AD 2003 nr 11

Fråga om en arbetstagare över huvud taget haft rätt till övertidsersättning när frågan inte uttryckligen reglerats i anställningsavtalet.

Parter:

T.K.; Rentoventa Aktiebolag

Nr 11

T.K. i Upplands Väsby

mot

Rentoventa Aktiebolag i Sollentuna.

ÖVERKLAGAD DOM

Sollentuna tingsrätts dom den 15 mars 2002 i mål nr T 1529-00

Tingsrättens dom, se bilaga.

T.K. har yrkat att Arbetsdomstolen med ändring av tingsrättens dom bifaller hennes vid tingsrätten förda talan fullt ut. Därutöver har T.K. yrkat att Rentoventa Aktiebolag (bolaget) skall förpliktas att betala ersättning för hennes rättegångskostnader såväl vid tingsrätten som i Arbetsdomstolen.

Bolaget har bestritt ändring samt yrkat ersättning för rättegångskostnader i Arbetsdomstolen.

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. På T.K:s begäran har därvid hållits nya förhör med henne själv och med E.R.. På bolagets begäran har hållits nytt förhör med K.C.. T.K. har som skriftlig bevisning åberopat sammanställningarna avseende hennes övertid.

Till utveckling av sin talan har parterna i Arbetsdomstolen anfört i huvudsak detsamma som vid tingsrätten, dock med följande tillägg och förtydliganden.

T.K.

Tingsrättens bedömning att bolaget inte gett uttryck för något önskemål om att hon skulle arbeta övertid är felaktig. Bolaget har i vart fall i tysthet gett uttryck för att arbete skulle ske på övertid. Hon har ju de facto erhållit ersättning för övertidsarbete både i form av betald ledighet och pengar. Av förhöret i tingsrätten med bolagets dåvarande chef, K.C., framgick att denne var medveten om att hon periodvis arbetade väldigt mycket, och att han trodde att hon tagit ut motsvarande tid i ledighet. Denna uppfattning måste grunda sig på att det faktiskt förelåg en rätt till ersättning för övertidsarbete. - Hon hade inte fri arbetstid. Hennes arbetstid var under hela anställningstiden från kl. 8.00 till kl. 16.30.

Bolaget

T.K. har i likhet med övriga anställda hos bolaget inte varit berättigad till övertidsersättning enligt sitt anställningsavtal. Hon har i stället haft fri arbetstid och möjlighet att själv reglera intjänad tid med ledighet. Bolaget har i vart fall varit av den befogade uppfattningen att T.K. enligt sitt anställningsavtal inte varit berättigad till övertidsersättning. T.K. måste eller borde ha insett att bolaget var av den uppfattningen men hon har trots detta inte upplyst bolaget om sin uppfattning. Bolaget vidhåller dock inte att bolaget och T.K. har träffat en uttrycklig överenskommelse om att någon rätt till övertidsersättning inte förelegat. I övrigt vidhålles grunderna för bestridandet. - Bolaget har inte haft kännedom om eller godkänt att T.K. betalat ut övertidsersättning till sig själv. - Arbetstiden kl. 8.00 - 16.30 som anges i provanställningsavtalet som ingicks tretton år innan anställningen upphörde har inte tillämpats.

Domskäl

Har T.K. haft rätt till övertidsersättning?

T.K. har gjort gällande att hon arbetat mer än lagstadgade 40 timmar per vecka och att hon har haft rätt till övertidsersättning för den överskjutande tiden. Det yrkade beloppet 305 702 kr avser övertidsarbete under tiden 6 oktober 1989 till och med den 8 oktober 1999, motsvarande 1 422,6 timmar. Bolaget har å sin sida som grund för bestridandet i första hand hävdat att någon rätt till övertidsersättning inte är avtalad mellan parterna och att T.K. i stället haft fri arbetstid vilket inneburit att hon kunde arbeta när hon ville under förutsättning att hennes arbetsuppgifter blev utförda.

En första förutsättning för att T.K. skall ha rätt till den yrkade övertidsersättningen är att hon i sin anställning över huvud taget varit berättigad till sådan ersättning.

Det kan konstateras att frågan om övertidsersättning inte alls har berörts i det skriftliga avtal om provanställning som upprättades när T.K. år 1987 började arbeta hos bolaget. Det har inte heller påståtts att någon muntlig överenskommelse träffats om rätt till övertidsersättning.

När parterna i ett anställningsavtal förbigår en fråga rörande en anställningsförmån med tystnad kan det ligga nära till hands att tolka tystnaden så att förmånen inte skall utgå. Så är dock inte alltid fallet. I vissa fall kan anställningsavtalet i stället anses så ofullständigt att det bör fyllas ut med skäliga villkor.

Arbetsdomstolen har i rättsfallet AD 1976 nr 65 tillämpat principen att närmast tillämpligt kollektivavtal såsom sedvänja ger innehåll åt ofullständiga anställningsavtal när det gällde frågan huruvida arbetad övertid skulle ersättas med enbart den överenskomna timlönen eller om därutöver skulle utgå övertidstillägg. I domskälen anförde domstolen följande.

Enligt de för skilda sektorer av arbetsmarknaden normerande kollektivavtalen torde i det närmaste undantagslöst gälla att sådan heltidsanställd arbetstagare med fast arbetstid som över huvud taget är berättigad till kompensation för arbete på övertid har rätt till förhöjd ersättning vid utförande av sådant arbete. Det får antagas att förhållandet i största utsträckning är detsamma utanför det kollektivavtalsreglerade området. Mot den anförda bakgrunden talar starka skäl för att anse att ett anställningsavtal av nu angivet slag i vilket frågan om ersättning för övertid inte har uttryckligen reglerats är grundad på förutsättningen att förhöjd ersättning skall utgå vid övertidsarbete. Mot att anse arbetstagaren berättigad till sådan ersättning kan inte med fog invändas att det ej finns någon norm för bestämmande av övertidstilläggets storlek. I detta hänseende kan ledning sökas i den praxis som gäller inom branschen, varvid särskild hänsyn givetvis får tas till närmast tillämpligt kollektivavtal.

Det bör understrykas att utgångspunkten i det målet var det ostridiga förhållandet att arbete utöver de på förhand bestämda klockslagen skulle ersättas med något belopp och det var ersättningsbeloppets storlek som var tvistig. Att arbetstagaren över huvud taget var berättigad till övertidsersättning var således inte ifrågasatt. Så tycks dock ha varit fallet i AD 1991 nr 81, vilket rörde ett anställningsavtal mellan en nattvaktmästare och ett bolag som bedrev flyktingförläggning på en båt. Parterna hade olika meningar om det muntliga anställningsavtalet medgav rätt till övertidsersättning och något kollektivavtal tillämpades inte på arbetsplatsen. Domstolen fann, med hänvisning till uttalandena i 1976 års fall, att anställningsavtalet även i detta fall fick anses grundat på förutsättningen att förhöjd ersättning skall utgå vid övertidsarbete. Frågan om på vilken grund nattvaktmästaren över huvud taget var berättigad till övertidsersättning berördes dock inte särskilt.

Frågan är då om T.K:s anställningsavtal kan anses grundat på en förutsättning om rätt till ersättning för övertid trots att det inte uttryckligen avtalats om någon sådan rätt.

Det bör här inskjutas att T.K. som grund för sitt påstående om att hon över huvud taget skulle ha rätt till övertidsersättning enbart har hänvisat till att hon faktiskt utfört arbete, utöver den fasta arbetstid som hon ansett sig ha, i en omfattning som överstiger gällande arbetstidsmått i arbetstidslagen. Det får uppfattas som att hon gör gällande att ersättningsrätten följer av allmänna rättsgrundsatser eller tysta förutsättningar av nyss nämnt slag.

Det kan först konstateras att bolaget, som inte är bundet av kollektivavtal, såvitt framgått av utredningen inte tillämpade något kollektivavtal på arbetsplatsen. Det har inte visats att det förekom något bruk på arbetsplatsen innebärande att de anställda hade rätt till övertidsersättning. Någon utredning om vad som skulle kunna anses som godtagbar sedvänja i detta avseende inom den bransch i vilken bolaget verkar har inte heller lagts fram.

Förhållandena på arbetsmarknaden varierar vad gäller rätten till övertidsersättning. Arbetstagare som själva kan bestämma sin arbetstid har i regel inte sådan rätt. Av betydelse för bedömningen av rätten till övertidsersättning blir därför vad som kan anses utrett om arbetstagarens arbetstidsförhållanden och grad av självständighet i arbetet. Om T.K:s arbetstid var flexibel på det sätt som bolaget påstår, talar detta mot att rätt till övertidsersättning fanns. Det kan här nämnas att Arbetsdomstolen i rättsfallet AD 1990 nr 115 hade att bedöma en situation då övertidsersättning yrkades av en arbetstagare med flexibel arbetstid. Målet i fråga, som var överklagat från tingsrätt, gällde en vid en hyresgästförening anställd ombudsman, som såvitt visat hade lagt ner arbete som uppenbarligen översteg det gällande arbetstidsmåttet. Utredningen visade att ombudsmannen haft att på eget ansvar bestämma omfattningen av sin arbetsinsats och också kunnat kompensera sig härför genom uttag av ledighet. Arbetstagaren hade gjort framställningar till arbetsgivaren om arbetskraftsförstärkning, men enligt tingsrättens bedömning, till vilken Arbetsdomstolen anslöt sig, kunde hon inte därigenom på arbetsgivaren övervältra det ansvar för en rimlig omfattning av den egna arbetsinsatsen som hennes självständiga ställning som ombudsman medförde. Yrkandet om övertidsersättning för det arbete som hon hade nedlagt efter eget omdöme avslogs.

Frågan är då vilka slutsatser som kan dras av utredningen i målet när det gäller den grad av självständighet beträffande förläggning av arbetstider m.m. som T.K. kan ha haft.

Enligt vad utredningen visar är bolaget ett litet företag som under den i målet aktuella tiden leddes av de båda ägarna, hade fyra - fem tekniker anställda samt en kontorsanställd, T.K.. T.K. arbetade ensam på kontoret. En av ägarna, O.H., besökte kontoret ibland, och med den andre, K.C., som fanns i Jönköping, hade hon huvudsakligen telefonkontakt. T.K., som arbetade heltid, skötte från början enklare kontorsuppgifter men fick successivt hand om bolagets löpande bokföring och administration. Hon fick allt större ansvar och skötte mot slutet av anställningen självständigt årsbokslut och betalade ut löner, bl.a. till sig själv. När hon sade upp sig från anställningen uppgick hennes lön till 20 200 kr i månaden. Till detta kom anställningsförmåner som bl.a. bilförmån, samt på senare år även bonus grundad på bolagets omsättning. - T.K. tog enligt sina egna anteckningar ut viss kompensationsledighet - timme mot timme. Vid ett tillfälle kompenserade hon sig själv med ett belopp motsvarande 100 timmars arbete, dock utan att detta i förväg hade godkänts av bolagets ledning.

T.K. har uppgett bl.a. följande. Hon har haft de fasta arbetstider som angavs i anställningsavtalet från 1987 under hela sin anställning och hon har fört anteckningar över all den övertid som hon arbetade. Hon försökte ta ut kompensationsledighet i den mån hon kunde ordna någon ersättare. Ingen har invänt mot att hon tog ut kompensationsledighet. K.C. och hon har vid flera tillfällen diskuterat på vilket sätt de skulle hantera hennes övertid. Ett förslag var att lägga faktureringsarbete direkt på teknikerna och ett annat var pensionsavsättning, men inget av detta blev av. När hon sade upp sig konstaterade O.H. att det var mycket tid som hon hade innestående och det diskuterades om hon skulle arbeta under uppsägningstiden eller inte. - Hon tänkte inte på att hennes krav på övertidsersättning var en så pass stor post att den borde ha tagits upp i årsbokslutet.

K.C. har uppgett bl.a. följande. Bolaget tillämpade principen ”frihet under ansvar”. Detta informerades bolagets anställda om årligen. Arbetsläget diskuterades vid sådana tillfällen. Duktiga medarbetare fick stor frihet och därmed också stort ansvar. När bolaget gick bra kunde det utgå extra förmåner, som t.ex. en resa, förutom bonus, som alla hade. För T.K:s del kunde det under senare år bli i genomsnitt drygt 10 000 kr i månaden i bonus. T.K. bestämde själv över sina arbetstider. Han hade inget behov av att kontrollera när T.K. var närvarande på arbetsplatsen. Hennes arbetssituation kan beskrivas som att ”ibland var det lite mer och ibland var det lite mindre”. Han utgick från att hon själv reglerade sin arbetstid på så sätt att hon tog ut ledighet i de fall hon arbetat kvällstid. Om han vetat att hon ansett sig ha för mycket att göra hade han vidtagit någon åtgärd för att ändra på situationen. Först när hon sade upp sig från anställningen fick han vetskap om att hon krävde övertidsersättning i enlighet med den lista hon fört, och som han aldrig dessförinnan hade sett.

Enligt Arbetsdomstolens mening visar utredningen i målet att T.K. som ekonomiansvarig och enda anställd på kontoret hade en sådan ställning att hon själv i stor utsträckning kunde bestämma när hon ville utföra sina arbetsuppgifter. Hon kunde således arbeta längre en dag för att en annan dag avkorta arbetstiden i motsvarade mån. Detta kunde hon göra utan godkännande från arbetsgivaren. Det kan inte anses visat att kontorets öppettider styrt hennes arbete i sådan grad att det omöjliggjort en sådan frihet i arbetstidshänseende. Någon kontroll av hennes arbetstid från ledningens sida förekom inte. Det är inte heller visat att T.K. på eget initiativ informerat ledningen om sin arbetade tid och hur hon såg på frågan om rätten till övertidsersättning. Arbetsdomstolen noterar även att de anteckningar som T.K. fört och som hon åberopat som skriftlig bevisning i målet har rubriken ”komptid”, vilket tyder på att T.K. möjligen själv kan ha haft uppfattningen att det endast var fråga om att reglera arbetad tid med ledighet. Bolaget har inte invänt mot att en sådan rätt fanns men däremot mot rätten till ersättning i pengar i stället för i ledighet. Den betalning som T.K. gjorde till sig själv motsvarande 100 arbetade timmar talar givetvis för att hon ansåg sig berättigad till ersättning i pengar. Bolaget har dock inte godkänt denna utbetalning och det kan inte anses utrett att man från bolagets sida över huvud taget kände till den.

Vid en samlad bedömning av vad som i målet framkommit om T.K:s arbetsuppgifter, arbetsförhållanden, anställningsförmåner m.m. kommer Arbetsdomstolen till slutsatsen att T.K. måste anses ha haft flexibel arbetstid. Den fasta arbetstid som anges i provanställningsavtalet från 1987 har således inte tillämpats i praktiken under den i målet aktuella tiden, 1989 - 1999. Under sådana förhållanden kan det inte anses att hennes anställningsavtal bygger på förutsättningen att övertidsersättning skall utgå. Förutsättningen måste snarast anses ha varit att arbetad tid utöver den lagstadgade skall kompenseras med ledighet efter hand under anställningens bestånd. Någon rätt att erhålla ersättning i pengar för tid som av olika anledningar inte kunnat tas ut under pågående anställning kan inte heller anses vara avtalad.

Arbetsdomstolen finner således att T.K. inte förmått visa att hon haft rätt till ersättning för övertid. T.K:s ersättningsyrkande skall alltså redan på grund av det nu anförda lämnas utan bifall. Arbetsdomstolen finner således inte skäl att närmare pröva övriga av bolaget anförda grunder för bestridandet.

Rättegångskostnaderna

Vid den angivna utgången skall T.K. utge ersättning för bolagets rättegångskostnader i Arbetsdomstolen. Det belopp som bolaget har yrkat får anses skäligt.

Domslut

1. Arbetsdomstolen fastställer tingsrättens domslut i överklagade delar.

2. Arbetsdomstolen fastställer ersättning enligt rättshjälpslagen att utgå till M.M. med artontusentrehundratvå (18 302) kr för arbete.

3. T.K. skall ersätta Rentoventa Aktiebolag för dess rättegångskostnader i Arbetsdomstolen med trettiofemtusen (35 000) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från denna dag till dess betalning sker.

Dom 2003-01-29, målnummer B-58-2002

Ledamöter: Inga Åkerlund, Anette Bergene (hovrättsassessor; tillfällig ersättare), Margit Strandberg, Mats Holmgren, Inger Mattsson Kasserud, Rolf Lindh (f.d. ombudsmannen i Landsorganisationen; tillfällig ersättare) och Jarl Karlsson. Enhälligt.

Sekreterare: Marianne Lishajko

BILAGA

Tingsrättens dom (ledamöter: Urban Engström, Staffan Wahlqvist och Catharina Hallenberg)

BAKGRUND

T.K. är inte medlem i någon arbetstagarorganisation och Rentoventa AB är inte medlem i någon arbetsgivarorganisation. T. K. var anställd hos Rentoventa AB från den 3 augusti 1987 till den 8 oktober 1999. Anställningen inleddes med en provanställning och övergick sedermera till en tillsvidareanställning. Hon sade själv upp sig från anställningen. Efter anställningens upphörande har hon gjort gällande att hon har en fordran på Rentoventa AB med anledning av anställningen. Därför ansökte hon den 19 juni 2000 om stämning mot Rentoventa AB, varvid hon yrkade förpliktande för Rentoventa AB att till henne utge vissa belopp avseende övertidsersättning, semesterersättning, bonus och allmänt skadestånd enligt 32 § semesterlagen (1977:480). Till stöd för sin talan åberopade hon att Rentoventa AB efter anställningens upphörande inte reglerat den övertidsersättning, semesterersättning och bonus som hon var berättigad till. Sedan Rentoventa AB under målets fortsatta handläggning medgett T.K:s talan till vissa delar biföll tingsrätten T.K:s talan i dessa delar genom deldom den 12 april 2001.

I målet kvarstår nu de delar av T.K:s talan som Rentoventa AB har bestritt, nämligen T.K:s yrkanden om övertidsersättning samt ytterligare semesterersättning och skadestånd enligt 32 § semesterlagen.

YRKANDEN M.M.

T.K. har, som hon nu slutligen bestämt sin talan, yrkat att Rentoventa AB skall förpliktas att till henne utge 335 902 kr 50 öre jämte ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635), på 305 702 kr 50 öre från den 26 juli 2000, på 20 200 kr från den 8 november 1999 och på 10 000 kr från den 26 juli 2000, allt till dess betalning sker.

Av det yrkade beloppet 335 902 kr 50 öre avser 305 702 kr 50 öre övertidsersättning, 20 200 kr semesterersättning och 10 000 kr skadestånd enligt 32 § semesterlagen.

Rentoventa AB har bestritt T.K:s talan. Rentoventa AB har, förutom ränteberäkningen, vitsordat ett kapitalbelopp om 20 200 kr som skäligt i och för sig.

Rentoventa AB har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader i målet. Det antecknas att T.K. har beviljats rättshjälp enligt rättshjälpslagen.

T.K. har yrkat att tingsrätten, om hon förlorar målet, skall förordna att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad med stöd av 5 kap 2 § första stycket lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister, eftersom hon haft skälig anledning att få tvisten prövad.

Rentoventa AB har bestritt T.K:s yrkande om att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad för det fall att T.K. förlorar målet.

DOMSKÄL

T.K:s talan

Övertidsersättningen

Rentoventa AB bedriver verksamhet med uthyrning av avfuktningsmaskiner. Rentoventa AB ägdes under den tid som T.K. var anställd i bolaget av K.C. och O.H.. Rentoventa AB hade utöver T.K. fyra eller fem tekniker anställda. T.K:s anställningsvillkor reglerades genom ett skriftligt anställningsavtal, som inte innehöll något villkor om övertidsersättning. Hon arbetade ensam på kontoret. Hennes lön steg gradvis under anställningen och kompletterades med bl.a. viss bonus. Även hennes arbetsuppgifter förändrades med tiden. Från att hon till en början endast utfört enklare kontorsarbete fick hon successivt hand om bolagets löpande ekonomi och administration. Hennes arbetsuppgifter omfattade till slut bl.a. bokföring, fakturering, kundkontakter, posthantering, besvarande av telefonsamtal samt upprättande av såväl veckorapporter som månads- och årsbokslut. Allt kontorsarbete skedde manuellt eftersom kontoret inte var datoriserat. Detta innebar att arbetet tog relativt lång tid och inte kunde utföras under normal arbetstid, som var 40 timmar per vecka. Hon arbetade därför mycket övertid. Hon noterade denna övertid löpande på en lista, vilken låg väl synlig på hennes skrivbord. Alla i företaget kände till att hon arbetade övertid både kvällar och helger. Detta var således väl känt även för bolagets ägare. På grund därav tillät O.H. och K.C. att hon tog ut omfattande kompensationsledighet utan löneavdrag. Vid ett tillfälle fick hon även ekonomisk ersättning motsvarande 100 timmars övertidsarbete. Både kompensationsledigheten och den ekonomiska kompensationen framgår av hennes övertidslista. Listan har numera sammanställts i ett särskilt dokument.

Grunderna för T.K:s yrkande avseende övertidsersättning framgår av det följande. T.K. har utfört övertidsarbete åt Rentoventa AB och har rätt till ersättning för detta arbete. Det yrkade beloppet 305 702 kr utgör en kvarstående fordran, som inte är preskriberad, avseende tiden från och med den 6 oktober 1989 till dess att hon avslutade sin anställning den 8 oktober 1999. Hon har utfört övertidsarbete, som ej tidigare ersatts genom kompensationsledighet eller ekonomisk ersättning, i den omfattning som framgår av den handskrivna lista som hon fört löpande under anställningen, motsvarande sammanlagt 1 422,6 timmar. Rentoventa AB har känt till övertidsarbetet och dess omfattning. Bolaget har låtit övertidsarbetet pågå utan att invända mot detta. Bolaget har dessutom tidigare gett henne ersättning för övertidsarbete i form av kompensationsledighet utan löneavdrag samt ekonomisk ersättning. Detta visar att övertidsarbetet var önskvärt samt sanktionerat av bolagets ledning. Hennes övertidsarbete har således skett med Rentoventa AB:s kännedom och godkännande, eller i vart fall goda minne. Hennes rätt till övertidsersättning har inte avtalats bort, vare sig muntligen eller skriftligen. Den övertidsersättning per timme som hon har rätt till skall beräknas med utgångspunkt i den månadslön hon hade när anställningen upphörde enligt modellen månadslön / 94. Hennes fordran på Rentoventa AB avseende övertidsersättning uppgår således till 20 200 kr / 94 = cirka 214,89 kr x 1 422, 6 timmar, vilket avrundat ger ett belopp om 305 702 kr 50 öre. Parterna är i och för sig ense om vilka månadslöner hon har haft under anställningstiden (se nedan under Rentoventa AB:s talan).

Semesterersättningen

I samband med att T.K. skulle avsluta sin anställning träffade hon och K.C. en överenskommelse som gick ut på att Rentoventa AB tog på sig betalningsansvaret för hennes lön, som då uppgick till 20 200 kr per månad, under oktober, november och december 1999. I december 1999 skulle hon och K.C. göra en slutavräkning. Rentoventa AB uppfyllde emellertid inte sin del av överenskommelsen och den utbetalning som skulle ha skett i oktober 1999 uteblev. Efter påtryckningar från henne skedde emellertid en utbetalning på 20 200 kr i november 1999. Rentoventa AB har efter detta datum inte gjort några ytterligare löneutbetalningar till henne. I december 1999 fick hon ett förlikningsbud från K.C., vilket hon tackade nej till. Rentoventa AB påstår nu att den utbetalning som skedde i november 1999 avsåg semesterersättning. Detta påstående är en ren efterhandskonstruktion och går inte ihop eftersom semesterlagen inte godtar att man beräknar semesterersättning per halvdagar (se nedan under Rentoventa AB:s talan).

Grunden för T.K:s yrkande avseende semesterersättning är som följer. Det är otvistigt att hon vid anställningens upphörande haft 35 återstående semesterdagar. Hon hade således, enligt en av Rentoventa AB vitsordad beräkningsmetod, en fordran på Rentoventa AB motsvarande 38 178 kr (35 semesterdagar x månadslönen 20 200 kr x 5,4 procent). Av detta belopp har Rentoventa AB medgivit ett belopp om 17 978 kr, vilket belopp dömts ut genom deldomen den 12 april 2001. Hon har således en kvarstående fordran avseende semesterersättning på 20 200 kr.

Skadeståndet

Grunden för T.K:s yrkande avseende ytterligare skadestånd på 10 000 kr enligt 32 § semesterlagen är följande. Hon har haft en fordran avseende semesterersättning på bolaget, vilken fordran inte reglerats inom en månad från det att anställningen upphörde. Detta är ostridigt. Rentoventa AB är således skyldigt att utge allmänt skadestånd till henne. Det yrkade skadeståndet står i överensstämmelse med praxis (jfr AD 1993 nr 116). Genom deldomen den 12 april 2001 dömdes 5 000 kr ut. Således återstår 10 000 kr.

Rentoventa AB:s talan

Övertidsersättningen

Rentoventa AB är ett litet bolag med ett fåtal anställda. Bolaget är inte bundet av något kollektivavtal och tillämpar inte heller något sådant avtal. T.K. ansvarade under slutet av sin anställning för bl.a. bolagets bokföring och löneutbetalningar. Detta innebar att hon självständigt upprättade årsbokslut samt betalade ut löner till bl.a. sig själv. Hon sade på egen begäran upp sig och slutade sin anställning den 8 oktober 1999. Hennes lön uppgick då till 20 200 kr per månad. Hon hade även i övrigt goda anställningsvillkor i form av bl.a. bonus, bilförmån, bibehållen lön vid sjukfrånvaro, sjukvårdsförsäkring samt tillgång till Rentoventa AB:s fjällstuga. I likhet med de övriga anställda hade hon inte någon rätt till övertidsersättning. I stället hade hon fri arbetstid, vilket innebar att hon hade rätt att på eget ansvar reglera eventuell övertid med ledighet. Inte heller praxis på arbetsplatsen var sådan att någon övertidsersättning betalades ut till de anställda. Någon sådan utbetalning har i vart fall inte skett med Rentoventa AB:s kännedom. Om de anställda hade haft rätt till övertidsersättning hade Rentoventa AB varit skyldigt att redovisa denna som en skuld i årsbokslutet. En fordran uppgående till det belopp som yrkats i målet hade i så fall utgjort en betydande post. Det faktum att T.K. inte under tolv års anställning har gjort gällande att hon haft en fordran avseende övertidsersättning utan hävdat detta först efter anställningens upphörande tyder på att hon känt till att hon inte haft rätt till övertidsersättning.

Grunderna för Rentoventa AB:s bestridande avseende övertidsersättningen framgår av det följande, såsom tingsrätten har uppfattat bolagets talan i denna del. T.K. är inte berättigad till övertidsersättning enligt anställningsavtalet. Rentoventa AB och T. K. har träffat en uttrycklig överenskommelse om att någon rätt till övertidsersättning inte förelegat. Om någon sådan uttrycklig överenskommelse inte anses ingången följer av T.K:s passivitet eller i vart fall konkludenta handlande att hon inte är berättigad till någon övertidsersättning. Skulle tingsrätten ändå finna att hon är berättigad till övertidsersättning enligt anställningsavtalet bestrider Rentoventa AB hennes yrkande på den grunden att hon inte har arbetat övertid på det sätt och i den omfattning som hon påstår. Skulle tingsrätten finna att hon har arbetat övertid helt eller delvis i den omfattning som påstås bestrider Rentoventa AB hennes yrkande i första hand på den grunden att övertidsarbetet inte har beordrats eller godkänts av Rentoventa AB utan att det har skett utan Rentoventa AB:s kännedom, anmodan och önskemål, och i andra hand på den grunden att hennes fordran är preskriberad utom såvitt avser tiden efter den 9 oktober 1998. Skulle tingsrätten ändå finna att hon har rätt till övertidsersättning i den omfattning hon har yrkat bestrider Rentoventa AB att denna skall beräknas på den lön som hon hade när hon avslutade sin anställning. Rentoventa AB gör därvid gällande att övertidsersättningen i sådant fall skall beräknas på den lön som hon hade vid tiden för övertidsarbetet. Rentoventa AB vitsordar att hennes månadslön uppgick till 11 200 kr år 1989, 13 000 kr januari - augusti 1990, 14 500 kr september - december 1990, 15 300 kr januari - maj 1991, 17 200 kr juni 1991 - augusti 1993, 18 200 kr september 1993 - 1997 och 20 200 kr åren 1998 och 1999. Rentoventa AB vitsordar att en eventuell övertidsersättning i övrigt skall beräknas enligt den beräkningsmetod T.K. gör gällande.

Semesterersättningen

Grunden för Rentoventa AB:s bestridande av T.K:s yrkande avseende semesterersättning är den följande. Rentoventa AB vitsordar att T.K. vid anställningens upphörande haft 35 återstående semesterdagar och att hon således hade en fordran på Rentoventa AB om 38 178 kr. Av detta belopp har 17 978 kr dömts ut genom deldomen den 12 april 2001. Det resterande beloppet om 20 200 kr har utbetalats till henne i november 1999. Rentoventa AB bestrider således att denna utbetalning avsåg något annat än semesterersättning. Beloppet har beräknats på 18,5 semesterdagar, vilket motsvarar ett belopp om cirka 20 180 kr (18,5 dagar x 20 200 x 5,4 procent).

Skadeståndet

Grunden för Rentoventa AB:s bestridande av T.K:s yrkande avseende ytterligare skadestånd enligt 32 § semesterlagen är den följande. Rentoventa AB har medgivit att bolaget är skadeståndsskyldigt gentemot T.K. i enlighet med 32 § semesterlagen. Skäligt skadestånd motsvaras av det av Rentoventa AB medgivna och i deldomen utdömda beloppet om 5 000 kr.

Utredningen

T.K. har som muntlig bevisning åberopat förhör under sanningsförsäkran med sig själv samt vittnesförhör med E.R. Som skriftlig bevisning har hon åberopat det skriftliga anställningsavtalet och sammanställningarna avseende hennes övertid. Rentoventa AB har som muntlig bevisning åberopat vittnesförhör med K.C.

T.K. har bekräftat de uppgifter hon lämnat till utveckling av sin talan och har i övrigt uppgett i huvudsak följande. Hon var för det mesta ensam på kontoret. Hon arbetade övertid i stort sett dagligen och inför årsboksluten även en del helger. Hon diskuterade med de andra på arbetsplatsen om hur hon skulle kunna få avlastning. Detta resulterade i att teknikerna fick upprätta egna fakturaunderlag. När hon hade arbetat mycket övertid fick hon lov av O.H. att ta ut kompensationsledighet. Hon ordnade då så att någon av teknikerna var på kontoret. Utöver hennes ordinarie arbetsuppgifter på Rentoventa AB utförde hon även bokföringen i O.H:s och K.C:s övriga företag. Under tiden januari - maj 1997 skulle man införa ett nytt datasystem på Rentoventa AB. Eftersom hon skulle lära sig det nya systemet arbetade hon tillsammans med en datakonsult, E.R.. Denna period var mycket arbetsam eftersom T.K. samtidigt skulle sköta sina vanliga arbetsuppgifter. Under 1999 kunde hon inte fortsätta att arbeta övertid eftersom hon hade drabbats av en ryggskada. K.C. reagerade mycket negativt på detta och ansåg att hon inte skötte sina arbetsuppgifter tillfredsställande. Hon sade då upp sig, men arbetade kvar på Rentoventa AB till den 8 oktober nyssnämnda år. I samband med att hon skulle sluta diskuterade hon frågan om semester- och övertidsersättning med K.C.. De träffade därvid den överenskommelse som hon har redogjort för under sakframställningen. För att det slutliga beloppet skulle kunna bestämmas skickade hon sin övertidslista till K.C.. Den 20 eller 21 december 1999 träffade hon K.C. som erbjöd henne 200 000 kr ”i ett för allt”. Den 28 december 1999 tackade hon nej till budet eftersom hon tyckte att det var för lågt. Det stämmer att hon utöver lön erhöll de förmåner som Rentoventa AB har redogjort för. Det stämmer vidare att hon skötte utbetalningen av sin egen lön och att hon i oktober 1991 betalade ut ett belopp motsvarande 100 timmars övertidsarbete till sig själv, utan att begära någon annan persons godkännande. Det var dock ingen som anmärkte mot utbetalningen. Hon betalade aldrig ut någon kontant övertidsersättning till någon av de övriga anställda. Hon tog inte upp sitt krav på övertidsersättning som en skuld i årsbokslutet. Hon vet inte om en skuld på det av henne i målet yrkade beloppet var en stor post för Rentoventa AB. Bolaget hade en relativt stor omsättning. Hon kan inte redogöra närmare för vad hon har gjort vid de tillfällen då hon arbetat över. Det var ingen som uttryckligen beordrade henne att arbeta övertid, men det förutsattes att allt arbete hon tilldelats blev gjort i tid. Både K.C. och O.H. kände till att hon arbetade övertid och det var aldrig någon som hade något att anmärka mot detta.

E.R. har uppgivit i huvudsak följande. Hon arbetade som datakonsult för Rentoventa AB under tiden januari - maj 1997. Dessutom arbetade hon för bolaget några dagar under hösten 1997. Hennes uppdrag bestod i att datorisera de manuella rutinerna på ekonomisidan, vilket var ett omfattande arbete eftersom allt kontorsarbete tidigare hade skett manuellt. Eftersom T.K. skulle lära sig det nya systemet arbetade de tillsammans hela dagarna och långt in på kvällarna. Orsaken till att hennes arbete tog så mycket tid var att hon var beroende av T.K., som samtidigt var tvungen att utföra sina övriga arbetsuppgifter. Den tid T.K. lade ned på att hjälpa henne uppgick till mellan två och fyra timmar per dag. T.K:s ordinarie arbetsuppgifter var omfattande och mycket tidsödande. T.K. var ensam på kontoret och utförde sina kontorsgöromål samtidigt som hon skötte telefonsamtal och kundbesök. Eftersom hon hade hela kundansvaret på sin lott var det inte möjligt för henne att sköta t.ex. bokföringen inom ordinarie arbetstid. Bara ekonomigöromålen motsvarade en heltidstjänst och det var tack vare att T.K. var så effektiv som hon klarade av att utföra arbetet över huvud taget. Det inträffade vid åtminstone två tillfällen att K.C. ringde till kontoret och gav T.K. arbetsuppgifter efter arbetstid. E.R. känner till det eftersom hon svarade i telefon vid dessa tillfällen. Anställdas krav på övertidsersättning skall inte redovisas som skuld i årsbokslutet.

K.C. har uppgett i huvudsak följande. Han var delägare, styrelseledamot samt VD i bolaget fram till att det såldes i februari 2000. T.K. började som ”allt-i-allo”, men fick efter hand allt mer ansvar för bolagets ekonomi. Hon upprättade bl.a. månads- och årsbokslut samt skötte Rentoventa AB:s bokföring och löneutbetalningar. Hon var mycket duktig och erhöll, liksom övriga anställda, förutom lön även bonus, bibehållen lön vid sjukfrånvaro, sjukvårdsförsäkring, tillgång till Rentoventa AB:s fjällstuga, diverse resor samt tillgång till bil. På Rentoventa AB tillämpades principen ”frihet under ansvar”, vilket innebar att de anställda fick arbeta när de ville under förutsättning att de utförde sitt arbete. Det var inte någon som kontrollerade när de anställda utförde sina arbetsuppgifter och själv befann han sig på sitt företag i Jönköping cirka 50 procent av tiden. De anställda i Rentoventa AB hade inte rätt till övertidsersättning och han känner inte till att T.K. skulle ha fått någon ekonomisk kompensation för övertid genom en utbetalning under 1991. Hon skötte emellertid sina löneutbetalningar själv. Han kände inte heller till att hon hade några krav på övertidsersättning förrän han fick del av hennes övertidslista efter det att hon slutat 1999. Han var visserligen medveten om att T.K. periodvis hade arbetat väldigt mycket, men trodde att hon hade tagit ut motsvarande tid i ledighet. När han fick listan blev han chockad. Han var emellertid angelägen att träffa en överenskommelse med henne och föreslog därför en ”paketlösning”, vilken hon inte godtog. Det belopp om 20 200 kr som betalades ut till henne i november 1999 avsåg semesterersättning. Rentoventa AB anställde inte någon efter henne. I stället lade man över bokföringen på hans företag i Jönköping. Ett övertidsersättningsanspråk i den storleksordning som T.K. nu yrkar ersättning för borde ha redovisats som en skuld i årsbokslutet.

Tingsrättens bedömning

Övertidsersättningen

För att bedöma T.K:s yrkande avseende övertidsersättning har tingsrätten inledningsvis att ta ställning till om hon över huvud taget är berättigad till sådan ersättning. Av det av henne åberopade skriftliga anställningsavtalet framgår att frågan om övertidsersättning där inte har reglerats mellan parterna. Eftersom T.K. har varit ensam kontorsanställd på Rentoventa AB finns inte någon vägledning att finna i gällande bruk på arbetsplatsen. Det finns inte heller i övrigt några särskilda omständigheter att lägga till grund för att parterna i anställningsavtalet har haft någon mening om hur tvistefrågan skall regleras. I målet har slutligen inte heller framkommit någonting om sedvänjan inom branschen.

T.K. har gjort gällande att hon har rätt till övertidsersättning, medan Rentoventa AB har anfört motsatsen. Generellt kan konstateras att det förhållandet att en fråga lämnats oreglerad i ett anställningsavtal, bör gå ut över den starkare avtalsparten, dvs. arbetsgivaren. Det får vidare konstateras att utgångspunkten enligt gängse uppfattning på arbetsmarknaden måste vara att en arbetstagare har rätt till ersättning för övertidsarbete för det fall att denna rättighet inte uttryckligen har avtalats bort. Det åligger Rentoventa AB att visa stöd för att så är fallet.

Rentoventa AB har påstått att parterna träffat en uttrycklig överenskommelse om att någon rätt till övertidsersättning inte förelegat. Rentoventa AB har vidare påstått att om någon sådan uttrycklig överenskommelse inte kan visas har T.K. i vart fall blivit bunden av ett sådant avtalsinnehåll genom sin passivitet eller i vart fall genom konkludent handlande. Rentoventa AB har inte utvecklat när eller hur en uttrycklig överenskommelse skulle ha träffats. Rentoventa AB har inte heller utvecklat sitt påstående om hur T.K. skulle ha blivit bunden av en sådan överenskommelse genom passivitet eller konkludent handlande. Rentoventa AB har inte heller åberopat någon bevisning i denna del. Rentoventa AB har således enligt tingsrättens uppfattning inte förmått visa stöd för detta sitt påstående. T.K. skall därför i och för sig anses ha rätt till övertidsersättning enligt anställningsavtalet.

Nästa fråga tingsrätten har att ta ställning till är om T.K. har visat att hon har arbetat övertid i den omfattning som hon påstått. Hon har till stöd för sin talan åberopat dels en handskriven övertidslista, dels en i efterhand gjord sammanställning över de timmar hon påstår sig ha arbetat övertid. Hennes uppgifter i fråga om den omfattning hon har arbetat övertid styrks till viss del av vad både E.R. och K.C. har omvittnat under ed. Det finns enligt tingsrättens mening därför ingen anledning att ifrågasätta tillförlitligheten av de uppgifter T.K. har lämnat i denna fråga. Av detta följer att det får anses utrett att hon har arbetat övertid i den utsträckning hon har påstått.

Nästa fråga att pröva är om T.K. har rätt att erhålla ersättning för de sålunda arbetade övertidstimmarna i form av övertidsersättning. Enligt gängse uppfattning på arbetsmarknaden blir en arbetstagare inte berättigad till ersättning för övertidsarbete enbart på den grunden att han eller hon har utfört arbete utöver det för anställningen gällande ordinarie arbetstidsmåttet. Det krävs dessutom att arbetet utförts på övertid på anmodan av arbetsgivaren eller åtminstone enligt dennes uttryckliga eller tysta önskemål (jfr AD 1975 nr 23).

Utredningen i målet ger inte något stöd för att Rentoventa AB uttryckligen skulle ha anmodat T.K. att utföra arbete på övertid. Inte heller är omständigheterna sådana att Rentoventa AB i övrigt kan anses ha givit uttryck för något önskemål om att hon skulle utföra övertidsarbete. Hennes yrkande avseende övertidsersättning skall på grund därav lämnas utan bifall, vilket medför att tingsrätten inte behöver ta ställning till Rentoventa AB:s övriga bestridandegrunder.

Semesterersättningen

Det är otvistigt mellan parterna att T.K. vid anställningens upphörande hade 35 återstående semesterdagar. Det är vidare ostridigt att den då obetalda semesterersättningen uppgick till sammanlagt 38 178 kr (35 dagar x 20 200 kr x 5,4 procent). Av detta belopp har Rentoventa AB under målets handläggning medgivit att betala ett belopp om 17 978 kr, vilket belopp dömts ut genom deldomen den 12 april 2001. T.K. har yrkat att Rentoventa AB skall förpliktas att betala till henne även det kvarstående beloppet på 20 200 kr. Rentoventa AB har bestritt yrkandet under invändning att beloppet utbetalats till T.K. under november 1999.

Eftersom det är Rentoventa AB som påstår att det av T.K. yrkade beloppet 20 200 kr har betalats ut såsom semesterersättning är det bolaget som har bevisbördan för påståendet. Till stöd för sitt påstående har Rentoventa AB åberopat vittnesförhör med K.C.. Dennes uppgifter motsägs av vad T.K. har uppgivit. Någon bevisning i övrigt har Rentoventa AB inte åberopat till stöd för sitt påstående. Rentoventa AB har inte heller lämnat någon tillfredställande förklaring till T.K:s invändning att Rentoventa AB:s påstående inte går ihop eftersom semesterlagen inte godtar att man beräknar semesterersättning per halvdagar. Mot bakgrund av det anförda anser tingsrätten att Rentoventa AB inte har förmått visa att det i november 1999 erlagda beloppet 20 200 kr avsåg semesterersättning. Käromålet i denna del skall således bifallas.

Skadeståndet

Som framgått av det föregående är det ostridigt mellan parterna att T.K. vid anställningens upphörande haft rätt till semesterersättning, vilken inte har betalats ut till henne senast en månad efter anställningens upphörande. Rentoventa AB har därvid medgivit skadeståndsskyldighet enligt 32 § semesterlagen i och för sig men har endast vitsordat det belopp om 5 000 kr som redan har dömts ut genom deldomen den 12 april 2001. Det som nu skall prövas är om T.K. är berättigad till skadestånd med ytterligare 10 000 kr.

Enligt 30 § semesterlagen skall semesterersättning betalas ut till arbetstagaren utan oskäligt dröjsmål senast en månad efter anställningens upphörande. Så har inte skett i det föreliggande fallet. Oavsett att frågan om semesterersättningen delvis har varit stridig mellan parterna framstår lagbrottet som flagrant. Tingsrätten gör härvid den sammantagna bedömningen att skadeståndet bör bestämmas i enlighet med T.K:s yrkande, dvs. till ytterligare 10 000 kr (jfr AD 1993 nr 116). Käromålet skall därför bifallas även i denna del.

Rättegångskostnaderna m.m.

M.M. har yrkat ersättning enligt rättshjälpslagen för 35 timmars arbete à 2 250 kr per timme (inklusive mervärdesskatt), dvs. sammanlagt 78 750 kr. M.M. har därvid uppgivit att grunden för att den yrkade ersättningen skall överstiga timkostnadsnormen 1 162 kr är att han har särskild kompetens inom arbetsrättens område.

Tingsrätten anser att M.M. får anses skäligen gottgjord för sitt arbete med tillämpning av den av Domstolsverket fastställda timkostnadsnormen. Ersättningen skall således bestämmas till 40 670 kr (35 timmar à 1 162 kr).

T.K. har framställt flera yrkanden i målet. Med hänsyn tagen även till utfallet i deldomen den 12 april 2001 har parterna ömsom vunnit och förlorat. T.K. har tappat den del som avser övertidsersättningen men har vunnit övriga delar, nämligen de delar som avser bonus, semesterersättning och skadestånd. Beloppsmässigt har hon vunnit knappt en fjärdedel av sitt totala yrkande. Det nu sagda medför att T.K. i princip borde förpliktas att betala en jämkad ersättning för Rentoventa AB:s rättegångskostnader. I det sammanhanget uppkommer emellertid frågan om, såsom T.K. har gjort gällande, kostnaderna ändå skall kvittas fullt ut eftersom hon haft skälig anledning att få tvisten prövad.

Enligt 5 kap 2 § första stycket lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister (arbetstvistlagen) kan rättegångskostnaderna i en arbetstvist kvittas mellan parterna, dvs. vardera parten får bära sin kostnad, om den part som har förlorat målet hade skälig anledning att få tvisten prövad. Denna bestämmelse utgör ett undantag från huvudregeln i 18 kap 1 § rättegångsbalken om att den förlorande parten skall ersätta motpartens rättegångskostnader, vilken bestämmelse enligt 5 kap 3 § arbetstvistlagen är tillämplig också i arbetstvister.

Bakgrunden till den särskilda kvittningsbestämmelsen i arbetstvistlagen är att huvudregeln om kostnadsansvaret enligt rättegångsbalken anses för arbetstvisternas del kunna alltför starkt påverka enskilda parter att inte inlåta sig på rättegång. Den kan nämligen ibland leda till ett resultat som framstår som alltför hårt mot den förlorande parten. Omständigheterna kan vara sådana att partens talan inte framstår som obefogad och utgången kan bero på omständigheter som till en början varit okända för parten. Rättsläget kan även vara mycket svårbedömt (prop. 1974:77 s 124 f). Avsikten med kvittningsbestämmelsen är att den skall kunna tillämpas både när rättsfrågorna och när bevisfrågorna är osäkra (jfr AD 1981 nr 46).

Sammantaget gör tingsrätten den bedömningen att T.K. haft skälig anledning att få tvisten prövad, varför vardera parten skall stå sin rättegångskostnad.

DOMSLUT

1. Rentoventa Aktiebolag förpliktas att till T.K. betala trettiotusentvåhundra (30 200) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635), på 20 200 kr från den 8 november 1999 till och med den 26 juli 2000 och på 30 200 från den 26 juli 2000 till dess full betalning sker.

2. Käromålet i övrigt ogillas.

3. Tingsrätten fastställer ersättning enligt rättshjälpslagen att utgå till M.M. med fyrtiotusensexhundrasjuttio (40 670) kr för arbete.

4. Vardera parten skall stå sin rättegångskostnad.