtor i vänster axel och överarm i två månader. I journalen finns antecknat att S.M. är "en tålig figur som för övrigt nyligen fått uppvaktning från företaget p.g.a. sina fåtaliga frånvarotimmar". S.M. hade rörelseinskränkningar i axeln och blev sjukskriven helt fram till den 26 april 1995. Först den 20 juni 1995 fastställes diagnosen "frozen shoulder".

Av ett den 22 augusti 1995 upprättat särskilt intyg av dr. M.P. framgår bl.a. följande. S.M. var redan vid den första sjukskrivningen mycket frustrerad över att hon inte kunde utföra sitt arbete. Hon blev så småningom allmänt nedstämd och utvecklade någonting som närmast kunde rubriceras som en reaktiv depression. S.M:s iver att komma tillbaka till arbetslivet var stor men besvikelserna kom slag i slag i takt med att arbetsuppgifterna inte var anpassade i relation till åkommans natur. När S.M. upptäckte att hon inte ens halvtid kunde fullfölja de åligganden som lades på henne förstärktes hennes psykiska nedstämdhet. S.M. tappade fotfästet och tilltron till sig själv och sade upp sig i desperation, vilket enligt dr. M.P. kan betraktas som ett flyktförsök utlöst av massiv psykisk överbelastning och långdragen fysisk smärta.

Det händelseförlopp som ledde fram till att S.M. sade upp sig från anställningen

I målet har framkommit följande i huvudsak ostridiga omständigheter.

S.M. är i femtiofemårsåldern och saknar yrkesutbildning. Hon anställdes hos bolaget år 1987 och har de senaste åren arbetat vid formsprutningsavdelningen. Till en början arbetade hon tvåskift men gick fr.o.m. den 1 januari 1989 över till att arbeta fast nattskift. Under hösten 1994 drabbades hon av en senfästeinflammation i vänster axel. Hon fick muskelvärk i överarmarna och nedsatt rörlighet. Sjukdomen utgjorde en arbetsskada. Hon var helt sjukskriven under tiden den 8 mars - 25 april 1995 och halft sjukskriven därefter. Enligt det läkarintyg som hon lämnade in när hon återgick i arbete hade senfästeinflammationen försvunnit medan muskelvärken kvarstod oförändrad. Läkaren uttalade i intyget att han fann det rimligt att S.M. provade på att arbeta halvtid dvs. varannan schemalagd natt men poängterade att han bedömde det som olämpligt med tyngre arbete och att därför hänsyn till hennes värk i axlar och armar borde tas när hon fick sina arbetsuppgifter. På egen önskan arbetade hon efter den 25 april 1995 halvtid i form av vartannat helt nattpass. Under de första tre veckorna utförde hon sex nattpass med tidigare arbetsuppgifter vid formsprutningsmaskinerna. Därefter, på kvällen den 17 maj 1995, förekom ett samtal mellan personalchefen A.O., gruppledaren L.P. och S.M.. Under samtalet fyllde A.O. i en av försäkringskassan tillhandahållen blankett för rehabiliteringsutredning. Handlingen renskrevs och undertecknades av de tre någon dag senare och överlämnades till försäkringskassan. Samtalet ledde till att S.M. fortsättningsvis huvudsakligen kom att utföra EA- arbete. På kvällen den 8 juni lämnade S.M. en uppsägningshandling till L.P.. I uppsägningen angav hon att hon sade upp sig från den 10 juli 1995 med sista arbetsdag den 7 augusti 1995. Fr.o.m. den 19 juni 1995 har S.M. varit helt sjukskriven med diagnosen "frozen shoulder".

Parterna har därutöver i viktiga hänseenden lämnat avvikande uppgifter samt även tolkat händelseförloppet olika.

Industrifacket har sammanfattningsvis anfört följande. S.M. fick återuppta tidigare arbetsuppgifter utan att det förekom någon anpassning av dessa. Ingen frågade hur hon mådde. Hon fick så gott som omedelbart smärtor av arbetet. När hon vid ett tillfälle försökte säga ifrån, bemöttes hon med ilska och argumentation. Den 17 maj 1995 kom personalchefen A.O. in till henne medan hon satt i grupprummet och bad henne skriva under en handling som det var bråttom att skicka till försäkringskassan. Ingen diskussion förekom om innehållet i handlingen, som senare visade sig vara rehabiliteringsutredningen. Hon fick ingen hjälp av arbetskamraterna. Ingen av dem beordrades att hjälpa henne med de tyngre arbetsmomenten. Hon kände utanförskap och tyckte att ingen brydde sig om henne. Hon kunde inte finna någon annan utväg ur sin situation än att säga upp sig från arbetet. På morgonen den 7 juni 1995 bad hon gruppledaren L.P. att hämta en förtryckt uppsägningshandling. Han frågade inte varför hon ville ha en sådan blankett. Hon fyllde i blanketten och lämnade in den till bolaget på kvällen påföljande dag. Bolaget har underlåtit att fullgöra sin rehabiliteringsskyldighet. Underlåtenheten har skett i syfte att förmå henne att själv säga upp sig. Bolaget klarlade inte hennes rehabiliteringsbehov. Bolagets handlande präglades av passivitet.

Arbetsgivarparterna har sammanfattningsvis anfört följande. I det läkarintyg som S.M. lämnade när hon återkom i arbete efter sjukskrivningsperioden omnämndes inte att behov förelåg av några särskilda rehabiliteringsåtgärder. Av intyget framgår endast att det skulle vara lämpligt att hon fick lättare arbetsuppgifter förslagsvis på halvtid. Med anledning av läkarintyget och på önskan av S.M. bestämdes att hon skulle arbeta vartannat nattskift. Man anpassade hennes arbete efter de arbetsuppgifter som fanns tillgängliga hos bolaget. Hon fick arbeta med de arbetsuppgifter som betraktades som lättare. Eftersom S.M. hade varit sjukskriven under lång tid, utförde bolaget en rehabiliteringsutredning. På grund av vissa svårigheter kom ett rehabiliteringsmöte till stånd först den 17 maj 1995. Vid mötet, som pågick 30-45 minuter, diskuterades S.M:s sjukdom samt vilka arbetsuppgifter och åtgärder som kunde vara lämpliga. Diskussionen fördes med utgångspunkt från uppgifterna i läkarintyget. Några andra uppgifter fanns inte tillgängliga. Bolagets företrädare framhöll för S.M. att det var nödvändigt att hon upprätthöll läkarkontakt och hon rekommenderades att söka sjukgymnast. Under mötet berättade hon att hon hade tid för återbesök hos läkaren påföljande vecka. I utredningen antecknades att S.M. var i behov av ytterligare läkarbehandling. Efter mötet arbetade S.M. företrädesvis med EA-arbeten. Hon fortsatte på egen begäran att arbeta vartannat nattskift. Hon framförde inga klagomål på arbetsuppgifterna. Hon talade inte om att hon inte orkade med arbetsuppgifterna eller att dessa var olämpliga. En söndag i maj - den 21 eller den 28 maj 1995 - begärde S.M. att hon skulle få en uppsägningsblankett av L.P.. När hon fick blanketten påpekade L.P. att det var dumt av henne att sluta sin anställning nu när de skulle påbörja rehabilitering. Det skall framhållas att hon fick blanketten minst tio dagar innan hon lämnade in uppsägningen till bolaget. Vidare är anmärkningsvärt att uppsägningen enligt de uppgifter S.M. lämnade inte skulle gälla förrän från den 10 juli 1995. Uppsägningen kan inte ha varit oöverlagd från S.M:s sida. Bolaget har under rådande omständigheter vidtagit de åtgärder som krävdes med anledning av S.M:s arbetsskada.

Av förhören med S.M. själv, med fackklubbens ordförande T.M., med personalchefen A.O. och med gruppledaren L.P. har sammanfattningsvis framgått följande rörande rehabiliteringsfrågan.

S.M.: Smärtorna började redan under hösten 1994.I början trodde hon att besvären skulle gå över av sig själva. När smärtorna inte försvann, sade de ifrån hemma att hon måste gå till doktorn. Läkaren trodde först att det var en inflammation. Hon ringde till bolaget under sjukskrivningen och talade om när hon skulle komma tillbaka. Hon lämnade in intyget från dr. M.P. på kontoret. L.P. blev förvånad när hon kom tillbaka till arbetet. Hon sade att hon hade lämnat läkarintyget på kontoret. L.P. svarade att han såg att det låg någon lapp där men att han inte hade läst igenom den. Hon återgick till exakt samma arbete som tidigare. Under ett nattpass har man två raster på fem minuter och en rast på femton minuter. Hon fick varken längre eller fler raster. Hon fick ont av sitt arbete nästan med detsamma. Det var krångligt att köra in pallyften till maskinerna och hon bad istället arbetskamraterna att hjälpa med lyften.

Hon hade så ont många gånger att hon grät vid maskinen. Ibland såg L.P. att hon hade ont men hon fick ändå stå vid maskinen och köra i samma takt. När hon frågade om de inte kunde sätta ned farten svarade L.P. att det skulle vara tjänstefel. Hon sade ifrån vid ett tillfälle. Hon skulle gå till en maskin där hon var tvungen att sträcka sig nedåt. L.P. svarade att "där kommer ju för fan bara detaljer var femte minut". Sedan lutade sig L.P. ut från grupprummet och sade till de andra gruppledarna att "hon kan inte vara där heller". De blev sura och arga för att hon inte kunde gå till maskinen.

Mötet mellan henne och L.P. och A.O. pågick bara i 15-20 minuter. De frågade hur det var och hon sade att hon hade ont i armen. Några ytterligare frågor ställdes inte. Hon tyckte själv det var bra att arbeta varannan natt eftersom hennes resekostnader är höga. Det var bråttom med ett intyg till försäkringskassan. Ingen talade om för henne att det var frågan om en rehabiliteringsutredning. Blanketten var redan ifylld och hon fick underteckna handlingen efter samtalets slut.

A.O.: Rehabiliteringsutredningen drog ut någon vecka på tiden eftersom S.M. var halvtidssjukskriven. I början var det inte riktigt bestämt vilka nätter S.M. skulle arbeta. Normalt brukar T.M. vara med när de gör en utredning. Utredningen görs utifrån den blankett som bolaget har fått från försäkringskassan. Han hade fyllt i vissa uppgifter på blanketten innan samtalet ägde rum. Han tyckte att de hade ett öppet och fint resonemang. Uppgifterna i läkarintyget låg till grund för samtalet. I läkarintyget nämndes inga rehabiliteringsåtgärder. I intyget angavs bara att S.M. skulle arbeta halvtid med lättare arbetsuppgifter. De var överens om att det skulle ske en dialog mellan L.P. och S.M. när arbetsuppgifterna delades ut. L.P. och S.M. skulle stämma av med varandra att S.M. fick arbetsuppgifter som hon klarade av. Detta pågick redan och antecknades i utredningen. S.M. sade att hon hade ont i armen och de sade att hon måste ha fortsatta läkarkonsultationer. S.M. berättade att hon skulle gå på ett återbesök i vecka 21. De sade att hon borde söka upp en sjukgymnast men S.M. svarade att ingen fick röra hennes arm. Samtalet tog 30-45 minuter. Utredningen skrevs ut på maskin någon dag senare och undertecknades av L.P. och S.M.. Det tar normalt en eller två månader innan ett rehabiliteringsärende behandlas i bolagets rehabiliteringsgrupp.

L.P.: Han har som gruppledare ansvaret för tolv formsprutor. I gruppen arbetar tio personer. Som gruppledare skall han kontrollera att arbetsplatserna är riktigt utformade och att operatörerna inte står och arbetar på fel sätt. Under år 1995 var han fortfarande skyddsombud även om uppdraget vid tillfället var vilande. Under ett arbetspass går han runt minst en gång i timmen och kontrollerar så att allt fungerar. Han pratar med de anställda och hör efter hur det går.

S.M. arbetade inte vid någon bestämd maskin. Innan hon blev sjukskriven, sade S.M. vid flera tillfällen att hon hade ont. Han har själv en förslitningsskada i axeln och vet vad det handlar om. Han sade till henne att hon skulle gå till doktorn men hon svarade att hon snart skulle sluta. Till sist gick det inte längre utan hon var tvungen att gå till doktorn. När hon kom tillbaka fick han en lapp där det stod att hon skulle ha lättare arbetsuppgifter och det fick hon också. Han frågade henne, om hon kunde stå vid formsprutningsmaskinerna. Han sade att de fick byta ut henne, om hon inte kunde. Maskinen är automatisk och har beläggning cirka 15 minuter i timmen. Arbetet är inte tungt och det förekommer inte några tunga lyft. S.M. bestämde själv vad hon ville göra. Han frågade om hon kunde göra ett visst jobb och hon fick säga ifrån, om hon inte kunde. Hon fick prova sig fram och se vad hon kunde och inte kunde. Vad hon klarade av kände hon bäst själv. Ibland stannade han ändå maskinen.

EA-arbetet bestod av lättare monteringsuppgifter. S.M. kunde jobba i sin egen takt och ta pauser när hon ville. Han sade till henne att hon inte behövde sitta där hela tiden utan bestämde själv. S.M. sade aldrig att hon inte klarade av jobbet. Hon bad inte om hjälp men han hjälpte henne ibland ändå.

Under rehabiliteringssamtalet gick de igenom blanketten punkt för punkt. När de tog upp frågan om en sjukgymnast sade S.M. att ingen fick röra hennes arm. S.M. berättade att hon skulle på återbesök hos sin läkare. De sade att hon fick ta upp frågan om sjukgymnastik med läkaren och sade att hon inte kunde gå och ha ont. S.M. skulle ha lättare arbetsuppgifter. Hon visste vilka arbetsuppgifter som fanns och de frågade vilka hon klarade av. Hon fick själv avgöra vad hon skulle göra och klarade hon inte av uppgifterna skulle hon säga ifrån. Han går runt en gång i timmen och vid varje maskin finns dessutom en knapp att trycka på ifall man vill ha kontakt med honom. De undertecknade blanketten vid ett senare tillfälle och först sedan texten hade skrivits ut med maskin.

Han var i tjänst alla nätter som S.M. arbetade efter sjukskrivningen. S.M. sade några gånger att hon hade ont. Det syntes inte i början men sedan började hon arbeta annorlunda med armarna. Då såg han att hon hade ont i axeln. Ibland gick han runt och frågade om arbetskamraterna kunde byta med S.M.. S.M. vågade inte fråga själv. Hon sade inte till själv men han gjorde det ändå för att hon skulle slippa lida. S.M. sade att det inte var någon som ville byta med henne. Han vill att alla skulle byta en gång i timmen men det ville inte operatörerna.

Fabriken är normalt stängd på lördagar och söndagar. Den är också stängd vissa helger bl.a. pingstdagen. Söndagen den 29 maj eller möjligen söndagen den 21 maj bad S.M. honom att han skulle ge henne en uppsägningsblankett. Det måste ha varit på en söndag eftersom han startade maskinerna och detta sker bara på söndagarna. På söndagarna samlas inte personalen i grupprummen som vanligt utan de träffas ute i gången. Han hämtade en blankett och sade till S.M. att det inte var bra att sluta när de höll på med en rehabiliteringsutredning. S.M. sade att de skulle slippa ha med henne att göra.

S.M:s uppsägningshandling låg i ett kuvert och hon var inte kvar på sitt arbete när han öppnade kuvertet. Han frågade inte varför S.M. ville säga upp sig och hon talade inte om att hon hade ont. S.M. hade sagt att hon skulle sluta vid flera tillfällen tidigare. Redan när hon började år 1987 pratade hon om att hon skulle sluta. En gång sade hon att hon skulle sluta för att hennes resekostnader var för höga.

När S.M. hade slutat kom det nytt folk i de andra grupperna men inte till hans och S.M:s grupp. De löste problemen genom att flytta runt personal mellan de olika grupperna. Att S.M. dessförinnan hade arbetat halvtid och med lättare arbetsuppgifter medförde inga komplikationer för hennes arbetskamrater.

Arbetsdomstolens bedömning

När S.M. återgick i arbete den 27 april 1995 hade hon varit sjukskriven under en längre tid. Hon skulle fortsättningsvis arbeta på halvtid och vara sjukskriven för återstoden av arbetstiden. Hon företedde ett läkarintyg av vilket det framgick att läkaren ansåg att hon försöksvis skulle arbeta vartannat schemalagt nattpass men att han bedömde det som olämpligt med tyngre arbete och att hänsyn skulle tas till hennes värk i axlar och armar när hon fick sina arbetsuppgifter.

Det framgår inte med säkerhet av utredningen vilken hänsyn som togs till S.M:s sjukdomstillstånd och begränsade arbetsförmåga under den första tiden efter hennes återgång i arbete. Det är dock klarlagt att S.M. hänvisades att återuppta de arbetsuppgifter som hon före sjukperioden utfört vid formsprutningsmaskinerna. Som framgår av med. dr. B.J:s utlåtande var visserligen huvudparten av arbetsmomenten där inte högbelastande för skuldrorna men det förekom vissa belastande arbetsrörelser. Enligt B.J:s bedömning kunde arbetet vid formsprutningsmaskinerna under hela skift och utan kontinuerlig uppföljning av hälsotillståndet under skiftet knappast anses förenligt med andemeningen i läkarintyget.

Vid en bedömning med utgångspunkt från vad S.M. och gruppledaren L.P. har uppgivit uppfattar arbetsdomstolen S.M:s situation under den första tiden efter sjukperioden på det sättet att hon i huvudsak själv fick avgöra i vad mån hon kunde utföra arbetet vid formsprutningsmaskinerna. Följden blev att hon kom att fortsätta med väsentligen oförändrade arbetsuppgifter. I vilken utsträckning detta berodde på att hon inte själv sade ifrån ordentligt att smärtorna gjorde det svårt för henne att klara arbetet eller på oförståelse från arbetsledningens sida för hennes situation kan inte avgöras på den föreliggande utredningen. Oberoende av hur härmed förhåller sig var det emellertid, som arbetsdomstolen ser det, olämpligt att på sätt som synes ha skett överlämna åt S.M. själv att se till att arbetsuppgifterna anpassades till hennes förutsättningar. Rimligen borde S.M. redan i anslutning till hennes återgång i arbete ha tilldelats arbetsuppgifter som varit bättre anpassade till hennes hälsotillstånd och nedsatta arbetsförmåga. Utredningen visar att sådana arbetsuppgifter funnits att tillgå.

Frågan är emellertid vilken betydelse som skall tillmätas det förhållandet att S.M. inledningsvis kom att utföra arbetsuppgifter som inte var lämpliga för henne med hänsyn till hennes hälsotillstånd. I målet har som skriftlig bevisning åberopats anteckningar som S.M. har gjort om det arbete hon utförde under aktuell tid. En granskning av dessa noggrant förda anteckningar visar följande. Efter sitt första nattpass vid formsprutningsmaskinerna den 27 april 1995 var hon sammanhängande ledig under fem dagar. Därefter arbetade hon vid maskinerna nattpassen den 3 maj, den 5 maj, den 9 maj och den 11 maj. Efter dessa fyra pass, som följdes av fyra dagars ledighet, kom hon att huvudsakligen utföra EA- arbete med början med ett pass den 16 maj till dess hon sade upp sig. Detta betyder att hon arbetade regelbundet vid formsprutningsmaskinerna endast under en dryg veckas tid omfattande fyra arbetspass. Under förhandenvarande omständigheter kan domstolen inte finna att vad som sålunda förekom under den inledande tidsperioden kan tillmätas någon avgörande betydelse vid bedömningen av om bolaget har åsidosatt sitt rehabiliteringsansvar gentemot S.M..

Det samtal mellan personalchefen A.O., gruppledaren L.P. och S.M. som förekom på kvällen den 17 maj 1995 var, enligt vad utredningen ger vid handen, betydligt mera ingående än vad arbetstagarsidan har uppgivit i målet. Vid samtalet bereddes S.M. tillfälle att klargöra vilka svårigheter i arbetet som hon hade. Vad som därvid framkom föranledde bolagets företrädare att framhålla för henne att hon var i behov av ytterligare läkarbehandling. I den vid samtalet upprättade och till försäkringskassan översända rehabiliteringsutredningen antecknades detta förhållande liksom att S.M. hade ett planerat återbesök hos den behandlande läkaren påföljande vecka. Samtalet utmynnade i att S.M. fortsättningsvis skulle utföra lättare arbetsuppgifter. Utredningen visar, som redan nämnts, att det också blev på det sättet.

Den hårda kritik som från arbetstagarsidan har riktats mot bolaget när det gäller dess fullgörande av rehabiliteringsansvaret har utan åtskillnad gällt hela den tid S.M. arbetade efter sjukperiodens slut. Den lättnad i arbetet som obestridligen genomfördes för henne i anslutning till samtalet den 17 maj 1995 genom övergången från arbetet vid formsprutningsmaskinerna till att väsentligen gälla EA-arbete har arbetstagarsidan funnit vara otillräcklig. Arbetstagarsidan har menat att ytterligare anpassningsåtgärder av skilda slag borde ha övervägts. Detta synsätt är i och för sig förståeligt med hänsyn till att S.M., som det visade sig, tydligtvis inte klarade av att utföra ens det lättare och avsevärt mindre belastande EA- arbetet.

De uppenbara svårigheter som S.M. mötte i arbetet efter sjukskrivningsperioden skall emellertid enligt arbetsdomstolens mening ställas samman med hur hennes hälsotillstånd var att uppfatta under den aktuella tiden. Bolaget hade att utgå från vad som framgick av det läkarintyg som man mottagit. Detta intyg gav intrycket att det enligt läkarens bedömning skulle vara möjligt för S.M. att prova att arbeta halvtid med lättare arbetsuppgifter och alltså kunna bemästra sin värk i axlar och armar. Anmärkningsvärt är att läkaren t.o.m. direkt angav att hon skulle arbeta sammanhängande arbetspass. Som det vill synas innebar emellertid läkarens uttalanden i intyget att allvaret i den sjukdom som S.M. led av missbedömdes och hennes arbetsförmåga överskattades. Sjukdomen ledde till att hon redan fr.o.m. den 19 juni 1995 kom att vara helt sjukskriven under mycket lång tid framöver. I samband med läkarbesöket fastställdes också diagnosen "frozen shoulder". Såvitt arbetsdomstolen kan förstå innebär det anförda att S.M:s problem under i målet aktuell tid främst var ett rent medicinskt problem som krävde insatser av såväl läkare som sjukgymnast.

Om man ser till S.M:s situation sådan den blev efter den förändring av arbetsuppgifterna som vidtogs i anslutning till mötet den 17 maj 1995, kan arbetsdomstolen inte finna att bolaget under den närmaste tiden därefter bort vidta någon mera betydelsefull ytterligare åtgärd i rehabiliteringssyfte. Det förhållandet att S.M. likväl hamnade i stora svårigheter synes inte vara att hänföra till brister i de rehabiliterande insatserna utan i stället till att hennes sjukdom visade sig allvarligare och hennes arbetsförmåga väsentligt mera nedsatt än det fanns anledning att mot bakgrund av innehållet i läkarintyget anta i detta skede av händelseförloppet. Vid ställningstagandet till bolagets agerande skall även beaktas att S.M. under den följande veckan hade ett besök hos sin behandlande läkare inbokat.

Arbetsdomstolen anser att bolaget måste kritiseras för att inte några anpassningsåtgärder vidtogs i omedelbart samband med att S.M. återinträdde i arbete på halvtid men finner vid ett sammanfattande bedömande att bolaget inte kan anses ha åsidosatt sitt rehabiliteringsansvar under tiden fram till dess S.M. sade upp sig från anställningen.

Har bolaget föranlett S.M. att själv säga upp sig från anställningen och har bolaget därvid handlat i strid med god sed på arbetsmarknaden eller eljest otillbörligt?

I konsekvens med ställningstagandet i föregående avsnitt finner arbetsdomstolen att bolaget inte kan anses ha föranlett S.M. att säga upp sig genom att åsidosätta sitt rehabiliteringsansvar. Det skall tilläggas att utredningen inte ger något belägg för att bolagets företrädare önskade att S.M. skulle lämna sin anställning. Något handlande eller någon underlåtenhet från dessas sida som kan uppfattas som en påtryckning i sådan riktning har, såvitt framkommit i målet, inte förekommit.

Arbetsdomstolen finner med hänvisning till det anförda att Industrifackets talan inte kan bifallas på den grunden att bolaget skulle ha föranlett S.M. att säga upp sig från anställningen.

Var omständigheterna sådana att bolaget likväl borde ha tillåtit S.M. att återta uppsägningen?

Inledning

Den fråga som härefter inställer sig är huruvida omständigheterna var sådana att bolaget, när S.M. begärde att få återta uppsägningen, borde ha låtit henne göra detta.

Händelseförloppet

I huvudsak framgår följande av utredningen. S.M. lämnade den ifyllda uppsägningshandlingen till L.P. på kvällen den 8 juni 1995. I handlingen angavs att uppsägningen skulle gälla från den 10 juli med sista arbetsdag den 7 augusti. S.M. lämnade inte i samband med att hon sade upp sig någon förklaring till varför hon vidtog åtgärden. Samtal i två omgångar förekom omkring en vecka senare mellan T.M. och A.O. angående S.M:s uppsägning. Vid samtalen berördes frågan om återtagande av uppsägningen. A.O. anförde att återtagandet måste ske skriftligt. Genom ett brev som kom bolaget tillhanda den 22 juni 1995 förklarade S.M. att hon ville ta tillbaka uppsägningen. Bolaget meddelade henne att bolaget inte accepterade att uppsägningen togs tillbaka.

Utredningen består i denna del i första hand av förhör med S.M., T.M. och A.O.. Vittnesförhör har också ägt rum med produktionschefen K-G.N. och ombudsmannen S.E.. Av förhören har framgått sammanfattningsvis följande.

S.M.: Hon sade upp sig på grund av smärtorna och för att ingen brydde sig om henne. Hon hade så ont att hon inte såg någon annan utväg. De måste ha upptäckt att hon hade ont. Hon tänkte sig inte för och hade inga planer på att göra något annat. Hon hade så ont att hon blev nedstämd. Den natten som hon bad om uppsägningslappen stod hon vid en maskin och körde dörrfickor. Hon hade dessförinnan stått och tänkt på sin situation under några nätter. Hon hade inget stöd och tyckte inte att hon hade någon annan utväg. Hon bad L.P. om en uppsägningslapp och han sade att det skulle hon få. L.P. gick in i gruppledarrummet och hämtade lappen. Hon fick blanketten och stoppade ned den i sin väska. Påföljande natt lämnade hon uppsägningen till L.P.. L.P. sade ingenting. Hon hade sagt att hon skulle sluta flera gånger tidigare. Att hon sade att hon skulle sluta berodde på smärtorna i armen.

En torsdag gick K-G.N. förbi och konstaterade att hon hade sagt upp sig. Nilsson sade: "Du skall inte tro att jag tar tillbaka uppsägningen". Hon vände sig bort och var gråtfärdig. Hon var nedstämd för att hon hade så ont i armen.

T.M.: Han fick reda på att S.M. hade sagt upp sig först den 13 juni 1995. Han frågande A.O. vad som hade hänt men denne hade inget direkt svar att ge. Han gick ned till S.M. vid hennes arbetsplats. Han såg att hon hade väldiga problem med vänster arm och att hon inte kunde använda armen över huvud taget. Det var uppenbart att hon inte var frisk. När han gick fram till henne började hon gråta. Han reagerade mycket starkt över att S.M. grät. De kom överens om att de skulle försöka ta tillbaka uppsägningen. Efter mötet med S.M. kontaktade han A.O. igen och sade att hon ville ta tillbaka sin uppsägning. Han sade att det var fel och att S.M. inte mådde bra. Han tillade att S.M:s uppsägning var en desperat handling. Det är möjligt att han i stället formulerade sig så att uppsägningen var ett rop på hjälp. Han frågade A.O. om återtagandet skulle ske skriftligt och A.O. svarade ja. Han kontaktade sedan ombudsmannen S.E. eftersom han ville vara säker på han inte skulle begå några formella fel.

Under förhandlingarna om nyanställning av personal nämndes aldrig S.M:s namn. Alla som fick fast arbete i juni 1995 hade tidigare varit visstidsanställda. Först i slutet av september 1995 kom en annan arbetstagare och ersatte S.M. på skiftet. Under år 1995 fick fem eller sex personer fast anställning i bolaget. Vissa vikarier togs in. Vikarierna som var visstidsanställda blev erbjudna fast anställning i juni 1996. Bolaget har visstidsanställt ytterligare tolv personer under år 1996. Bolaget har låtit andra anställda ta tillbaka sina uppsägningar såväl före som efter S.M:s uppsägning.

A.O.: Han fick reda på att S.M. hade sagt upp sig via internposten. Han tänkte inget speciellt när han såg hennes uppsägning. Eftersom det fanns en sista arbetsdag angiven trodde han att det var något som S.M. hade bestämt sig för. Han tog upp frågan med T.M. vid något tillfälle när denne gick förbi. Han tror inte att T.M. kände till uppsägningen då. Några dagar senare kom T.M. in till honom och talade om S.M:s eventuella återtagande av uppsägningen. Han upplevde samtalet som enbart en förfrågan om hur S.M. skulle agera om hon ville ta tillbaka sin uppsägning. Han sade att om S.M. övervägde detta ville han ha det skriftligt. T.M. sade inte varför uppsägningen skulle återkallas. Att uppsägningen hade något samband med S.M:s sjukdom förstod A.O. inte förrän han läste den skriftliga återtagandehandlingen. Att det också skulle ha varit ett rop på hjälp förstod han inte förrän vid de centrala förhandlingarna.

Produktionsplaneringen visar hur mycket personal bolaget behöver. Om S.M. inte hade sagt upp sig hade bolaget anställt en person mindre i juni 1995. Det går dock inte att säga vilken person som inte skulle ha blivit anställd eftersom det är produktionen som avgör hur många anställda bolaget skall ha. Bemanningen gås ständigt igenom och är den felaktig påverkas bolagets resultat. De nyanställda får omgående besked om att de hade fått anställning i bolaget.

K-G.N.: Rekryteringsbesluten i juni 1995 påverkades av att S.M. hade sagt upp sig. Om hon inte hade slutat, skulle bolaget ha anställt en person mindre än vad bolaget gjorde. Personalen flyttas mellan skiften och grupperna så det går inte att säga vem som annars inte skulle ha blivit anställd. De som nyanställdes i juni 1995 hade tidigare arbetat som vikarier. Beskedet om att de fick tillsvidareanställning lämnades så snabbt som möjligt. Personalbehovet beräknas av planeringsavdelningen. En avstämning sker vid behov eller i vart fall var sjätte till var åttonde vecka. I juni 1995 skulle de tidigare vikariaten löpa ut och personalbehovet var fastställt innan bolaget tog upp förhandlingar med facket. När han får klartecken att de behöver anställa mer personal brukar det i allmänhet vara väldigt bråttom.

Arbetsdomstolens bedömning

Den fråga som först inställer sig är om bolaget vid uppsägningstillfället hade anledning att utgå från att S.M. sade upp sig från sin anställning av fri vilja och efter moget övervägande. Eller förelåg anledning för bolagets företrädare att räkna med att S.M. vidtog uppsägningen i desperation på grund av värken i armarna och de svårigheter hon mötte i arbetet?

Arbetsdomstolen konstaterar att det ter sig komplicerat att förstå S.M:s handlande och att rätt uppfatta hennes bevekelsegrunder. Det behöver visserligen inte betvivlas att hennes smärtor verkligen var mycket svåra och att de medförde att hon endast med största ansträngning kunde utföra sina arbetsuppgifter. Hon hade alltså goda skäl att söka få en ändring till stånd i sin situation. Att en människa i en sådan belägenhet kan uppleva svårigheterna som övermäktiga och agera oöverlagt är förståeligt. Det finns emellertid flera omständigheter som tyder på att S.M. inte handlade i desperation när hon bestämde sig för att säga upp sig. Domstolen vill i detta hänseende peka på följande.

S.M. har uppgivit att hon bad L.P. att få en uppsägningsblankett och att hon efter att ha fyllt i blanketten lämnade den till honom påföljande kväll. Såväl L.P:s som hennes egna uppgifter ger emellertid stöd för att anta att det inte gick till på det sättet utan att hon i själva verket erhöll blanketten minst en vecka innan hon sade upp sig. Hon hade alltså god tid på sig att tänka över sin situation. Till detta kommer att hon inte, som man kunde vänta sig om hon drivits av desperation i sitt handlande, begärde att omedelbart få lämna anställningen. I stället framgår av de uppgifter hon lämnade i uppsägningshandlingen att hon ville fortsätta att arbeta mer än en månad fram till semesterperioden. Detta ger intrycket av att hon övervägde sitt handlande och att det inte var enbart de akuta problemen som styrde hennes handlande. Till detta kommer att hon vid flera tillfällen tidigare hade framfört till arbetsledningen att hon övervägde att lämna anställningen. En ytterligare omständighet som är svårförenlig med att hon skulle ha handlat oöverlagt i desperation är följande. Utredningen visar att S.M. besökte sin läkare den 12 juni 1995, dvs. inom en vecka efter uppsägningen. Enligt journalanteckningar från besöket diskuterade hon svårigheterna i arbetet med läkaren men omnämnde inte ett så viktigt förhållande som att hon några dagar tidigare skulle ha känt sig tvingad på grund av svårigheterna i arbetet att säga upp sig från anställningen.

Vid en bedömning mot bakgrund av det anförda anser arbetsdomstolen att det ter sig tveksamt om uppsägningen verkligen var en oöverlagd handling som företogs i desperation. Det är mycket som tyder på att S.M. när hon sade upp sig verkligen ville lämna anställningen men att hon i ett senare skede, kanske som följd av samtal med företrädare för sin fackliga organisation, ångrade sig och förstod att hon förhastat sig. I varje fall tillåter utredningen den slutsatsen att bolaget som arbetsgivare inte hade anledning att tro annat vid mottagandet av uppsägningen än att S.M. företog åtgärden av fri vilja och efter det noggranna övervägande som en så betydelsefull åtgärd kräver. Till detta skall fogas anmärkningen att det inte kan antas ha förelegat någon särskild anledning för bolaget att tro att S.M. inte var i stånd att överblicka sin situation och förstå sitt eget bästa.

Man kan ställa sig frågan om situationen senare utvecklades på ett sådant sätt att det skall anses otillbörligt av bolaget att inte låta S.M. återta uppsägningen.

Av utredningen framgår att personalchefen A.O. och fackklubbens ordförande T.M. i ett par omgångar samtalade om S.M:s uppsägning någon dag i veckan efter den då uppsägningen skedde, sannolikt den 13 eller 14 juni. Deras uppgifter om vad som yttrades under samtalen går starkt isär och det går inte att sätta tilltro till den enes uppgifter framför den andres. Vissa slutsatser kan dock dras av deras utsagor om samtalet. En viktig omständighet är att T.M. inte för S.M:s räkning förklarade sig vilja återta uppsägningen. Den närmast till hands liggande förklaringen till detta synes vara att S.M. vid den tidpunkten ännu inte förklarat att hon ej längre stod fast vid uppsägningen. Vidare får anses framgå av T.M:s berättelse att denne visserligen framhöll att uppsägningen var "fel" men att han inte på något tydligt sätt angav vilken orsaken till detta skulle vara.

Utredningen visar att S.M. över huvud taget inte själv eller genom facket uttryckte att hon inte ville stå fast vid uppsägningen förrän i och med brevet som bolaget mottog den 22 juni 1955, dvs. två veckor efter uppsägningen. I målet får anses styrkt att bolaget vid den tidpunkten hade träffat avtal om tillsvidareanställningar för arbetstagare som arbetat som vikarier och att avtalen träffades under beaktande av att S.M. skulle lämna sin anställning hos bolaget vid uppsägningstidens utgång den 7 augusti 1995.

Arbetsdomstolen finner vid ett övervägande av anförda omständigheter att det inte kan anses att bolaget handlade i strid mot god sed eller eljest otillbörligt genom att inte tillåta S.M. att ta tillbaka uppsägningen.

Arbetsdomstolens ställningstagande

Vad som har anförts i det föregående leder till att Industrifackets talan skall avslås.

Såsom tappande part skall Industrifacket åläggas ersätta arbetsgivarparterna deras rättegångskostnader. Om beloppets storlek råder inte tvist.

DOMSLUT

1. Industrifackets talan avslås.

2. Industrifacket förpliktas att ersätta ALMEGA Industri- och Kemiförbundet, och Plastal-ZCP AB för rättegångskostnader med etthundratiotusenetthundraelva (110 111) kr, varav 92 400 kr i ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på förstnämnda belopp från dagen för denna dom tills betalning sker.

Dom 1996-10-09, målnummer A-204- 1995

Ledamöter: Hans Stark, Göran Karlstedt, Christer Måhl, Mats Holmgren, Lars Ahlvarsson, Göte Larsson och Margareta Zanden. Enhälligt.

Sekreterare: Kaisa Söderberg