AD 1998 nr 20

Parter:

SEKO - Facket för Service och Kommunikation; Staten genom Kriminalvårdsstyrelsen

Nr 20

SEKO - Facket för Service och Kommunikation

mot

Staten genom Kriminalvårdsstyrelsen.

YRKANDEN

Mellan parterna gäller kollektivavtal.

Medlemmen i SEKO - Facket för Service och Kommunikation (i det följande kallat SEKO) B.K. anställdes år 1979 som vårdare inom kriminalvården. Under år 1989 blev han förordnad som tillsynsman vid transportexpeditionen vid Häktet Stockholm. I samband med en omorganisation omplacerades han år 1994 till transportförare/vårdare där. Genom beslut av Kriminalvårdsstyrelsens personalansvarsnämnd blev han den 21 mars 1996 uppsagd från sin anställning av personliga skäl.

Under åberopande av att det inte funnits saklig grund för uppsägningen har SEKO yrkat att arbetsdomstolen skall

1. ogiltigförklara uppsägningen av B.K.

2. förplikta Staten att till B.K. utge allmänt skadestånd med 100 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning (den 5 augusti 1997) tills betalning sker.

Staten har bestritt yrkandena och har vad gäller det allmänna skadeståndet inte vitsordat något belopp som skäligt i och för sig. Sättet att beräkna ränta har dock vitsordats.

PARTERNAS UTVECKLING AV SIN TALAN

Staten

Bakgrunden till tvisten

B.K. anställdes inom kriminalvården år 1979. Han kom till Häktet Stockholm i september samma år och arbetade först som vårdare. Redan när han anställdes var det känt att han hade alkoholproblem. Det var dock först vid ett besök i B.K:s hem i slutet av år 1990 som arbetsgivaren fick klart för sig problemets omfattning. Man inledde då omedelbart åtgärder för att hjälpa honom. Bl.a. kom häktets administrativa chef I.H. och personalkonsulenten vid Regionmyndigheten i Stockholm M.H. att därefter ha fortlöpande stödjande samtal och kontakter med B.K. De åtgärder som häktet vidtagit har skett i samråd med lokala fackliga företrädare. Det har varit fråga om omfattande åtgärder.

Vid tiden för hembesöket år 1990 hade B.K. redan på eget initiativ tagit kontakt med alkoholmottagningen Aurora och ett samarbete inleddes även från arbetsgivarens sida med kliniken. I april 1991 beslutade häktet om ytterligare insatser. Man utsåg då två kontaktpersoner för B.K. och man ordnade så att han under april-maj fick genomgå en femveckors institutionsbehandling enligt den s.k. Minnesotamodellen vid behandlingshemmet Bråviken. Häktet ordnade även så att han därefter kunde resa till två uppföljningsdagar på Bråvikshemmet. B.K. gick också på möten med föreningen Anonyma Alkoholister (AA) och fick fortlöpande hjälp genom sina kontaktpersoner och stödsamtalen med I.H. och M.H.

Det gick bra en tid efter behandlingen på Bråvikshemmet, men i oktober 1992 fick B.K. ett återfall i sitt missbruk. Ett nytt möte hölls den 3 november med B.K., I.H., M.H. och en av kontaktpersonerna och man diskuterade vad som skulle göras. B.K. förklarade att han mådde väldigt dåligt, även psykiskt. Han erbjöds psykoterapeutisk behandling, men avböjde. I.H:s och M.H:s stödsamtal och kontakter med B.K. fortsatte. Det var fråga om intensiva kontakter, där man från arbetsgivarsidan ansträngde sig mycket hårt för att hjälpa B.K.

I februari 1993 fick B.K. emellertid ett återfall och behövde ytterligare hjälp. Han blev sjukskriven i 18 dagar och I.H. ordnade tid för honom på alkoholmottagningen Aurora, som nu hette Aura. B.K. fortsatte besöken hos Aura. Han fick antabusbehandling under medverkan av en av kontaktpersonerna och han deltog även i AA-möten. B.K. erbjöds också psykologbehandling, men han ville avvakta med sådan. Även stödsamtalen hos arbetsgivaren fortsatte.

I april 1993 var B.K. frånvarande två dagar på grund av sjukdom och i maj var han sjukskriven i sju dagar. I juni fick han nya återfall. Nya möten hölls och han fick antabus tre gånger i veckan. B.K. hade nu tröttnat på de AA-möten som han hade deltagit i på kvällarna och började i stället gå vid lunchtid, delvis under arbetstid, på sådana möten. Kontakten med Aura fortsatte. Före sommarsemestern diskuterade man institutionsbehandling för B.K.. Arbetsgivaren var beredd att ge sådan, men inget blev bestämt.

Under semestern sjukskrevs B.K. åtta dagar; han hade återfallit igen.

Hösten 1993 hade B.K. nya återfall och hans arbetskamrater började tröttna på hans ständigt opåkallade frånvaro. De kunde inte lita på att han skulle komma till arbetet och de fick själva utföra hans jobb när han uteblev. Enligt uppgift drack B.K. nu "genom dipsan", dvs. trots medicinering mot alkoholberoendet intog han alkohol. I.H. samrådde med Aura som rekommenderade B.K. heldygns institutionell vård. B.K. erbjöds i september sådan vård av arbetsgivaren, men han tackade nej. Han nämnde att fadern mådde dåligt, men något läkarintyg om faderns sjukdom uppvisades inte trots att arbetsgivaren bad om det. Senare kom B.K. med en "ny historia". Han sade att hans sambo ville ha honom hemma, men sade inte något om att detta skulle vara motiverat av medicinska skäl.

Under hösten fortsatte öppenvårdsbehandlingen. Vid ett möte i november konstaterades att B.K. fungerade bra och att han tog antabus tre gånger i veckan. Man var överens om att institutionsbehandling skulle gälla, om han återföll i missbruket.

Under år 1993 var B.K. sjukskriven sammanlagt 40 dagar.

I början av år 1994 återföll B.K. ånyo i missbruk och var frånvarande från arbetet årets fyra första dagar. Arbetsgivaren stramade då åt tyglarna. Vid ett möte den 1 februari mellan B.K., I.H., M.H., den ene kontaktpersonen och en facklig företrädare hölls ett "sista-chansen- samtal". Arbetsgivaren och den facklige representanten var överens om att B.K. behövde institutionsvård och han erbjöds sådan. Han informerades om att arbetsgivaren inte kunde göra mer. Man sade även till honom att om han tackade nej till erbjudandet, innebar det att han inte längre medverkade till sin egen rehabilitering. Alla rehabiliteringsinsatser från arbetsgivaren skulle då upphöra. Han fick också besked om att arbetsgivaren inte skulle acceptera något brott mot anställningsavtalet. Om han uteblev från sin tjänst, skulle ärendet omgående överlämnas till Kriminalvårdsstyrelsen med begäran om uppsägning.

B.K. fick betänketid till den 7 februari för att ge svar. Han förklarade då att han avböjde erbjudandet om institutionsvård och ville ta eget ansvar. Han föreslog inget annat alternativ. Man förklarade då för honom att arbetsgivarens rehabiliteringsmöjligheter nu var uttömda och erinrade om att han med sitt val kunde sägas upp, om han återföll i misskötsamhet. Från arbetsgivarsidan beklagade man hans val och uttryckte oro för vad som skulle följa.

I februari 1994 var B.K. sjukskriven vid nio tillfällen men lämnade läkarintyg för endast ett av dessa. På grund av hans höga sjukfrånvaro och det avböjande beskedet till erbjudandet om institutionsbehandling beslutade häktet den 15 februari, på förslag av B.K., att han skulle lämna läkarintyg från första sjukdagen. Den 16 februari började B.K. en sjukfrånvaro som varade i tio dagar. Han kom därefter fram till och med den 1 september att vara sjukfrånvarande under olika perioder vid sju tillfällen.

Under sommaren/hösten 1994 företogs en omorganisation inom kriminalvården. Uppgiften att svara för transporter inom och utom riket centraliserades till en ny myndighet, Transporttjänsten, som inrättades. För häktet i Stockholm innebar detta en minskning av fem tjänster till tre. B.K., som då var tillsynsman på häktets transportavdelning, erbjöds avgång med pensionsersättning men avböjde erbjudandet. Han tillträdde den 1 september som transportförare, i första hand inom Stockholm. Någon annan, ledande befattning fanns inte.

Även efter den 1 september 1994 hade B.K. sjukfrånvaro. Den 15 november hölls ett möte med företagsläkaren Lena Åkerberg hos Previa. B.K. var närvarande. Det var I.H. som hade initierat mötet, eftersom B.K. hade haft en mycket hög frånvaro, 112 dagar, dittills under året och gett in intyg från olika husläkare. Vid mötet berättade B.K. att han också missbrukade läkemedel. Lena Åkerberg bedömde att B.K. hade alkoholrelaterade sjukdomar. Man bestämde att han i fortsättningen skulle lämna förstadagsintyg utfärdat av läkare hos Previa, i första hand av Lena Åkerberg.

Sammantaget hade B.K. 149 sjukfrånvarodagar under år 1994.

År 1995 var B.K. sjukskriven den 4 - 9 april utan att visa läkarintyg från Lena Åkerberg. Han erinrades om att detta utgjorde ett brott mot anställningsavtalet och att häktet hos Kriminalvårdsstyrelsen skulle hemställa om uppsägning, om han på nytt bröt mot avtalet. Den 15 och 16 juni var B.K. på nytt sjukskriven utan läkarintyg från Previa och den 4 - 10 och 18 - 24 september uteblev han utan att uppvisa något läkarintyg. Den 3 oktober informerades han av häktet om att frågan om hans uppsägning skulle överlämnas till Kriminalvårdsstyrelsens juridiska enhet och så skedde den 17 oktober.

Under år 1995 var B.K. sjukskriven sammanlagt 42 dagar, varav 27 dagar var olovlig frånvaro vid fem tillfällen.

År 1996 var B.K. olovligen frånvarande 40 dagar och sjukskriven 10 dagar med läkarintyg. Han sades upp den 21 mars. Till grund för uppsägningen låg förutom frånvaron att han utgjorde en säkerhetsrisk.

B.K. erbjöds att vara hemma under uppsägningstiden, men han avböjde erbjudandet. Från arbetsgivarens sida konstruerade man då en tjänst för honom som promenadvakt på taket till häktet. Tjänsten var särskilt anpassad för att undvika säkerhetsproblem. Som promenadvakt arbetade B.K. inte ensam. Det är alltid tre vårdare som arbetar tillsammans som promenadvakter. Om någon av dem uteblir, måste någon annan snabbt sättas in. Även denna lösning i fråga om B.K:s tjänstgöring medför svårigheter för arbetsgivaren att planera arbetet på häktet.

Efter uppsägningen av B.K. följde långvariga förhandlingar med SEKO, som ville finna en samförståndslösning. Den 6 april 1997 häktades B.K. och dömdes den 22 april till fängelse fyra månader för misshandel av sin sambo den 26 november 1996 och den 5 april 1997. Av domen i målet framgår att B.K. kan bli aggressiv, om han blir anfallen. B.K. avtjänade straffet den 16 april - den 26 juni 1997 och fick efter frigivningen vara kvar i hemmet, eftersom arbetsgivaren ansåg att han utgjorde ett säkerhetsproblem. Den 3 oktober 1997 häktades B.K. på nytt för misstanke om ytterligare misshandel av sambon den 2 och 3 oktober. På grund av en fadäs åberopades i målet till styrkande av skadorna ett rättsintyg som grundade sig på bilder av en annan kvinna än sambon och B.K. frikändes därför från åtalet.

Under tiden den 9 april 1995 - den 27 mars 1997 var B.K. olovligen frånvarande - utan att det var fråga om sjukfrånvaro - under 71 dagar och fick avdrag på lönen för denna frånvaro.

Grunderna för Statens talan

Häktet har under flera år vidtagit omfattande rehabiliteringsåtgärder utan att det lett till någon förbättring av B.K:s missbrukssituation eller förmåga att utföra arbete. Hans problem har påverkat hans arbetsförmåga i stor omfattning. Hans frånvaro har varit oplanerad, oregelbunden och i viss omfattning också olovlig. Den höga frånvaron har lett till stora problem för häktet, bl.a. genom svårigheter att planera verksamheten och med störningar då behov uppstått att med kort varsel skaffa vikarier. Det är kostsamt för häktet att ha vikarier och det är många gånger svårt att hastigt skaffa en ersättare om någon vårdare uteblir. Även för arbetskamraterna medför det problem att täcka upp för den som uteblir och behöva tjänstgöra på tider som inte varit förutsedda.

B.K:s allvarliga missbruksproblem har inneburit också en säkerhetsrisk. Häktet är en arbetsplats med höga krav på säkerhet. Arbetet ställer särskilda krav på att arbetstagarna finns på arbetsplatsen enligt det schema som har bestämts. Arbetsuppgifterna innefattar också ett intensivt samarbete med kollegor. En vårdare som är alkoholmissbrukare har sämre förutsättningar att hantera de ofta förekommande krävande situationer som uppkommer i kontakten med de intagna. Han kan också utsättas för och är mer mottaglig än andra vårdare för påtryckningar från häktets klientel. Det är inom kriminalvården väl känt att de intagna är skickliga i att bedöma människor och kunskapen om att en vårdare har missbruksproblem kan lätt komma att utnyttjas på olika sätt. En vårdare som är missbrukare har sämre förutsättningar att klara de kränkande situationer som kan uppkomma och detta medför att häktet måste ha en skärpt uppmärksamhet på problemet. Det är också väl känt att en alkoholmissbrukare svänger i humöret. B.K. har dessutom dömts för misshandel vid två tillfällen, ett i november 1996 och ett i april 1997, och i oktober 1997 gjorde han sig skyldig till ytterligare en misshandel. Detta visar att han är våldsbenägen. En vårdare skall vara ett föredöme för de intagna. B.K. fyller inte detta krav.

Trots vidtagna stödåtgärder och trots att B.K. bytt arbetsuppgifter vid häktet har någon bestående förbättring inte inträtt. Ytterligare omplaceringar skulle inte varaktigt lösa hans problem. Någon anledning att omplacera honom till andra anstalter inom kriminalvården finns inte. Det skulle endast innebära att problemet flyttades runt.

Det vitsordas att B.K:s alkoholmissbruk är av sjukdomskaraktär. Häktet har under lång tid vidtagit omfattande åtgärder för att försöka rehabilitera honom. Han har också erbjudits institutionell vård, men avböjt sådan. Häktet har i sitt rehabiliteringsarbete haft kontakter med hans fackliga organisation, experter, Aura och AA. Det har varit fråga om omfattande åtgärder i samförstånd. Den rehabiliteringsutredning som företagits har inte dokumenterats, men de åtgärder som lagen föreskrivit har vidtagits.

De experter som anlitats var i februari 1994 överens om att det krävdes behandling på institution. B.K. tackade nej till erbjudandet om sådan vård; han visade inte då upp något läkarintyg som styrkte behovet för sambon att ha honom hemma. Det fanns anledning för arbetsgivaren att misstro B.K:s förklaring till att slippa institutionsbehandling, som kan vara nog så krävande. Man vet nu att hans sambos situation var allvarlig. Även om arbetsgivaren redan i februari 1994 känt till detta förhållande skulle detta dock ändå inte ha gått före B.K:s omedelbara behov av vård. Han tackade nej till erbjudandet och begärde inte någon annan åtgärd. Det krävs av en arbetstagare att denne ställer upp på erforderlig rehabilitering. Gör han inte det kan inte mer begäras av arbetsgivaren (se AD 1997 nr 39).

I oktober 1995 begärde häktet hos Kriminalvårdsstyrelsen att han skulle sägas upp. Det kan inte krävas att arbetsgivaren då skulle ha vidtagit några nya åtgärder.

Prognosen för B.K. är inte positiv. Han har sedan år 1979 haft alkoholproblem och han har också missbrukat tabletter. Han har behandlats på olika sätt och haft ständiga återfall. Att B.K. nu underkastat sig vård vid Mariakliniken löser inte varaktigt hans problem. Han har tidigare prövat på vård utan något bestående resultat. Hans arbetsförmåga är till följd av hans alkoholmissbruk och den säkerhetsrisk han utgör så väsentligt och stadigvarande nedsatt att han inte har förmåga att utföra arbete av någon betydelse. Det har därför funnits saklig grund för att säga upp B.K..

SEKO

Bakgrunden till tvisten

B.K. är född i oktober 1935, dvs. han fyller 63 år i år. Han har varit anställd inom kriminalvården sedan år 1979, då han började som vårdare på Håga-anstalten. År 1989 blev han tillsynsman på häktet i Stockholm, ett arbete som hade arbetsledande inslag. Efter en omorganisation år 1994 blev han transportförare. En sådan arbetstagare ledsagar intagna vid resor av olika slag.

B.K:s alkoholmissbruk är att hänföra till sjukdom. Han lider av kronisk alkoholism. Den 5 december 1990 gjorde arbetsgivaren ett hembesök hos honom och han berättade då om sina alkoholproblem som uppkommit längre tillbaka i tiden. I anslutning till hembesöket bestämdes det att B.K. skulle fortsätta hålla den kontakt som han själv redan hade tagit med alkoholmottagningen Aurora och att ta de antabustabletter som han hade förskrivits.

Under år 1991 hade han uppföljande samtal om sina alkoholproblem med I.H. och M.H. den 17 juni, den 11 september och den 10 december. Några fortsatta stödjande samtal förekom därefter inte förrän med början den 6 november 1992. Därefter förekom sådana samtal den 15 december 1992 och den 12 januari 1993.

Vid ett möte i juni 1993 hade B.K. tröttnat att gå på "vanliga" AA-möten och i stället börjat gå under lunchtid på sådana möten. Det har från arbetsgivarens sida uppgetts att B.K. vid ett möte i september 1993 uppgett att han "dricker genom dipsan". Uppgiften är felaktig. Han har aldrig använt denna medicin. Det är också fel att han då inte ville acceptera institutionsbehandling. Något krav på sådan behandling ställdes inte vid det tillfället av arbetsgivaren. Själv ville han inte heller då genomgå sådan behandling, eftersom det skulle innebära att han måste vara hemifrån även nattetid. Hans sambo led av psykisk sjukdom som enligt läkarintyg innebar att hon inte borde lämnas ensam hemma. Till detta kom att hans far var svårt sjuk vid denna tid. Denne hade en hjärtåkomma och B.K. ville därför kunna vara tillgänglig så snart faderns tillstånd så krävde.

Något avtal träffades inte i januari 1994 mellan B.K. och arbetsgivarens företrädare om dennes framtid. Däremot begärde B.K. att han skulle styrka frånvaro från arbetet med s.k. förstadagsintyg och beslut om detta fattades den 15 februari. Den 1 februari samtalade man åter om institutionsbehandling. B.K. ansåg fortfarande av samma skäl som tidigare att han inte kunde vara hemifrån under nätterna. Det är riktigt att B.K. den 7 februari tackade nej till häktets erbjudande om vård på behandlingshem, men han var inte avvisade till någon annan behandling.

Staten påstår att B.K. vid ett samtal den 15 november 1994 uppgett att han var läkemedelsberoende. Uppgiften är felaktigt. Däremot vitsordas att han tagit läkemedel som han ordinerats av läkare på grund av vissa åkommor.

Det är också riktigt att han i april 1995 och efterföljande månader inte lämnade intyg utfärdade av läkare från Previa. Anledningen till detta var att han inte kom fram på telefon till läkaren där när han behövde sjukintyg. I stället vände han sig därför till läkare på den vårdcentral han bodde nära och fick där intyg för sin frånvaro. Dessa intyg lämnade han också in till arbetsgivaren.

Den 3 oktober 1995 lämnade häktet över ärendet till Kriminalvårdsstyrelsen för uppsägning av B.K. Den 8 december 1995 underrättades han om att Kriminalvårdsstyrelsen avsåg att säga upp honom. Först den 21 mars 1996 sades han upp av personliga skäl. I april 1996 begärde SEKO tvisteförhandlingar och dessa avslutades i början av juli 1997 utan att parterna kunnat enas. Under förhandlingarna föreslogs från arbetsgivarsidan att uppsägningen skulle dras tillbaka, eftersom B.K. kan få förtida pension från oktober 1998. Man föreslog att B.K. skulle arbeta 75 procent som promenadvakt fram till dess och därefter sluta sin anställning. B.K. godtog emellertid inte förslaget.

Efter uppsägningen den 21 mars 1996 omplacerades B.K. till promenadvakt på häktet. Sysslan innebär övervakning av de intagna när de har rast ute och när de besöker gymnastiksalen.

I början av april 1997 blev B.K. anhållen och senare häktad och dömd den 22 april till fängelse i fyra månader för misshandel vid två tillfällen av sin sambo. Han frigavs efter avtjänat straff den 26 juni 1997. Arbetsgivaren befriade honom från arbete fram till den 31 augusti. B.K. ville emellertid återgå i arbete, men först i oktober fick han besked om att han skulle få återkomma till sina tidigare arbetsuppgifter. Den 3 oktober anhölls B.K. på nytt misstänkt för misshandel av sin sambo. Han frikändes emellertid. Den 29 oktober beslutade Personalansvarsnämnden att avstänga honom tills dess tvisten i målet slutligt avgjorts.

Den misshandel som B.K. dömdes för i april 1997 var relaterad till den alkoholsjukdom han lider av. Misshandeln avsåg hans sambo, som även hon har alkoholproblem. Hennes personliga förhållande har emellertid nu förbättrats, sedan hon antagits till och påbörjat utbildning vid en folkhögskola. B.K. förnekar att han begått den misshandel som han frikändes från genom domen i oktober 1997. Det var inte enbart beroende på att rättsläkarintyget grundades på ett felaktigt underlag som han frikändes. Åklagaren överklagade inte domen och den vann därför laga kraft.

Efter oktoberdomen tog B.K. kontakt med Mariakliniken och började en antabusbehandling. Han hade fått plats på Granlyckan, men fick inte hjälp från vare sig arbetsgivaren eller socialnämnden för att finansiera en vistelse där. Någon behandling där kom därför inte till stånd. Han har under december genomgått Mariaklinikens Minnesota-program och deltar nu i klinikens återfallspreventionsgrupp. Han har inte haft några återfall sedan han vänt sig till Mariakliniken.

B.K. har alltid varit nykter på arbetsplatsen. Det finns inga anmärkningar mot honom för misskötsamhet i arbetet. Den frånvaro som B.K. haft från sitt arbete haft sin grund i alkoholsjukdomen och det har också arbetsgivaren känt till. B.K. har anmält sin sjukfrånvaro, men inte omedelbart visat förstadagsintyg. Han har haft sjukintyg från läkare vid vårdcentralen där han bor, men arbetsgivaren har bestämt att inte godta dessa. Statens uppgift att B.K. varit olovligen frånvarande från arbetet kan inte vitsordas.

Grunderna för SEKO:s talan

Det har inte funnits saklig grund för att säga upp B.K.. Arbetsgivaren har åberopat dennes frånvaro som grund för uppsägningen. Frånvaron har sin grund i den alkoholsjukdom som han lider av. En arbetsgivare får inte säga upp på grund av sjukdom. B.K. kan utföra arbete av betydelse för arbetsgivaren.

Från arbetsgivarens sida har sagts också att B.K. utgör en säkerhetsrisk och att också denna risk låg till grund för beslutet att säga upp B.K. Detta bestrids. Att han utgör en säkerhetsrisk kan inte heller nu åberopas i målet, eftersom arbetsgivaren inte uppgett denna omständighet som grund för uppsägningen. I den promemoria som låg till grund för Personalansvarsnämndens beslut sägs inget om att B.K. utgör en sådan risk. Arbetsgivaren har inte heller under de tvisteförhandlingar som förekommit åberopat denna grund. Arbetsgivaren har inte heller uppfattat B.K. som en säkerhetsrisk. Detta visas bl.a. av att B.K. vid den omorganisation på häktet som skedde under år 1994 omplacerades från sin tjänst som tillsynsman till transportförare. Men denna placering kom han att få en mycket nära kontakt med de intagna, trots att arbetsgivaren då kände till omfattningen av hans alkoholproblem. Som tillsynsman hade han inga kontakter med de intagna.

Arbetsgivarens påstående att B.K. utgör villebråd för de intagna bygger på fördomar både gentemot de intagna och personalen, fördomar som bäddar för godtycke. B.K. är inte en person som utgör en säkerhetsrisk. Han har haft sina alkoholproblem under flera år utan att det ådagalagts att detta inneburit några svårigheter på arbetsplatsen.

Det har också gjorts gällande från arbetsgivarens sida att en vårdare skall vara ett föredöme för de intagna. En vårdare har inte den uppgiften. Den misshandel som B.K. är dömd för ägde rum i bostaden och saknar anknytning till arbetet. Det har inte heller funnits någon risk för att denna händelse skulle ha någon betydelse för B.K:s anställning.

Staten har inte levt upp till det rehabiliteringsansvar som en arbetsgivare har enligt arbetsmiljölagen och lagen om allmän försäkring. I februari 1994 avbröt arbetsgivaren sina rehabiliteringsinsatser, därför att B.K. tackade nej till vård på behandlingshem. B.K. hade godtagbara skäl för att avböja vård som innebar att skulle vara hemifrån även nattetid. B.K. var dock inte ovillig att ställa upp på behandling under kvällstid. Arbetsgivarens beslut i februari innebar också att B.K. inte längre fick behålla sina kontaktpersoner.

B.K. tog efter den 7 februari 1994 kontakt med Mariakliniken, men lyckades inte komma till rätta med sitt problem. Redan den 28 februari återföll han i sitt missbruk, men häktet fullföljde då inte det "ultimatum" som man hade ställt upp om att man i ett sådant fall skulle begära hos Kriminalvårdsstyrelsen att han skulle sägas upp. Under år 1995 var B.K. borta från arbetet igen vid flera tillfällen, men inte heller då reagerade arbetsgivaren. Häktet tog inte upp frågan om fortsatta rehabiliteringsinsatser före uppsägningen år 1996. Redan i slutet av år 1994 hade situationen för B.K:s sambo stabiliserats, varför det inte längre fanns något skäl för honom att avböja institutionell behandling. Om han hade tillfrågats, hade han ställt upp. Det är inte möjligt för arbetsgivaren att med befriande verkan åberopa att B.K. i februari 1994 förklarade att han själv skulle svara för sin rehabilitering.

Arbetsgivaren har inte heller upprättat någon skriftlig rehabiliteringsutredning, trots att man varit skyldig att göra det. Det finns inte heller några noteringar om att arbetsgivaren haft några kontakter med försäkringskassan.

Arbetsgivaren har inte heller utrett frågan om omplacering; den har inte ens övervägts. B.K. hade kunnat omplaceras till andra anstalter i regionen. I vart fall hade han kunnat fortsätta arbeta som promenadvakt på häktet.

B.K. har en lång anställningstid inom kriminalvården. Han har alltid varit skötsam på arbetet. Han undergår nu en adekvat och intensiv behandling mot sin alkoholsjukdom och hans prognos är god. Med sin höga ålder har han ett starkare anställningsskydd än en yngre arbetstagare. Beaktas bör också att han nu har endast omkring två år kvar till sin ålderspension.

DOMSKÄL

Tvisten

Tvisten i målet gäller om Staten haft saklig grund för att säga upp B.K. från dennes anställning. Som skäl för uppsägningen har Staten åberopat att B.K. har ett alkoholmissbruk som medför att hans arbetsförmåga är så väsentligt och stadigvarande nedsatt att han inte längre kan utföra arbete av någon betydelse. Detta har SEKO bestritt. Förbundet har hävdat att Staten inte fullgjort sina skyldigheter i rehabiliterings- och omplaceringshänseende. Detta har Staten bestritt.

Vid huvudförhandlingen har på SEKO:s begäran B.K. hörts under sanningsförsäkran och f.d. tillsynsmannen vid Häktet Stockholm S.A. hörts som vittne. På Statens begäran har vittnesförhör hållits med administrativa chefen på Häktet Stockholm I.H. och personalkonsulenten vid Regionmyndigheten i Stockholm M.H. Vidare har viss skriftlig bevisning förebragts.

Arbetsdomstolen börjar med att teckna bakgrunden till den uppkomna tvisten med utgångspunkt i vad som kommit fram under utredningen i målet.

B.K.s alkoholproblem och vidtagna åtgärder

Det är ostridigt att B.K. lider av kronisk alkoholism, dvs. att han har ett alkoholmissbruk som är att hänföra till sjukdom. B.K. erhöll anställning vid häktet i Stockholm i september 1979 och kom att där bli en omtyckt arbetstagare och erhöll också förtroendeuppdrag. År 1989 blev han tillsynsman på transportavdelningen, vilket innebar att han som arbetsledare fördelade arbetsuppgifter för 20-25 transporttjänster. B.K. hade då inte i sitt arbete någon kontakt med de intagna.

Vid ett hembesök som företrädare för arbetsgivaren gjorde år 1990 hos B.K. berättade han om sina alkoholproblem. Först då fick arbetsgivaren klart för sig vidden av problemen. Vid denna tid hade B.K. själv tagit kontakt med alkoholmottagningen Aurora och han deltog också i möten med Anonyma Alkoholister (AA). Efter arbetsgivarens hembesök kom B.K. att också ha fortlöpande kontakt och stödjande samtal med häktets administrativa chef I.H. och personalkonsulenten M.H. Arbetsgivaren utsåg också två kontaktpersoner för honom.

År 1991 kom B.K. efter eget förslag att genom arbetsgivarens försorg genomgå en femveckors institutionsbehandling på behandlingshemmet Bråviken. Därefter gick det bra för honom en tid. Han fortsatte att under kvällstid gå på AA-möten och höll kontakt med alkoholmottagningen Aurora, senare namnändrat till Aura, och sina kontaktpersoner. B.K. fick nya återfall i sitt missbruk, men hade fortsatta stödsamtal med I.H. och M.H.. Våren 1993 var det tal om psykologbehandling för B.K:s del, men han ville då avvakta. Han kom nu att börja gå på AA-mötena på dagtid. Hans kontaktpersoner ställde upp och skjutsade honom till dessa möten. Efter det att B.K. haft ytterligare återfall diskuterades i juni 1993 om han skulle genomgå ny institutionsbehandling, men så blev det inte. I september hade B.K. nya återfall. Därefter kom han att fungera bra till början av år 1994, då han på nytt återföll i sitt missbruk. Man diskuterade då ånyo intagning på ett behandlingshem. Den 1 februari 1994 hade I.H. och M.H. tillsammans med den facklige representanten ett "sista-chansen-samtal" med B.K. Han fick då ett sista erbjudande från arbetsgivaren om vård på behandlingshem och upplystes om att om han inte accepterade detta erbjudande skulle arbetsgivarens rehabiliteringsinsatser för honom upphöra. Om han tackade nej och misskötte sig därefter, skulle häktet begära hos Kriminalvårdsstyrelsen att han sades upp.

B.K. fick betänketid till den 7 februari. Han tackade då nej till erbjudandet och förklarade att han nu skulle ta eget ansvar. Den 15 februari noterade arbetsgivaren att B.K. de senaste tolv månaderna hade haft nio sjukfrånvarotillfällen, varav ett med läkarintyg. Det beslöts då att han i fortsättningen skulle lämna s.k. förstadagsintyg. Den 15 november noterade arbetsgivaren att B.K. hade haft tolv sjukfrånvarotillfällen under de senaste tolv månaderna och att han kommit in med sjukintyg från olika läkare. Man bestämde då att han skulle lämna förstadagsintyg utskrivet av läkare hos Previa, i första hand av företagsläkaren Lena Åkerberg hos vilken arbetsgivaren haft ett möte tillsammans med B.K..

B.K. kom därefter att med början i april 1995 vara borta från arbetet vid flera tillfällen utan att i vissa fall förete läkarintyg från Previa och i andra fall läkarintyg över huvud taget. Han fick en skriftlig erinran av arbetsgivaren om att häktet skulle överlämna ärendet till Kriminalvårdsstyrelsen om hans brott mot anställningsavtalet fortsatte. Härefter uteblev B.K. på nytt från arbetet två dagar i juni och under två perioder i september utan att förete läkarintyg. I början av oktober överlämnade häktet ärendet till Kriminalvårdsstyrelsen, vars personalansvarsnämnd beslutade den 21 mars 1996 att säga upp B.K. av skäl hänförliga till honom personligen. Därefter hölls tvisteförhandlingar som kom att pågå fram till sommaren 1997 utan att någon lösning av tvisten kom till stånd.

Våren 1997 dömdes B.K. - efter det att han hade varit anhållen och häktad - till fyra månaders fängelse för misshandel i hemmet av sin sambo vid ett tillfälle i november 1996 och ett annat i april 1997. I oktober 1997 häktades B.K. på nytt misstänkt för misshandel av sambon, men det följande åtalet ogillades av tingsrätten, vars dom den 23 oktober vann laga kraft.

Den 30 oktober 1997 påbörjade B.K. på eget initiativ en antabusbehandling på Mariakliniken och gick under tiden den 1 - 12 december igenom klinikens Minnesotaprogram. Behandlingen fortsatte därefter med öppenvård i form av möten med kontaktperson, antabusbehandling och kontakt med behandlande läkare. Även fortsatt regelbundet deltagande i AA-möten avses ingå. Vid tiden för huvudförhandlingen gick B.K. i Mariaklinikens återfallspreventionsgrupp. Behandlingen vid kliniken beräknas enligt ett förebragt intyg pågå till den 17 maj 1998 och syftar till att patienten lär sig att känna igen signaler hos sig själv som talar för återfall. Meningen med behandlingen uppges vara att patienten skall kunna förhindra att återfallsprocessen kommer igång.

Närmare om tvistefrågorna

Staten har som skäl för uppsägningen åberopat B.K:s frånvaro från arbetet, men också att han utgör en säkerhetsrisk där. SEKO däremot hävdar att B.K:s frånvaro beror på hans alkoholsjukdom och att Staten därför inte haft saklig grund för uppsägningen. SEKO, som bestritt att B.K. utgjort en säkerhetsrisk, har i första hand invänt att denna omständighet inte får prövas i målet.

Av utredningen i målet framgår att B.K. haft en omfattande frånvaro från arbetet under åren närmast före uppsägningen i mars 1996. Det finns inte anledning att utgå ifrån annat än att frånvaron, i vart fall i allt väsentligt, haft sin orsak i hans alkoholsjukdom. Utredningen visar att arbetsgivaren fram till februari 1994 bedrivit ett aktivt och ambitiöst rehabiliteringsarbete. Enligt Staten har det inte kunnat krävas ytterligare åtgärder från arbetsgivarens sida, eftersom B.K. därefter inte längre medverkat till sin egen rehabilitering. SEKO däremot hävdar att arbetsgivaren inte fullgjort sitt rehabiliteringsansvar och sin omplaceringsskyldighet.

Arbetsdomstolen tar i det följande först översiktligt upp betydelsen av en arbetstagares sjukdom och arbetsgivarens rehabiliteringsansvar. Därefter prövar arbetsdomstolen den i anslutning härtill väckta frågan om betydelsen av att B.K. i februari 1994 avböjde häktets erbjudande om institutionsvård.

Allmänt om arbetstagares sjukdom och arbetsgivarens rehabiliteringsansvar

Som redan sagts lider B.K. av sjukdomen kronisk alkoholism. Enligt uttalanden i förarbetena till 1974 års anställningsskyddslag utgör sjukdom och därav följande nedsatt prestationsförmåga inte i och för sig saklig grund för uppsägning. Enligt vad departementschefen då uttalade kunde det dock förekomma fall där en av sjukdom betingad nedsättning av arbetsförmågan fick åberopas som saklig grund för uppsägning, nämligen då nedsättningen kunde bedömas som stadigvarande och dessutom så väsentlig att arbetstagaren inte längre kunde utföra arbete av någon betydelse. Normalt sett borde enligt departementschefens mening anställningen inte kunna bringas att upphöra förrän arbetstagaren hade fått rätt till sjukbidrag eller förtidspension enligt lagen om allmän försäkring, och i varje fall borde uppsägning inte få komma i fråga så länge arbetstagaren uppbar sjukpenning från försäkringskassan (prop. 1973:129 s. 126). Dessa motivuttalanden är tillämpliga även i fråga om den nu gällande anställningsskyddslagen (jfr prop. 1981/82:71 s. 66). Av fast praxis i arbetsdomstolen framgår också att det är endast i undantagsfall som en arbetsgivare har saklig grund för uppsägning med hänvisning till arbetstagarens sjukdom (se t.ex. domarna 1987 nr 164 och 1996 nr 115). Att fråga är om en sjukdom relaterad till alkoholmissbruk saknar i sig betydelse.

En arbetsgivare är enligt vad som närmare framgår av bestämmelser i 22 kap. i lagen om allmän försäkring och i arbetsmiljölagen skyldig att i samråd med den försäkrade svara för att de åtgärder vidtas som behövs för en effektiv rehabilitering. Som framgår av arbetsdomstolens dom 1993 nr 42 skall uppsägningsfrågan i de fall en arbetstagare har sin arbetsförmåga nedsatt på grund av sjukdom bedömas med hänsyn tagen även till bestämmelserna i dessa lagar. Det är emellertid inte bara arbetsgivarens ansvar för rehabilitering som har betydelse för bedömningen om en uppsägning är sakligt grundad. Även arbetstagarens eget beteende, särskilt dennes medverkan i de rehabiliteringsinsatser som arbetsgivaren tillhandahåller, är av betydelse för bedömningen. Om en arbetstagare utan giltigt skäl vägrar att delta i en rehabilitering, kan dennes vägran få till följd att arbetsgivaren anses ha fullgjort sitt rehabiliteringsansvar och därmed också att arbetstagaren inte längre kan göra anspråk på att få behålla sin anställning hos arbetsgivaren (se bl.a. se AD 1993 nr 96 och 1997 nr 39).

B.K:s medverkan i rehabiliteringsarbetet

Av den utredning som förebragts framgår att man från häktets sida fram till februari 1994 vidtagit omfattande åtgärder för att söka rehabilitera B.K. Vad SEKO invänt såvitt nu är i fråga är att arbetsgivaren inte vidtagit några rehabiliteringsåtgärder sedan B.K. i februari 1994 avböjde erbjudandet om vård på behandlingshem fram till dess han sades upp i mars 1996. Staten har invänt att det var beroende på att B.K. inte längre ville medverka i den föreslagna institutionsbehandlingen som arbetsgivarens rehabiliteringsinsatser upphörde och att några ytterligare rehabiliteringsåtgärder inte kunde krävas sedan frågan om uppsägning av B.K. hade aktualiserats hos Kriminalvårdsstyrelsen.

Parterna har i målet redovisat olika uppfattningar om betydelsen av att B.K. i februari 1994 avböjde häktets erbjudande om vård på behandlingshem. Arbetsdomstolen anser det dock inte erforderligt att närmare gå in på frågan vilka dennes skäl var och om dessa motiverade att han inte längre ville medverka i de rehabiliteringsåtgärder som arbetsgivaren erbjöd. Konstateras kan att det från februari 1994 dröjde ända till den 21 mars 1996 innan B.K. sades upp. Under denna tid övervägde arbetsgivaren uppenbarligen inte ens att ompröva sitt beslut att inte längre bistå honom med några rehabiliteringsåtgärder. De kontaktpersoner som han hade fått ställdes inte längre till hans förfogande. Det kan visserligen sägas att B.K. i februari 1994 uttryckligen förklarade och också då måste ha insett att han med sitt val själv tog på sig ansvaret för fortsatta insatser för att komma ifrån alkoholmissbruket och att hans fackliga organisation också var införstådd med att han valde denna lösning. Beaktas måste emellertid att B.K:s sjukdom knappast gav utrymme för några löften, i vart fall inte gällande under någon längre tid.

Statens inställning i februari 1994 var att det fortfarande var motiverat med ytterligare behandlingsinsatser för att söka komma till rätta med B.K:s alkoholberoende. Trots att B.K. avböjde den behandling som arbetsgivaren ansåg erforderlig och trots att B.K. redan kort tid efter beslutet i februari 1994 återföll i missbruk, vidtog Staten före uppsägningen i mars 1996 ingen annan åtgärd än att i april 1995 tilldela honom en erinran om att han riskerade uppsägning om han sjukskrev sig på nytt utan att ge in läkarintyg från läkare hos Previa.

Med beaktande av vad som nu sagts och särskilt den tid som kom att förflyta från februari 1994 fram till uppsägningen anser arbetsdomstolen att Staten inte med befriande verkan såvitt avser arbetsgivarens ansvar kan åberopa att B.K. underlåtit att medverka till sin rehabiliteringen.

Staten har som skäl för uppsägningen åberopat också att B.K. utgör en säkerhetsrisk. Arbetsdomstolen övergår nu till denna fråga.

Utgör B.K. en säkerhetsrisk?

SEKO har såvitt gäller påståendet att B.K. utgör en säkerhetsrisk invänt att Staten inte tidigare, vare sig som grund för uppsägningen eller under tvisteförhandlingarna, påstått detta och att denna invändning därför inte nu kan tas upp till prövning i målet.

Arbetsdomstolen ser dock inte något hinder mot att denna invändning nu prövas som ett moment i Statens påstående att B.K. på grund av sin alkoholsjukdom inte kan utföra något arbete av betydelse inom kriminalvården.

SEKO har förnekat att B.K. utgör någon säkerhetsrisk inom kriminalvården. Förbundet har bl.a. pekat på att inga anmärkningar riktats mot honom vad gäller hans arbetsinsatser.

Att B.K. skött sina arbetsuppgifter väl styrks av det vittnesmål som S.A. lämnat. Denne var chef för B.K. under åren 1993 fram till sin pensionering i november 1997. Före år 1993 arbetade S.A. som tillsynsman på transportavdelningen, då också B.K. arbetade där. Av S.A:s vittnesmål framgår att B.K. aldrig uppträtt alkoholpåverkad på arbetsplatsen. Enligt S.A. har det förekommit endast vid ett eller högst ett par tillfällen att B.K. kommit bakfull till arbetet under de år de arbetade tillsammans. Såväl S.A. som I.H. och M.H. har under förhören omvittnat att B.K. varit en öppen person som varit omtyckt och som de haft en god relation till. Sammantaget visar utredningen att B.K. alltid varit skötsam på arbetsplatsen och där fullgjort en god arbetsinsats. Vad som kommit fram under förhören och ett i målet åberopat läkarintyg underskrivet av två läkare vid Mariakliniken ger också stöd för att B.K. har en god insikt i sina alkoholproblem och att han, såvitt kan bedömas, har en seriös önskan att komma till rätta med sitt alkoholmissbruk.

Staten har som en omständighet varför B.K. utgör en säkerhetsrisk framfört att hans alkoholmissbruk i sig medför att han har sämre förutsättningar än andra vårdare att hantera de många gånger krävande uppgifter som förekommer i kontakten med de intagna. Man har pekat på risken för att han utsätts för provokation och försök från de intagnas sida att utnyttja deras kännedom om att han är en alkoholmissbrukare och dömd för misshandel. SEKO har tillbakavisat att B.K. skulle utgöra någon säkerhetsrisk i dessa hänseenden.

Enligt arbetsdomstolens mening finns det inte fog för uppfattningen att B.K. på grund av sin alkoholsjukdom skulle utgöra en sådan säkerhetsrisk att Staten därför haft skäl för att skilja honom från anställningen. Som redan sagts synes B.K. ha en god insikt i sjukdomen och de påfrestningar den utgör. Arbetsdomstolen har inte heller uppfattat B.K. som en person som i nyktert tillstånd skulle låta sig provoceras eller förledas till någon från säkerhetssynpunkt tveksam handling, om de intagna i detta syfte skulle söka utnyttja sin kännedom om hans alkoholproblem eller det förhållandet att han gjort sig skyldig till misshandel.

Staten har åberopat såväl den fällande som den friande brottmålsdomen 1997 som exempel på att B.K. är våldsbenägen. Arbetsdomstolen kan här konstatera att de två fall av misshandel som B.K. dömdes för i april 1997 inträffade under hans fritid och när han och sambon var berusade. Även den påstådda misshandeln i oktober påstås ha ägt rum under samma förhållanden. Som redan sagts har B.K. aldrig uppträtt alkoholpåverkad i arbetet. Arbetsdomstolen ser inte heller att Staten haft anledning anta att han i en framtid skulle ändra sitt beteende härvidlag. Det förhållandet att B.K. under år 1997 gjort sig skyldig till misshandel under alkoholpåverkan kan därför inte tas till intäkt för att det förelegat någon beaktansvärd risk för att han skulle tillgripa våld i sin tjänsteutövning.

Staten har också framhållit att B.K. som vårdare skall vara ett föredöme för de intagna, men påstått att han inte lever upp till detta krav på grund av sitt alkoholmissbruk och de fall av misshandel som han begått. SEKO, som förnekat påståendet, har generell invänt att det inte finns något krav på att en vårdare skall vara ett gott föredöme.

Arbetsdomstolen vill såvitt gäller B.K:s alkoholmissbruk framhålla att det förhållandet att en arbetstagare lider av sjukdomen alkoholism inte i sig kan läggas denne till last. Frågan hur han kan hantera denna sjukdom är i mycket beroende av vilket stöd han får inte minst från sin arbetsgivare och vilket arbete han själv är beredd att lägga ner för att komma till rätta med sin situation. Som redan sagts får B.K. antas vara motiverad för att ta sig ur alkoholmissbruket och hans prognos har av läkare bedömts som god. Så länge den som lider av en alkoholsjukdom seriöst söker komma till rätta med sitt problem kan denne i vart fall inte ses som något dåligt föredöme.

Någon utredning om vilka krav som Staten ställer på sina vårdare har inte förebragts i målet. Arbetsdomstolen har därför att utifrån mer allmänna utgångspunkter pröva vilken betydelse det har för B.K:s anställning att han gjort sig skyldig till misshandel. Det bör här tilläggas att uppsägningen skedde innan den fällande brottmålsdomen meddelades. Någon utredning till stöd för att B.K. begått brott utöver de i domen angivna finns inte. Vad arbetsdomstolen nu har att ta ställning till är således inte om Staten hade saklig grund för att säga upp B.K. på grund av de misshandelsbrott som han fällts till ansvar för, utan vilken betydelse den fällande brottmålsdomen kan tillmätas som stöd för påståendet att B.K. inte utgör något gott föredöme för de intagna. Arbetsdomstolen har uppfattat det så att Staten menar att domen visar att B.K. är brottsbenägen. Arbetsdomstolen finner dock inte att denna ger stöd för att arbetsgivaren haft anledning att uppfatta B.K. som sådan.

Betydelsen av att B.K. varit frånvarande från arbetet

Staten har som saklig grund för att uppsägningen av B.K. åberopat att han haft en hög, oplanerad frånvaro från arbetet och här särskilt framhållit att häktet utgör en arbetsplats där det är viktigt att man har en bemanning enligt gällande arbetsschema. Man har pekat bl.a. på det personaladministrativa merarbete som B.K:s frånvaro inneburit, kostnaderna för vikarier och också de negativa effekter för arbetskamraterna som följer av att en arbetstagare uteblir från arbetet.

Arbetsdomstolen gör i denna del följande överväganden.

Det ligger i sakens natur att arbetet på en plats som häktet måste bedrivas med beaktande av de särskilda säkerhetskrav som verksamheten där ställer upp. Bemanningen måste härvid anses vara av särskild vikt. Enligt vad som uppgetts i målet har häktet ca 300 anställda. Arbetsplatsens storlek talar för att arbetsgivaren borde ha en utvecklad administrativ beredskap för att möta sjukdomsfall bland de anställda. Det måste antas vara möjligt att temporärt lösa en hastigt uppkommen frånvaro på häktet med den arbetsstyrka som finns tillgänglig. Om frånvaron blir längre, måste vakansen rimligtvis mötas med att en förstärkning kallas in. Häktet måste således antas ha möjlighet i och för sig att klara av de problem som uppkommer om en arbetstagare uteblir från arbetet.

Vad frågan nu närmast gäller är vilka krav som rimligen kan ställas på häktet när, som i B.K:s fall, det är fråga om en arbetstagare som under flera år haft en oplanerad frånvaro vid flera återkommande tillfällen. Här måste vägas in å ena sidan häktets intresse av att ha en väl fungerande arbetsplats och å andra sidan B.K:s intresse av att få behålla sin anställning. Vid denna prövning måste givetvis särskild hänsyn tas till det förhållandet att hans frånvaro i vart fall i allt väsentligt får tillskrivas den alkoholsjukdom som han lider av och det rehabiliteringsansvar som en arbetsgivare har. Beaktas måste också att anställningsskyddslagen bygger på tanken att en uppsägning är den yttersta åtgärd som får sättas in först när alla andra möjligheter att lösa problemet har uttömts (prop. 1973:129 s. 121).

Med 1991 års ändringar i lagen om allmän försäkring och arbetsmiljölagen gavs arbetsgivaren ett utvidgat ansvar för rehabiliteringen av arbetstagare som drabbats av sjukdom. I AD 1993 nr 42 sammanfattades arbetsgivarens ansvar enligt följande.

Med de ändringar i arbetsmiljölagen och lagen om allmän försäkring (AFL) som riksdagen beslutade under år 1991 har lagstiftaren sökt skapa klarare regler för arbetsgivares ansvar för att anställda, som drabbats av skada eller sjukdom, får del av de anpassnings- och rehabiliteringsinsatser som behövs för att den anställde skall kunna fortsätta arbeta. Ändringarna i arbetsmiljölagen innebär att arbetsgivaren har getts ett större och tydligare ansvar för att utveckla sin arbetsorganisation, skapa meningsfullt och utvecklande arbete, anpassa arbetet till de enskilda anställdas förutsättningar och genomföra rehabiliteringsinsatser. Såvitt gäller arbetsgivarens ansvar inom ramen för den allmänna försäkringen har arbetsgivaren ålagts en lagreglerad skyldighet att i samråd med arbetstagaren svara för att dennes behov av rehabilitering snarast klarläggs och för att de åtgärder vidtas som behövs för en effektiv rehabilitering. Om det inte framstår som obehövligt, skall arbetsgivaren under närmare angivna förutsättningar påbörja en rehabiliteringsutredning och denna utredning skall genomföras i samråd med arbetstagarens fackliga organisation, om arbetstagaren medger det. Ansvaret för att klarlägga rehabiliteringsbehovet gäller oavsett hur behovet har uppstått. Den rehabiliteringsutredning som arbetsgivaren gör skall tillställas försäkringskassan som bl.a. har tillsynsansvar över och samordningsansvar för de insatser som behövs för rehabiliteringsverksamheten. För arbetstagarens rehabilitering kan även andra samhällsaktörer komma in i bilden, främst hälso- och sjukvården, socialtjänsten och arbetsmarknadsorganen. Arbetsgivaren har förstahandsansvar för att vidta de arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder som kan genomföras inom eller i anslutning till den egna verksamheten.

Av utredningen framgår att häktet låtit B.K. under en tid arbeta uteslutande som promenadvakt, en tjänstgöring som B.K. förklarat att han inte har något emot att fortsätta med. Fråga var enligt Staten om en för tillfället specialkonstruerad tjänst. Av utredningen framgår att tjänstgöringen gjordes möjlig genom att B.K. i arbetsschemat tilldelades enbart denna uppgift som annars läggs ut på vårdarna enligt ett rullande schema. Den lösning som häktet valde får ses som ett exempel på hur en arbetsgivare kan leva upp till det utvidgade arbetsgivaransvar som kom till uttryck med 1991 års ändringar (jfr prop. 1990/91:140 s. 52). Staten har pekat på att även denna lösning av B.K:s tjänstgöring varit betungande för häktet, både personaladministrativt och från kostnadssynpunkt. Man har också framhållit att B.K:s återkommande oplanerade frånvaro medfört olägenheter för hans arbetskamrater. Mot detta måste ställas att inga anmärkningar riktats mot B.K.s sätt att sköta arbetet, när han är i tjänst. B.K. är en arbetstagare som har en långvarig tjänstgöring inom kriminalvården bakom sig och han har nu närmar sig pensionsåldern. Utredningen visar att ytterligare rehabiliteringsinsatser är motiverade och att B.K. också är beredd att medverka i rehabiliteringsarbetet.

Sammantaget anser arbetsdomstolen därför att Staten inte hade saklig grund för sin uppsägning av B.K. SEKO:s yrkande om ogiltigförklaring av uppsägningen skall därför bifallas.

Med denna bedömning har arbetsdomstolen inte anledning att gå in på SEKO:s påstående att Staten inte upprättat en rehabiliteringsutredning och inte heller, såvitt känt, haft någon kontakt med försäkringskassan. Denna fråga är för övrigt sparsamt belyst av parterna i målet. Arbetsdomstolen vill dock i anslutning till detta spörsmål göra följande tillägg.

Av 22 kap. 3 § lagen om allmän försäkring framgår att en arbetsgivare under de förutsättningar som anges där, är skyldig att göra en rehabiliteringsutredning och överlämna den till försäkringskassan. Av lagen och dess förarbeten följer att man med bestämmelserna i 22 kap. eftersträvar en samverkan mellan arbetsgivaren, arbetstagaren och försäkringskassan och i förekommande fall också andra samhällsorgan, t.ex. arbetsförmedling och socialtjänst. Om det inte går att finna en lösning som gör det möjligt att arbetstagarens anställning består, blir det en uppgift för samhället att medverka till att den enskilde kan finna något annat och lämpligare arbete. Om inte heller detta går, får övervägas vilket stöd i övrigt som samhället kan erbjuda (se närmare prop. 1990/91:141).

För arbetstagaren är det av vitalt intresse att den i lagen föreskrivna ordningen iakttas. Genom en samverkan mellan arbetsgivaren och berörda samhällsorgan stärks, till fördel också för arbetsgivaren, den samlade kompetensen avseende den arbetslivsinriktade rehabiliteringen. Vidare medför försäkringskassans ansvar för samordning och tillsyn över de insatser som krävs enligt lagen om allmän försäkring för den enskildes rehabilitering bl.a. den tryggheten för arbetstagaren, att om hans anställningsförhållande upplöses kan samhället direkt gå in och erbjuda det ytterligare stöd som står till buds.

En arbetsgivare som säger upp en arbetstagare utan att ha iakttagit sina nu nämnda skyldigheter enligt 22 kap. lagen om allmän försäkring måste därför normalt anses sakna saklig grund för uppsägningen, om denna beror på förhållanden hänförliga till arbetstagarens sjukdom.

Skadestånd

Staten skall för sitt brott mot 7 § anställningsskyddslagen betala allmänt skadestånd till B.K. Arbetsdomstolen finner skäligt bestämma skadeståndet till 50 000 kr.

Rättegångskostnader

SEKO har yrkat ersättning för rättegångskostnader med 121 908 kr inkl. mervärdesskatt, varav 120 750 kr avser arbete och resterande del utlägg. Staten, som vitsordat kostnaderna för utlägg, har överlämnat till arbetsdomstolen att pröva skäligheten av yrkad ersättning för arbete.

Den ersättning för arbete som SEKO har rätt till avser arbete hänförligt till målet. Med beaktande av målets art och omfattning finner arbetsdomstolen skäligt bestämma ersättningen till 75 000 kr.

DOMSLUT

Arbetsdomstolen ogiltigförklarar uppsägningen av B.K. och förpliktar Staten att till honom utge allmänt skadestånd med femtiotusen (50 000) kr jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning (den 5 augusti 1997) tills betalning sker.

Staten skall betala ersättning till SEKO - Facket för Service och Kommunikation för rättegångskostnader med sjuttiosextusenetthundrafemtioåtta (76 158) kr, varav 75 000 kr avser arvode, jämte ränta på det förstnämnda beloppet enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom tills betalning sker. I den sammanlagda ersättningen ingår mervärdesskatt med 15 201 kr.

Dom 1998-02-25, målnummer A-147-1997

Ledamöter: Nina Pripp, Dag Ekman, Britt Angleryd, Mats Holmgren, Lars Ahlvarsson, Jörgen Andersson och Ulf Nilsson. Enhälligt.

Sekreterare: Susanne Sjöblom