AD 1999 nr 24

Parter:

SACO-S genom ArkitektFörbundet; Staten genom Arbetsgivarverket

Nr 24

SACO-S genom ArkitektFörbundet

mot

Staten genom Arbetsgivarverket.

BAKGRUND

Mellan parterna gäller Avtal om turordning för arbetstagare hos staten

(TurA-S).

F.M., som är 57 år och medlem i ArkitektFörbundet, anställdes år 1983 vid länsstyrelsen i dåvarande Malmöhus län. I samband med nedläggningen av de tidigare länsstyrelserna i Kristianstads län respektive Malmöhus län samt bildandet av Länsstyrelsen i Skåne län ålades den nybildade myndigheten av regeringen att ta fram en särskild åtgärdsplan för att uppnå balans i ekonomin. Länsstyrelsen i Skåne län valde bl.a. att bortprioritera arbetsområdet för antikvariska arkitektuppgifter, inom vilket F.M. var verksam, vilket medförde att arbetsbrist kom att föreligga inom detta arbetsområde. Efter förhandlingar mellan parterna sades F.M. upp från sin anställning den 18 februari 1998. I.S., som var senare anställd, fick behålla sin anställning, eftersom arbetsgivaren placerade henne i en annan turordningskrets.

Mellan parterna har uppkommit tvist om i första hand huruvida staten genom Arbetsgivarverket (staten) fullgjort sin omplaceringsskyldighet enligt 7 § andra stycket anställningsskyddslagen, dvs. om uppsägningen var sakligt grundad, och i andra hand om staten gjort sig skyldig till brott mot bestämmelserna i 3 § TurA-S genom uppsägningen av F.M..

I 3 § TurA-S föreskrivs följande.

I stället för det som föreskrivs i 22 § tredje stycket lagen (1982:80) om anställningsskydd (LAS) gäller att turordning vid uppsägning skall omfatta arbetstagare med i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter hos myndigheten på den ort där arbetsbristen finns.

YRKANDEN

SACO-S genom ArkitektFörbundet (SACO-S) har i första hand yrkat att Arbetsdomstolen skall

1. ogiltigförklara uppsägningen av F.M., och

2. förplikta staten att till F.M. utge allmänt skadestånd för brott mot bestämmelserna i 7 § lagen om anställningsskydd med 65 000 kr jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning (den 29 juni 1998) till dess betalning sker.

SACO-S har i andra hand - om domstolen skulle finna att omplaceringsskyldigheten fullgjorts och uppsägningen inte kan ogiltigförklaras - yrkat att Arbetsdomstolen skall förplikta staten att utge allmänt skadestånd för brott mot TurA-S

1. till F.M. med 65 000 kr, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 40 000 kr från dagen för delgivning av stämning (den 29 juni 1998) och på 25 000 kr från den 30 september 1998, allt till dess betalning sker, och

2. till förbundet med 30 000 kr jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning (den 29 juni 1998) till dess betalning sker.

SACO-S har vidare yrkat att Arbetsdomstolen, för det fall domstolen skulle finna att staten brutit mot 3 § TurA-S, förbehåller SACO-S rätten att senare, i mån av befogenhet, framställa krav för F.M.s räkning avseende ekonomisk skada som kan uppkomma efter uppsägningstidens utgång.

Staten har bestritt samtliga yrkanden, men vitsordat skäligheten i och för sig av ränteberäkningarna samt förklarat sig inte ha någon erinran mot yrkat förbehåll om rätt att senare väcka talan.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

PARTERNAS SAKFRAMSTÄLLNINGAR

SACO-S genom ArkitektFörbundet

Bakgrund

F.M. är född i Polen år 1941. Han avslutade år 1969 en utbildning till civilingenjör-arkitekt inom området arkitektur med byggnadsantikvarisk skolning vid Tekniska Högskolan i Wroclaw, Polen. Konsthistoria ingick som en väsentlig del av utbildningen. Sedan F.M. kommit till Sverige erhöll han år 1983 anställning hos Länsstyrelsen i Malmöhus län, med placering hos länsantikvarien. Han hade byggnadsantikvariska uppgifter och således inte arkitektuppgifter. Arbetsuppgifterna gällde dels äldre byggnader som var av särskilt intresse, dock utan att vara kulturminnesmärkta, dels byggnader som omfattas av lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. som t.ex. kyrkor.

Länsstyrelsen i Skåne län är organisatoriskt uppdelad på ett antal enheter lokaliserade till Malmö och Kristianstad, bl.a. miljöenheten i Malmö, som innehåller en kulturmiljöfunktion och lantbruksenheten i Kristianstad, vilken bl.a. består av en lantbruksfunktion.

Driftsinskränkningen vid länsstyrelsen, som har 300-350 anställda, omfattade omkring tio personer. Det vitsordas i och för sig att arbetsbrist förelåg inom området för antikvariska arkitektuppgifter. Länsstyrelsen gjorde emellertid inte någon omplaceringsutredning i samband med uppsägningen av F.M., utan har först under tvisteförhandlingarna dokumenterat sina bedömningar.

Frågan om omplacering

F.M. hade kunnat omplaceras. Han borde ha erbjudits ett arbete som handläggare av EU-stöd vid lantbruksenheten i Kristianstad. Han har en polsk akademisk examen, talar obehindrat svenska, känner till länsstyrelsens rutiner, har datorvana samt är väl förtrogen med kartritning. Vid den tidpunkt då uppsägningen var aktuell sökte länsstyrelsen ett antal handläggare till lantbruksenheten för arbete med handläggning och kontroll av EU:s djur-, areal- och miljöstöd. Såsom önskvärda kvalifikationer angavs i annonsen god samarbetsförmåga, förmåga att kunna arbeta i projekt samt god datorvana. Vidare påpekades att arbetet krävde stor noggrannhet. Såsom lämplig utbildningsbakgrund angavs agronom, lantmästare, biolog eller kulturgeograf.

F.M. måste anses ha haft tillräckliga kvalifikationer för arbetet ifråga - i vart fall efter en inskolnings- eller vidareutbildningsperiod av relativt måttlig omfattning.

Det i målet aktuella EU-stödet administreras av Jordbruksverket som har delegerat beslutanderätten angående stödet till de olika länsstyrelserna. Arbetet i fråga innebär handläggning och kontroll av tre typer av stöd, nämligen djur-, areal- och miljöstöd. Ansökningar om EU-stöd görs av enskilda lantbrukare på en av Jordbruksverket särskilt utformad blankett. De författningar som reglerar EU-stödet ges ut av Jordbruksverket och finns tillgängliga på länsstyrelsen. Det finns därtill ett rikhaltigt informationsmaterial som sänds ut till den enskilde lantbrukaren. Ofta har lantbrukarna dessutom hjälp från hushållningssällskapens konsulenter i samband med att ansökan görs. När ansökningarna inkommit till länsstyrelsen kontrolleras de av handläggarna. Uppgifterna matas först in i ett av Jordbruksverket utformat dataprogram. Handläggaren skall i samband därmed undersöka om blanketten är rätt ifylld. Kontroll görs i vissa delar automatiskt genom dataprogrammet. Vid behov kontrollerar handläggaren närmare de uppgifter som angetts i ansökningarna brevledes, genom telefonsamtal eller hembesök. Ansökningsblanketten och beslutsunderlaget lämnas sedan till beslutande chef för avgörande om EU-stöd skall beviljas eller inte. Ansökningarna om EU-stöd är av varierande svårighetsgrad och handläggarna har olika kompetens. Frågor om areal- respektive djurstöd är relativt okomplicerade, medan ansökningar angående miljöstöd kan vara mera komplicerade. Kontroller på plats sker då det föreligger tveksamheter i ansökan, men också slumpmässigt i en omfattning av ungefär fem procent av alla ansökningar.

Vid olika länsstyrelser skiljer organisationen sig åt. Det behöver inte vara samma person som registrerar ansökningarna, och som sedan utför kontrollerna. Den som utför kontroller brukar dock besitta något mer erfarenhet. SACO-S gör gällande att det för handläggningen av flertalet ärenden inte krävs utbildning i jordbruksfrågor och att flertalet länsstyrelser inte heller ställer sådana krav. Inte heller finns föreskrifter från EU eller Jordbruksverket om särskilda utbildnings- eller behörighetskrav för handläggare av EU-stöd. Jordbruksverket försöker dessutom förenkla handläggningen bl.a. genom att ansökningarna på många länsstyrelser scannas. Däremot är det enligt SACO-S mening en fördel med administrativ förmåga, noggrannhet och kunskap om kartritning, vilka egenskaper F.M. besitter.

Sammanfattningsvis görs i denna del gällande att F.M. borde ha erbjudits ett arbete som handläggare av EU-stöd, eftersom han - åtminstone efter en kort inlärningstid - måste anses ha haft tillräckliga kvalifikationer för en sådan anställning. Vid tidpunkten för uppsägningen av F.M. var ett antal anställningar som handläggare ledigförklarade. Det hade därför varit skäligt och möjligt att omplacera F.M. till ett arbete som handläggare vid lantbruksenheten i Kristianstad. Eftersom länsstyrelsen inte fullgjort sin omplaceringsskyldighet enligt 7 § andra stycket anställningsskyddslagen föreligger inte saklig grund för uppsägning, varför uppsägningen skall ogiltigförklaras.

Frågan om turordningsbrott

Vid miljöenhetens kulturmiljöfunktion handlades vid den aktuella tiden dels ärenden angående kulturminnesförklaring enligt kulturminneslagen, dels frågor som innebär bedömningar av äldre byggnader som på grund av sitt kulturella värde skall bibehållas, även om de inte omfattas av kulturminneslagen. Arbetet i det senare fallet kan innebära att meddela skyddsföreskrifter eller råd angående underhåll och eventuella ändringar av byggnaden, allt med hänsyn till byggnadens utseende och konstruktion. Vidare ansvarade enheten för fördelningen av statliga bidrag till byggnadsminnen, kyrkliga kulturminnen, inkluderande kyrkotomter jämte byggnadsvård i samband därmed. En s.k. antikvarisk kontroll vidtas i anslutning till att råd lämnas om hur byggnader skall bevaras samt att villkor ställs för förändringar. SACO-S gör gällande att allt det arbete som således utförts vid enheten varit av likartat slag, vare sig fråga varit om kulturminnesskyddade byggnader eller andra byggnader av värde.

I.S. är handläggare vid kulturmiljöfunktionen, där F.M. arbetade. Hon har genomgått svensk antikvarieutbildning, dvs. utbildning vid konsthögskola. I.S:s huvudsakliga arbetsuppgifter har varit att handlägga ärenden enligt kulturminneslagen. Hon har i sitt arbete berett ansökningar, vilka sedan lämnats till ansvarig chef för beslut.

F.M. har gjort byggnadstekniska bedömningar av äldre byggnader, vilket måste göras utifrån ett byggnadsantikvariskt synsätt. Det är således inte fråga om enbart byggnadsteknik. Endast i ett begränsat antal fall har F.M. utfört renodlade arkitektuppgifter, vilket skett i samband med renovering av byggnader. Vidare har även F.M. handlagt tillståndsärenden enligt kulturminneslagen. Därutöver har han utarbetat s.k. åtgärdsprogram för såväl kulturminnesobjekt som andra byggnader, vilket kräver antikvarisk bedömning. Då F.M. arbetat med byggnader och kyrkor, vilka fallit under kulturminneslagen, har hans arbete bl.a. bestått i utförande av antikvarisk kontroll vid renovering.

F.M. och I.S. skulle ha bildat en turordningskrets, eftersom båda arbetar med byggnadsvård, inkluderande byggnadsminnen, kyrkominnen och andra skyddsvärda byggnader. I.S. har i huvudsak hanterat ärenden enligt kulturminneslagen, vilket innebär bedömningar av kulturskyddade byggnaders skick samt villkor för förändringar. Hon har emellertid inte själv fattat beslut i sådana ärenden. F.M. har utfört liknande arbetsuppgifter. Hans arbetsuppgifter har emellertid - på grund av arbetets ledning och fördelning - endast i begränsad utsträckning gällt registrerade ärenden enligt kulturminneslagen.

Sammanfattningsvis görs i denna del gällande att F.M. och I.S. haft i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter samt att deras arbetsuppgifter varit utbytbara i den meningen att F.M. haft tillräckliga kvalifikationer för att utföra I.S:s arbetsuppgifter. Det görs således gällande att F.M. inte borde ha placerats ensam i en turordningskrets utan i samma turordningskrets som I.S.. Staten har gjort sig skyldig till turordningsbrott genom att säga upp F.M. men inte I.S., som har den kortaste anställningstiden av dem.

Staten genom Arbetsgivarverket

Bakgrund

Länsstyrelsen i Skåne län bildades den 1 januari 1997. Länsstyrelsen ålades i samband därmed av regeringen stora besparingskrav. Till följd därav angav länsstyrelsen i budgetplaneringen ett antal arbetsområden som bedömdes möjliga att nedprioritera alternativt bortprioritera. Utgångspunkten vid bedömningen var den verksamhetsinriktning och de uppdrag som lämnats i regleringsbrevet för länsstyrelserna. Ett av de verksamhetsområden som länsstyrelsen bedömde möjligt att bortprioritera var arbetsområdet för antikvariska arkitektuppgifter, där det fanns en årsarbetskraft. Anledningen till detta var att denna arbetsuppgift inte inryms i den verksamhet som länsstyrelsen är ålagd att utföra inom kulturmiljöområdet.

Arbetsområdet antikvariska arkitektuppgifter ingick i kulturmiljöfunktionen inom länsstyrelsens miljöenhet. Kulturmiljöfunktionen svarar för länsstyrelsens myndighetsuppgifter inom sakområdet, vilket innebär prövning av ärenden enligt lagen om kulturminnen m.m. Funktionen ansvarar även för fördelning av statliga bidrag på området. De antikvariska arkitektuppgifterna har i huvudsak varit inriktade på byggnadstekniska frågor som uppkommit i samband med utförandet av byggnadsvård vid bevarande av äldre kulturhistoriskt intressanta byggnader.

Sedan länsstyrelsen bedömt att arbetsbrist förelåg ägde förhandlingar enligt medbestämmandelagen rum. Under förhandlingarna redovisade länsstyrelsen att möjligheterna till omplacering av F.M. prövats, men någon omplacering kunde inte göras, vilket innebar att F.M. skulle komma att sägas upp.

F.M. började arbeta vid länsstyrelsen år 1983. Han hade först tidsbegränsade beredskapsarbeten under olika perioder fram till den 30 juni 1987. Från och med den 1 juli 1988 till den 31 mars 1997 var F.M. lönebidragsanställd. Sedan lönebidraget upphört var han fortsatt anställd som förste byråsekreterare.

Frågan om omplacering

När F.M. sades upp från sin anställning fanns vid uppsägningstidens utgång inga andra lediga arbetsuppgifter att tilldela honom inom ramen för hans anställning som arkitekt, vilket i första hand skall komma i fråga vid arbetsbrist. Det fanns inte heller någon annan ledig anställning för vilken F.M. hade tillräckliga kvalifikationer.

Vid samma tid söktes emellertid ett antal handläggare för EU-stöd med placering vid lantbruksenheten i Kristianstad. Tvisten i denna del gäller huruvida F.M. hade tillräckliga kvalifikationer för en sådan anställning.

Av annonsen beträffande anställningarna framgår att arbetet avsåg handläggning och kontroll av EU:s djur-, areal- och miljöstöd. De önskvärda kvalifikationer som anges i annonsen utformades med särskild tanke på att även kontroll av EU-stödet skall ingå i arbetet för samtliga nyrekryterade handläggare. Vid de anställningar som skett har länsstyrelsen upprätthållit de kvalifikationskrav som uppställts.

F.M. har inte den utbildningsbakgrund som krävs för arbetet. För arbetet som EU-handläggare krävs kunskaper om lantbruk, växtodling, kulturmiljö och biologi eftersom en dialog skall kunna föras med den enskilde lantbrukaren. Sådana kunskaper har inte F.M.. Han har heller inte erfarenhet av att arbeta i projekt, utan har alltid arbetat ensam i egen takt. Vidare saknar F.M. kunskap om det datasystem som används av EU- stödhandläggarna. Om man granskar antalet ärenden som registrerats i länsstyrelsens diarium finner man att F.M. har en mycket begränsad erfarenhet av ärendehandläggning. Slutligen görs det gällande att F.M. på grund av sin begränsade stresstålighet inte har de personliga förutsättningar som krävs för att klara arbetet som handläggare. Mot bakgrund av att en mycket stor anhopning av ärenden förekommer med jämna intervall och med hänsyn till de krav som ställs på att iaktta uppställda tidsramar skulle det inte heller vara förenligt med bestämmelserna i arbetsmiljölagen att placera F.M. som EU- stödhandläggare.

Sammanfattningsvis bestrids således i denna del att staten inte skulle ha fullgjort sin omplaceringsskyldighet enligt 7 § andra stycket lagen om anställningsskydd.

Frågan om turordningsbrott

En turordning med tillämpning av bestämmelsen i 3 § TurA-S skall omfatta arbetstagare med i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter hos myndigheten på den ort där arbetsbristen finns. Detta innebär att arbetstagare i varje krets skall ha arbetsuppgifter som i stort sett är av jämförbar beskaffenhet och inriktning.

Vid länsstyrelsens enhet i Malmö är det endast F.M. som varit anställd för sådana arbetsuppgifter som arbetsbristen avser.

F.M. har arbetat med byggnadsteknisk rådgivning åt allmänheten rörande renovering av bl.a. äldre byggnader och kyrkogårdsmurar. Detta arbete har utförts som en service till fastighetsägarna. Normalt utförs sådana antikvariska arkitektuppgifter av externa konsulter. Därutöver har han upprättat arbetshandlingar med ritningar och beskrivningar för restaurering av kulturhistoriskt värdefulla byggnader (åtgärdsprogram) samt gjort byggnadstekniska/antikvariska kontroller av pågående och genomförda projekt.

I.S. handlägger självständigt sedan den 1 oktober 1993 samråds- och tillståndsärenden avseende kyrkliga kulturminnen och byggnadsminnen enligt kulturminneslagen. Arbetet innebär bl.a. genomgång och antikvarisk granskning, värdering och bedömning av förslag till åtgärdsprogram. Arbetet kräver ett grundläggande kulturhistoriskt synsätt. Enligt statens uppfattning har F.M. inte den kompetens som krävs för att göra kulturhistoriska ställningstaganden i ärenden enligt kulturminneslagen.

De lokala parterna var vid förhandlingarna ense om att F.M. skulle placeras ensam i en turordningskrets.

I denna del gör staten sammanfattningsvis gällande att F.M. och I.S. inte haft i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter. F.M. har inte kunnat utföra I.S:s arbetsuppgifter. Eftersom I.S:s och F.M:s arbetsuppgifter inte varit utbytbara bestrids att staten skulle ha brutit mot 3 § TurA-S genom att placera F.M. ensam i en turordningskrets istället för tillsammans med I.S..

DOMSKÄL

F.M. innehade en anställning som förste byråsekreterare på miljöenheten vid Länsstyrelsen i Skåne län och var verksam inom arbetsområdet antikvariska arkitektuppgifter. Han blev den 18 februari 1998 uppsagd från sin anställning på grund av arbetsbrist.

Mellan parterna i målet är ostridigt att de sinsemellan är bundna av turordningsavtalet på det statliga området, TurA-S. Likaså är parterna ense om att det i och för sig förelåg arbetsbrist inom arbetsområdet antikvariska arkitektuppgifter.

Tvisten gäller om länsstyrelsen haft rätt att säga upp F.M.. I första hand gäller därvid frågan huruvida länsstyrelsen har fullgjort sin omplaceringsskyldighet enligt 7 § andra stycket lagen om anställningsskydd. För den händelse Arbetsdomstolen skulle finna att så är fallet gäller frågan om länsstyrelsen har gjort sig skyldig till brott mot 3 § TurA-S.

Utredningen i målet

I målet har på begäran av SACO-S förhör under sanningsförsäkran ägt rum med F.M. samt vittnesförhör ägt rum med C.S., T.W. och Lars Stenpil, samtliga vid den aktuella tidpunkten anställda som handläggare på lantbruksenheten vid Länsstyrelsen i Skåne län, samt med B-L.O., handläggare vid Länsstyrelsen i Södermanlands län. På begäran av staten har förhör upplysningsvis ägt rum med chefen för lantbruksenheten, lantbruksdirektören B-O.S., avdelningsdirektören, tillika funktionsansvarig för arealbaserade EU-stöd, J-Å.H. samt chefen för kulturmiljöenheten, tf länsantikvarien A.W.. Parterna har även åberopat viss skriftlig bevisning.

Omplaceringsfrågan

SACO-S har gjort gällande att länsstyrelsen inte gjort någon omplaceringsutredning före uppsägningen av F.M.. Först i efterhand under tvisteförhandlingarna har länsstyrelsen, enligt SACO-S, dokumenterat sin bedömning att omplacering inte kunnat ske. SACO-S har vidare hävdat att länsstyrelsen borde ha erbjudit F.M. en av de lediga anställningarna som handläggare av EU-stöd, eftersom han, åtminstone efter viss begränsad inlärningstid, måste anses ha haft tillräckliga kvalifikationer för det arbetet.

Staten har påstått att en noggrann prövning av omplaceringsmöjligheterna skett, vilken gett vid handen att det inte funnits några anställningar till vilka omplacering hade kunnat ske. F.M. har enligt statens bedömning inte haft tillräckliga kvalifikationer för det aktuella arbetet som handläggare av EU-stöd.

Har länsstyrelsen gjort en tillräckligt noggrann omplaceringsutredning?

Reglerna om arbetsgivarens omplaceringsskyldighet innebär att det inte föreligger saklig grund för uppsägning om det är skäligt att kräva att arbetsgivaren i stället bereder arbetstagaren annat arbete hos sig. I denna skyldighet ligger också enligt fast praxis att arbetsgivaren skall göra en noggrann utredning av omplaceringsfrågan och därvid ta till vara de möjligheter till omplacering som kan finnas. Arbetsgivarens omplaceringsskyldighet omfattar inte befattningar som redan är besatta och arbetsgivaren är inte heller skyldig att inrätta nya befattningar för att undvika uppsägningar. Underlåter en arbetsgivare att göra en omplaceringsutredning, eller föreligger det oklarhet om huruvida omplacering har kunnat ske, bör det normalt anses att omplaceringsskyldigheten inte är fullgjord. Omständigheterna kan dock vara sådana att arbetstagarparten har en viss bevisbörda vad gäller vilka lediga arbeten som hade kunnat erbjudas den anställde (jfr t.ex. AD 1987 nr 34).

Av utredningen framgår att vid den MBL-förhandling som hölls i januari 1998 mellan länsstyrelsen och de fackliga organisationerna om omplaceringsmöjligheter och planerade uppsägningar m.m. hävdade arbetsgivaren att man prövat möjligheterna till omplacering till andra verksamhetsområden inom F.M:s kompetensområde på handläggarnivå och gjort bedömningen att sådana möjligheter inte fanns. SACO uttryckte vid förhandlingen uppfattningen att dessa försök varit bristfälliga och krävde en skriftlig omplaceringsutredning, men arbetsgivaren vidhöll att omplaceringsmöjligheterna var noggrant prövade. Det får anses ostridigt att en muntlig redovisning av den omplaceringsutredning som gjorts lämnades vid förhandlingstillfället i fråga. Enligt staten innebar denna utredning i korthet följande. Länsstyrelsen hade, efter att ha gått igenom de arbetsområden som vid den aktuella tidsperioden hade rekryteringsbehov, konstaterat att det skulle finnas behov av handläggare för EU-stöd vid lantbruksenheten och eventuellt av en planhandläggare med kvalificerad erfarenhet av uppgifter inom området för fysisk planering och samhällsplanering. Länsstyrelsen kom därefter till slutsatsen att F.M. inte hade tillräckliga kvalifikationer för något av dessa arbeten. De enda övriga arbeten som enligt länsstyrelsens bedömning förväntades bli lediga vid länsstyrelsen under den aktuella perioden var en internrevisor, en controller och två juristvikariat, och för dessa saknade F.M. erforderlig kompetens.

SACO-S har inte pekat på något annat arbete som skulle ha kunnat erbjudas F.M. än arbetet som EU-stödhandläggare.

Det har av utredningen i målet inte framkommit några konkreta uppgifter som talar mot att den omplaceringsutredning som redovisats av länsstyrelsen, låt vara att redovisningen inte haft skriftlig form, varit tillräckligt noggrann. Mot bakgrund härav och då SACO-S endast gjort gällande att F.M. borde ha omplacerats till handläggare av EU-stöd finner Arbetsdomstolen att avgörande för frågan om staten fullgjort sin omplaceringsskyldighet eller inte blir om F.M. borde ha erbjudits en sådan anställning.

Borde F.M. ha erbjudits arbete som EU-stödhandläggare?

Arbetsgivarens omplaceringsskyldighet gäller i fråga om arbeten för vilka arbetstagaren har tillräckliga kvalifikationer. I detta har ansetts ligga att arbetstagaren skall ha de allmänna kvalifikationer som normalt krävs av den som söker arbetet i fråga. En viss upplärningstid får arbetsgivaren acceptera. Arbetsgivaren är däremot inte skyldig att genomföra en omplacering som skulle innebära omskolning av arbetstagaren.

Den utredning som staten åberopat i målet angående de kvalifikationskrav som ställdes på handläggare av EU-stöd består av de uppgifter lantbruksdirektören B-O.S. och avdelningsdirektören J-Å.H. lämnat samt av en platsannons i vilken Länsstyrelsen i Skåne län söker handläggare till lantbruksenheten.

Av annonsen framgår att länsstyrelsen sökte ett antal handläggare för arbete med "handläggning och kontroll av EU:s djur-, areal- och miljöstöd". Vidare framgår att den sökande måste ha god samarbetsförmåga, kunna arbeta i projekt samt ha god datorvana. Det anges också att arbetet kräver stor noggrannhet. Slutligen anges som lämplig utbildningsbakgrund agronom, lantmästare, biolog eller kulturgeograf.

Vad gäller F.M:s kvalifikationer för arbetet har av hans egna uppgifter framkommit att han 1969, efter en 8-årig högskoleutbildning, examinerats som civilingenjör-arkitekt. Han har uppgett att utbildningen var mycket bred och att den bl.a. bestod av konsthistoria, arkitektur och konstruktionslära. Vidare har han berättat att han arbetat som arkitekt i Polen och där sysslat med renovering av äldre byggnader innan han kom till Sverige. Under åren 1979 till april 1983 arbetade han på arkitektsektionen på Malmö kommuns fastighetskontor och därefter anställdes han vid länsstyrelsen, där han sysslat med antikvariska arkitektuppgifter.

Av de uppgifter B-O.S. och J-Å.H. lämnat upplysningsvis framgår sammanfattningsvis följande. Lantbruksenheten har haft ett behov av att kvalitetssäkra verksamheten med hänsyn till de stora stödbelopp som hanteras och med hänsyn till den kontroll från Jordbruksverkets och EU:s sida som verksamheten är föremål för. Denna kontroll har intensifierats på grund av missförhållanden i vissa länsstyrelsers hantering av stödet. Om verksamheten inte sköts på ett riktigt sätt kan konsekvensen bli att utbetalningarna av EU-stödet stoppas. För att EU-stödet skall bli rätt hanterat krävs därför att det finns kompetens för ett riktigt utfört kontrollarbete. Det har varit nödvändigt att öka denna kompetens på enheten och det är bakgrunden till att nya handläggare söktes. Stor vikt har därvid lagts vid de nya handläggarnas personlig lämplighet. - Arbetet har också förändrats från och med 1998. En stor arbetsanhopning medförde att en rationalisering var nödvändig, vilken bl.a. inneburit att alla olika stödtyper numera handläggs i en och samma handläggargrupp, att handläggaren skall klara ansökningar av olika svårighetsgrad och samtliga arbetsmoment i ett stödärende från hantering av ansökan till kontroll. Det finns fortfarande arbetsuppgifter av enklare karaktär, men beträffande dessa finns ingen brist på handläggare. Dessutom är avsikten att ansökningarna nu skall scannas in i datorn, vilket innebär att alltfler av de enkla och monotona momenten i arbetet försvinner. Manuell registrering skall inte längre förekomma. - Mot bakgrund av detta har länsstyrelsen ställt krav på att den nya personalen har s.k. "spetskompetens", vilket i detta fall innebär personer som kan klara både handläggning och kontroll av ärenden av alla förekommande svårighetsgrader. Samtliga handläggare av EU-stöd som rekryterades under 1998 ansågs uppfylla de höga krav som uppställdes. - Enligt deras mening skulle F.M. på grund av bristande kvalifikationer inte ha kommit i fråga om han hade sökt någon av dessa anställningar.

Mot vad som nu framkommit står de uppgifter som lämnats av C.S., T.W., Lars Stenpil och B-L.O., som hörts som vittnen i målet, och som samtliga berättat att de inte funnit arbetet som EU-stödhandläggare särskilt komplicerat. Ingen av dem har sådan utbildning som anges som önskvärd beträffande de nya handläggarna, utan de har en varierande bakgrund, så t.ex. har C.S. och B-L.O. utbildning som byggnadsingenjörer, T.W. är civilekonom och Lars Stenpil naturgeograf. De har också berättat att vissa EU-stödhandläggare helt saknar högskoleutbildning. Enligt deras mening är det inte av avgörande betydelse att en handläggare har lantbrukskompetens och de har vidare hävdat att det går relativt snabbt att sätta sig in i arbetet.

Av förhören med dem har emellertid också framkommit att C.S. och T.W. enbart sysslat med handläggning av ansökningar och inte med kontroll av EU-stöd. Det har också framkommit att C.S:s anställning vid enheten var en tillfällig omplacering av personalsociala skäl och att han endast hann få erfarenhet av enklare arbetsuppgifter. B-L.O., som liksom C.S. har en utbildningsbakgrund som byggnadsingenjör, har berättat att hon har kunskaper om lantbruk i sin egenskap av lantbrukarhustru.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Ostridigt i målet är att svårighetsgraden på de ärenden som handläggs inom området för EU-stöd är mycket varierande. B-O.S. och J-Å.H. har emellertid båda uppgett att lantbruksenheten haft ett behov av att rationalisera verksamheten, att arbetet har organiserats om och att det var personal med särskild s.k. spetskompetens som erfordrades i den förändrade arbetsorganisationen. Det har från statens sida inte bestritts att det inom lantbruksenhetens EU-stödhantering även finns mindre specialiserade uppgifter som inte kräver den kompetens man efterfrågade vid det nu aktuella tillfället. Arbetsdomstolen saknar anledning ifrågasätta de uppgifter som lämnats från dessa personer om den särskilda kompetens som lantbruksenheten vid tillfället i fråga sökte, där stor vikt lades vid den personliga lämpligheten samt vid en högskoleutbildning med lantbruksinriktning. Mot bakgrund av vad som nu sagts måste de uppgifter som lämnats av de handläggare som hörts i målet tillmätas en begränsad betydelse vid bedömningen av om F.M. hade tillräckliga kvalifikationer för en av de i målet aktuella anställningarna som handläggare.

Det är vidare ostridigt att F.M. saknar den utbildningsbakgrund som av länsstyrelsen angetts som önskvärd för de aktuella anställningarna, nämligen en utbildning som ger kunskaper om lantbruk, växtodling, kulturmiljö och biologi och om lantbrukets allmänna förhållanden. Det faktum att inte samtliga handläggare hade sådan bakgrund berättigar enligt Arbetsdomstolens mening inte till slutsatsen att kravet skulle sakna relevans för de nu aktuella anställningarna, som avsåg både handläggning och kontroll av EU-stöd. Länsstyrelsen har vidare lagt stor vikt vid den personliga lämpligheten hos de nya EU-stödhandläggarna, och framhållit att handläggarna bl.a. måste ha god samarbetsförmåga, kunna arbeta i projekt samt klara att arbeta under mycket stor tidspress. Det har inte framkommit annat än att länsstyrelsen vid anställningen av handläggarna upprätthållit de kvalifikationskrav som uppställdes. Staten har i målet uttryckt den bestämda uppfattningen att F.M., som enligt staten är van att arbeta ensam och i egen takt och har en begränsad stresstålighet, inte har de personliga förutsättningarna för det nya handläggararbetet. Det har av utredningen i målet inte framkommit något som gör att den bedömningen framstår som oriktig. De bristande kvalifikationerna har inte varit av det slag att de kunnat avhjälpas genom en viss tids upplärning. Arbetsdomstolen kommer därför sammanfattningsvis till uppfattningen att F.M. inte haft tillräckliga kvalifikationer för arbetet i fråga.

Arbetsdomstolen finner således att staten inte brutit mot bestämmelserna om omplacering i 7 § andra stycket lagen om anställningsskydd.

Turordningsfrågan

SACO-S har gjort gällande att staten har brutit mot 3 § TurA-S genom att inte turordna F.M. tillsammans med I.S., vilket medförde att F.M. kom att sägas upp från sin anställning, trots att han ostridigt hade längre anställningstid än I.S.. Enligt SACO-S:s mening har F.M. och I.S. haft i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter och F.M. skulle ha kunnat utföra I.S:s arbetsuppgifter. Staten har för sin del hävdat att de båda arbetstagarna inte har haft i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter och att F.M. i vart fall inte hade tillräckliga kvalifikationer för I.S:s arbete.

Innebörden av 3 § TurA-S har prövats av Arbetsdomstolen i en rad avgöranden (se t.ex. AD 1998 nr 50 och AD 1998 nr 138 samt AD 1996 nr 48). Domstolen har därvid uttalat att bestämmelsen bygger på anställningsskyddslagens grundläggande bestämmelser om att längden av anställningstiden i princip skall vara avgörande för turordningen mellan olika arbetstagare vid uppsägning samt att det måste anses bäst överensstämmande med grunderna för anställningsskyddslagen att ge uttrycket "i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter" en relativt vidsträckt tolkning. Arbetsgivarens intresse av en väl fungerande verksamhet tas tillvara genom kravet på att arbetstagare som endast efter omplacering kan beredas fortsatt arbete måste ha tillräckliga kvalifikationer för det arbetet.

Avgörande för inplaceringen i turordningskretsar är arbetstagarnas arbetsuppgifter. Det är de arbetsuppgifter som faktiskt har utförts av arbetstagaren som är utslagsgivande. Att arbetsuppgifterna är i huvudsak jämförbara anses innebära att de är av i stort sett samma beskaffenhet och inriktning.

Vid prövningen av innebörden av 3 § TurA-S måste vidare en arbetsgivare som vill göra gällande att arbetstagarna bör indelas i turordningskretsar som endast omfattar någon enstaka person vara beredd att på ett övertygande sätt redogöra för motiven till detta om indelningen sätts i fråga.

F.M. placerades ensam i en turordningskrets inom arbetsområdet "antikvariska arkitektuppgifter". Det är ostridigt att arbetsbristen avsåg just dessa arbetsuppgifter.

Frågan är då om F.M. och I.S. haft i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter i den mening som avses i 3 § TurA-S.

Utredningen i denna del består dels av de uppgifter F.M. under sanningsförsäkran lämnat, dels av vad tf länsantikvarien A.W. berättat samt viss skriftlig bevisning.

I målet är till en början utrett att I.S:s utbildning består av antikvarieutbildning vid svensk konsthögskola, medan F.M. har en examen som civilingenjör-arkitekt inom "arkitektur med byggnadsantikvarisk skolning" från en teknisk högskola i Polen. Någon närmare utredning om likheter och skillnader mellan respektive utbildning har dock inte lagts fram i målet.

Staten har gjort gällande att F.M. huvudsakligen haft en rent rådgivande funktion, medan I.S. huvudsakligen sysslat med handläggning av ärenden, som inneburit myndighetsutövning. SACO-S har framhållit att båda arbetstagarna arbetade med byggnadsvård samt har därtill hävdat att även F.M. sysslat med myndighetsutövning och att de således haft i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter.

Statens påstående om skillnaden mellan F.M. och I.S:s uppgifter får enligt Arbetsdomstolens mening ett starkt stöd av den skriftliga bevisning som åberopats av staten i denna del. Av ett utdrag ur länsstyrelsens diarium för perioden den 1 januari 1997 till den 6 november 1998 framgår att I.S. registrerats som handläggare i 358 ärenden, vilka utgörs av myndighetsärenden enligt kulturminneslagen, medan F.M. registrerats som handläggare i 20 ärenden. Enligt staten är huvuddelen av dessa 20 ärenden av servicekaraktär.

Staten har även som skriftlig bevisning åberopat uppställningar, upprättade vid Länsstyrelsen i Skåne län av dåvarande funktionsansvarige chefen C.B. i samråd med respektive arbetstagare, av vilka framgår att till I.S:s arbetsområde för år 1997 skulle höra kyrkor, byggnadsminnen, byggnadsvård och byggnadsvårdsbidrag, medan F.M:s arbetsområde enbart skulle bestå av byggnadsvård. Vidare har staten åberopat en uppställning från länsstyrelsen angående beräknat resursbehov. Av den framgår att för I.S:s vidkommande beräknats 144 persondagar för arbete med byggnadsminnen och kyrkliga kulturminnen och endast 37 dagar för olika former av byggnadsvård. För F.M:s del hade beräknats 181 dagar för arbete med byggnadsvård. - F.M. har dock beträffande dessa uppgifter invänt att han för sin del i samband med beräkningen av resursbehov räknat alla objekt som byggnadsvård, således även arbete som rör kulturminneslagen, vilket även han sysslat med.

Skillnaden mellan F.M:s och I.S:s arbetsuppgifter har närmare belysts av vad chefen för kulturmiljöenheten, biträdande länsantikvarien A.W. berättat, hörd upplysningsvis. Denne har uppgett bl.a. följande. F.M. och I.S. har haft helt olika inriktning i sitt arbete och helt olika yrkesroller. I.S. har huvudsakligen arbetat med tillståndsfrågor avseende byggnadsminnen och kyrkliga kulturminnen. Hon har således haft en myndighetsroll. F.M. har i stället huvudsakligen ägnat sig åt rådgivning beträffande äldre bebyggelse utan lagligt skydd. Han har, helt utan tidspress, arbetat med åtgärdsprogram inom områden som legat utanför det som länsstyrelsen ålagts att sköta, alltså i en renodlad serviceroll. Han har haft en egen nisch där, och har är mycket duktig inom sitt område. Även om både han och I.S. sysslat med byggnadsbeståndet har de alltså haft helt olika infallsvinklar. - Som exempel på F.M:s roll i ärenden som registrerats på honom kan nämnas att han tagit fram underlag i form av ritningar och beskrivningar i ärenden i vilka C.B. gjorde de antikvariska bedömningar som krävdes som underlag för beslut om byggnadsminnesförklaring.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

F.M. och I.S. arbetar båda, i egenskap av handläggare på miljöenheten, med kulturmiljövård. De har olika utbildning - F.M. är arkitekt med byggnadsantikvarisk skolning medan I.S. är antikvarie. Någon närmare utredning om skillnader och likheter mellan deras utbildningar har dock inte lagts fram i målet. Avgörande för turordningsfrågan är emellertid huruvida de båda faktiskt utför arbetsuppgifter som kan sägas vara i huvudsak jämförbara, dvs. om arbetsuppgifterna varit av i stort sett samma beskaffenhet och haft i stort sett samma inriktning. Domstolen lägger därvid särskild vikt vid att I.S:s arbetsuppgifter såvitt utredningen visar har inneburit att framställa beslutsunderlag i ärenden som faller under den kulturminneslagstiftning som länsstyrelsen har att tillämpa, medan F.M:s huvudsakliga uppgifter varit rådgivning m.m. vad gäller byggnader som inte är berörda av den lagstiftningen. Inriktningen på arbetet och arbetsmetodiken har framför allt därigenom, enligt Arbetsdomstolens bedömning, varit så olikartad att arbetsuppgifterna inte ens med den relativt vidsträckta tolkning som skall göras i dessa fall kan anses vara i huvudsak jämförbara. Sammanfattningsvis finner Arbetsdomstolen därför att länsstyrelsens åtgärd att hänföra F.M. till en egen turordningskrets varit förenlig med turordningsbestämmelsen i 3 § TurA-S.

Arbetsdomstolens slutsats

Arbetsdomstolens ställningstagande ovan i fråga om omplaceringsskyldigheten och i turordningsfrågan innebär att SACO-S:s talan skall avslås.

Rättegångskostnader

SACO-S har vitsordat statens ersättningsyrkande såsom i och för sig skäligt. Vid den angivna utgången skall SACO-S ersätta staten för rättegångskostnader i målet med yrkat belopp.

DOMSLUT

1. Arbetsdomstolen avslår SACO-S talan.

2. SACO-S skall ersätta staten för rättegångskostnader i målet med sextiofemtusen (65 000) kr avseende ombudsarvode jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom tills betalning sker.

Dom 1999-03-03, målnummer A-130-1998

Ledamöter: Inga Åkerlund, Brita Swan, Siv Kimbré (skiljaktig), Bengt Huldt, Ola Bengtson, Rolf Lindh (skiljaktig, ombudsmannen i Landsorganisationen; tillfällig ersättare) och Anna-Greta Johansson (skiljaktig).

Sekreterare: Inger Andersson

Ledamöterna Siv Kimbrés, Rolf Lindhs och Anna-Greta Johanssons skiljaktiga mening

Vi anser att staten inte visat att man fullgjort sin omplaceringsskyldighet enligt 7 § anställningsskyddslagen. I omplaceringsskyldigheten ligger att det ankommer på arbetsgivaren att göra en noggrann utredning i omplaceringsfrågan. Staten har enligt vår mening inte kunnat visa att man gjort en så noggrann utredning som avses i lagen. Därmed har man inte fullgjort sin omplaceringsskyldighet.