AD 2003 nr 53

Parter:

SACO-S genom DIK-förbundet; Staten Genom Göteborgs universitet

Nr 53

SACO-S genom DIK-förbundet

mot

Staten genom Göteborgs universitet.

Bakgrund

Mellan SACO-S och staten gäller kollektivavtal. DIK-förbundet är ett av SACO-S medlemsförbund.

DIK-förbundets medlem M.Ö-D. hade från och med den 1 januari 1997 till och med den 31 december 1999 en visstidsanställning som universitetsadjunkt vid Göteborgs universitet (Universitetet), Konstnärlig fakultet, Teater- och operahögskolan. Anställningen var tidsbegränsad med stöd av den då gällande 4 kap. 21 § första punkten i högskoleförordningen (1993:100). Med stöd av samma bestämmelse hade hon dessförinnan haft motsvarande anställning under tiden den 1 januari 1994 till och med den 31 december 1996. Före dessa visstidsanställningar hade hon under fem år flera på varandra följande vikariat vid Teater- och operahögskolan.

M.Ö-D. fick inget besked i förväg om att hon, när hennes senaste tidsbegränsade anställning upphörde, varken skulle få fortsatt anställning eller företrädesrätt till återanställning. Inte heller varslades den lokala arbetstagarorganisation som hon tillhörde. Trygghetsstiftelsen underrättades inte heller. Enligt Universitetet har det inte förelegat någon skyldighet att vidta de åtgärder som nu nämnts. DIK-förbundet är av motsatt uppfattning.

Tvisteförhandlingar har ägt rum utan att parterna kunnat enas.

Tillämpliga författnings- och avtalsbestämmelser

Lagen (1982:80) om anställningsskydd (LAS) innehåller bl.a. följande bestämmelser.

15 § En arbetstagare som är anställd för begränsad tid enligt 5 eller 5 a § och som inte kommer att få fortsatt anställning när anställningen upphör, skall få besked av arbetsgivaren om detta minst en månad före anställningstidens utgång. - - -

- - - - -

16 § Besked enligt 15 § skall vara skriftligt.

I beskedet skall arbetsgivaren ange vad arbetstagaren skall iaktta för det fall att arbetstagaren vill föra talan om att anställningsavtalet skall förklaras gälla tills vidare eller yrka skadestånd för brott mot 4 § första stycket. I beskedet skall vidare anges om arbetstagaren har företrädesrätt till återanställning eller ej. Har arbetstagaren företrädesrätt och krävs det anmälan för att företrädesrätten skall kunna göras gällande, skall det också anges.

- - - - -

25 § Arbetstagare som har sagts upp på grund av arbetsbrist har företrädesrätt till återanställning i den verksamhet där de tidigare har varit sysselsatta. Detsamma gäller arbetstagare som har anställts för begränsad tid enligt 5 eller 5 a § och som på grund av arbetsbrist inte har fått fortsatt anställning. - - -

- - - - -

30 a § En arbetsgivare som ger en arbetstagare besked enligt 15 § om att en tidsbegränsad anställning skall upphöra skall samtidigt varsla den lokala arbetstagarorganisation som arbetstagaren tillhör.

Arbetstagaren och den lokala arbetstagarorganisationen har rätt till överläggning med arbetsgivaren om beskedet.

Högskoleförordningen (1993:100) innehöll före den 1 januari 1999 följande bestämmelse.

4 kap. Lärare

- - - - -

Tidsbegränsning av anställning

21 § Utöver vad som föreskrivs i lagen (1982:80) om anställningsskydd gäller i fråga om tidsbegränsat förordnande på tjänst vad som anges för respektive tjänst under någon av punkterna 1 - 10 i denna paragraf.

Tjänst Förordnandetid

1. Tjänst som professor och Förordnande skall meddelas tills vidare eller

andra lärare för konstnärlig tills vidare för högst fem år. Tidsbegränsat

verksamhet. förordnande får förnyas utan att tjänsten

kungörs ledig. Sådant förordnande får ges

för sammanlagt högst tio år.

2. - - - - - - - - - -

Motsvarande bestämmelse har numera följande lydelse.

4 kap. Lärare

- - - - -

Anställningsform

30 § Lärare skall anställas tills vidare. En anställning får dock tidsbegränsas enligt lagen (1982:80) om anställningsskydd, om det inte är fråga om anställning som professor. Därutöver gäller följande i fråga om tidsbegränsning av en anställning:

En lärare inom konstnärlig verksamhet får anställas tills vidare, dock längst fem år. Sådan anställning får förnyas. Den sammanlagda anställningstiden får dock omfatta högst tio år.

- - - - -

2. - - - - -

Det mellan parterna gällande Trygghetsavtalet innehåller bl.a. följande bestämmelse.

5 §

För en arbetstagare med tidsbegränsad anställning vars anställning inte förnyas på grund av arbetsbrist gäller

- 8 § punkt 2 (åtgärder i skede 2),

- 8 § punkt 3 (åtgärder i skede 3) samt

- 12 § (Avgångsersättning); utgår dock för högst 132 dagar med rätt till ersättning från arbetslöshetskassa under högst 2 år efter anställningens upphörande.

Som förutsättning gäller att arbetstagaren har haft en eller flera tidsbegränsade anställningar, som omfattas av detta avtal, i en följd under sammanlagt minst fem år. Dock får kortare anställningsavbrott förekomma. Trygghetsstiftelsen medverkar enligt 8 § punkterna 2 och 3 på begäran av arbetstagaren under lika lång tid som om arbetstagaren hade blivit uppsagd och haft uppsägningstid enligt 10 §.

Arbetsgivaren skall underrätta Trygghetsstiftelsen om arbetstagare som har rätt till stöd från stiftelsen enligt denna paragraf. Detta skall ske i anslutning till att arbetstagaren underrättas om att anställningen kommer att upphöra.

Arbetsgivarverkets föreskrift

Med arbetsgivaren avses den myndighet hos vilken arbetstagaren har varit anställd.

Yrkanden m.m.

DIK-förbundet har i Arbetsdomstolen väckt talan mot Universitetet och yrkat att domstolen skall förplikta Universitetet att till

1. M.Ö-D. utge allmänt skadestånd med dels 25 000 kr för Universitetets underlåtenhet att lämna besked på det sätt som föreskrivs i 15 och 16 §§ LAS, dels med 50 000 kr för att Universitetet inte erbjudit henne företrädesrätt till återanställning enligt 25 § LAS, dels med 50 000 kr för brott mot 5 § tredje stycket Trygghetsavtalet jämförd med 54 § medbestämmandelagen, jämte ränta på de två förstnämnda beloppen enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning (den 17 maj 2001) till dess betalning sker samt på det sist nämnda beloppet enligt 6 § räntelagen från den 15 januari 2002 till dess betalning sker,

2. DIK-förbundet utge allmänt skadestånd med dels 20 000 kr för Universitetets underlåtenhet att enligt 30 a § LAS varsla SACO-rådet vid Universitetet, dels med 20 000 kr för Universitetets underlåtenhet att underrätta Trygghetsstiftelsen enligt 5 § tredje stycket Trygghetsavtalet, jämte ränta på beloppen från dagen för delgivning av stämning (den 17 maj 2001) till dess betalning sker.

Universitetet har bestritt yrkandena och vitsordat ränteyrkandena som skäliga i och för sig.

Universitetet har i första hand yrkat att vardera parten, med stöd av 5 kap. 2 § arbetstvistlagen, skall svara för sina rättegångskostnader oberoende av utgången i målet. För det fall Arbetsdomstolen inte skulle dela den uppfattningen har Universitetet yrkat ersättning för sina rättegångskostnader.

DIK-förbundet har bestritt att rättegångskostnaderna kvittas med stöd av arbetstvistlagen och har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader.

Målet har med stöd av 4 kap. 10 § tredje stycket lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister avgjorts utan huvudförhandling.

Arbetsdomstolen har med stöd av 5 kap. 1 § andra stycket ovan nämnda lag berett de parter som slutit Trygghetsavtalet att yttra sig.

Till utveckling av talan har parterna anfört i huvudsak följande.

DIK-förbundet

M.Ö-D:s senaste tidsbegränsade anställning upphörde den 31 december 1999. Något besked om att anställningen skulle upphöra lämnades inte till henne i förväg. Inte heller lämnades något varsel enligt 30 a § LAS till den lokala arbetstagarorganisation som hon tillhör, nämligen SACO- rådet vid Universitetet. En arbetsgivare är enligt 15 § LAS skyldig att senast en månad innan en tidsbegränsad anställning upphör skriftligen underrätta arbetstagaren om att denne inte kommer att få fortsatt anställning. M.Ö-D. har vidare haft företrädesrätt till återanställning enlig 25 § LAS. I det besked som M.Ö-D. rätteligen borde ha fått skulle det därför enligt 16 § samma lag ha angetts bl.a. att hon hade företrädesrätt till återanställning vid Universitetet och vad hon skulle ha gjort för att bevaka denna företrädesrätt. De nu nämnda reglerna i LAS är tillämpliga även på anställningar som tidsbegränsats med stöd av högskoleförordningen. I vart fall är omständigheterna sådana att det skulle strida mot grunderna för LAS och god sed på arbetsmarknaden om nu nämnda bestämmelser inte skulle tillämpas i det nu aktuella fallet.

Universitetet har inte heller underrättat Trygghetsstiftelsen enligt 5 § tredje stycket Trygghetsavtalet trots att M.Ö-D. haft rätt till stöd från stiftelsen. Någon information om trygghetssystemets möjligheter och under vilka förutsättningar stiftelsen bistår en arbetstagare har inte lämnats till M.Ö-D. Universitetets underlåtelse i denna del är så mycket mer anmärkningsvärd som företrädare för SACO-rådet hade kontakt med Universitetet i oktober 1999 och då upplyste det om de skyldigheter som förelåg enligt Trygghetsavtalet. Underlåtenheten beror således inte på någon okunskap.

LAS är tillämplig på läraranställningar inom universitets- och högskoleområdet. Reglerna i högskolelagen och högskoleförordningen innebär en utvidgning av LAS i vissa avseenden. Universiteten och högskolorna har rätt att organisera verksamheten vad avser tidsbegränsade anställningar på det sätt som följer av LAS och på sätt som därutöver anges i högskolelagen och högskoleförordningen. De lagrum inom högskolelagstiftningens område som därvid innehåller regler om tidsbegränsning av anställningar är 4 kap. 30 § högskoleförordningen - där första punkten reglerar anställning av konstnärliga lärare - samt 5 kap. nämnda förordning och 3 kap. 3 § högskolelagen. Dessa regler är således en utvidgning av vad som följer av rätten att tidsbegränsa anställningar enligt LAS. Huruvida detta är en utvidgning av just 5 § första punkten i nämnda lag, som reglerar rätten att anställa någon tillfälligt på grund av arbetets särskilda beskaffenhet, eller om det är fråga om helt fristående tidsbegränsningsgrunder är en akademisk fråga som saknar egentlig betydelse för avgörandet av detta mål. För det fall frågan ändå skulle anses vara av avgörande vikt i målet görs det gällande att tidsbegränsningen ytterst måste anses ha sin grund i 5 § första punkten LAS, eftersom det är den speciella karaktären på universitetens och högskolornas verksamhet som föranlett ett behov av ytterligare tidsbegränsningsmöjligheter än vad som ansetts rymmas inom 5 § första stycket första punkten LAS. Det är alltså i det avseendet ”arbetets särskilda beskaffenhet” på högskoleområdet som föranlett lagstiftaren att ge universitet och högskolor en utvidgad rätt att anställa arbetstagare för viss tid. Att en anställning tidsbegränsats med stöd av högskolelagen eller högskoleförordningen medför dock inte att anställningsavtalet som sådant får en annan karaktär än om det ingåtts med direkt hänvisning till reglerna om tidsbegränsning i LAS. Procedurreglerna i LAS är tillämpliga vad gäller ingåendet och avslutandet av anställningen och detta gäller alldeles oavsett om anställningen tidsbegränsats enligt LAS eller enligt högskoleförordningen. Ett annat synsätt skulle få orimliga konsekvenser och kan absolut inte ha varit lagstiftarens avsikt. Det skulle kunna innebära att en person som vikarierat som lärare på en konstnärlig fakultet med stöd av 5 § första stycket andra punkten LAS och sedan inte får förlängt förordnande måste ges besked etc. enligt regelverket i LAS, medan den som arbetat som konstnärlig lärare och tillsatts enligt 4 kap. 30 § första punkten högskoleförordningen inte skulle åtnjuta det skydd som dessa regler i LAS innebär. I detta sammanhang kan man jämföra med vad som gäller för t.ex. professorer. I 3 kap. 3 § högskolelagen stadgas att en professor skall anställas tills vidare utan tidsbegränsning med vissa undantag som anges i paragrafens andra stycke. Det finns emellertid numera inget som hindrar att vissa kategorier av professorer sägs upp från sin anställning. Det är då allmänt vedertaget att universitetet eller högskolan måste efterleva procedurreglerna i LAS när en professor skiljs från anställningen. I samband med borttagandet av det tidigare längre gående anställningsskyddet för professorer diskuterades farhågorna att den vetenskapliga friheten skulle kunna komma att begränsas om en arbetsgivare hade rättsliga möjligheter att vidta uppsägningar i syfte att på ett otillbörligt sätt påverka den anställde i hans eller hennes arbete med forskning och undervisning. Departementschefen framhöll då att uppsägningar av den naturen måste anses oförenliga med ”den allmänt tillämpliga lagen om anställningsskydd” (prop. 1996/97:141 s. 29).

De utvidgningar av rätten att anställa arbetstagare för begränsad tid som ges i högskolelagen och högskoleförordningen kan inte innebära en inskränkning av det skydd som de allmänna principerna och procedurreglerna enligt LAS innebär. Detta skulle strida mot grunderna för LAS och mot god sed på arbetsmarknaden.

Universitetet har i huvudsak stött sin ståndpunkt - att någon skyldighet att följa ordnings- och procedurreglerna i LAS inte föreligger i nu aktuellt fall - på formuleringen av 15 § LAS. Universitetet har därvid gjort gällande att 15 § LAS inte skall tillämpas på sådana arbetstagare vars anställningar tidsbegränsats med stöd av 4 kap. 30 § högskoleförordningen eftersom 15 § LAS endast hänvisar till tidsbegränsade anställningar enligt 5 och 5 a §§ LAS. Lagtexten skall dock inte förstås på detta sätt. Att bestämmelsen hänvisar till 5 och 5 a §§ LAS har sin grund i att lagstiftaren velat undanta provanställningar från ordningsregeln i 15 § LAS, eftersom provanställningarna har en särskild reglering vad gäller procedurfrågor. Av förarbetena framgår klart och tydligt att den ursprungligen föreslagna ordalydelsen i 15 § omfattade alla arbetstagare som var anställda för begränsad tid, och att den skrivningen sedan ändrades efter det att lagrådet påpekat att även provanställning var en form av tidsbegränsad anställning och att det inte var avsikten att denna kategori skulle omfattas av regleringen i 15 § LAS (prop. 1981/82:71 s. 165). I fråga om en liknande situation vid kollektivavtalsreglering som avviker från LAS vill DIK-förbundet hänvisa till Lars Lunning och Gudmund Toijer, Anställningsskydd, åttonde upplagan, s. 452.

Som framgår av det nu anförda är högskoleförordningen inte, i de avseenden som är av betydelse i målet, sådan speciallag som enligt 2 § LAS skall gälla framför denna lag. Frågeställningen är emellertid av akademisk karaktär eftersom det båda författningarna inte står i strid med varandra.

Lagen (2002:293) om förbud mot diskriminering av deltidsarbetande arbetstagare och arbetstagare med tidsbegränsad anställning, genom vilken EG:s visstidsdirektiv genomförts i svensk rätt, är visserligen inte tillämplig på diskriminering av olika grupper av visstidsanställda i förhållande till varandra utan endast i förhållande till tillsvidareanställda. Det är ändå att märka att innebörden av begreppet ”arbetstagare med tidsbegränsad anställning” enligt förarbetena till den lagen är ”den i svensk rätt vedertagna som framgår av 5, 5 a och 6 §§anställningsskyddslagen och andra författningar eller kollektivavtal” (prop. 2001/02:97 s. 36). Man kan i detta sammanhang också fråga sig om en åtskillnad mellan tidsbegränsat anställda enligt LAS å ena sidan och högskolelagstiftningen å den andra skulle vara förenlig med EG:s likabehandlingsdirektiv.

Vad gäller frågan om Trygghetsavtalet är tillämpligt på sådana tidsbegränsade anställningar som inte tidsbegränsats med stöd av LAS utan med stöd av annan författning, t.ex. högskoleförordningen, framgår entydigt av de i målet ingivna yttrandena från de centrala avtalsparterna att det är deras inställning att det för Trygghetsavtalets tillämpning inte har någon betydelse på vilken grund en anställning har tidsbegränsats.

Vad gäller frågan om M.Ö-D:s anställning upphört på grund av arbetsbrist konstaterar DIK-förbundet att saklig grund för uppsägning enligt LAS kan vara antingen personliga skäl eller arbetsbrist. Detta har Arbetsdomstolen slagit fast i en lång rad avgöranden. Det finns ingen anledning att i det nu aktuella fallet avvika från detta. Om en tidsbegränsad anställning inte förnyas på grund av förhållanden som är hänförliga till den anställde personligen, t.ex. misskötsamhet eller dylikt, så har den upphört på grund av personliga skäl. I annat fall anses anställningen ha upphört på grund av arbetsbrist. Detta gäller oavsett om arbetsgivaren inte har råd att fortsätta med det särskilda arbetet eller om den anställde genom att vara anställd en viss tid exempelvis på grund av arbetsanhopning diskvalificerar sig för ett fortsatt förordnande med arbetsanhopning som grund. Detsamma gäller för övrigt även överenskommen visstidsanställning. Det kan inte vara på annat sätt inom universitets- och högskoleområdet. Eftersom det i målet inte gjorts gällande att M.Ö-D. misskött sig under sin anställningstid och det inte heller framförts några andra omständigheter som är att hänföra till M.Ö-D. personligen och som skulle kunna utgöra saklig grund för uppsägning har hennes anställning således upphört på grund av arbetsbrist. Det bestrids således att anställningen upphört på grund av personliga skäl eller att det skulle finnas någon ”tredje uppsägningsgrund”.

De tidsbegränsade anställningar som M.Ö-D. har haft hindrar inte att hon skulle kunna tillsvidareanställas vid Universitetet eller ges en tidsbegränsad anställning med stöd av någon annan begränsningsgrund i 5 eller 5 a § LAS. I det sammanhanget vill DIK-förbundet hänvisa till Arbetsdomstolens dom AD 2000 nr 26.

Eftersom M.Ö-D:s anställning inte avslutades på grund av förhållanden som är hänförliga till henne personligen har hennes anställning således avslutats på grund av arbetsbrist. Universitetet har följaktligen varit skyldigt att iaktta reglerna om företrädesrätt till återanställning i 25 § LAS. Beträffande förhållandet att det i 25 § LAS, i likhet med 15 § LAS, endast hänvisas till 5 och 5 a §§ LAS åberopas vad som anförts ovan avseende 15 § LAS. Företrädesrätten omfattar hela den verksamhet - i detta fall hela myndigheten - i vilken arbetstagaren varit anställd.

Omständigheterna i målet är inte sådana att kvittningsregeln i 5 kap. 2 § arbetstvistlagen är tillämplig.

Universitetet

Inom universitets- och högskoleområdet har det historiskt sett, både i högskolelagen och högskoleförordningen liksom dessförinnan i högskolestadgorna, alltid funnits särskilda regler om tidsbegränsade anställningar, särskilt avseende läraranställningar. Sedan 1974 års anställningsskyddslags tillkomst har detta uttryckts för lärare att utöver LAS regleringar gäller vid universitet och högskolor vissa ytterligare visstidsanställningsgrunder. Vissa av dessa grunder har varit och är tvingande och vissa har varit och är dispositiva. Såväl omfattningen av särregleringen som dispositiviteten har varierat under årens lopp. För närvarande (fr.o.m. 1 januari 1999) regleras tidsbegränsade anställningar för lärare i 3 kap. 3 § högskolelagen och i 4 kap. 30 § högskoleförordningen och för doktorander, assistenter, amanuenser och kliniska assistenter i 5 kap.högskoleförordningen. Före 1999 fanns högskoleförordningsregleringen avseende lärare i 4 kap. 21 § högskoleförordningen. Anledningen till särregleringarna inom universitets- och högskolesektorn är flera. Anställningar kan tidsbegränsas på grund av att de är utbildnings- och karriäranställningar som till sin grund är tidsbegränsade, t.ex. anställningar som forskarassistenter och doktorander. Vissa anställningar tidsbegränsas på grund av att innehavarna skall cirkulera, alternativt ha en ”färsk” koppling till yrket, t.ex. anställningar som konstnärliga lärare, och vissa anställningar tidsbegränsas på grund av sektorns särart, t.ex. anställningar som timlärare, gästlärare och amanuenser. Inte i något av de uppräknade fallen ryms tidsbegränsningen självklart inom 5 § LAS.

Tvisten i målet rör frågan om 15, 16, 25 och 30 a §§ LAS samt 5 § tredje stycket Trygghetsavtalet är tillämpliga på en universitets- eller högskoleanställd lärare som - liksom M.Ö-D. - varit tidsbegränsat anställd med stöd av högskoleförordningen eller högskolelagen. Universitetet menar att så inte är fallet. I första hand görs gällande att nämnda bestämmelser generellt inte är tillämpliga avseende alla på högskolelagen och högskoleförordningen grundade anställningar och i andra hand att bestämmelserna i vart fall inte är tillämpliga såvitt avser anställningar som grundas på nuvarande 4 kap. 30 § första punkten högskoleförordningen. Rättsfrågan om LAS tillämplighet i dessa fall har varit föremål för diskussion inom universitets- och högskoleområdet alltsedan anställningsskyddslagens tillkomst år 1974. Frågan sattes än mer i fokus i samband med 1982 års anställningsskyddslag då riksdagen på lagrådets inrådan tillförde förtydligandet ”enligt 5 §” i både 15 och 25 §§ (prop. 1981/82:71 s. 165 f.). Förutvarande arbetsmarknadsdepartementet liksom utbildningsdepartementet har vid ett flertal tillfällen under årens lopp av arbetsmarknadens parter uppmärksammats på den oklarhet som råder, dock utan att förtydliganden har gjorts i lag eller förordning. Ett flertal rättstvister mellan parterna har också förevarit under årens lopp. Det senare gäller även tolkningen av 5 § tredje stycket Trygghetsavtalet.

I 15 och 25 §§ LAS anges sedan år 1982 att det är visstidsanställningar enligt 5 § - och sedan år 1997 även 5 a § - som efter viss tid ger en rätt till besked respektive företrädesrätt till återanställning. I 1974 års anställningsskyddslag fanns inte detta explicit uttryckt.

Av 2 § LAS framgår att speciallag liksom specialförordning med stöd av speciallag tar över LAS regleringar. För staten har det alltid funnits ett antal speciallagar och specialförordningar med särbestämmelser, t.ex. lagen (1994:260) om offentlig anställning, lagen (1994:261) om fullmaktsanställning och anställningsförordningen (1994:373). I dessa författningar regleras samordningen med LAS, se t.ex. 20 § lagen om offentlig anställning, 13 § lagen om fullmaktsanställning och 10 § anställningsförordningen. I högskolelagen och högskoleförordningen - som är sådana specialförfattningar till LAS som omnämns i 2 § - finns inga motsvarande hänvisningar till LAS bestämmelser.

Vad gäller 25 § LAS finns ytterligare två skäl som talar mot att denna bestämmelse skall vara tillämplig i ett fall som M.Ö-D:s. I denna lagregel talas det nämligen om arbetstagare som ”på grund av arbetsbrist inte har fått fortsatt anställning”. Det talas vidare om företrädesrätt till ”återanställning i den verksamhet där de tidigare har varit sysselsatta”. I M.Ö-D:s fall - liksom för de flesta med anställning enligt högskolelagen eller högskoleförordningen - är det inte frågan om arbetsbrist i sedvanlig mening. Vad gäller återanställning i tidigare verksamhet är något sådant helt i strid med grunderna för flertalet av bestämmelserna om tidsbegränsning, däribland bestämmelsen om konstnärlig lärare i 4 kap. 30 § högskoleförordningen. För flera av de i nyss nämnda bestämmelse upptagna anställningarna föreligger ett absolut förbud mot att fortsätta eller återanställa innehavaren på samma anställning efter att dessa uppnått i förordningen angiven maxtid. För vissa anställningar gäller dock inte ett sådant absolut förbud, men där har lagstiftaren ansett att växling av innehavare på anställningen har varit viktigare för verksamheten och de studerande än anställningstryggheten för den som senast innehade anställningen. Detta har medfört att universiteten getts rätt att tidsbegränsa dessa anställningar och ”byta” innehavare när vederbörande haft en eller flera tidsbegränsade anställningar. Detta gäller för bl.a. konstnärliga lärare enligt 4 kap. 30 § första punkten högskoleförordningen. Universiteten kan tidsbegränsat anställa samma konstnärliga lärare upp till tio år. Syftet med tidsbegränsningen när det gäller konstnärliga lärare är just förnyelseaspekten. Universitetet har önskat utnyttja rätten att, med hänsyn till verksamhetens kvalitet och de studerandes bästa, byta innehavare på anställningen. Det är således inte någon arbetsbristsituation - anställningen skall tillsättas med någon annan - utan det är M.Ö-D. som haft anställningen som är personligen diskvalificerad för fortsatt anställning på grund av anställningens speciella karaktär. Detta gäller för övrigt de flesta av anställningarna enligt 4 kap. 30 § högskoleförordningen. Denna personliga diskvalifikation har dock inget att göra med personlig misskötsamhet, vilket gör att det inte är fråga om personliga skäl av det slag som kan utgöra grund för uppsägning. Universitetet är medvetet om att det i svensk rätt hittills i princip endast funnits två grunder för uppsägning, nämligen dels arbetsbrist, dels personliga skäl. Arbetsdomstolen har emellertid vid något tillfälle laborerat med en tredje uppsägningsgrund när det gällde att lösa konflikten mellan utlänningslagen och anställningsskyddslagen (se AD 1979 nr 90). Om det inte är möjligt för Arbetsdomstolen att införa en tredje uppsägningsgrund är det i vart fall mer som i detta fall talar för att det varit fråga om personliga skäl än att det skulle ha varit arbetsbrist.

Enligt 5 § tredje stycket Trygghetsavtalet skall arbetsgivaren till Trygghetsstiftelsen anmäla den som inte får fortsatt anställning efter att ha haft minst fem års sammanhängande tidsbegränsad anställning. M.Ö-D:s anställning har inte omfattats av denna kollektivavtalsreglering. Enligt ordalydelsen i nämnda bestämmelse är syftet att skydda arbetstagare som på grund av arbetsbrist inte får fortsatt anställning. Som tidigare redovisats kan det i M.Ö-D:s fall ifrågasättas om det är fråga om arbetsbrist. Helt klart är att avtalsparterna har avsett samma tolkning av begreppet arbetsbrist i den nu aktuella bestämmelsen i Trygghetsavtalet som Arbetsdomstolen i detta mål ger begreppet när det används i 25 § LAS. Denna ståndpunkt får stöd av vad Arbetsgivarverket anfört i sitt yttrande. Vad övriga avtalsparter har anfört i sina yttranden motsäger inte heller Universitetets ståndpunkt.

Det bör tilläggas att arbetsgivarens underrättelse enligt 5 § tredje stycket Trygghetsavtalet inte är någon förutsättning för att den anställde skall komma i åtnjutande av Trygghetsstiftelsens hjälp. Sådan kan även erhållas om den anställde anmäls dit på annat sätt än genom arbetsgivarens formella underrättelse. I M.Ö-D:s fall har Trygghetsstiftelsen fått in en anmälan. M.Ö-D. har således inte lidit någon rättsförlust för att Universitetet inte formellt underrättat Trygghetsstiftelsen. Detta utesluter visserligen inte att Universitetet kan ha gjort sig skyldigt till kollektivavtalsbrott men bör på ett avgörande sätt påverka nivån på ett eventuellt skadestånd. Universitetet har medvetet underlåtit att underrätta Trygghetsstiftelsen utifrån sin i god tro gjorda tolkning av avtalsbestämmelsen, dvs. att endast arbetstagare som sagts upp på grund av arbetsbrist skall anmälas. Det var enligt Universitetets mening inte fråga om arbetsbrist i M.Ö-D:s fall.

Med hänsyn till den rättsliga osäkerhet som rått under lång tid och till det stora prejudikatintresse som måste anses föreligga finns det starka skäl - vid helt eller delvis bifall till DIK-förbundets talan - för att enligt 38 § tredje stycket LAS respektive 60 § medbestämmandelagen kraftigt, i första hand till noll, jämka yrkade skadestånd. Av samma skäl bör vardera parten, oavsett utgången i målet, svara för sina rättegångskostnader.

DIK-förbundet

Det bestrids att M.Ö-D. har lämnat in någon anmälan till Trygghetsstiftelsen. Hon har över huvud taget inte fått någon information om Trygghetsavtalet eller Trygghetsstiftelsen från Universitetet. Även påståendet att en anställd kan komma i åtnjutande av Trygghetsstiftelsens hjälp på annat sätt än genom arbetsgivarens anmälan ifrågasätts. En bekräftelse på sakernas tillstånd krävs alltid i varje enskilt fall för att förmåner i enlighet med Trygghetsavtalet skall utfalla.

Vad gäller skadeståndsfrågan bestrids att det finns skäl att jämka skadeståndet. Tvärtom skulle en jämkning framstå som ytterst oskälig med hänsyn till det höga skyddsvärde som procedurregler och andra regler i LAS har för en enskild individ. Vidare bestrids att Universitetets goda tro om sakernas tillstånd skall påverka nivån på ett eventuellt skadestånd. Hur länge i målet nu aktuella frågor varit omtvistade och olösta saknar också betydelse i detta mål.

Domskäl

Tvisten

Det är ostridigt mellan parterna att M.Ö-D. under flera år var anställd som lärare på tidsbegränsade anställningar vid Teater- och operahögskolan vid Universitetet. Hennes senaste anställning upphörde den 31 december 1999. Det är också ostridigt att Universitetet i samband därmed inte lämnade besked i enlighet med 15 och 16 §§ LAS till henne och hon informerades inte heller om företrädesrätt till återanställning enligt 25 § LAS. Inte heller lämnades varsel enligt 30 a § LAS till SACO-rådet vid Universitetet eller underrättelse till Trygghetsrådet enligt 5 § tredje stycket Trygghetsavtalet. Tvisten i målet gäller frågan om Universitetet brutit mot de nu nämnda bestämmelserna.

Parterna är oense om 15, 16, 25 och 30 a §§ LAS över huvud taget är tillämpliga på M.Ö-D., vars senaste anställning enligt anställningsavtalet var tidsbegränsad med stöd av 4 kap. 21 § första punkten högskoleförordningen - en bestämmelse som numera återfinns i 4 kap. 30 § första punkten samma förordning - och inte enligt 5 § LAS. Även frågan om M.Ö-D:s tidsbegränsade anställning kan anses ha upphört på grund av arbetsbrist är tvistig. Den frågan är av avgörande betydelse vid bedömningen av om Universitetet varit skyldigt att underrätta Trygghetsstiftelsen enligt 5 § tredje stycket Trygghetsavtalet.

DIK-förbundet har gjort gällande följande. En arbetsgivares skyldighet att enligt 15 § LAS senast en månad innan en tidsbegränsad anställning upphör skriftligen underrätta arbetstagaren om att denne inte kommer att få fortsatt anställning gäller även i de fall anställningen har tidsbegränsats med stöd av högskoleförordningen. M.Ö-D. borde därför ha fått ett sådant besked, och varsel enligt 30 a § LAS borde ha lämnats till SACO-rådet vid Universitetet. M.Ö-D. har haft företrädesrätt till återanställning enligt 25 § LAS, eftersom anställningen upphörde på grund av arbetsbrist. I det besked som M.Ö-D. rätteligen borde ha fått skulle det därför enligt 16 § LAS ha angetts bl.a. att hon hade företrädesrätt till återanställning vid Universitetet och vad hon skulle ha gjort för att bevaka denna företrädesrätt. Universitetet har därför brutit mot 15, 16, 25 och 30 a §§ LAS. I vart fall är omständigheterna sådana att det skulle strida mot grunderna för LAS och god sed på arbetsmarknaden om nu nämnda bestämmelser inte skulle tillämpas i aktuellt fall. Universitetet har inte heller underrättat Trygghetsstiftelsen enligt 5 § tredje stycket Trygghetsavtalet trots att M.Ö-D. haft rätt till stöd från stiftelsen.

Universitetet har gjort gällande att 15, 16, 25 och 30 a §§ LAS samt 5 § tredje stycket Trygghetsavtalet inte är tillämpliga på en universitets- eller högskoleanställd lärare som - liksom M.Ö-D. - varit tidsbegränsat anställd med stöd av högskolelagen eller högskoleförordningen. I första hand har Universitetet gjort gällande att nämnda bestämmelser generellt inte är tillämpliga avseende alla på högskolelagen och högskoleförordningen grundade anställningar och i andra hand att bestämmelserna i vart fall inte är tillämpliga såvitt avser anställningar som grundas på nuvarande 4 kap. 30 § första punkten högskoleförordningen. I 15 och 25 §§ LAS anges nämligen uttryckligen att dessa bestämmelser endast avser tidsbegränsade anställningar enligt 5 och 5 a §§ LAS. Att M.Ö-D:s anställning inte upphört på grund av arbetsbrist är ytterligare ett skäl till att bestämmelsen i 25 § LAS inte är tillämplig och medför även att Universitetet inte gjort sig skyldigt till brott mot 5 § tredje stycket Trygghetsavtalet.

Är bestämmelserna i 15, 16, 25 och 30 a §§ LAS tillämpliga även när anställningen tidsbegränsats med stöd av högskoleförordningen?

Enligt 15 § första stycket LAS skall en arbetstagare, som är anställd för begränsad tid enligt 5 eller 5 a § nämnda lag och som inte kommer att få fortsatt anställning när anställningen upphör, få besked av arbetsgivaren om detta minst en månad före anställningstidens utgång. I 16 § regleras hur detta besked skall vara utformat och vad det skall innehålla för uppgifter. Enligt 25 § har arbetstagare som sagts upp på grund av arbetsbrist företrädesrätt till återanställning i den verksamhet där de tidigare varit sysselsatta. Detsamma gäller arbetstagare som har anställts för begränsad tid enligt 5 eller 5 a § och som på grund av arbetsbrist inte får fortsatt anställning. I 30 a § finns bestämmelser om varsel beträffande arbetstagare som har rätt till sådant besked som avses i 15 § LAS.

Parterna har till att börja med olika uppfattningar i fråga om hur man skall se på de regler om rätt att tidsbegränsa anställningar som finns i högskoleförordningen i förhållande till regeln om tidsbegränsning av anställning i 5 § första stycket första punkten LAS. Enligt 2 § LAS skall, om det i en annan lag eller i en förordning som har meddelats med stöd av en lag finns särskilda föreskrifter som avviker från LAS, dessa föreskrifter gälla. Det är också enligt samma lagrum tillåtet att genom kollektivavtal göra avvikelse från bl.a. 5 och 5 a §§. Enligt DIK- förbundet utgör de nu aktuella bestämmelserna i högskoleförordningen inte sådana avvikelser som avses i 2 § LAS, och de står i vart fall inte i strid med LAS regler. Reglerna har enligt DIK-förbundet ytterst sin grund i 5 § första stycket första punkten LAS och M.Ö-D:s anställning kan med detta synsätt anses vara en sådan tidsbegränsad anställning enligt 5 § LAS som avses i 15 § LAS. Enligt Universitetet utgör reglerna i högskoleförordningen sådana avvikelser från 5 § LAS som avses i 2 § LAS. En arbetstagare med tidsbegränsad anställning enligt högskoleförordningen är därmed, enligt Universitetet, inte en sådan arbetstagare som är anställd för begränsad tid enligt 5 § LAS som avses i 15 § LAS, och M.Ö-D. omfattas således inte av 15 §.

Arbetsdomstolen gör i denna del följande bedömning.

I nuvarande 4 kap. 30 § högskoleförordningen anges att lärare anställs tills vidare, men anställningar får tidsbegränsas enligt LAS om det inte är fråga om anställning som professor. I paragrafen anges vidare att ”därutöver” gäller i fråga om tidsbegränsning av en anställning vad som i paragrafen anges i nio punkter. Av bestämmelsens tidigare lydelse (4 kap. 21 §) framgår att reglerna om tidsbegränsade förordnanden enligt bestämmelsen gällde ”utöver” vad som föreskrevs i LAS. Bestämmelsen anger för olika lärarkategorier vilken tidsbegränsning som gäller, om anställningen får förnyas och längsta sammanlagda anställningstid m.m. Av bestämmelsens ordalydelse kan enligt domstolens mening ingen annan slutsats dras än att högskoleförordningens regler om tidsbegränsning av anställning utgör sådana från 5 § LAS avvikande föreskrifter som avses i 2 § LAS.

Frågan är då om M.Ö-D:s anställning, trots att den tidsbegränsats med stöd av högskoleförordningens regler, ändå kan anses vara grundad på 5 § LAS på det sätt som DIK-förbundet hävdar.

Enligt 5 § första stycket första punkten LAS får tidsbegränsad anställning träffas för viss tid, om det föranleds av arbetets särskilda beskaffenhet. I fråga om konstnärligt eller intellektuellt arbete kan enligt förarbetena till LAS (se Ds A 1981:6 s. 134 f.) uppgifterna och de särskilda krav som måste ställas på den anställde motivera att man anser arbetet vara av särskild beskaffenhet enligt den nu nämnda punkten. Det sägs vidare att en viss genomströmning av arbetstagare i sådana arbeten kan vara naturlig. Enligt Arbetsdomstolens mening får det dock anses oklart i vilken utsträckning som de tidsbegränsade anställningar som anges i högskoleförordningen skulle kunna grundas direkt på denna bestämmelse. Det är inte givet att en lärare inom konstnärlig verksamhet på universitet eller högskola som är anställd för uppgifter inom arbetsgivarens ordinarie verksamhet kan anses utföra arbete av särskild beskaffenhet i LAS mening. Tidsbegränsningen av anställningar för lärare inom konstnärlig verksamhet i den aktuella bestämmelsen i högskoleförordningen måste därmed enligt domstolens mening även rent faktiskt ses som en avvikelse från 5 § LAS.

Att det skulle ha varit fråga om en anställning med stöd av 5 a § LAS har inte påståtts i målet.

Slutsatsen av det anförda blir därmed att M.Ö-D:s anställning inte har varit tidsbegränsad med stöd av 5 eller 5 a § LAS utan med stöd av en från LAS avvikande regel i högskoleförordningen. Hon har därmed enligt ordalydelsen i 15 § LAS inte haft rätt att få besked om att hon inte kommer att få fortsatt anställning när den tidsbegränsade anställningen upphör.

Nästa fråga är då om, som DIK-förbundet menar, skyldigheten att lämna besked enligt 15 § LAS trots den bestämmelsens ordalydelse ändå omfattar personer med tidsbegränsade anställningar enligt högskoleförordningen. Enligt DIK-förbundet skulle det strida mot grunderna för LAS och god sed på arbetsmarknaden att inte tillämpa de nu aktuella procedurreglerna vid sådana anställningar. DIK-förbundet har i detta sammanhang hänfört sig till vad som förekom i det lagstiftningsärende som ledde till 1982 års LAS.

Arbetsdomstolen konstaterar till att börja med att i den lydelse 15 § hade i 1974 års LAS angavs inte att den endast var tillämplig i fråga om anställningar för viss tid eller för visst arbete enligt 5 § LAS. Det var först i 1982 års lag som, efter påpekande från lagrådet, tillägget ”enligt 5 §” gjordes både i denna bestämmelse och i 25 § (prop. 1981/82:71 s. 165 f. och 173). Det uttalade syftet med tillägget var att bestämmelserna inte skulle komma att omfatta provanställda. Av detta kan dock enligt Arbetsdomstolens mening inte dras slutsatsen att avsikten var att alla andra tidsbegränsade anställningar utanför 5 § LAS, trots ordalydelsen, skulle omfattas av 15 och 25 §§ LAS. Att lagstiftaren måste ha varit medveten om att även andra tidsbegränsade anställningar än provanställning genom det nyss nämnda tillägget kom att uteslutas från tillämpningen av bestämmelserna framgår av följande uttalande av lagrådet (a. prop. s. 165): ”Det synes inte nödvändigt att i lagtexten föreskriva någon skyldighet att lämna besked i fall, där med stöd av kollektivavtal avtal om tidsbegränsad anställning träffats utanför området för 5 §. Man torde kunna utgå från att bestämmelser om sådan skyldighet tas upp i kollektivavtalet.” Det är enligt Arbetsdomstolens mening rimligt att anta att det varit lagstiftarens mening att motsvarande skulle bli fallet även beträffande anställningar som tidsbegränsats med stöd av sådana från LAS avvikande regler som finns i lagar och förordningar, t.ex. i högskoleförordningen, i den mån behov därav skulle anses föreligga.

Det har emellertid i fråga om kollektivavtalsgrundade tidsbegränsningar ansetts att om sådana bestämmelser innebär tillägg eller jämkningar i fråga om de fall som berörs av lagens 5 eller 5 a § talar övervägande skäl för att 15 § skall tillämpas även om det inte särskilt har berörts i avtalstexten, förutsatt att inte avtalet har en helt annan konstruktion som utesluter en tillämpning av 15 § (se Lars Lunning och Gudmund Toijer, Anställningsskydd, åttonde upplagan, s. 452). Med den bedömning som domstolen nyss gjort saknas anledning att närmare gå in på om motsvarande skulle kunna gälla i nu aktuella fall. Högskoleförordningens reglering av tidsbegränsade anställningar för lärare är nämligen enligt domstolens mening inte att betrakta som endast tillägg eller jämkningar av 5 § första stycket första punkten LAS utan som en sådan särreglering för området i fråga som avses i 2 § LAS.

Enligt ordalydelsen i 15 och 25 §§, som är klar och otvetydig, gäller således arbetsgivarens skyldighet att ge besked enligt 15 § och arbetstagares företrädesrätt enligt 25 § endast vid tidsbegränsade anställningar enligt 5 och 5 a §§. Några särskilda uttalanden om bestämmelsernas tillämpning på universitets- och högskoleområdet finns inte i förarbetena till bestämmelserna. Det har inte heller gjorts gällande i målet att det skulle finnas några motsvarande bestämmelser inom högskoleområdets regelverk som skulle vara tillämpliga på M.Ö-D:s anställning eller att frågan reglerats i kollektivavtal. Universitetet har obestritt gjort gällande att förutvarande arbetsmarknadsdepartementet liksom utbildningsdepartementet vid ett flertal tillfällen under årens lopp av arbetsmarknadens parter uppmärksammats på den nu aktuella frågeställningen utan att några förtydliganden har gjorts i lag eller förordning. Det är enligt domstolens mening inte uteslutet att det skulle kunna finnas behov av besked och varsel i vart fall i vissa av de nu aktuella fallen av tidsbegränsade anställningar enligt högskoleförordningen. Hur det än förhåller sig med den saken kan bestämmelserna i LAS med hänsyn till ordalydelsen inte tolkas på det sätt som DIK-förbundet förespråkar.

Arbetsdomstolen finner således att varken bestämmelsen i 15 § eller i 25 § LAS är tillämplig när anställningen har tidsbegränsats med stöd av den i målet aktuella bestämmelsen i högskoleförordningen. En följd av Arbetsdomstolens ställningstagande är att Universitetet inte handlat i strid med 15, 16, 25 och 30 a §§ LAS när M.Ö-D:s tidsbegränsade anställning upphörde och att Universitetet då inte heller handlat i strid med grunderna för LAS eller i strid med god sed på arbetsmarknaden. DIK-förbundets talan skall därför avslås i denna del.

Har Universitetet brutit mot 5 § tredje stycket Trygghetsavtalet?

En av förutsättningarna för att en arbetstagare skall ha rätt till förmåner enligt 5 § Trygghetsavtalet är att arbetstagaren har haft en tidsbegränsad anställning som inte förnyas på grund av arbetsbrist.

Den tvistiga frågan i denna del är om det kan anses vara arbetsbrist som var skälet till att M.Ö-D:s tidsbegränsade anställning inte förnyades efter den 31 december 1999.

DIK-förbundet har gjort gällande att eftersom Universitetet inte har påstått att M.Ö-D. misskött sig under sin anställningstid, och heller inte anfört några andra omständigheter som skulle kunna utgöra förhållanden som hänför sig till henne personligen, måste anställningen anses ha upphört på grund av arbetsbrist. Universitetet, som framhållit att syftet med tidsbegränsningen när det gäller konstnärliga lärare är förnyelseaspekten, har inställningen att det snarare är M.Ö-D. som haft anställningen som är personligen diskvalificerad för fortsatt anställning på grund av anställningens speciella karaktär.

Arbetsdomstolen prövar först om begreppet arbetsbrist i Trygghetsavtalet kan anses ha någon annan innebörd än vad begreppet har enligt LAS. Av de yttranden som inhämtats av avtalsparterna kan endast den slutsatsen dras att det inte går att fastställa någon gemensam partsavsikt vad gäller innebörden av begreppet arbetsbrist i bestämmelsen. Arbetsgivarverket har i sitt yttrande anfört att begreppet ”inte förnyas på grund av arbetsbrist” i 5 § första stycket bör tolkas på samma sätt som begreppet ”på grund av arbetsbrist inte fått fortsatt anställning” i 25 § första stycket andra meningen LAS. Enligt SACO-S är den aktuella bestämmelsen tillämplig när en tidsbegränsad anställning inte förlängs och det inte särskilt anförs att anställningen i ett enskilt fall upphört p.g.a. skäl som rör arbetstagaren personligen. OFR/S, P och O sammantagna har avstått från att yttra sig i fråga om arbetsbristbegreppet. Inte heller SEKO har yttrat sig i den frågan.

Någon utredning om hur bestämmelsen tillämpats i praktiken har inte förebringats i målet. Av särskild betydelse för bedömningen blir därför avtalets ordalydelse.

I avtalstexten anges endast att det skall vara på grund av ”arbetsbrist” som anställningen inte förnyas. Det har uppenbarligen inte varit parternas avsikt att alla som inte får förnyad anställning, oavsett anledning, skall omfattas av bestämmelsen. Om parternas avsikt varit att utvidga kretsen arbetstagare utöver fall i vilka det varit fråga om arbetsbrist i LAS mening borde det på något sätt ha kommit till uttryck i avtalstexten. I brist på utredning som talar i annan riktning kan Arbetsdomstolen inte finna annat än att samma arbetsbristbegrepp som i LAS bör användas vid tolkningen av 5 § första stycket Trygghetsavtalet.

Den fråga som Arbetsdomstolen härnäst har att ta ställning till är då om det i M.Ö-D:s fall kan anses ha förelegat arbetsbrist i den mening begreppet har vid tillämpning av LAS.

I LAS finns det inte någon särskild definition av begreppet arbetsbrist. Arbetsdomstolen har emellertid i ett flertal avgöranden förklarat att arbetsbrist är ett rättstekniskt begrepp, som vid tillämpning av anställningsskyddslagen inte endast omfattar fall av konkret brist på arbetsuppgifter utan samtliga fall där en uppsägning från arbetsgivarens sida beror på något annat än förhållanden som är att hänföra till arbetstagaren personligen, s.k. personliga skäl. Det finns emellertid ingen given definition av vad som utgör personliga skäl. Under begreppet arbetsbrist faller sådant som att arbetsgivaren inte längre anser det befogat att visst arbete drivs vidare inom ramen för verksamheten eller att arbetsgivaren annars av företagsekonomiska, organisatoriska eller andra därmed jämförliga skäl anser det nödvändigt att säga upp en eller flera arbetstagare. En uppsägning måste alltid vid en rättslig bedömning hänföras till endera av de båda kategorierna, den kan inte betraktas både som en uppsägning av personliga skäl och som en uppsägning på grund av arbetsbrist (se AD 1994 nr 122).

Enligt 25 § LAS har arbetstagare som anställts för begränsad tid enligt 5 eller 5 a § företrädesrätt till återanställning i den verksamhet där de tidigare har varit sysselsatta endast om de på grund av arbetsbrist inte har fått fortsatt anställning. Arbetsdomstolen hade i rättsfallet AD 1986 nr 60 att ta ställning till om en anställning som var tidsbegränsad med anledning av förestående militärtjänstgöring (5 § första stycket fjärde punkten LAS) kunde anses ha upphört på grund av arbetsbrist eller inte. Den arbetstagare målet rörde hade avslutat sin anställning och påbörjat militärtjänstgöring, men avbrutit denna och anmält att han önskade återgå i arbete. Arbetsgivaren hävdade att företrädesrätt till återanställning saknades eftersom anställningen inte avslutats på grund av arbetsbrist. Arbetsdomstolen fann att det fick anses vara av skäl som var att hänföra till arbetstagarens person som anställningen hade upphört, dvs. det förhållandet att han skulle påbörja militärtjänstgöring. Att det också skulle kunna anses ligga i arbetsgivarens intresse att anställningar som tidsbegränsats med anledning av förestående militärtjänstgöring inte förnyades medförde ingen annan bedömning.

Frågan är då om det var förhållanden som är att hänföra till Universitetets verksamhet som var orsaken till att M.Ö-D. inte fick förnyad anställning eller om det var förhållanden hänförliga till hennes person. Först kan konstateras att det över huvud taget inte påståtts i målet att det företagits några förändringar av organisatorisk eller annan art i Universitetets verksamhet av betydelse för den nu aktuella anställningsfrågan. Utredningen i målet ger inte vid handen annat än att lärararbetet som sådant finns kvar, men att det utförs av en annan anställd. Med hänsyn enbart härtill förefaller det inte finnas något utrymme för att påstå att skälet till att anställningen upphörde var arbetsbrist. Enligt vad som sagts ovan skulle det då ändå kunna betraktas som arbetsbrist, om det kan konstateras att det inte fanns några förhållanden som var att hänföra till M.Ö-D. personligen som låg till grund för beslutet i fråga. Någon tredje möjlighet förekommer som nyss nämnts inte.

Det har i målet inte ens påståtts att anledningen till att M.Ö-D. inte fick förnyad anställning var personliga skäl av det slag som kan utgöra saklig grund för uppsägning. Det är tvärtom ostridigt att M.Ö-D. inte på något sätt har gjort sig skyldig till misskötsamhet under sin anställningstid. DIK-förbundets uppfattning synes vara att eftersom det inte förelåg någon misskötsamhet kan det inte ha varit på grund av personliga skäl som hennes anställning inte förnyades. Orsaken till att M.Ö-D. inte fick fortsatt anställning var enligt Universitetet endast att arbetsgivaren önskat utnyttja den i högskoleförordningen reglerade rätten att, med hänsyn till verksamhetens kvalitet och de studerandes bästa, byta lärare inom konstnärlig verksamhet efter det att innehavaren haft en eller flera tidsbegränsade anställningar. En lärare inom konstnärlig verksamhet som haft tidsbegränsade anställningar en längre tid anses med andra ord mindre användbar för fortsatt anställning enbart på grund av att han eller hon redan haft dessa anställningar. Enligt Arbetsdomstolens mening innebär vad Universitetet anfört ett förhållande som helt klart hänför sig till arbetstagarens person. Visserligen kan det samtidigt sägas att det är Universitetets behov av förnyelse som är skälet till att anställningen i ett fall som detta inte förlängs, dvs. ett skäl hänförligt till verksamheten. Den saken utgör emellertid snarast själva motivet till att högskoleförordningen över huvud taget medger tidsbegränsade anställningar av nu aktuellt slag. Det som däremot i det konkreta fallet blir avgörande för om en anställning skall förnyas eller inte är ju ett förhållande hänförligt till den aktuella arbetstagarens person, nämligen hans eller hennes tidigare anställningar med stöd av samma bestämmelse i högskoleförordningen.

Arbetsdomstolen kommer sammanfattningsvis till slutsatsen att det inte kan anses ha varit arbetsbrist som var orsaken till att M.Ö-D. inte fick förnyad anställning. Av det följer att M.Ö-D. inte är en sådan arbetstagare som avses i 5 § första stycket Trygghetsavtalet. Universitetet har således inte varit skyldigt att underrätta Trygghetsstiftelsen på sätt som anges i 5 § tredje stycket Trygghetsavtalet.

DIK-förbundets talan skall därför avslås även i denna del.

Sammanfattning och rättegångskostnader

Arbetsdomstolen har funnit att DIK-förbundets talan skall avslås i sin helhet. Målet är emellertid av en sådan karaktär att det finns skäl att enligt 5 kap. 2 § första stycket arbetstvistlagen förordna att vardera parten skall bära sina egna kostnader.