lagen.nu

AD 1999 nr 124

Fråga om det förelegat saklig grund för uppsägning av en elinstallatör. Han hade till följd av en s.k. pisksnärtsskada nedsatt arbetsförmåga och kunde därför enligt arbetsgivarens mening inte längre utföra arbete av någon betydelse för företaget. Fråga om arbetsgivaren har fullgjort sina skyldigheter vad gäller rehabilitering, arbetsanpassning och omplacering. Arbetstagarsidan har särskilt framhållit att arbetsgivaren brustit i sin skyldighet till samråd med arbetstagaren. Arbetsdomstolen finner att uppsägningen är sakligt grundad.

Parter:

Svenska Elektrikerförbundet; Elektriska Installatörsorganisationen; Elmontage Eklind & Löfgren Aktiebolag

Nr 124

Svenska Elektrikerförbundet

mot

Elektriska Installatörsorganisationen och Elmontage Eklind & Löfgren Aktiebolag i Jönköping.

BAKGRUND

Mellan Svenska Elektrikerförbundet (förbundet) och Elektriska Installatörsorganisationen (EIO) gäller kollektivavtal. Elmontage Eklind & Löfgren AB (bolaget) är medlem i EIO och därigenom bundet av kollektivavtal med förbundet.

J.B. som är född år 1963, är medlem i förbundet. Han anställdes som elinstallatör i bolaget den 4 september 1989. I augusti 1990, när han var på väg från ett arbete till bolaget, skadades han vid en trafikolycka och ådrog sig en s.k. pisksnärtsskada. Skadan har senare godkänts som arbetsskada. J.B. sjukskrevs på heltid från den 22 november 1996. Han har därefter inte återgått i arbete hos bolaget.

Den 5 mars 1998 sade bolaget upp J.B. på grund av personliga skäl. Tvist har uppstått om det har förelegat saklig grund för uppsägningen. Tvisteförhandlingar har förts utan att parterna har kunnat enas.

YRKANDEN M.M.

Förbundet har yrkat att Arbetsdomstolen skall

1. ogiltigförklara uppsägningen av J.B. samt

2. förplikta bolaget att till J.B. för brott mot 7 § anställningsskyddslagen utge allmänt skadestånd med 80 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning (den 7 juli 1998) tills betalning sker.

Arbetsgivarparterna har bestritt yrkandena. Inget belopp har vitsordats som skäligt allmänt skadestånd. Ränteyrkandet har dock vitsordats som skäligt i och för sig.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

PARTERNAS UTVECKLING AV TALAN

Förbundet

J.B. anställdes som elinstallatör i bolaget den 4 september 1989. I augusti 1990 skadades han vid en trafikolycka när han var på väg från ett arbete till bolaget. Han blev påkörd bakifrån och fick en s.k. pisksnärtsskada. Skadan har senare godkänts som arbetsskada. Under hösten 1990 sökte J.B. läkare för de besvär i form av värk i axlar och nacke som han fick efter trafikolyckan. Vid årsskiftet 1990/1991 blev besvären akuta och J.B. fick uppsöka läkare på nytt. Han gick därefter på sjukgymnastik under lång tid och klarade därigenom av att arbeta under åren 1992-1995. Under sommaren 1995 blev dock besvären tydligare och han märkte att det var framför allt arbete med armarna ovanför huvudhöjd som framkallade värk. Den 22 november 1996 blev J.B. helt sjukskriven och har sedan dess inte återgått i arbete hos bolaget.

Under år 1997 genomgick J.B. s.k. arbetsprövning genom Arbetslivstjänsters försorg. Han erhöll omväxlande sjukpenning och rehabiliteringspenning. I maj 1998 började han arbetspröva i en lampaffär, Ljusglimten, där han nu arbetar med lönebidrag.

J.B. har efter trafikolyckan genomgått olika läkarundersökningar. Av dessa framgår att J.B. inte kan arbeta med armarna ovanför huvudhöjd vilket innebär att han inte kan fortsätta med sina vanliga arbetsuppgifter i sitt ordinarie arbete som elinstallatör.

J.B. har genomgått två rehabiliteringsutredningar. Den första blev klar den 24 februari 1995 och den andra den 24 april 1997. Vad gäller den första rehabiliteringsutredningen så framgår det inte av utredningen om den har gjorts i samråd med facket eller ej. Den andra rehabiliteringsutredningen har inte gjorts i samråd med facket trots att det står så i utredningen.

Bolaget har skjutit över rehabiliteringsarbetet och ansvaret för J.B:s rehabilitering på försäkringskassan. Bolaget har inte engagerat sig i J.B:s rehabilitering på det sätt man kan förvänta sig. Detta har påverkat J.B:s rehabilitering och möjligheten att finna andra arbetsuppgifter åt honom såväl inom som utom bolaget.

Bolaget har inte uppfyllt sina skyldigheter vad gäller rehabilitering och arbetsanpassning enligt bestämmelserna i 22 kap. 3 § lagen om allmän försäkring och enligt 3 kap. 3 § andra stycket och 3 kap. 2 a § tredje stycket arbetsmiljölagen.

Enligt 22 kap. 3 § lagen om allmän försäkring skall arbetsgivaren i samråd med den anställde svara för att dennes behov av rehabilitering snarast klarläggs och för att de åtgärder vidtas som behövs för en effektiv rehabilitering. Om det inte framstår som obehövligt skall arbetsgivaren påbörja en rehabiliteringsutredning.

Enligt 3 kap. 3 § andra stycket arbetsmiljölagen skall arbetsgivaren genom att anpassa arbetsförhållandena eller vidta annan lämplig åtgärd ta hänsyn till arbetstagarens särskilda förutsättningar för arbetet. Av 3 kap. 2 a § tredje stycket samma lag framgår att arbetsgivaren skall se till att det i hans verksamhet finns en på lämpligt sätt organiserad arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet för fullgörande av de uppgifter som enligt arbetsmiljölagen och 22 kap. lagen om allmän försäkring åvilar denne. Bolaget har inte någon organiserad sådan verksamhet.

Bristen har i första hand bestått i att bolaget inte har samrått med J.B. i frågan om rehabilitering. Samråd med arbetstagaren utgör en viktig pusselbit i rehabiliteringsprocessen. Samråd skall alltid ske oberoende av om det kan förväntas leda till några nya arbetsuppgifter. Syftet med samråd är nämligen att klarlägga vilket behov som finns av rehabilitering. Det är alltid arbetsgivaren som skall påbörja rehabiliteringsarbetet. Det är arbetsgivaren som har förstahandsansvaret för att vidta åtgärder för arbetslivsinriktad rehabilitering inom den egna verksamheten eller i anslutning till den. Arbetsgivaren kan inte överlåta det ansvaret på någon annan. J.B. har inte fått kontakt med bolaget för att diskutera rehabiliteringsfrågor. Bolaget har inte heller samrått med facket.

Bristen har i andra hand bestått i att bolaget inte har undersökt vilka arbetsuppgifter som J.B skulle ha kunnat utföra i bolaget. Bolaget har en längre gående skyldighet i detta avseende än vad som är fallet vid en omplaceringssituation. Bolagets skyldighet att undersöka vilka möjligheter till arbete som fanns inträdde i princip samtidigt som det förelåg en skyldighet att genomföra en rehabiliteringsutredning, dvs. när J.B. hade varit sjukskriven i fyra veckor. Detta kan inte botas genom att man i efterhand gör en omplaceringsutredning.

Ovan nämnda brister har sammantaget och var för sig medfört att det inte förelegat saklig grund för bolagets uppsägning av J.B. Uppsägningen av J.B. skall därmed ogiltigförklaras och bolaget förpliktas att till J.B. utge allmänt skadestånd för brott mot 7 § anställningsskyddslagen.

Arbetsgivarparterna

Elmontage Eklind & Löfgren AB är ett mindre elinstallationsföretag med verksamhet i Jönköpingstrakten. Bolaget ägs av T.L. och B.E. Förutom de båda delägarna är 20 personer verksamma i bolaget. Av dessa är 18 elinstallatörer, en kontorstjänsteman och en verkmästare. Bolagets verksamhet består av traditionellt elinstallationsarbete såsom löpande underhåll, felsökning och service åt i huvudsak fasta kunder inom industrin, affärshus och större fastighetsbolag. Bolaget har även vissa strökunder. Bolaget har inte någon egen verkstad eller någon egen tillverkning eller förmontering. Man har inte heller något egentligt lager. Verksamheten bedrivs i stället på så sätt att elinstallatörerna dels åker runt mellan olika jobb, dels är fast stationerade. För de elinstallatörer som åker runt på olika jobb finns det sex-sju servicebilar som är utrustade med verktyg och ett mindre lager. Entreprenadarbeten förekommer endast i mindre omfattning.

Alla i verksamheten förekommande arbetsuppgifter ställer lika stora krav på att elinstallatörerna måste kunna arbeta med armarna ovanför huvudhöjd. Arbetet är självständigt och stressigt. Det förekommer ibland pararbete, dock inte i någon större omfattning. Arbetet är ofta fysiskt tungt. De lättare moment som finns är insprängda i arbetsuppgifterna och svåra att särskilja och lägga på en person. Det är dessutom viktigt för den enskilde installatörens hälsa att även ha lättare moment. Det skulle vidare vara praktiskt och affärsmässigt svårt att låta en person utföra alla lättare arbetsuppgifter.

J.B. anställdes som elinstallatör i bolaget hösten 1989. Han var även anställd i bolaget några år i början av 1980-talet. Vid en trafikolycka i augusti 1990 skadades han och fick en s.k. pisksnärtsskada. Han har därefter varit sjukskriven i perioder av varierande längd. Under år 1993 var han sjukskriven cirka en månad för förmaksflimmer. Under tiden den 29 november 1994 till den 31 mars 1995 var han sjukskriven av samma anledning. I samband med sistnämnda sjukskrivning genomförde bolaget en rehabiliteringsutredning med hjälp av företagsläkaren E.O. Rehabiliteringsutredningen blev klar den 24 februari 1995. Av utredningen framgår att anledningen till besvären var stresspåverkan i arbetet som elinstallatör och att J.B. själv bedömde att han inte kunde fortsätta sitt arbete som elinstallatör av den orsaken. Av utredningen framgår vidare att J.B. funderade på någon form av chaufförsarbete eller arbete som fastighetsskötare vilket han tidigare hade provat på och upplevt som betydligt mindre stressande.

J.B. kom därefter att arbeta fram till den 22 november 1996 från vilket datum han blev sjukskriven på heltid. Han har därefter inte återkommit i arbete i bolaget. Den 29 november 1996 undersöktes J.B. av E.O. som konstaterade att J.B. hade nackbesvär och inte kunde klara av några av sina vanliga arbetsuppgifter. Den 18 december 1996 undersöktes J.B. av L.T. vid Ortopedmottagningen vid Länssjukhuset Ryhov i Jönköping som även han konstaterade att J.B. hade nackbesvär. Han konstaterade vidare att J.B. inte skulle kunna komma att återgå till sina vanliga arbetsuppgifter.

I början av januari 1997 kopplades försäkringskassan in. Försäkringskassan kopplade i sin tur in Arbetslivstjänster som beslutade att utreda J.B. Under tiden beviljades han rehabiliteringspenning. I mars 1997 började J.B. att arbetsträna som fastighetsskötare hos Bostads AB Vätterhem. Arbetsträningen pågick till slutet av maj 1997. Arbetsuppgifterna var dock inte lämpliga för J.B. Under sommaren 1997 arbetstränade J.B. på ett lager. Inte heller de arbetsuppgifterna var lämpliga för honom. I samband med detta tog bolaget, med hjälp av E.O. fram och ansvarade för ytterligare en rehabiliteringsutredning. Utredningen blev klar den 24 april 1997. Det är riktigt att samråd inte har skett med facket trots att detta anges i utredningen. Av utredningen framgår att majoriteten av arbetsuppgifterna innebär arbete i tak med för armar, axlar och nacke ansträngande rörelsemönster. Det framgår vidare att J.B. provat på arbete i bänkhöjd men att också detta gett honom besvär och att man har försökt med anpassade arbetsuppgifter för nacke och axlar. Det är riktigt att utredningen har gjorts något senare än enligt de bestämmelser som finns. Detta beror på att bolaget trodde att man uppfyllt sin skyldighet att upprätta en rehabiliteringsutredning genom rehabiliteringsutredningen av den 24 februari 1995. När bolaget fick klart för sig att försäkringskassan såg annorlunda på saken så gjorde man snabbt rehabiliteringsutredningen av den 24 april 1997.

Sedan januari 1997 har rehabiliteringen varit inriktad på att hitta andra arbetsuppgifter åt J.B. sådana som låg inom ramen för hans ordinarie arbetsuppgifter hos bolaget. Man har med andra ord försökt att hitta arbetsuppgifter utanför bolaget. Detta har berott på dels de medicinska förhållanden som framgick av de läkarutlåtanden som fanns, dels på J.B:s egna önskemål om annat arbete, t.ex. som fastighetsskötare.

Bolaget höll kontakt med J.B. under hans sjukskrivningstid. I början kom J.B. till bolaget med jämna mellanrum och lämnade in sina sjukintyg. Bolaget försökte också kontakta J.B. genom att ringa till honom ett antal gånger. Det var dock svårt att få tag på honom. Bolaget vände sig därför till försäkringskassan för att höra vad som egentligen hände. Där sade man bara att det pågick rehabilitering och arbetsträning och att det inte var något bolaget kunde göra annat än att vänta. Bolaget upplevde detta som väldigt otillfredsställande. Bolaget diskuterade under sommaren 1997 med EIO:s lokalombudsman hur man borde gå till väga. Under hösten 1997 satte bolaget ut ett möte med facket och J.B. Facket ställde emellertid in mötet eftersom man ansåg att det då inte fanns något att diskutera som rörde bolaget. Det ägde därefter rum ett möte i november 1997 som dock blev resultatlöst eftersom arbetstagarsidan inte var beredd att ingå i några diskussioner i sak innan den utredning genom Solvikshälsan, som försäkringskassan hade beslutat om, var slutförd. Solvikshälsans utredning inleddes under hösten 1997 och slutfördes den 8 december 1997. Av utredningen framgår bl.a. att J.B. hade halsdiskbråck och att han inte kunde fortsätta att arbeta som elinstallatör. Så snart utredningen var klar kallade bolaget till förhandling. Det ägde rum ett möte den 20 januari 1998 där J.B. facket, bolagets båda ställföreträdare och lokalombudsmannen vid EIO B.L. deltog. Vid mötet diskuterades frågan om omplacering och man konstaterade att det inte fanns några arbetsuppgifter åt J.B. i bolaget. Detta möte hade föregåtts av ett tidigare möte samma dag där även försäkringskassans handläggare A-C.L. hade deltagit och där man hade kommit fram till samma slutsats. Den 2 mars 1998 hölls en överläggning med anledning av att bolaget då hade varslat J.B. om uppsägning. Lokal tvisteförhandling om uppsägningen ägde rum den 8 april 1998 och central tvisteförhandling den 4 juni 1998.

Under tiden fortsatte J.B:s arbetsprövning. Sedan maj 1998 arbetstränar han i en elaffär, Ljusglimten.

Uppsägningen av J.B. är sakligt grundad. J.B. kan på grund av sin sjukdom inte utföra arbete av någon betydelse i bolaget. Det saknas möjligheter till omplacering. Bolaget har uppfyllt de krav på arbetsanpassning och rehabilitering som följer av lagen om allmän försäkring och arbetsmiljölagen i samband med uppsägning på grund av sjukdom. Det har skett bl.a. genom att bolaget låtit genomföra rehabiliteringsutredningar år 1995 och år 1997 och överlämna dem till försäkringskassan. Bolaget har också haft fortlöpande kontakter med företagshälsovården och försäkringskassan och i samband med uppsägningen även med facket. Det har inte funnits någon möjlighet till arbetsträning inom ramen för bolagets verksamhet. Bolaget har således tagit sitt arbetsgivaransvar för rehabiliteringen av J.B. Det faktum att försäkringskassan har medverkat vid rehabiliteringen är normalt. Det förutsätts att särskilt mindre arbetsgivare skall kunna få stöd från försäkringskassan som ju är det organ som är ansvarigt för tillsyn och samordning av rehabilitering. Den arbetsträning som har varit aktuell har syftat till att hitta lämpliga arbetsuppgifter utanför bolaget eftersom det har stått klart att bolaget inte har kunnat erbjuda sådana. Bolaget har en organiserad arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet. Anslutning till företagshälsovården föreligger genom bolagets avtal med läkaren E.O.

DOMSKÄL

Allmänt om tvisten

J.B. anställdes som elinstallatör i bolaget hösten 1989. I augusti 1990 skadades han vid en trafikolycka och ådrog sig en s.k. pisksnärtsskada. Den har senare godkänts som arbetsskada. Skadan har medfört att J.B. inte kan utföra arbete med armarna ovanför huvudhöjd. J.B. blev den 22 november 1996 sjukskriven på heltid och har sedan dess inte utfört något arbete för bolaget. Den 5 mars 1998 sade bolaget upp honom på grund av personliga skäl.

Tvisten i målet gäller frågan om bolaget har haft saklig grund för att säga upp J.B. från hans anställning.

Arbetsgivarparternas uppfattning är att det föreligger saklig grund för uppsägning då J.B. på grund av sin sjukdom inte kan utföra arbete av någon betydelse i bolaget.

Förbundets uppfattning är att det inte föreligger saklig grund för uppsägning då bolaget inte har fullgjort sina skyldigheter vad gäller rehabilitering, arbetsanpassning och omplacering.

Arbetsgivarparterna har bestritt att dessa skyldigheter inte skulle ha fullgjorts.

Utredningen

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har på förbundets begäran hållits förhör under sanningsförsäkran med J.B. samt vittnesförhör med facklige företrädaren A.O. På arbetsgivarparternas begäran har hållits förhör under sanningsförsäkran med bolagets ställföreträdare T.L. och B.E. samt vittnesförhör med handläggaren vid Försäkringskassan i Jönköping A-C.L. lokalombudsmannen vid EIO B.L. lokalombudsmannen vid EIO L.M. och läkaren E.O. Arbetsgivarparterna har åberopat skriftlig bevisning.

Rättsliga utgångspunkter

Enligt uttalanden i förarbetena till 1974 års anställningsskyddslag utgör sjukdom och därav följande nedsatt prestationsförmåga inte i och för sig saklig grund för uppsägning. Enligt departementschefen kunde det dock förekomma fall där en av sjukdom betingad nedsättning av arbetsförmågan fick åberopas som saklig grund för uppsägning, nämligen då nedsättningen kunde bedömas som stadigvarande och dessutom så väsentlig att arbetstagaren inte längre kunde utföra arbete av någon betydelse. Normalt sett borde enligt departementschefens mening anställningen inte kunna bringas att upphöra förrän arbetstagaren hade fått rätt till sjukbidrag eller förtidspension enligt lagen om allmän försäkring, och i varje fall borde uppsägning inte få komma i fråga så länge arbetstagaren uppbar sjukpenning från försäkringskassan (prop. 1973:129 s. 126). Motivuttalandena är tillämpliga även i fråga om den nu gällande anställningsskyddslagen (jfr prop. 1981/82:71 s. 66). Av fast praxis i Arbetsdomstolen framgår också att det är endast i undantagsfall som en arbetsgivare har saklig grund för uppsägning med hänvisning till arbetstagarens sjukdom (se t.ex. domarna AD 1987 nr 164, AD 1993 nr 42 och AD 1997 nr 115).

Frågan om uppsägning på grund av sjukdom har ett samband med frågan om arbetsgivarens skyldighet att medverka till rehabilitering och arbetsanpassning.

Vad gäller frågan om arbetsgivarens skyldighet att medverka till rehabilitering framgår av bestämmelsen i 22 kap. 3 § lagen (1962:381) om allmän försäkring att arbetsgivaren i samråd med den försäkrade skall svara för att dennes behov av rehabilitering snarast klarläggs och för att de åtgärder vidtas som behövs för en effektiv rehabilitering. Om det inte framstår som obehövligt skall arbetsgivaren påbörja en rehabiliteringsutredning. Utredningen skall genomföras i samråd med den försäkrades arbetstagarorganisation om den försäkrade medger det. Vad gäller frågan om arbetsanpassning skall arbetsgivaren, enligt vad som närmare framgår av bestämmelsen i 3 kap. 3 § andra stycket arbetsmiljölagen (1977:1160), genom att anpassa arbetsförhållandena eller vidta annan lämplig åtgärd ta hänsyn till arbetstagarens särskilda förutsättningar för arbetet. För att arbetsgivaren skall kunna fullgöra de uppgifter som vilar på honom enligt lagen om allmän försäkring och arbetsmiljölagen stadgas i 3 kap. 2 a § tredje stycket arbetsmiljölagen att arbetsgivaren skall se till att det i hans verksamhet finns en på lämpligt sätt organiserad arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet.

Som framgår av Arbetsdomstolens dom 1993 nr 42 skall man vid uppsägning på grund av sjukdom ta hänsyn till bestämmelserna i lagen om allmän försäkring och i arbetsmiljölagen om arbetsgivarens skyldighet att medverka till rehabilitering och arbetsanpassning.

I förarbetena till 1991 års ändringar i lagen om allmän försäkring (prop. 1990/91:141 s. 43) och arbetsmiljölagen (prop. 1990/91:140 s. 51 f.) har markerats vikten av att arbetsgivaren gör allt som är möjligt för att anställningen skall bestå och överväger alla möjligheter att flytta arbetstagaren till någon annan uppgift inom företaget, dvs. att omplacera arbetstagaren. I detta ligger bl.a. att arbetsgivaren måste överväga om det är möjligt att genom en ändrad arbetsorganisation eller omplacering på annat sätt bereda arbetstagaren arbetsuppgifter så att denne kan stanna kvar. Vidden av arbetsgivarens skyldigheter måste enligt motiven avgöras efter en prövning av omständigheterna i det enskilda fallet, där såväl arbetstagarens som arbetsgivarens förhållanden och förutsättningar vägs in. Som också uttalats i förarbetena kommer det att i en del fall inte vara möjligt att finna lösningar som gör det möjligt att anställningen består. Det blir då en uppgift för samhället att medverka till att den enskilde kan finna ett annat och lämpligare arbete (prop. 1990/91:141 s. 43).

Enligt 7 § andra stycket anställningsskyddslagen föreligger inte saklig grund för uppsägning om det är skäligt att kräva att arbetsgivaren i stället bereder arbetstagaren annat arbete hos sig. Som Arbetsdomstolen uttalat i t.ex. AD 1981 nr 51, AD 1997 nr 115 och AD 1999 nr 10 åligger det arbetsgivaren att göra en noggrann utredning i omplaceringsfrågan och därvid verkligen ta till vara föreliggande möjligheter att ordna en omplacering. Om det är oklart huruvida en omplacering kunnat ske måste slutsatsen ofta bli att omplaceringsskyldigheten inte är fullgjord.

J.B:s sjukdom och vidtagna åtgärder m.m.

Av utredningen i målet har framkommit i huvudsak följande vad gäller J,B:s sjukdom och de åtgärder som har vidtagits i rehabiliteringshänseende.

Efter trafikolyckan i augusti 1990 var J.B. sjukskriven för nackbesvär i cirka en och en halv vecka i oktober 1990 och i cirka en månad i början av år 1991. I början av år 1993 var han sjukskriven i cirka en månad för förmaksflimmer och från slutet av november 1994 till slutet av mars 1995 var han sjukskriven av samma anledning.

Eftersom J.B. i samband med sist nämnda sjukskrivning varit sjukskriven i mer än fyra veckor genomförde bolaget i samråd med J.B. och företagsläkaren E.O. en rehabiliteringsutredning. Utredningen var klar den 24 februari 1995. Av utredningen framgår att J.B. upplevde sitt arbete som elinstallatör som mycket stressande och att enda förklaringen till perioderna med förmaksflimmer var stresspåverkan. Av utredningen framgår också, vilket har bekräftats av J.B. vid förhöret under sanningsförsäkran med honom, att han i detta skede funderade på någon form av arbete som chaufför eller fastighetsskötare. Efter utredningen fortsatte J.B. sitt arbete som elinstallatör i bolaget fram till den 22 november 1996 då han sjukskrevs på heltid. Han har sedan dess inte utfört något arbete i bolaget.

I samband med att J.B. sjukskrevs på heltid undersöktes han dels av företagsläkaren E.O. den 29 november 1996, dels av läkaren L.T. vid Ortopedmottagningen vid Länssjukhuset Ryhov i Jönköping den 18 december 1996. E.O. konstaterade i sitt utlåtande att J.B. hade nackbesvär och inte klarade av några av sina vanliga arbetsuppgifter. Även L.T. konstaterade att J.B. hade nackbesvär. Han gjorde vidare den bedömningen att J.B. inte skulle kunna komma att återgå till sina vanliga arbetsuppgifter.

Försäkringskassan beviljade J.B. rehabiliteringspenning från och med den 9 januari 1997 samtidigt som det beslöts att han skulle genomgå rehabilitering i form av utredning hos Arbetslivstjänster. Under tiden mars 1997 till slutet av maj 1997 genomgick J.B. genom Arbetslivstjänsters försorg s.k. arbetsprövning som fastighetsskötare hos Bostads AB Vätterhem. Arbetsuppgifterna visade sig dock inte vara lämpliga för honom. Under sommaren 1997 arbetsprövade J.B. också genom Arbetslivstjänsters försorg som lagerarbetare. Inte heller de arbetsuppgifterna var lämpade för honom.

Efter anmodan från försäkringskassan genomförde bolaget ytterligare en rehabiliteringsutredning. Utredningen, som genomfördes med hjälp av företagsläkaren E.O. blev klar den 24 april 1997.

Den 8 december 1997 slutfördes en läkarutredning vid Solvikshälsan i Jönköping. Av utredningen framgår bl.a. att J.B. hade halsdiskbråck vilket sannolikt orsakats av trafikolyckan och att han inte kunde fortsätta att arbeta som elinstallatör.

Den 5 mars 1998 sade bolaget upp J.B. på grund av personliga skäl.

I maj 1998 började J.B. arbetspröva i en elbelysningsaffär där han numera arbetar med lönebidrag.

Har bolaget fullgjort sina skyldigheter vad gäller rehabilitering?

Förbundet har gjort gällande att bolaget inte har fullgjort sina skyldigheter vad gäller rehabilitering. Enligt förbundet har bolagets brist bestått i att bolaget inte har samrått med J.B. i frågan om rehabilitering utan skjutit över ansvaret på försäkringskassan. Enligt förbundet har detta påverkat J.B:s rehabilitering och möjligheten att finna andra arbetsuppgifter åt honom såväl inom som utom bolaget.

Arbetsgivarparterna har bestritt detta.

Det är tydligt att samrådet med den anställde fyller en viktig funktion i en rehabiliteringssituation. Det får förutsättas att den anställde själv har den bästa kännedomen om sitt behov av rehabiliteringsåtgärder. Det är också klart att den enskilde individens intresse och medverkan behövs för att en rehabilitering skall lyckas. Även den som är föremål för en rehabiliteringsutredning har därför ålagts en egen skyldighet att efter bästa förmåga medverka i rehabiliteringen (se 22 kap. 4 § lagen om allmän försäkring). Mot den här bakgrunden och med beaktande av syftet med en rehabilitering är det också tydligt att arbetsgivarens skyldighet att enligt 22 kap. 3 § lagen om allmän försäkring samråda med den anställde inte utgör något självändamål. Som framgår av bestämmelsen ingår samrådet med den enskilde i stället som ett naturligt led i arbetsgivarens åligganden när det gäller att klarlägga behovet av rehabilitering och vidta de åtgärder som behövs för att en effektiv rehabilitering kommer till stånd när det visar sig att det finns ett sådant behov.

När det gäller de rehabiliteringsinsatser som har gjorts för J.B. är den övergripande bilden - oberoende av vem som har stått för insatsen - att det har vidtagits många insatser för honom sedan han sjukskrevs på heltid den 22 november 1996. Han har således med början redan i januari 1997 genomgått rehabilitering i form av utredning hos Arbetslivstjänster och därefter genom dess försorg arbetstränat som fastighetsskötare och som lagerarbetare under våren och sommaren 1997. Det har under våren 1997 gjorts en rehabiliteringsutredning som slutfördes den 24 april 1997 och det har gjorts en utredning genom Solvikshälsan som slutfördes den 8 december 1997. De åtgärder som sålunda har vidtagits har redan tidigt inriktats på åtgärder utanför bolaget. Inriktningen på en arbetsgivares rehabiliteringsåtgärder bör visserligen normalt vara att den anställde skall beredas fortsatt arbete hos arbetsgivaren. Bedömningen av de åtgärder som har vidtagits i detta fall måste emellertid ses i belysning av den situation som förelåg när åtgärderna vidtogs.

I mitten av december 1996 fanns som underlag för bolagets handlande förutom den rehabiliteringsutredning som slutfördes den 24 februari 1995 även de båda läkarutlåtandena den 29 november 1996 och den 18 december 1996. Av rehabiliteringsutredningen den 24 februari 1995 framgick att J.B. upplevde sitt arbete som elinstallatör som mycket stressande och att han funderade på arbete som chaufför eller fastighetsskötare. Som nämnts stod det genom läkarutlåtandet den 18 december 1996 vidare klart att J.B. inte skulle kunna komma att återgå till sina vanliga arbetsuppgifter. Det var alltså i detta skede tydligt att utrymmet för rehabiliteringsåtgärder i eller i anslutning till bolagets verksamhet var tämligen begränsat dels av medicinska skäl, dels på grund av J.B:s egna önskemål.

Denna bild av situationen förändrades inte heller av den rehabiliteringsutredning som bolaget - sedan man väl fått klart för sig att man var skyldig att göra ytterligare en sådan utredning - genomförde under våren 1997 med hjälp av företagsläkaren E.O. Även den utredning som gjordes av Solvikshälsan föranledde som angivits ovan slutsatsen att J.B. inte kunde fortsätta som elinstallatör. Annat har inte framkommit än att dessa utredningar har genomförts med J.B:s medverkan.

Flertalet av de konkreta åtgärder som har vidtagits har visserligen föranstaltats av försäkringskassan och inte av arbetsgivaren som i och för sig är den som normalt har förstahandsansvaret för en anställds rehabilitering. Det finns dock inte anledning att av det skälet anse att bolaget inte har fullgjort sina skyldigheter i rehabiliteringshänseende. Försäkringskassans medverkan är i sig naturlig eftersom det åligger även försäkringskassan att vidta rehabiliteringsåtgärder. Detta gäller inte minst i ett fall som det förevarande där såväl det tillgängliga medicinska underlaget som J.B:s egna önskemål föranledde åtgärder utanför bolagets verksamhet. Till detta kommer att bolaget inte förhållit sig passivt. Sålunda genomförde bolaget som framgår ovan under våren 1997 en förnyad rehabiliteringsutredning. Av utredningen i målet framgår vidare att bolagets ställföreträdare under tiden rehabiliteringsåtgärderna pågick försökte komma i kontakt med J.B. att de tog kontakt med försäkringskassan men endast fick besked att bolaget inte kunde göra något annat än att avvakta de åtgärder som pågick, att de försökte få till stånd ett möte i september 1997 med bl.a. facket samt att de hade ett möte med facket och J.B. i november 1997 för att diskutera J.B:s situation.

Arbetsdomstolen finner med hänvisning till det anförda att några krav på ytterligare rehabiliteringsinsatser eller andra sådana insatser inte har kunnat ställas på bolaget vad gäller rehabiliteringen av J.B.

Frågan är då om det ändå har funnits möjligheter för bolaget att bereda honom fortsatt arbete hos bolaget genom att omplacera honom eller anpassa hans arbetsuppgifter.

Har det funnits arbetsuppgifter för J.B. hos bolaget?

Vad gäller möjligheterna till omplacering av J.B. och till anpassning av hans arbetsuppgifter har arbetsgivarparterna bestritt att några sådana möjligheter har förelegat.

Det är ostridigt att J.B. inte kan utföra arbete med armarna ovanför huvudhöjd och att han inte kan fortsätta som elinstallatör med oförändrat arbetsinnehåll.

Förbundet har inte haft några invändningar mot arbetsgivarparternas beskrivning av bolaget och dess verksamhet och hur arbetet bedrivs. Av denna beskrivning framgår bl.a. följande. I bolaget är 18 elinstallatörer anställda. Därutöver finns en kontorstjänsteman, en verkmästare och de två delägarna. Bolagets verksamhet är till allra störst delen inriktad på fasta kunder hos vilka olika installations- och underhållsarbeten görs löpande. I huvudsak bedrivs arbetet på så sätt att elinstallatörerna åker runt mellan de olika jobben. Det förekommer också vid arbeten som beräknas pågå under en längre tid att den eller de elinstallatörer som behövs för det arbetet stationeras hos kunden. Arbetet är självständigt och stressigt. Det förekommer pararbete i bland, dock inte i någon större omfattning. Arbetet är ofta fysiskt krävande men med lättare moment insprängda i de olika arbetsuppgifterna.

Av utredningen i målet framgår vidare att bolaget inte har någon egen verkstad, någon egen tillverkning eller förmontering eller något egentligt lager.

Av vad som sålunda framkommit får till en början anses utrett att J.B. inte har kunnat placeras om till några andra arbetsuppgifter hos bolaget.

Frågan är då om bolaget kunnat anpassa hans arbetsuppgifter. Förbundets uppfattning är att J.B. dels skulle kunna utföra de lättare arbetsmoment som ingår i elinstallatörernas arbetsuppgifter, dels skulle kunna arbeta med montering och förtillverkning på bolagets lager.

Som angetts ovan visar utredningen att bolaget inte har någon egen verkstad, någon egen tillverkning eller förmontering eller något egentligt lager. Enligt Arbetsdomstolens mening ger utredningen vidare vid handen att det inte heller skulle vara praktiskt möjligt att låta J.B. utföra enbart de lättare arbetsmoment som ingår i elinstallatörernas arbetsuppgifter.

Av vad som framkommit om J.B:s hälsotillstånd vid tidpunkten för uppsägningen kan inte någon annan slutsats dras än att han då inte kunde fullgöra något arbete av betydelse såvitt avsåg de arbetsuppgifter som låg i hans anställning. Det som har framkommit i målet om bolaget och dess verksamhet och om hur arbetet bedrivs ger inte heller utrymme för att bolaget inom ramen för sin verksamhet skulle ha kunnat anpassa arbetsuppgifterna till J.B:s förutsättningar.

Sammanfattning, rättegångskostnader

Arbetsdomstolen kommer sammanfattningsvis till slutsatsen att bolagets uppsägning av J.B. var sakligt grundad. Förbundets talan skall därför avslås. Vid denna utgång skall förbundet förpliktas utge ersättning för arbetsgivarparternas rättegångskostnad. Arbetsgivarparterna har yrkat ersättning för rättegångskostnad med bl.a. 30 000 kr för bortfall av arbete för bolagets båda ställföreträdare T.L. och B.E. och med 10 500 kr för bortfall av arbete för vittnet E.O. Förbundet har överlämnat till Arbetsdomstolen att bedöma skäligheten av dessa ersättningar. Arbetsdomstolen finner de yrkade ersättningarna för bortfall av arbete vara skäliga. Om beloppens storlek i övrigt råder inte tvist.

DOMSLUT

1. Arbetsdomstolen avslår Svenska Elektrikerförbundets talan.

2. Arbetsdomstolen förpliktar Svenska Elektrikerförbundet att till Elmontage Eklind & Löfgren AB och Elektriska Installatörsorganisationen utge ersättning för rättegångskostnad med etthundratjugosextusenfemhundrafem (126 505) kr, varav 60 000 kr avser ombudsarvode, jämte ränta på det förstnämnda beloppet enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom tills betalning sker.

Dom 1999-11-10, målnummer A-13334-1998

Ledamöter: Carina Gunnarsson, Maj Johansson, Margit Strandberg, Anders Sandgren, Ola Bengtson, Valter Carlsson (f.d. förbundsordförande i Grafiska Fackförbundet; tillfällig ersättare) och Lise-Lotte Ewerhard. Enhälligt.

Sekreterare: Gudrun Persson Härneskog

Metadata

Domstol
Arbetsdomstolen
Avgörandedatum
1999-11-10
Målnummer
A-134-1998
Lagrum
7 § lagen (1982:80) om anställningsskydd
Litteratur
Sökord
Saklig grund
Uppsägning
Rehabilitering
Samråd
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation