SOU 1960:25

Lagberedningens förslag till jordabalk m. m

N 4-0 Gc

a': (—

_ CD u,

&( 4. IOTQ'

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

-_—-______._.._-_ .,.

S'IféijNS OFFENTLIGA UTREDNINCAR 1960:25

Iustitiedepartementet

LAGBEREDNINGENS FÖRSLAG

TILL

J ORDABALK M. M.

II

MOTIV TILL BALKEN

Stockholm 1960

Statens offentliga utredningar 1960 Kronologisk förteckning

. Folktaivården. Idun. 189 s. 1. . Högre tbildnlng, forskning och försök på lantbrukets

områchlmqvist & Wiksell, Uppsala. XII + 508 !. Jo. Grusexloateringeni Sverige. Idun. 85 s. Jo. Fastigltsbeskattningen. Marcus. 179 :. Fl. Förslaslll namnlag. Idun. 362 s. Ju. Studielstnnder vid beskattningen. Idun. 211 s. Fi. Redogeransvaret och anmärkningsprocessen. thlstm. 146 s. Fi. Prellmär nationalbudget för år 1960. Marcus. V + 125. Pl.

9. De ekcomlska villkoren för en huvudmannaskaps- reformmm mentalsjukvården. Idun. 173 5. I. 10. Statstjlstemåns förhandlingsrätt. Idun. 105 s. C. 11. Översyav lagen om försäkringsrörelse. Idun. 509 s. H. 12. Krlgsnktens högsta ledning. Beckman. 235 3. F6. 13. Indivlcella diiierenser och skoldliierentiering. Victor Pettern. 127 :. E. 14. CP-Väen. Idun. 175 a. |. 15. Kursplieundersöknlngar i matematik och modersmå- let. Idu 536 5. E. 16. BankiDidltet och kredit prioritering. Idun. 245 e. Fl. 17. Forskng och högre utbildning på skogsbrukets om- råde. Im. 207 5. Jo. 18. Revidecl nationalhudget för år 1960. Marcus. V + 98. Fi. 19. Rättssterheten vid administrativa frihetsberövan- den. ld1. 138 s. Ju. 20. Allmäna yrkeslnspektionen. Idun. 135 9. S. 21. Medlcllka äktenskapshinder. Idun. 140 s. Ju- 22. Bohusli. Idun. 326 5. S. 23. Bespar'gar inom försvaret. Idun. 245 5. PB. 24. Lugnet—[ningens förslag till ]ordabalk m. m. I. Lag- text. N-stedt & Söner. 260 s. Ju. 25. Lagbennlngens förslag till jordabalk m. rn. II. Motiv till balla. Norstedt & Söner. 816 :. Ju.

S???? M—

?”

STATENS OFFENTLICA UTREDNINCAR 1960:25

Iustitiedepartementet

LAGBEREDNINGENS FÖRSLAG

TILL

IORDABALK M. M.

II

MOTIV TILL BALKEN

STOCKHOLM 1960 KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER

phim] & lid, Ijin]. yi: ull.—if;

'l'i."

in"",

I "'91. _.z'.

'Y-IlU'IIL - IIf

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Allmän motivering

Inledning

Nya jordabalkens ämnesområde och uppställning ..................... Översikt av förslagets huvudgrunder ................................ 1—7 kap. ....................................................... 8 kap. ......................................................... 9 och 10 kap. ................................................... 11 kap. ......................................................... 12—18 kap. ..................................................... 19—22 kap. ....................................................... 23—25 kap ........................................................ 26 kap. ......................................................... 27—33 kap. (Inskrivningsväsendet) ................................

Speciell motivering

Första avdelningen. Om fast egendom och rättsförhållanden rörande sådan egendom.

1 kap. Om fastighet och dess gränser ................................ 47 '. » Om tillbehör till fastighet .................................... 58 3 » Om rättsförhållanden mellan grannar .......................... 70 4 » Om köp, byte och gåva ...................................... 78 5 » Om förköpsrätt ............................................. 101 Avtalad förköpsrätt ....................................... 102 Arrendators förköpsrätt .................................... 130

6 » Om återköpsrätt .............................. ' .............. 135 7 » Om verkan av klander ....................................... 152 8 -> Om panträtt ............................................... 155 Panträttens samband med fordran .......................... 155 Panträttens struktur och närmare innebörd enligt förslaget ..... 158 Gemensamma inteckningar ................................. 166

Motiv till de särskilda lagrummen ........................... 179

&) » Om ränterätt ............................................... 231 Reallaster i allmänhet ..................................... 231 Rättigheter enligt 54 5 IF ................................. 232 Huvudgrunderna för beredningens förslag .................... 235 Motiv till de särskilda lagrummen ........................... 240 10 » Om fÖdOI'åd ................................................ 251 11 » Om särskild rättighet till fast egendom ....................... 274 12 » Om jordbruksarrcnde i allmänhet ............................. 351 13 » Om arbetsavtal i samband med jordbruksarrende ............... 356 14 » Särskilda bestämmelser om sociala arrenden .................... 357 15 » Om lägenhetsarrende ........................................ 358 16 » Om hyra ................................................... 359 17 » Om tomträtt ............................................... 363

18 kap. Om vattenfallsrätt .......................................... 373 19 » Om servitut ................................................ 377 Allmänna utgångspunkter .................................. 377 Subjekt och objekt för rättigheten .......................... 381 Vederlag för rättigheten ................................... 384 Motiv till de särskilda lagrummen ........................... 388 20 » Om rätt till andel i samfällt strömfall .......................... 409 Gällande lagstiftning och tidigare reformförslag ............... 409 Det remitterade förslaget jämte yttranden ................... 413 Beredningens slutliga ståndpunkt ........................... 415 Motiv till de särskilda lagrummen ........................... 417 21 » Om rätt till elektrisk kraft eller annan sådan nyttighet .......... 429 _ 22 » Om samfällighetsrätt och samfällighetsavtal .................... 440 Allmänna synpunkter ..................................... 440 Beredningens promemoria av år 1952 ........................ 444 Yttranden över promemorian ............................... 452 Beredningens slutliga ståndpunkt ........................... 460 Motiv till de särskilda lagrummen ........................... 466 23 » Om hävd till fast egendom .................................... 492 Allmänna synpunkter .................................... 492 Ogiltighetsgrunder vid förvärv av fast egendom ............... 494 Fast egendom som föremål för hävd ......................... 496 Lagfart och besittning ..................................... 498 Betydelsen av god tro ............ - ......................... 503 Hävdetiden och dess beräkning ............................. 507 Hävd i fråga om andra sakrätter än äganderätt ............... 508 Förhållandet till äldre lagstiftning ........................... 512 Motiv till de särskilda lagrummen ........................... 514 24 » Om företräde i rättsförvärv på grund av inskrivning ............. 516 Allmänna synpunkter ...................................... 516 De konkurrerande förvärvens natur ......................... 518 Utmätning och exekutiv auktion samt konkurs ............... 521 Företrädesordningen ........................................ 528 Betydelsen av god tro ..................................... 535 Förhållandet till äldre lagstiftning ........................... 540 Motiv till de särskilda lagrummen ........................... 545 ' 25 » Om godtrosförvärv på grund av inskrivning och betydelsen av in— skrivning i vissa andra fall ................................. 556 Fastighetsbokens trovärdighet i allmänhet ................... 556 Inskrivningens betydelse för det materiella rättsläget .......... 559 Förslagets närmare innebörd ............................... 567 Förhållandet mellan godtrosförvärv enligt detta kapitel och för- värv enligt nästföregående båda kapitel .................... 573 Förhållandet till äldre lagstiftning ........................... 574 Motiv till de särskilda lagrummen ........................... 575 26 » Om registrerad bruksenhet ................................... 590 Allmänna bestämmelser .................................... 592 Om registrering ........................................... 648

Andra avdelningen. Om inskrivningsväsendet.

27 kap. Om inskrivning i allmänhet .................................. 663 28 » Om lagfart ................................................. 708 29 » Om inskrivning av tomträtt och vattenfallsrätt ................. 746

30 » Om inteckning .............................................. 753

31 kap. Om inskrivning av annan rättighet än tomträtt, vattenfallsrätt eller

panträtt ............................................... 781 32 » Om inskrivning i bruksenhet ................................. 799 33 » Om anteckning i grundbok ................................... 804

Förkortningar ........ . .............................................. 813

.. . m . ..._ Alin,

-;_ '_r ur.!d'n'lf parserna] m) — .o—uiåuliklibqh" :*”? al.-'s u'å' ' » .lfl . l.

1"i'll-"i'm

'E | fl» '="' ' . Parr-?"?”

INLEDNING

Nya jordabalkens ämnesområde och uppställning

Enligt de direktiv som år 1935 och 1941 meddelats för beredningens upp- drag hade beredningen att företaga erforderlig överarbetning av det förslag till jordabalk som LB framlagt år 1909. Det erinrades emellertid att de i nämnda förslag upptagna rättsreglerna angående nyttjanderätt, vilka redan år 1907 tillkommit som en fristående lagstiftning (NJL), vid skilda tillfällen undergått ändringar efter förarbete av särskilda lagstiftningskommittéer; närmast hade kapitlen om arrende och hyra berörts därav. Enligt direkti- ven borde vid sådant förhållande beredningens uppdrag tydligen ej inne— fatta en omarbetning av arrende- och hyreslagstiftningen. Huruvida dessa bestämmelser borde upptagas i en ny jordabalk eller om de borde samman- föras i en särskild balk om nyttjanderätt till fast egendom eller meddelas i flera fristående lagar vore däremot ett spörsmål, som kunde uppskjutas till framtida övervägande.

Inom det lagstiftningsområde som 1909 års förslag behandlar har bered- ningen redan år 1947, i annan sammansättning, framlagt förslag till vissa delar av en ny jordabalk. Detta förslag är begränsat att avse frågorna om fastighet och dess gränser (1 kap.), tillbehör till fastighet (2 kap.), rätts- förhållanden mellan grannar (3 kap.), köp, byte och gåva (4 kap.), förköps- rätt (5 kap.), återköpsrätt (6 kap.) och verkan av klander (7 kap.). Tillika har efter beredningens förslag en revision ägt rum av de i NJL nu upptagna reglerna om tomträtt och vattenfallsrätt (4 och 5 kap. NJL); även dessa regler äro avsedda att ingå i en ny jordabalk.

Det jordabalksförslag som beredningen nu framlägger avser liksom LBs år 1909 avlämnade förslag jordabalkens hela område. Vad angår de ämnen som lämpligen böra behandlas i en sådan lagstiftning uttalades i motiven till sistnämnda förslag 'att den nya jordabalken hade att ordna de rättsförhål— landen Vilka hänförde sig till fast egendom.1 Uppenbarligen avsåges med nämnda uttryck de till den allmänna privaträtten hörande bestämmelserna om fastigheter, betraktade som isolerade rättsobjekt; gränsen mot den till fastighetsrätten likaledes hörande byggningabalken vore väsentligen be- stämd därav att i sistnämnda balk i huvudsak behandlades reglerna om fas— tigheter såsom delar av byalag.2 En konsekvens av denna uppfattning är att frågan om fastighetsbildningen icke anses höra till jordabalkens ämnes- område (se 1 kap. BB ) och ej heller frågor om sådana till fast egendom hö- rande rättigheter eller skyldigheter som angå ägofred, bebyggelse, rätt till vatten, jakt eller fiske eller annat dylikt.

* LB Ill 5. 101. 2 Se Sjögren i TfR 1906 s. 43; jfr Gärde i SvJT 1950 s. 3 f.

De rättsförhållanden som äro att hänföra till jordabalken äro sådana som grunda sig å avtal eller andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens om- råde. I 1909 års förslag reglerades sålunda icke familje- eller successions- rättsliga förvärv rörande fast egendom och ej heller sådana förvärv som grunda sig å expropriation eller annat dylikt tvångsförvärv. En ytterligare begränsning ligger däri att, även om det tillkommer jordabalken att reglera de rättsförhållanden som avse fast egendom, denna reglering dock icke av- ser de personer, fysiska eller juridiska, som kunna utgöra subjekt för sådant rättsförhållande. En följdjhärav är bl. a. att, då två eller flera samfällt äro ägare av samma fastighet, rättsförhållandet mellan dem icke behandlas i jordabalken. Det nu sagda gäller ock sådana inskränkningar i rätten att för- värva fast egendom som i vissa fall tillkommit för att bevaka det allmännas intresse.

F. 11. äro sedan lång tid tillbaka de bestämmelser som gälla i fråga om inskrivningsväsendet hänvisade till särskild lagstiftning. I denna regleras icke blott själva inskrivningsväsendet samt dess organisation och förfaran- det; den innefattar tillika materiella bestämmelser om inskrivningens bety- delse för sakrätternas inbördes ställning och i vissa fall rättigheternas struk- tur. Ifrågavarande bestämmelser böra uppenbarligen ingå i en ny jordabalk och de ha i 1909 års förslag till jordabalk också upptagits i denna.

Uti de nyssnämnda direktiven hade ifrågasatts huruvida bestämmelserna om arrende och hyra borde upptagas i jordabalken eller sammanföras i en särskild balk om nyttjanderätt till fast egendom eller meddelas i flera fri- stående lagar. Enligt beredningens uppfattning torde något tvivel icke kunna råda om att, såsom även LB förutsatte, ifrågavarande ämnen till sin natur äro att hänföra till det ämnesområde som en ny jordabalk avser att reglera. Av särskild betydelse är i detta fall att det regelsystem angående sakrätternas struktur och innebörd, som i allmänhet bör gälla, måste omfatta även så— dana nyttjanderätter som i direktiven avses. Å andra sidan bör, såsom fram- hållits i direktiven, beredningen ej i detta sammanhang befatta sig med de materiella rättsförhållandena mellan fastighetsägaren samt arrendator och hyresgäst, ett ämne som enligt vad beredningen inhämtat kommer att bli föremål för särskild utredning. Enligt beredningens mening böra alltså i dess förslag de nuvarande bestämmelserna tills vidare kvarstå såsom en _del av nya JB. Att de rättsregler som under år 1953 införts i fråga om tomt— rätt och vattenfallsrätt böra upptagas i en ny jordabalk är uppenbart.

Såsom redan erinrats regleras i de nuvarande inskrivningsförfattningarna icke blott själva inskrivningsförfarandet utan även frågan om inskrivningens sakrättsligla betydelse. De materiella reglerna i detta hänseende ligga väsent- ligen inneslutna i stadganden som gälla själva förfarandet. Det nämnda förhållandet kommer särskilt till synes i fråga om panträtt och vissa andra sekundära sakrätter, som enligt LBs förslag uteslutande äro beroende av inskrivning. Dessa rättigheters struktur och allmänna innebörd behandlas i 1909 års förslag över huvud taget icke i de delar av förslaget som beröra dess materiella innehåll, såsom överlåtelse av fast egendom eller upplåielse

av nyttjanderätt, servitut eller annan dylik rättighet. Vad särskilt angår panträtten ha i de inskrivningsrättsliga bestämmelserna upptagits ej blott formen för utfästelse av panträtt utan även sådana rättsförhållanden som närmast beröra förhållandet mellan fastighetsägaren och panthavaren in- bördes, t. ex. frågan om ägarhypotek, rätt för panthavaren att oberoende av förfallotid erhålla betalning och det personliga ansvaret för intecknad gäld.

Enligt beredningens uppfattning bör i fråga om förslagets uppställning om möjligt eftersträvas att de materiella rättsreglerna särskiljas från de bestäm- melser som reglera inskrivningsförfarandet, vilket väsentligen är av organi— satorisk och processuell karaktär. Härigenom vinnes en mera enhetlig syste— matik och det bidrager även till rättsreglernas överskådlighet. I överensstäm— melse härmed har balken uppdelats i två avdelningar, benämnda den ena >>om fast egendom och rättsförhållanden rörande sådan egendom» samt den andra »om inskrivningsväsendet».

Till den första avdelningen ha hänförts panträtt, ränterätt och födoråd (8—10 kap.) samt reglerna om företräde i rättsförvärv på grund av inskriv- ning (24 kap.). Enligt den nu angivna uppdelningsgrunden ha hit förts ock de regler som enligt beredningens förslag äro avsedda att gälla om hävd till fast egendom (23 kap.). I första avdelningen ha dessutom upptagits de i 25 och 26 kap. behandlade frågorna om godtrosförvärv på grund av inskriv- ning m. m. samt om registrerad bruksenhet.

Vid en jämförelse mellan det nu föreliggande förslaget och 1909 års för— slag framgår att det förstnämnda även i andra hänseenden än förut berörts upptagit vissa kapitel, till vilka motsvarighet saknas i 1909 års förslag. Den skiljaktighet som förslagen sålunda utvisa sammanhänger med att i bered— ningens förslag nya institut tillkommit. Beredningen hänvisar i detta sam— manhang till de i 20 kap. behandlade frågorna om rätt till andel i samfällt strömfall, bestämmelserna i 21 kap. om rätt till elektrisk kraft eller annan sådan nyttighet samt bestämmelserna i 22 kap. om samfällighetsrätt och samfällighetsavtal.

Översikt av förslagets huvudgrunder

Då beredningen övergår till en översikt av förslagets huvudgrunder, vill beredningen förutskicka att denna översikt helt naturligt måste begränsas till de centrala frågorna angående förslagets regelsystem samt att de grun- der å vilka förslaget är uppbyggt endast kunna återgivas kortfattat och i koncentrerad form; den närmare utvecklingen är att söka i det egentliga betänkandet. I likhet med vad som iakttagits i fråga om nya JBs ämnesom- råde och uppställning kommer denna översikt, som ej omfattar övergångs— bestämmelserna eller följdförfattningarna, väsentligen att ha sin utgångs— punkt i LBs förslag av år 1909, till vilket även hänvisats i direktiven. För vinnande av större överskådlighet ha de ämnen som översikten behandlar uppdelats efter motsvarande kapitel i nya JB.

1—7 kap.

Såsom förut erinrats har beredningen år 1947 avlämnat förslag till vissa delar av en ny jordabalk (I) jämte tillhörande motiv (1—7 kap.). Vad angår de i 1—3 kap. av nämnda förslag behandlade ämnena må framhållas att i des- sa kapitel några sakliga ändringar icke skett med undantag för sådana som ansetts påkallade för reglernas samordning med de senare behandlade de- larna av balken. I detta sammanhang må emellertid erinras att de i 1947 års förslag under 1 kap. upptagna reglerna angående allmänt vattenområde och fastighets gräns mot sådant område (3 och 4 åå) erhållit sin motsvarig- ' het genom 1950 års lag om gräns mot allmänt vattenområde samt att i fö- religgande förslag allenast hänvisats till den särskilda lagstiftning som redan är gällande (2 5). Även bestämmelserna om överlåtelse av fast egendom genom köp, byte eller gåva ha utan några mera väsentliga sakliga ändringar upptagits i det föreliggande förslaget. De regler om förköpsrätt och åter— köpsrätt som upptagas i 5 och 6 kap. i förslaget äro i stort sett av samma innebörd som motsvarande bestämmelser i 1947 års förslag. Med hänsyn till vissa andra sakrätter som beredningen sedermera behandlat ha dock dessa kapitel ansetts böra göras till föremål för en viss överarbetning.

Av de ämnen som i 1947 års förslag behandlades torde även om de alla för nya JBs regelsystem äro betydelsefulla särskilt böra uppmärk- sammas den centrala frågan om överlåtelse av fast egendom, dennas form och de särskilda spörsmål som anknyta sig till sådan överlåtelse. En sär- skild anledning att i denna översikt behandla ifrågavarande problem lig- ger redan däri att 1909 års förslag i detta hänseende väsentligen skiljer sig från såväl 1947 års förslag som nu gällande lagstiftning.

Vad först angår köpets form anmärkte beredningen i 1947 års betänkan— de, att enligt 1909 års förslag köpet skulle slutas sålunda att säljaren utfär- dade skriftlig handling, varigenom egendomen överlätes till köparen; om överlåtelsen berodde av köpeskillingens erläggande eller annat villkor, skul— le detta utsättas i köpehandlingen. Detta förslag innebure enligt beredningen att, sedan säljaren utfärdat en överlåtelsehandling, avtalet vore bindande i sin helhet och alltså även i fråga om däri ingående utfästelser, vilka icke upptagits i handlingen. Enligt LBs uppfattning var iakttagande av skrift- lig form endast påkallat för överlåtelsen av egendomen; beträffande utfäs- telser, som icke vore av betydelse för äganderättens överflyttande, saknades anledning att avvika från den fulla avtalsfriheten. Enligt 1947 års förslag stode kravet å skriftlig form i nära samband med de ändamål som lagfarts- institutet skulle tillgodose i en ny jordabalk; detta hade förutom publicite- ten åtskilliga andra funktioner. Ofta hade det framhållits som ett önske— mål att lagfartens betydelse härutinnan måtte ytterligare stärkas i det att lagfarten borde medföra ett ökat mått av rättslig garanti för det inskrivna förvärvets giltighet. Då lagfarten sålunda skulle erhålla ökad rättsverkan, bleve det enligt beredningen av särskild vikt att de avtal som skulle ligga till grund för inskrivningen icke vore vidlådda av materiella brister. Beredning-

en åsyftade härvid bestämmelser om lagfartens betydelse för att avskära in- vändningar angående det lagfarna förvärvets ogiltighet för det fall att förvär- varen vore i god tro, bestämmelser som enligt beredningens mening borde in— föras i en ny jordabalk. På dessa och andra skäl som beredningen närmare an- fört hade beredningen i 1947 års förslag stannat vid att förorda skriftlig form såväl i fråga om själva överlåtelsen som ock beträffande åtaganden eller utfästelser som vore förbundna med eller eljest berörde överlåtelsen och alltså även sådana förbehåll vid köpet, varigenom en begränsad rätt i fastigheten tillskapades för säljaren eller annan som ett led i själva köpeav— talet. Vad beredningen föreslagit skulle gälla även i fråga om byte och gåva. .

För det fortsatta arbetet måste det resultat vartill beredningen vid sitt övervägande av denna fråga sålunda redan kommit anses som slutgiltigt även för beredningen i dess nuvarande sammansättning. Såsom beredning— en framhöll är det med hänsyn till reglerna om godtrosförvärv på grund av inskrivning, varom bestämmelser upptagas i det föreliggande förslaget (25 kap.), särskilt påkallat att lagfartens betydelse stärkes genom att för— farandet så anordnas att materiella brister kunna uppmärksammas redan i inskrivningsärendet.

Enligt 1909 års förslag voro i fråga om vittnen vid fastighetsköp sådana utan betydelse för köpets giltighet; beträffande avtalets verklighet hade be- gagnande av vittne icke annan betydelse än som bevismedel i allmänhet och var alltså ej av exklusiv karaktär. Även på denna punkt avviker 1947 års förslag från LBs åsikt. Enligt beredningens mening vore en strängare re- gel påkallad icke minst med hänsyn till den tillämnade utvidgningen av lagfartens rättsverkningar i fråga om godtrosförvärv. Ett annat önskemål, som endast kunde uppfyllas genom en strängare regel, vore att motverka vissa missförhållanden på fastighetsmarknaden. Regeln borde helst så ge— staltas att den tillika komme att medföra garanti för lagfartspliktens full— görande. Beredningen förordade alltså att, med undantag för försäljning genom statlig myndighet, köpehandlingen skulle bevittnas av två vittnen. I likhet med jordabalkskommissionen ansåg beredningen att vittnesregeln borde byggas på grundsatsen om medverkan av ett offentligt organ. I över- ensstämmelse härmed föreslog beredningen att ett av vittnena borde vara laga köpevittne och meddelade vissa bestämmelser om vilka som skulle kunna anlitas som sådant vittne.

Ovannämnda i 1947 års förslag meddelade bestämmelser i fråga om över— låtelsehandlingens bestyrkande av vittnen ha även oförändrade upptagits i föreliggande förslag. Beredningen vill i detta sammanhang framhålla att dessa bestämmelser, liksom de föreskrifter som angå överlåtelsens skrift- liga form, enligt förslaget gjorts tillämpliga även i fråga om överlåtelse av tomträtt eller vattenfallsrätt samt, med undantag för föreskriften om med- verkan av laga köpevittne, också beträffande fastighetsägarens underskrift av pantbrev och räntebrev samt upplåtelse av tomträtt. Vad angår sådana

förvärv vid vilka styrkande med vittnen icke är någon formföreskrift har anlitande av vittne, om sådant förekommer, icke någon inverkan i fråga om förvärvets giltighet.

Vidkommande vittnenas habilitet i fall då enligt lag erfordras att avtal eller annan rättshandling företages eller eljest bekräftas med vittne följer av lagen den 20 december 1946 med särskilda bestämmelser angående vitt— ne vid vissa rättshandlingar att som sådant vittne ej må godkännas den mot vilken rättshandlingen skall företagas, ej heller den som är under femton år eller som på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubb- ning av själsverksamheten saknar insikt om betydelsen av sådan bekräftel— se samt att, om till vittne tagits någon som sålunda ej är behörig, hans vitt— nesbekräftelse skall vara utan verkan. I motiven till 1947 års förslag förut-- sattes att till förekommande av den rättsosäkcrhet som kunde uppstå, där- est ett fastighetsköp skulle till följd av bristande habilitet hos köpevittne frånkännas verkan, i anslutning till reglerna om lagfart borde meddelas en bestämmelse att påstående om avtalets ogiltighet på denna grund ej kun— de väckas sedan inskrivning på grund av köpehandlingen beviljats eller förklarats vilande. Beredningen har under det fortsatta arbetet behandlat denna fråga och därvid upptagit en motsvarande bestämmelse, som tydli- gen bör omfatta även övriga fall då enligt balken handling angående rätts- förvärv skall vara styrkt av vittne (25 kap. 11 5).

Såsom nämnts i motiven till 1947 års förslag påtalades i direktiven den bristande överensstämmelsen mellan å ena sidan köpeavtalets rättsverk- ningar och å den andra de normer för fastighetsbildningen vilka med hän— syn till allmänna intressen uppställts inom jorddelningslagstiftningen. Det anmärktes sålunda att det innebure en oegentlighet att köp av ett område medförde giltigt äganderättsförvärv, oaktat att området ej vore sådant att det kunde godkännas såsom fastighet och att fånget ej kunde lagfaras. Den fråga som i direktiven berörts har länge varit föremål för uppmärksamhet. I motiven till 1947 års förslag framhöll beredningen att, om man icke ville uppgiva kravet på överensstämmelse mellan den civilrättsliga lagstiftning- en och jorddelningsreglerna, det vore svårt att finna någon annan utväg än att legal fastighetsdelning förklarades vara ett ofrånkomligt led i överlåtelse av område som icke utgjorde register-fastighet. Beredningen hade sålunda stannat vid att förbinda överlåtelsen med fastighetsbildningens genomfö- rande på det sättet att överlåtelsen skulle gå åter, därest fastighetsbildande åtgärd ej kunde komma till stånd. Enligt vad beredningen framhöll borde lagfartsansökan å området anses innefatta en begäran om avstyckning; in— skrivningsdomaren hade, sedan han mottagit lagfartsansökan, att omedelbart översända avskrift av överlåtelsehandlingen till den myndighet som hade att upptaga ansökan om jorddelning. Sedan beslutet i detta ärende vunnit laga kraft, ankomme det enligt beredningens åsikt på inskrivningsdomaren att upptaga den då vilande ansökan om lagfart till slutlig prövning. För att för- hindra att köpet på grund av avstyckningsförrättningen skulle kunna bli

svävande under kanske åratal framåt syntes det böra övervägas att genom föreskrifter i jorddelningslagen motverka ett sådant dröjsmål.

Såsom beredningen tillika erinrade vore de förhållanden som kunde sam- manhänga med överlåtelse av andel i fastighet ännu mera komplicerade. Beredningen anmärkte i denna fråga att sådan andel enligt gällande rätt kunde vara föremål för överlåtelse på det sättet att ägaren av en fastighet sålde viss kvotdel av fastigheten eller så, att ägaren av en andel överläte denna. I förra fallet skedde en »ideell delning» av fastigheten; i det senare hade redan tidigare en sådan skett och överlåtelsen betydde i detta fall blott att förvärvaren inträdde i överlåtarens ställe såsom ägare av samma andel. En kombination av dessa båda fall förelåge om en andelsägare sålde alle- nast en kvotdel av sin egen andel. En »ideell delning» av en fastighet kun- de, såsom beredningen även anmärkte, ske genom att en fastighet i sin hel— het överlåtes till flera, vilka var för sig erhölle en lott i fastigheten. Enligt beredningens åsikt gåve den gällande ordningen icke någon anledning till kritik, när syftet med förvärvet vore att ägarna till de särskilda andelarna skulle nyttja fastigheten tillsammans. Någon anledning funnes icke att läg- ga hinder i vägen för en sådan gemenskap. Genom bestämmelserna om enk- la bolag och om samäganderätt hade ett dylikt rättsförhållande sin legala reglering. I detta sammanhang framhölls emellertid att den omständigheten att flera förvärvade var sin kvotdel i fastigheten även kunde leda till ett helt annat faktiskt läge. Meningen kunde, såsom beredningen anförde, vara att delägarna skulle sinsemellan dela upp arealen för att besitta och nyttja var sin särskilda del. Det vore i detta fall riktigast att den ideella delningen följdes av en på marken utförd laga delning. Beredningen erinrade att den- na metod dock icke alltid använts utan att det tvärtom vore mycket vanligt att delägarna endast företoge en privat delning å marken, s. k. sämjedel- lung.

Sedan beredningen omnämnt de olika framställningar och förslag som tidigare förekommit för att hindra sämjedelning, framhöll beredningen att vid utformande av en ny lagstiftning i detta ämne det borde göras skillnad mellan olika fall av andelsöverlåtelser. Sådana överlåtelser som avsåges sko- la följas av sämjedelning borde icke sanktioneras. Den lämpligaste lösning- en vore enligt beredningens uppfattning att andelsöverlåtelser, som åsyf- tade en uppdelning av fastigheten, till sin giltighet gjordes beroende av att laga delning ägde rum; en andelsöverlåtelse borde regelmässigt gå tillbaka om laga delning ej kunde tillåtas och samäganderätt eller bolagsförhållan- de ej åsyftades. Med denna utgångspunkt föreslog beredningen bland de bestämmelser som avsågo villkorligt köp en rättsregel av innehåll att, där köp avsåge andel i fastighet, överlåtelsen skulle vara beroende av att an- delen utbrötes genom laga delning, såframt ej fastigheten skulle inneha- vas odelad under samäganderätt eller i enkelt bolag.

Beredningen ansluter sig i sin nuvarande sammansättning till fullo till de synpunkter som i 1947 års förslag kommo till uttryck för att avlägsna

kollisionen mellan rådande civillagstiftning och normerna för fastighets— bildningen. Ifrågavarande rättsregler beröra, förutom överlåtelse av fast egendom, även förvärv av sekundära sakrätter. Vad först angår överlåtelse av område anser beredningen att syftet med nämnda rättsregel (4 kap. 7 5) skulle för kontrahenterna komma till tydligare uttryck om såsom i all— mänhet tillämpas i liknande fall —— det ankommer på den enskilde sakägaren att undanröja förefintliga hinder för förvärvets giltighet och lagfarts vinnan- de. I överensstämmelse med denna uppfattning föreslår beredningen att över— låtelsens giltighet i detta fall skall vara beroende av att avstyckning påkal- las inom viss tid efter köpet samt att rätteligen gjord ansökan leder till av- styckning. Den rättsregel i 1947 års förslag som avser andelsförvärv inne— fattar, såsom framgår av motiven, icke något krav på att redan vid själva överlåtelsen skall angivas innebörden av överlåtelsen. Det förutsättes att nämnda innebörd i första hand skall utredas i det lagfartsärende vartill överlåtelsen ger upphov; den lagfartssökande skulle i ärendet styrka att samäganderätt eller enkelt bolag vore för handen mellan delägarna. Kontra— henterna kunde alltså icke redan på grund av överlåtelsens innehåll över- blicka dennas rättsliga konsekvenser. För båda kontrahenterna måste det emellertid framstå som ett intresse av utslagsgivande betydelse att redan då överlåtelsen sker klarhet kan erhållas i det rättsläge som överlåtelsen angår, något som ock torde överensstämma med reglerna'i 4 kap. angående köpets form (4 kap. 1 $ första st.). Med hänsyn till inskrivningsförfaran— dets karaktär torde ock i allmänhet stora svårigheter möta mot att i detta förfarande förebringa tillförlitlig utredning om överlåtelsens verkliga inne— börd. På dessa och andra skäl, som beredningen närmare utvecklat, har be- redningen kommit till den uppfattningen att samäganderätt skall anses fö- religga, såframt ej i överlåtelsehandlingcn upptagits bestämmelse om ut- brytning (4 kap. 8 5). Har sådan bestämmelse upptagits i överlåtelsehand— lingen, blir överlåtelsen beroende av samma förutsättning som föreslås sko- la gälla i fråga om arealförvärv; ansökan om laga delning skall göras inom Viss tid och delning som grundas å sådan ansökan skall komma till stånd. Av vad nu anförts framgår såsom ock är följden enligt 1952 års lag om ogiltighet av sämjedelning av jord inom vissa delar av Kopparbergs län —— att sämjedelning icke skall komma att medföra en upplösning av den sam— äganderätt som bestått före sämjedelningen samt att vid blivande delnings— förrättning hänsyn ej kan tas till en sådan sämjedelning; envar delägare kan i mån av befogenhet enligt samäganderättslagen söka utbrytning av sin andel. I detta sammanhang må vad särskilt angår delägares befogenhet att utfästa panträtt i andelen erinras om de bestämmelser som det förelig— gande förslaget innehåller; en sådan befogenhet tillkommer ej delägaren i förhållande till hans andel utan endast samtliga delägarna beträffande hela den samfällda egendomen (8 kap. 2 g). Beredningen kommer att när— mare behandla detta spörsmål i det följande.

De bestämmelser som beredningen förordar angående förbud mot säm- jedelning avse uppenbarligen icke i och för sig sämjedelning, som ägt rum

före nya JBs ikraftträdande. Vilken ställning som dessa enligt äldre lag kvarstående sämjedelningar komma att intaga därefter behandlas i över- gångsbestämmelserna.

8 kap.

Med 8 kap. om panträtt inledas de delar av den nya balken vilka icke gjorts till föremål för behandling i 1947 års förslag.

De bestämmelser som gälla om inteckning för fordran äro f. n. väsentligen upptagna i IF. Denna förordning har undergått betydelsefulla ändringar ge- nom 1912 års lagstiftning, som beträffande vissa delar av inteckningsrätten utgör en omarbetning av 1909 års förslag. Till den del så är fallet kommer denna översikt väsentligen att i stället för 1909 års förslag hänvisa till 1912 års lagstiftning. Såsom beredningen redan erinrat ha i beredningens förslag de materiella bestämmelserna angående panträtt utbrutits från inskrivnings- bestämmelserna för att utgöra ett särskilt kapitel i balkens första avdelning.

En fråga som för panträtten är av central betydelse är huruvida panträtten, såsom iakttagits i IF, skall anses utgöra ett accessorium till en fordran, för Vilken gäldenären är personligen betalningsskyldig, eller om den skall fram- träda som en fullt självständig rättighet. I 1909 års förslag förordades att in— teckning skulle kunna beviljas utan att någon personlig fordran förelåg. Såsom skäl härtill hänvisades till den utveckling som yttrat sig i bruket av dubbla lå- nehandlingar, dels inteckningsreversen som sådan och dels en särskild s. k. omslagsrevers, och LB yttrade att den därmed förknippade olägenheten icke kunde undanröjas med mindre lagen medgåve att inteckningen kunde medde- las för visst belopp utan samband med personlig fordran. Vid sidan av denna nya form ansåg sig dock LB böra bibehålla den nuvarande ordningen; denna vore alltjämt av betydelse, då lån lämnats icke av bank eller annan penningin- rättning utan av privata långivare samt man och man emellan. Enligt bered- ningen åter har det framstått som om enhetlighet i förevarande hänseende innebure bestämda fördelar. Med en sådan lösning uppkommer ej den fara för förväxling och oreda som kan bli följden av att på lånemarknaden jäm- sides skulle förekomma dels inteckningshandlingar av den nya typen och dels intecknade skuldebrev förenade med personligt betalningsansvar. Med LBS förslag skulle ej heller förhindras att systemet med dubbla förskrivningar alltjämt skulle kvarstå. Enligt vad beredningen erfarit torde ock användan- det av omslagsrevers numera vara allmänt. En följd av att panträtten som sådan befrias från sitt beroende av personligt betalningsansvar är att pant- rätten må grundas omedelbart å pantbrevet, d. v. s. den handling vilken är bärare av panträtten och den på grund av pantbrevet meddelade inteckning- en (1 5). Uppenbart är emellertid att ett sådant pantbrev i allmänhet kom— mer att tillika fylla ändamålet att utgöra säkerhet för fordran. Att gäldenä- rens betalningsansvar kan grundas ej allenast å särskilt skuldebrev (om— slagsrevers) utan å varje förbindelse av ekonomisk natur är uppenbart. Panthrevet bör ock kunna användas utan samband med personligt betal— ningsansvar; det avser då en fordran som gäller allenast i fastigheten.

Vad angår formen för pantbrevet föreskrives i förslaget att fastighetsäga- rens underskrift å pantbrevet i allmänhet skall vara styrkt av vittnen (4 & tredje st.). Bortsett från det för köp uppställda kravet på medverkan av laga köpevittne har vittnespåskrift samma funktion som i fråga om köpet; för vittnenas habilitet äro alltså att tillämpa enahanda bestämmelser.

Liksom enligt 1909 års förslag kommer panträtten till stånd genom in- skrivning. I detta sammanhang må framhållas att beredningen icke upptagit den tysta förmånsrätt som enligt 11 kap. 2 5 JB f. n. är förenad med ogulden köpeskilling; däremot har enligt förslaget, då inteckning för panträtt, vilken avser ogulden köpeskilling, sökes å samma inskrivningsdag som inskrivning av annat förvärv, inteckningen i vissa fall erhållit företräde (jfr 24 kap. 9 5). För att denna företrädesrätt skall kunna åberopas av borgenär fordras emel— lertid att redan i själva pantbrevet angives att det avser ogulden köpeskil- ling (8 kap. 4 5 första st.) samt att företrädet anmärkes i det beslut varige- nom inteckningen beviljas (24 kap. 9 5 tredje st.).

Vad angår panträttens innehåll må i övrigt framhållas att, såsom skett i 1909 års förslag, panträtten begränsats till fordran i penningar. Därmed uppkommer emellertid spörsmålet om denna fordran skall avse enbart svenskt mynt. Beredningen har särskilt med hänsyn till panträtternas in— bördes läge och den säkerhet som de efterföljande panträtterna böra kunna påräkna ansett att företrädet bör kunna bedömas efter en och samma värde- mätare; denna bör uppenbarligen avse svenskt mynt.

Enligt beredningens förslag skall pantbrevet utgöra ett innehavarpapper (5 5). F. 11. gälla i detta hänseende samma bestämmelser som beträffande skuldebrev; dock med den begränsning som följer av 11 & SkL. Enligt vad beredningen erfarit torde inteckningsreverser redan nu betraktas som lö- pande; det har f. ö. ansetts att även orderpapper för sådana förskrivningar vore olämpliga.

Den betalningsskyldighet som panträtten innebär åvilar icke gäldenärens hela förmögenhet utan endast hans fastighet; utfästelse av panträtt medför ej personligt betalningsansvar, ej heller må pantbrevet innehålla förskriv- ning om sådant ansvar (6 5 första st.). I nära överensstämmelse med 1912 års lagstiftning skall panträtten omfatta vad som är intecknat, oberoende av huruvida eller till hur stor del detta motsvaras av en borgenären tillkom- mande fordran. Motsvarar panträtten helt eller delvis ej en sådan fordran, utgör den ägarhypotek, i förslaget benämnt ägarpant (9 och 16 55). Enligt beredningens förslag kan denna ägarpant, om den avser allenast en del av panträttens kapitalbelopp, alltid skyddas genom att denna del utbrytes genom inteckning av särskilt pantbrev.

Bedömandet av frågan huruvida och i vad mån ägarpant föreligger är beroende av vilken rätt till invändningar fastighetsägaren kan åberopa i fråga om sin skuld. I detta sammanhang må först behandlas det fall att fastighets— ägaren lämnat pantbrevet som säkerhet för en fordran. Enligt nuvarande ordning kan, då inteckning lämnats som säkerhet för omslagsrevers, inteck- ningen realiseras därigenom att borgenären försäljer inteckningen som lös

pant (jfr 10 kap. HB ). Är inteckningen ställd å högre belopp än som mot- svaras av onlslagsreversen, har borgenären uppenbarligen icke något in- tresse av att vid realisationen skydda ett sådant överhypotek och detta kan alltså gå helt förlorat. Till förebyggande av en sådan transaktion har be- redningen, med undantag för vissa fall, ansett sig böra stadga förbud för borgenären att överlåta eller pantsätta pantbrevet annat än i samband med fordran; iakttages ej detta, är överlåtelsen eller pantsättningen utan verkan, såframt ej den som mottog pantbrevet eller annan till vilken det sedermera överlåtits eller pantsatts därvid var i god tro (12 5).

Enligt förslaget står emellertid för att skydda fastighetsägarens ägarpant och hindra förvärvare av pantbrevet att åberopa god tro även en annan ut- väg till buds; denna utväg består däri att fastighetsägaren kan, om han in— nehar pantbrevet, dårå anteckna att det endast gäller i hans hand eller av- ser visst skuldförhållande ävensom genom ny anteckning upphäva eller ändra tidigare anteckning därom (6 5 andra st.). På grund av den mer eller mindre tillfälliga funktion som en sådan anteckning har skulle det icke vara lämpligt att den intoges i pantbrevets text; detta skulle kunna leda till återkommande utbyten av pantbrev. Anteckning om det skuldförhållande som pantbrevet avser har till uppgift att bevara fastighetsägarens rätt till invändningar rörande det rättsförhållande varom är fråga; anteckningen utgör ock ett skydd mot obehörig överlåtelse eller pantsättning. Såsom fram- går av lagtexten kan fastighetsägaren, när han infriat pantbrevet, genom ny anteckning upphäva eller ändra tidigare anteckning. En sådan föränd- ring kan icke ske helt formlöst genom överstrykning; för detta ändamål er- fordras ny anteckning.

De invändningar som i det föregående behandlats avse frågan om borge- närs innehav av pantbrevet och dennes rätt mot fastighetsägaren till betal- ning på grund av pantbrev (10 å). Spörsmålet om pantbrevs ogiltighet på grund av brister som vidlåda själva pantutfästelsen kommer beredningen att utveckla i de delar av denna översikt som avse godtrosförvärv på grund av inskrivning m. m. (25 kap.).

Enligt gällande rätt kan samma fordran intecknas i två eller flera fastig- heter vare sig fastigheterna tillhöra samme eller skilda ägare; det kan ske samtidigt eller vid olika tidpunkter och i fastigheter inom samma eller olika inskrivningsområden (gemensam inteckning). Gemensam inteckning kan ock avse ideella andelar i en fastighet; varje sådan ideell andel kan tillika utgöra föremål för särinteckning. Slutligen kan en inteckning, som vid med- delandet icke var gemensam, övergå till att bli gemensam, när fastigheten delas eller kommer att tillhöra flera samfällt, envar till viss lott. Angående den gemensamma inteckningens berättigande som särskilt institut och de ansvarighetsregler som därmed äro förknippade ha sedan lång tid tillbaka rått olika åsikter. I motiven till 1909 års förslag uttalade LB att det enligt IF gällande systemet vore behäftat med avsevärda olägenheter. Enligt LBs åsikt vore det emellertid förenat med alltför stora svårigheter att ersätta den gemensamma inteckningen med ett annat, nytt system. Det uttalades

ock att införandet av ett sådant system, då det icke kunde tillämpas på förut meddelade inteckningar, skulle medföra en dubbelhet som bleve i hög grad besvärande vid handhavandet av inskrivningsväsendet och det exeku- tiva förfarandet.

En anledning för beredningen att närmare ingå på dessa ytterligt kom— plicerade problem ligger redan i de anvisningar som direktiven innehålla. I dessa anvisningar framhölls såsom en uppgift för arbetet på en ny jorda- balk att de komplicerade bestämmelserna om gemensam inteckning borde utan skada för fastighetskrediten kunna förenklas. Samma åsikt har även framförts i samband med 1947 års förslag.

Vid de överväganden som beredningen haft att ägna ifrågavarande pro- blem har det för beredningen framstått som klart att till stöd för bibehål— lande av den gemensamma inteckningen framför allt talar att vår gällande fastighetsredovisning, som väsentligen betingas av historiska skäl, högst ofullständigt återspeglar de bruknings— och andra ekonomiska enheter som under tidernas lopp framvuxit som bärare av jordbrukets och andra nä— ringars intressen; gällande intecknings— och exekutionslagstiftning skyddar ock ganska väl det mervärde som kan ligga däri att de olika fastigheterna i produktivt hänseende äro beroende av varandra. Såsom en ersättning för den gemensamma inteckningen erbjudes enligt beredningens mening icke annan utväg än att låta den rådande enbart faktiska gemenskapen övergå till någon form av rättslig samhörighet. Särskilt är sammanläggningsinsti— tutet därvid av betydelse. Enlig beredningens mening är emellertid denna utväg icke alltid framkomlig och i vissa fall ej heller lämplig; den skulle leda till att legitima kreditbehov i stor omfattning icke skulle kunna utan oskäligt dröjsmål tillgodoses med därav följande förluster och stagnation i den enskildes och samhällets ekonomi. Härtill kommer att, medan fastig— hetsindelningen måste ha en betydande stadga, uppdelningen i ekonomiska enheter enligt sakens natur är underkastad starkare växlingar. Från den nu angivna utgångspunkten har beredningen ansett sig böra fullfölja och när- mare utveckla en redan i 1947 års betänkande framförd tanke på en rätts— lig gemenskap mellan skilda fastigheter utan att dessa därigenom förlora sin karaktär av självständiga objekt vid fastighetsredovisningen.

Den gemenskap som beredningen sålunda föreslår betecknas i förslaget »registrerad bruksenhet». Då bildandet av bruksenhet icke inverkar på fas- tighetsbildningen, har åtgärden ansetts böra ankomma å inskrivningsdoma— ren. Syftet med det nya rättsinstitutet, vilket behandlas i 26 kap., är att beträffande rättsförhållanden, som regleras i nya JB, egendomen skall an— ses såsom vore den allenast en enda fastighet. Av denna bruksenhetens rätts- liga ställning följer bl. a. att panträtt kan utfästas i bruksenheten men där- emot icke i de särskilda fastigheter som ingå i bruksenheten eller i någon av dem för sig; panträtt skall alltså uteslutande belasta bruksenheten.

Möjligheten att bilda bruksenhet täcker icke hela det område där gemen- sam inteckning nu förekommer. En förutsättning för bildande av bruksen- het är enligt förslaget att de särskilda fastigheterna äro i en och samme

ägares hand samt att de ligga i sambruk eller deras gemensamma tillgodo görande eljest är av väsentlig och stadigvarande betydelse ur ekonomisk synpunkt (26 kap. 1 5). Från bildande av bruksenhet äro sålunda uteslutna sådana fall då fastigheterna tillhöra olika ägare eller, när de tillhöra sam- me ägare, bildande av bruksenhet icke är motiverat ur ekonomisk synpunkt. Enligt beredningens mening torde emellertid något verkligt behov av att för nu antydda fall upprätthålla ett gemensamt inteckningsansvar icke kunna anses föreligga; fastighetsägarens kreditintresse kan i sådana fall lika väl tillgodoses genom särinteckningar.

Frågan om gemensam inteckning efter delning av fastighet är väsentli- gen av annan natur. Att en fastighet delas innebär i regel att nya produk- tiva enheter uppkomma; genom jorddelningslagstiftningen motverkas del— ningar, som ur allmän eller enskild ekonomisk synpunkt äro oberättigade. Att vid delning behålla den ekonomiska gemenskapen, sedan den rättsliga samhörigheten upphört, synes vara oegentligt; i samband med delningen bör alltså denna gemenskap avvecklas. Vad angår panträtt äro bestämmel- serna om sådan avveckling upptagna i 17 5. Den allmänna regeln är att panträtten skall uppdelas å de nya fastigheterna efter vårdeförhållandet mellan dem; uppdelning kan ock ske på annan grund, om de rättsägare som beröras av åtgärden medgiva det eller denna kan antagas väsentligen vara utan betydelse för deras säkerhet. Beslut om sådan åtgärd meddelas i regel av inskrivningsdomaren sedan delningen kommit till stånd.

Enligt 37 5 1 mom. IF skall vad i förordningen stadgas om gemensam inteckning i flera egendomar äga motsvarande tillämpning där flera sam— fällt, envar till viss lott, äro ägare av intecknad egendom. Stadgandet byg- ger uppenbarligen på den grunden att en sådan lott kan särintecknas samt att en meddelad särinteckning kan komma att konkurrera med en i hela fastigheten beviljad inteckning. Motsvarande regel upptogs ock i 1909 års förslag. Enligt beredningens nu framlagda förslag kan överlåtelse av ideell andel i fastighet äga rum under två från varandra principiellt skilda for- mer (4 kap. 8 5 ). Vid förvärvet kan bestämmas att andelen skall utbrytas. Kommer utbrytning till stånd, regleras såsom nyss yttrats inteckningsför- hållandena i samband med utbrytningen; äger sådan ej rum, är förvärvet ogiltigt. Den andra i 4 kap. 8 5 angivna formen av andelsöverlåtelse karak- teriseras därav att förvärvet sker utan bestämmelse om utbrytning. I detta fall skall förvärvaren anses innehava fastigheten under samäganderätt med den eller de andra delägarna; sämjedelning är utan verkan. Det är alltså endast i det senare fallet som fråga uppkommer angående den gemensam- ma inteckningen. Till stöd för att i detta fall bibehålla särinteckning har visserligen, såsom LB anfört, åberopats att, då delägaren vore berättigad till särskild lagfart å andelen, även rätten till inteckning borde vara av sam- ma omfattning. Beredningen har dock, för att lösa den nu ifrågavarande kollisionen, ansett som mera överensstämmande med samäganderättens na- tur att rätten till inteckning bör tillkomma allenast samtliga delägarna samt i detta syfte stadgat förbud mot utfästelse av panträtt i ideell andel (2 5

första st.). Såsom beredningen tidigare erinrat torde ett sådant förbud vara av stor betydelse för efterlevnaden av det i 4 kap. 8 5 upptagna stadgandet att sämjedelning är utan verkan.

Att gemensam inteckning icke må tillåtas i två eller flera fastigheter, med mindre de ingå i registrerad bruksenhet, framgår av 3 5 och 26 kap. 14 5.

9 och 10 kap.

I 54 5 IF behandlas vissa sakrättstyper, vilka innebära skyldighet för ägaren att till rättighetens innehavare fullgöra vissa fortlöpande eller perio- diskt återkommande prestationer i penningar, varor eller tjänster (reallast). Dessa rättigheter karakteriseras i nämnda lagrum såsom »rätt till avkomst eller annan förmån, som åt någon upplåtes att utgå av fast egendom».

I 1909 års förslag har avkomsträtten så till vida uppdelats att till denna hänförts allenast rätt till undantag, i förevarande förslag betecknad som födoråd (10 kap.), medan den återstående delen av den nuvarande avkomst- rätten ansetts vara en med panträtten sidoordnad rättighet; enligt LBs all- männa principer har denna reglerats i samband med de inskrivningsrätts— liga reglerna. AV vad beredningen tidigare anfört framgår att även denna del av avkomsträtten erhållit plats i första avdelningen (9 kap.). I beredningens förslag har dessutom vidtagits den begränsningen att det ej avser rätt till avgäld av fast egendom men däremot ränterätt. I detta sammanhang inställer sig främst frågan om säkerställande av den rätt till avgäld som vid servitut den tjänande fastigheten må äga i samband med upplåtelse av sådan rättig- het; med avgäld förstås i detta fall den prestation som skall utgå till ägaren av fastighet i denna hans egenskap. Beredningen har icke ansett att rätt till avgäld bör bibehållas i förslaget såsom likvärdig med ränterätt utan i detta hänseende förordat att ifrågavarande rättighet erhåller en reglering som sakrättsligt sett motsvarar den ställning som tillkommer huvudrättigheten. Avgäldsrätten skall alltså under samma förutsättningar som gälla i fråga om huvudrättigheten häfta vid den härskande fastigheten; däri innefattas icke någon rätt till betalning ur fastigheten som sådan för förfallna avgälds- belopp. Bestämmelser om dessa slag av rättigheter meddelas enligt förslaget i11, 19 och 21 kap.

Vad därefter angår frågan om den sakrättsliga strukturen av rätt till ränta anser sig beredningen kunna instämma med LB; sakrätten avser att en pre— station skall utgå ur fastigheten och är i detta hänseende sidoordnad med panträtten. Enligt beredningens mening gäller detta omdöme även födoråd, som har det gemensamt med ränterätten att ur den besvärade fastigheten skall utgå viss prestation. Båda dessa rättigheter böra alltså ur sakrättslig synpunkt behandlas som panträtt och de böra komma till stånd först ge- nom inskrivning (9 kap. 1 5, 10 kap. 1 5). Emellertid föreligga vissa olikhe- ter. Utfästelse av panträtt medför ej något personligt betalningsansvar; nå— got skäl för liknande förbud föreligger ej beträffande de ifrågavarande rättigheterna. Förhållandena påkalla såsom LB erinrade ej heller motsva—

righet i fråga om ägarpant; vid utsö-kning kan ej ur fastigheten uttagas mera än som svarar mot rättighetshavarens utestående fordran. Vad angår företräde på grund av inskrivning och godtrosförvärv på grund av inskriv- ning samt beståndet av inskriven rättighet vid exekutiv auktion intaga rät- tigheterna väsentligen samma ställning som andra rättigheter än panträtt.

I gällande lagstiftning äro avkomsträtterna ytterst ofullständigt reglerade; detta gäller särskilt födoråd. Enligt beredningens förslag skall upplåtelsen av ränterätt ske genom upprättande av räntebrev (9 kap. 1 5). Beträffande räntebrevets form gälla samma bestämmelser som i fråga om pantbrev (4 5 andra st.); i allmänhet skall fastighetsägarens underskrift vara styrkt av vittnen. I olikhet med pantbrev må räntebrev ej ställas till innehavaren; ej heller må det ställas till viss man eller order (5 5). Tiden för ränterättens bestånd är enligt förslaget begränsad till femtio år från dagen för upplåtel— sen eller ock till räntetagarens livstid (3 5). Enligt 1909 års förslag skulle ränterätten kunna upplåtas för obestämd tid dock med rätt för fastighets- ägaren att avlösa ränterätt, som ej tillförsäkrats räntetagaren för livstiden, efter förloppet av femtio år. I detta fall har beredningen anmärkt att lika goda skäl syntes tala för att en sådan rätt till avlösning tillkomme räntetaga— ren. Av ränterättens tidsbegränsning följer ock en annan konsekvens. Såsom framgår av de av LB föreslagna avlösningsbestämmelserna utgick LB från att den ränterätt som skulle avlösas ägde ett visst konstant kapitalvärde, medan i fråga om en på viss bestämd tid upplåten ränterätt dess kapitalvärde är statt i ständigt fallande för att vid upplåtelsetidens utgång helt försvinna (7 5). Till stöd för att ränterätten bör kunna bortsett från livstidsupplåtelser upplåtas allenast för viss tid har beredningen tillika åberopat olämplig- heten av reallaster som gällde för all framtid.

Födoråd kan upplåtas antingen genom förbehåll vid överlåtelse av fast egendom eller eljest skriftligen (10 kap. 1 5); i sistnämnda fall erfordras ej vittnen. Beståndet av födorådet sträcker sig ej utöver födorådstagarens livs- tid (10 kap. 4 5). I olikhet med vad som enligt förslaget gäller i fråga om panträtt och ränterätt kan födorådet med hänsyn till sin särskilda karaktär upplåtas i flera fastigheter gemensamt. Av beredningens allmänna stånd- punkt till frågan om det gemensamma inteckningsansvaret följer emellertid att därvid måste angivas hur stor andel av ansvaret för födorådet skall be- lasta varje fastighet (10 kap. 3 5). En sådan fördelning är av betydelse särskilt för det fall att vid exekutiv auktion födorådet skall upphöra i någon av fas- tigheterna men kvarstå i de övriga (10 kap. 22 och 23 55). En bestämmelse, till vilken motsvarighet f. 11. saknas, är att födorådet på talan av antingen födorådstagaren eller fastighetsägaren kan utbytas mot ränterätt; angående de fall då sådant utbyte må ske hänvisas till 10 kap. 13, 15, 17, 19, 21 och 23 55 (jfr ock 9 kap., särskilt 15 5).

11 kap.

Med 11 kap. inleder förslaget behandlingen av de sakrätter vilka betecknas som särskild rättighet. Behandlingen fortsättes med 12—22 kap. vilka avse

vissa former av sådan rättighet. För de särskilda rättigheterna är gemensamt att de i olikhet med de tidigare behandlade rättigheterna, nämligen avtalad förköpsrätt, återköpsrätt, panträtt, ränterätt och födoråd, redan genom upp— låtelsen erhålla sin sakrättsliga struktur, även om denna i väsentlig män kan stärkas genom inskrivning. Bestämmelserna om de åsyftade rättigheterna äro nu upptagna, vad angår nyttjanderätt i allmänhet i 1 kap. NJL samt i fråga om vissa former av nyttjanderätt i 2—5 kap. NJL. Såsom med nytt— janderätt likställd rättighet är enligt gällande lag att i viss mån behandla servitut samt rätt till elektrisk kraft (3 & ServL, 15——19 55 1920 års ElL; jfr ock 55—58 55 IF).

De rättigheter vilka enligt förslaget innefattas i termen särskild rättighet ha närmare angivits i 11 kap. 1 5. Till dessa höra, förutom nyttjanderätt (12—18 kap.), servitut (19 kap.), rätt till andel i samfällt strömfall (20 kap.) och rätt till elektrisk kraft eller annan sådan nyttighet (21 kap.) samt samfällighetsrätt (22 kap.), liksom ock sådan rätt till vederlag som mä förenas med annan särskild rättighet.

Föremål för särskild rättighet är enligt förslaget i allmänhet fast egen— dom. I vissa fall kan emellertid sådan rättighet upplåtas även till lös egen— dom såsom —— i fråga om hyresrätt _ hus å annans grund samt beträf- fande servitut, rätt till elektrisk kraft eller annan sådan nyttighet och sam- fällighetsrätt _ byggnad eller annan anläggning, som ej hör till fastighet, eller grnvegendom (11 kap. 24 5). Angående upplåtelse av särskild rättig- het i tomträtt eller vattenfallsrätt gälla särskilda bestämmelser (17 kap. 1 5 andra st. och 7 5 samt 18 kap. 4 5).

En upplåtelse av särskild rättighet är i fråga om utövningen i allmänhet lokaliserad till viss egendom. Något hinder föreligger alltså ej att upplåtel— sen avser ett område, vare sig detta hör till en eller flera fastigheter. I detta hänseende intaga de särskilda rättigheterna en annan ställning än t. ex. panträtt. Den särskilda rättigheten är ej heller förenad med någon rätt till betalning ur fast egendom; det nu sagda gäller även beträffande den rätt till vederlag som upptagits i 11 kap. 1 5. Någon motsvarighet föreligger allt— så icke till de förhållanden vilka karakterisera bl. a. panträtten såsom sak— rätt. Varje fastighet är besvärad av den särskilda rättigheten till den del denna faktiskt hänför sig till samma fastighet. Detta förhållande kommer till synes även för det fall att fastigheten delas. Rättigheten kommer då sakrättsligt sett att följa den delningslott där den enligt upplåtelsen må ut— övas (11 kap. 23 5). Av sist anmärkta lagrum framgår att denna regel ej gäller i fråga om servitut (jfr 19 kap. 14 och 20 55) och ej heller beträf— fande vissa andra rättigheter, för vilka på grund av rättighetens natur sär- skilda bestämmelser ansetts böra tillämpas (se 20 kap. 9 5, 21 kap. 6 5 första st. och 11 5 samt beträffande rätt till vederlag 19 kap. 13 å och 21 kap. 2 och 11 55). I detta sammanhang uppkommer även frågan huruvida särskild rättighet må upplåtas i andel av fastighet eller i fastighetens an- del i äga, som är samfälld för två eller flera fastigheter. Den lokala anknyt- ning som en dylik rättighet normalt förutsätter kan genom en sådan upp-

låtelse icke tillgodoses. Beredningen har därför stannat vid att förbjuda upplåtelse i andel som nu nämnts. Från denna regel bör dock undantag göras i fråga om upplåtelse av rätt till andel i samfällt strömfall, vilket un- dantag motiveras av den funktion som tillagts nämnda institut (11 kap. 5 5).

Enligt gällande lagstiftning äger till säkerhet för beståndet av nyttjande- rätt eller annan likställd rätt med undantag för vissa servitut rättighets- havaren att erhålla inskrivning under de villkor och i den ordning som äro särskilt stadgade (se bl. a. 1 kap. 2 & NJL). Såsom redan nämnts äro de särskilda rättigheterna icke såsom sådana beroende av inskrivning, men deras sakrättsliga verkan kan väsentligt förstärkas genom inskrivning. Den förmån som inskrivningen bereder innebär framför allt att förvärvet av den särskilda rättigheten i regel äger företräde framför andra rättsförvärv. för vilka inskrivning ännu ej ägt rum. Detta förhållande är av särskild be- tydelse för rättighetens bevarande vid exekutiv auktion.

Frågan huruvida genom förbehåll vid upplåtelsen eller eljest förbud må uppställas mot inskrivning var föremål för övervägande vid NJLs tillkomst. LB uttalade därvid särskilt med hänsyn till fastighetsägarens handlingsfri— het vid fastighetens belåning eller försäljning den åsikten att något tving— ande förbud mot sådant förbehåll ej borde upptagas. Enligt beredningens mening åter är ett sådant förbehåll förenat med allvarliga betänkligheter ur rättssäkerhetssynpunkt och står även i strid med det allmänna syfte som inskrivningsväsendet har att tillgodose. Inom beredningen har över- vägts huruvida i ett särskilt fall, nämligen i fråga om rätt till elektrisk kraft, bör uppställas det villkoret att fastighetsägaren, såsom nu kräves, lämnar skriftligt medgivande till inskrivning (14 & 1920 års ElL och 58 5 IF). Beredningen har emellertid funnit något sådant undantag icke böra äga rum.

Enligt gällande lagstiftning är det allenast rättighetshavaren som äger påkalla rättighetens inskrivning. På denna punkt föreslår beredningen att det skall tillkomma även fastighetsägaren att erhålla inskrivning och detta vare sig det är denne som upplåtit rättigheten eller rättigheten upplåtits av tidigare ägare men gäller mot den nuvarande ägaren. Ändringen har bl. a. föranletts därav att det för fastighetsägarens skadeståndsansvar mot rät- tighetshavaren, då rättigheten ej kommer att bestå, kan vara av betydelse huruvida inskrivning meddelats (12 och 14 55).

De bestämmelser som förslaget innehåller angående inskrivning av sär- skild rättighet ha upptagits i 7 5. Enligt denna må särskild rättighet, som upplåtits genom skriftlig handling, inskrivas, och förbehåll som skett i strid härmed är utan verkan. Bestämmelserna om fastighetsägarens rätt att på- kalla inskrivning meddelas i avdelningen om inskrivningsväsendet (29 kap. 1 5 tredje st. och 31 kap. 1 € tredje st.). Skriftlig form för upplåtelsen så- som villkor för inskrivning överensstämmer med gällande rätt. Angående övriga villkor för inskrivning hänvisas till inskrivningsbestämmelserna.

Med undantag för 7 & avhandla stadgandena i 11 kap. främst den sak-

rättsliga ställning som upplåtelsen av särskild rättighet i och för sig in- tager i [förhållande till annat rättsförvärv; frågan om det företräde som inskrivningen medför behandlas däremot i 24 kap. om företräde i rättsför- väi'v på grund av inskrivning. Vad angår de bestämmelser som sålunda upp- tagas i 11 kap. är att särskilja mellan å ena sidan särskild rättighets för- hållande till äganderättsförvärv och å den andra rättigheternas bestånd sinsemellan. Beträffande den senare frågan överensstämmer förslaget vä- sentligen med den nu gällande lagstiftningen. Däremot har spörsmålet an- gående upplåtelsens bestånd i förhållande till överlåtelse av äganderätt an- setts kräva särskild uppmärksamhet.

Den allmänna grundval varå gällande lagstiftning är byggd är att vare sig fråga är om frivillig överlåtelse eller exekutiv försäljning — rättig— heten ej är gällande mot 'nye ägaren, med mind-re därvid skett förbehåll om rättighetens bestånd. Till de allmänna reglerna knyta sig vissa prak- tiskt betydelsefulla specialbestämmelser angående. arrende, hyra och rätt till elektrisk kraft.

I detta sammanhang skall först behandlas frågan om rättighetens före- träde vid frivillig överlåtelse. Enligt gällande rätt har vid sådan överlåtelse förbehåll icke ansetts kräva skriftlig form utan ansetts kunna ske muntligt.

De bestämmelser som beredningen föreslagit i detta ämne äro upptagna i 8—11 55; de motsvara med vissa förtydliganden och kompletteringar i stort sett de nu gällande reglerna. I detta sammanhang må emellertid framhållas att någon motsvarighet till den tysta förmånsrätt som enligt IF tillkommer vissa rättigheter icke upptagits i förslaget; i denna fråga hänvisas till vad beredningen yttrar i det följande i samband med 24 kap. En annan princi— piell avvikelse föreligger i fråga om betydelsen av god tro vid överlåtelse. Denna avvikelse har närmast föranletts av det förhållandet att även munt— ligt förbehåll om rättighetens bestånd f. n. anses gällande. Enligt förslaget skall ett sådant förbehåll ingå i överlåtelseavtalet och liksom själva över— låtelsen äga skriftlig form; ett muntligt förbehåll kan alltså icke längre åberopas som förbehåll vid överlåtelsen. Ur denna synpunkt skulle alltså det rättsskydd som rättighetshavaren nu äger komma att försämras. En- ligt beredningens uppfattning kunna, såsom även LB vitsordat, några prin— cipiella invändningar icke riktas mot en godtrosregel i nu förevarande sam- manhang. LB fann dock starka skäl tala mot en sådan reform och åbero- pade därvid bl. a. processuella omständigheter. De av LB påtalade olägen- heterna torde emellertid knappast kunna tas till intäkt för att varje god— trosregel skulle kunna undvaras; de torde ge sig till känna redan vid godta— gande, såsom nu sker, av muntliga förbehåll.

Medan i 8—11 åxå regleras beståndet av särskild rättighet vid frivillig överlåtelse, behandlas i 13 å de särskilda rättigheternas sakrättsliga ställ— ning vid exekutiv auktion. Den allmänna regeln är, i överensstämmelse med gällande rätt, att rättigheten får vika, såframt ej försäljningen skett med förbehåll om rättighetens bestånd. Huruvida exekutiv auktion skall äga rum med eller utan förbehåll om särskild rättighets bestånd regleras i UL.

Beredningen övergår härefter till frågan om den rätt till skadestånd som rättighetshavaren äger göra gällande av den anledning att rättigheten kom— mer att vika för äganderätten. Enligt förslaget har rättighetshavaren an— språk på att erhålla ersättning för sin förlust av rättigheten. Tydligt är emellertid att förhållandena äro olika i fråga om frivillig överlåtelse å den ena och exekutiv försäljning å den andra sidan. Vid frivillig överlåtelse kan en rättighet, som i överlåtarens hand belastar egendomen, skyddas ge- nom förbehåll, och skadeståndsskyldigheten kan då grundas å att överlå- taren försummat att göra sådant förbehåll. Är rättigheten icke upplåten av överlåtaren utan av tidigare ägare, beror förlusten på att väl den tidigare ägaren men icke överlåtaren gjort förbehåll. Mot risken för bortfall kan dock rättigheten skyddas genom att rättighetshavaren eller den tidigare ägaren sörjt för att rättigheten inskrivits. Vad angår exekutiv auktion är förbehåll av överlåtaren icke i och för sig av någon betydelse för rättighe- tens bestånd i förhållande till inroparen. Avgörande är i sådant fall det företräde som rättigheten äger i förhållande till andra rättigheter; att rät- tigheten är inskriven är härvid ej alltid utslagsgivande.

Beredningen anser sig icke i denna översikt böra närmare ingå å de i nu- varande lagstiftning gällande invecklade rättsreglerna i detta ämne. I be— redningens förslag ha hithörande regler, vilka gälla alla de särskilda rättig— heterna, upptagits i 12 och 14 55 i förevarande kapitel. Principen i dessa be- stämmelser är att ägaren, vare sig han själv upplåtit rättigheten eller denna på grund av tidigare ägares upplåtelse belastar fastigheten, i båda fallen svarar för att rättigheten kommer att gälla mot nye ägaren. Ersättnings- skyldighet åvilar vid frivillig överlåtelse främst den ägare som genom sin underlåtenhet att göra förbehåll vid överlåtelsen omedelbart förorsakat att rättigheten gått förlorad. I fråga om försäljning å exekutiv auktion intager den ägare från vilken försäljning ägt rum samma ställning, dock i regel alle— nast i fråga om upplåtelse som skett mot vederlag. Skadeståndsskyldigheten kan emellertid i båda fallen utvidgas till att omfatta även tidigare överlå- tare. En sådan utvidgning är i förslaget beroende av huruvida upplåtelsen skett genom skriftlig handling eller ej. Motivet härtill är att endast skriftlig upplåtelse kan tjäna som underlag för inskrivning; såsom tidigare utveck- lats kan även fastighetsägaren genom att söka inskrivning skydda rättighe- tens sakrättslig ställning. Denna utvidgning av ansvaret till att omfatta även tidigare överlåtare är emellertid till skydd för den skadeståndsskyldige un- derkastad vissa begränsningar. Sålunda har i förslaget stadgats att det ålig— ger rättighetshavaren, därest han vill mot överlåtaren göra gällande sådant ansvar, att inom sex månader, sedan han erhöll kännedom om överlåtelsen, hos överlåtaren skriftligen anmäla att han vill vara bibehållen vid rätten att göra ansvaret gällande; vid frivillig överlåtelse gäller dock denna pre— klusionsfrist allenast i fråga om tidigare överlåtare som själv vid sin över- låtelse iakttagit vad enligt 8 5 ålegat honom. Rättighetshavarens rätt till skadestånd i förhållande till tidigare överlåtare är, såsom framgår av lag- texten, enligt sakens natur beroende av att rättighetshavaren ej utan sam-

tycke av denne efter överlåtelsen låtit meddelad inteckning dödas eller, då rättigheten uppoffrats vid exekutiv försäljning och det ej är uppenbart att rättigheten ändock skulle ha gått förlorad, låtit beviljad eller sökt inskriv- ning nedsättas eller på grund av överenskommelse vid den exekutiva auk- tionen rättighetens företräde eljest försämras.

De bestämmelser angående exekutiv auktion som nu behandlats avse det förhållandet att rättigheten då ej kunnat göras gällande mot nye ägaren. Enligt 123 5 UL kan emellertid rättighetshavaren förhindra rättighetens bortfall genom att genast till auktionsförrättaren erlägga brist som upp- kommit vid utrop utan förbehåll om rättighetens bestånd i den mån det erfordras för att täcka bättre prioriterade fordringar. Någon ersättnings- rätt för rättighetshavarens tillskott föreligger icke enligt gällande rätt. Be- redningen har funnit övervägande skäl tala för att en sådan ersättningsrätt införes och likställes med den rätt till skadestånd som tillkommer rättig- hetshavaren för det fall att rättigheten gått förlorad. Beloppet av denna er- sättning torde dock böra begränsas till högst det skadestånd som eljest skul- le tillkomma rättighetshavaren, d. v. s. rättighetens värde. Stadgandet har upptagits som tredje stycke i 14 5; regeln har samband med vissa ändringar i 123 5 UL.

12—18 kap.

De kapitel som följa närmast efter 11 kap., nämligen 12—18 kap., mot- svaras i NJL av 2—5 kap. Vad angår 2 och 3 kap. ha i anslutning till direk— tiven endast upptagits sådana ändringar som väsentligen betingats av vad beredningen föreslår i 11 kap. eller eljest äro av formell natur. Till de sist- nämnda höra att 2 kap. NJL uppdelats på fyra kapitel samt att underrubri- ker tillagts i de kapitel, som avse jordhruksarrende i allmänhet och sociala arrenden (12 och 14 kap.), såsom redan tidigare ägt rum i fråga om kapitlet angående hyra. De i NJL upptagna 4 och 5 kap., avseende tomträtt och vat— tenfallsrätt, ha såsom tidigare erinrats år 1953 gjorts till föremål för ny lagstiftning. De grunder å vilka denna lagstiftning vilar äro i stort sett oför- ändrade i beredningens förslag (17 och 18 kap.). Även i dessa kapitel har dock med hänsyn till förslagets innehåll i övrigt en viss överarbetning an- setts påkallad.

Beträffande upplåtelse av tomträtt stadgas f. n. att avtal därom skall upprättas med vittnen. Formuleringen anses innebära samma formkrav som vid överlåtelse av fast egendom enligt 1 kap. 2 5 JB. I nya JB ha emeller- tid i fråga om sådan överlåtelse skett vissa skärpningar i vittneskravet (4 kap. 1 och 2 55). Även för upplåtelse av tomträtt komma dessa skärpning- ar att vara av betydelse så till vida att vittnenas anlitande utgör en form- föreskrift. I övrigt hänvisas till vad beredningen i denna översikt tidigare yttrat angående formkravet beträffande pantbrev (jfr 25 kap. 11 5). Då vittnespåskrift ej erfordras i fråga om upplåtelse genom statlig myndig— het, föreligger ett motsvarande krav aldrig i fråga om upplåtelse av vatten- fallsrätt (jfr 18 kap. 2 5 ). Vad åter angår överlåtelse av tomträtt, liksom av

vattenfallsrätt, komma enligt förslaget de nyssnämnda bestämmelserna i 4 kap. att oförändrade gälla (17 kap. 7 5, 18 kap. 4 5).

Enligt gällande rätt skall tomträttsupplåtelse anses innefatta överlåtelse ä tomträttshavaren av byggnad och annan egendom, som vid upplåtelsen enligt lag hör till fastigheten; ersättning, som sålunda tillkommer fastig- hetsägaren, skall bestämmas särskilt. I samband med granskningen av 1953 års lagstiftning påtalade lagrådet att fastighetsägarens rätt till ersättning icke vore säkerställd. Denna brist har i förslaget undanröjts därigenom att i 17 kap. 5 5 införts en bestämmelse om att för sådan fordran panträtt må utfästas i tomträtten såsom för ogulden köpeskilling vid överlåtelse av fast egendom; bestämmelserna avse även vattenfallsrätt (18 kap. 4 5).

I detta sammanhang må anmärkas att likställigheten mellan tomträtt och fast egendom kommit till särskilt uttryck dels i 17 kap. 1 5 andra stycket, vari förutsättes att tomträtten i princip kan tjäna som objekt och subjekt för samma sakrätter, som må utfästas eller upplåtas i eller till förmån för fast egendom, och dels i 17 kap. 7 5; sistnämnda lagrum innefattar sålunda att — där ej annat följer av vad om tomträtt är särskilt stadgat —— vad i nya JB är föreskrivet om fast egendom skall äga motsvarande tillämpning i fråga om överlåtelse av tomträtt och utfästelse eller upplåtelse av rättig- het i eller till förmån för tomträtt ävensom vad beträffande sådant förvärv i övrigt skall gälla. Motsvarande stadganden äga tillämpning i fråga om vattenfallsrätt (18 kap. 4 5). På grund av upptagandet av dessa bestämmel- ser erfordras ej i andra delar av nya JB särskilda bestämmelser om tomt- rätt och vattenfallsrätt i den mån ej särregler ges, vilka uteslutande avse dessa rättigheter. Syftet att likställa ifrågavarande institut med fast egen— dom har beredningen ansett sig böra fullfölja även genom bestämmelsen i 17 kap. 26 5 första stycket, varigenom stadgas att de i HB eller särskild författning meddelade bestämmelserna om förmånsrätt i fast egendom för fordran skola gälla i fråga om fordran i tomträtt. Bestämmelsen, som krä- ver vissa ändringar bl. a. i HB, gäller även vattenfallsrätt (18 kap. 4 5). Att tomträtten och vattenfallsrätten äro likställda med fast egendom även i fråga om tillämpning av UL, lagsökningslagen och KL liksom i fråga om expropriation samt annat tvångsförvärv följer av 17 kap. 26 å andra och tredje styckena och 18 kap. 4 &, Vilka i NJL motsvaras av 4 kap. 27 å och 5 kap. 2 &.

19—22 kap.

Med 18 kap. i förslaget avslutas behandlingen av de rättigheter vilka be- tecknas som nyttjanderätt. De därefter följande kapitlen, 19—22 kap., angå vissa andra rättigheter vilka i förslaget, liksom nyttjanderätten, inbegripas i särskild rättighet. Även dessa ha, liksom nyttjanderätt, enligt förslaget sin sakrättsliga ställning reglerad genom bestämmelserna i 11 kap. Vad an- går ifrågavarande institut återstår dock att bestämma deras avtalsrättsliga struktur och de rättsförhållanden som eljest äro förknippade med dem. I

1909 års förslag har allenast en av dessa rättighetstyper, nämligen servitut, gjorts till föremål för särskild behandling. I stort sett bygger den lagstift- ning, som år 1907 kom till stånd, på LBs förslag, vilket i denna del redan då förelåg.

Beredningens förslag inom nu förevarande område avser förutom servi- tut (19 kap.) även rätt till andel i samfällt strömfall (20 kap.), rätt till elek- trisk kraft eller annan sådan nyttighet (21 kap.) samt samfällighetsrätt och samfällighetsavtal (22 kap.). Av dessa avsnitt äro 20 och 22 kap. helt nya i förhållande till såväl 1909 års förslag som gällande lagstiftning. Däremot har det i 21 kap. behandlade ämnesområdet, i vad det avser rätt till elektrisk kraft, redan tidigare varit föremål för lagstiftning, nämligen genom 1920 års ElL. Regleringen av detta institut anknyter i huvudsak till nämnda lag, i vad den innefattar »särskilda bestämmelser angående avtal om rätt till elektrisk kraft». Lagen kommer alltså att med ändrad rubrik kvarstå i vad den behandlar registrering samt tvångsförvaltning av elektriska an- läggningar. De ämnen som 21 kap. behandlar äro emellertid icke begränsade till rätt till elektrisk kraft; de omfatta dessutom vissa upplåtelser som kun— na sägas i så måtto stå nära upplåtelsen av elektrisk kraft att de gå ut på ett positivt tillhandahållande av nyttigheter från viss anläggning genom särskild ledning, såsom värme, vatten eller gas (21 kap. 11 5).

I 11 kap. 1 5 upptages som särskild rättighet även sådan rätt till veder- lag som enligt vad därom är stadgat må förenas med annan särskild rättig— het. Vederlag av denna beskaffenhet kan förekomma såväl vid servitut (19 kap. 5 5) som ock vid upplåtelse av rätt till elektrisk kraft eller annan så— dan nyttighet för det fall att upplåtelsen sker till förmån för fast egendom eller jämförlig lös egendom (21 kap. 2 och 11 55). Rätt till vederlag inne— bär skyldighet för den härskande egendomens ägare att utgiva vederlag i särskilda poster att under huvudrättighetens bestånd erläggas å viss åter- kommande förfallodag antingen med oförändrat belopp för varje förfallo— dag eller med belopp som efter angivna grunder bestämmes för varje för— fallodag. Rättighetens sakrättsliga ställning är emellertid, såsom eljest i fråga om särskilda rättigheter, begränsad till bundenhet av den egendom som den belastar och rättigheten avser sålunda icke något anspråk å betal- ning ur egendomen (jfr vad tidigare anförts under 9 och 10 kap.); däremot kan under vissa omständigheter efter överlåtelse av egendomen anspråket riktas mot nye ägaren personligen, förutsatt att beloppet förfallit till be- talning inom en viss tidsfrist (19 kap. 9 5). En motsvarighet till rätt till vederlag ingår även i samfällighetsrätten men är då, i egenskap av tillskott till samfälligheten, ett moment i själva rättigheten (22 kap. 4 5).

Upplåtelser av de rättigheter som behandlas i 19—22 kap. skola alltid ske skriftligen (19 kap. 1 5 tredje st., 20 kap. 2 5 första st., 21 kap. 1 & tredje st. och 11 å andra st. samt 22 kap. 1 å andra st.). Däremot uppstäl- les icke som formföreskrift att upplåtelsen skall bevittnas; användes vitt- nespåskrift, har denna allenast betydelse ur hevissynpunkt. Vad angår kra— vet å skriftlig form intager förslaget en annan ståndpunkt än gällande lag—

stiftning. Anledningen till att beredningen beträffande samtliga ifrågava- rande rättigheter ansett sig böra kräva skriftlig form är bl. a. att sådan form f. n. förutsättes för att upplåtelsen må kunna inskrivas samt att vid exekutiv försäljning i allmänhet endast beaktas skriftliga upplåtelser. Över huvud taget torde även vad angår förhållandet mellan kontrahenterna det vara till fördel att deras rättsförhållanden närmare regleras genom skrift- lig handling, något som redan f. n. torde vara vanligt. Att rätt till elek- trisk kraft enligt förslaget icke såsom f. II. kan upplåtas muntligen utesluter uppenbarligen icke möjligheten av muntlig upplåtelse, men denna har då icke någon sakrättslig utan allenast obligatorisk verkan.

De bestämmelser om servitut som i förslaget meddelas äro väsentligen byggda å samma grundvalar som gällande lagstiftning. Sålunda gäller även enligt förslaget att servitut i regel skall upplåtas i fast egendom till förmån för annan fast egendom; ändamålet med servitutet skall vara att tillgodo— se ett behov som för denna egendom är av stadigvarande betydelse (19 kap. 1 5). En motsvarande regel föreslås beträffande de rättigheter som av- handlas i 21 kap. (2 och 11 55). I allmänhet kräves väl icke att de sistnämnda skola upplåtas till förmån för fast egendom, men upplåtelse kan även äga rum till förmån för sådan egendom. Vad angår samfällighetsrätt ligger i denna rät— tighets karaktär att rättigheten alltid skall vara till förmån även för de fastig- heter i vilka rättigheten upplåtits. Upplåtelsen av rätt till andel i samfällt strömfall är däremot med hänsyn till det ändamål som denna rättighet skall tillgodose _ icke förenad med någon sådan möjlighet. Rättigheten är avsedd att utgöra ett underlag för vattendomstolens medgivande (2 kap. 7 % VL); genom detta berättigas sökanden att från delägarna tillösa sig hela strömfallet (20 kap. 1 & föreliggande förslag).

För de fall då förslaget medgiver att upplåtelsen må äga rum till förmån för fast egendom uppkommer frågan huruvida med sådan egendom bör lik- ställas byggnad eller anläggning, som tillhör annan än markens ägare, eller gruvegendom. F. 11. kan servitutsupplåtelse icke ske till förmån för _ bort- sett från tomträtt och vattenfallsrätt _ annan lös egendom än gruvegen- dom. Att då byggnad eller annan anläggning tillhör den härskande fasta egendomen servitut må upplåtas till nytta för sådan anläggning ligger i sakens natur. Enligt beredningens mening föreligga starka praktiska skäl att lik- ställa byggnad eller anläggning, som ej hör till den fasta egendomen, med fast egendom och beredningen har härom upptagit vissa bestämmelser (19 kap. 2 5, 21 kap. 2 och 11 55, 22 kap. 2 5). Spörsmålet avser emellertid även huruvida samma utvidgning må äga rum i fråga om rättighetens objekt. Enligt ServL må _ bortsett från tomträtt och vattenfallsrätt servitut läg- gas allenast å fastighet. Som servitut skall emellertid enligt beredningens förslag anses sådan av fastighetsägaren upplåten rättighet som avser att under de betingelser, vilka eljest gälla i fråga om servitut, nyttja byggnad eller annan anläggning som på grund av tidigare servitut eller eljest enligt lag är att anse som fast egendom (19 kap. 1 5 andra st.). Vad angår upp- låtelse i lös egendom har denna fråga tidigare behandlats i samband med

11 kap. 24 å och beredningen har därvid beträffande de rättigheter varom här är fråga uttalat sig för en sådan utvidgning. De bestämmelser som i detta hänseende åsyftas äro upptagna i 19 kap. 2 5, 21 kap. 1 5 andra stycket och 11 5 samt 22 kap. 2 5 andra stycket.

De allmänna servitutsändamålen ha i förslaget bibehållits väsentligt oför- ändrade. Som ett sådant ändamål angives bl. a. »ledning för vatten, avlopp, kraft eller annat» (19 kap. 1 5). Bestämmelserna motsvara i sak ifrågava- rande stadganden i 1 & SerVL. I detta sammanhang inställer sig en i 1947 års förslag uppmärksammad fråga, som berör ledningsservitut. Enligt be- redningens mening är _ oberoende av huruvida det ämne för vilket led- ningen skall användas är avsett att tilledas eller frånledas en viss fastighet till förmån för denna _ rätten till ledning ett servitut i den fastighet varå ägaren av den mottagande eller levererande fastigheten ämnar anlägga led- ningen. Sistnämnda fastighet är att anse såsom härskande och den andra fastigheten såsom tjänande. I båda fallen utgör ledningen tillbehör till den härskande fastigheten (se i föreliggande förslag 2 kap. 1 5).

I vissa hänseenden har i fråga om servitutets ändamål ett förtydligande ägt rum. Sålunda har ändamålet uttryckligen förklarats icke skola få avse Vissa fastighetens naturtillgångar eller jakt eller fiske för tillgodoseende av annat ändamål än fastighetens husbehov eller, i fråga om jakt eller fiske, jakt- eller fiskevård å den härskande fastigheten. En väsentlig avvikelse föreligger ock däri att enligt förslaget såsom servitut icke längre må upp— låtas rätt till skogsfång eller, med mindre därom är särskilt stadgat, rätt till betesmark (19 kap. 3 5). Detta förhållande sammanhänger där-med att enligt JDL jorddelningsservitut för dessa ändamål icke äro tillåtna. De syn- punkter som därvid åberopats angående jorddelningsservituten torde äga samma giltighet även i fråga om nu förevarande upplåtelser. Vad angår rätt till betesmark har dock enligt förslaget gjorts visst förbehåll; enligt reg— lerna i ägofredslagen må servitutsupplåtelse tillgripas för möjliggörande av betesreglering.

En avvikelse från gällande lagstiftning föreligger ock enligt förslaget i så- dana fall då en servitutsupplåtelse ej skulle vara förenlig med genomförande inom samhälle av stadsplan eller byggnadsplan. Vid exploatering av om- råde för tätbebyggelse har ofta inträffat att fastigheternas gemensamma in— tressen i fråga om vägar och andra anstalter tillgodosetts genom ömsesidiga servitut, s. k. villaservitut, men att dessa servitut sedermera, då stadsmässig bebyggelse skolat ordnas, utgjort hinder för genomförande av den bebyg— gelse som vid planering funnits lämplig. Beredningens förslag innebär att servitut ej må upplåtas i eller till förmån för fastighet, där stadsplan eller byggnadsplan genomförts, om servitutet skulle avse ändamål, som omfattas av planen, ävensom att dessförinnan upplåtet servitut, vilket avser ändamål som omfattas av planen, med planens genomförande ej längre får göras gäl- lande (19 kap. 4 5).

Såsom redan erinrats äro bestämmelserna i 20 och 22 kap. nya. I 20 kap. behandlas en sedan länge uppmärksammad fråga om tillgodogörande av

strömfall, som är samfällt för två eller flera fastigheter. Av förslagets 11 kap. 5 5 framgår att särskild rättighet ej må upplåtas i fastighets andel i samfälld äga, varvid dock undantag gjorts för den i 20 kap. behandlade rät- tigheten. Denna rättighet karakteriseras i förslaget sålunda att för tillgodo- görande av samfällt strömfall delägare i strömfallet må till annan upplåta sin andel samt att en sådan upplåtelse medför rätt för rättighetshavaren att mot det vederlag och på de övriga villkor som må vara avtalade tillgodogöra sig vattnet i strömfallet, i vad det belöper å delägarens andel, ävensom att utöva den rätt att lösa strömfallet som enligt VL må tillkomma delägaren (20 kap. 1 g ). Rättigheten är alltså avsedd att utgöra ett led i det lösenför- farande varom närmare stadgats i 2 kap. 7 5 första stycket VL. Upplåtelsen skall avse all framtid, men dess bestånd är beroende av att inom viss tid, högst femtio år från dagen för upplåtelsen, rättighetshavaren enligt VL sö- ker medgivande till strömfallets tillgodogörande; har ej i anledning av an- sökan, som skett i behörig tid, lämnats sådant medgivande eller kommer medgivandet att förfalla, upphör upplåtelsen att gälla (20 kap. 4 och 5 55).

Det i 22 kap. behandlade ämnet har bl. a. varit föremål för lagstiftning för det fall att ett företag enligt VL eller lagen om enskilda vägar medför nytta för flera fastigheter eller annan likställd egendom. I nu åsyftade fall är dock gemenskapen mellan fastigheterna beroende av att företaget varit underkas- tat domstols eller annan myndighets prövning. I förevarande kapitel regleras en motsvarande gemenskap på avtalets grund. De hithörande rättsförhål- landena äro i viss mån desamma som karakterisera servitutet; servitut hgr ock i praktiken ansetts kunna användas för att tillgodose nu ifrågavarande behov. Till skillnad från servitutet tillgodoser dock samfällighetsrätten icke blott en fastighets intressen i förhållande till en annan fastighet utan även sistnämnda fastighets intressen i förhållande till den förstnämnda. Denna ömsesidighet hos samfällighetsrätten kommer till uttryck i den definition som samfällighetsrätten erhållit i lagtexten, då däri utsäges att upplåtelse av samfällighetsrätt är beroende av att till förmån för upplåtarens fastighet motsvarande upplåtelse göres av den eller de andra fastigheternas ägare (22 kap. 1 5). En följd härav är att samtidigheten av dessa skilda upplåtelser måste tryggas genom ett särskilt avtal mellan intressenterna, samfällighets- avtal. Skulle fastigheterna tillhöra samme ägare, ersättes det genom upplå— telse av denne; upplåtelsen gäller då som samfällighetsavtal. Avtalet har dessutom att angiva det ändamål som skall tillgodoses och grunderna för intressenternas inbördes rättsförhållanden (22 kap. 5 5); beträffande sist— nämnda fråga föreligger icke någon motsvarighet vid servitut. Som tidigare erinrats gäller i fråga om samfällighetsrätt att upplåtelse kan ske även i fråga om viss lös egendom.

I den definition som beredningens förslag innehåller i fråga om sam- fällighetsrätt har beträffande samfällighets ändamål angivits att detta skall vara av stadigvarande betydelse för två eller flera fastigheter. I anslutning till vissa yttranden, som beredningen efter remiss erhållit, har i det nu före- liggande förslaget denna allmänna formulering kompletterats på det sättet

att det angivits att samfällighetsrätt må upplåtas allenast för ändamål för vilket upplåtelse av servitut eller rätt till elektrisk kraft eller annan sådan nyttighet må äga rum (22 kap. 2 5 första st.). Härvid må anmärkas att de begränsningar av ändamålet som enligt 19 kap. 3 och 4 55 skola iakttagas även komma att gälla i fråga om samfällighetsrätt (se 22 kap. 2 & tredje st.).

En viktig angelägenhet för den genom samfällighetsavtalet grundade ge— menskapen är ordnande av samverkan mellan delägarna. Delägarskapet är förenat med de fastigheter i vilka samfällighetsrätt upplåtits; dessa fastig- heter betecknas i avseende å det gemensamma ändamålet som en samfäl— lighet (22 kap. 3 5). För denna samfällighet skola delägarna, om de äro flera än två, utse styrelse; styrelse kan utses även då allenast två del— ägare finnas (22 kap. 13 5). Anmälan om val av styrelse, som må bestå av en eller flera ledamöter, skall ske till länsstyrelsen (22 kap. 14 5). Sedan sådan anmälan behörigen skett, äger allenast styrelsen i förhållande till tredje man företräda samfälligheten (22 kap. 15 5). Styrelsen har ock att handhava samfällighetens förvaltning i förhållande till delägarna (22 kap. 17 5). Av särskild betydelse är i detta fall frågan om uttaxering av de till- skott till samfälligheten som åligga delägarna (22 kap. 19 och 20 55). De hithörande bestämmelserna anknyta i fråga om sin allmänna struktur till motsvarande stadganden i VL. och lagen om enskilda vägar. I anslutning till nämnda lagar har delägarna ock tillerkänts befogenhet att besluta angå- en_de samfällighetens angelägenheter å samfällighetsstämma (22 kap. 24—— 29 55). För att ernå en större kontinuitet för organisationen kunna delägar— na, om de anse det erforderligt, antaga stadgar; sådana skola dock granskas och fastställas av länsstyrelsen (22 kap. 22 och 23 55).

23—25 kap.

Bland de ämnen som en ny JB har att reglera intager frågan om inskriv— ningens betydelse för de rättsförhållanden som inskrivningen avser en cen- tral ställning. Såsom tidigare erinras har beredningen utgått från att dessa spörsmål böra behandlas i balkens första avdelning. Till dessa ämnen höra hävd till fast egendom, 23 kap., företräde i rättsförvärv på grund av inskriv- ning, 24 kap., samt godtrosförvärv på grund av inskrivning och betydelsen av inskrivning i vissa andra fall, 25 kap. Bestämmelserna i 23 och 25 kap. ha det gemensamt att de avse lagfartens inverkan, i det att lagfarten an- ses uppväga den brist i förvärvet som eljest skulle vidlåda detta i förhål- lande till rätte ägaren. För panträttens del gälla dessutom särskilda regler; enligt dessa må, sedan inteckning för panträtt ägt rum, i allmänhet ej mot panträtten åberopas omständigheter vilka beröra själva pantbrevets giltig- het som rättshandling (25 kap. 4 5). Vad angår 24 kap. äro förhållandena i viss mån annorlunda. I detta kapitel, som väsentligen motsvaras av de f. n. i inskrivningsförfattningarna upptagna stadgandena om förvärvens inbör— des företräde, upptages icke frågan huruvida ett förvärv enligt avtalsmäs- siga eller andra grunder av materiell natur må anses giltigt eller ej utan

uteslutande den företrädesställning som tillkommer ett förvärv i kollision med annat förvärv. I vissa fall kan det förvärv som äger sämre prioritet få vika, ehuru det i och för sig är giltigt; i andra fall kan förvärvet bestå om och i den mån det kan ske utan förfång för det andra förvärvet (24 kap. 2 5). Liksom vid tillämpningen av 23 och 25 kap. har enligt 24 kap. god tro viss betydelse; denna goda tro avser emellertid sådana fall då en tidigare inskrivning av ett yngre förvärv skulle komma att verka till nackdel för ett äldre, ännu ej inskrivet förvärv och är av helt annan karaktär än enligt 23 och 25 kap. (jfr 24 kap. 4 5).

De i 23 kap. upptagna bestämmelserna ha sin motsvarighet i 1881 års förordning om tjuguårig hävd. Samma ämne har ock behandlats i 1909 års förslag bland detta förslags inskrivningsbestämmelser. Någon form av ur- minnes hävd har däremot icke upptagits i förevarande förslag; detta över— ensstämmer med 1909 års förslag. Enligt såväl gällande lag som 1909 års förslag erfordras för hävd att god tro föreligger. Universalfången äro i detta fall likställda med avtalsförvärv; huvudmotivet till denna ståndpunkt, vil- ken avviker från vad i allmänhet gäller beträffande god tro, torde ha varit att med de uppställda hävdeförutsättningarna hävd eljest över huvud taget icke skulle kunna vinnas vid universalfång. Beredningen åter har ansett att detta syfte kan ernås genom att kravet å god tro i vissa fall helt eftergives ; med en sådan regel skulle även vissa andra förvärv, som nu äro uteslutna från hävd med hänsyn till kravet å god tro, kunna inordnas under hävden. Frågan huruvida hävd må kunna vinnas uteslutande på grund av lagfarten och alltså oberoende av god tro berör uppenbarligen även spörsmålet angå- ende hävdetidens längd. I 1909 års förslag förordade LB en generell be- gränsning från nu gällande tjugu år till tio år. Enligt beredningens mening bör denna begränsning kunna godtagas för de fall då, såsom LB ansett, hävden är beroende av god tro. Skulle god tro ej erfordras, torde däremot en så kort hävdetid icke kunna ifrågasättas. Vid bedömande av hävdetidens längd för sistnämnda fall har beredningen särskilt beaktat angelägenheten av att den ställning som universalfången nu åtnjuta icke kommer att för- sämras. Av vad sålunda yttrats framgår att beredningens förslag innehåller två olika former av hävd, den ena oberoende av god tro och den andra där god tro erfordras; i det förra fallet torde hävdetiden böra sättas till tjugu år och i det senare till tio år (23 kap. 1 och 2 55).

För det fall då god tro alltjämt bibehålles som grund för hävd uppkom- mer frågan huruvida god tro skall vara för handen under hela hävdetiden eller om det är tillräckligt att den förekommer hos den hävdande allenast vid förvärvet; i det senare fallet inställer sig även spörsmålet vilket rätts— läge som blir följden, då egendomen under hävdetiden avyttras av den förs- te förvärvaren. Såväl 1881 års förordning som 1909 års förslag avvisa tan- ken på att kräva god tro under hela hävdetiden. Vad åter angår spörsmålet då den förste innehavaren avyttrat egendomen har beredningen för sin del funnit den lämpligaste lösningen vara att god tro alltid skall föreligga hos den förste förvärvaren men att det däremot är likgiltigt huruvida en senare

förvärvare var i ond eller god tro (23 kap. 2 å andra st.). I fråga om univer- salfången leder denna lösning till att, enär kravet å god tro icke avser se- nare förvärv, dettas ev. karaktär av universalfång saknar betydelse. I 1881 års förordning (4 5) liksom i 1909 års förslag behandlas även frågan om särskild hävd för de begränsade sakrätterna. Något motsvarande stadgande har icke upptagits i förslaget. Anledningen härtill är att beredningen an— sett att skyddet för dessa sakrätter kan på ett lämpligare och mera effektivt sätt vinnas genom de godtrosregler som beredningen föreslagit i 25 kap. Be- redningen återkommer senare till denna fråga.

Såsom erinrats i det föregående behandla reglerna i 24 kap. den ställning som två eller flera förvärv erhålla i förhållande till varandra genom in- skrivning. De sakrättstyper som därvid avses äro anmärkta i 1 5 av kapit- let, vari de karakteriseras såsom överlåtelse av fast egendom samt utfäs- telse av panträtt och upplåtelse av annan rättighet däri. De motsvara de in— skrivningsbara förvärven. Uteslutna äro sålunda vissa legala panträtter, ser- vitut som tillkommit före den 1 januari 1876 samt särskild rätt som grun— das å expropriation eller andra tvångsförvärv. Ej heller behandlar kapit- let det företräde som utmätning medför; detta företräde kommer liksom hittills att bestämmas i annan ordning än genom inskrivning. Även vad angår de inskrivningsbara förvärven föreligga vissa undantag. Sålunda är kapitlet ej tillämpligt i fråga om expropriation eller annat tvångsförvärv som avser äganderätt eller, med undantag för visst fall, exekutiv försälj- ning. I fråga om universal-fången gälla bestämmelserna i kapitlet allenast i särskilda fall (24 kap. 13 å).

Företrädet för ett förvärv framför annat kan gestalta sig olika. Detta företräde kan innefatta i vissa fall att det andra förvärvet skall vika och i andra fall att det förvärv som ej äger företräde må göras gällande allenast om och i den mån det kan ske utan förfång för det förvärv som äger före- träde (24 kap. 2 5). Bestämmelsen att förvärvet skall vika är begränsad till sådana fall då företrädet tillkommer överlåtelse av fast egendom, vare sig det andra förvärvet avser äganderätt till fast egendom eller rättighet av begränsad natur; i båda fallen skall det förvärv som äger sämre ställning vika för överlåtelsen. Avser det förvärv som äger företräde en begränsad sakrätt, leder däremot företrädet icke till att en konkurrerande överlåtelse skall såsom sådan Vika ; överlåtelsen består med den inskränkning som rät- tigheten medför. Angår även det konkurrerande förvärvet en begränsad sak- rätt, följer ej heller i detta fall med nödvändighet att rättigheten som sådan icke må göras gällande. Rättigheten kan bestå, om och i den mån det kan ske utan förfång för den rättighet som äger företräde; i fråga om rättig- heter, som var för sig äro lokaliserade, kan det inträffa att den ena rättig— hetens fföreträde icke är till något förfång för den andra rättigheten. För— hållandet är emellertid ett annat, då företräde tillkommer rättighet, som på grund av sin allmänna struktur omfattar fastigheten i dess helhet t. ex. panträtt. För nu angivna rättigheter innebär företrädet allenast en ord— ning i vilken rättigheterna skola bevakas. Till företrädesordningen äro icke

att hänföra de grunder efter vilka vid exekutiv auktion eller vid förköp eller återköp rättighet skall uppoffras eller ev. bibehållas (se UL samt i föreliggande förslag 5 kap. 9 och 22 55, 6 kap. 18 5).

Den nu gällande företrädesordningen är byggd på den principen att an- sökan om inskrivning för ett förvärv medför företräde framför annat för- värv för vilket inskrivning då ej blivit sökt samt att mellan förvärv, för vilka inskrivning sökes samma dag, företrädet bestämmes efter den tids— följd i vilken förvärven ägt rum. Då den sakrättsliga verkan av panträtt an- ses ha inträtt först i och med ansökan om inteckning, leder huvudregeln till att förvärv, som ej avser panträtt, vid samtidig ansökan har företräde framför panträtt samt att mellan panträtter, för vilka inskrivning sökes samma dag, gäller lika rätt.

Från de nu angivna huvudreglerna gälla dock vissa betydelsefulla avvikel- ser. En av dessa avser den företrädesrätt som enligt 11 kap. 2 & JB tillkom- mer ogulden köpeskilling. Denna företrädesrätt innebär under vissa betingel- ser rätt till betalning, oberoende av inskrivning, för den oguldna köpeskil- lingen framför andra köparens borgenärer och övergår, sedan inteckning sökts, å inteckningen. Motsvarande bestämmelser gälla enligt vissa lagrum i IF även beträffande andra rättigheter. Redan i 1947 års betänkande uttala- des att den nuvarande ordningen med förmånsrätt för ogulden köpeskilling borde avskaffas såsom varande alltför betungande för fastighetskrediten. I överensstämmelse med vad sålunda anförts har i förevarande förslag icke upptagits någon motsvarighet till de nu gällande bestämmelserna. Dell er- inran som kan riktas mot dessa bestämmelser är enligt beredningens nu— varande uppfattning i främsta rummet att ett förvärv, som redan är inskri- vet, kan komma att få vika för köpeskillingsfordran eller annan rättighet, som intager samma ställning som en köpeskillingsfordran, ehuru den ej är inskriven samt att, sedan köpeskillingsfordran eller den likställda rättigheten inskrivits, den kan erhålla företräde framför det tidigare inskrivna förvär- vet. Ur denna synpunkt torde någon anmärkning icke kunna göras, därest den oguldna köpeskillingens företrädesrätt begränsas till att gälla allenast i förhållande till sådana förvärv för vilka inskrivning sökes tidigast samma dag som för ogulden köpeskilling. Av stor betydelse för andra rättsägare i fastigheten är emellertid att av inskrivningsbeslutet klart framgår huruvida en intecknad panträtt kan vara förenad med företrädesrätt för ogulden köpe— skilling. Såsom tidigare framhållits skall redan i pantbrevet angivas om panträtten utfästs för ogulden köpeskilling (8 kap. 4 5); för sådan företrä- desrätt uppställes ytterligare det villkoret att företrädet skall anmärkas i in- teckningsbeslutet (24 kap. 9 & tredje st.).

En annan betydelsefull skillnad mellan nu gällande lagstiftning och före- liggande förslag avser frågan om företrädet, då inskrivning sökes samma dag för å ena sidan överlåtelse av äganderätt och å den andra upplåtelse av nyttjanderätt eller annan likställd rättighet. Enligt 46 5 IF, som i sin nuva- rande avfattning härleder sig från LBs år 1905 avgivna förslag, skall vid samtidiga ansökningar beträffande företrädesrätten i detta fall gälla vad

därom är stadgat i NJL. LB har starkt kritiserat den åsikt som legat till grund för den ursprungliga lydelsen av lagrummet, varigenom äganderätten och nyttjanderätten i detta fall vore ur principell synpunkt likställda, och därvid med stöd av regeln i den sedermera upphävda 16 kap. 15 å JB att köp bröte legostämma hävdat att de grundsatser som innehölles i nämnda regel tillerkände en starkare ställning åt äganderätten än åt nyttjanderätten. Be— redningen har häremot erinrat att i denna regel sedan lång tid tillbaka skett viktiga undantag och därvid hänvisat bl. a. till det förhållandet att redan enligt gällande lagstiftning en tidigare inskrivning av nyttjanderätten ger företräde framför äganderätten, även om upplåtelsen av nyttjanderätten skett senare än överlåtelsen av äganderätten. Enligt beredningens mening torde ur principiell synpunkt något hinder alltså icke möta mot att vid samtidiga ansökningar företrädet lämnas det äldre förvärvet. En sådan regel bör enligt beredningens förslag gälla alla förvärv, med undantag för pant- rätt (24 kap. 8 5 första st.). Den skall alltså tillämpas, förutom beträffande nyttjanderätt och annan särskild rättighet, även i fråga om förköpsrätt, åter- köpsrätt samt ränterätt och födoråd. Regeln medför att motsvarighet till de bestämmelser som enligt föreliggande förslag skola gälla i fråga om panträtt för ogulden köpeskilling kan undvaras, något som eljest ej skulle vara fallet. Vad angår ränterätt och födoråd erfordras dock en särskild regel för det fall att vid exekutiv auktion betalning för sådan rättighet skall utgå ur fastigheten (24 kap. 12 5). Enligt gällande lagstiftning intages ock en sär- skild ställning av rätt till elektrisk kraft. Såsom erinrats i det föregående år skriftlig upplåtelse av en sådan rättighet redan skyddad i förhållande till frivillig överlåtelse av äganderätt genom bestämmelserna i 11 kap. (jfr 24 kap. 4 5 andra st.). De mindre avvikelser som därutöver f. n. gälla i fråga om sådan rättighet torde icke vara av den betydelse att de föranleda till att de allmänna prioritetsreglerna ej skulle tillämpas också i förevarande fall.

Inskrivningsförfattningarna ha icke upptagit någon allmän bestämmelse för det fall att vid samtidiga ansökningar förvärven skett å samma tidpunkt; har inskrivning sökts å olika dagar är däremot förvärvens samtidighet utan betydelse för företrädet. Beredningen har löst det nu anmärkta spörsmålet sålunda att rätten efter därom förd talan äger förordna om företrädet mel— lan förvärven med hänsyn till vad som må ha förutsatts vid förvärven eller eljest finnes skäligt. Regeln gäller även när det ej kan utrönas i vilken tids- följd förvärven skett (24 kap. 8 5 andra st.).

Beredningen övergår härefter till frågan om god tros betydelse för till- lämpningen av den allmänna regeln att företrädet bestämmes av den tidigare inskrivningen (24 kap. 3 5). Uttryckliga föreskrifter i denna fråga saknas f. n.; rättspraxis har emellertid, i nära anslutning till 1909 års förslag, i vissa fall godtagit god tro såsom förutsättning för företräde för det senare förvärvet. De bestämmelser i detta ämne som beredningen förordat äro med- delade i 4—7 55 av 24 kap. Dessa regler äro i viss mån olika med hänsyn till förvärvens natur. Vad angår kollision mellan flera äganderättsöverlåtel- ser inbördes liksom ock mellan sådan överlåtelse och upplåtelse av rättighet

har beredningen ansett att företrädet för det senare förvärvet bör vara be- roende av huruvida förvärvet skett under förbehåll om det tidigare förvär— vets bestånd eller eljest förvärvaren ägt eller bort äga kännedom om det ti— digare förvärvet. Samma regler gälla även beträffande företräde mellan sär- skilda rättigheter och födoråd inbördes, såframt rättigheterna ej kunna utan förfång för någondera utövas vid sidan av varandra. God tro skall i regel föreligga för förvärvaren redan när förvärvet skedde. I fråga om ägande- rättsöverlåtelse kan dock ond tro hos den förste innehavaren avhjälpas ge— nom god tro hos senare innehavare, liksom omvänt. Såsom framgår av det nu anförda avser denna regel ej kollision mellan alla begränsade sakrätter inbördes. Undantagna äro sålunda upplåtelser av förköpsrätt, återköpsrätt eller ränterätt och vad angår födoråd sådan upplåtelse som ej är förenad med rätt till bostad eller annat nyttjande. De nu anmärkta rättigheterna ha varken i förhållande till varandra eller till särskild rättighet ett sådant in- bördes samband att god tro skulle vara av betydelse för rättighetens utöv— ning. Vad angår panträtt är god tro av betydelse allenast då panträtt, vilken ej avser ogulden köpeskilling, såsom senare förvärv kolliderar med en ti— digare äganderättsöverlätelse, varå lagfart ej sökts innan ansökan om in- teckning för pantbrevet ägde rum (24 kap. 7 5). Slutligen må i detta sam- manhang anlnärkas att i 4 5 andra stycket av 24 kap. upptagits den i och för sig självklara regeln att ny ägare, som enligt 11 kap. är bunden av en särskild rättighet, icke kan fritaga sig från denna bundenhet genom att själv söka lagfart.

Då en förvärvare av äganderätt på grund av tidigare inskrivning och god tro har företräde framför en äldre överlåtelse, skyddar han därigenom ej blott sitt eget förvärv utan även sådan upplåtelse som hänför sig till hans förvärv och detta oberoende av huruvida vid upplåtelsen god tro förefanns hos den till vilken rättigheten uppläts. Skulle äganderättsförvärvet på grund av bristande god tro komma att få vika för den tidigare äganderättsöverlå- telsen, skulle däremot för rättighetshavaren undanryckas den rättsgrund å vilken upplåtelsen vilar. För sådana fall stadgades i 1909 års förslag att upplåtelsen dock skulle bli ståndande, om rättighetshavaren vid upplåtel- sen var i god tro rörande den tidigare äganderättsöverlåtelsen. Beredningen har i föreliggande förslag upptagit en motsvarande bestämmelse (24 kap. 5 5 ). Samma förhållande föreligger ock i fråga om panträtt; med hänsyn till panträttens natur äro dock reglerna om god tro något jämkade (24 kap. 6 5).

De bestämmelser som 24 kap. innehåller avse även det fall då vid exekutiv auktion eller annan likställd förrättning fråga uppkommer om företräde mellan rättigheter (24 kap. 12 5). I detta sammanhang må särskilt framhål- las att den allmänna företrädesordningen i 3 5 av detta kapitel skall tilläm- pas utan hänsyn till reglerna om god tro samt att vad angår den rätt till betalning ur egendomen, som tillkommer ränterätt eller födoråd, i stort sett skall gälla vad som är före-skrivet i fråga om panträtt.

Enligt vad tidigare anförts äro reglerna i 24 kap. i allmänhet icke att till-

lämpa i fråga om universalfång. Från denna grundsats har emellertid en avvikelse skett genom 13 å i kapitlet. Denna avvikelse avser dock allenast det fall då fråga om företrädet uppkommer mellan universalfånget och så- dant singularfång som avses i 1 5; dessutom fordras att sistnämnda förvärv är yngre än universalfånget. Beredningen har genom detta stadgande sökt att avlägsna den osäkerhet som f. n. råder angående universalfångens ställning. Huvudmotivet till beredningens förslag är att bereda tillfälle för den förvär- vare genom ett yngre singularfång som tidigare sökt inskrivning att åberopa god tro; vad angår äganderättsförvärv har i litteraturen bl. a. hävdats att uni- versalfånget såsom varande det tidigare alltid skulle enligt derivativa grund- satser äga företräde framför singularfånget.

De bestämmelser som upptagas i 25 kap. avse såsom tidigare erinrats främst lagfartens betydelse för den förvärvare som, sedan lagfart beviljats för överlåtaren, genom överlåtelse förvärvat fast egendom, förutsatt att för- värvaren eller annan, å vilken egendomen därefter överlåtits, vid sitt förvärv var i god tro (25 kap. 1 5 första st.). Härvid är det likgiltigt huruvida det fång varå lagfarten är meddelad i lagtexten betecknat som åtkomst —— är uni- versalfång eller singularfång. Den preklusiva verkan har i lagtexten karakte- riserats sålunda att mot förvärvet ej må åberopas att överlåtarens eller någon hans företrädares åtkomst till egendomen var ogiltig eller eljest ej må göras gällande mot rätte ägaren. Vad som sålunda gäller i fråga om förvärv på grund av överlåtelse skall enligt 1 5 andra stycket äga tillämpning i fråga om upplåtelse av rättighet som skett efter lagfart för upplåtaren. Sistnämnda stadgande avser, liksom motsvarande lagrum i 24 kap. 5 5, det fall att upplå- taren finnes vara annan än rätte ägaren. Även i detta fall skyddar lagfarten rättighetshavaren under samma förutsättning som i fråga om överlåtelse; en skillnad är dock att god tro alltid skall föreligga hos den till vilken upplåtel- sen skedde.

Såsom framgår av vad nyss yttrats utgår förslaget från den ståndpunkten att överlåtelse eller upplåtelse skall äga rum efter lagfartens beviljande. Har sådant förvärv skett före lagfarten, äro de i 1 & upptagna godtrosreglerna ej tillämpliga. Huvudmotivet till denna ståndpunkt är att söka däri att först ge- nom inskrivningsförfarandet kunna närmare utrönas de rättsliga förhållan— den som äga samband med överlåtarens eller upplåtarens eget förvärv. Bered- ningen hänvisar i detta sammanhang till vad som tidigare i samband med frå— gan om köpets formbundenhet yttrats angående lagfartens funktion. På denna punkt har emellertid enligt förslaget en avvikelse ägt rum i fråga om pant— rätt. Med hänsyn' till den stora betydelse som panträtten har för fastighets- krediten och då för panträttens uppkomst och bestånd alltid erfordras in— skrivning har beredningen ansett att, även om lagfart ännu ej är beviljad för utfärdaren av pantbrevet, god tro för panthavaren må kunna åberopas redan då inteckning sökes; i detta fall kan inteckning icke beviljas innan utfärda- ren erhållit lagfart. Skulle hinder möta mot lagfartens beviljande, kommer även ansökan om inteckning att förfalla. Å andra sidan skyddar en efter lag— fart beviljad inteckning panthavaren även för det fall att lagfarten sedermera

kommer att undanröjas på grund av tvist om äganderätten. De bestämmelser som beredningen härutinnan föreslår ha upptagits i 2 5 av förevarande kapi- tel. Av detta lagrum framgår även att god tro kan åberopas antingen av den som vid ansökan om inteckning är innehavare av pantbrevet eller av den till vilken pantbrevet överlåtits därefter.

De godtrosförvärv som behandlats i 1 och 2 55 äro enligt förslaget under- kastade vissa begränsningar, närmast till förmån för rätte ägaren. Dessa be- gränsningar grunda sig å SkLs reglering (17 5) av vissa invändningar, vilka enligt nämnda lag tillkomma gäldenären, ändå att ny borgenär är i god tro. De ha emellertid med hänsyn till de rättsförhållanden, varom detta kapitel .handlar, kompletterats med bestämmelser om vissa invändningar angående den form eller de villkor som eljest enligt lag skola iakttagas i fråga om för- värvet eller, då enligt särskild föreskrift för förvärvet erfordras samtycke av viss rättsägare eller tillstånd eller annan åtgärd av myndighet, invändningar om att vad sålunda föreskrivits icke blivit iakttaget (3 5). En ytterligare kom- plettering avser invändning om att rätte ägaren, då han utfärdade handling- en, var i konkurs.

Godtrosförvärv, som avses i 1 och 2 55, anknyta till äganderätten och de gälla i fråga om åtkomsten av den äganderätt till vilken förvärvet hänför sig _ vare sig detta avser äganderättsöverlåtelse eller upplåtelse av rättighet eller utfästelse av panträtt. En särskild ställning intager emellertid panträtten. Den innebär att, sedan inteckning beviljats på grund av pantbrev, mot pant- rätten i regel ej må åberopas att pantbrevet var ogiltigt eller eljest icke må göras gällande mot fastighetsägaren (4 5 första st.). Förklaringen härtill är att söka däri att det för fastighetsägaren i allmänhet saknar rättslig betydel- se huruvida panträtten alltjämt belastar fastigheten. Genom bestämmelserna om ägarpant äro för det fall att panträtten icke motsvaras av någon ägarens betalningsskyldighet dennes intressen likväl skyddade i förhållande till bor- genären (8 kap. 10 och 16 åå). Vissa invändningar som gäldenären vill åbero- pa kunna emellertid vara av den kvalificerade beskaffenhet att gäldenären bör äga göra dem gällande, även om borgenären skulle vara i god tro. Ifråga- varande regler upptagas i fråga om panträtt genom hänvisning bl. a. till 3 5 —— i 4 5 andra stycket.

De undantag från godtrosförvärv som upptagas i förevarande kapitel äro uppenbarligen ägnade att rubba den tillit till grundboken med vilken en rätts— ägare har anledning att räkna i samband med sitt förvärv. Häremot kan vis- serligen anmärkas att med hänsyn till inskrivningsförfarandets allmänna ka- raktär en sådan situation torde kunna undvikas eller i varje fall vara ytterst sällsynt. Förutsättningar torde dock alltjämt saknas för att inskrivningen skulle kunna fylla kravet att lämna full garanti i detta hänseende, även om den sakliga prövningen vid inskrivningsförfarandet framdeles kommer att bli mera ingående. Beredningen har med hänsyn härtill i överensstämmelse med framför allt dansk lagstiftning stannat för den ståndpunkten att en för— värvare, som var i god tro, skall erhålla ersättning av allmänna medel för det fall att hans förvärv enligt 3 5 eller 4 5 andra stycket icke skall gälla.

Frågan om ersättning berör även rätte ägaren för det fall att denne till följd av godtrosreglerna mister sitt anspråk å egendomen. Förhållandet är i detta fall annorlunda än då egendomen frånvinnes honom på grund av hävd; vid hävd hade han sig sj älv att skylla på grund av att han ej tidigare väckt sin talan. Enligt förevarande kapitel kommer rätte ägaren, i strid med nu gällande lagstiftning, att berövas det försvarsmedel som han eljest ägt. Vad som tidigare yttrats om att inskrivningsförfarandet icke kan lämna en full- ständig säkerhet gäller även i detta fall. Härtill kan ock framhållas att den ökade tilltron till fastighetsboken väsentligen är ett allmänt intresse och att den ej bör vinnas på bekostnad av den enskildes rätt. Beredningen har allt- så ansett att ersättning bör, förutsatt att rätte ägaren är utan egen skuld, utgå av allmänna medel.

De bestämmelser som beredningen förordat i ersättningsfrågan äro upp- tagnai 5 5 av 25 kap. I första stycket behandlas det fall då till följd av god- trosförvärv enligt 1 eller 2 & rätte ägaren är berättigad till ersättning; i detta fall kan någon ersättning uppenbarligen icke tillkomma fastighetsägare, som enligt 4 5 första stycket är förhindrad att framställa vissa invändningar. Som villkor för rätte ägarens anspråk å ersättning, där sådan kan ifrågakomma, har stadgats att denne icke underlåtit att för bevarande av sin rätt vidtaga åtgärd, som skäligen ankommit på honom, eller uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet eljest själv är vållande till förlusten. I andra stycket avhandlas ersättning till förvärvare, vars förvärv enligt 3 5 eller 4 5 andra stycket icke skall gälla; förutsättningen är att han var i god tro vid förvärvet.

För att de allmänna intressen som beröras av ersättningsreglerna skola kunna behörigen bevakas erfordras att företrädare för dessa intressen fin- nes. Företrädaren måste ock erhålla partsställning i förekommande rätte- gångar. Enligt beredningens förslag skall talan om ersättning väckas mot kronan, vilken därvid företrädes av den myndighet Kungl. Maj:t bestämmer. Beredningen hänvisar i detta fall till vad som föreslagits i 6—8 55 av 25 kap.

Såsom framgår av kapitlets 5 & skola de utgifter som uppkomma genom ifrågavarande ersättningar bestridas av allmänna medel. Efter nära förebild av det system som länt till efterföljd vid reform av den engelska fastighets- rätten har beredningen föreslagit att dessa medel skola uttagas genom viss avgift av inskrivningssökandena enligt försäkringstekniska grunder. All san— nolikhet torde tala för att en sådan avgift icke skulle för någon sökande verka betungande. Beredningen har beräknat att avgiften skulle komma att stanna vid en krona för varje ansökan; de närmare föreskrifterna om avgifternas storlek meddelas av Kungl. Maj:t (10 5 ). Det är avsett att samma förfarings- sätt skall tillämpas i fråga om den ersättning som enligt beredningens förslag skall utgå till följd av rättelse av inskrivning eller fel eller försummelse av inskrivningsdomare (27 kap. 23—25 55).

I 25 kap. behandlas förutom reglerna om godtrosförvärv även bety- delsen av inskrivning i vissa andra fall (11—14 55). I 11 & avses den redan tidigare berörda frågan om medverkan av vittnen vid vissa rättshandlingar. Bestämmelserna i 12 & angå vissa anteckningar i grundbok. I allmänhet har

en sådan anteckning icke någon rättsbildande betydelse utan avser att utgöra en upplysning för tredje man i fråga om ett rättsläge som redan tidigare är för handen. En avvikelse föreligger emellertid för det fall att i grundbok an— tecknats att talan blivit väckt angående äganderätt till fast egendom eller att ägarens rätt att förfoga över egendomen är inskränkt. I detta fall må till stöd för förvärv, som skett sedan å inskrivningsdag anteckning eller anmälan där— om ägt rum, förvärvaren icke åberopa att han vid förvärvet ej ägt eller bort äga kännedom angående omständighet som framgår av anteckningen. Stad- gandet avser ej allenast godtrosförvärv enligt 25 kap. utan även sådana god- trosförvärv som behandlas i 23 och 24 kap. Det skall ock, såsom framgår av paragrafens andra stycke, tillämpas i fråga om förvärvares anspråk å ersätt— ning enligt 5 5 andra stycket, såvitt anteckningen avser att talan väckts angå- ende äganderätten.

De i kapitlets 13 och 14 55 meddelade bestämmelserna äro av processuell natur. Enligt allmänna processuella regler utgör den omständigheten att rättegång pågår icke hinder för överlåtelse av tvisteföremålet å annan, vare sig å kärande- eller svarandesidan. En sådan överlåtelse leder emellertid ej till att successorn icke skulle vara rättskraftigt bunden, såframt ej annat följer av civilrättsliga bestämmelser. Reglerna avse överlåtelse i varje skede av rättegången men ej överlåtelse före rättegångens inledande (13 kap. 7 g RB). I detta sammanhang uppkommer emellertid, då rättegången rör bättre rätt till fast egendom, frågan om lagfartens legitimationsverkan. Beredningen, som ansett goda skäl tala för en sådan legitimationsverkan, har i 13 5 upp- tagit en bestämmelse, enligt vilken talan med laga verkan må riktas mot den för vilken senast lagfart beviljats eller sökts, även om denne före talans väckande överlåtit egendomen. En följd härav är att den, å vilken egen- domen sålunda överlåtits, i rättegången äger samma ställning som om över- låtelsen skett under rättegången. Angående denna ställning må här hänvi- sas till motsvarande processuella regler, särskilt 14 kap. 11 å RB. De be- stämmelser som avses i 14 å i förevarande kapitel motsvara väsentligen vissa i gällande lagstiftning redan uppmärksammade fall då lagfartens le- gitimationsverkan godtagits (se 18 5 2 mom. och 54 5 IF, 4 kap. 23 å NJL samt 1 och 7 55 lagen om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt).

26 kap.

Ändamålet med bildande av bruksenhet är tillskapandet av ett fastighets- komplex med den rättsliga ställning att det självständigt kan vara bärare av rättigheter och skyldigheter angående fast egendom, såsom äganderätt eller begränsad sakrätt. Av vad tidigare yttrats framgår att bruksenheten därigenom kan komma att på ett annat sätt än som f. n. sker genom gemen- samt intecknande tillgodose den ekonomiska samhörigheten mellan skilda fastigheter.

En förutsättning för bildande av bruksenhet är att denna avser särskilda registerfastigheter samt att fastigheterna tillhöra samme ägare, vilken er- hållit lagfart å dem. Den ekonomiska betingelsen kommer till uttryck däri

att fastigheterna skola ligga i sambruk eller att deras gemensamma tillgodo- görande eljest skall vara av väsentlig betydelse ur ekonomisk synpunkt; be- hovet skall dessutom kunna anses vara stadigvarande (1 5). Ändamålet är ej begränsat till viss näringsverksamhet; det kan avse såväl driften av jord- bruk eller dess binäringar, såsom skogsbruk, som ock industrirörelse. En kategoriklyvning av skilda näringar skulle ofta godtyckligt förhindra insti- tutets användning och framstå såsom meningslös. Ej heller erfordras, såsom vid sammanläggning av fastigheter, att dessa tillhöra samma förvaltnings- eller jurisdiktionsområde; det är över huvud taget ej nödvändigt att något lokalt samband mellan fastigheterna föreligger.

Även om det nya institutet i fråga om sitt ändamål sålunda ej är under- kastat sårskild inskränkning, ligger det dock i sakens natur att vissa rätts- liga betingelser måste uppfyllas. De problem som härvid inställa sig äro väsentligen desamma som äro av betydelse i fråga om sammanläggning. Bland de spörsmål som härvid uppkomma märkes —— förutom de i 2—4 55 upptagna frågan om överföring till bruksenheten av fordran eller annan rättighet för vilken varje särskild fastighet häftar; sedan bruksenheten bil- dats skall, såsom framgår av 5 &, sådan rättighet anses besvära bruksenhe— ten. Frågan huruvida en sådan överföring må ske och vilka metoder därvid böra användas har redan tidigare varit föremål för ingående diskussion, bl. a. i samband med lagstiftningen om sammanläggning av fastigheter. Bortsett från vissa mera uppenbara fall har enligt den nu gällande lag- stiftningen i detta ämne överföringen i allmänhet ansetts böra bero av över- enskommelse mellan rättsägarna. Vid sitt övervägande av denna fråga har beredningen sökt utveckla vissa allmänna grunder för en sådan inskriv- ningsreglering. Såsom allmän synpunkt har därvid med undantag för det fall att överenskommelse träffats fastslagits att varje rättighet skall i bruksenheten erhålla sådant företräde att rättigheten med beaktande av dess läge i den särskilda fastigheten kan antagas komma i åtnjutande av väsentligen lika god säkerhet som tidigare (8 5 första st.). Denna huvud- regel måste emellertid för att kunna praktiskt användas kompletteras med vissa hjälpregler. Sådana äro erforderliga särskilt för det fall att till följd av huvudregeln panträtter skola gälla med samma rätt eller en och sam- ma panträtt skall uppdelas i två eller flera panträtter (8 5 tredje st.). Till förebyggande av sådan olägenhet har beredningen föreslagit att bruksenhe- ten må indelas i skilda värdeskikt, sinsemellan så avvägda att rättigheter inom samma värdeskikt kunna antagas väsentligen komma i åtnjutande av lika god säkerhet; panträtter, som helt eller till någon del skulle åtnjuta lika rätt, må inom samma värdeskikt tilldelas företräde efter varandra (10 5). I detta sammanhang må framhållas att till förmån för indelning av den belastade egendomen i värdeskikt talar att vissa kreditinstitutioner enligt särskilda författningar redan praktisera en motsvarande anordning vid utlåning mot säkerhet i fast egendom. Föreskrifter av liknande art äro ock meddelade i förordningen den 21 november 1924 med särskilda bestäm— melser om anbringande av omyndigs medel. Enligt beredningens uppfatt-

ning torde gravationsförhållandena i allmänhet kunna ordnas antingen ge- nom överenskommelse mellan rättsägarna eller, om sådan icke kan komma till stånd, med tillämpning av de i detta kapitel meddelade reglerna. Be- redningen har emellertid icke kunnat bortse från att dessa regler icke all- tid äro användbara. För sådana mera sällsynta fall torde annan utväg icke stå till buds än att den anmärkta omständigheten förklaras skola utgöra hinder för bruksenhetens bildande.

Den prövning som erfordras angående frågan huruvida bruksenheten må komma till stånd och villkoren därför skall enligt förslaget ankomma på registreringsmyndighet. Denna skall vara inskrivningsdomaren vid viss in- skrivningsavdelning; beredningen återkommer i det följande till frågan vilken avdelning registreringen skall tillkomma. Sedan beslut om registre— ring vunnit laga kraft, övergå de belastningar för vilka de särskilda fastig- heterna svara å bruksenheten (5 och 13 55). Med registreringen kommer ock bruksenheten för framtiden i åtnjutande av den särskilda rättsställ- ning som följer av dess karaktär och som i princip innebär att bruksenhe- ten i fråga om de rättsförhållanden som nya JB avser (första avdelningen) anses som vore den en enda fastighet (14 5 första st.). Då bildande av bruksenhet icke såsom sammanläggning medför att de fastigheter som ingå i bruksenheten därigenom utplånas som särskilda registerfastigheter, har bland de kapitel varom sålunda är fråga icke medtagits 1 kap. om fas— tighet och dess gränser. Ej heller torde någon särskild tillämpningsregel vara påkallad beträffande de ämnen som avhandlas i 23—25 kap.; dessa avse icke allenast särskild registerfastighet utan fast egendom i allmänhet. Angående inskrivning i bruksenhet upptagas särskilda bestämmelser i 32 kap. Även i fråga om sådan inskrivning gäller grundsatsen att bruksenhe- ten skall anses som en enda fastighet. Ett betydelsefullt lagstiftningsom— råde som i stort sett lämnats oberört av bruksenhetsbildning är jorddelning och annan fastighetsbildning. Ett område där särskild reglering är påkal- lad är däremot utsökning i bruksenhet.

I den definition angående bruksenhet som upptagits i 1 5, har bl. a. an— givits att bildande av sådan ej må ske med mindre behovet därav kan an- ses vara stadigvarande. Tydligt är emellertid att den grund varå bruksen- heten en gång byggts kan förändras eller att den över huvud taget icke längre berättigar bruksenhetens fortsatta existens. De problem som härvid uppkomma avhandlas i 16—23 åå; bestämmelserna avse avskiljande från bruksenhet av fastighet eller fastighetsdel, upptagande i bruksenhet av fas- tighet utom enheten, sammanförande av flera bruksenheter till en enhet, uppdelning av bruksenhet i flera enheter samt, slutligen, upplösning av bruksenhet. I detta sammanhang må framhållas det fall att arrendator vill utöva honom enligt lag tillkommande förköpsrätt till fastighet, som ingår i bruksenhet; ett sådant avskiljande är alltid tillåtet oberoende av de allmänna villkor som eljest gälla för avskiljande (17 å).

En upplösning av bruksenheten kan ock föranledas av exekutiv försälj— ning av bruksenheten. Dennas bestånd är vid sådan försäljning enligt för-

slaget beroende av det ekonomiska resultat som vinnes genom utrop av bruksenheten såsom en enhet i jämförelse med vad som ernås genom sär- utrop av varje fastighet som ingår i bruksenheten. Till skillnad från vad som f. n. gäller, då försäljning skall ske av gemensamt intecknade fastighe- ter, i vilka förekommer något särintresse som vid försäljningen skall beak- tas, skall utrop av bruksenhetens samtliga fastigheter städse gå före sär- utropen av de skilda fastigheterna och ske under förbehåll om bruksenhe— tens bestånd. Särutrop, som alltid skall ske utan sådant förbehåll, kan un- der vissa betingelser avse särskild grupp av de i bruksenheten ingående fastigheterna. En konsekvens av försäljning genom särutrop är att anknyt- ningen till bruksenheten i fråga om såväl rättigheter som skyldigheter måste upplösas i en eller annan form. Vad angår panträtt har beredningen ansett övervägande skäl tala för att panthavaren är berättigad att, i den mån tillgångar finnas, erhålla betalning ur den sammanlagda köpeskilling som erhålles vid särutropen; panträtt kommer alltså att upphöra även för det fall att panträtten täckes av hela köpeskillingen. Den avvikelse som härigenom göres från regeln i 8 kap. 20 5 har upptagits i 26 kap. 24 5 första stycket. De särskilda fastigheterna komma därigenom att övergå till kö— parna fria från inteckning och kunna alltså belånas ånyo. En motsvarande fråga uppkommer beträffande ränterätt och födoråd ; ej heller dessa rättig— heter kunna vid särutrop uppdelas å de särskilda fastigheterna utan ut- ropen måste ske utan förbehåll om deras bestånd med befogenhet för rättig- hetshavaren att erhålla ersättning. Med hänsyn till nödvändigheten av pari— tet mellan utropet med och utropen utan förbehåll om bruksenhetens be- stånd bör vad nu sagts även gälla för det fall att utropet avser hela bruks- enheten. I detta fall kan emellertid inträffa att rättigheten till hela sitt i borgenärsförteckningen upptagna värde täckes av köpeskillingen; någon anledning att då låta rättigheten upphöra torde icke finnas. Bestämmel— serna i 9 och 10 kap. om förbehåll såsom förutsättning för rättighetens be- varande vid exekutiv försäljning böra sålunda icke utgöra hinder för en sådan lösning (26 kap. 24 å andra st.). Vad angår det exekutiva förfarandet och dess förlopp hänvisas i övrigt till beredningens förslag till ändring i UL (12 kap.).

Såsom redan erinrats skall den prövning som erfordras för bruksenhetens bildande ske i samband med registrering. Till registreringsärende bör ock hänföras avskiljande från bruksenhet eller upptagande i bruksenhet, såframt sådan åtgärd icke skall prövas i samband med laga delning eller samman— läggning, liksom sammanförande av bruksenheter eller uppdelning eller upp- lösning av bruksenhet (26 5). I detta sammanhang inställer sig frågan, av vilken inskrivningsdomare ärendet skall upptagas. Beträffande ärende, som avser bildande av bruksenhet, gestalta sig de för behörigheten avgörande om- ständigheterna olika med hänsyn till belägenheten av de fastigheter som skola ingå i bruksenheten. Ligga fastigheterna inom ett och samma inskriv- ningsområde, bör tydligen ärendet upptagas vid den inskrivningsavdelning

till vilken fastigheterna höra ; äro fastigheterna belägna inom skilda inskriv- ningsområden, har beredningen ansett lämpligt att ärendet efter sökandens val upptages vid någon av dessa avdelningar eller ock vid inskrivningsav- delningen vid Stockholms rådhusrätt. Det förstnämnda alternativet har till- kommit för sådana fall då huvuddelen av den tillämnade bruksenheten lig- ger i ett och samma inskrivningsområde och en förläggning dit av bruksen- hetens registrering kan väntas vara till fördel för såväl sökanden som andra rättsägare. Med det andra alternativet åsyftas åter sådana fall då fastighe- terna äro spridda inom flera inskrivningsområden och någon huvudsaklig anknytning till visst inskrivningsområde ej är för handen. Vad angår ären- den, som avse ändrad sammansättning av bruksenheten eller dennas upplös- ning, ligger det i sakens natur att sådant ärende bör upptagas av den in— skrivningsavdelning, där bruksenheten redan är registrerad; vid sammanfö- rande av bruksenheter, som äro registrerade vid skilda inskrivningsavdel- ningar, bör sökanden ha valrätt mellan dessa avdelningar (27 5). I detta sammanhang må anmärkas att, sedan registrering ägt rum vid en inskriv- ningsavdelning, registreringen bör under vissa omständigheter kunna över- flyttas till en annan inskrivningsavdelning (28 å ).

Av de bestämmelser som meddelats angående förfarandet i registrerings- ärende torde i denna översikt endast böra uppmärksammas ett stadgande om befogenhet för registreringsmyndigheten att för bedömande av frågan om den sökta åtgärdens betydelse ur ekonomisk synpunkt eller när det eljest finnes påkallat inhämta yttrande av kommerskollegiet eller lantbruksstyrel- sen eller av länsstyrelse, lantbruksnämnd eller annan myndighet (34 å andra st.). Vad angår kommerskollegiet och lanthruksstyrelsen må tilläggas att beslut, varigenom ansökan i registreringsärende bifallits, ansetts böra få överklagas även av dessa myndigheter (44 å andra st.).

27—33 kap. (Inskrivningsväsendet)

En följd av de regler som beredningen upptagit i balkens första avdelning är att inskrivningsmyndigheterna i många fall ställas inför nya uppgifter. Inskrivningens inverkan på det materiella rättsläget är enligt förslaget vä- sentligen av annan karaktär än tidigare. För att tillgodose de krav som så- lunda möta ha å inskrivningsmyndigheterna lagts visst inflytande i fråga om utredningen i inskrivningsärenden. Beredningen vill i detta hänseende hän- visa till bl. a. stadgandena i 27 kap. 16 5. Enligt detta lagrum skall in- skrivningsdomaren, där i ärendet förekommer särskild omständighet vilken utgör grund för antagande att det förvärv som av sökanden åberopas är ogiltigt eller ej må göras gällande eller att den sökta åtgärden eljest skulle kränka annans rätt, bereda den vars rätt är i fråga tillfälle att yttra sig. För sådant ändamål kan även sökanden eller annan höras. Finnes sökandens rätt tvistig, kan sökanden föreläggas att inom viss tid väcka talan vid dom- stol; efterkommes ej föreläggandet må ansökan förklaras förfallen. Härmed sammanhänger ett stadgande att, då förhör, föreläggande eller utdömande av

vite eller annan förberedande åtgärd icke lämpligen kan ske å inskrivnings- dag, sådan åtgärd må äga rum å annan tid eller plats än som gäller för in- skrivningsdag (27 kap. 6 5).

Ett annan fall, där inskrivningsdomarens initiativ är av särskild betydelse, avser vilandeförklaring av ansökan om inskrivning. En sådan förklaring innebär f. 11. vad angår ansökan om lagfart att det står sökanden fritt att när som helst fullfölja ansökan; vilandeförklaring kan alltså komma att kvarstå under obestämd tid, ett förhållande som ofta vållat olägenhet och oreda. Enligt förslaget må, vare sig fråga är om lagfart eller annan inskriv- ning, sådan förklaring avse ansökans fullföljande å viss i beslutet angiven inskrivningsdag ; fullföljes, då dag utsatts, ej ansökan senast å den dagen är ansökan förfallen. Vilandeförklarad ansökan må ock, så snart anledning därtill förekommer, företagas ånyo, även om förklaringen avsett viss in- skrivningsdag, som ännu ej infallit (27 kap. 17 5).

För allmänhetens tillit till inskrivningsväsendet är det av största vikt att de inskrivningar och andra anteckningar som skola upptagas i de därför in- rättade böckerna, i förslaget benämnda grundbok, ha det innehåll som fram- går av boken; denna bör alltså i detta hänseende äga ovillkorligt vitsord i för— hållande till protokoll eller andra handlingar (27 kap. 8 5). Detta vitsord kan endast brytas genom en i laga ordning vidtagen rättelse (27 kap. 23 och 24 55). För allmänheten är det uppenbarligen av stor betydelse att inskriv- ningen i de ärenden som företagits å en inskrivningsdag utan dröjsmål upp- tagas i grundbok ; varje inskrivning skall vara verkställd före nästa inskriv— ningsdag (27 kap. 18 5). Endast härigenom kan ock i fråga om inskrivnings- avdelningens arbete kravet på ordning och reda tillgodoses. Beredningen för- utsätter att frågan om den förstärkning av inskrivningspersonalen som i detta eller annat hänseende må vara av nöden uppmärksammas av stats— makterna.

FÖRSTA AVDELNINGEN

Om fast egendom och rättsförhållanden rörande sådan egendom

Angående uppdelningen av nya JBs lagtext på två avdelningar hänvisas till vad beredningen yttrat i inledningen.

1 KAP.

Om fastighet och dess gränser

Beredningen har i fråga om förevarande kapitel samrått med 1954 års fastighetsbildningskommitté.

15.

Denna paragraf motsvarar 1 och 2 55 i 1947 års förslag. Fast egendom säges här vara jord, varmed är att förstå sådana delar av jordytan, vare sig fast mark eller vattentäckt område, vilka ingå i det sven- ska territoriet. Till jord är uppenbarligen att hänföra ej allenast själva jordytan med därtill hörande grund utan även träd och andra växter som förekomma därå. Frågan om vad som därutöver är att anse som tillbehör till fast egendom torde uppkomma först då en viss del av jordytan blir föremål för fastighetsbildning; det är till den sålunda bildade fastigheten som tillbehörsbegreppet rättsligt anknyter sig (se 2 kap.). Av denna anled- ning har i förevarande förslag icke upptagits någon motsvarighet till den i l 5 av 1947 års förslag meddelade bestämmelsen att fast egendom är, för— utom jord, även vad till jorden hör.

Uttrycket fast egendom användes i denna balk i två skilda betydelser, nämligen dels enligt det redan sagda i fråga om ett konkret fysiskt objekt, dels om äganderätt till sådant objekt. Denna dubbla innebörd torde stå i överensstämmelse med rådande juridiskt språkbruk. Av sammanhanget lär i det särskilda fallet framgå, vilken innebörd som åsyftas. Anmärkas må att äganderätt till jord kan avse ej blott område därav, vare sig särskild fastighet eller ej, utan ock ideell andel i ett stycke jord.1

Den fasta egendomen är indelad i särskilda fastigheter, av ålder beståen- de eller tillkomna enligt vad om fastighetsbildning varit eller är stadgat. Un— dantag utgör vattenområde, som enligt lagen den 1 december 1950 om gräns mot allmänt vattenområde är allmänt2, samt vidare områden i stad vilka,

1 Se bl. a. NJA II 1896 nr 1 s. 3 samt Undén i TfR 1921 s. 3. Jfr ang. de här i största korthet berörda frågorna vidare bl. a. Undén I s. 14, Malmström i Festskrift för Lundstedt s. 344 ff., Rodhe, Fastighetsindelningen s. 6 not 2, Walin i SvJT 1948 s. 401 samt Prawitz i Svensk Lant- mäteritidskrift 1954 s. 306 ff. " Jfr NJA 1933 s. 490.

såsom ej ingående i fastighetsindelningl, redovisas i bihang C till fastighets- registret, nämligen vägar, gator, torg och andra allmänna platser ävensom sådana vattenområden som ej veterligen höra till en eller flera fastigheter enskilt (7 kap. 1 & FBL). De områden som redovisas i bihang B näm— ligen omräden som vid mätningsförrättning undantagits för delägares ge- mensamma behov eller vid dylik förrättning lämnats oskiftade, såvitt ej sådant område skiftats mellan delägarna eller i sin helhet avstyckats torde få anses utgöra mark samfälld för flera fastigheter och ej mark utan- för fastighetsindelningen.2 I förevarande lagrum uttalas att den jord var- om är fråga utgör särskilda fastigheter enligt vad om fastighetsbildning är stadgat eller eljest är gällande. Undantaget beträffande allmänt vattenom— råde är angivet i 2 5. Någon särskild anmärkning beträffande de i bihang C redovisade områdena har icke ansetts erforderlig, så mycket mindre som, enligt vad beredningen inhämtat, fastighetsbildningskommittén har för av- sikt att i sitt blivande förslag till en för land och stad gemensam fastighets- bildningslag låta nämnda områden utgöra särskilda fastigheter.

Vad 1947 års förslag i 2 5 innehöll om att den fasta egendomens indelning i fastigheter framginge av vederbörliga fastighetsregister har icke här upp- tagits. Såsom i motiven till angivna förslag erinrats3 finnas alltjämt fastig- heter, som ej blivit registrerade. Ett mera avgörande skäl för den här in- tagna ståndpunkten synes emellertid vara att det f. 11. står öppet, huru- vida framdeles fastighetsbildning skall anses fullbordad genom att beslu— tet därom vinner laga kraft eller fastställes eller först i och med den därpå följande registreringen.4 Detta spörsmål är föremål för övervägande av fastighetsbildningskommittén. Hur det än-kommer att lösas, blir det missvisande att beträffande indelningen i fastigheter hänvisa i ena fallet till vad om fastighetsbildning är stadgat och i det andra till registren. En hänvisning allenast till vad om fastighetsbildning är stadgat får däremot anses innesluta hela regelsystemet i detta ämne.

25.

Det ämne som avsågs med bestämmelserna i 3 och 4 55 av 1947 års förslag är numera reglerat genom 1950 års lag om gräns mot allmänt vat- tenområde.

Nämnda lag grundas väsentligen på ett av beredningen år 1949 avgivet utlåtande angående lagstiftning om gräns mot allmänt vattenområde. Däri uttalades att regleringen borde erhålla sådan utformning att bestämmelser- na utan egentliga ändringar kunde infogas i en ny jordabalk.5 I anledning härav förklarade lagrådet bl. a. att det måhända komme att visa sig böra när- mare övervägas, om eller i vad mån den lämpligaste anordningen verkligen

* Se 1 kap. 3 5, 3 kap. 1 & och 5 kap. 17 5 FBL. * Se Rodhe, Fastighetsindelningen s. 94 och 127. 3 Se 1947 års bet. s. 39. Se ock Rodhe, Fastighetsindelningen s. 14 f. ' Jfr Rodhe, Fastighetsindelningen s. 5 f. 5 Se prop. 59/1950 5. 27.

bleve att införliva gränslagen med nya JB.1 Skäl syntes nämligen lagrådet kunna anföras för att låta åtminstone vissa partier bestå som en lag för sig och såsom ett med nya JB sidoordnat komplement till denna. Lagrådet för— klarade sig härvid i första hand åsyfta det förhållandet att de ganska om— fattande och detaljerade undantagen från huvudreglerna om vad som skall hänföras till allmänt vatten kunde te sig väl tyngande och alltför lokalbe- tonade för att intagas i själva balken, vartill komme att man här i särskild grad måste räkna med framtida behov av ändringar och kompletteringar; :let sagda gällde också i väsentlig mån de bestämmelser vilka avsåge vat— tendjup och strandlinjer. Departement-schefen ingick ej på den av lagrådet sålunda behandlade frågan; i sammanfattningen av det huvudsakliga inne— hållet i propositionen uttalades emellertid att gränslagen vore avsedd att helt eller delvis inflyta i en blivande ny jordabalk.

Enligt beredningens mening står valet mellan att låta gränslagen i sin helhet inflyta i balken och att låta den bestå orubbad vid sidan av balken. Sammanhanget mellan de skilda bestämmelserna är nämligen sådant, att tanken på en uppdelning därav mellan balken och en särskild lag icke kan realiseras utan betydande sakliga och lagtekniska olägenheter. Beredning- en har stannat för det senare alternativet och har därför i förevarande lag— rum npptagit allenast en hänvisning till vad som finnes särskilt stadgat angående allmänt vattenområde och fastighets gräns mot sådant område.

Slutligen må anmärkas att om bestämmande av gräns mot allmän vat- tenområde är stadgat i 7 kap. 8 % JDL samt 2 kap. 13 5 FBL.

35.

Förevarande paragraf, vari avhandlas frågan om sträckningen av lagligen bestämd gräns, svarar med vissa ändringar mot 6 5 i 1947 års förslag. Erinras må att, enligt en i 2 5 av beredningens förslag upptagen hänvis- ning, särskilda stadganden gälla om fastighets gräns mot allmänt vatten- område. Slutligen må nämnas, att reglerna i förevarande paragraf äro un- derkastade vissa avvikelser genom bestämmelserna i 5 5 om jämkning av gräns och om s. k. gränshävd.

Stadgandena i 6 5 av 1947 års förslag avsågo i första hand gräns som blivit »fastställd eller eljest lagligen bestämd»; frågan i vilka fall gräns vore på detta sätt bestämd behandlades närmare i motiven.2 I 7 kap. JDL begagnas emellertid uttrycket »i laga ordning bestämd» rågång eller annan fastighetsgräns, som ej utgör gräns mot allmänt vattenområde, och med detta uttryck avses även och företrädesvis fastställd gräns (7 kap. 2 och 7 55 JDL; jfr ock 4 5 samma kap.). En liknande terminologi har stadgan- det i 19 kap. 10 & JDL. Med hänsyn härtill och då, enligt vad beredningen inhämtat, fastighetsbildningskommittén överväger att fastställelse å jord— delningsförrättning icke vidare skall komma i fråga, har beredningen i sitt förslag upptagit motsvarande uttryck som JDL; någon saklig ändring i för-

1 Se prop. 59/1950 5. 44. * 1947 års bet. s. 57 f.

hållande till 1947 års förslag sker tydligen icke genom denna jämkning av lydelsen.

I 1947 års förslag var i 6 & andra stycket upptagen en regel, som i före- varande hänseende med lagligen bestämd gräns likställde gräns som god— tagits vid skifte d. v. s. storskifte, enskifte och laga skifte vartill rå- grannarna behörigen kallats.1 Förebild för regeln utgjorde stadgandet i 2 kap. 2 5 av 1909 års jordabalksförslag att, om vid skifte vartill rågrannarna blivit behörigen kallade rågången funnits riktigt å marken utmärkt, det skulle vara så gillt som hade förening träffats om rågången.2 I det genom proposition för 1921 års riksdag framlagda men ej antagna förslaget till lag om ägogränser fanns i 2 5 ett motsvarande stadgande av innehåll att, om vid skifte vartill rågrannarna blivit behörigen kallade rå och rör eller andra märken funnits utmärka gränsens rätta sträckning, samma rågång skulle anses som fastställd; avfattningen av bestämmelsen om rättsföljden tillkom efter erinran av lagrådet.3 Även i ägogränssakkunnigas år 1929 framlagda förslag återfinnes ett dylikt stadgande.4

I litteraturen ha framlagts skäl för uppfattningen att den i 1909 års för- slag upptagna regeln vad anginge storskifte stode i viss överensstämmelse med vad som uttalats i förarbetena till kungörelsen den 9 juni 1832 (nr 28) angående vissa ändringar och tillägg uti 1827 års skiftesstadga men att den i fråga om laga skifte utgjorde en rättslig nybildning.5 Den i regeln ned— lagda grundsatsen synes endast i viss utsträckning ha godtagits i HDs praxis.6

I 1947 års betänkande kommer till synes en viss tvekan rörande bär— kraften av de skäl som legat till grund för 1909 års jordabalksförslag på denna punkt. Efter att ha redogjort för sagda skäl anförde sålunda bered- ningen att i rättspraxis före tillkomsten av 1909 års förslag icke syntes ha antagits att en rågång skulle gälla såsom behörigen bestämd vid skifte, då den efter kallelse å rågrannarna funnits rikligt utmärkt på marken. I vad mån en sådan regel vore förenlig med skiftesförfattningarnas bestämmelser vore också tvivelaktigt. Då beredningen likväl godtoge regeln berodde detta på att den börjat tränga igenom i rättspraxis och att den tillgodosåge sant- ma syfte som 1932 års lagstiftning om ägogränser, nämligen att förhållan— dena på marken skola ha vitsord framför andra data rörande en gräns.

Beredningen i nuvarande sammansättning anser att, även om man vad angår vissa äldre skiften skulle vara benägen att erkänna det riktiga och lämpliga i en regel av ifrågavarande art, en sådan regel dock icke torde böra erkännas beträffande skiften som regleras i nuvarande fastighets— bildningslagstiftning. I detta hänseende kan till en början anmärkas att i de år 1909 och 1921 avgivna förslagen med skifte torde ha förståtts, för—

] 1947 års bet. s. 58. aLB 111 s. 5 samt 121 ff. ' Prop. 70/1921 5. 2, 17, 28 f. och 61. ' Jfr 1947 års bet. s. 45 not 2. 5 Se Rodhe, Gränsbestämning s. 18 ff., jfr ock s. 22 not 53. ' Se Rodhe, Gränsbestämning s. 19 ff. samt 81 f. och där redovisade rättsfall.

utom storskifte och enskifte, laga skifte enligt 1827 och 1866 års skiftes- stadgor; där regeln framlagts i förslag avgivna efter JDLs tillkomst kan den däremot icke gärna ha tillagts betydelse med avseende å laga skifte enligt JDL. I viss motsats till vad förhållandet var vid laga skiften enligt skiftesstadgorna är nämligen gränsbestämning kring skifteslaget enligt JDL obligatorisk. Med hänsyn härtill anser beredningen att ett sådant stad: gande, som uppenbarligen har betydelse enbart för de äldre skiftesförhål- landena, icke bör upptagas i själva balken. Såvitt rör de äldre förhållan- dena torde, särskilt med hänsyn till att rättspraxis varit så skiftande, av- görandena i spörsmålet liksom tidigare böra förbehållas rättstillämpningen.

I överensstämmelse med 1947 års förslag stadgas i förevarande paragraf såsom huvudregel att lagligen bestämd gräns skall äga den sträckning som i laga ordning utmärkts å marken; att sagda regel skall gälla ändå att sträckningen ej överensstämmer med förrättningskartan och därtill hö- rande handlingar har ansetts ej behöva utsägas i lagtexten.

I anslutning till nyssnämnda huvudregel föreskrevs i 1947 års förslag (6 5 första st. andra p.) att, om gränsens sträckning funnes ej vara ut— märkt på marken eller det ej kunde utrönas var utmärkning skett, karta och handlingar skulle äga vitsord. Föreskriften avser två fall, nämligen dels att utmärkning ägt rum i laga ordning men det ej längre kan utrönas var utmärkningen skett och dels att gränsens sträckning icke någonsin blivit i laga ordning utmärkt.1

Vad förstnämnda fall angår är särskilt att beakta att i 1932 års lag icke såsom förutsättning för preklusion uppställes att de vid gränsens utmär- kande utsatta gränsmärkena alltjämt finnas i behåll. Såsom föredragande departementschefen anförde, då förslaget till nämnda lag remitterades till lagrådet, vore det till fyllest att gränsen en gång blivit i laga ordning ut— märkt, och spörsmålet begränsade sig då till frågan var den sålunda utsatta gränsen skulle anses framgå.2 Detta vore en bevisningsfråga, vid vars besva- rande bevisvärde borde tillkomma varje omständighet som härutinnan kunde tjäna till upplysning. Därest med ledning av hägnader, diken eller närliggande gränser, jämförda med kartan, upplysning kunde vinnas, var gränsen tidigare utmärkts, borde gränsen anses ha denna sträckning, även om resultatet blivit ett annat vid en utstakning enbart med ledning av kar- tan. I fråga om hävden yttrade departementschefen att denna icke syntes böra äga annan betydelse än såsom ett bevismedel låt vara ett viktigt sådant jämte andra angående gränsens rätta sträckning. Återfunnes de en gång utsatta gränsmärkena, borde de mindre avvikelser mellan gränsmär- ken och hävd, som ej sällan förelåge, icke utesluta tillämpning av preklu- sionsbestämmelsen. Anledning torde saknas att i dylikt fall frånkänna de utsatta gränsmärkena vitsord. Funnes icke gränsmärkena kvar, komme häv- den självfallet att öva större inflytande. Vad departementschefen sålunda uttalat underströks starkt av lagrådet, som yttrade bl. a. att, då man torde

1 1947 års bet. s. 63. aNJA II 1932 s. 674 f.

böra utgå därifrån att förrättningsmännen vid den ursprungliga förrättning- en fullgjort dem åliggande utmärkningsskyldighet, gränslinjen således skulle —— så snart det icke kunde anses framgå att berörda skyldighet blivit efter- satt komma att, sedan preklusionstiden gått till ända, vara fastlåst vid den sträckning vari den från början utmärkts å marken med påföljd att en framtida gränsbestämningsförrättning i avseende å linjen komme att gälla bestämmandet av denna sträckning.1 Säkrast Skedde ett dylikt bestämman— de naturligen efter de ursprungliga gränsmärkena, när dessa kvarstode. Där— vid komme främst i betraktande rösen och andra råmärken i gränslinjens änd- och brytningspunkter men även mellan dessa märken befintliga utlig- gare och visare. Upphuggning eller utbläckning av gränslinjen, då den fram— ginge i skogsmark, syntes däremot icke kunna äga dylikt direkt vitsord. Såsom bevismedel då det gällde att återfinna den sträckning vari gränslinjen ursprungligen blivit utmärkt kunde likvisst upphuggningar och utbläck- ningar äga betydelse, om de gamla märkena icke vore kvar. Andra bevisme— del utgjordes exempelvis av äldre hägnader och diken ävensom fasta punk- ter, om vilkas belägenhet i förhållande till försvunna gränsmärken kännedom kunde vinnas. Av ej ringa betydelse vore likaledes märken i närliggande, samtidigt tillkomna gränslinjer. Att förrättningskartan med tillhörande handlingar även utgjorde ett synnerligen viktigt hjälpmedel vore uppenbart. I saknad av märken i gränslinjen och varje annat bevismedel rörande ut- märkningen ä marken än kartan och handlingarna måste dessas visning helt lända till efterrättelse, d. v. s. gränsbestämningsförrättningen komme då att verkställas på samma sätt som där det kunde antagas att gränslinjen aldrig blivit i laga ordning utmärkt å marken.

Angående lösningen av den bevisningsfråga som föreligger då gräns blivit lagligen bestämd och i samband därmed i laga ordning utmärkt å marken men gränsmärkena ej längre finnas i behåll, lämnas icke några anvisningar i texten till 1932 års lag; av vad ovan återgivits av motiven framgår att vid frågans besvarande varje upplysningskälla finge komma till användning. Under sådana förhållanden torde vitsord böra ges åt karta och handlingar allenast när andra omständigheter med bevisvärde ej stå till buds. I valet mellan att avstå från reglering och att lämna närmare anvisningar har beredningen stannat för det senare alternativet och i första styckets andra punkt upptagit en bevisningsregel av innehåll att, om ej längre med visshet kan utrönas var utmärkning skett, den sträckning skall gälla som med led- ning av förrättningskarta jämte handlingar, innehav och andra omständighe— ter må antagas ha varit åsyftad. Att här avses den sträckning som åsyftats vid utstakningen och gränsmärkenas utsättande torde vara tydligt.

Beträffande lagligen bestämda gränser, som ej blivit i laga ordning ut- märkta på marken, skulle enligt 1947 års förslag (6 5 första st. andra p.) såsom redan nämnts karta och handlingar äga vitsord. En Sådan regel torde ock återgiva vad som anses vara gällande rätt. Från fastighetsbildningskom- mitténs sida har emellertid i detta sammanhang framhållits att vid bestäm—

* NJA II 1932 s. 677 f.

mande av gräns mot samfällighet understundom i praxis beaktades förutom kartan och handlingarna även förhållandena på marken.?[ I äldre tid hade ej sällan vid skifte förekommit att i förrättningsprotokollet antecknats att vissa ägofigurer skulle undantagas eller bibehållas för gemensamt ändamål utan att sedermera gränserna för sålunda avsatta områden blivit utmärkta på marken. Vore avfattningen av ägofigurerna på skifteskartan bristfällig, kunde det vid framtida gränsbestämning visa sig nödvändigt att ta hänsyn till förhållandena på marken; det kunde t. ex. befinnas att kartan såsom sam- fällda utvisade områden, vilka uppenbarligen ej varit avsedda som samfäl- ligheter. Enligt beredningens mening torde det ligga i sakens natur att vid tillämpningen av den i tredje punkten upptagna regeln hänsyn bör tas till den ofullständighet som i angivna hänseende vidlåder kartan och handling— arna.

45. *

Av förevarande paragraf, vilken avser gräns som icke blivit lagligen be- stämd, motsvarar första stycket med vissa jämkningar 5 5 i 1947 års förslag och andra stycket 7 5 i samma förslag. Den i 5 5 av 1947 års förslag gjorda terminologiska åtskillnaden mellan rågång och annan av ålder bestående gräns har ej bibehållits; i lagrummet i dess föreliggande avfattning talas om gräns över huvud taget utan att därmed avsetts någon saklig ändring.

Regeln i andra stycket avser, liksom den i första stycket upptagna, gräns som ej blivit lagligen bestämd. Vad särskilt angår fall av överlåtelse följer av 4 kap. 7 5 i förslaget att för sådan överlåtelse, som skett efter nya JBs ikraftträdande, fordras laga delning. För dylika fall regleras gränsbestäm- ningen av 3 g i förevarande kapitel. Det nu sagda gäller i huvudsak jämväl överlåtelse som föranlett aVStyckning eller annan delning enligt hittillsva- rande lagstiftning. Sin största betydelse kommer alltså andra stycket att få beträffande avsöndring, som icke föranlett lantmäteriförrättning.

I fråga om gräns som avses i andra stycket upptog 7 5 av 1947 års för- slag såsom huvudregel att gränsen skulle ha den sträckning som var avsedd >>vid>> förvärvet. Regeln har av beredningen så jämkats att avgörande skall vara den sträckning som var avsedd »med» förvärvet. Därigenom kommer regeln att mera noggrant hänföra sig till själva förvärvet.

För det fall att tillräcklig upplysning ej kunde vinnas om den sträckning, som var avsedd vid förvärvet stadgades i 7 & av 1947 års förslag att hävden skulle äga vitsord. Såsom framhölls i motiven vore det med överlåtelsen avsedda området sällan tillräckligt tydligt angivet i överlåtelsehandlingen, utan dennas innehåll måste ofta kompletteras med annan utredning om parternas avsikt.2 Härvid hade rättspraxis särskilt tagit hänsyn till den om- ständigheten att ett visst område hävdats vid tiden närmast efter överlå- telsen. Stundom bleve även karta, som företetts vid fastställelse å avsönd- ring, hjälpmedel vid tolkning av överlåtelsen. I anslutning till vad sålunda

1 Se NJA 1917 notis A. 648 samt ett antal avgöranden i hovrätt, registrerade idet av lant- mäteristyrelsen utgivna rättsfallsregistret. Se ock Rodhe, Gränsbestämning s. 135 f. 2 Se 1947 års bet. s. 63 f.

återgivits uttalades till sist att, därest erforderlig utredning om parternas av- sikt ej kunde vinnas, man endast hade att falla tillbaka på de bestående förhållandena, sådana dessa tagit sig uttryck i den förhandenvarande häv- den.

Enligt beredningens mening synes även i nu angivna fall hänsyn böra få tas till samtliga omständigheter. Om man för konstaterande av full bevis- ning angående avsikten vid förvärvet äger beakta samtliga tillgängliga bevis— data, torde man följdriktigt vara berättigad att, även där full bevisning ej kan föreligga, grunda avgörandet å alla förebragta omständigheter och ej härutinnan vara hänvisad allenast till hävden, varmed i detta sammanhang är att förstå förhållandena på marken. Först när andra upplysningskällor än innehavet saknas, blir detta utslagsgivande. Av anförda Skäl har ifråga- varande bevisningsregel i beredningens förslag fått det innehållet att, när visshet om gränsens sträckning ej kan vinnas, den sträckning skall gälla som med hänsyn till innehav och andra omständigheter må antagas ha varit åsyftad.

5 5.

I förevarande paragraf behandlas, i anslutning till de i 3 och 4 åå med- delade bestämmelserna om rätta sträckningen av gräns, dels möjligheten att jämka gränsen och dels verkan i vissa fall av att gränsen under längre tid hävdats i annan sträckning än den enligt nämnda bestämmelser skulle äga.

Vid gränsbestämning enligt JDL ha förrättningsmännen att ex officio pröva var gränsen rätteligen sträcker sig. I viss omfattning äga rågrannar- na träffa förening om gränsens sträckning; sådant kan Ske ej blott i fråga om gräns, som icke är lagligen bestämd, utan även beträffande lagligen bestämd gräns, i Sistnämnda fall förutsatt att gränsen icke hävdas i över— ensstämmelse med tillgängliga kartor och handlingar eller att osäkerhet råder om gränsens rätta sträckning. Möjligheten till förening är i fråga om en i laga ordning bestämd gräns på visst sätt inskränkt (7 kap. 3 och 7 55 JDL), och ehuru någon uttrycklig reglering ej lämnats beträffande gräns som icke förut i laga ordning bestämts, är det förutsatt att också här friheten att ingå förening är underkastad inskränkning. I den mån det sålunda är tillåtet att ingå förening kunna önskvärda jämkningar i grän— sens sträckning på sådant sätt genomföras; initiativet till förening torde ofta utgå från förrättningsmännen. Kan förening ej åvägabringas, ankom- mer på förrättningsmännen att omedelbart pröva gränsens rätta sträckning (7 kap. 3, 4 och 7 55 JDL); det är dem ej medgivet att därvid ens i ringa mån jämka gränsen. Emellertid har i rättstillämpningen den omständig— heten att förrättningsmännen, ehuru de icke lyckats åstadkomma förening, bestämt gränsen i en sträckning som avvikit från den riktiga icke ansetts utgöra hinder för fastställelse å förrättningen, såframt rågrannarna läm— nat förrättningen oklandrad och skulle ha ägt förena sig om den därvid bestämda sträckningen.1

1 NJA 1935 s. 335 och notis B. 504; jfr Rodhe, Gränsbestämning s. 29.

I stad bestämmes tomtgräns genom tomtmätning enligt 2 kap. FBL.1 Tomtmätning skiljer sig från gränsbestämning enligt JDL bl. a. därutinnan att det icke är rågrannarna medgivet att förena sig om gränsens sträck— ning samt att förrättningsmannens utlåtande om sträckningen icke är un- derkastat fastställelseprövning. Någon laglig möjlighet till gränsjämkning finnes icke.2 Beträffande annan ägogräns än tomtgräns stadgas i 2 kap. 13 5 andra stycket FBL att den på ansökan av sakägare må bestämmas enligt föreskrifterna i nämnda kapitel men att, där gränsen utgör gräns mellan stadsjord och jord å landet eller gräns mot allmänt vattenområde eller ock sakägare det påfordrar, gränsens bestämmande skall ske i den ordning som stadgas i JDL. Angående bestämmande av gräns i vissa stads— liknande samhällen hänvisas till bestämmelserna i 2 kap. 15 & FBL. Gräns— bestämning i den i JDL stadgade ordningen kan vidare enligt FBL före- komma i samband med avstyckning av område som ej ingår i tomtindel- ning (5 kap. 5 & FBL) ävensom i samband med laga skifte (6 kap. 1 och 15 55 FBL).

I föreliggande förslag upptagas i 10 & vissa mot 12 å i 1947 års förslag helt svarande regler angående sträckningen av sådan gräns i vatten som ej kan fastställas med ledning av 3—5 55. Enligt huvudregeln skall grän- sen anses ha sådan sträckning att till varje fastighet hänföres den del av vattenområdet som är närmast dess strand; utan hinder av denna och öv- riga regler om sträckningen skall vid gräns-bestämning företagas den jämk- ning som prövas rättvis och ändamålsenlig med hänsyn till hävden, na— turförhållandena och andra omständigheter. Denna gränsjämkningsregel har, utöver vad som följer av att den gäller blott i fråga om vissa gränser i vatten, delvis en speciell karaktär. Såsom framhölls i motiven3 tillgodo— såge den helt allmänt önskemålet att gränsen vid tillämpning av huvud- regeln skulle kunna, oberoende av förening mellan sakägarna, jämkas från en mer eller mindre krokig linje till räta linjer med ett så litet antal bryt- ningspunkter som vore möjligt utan åsidosättande av sakägarnas reella intresse; i denna del förklarades jämkningsregeln ansluta till gällande rätt. Härutöver skulle emellertid jämkningsregeln bereda möjlighet att göra Vissa avvikelser från den allmänna principen om sträckning efter närhet till strand, nämligen då en strikt tillämpning av denna princip skulle leda till materiellt otillfredsställande resultat.

Under det samråd beredningen haft med 1954 års fastighetsbildnings- kommitté har från dennas sida framhållits önskemålet att såsom ett kom- plement till rågrannarnas möjlighet att förena sig om en lämplig sträck- ning av landgräns möjlighet infördes för förrättningsmännen att besluta om jämkning av sådan gräns i syfte att ge densamma en ändamålsenlig sträckning. Också enligt beredningens mening föreligger ett otvivelaktivt behov av en dylik möjlighet. Tydligt torde ock vara att den icke. såsom

1 Jfr NJA 1909 s. 156. Se även Rodhe, Gränsbestämning s. 29 ff. och 34 f. ' Jfr emellertid Rodhe, Gränsbestämning s. 36. * 1947 års bet. s. 74.

i fråga om gräns i vatten enligt regeln i 10 å tredje stycket av föreliggande förslag, bör få begagnas till vinnande av ett mera rättvist resultat än det som skulle följa av de materiella bestämmelserna utan allenast i den mån jämkning finnes påkallad till undvikande av att gränsen skulle komma att gå i onödiga bukter eller på annat sätt, med hänsyn till terrängförhål- landena eller eljest, erhålla olämplig sträckning. Vid prövning, huruvida och på vad sätt jämkning skall ske, bör iakttagas att åtgärden skall kunna äga rum utan åsidosättande av de reella intressena å någondera Sidan. Över huvud taget bör möjligheten till jämkning av landgräns begagnas med var- samhet; mera avsevärda avvikelser från den rätta sträckningen böra ske ej genom gränsjämkning utan genom ägoutbyte. Anledning lär saknas att utesluta enahanda möjlighet vid sådant bestämmande av gräns som Sker genom tomtmätning. Då i dessa fall förening ej må äga rum och ej heller utlåtandet skall fastställas, bör dock förrättningsmannen endast i undan— tagsfall begagna sig av denna frihet. På grund av vad nu anförts har be- redningen i första stycket av förevarande paragraf upptagit en regel enligt Vilken, utan hinder av vad i 3 och 4 åå är stadgat, vid gränsbestämning må, om det kan ske utan olägenhet för någondera Sidan, företagas sådan jämk- ning Som finnes påkallad för en ändamålsenlig gränsdragning eller eljest ur teknisk synpunkt.

I motiven till 5 och 7 åå i 1947 års förslag anfördes att det f. n. vore möjligt att ändra omfattningen av en fastighet genom bevisning om ur- minnes hävd.1 Enligt vad som vidare uttalades avsåges icke att det nuva- rande institutet urminnes hävd skulle upptagas i förslaget. Beredningen ämnade dock föreslå att med nya JB införlivades ett slags motsvarighet härtill. Femtio års ostörd och oklandrad besittning skulle kunna grund— lägga äganderättsförvärv genom hävd. Sådan hävd skulle kunna åberopas även i strid med rå och rör och andra legala gränser.

Beredningen i sin nuvarande sammansättning har emellertid vid Sina överväganden rörande det allmänna hävdeinstitutet funnit sig icke böra framlägga förslag av nyss angiven innebörd. För egentlig hävd skall enligt föreliggande förslag städse krävas vunnen lagfart; föremål för lagfart är, förutom hel fastighet, ideell andel i fastighet samt sådan del av fastighet som ingått i sammanläggning. Genom nya JB skall naturligen ej ske in- skränkning i den rätt som på grund av urminnes hävd enligt JB tillkom- mer någon. Angående dessa frågor får beredningen hänvisa till Sina utta- landen vid 23 kap. och i motiven till PromL.

Från fastighetsbildningskommitténs Sida har vid överläggningarna med beredningen framhållits, att i stor utsträckning, t. o. ni. redan i samband med Storskiftesförrättningarna, genom överenskommelser genomförts ägo- utbyten, s. k. sämjeägoutbyten.2 Stötande konsekvenser skulle kunna upp- komma om man vid bestämmandet av fastighets omfattning vore tvungen att bortse från Sådana sämjeägoutbyten som tillkommit under en tid, då

1 1947 års bet. s. 57 och 64. 1 Jfr t. ex. det i tredje LUs ut]. 25/1955 5. 2 i. intagna utl. av överlantmätaren i Kalmar län.

uppfattningen om fastighetsbildningen såsom en ej uteslutande enskild an- gelägenhet ännu ej trängt igenom, och som alltsedan sin tillkomst blivit res- pekterade. Den bästa utvägen att komma till rätta med nu angivna förhål- landen syntes vara att genom bestämmelser i nya JB öppna möjlighet till ett godtagande av sådan privat fastighetsbildning. Det kunde icke antagas att ägare och rättighetshavare härigenom skulle tillskyndas skada. Fastmer måste dylika bestämmelser i allmänhet vara ägnade att öka deras trygghet, eftersom det så gott som alltid torde förhålla sig så att man vid överlåtelse och annat förfogande över fastigheten tillmätt den största betydelse åt det faktiska markinnehavet, åtminstone där detta bestått någon tid, samt åt de värderingar vid taxering eller eljest som grundade sig på innehavet. Be- stämmelser av anförd art skulle, enligt vad fastighetsbildningskommittén vidare anförde, förvisso helt överensstämma med rättsuppfattningen hos den jordägande befolkningen. De skulle ock underlätta kommitténs reform— arbete. Ifrågavarande bestämmelser borde enligt kommittén begränsas till sämjeägoutbyten som kommit till stånd före nya JBS ikraftträdande. Ge- nom nya JB komme sämjedelning att helt frånkännas rättsverkan; förhål- landet borde vara enahanda i fråga om den likartade företeelsen sämjeägo— utbyte. Dylika utbyten torde heller icke annat än undantagsvis ha förekom— mit under sistförflutna årtionden.

Beredningen kan ansluta sig till de synpunkter fastighetsbildningskom- mittén sålunda framfört. Såsom förutsättning för ett godtagande av den på överenskommelse grundade gränsen torde böra gälla att denna oklandrat hävdats under viss ej alltför snävt tillmätt tid. Beredningen har funnit en tidrymd av tjugu är, motsvarande den längsta av de i 23 kap. stadgade häv- detiderna, innebära en lämplig avvägning. F'ör bestämmelsernas tillämp- ning synes i övrigt ej böra krävas mer än att det av omständigheterna fram— går att gränsändringen skett sämjevis; i detta hänseende lär vara av sär- skild betydelse att å ömse sidor skett ett givande och tagande i något så när samma omfattning eller att, i annat fall, gränsändringen i betraktande av omständigheterna kan anses vara jämförelsevis ringa. Det är av vikt att fasthålla vid att den ursprungliga, rätta gränsen och den på överenskom- melsens väg ändrade gränsen dock måste kunna anses som sträckningar av samma gräns; en överenskommelse, varigenom ägaren av en fastighet till dennas utökande förvärvat ett område av en intilliggande fastighet, skall icke i nu förevarande ordning kunna vinna beaktande. Också en hävdad gräns torde böra vara underkastad jämkning enligt förut behandlade be- stämmelser i första stycket.

På grund av vad nu anförts ha i andra stycket av förevarande paragraf upptagits bestämmelser om gränshävd av innehåll att, om gräns under lång- re tid, minst tjugu år, oklandrat hävdats i annan sträckning än den enligt 3 eller 4 å skulle äga samt det visas eller eljest framgår av omständigheter— na att hävden grundats å överenskommelse som före dagen för nya JBS ikraftträdande ingåtts mellan ägarna å ömse sidor, den sträckning skall gäl-

la i vilken gränsen sålunda hävdats; dock må däri vid gränsbestämning ske sådan jämkning som avses i första stycket.

Beredningen har funnit en erinran lämpligen böra lämnas i balken angå- ende de bestämmelser i JDL och eljest vilka röra verkan av överenskom- melse i samband med gränsbestämning mellan vederbörande fastighets- ägare. En dylik erinran är än mer påkallad om fastighetsbildningskommit- tén, såsom den förklarat sig överväga, skulle föreslå att vid gränsbestäm— ning förrättningsmännen städse skola meddela beslut och att enligt särskil— da I'egler i vissa fall, då sakägarna träffat överenskommelse om gränssträck- ningen, beslutet skall följa överenskommelsen. Nu omförmälda erinran har upptagits i tredje stycket av förevarande paragraf.

6 och 7 åå. Dessa paragrafer motsvara 8 och 9 åå i 1947 års förslag. 8 å. Paragrafen överensstämmer med 10 å i 1947 års förslag. I en särskild lagstiftning med lokalt begränsad giltighet lagen den 18 juni 1926 om rätten till vissa vatten i övre delen av Västerbottens län anbefalles en princip som möjligen skulle kunna anses som mindre väl för— enlig med förevarande lagrum. Sagda speciallag föreskriver sålunda beträf- fande vissa av avvittring berörda byalag, enstaka hemman och nybyggen att, där vid avvittringen byalaget, hemmanet eller nybygget uppdelats i två eller flera ägolotter, byalaget, hemmanet eller nybygget tillkommande vat— tenområde skall anses såsom samfällighet för samtliga ägolotter. Av för— arbetena till lagen framgår emellertid att denna får ses som en av stats- makterna beslutad rättelse av ifrågavarande avvittringar och vissa i sam— band därmed vidtagna delningsåtgärder.1 Med hänsyn härtill kan lagstift- ningsingripandet snarast betecknas som ett delningsbeslut i det särskilda fallet och behöver följaktligen icke uppfattas som en avvikelse från prin— cipregeln i förevarande lagrum.

9—11 åå. Paragraferna motsvara 11—13 åå i 1947 års förslag.

2 KAP.

Om tillbehör till fastighet 1 5.

Förevarande paragraf överensstämmer väsentligen med 1 å i 1947 års för- slag. Vissa avvikelser ha dock gjorts i fråga om förutsättningarna för att an- läggningar utanför en fastighet skola anses utgöra tillbehör till denna (första st. sista ledet).

1 Se prop. 69/1926 och jordbruksutskottets utl. 53/1926 5. 2 ff.

Enligt 1947 års förslag skulle till fastighet höra byggnader, stängsel och andra för stadigvarande bruk anbragta anläggningar utanför fastigheten under tre förutsättningar, nämligen dels att anläggningen uppförts med stöd av servitut, dels att anläggningen vore avsedd för tillgodogörandet av en fastigheten tillkommande servitutsförmån, dels ock att anläggningen vore avsedd uteslutande för sådant tillgodogörande. I motiven framhölls att, då själva servitutsrätten vore ett slags bihang till äganderätten till den härs— kande fastigheten, det syntes konsekvent och ändamålsenligt att även låta sådana föremål på den tjänande fastigheten som vore avsedda för rättighe— tens begagnande utgöra tillbehör till förstnämnda fastighet; såsom praktis- ka exempel härpå kunde nämnas byggnader och andra anläggningar för utnyttjande av grustäkt, stängsel avsett för begagnande av betesrättighet samt ledningar för uppfordring av vatten från brunn eller sjö.1 Av kravet på att föremålet blivit uppfört med stöd av servitut följde att anläggning, som före servitutsupplåtelsen tillhört ägaren av den tjänande fastigheten, vore tillbehör till denna även om föremålet senare toges i anspråk för ser- vitutets utnyttjande. I fråga om förutsättningen att föremålet skulle vara avsett för tillgodogörandet av en fastigheten tillkommande servitutsförmån framhölls att, om den servitutsrätt vars tillgodogörande föremålet tjänade av någon anledning upphörde, även föremålets karaktär av tillbehör till den härskande fastigheten försvunne. I anslutning till vissa remissyttranden från vattenkraftintressenter utvecklades i motiven närmare den avsedda innebörden av ifrågavarande förutsättning för tillbehörsegenskap. I be- rörda yttranden hade anförts att elektriska kraftledningar, som framdra- gits med stöd av servitutsrättigheter, icke borde få karaktär av tillbehör, eftersom detta skulle medföra svårigheter och olägenheter av flera slag; i sådant hänseende hade särskilt framhållits att kraftledningsnätet vore så sammanbyggt att någon uppdelning av de olika ledningarna på särskilda härskande fastigheter ej kunde genomföras efter reella grunder samt att ledningarnas hänförande till fast egendom skulle få omotiverade och mycket vittgående konsekvenser i beskattningshänseende. Härom uttalades i moti- ven att dessa fall ej heller omfattades av beredningens förslag. Såsom redan angivits i motiven gällde förslaget sådana föremål, bl. a. ledningar, som vore avsedda för tillgodogörandet av en servitutsförmån. Kraftledningsservitu- ten innebure rätt att dra ledningar över de tjänande fastigheterna. Ledning- arna vore ej avsedda för tillgodogörandet av en servitutsförmån utan servi— tutsrättigheten hade i stället tillskapats för ledningarnas framdragande. Vad sålunda sagts om kraftledningar kunde i vissa fall gälla även beträffan- de andra ledningar, t. ex. telegraf— och telefonledningar, Såvida deras fram- dragande säkerställts genom servitut, samt i fråga om ledningsstolpar, vilkas uppförande och bibehållande på annans mark ofta inbegrepes i ledningsservituten. Om däremot ett ledningsservitut tillkommit för att möj- liggöra utnyttjandet av annan servitutsrättighet, bleve ledningarna enligt förslaget att betrakta såsom tillbehör till den härskande fastigheten. Av

1 1947 års bet. s. 88 f.

den sista av de tre förutsättningarna, nämligen att föremålet skulle vara avsett uteslutande för servitutsförmånens tillgodogörande, följde enligt 1110- tiven att exempelvis en ledning, som gemensamt utnyttjades av flera fas- tigheter, ej vore att räkna Såsom tillbehör till någondera fastigheten.

Beredningen vill i det följande närmast ingå på förutsättningen att före- målet skall vara avsett för tillgodogörandet av en fastigheten tillkommande servitutsförmån. Därvid torde förutsättningens innebörd och konsekvenser få belysas något mera ingående än som skett i motiven till 1947 års förslag, till en början lämpligen genom några exempel. Ägaren av fastigheten A antages ha en servitutsrätt på fastigheten C, innebärande rätt att ta vatten från en därå belägen källa samt att över C framdraga och bibehålla den för vattentäkten erforderliga ledningen; vidare antages att ledningen måste framgå över den mellanliggande fastigheten B och att dess ägare Såsom ser- vitut till förmån för fastigheten A upplåtit rätt att ha ledningen framdragen över B. Eftersom ledningen i hela sin sträckning över A, B och C tillhör ägaren av A samt vidare i vad den framgår över B och C uppförts med stöd av ledningsservituten å dessa båda fastigheter och slutligen ledningen är uteslutande avsedd för tillgodogörandet av den A tillkommande servituts- förmånen av vattentäkt å C, är enligt 1947 års förslag otvivelaktigt ledning- en i hela sin sträckning att anse som tillbehör till A. Förändras exemplet så att A och C antagas utgöra olika skiften av samma fastighet och läget alltså är att dennas ägare för att få vatten från en å egen mark belägen källa med stöd av ledningsservitut å B framdragit erforderlig ledning över sin fastig- het och över B, leder lagrummets avfattning till den konsekvensen att den del av ledningen som framgår över B är lös egendom; visserligen är ledningen uppförd med stöd av servitut men då rätten till vattentäkt å fastighetens egen mark icke utgör eller kan utgöra ett denna fastighet tillkommande servitut föreligger icke någon servitutsförmån som genom ledningen till- godogöres. Exemplet ändras härefter på följande sätt. Ägaren av C har ge- nom avtal med A förbundit sig att mot viss ersättning genom ledning till- handahålla vatten från en på C belägen källa. För att fullfölja detta avtal förskaffar sig C servitutsupplåtelse från ägaren av B att anbringa erforder— lig ledning över fastigheten B. Till den del ledningen går fram över C utgör den tillbehör till denna fastighet. Den å B befintliga ledningen torde emel- lertid enligt 1947 års förslag vara lös egendom. Visserligen är ledningen å B uppförd med stöd av servitut men detta servitut avser uteslutande fastig- heten B; om något servitut varigenom C tillgodoföres förmån å A är i detta fall ej fråga.

Enligt beredningens mening synes alltså det ifrågavarande spörsmålet kunna karakteriseras såsom huruvida ett servitut, som uteslutande avser ledning, i och för sig kan utgöra grund för att en anläggning, som å den tjänande fastigheten uppförts med stöd av servitut för den härskande fastig— heten, skall tillhöra denna fastighet eller anläggaren som lös egendom.

Om och i vad mån den ståndpunkt 1947 års förslag sålunda intagit över—

ensstämmer med gällande rätt torde kunna vara föremål för delade mening- ar och synes med hänsyn till ämnets vikt böra något närmare undersökas. Till en början må i detta sammanhang framhållas att i 1 5 ServL uttryckli- gen upptagits Som särskilt servitutsändamål vattens ledning och ledning för överförande av kraft.

I motiven till 1895 års lag angående vad till fast egendom är att hänföra anförde NLB bl. a. följande.1 Med äganderätt till en fastighet kunde vara förenade vissa rättigheter i annan fastighet, såsom servitutsrätt eller lös- ningsrätt. Att enligt gällande lag dylika s. k. osjälvständiga rättigheter vo— re att anse såsom fast egendom, som med äganderätten till själva fastig- heten vore förenad, och att i följd härav jämväl de för tillgodogörande av en servitutsrätt å den tjänande fastigheten uppförda särskilda byggnader och andra anläggningar vore att, Såvida de tillhörde ägaren av den härskan— de fastigheten, anse såsom hörande till denna, torde vara obestridligt och lagberedningen hade ansett uttryckligt stadgande därom icke vara erforder— ligt.

Enligt 1 kap. 2 å första stycket i 1909 års jordabalksförslag skulle till fas— tighet höra bl. 21. å annan fastighet för begagnande av servitut uppförd byggnad eller anbragt ledning eller annan anläggning. I motiven till detta stadgande uttalades bl. a. följande.2 I allmänhet erfordrades för att ett före- mål Skulle vara tillbehör till en viss fastighet att det skulle vara i yttre måtto förbundet med just denna fastighet. Från denna regel gåves emeller— tid avvikelser. Det torde icke 'lkunna betvivlas att byggnad eller anläggning, som för begagnande av ett till förmån för fastigheten gällande servitut upp— förts eller anbragts utom fastighetens område, borde hänföras till fastig- heten. Själva servitutet inginge bland de befogenheter som tillkomme fastig- hetens ägare; vid Sådant förhållande borde ock den anordning som erford- rades för servitutets tillgodogörande anses såsom tillbehör till fastigheten. Denna grundsats, vars giltighet i motiven till 1895 års lag förutsattes, hade synts höra i lagen uttryckas. Särskild betydelse torde ett sådant stadgande äga med avseende å ledningar som anbragts för en fastighets behov men måste framgå även över andra fastigheter. Dylika ledningar vore enligt för- slaget att till hela sin sträckning anse såsom tillbehör till den härskande fas— tigheten.

Almén har upptagit förevarande fråga i sina anteckningar till 1 kap. i 1909 års förslag.3 För att ett föremål skulle anses som tillbehör till en viss fas— tighet fordrades naturligtvis i allmänhet att det skulle i yttre måtto vara förbundet med just denna fastighet. Detta vore dock icke en undantagslös regel. Ett sådant undantag avsåge byggnad, ledning eller annan anläggning, som för tillgodogörande av servitut uppförts eller anbragts å annan fastighet än den härskande. Att dylika anläggningar skulle anses som tillbehör till

1 NJA II 1896 nr 1 s. 24 f. *LB III S. 102 f. 3 Se Almén,:tnt. till 1 kap. 5. 5 if.

den härskande fastigheten torde icke innebära någon ändring i gällande rätt; i detta sammanhang hänvisades till NLBs ovan återgivna uttalan— den. Den i 1909 års förslag upptagna bestämmelsen i ämnet avsåge al- lenast anläggningar som tillhörde den härskande fastighetens ägare, icke sådana som utförts av och fortfarande tillhörde den tjänande fastighetens ägare, även om denne skulle vara skyldig att hålla anläggningen eller in- rättningen vid makt. Sin största betydelse ägde stadgandet med avseen— de å ledningar. Om en sådan avsåge att överföra kraft från en fastighet till en annan och framginge jämväl över mellanliggande fastigheter, torde varje fastighet, över vilken ledningen framginge, vara att anse såsom tjä- nande; i varje fall syntes av stadgandets avfattning framgå att en sådan led— ning i dess helhet skulle anses som tillbehör till den härskande fastigheten.

Av intresse i förevarande sammanhang äro även vissa regler i VL och förarbetena till dessa. I 1910 års kommittéförslag hade tvångsrätten att förskaffa sig utmål till kraftstation anordnats såsom en lösningsrätt, vilket motiverats med att det särskilt från fastighetskreditens synpunkt vore av vikt att en kraftanläggning och den mark varå densamma vore uppförd vore i samma ägares hand.1 I 1917 års sakkunnigbetänkande förordades jämväl lösningsrätt, ehuru kommittéförslagets motivering ej ansågs bärande. De sakkunniga framhöllo sålunda, under hänvisning till förarbetena till 1895 års lag samt till vad som uttalats i motiven till 1909 års jordabalksförslag, att när för en strömfallsfastighets räkning mark toges i anspråk å annan fastighets område utan att äganderättsöverlåtelse skedde, rättigheten att för det avsedda ändamålet förfoga över marken liksom rätten till de där gjorda anläggningarna bleve att betrakta såsom ett tillbehör till strömfallsfastighe- ten. Om inteckning beviljades i strömfallsfastigheten, komme såväl servi— tutsrätten som de för servitutets begagnande uppförda anläggningarna att tillsammans med strömfallsfastigheten utgöra föremål för inteckningsrät— ten. I sitt yttrande över sakkunnigförslaget underströk lagrådet att de sakkunniga uppvisat ohållbarheten i åsikten att äganderättsförvärv skulle vara behövligt ur fastighetskreditens synpunkt; för strömfallsägaren måste det vara en avgjord fördel att alla de rättigheter med avseende på annans egendom, vilka i samband med strömfallets bebyggande medgåves honom, bleve förenade med en och samma fastighet såsom ett tillbehör till denna, något som. med gällande lagstiftning ej skulle bli förhållandet, därest något område förvärvades med äganderätt och därigenom komme att utgöra en fastighet för sig. —— Genom lag den 5 maj 1939 upptogos i 9 kap. 46 å VL bestämmelser om ersättning genom tillhandahållande av vatten. I fråga om bestämmelsen i 1 mom. tredje styoket av sagda lagrum, enligt vilken vat— tentäktens ägare är pliktig att anlägga och för framtiden underhålla samt i fall av behov ombygga för vattnets tillhandahållande erforderlig ledning med tillbehör, uttalade lagrådet att ledningen med vad därtill hör torde vara att betrakta såsom adpertinens till vattentäkten.2

lNJA II 1919 s. 125 f. och s. 128; jfr ock prop. 52/1952 5. 72 f. ” NJA II 1940 s. 86.

Vad ovan återgivits synes lämna stöd för uppfattningen att enligt gäl— lande rätt för tillbehörsegenskap är till fyllest att anläggningen uppförts med stöd av servitut. Såvitt beredningen kan finna föreligger icke i de nämnda uttalandena någon antydan som kan tolkas i den riktningen att den i 1 & ServL angivna rätten till ledning icke skulle anses som ett självstän— digt servitutsändamål. Med hänsyn härtill torde ej heller kunna antagas att i nämnda uttalanden den med stöd av servitutsrätten uppförda anläggningen ej skulle ansetts tillhöra den härskande fastigheten. En i detta hänseende ny och avvikande uppfattning framträder emellertid i förarbetena till 1920 års lagstiftning om registrering av elektriska anläggningar samt om rätt till elektrisk kraft m. m. Till belysning härav må ur dessa förarbeten återgivas följande.

I det år 1914 avgivna kommittébetänkande varå nämnda lagstiftning byg— ger erinrade kommittén att, för den händelse 1909 års jordabalksförslag bleve lag, därigenom i allmänhet endast skulle möjliggöras att ledningar bleve tillbehör till den fastighet till vilken de överförde kraft och som de alltså tjänade.1 Rätten att ha ledningar framdragna över annans fastighet torde svårligen kunna göras till ett servitut till förmån för den fastighet varå kraftstationen vore belägen. Genom ett stadgande av det innehåll LB år' 1909 föreslagit torde man alltså icke vinna det åsyftade målet eller att kraft- ledning skulle kunna intecknas tillsammans med den station från vilken den utginge. Kommittén uttalade vidare2 att vid byggande av en starkströms— ledning hrukade så tillgå att, sedan där så erfordrades Kungl. Maj:ts till- stånd till ledningens anordnande utverkats, ägaren av den kraftstation, varifrån ledningen skulle föra kraft, genom frivillig överenskommelse med vederbörande jordägare eller genom expropriation förvärvade sig rätt att ha ledningen framdragen över den mark som den vore avsedd att beröra. Kraftstationens ägare läte därefter uppföra ledningen. Densamma bleve då till den del den icke framginge över kraftstationsägarens eget område lös egendom. Om åter någon del av ledningen uppförts av ägaren till den fastig- het varöver ledningen framginge samt fastigheten och delen av ledningen till följd därav tillhörde samme person, bleve denna del av ledningen en beståndsdel av den fasta egendomen. .

Samma uppfattning av tillbehörsbegreppet synes ligga till grund för vissa uttalanden av lagrådet över det nyssnämnda kommittéförslaget. I dettas 1 S meddelades bestämmelser av innehåll att, om å fastighet funnes elektrisk sta—' tion som tillhörde fastighetens ägare och denne ville att honom tillhörig, med stationen förbunden starkströmsledning skulle, oaktat den framginge jämväl över annan fastighets område, antecknas såsom hörande till statio- nen, sådan anteckning under vissa villkor och i föreskriven ordning finge göras i ett särskilt register.3 Sedan lagrådet i anledning härav uttalat att

1 Bet. med förslag till lag innefattande vissa bestämmelser i syfte att trygga rätt till elektrisk kraft m. m. (Stockholm 1915) s. 104 f. ' Se bet. s. 107 eller NJA II 1920 s. 566 f. Ett liknande uttalande av kommittén är återgi— vet i NJA II 1920 s. 564 sista st. ” NJA II 1920 s. 569.

av anförda skäl det syntes nödvändigt att hänföra på viss huvudstation re— gistrerad ledning och station såsom tillbehör till fastigheten i stället för till huvudstationen, förklarade lagrådet att avfattningen i övrigt syntes jämväl böra så ändras att den å huvudstationsfastigheten framgående ledningen icke omfattades av registreringen, ty den hörde jämlikt den tolkning av 1895 års lag, som i rättstillämpningen gjort sig gällande, utan sådant förfarande till fastigheten.1

Ett samtidigt med tillkomsten av 1920 års ElL gjort tillägg till 2 5 i 1895 års lag motiverades bl. a. med att elektriska ledningar och understationer skulle kunna bli tillbehör till annan fastighet än den varå de vore belägna.? I detta sammanhang må följande anmärkas. I kommittéförslagets 7 5 hade, till tryggande av abonnenters rätt för den händelse ägaren av ett lednings- nät underläte att registrera detsamma, införts vissa allmänna bestämmel- ser enligt vilka ledning utan registrering skulle hänföras till station, varifrån ledningen utginge.3 I sin motivering till dessa bestämmelser uttalade kom— mittén bl. a. att den funnit sig endast böra meddela föreskrifter för sådana fall som vore de allmännast förekommande, eller då ledning till följd av äganderättsförhållandena borde höra till station, varifrån den utginge och förde kraft. För övriga fall skulle alltså på icke registrerad ledning tillämpas allmänna rättsregler. Följaktligen komme ledning, vilken tillhörde ägaren av den fastighet, över eller i vars mark den vore framdragen, att utgöra till- behör till fastigheten. Tillhörde ledningen icke denna fastighets ägare, torde den i allmänhet vara lös egendom. Undantag kunde dock finnas. Vore led- ningen sålunda anlagd av mottagningsstationens ägare å honom ej tillhörig fastighet för utövande av ett servitut till förmån för den fastighet, varå mottagningsstationen vore belägen, kunde ledningen möjligen enligt gällande rätt utan registrering vara tillbehör till den fasta egendom, vartill mottag- ningsstationen hörde. De av kommittén förordade bestämmelserna utbyttes i det remitterade förslaget (2 5) och propositionen (5 5) mot ett stadgande om registreringsskyldighet men detta uteslöts ur lagen på hemställan av utskottet.

På grund av vad sålunda och i övrigt förekommit torde den ståndpunkt 1920 års ElL intager kunna angivas på följande sätt. Ledning varigenom kraft överföres från en fastighet till annan är tillbehör till förstnämnda fas- tighet till den del den är framdragen i eller över dess mark men kan i öv- rigt endast i följd av registrering bli tillbehör till utgångsstationens fastig- het. Ledning kan ock registreras såsom tillbehör till den fastighet varå mottagningsstationen ligger. Har registrering ej skett, är ledningen, i den mån den framgår över fastighet som tillhör ledningens ägare, tillbehör till den fastigheten. Är ledningen anlagd av ägaren till mottagningsstationens fastighet å honom ej tillhörig fastighet för utövande av ett servitut till för— män för den mottagande fastigheten, kan möjligen anses att ledningen en-

lNJA II 1920 s. 578. 2 Se prop. 298/1920 5. 55, 132 och 149. 3 Se kommittébet. s. 6 och s. 119 ff. samt NJA II 1920 s. 583.

ligt grunderna för 1895 års lag är tillbehör till den mottagande fastigheten. I andra fall är ledningen lös egendom.

Av den sålunda utförda undersökningen finner beredningen framgå att 1920 års ElL vilar på en uppfattning av förutsättningarna för tillbehörs- egenskap, vilken i viss mån avviker från den som vid annan lagstiftning framträtt. Av det nu sagda betingas en viss osäkerhet om vad gällande rätt får anses innebära. I rättstillämpningen torde icke ha förekommit några avgöranden som ge vägledning. I detta sammanhang kan emellertid sär- skilt anmärkas att ovan återgivna uttalande av lagrådet vid tillkomsten år 1939 av nu gällande bestämmelser i 9 kap. 46 & VL icke är förenligt med den uppfattning varå 1920 års ElL bygger; uttalandet avsåg ju en vattenledning genom vilken vattentäktens ägare skulle tillhandahålla vatten. Oavsett huru dessa spörsmål få bedömas för de fall som åsyftas i 1920 års ElL torde all sannolikhet tala för att vad angår övriga fall tillbehörsbegreppet icke f. n. är begränsat på det sätt som skulle bli en följd av 1947 års förslag.

Den direkta anledningen till att beredningen upptagit dessa frågor till för- nyat övervägande är att beredningen har att framlägga förslag till bestäm— melser om servitut. I nämnda förslag är av betydelse vad som i fråga om ledningar o. d. gäller rörande deras egenskap av tillbehör till fast egendom. Därest sådan anläggning skall utgöra fast egendom, kommer den även att bli föremål för upplåtelse av servitut i sådan egendom; i detta hänseende må hänvisas till vad beredningen uttalar vid 19 kap. 1 5 andra stycket i för- slaget. Vad särskilt angår kraftledningsservitut innefattar beredningens för- slag att sådant servitut kan upplåtas till förmån ej blott för den fastighet som mottager kraften utan också för den fastighet som levererar den. Att led- ningsservitut skall gälla till förmån för fastighet innebär alltså ej annat eller mer än att det för fastigheten som sådan skall innebära en förmån att ledningen får dras och bibehållas.

Beredningen i nuvarande sammansättning är av den meningen att anled— ning saknas att för ifrågavarande anläggningars förande till fastighet kräva mer än att de uppförts med stöd av servitut. Rätten till servitutet är städse förenad med äganderätten till den härskande fastigheten, något som direkt utsäges i lagtexten (19 kap. 8 5); det framstår då knappast som följdriktigt om anläggningen endast i vissa fall skulle ha tillbehörskaraktär. Då rätten till ledning är erkänd som självständigt servitutsändamål, skulle det otvivel— aktigt framstå såsom oegentligt om en anläggning som uppförts med stöd av servitutet ej tillhörde den härskande fastigheten. Det skulle kunna leda till stor olägenhet att anläggningen och den härskande fastigheten komme på skilda händer, t. ex. vid exekutiv auktion å fastigheten.

I 1947 års betänkande ha, såsom här ovan nämnts, återgivits vissa skäl, som. i remissyttranden anförts mot kraftledningars hänförande till fast egendom. Dessa skäl ha ej förmått rubba beredningens uppfattning om vad som utgör den riktiga lösningen av det föreliggande spörsmålet. Sär- skilt må framhållas att vid utformningen av bestämmelserna i nya JB ej kan

5—541880 II

tas hänsyn till de konsekvenser vartill dessa leda enligt nu gällande skatte— regler.1 Skulle konsekvenserna i beskattningshänseende, såsom befarats, bli omotiverade, få skattereglerna ändras med utgångspunkt från vad som an- setts böra gälla i civilrättsligt hänseende.

För att en anläggning å en fastighet skall utgöra tillbehör till annan fas- tighet skall enligt förevarande förslag fordras, utöver att anläggningen an- bragts för stadigvarande bruk, allenast att den är uppförd med stöd av ett å förstnämnda fastighet vilande, till förmån för den andra fastigheten gäl— lande servitut. Med lagbudets grund överensstämmande är, enligt bered- ningens mening, att anse en anläggning, som av ägaren till en fastighet upp- förts på annan fastighets mark och som utgör lös egendom, övergå till att utgöra tillbehör till förstnämnda fastighet, såframt anläggningens bibehål— lande efter det att den uppförts blivit tryggat genom servitut. Motsvarande får anses gälla därest anläggningen uppförts av annan, i vars hand den var lös egendom, och från honom överlåtits till ägaren av den härskande fastig— heten. Om emellertid anläggningen, vare sig före eller efter servitutets till- komst, uppförts av eller för den tjänande fastighetens ägare samt därigenom blivit tillbehör till hans fastighet, behåller anläggningen denna egenskap även om den skulle få tas i anspråk för servitutets utnyttjande; såsom fram- går av 6 5 kan anläggningen ej med verkan mot tredje man genom; överlå- telse övergå på den härskande fastighetens ägare med mindre den så skiljes från den tjänande fastigheten att den ej längre är att anse såsom tillbehör till denna. Anmärkas bör att verkan å anläggningens tillbehörsegenskap av att det servitut, med stöd varav anläggningen uppförts, upphör att gälla, icke regleras av nu förevarande bestämmelser utan i 19 kap. 24 5. Där med— delade föreskrifter i ämnet innehålla att, om den härskande fastighetens äga- re ej inom ett år från servitutets upphörande bortför anläggningen, denna skall, såframt ej annat Överenskommes, tillfalla den tjänande fastighetens ägare utan lösen. När anläggningen sålunda tillfaller ägaren av den tjänande fastigheten eller efter överenskommelse inlöses av honom, övergår den till att vara tillbehör till denna fastighet. Träffas över- enskommelse om att äganderätten till anläggningen, oavsett servitutets upp— hörande, fortfarande skall tillkomma ägaren av den förut härskande fas— tigheten, övergår anläggningen därigenom till att i hans hand utgöra lös egendom. Rätten att bortföra anläggningen liksom att eljest förfoga över densamma genom överenskommelse med ägaren av den förut tjänande fas- tigheten torde enligt bestämmelsen i 19 kap. 8 5 eller i varje fall dess grun— der ej kunna Skiljas från äganderätten till den förut härstkande fastigheten. Med anledning härav kan anläggningen intill dess ett år förflutit efter ser— vitutets upphörande vara att betrakta som tillbehör till den förut härskande fastigheten.

I det lagrum varom nu är fråga bör »servitut» fattas i vidaste mening och alltså anses innefatta ej allenast sådana genom upplåtelse tillkomna servi-

* Jfr 0. Ljungberg: »Till frågan i vad mån ovan jord framdragna kraftledningar utgöra före- mål för fastighetsbeskattning» i Svensk Skattetidning 1946, särsk. S. 223 ff.

tut varom 19 kap. handlar utan även de 5. k. tvångsservituten. Det bör ej ens vara uteslutet att såsom servitut i förevarande lagrums mening anse en sådan inskränkning i jordägarens förfoganderätt som grundas direkt å lag; såsom exempel må nämnas bestämmelserna i 1 kap. 3 & VL och 1 kap. 11 & denna balk.1

Den nu föreslagna regeln innebär även i ett annat betydelsefullt hänse- ende ett avsteg från den ståndpunkt 1947 års förslag intog. Kravet på att anläggningen skall »uteslutande» betjäna den härskande fastigheten har nämligen uppgivits. Av detta krav följde att exempelvis en ledning som gemensamt utnyttjades av flera fastigheter ej skulle ha räknats såsom till- behör till någon av fastigheterna utan såsom lös egendom.2 En sådan ge- mensamhet kan vara ursprunglig, i det att med stöd av servitut till förmån för flera fastigheter dessas ägare tillsammans uppfört anläggningen. Ge- mensamheten kan ock ha tillkommit på så sätt att en härskande fastighet delats, varvid servitutet med tillhörande anläggning bibehållits såsom ge— mensamt för de nya fastigheterna (19 kap. 13 5). Uppenbart skulle det komma i strid med grunderna för servitutets reglering om den omständig- heten att ledningarna voro gemensamma skulle medföra att de ansåges som lös egendom. Av 6 5 i detta kapitel följer att någon gemensamhet icke kan uppkomma genom »överlåtelse» av andelsrätt i en anläggning som hör till fastighet, ty så länge anläggningen bibehålles har överlåtelsen icke någon verkan mot tredje man. Då med stöd av servitut till förmån för flera fastig— heter ägarna gemensamt uppfört en anläggning, innebär förslaget att till var och en av dessa fastigheter hör den andel i anläggningen som svarar mot ägarens bidrag till anläggningen. Utgöra fastigheterna, på grund av ömsesi- diga upplåtelser av samfällighetsrätt varom sägs i 22 kap., en samfällighet och avser servitutet tillgodoseende av samverkansändamålet, ha de skilda fastigheterna del i anläggningen i förhållande till sin inbördes bidragsskyl- dighet (se 22 kap. 3—5 95).

Av kapitlets ämnesområde följer att här avses allenast servitut som gäller till förmån för fastighet (jfr ang. tillbehör till tomträtt och vattenfallsrätt 17 kap. 9 5 andra st. och 18 kap. 4 5 första st.). Huruvida den av sådant servitut belastade egendomen är fast eller lös (se 17 kap. 1 5 andra st., 18 kap. 4 5 första st. och 19 kap. 2 5) är däremot i förevarande sammanhang utan betydelse.

Förslaget öppnar möjlighet att till förmån för fastighet upplåta även andra rättigheter än servitut, nämligen avtalad förköpsrätt (5 kap. 1 5 andra st.), rätt till elektrisk kraft (21 kap. 2 5), rätt till vissa med elektrisk kraft jämförliga nyttigheter vilka tillhandahållas genom ledning (21 kap. 11 å) och samfällighetsrätt (22 kap. 1 €). Med anledning härav uppställer sig frågan, huruvida sådan servitutsliknande rättighet bör på samma sätt som servitut öva inverkan beträffande vad som skall såsom tillbehör föras till den härskande fastigheten. Denna fråga kan tydligen icke besvaras utan en

1 Se Almén, Ant. till 1 kap. 5. 6 f. "3 Se 1947 års bet. s. 89. Jfr Walin i SvJT 1948 s. 403.

föregående undersökning, huruvida rättighet av ifrågavarande art kan inne- fatta rätt för den härskande fastighetens ägare att å den belastade fastig- heten uppföra och bibehålla anläggning för stadigvarande bruk.

Vid en sådan undersökning kan avtalad förköpsrätt omedelbart uteslutas. Denna typ av rättighet är icke bunden till några som helst yttre anordningar.

Rätt till elektrisk kraft innebär för den härskande fastigheten allenast rätt att erhålla sådan kraft resp. för motsidan skyldighet att leverera kraften (21 kap. 5 5). Det ligger i sakens natur att leveransen måste fullgöras Över en kraftledning, men dennas uppförande och bibehållande liksom över hu- vud taget frågan på vem dessa åtgärder skola ankomma ligger vid sidan av det rättsförhållande som uppstår genom upplåtelsen av krafträttigheten. Ledningens egenskap av tillbehör till viss fastighet eller av lös egendom är att bedöma efter förut behandlade regler. Vad nu sagts om rätt till elektrisk kraft gäller också i fråga om rätt till vissa med elektrisk kraft jämförliga nyttigheter.

Upplåtelse av samfällighetsrätt föranledes av en stadigvarande intressege- menskap mellan två eller flera fastigheter. Upplåtelsen äger rum genom avtal mellan fastigheternas ägare (samfällighetsavtal) samt sker i var och en av fastigheterna särskilt och till förmån för den eller de Övriga fastigheterna (22 kap. 1 5). De fastigheter i vilka samfällighetsrätt upplåtits utgöra i allt som angår tillgodoseende av det gemensamma ändamålet en samfällighet; delaktigheten i denna är förenad med äganderätten till varje särskild fas- tighet och må ej för sig överlåtas (22 kap. 3 5). Samfällighetsrätt, som vilar å särskild fastighet, innebär skyldighet för varje ägare av denna bl. a. att, om och i den mån samfällighetsavtalet innefattar åtagande därom, tåla att fastigheten nyttjas för samfälligheten (22 kap. 6 5). På grund av vad sålun- da och i övrigt enligt beredningens förslag skall gälla i fråga om samfällig- hetsrätt kan konstateras att det föreligger den allra närmaste överensstäm- melse mellan upplåtelser av samfällighetsrätt och Ömsesidiga servitutsupp— låtelser. Liksom en anläggning kan uppföras med stöd av servitut kan, när samfällighetsrätten har nyss angiven innebörd, uppförandet äga rum med stöd av samfällighetsrätten. I fråga om anläggningens tillbehörsegenskap torde vara motiverat att i båda fallen anlägga helt Överensstämmande syn- punkter. Beredningen anser alltså att de i samfälligheten ingående fastig- heterna böra anses ha del i den med stöd av samfällighetsrätt uppförda an— läggningen i förhållande till sin inbördes bidragsskyldighet. Det kan tillfo— gas att, om samfällighetsrätten innebär rätt för samfälligheten att nyttja anläggning som redan finnes å fastigheten och utgör tillbehör till denna, nå- gon förändring av anläggningens tillbehörsegenskap självfallet ej äger rum.

Av nu anförda skäl har beredningen i förevarande lagrum vid sidan av servitut upptagit samfällighetsrätt men ej rättighet av annan art. '

I 1947 års betänkande anfördes i motiven till 2 5 att beredningen ämnade framlägga förslag om rätt att av »industriegendom» bilda en inskrivnings-

enhet.] I fråga om vad som skulle anses som tillbehör till industriegendom som inginge i en dylik enhet innefattade förslaget en väsentlig utvidgning i förhållande till de allmänna reglerna i förevarande kapitel, i det att som tillbehör till den fasta egendomen skulle anses även industriföretagets för— lagsinteckningsbara lösa egendom, d. v. s. för rörelsen avsedda lösa inven— tarier och råvaror samt i rörelsen frambragta alster. Denna fråga kommer beredningen att upptaga till närmare behandling vid 26 kap. 1 &. Såsom framgår av vad där anföres har beredningen, som vid utformningen av det i nämnda kapitel reglerade institutet registrerad bruksenhet funnit sig böra uppgiva begränsningen till industriegendom, låtit tanken falla att till fast egendom av visst eller vissa slag skulle, när den inginge i bruksenhet, så- som tillbehör föras särskilda arter av lös egendom. Tillämpningen å bruks- enhet av balkens bestämmelser skall i allmänhet vila på grundsatsen att bruksenheten såsom en med fastighet jämförlig enhet trätt i de särskilda fastigheternas ställe. Vad angår reglerna i balkens första huvudavdelning ut- talas sagda grundsats i 26 kap. 14 5 första stycket. Såsom beredningen när- mare utvecklar i motiven till sistnämnda lagrum följer härav att bestäm— melserna om tillbehör till fastighet skola, så länge bruksenheten består, va- ra att hänföra till denna. '

45.

I förtydligande syfte har paragrafens avfattning något jämkats.

55.

I denna paragraf stadgas vissa undantag från de förut givna reglerna om vad som utgör tillbehör till fastighet. Undantagen avse Sådant som i stället skall utgöra tillbehör till tomträtt och vattenfallsrätt, till åborätt, som upp- låtits enligt lagen den 4 juni 1926 om upplåtelse under åborätt av viss jord, samt slutligen till gruva. I 1947 års förslag hade undantagens materiella räckvidd här angivits. Såvitt angår tomträtt, vattenfallsrätt och åborätt in- nehåller paragrafen i nu föreslagen lydelse allenast en hänvisning till de i fråga om dessa institut meddelade bestämmelserna om tillbehör. Dessa åter- finnas i 17 kap. 9 5 andra stycket och 18 kap. 4 5 första stycket denna balk samt i 4 & åborättslagen (SFS 1926: 189). Beträffande anläggningar för gru- va överensstämma här meddelade bestämmelser i sak med de i 1947 års för— slag givna. I anslutning till terminologien i vissa andra bestämmelser i för- slaget (11 kap. 24 5, 19 kap. 2 5 och 22 kap. 2 5) har emellertid uttrycket »anläggningar för gruva» utbytts mot »anläggning som är att hänföra till gruvegendom»; begreppet gruvegendom kommer att närmare behandlas vid 11 kap. 24 5. Med hänsyn till det sålunda valda uttryckssättet har det an— setts överflödigt med den närmare bestämning av begreppet gruva som ägt rum i 1947 års förslag.

1 1947 års bet. S. 99.

7 5.

De i denna paragraf gjorda jämkningarna i förhållande till 1947 års för— slag äro väsentligen av redaktionell innebörd. Av den jämkade lydelsen lär tydligare än av den förutvarande framgå att, sedan föremålet väl en gång infogats i fastigheten, äganderättsförbehållet ej kan göras gällande ens om föremålet sedermera skulle så skiljas från fastigheten att det ej längre utgör tillbehör till denna.1

3 KAP.

Om rättsförhållanden mellan grannar

De i 1947 års förslag meddelade bestämmelserna om rättsförhållanden mellan grannar äro i åtskilliga fall utformade icke såsom materiella bestäm— melser angående de inbördes relationerna mellan sakägarna i ett granne- lagsförhållande utan såsom regler, huvudsakligen av processuell natur, om påföljden av att en uttalad eller underförstådd, med grannelagsförhållan- det förenad skyldighet åsidosättes. Vid den överarbetning av nämnda för— slag i formellt avseende som beredningen företagit har beredningen sökt låta reglerna så långt det varit möjligt framträda såsom materiella be- stämmelser. Åsidosättande av en sådan bestämmelse kan självfallet alltid rättsligen beivras och allt efter omständigheterna ge upphov till anspråk på återställelse eller fullgörelse samt skyldighet att ersätta skada. Angående de former i vilka sådant beivrande äger rum gälla allmänna processuella och exekutionsrättsliga regler; endast i den mån avvikelser från dessa finnas påkallade äro särskilda bestämmelser av nöden. Såsom i 1947 års betän— kande2 erinrats äro i 187 a 5 UL och 15 kap. 3 & RB bestämmelser medde— lade om tvångsåtgärder av interimistisk natur. I sådant avseende kan före— komma ej blott förbud eller annat föreläggande vid vite utan även förord- nande om egendoms förvaltning av god man eller annan erforderlig åtgärd; om verkställigheten är stadgat i 37 5 första stycket 5 UL (jfr 42 5 första st. samma lag samt 17 kap. 14 å andra st. RB) ävensom i 53 5 UL. Har dom rörande återställelse eller fullgörelse meddelats och vunnit laga kraft, an- kommer enligt 38 & UL på Överexekutor att förordna om verkställighet och sättet därför. Enligt vad i sistnämnda lagrum särskilt utsagts äger därvid överexekutor, om någon skall tillhållas att något göra eller låta och tvångs— medel eller äventyr ej är utsatt i domen eller stadgat i lag, förelägga vite, där sådant finnes lämpligt, samt utdöma vitet. Nämnda lagrum utgår emel- lertid från att också andra 'möjligheter att befordra domen till verkställig- het stå överexekutor till buds och nyss anförda bestämmelse anses inne- bära att han skall tillgripa vitesföreläggande endast om annat Sätt för verk-

1 1947 års bet. s. 115. ” Se 5. 126.

ställigheten icke anses böra föredragas.1 I vissa fall kan dom verkställas utan hinder av att den icke äger laga kraft; därom må hänvisas till 17 kap. 14 5 första stycket RB och 42 å andra stycket UL.

1 &.

Förevarande paragraf innehöll i 1947 års förslag den materiella bestäm- melsen att envar ägare av fastighet vore pliktig att vid dess nyttjande ta skälig hänsyn till granne.2 Enligt vad som uttalades i motiven till 2 5 i samma förslag måste emellertid också en nyttjanderättshavare, som be- dreve störande verksamhet, regelmässigt anses ha skyldighet att svara där— för.3 I detta uttalande torde med nyttjanderättshavare avses envar som, även på annan grund än nyttjanderätt, nyttjar fastigheten, t. ex. födoråds- tagare eller servitutshavare.

Med hänsyn till att de på grannelagsförhållandet grundade förpliktelser- na få anses åvila ej blott fastigheternas ägare utan ock envar som nyttjar fastigheterna samt vidare till att dessa förpliktelser torde böra hänföras till ägande eller nyttjande icke allenast av fastighet utan av fast egendom över huvud taget har den nämnda, i 1947 års förslag meddelade bestämmelsen utvidgats. I nu föreslagen lydelse innehåller den att envar är skyldig att vid nyttjande av sin eller annans fasta egendom ta skälig hänsyn till gran- ne. Vid sådan avfattning av lagrummet måste otvivelaktigt med granne förstås grannfastighets ägare eller nyttjare. I sak torde 1947 års förslag stå på samma ståndpunkt; i motiven därtill uttalades nämligen att en nyttjanderättshavare, som lede men av immission, tydligen borde själv kun- na anställa talan. Framhållas må att den gjorda ändringen av lagrummets lydelse ej inverkar på frågan vem som är rätt kärande eller svarande i mål om immission, en fråga som hänför sig till den s. k. saklegitimationen. Ge— nom ändringen undanröjes dock faran för den missuppfattningen att talan om immission städse skall föras av eller riktas mot fastighetsägaren.

2——4 åå.

Avfattningen av dessa paragrafer har undergått vissa jämkningar. I 1947 års förslag innehöll 2 5 andra stycket en erinran om VLs bestäm- melser angående vattenförorening. Det kan antagas att också andra med immissioner sammanhängande frågor bli föremål för speciell reglering utan- för nya JB. Sålunda syssla två f. n. arbetande utredningar, nämligen 1956 års flygbullerutredning samt atomskadeutredningen, med frågor av angiv- na karaktär. Med hänsyn därtill har beredningen ersatt nyssnämnda er- inran med ett mera allmänt stadgande av innehåll att, om i lag eller för- fattning i särskilda hänseenden givits bestämmelser om besvär som avses i - 2 5 första stycket, dessa bestämmelser skola gälla.

I överensstämmelse med vad beredningen uttalat vid kapitelrubriken

1 Trygger 2 upp]. 5. 119 f., se ock Kallenberg, Svensk Civilprocessrättl: 4 (Lund 1924) s. 922 f. 2 Se NJA 1951 s. 55. 3 1947 års bet. s. 127 jämte de där anförda rättsfallen samt NJA 1952 s. 141.

har ur 2 & fått utgå vad där stadgats om vitesföreläggande. Denna ändring har föranlett att, till framhållande av sambandet mellan 2 5 och bestäm— melsen i 3 5 andra stycket, i sistnämnda lagrum intagits en hänvisning till 2 5. Vidare ha 2 och 3 åå i likhet med 1 & utvidgats till fast egendom över huvud taget. Övriga jämkningar äro rent redaktionella.

55.

Av de i förevarande paragraf upptagna ersättningsreglerna avse de i första stycket meddelade sådan skada som redan uppkommit, under det att regler- na i andra stycket avse framtida skada. På det sakliga innehållet i para- grafen har beredningen icke ingått i vidare mån än att, då det torde vara avsett att båda styckena i och för sig skola vinna tillämpning å samma slag av skador, ur andra styckets text har uteslutits den till ordet »skada» foga- de bestämningen »å fastighet».

Ersättningsskyldighet skall, enligt den avfattning första stycket äger i 1947 års förslag, föreligga oavsett att tillstånd meddelats enligt 3 5. För skada i fall som avses i 4 5 är anläggningens ägare på grund av 1 & allt- jämt skyldig att utgiva skadestånd.1 Till förekommande av missförstånd, vartill särskilt en jämförelse med andra stycket kunde ge anledning, har i föreliggande förslag jämväl i första stycket uttryckligen angivits att ska— dan skall ersättas också då 4 & äger tillämpning.

65.

I förevarande lagrum ha gjorts vissa jämkningar av redaktionell natur.

11 g.

Såsom redovisats i 1947 års betänkande2 meddelades de första bestäm- melserna angående byggnad, som uppförts utöver fastighetsgräns, i 1899 års lag om vad i vissa fall bör iakttagas, då byggnad uppförts utöver tomt- gräns. Dessa bestämmelser överfördes sedermera i sak oförändrade till FBL, där de inrymdes i 1 kap. 10—13 55. De utbrötos ur FBL i samband med antagandet av 1931 års stadsplanelag och upptogos med vissa sakliga ändringar i 19 5 av sistnämnda lag. Sedan stadsplanelagen sedermera upp— hävts och ersatts av BL, ha ifrågavarande bestämmelser, utan ändring i sak, erhållit plats i 39 å BL; paragrafen undergick viss ändring genom lag den 21 december 1949.

Förevarande paragraf återgår följaktligen närmast på 39 & BL och mot— svarar 3 kap. 3 och 4 55 (jfr ock 6 5) i 1909 års förslag samt 3 kap. 11 å i 1947 års förslag.

Bestämmelserna i 39 5 BL avse allenast byggnad som inom redan tomt- indelat område uppförts utöver tomtgräns.3 I första stycket av nämnda lag— rum behandlas närmare förutsättningarna för att, då å tomt byggnad upp—

lse 1947 års bet. S. 131. 2 Se s. 142 f. = NJA II 1931 s. 264, NJA 1940 s. 195.

förts i sådant läge att den skjuter in på grannes tomt eller på gata eller an- nan allmän plats, ägaren av byggnaden skall vara fri från skyldighet att av- träda den intagna marken. I samband härmed meddelas vissa särskilda före— skrifter av undantagskaraktär beträffande trappa, som skjuter över gatu- linjen. I samma stycke ges ock materiella regler om intrångsersättning och lösenskyldighet. I lagrummets andra stycke, vilket tillkommit genom den ovannämnda lagändringen år 1949, är stadgat att tvist om ersättning eller lösen skall prövas av expropriationsdomstolen; i samband med denna lag— ändring upptogos i 137 å andra stycket BL vissa processuella bestämmelser.1 I 39 5 tredje stycket nämnda lag meddelas slutligen föreskrifter angående ändring som är att hänföra till nybyggnad.

I motiven till 1947 års förslag har framhållits att ifrågavarande bestäm— melser, frånsett vissa däri inlagda föreskrifter av pol-itirättslig innebörd, närmast hade en rent privaträttslig karaktär.2 Vidare har anförts att dessa bestämmelser behandlade ett betydelsefullt till grannskapsrätten hörande ämne, vars upptagande i förevarande kapitel av nya JB förefölle sakligt mo— tiverat; därvid syntes, liksom fallet var i 1909 års förslag, frågan böra reg- leras i hela dess vidd. Då någon saklig ändring i stadsplanelagens privat- rättsliga stadganden i ämnet icke synts påkallad, hade innehållet i dessa ansetts böra kunna utvidgas till att över huvud avse byggnad som uppförts utöver fastighetsgränsen.

Till de nu återgivna uttalandena kan beredningen väsentligen ansluta sig. Såsom kommer att framgå av det följande har beredningen dock funnit vissa sakliga ändringar i den nuvarande privaträttsliga regleringen vara på- kallade. I överensstämmelse med ståndpunkten i 1947 års förslag finner be- redningen att undantagsbestämmelserna angående trappa, som skjuter över gatulinje, ha så speciell karaktär att de böra få stå kvar i BL med den be— gränsning av deras tillämpningsområde som därav blir följden. Likaså måste där kvarbliva reglerna om ändring som är hänförlig till nybyggnad.

I första stycket av förevarande paragraf ha upptagits reglerna i 39 5 första stycket första punkten BL utan annan saklig ändring än sådan som be— tingas av att de föreslagna bestämmelserna skola ha allmängiltig omfatt- ning. Uttrycket att byggnad skjuter in på grannens mark är avsett att täcka även det fall att byggnaden skjuter in på gata eller annan allmän plats.

Såsom förutskickats är enligt gällande rätt grannen, vars mark blivit in- tagen, berättigad till intrångsersättning, om han icke hellre vill avstå mar— ken mot lösen. Beredningen har, i anledning av samråd i ämnet med 1954 års fastighetsbildningskommitté, till särskilt övervägande upptagit frågan, huruvida rätten att påkalla inlösen av intagen mark bör bibehållas.

Redan i 1899 års lag återfinnas de ännu gällande bestämmelserna om rätt för den förfördelade grannen att välja mellan att erhålla ersättning för in- trång och att mot lösen avstå den intagna tomtdelen.3 Vid lagens tillkomst

1 NJA II 1950 s. 294 f. * 1947 års bet. s. 144. 3 NJA II 1899 nr 5 s. 23 ff.

uppmärksammades att det skulle kunna stöta på svårighet att, när granne inlöst ett av honom intaget område, få detta överflyttat till hans tomlt. Med anledning av vissa inom HD vid dess granskning gjorda uttalanden yttrade föredragande departementschefen i propositionen därom bl. a. att, vad an- ginge det för sådan tomtjämkning erforderliga samtycket från de adminis- trativa myndigheterna, av innehållet i lagen torde följa att dylikt samtycke iclke finge vägras. Skulle erfarenheten visa att uttryckligt stadgande härom erfordrades, kunde sådant när som helst meddelas.1 I motiven till 3 kap. 6 5 i 1909 års jordabalksförslag vilket förslag såsom nämnts innebar att begränsningen till allenast planlagt område icke bibehölls uttalades att, sedan intaget område blivit inlöst av ägaren till den fastighet från vilken inkräktningen utgått, området borde införlivas med denna fastighet.? Detta skedde, därest området skulle överflyttas till en tomt, sålunda att, sedan i administrativ ordning tillstånd lämnats till den nödiga jämkningen i tomt- indelningen, tomtdelen sammanlades med den tomt vilken den skulle till- höra. Skulle överflyttningen ske till fastighet, som ej utgjorde tomt, måste ock utväg till genomförande av sammanläggning beredas. Under förarbetena till stadsplanelagen uttalades likaså # i ett den 15 december 1920 avgivet kommittébetänkande —— att inlöst tomtdel naturligtvis borde sammanläggas med den tomt därå den inkräktande byggnaden i övrigt vore uppförd; i detta hänseende syntes stadgandena i 3 kap. FBL vara tillfyllestgörande.3

Såsom av det anförda framgår leder inlösen av intagen mark till en fastig— hetsbildning som försätter de i sådant hänseende bestämmande myndighe- terna i en tvångssituation. Den inlösta marken saknar uppenbart varje för- utsättning för existens såsom självständig fastighet; det har ock städse för- utsatts att den skall sammanläggas med inlösarens fastighet samt att, om därför erfordras ändring i tomtindelningen, sådan skall genomföras. Från denna utgångspunkt har beredningen övervägt en ordning, innebärande att inlösens fullbordan automatiskt skulle leda till att inlöst mark inginge i in- lösarens fastighet.4 En konsekvens härav måste ovedersägligen bli att i före- kommande fall också tomtindelningen automatiskt underginge ändring. Med hänsyn till de angående sådan ändring i allmänhet gällande reglerna in- giver emellertid den sålunda ifrågasatta anordningen åtskilliga betänklighe— ter. Dessa förminskas ej av det förhållandet att redan enligt gällande rätt tomtindelningen måste i därför stadgad ordning anpassas efter det läge som inträtt till följd av inlösen (se bl. a. 31 5 andra st. BL och 39 & byggnadsstad- gan 30/6 1947).5

Fastighetsbildningskommittén har från sina utgångspunkter för bered- ningen framhållit att den helst såge att den nuvarande befogenheten att på- kalla inlösen slopades helt, alltså även för BLs tillämpningsområde. Kom—

1 Se 4 5 lag 31/8 1907 ang. stadsplan och tomtindelning samt NJA II 1907 nr 5 s. 23 ff. 9LB Ill 5. 189 f. 3 NJA II 1931 s. 262. ' Jfr lag 18/4 1952 om sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet m. m. (särskilt 3, 4 och 17 55). 5 Se 4 5 lag 31/8 1907 ang. stadsplan och tomtindelning samt NJA II 1907 nr 5 s. 23 ff. ävensom Bexelius-Nordenstam-Aurén, Byggnadslagstiftningen andra uppl. (Stockholm 1950)s. 225.

miltén har anfört att en sådan befogenhet klart strede mot principerna i numera gällande fastighetsbildningslagstiftning. Därav kunde föranledas ändringar i fastighetsindelningen, vilka ur allmän synpunkt vore olämpliga. Särskilt inom byggnadskvarter Ikunde även obetydliga ändringar få högst Inenliga konsekvenser. I viss utsträckning bereddes möjlighet åt grannar att i samförstånd framkalla en olämplig ändring av fastigheternas omfattning. Fastighetsbildningslagstiftningen erbjöde numera goda möjligheter för fas- tighetsägarna att med tillämpning av normala åtgärder för fastighetsbild- ning, tvångsvis eller efter överenskommelse, få till stånd en legalisering av inkräktningar som ej ledde till en olämplig fastighetsindelning. I det lag— förslag kommittén ämnade framlägga komme möjligheterna att med van- liga åtgärder komma till rätta med fall av inkräktning att ytterligare byggas ut.

Till vad sålunda från fastighetsbildningskommitténs sida anförts kan be- redningen ansluta sig. Beredningen har därför icke i det föreliggande för- slaget upptagit någon motsvarighet till bestämmelserna i 39 å BL och i 1947 års förslag om rätt för granne, vars mark intagits, att påkalla inlö- sen av marken. Grannens befogenheter inskränkas alltså till att, där in— kräktaren skall tills vidare få behålla intagen mark, påfordra ersättning.

I sistnämnda ämne innefattar 39 5 BL, liksom tidigare lagar, endast ett allmänt hållet stadgande om rätt för grannen att njuta ersättning för det intrång han lider av byggnad som skjuter in på hans tomt; härmed över- ensstämmer 1947 års förslag. Allenast ägaren av den fastighet vars mark intagits torde såsom sakägare f. n. ha ett självständigt anspråk på ersätt— ning.

Självfallet äro fastigheternas ägare oförhindrade att utom rätta träffa överenskommelse om intrångsersättningen. En sådan överenskommelse blir emellertid ej bindande mot ny ägare. Vill någondera ägaren få ersättningen med bindande verkan bestämd, har han att därom väcka talan mot den andre. På grund av vad nu sagts och med hänsyn till att det vanligen är ovisst, hur länge överbyggnaden kommer att bibehållas, har beredningen # i anslutning till en allmän regel om grannens rätt till ersättning för det intrång som tillskyndas honom genom markens intagande och nyttjande _ upptagit bestämmelse om att sådan ersättning på därom förd talan må be- stämmas att utgå på en gång eller med visst belopp för varje år intill dess marken avträdes.

Beredningen har vidare i andra stycket, med avseende å intrångsersätt- ning som skall utgå på en gång, upptagit vissa bestämmelser angående ti- den inom vilken ersättningen skall erläggas samt påföljden av att ersätt- ningen icke erlägges inom denna tid. Förhållandet mellan grannarna kän— netecknas av att den ene faktiskt men utan rättsgrund innehar ett den and— re tillhörigt stycke mark samt att denna faktiska besittning under de i förs- ta stycket angivna förutsättningarna erhåller rättslig sanktion så, att mar- ken får tills vidare behållas och nyttjas mot ersättning. I motiven till 3 kap. 6 5 i 1909 års förslag anfördes att det icke synts nödigt att utsätta någon sär-

skild påföljd för försummelse att betala ersättning för intrång, då det utan vidare syntes vara klart att i fall av sådan försummelse den vars fastighet inkräktats kunde begagna sig av sin rätt att fordra att det intagna området löstesl; för fall, då den som skulle utgiva lösen dröjde med dess erläggande utöver en månad efter förfallodagen, var i nämnda lagrum stadgat att rät- ten att ha byggnaden eller anläggningen kvarstående å den intagna marken vore förverkad. Beredningen, som icke föreslär rätt för den förfördelade grannen att påkalla inlösen, anser att påföljd för underlåtenhet att i rätt tid erlägga bestämd engångsersättning bör utsättas i lagen. Lämpligen kan påföljden angivas så, att grannen skall äga påfordra byggnadens borttagan- de; häri ligger att grannen kan, med godkännande av betalning som sker senare än vederbort, avstå från anspråk på avhysning. Påföljden jämte tid- punkten för dess inträde torde ock böra uttryckligen angivas i den dom varigenom ersättningen bestämmes. Åt rätten bör lämpligen överlämnas att med beaktande av omständigheterna i det särskilda fallet, särskilt den er— sättningsskyldiges behov av rimligt anstånd med ersättningens erläggande, fastställa tiden inom vilken detta skall ske. På grund av vad nu sagts har i andra stycket stadgats att när ersättning, som skall utgå på en gång, be- stämmes, i domen tillika skall fastställas viss tid, räknad från det domen vunnit laga kraft, inom vilken ersättningen skall erläggas vid påföljd att eljest grannen äger påfordra byggnadens borttagande.

Engångsersättning enligt andra stycket i denna paragraf är väsentligen likställd med ersättning varom 6 5 i förevarande kapitel handlar. Till främ— jande av önskvärd likformighet i regleringen har i andra stycket slutligen stadgats att i övrigt angående ersättning, som utgår på en gång, i tillämp— liga delar skall gälla vad i 6 5 är stadgat.

De särskilda förhållanden som föranlett en regel i 5 å andra stycket sis— ta punkten angående jämkning av ersättning bestämd till visst årligt be- lopp2 sakna motsvarighet i här avsedda fall.

Beredningen har slutligen till övervägande upptagit också spörsmålet om behörig domstol i mål som röra tillämpningen av förevarande paragraf. I det kommittéförslag som låg till grund för 1899 års lag stadgades att, om lösen eller ersättning enligt lagen skulle utgå, beloppet skulle, där överens- kommelse därom ej kunde träffas, bestämmas i den ordning som sades i lagen angående stadsplan och tomtindelning.3 I den slutliga lagen stadga- des att, om enligt domstols beslut eller parters åsämjande jord skulle lösas eller ersättning för intrång utgå efter ty i 1 & sades, därom i tillämpliga delar skulle gälla vad angående jords eller lägenhets avstående för allmänt behov vore stadgat.4 Denna regel inflöt i sak oförändrad i 1 kap. 12 & FBL.5 Någon däremot svarande regel upptogs emellertid icke i 19 å stads-

! LB Ill 5. 189. " 2 1947 års bet. s. 132 f.

= Den av kommittén föreslagna lagen ang. stadsplan och tomtindelning framlades icke för riksdagen.

' NJA II 1899 nr 5 s. 30 f. 5 NJA II 1918 s. 396 f.

planelagen. Föredragande departementschefen anförde i detta ämne att en— ligt då gällande lag tvist, huruvida de villkor som betingade förmånen att få inlösa eller mot ersättning nyttja inkräktad mark förelåge eller" icke, skulle prövas av domstol, medan beloppet av lösen eller ersättning skulle bestäm- mas enligt reglerna i ExL. Enligt departementschefens mening borde även bestämmande av lösen— och ersättningsbeloppet ske av domstol.1 Den stånd- punkt stadsplanelagen intog bibehölls oförändrad vid ifrågavarande reglers överförande till BL.2 I samband med 1949 års ändring i ExL "tillkomme emellertid på förevarande område vissa nya bestämmelser i BL. I 39 å BL infördes bestämmelse att tvist om ersättning eller lösen skulle prövas av ex— propriationsdomstolen och till 137 5 BL, som avsåg tillämpningen av ExL med avseende å inlösen av mark enligt BL, fogades ett nytt andra stycke av innehåll att i mål, som eljest enligt BL skall upptagas av expropriations- domstol, bestämmelserna om domstol och rättegång i expropriationsmål i tillämpliga delar skulle gälla, där ej annat vore särskilt stadgat. Angående tillägget till 39 å BL yttrade föredragande departementschefen att tvist om ersättning för skada eller intrång handlades av allmän domstol och att Inarkutredningen3 icke föreslagit någon ändring i detta förhållande. Då nu föresloges inrättande av specialdomstolar, vilka skulle besitta särskild sak- kunskap i fråga om Värdering av fastigheter och vad därmed sammanhäng— de, vore det dock uppenbarligen lämpligt att till dem överföra även denna tvist.4

Enligt beredningens åsikt torde — särskilt när möjligheten för den för— fördelade grannen att påkalla inlösen icke längre kommer att bibehållas övervägande processuella skäl tala för att ifrågavarande spörsmål be— handlas av allmän domstol. Skulle, då talan därom väckes, gränsen icke vara ostridig, har domstolen att förklara målet vilande i avbidan på att gränsbestämning äger rum (32 kap. 5 5 RB). Uppenbart är att fråga av sist— nämnda beskaffenhet städse alltjämt måste behandlas enligt bestämmelser— na i JDL och FBL. Är gränsens sträckning klarlagd eller ostridig, inledes tvisten ofta genom att den förfördelade grannen väcker talan mot inkräk- taren med begäran om dennes avhysning samt om ersättning för den tid denne obehörigen nyttjat marken; sådan talan måste givetvis upptagas av allmän domstol. Gör svaranden i målet invändning om att han enligt ifrå- gavarande bestämmelser vill behålla marken, torde även denna invändning böra ankomma på den allmänna domstolens prövning. Skulle nyssnämnda Invändning finnas befogad, blir den förfördelades talan om avhysning ogil- lad och domstolen har att därefter behandla frågan om ersättning. I detta fall torde mellandom kunna ifrågakomma (17 kap. 5 å—RB). Bibehölles den gällande rättens grundsats, skulle den förfördelade grannen vara nödsakad att därefter väcka talan om ersättning vid expropriationsdomstolen. Genom att allmän domstol väljes kommer även på denna punkt överensstämmelse

1 NJA II 1931 s. 264. 2 Prop. 131/1947 5. 207 f. (jfr s. 290). 3 SOU 1948: 4. 4NJA II 1950 5. 294.

att åvägabringas med vad som enligt förslaget (5 5) skall gälla angående immissionsskada i allmänhet. I enlighet med nu angivna uppfattning har beredningen i förslaget icke upptagit någon motsvarighet till 39 å andra stycket BIL.

I tredje stycket av förevarande paragraf återfinnes överensstämmande med 1947 års förslag en hänvisning till de i 39 & BL kvarstående bestäm- melserna angående trappa, som skjuter över gatulinje.

4 KAP.

Om köp, byte och gåva 1 5.

Bestämmelserna i första och andra styckena, avseende formen för fastig- hetsköp, ha upptagits oförändrade från 1947 års förslag.

Med hänsyn till innehållet i första stycket andra punkten har i tredje stycket upptagits en erinran om den i 6 5 meddelade bestämmelsen angå— ende verkan av att köpevillkor, varav förvärvet enligt köpehandlingen är beroende, icke upptagits i utfärdat köpebrev.

4—6 åå.

I dessa paragrafer är fråga allenast om sådana villkor varav förvärvets fullbordan eller bestånd skall vara beroende. Genom vissa jämkningar i lagtexten har detta förhållande framhävts.

Såsom även framhållits i motiven till 1947 års förslag ha ifrågavarande bestämmelser återverkan på den inskrivningsrättsliga regleringen. I 28 kap. 9 5 3 av föreliggande förslag stadgas att lagfartsansökan omedelbart skall avslås, om fångeshandlingen innehåller villkorsbestämmelse som enligt 4 kap. 4 & medför förvärvets ogiltighet. Innehåller fångeshandlingen tillåten villkorsbestämmelse, får ansökan om lagfart väl förklaras vilande men må ej bifallas, med mindre det visats att villkoret ej längre är gällande (28 kap. 10 å och 14 & tredje st. första p.).

Från villkor, varav förvärvets fullbordan eller bestånd skall vara bero- ende, äro att skilja bl. a. villkor, som inskränka köparens rätt att i sin tur överlåta fastigheten eller att däri utfästa eller upplåta rättighet. Något hin— der för uppställande av villkor av sist angiven art innefattas icke i bered— ningens förslagl; ett villkor av denna art hindrar alltså ej lagfart å för- värvet men skall antecknas i fastighetsboken (28 kap. 20 5).

75.

Denna paragraf avser köp av sådan ägovidd som är till sina gränser be- stämd men icke utgör hel fastighet utan det av sådan, s. k. arealförvärv. I 1947 års förslag benämndes dylikt köpeobjekt visst till gränserna angivet

1 Se 1947 års het. s. 173 f.

område. Såsom i betänkandet anfördes vid förevarande paragraf är det, om man icke vill uppgiva kravet på överensstämmelse mellan den civil- rättsliga lagstiftningen och jorddelningsreglerna, svårt att finna någon an- nan utväg än att förklara legal fastighetsdelning vara ett ofrånkomligt led i överlåtelse av område som icke utgör registerfastighet.1 Beredningen hade av dessa och i övrigt anförda skäl stannat vid att förbinda överlåtelsen med fastighetsbildningens genomförande på det sättet att överlåtelsen skulle gå åter, därest fastighetsbildningen ej kunde komma till stånd. I sin lydelse enligt 1947 års förslag innehöll paragrafen att, om visst till gränserna angi- vet område såldes, överlåtelsen skulle vara beroende av att området genom laga delning skildes från den fastighet vartill det hörde.

Det förevarande spörsmålet skall först behandlas med avseende å de fall då laga delning sker enligt JDL; det delningsinstitut som då kommer i fråga är avstyckning (19 kap. JDL).

Stadgandet i 1947 års förslag innefattar icke, åtminstone efter ordalagen, en lösning för alla de fall av arealförvärv som kunna ifrågakomma. När ägaren av en fastighet vill överlåta viss till gränserna bestämd ägovidd, kan köpeobjektet bestämmas på två sakligt sett överensstämmande men eljest olika sätt, vilket sammanhänger med att institutet avstyckning är så kon- struerat att styckningsfastigheten anses fortfarande bestå men med redu- cerat ägoinnehåll och att allenast en ny fastighet bildas. I enlighet härmed kan köpeobjektet angivas antingen såsom viss ägovidd inom bestämda grän- ser eller ock såsom själva fastigheten med undantag av viss angiven, åter- stående ägovidd. Vad som skall avstyckas är i förra fallet den försålda ägo- vidden och i det senare fallet den ägovidd säljaren undantagit från över- låtelsen. Bestämmelsen i 6 5 3 mom. LF har, ehuru avfattad med hänsyn allenast till det fall att det överlåtna området skall utbrytas ur överlåta- rens fastighet och bilda en ny fastighet, i rättspraxis erhållit motsvarande tillämpning för det fall att säljaren överlåtit sin fastighet utom visst område därav, som han förbehållit sig ; lagfart har då icke ansetts kunna meddelas. för köparen å fastigheten, förrän lantmäteriförrättning, varigenom det för- behållna området skilts från fastigheten, vunnit laga kraft.2

Enligt beredningens mening bör, vare sig överlåtelsen omedelbart hänför sig till visst område eller till fastigheten med undantag av angivet område, överlåtelsen till sin giltighet vara beroende av att laga delning äger rum, något som väl också närmast torde överensstämma med den principiella ståndpunkt som 1947 års förslag intog till denna fråga.

I detta sammanhang kan erinras att vid den omarbetning av avstyck— ningskapitlet i JDL som skedde år 1947 man eftersträvat att erhålla en en- hetlig beteckning både för det område som skall avstyckas och för vad där- efter återstår av stamfastigheten; för båda dessa infördes begreppet styck- ningsdel (19 kap. 1 & sista st. JDL). Denna terminologiska nybildning mo-

! 1947 års bet. s. 178. 5 Se Undén, LF s. 48, NJA 1910 s. 530 (jfr 1938 s. 417) samt JOs ämbetsberättclse 1928 s. 11.

tiverades av departementschefen med den fördel som därigenom ur lag— teknisk synpunkt vore att vinna.1 I det förslag av fastighetsbildningssak- kunniga som låg till grund för 1947 års lagstiftning hade framhållits, huru— som den från jordavsöndringsinstitutet upptagna konstruktionen, att den ena styckningsdelen i motsats till den andra betraktades som identisk med den förut odelade fastigheten, hade stort värde ur redovisningssynpunkt; då emellertid någon skillnad mellan delarna icke behövde föreligga beträf- fande användningssätt, storleksordning eller äganderättsförhållandena, vore här fråga om ett slags huvudsakligen av bokföringstekniska skäl gjord fik- tion.2 —

Genom försäljning av viss ägovidd inom angivna gränser eller av fastig— heten med undantag av sådan ägovidd uppdelas objektet i realiteten i två områden, av vilka fastighetsägaren överlåter det ena och behåller det andra. Också i föreliggande lagstiftningsärende är det en lagteknisk fördel att äga tillgång till en enhetlig beteckning för vardera fastighetsdelen, även om dessa delar icke i alla sammanhang kunna behandlas lika (se t. ex. 8 kap. 2 5 i förslaget). Beredningen har ansett >>område>> väl ägnat att täcka båda de angivna företeelserna; området ställes i motsats till »andel» (8 och 9 55 i förevarande kap.), vilket är liktydigt med kvotdel. Genom den- na terminologi blir det möjligt att på ett enkelt sätt åt förevarande lag- rum ge sådan avfattning att det blir direkt tillämpligt vare sig ägaren säljer visst ägoområde och behåller restfastigheten eller han säljer fastigheten och behåller viss ägovidd därav. I enlighet med vad nu sagts avser lagrummet i sin av beredningen föreslagna lydelse försäljning av visst område, vare sig det är ämnat att avskiljas från fastigheten eller köpet avser fastighet med undantag av område.

I 1947 års betänkande ifrågasattes, huruvida icke avstyckning skulle kun— na igångsätlas ex officio, samt angavs, huru förfarandet kunde tänkas då gestalta sig.3 Beredningen har närmare övervägt en lösning efter sålunda angivna linjer men funnit att åtskilliga praktiska svårigheter och olägenhe- ter därvid möta. Enligt beredningens åsikt saknas bärande skäl att just för detta särskilda fall frångå den eljest i allmänhet tillämpade principen att det ankommer på den enskilde sakägaren att undanröja förefintliga hinder för förvärvets giltighet och lagfarts vinnande. I enlighet med denna uppfattning föreslår beredningen att köpets giltighet skall vara beroende, i första hand, av att laga delning, d. v. s. avstyckning, påkallas inom viss tid efter köpet. Angivna tid har ansetts böra bestämmas till sex månader från köpehandlingens dag och sålunda till längre tid än lagfartstiden, som nor- malt utgör tre månader från samma dag (28 kap. 2 5). Skulle, då lag- fart sökes, avstyckning ännu icke ha påkallats, förklaras ansökan vilande (27 kap. 17 & samt 28 kap. 10 å och 14 5 första st.) och lämnas underrättelse till sökanden enligt bestämmelserna i 27 kap. 19 5. Genom detta förfarande,

1 NJA II 1948 s. 11. ” SOU 1944: 46 s. 132 eller prop. 232/1947 5. 144. 3 1947 års het. s. 178.

som kommer att närmare behandlas särskilt i motiven till 27 kap. 17 och 19 55, riktas sökandens uppmärksamhet på det ifrågavarande villkoret och vad som erfordras för dess uppfyllande samt påföljden om föreskrivna åtgär- der i sådant syfte försummas. I sista hand avgörande för köpets giltighet måste bli att rätteligen gjord ansökan om laga delning leder till sådan del- ning.

Till nu anförda huvudprinciper knyta sig vissa särskilda spörsmål. Ett så— dant rör rätten att ta initiativ till avstyckning. Det bör ej ligga i ena kon— trahentens hand att bringa köpet att förfalla genom underlåtenhet att göra ansökan om laga delning. Enligt 19 kap. 6 & JDL i nu gällande lydelse till— kommer rätt att påkalla avstyckning såväl fastighetens ägare som, då fråga är om avstyckning på grund av överlåtelse, den till vilken överlåtelsen ägt rum. Att ansökan som göres å någondera sidan även gäller till förmån för den andra sidan torde följa av rättsförhållandets natur (jfr 14 kap. 8 5 andra st. RB).1 Detta innebär att återkallelse av ansökan ej kan ske ensidigt, utan att härför förutsättes biträde av den andra sidan; i angivna situation får ärendet om avstyckning alltså ej avskrivas. Ej heller bör en åtgärd eller försummelse av den ena sidan läggas den andra sidan till last. Beredning- en föreslår viss jämkning av avfattningen av 19 kap. 6 5 JDL. Såvitt nu är i fråga innebär jämkningen emellertid allenast ett förtydligande. Sålunda skall, enligt andra stycket i lagrummet, rätt att påkalla avstyckningsförrätt- ning tillkomma fastighetens ägare; är ägovidd som skall avstyckas eller fastigheten med undantag av sådan ägovidd överlåten till annan, må av- styckning påkallas såväl av överlåtaren som av den till vilken överlåtelsen skett.

En komplikation uppstår i det fall att avstyckning finnes ej kunna till- låtas, med mindre sammanläggning sker av någon av styckningsdelarna eller av båda var för sig med annan styckningsdelens ägare tillhörig fastig- het eller fastighetsdel. Det rättspolitiska syfte som förevarande bestämmel- ser skola tillgodose gör det nödvändigt att dessa bestämmelser äga tillämp- ning också i nu angivna fall. Vad angår initiativråtten till sammanläggning gäller f. n. enligt 10 5 SmlL att sådan rätt tillkommer allenast ägaren av de områden som skola sammanläggas. Bibehölles denna princip, skulle den till sammanläggningsinitiativ exklusivt berättigade kunna bringa köpet om intet genom att underlåta att ta sådant initiativ. Beredningen kommer att behandla denna fråga i de allmänna motiven till de föreslagna ändringar- na i JDL och hänvisar till vad där anföres. Beredningens överväganden ha föranlett förslag om viss utvidgning av initiativrätten till samman—- läggning (se 19 kap. 6 & tredje st. andra p. JDL). En för avstyckningens genomförande erforderlig sammanläggning skall enligt nämnda förslag kunna påkallas såväl av överlåtaren som av den till vilken överlåtelsen skett, av sakägare vars styckningsdel ej skall ingå i sammanläggningen dock allenast såframt ej annat avtalats vid överlåtelsen eller framgår av omstän- digheterna vid denna. Det må nämnas att framställning om sammanlägg-

1 Se NJA 1956 s. 435. 6—541886 II

ning i samband med avstyckning skall, om den ej sker i ansökan om av- styckningen, göras till förrättningsmännen muntligen vid sammanträde eller skriftligen (19 kap. 6 & tredje st. första p. JDL, jfr 16 a & i samma kap.). Mot denna föreskrift svarar stadgandet i 13 å andra stycket i den före- slagna nya sammanläggningslagen att fråga om sammanläggning i samband med avstyckning ej må upptagas, med mindre framställning därom gjorts vid avstyckningsförrättningen i nyss angiven ordning.

En liknande, mera speciell komplikation hänför sig till det fall att, vid avstyckning i samband med sammanläggning, någon eller några av sam— manläggningskomponenterna men ej den eller de övriga ingå i registrerad bruksenhet. Av skäl som komma att angivas i motiven till 26 kap. 21 5 skall för sammanläggning i sådant fall krävas att i samband därmed den del av bruksenheten som skall ingå i sammanläggningen avskiljes från bruksenheten eller ock den nybildade fastigheten upptages i bruksenheten. Den av beredningen föreslagna lösningen innefattas i den särskilda föreskrift i nämnda paragraf enligt vilken sådan sakägare, som må väcka fråga om sammanläggning, ock äger påkalla avskiljande eller upptagande.

Ett annat spörsmål, som i detta sammanhang kräver beaktande, rör he- tydelsen av att, då visst område säljes, säljaren redan väckt fråga om laga delning. Enligt gällande jorddelningslagstiftning torde förutsättas att i ett sådant fall ej kräves ny ansökan. Å andra sidan är tydligt att, då köpet gö— res beroende av laga delning, verkan å köpet kan tilläggas endast sådan del- ning som grundar sig å köpeavtalet. På frågan huru avstyckning skall verk- ställas inverkar enligt JDL, huruvida åtgärden föranledes av överlåtelse eller ej. Föranledes åtgärden ej av överlåtelse, ankommer enligt 19 kap. 14 & nämnda lag på fastighetens ägare att, med iakttagande av vad i samma ka- pitel föreskrives, bestämma huru avstyckningen skall verkställas. Har där- emot ägovidd som skall avstyckas blivit till annan överlåten, gäller enligt 19 kap. 9 & JDL att överlåtelsehandlingen skall införas i förrättningsproto- kollet eller i styrkt avskrift biläggas detta och föreskrives vidare i 15 å förs- ta stycket samma kapitel att överlåtelsehandlingen skall läggas till grund för avstyckningsförrättningen med rätt likväl för sakägarna, enligt 15 5 andra stycket, att i viss omfattning skriftligen förena sig om vissa jämk— ningar. Av sist anförda bestämmelser torde enligt gällande lagstiftning följa att, om under fortgången av en utav fastighetsägaren för egen del på- kallad avstyckningsförrättning sker överlåtelse av det till avstyckning av- sedda området, överlåtelsehandlingen må ingivas till förrättningsmännen, införas i förrättningsprotokollet eller biläggas detta samt läggas till grund för förrättningen. Enligt beredningens förslag blir det nödvändigt att frå- gan om delningen bringas till förrättningsmännens kännedom genom ansökan under åberopande av överlåtelsehandlingen inom den för ansökan bestämda tiden för att delningen skall medföra den verkan att överlåtelsen vinner gil- tighet. Skulle köpeavtalet icke ha på detta sätt åberopats, kan delningen icke i och för sig utgöra grund för avtalets giltighet och detta ej ens för det fall att delningen skulle kunna visas faktiskt överensstämma med vad som

avtalats mellan kontrahenterna. Att tillerkänna en sådan möjlighet rättslig betydelse skulle innebära att, i strid med de nu ifrågavarande bestämmel- sernas syfte, frågan om avtalets giltighet hölles svävande under obestämd tid. Ett annat förhållande är att i nu antydda fall kontrahenterna kunna -— på motsvarande sätt som då avtalet ansluter sig till en redan fullbordad delning _ förse den ursprungliga köpehandlingen med ett tillägg, vari för— klaras att köpet avser någon av de genom styckningen tillkomna fastigheter- na. Ett sådant tillägg är att betrakta som ett nytt köp och därå måste alltså uppställas samma formella krav som gälla i fråga om köpeavtal i allmänhet.

Vad nu sagts angående det fall att köpeavtal slutits under fortgången av ett avstyckningsärende måste ock gälla, då köpeavtalet ingåtts innan för— rättningen påkallades och det är säljaren som sökt avstyckning.

Med hänsyn till sitt syfte torde nu ifrågavarande bestämmelser böra vara tvingande; det bör följaktligen stadgas att de skola gälla, även om annat av- talats. Av detta stadgande följer att ett förbehåll i köpeavtal som helt all— mänt gör det försålda områdets storlek beroende av en kommande delning icke även om det i och för sig skulle vara giltigt fritager från skyldig— het att inom tid som lagen föreskriver söka delning på grund av avtalet.

I överensstämmelse med det nu sagda innehåller förevarande paragraf i sin av beredningen föreslagna lydelse att, om visst område säljes _ vare sig det är ämnat att avskiljas från fastigheten eller köpet avser fastighet med un- dantag av område — skall, även om annat avtalats, köpet vara beroende av att inom sex månader från köpehandlingens dag göres ansökan om laga delning på grund av köpet samt att i anledning av ansökan som rätteligen skett laga delning kommer till stånd.

Då köpet blir ogiltigt av anledning som nu nämnts, återgår det försålda området till säljaren och rättsläget blir detsamma som var rådande före köpet. Har fastighetsägaren efter försäljningen av området försålt även den återstod av fastigheten som ej ingick i det första köpet, kommer, då detta köp blir ogiltigt, en ny avstyckningsfråga att föreligga; preklusionsfristen för den senare köparen bör alltså räknas från dennes köp. Rätten för den senare köparen att självständigt påkalla prövning av avstyckningsfrågan torde vara obestridlig för sådana fall då ogiltigheten av det första köpet be» rott därav att säljaren eller den förste köparen ej gjort ansökan inom rätt tid eller då en inom rätt tid gjord ansökan på grund av återkallelse eller eljest ej varit föremål för saklig prövning. Men även då en sådan prövning ägt rum, torde det böra stå den senare köparen öppet att påkalla ny pröv- ning; ur avstyckningssynpunkt kunna förhållandena vid det senare köpet gestalta sig annorlunda än vid det första köpet och det torde ej vara ute- slutet att med hänsyn till nytillkomna omständigheter avstyckningsfrågan kan erhålla en annan utgång. Medgives avstyckning av det först försålda området, är frågan därmed avgjord även beträffande den senare försäljning- en; ansökan om delning i anledning av detta senare förvärv erfordras alltså icke. Skulle den förste köparen i sin ordning ha försålt det av honom för- värvade området till annan, är denne alltid beroende av den utgång avstyck-

ningsfrågan erhåller i fråga om den förste köparens förvärv; skulle detta förvärv vara ogiltigt, förfaller tydligen också det senare förvärvet.

Med hänsyn till det intresse som en senare förvärvare sålunda äger uti den i anledning av en tidigare försäljning uppkomna avstyckningsfrågan bör om denna fråga ännu är svävande, då den senare försäljningen äger rum _ den senare köparen anses äga samma rätt att göra och fullfölja an- sökan som tillkommer säljaren. Då även säljaren, oberoende av den senare försäljningen, alltjämt har intresse av att den tidigare skedda försäljningen äger bestånd, måste ock han anses vara bibehållen vid sin rätt att göra och fullfölja ansökan. Den nu angivna lösningen av denna fråga torde stå i överensstämmelse med den avfattning som 19 kap. 6 5 JDL föreslås skola er- hålla och med de allmänna grunderna för förslaget i nu förevarande ämne. Beredningen har icke ansett erforderligt att upptaga mera detaljerade reg- ler för detta fall.

Beredningen övergår härmed till sådana fall då laga delning sker enligt FBL. Det må då först erinras om att frågan om ny fastighetsbildningslagstift- ning och därmed sammanhängande Spörsmål f. n. äro föremål för utredning .av 1954 års fastighetsbildningskommitté. Kommittén lär komma att fram- lägga förslag till en för land och stad gemensam fastighetsbildningslag; detta förslag torde i väsentliga hänseenden komma att innebära en utjämning av de nuvarande principiella skiljaktigheterna mellan JDL och FBL i huvud— saklig riktning mot det system som representeras av JDL.

Även FBL upptager delningsinstituvtet avstyckning, dock endast såvitt avser område som ej ingår i tomtindelning (5 kap. 1 5). Reglerna angående sådan delning uppvisa långtgående överensstämmelse med 19 kap. JDL; föreslagna ändringar i sistnämnda kapitel ha erhållit sin motsvarighet i 5 kap. FBL med de undantag som betingas av att enligt FBL delning icke före- kommer i samband med sammanläggning. Rätten att påkalla avstycknings- förrättning regleras i 5 kap. 2 5 andra stycket FBL i överensstämmelse med vad beredningen föreslagit i fråga om 19 kap. 6 5 andra stycket JDL. Angå- ende sättet för avstyckningens verkställande meddelas i 5 kap. 7, 9 och 10 55 FBL regler som motsvara de i 19 kap. 9, 14 och 15 åå JDL givna. De i förevarande paragraf meddelade bestämmelserna kunna följaktligen äga tillämpning i alla fall då delning sker genom avstyckning.

Vad åter angår områden som ingå i tomtindelning sker fastighetsbild— ningen icke som en delningsförrättning av samma rättsliga struktur som avstyckning. Skälen härtill sammanhänga med stadsplaneringen och stå- dernas tomtindelning. Genom administrativa förfoganden ha, oberoende av särskilda delningsåtgärder, de tomtindelade områdena erhållit sin utform— ning för bebyggande. Den administrativa tomtindelningen erhåller emeller- tid full fastighetsbildande verkan först då lagfart sökes å område som ge— nom tomtindelningen utlagts till tomt eller tomtdel eller då administrativt bildad tomt skall införas i tomtboken (1 kap. 3 & FBL). Uppenbart är att de områden, som äro föremål för överlåtelse, redan dessförinnan äro bestämda genom den administrativa uppdelningen och att något behov av enskilt ini-

tiativ för fastighetsbildningen icke föreligger. Även fastställd stadsplan har i vissa fall avstyckande verkan. Detta inträffar då enligt planen del av tomt uteslutes ur tomtindelning; då lagfart därå sökes eller tomtdelen skall utan föregången lagfart avföras ur tomtboken, är tomtdelen att anse såsom av- styckad (1 kap. 1 5 andra st. FBL).

Med hänsyn till det nu anförda anser beredningen att bestämmelserna i förevarande paragraf icke böra äga tillämpning i fråga om överlåtelse av område i överensstämmelse med fastställd stadsplan eller tomtindelning. Den allmänna lagfartsskyldigheten medför att frågan om tomtindelningens fullbordan ej hålles svävande. På grund av vad beredningen sålunda anfört erfordras en bestämmelse, enligt vilken vad i förevarande paragraf är stad- gat om att överlåtelse av område skall vara beroende av laga delning icke skall äga tillämpning i fråga om mark som överlåtits i överensstämmelse med fastställd stadsplan eller tomtindelning. Denna bestämmelse synes lämpligen kunna erhålla plats i PromL.

Angående byte och gåva hänvisas i 28 5 resp. 31 5 till förevarande para- graf. Beträffande arealförvärv annorledes än genom överlåtelse meddelas bestämmelser i samtidigt framlagda förslag dels om ändring i GB och i ÄB, dels ock till lag med vissa bestämmelser om förvärv i särskilda fall av om- råde eller andel av fastighet eller registrerad bruksenhet.

85.

I förevarande paragraf behandlas, liksom i 1947 års förslag, köp av andel i fastighet.

Enligt nämnda förslag skulle i fråga om köp som avsåge andel i fastighet gälla att överlåtelsen vore beroende av att andelen utbrötes genom laga del- ning, såframt ej fastigheten skulle innehavas odelad under samäganderätt eller i enkelt bolag; andel i strömfall, vilket utgjorde särskild fastighet, skulle dock få överlåtas oberoende av delningsåtgärd.

I motiven erinrades till en början om de skilda former i vilka en andels- överlåtelse kunde förekomma.1 Ägaren av hel fastighet kunde sälja viss kvotdel därav; i detta fall skedde en >>ideell delning» av fastigheten genom överlåtelsen. Ägaren av en andel kunde överlåta denna; i sådant fall hade en ideell delning skett redan tidigare och överlåtelsen betydde blott att för- värvaren inträdde i överlåtarens ställe såsom ägare av samma andel. En kombination av nu nämnda båda fall förelåge, om en andelsägare sålde blott en kvotdel av sin egen andel. En ideell delning av en fastighet kunde slut— ligen ske genom att en fastighet i sin helhet överlåtes till flera köpare, vilka var för sig erhölle en lott i fastigheten.

I motiven anfördes vidare att, där fråga vore om andelar i hel fastighet, vid utformandet av en ny lagstiftning om fastighetsköp borde göras skillnad mellan olika fall av andelsöverlåtelser.2 Medan inga hinder borde resas mot sådana andelsöverlåtelser, som hade till syfte att införa och upprätthålla ett

1 Se 1947 års bet. s. 179 f. 3 Se 1947 års bet. s. 182 f.

gemensamt nyttjande av fastigheten i form av enkelt bolag eller samägande- rätt, borde lagen icke sanktionera andelsöverlåtelser som avsåges skola föl- jas av sämjedelning. En sämjedelning kunde sägas innefatta en överens— kommelse om att delägarna skulle nyttja envar sitt särskilda område. Sam- äganderättslagen bleve icke tillämplig på förhållanden av denna typ.1 Själv— fallet förelåge icke ett bolagsförhållande. Ej heller lagen om förvaltning av bysamfälligheter avsåge egendom som uppdelats mellan intressenterna ge- nom sämjedelning (jfr 1 5 första st. 1 nämnda lag). Den lämpligaste lös— ningen vore att andelsöverlåtelser, som åsyftade en uppdelning av fastig- heten, till sin giltighet gjordes beroende av att laga delning ägde rum. Liksom en arealöverlåtelse borde bringas att återgå, om avstyckning ej kunde ske, borde alltså regelmässigt en andelsöverlåtelse gå tillbaka, om laga delning ej kunde äga rum och samäganderätt eller bolagsförhållande ej åsyftades. Det borde i första hand tillkomma inskrivningsdomaren att pröva överlå- telsens innebörd. En sådan prövning förutsatte att den lagfartssökande finge styrka uppgörelse om samäganderätt eller enkelt bolag. Det syntes dessutom vara lämpligt att låta lagfartsbeslutet få en särskild avfattning, när sådant gemenskapsförhållande vore för handen. Härvid kunde ankny- tas till den typ av lagfart som allmänt kallades gemensam lagfart och som komme till användning, när flera sökte lagfart å en fastighet vari de ägde var sin lott. Begreppet gemensam lagfart vore f. n. omnämnt i 11 & förord- ningen om expeditionslösen. I en ny lag syntes gemensam lagfart böra re- serveras för verklig samäganderätt och för sådana bolagsförhållanden där bolaget icke utgjorde en juridisk person, d. v. 5. enkla bolag. Härvid borde märkas att, då någon sålde sin fastighet i gemensam köpehandling till flera personer, dessa bleve samägare till fastigheten och följaktligen berättigade att erhålla gemensam lagfart. Enligt 1947 års betänkande borde den eller de lagfartssökande som förvärvat andel i fastighet i lagfartsärendet uppgiva, om särskild eller gemensam lagfart söktes. I förra fallet bleve lagfartens beviljande avhängigt av en blivande utbrytning av andelen, i senare fallet icke. Men för att icke gemensam lagfart skulle erhållas, oaktat en delning på marken avsåges och syftet vore att undgå ett laga skifte med dess kost— nader, torde gemenskap i äganderätten böra styrkas, när sådan ej såsom i nyss anförda fall kunde utan vidare presumeras. .

Man nödgades emellertid, anfördes vidare i 1947 års betänkande, räkna med möjligheten att parterna gåve ett rättsförhållande skenet av samägan— derätt eller enkelt bolag, oaktat deras mening vore att uppdela fastigheten genom sämjedelning. Vidare kunde det tänkas att rättsförhållandet från början hade den nämnda karaktären och att gemensam lagfart på den grund söktes och erhölles men att delägarna senare uppdelade fastigheten sämjevis. Ett dylikt kringgående av bestämmelserna torde icke kunna helt förebyggas. Då lagstiftaren i princip icke godkände en sämjedelning såsom definitiv, borde emellertid åt en överenskommelse om sämjedelning icke ges

1981fSe, förutom i bet. anmärkta NJA 1940 s. 82, även NJA 1952 s. 228. Jfr ock NJA II 1922 s.

den rättsverkan att en delägare betraktades såsom ägare av det område som genom Sämjedelningen avskilts åt honom. I stället skulle äganderätten be- handlas såsom gemensam och rättsförhållandet anses falla under lagen om samäganderätt eller, om ett bolagsavtal förelåge, under bestämmelserna om enkla bolag. Detta skulle medföra att en delägare icke kunde inteckna sin andel i den gemensamma fastigheten och innebure vidare att, i hän— delse av bristande enighet mellan delägarna om förvaltningen och nytt- jandet, envar av dem kunde _— om icke annat med giltig verkan avtalats _ begära fastighetens försäljning på offentlig auktion eller dess ställande under godmansförvaltning. Att Sämjedelningen sålunda frånkändes sak- rättslig verkan torde kunna bidraga till att sämjedelning undvekes.

Sedan 1947 års betänkande avgivits, har frågan om rättsverkan av säm- jedelning blivit föremål för lagstiftning i ett mera begränsat sammanhang, nämligen med syfte att hindra omintetgörande genom privata jorddelningar av resultatet utav den skiftesverksamhet som med betydande kostnader för statsverket genomförts eller pågår enligt den för vissa delar av Kopparbergs län antagna särskilda lagstiftningen.1 Enligt lagen den 21 mars 1952 (nr 95) om ogiltighet av sämjedelning av jord inom vissa delar av Kopparbergs län skall sämjedelning av jord inom närmare angivna delar av detta län vara utan verkan; med sämjedelning av jord skall jämställas sämjedelning av vad till jorden lagligen hör. I det till lagrådet remitterade förslaget för- klarade departementschefen innebörden av lagstiftningen kunna i korthet sammanfattas sålunda.2 Sämjedelningen skulle icke komma att medföra en upplösning av den samäganderätt som bestått före Sämjedelningen. Ägande— rätten till den ideella andelen i fastigheten skulle sålunda ej komma att er— sättas med äganderätt till den vid Sämjedelningen utlagda lotten. Vid bli- vande lantmäteriförrättningar skulle hänsyn ej tas till den skedda sämjedel- ningen. Departementschefen anförde vidare att en regel med innebörden att sämjedelningar frånkändes rättsverkningar icke hade någon omedelbar verkan å sämjedelningsavtal, så länge avtalet respekterades av kontrahenterna och frågan om avtalets giltighet ej aktualiserades av särskild anledning, exempelvis lantmäteriförättning eller exekutivt förfarande. Effekten av be- stämmelsen låge främst däri att innehavaren av en sämjelott finge en, med hänsyn till omöjligheten att bedöma vad som kunde komma att inträffa i framtiden, i hög grad osäker ställning i rättsligt hänseende. Under uttryc— ket sämjedelning finge inbegripas delningar, varigenom för viss ideell an- del i en fastighet utlades viss ägolott på marken genom privat delningsupp- görelse ; därunder komme icke de fall då visst område av fastighet överlåtes eller då vid arvskifte en fastighet uppdelades mellan dödsbodelägarna icke på det sättet att de erhölle vissa kvotdelar utan så att de direkt bekomme

* Se lag 30/4 1925 (nr 102) rörande vissa laga skiften inom de på bekostnad eller med under- stöd av staten storskiftade delarna av Kopparbergs län samt lag 17/6 1932 (nr 223) med sär- skilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län; jfr ock lag 4/6 1943 (nr 302) med särskilda bestämmelser om äganderättsutredning och sammanläggning av fastigheter inom vissa byar i Kopparbergs län.

2 Se prop. 58/1952, NJA II 1952 s. 542 ff.

vissa områden på marken. I anslutning härtill berörde departementsche- fen frågan om ogiltighetsregelns förhållande till avtal som angivits åsyfta delning till brukningen. Ett avtal, som hade endast sådan innebörd, träf— fades uppenbarligen icke av ogiltighetsregeln. Emellertid kunde avgörande betydelse icke tillmätas den omständigheten att avtalet formellt framstode som en överenskommelse endast om uppdelning av marken för nyttjande. Därest av omständigheterna framginge att ett sådant avtal i själva verket innefattade sämjedelning, bleve avtalet i detta hänseende utan verkan. Uppenbarligen måste åt rättstillämpningen överlämnas att från fall till fall pröva förekommande avtals innebörd. Ifrågavarande lagstiftning vore avsedd såsom ett provisorium i avbidan på att spörsmålet i samband med den kommande jordabalken finge en allmängiltig lösning.

Beredningen delar i sin nuvarande sammansättning helt den till grund för 1947 års förslag liggande uppfattningen att sämjedelningar böra förhind- ras. Emellertid torde kunna ifrågasättas, huruvida med denna utgångs- punkt frågan om andelsöverlåtelserna genom nämnda förslag erhållit den lämpligaste lösningen. Frågans samband med de inskrivningsrättsliga be— stämmelserna och vissa andra delar av förevarande förslag har föranlett beredningen att upptaga densamma till ytterligare övervägande.

Enligt huvudregeln i 1947 års förslag göres skillnad mellan olika fall av andelsöverlåtelser efter syftet med överlåtelsen. Åsyftas att införa och upp- rätthålla ett gemensamt nyttjande av fastigheten i form av enkelt bolag eller samäganderätt, resas inga hinder mot överlåtelsen; huvudregeln är ej tillämplig i sådana fall. Är däremot sådant syfte ej för handen utan tilläm— nas en uppdelning av fastigheten, vare sig genom laga delning eller genom sämjedelning, skall överlåtelsen för sin giltighet vara beroende av att laga delning äger rum. Sämjedelning kommer därigenom ej längre på fråga.

När ägaren av en fastighet till någon överlåter en andel däri, kan en— ligt beredningens mening — under förutsättning att överlåtaren ämnar kvarstå såsom ägare av återstående andel varken överlåtare eller för- värvare undgå att på förhand fatta ståndpunkt till spörsmålet, om de skola innehava fastigheten under samäganderätt eller i bolag eller huruvida fas— tigheten skall uppdelas mellan dem. Den som inträder i ett samäganderätts— förhållande är nämligen i en rad betydelsefulla hänseenden hunden i fråga om förfogandet över egendomen. Sålunda erfordras i regel samtliga delägares samtycke för förfogande över den samfällda egendomen i dess helhet eller för vidtagande av åtgärd i godsets förvaltning (2 & samäganderättslagen). Kunna delägarna ej enas rörande egendomens förvaltning eller nyttjande, äger rätten på ansökan av delägare förordna om godmansförvaltning (3 & samma lag). En konsekvens av det förslag beredningen framlägger angående de gemensamma inteckningarnas avskaffande blir vidare att enligt nya JB panträtt ej skall kunna utfästas i andel av fastighet som innehaves under samäganderätt (8 kap. 2 5 ); motsvarande avses skola gälla i fråga om upp- låtelse av förköpsrätt (5 kap. 3 5), återköpsrätt (6 kap. 4 5), ränterätt (9 kap. 2 g), födoråd (10 kap. 2 5) och särskild rättighet (11 kap. 5 5).

Slutligen må erinras om rätten för envar delägare att, där ej annorledes är avtalat mellan honom och övriga delägare, begära att egendomen för gemen- sam räkning utbjudes till försäljning å offentlig auktion (6 & samägande— rättslagen). Än mer ingripande äro rättsverkningarna av ett bolagsförhål— lande (2 kap. lag 28/6 1895 om handelsbolag och enkla bolag).

Såsom framgått av den förut lämnade redogörelsen för 1947 års förslag innefattar detta icke något krav på att syftet med överlåtelsen skall framgå av själva överlåtelsehandlingen utan det förutsättes att detta syfte skall ut— redas i det lagfartsärende vartill överlåtelsen ger upphov samt att överlåtel— sens giltighet skall bero av resultatet av denna utredning. Nu anförda för— hållanden medföra att kontrahenterna i överlåtelseavtalet stanna i viss oså-- kerhet om det genom överlåtelsen inträdda rättsläget. För båda kontrahen— terna måste det framstå såsom ett intresse av utslagsgivande betydelse att redan då överlåtelsen sker kunna överblicka dess rättsliga konsekvenser el— ler m.a.o. bedöma huruvida överlåtelsen kommer att bestå eller ev. kan bli ogiltig på grund av att uppdelning av fastigheten genom den försålda an— delens utbrytning ej kan komma till stånd. Att kontrahenterna icke vid över-- låtelsen äga denna möjlighet synes ej heller stå i god överensstämmelse med stadgandet i 1 5 första stycket, enligt vilket köpehandlingen skall innehålla samtliga villkor som skola gälla för överlåtelsen, i främsta rummet natur— ligen sådana villkor varav denna skall vara beroende. Från angivna utgångs— punkt ter det sig för beredningen såsom ett oeftergivligt krav att kontra— henterna med ledning av överlåtelsehandlingens eget innehåll skola kunna bedöma rättsföljderna av överlåtelsen. Att låta dessa rättsföljder bli bero— ende av utredningen i inskrivningsärendet synes icke tillgodose deras skä- liga anspråk på rättssäkerhet och otvetydighet i avtalsförhållandet dem emellan.

Även från inskrivningsrättslig synpunkt synes den i 1947 års betänkande föreslagna lösningen kunna ge rum för vissa erinringar. Den lagfartssökan— de som förvärvat andel i fastighet säges i motiven höra i lagfartsärendet uppgiva, om särskild eller gemensam lagfart sökes. I förra fallet skulle lag- fartens beviljande bli beroende av en blivande utbrytning av andelen, i se- nare fallet icke; för sistnämnda fall torde ha åsyftats att lagfartens karak- tär av gemensam skulle antecknas i fastighetsboken. En förutsättning för att man, på sätt nu antytts, skall kunna göra överlåtelsens rättsverkan be- roende av den lagfartsform som sålunda väljes torde vara att inskrivnings— domaren städse i ärendet hör överlåtaren; därest denne skulle ha annan mening än sökanden om syftet med överlåtelsen, skulle nämligen bifall till' ansökan kunna kränka överlåtarens rätt. Finnas sökanden och överlåtaren vara ense om syftet med överlåtelsen, måste inskrivningsdomarens prövning" bli väsentligen av formell art; med hänsyn till inskrivningsförfarandets ka— raktär torde stora svårigheter möta för inskrivningsdomaren att utan någon medverkan från rättsägarnas sida åvägabringa utredning om att syftet i verkligheten varit ett annat. Skulle deras uppgifter om syftet vara sinsemel- lan stridiga, torde såsom enda utväg återstå att hänvisa frågan till tvist..

En sådan tvist kan vara svårbedömd och föranleda långvarigt uppskov i lag— fartsärendet med därav följande förlängd ovisshet om överlåtelsens giltighet.

I det föregående har beredningen behandlat det fall att överlåtaren kvar- står såsom ägare av en viss andel i fastigheten. Skulle i ett och samma köp fastigheten i sin helhet ha överlåtits till två eller flera personer, har över- låtaren intet intresse av huruvida förvärvarna skola innehava fastigheten odelad under samäganderätt eller i enkelt bolag eller om de åsyfta att upp- dela fastigheten mellan sig. Någon anledning att med hänsyn till köparnas syfte med förvärvet göra köpets bestånd beroende av utbrytning av köpar— nas andelar sinsemellan torde ur de synpunkter varom nu är fråga icke föreligga. Med ifrågavarande lagrum torde ej heller ha åsyftats någon reg- lering av nu behandlade fall. Förvärvarna bli samägare till fastigheten; detta samäganderättsförhållande kan övergå till ett bolagsförhållande eller enligt vanliga regler upplösas genom andelarnas utbrytning eller fastighetens för- säljning. Skulle åter säljaren genom särskilda köpehandlingar ha avyttrat hela fastigheten till olika personer, torde varje sådan andelsöverlåtelse böra bedömas för sig enligt bestämmelserna i detta lagrum. I sådant fall kan nämligen säljaren alltjämt ha intresse av att försåld andel utbrytes; uppen- barligen är detta förhållandet om något av köpen skulle komma att hävas eller återgå. De resultat vartill beredningen i denna del kommit torde få anses överensstämma med den ståndpunkt som kommit till uttryck i moti- ven till 1947 års förslag.

Nu anförda överväganden leda enligt beredningens åsikt därtill att vid andelsöverlåtelser —— till vilka i detta sammanhang icke är att hänföra av- yttring i samma köp av hela fastigheten till flera personer —— samäganderätt skall anses föreligga, såframt ej i köpehandlingen upptagits bestämmelse att utbrytning skall äga rum. Konsekvensen härav blir att varje andelsöver- låtelse utan utbrytningsklausul i princip är giltig men oavsett det därmed förbundna syftet medför allenast samäganderätt eller ev. bolagsförhållande. Sämjedelning frånkännes betydelse och envar delägare kan i mån av befo- genhet enligt samäganderättslagen och lagstiftningen om fastighetsbildning söka utbrytning av sin andel. Såsom ovan angivits kunna kontrahenterna vid överlåtelsen ha intresse av att ej komma i samäganderättsförhållande och på den grund vara ense om att överlåtelsen ej skall vara giltig, med mindre laga delning kan ske. Det bör därför, vid en lösning av nyss an- given art, stå dem öppet att avtalsmässigt reglera sitt förhållande i enlighet därmed.

I överensstämmelse med de nu anförda synpunkterna ha bestämmel- serna i förevarande lagrum avfattats. I första stycket behandlas det fall att i köpehandlingen icke upptagits någon bestämmelse om ut- brytning. För detta fall skall köparen anses innehava fastigheten under samäganderätt med den eller de andra delägarna; sämjedelning skall vara utan verkan. Bestämmelserna i andra stycket avse köp, för vilket i köpe- handlingen uppställts såsom villkor att utbrytning skall äga rum; därvid skola bestämmelserna i 7 & äga motsvarande tillämpning. Sådant köp blir

alltså ogiltigt under samma förutsättningar som gälla i fråga om arealköp.

Den här förordade lösningen möjliggör enkla och klara regler för lagfarts- ärendets behandling. Innehåller handling rörande andelsöverlåtelse ej be- stämmelse om utbrytning, föreligger i detta hänseende icke hinder för lag- farts beviljande. Detta förhållande framgår omedelbart av köpehandlingen och någon utredning om syftet med överlåtelsen erfordras alltså ej i lag- fartsärendet. Finnes åter sådan bestämmelse i överlåtelsehandlingen, kom— ma samma regler att gälla som för behandlingen av ansökan om lagfart å område av fastighet. Nu avsedda ansökan skall sålunda i regel antingen avslås eller, om frågan om utbrytning alltjämt är svävande, uppskjutas eller förklaras vilande (se härom bl. a. motiven till 27 kap. 15 och 17 åå). I först- nämnda fall kommer en meddelad lagfart att avse en andel av säljarens re- gisterfastighet, varav framgår att säljaren och köparen innehava fastighe- ten under samäganderätt. I det andra fallet åter avser lagfarten, då den be- viljas, en ny registerfastighet, som upptages å särskilt upplägg; även säl— jarens återstående andel blir efter utbrytningen särskild fastighet med eget upplägg. Blir ansökan om lagfart uppskjuten eller förklarad vilande i av- bidan på utbrytning, framgår detta förhållande av anteckning i boken. Tan- ken att skilja mellan gemensam lagfart och särskilda lagfarter för andels- förvärvare förfaller alltså.

I fråga om förslagets närmare utformning må i detta sammanhang fram- hållas att, då i första stycket ej särskilt omnämnts att den gemensamma egendomen må innehavas i enkelt bolag, detta icke innefattar någon saklig ändring i förhållande till 1947 års förslag. Vilja delägarna sluta bolagsavtal, står detta dem uppenbarligen öppet; ett sådant avtal är i princip fristående från förvärvet och någon särskild bestämmelse torde ej erfordras.

Angående innebörden av stadgandet i första stycket att sämjedelning är utan verkan kan beredningen hänvisa till de ovan återgivna uttalanden som gjordes vid tillkomsten av 1952 års lag om ogiltighet av sämjedelning av jord inom vissa delar av Kopparbergs län. Till dessa må fogas en erinran om de likaledes förut antydda bestämmelserna i 5 kap. 3 g, 6 kap. 4 g, 8 kap. 2 5, 9 kap. 2 g, 10 kap. 2 5 och 11 kap. 5 5, i vilka lagrum behandlas förut- sättningarna för att rättighet med laga verkan skall kunna utfästas eller upplåtas i andel av fastighet. I detta sammanhang vill beredningen särskilt framhålla att förbudet mot sämjedelning riktar sig mot uppdelning av ägan- derätten genom privat delning men ej träffar avtal med den innebörden att brukningsrätten mera tillfälligt fördelas mellan delägarna. Hinder skall ej heller möta att delägarna sluta ett avtal av innehåll att reglerna om för- säljning på offentlig auktion bli utan tillämpning, låt vara att ett sådant avtal ej utan vidare får rättsverkan mot ny ägare.

I förslagets bestämmelse att sämjedelning är utan verkan innefattas up— penbarligen även ett förbud för kontrahenterna att efter köpslutet friståen- de träffa ett avtal om sämjedelning. Den nu gällande grundsatsen att avtal om sämjedelning utesluter tillämpningen av samåganderättslagen kommer alltså icke längre att gälla i nu åsyftade fall. Även bysamfällighetslagen byg-

ger i visst hänseende på den grundsatsen att sämjedelning är att likställa med laga delning; detta framgår av att enligt 1 5 lagen är tillämplig även å samfällda ägor, som vid sämjedelning undantagits för gemensamt behov eller uteslutits från delningen. Uppenbart är att också denna rättsregel li- der inskränkning genom det i förevarande lagrum stadgade förbudet mot sämjedelning. Det ligger i sakens natur att sämjedelning ej kan, sedan nya JB trätt i kraft, förekomma för komplettering av tidigare överlåtelse, vilken ej varit förenad med sämjedelning. Frågan vilken rättsställning som säm- jedelningen kommer att intaga i sådana fall då den ägt rum före nya JBs ikraftträdande behandlas däremot icke i förevarande lagrum. Nämnda fråga kommer beredningen att upptaga i PromL.

Med den lösning som innefattas i beredningens förslag torde det i 1947 års förslag upptagna stadgandet att andel i strömfall, vilket utgör särskild fastighet, må överlåtas oberoende av delningsåtgärd bli överflödigt. Grunden för nämnda stadgande var, såsom framgår av motiven, att söka däri att del- ning av strömfall i regel icke torde förekomma och att även sämjedelning torde vara praktiskt utesluten.1 För fallets tillgodogörande fordras medgi— vande av vattendomstolen. Vid överlåtelser av ifrågavarande slag torde nå— got villkor om andelens utbrytning i allmänhet icke uppställas ; härigenom ernås samma resultat som åsyftats i 1947 års förslag. Å andra sidan torde tillräcklig anledning icke föreligga att utesluta möjligheten för kontrahen- terna att uppställa sådant villkor för överlåtelsen; det må erinras att be- stämmelserna i 2 kap. 5 3" VL endast avse den situationen att ett ström- fall till skilda delar tillhör olika ägare och alltså icke äro tillämpliga i fråga om upplösningen av ett samäganderättsförhållande.

Tillämpningen av det i andra stycket avseende fall då i köpehandlingen bestämts att andelen skall utbrytas _ meddelade stadgandet om motsva— rande tillämpning av 7 & ställer sig i viss mån olika allteftersom delningen sker enligt J DL eller enligt FBL.

Det delningsinstitut som står till buds enligt JDL är laga skifte. Av 1 kap. 9 & JDL framgår att skiftesvitsord tillkommer varje delägare; att ansökan som göres å någondera sidan även gäller till förmån för den andra sidan har närmare utvecklats vid nästföregående paragraf. Frågan om initiativ— rätten till sådan sammanläggning som må erfordras för utbrytningens ge— nomförande kommer att behandlas vid beredningens förslag till lag angående ändring i JDL. I ämnet föreslår beredningen vissa nya eller ändrade be- stämmelser i 3 kap. 14 & JDL, innebärande att initiativrätt skall tillkomma envar av delägarna, delägare vars ägolott ej skall ingå i sammanläggningen dock allenast såframt ej annat avtalats vid överlåtelsen eller framgår av omständigheterna vid denna. Ansökan om sammanläggningen skall i detta fall göras hos ägodelningsdomaren. Skulle någon eller några av samman— läggningskomponenterna men ej den eller de övriga ingå i registrerad bruks— enhet skall, såsom anförts vid 7 5 och närmare framgår av motiven till 26 kap. 21 5, för sammanläggningen krävas att i samband därmed den del av

1 Se 1947 års bet. s. 184 f.

bruksenheten som skall ingå i sammanläggningen avskiljes från bruksen— heten eller ock den nybildade fastigheten upptages i bruksenheten. Enligt särskild föreskrift i sistnämnda paragraf skall sakägare, som må väcka fråga om sammanläggning, ock äga påkalla avskiljande eller upptagande. Genom de regler för vilka nu redogjorts är sörjt för att den ene av kontra— henterna i köpeavtalet icke skall ha i sin makt att mot den andres vilja bringa köpet att förfalla.

Det vid 7 g behandlade spörsmålet om betydelsen av att, när försälj- ningen skei, säljaren redan väckt fråga om laga delning saknar direkt mot- svarighet i nu avsedda fall. Är särskild registerfastighet i sin helhet i en ägares hand, saknar nämligen ägaien rätt att få viss andel av fastigheten utbruten genom laga skifte (se 1 kap. 8 5 andra st. JDL, jfr 13 kap. 11 å samma lag) En viss motsvarighet föreligger dock för den händelse ägaren av en fastighet, efter att ha sålt andel därav med bestämmelse om utbryt— ning, säljer den återstående andelen. Har i detta fall delning rätteligen sökts i anledning av det första köpet och leder denna ansökan till delning, är därmed även avgjort att det senare köpet består. Skulle ansökan om del- ning i anledning av det första köpet icke bifallas eller nämnda köp eljest förfalla, kommer denna omständighet att inverka på rättsläget för den se- nare köparen. Det senare köpet har väl i allmänhet för båda kontrahenterna skett under förutsättning att det första köpet skulle komma till stånd; en sådan inställning kan tänkas ha kommit till uttryck i en formlig utbryt— ningsklausul eller ett förbehåll att köpet eljest förfaller. Även om ett dylikt förbehåll icke ägt rum, torde dock överlåtaren eller den senare köparen icke böra påtvingas ett samäganderättsförhållande som icke varit av honom avsett. Med hänsyn härtill blir också det senare köpet ogiltigt.

Vad angår andelsköp inom FBLs tillämpningsområde är i 6 kap. 1 & nämnda lag såsom huvudregel stadgat att laga skifte må äga rum för ut— brytande av kvotdelar av fastighet; därvid skola, där ej annat är i det föl— jande särskilt föreskrivet, gällande bestämmelser om laga skifte av jord å landet i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Bland undantagsbestäm- melserna äro särskilt att märka de i 6 kap. 11 & FBL givna. Ursprungligen hade dessa sin plats i 10 5 och innehöllo att stadsjord, som inginge i tomt- indelning, ej finge ingå i laga skifte, ej heller finge i stad sådant skifte äga rum å fastighet eller område av läge och beskaffenhet att företrädesvis ägna sig till byggnadsplats. Genom lagändring, som trätt i kraft vid in- gången av år 1932, har det ovillkorliga förbudet mot laga skifte å stads- jord, ingående i tomtindelning, i viss mån uppmjukats.1 Sålunda gäller f. n. att sådan stadsjord ej må ingå i laga skifte i vidare mån än såvitt tomtindel— ningens genomförande därigenom främjas. Såsom framgår av det sagda tor- de ofta utbrytning av försåld fastighetsandel vara utsiktslös. Att sådan ut- brytning ej kan komma till stånd genom tomtindelning eller ändring av så— dan är uppenbart.2 Med hänsyn till att åtminstone formellt möjlighet till laga

1 NJA 111931 5. 421 f. * Se t. ex. NJA 111918 5. 478.

skifte föreligger inom hela tillämpningsområdet för FBL kan dock icke i något hithörande fall ett andelsköp med bestämmelse om utbrytning anses vara redan i sig ogiltigt.

Ifrågavarande om köp givna regler skola enligt 28 och 31 55 äga tillämp- ning jämväl i fråga om byte och gåva. Beträffande andelsförvärv annorledes än genom överlåtelse får beredningen hänvisa till samtidigt framlagda för- slag dels till lagar om ändring i GB och ÄB och dels till lag med vissa be— stämmelser om förvärv i särskilda fall av område eller andel av fastighet eller registrerad bruksenhet.

95.

Vid denna paragraf ha i motiven till 1947 års förslag dryftats vissa spörs- mål, som angå överlåtelse av andel i samfällt strömfall. Dessa frågor kom- ma att av beredningen upptagas till behandling vid 20 kap.

17 &.

Motsvarande bestämmelser i 1947 års förslag avsågo det fall att fastig- het på grund av inteckning häftade för högre belopp än vid köpet förut- sattes. Enligt motiven till sagda bestämmelse avsågs med inteckning ej blott inteckning för panträtt utan även inteckning för rätt till årlig ränta och in- teckning för rätt till avgäld.1 Däremot skulle bestämmelserna icke få an- vändning, dår fastigheten häftade för något belopp på grund av inskrivning för rätt till födoråd. Beträffande detta fall uttalades i motiven att vid be- stämmandet av sättet för köpeskillingslikviden i allmänhet icke torde tas hänsyn till förekomsten av en födorådsrätt utan denna i stället få inver- kan på köpeskillingens storlek; skyldigheten att tåla en upplåtelse av detta slag vore närmast att betrakta såsom ett fristående köpevillkor och det kunde icke utan vidare antagas att betalningsutfästelsen vilade på förut- sättningen att fastigheten ej besvärades av en dylik upplåtelse.

I beredningens nu framlagda förslag har institutet rätt till avgäld icke upptagits och ränterätten har erhållit en konstruktion, som i viktiga hän- seenden närmat ränterätten till födorådet. Dessa båda rättighetstyper torde därför i förevarande sammanhang böra behandlas lika. Vad i 1947 års be- tänkande uttalats om att födorådet icke bör avräknas å köpeskillingen torde få antagas gälla även ränterätten, särskilt med hänsyn till svårigheten och osäkerheten i en beräkning av deras kapitalvärde. På grund av vad sålunda anförts har beredningen icke upptagit ränterätten i förevarande paragraf utan i den nästföljande.2

18 5. I fråga om denna paragraf får beredningen hänvisa till sina uttalanden vid nästföregående paragraf.

1 1947 års bet. s. 208 ff. 7 ' Jfr Vahlén, Formkravet vid fastighetsköp (Stockholm 1951) s. 298 ff. samt SvJT 1952 s. 97 f.

20 5.

Vid denna paragraf ha i 1947 års betänkande behandlats vissa frågor angående rättegången i klandertvist. Till dessa frågor återkommer bered— ningen vid 7 kap.

26 &.

Uti 1947 års betänkande göres skillnad mellan återgång av köp, å ena si- dan, och hävande av köp, å den andra.1 Återgångsanledning hänför sig alltid till frågan om giltigheten av den rättshandling som innefattas i köpet, t. ex. att denna rättshandling tillkommit genom svek eller under tvång eller eljest saknar någon av de rättsliga förutsättningarna för att köpet må gö— ras gällande, såsom myndighets tillstånd. Hävandet åter kännetecknas där- av att den ene kontrahenten under åberopande av köpeavtalet gör mot den andre gällande att denne ej iakttagit avtalets bestämmelser om vad som åligger honom, t. ex. att köparen ej erlagt avtalad köpeskilling eller att säljaren ej tillhandahållit fastigheten i sådant skick som förutsattes vid köpet. Såsom grund för hävande kunna följaktligen åberopas sådana av- talsvillkor vilkas fullgörande är beroende av ett visst handlande eller lå— tande (icke—handlande) från medkontrahentens sida efter köpslutet. Vid andra villkorsbestämmelser kan i vissa fall vara tvivelaktigt, huruvida den anledning som åberopas är att hänföra till hävande eller återgång. En kon- sekvens av den nu antydda åtskillnaden är att, då köp återgår, den rätts- liga grunden för de förfoganden som köparen vidtagit i fråga om fastig- heten förfaller. Ur derivativa synpunkter komma alltså dessa förfoganden att förlora sin rättsgiltighet. Denna uppfattning torde ock ligga till grund för 1947 års förslag till hithörande bestämmelser, i vad dessa röra köpa- rens rättsliga förfoganden. Lagrummet vilket avser allenast situationer då sådant förfogande skall äga bestånd mot säljaren, sedan fastigheten på nytt kommit i dennes hand —— är nämligen uttryckligen begränsat till fall av hävande. Däri måste ligga att det blott vid hävande kan förekomma att rättighet som utfästs eller upplåtits av köparen skall äga bestånd mot säljaren.

Det nu föreliggande förslaget vilar på samma uppfattning. Spörsmålet kommer att närmare behandlas i motiven till 8 kap. 8 &. Såsom framgår av vad där utvecklas innebär förslaget i denna del vidare att det endast är då köp häves på talan av köparen som här avsedda situation kan in- träffa. Beredningen har i de kapitel som behandla rättigheter av här ifråga- varande slag upptagit bestämmelser i ämnet (se 5 kap. 4 5, 6 kap. 11 5, 8 kap. 8 5, 9 kap. 2 5, 10 kap. 2 5 och 11 kap. 21 5).

På grund av vad nu anförts har avfattningen av förevarande lagrum så jämkats att därav framgår att bestämmelserna äga tillämpning blott i så- dana fall då vid köps hävande rättigheter som tillkommit på grund av köparens utfästelse eller upplåtelse alltjämt skola bestå. När detta är för-

1 Se ang. denna terminologi Bramsjö, Om avtals återgång (Lund 1950) s. 6 ff. samt 1947 års bet. s. 236.

hållandet framgår av de stadganden som nyss nämnts. I fråga om gräns- dragningen mellan första och andra styckena har beredningen genomfört samma uppdelning mellan panträtt, å ena sidan, samt annan rättighet, å den andra, som lagts till grund för gränsen mellan 17 och 18 55.

27 5.

Enligt 27 5 första stycket i 1947 års förslag skulle, därest talan väckts om hävande eller återgång av köp, köparen äga utan säljarens medgivande söka inteckning i den köpta fastigheten till säkerhet för köpeskillingens återbärande. I andra stycket behandlades arcal- och andelsköpen; där före- skrevs att, om talan fördes angående hävande eller återgång av köp som avsåge del av fastighet eller 0111 sådant köp återginge på grund av vad i 7 eller 8 & vore stadgat, inteckningen finge sökas i den fastighet till vilken området eller andelen hörde. Slutligen stadgades i tredje stycket att in- teckning för belopp, som tilldömts köparen, ej finge sökas senare än tre månader från det domen vann laga kraft eller, om fastigheten ej var lag— faren för säljaren, från det lagfart meddelades för honom.

Beredningen har i sin nuvarande sammansättning ej ansett sig böra ingå på de principiella grunderna för ifrågavarande lagrum eller dess all— männa uppbyggnad men l1ar till behandling upptagit vissa huvudsakligen med inskrivningsväsendet sammanhängande frågor.

En av dessa frågor rör rätten till tvångsinteckning, då areal— eller an- delsköp återgår på grund av 7 eller 8 5. I detta ämne uttalades i motiven att någon tvångsinteckningsrätt ej tillerkänts köparen i sådana fall då kö— pet vore ogiltigt ipso jure och följaktligen något yrkande icke förutsattes för köpets återgång.1 Ett undantag hade dock ansetts böra göras för de fall där köpet återginge till följd av legala villkorsbestämmelser som upp- tagits i 7 och 8 55. Inteckningsrätten måste i dessa fall avse den fastighet till vilken området eller andelen hörde. Detsamma borde naturligen gälla, i händelse talan fördes om hävande eller återgång av köp av ägovidd eller fastighetsandel, som icke blivit utbruten genom laga delning.

Avfattningen av andra stycket i 1947 års förslag jämte nu anförda mo- tivuttalanden göra tydligt att rätt till tvångsinteckning vid återgång på grund av 7 eller 8 5 icke är beroende av att talan väckts angående köpet. En talan om återgång torde föreligga även i sådana fall då enbart frågan om köpeskillingens återbärande gjorts till föremål för rättegång.2 Nämnda förslag får alltså anses innebära att frågan om tvångsinteckning vid åter— gång enligt 7 eller 8 5 må behandlas uteslutande såsom inskrivningsärende.

Med utgångspunkt från denna uppfattning om lagrummets innebörd kun— na samtliga förutsättningar för meddelande av tvångsinteckning komma att prövas i inskrivningsärendet. Däri skulle alltså fastställas, huruvida köpet gått åter samt om på sådan grund köparen hade fordran hos säljaren på

1 1947 års bet. s. 236. ” Jfr processlagheredningens bet. med förslag till BB (SOU 1938: 44) s. 223, Ekelöf, Kom— pendium över civilprocessen I andra uppl. (Uppsala 1951) s. 273 och 276 ff. samt Olivecrona, Domen i tvistemål (Lund 1943) s. 196 f.

återbekommande av erlagd köpeskilling. Vid bedömandet, huruvida en prövning av denna art bör få ske i inskrivningsärendet, måste särskilt be- aktas att därigenom icke kommer till stånd något bindande avgörande i för- hållandet mellan köpare och säljare ens i återgångsfrågan (jfr 27 kap. 21 å). Uppenbart är att den prövning som skulle åligga inskrivningsdomaren be- träffande säljarens skyldighet att återbära köpeskillingen samt storleken av den fordran som i detta hänseende tillkommer köparen ligger helt vid sidan av de uppgifter som eljest regelmäsigt åvila inskrivningsväsendet.

Till förmån för 1947 års förslag kan åberopas att redan i inskrivnings- ärendet samstämmighet i de nu behandlade frågorna kunde föreligga mel- lan säljare och köpare i sådana fall vore onödigt att göra frågan om tvångsinteckning beroende av rättegång samt att, även om domstol i an— ledning av förd talan skulle stanna vid lägre belopp än inskrivningsdoma- ren, olägenheterna därav icke skulle vara alltför stora; för detta fall över- ginge tvångsinteckningen nämligen helt eller delvis å säljaren såsom ägar- pant. En dylik invändning synes emellertid drabba även de fall då enligt 1947 års förslag talans väckande gjorts till förutsättning för tvångsinteck- ning. I dessa fall torde 1947 års förslag bygga på den uppfattningen att en betryggande rättslig grundval för meddelande av sådan inteckning endast kunde erhållas genom att bedömandet anförtroddes åt domstol.

Enligt beredningens mening tala ock starka skäl för sist angivna stånd- punkt. Någon anledning att från denna huvudregel göra undantag för de nu ifrågavarande fallen torde icke föreligga. För rätt till tvångsinteckning torde alltså böra som undantagslöst villkor uppställas att talan väckts åtminstone angående säljarens återbäringsskyldighet. Även en sådan talan är emeller— tid, såsom ovan framhållits, en talan om återgång. Med hänsyn härtill ha de särskilda bestämmelser i 1947 års förslag som avse återgång på grund av 7 eller 8 5 fått utgå. Härigenom vinnes ock att de nu berörda fallen komma att inordnas under preklusionsbestämmelserna. Med denna ståndpunkt bortfaller den skillnad som enligt 1947 års förslag uppdragits mellan fall av återgång på grund av 7 och 8' 55, å ena sidan, samt å den andra övriga legala ogiltighetsgrunder, såsom då ogiltighet beror av att erforderligt sam- tycke av myndighet till förvärvet ej lämnats enligt 1916 års inskränknings- lag, 1925 års bolagsförbudslag eller 1955 års jordförvärvslag.1

När areal- eller andelsköp häves eller återgår, måste en rätt för köparen till tvångsinteckning, såsom ock uttalats i motiven till 1947 års förslag, avse hela den fastighet till vilken området eller andelen hör, såframt icke om— rådet eller andelen avskilts genom laga delning. Emellertid måste hänsyn tas till möjligheten att säljaren icke ägde mer än en andel eller ett område. I detta fall kan naturligen tvångsinteckning icke få meddelas i hela fastig— heten och ej heller i säljarens andel eller område, med mindre denna fasta egendom genom laga delning avskilts till särskild fastighet. Nu sagda i sa- kens natur liggande begränsning av rätten till tvångsinteckning har an— setts böra komma till uttryck genom en komplettering av 1947 års förslag.

1 Jfr Bramsjö, Om avtals återgång s. 382. 7—541836 II

Regeln att, om köpet avsåg område eller andel av fastighet, inteckning må sökas i den fastigheten, har sålunda begränsats till det fall att fastigheten vid köpet tillhörde säljaren.

Såsom redan nämnts skall köparen ej äga söka tvångsinteckning, innan

talan väckts. I motiven till 1947 års förslag har vidare uttalats att en för- utsättning för att köparen skall kunna få inteckning för sitt anspråk på köpeskillingens återbetalande vore att fastigheten lagfarits för säljaren.1 Denna förutsättning överensstämmer ock med de inskrivningsrättsliga reg- lerna i 30 kap. 22 5. Har då inteckning sökes lagfart för säljaren varken beviljats eller ens sökts, skall inteckningsansökan omedelbart avslås. En hän- visning till 30 kap. 22 5 har upptagits i första stycket av förevarande lag— rum. Enligt 1947 års förslag skulle den i förslagets tredje stycke upptagna preklusionsfristen räknas från det domen vann laga kraft eller, om fastig- heten ej var lagfaren för säljaren, från det lagfart meddelades för honom. Av uttalanden i motiven framgår att den sist angivna utgångspunkten skall vinna tillämpning, då en ytterligare frist därigenom beredes köparen”; i detta hänseende intager förslaget samma ståndpunkt som i 1909 års för- slag (4 kap. 22 5) kommit till direkt uttryck. Enligt sistnämnda förslag skulle emellertid den alternativa utgångspunkten vara dagen då lagfart sök— tes för säljaren. Sedan talan väckts och lagfart sökts för säljaren, förelig- ger icke något hinder för köparen att söka inteckning och därigenom be- vara sin rätt. Ifrågavarande bestämmelse har därför avfattats i anslutning till 1909 års förslag.

Av det nu sagda har framgått, när ansökan om tvångsinteckning tidigast kan göras och när den senast måste ske. Det sakrättsliga skyddet inträder först då köparen, sedan talan väckts, gör ansökan om inskrivning. Talans väckande är närmast att likställa med pantutfästelse.

Om köparens panträtt i fastigheten sålunda är beroende av den tidpunkt då ansökan göres, inträda emellertid, enligt vad som förutsattes i motiven till 1947 års förslag, vissa rättsverkningar redan i och med talans väckande. Enligt. vad i motiven uttalades skulle, då talan blivit instämd, domstolen av eget initiativ göra anmälan därom till inskrivningsdomaren för anteckning i fastighetsboken3; bestämmelser därom återfinnas i föreliggande förslag i 33 kap. 3 5. Efter det denna anteckning skett, skulle enligt 1947 års betän- kande säljaren icke under rättegången kunna få ansökan om inteckning i fastigheten beviljad eller vilandeförklarad. Köparen skulle alltså under hela rättegången kunna söka inteckning för sin fordran på köpeskillingens åter- bärande utan risk att hans säkerhet gjordes värdelös genom att säljaren toge inteckning i fastigheten. Vid sådant förhållande hade det synts obehövligt att hindra säljaren att inteckna fastigheten, sedan talan om köpets hävande eller återgång bifallits genom laga kraft'ägande dom. Dröjde köparen med

1 1947 års bet. s. 236. ' 1947 års bet. s. 236 . 3 1947 års bet. s. 235 f.

att söka inteckning till dess hans fordran blivit utdömd, finge han stå ris— ken att hans inteckning komme i sämre förmånsrättsläge än eljest blivit fallet.

Även enligt beredningens mening måste, för att köparen skall kunna trygga sin fordran på köpeskillingens återbäring, hans rätt till tvångsin- teckning förknippas med ett förbud för säljaren att belasta egendomen med panträtt eller annan rättighet som enligt allmänna företrädesregler skulle försämra tvångsinteckningens läge i fastigheten. Beredningen har övervägt huruvida ett sådant skydd kunde åstadkommas genom att köparens ifråga— varande fordran likställdes med en köpeskillingsfordran, i detta fall riktad mot säljaren. Även om en sådan konstruktion skulle i vissa hänseenden vara att föredraga, har dock beredningen funnit densamma i sakligt hänseen- de innebära nackdelar. Med hänsyn härtill har beredningen ansett sig höra i denna del ansluta sig till 1947 års förslag, på visst sätt jämkat. Enligt nämnda förslag skulle, såsom ovan anförts, hindret för inskrivning bestå under hela rättegången men ej i något fall sedan talan om köpets hävande eller återgång bifallits genom laga kraft ägande dom. Denna ståndpunkt lämnar emellertid köparen utan behövligt skydd, om säljaren dröjer med att söka lagfart till dess att domen fallit och vunnit laga kraft. Först när säljaren sökt lagfart kan ju köparen söka tvångsinteckning. Med hänsyn härtill föreslår beredningen att hindret skall bestå så länge det står köpa- ren öppet att söka tvångsinteckning. Anledning saknas dock att, när sådan inteckning sökts, för tiden därefter upprätthålla hindret i fråga. De erfor- derliga bestämmelserna i ämnet upptagas i 30 kap. 2 5 8 samt 31 kap. 2 5 8.

Såsom resultat av vad beredningen vid förevarande lagrum uttalat har detta i vissa hänseenden omarbetats. Sålunda ha bestämmelserna i första och andra styckena av 1947 års förslag sammanförts till ett stycke; de sår— skilda reglerna för fall av återgång på grund av 7 eller 8 5 ha fått utgå, en hänvisning till de inskrivningsrättsliga bestämmelserna i 30 kap. 22 å har upptagits och såsom förutsättning, vid köp av område eller andel av fastighet för tvångsinteckning i den fastigheten, har angivits att denna vid köpet tillhörde säljaren. I övrigt har den jämkningen skett att bestämmel— serna givits för det fall att talan om hävande eller återgång bifallits. I före- slagen lydelse innehåller första stycket i beredningens förslag att, därest talan om hävande eller återgång av köp bifallits, köparen enligt vad där- om är stadgat i 30 kap. 22 å äger efter inteckning i den fastighet som köpet avsett erhålla panträtt för vad säljaren i domen förklarats skyldig att av kö— peskillingen återbära till köparen; avsåg köpet område eller andel av fas- tighet, som vid köpet tillhörde säljaren, må panträtt erhållas i den fastig- heten. Tredje stycket i 1947 års förslag motsvaras av andra stycket i bered- ningens förslag. Däri har uttryckligen angivits, när inteckning för fordran som avses i första stycket tidigast må sökas, nämligen så snart talan blivit väckt och säljaren sökt lagfart, samt i övrigt föreskrivits, att inteckning ej må sökas senare än tre månader från det domen vann laga kraft eller, om

lagfart då ej var sökt för säljaren, från det sådan ansökan gjordes. Med hän- syn bl. a. till avfattningen av första stycket synes ett stadgande erforderligt, som fastslår förhållandet till de allmänna bestämmelserna om panträtt och inteckning därför; i sådant hänseende har i tredje stycket, som är nytt, föreskrivits att den fordran som sålunda tillkommer köparenskall, sedan talan väckts, gälla med samma rätt som utfästelse av panträtt.

I övrigt vill beredningen hänvisa till sina uttalanden vid 30 kap. 22 5.

30 5.

I förevarande lagrum meddelades i 1947 års förslag vissa bestämmelser för fall då gåva vore beroende av villkor gällande under mer än två år från gåvobrevets dag och av innehåll att, om gåvotagaren överlåtitlfastigheten till annan innan talan om återgång blivit instämd, givaren icke ägde någon talan mot nye ägaren utan i stället finge söka att av gåvotagaren utfå gåvans värde. Motsättningsvis framgår härav att, där gåvans fullbordan eller bestånd gjorts beroende av villkor gällande för viss tid icke överstigan— de två år från gåvobrevets dag, ett sådant villkor äger giltighet också gent- emot tredje man, till vilken gåvotagaren överlåtit egendomen. Denna uppdel- ning mellan långtids- och korttidsvillkor anknyter till den åtskillnad som i fråga om köp i 4 & gjorts mellan tillåtna och otillåtna villkor. I 4 5 har emell— lertid givits en särskild regel för det fall att köpets fullbordan eller bestånd gjorts beroende av villkor men tid, under vilken villkoret skall gälla, ej utsatts; i sådant fall skall tiden anses utgöra två år från köpehandlingens dag. Hur motsvarande fall enligt 1947 års förslag bör bedömas vid gåva sy- nes ej fullt klart. En komplettering av lagrummet torde därför böra ske.

Eftersom köp är ogiltigt, om dess fullbordan eller bestånd gjorts beroende av ett otillåtet långtidsvillkor, kan till grund för den i fråga om köp givna särskilda regeln sägas ligga antagandet att kontrahenterna önskat sluta ett giltigt köp. Samma synpunkt kan ej anläggas beträffande till tiden obestämt villkor vid gåva, då ju gåvan är giltig oberoende av om villkor för dess full— bordan eller bestånd bestämts att gälla för längre eller kortare tid. Givaren har emellertid, såsom framgår av det nyss sagda, en starkare ställning vid korttidsvillkor än vid långtidsvillkor. Enligt beredningens mening är med hänsyn härtill befogat att givaren, om han försummat att utsätta tid för villkoret, får tåla att detta jämställes med ett långtidsvillkor. I allmänhet torde ock överensstämma med givarens avsikter att ett villkor för obestämd tid får gälla under mer än två år. I enlighet härmed har i beredningens förslag med villkor gällande för viss tid utöver två år från gåvobrevets dag lik- ställts villkor gällande för obestämd tid.

32 5.

I denna paragraf stadgades i 1947 års förslag att, om vid återgång av gåva fastigheten vore besvärad av inteckning, tillkommen på grund av gåvo- tagarens medgivande, eller av inskrivning för någon av honom upplåten rät- tighet, inteckningen eller inskrivningen skulle vara gällande; för sin för-

lust skulle givaren äga söka ersättning av gåvotagaren. Av skäl som närmare utvecklas vid 8 kap. 8 & har beredningen funnit sig höra i de kapitel som behandla förköpsrätt, återköpsrätt, panträtt, ränterätt, födoråd och särskild rättighet upptaga uttryckliga bestämmelser rörande de allmänna förutsätt— ningarna för sådan rättighets bestånd, då överlåtelse kommer att återgå eller hävas (se motiven till 26 5 i förevarande kap.). En konsekvens härav är att de i 1947 års förslag i förevarande paragraf upptagna bestämmelserna i vad de angå rättighets bestånd skola utgå. Då vidare av åsyftade bestäm- melser i de särskilda kapitlen följer att också annan än intecknad eller eljest inskriven rättighet kan äga bestånd, måste den i förevarande lagrum kvar— stående regeln om givarens rätt att vända sig mot gåvotagaren utvidgas så att den blir tillämplig å varje fall då fastigheten besväras av rättighet som tillkommit på grund av gåvotagarens utfästelse eller upplåtelse.

Enligt motiven till 1947 års förslag åsyftas med bestämmelserna i lag- rummet allenast fall då gåvan återgår på grund av villkor av den art som aVSes i 30 5.1 Denna begränsning synes böra framgå av lagtexten. Därige— nom förekommes den eljest möjliga missuppfattningen att bestämmelser- na vore att tillämpa också då gåva återgår på grund av att gåvoavtalet så- som sådant är ogiltigt. I dylikt fall kan visserligen enligt de bestämmelser beredningen upptager i 25 kap. panträtt eller rättighet av annat slag bli gäl- lande mot givaren men denne äger då i regel av allmänna medel erhålla er- sättning för sin förlust (25 kap. 5 5); kronans regressanspråk regleras i 25 kap. 8' 5.

I enlighet med vad nu sagts stadgas i beredningens förslag att, om gåva återgår på grund av villkor som avses i 30 5 och panträtt, som tillkommit på grund av gåvotagarens utfästelse, eller annan rättighet, som gåvotagaren upplåtit, alltjämt skall bestå, givaren må för sin förlust söka ersättning av gåvotagaren.

5 KAP.

Om förköpsrätt

Vid sin översyn av bestämmelserna om förköpsrätt i 5 kap. av 1947 års förslag har beredningen beaktat bl. a. innehållet i den efter nämnda förslags avgivande tillkomna lagen den 30 juni 1947 (nr 324) om kronans förköps- rätt, vilken lag enligt 1955 års jordförvärvs—lag upphört att gälla med ut- gången av juni 1955.

I 1947 års förslag meddelades först i kapitlet under underrubriken »All- männa bestämmelser» sådana föreskrifter som voro gemensamma för för- köpsrättens två arter, i förslaget benämnda avtalad förköpsrätt och förköps— rätt grundad i arrendeavtal, samt därefter under skilda underrubriker sär- skilda bestämmelser om dessa båda arter av förköpsrätt. Delvis som följd

1 1947 års bet. s. 243.

av att beredningen funnit sig böra föreslå åtskilliga bestämmelser utöver dem som upptagits i 1947 års förslag har emellertid nämnda systematiska uppställning funnits leda till att överblicken över de bestämmelser som reglerade vartdera institutet försvårades. Beredningen har därför valt att först i ett sammanhang meddela bestämmelserna angående den avtalade förköpsrätten och därefter, i den utsträckning de båda instituten samman- falla, genom hänvisningar till dessa bestämmelser reglera den legala för- kövpsrätten. Denna har i förslaget benämnts arrendators förköpsrätt.

Avtalad förköpsrätt

1 5.

I denna paragraf, som saknar direkt motsvarighet i 1947 års förslag, meddelas såsom inledning till bestämmelserna om avtalad förköpsrätt vissa grundläggande regler om sådan rättighets föremål, huvudsakliga innebörd och avtalsmässiga grundval. Lagrummet har i övrig-t avfattats i nära över— ensstämmelse med motsvarande stadgan-den angående andra begränsade sakrätter.

Den vanligaste formen för upplåtelse av förköpsrätt torde komma att bli förbehåll vid överlåtelse av egendomen; det är därvid nye ägaren som gör upplåtelsen. Förköpsrätt kan, förutom vid köp och byte, upplåtas även i samband med gåva, ehxuru rättigheten 'kan utövas endast vid försäljning och byte (1, 6 och 26 55). Upplåtelse av förköpsrätt kan emellertid ock ske utan samband med överlåtelse, d. v. s. såsom självständig rättshandling, och utan att äga karaktären av överlåtelsevillkor. Det bör i detta sammanhang , anmärkas att förköpsrätt kan upplåtas också i samband med arvskifte1 och bodelning; även genom testamente t-orde upplåtelse kunna ske. Någon erinran härom har dock icke ansetts böra lämnas i lagtexten, då familje— och successi—onsrättsliga förhållanden i princip falla utanför jordabalken. I anslutning till det nu anförda har i första stycket av förevarande paragraf upptagits att förköpsrätt kan grundas såväl å förbehåll vid överlåtelse av egendomen som ock, utan samband med överlåtelse, å särskild upplåtelse. I denna del överensstämmer förslaget .i sak med 1947 års förslag.

I andra stycket har intagits en uttrycklig bestämmelse om att förköps— rätt kan tillförsäkras ägare av fastighet i denna hans egenskap. Ej heller i denna del avviker förslaget i sak från 1947 års förslag.2

De särskilda frågor som angå förköpsrättens objekt behandlas vid 3 5. Förköpsrättens innebörd, som i förevarande lagrum helt allmänt angivits vara företrädesrätt till egendomen när denna framdeles säljes, framgår när- mare av 6 5.

De i förevarande kapitel upptagna bestämmelserna äro tvingande, om ej annat särskilt angives. Ett uttryck härför är, vad angår avtalad förköpsrätt,

1 1947 års bet. s. 272. * 1947 års bet. s. 252 och 272 f.

att enligt första stycket upplåtelse skall ske »enligt vad i detta kapitel stad- gas» (jfr 17 kap. 1 5 första st.).

Enligt 17 kap. 1 5 andra stycket och 7 5 må i och till förmån för tomt— rätt upplåtas förköpsrätt enligt vad i förslaget är föreskrivet i fråga om fast egendom. Motsvarande gäller enligt 18 kap. 4 & första stycket be- träffande vattenfallsrätt.

25.

I 1947 års förslag stadgades i 14 5 första stycket att avtal om upplåtelse av förköpsrätt skulle upprättas skriftligen. Detta krav torde, då upplåtelsen skett genom förbehåll vid överlåtelse, vara tillgodosett redan på grund av överlåtelse-reglerna i 4 kap. Med angivna stadgande i 1947 års förslag över— ensstämmer i sak den av beredningen i förevarande paragraf inledningsvis upptagna bestämmelsen att upplåtelse av förköpsrätt, även då den äger rum utan samband med överlåtelse, skall ske skriftligen.

Den belastning å fastigheten som förköpsrätten innebär framgår väsent— ligen omedelbart av lagens bestämmelser. I den mån avvikelser från dessa bestämmelser äro tillåtna måste sådana avvikelser uppenbarligen upptagas i upplåtelsehandlingen. Något hinder för att förköpsrättens inträde eller be— stånd göres beroende av särskilt villkor torde icke böra uppställas. D-å av upplåtelsehandlingen bör tydligt framgå den belastning å fastigheten som är förenad med förköpsrätten måste ett sådant villkor upptagas däri. I över- ensstämmelse med den uppfattning som torde ligga till grund för 1947 års förslag har i första stycket av förevarande paragraf stadgats att, om för- köpsrättens inträde eller bestånd skall bero av visst villkor eller i fråga om denna skall gälla annan särskild bestämmelse, det skall upptagas i den handling varigenom förköpsrätten upplåtes.1 Har ej så skett, är tydligen vill-koret eller bestämmelsen utan verkan. Stadgandet avser emellertid up- penbarligen endast själva upplåtelsen men icke frågor som angå den upp- låtna rättighetens utövning i aktuella fall och vad därmed sammanhänger.

I andra stycket har stadgats att förköpsrätten kommer till stånd genom dess inskrivning. Beredningens förslag torde i denna del överensstämma med ståndpunkten i 1947 års förslag (14 å första st. första 13.).2 I detta sam- manhang må anmärkas att, enligt vad vid 31 kap. 1 5 andra stycket närmare utvecklas, beredningen funnit sig i nämnda 'lagrum böra stadga att, om lagfart sökes på grund av fångeshandling, som innehåller upplåtelse av förköpsrätt, lagfartsansökan skall, om ej inskrivning av rättigheten redan är sökt, tillika anses innefatta begäran om inskrivning av rättigheten.

Stadgandet att förköpsrätten kommer till stånd genom inskrivning ute- sluter ej att vissa rättsverkningar kunna vara förenade redan med upplå- telsen. Sålunda må denna ej ensidigt ryggas av upplåtaren.3 Vidare med- delas i 24 kap. bestämmelser bl. a. angående verkan i prioritetshänseende

1 1947 års bet. s 271. 2 Se 1947 års bet. s. 271. Jfr LB III s. 198 och 275. Jfr LB Ill 5. 275 f.

av upplåtelsen. Enligt 5 5 i förevarande kapitel skall dagen för upplåtelsen bil-da utgångspunkt för stadgad maximitid.

Den i tredje stycket av förevarande paragraf upptagna hänvisningen till 11 kap. 6 5 första stycket motsvaras i 1947 års förslag av 14 å andra stycket. Av 11 kap. 6 & jämförd med första stycket i förevarande paragraf följer att ändringsavtal, som ej avfattats skriftligen, är utan verkan såväl mellan kontrahenterna som i förhållande till tredje man. Då ändringsavtalet är att anse som ny upplåtelse, måste det ock för att vinna rättsskydd mot tredje man inskrivas. Det må framhållas att inskrivningen av den nya upplåtelsen är självständig i förhållande till inskrivningen av den ursprungliga upplå- telsen; den har alltså sin egen prioritet och behandlas för sig vid exekutiv auktion.

35.

I 1 5 har förköpsrättens objekt helt allmänt angivits såsom fast egen- dom; stadgandet överensstämmer med 1947 års förslag (1 5). Under fast egen- dom innefattas såväl fastighet som område av eller andel i fastighet.

Då upplåtelse av förköpsrätt är en åtgärd, som syftar till en framtida överlåtelse å den förköpsberättigade, borde ur principiell synpunkt förköps— rätt kunna upplåtas till all sådan fast egendom som kan bli föremål för över— låtelse. Med hänsyn till förköpsrättens natur av begränsad sakrätt erfordras dock i denna grundsats vissa modifikationer.

Vad först angår upplåtelse som avser allenast visst område av fastighet kan visserligen sådant område särskilt överlåtas. Överlåtelsen är emellertid för sin giltighet beroende av laga delning. En upplåtelse av förköpsrätt till område, vilken sker utan samband med samtidig eller tidigare överlåtelse, utgör icke tillräcklig grundval för en fastighetsbildande åtgärd; det synes därför icke motiverat att utan vidare tillåta upplåtelse av förköpsrätt i om- råde. Har däremot visst område överlåtits och därmed det första steget ta- gits mot en fastighetsbildning i enlighet med överlåtelsen, synes hinder icke böra möta att, utan avbidan på fastighetsbildningens genomförande, för- köpsrätt upplåtes till området eller det område som återstår efter överlå- telsen. Uppenbart är att upplåtelsen likaväl som överlåtelsen är beroende av att laga delning kommer till stånd. Av den intagna ståndpunkten följer att, om ägare av fastighet vill upplåta förköpsrätt till område utan samband med överlåtelse, han först måste låta avstycka området till särskild fas- tighet.

I fråga om andel i fastighet äro förvärvsreglerna mindre restriktiva än beträffande område. Andelsförvärv är icke för sin giltighet beroende av laga delning i annat fall än då vid förvärvet bestämmelse meddelats att andelen skall utbrytas. Från denna utgångspunkt skulle väl upplåtelse av förköps- rätt kunna, oberoende av överlåtelse, fritt få ske i andel av fastighet; av- såge upplåtelsen andel, som förvärvats med bestämmelse om utbrytning, eller andel, som återstode efter sådant förvärv, måste givetvis också upp- låtelsen vara beroende av laga delning. Emellertid gör sig tillika den syn-

punkten gällande att andelen måste kunna identifieras. Denna synpunkt skulle näppeligen 'kunna tillgodoses på annat sätt än genom ett krav på att upplåtelsen anknöte till ett förvärv. Med denna ståndpunkt skulle uteslutas upplåtelse av förköpsrätt i andel som icke samtidigt är eller tidigare varit föremål för särskild överlåtelse. Enligt beredningens mening kan emellertid starkt ifrågasättas att helt förbjuda upplåtelse av förköpsrätt i fastighets— andel som förvärvats utan bestämmelse om utbrytning och följaktligen icke är avsedd att utgöra särskild fastighet. För ett dylikt förbud talar särskilt den omständigheten att vid exekution å hela fastigheten svårighet uppkom- mer att inordna en sådan förköpsrätt i företrädesordningen. I detta sam- manhang är att beakta att enligt förslaget såsom närmare skall utveck— las vid 8 kap. — rättigheter som innebära betalningsrätt i fastigheten icke kunna ha annat än fastigheten som sådan till objekt, något som är föran- lett av att gemensamma inteckningar icke Vidare skola förekomma. Med hänsyn till vad nu anförts har beredningen funnit motiverat att som hu- vudregel uppställa ett förbud mot upplåtelse av förköpsrätt i andel av fas- tighet och medgiva undantag härifrån enbart för sådana fall då upplåtelsen avser andel, som överlåtits med bestämmelse om utbrytning, eller ock vad av fastigheten återstår efter sådan överlåtelse. Givetvis måste också i dessa fall ej blott överlåtelsen utan även upplåtelsen vara beroende av laga del- mng.

Något hinder bör tydligen icke uppställas för upplåtelse av förköpsrätt i flera fastigheter gemensamt. Ur exekutionsrättslig synpunkt uppstå icke härigenom nägra olägenheter. Kommer vid exekutiv försäljning av någon bland fastigheterna rättigheten i denna att uppoffras, kvarstår den utan hinder härav i den eller de övriga. Frågan om begränsning av förköpsrät— tens utövning vid gemensam upplåtelse behandlas vid 13 &.

4g.

Beträffande denna paragraf hänvisas till vad vid 8 kap. 8 & anföres.

5 5.

Denna paragraf motsvarar 15 å i 1947 års förslag. Enligt nämnda förslag skulle tiden av femtio år räknas från det rättigheten blev inskriven. I denna del innefattade bestämmelsen en avvikelse från 1909 års förslag (6 kap. 2 5), enligt vilket tiden räknades från det rättigheten tillkom; härmed förstods enligt motiven den tidpunkt då avtalet om förköpsrätten ingicks.1 Därom yttrades i 1947 års betänkande allenast att det synts lämpligast att ifråga- varande maximitid räknades från det rättigheten blev inskriven.2

I fråga om särskild rättighet, som för sakrättslig giltighet ju icke är bero-— ende av inskrivning, måste stadgad maximitid räknas från det avtalet slöts (11 kap. 3 g). Vad angår avtalad förköpsrätt kommer rättigheten visserligen till stånd först genom inskrivning men å andra sidan inträder, såsom fram—

1 LB Ill 5. 199. * 1947 års bet. s. 272.

går av 24 kap., en viss sakrättslig verkan redan i och med upplåtelsen. Med den konstruktion förköpsrätten sålunda erhållit i beredningens förslag synes bäst förenligt att räkna maximitiden från upplåtelsen. En vinst härav är att rättighetshavaren ej genom att dröja med inskrivningen kan framskjuta giltighetstiden till en senare tid. Beredningen har alltså ansett sig böra återgå till den ståndpunkt 1909 års förslag i denna del intog.

Vid utgången av maximitiden upphör rättigheten automatiskt; frågan om dödning av inskrivningen behandlas i 31 kap. 10 5. Har ej i avtalet om upp— låtelsen bestämts någon tid för rättighetens bestånd, torde kontrahenterna få anses ha förutsatt att maximitiden skall tillämpas; någon särskild be— .stämmelse härom har ej ansetts erforderlig.

65.

Denna paragrafs första punkt motsvarar bestämmelserna i 1 5 av 1947 års förslag. I motiven till dessa bestämmelser1 erinrades om att den förköpsbe- rättigade principiellt bleve bunden av samtliga i köpehandlingen upptagna villkor. Det hade emellertid icke ansetts påkallat att i lagtexten ge ett sär- skilt uttryck åt denna princip. När det gällde andra köpevillkor än priset, kunde nämligen avvikelser från principen stundom vara erforderliga. Vid fastställandet av de villkor som den förköpsberättigade skulle vara under- kastad kunde exempelvis de i köpehandlingen förekommande bestämmelser- na Om tillträdesdag och betalningsterminer icke utan vidare göras tillämpliga på den som utövade förköpsrätt. I detta sammanhang behandlades i 1947 års betänkande ock det fall att ett av köparen gjort åtagande vore av personlig art, så att detsamma endast kunde fullgöras av köparen själv eller i alla händelser icke kunde uppfyllas av den förköpsberättigade. Därom uttalades att det näppeligen vore tillfredsställande, om utövandet av förköpsrätt i följd av ett sådant villkor skulle förhindras. Hur ett dylikt fall i övrigt borde bedömas syntes emellertid kunna vara föremål för delade meningar. I detta sammanhang erinrade beredningen om att i 1909 års förslag ej förekomme något särskilt stadgande därom men att det framhållits att det borde an- komma på köparen att fullgöra åtagandet, under det att den lösningsberät- tigade skulle vara skyldig att därför lämna honom skälig gottgörelse.2 En annan tänkbar utväg vore, uttalades vidare i 1947 års betänkande, att äta- gandet omsattes i en ersättningsskyldighet mot säljaren och att sålunda den förköpsberättigade lämnade säljaren skälig gottgörelse samtidigt som köpa- ren befriades från åtagandet. Den sistnämnda utvägen kunde understundom synas vara den mest ändamålsenliga. Emellertid finge det överlämnas åt rättstillämpningen att avgöra under vilka omständigheter en sådan lösning kunde anses förenlig med avtalets innebörd och säljarens befogade intres- sen. Beredningen hade ej funnit påkallat att i lagtexten införa ett uttryck- ligt stadgande för de sällsynta fall varom här vore fråga.

Vid lagrummets avfattande'i nu föreliggande förslag har beredningen ut-

1 1947 års bet. s. 253 ff., särskilt s. 255. 2 LB Ill 5. 211.

gått från de i nyssnämnda motivuttalande anförda synpunkterna. Sålunda har i lagrummet såsom allmän regel uttalats att vid inlösen skall gälla det pris köparen utfäst och de villkor i övrigt som gälla för köpet. Det ligger i sakens natur att de ekonomiska åtaganden som den förköpsberättigade sä- lunda har att fullgöra vid förköpet skola motsvara egendomen sådan den var vid försäljningen eller m. a. o. det objekt säljaren enligt köpehandlingen skulle ha presterat.1 Det är dettas värde som utgör vederlaget för den för- köpsberättigades förbindelser. En uttrycklig bestämmelse härom har ansetts böra upptagas i förevarande lagrum. I lagtexten har dessutom ansetts böra komma till tydligt uttryck vilka jämkningar i köpevillkoren som skola kunna äga rum. Dessa jämkningar avse såväl tidpunkten för köpeskillingens erläggande och tillträdesdagen som villkor av personlig natur. I fråga om sistnämnda villkor innebära båda de i 1947 års betänkande angivna jämk— ningsmetoderna från förköparens synpunkt att villkoret så jämkas att han i stället för att fullgöra åtagandet har att utgiva särskild gottgörelse. Denna skall utgå till säljaren, om villkoret bortfaller, och till köparen, om denne oavsett förköpet skall ha att fullgöra villkoret (19 å tredje st. andra p.).

Att de av domstolen företagna jämkningarna äro bindande även i förhål- landet mellan säljare och köpare har kommit till direkt uttryck i lagtexten. Uppenbart är vidare att ej heller köparens åsidosättande av en sådan av- talsbestämmelse som en förköpare äger få jämkad kan, så länge frågan om förköpet ännu är svävande, åberopas i förhållande till vare sig den förköps- berättigade eller köparen. Denna uppfattning ligger ock, vad angår arrenda— tors förköpsrätt, till grund för bestämmelserna i 23 & tredje stycket av 1947 års förslag. Angående underrättelse till säljaren om väckt förköpstalan samt säljarens rätt att föra talan bl. a. i fråga om sådan jämkning som av— ses i denna paragraf upptagas bestämmelser i 14 5 andra stycket av föreva- rande förslag.

Rätten till inlösen är i princip beroende av att köpet består. Emellertid torde av allmänna rättsgrundsatser få anses följa att köpet icke med laga verkan kan göras beroende av att förköpsrätt ej utövas.2

75.

I denna paragraf ha upptagits bestämmelserna i 2 5 av 1947 års förslag. Det må framhållas att vad här stadgas gäller såväl då den förköpsberättigade icke alls utövat förköpsrätten som ock då han med stöd av 13 5 utövat rät- tigheten i begränsad omfattning; till den del han icke utövat förköpsrätten äger han i sistnämnda fall vid en senare försäljning göra rättigheten gällan- de. Såsom framhållits i 1947 års betänkande kan genom särskild bestäm— melse i upplåtelsehandlingen den i paragrafen angivna befogenheten in- skränkas eller upphävas (jfr 30 5 första p.).3

1 Se NJA 1958 s. 44 . 2 Jfr LB 111 s. 205, NJA 1948 s. 196 samt SOU 1954: 16 s. 69. Jfr ock, ang. förevarande ämne i allmänhet, SOU 1954: 16 s. 56 och 70. = 1947 års bet. s. 256.

85.

Till första stycket i denna paragraf ha överförts de bestämmelser som i 1947 års förslag upptagits i 3 5 första stycket. Vissa sakliga ändringar ha därvid skett.

Enligt nyssnämnda förslag skulle förköpsrätt, ändå att annat avtalats, ej få göras gällande, där köparen vore säljarens make, avkomling, adoptivbarn eller dess avkomling eller ock säljarens syskon, ej heller där viss lott i egen- domen såldes till någon som förut var delägare i densamma. Angivna förslag ansluter sig helt till vad som enligt 2 5 i 1943 års lag gäller i fråga om arrendators förköpsrätt och överensstämmer likaså med vad 1947 års lag om kronans förköpsrätt i 2 & stadgade i ämnet, dock hörde enligt sistnämnda lag till kretsen av förköpsfria köpare även säljarens syskons barn.

Av betydelse vid släktskapsregelns utformning synes vara vad som ny- ligen förekommit i ett annat lagstiftningsärende. Enligt 1 5 första stycket 3 i 1955 års jordförvärvslag är, under viss förutsättning, förvärvstillstånd ej erforderligt, där förvärvaren är fångesmannens make och ej heller där för- värvaren eller, om makar förvärva gemensamt, endera av dem är fånges- mannens eller ock, där denne är gift, hans makes avkomling, adoptivbarn, syskon eller adoptivbarns eller syskons avkomling.1

Beredningen finner övervägande skäl tala för att släktskapsregeln i före- varande paragraf utformas i saklig överensstämmelse med jordförvärvsla- gens regel. Vad härefter angår delägarregeln torde densamma, i analogi med släktskapsregeln, böra sä utbyggas att den gäller även försäljning till delägare och dennes make gemensamt.

Av första styckets avfattning och vid en jämförelse med de i 13 5 upp- tagna bestämmelser enligt vilka förköpsrättens utövande ej får begränsas till andel i den försålda egendomen framgår att, därest försäljning skett till två eller flera personer gemensamt och icke alla enligt denna paragraf äro skyddade mot förköpsanspråk, förköpsrätten må i sin helhet göras gäl- lande mot samtliga.2

Att den krets av personer som angivits i första stycket ej får begränsas genom bestämmelse i upplåtelsehandlingen följer av lagrummets tvingande karaktär. Något hinder föreligger däremot ej att genom särskild bestäm- melse i upplåtelsehandlingen denna krets utvidgas till andra.3

Andra stycket motsvarar 3 5 andra stycket i 1947 års förslag.

95.

Den omständigheten att förköpsrätt redan upplåtits till någon utgör ej hinder mot upplåtelse till annan av förköpsrätt till samma egendom. Angå- ende det inbördes företrädet mellan två eller flera avtalade förköpsrätter meddelas bestämmelser i 24 kap. Huruvida, då den förköpsrätt som sålunda äger företräde kommer att realiseras genom förköp, denna realisation leder

1 Se härom NJA II 1956 s. 11 ff. * Jfr ang. detta spörsmål LB 111 s. 201. 3 1947 års bet. s. 257.

till att de andra rättigheterna skola bibehållas eller uppoffras är emellertid icke därigenom avgjort (jfr 24 kap. 2 5). Med grunderna för reglerna om företrädet måste dock överensstämma att egendomen genom förköp förvär- vas utan belastning av sämre prioriterade förköpsrätter; eljest skulle för- värvaren ej kunna i sin tur sälja fastigheten till vem han ville. Om egendo- men utan förköp säljes till någon av de förköpsberättigade, innebär detta icke att denne utövat den honom tillkommande förköpsrätten.1 Prioritets— reglerna äga därför ej direkt tillämpning å förhållandet mellan honom och övriga förköpsberättigade. Å andra sidan är tydligt att köparens ställning i nu avsedda situation bör vara densamma som om han realiserat förköps- rätten.

I överensstämmelse med det nu anförda har i första stycket av föreva— rande paragraf upptagits bestämmelse om att, då den förköpsrätt som till— kommer förvärvaren äger företräde framför annan sådan rättighet, den sist— nämnda rättigheten upphör och detta oberoende av om det ifrågavarande förvärvet skett med eller utan förköp.

Frågan om företrädet mellan avtalad förköpsrätt och arrendators för- köpsrätt behandlas ej i 24 kap., som endast angår förhållandet mellan in- skrivningsbara rättigheter. I princip äga legala rättigheter företräde framför konventionella. Denna princip bör uppenbarligen upprätthållas även i fråga om arrendators förköpsrätt. Bestämmelse härom har upptagits i andra styc- ket. En konsekvens av denna bestämmelse är — i överensstämmelse med vad som stadgats i första stycket _— att arrendator, som med eller utan förköp förvärvar den egendom vartill han har förköpsrätt, erhåller egendomen utan belastning av avtalad förköpsrätt.

I 1947 års lag om kronans förköpsrätt stadgades ursprungligen i 2 5 att sådan förköpsrätt ej finge utövas, om fastigheten såldes till arrendator, vil- ken jämlikt 2 kap. 57 5 NJL åtnjöte förköpsrätt till densamma, eller fastig- heten inlöstes jämlikt 1943 års lag om arrendators förköpsrätt. Det obetinga— de företrädet för arrendators legala förköpsrätt framför kronans legala för— köpsrätt uppmjukades emellertid år 1951 på det sätt att, om fastigheten såldes till förköpsberättigad arrendator eller denne ville lösa till sig fastigheten jämlikt 1943 års lag, kronans förköpsrätt ej finge utövas, med mindre arren- datorn vore ägare av annan, bärkraftig brukningsdel eller uppenbarligen be- sutte fastigheten av annan anledning än att bereda sig sin huvudsakliga ut- komst av jordbruket därå. Samtidigt upptogos i 2 5 av 1943 års lag bestäm- melser, enligt. vilka arrendators förköpsrätt ej finge utövas, om fastigheten såldes till kronan för ändamål som avsåges i 1 5 av 1947 års lag och arren— datorn vore ägare av annan, bärkraftig brukningsdel eller uppenbarligen be- sutte fastigheten av annan anledning än att bereda sig sin huvudsakliga ut- komst av jordbruket därå; om vissa fall då kronans förköpsrätt ägde före- träde framför arrendatorns vore stadgat i 1947 års lag.

Sedan 1947 års lag med ikraftträdandet av 1955 års jordförvärvslag blivit upphävd, innehåller 1943 års lag såsom en rest av nyss anförda bestäm-

1 Se t. ex. 2 5 andra st. 1947 års lag om kronans förköpsrätt samt LB III s. 199.

melser stadgandet att förköpsrätt ej må utövas, om fastigheten köpes av kronan för främjande av jordbrukets yttre rationalisering och arrendatorn är ägare av annan, bärkraftig brukningsdel eller uppenbarligen besitter fas- tigheten av annan anledning än att bereda sig sin huvudsakliga utkomst av jordbruket därå. Härmed korresponderar regeln i 10 & sista stycket jord- förvärvslagen att med avseende å arrendators förköpsrätt inlösen enligt jordförvärvslagen skall anses som försäljning till kronan.

En mot sistnämnda stadgande i 1943 års lag svarande regel är i föreva- rande kapitel upptagen i 29 å andra stycket. Med hänsyn till att sålunda arrendators förköpsrätt i vissa fall får vika för kronans rationaliserings- förvärv synes ofrånkomligt att avtalad förköpsrätt, som ju står tillbaka för arrendators förköpsrätt, ej i något fall får utövas vid sådant rationali- seringsförvärv. Ehuru beståndet av arrendators förköpsrätt ej beröres av förvärvet, synes avtalad förköpsrätt ej kunna få belasta egendomen efter förvärvet. En regel av detta innehåll har upptagits i paragrafens tredje stycke.

Genom att hos inskrivningsdomaren visa att avtalad förköpsrätt enligt denna paragraf upphört kan fastighetsägaren få den för rättigheten medde- lade inskrivningen dödad (31 kap. 10 5).

10 5.

I 20 5 av 1947 års förslag, vilket lagrum hade avseende allenast å arren— dators förköpsrätt, återgavs i oförändrad form 2 & tredje stycket i 1943 års lag. Enligt dessa bestämmelser skulle, om jordägaren bjudit arrendatorn att förvärva egendomen och arrendatorn icke inom tre månader därefter anta- git hembudet, förköpsrätten ej få göras gällande under ett år efter hembu- det, där ej försäljning skedde på villkor som för jordägaren vore mindre fördelaktiga än de som gällt för hembudet.

Av allmänna rättsgrundsatser torde följa att den förköpsberättigade kan med bindande verkan såväl helt avstå från sin förköpsrätt som ock vid en tillämnad eller redan skedd försäljning avsäga sig rätten till dess utövning. Denna grundsats får ock anses bilda utgångspunkt för den inskränkning i avtalsfriheten som i fråga om arrendators förköpsrätt innefattas i 5 5 andra stycket i 1943 års lag (jfr 30 å andra p. i förslaget). De skäl som i fråga om arrendators förköpsrätt legat till grund för en tvingande reglering i detta fall torde icke äga någon motsvarighet i fråga om den avtalade förköpsrät- ten.1

En särskild fråga är emellertid inverkan å förköpsrättens utövning av det förhållandet att fastighetsägaren erbjudit den förköpsberättigade att för— värva fastigheten och denne avböjt ett sådant förvärv eller icke inom skälig tid lämnat besked. Ovisshet kan föreligga, huruvida ett avböjande i detta fall skall anses innefatta ett avstående från förköpsrättens utövning eller, då besked icke lämnats inom skälig tid, en sådan underlåtenhet kan tolkas till den förköpsberättigades nackdel. Samma skäl som legat till grund för

1 Jfr NJA 111944 5. 321.

stadgandet i 2 & tredje stycket i 1943 års lag torde kunna åberopas till stöd för en motsvarande reglering av den avtalade förköpsrätten.1 Också den som är bunden av en avtalad förköpsrätt måste anses äga ett legitimt intresse av att inom ramen för villkor som den förköpsberättigade ej velat godtaga ha möjlighet att under viss kortare tid förköpsfritt sälja egendomen. På grund av vad nu sagts har beredningen i förevarande paragraf upptagit regler om verkan av hembud, i huvudsak utformade efter motsvarande regler i 1943' års lag. Vissa sakliga och formella jämkningar ha dock skett.

Något krav på skriftlig form för hembud uppställes icke i 1943 års lag. Tydligt är dock att ägarens erbjudande åt den förköpsberättigade att köpa för att kunna anses som hembud i lagens mening måste till innehåll och form vara sådant att den förköpsberättigade får klart för sig eller bör inse att han ställts inför ett allvarligt menat försäljningsanbud. Då beredningen icke i fråga om formen ansett sig böra avvika från den i gällande lag intagna ståndpunkten, har beredningen i stället funnit sig med avseende å innehål— let böra inskärpa att hembud måste innefatta angivande ej blott av begärt pris utan även av övriga villkor för den förköpsberättigades förvärv. Att detta krav på hembudets innehåll framhålles i lagtexten lär i praktiken komma att befordra en i sig önskvärd användning av skriftlig form. I sam—- ma riktning verkar att ägaren, om han vill åberopa hembud, har att styrka ej blott att hembud skett utan även dess innehåll och tidpunkten för dess avgivande. Det kan förtjäna framhållas att antagande från den förköpsbe- rättigades sida av hembudet icke medför att köp av fastigheten kommer till stånd. Härför erfordras att köpeavtal upprättas enligt bestämmelserna i 4 kap.

Såsom framhållits vid 3 5 kan förköpsrätt upplåtas i flera fastigheter ge- mensamt. Vid en avyttring genom ett och samma köp äger den förköpsbe— rättigade enligt 13 5 begränsa förköpet till någon av dessa fastigheter under förutsättning att denna fastighet utgör självständig brukningsenhet och utan olägenhet kan skiljas från återstoden av egendomen. Såsom framgår av 18 å" bestämmes löseskillingen i detta fall i allmänhet, inom ramen för hela köpe— skillingen, av domstolen i samband med förköpsrättens utövning._ Uppenbart bör, då fråga är om gemensamt hembud av flera fastigheter, som besväras. av förköpsrätt, motsvarande befogenhet tillkomma den förköpsberättigade- Han kan sålunda avvisa hembudet i fråga om någon av fastigheterna men antaga det beträffande den eller de övriga med den verkan att förköpsrätten kan utövas i denna del, vare sig den säljes separat eller ingår i en gemen— sam försäljning av hela egendomen. Skulle den del av egendomen, beträf— fande vilken den förköpsberättigade avvisat hembudet, av ägaren säljas till ett belopp som understiger vad enligt grunderna för 18- 5 av hembuds- summan belöper å den sålda delen, står det enligt huvudregeln i förevarande- paragraf den förköpsberättigade öppet att göra gällande sin förköpsrätt även i den ifrågavarande delen. Det kan ock tänkas att den förköpsberättigade väl icke avser att förvärva egendomen i dess helhet men vill förbehålla sig

1 Jfr NJA II 1944 s. 317 ff.

valfrihet att förvärva antingen den ena eller den andra delen. Denna hans avsikt bör då komma till uttryck i hans svar å hembudet. Motsätter sig ägaren en sådan uppdelning, bör i nu angivna fall förköpsrätten vid egen- domens försäljning till utomstående kunna göras gällande i vilken som helst av delarna. Med hänsyn till det nu anförda har i förevarande paragraf införts ett uttryckligt stadgande om den förköpsberättigades befogenhet att uppdela hembudet.

Förköpsrätt göres gällande genom att talan väckes mot köparen (14 å). Verkan av att hembud skett men ej antagits är enligt förslaget att förköps- rätten endast under viss angiven förutsättning må göras gällande i anled- ning av försäljning som sker inom ett år efter hembudet. I 1947 års för— slag (20 å), som i denna del överensstämmer med 1943 års lag (2 5), an— gives denna verkan så, att förköpsrätten ej må göras gällande under ett år efter hembudet. Denna avfattning synes stå i mindre god överensstämmelse med lagrummets syfte att bereda säljaren en viss bestämd tidsfrist efter hembudet för egendomens försäljning till annan.

11 &.

Bestämmelserna i första stycket första och andra punkterna motsvara 16 5 i 1947 års förslag.

I fråga om förköpsrätt som avses i första styckets andra punkt, nämligen förköpsrätt som tillförsäkrats ägare av fastighet i denna hans egenskap, uppkommer spörsmålet om verkan av nämnda fastighets delning. Därom har i 1947 års betänkande uttalats att anledning knappast funnes att i före- varande sammanhang reglera frågan, huruvida förköpsrätten i en sådan situation tillkomme ägarna av samtliga de nya fastigheterna gemensamt el— ler endast ägaren till någon av dem, exempelvis stamfastigheten i den mån en av delarna kunde så karakteriseras.1 Enligt beredningens mening böra här och i liknande sammanhang ges regler om verkan av delning för den händelse bestämmelse därom ej skulle ha meddelats vid delningen. Sådana regler ha upptagits i första stycket tredje punkten av förevarande paragraf; de överensstämma i stort sett med motsvarande föreskrifter angående servi— tut (19 kap. 13 5).

Andra stycket motsvarar 5 5 i 1947 års förslag. Tydligt är att efter delning av fastighet, som besväras av förköpsrätt, råt- tigheten gäller i var och en av de nya fastigheterna, om ej annat skulle ha bestämts vid delningen; i detta ämne hänvisas till 11 kap. 23 å och bered- ningens uttalanden vid det lagrummet. För rättighetens utövning är emel- lertid av betydelse, om förköpsrätten fortsättningsvis belastar de nya fastig- heterna var för sig eller gemensamt. I sådana fall, då delningen icke har samband med överlåtelse utan de nya fastigheterna alltjämt äro i en ägares hand, är det enligt beredningens mening naturligt att ägaren är bevarad vid den förmån som enligt 13. 5 ligger däri att förköpsrättens objekt fortfa- rande motsvarar den odelade fastigheten; rättigheten bör följaktligen gälla

1 1947 års bet. s. 259 f.

i de nya fastigheterna såsom om den upplåtits i dem gemensamt. I övriga fall lär det nu behandlade spörsmål-et, med hänsyn till vad i 13 5 andra styc- ket stadgas, sakna betydelse. På grund av vad sålunda anförts har i tredje stycket av förevarande paragraf meddelats den regeln att efter delning av fastighet, som besväras av förköpsrätt, denna gäller i de nya fastigheterna gemensamt, om ej annat bestämts vid delningen.

12 5.

De i förevarande paragraf meddelade bestämmelserna, vilka avse verkan av sammanläggning, sakna motsvarighet i 1947 års förslag. För den gällan- de rättens ståndpunkt till hithörande frågor kommer beredningen att re- dogöra vid 26 kap. 2 5. I detta sammanhang må emellertid förutskickas att åtskillnad måste göras mellan å ena sidan rättighetens sakrättsliga anknyt- ning till viss fastighet och å den andra sidan rättighetens materiella objekt eller, enligt terminologien i föreliggande förslag, rättighetens »omfattning». Såsom framgår av vad som anföres vid nyssnämnda lagrum måste rättighet, som belastar en i sammanläggningen ingående fastighet, sakrättsligt ankny- tas till den sammanlagda fastigheten eller, såsom förhållandet uttryckes i förslaget, »besvära» denna. Huruvida rättigheten också skall få utövas i eller »omfatta» hela den sammanlagda fastigheten eller möjligen behåller sitt tidigare materiella objekt är däremot en fråga, vars bedömande måste bero av rättighetens särskilda karaktär och alltså kan utfalla olika för skilda rättighetstyper. I sistnämnda avseende är, vad den avtalade förköps- rätten angår, av särskild betydelse att det enligt 6 & jämförd med 3 5 i före— varande kapitel icke är möjligt att upplåta förköpsrätt med det materiella objektet begränsat till område eller andel av den besvärade fastigheten. Ej heller får, såsom 13 5 visar, vid fastighetens försäljning förköpsrättens ut- övande begränsas till område eller andel av fastigheten. I fråga om förköps- rätt måste följaktligen sakrättslig anknytning och rättighetens omfattning alltid sammanfalla. Visserligen förändras därigenom vid sammanläggning det till grund för förköpsrätten liggande avtalsförhållandet men därmed får sammanläggningssökanden anses ha räknat och till skydd för den för- köpsberättigade förutsättes att sammanläggningen ej får komma till stånd utan hans medgivande. På nu anförda överväganden vilar beredningens förslag i ämnet (första st. i förevarande paragraf; se ock 9 5 i förslaget till ny lag om sammanläggning av fastigheter å landet jfrd med 26 kap. 2 5 nya JB ävensom 3 kap. 3 5 och 4 kap. 4 5 FBL i föreslagen ny lyd-else).

Tydligt är att, om fastighet till vars förmån förköpsrätt är upplåten, ingår i sammanläggning, rättigheten därefter är förenad med den sammanlagda fastigheten. Någon särskild bestämmelse därom har icke ansetts erforderlig (jfr 18 & SmlL samt 3 kap. 6 5 och 4 kap. 2 & FBL i nu gällande lydelse ävensom 19 kap. 15 5 nya JB).

För det fall att förköpsrätt är upplåten till förmån för fastighet har en regel om konfusion ansetts böra meddelas (jfr 19 kap. 16 å). Regeln har upptagits i andra stycket av förevarande paragraf.

13 5.

Här meddelade bestämmelser motsvara reglerna i 4 5 av 1947 års förslag. Vissa jämkningar, väsentligen av formell innebörd, ha skett.

Enligt 1947 års förslag skulle, då förköpsrättens föremål i sin helhet sålts, rättighetens utövande ej få begränsas till en del av egendomen, med mindre sådan del vore självständig brukningsenhet och tillika utgjorde särskild fas— tighet. I anslutning till terminologien i föreliggande förslag torde samma re— gel få uttryckas så, att förköpsrättens utövande ej må begränsas till andel i egendomen eller till visst område av fastighet och ej heller till viss i egen- domen ingående fastighet, med mindre fastigheten utgör självständig bruk- ningsenhet. Självfallet möjliggöres härigenom ock begränsning till två eller flera fastigheter som tillhopa utgöra en självständig brukningsenhet.

I 1947 års lag om kronans förköpsrätt var i 3 5 första stycket stadgat att förköpsrätt ej finge utövas allenast i fråga om del av den försålda egendom som vore underkastad sagda rätt, med mindre sådan del utgjorde självstän- dig brukningsenhet och utan olägenhet kunde skiljas från återstoden av egendomen. Villkoret att brukningsenheten utan olägenhet skulle kunna frånskiljas tillkom på hemställan av lagrådet, som anförde att det ej torde vara uteslutet att frånskiljandet av en del av en fastighet, även om denna del utgjorde en självständig brukningsenhet, kunde verka därhän att åter- stoden av fastigheten i och för sig minskade i värde eller att eljest olägen— het av frånskiljandet uppkomme; försiktigheten syntes bjuda att reserva- tion gjordes för detta fall.1 Såsom framgår av lagrådets utlåtande byggde detta på att hinder under viss förutsättning icke skulle möta att begränsa inlösen till visst område av en fastighet. I detta hänseende uppställes i före— liggande förslag ett undantagslöst förbud. Vad lagrådet sålunda anfört för det fall att en självständig brukningsenhet avskiljes från en fastighet är dock uppenbarligen av betydelse även då en sådan brukningsenhet såsom särskild fastighet ingår i den egendom vilken är underkastad förköpsrätt.

Ett annat fall än de nu behandlade är att den egendom som är underkas— tad förköpsrätt endast delvis sålts. I detta fall bör, såsom ock förordades i 1947 års förslag, förköpsrätt alltid få utövas till det försålda. En regel av detta innehåll återfinnes i andra stycket. Även i detta fall uppkommer emel- lertid frågan, i vad mån förköpsrättens utövning må begränsas till del av det försålda. Uppenbarligen bör denna fråga avgöras efter samma regler som gälla, då försäljningen avser hela den egendom vilken är underkastad för- köpsrätt. En uttrycklig bestämmelse därom har upptagits i andra stycket.

14 5.

Första stycket motsvarar 6 5 första stycket och 7 5 i 1947 års förslag. Dessa bestämmelser ha upptagits utan annan ändring i sak än att anmälan från säljarens sida erhållit samma rättsverkan som köparens anmälan. En befogenhet även för säljaren att tvinga den förköpsberättigade att be-

1 Se NJA II 1947 s. 370 f.

stämma sig, huruvida han skall utöva sin förköpsrätt eller ej, står i god Över- ensstämmelse med de befogenheter som enligt 10 5 i förevarande förslag tillkomma säljaren.

I andra stycket av 6 5 i 1947 års förslag fanns stadgat att vid stämningens utfärdande skulle genom rättens föranstaltande göras anteckning därom i fastighetsboken. Anteckningsskyldigheten regleras i förevarande förslag i 33 kap. 3 5. Enligt där meddelade bestämmelser skall, när talan väckes angående utövande av förköpsrätt, domstolen därom genast göra anmälan till inskrivningsdomaren; inkommen anmälan skall antecknas i grundbok.

Några speciella bestämmelser, avseende säljarens underrättande om eller deltagande i rättegången, finnas ej i tidigare förslag eller lagstiftning; i dessa hänseenden gälla allenast allmänna processuella regler om förening av mål och tredje mans deltagande i rättegång (se numera 14 kap. RB). En talan om förköp berör emellertid direkt icke blott köparens utan även säljarens rätt. Främst må erinras om reglerna i 6 5 om jämkning och dess bindande verkan även i förhållandet mellan säljare och köpare. På grund härav torde säljaren böra äga föra självständig talan i frågor som angå befogenheten av framställt förköpsanspråk samt huruvida eller på vad sätt jämkning bör företagas. Säljaren hör sålunda, även i strid med köparens ståndpunkt i rät— tegången, kunna göra gällande att den förköpsberättigade med bindande verkan avstått från sin förköpsrätt eller avsagt sig rätten till dess utövning i det aktuella fallet (se vid 10 5) eller att förköpsrätten på grund av 8 5 första stycket eller 10 5 ej må göras gällande eller att rätten till talan är förlorad i följd av första stycket i förevarande paragraf. Även när eljest säljarens rätt beröres, torde han böra äga en självständig talerätt. Såsom exempel må anföras att, då säljaren enligt 19 5 andra stycket är berättigad att helt eller delvis uppbära den köpeskilling förköparen har att erlägga, även säljaren med stöd av 17 5 bör kunna yrka att käromålet skall förklaras förfallet. Vidare måste säljaren äga bevaka sin rätt angående sådant av förköparen yrkat avdrag å köpeskillingen som enligt 19 5 andra stycket drabbar även säljaren. Denne måste ock äga föra talan angående gottgörelse som på grund av 19 5 tredje stycket andra punkten må tillkomma honom. Gottgörelse som nu nämnts torde ej kunna utdömas, med mindre säljaren framställt yrkande därom. I samtliga nu anmärkta hänseenden måste för— köpsdomen anses bindande även för säljaren. Att på grund av det sagda föreskriva skyldighet för den som vill utöva förköpsrätt att väcka talan ej blott mot köparen utan även mot säljaren vore dock enligt beredningens mening att gå för långt. Det synes till fyllest att säljaren erhåller underrät- telse om rättegången och berättigas att föra talan i målet såvitt angår hans rätt. Hans processuella ställning torde kunna likställas med den som enligt 14 kap. 9 5 och 11 5 andra stycket RB tillkommer intervenient med ställ- ning av part i rättegången. Enligt beredningens mening torde det lämpligen böra åläggas rätten att underrätta säljaren om rättegången för att lämna honom tillfälle att inträda däri (jfr 14 kap. 12 5 RB och 22 5 KL). De erfor- derliga bestämmelserna i ämnet ha upptagits i andra stycket av förenämnda

paragraf. Självfallet skall underrättelse lämnas redan under målets förbe— redelse och på ett så tidigt stadium av förberedelsen som möjligt samt in- nehålla uppgift jämväl om tiden för handläggningen av målet.

I 1947 års förslag ha icke meddelats några särskilda bestämmelser om rät- tegången i förköpsmål utan torde ha förutsatts att RBS regler om rättegång- en i dispositiva mål skulle äga tillämpning. Stadgandet i 6 5 tredje stycket av nämnda förslag, enligt vilket talan om förköp i regel ej finge återkallas utan köparens medgivande, torde sålunda i sak överensstämma med mot- svarande bestämmelser i 13 kap. 5 5 första stycket RB. Beredningen anser ock övervägande skäl tala för att förköpsmålen principiellt äro av dispositiv karaktär; uttrycklig bestämmelse härom har intagits i förevarande para- grafs tredje stycke. Förefintligheten av RBS bestämmelser om återkallelse av talan i dispositivt mål synes ha till konsekvens att särskild bestämmelse i detta ämne icke erfordras i förevarande sammanhang. Det ifrågavarande stadgandet i RB bygger uppenbarligen på den uppfattningen att svaranden icke till följd. av kärandens återkallelse skall komma i annat eller sämre pro- cessuellt läge än som han intagit före återkallelsen. Tydligt är att, då svaran- den i målet bestrider att rätt till förköp föreligger eller må utövas, käran- dens återkallelse i allmänhet måste anses innebära att han materiellt uppgi— vit sitt anspråk på förköp. I ett sådant fall bör alltså prövningen av saken leda till ett ogillande av kärandens talan. Skulle svaranden däremot medgiva rätten till förköp och tillika yrka förköpets fullföljande, är återkallelsen i detta fall tydligen utan betydelse för frågan, huruvida rätt till förköp före- ligger. Oberoende av återkallelsen skall svarandens påstående om förkö— pets fullföljande sakligt prövas. En annan konsekvens av förköpsmålets dispositiva karaktär skulle vara att även i fråga om parternas utevaro kom— me att gälla de för dispositiva mål meddelade bestämmelserna. Det synes dock mindre lämpligt att tredskodom kommer till användning i mål om förköp; då köparen eller förköparen utebliver i målet, torde detta ej böra hindra målets handläggning. Med hänsyn till den ställning som säljaren in- tager i processen gäller det nu sagda tydligen även denne. På grund av vad nu anförts har i tredje stycket upptagits en häremot svarande bestämmelse.1 Såsom framgår av 15 och 16 55 äro de nu angivna grundsatserna om talans återkallande underkastade viss begränsning.

Vad angår rättegångskostnaden i mål om förköp meddelas icke i gällande lagstiftning några särskilda bestämmelser. Uti 1909 års jordabalksförslag upptogs i detta ämne ett stadgande (6 kap. 17 5), enligt vilket den som vunne fastigheten skulle ersätta köparen dennes utgifter vid första domstolen. En- ligt 9 5 andra stycket i den numera upphävda lagen av år 1947 om kronans förköpsrätt gällde att rätten i kostnadsfrågan skulle skilja mellan parterna efter ty för varje fall prövades skäligt. I denna fråga uttalades i 1947 års betänkande att, då beredningen förutsatte att fastighetens övergång från köparen till den förköpsberättigade i allmänhet skulle kunna ordnas utan rättegång, något stadgande icke, såsom i 1909 års förslag, upptagits om

, 1 Jfr 11 kap. 55 5 andra st. VL och 26 5 tredje st. ExL (NJA II 1950 s. 264).

skyldighet för den förköpsberättigade att ersätta köparens rättegångskost- nad i första instans; huruvida och i vad mån dylik ersättning skulle utgå finge bero på omständigheterna, i främsta rummet på parts villighet före rättegången att medverka till ett resultat, liknande det som åstadkommes genom domen. Vidare yttrade beredningen att den omständigheten att lös- ningsanspråket bifölles emellertid icke uteslöte att den förköpsberättigade kunde ådömas skyldighet att ersätta motpartens rättegångskostnad; härvid— lag hänvisades till bestämmelserna i 18 kap. 3 5 RB.1 I motiven till 1947 års lag om kronans förköpsrätt uttalade departementschefen att det icke torde vara lämpligt att föreskriva att kronan, då förköpsrätten utnyttjades, alltid skulle vara skyldig ersätta köparen dennes samtliga kostnader för domstols- förfarandet. Synpunkten att den mot vilken talan om förköp riktades ej borde behöva vidkännas några kostnader i anledning av domstolsförfarandet syn— tes emellertid böra beaktas i så måtto att domstolen, i överensstämmelse med vad som gällde enligt lagen om återköpsrätt till fast egendom, borde tillerkännas befogenhet att fördela rättegångskostnaderna mellan parterna så som i varje fall prövades skäligt.2

Enligt de för rättegångskostnad uti 18 kap. RB uppställda reglerna ålig- ger det som allmän princip den tappande parten att ersätta motparten den— nes rättegångskostnad. En tillämpning av denna princip skulle leda till att, då förköpstalan bifalles, köparen hade att ersätta förköparen dennes kost- nader samt att endast för det fall att talan ogillades köparen skulle erhålla ersättning för sin kostnad. Såsom framgår av nyss anmärkta uttalanden torde en så snävt begränsad ersättningsrätt för köparen framstå som obillig. I 18 kap. RB göras visserligen vissa undantag från den nu angivna huvud— regeln; dessa undantag upptagas väsentligen i 2, 3 och 6 55. Ej heller dessa undantagsbestämmelser torde i allmänhet innefatta någon rätt för köparen till ersättning för hans kostnader. Enligt beredningens mening synes i an- slutning till den reglering som ägt rum i andra likartade fall förköparen i princip böra åläggas ersättningsskyldighet; förbehåll torde emellertid här- vid böra göras för sådana fall då köparen genom sitt förhållande till frågan om förköpet framstår såsom vållande till rättegången. Samma ersättnings- rätt som tillkommer köparen torde även böra gälla i fråga om säljarens kost- nader i rättegången. Angående rättegångskostnad i händelse av återkallelse må hänvisas till det allmänna stadgandet i 18 kap. 5 5 RB.

Talan om förköp skall väckas mot köparen personligen; legitimationsre- geln i 25 kap. 13 5 första stycket avser icke detta fall. Skulle, medan talan ännu står öppen mot köparen, denne sälja fastigheten vidare, står det för- köpsrättens innehavare fritt att välja, huruvida han vill utöva rättigheten i anledning av det tidigare eller det senare köpet.3 Väljer han det förra al- ternativet, skall han väcka talan mot förste köparen. Leder denna talan till förköp, är det senare förvärvet förfallet (22 5 andra st.). Mål om förköp upptages vid fastighetsforum (10 kap. 10 5 RB).

1 Se 1947 års bet. s. 269. 2 NJA 111947 5. 374. 5 Se LB 111 s. 219.

15 5.

De allmänna förutsättningarna för rättighets bestånd gentemot förköpare behandlas i 22 5. Av sagda lagrum framgår att förköpet ej har en med expro- priation eller återköp jämförbar exstinktiv verkan.

I de fall då förköparen sålunda blir bunden av rättigheter, som tillkom- mit före förköpet, uppkommer liksom vid överlåtelse frågan om inverkan å förvärvet av det förhållandet att sådan belastning icke förutsatts vid köpet eller att förköparen vid förköpet varken ägt eller bort äga kännedom om den ifrågavarande belastningen. Vad angår köp ha bestämmelser meddelats i 4 kap. 17 och 18 55. Utgöres belastningen av intecknad panträtt, är köparen, oberoende av god tro, berättigad till avräkning eller, då sådan ej är möjlig och: säljaren icke inom en månad efter tillsägelse erlägger skillnaden, till hävande och skadestånd. Då annan rättighet besvärar fastigheten, äger kö- paren, om han var i god tro vid köpslutet, njuta avdrag å köpeskillingen jämte skadestånd; i vissa fall har han ock hävningsrätt.

I 1909 års betänkande1 uttalades att, därest köparen fått uppbära hela den fastställda löseskillingen eller den del därav som icke tillkomme säljaren för fordran å ogulden köpeskilling, den förköpsberättigade naturligtvis ej där— med vore avskuren från möjlighet att mot köparen göra gällande ersätt- ningsanspråk på grund därav att han icke bekommit fastigheten i det skick som vid köpet förutsattes. Det värde som borde komma den förköpsberätti— gade till godo kunde ha minskats därigenom att fastighetens belastning med inteckningar eller med inskrivningar för rätt till undantag, ränta eller av— gäld vid avträdandet befunnes vara större än köpeavtalet förutsatte. Därest en vid köpet redan befintlig gravation ej då tagits i beräkning eller en ny gravation därefter tillkommit, ägde enligt 4 kap. 17 5 i 1909 års förslag kö- paren att å köpeskillingen avräkna vad som kunde komma att ur fastigheten uttagas i anledning av en sådan inteckning eller inskrivning. Samma rätt tillkomme naturligtvis den förköpsberättigade. Om den uppkomna ökning— en i fastighetens belastning vore så stor att den överstege vad av köpeskil- lingen återstode efter det i köpeavtalet bestämda avdraget för intecknad gäld, måste den förköpsberättigade äga en mot köparens hävningsrätt enligt 4 kap. 17 5 svarande befogenhet att avsäga sig fastighetens övertagande, såvida ej det felande beloppet gottgjordes honom.

Beredningen ansluter sig till de av LB i detta hänseende anförda synpunk- terna. I vissa fall är för rättsförhållandet mellan säljaren och köparen av betydelse, vad som vid köpet förutsattes eller huruvida köparen var i god tro när köpet slöts. Då förvärv genom förköp i allmänhet kommer till stånd först då förköparen fullgör sin betalningsskyldighet (21 5), skulle vid en motsvarande tillämpning av bestämmelserna i 4 kap. frågan om vad som må anses förutsatt vid köpet samt förköparens goda tro komma att hänföras till nämnda tidpunkt. Detta spörsmål kräver särskilt övervägande.

I 1909 års förslag hade nu anförda spörsmål bedömts ur synpunkten om

1 Se LB Ill 8. 216 f.

rättighetens bestånd mot förköparen, något som sammanbängde därmed att LB icke tillerkände förköparen någon rätt att i förköpsmålet återkalla sin talan med hänsyn till den kännedom som han först efter målets instämman- de vunnit om fastighetens belastningar. Från denna utgångspunkt stad- gades i 6 kap. 12 5 i 1909 års förslag att om, utöver vad som innefattades i den handling på grund varav lagfart blivit sökt av köparen eller som blivit jämlikt 7 5 — motsvarande 14 5 första stycket i förevarande förslag över— lämnad till förköpsrättens innehavare, bestämmelse träffats om skyldighet för köparen att något fullgöra eller förbehåll gjorts om nyttjanderätt, rätt till servitut, undantag, ränta eller avgäld av egendomen, det skulle vara utan verkan mot den som ville lösa, med mindre det visades att vad sålunda av- talats var honom kunnigt, när han instämde sin talan. I motiven till detta stadgande framhölls bl. a. att köpet, sådant det var slutet mellan säljaren och köparen, övertoges av den som löste.1 Då denne emellertid icke, sedan han en gång instämt talan om lösning, finge träda tillbaka, vore det en självfal— len fordran att han, när han skulle fatta sitt beslut, vore i tillfälle att fullt bedöma vilka förpliktelser han därmed iklädde sig. Förekomme vid köpet avtalsbestämmelser, vilka icke vore upptagna i köpehandlingen, borde kö— paren, för att få de förpliktelser han sålunda iklätt sig överflyttade på den som löste, därom underrätta denne, innan han instämt sin talan, och göra detta på sådant sätt att han också kunde styrka det. Underläte han detta, befriades han icke från skyldigheten att fullgöra vad han åtagit sig, ånskönt han icke finge behålla fastigheten. Vad sålunda yttrats ägde ock tillämpning å bestämmelser vid köpet varigenom säljaren eller annan förbehållits nytt- janderätt eller annan dylik rätt till fastigheten. Den verkan sådana förbe— håll eljest medförde måste, i händelse fastigheten löstes och sålunda från—- ginge den ursprunglige medkontrahenten, bli beroende av samma villkor som andra åtaganden från köparens sida. Vore en dylik rättighet gällande mot köparen icke på grund av förbehåll vid köpet utan på grund av lagens stadgande _ såsom förhållandet under viss förutsättning vore med arrende- och hyresrätt »— ägde den naturligtvis giltighet även mot den som löste fas— tigheten.

LBs nu återgivna ståndpunkt grundades såsom nämnts främst därå att, då förköparen, sedan han instämt sin talan, icke kunde träda tillbaka, det vore en självfallen fordran att han, när han skulle fatta sitt beslut, vore i tillfälle att fullt bedöma vilka förpliktelser han därvid iklädde sig. Denna ståndpunkt är under den av LB angivna förutsättningen _— obestridligen riktig vad angår förhållandet mellan köparen och förköparen. Skulle den förköpsberättigade, innan talan om förköp väckts, ha erhållit kännedom angående omständighet som vore ägnad att påverka hans beslut att utöva förköpsrätten, måste, i överensstämmelse med vad LB anfört, den förköps- berättigade äga att utan sådan talans väckande avsäga sig fastighetens över- tagande och i stället fordra skadestånd. För det fall att en dylik kännedom komme att inträda först sedan talan väckts, har emellertid beredningen valt

1 Se LB IIIs. 210 f.

en annan utväg än den av LB föreslagna att tillgodose förköparens intresse. Denna utväg innebär att förköparen tillerkänts rätt att i samma omfattning som gäller i fråga om köpares hävningsrätt återkalla sin talan oberoende av köparens yrkande om sakens prövning. Även enligt beredningens förslag är i detta fall den avgörande tidpunkten talans väckande. Den förköpsberät— tigade bör därvid vara bibehållen vid sin rätt att kräva skadestånd. För att köparen skall undgå påföljden att den förköpsberättigade ej fullföljer sin talan bör, såsom LB framhållit, köparen redan före talans väckande under— rätta den förköpsberättigade om de belastningar som fortfarande komma att ävila egendomen, såvitt dessa ej framgå redan av köpehandlingen mellan säljaren och köparen. Den förköpsberättigade anses alltså lika litet som kö- paren pliktig att känna till vad grundboken innehåller om belastningen å egendomen.1 Även i andra fall än som avses i 4 kap. 17 och 18 55 äger köparen att häva köpet. Sådana fall behandlas i 4 kap. 11—16 55. En mot— svarande rätt till återkallelse av talan bör även i dessa fall tillkomma för— köparen. Stadgandena i första stycket ha avfattats i överensstämmelse med vad beredningen sålunda anfört.

Förhållanden som enligt 4 kap. berättiga köpare att häva köpet kunna föreligga även på grund av köparens förfoganden över fastigheten eller det ansvar som åligger denne, sedan han förvärvat fastigheten, t. ex. upplåtelse av rättighet, som skulle kvarstå även mot förköparen, eller ansvar för skada och försämring å fastigheten. Även för nu åsyftade fall bör det tillkomma den förköpsberättigade att återkalla sin talan. Bestämmelse härom har upp- tagits i andra stycket.

Frågan om förköparens hävningsrätt, sedan förköp kommit till stånd, samt hans rätt till minskning av köpeskillingen eller skadestånd regleras i 19 och 23 55.

16 5.

Första stycket motsvarar i 1947 års förslag 17 5 första punkten. Stadgan— det har emellertid avfattats efter förebild av 3 5 andra och tredje styckena i 1947 års lag om kronans förköpsrätt; därigenom framträder att även i fråga om lösören såsom förutsättning för lösningsskyldighet skall gälla att objek- tet i fråga ej utan olägenhet för köparen kan skiljas från den fasta egen- dom som skall lösas.2

Då fråga väckts om utvidgning av inlösen till egendom, fast eller lös, som ej omfattas av förköpsrätten, måste den förköpsberättigade äga ta under omprövning, huruvida han i detta nya läge skall göra förköpsrätten gällan— de. I detta ämne stadgades i 17 5 av 1947 års förslag att det stode honom öppet att återkalla sin talan; återkallelse skulle dock ske inom tid som rätten utsatte. Beredningen har funnit detta stadgande böra modifieras. När den förköpsberättigade skall fatta ståndpunkt, är det av vikt för honom att veta, huruvida utvidgningsyrkandet är lagligen grundat. Av denna anledning bör rätten till frånträde stå honom öppen även sedan denna fråga avgjorts

1 Se 1947 års bet. s. 212. 2 Se NJA II 1947 s. 371 (lagrådet).

genom lagakraftägande dom, något som uppenbarligen icke utesluter att han redan under rättegången äger återkalla sin talan. Har den förköpsberättiga— de icke före domens meddelande begagnat sig av sin rätt till återkallelse, mås—- te i domen bestämmas viss tid, efter vars utgång frånträde icke må ske. I överensstämmelse med det sagda har paragrafens andra stycke avfattats.

När yrkande om utvidgning framställts, är det för rättegångens vidare- förlopp av betydelse att frågan, huruvida utvidgningsyrkandet är lagligen grundat eller ej, kan avgöras på ett tidigt stadium av rättegången. Den ståndpunkt som rätten i denna fråga intager inverkar i allmänhet på om' fattningen av den utredning som kan komma att erfordras i övriga delar av målet. Av denna anledning synes rätten böra äga att, då fråga väckts om utvidgning, ge särskild dom däröver och låta med behandlingen av målet i övrigt anstå, till dess domen i denna del vunnit laga kraft. Bestämmelse om sådan mellandom har upptagits i tredje stycket (jfr 17 kap. 5 5 RB). I detta fall måste tydligen den tid inom vilken återkallelse av förköpstalan må ske anknytas till den tidpunkt då mellandomen vunnit laga kraft.

17 5.

Första stycket motsvarar 8 5 i 1947 års förslag. Enligt nämnda lagrum har frågan om påföljden av den förköpsberättigades underlåtenhet att ställa säkerhet gjorts beroende av yrkande från köparens sida, något som är en konsekvens av att enligt nämnda förslag allenast köparen är den förköps— berättigades motpart. Uppenbart är emellertid, såsom framhållits vid 14 5, att även säljarens rätt kan beröras av en sådan underlåtenhet. Med hän- syn härtill har även säljaren, i vad säkerheten kan anses angå hans rätt, tillagts enahanda befogenhet som köparen.

Vad angår säkerhetens omfattning i fall som avhandlas i 13 5 må fram— hållas att, om den förköpsberättigade begränsat sin talan under åberopande av 13 5, säkerheten skall avse allenast den egendom han vill lösa; fram— ställes emellertid i andra hand lösningsanspråk till hela egendomen, skall säkerheten avse denna. Då utöver köpeskillingen ersättning i visst fall (19 5 tredje st.) kan tillkomma även säljaren, har lagrummets avfattning här— efter jämkats.

Vissa kompletterande bestämmelser ha ansetts erforderliga med hänsyn till stadgandet i 16 5 om utvidgning av förköpet. Dessa ha upptagits i andra. stycket.

18 5.

Denna paragraf motsvarar 9 5 i 1947 års förslag; avfattningen har emel— lertid jämkats till nära överensstämmelse med motsvarande regler i 7 5] av 1943 års lag.

19 &.

Förevarande paragraf motsvarar bestämmelser som i 1947 års förslag upp-— tagits i 10 och 11 55. I första stycket har meddelats en allmän bestämmelse

om rättens skyldighet att i domen fastställa den betalningsskyldighet som åligger förköparen, medan i andra och tredje styckena närmare reglerats betalningsskyldighetens omfattning. Vid bestämmandet av köpeskillingen skall uppenbarligen iakttagas den reduktion av den avtalade köpeskillingen som må följa av 18 5.

Enligt 10 5 första stycket i 1947 års förslag skulle det åligga den som ville utöva förköpsrätt att utgiva köpeskillingen för den fastighet som skulle lösas med avräkning för intecknad gäld som därå enligt köpeavtalet skolat avräknas. Bestämmelse om denna avräkning upptages i andra stycket av förevarande paragraf. Bestämmelsen att avräkning skall ske för intecknad gäld, som enligt köpeavtalet skolat avräknas å köpeskillingen, har i anslut- ning till den terminologi som användes i 4 kap. ersatts med stadgandet att avräkning skall ske för intecknad panträtt som enligt vad vid köpet förutsat- tes skolat avräknas å köpeskillingen.

Såsom framgår av 4 kap. kan köparen i förhållande till säljaren vara be- rättigad till avräkning eller till avdrag och skadestånd för panträtt eller annan rättighet eller för visst annat förhållande. Något hinder synes icke böra möta att, 0111 förhållandet alltjämt består, den förköpsberättigade in- vändningsvis äger redan i förköpsmålet göra gällande det anspråk som så- lunda tillkom köparen. Å andra sidan bör det stå förköparen öppet att, om ej så skett i förköpsmålet, göra anspråket gällande i särskild rättegång; be- stämmelse härom har upptagits i 23 5 andra stycket. I överensstämmelse härmed har i andra stycket av förevarande paragraf intagits en erinran om den förköpsberättigades befogenhet att i samband med köpeskillingens be- stämmande som motfordran göra gällande sitt anspråk.

En motsvarande befogenhet har ock tillerkänts förköparen för fel eller brist av det slag som avses i 4 kap. 11—18 55 och varför köparen på grund av 6 5 i förevarande kapitel har att svara (jfr 15 5 andra st.) ävensom för särskild rättighet, som utan att det förutsatts vid köpet upplåtits av köpa- ren och som enligt 22 5 skall gälla mot förköparen. Om alltså genom köpa- rens vållande fastigheten försämrats, äger förköparen erhålla minskning av köpeskillingen enligt vad som vid en analogisk tillämpning av 4 kap. 12 5 tillkommer honom i avdrag och skadestånd.1 I detta fall måste dock uppen- barligen rätten till minskning begränsas till den del av köpeskillingen som köparen äger uppbära. Huruvida och till vilken del en sådan köpeskillings— fordran tillkommer köparen kan emellertid icke avgöras i förköpsmålet utan måste ställas i beroende av förhållandena vid likviden. Denna konsekvens reducerar uppenbarligen värdet av rätten till minskning. Å andra sidan torde böra framhållas att det alltid står öppet för förköparen att på sätt förut an— givits i särskild rättegång mot köparen göra gällande den motfordran som sålunda till beloppet fastställts i förköpsmålet (23 5 andra st.).

Något avgörande från rättens sida till vilken del betalning skall fullgöras till säljaren eller köparen sker, såsom redan framhållits, icke i förköpsmålet;

! Jfr NJA 1958 s. 44 , vilket rättsfall dock gällde kronans förköpsrätt och vari skadeståndsrätt ej medgavs.

i detta hänseende bör rätten allenast meddela en erinran om att betalnings- skyldigheten under vissa förutsättningar skall fullgöras till säljaren. Innan förköparen erlägger betalning, måste han alltså själv förvissa sig om vem som är berättigad att uppbära denna. Under de förutsättningar som angivas i 1927 års lag om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar äger förköparen fullgöra betalningen genom att för vederbörlig bor- genärs räkning nedsätta beloppet hos överexekutor.

Första punkten i tredje stycket motsvaras i 1947 års förslag av 10 5 andra stycket.1 I överensstämmelse med vad som nu gäller i fråga om arren— dators förköpsrätt (9 5 andra st. i 1943 års lag) bör det åligga förköparen att ersätta köparen de kostnader denne haft för lagfart å sitt förvärv. Vad angår stämpelkostnaden för förköparens lagfart torde, såsom framhållits i nyssnämnda betänkande, förköparen även vid avtalad förköpsrätt böra få räkna sig till godo den stämpelavgift som redan erlagts för köparens för- värv; denna fråga torde liksom övriga därmed sammanhängande spörsmål närmare böra övervägas i samband med ändringar i stämpelförordningen.

Vid 6 5 har framhållits att, om köparen i köpeavtalet åtagit sig att full- göra något och sådant åtagande vore av personlig art så att detsamma endast kunde fullgöras av köparen själv eller i alla händelser icke kunde uppfyllas av den förköpsberättigade, två utvägar stode till buds. Antingen kunde åta— gandet bortfalla eller ock finge dess uppfyllande oavsett förköpet alltjämt ankomma på köparen. Vilken utväg som än väljes, blir för förköparens del åtagandet omsatt i en förpliktelse att ekonomiskt gottgöra den som därav lider förfång, d. v. s. i förra fallet säljaren och i det senare fallet köparen. En regel härom har upptagits i tredje styckets andra punkt.

20 5.

Enligt 11 5 i 1947 års förslag skulle rätten vid bifall till förköpstalan ut- sätta dag då egendomen skulle av käranden tillträdas och betalning erläggas. Dessa bestämmelser avveko från motsvarande regler i 1909 års förslag (6 kap. 14 och 16 55) därutinnan att skyldighet för rätten ej förelåg att förlägga tillträdes- och betalningsdagen till viss fardag ; i detta hänseende rådde över- ensstämmelse mellan 1947 års förslag och 1943 års lag (8 och 9 55).2

I motiven till 6 kap. 14 5 i 1909 års förslag uttalades att, om dom varigenom lösningsanspråk bifallits överklagades men anspråket godkändes även av överrätten, vanligen utsattes ny tid för fastighetens avträdande; funnes emellertid uppenbart att den som skulle avträda fastigheten dragit målet under högre rätt endast för att vinna uppskov, meddelades stundom intet yttrande om avträdestiden, varav följde att den lägre domstolens beslut där- utinnan fortfarande lände till efterrättelse.3 Detta innebure, därest —— så— som ju oftast vore händelsen den utsatta avträdesdagen redan förflutit, att köparen genast skulle lämna ifrån sig fastigheten och att därvid förhål-

1 1947 års bet. s. 268 f. * Se 1947 års bet. s. 270. Jfr ock 9 och 10 55 i 1947 års (numera upphävda) lag om kronans

förköpsrätt. ' Jfr NJA 1898 s. 401 .

landena skulle bedömas så som om avträde skett redan å den därför be- stämda dagen. Genom den i 1909 års förslag givna bestämmelsen hade naturligtvis icke betagits Överdomstolarna rätt att förfara på detta sätt.1

Enligt beredningens åsikt bör för att förköparen skall drabbas av någon påföljd av hetalningsskyldighetens åsidosättande sagda skyldighet städse grunda sig å en lagakraftvunnen dom, varigenom talan om förköpet bifallits. Denna uppfattning torde ock ha kommit till uttryck i rättstillämpningen.= Enligt beredningens åsikt bör betalningsdagen alltid bestämmas i relation till den dag då domen vinner laga kraft. Såsom framgår av 21 5 utgör do- mens lagakraftvinnande även ett villkor för förköpets fullbordan. De bestäm— melser angående betalningsdag som upptagits i första stycket ha avfattats i överensstämmelse med vad nu anförts.

I andra stycket regleras verkan av att betalning ej erlägges sist å den av rätten utsatta dagen. Enligt 10 5 första stycket i 1947 års förslag medförde underlåtenhet att senast å den i domen utsatta betalningsdagen utgiva köpe- skillingen till köparen eller i visst fall till säljaren att förköpet förföll. Nå- gon motsvarande påföljd var däremot ej knuten till försummelse av den i 10 5 andra och tredje styckena stadgade betalningsskyldigheten.

Anledning torde saknas att i förevarande hänseende göra åtskillnad mellan betalningsskyldigheten i fråga om köpeskillingen (19 5 första och andra st.) och övrig betalningsskyldighet som enligt 19 5 tredje stycket ålagts förköpa- ren. En konsekvens av ståndpunkten att den förköpsberättigade i allmänhet icke utan köparens medgivande skall kunna återkalla sin talan synes vara att det icke heller bör stå honom öppet att genom underlåtenhet att erlägga be- talning hindra förköpets fullbordan. I stället torde böra bero av köparen, huruvida förköpet skall fullföljas med därav följande konsekvenser för för- köparen. En motsvarande valrätt synes däremot icke böra tillkomma säl- jaren på grund av förköparens underlåtenhet att erlägga betalning till säl- jaren. En självständig rätt för säljaren att förhindra förköpets fullbordan måste anses desto mindre motiverad som säljaren kan, om köpeavtalet utgör grund därför, till följd av att betalning uteblivit å den av rätten fastställda betalningsdagen häva det mellan honom och köparen ingångna köpet och därigenom medelhart inverka även på förköpets fullbordan. Då frågan om förköpets fullbordan icke bör någon mera avsevärd tid kunna hållas svä— vande, torde böra gälla att köparens talan skall väckas inom viss kortare frist, lämpligen bestämd till tre månader från den bestämda betalningsdagen. Påföljden av köparens underlåtenhet härutinnan framgår av 21 5. Bestäm- melser av nu angivet innehåll ha upptagits i förevarande paragrafs andra stycke.

Frågan om förköparens tillträde är uppenbarligen beroende av huruvida han å den utsatta betalningsdagen fullgjort sin betalningsskyldighet eller hans underlåtenhet härvidlag icke haft inverkan å förköpets fullbordan. Med hänsyn härtill torde tillträdesdagen alltid böra bestämmas i relation till

1 LB Ill 5. 213. 3 Se NJA 1951 s. 204.

tidpunkten för förköpets fullbordan antingen genom att förköparen fullgör sin stadgade betalningsskyldighet eller ock den i förevarande paragrafs and- ra stycke upptagna preklusionsfristen utgått utan att köparen yrkat att för- köpet skall förfalla eller hans talan härom ogillats genom lagakraftägande dom. För sistnämnda fall erfordras alltså icke att förköparen erlagt betalning såsom förutsättning för tillträde. Denna innebörd framgår av första stycket.

I tredje stycket har upptagits det stadgande om legal dröjsmålsränta vil- keti 1947 års förslag återfinnes i 10 5 tredje stycket.

21 5.

I denna paragraf behandlas frågan om den tidpunkt då rättsverkan av för— köpet skall inträda och detta såsom rättsförvärv skall anses fullbordat. En första förutsättning härför måste anses vara att den dom varå förköpet grun- das vunnit laga kraft. I detta sammanhang inställer sig spörsmålet om den betydelse som må tillkomma förköparens underlåtenhet att å den utsatta dagen fullgöra sin betalningsskyldighet. Enligt 1947 års betänkande skulle en sådan underlåtenhet medföra att förköpet förfölle. Denna ståndpunkt överensstämmer med den som efter erinran av lagrådet kommit till uttryck i 9 5 första stycket av 1943- års lag om arrendators förköpsrätt. Däremot ha- de i det till lagrådet remitterade förslaget förköpets fullbordan icke ställts i beroende av betalningsskyldighetens fullgörande. Mot detta förslag fram— höll lagrådet att fullgjord betalning icke komme att utgöra något villkor för att arrendatorn skulle kunna erhålla lagfart å fastigheten.1 Genom lagfarten bleve arrendatorn i tillfälle att låta inteckna fastigheten. Skedde detta och användes de medel som arrendatorn genom inteckningsbelåning erhölle för annat ändamål än fullgörandet av likviden till köparen, bleve dennes möjlig- het att indriva sin fordran yttermera försämrad. Denna ordning kunde enligt lagrådets mening icke vara tillfredsställande. I detta sammanhang erinrade lagrådet att enligt EnsL (12 5) nyttjanderättshavare, som förklarats berät— tigad till inlösen, vid lösningsrättens förlust vore skyldig att inom nittio da— gar efter det beslutet vunnit laga kraft nedsätta löseskillingen. I anslutning härtill syntes det remitterade förslagets innehåll böra så ändras, att ägande— rätten överginge till arrendatorn först då betalningsskyldigheten blivit full- gjord samt att underlåtenhet att betala å angiven dag förbundes med även- tyr av förköpsrättens förlust.

Beredningen har, såsom vid 20 5 andra stycket anförts, ställt sig på den ståndpunkten att förköparens underlåtenhet att i rätt tid fullgöra den betal- ningsskyldighet som åligger honom enligt 19 5 icke automatiskt skall med- föra att rätten till förköp förfaller utan att det i stället skall bero av köparen huruvida förköpet skall fullföljas eller ej; vill köparen förhindra förköpets fullbordan, skall han dock väcka talan därom inom tre månader från den dag då betalning skolat erläggas. Med denna lösning erfordras, till beaktande av lagrådets ovan återgivna synpunkter, en bestämmelse som gör förköpets fullbordan beroende av att förköparen fullgjort sin betalningsskyldighet

1 NJA 111944 5. 327 f.

eller, i motsatt fall, att köparen icke längre kan väcka talan enligt 20 5 andra stycket eller att dom, varigenom sådan talan ogillats, vunnit laga kraft.

22 5.

Såsom angivits redan vid 15 5 är förköpet väsentligen ett derivativt för- värv. Som sådant är det principiellt sett att likställa med en frivillig över— låtelse. En konsekvens av att förköparen härleder sin rätt från köparen är att förköpet blir beroende av att köparens förvärv kommer att bestå. Skulle detta vara ogiltigt eller eljest ej kunna göras gällande mot rätte ägaren, in- verkar det anmärkta förhållandet även på förköpet. Uppkommer frågan härom redan i förköpsmålet, torde ofta visa sig lämpligt att med avgöran- det av förköpsmålet får anstå. Väcker, sedan förköpet fullbordats, tredje man talan angående köparens eller någon hans företrädares förvärv, gälla under vissa förutsättningar bestämmelserna i 25 kap. angående godtrosförvärv.

Såsom allmän princip gäller att förköparen i samma omfattning som vid frivillig överlåtelse till honom skall bli bunden av de rättigheter i fastighe- ten som före förköpet belasta denna. Mot tidpunkten för den frivilliga över- låtelsen svarar vid förköp, såsom framgår av 21 5, tidpunkten för förköpets fullbordan. Tydligt är emellertid att, för att syftet med förköpsrätten skall kunna tillgodoses, vissa begränsningar måste åläggas köparen i hans för- foganderätt över fastigheten. Enligt 1947 års förslag hade detta syfte nåtts genom inskränkningar i tredje mans rätt att erhålla inskrivning av förvärv som härledde sig från köparen. Redan den omständigheten att en inskriven förköpsrätt belastade fastigheten skulle enligt betänkandet utgöra hinder för lagfart för köparen och därmed även för den som från honom förvärvade egendomen.1 Härigenom ernåddes även att inskrivning icke kunde erhållas för en av köparen utfäst panträtt eller upplåten rättighet som för sitt bestånd krävde inskrivning. Vad åter angår sådana rättigheter som tillkomma såsom sakrätter redan på grund av upplåtelsen utgjorde de nu angivna inskriv- ningsreglerna icke något hinder för tillkomsten av sådana rättigheter. Det torde också vara ovisst, huruvida beredningen i detta hänseende ämnat genomföra någon inskränkning i köparens förfoganderätt. Det hinder mot inskrivning som förköpsrätten sålunda skulle medföra är uppenbarligen be- roende av att frågan om förköpsrättens utövning ännu är svävande. Då talan om förköpsrätt i ett särskilt fall ogillats, förfaller nämnda hinder. Med hän- syn härtill hade beredningen ock förordat att vid stämningens utfärdande skulle genom rättens föranstaltande göras anteckning därom i fastighetsbo— ken samt att i enahanda ordning motsvarande anteckning skulle göras, när tvist om förköp blivit avgjord genom dom som ägde laga kraft (6 5 andra st. och 12 5 i 1947 års förslag; jfr 13 5 LF).

Beredningens förslag ansluter sig i sak väsentligen till den ståndpunkt som intagits i 1947 års betänkande. Emellertid anser beredningen att den verkan som sålunda tillkommer förköpet bör, liksom i andra liknande fall,

1 Se 1947 års het. s. 267 f.

regleras i den materiella delen av nya JB. Den allmänna regeln om karak— tären av förköpet som rättsförvärv och rättighets bestånd vid förköp har upptagits i första stycket. De undantag från nämnda regel som äro påkallade ha erhållit plats i de följande styckena.

I andra stycket regleras frågan om verkan av köparens överlåtelse av egen— domen samt dennes utfästelse av panträtt eller upplåtelse av annan rättig- het. Såsom huvudregel gäller enligt förslaget att sådant förvärv skall vara beroende av att ej i anledning av köparens förvärv förköp av egendomen kommer till stånd. Från denna regel ha dock gjorts två undantag. Det ena avser rättigheter som tillkommit i överensstämmelse med köpehandlingen eller eljest grunda sig å nämnda handling. Detta undantag är en direkt kon- sekvens av att förköparen principiellt är bunden av de mellan säljaren och köparen avtalade villkoren (6 5). Det andra undantaget hänför sig till sär- skild rättighet som av köparen upplåtits innan stämningen i förköpsmålet delgivits honom.

Såsom erinrats vid 15 5 hade LB vad angår rättigheter vilka, såsom nytt- janderätt och servitut, icke för sitt bestånd förutsatte inskrivning, förordat att en sådan upplåtelse skulle, såframt den ej innefattades i den mellan säl— jaren och köparen upprättade överlåtelsehandlingen, mot den förköpsberät- tigade vara utan verkan, med mindre det visades att den förköpsberättigade ägde kännedom därom, när han instämde sin talan. Av vad beredningen framhållit i motiven till 15 5 framgår att beredningen i detta hänseende för- ordat att sådan kännedom väl skulle äga betydelse i fråga om förköparens rätt att återkalla sin talan men däremot icke beträffande spörsmålet om rät- tighetens bestånd. Å andra sidan skulle det otvivelaktigt framstå som oegent— ligt om köparen, även sedan stämningen i förköpsmålet delgivits honom, skulle äga att i strid med den förköpsberättigades intressen på detta sätt förfoga över egendomen. Övervägande skäl torde tala för att upplåtelser, som ske efter denna tidpunkt, för sitt bestånd göras beroende av att förköpet icke kommer till stånd. Att då särskild rättighet på grund av förköp kommer att förfalla rättighetshavaren under vissa betingelser är berättigad till skade- stånd av upplåtaren framgår av 11 kap. 22 5.

De bestämmelser som beredningen sålunda föreslår innefatta en avvikelse såväl från grunderna för gällande rätt (jfr 14 5 LF och 13 5 IF) som ock, enligt vad redan anförts, från vad som förordats i 1947 års betänkande. Av- vikelsen hänför sig till det förhållandet att något lagfartshinder enligt bered— ningens förslag icke uppställes i fråga om köparens förvärv från säljaren. Då sistnämnda förvärv icke rubbas av förköpet utan tvärtom utgör en förut— sättning för förköpsrättens utövning, har det ansetts oegentligt att i något fall stadga hinder för lagfart å köparens förvärv. Däremot bör inskrivnings- hindret bibehållas för förvärv, som härleder sig från köparen, i den omfatt- ning som förvärvet är beroende av att förköp ej, i anledning av köparens förvärv, kommer till stånd. Sker förköp, är nämligen överlåtelsen från köpa- ren ogiltig. Ett annat förhållande är att den förköpsberättigade kan finna det för honom mera gynnsamt att med sin förköpstalan vända sig direkt

mot den till vilken köparen överlåtit fastigheten. Något hinder bör då uppen— barligen ej uppställas för att denne beviljas lagfart å sitt förvärv, förutsatt att, såsom i allmänhet, i en sådan talan kan inläggas ett avstående från för- köpsrättens utövning i förhållande till tidigare köpare. Av anteckningen i fastighetsboken om talans väckande framgår mot vilken förvärvare talan riktas och i vilken omfattning till följd därav lagfartshinder föreligger; att det Ofta ej föreligger i fråga om den i målet instämde eller hans företrädare i äganderätten framgår av vad nyss anförts.

De i andra stycket upptagna bestämmelserna äro uppenbarligen att till— lämpa allenast i fråga om fastighet vari förköpsrätten är upplåten. Skulle förköpet, på yrkande av köparen, komma att utvidgas till fast egendom, som ej omfattas av förköpsrätten och som alltså ej är besvärad av någon för förköparen gällande inskriven förköpsrätt, är frågan om förköparens bun- denhet av köparens förfoganden över denna egendom att bedöma enligt första stycket. Detta har ock kommit till uttryck i avfattningen av andra stycket.

I tredje stycket har intagits en erinran om den företrädesställning i förhål- lande till andra förköpsrätter som enligt 9 5 tillkommer den förköpsrätt vil- ken lett till förköp.

De i förevarande paragraf upptagna materiella bestämmelserna om förkö- pets inverkan på rättsförvärv angående fastighet, vari förköpsrätt är inskri- ven, påkalla en motsvarande reglering i den inskrivningsrättsliga delen av förslaget (se 28' kap. 9 5 9 och 11 5, 30 kap. 5 5 och 31 kap. 4 5).

23 5.

Såsom beredningen uttalat vid 15 5 har förköparen ansetts böra äga rätt att i samma omfattning som gäller i fråga om köpares hävningsrätt enligt 4 kap. återkalla sin talan oberoende av köparens yrkande om sakens pröv- ning; dock finge i nu anförda fall fråga om god tro och vad som vore att anse såsom förutsatt vid köpet bedömas med hänsyn till tidpunkten då talan väckts om förköpet. I förevarande paragraf behandlas frågan om rättsför— hållandet mellan köparen och förköparen för det fall att förköp kommit till stånd. Förköparens rätt att under pågående rättegång återkalla sin talan motsvaras i detta fall av en befogenhet att häva förköpet och erhålla skade- stånd eller, då förköpet likväl skall bestå, av rätt till ersättning enligt de i 4 kap. angivna grunderna.

Förköparens rätt att häva förköpet behandlas i paragrafens första stycke. I förhållande till 15 5 föreligger i detta fall den avvikelsen att den avgö- rande tidpunkten för förköparens goda tro och vad som må anses förutsatt vid förköpet förlagts till domens meddelande. Har förköparen redan under pågående rättegång erhållit kännedom om det förhållande varav hävnings- rätten är betingad, har han att begagna sig av sin rätt enligt 15 5 att åter- kalla sin talan.

Bestämmelser om förköparens rätt till ersättning, då förköpet skall be- stå, meddelas i andra stycket. Av 19 5 andra stycket framgår att, därest förköparen äger rätt till minskning av köpeskillingen, en sådan minskning

kan äga rum redan i förköpsmålet. Såsom beredningen vid 19 5 anfört bör det dock stå förköparen öppet att, om ej så skett i förköpsmålet, göra an- språket gällande i särskild rättegång. Anspråket riktas mot köparen, från vilken förköparen förvärvat fastigheten. Enahanda rätt bör tydligen till- komma förköparen i det fall att han väl gjort gällande sitt anspråk i för— köpsmålet men hinder mött att erhålla täckning därför i vad som skall utgå i likvid till köparen.

Då köparen sålunda blir ersättningsskyldig mot förköparen, härleder sig i vissa fall denna ersättningsskyldighet från det ansvar som åligger sälja- ren i förhållande till köparen. Tydligt är att i sådana fall säljaren i sista hand bör svara för denna ersättning. En erinran härom har upptagits i pa- ragrafens tredje stycke.

24 5.

I denna paragraf behandlas frågan om förköpsrättens bestånd, då egen— domen sålts å exekutiv auktion. Enligt UL skall förköpsrätten vid exekutiv auktion bibehållas ej allenast då den förbehållits (113 och 123 55) utan även, enligt beredningens förslag, när enligt 107 5 fjärde stycket förköps- rätten icke skall upptagas i borgenärsförteckningen utan däri blott anmär- kas att den gäller Oberoende av försäljningen. Förevarande stadgande har fått sin utformning med hänsyn härtill.

I förslaget upptagas icke några bestämmelser om rätt för rättighetsha- varen att erhålla skadestånd, då avtalad förköpsrätt förfaller i anledning av exekutiv auktion, svarande mot bestämmelserna i 11 kap. 14 5 i fråga om särskild rättighet.1 Det ekonomiska värdet av en förköpsrätt är ovisst och obestämt; det kan svårligen uppskattas i penningar. Såsom i 1947 års be- tänkande anförts har ock förköpsrättens innehavare haft möjlighet att vid auktionen deltaga i bjudandet intill det belopp han vore villig att betala för fastigheten.2 Att han icke har sin förköpsrätt kvar vid framdeles skeende försäljningar synes vid nu angivna förhållanden icke skäligen böra grunda skadeståndsrätt.

25 5.

I första stycket hänvisas beträffande avtalad förköpsrätts upphörande eller inskränkning på grund av expropriation eller annat sådant tvångsför- värv ävensom angående rätt för innehavaren av förköpsrätten till ersättning i anledning av förvärvet till vad därom är särskilt stadgat. Härutöver upp— tager första stycket en hänvisning till bestämmelsen i 6 kap. (18 5) om av- talad förköpsrätts upphörande vid återköp.

Andra stycket överensstämmer med motsvarande stadgande i 14 5 första stycket i 1947 års förslag. Enligt 2 5 andra stycket i förevarande förslag kommer förköpsrätten till stånd genom dess inskrivning. Med grunden för nämnda stadgande överensstämmer att rättighetens bestånd är beroende av

1 Jfr LB Ill 5. 198. 2 1947 års bet. s. 258.

att inskrivningen står kvar. De inskrivningsrättsliga reglerna om dödande av inskrivning för förköpsrätt återfinnas i 31 kap. 10 5.

26 5.

Paragrafen motsvarar 21 5 i 1909 års förslag, 11 5 i 1943 års lag samt 13 5 i 1947 års förslag.

Arrendators förköpsrätt

27 5.

I första stycket hänvisas till den för arrendators förköpsrätt grundläg- gande bestämmelsen i 14 kap. 11 5 —— överensstämmande med 2 kap. 57 5 första stycket NJL vari med avseende å arrenden enligt 14 kap. stadgas att arrendatorn, såframt han är bibehållen vid sin Optionsrätt (se härom 14 kap. 5—10 55, överensstämmande med 2 kap. 51—56 5.5 NJL), äger åtnjuta förköpsrätt enligt vad i 5 kap. är stadgat.

Arrendators förköpsrätt grundar sig ej å någon upplåtelse av sådan rät- tighet. Den utgör ett moment i själva arrenderätten och gäller Oberoende av vad i detta ämne må ha överenskommits i arrendeavtalet. Den kan ej som sådan inskrivas och är oberoende av om arrenderätten inskrives; såsom knuten till arrenderätten är den däremot beroende av dennas bestånd.1

Dessa djupgående principiella skiljaktigheter till trots kunna likväl ar— rendators förköpsrätt och avtalad förköpsrätt i betydande utsträckning un- derkastas likformig reglering. Bestämmelser härom meddelas i andra stycket genom en uppräkning av de angående avtalad förköpsrätt givna stadgan- den vilka skola äga motsvarande tillämpning i fråga om arrendators för— köpsrätt. De lagrum till vilka hänvisning sålunda skett måste emellertid i vissa hänseenden förknippas med tillägg och modifikationer. Dessa angivas i de följande paragraferna.

I uppräkningen i andra stycket saknas 1—3 55; dessa lagrum handla om upplåtelse av förköpsrätt och inskrivning därav. Ej heller äga de förhål- landen som regleras i 4 och 5 55 någon motsvarighet beträffande arrendators förköpsrätt. Vad angår 6 5 torde denna böra helt äga tillämpning; särskilda bestämmelser om när arrendator äger utöva honom tillkommande förköps- rätt ges emellertid i 28 5 och 29 5 första stycket. Bestämmelserna i 7—10 55 böra likaledes —— med undantag av 9 5 tredje stycket (jfr 29 5 andra st.) _ avse arrendators förköpsrätt, dock hör vad angår 7 5 denna vara tvingande (30 5 första p.).

Vad rör det i 11 5 upptagna stadgandet om förbud mot överlåtelse av för— köpsrätt torde det ligga i sakens natur att en överlåtelse av arrendators för— köpsrätt endast kan ske i samband med överlåtelse av arrendet och under de betingelser som gälla för sådan överlåtelse. Av sambandet mellan arren- dators förköpsrätt och arrenderätten följer vidare att de bestämmelser som

1 Se NJA II1944 s. 312 f.

meddelats i 11 5 för det fall att förköpsrätt upplåtits till ägare av viss egen— dom ej äga någon tillämpning. Regeln i 11 5 andra stycket skall ej heller gälla arrendators förköpsrätt; tydligt är nämligen att, då arrendet inne— haves av flera arrendatorer, dessa endast i förening kunna utöva förköps- rätten. Vad slutligen angår den i 11 5 behandlade frågan om inverkan å för- köpsrätten av att den besvärade fastigheten delas blir beträffande arrenda— tors förköpsrätt motsvarande fråga i första hand beroende av till vilken fas- tighet arrendet kommer att hänföra sig efter delningen. Det nu sagda föran- leder att någon hänvisning ej bör göras till 11 5.

Av 6 och 28 55 framgår grundsatsen att, även om arrendet icke omfattar hela fastigheten, den med arrendet förenade förköpsrätten vid fastighetens försäljning måste utövas beträffande fastigheten i dess helhet; i denna mening kan arrendatorns förköpsrätt sägas omfatta hela fastigheten. En konsekvens av angivna grundsats är att, om fastigheten sammanlägges med annan, förköpsrätten därefter endast kan omfatta hela den nybildade fastig- heten. Hänvisning har därför upptagits till första stycket i 12 5; paragra- fens andra stycke saknar tillämpning i förevarande fall. Nämnda följdver— kan av sammanläggning måste givetvis beaktas då det gäller att avgöra under vilka förutsättningar sammanläggning må ske. Denna fråga regleras i 8 5 i den föreslagna nya lagen om sammanläggning av fastigheter å landet samt i 4 kap. 3 5 FBL i föreslagen ny lydelse; såsom framgår av nämnda lagrum skall för sammanläggningen i allmänhet fordras medgivande av ar— rendenämnden. Det må anmärkas att i förslaget icke uppställes motsvarande krav vid bildande av bruksenhet (jfr 26 kap. 2 5 och 17 5 andra st. jämte motiv); i detta fall föreslår beredningen såväl att förköpsrätten skall med oförändrat innehåll kvarstå i den fastighet vari arrendet är upplåtet som att arrendatorn vid förköpsrättens utövning alltid skall vara berättigad att få denna fastighet avskild från bruksenheten.

Då 13—15 55 i förevarande kapitel torde böra tillämpas även i fråga om arrendators förköpsrätt, har hänvisning lämnats till nämnda lagrum. I över- ensstämmelse med den ståndpunkt 1943 års lag om arrendators förköpsrätt och 1947 års förslag intaga har hänvisning till reglerna i 16 5 om utvidgning av förköp ej skett. En konsekvens härav är att 17 5 andra stycket ej med- tagits i uppräkningen; däremot bör 17 5 första stycket gälla. Vidare skola ock tillämpas 18—23 55, dock med de modifikationer som framgå av 31 33 55. Då arrendators förköpsrätt som sådan icke beröres av exekutiv auk— tion eller av expropriation eller annat sådant tvångsförvärv eller av återköp och ej heller kan inskrivas, är varje tillämpning av bestämmelserna i 24 och 25 55 utesluten, varemot 26 5 angående förköpsrättens ställning vid byte skall tillämpas.

I 8 5 av 1943 års lag upptagas bestämmelser om att rätten skall fastställa vad arrendatorn har att betala ävensom utsätta viss dag, ej tidigare än tre månader från domens dag, då arrendeavtalet skall upphöra att gälla och fastigheten anses övergå i arrendatorns ägo. Såsom framgår av 9 5 i nämnda lag sammanfaller dagen för äganderättens övergång med den dag då köpe—

skillingen senast skall erläggas. Motsvarande bestämmelser ha upptagits i 11 och 23 55 i 1947 års förslag. Enligt vad beredningen nu föreslagit i 21 5 skall i fråga om avtalad förköpsrätt förköpet anses fullbordat, sedan domen vunnit laga kraft och förköparen senast å den utsatta dagen fullgjort sin betalningsskyldighet eller, om så ej skett, tid för väckande av talan som avses i 20 5 andra stycket försuttits eller dom, varigenom sådan talan ogil- lats, vunnit laga kraft. Beredningen har, såsom framgår av hänvisningen i andra stycket av förevarande paragraf, ansett denna regel böra gälla även i fråga om arrendators förköpsrätt; vid utsättande av betalningsdagen skall enligt 32 5 iakttagas att denna ej må utsättas till dag, som infaller tidigare än tre månader från domens meddelande. Utan särskilt stadgande torde va- ra tydligt att, då förköpet sålunda skall anses fullbordat och äganderätten alltså övergår till arrendatorn, arrendeavtalet därmed upphör. Att för den nye ägarens tillträde av fastigheten kan bestämmas viss senare dag fram— går av 20 5 första stycket. Enär arrendatorn redan besitter fastigheten, är tillträdet i detta fall väsentligen av rättslig betydelse. Före den sålunda be- stämda tillträdesdagen bör det tidigare arrendeförhållandet avvecklas.1

I förslaget har icke upptagits någon regel om företrädet mellan flera le- gala förköpsrätter. Av de bestämmelser angående förköpsrättens utövning som meddelas i 28 5 följer att, då två eller flera arrendera var sin del av fastigheten, förköpsrätten kan utövas allenast beträffande ett av arrendena. Någon regel om företrädet mellan de Olika arrendena i fråga om förköps— rättens utövning erfordras alltså icke.

28 5.

Denna paragraf motsvarar, med vissa av terminologien i förslaget på- kallade och eljest redaktionella jämkningar, 18 5 i 1947 års förslag.

29 5.

Första stycket motsvarar 19 5 i 1947 års förslag. Såsom anmärkts vid 9 5 ha i andra stycket upptagits bestämmelserna i 2 5 andra stycket andra punkten i 1943 års lag i deras lydelse enligt lag den 3 juni 1955. Avfattningen har emellertid jämkats till utmärkande av att förköpsrätten ej må utöva-s vare sig i anledning av kronans förvärv för ra— tionaliseringsändamål eller då kronan för samma ändamål säljer egendomen vidare. Denna uppfattning överensstämmer ock med den som låg till grund för 13 5 i 1947 års lag om kronans förköpsrätt, enligt vilket lagrum lant- bruksnämnden kunde, när den beslöt att kronans förköpsrätt skulle begag— nas, samtidigt förordna att rätten skulle tillkomma annan än kronan; i dylikt fall skulle vad i lagen sagts om kronan och lantbruksnämnden i all- mänhet gälla den som sålunda satts i kronans ställe. Tillämpade lantbruks— nämnden detta förfaringssätt, kom alltså kronans köpare i åtnjutande av samma företrädesställning som kronan i förhållande till förköpsberättigad arrendator.

1 Se NJA 111944 5. 325.

Består arrenderätten, äger ock arrendatorns förköpsrätt bestånd; där— emot medför rationaliseringsförvärv att avtalad förköpsrätt är utan verkan (9 5 tredje st.).

30 5.

Den i 7 5 angående avtalad förköpsrätt givna regeln är, såsom framgår av lagrummets avfattning, dispositiv. Med avseende å arrendators förköpsrätt (27 5 andra st.) bör den emellertid lika litet som andra regler angående sådan rättighet kunna sättas ur kraft genom avtal.1 Bestämmelse härom har upptagits i första punkten av förevarande lagrum. Såsom anförts vid 8 5 äga vid upplåtelse av avtalad förköpsrätt kontrahenterna i avtalet utesluta för- köpsrättens utövande även vid andra fall av försäljning än de i 8 5 första stycket angivna; sistnämnda lagrum, som är tvingande (1 5 första st.), be- stämmer endast vad i denna del skall gälla såsom minimum. Utan sär- skilt stadgande lär vara uppenbart att någon motsvarande avtalsfrihet icke står fastighetsägaren och arrendatorn till buds i fråga om den senares le- gala förköpsrätt.

I andra punkten ha med viss jämkning upptagits bestämmelserna i 21 5 av 1947 års förslag. Stadgandet innebär, såsom framhållits vid 10 5, en av- vikelse från vad som skall anses gälla i fråga om avtalad förköpsrätt.

31 5.

Detta lagrum ansluter sig till bestämmelserna i 19 och 23 55 om den rätt till minskning av köpeskillingen eller däremot svarande ersättning som vid avtalad förköpsrätt tillkommer förköparen. Tydligen måste förköparen ock— så då förköpsrätten är av legal natur äga rätt till ekonomisk utjämning i hela den omfattning vari han utan att det förutsatts vid köpet blir bunden av rättigheter, som utfästs eller upplåtits av köparen. I detta sammanhang måste emellertid beaktas att förköparen vid arrendators förköpsrätt kan bli bunden av köparens utfästelse eller upplåtelse av rättighet i fastigheten i vidare omfattning än som förutsatts vid avfattningen av 19 och 23 55; här- om hänvisas till 33 5. Den härav betingade avvikelsen från vad som gäller i fråga om avtalad förköpsrätt har kommit till uttryck i förevarande paragraf.

32 g.

Denna paragraf motsvarar 23 5 andra stycket i 1947 års förslag.

33 5.

Enligt såväl 1943 års lag som 1947 års förslag förutsättes att, i fall då fastigheten besväras av arrendators förköpsrätt, köparens utfästelse av pant— rätt i fastigheten är bindande mot förköparen, såframt inteckning för ut- fästelsen ägt rum.; enligt inskrivningsreglerna kunde inteckning ej ske sedan talan om. förköp väckts. Frågan om verkan mot förköparen av köparens överlåtelse av fastigheten eller upplåtelse däri av annan rättighet än pant-

1 1947 års bet. s. 256.

rätt har ej behandlats vare sig i 1943 års lag och dess förarbeten eller i 1947 års betänkande. Med hänsyn till den i fråga om panträtt intagna ståndpunk- ten synes dock böra antagas att en överlåtelse från köparens sida är bindan- de mot den förköpsberättigade, om lagfart beviljats innan talan om förköp väckts. Likaså torde konsekvensen fordra att köparens upplåtelse av rättig- het, som för sitt bestånd icke kräver inskrivning, gäller mot en förköpare, blott upplåtelsen skett innan talan om förköpet väckts.

Eftersom arrendators förköpsrätt ej är föremål för inskrivning och dess förhandenvaro därför ej blir känd av inskrivningsdomaren, innan talan om förköp blivit antecknad i fastighetsboken (jfr 27 kap. 6 5 andra st.), torde den ståndpunkt för vilken nu redogjorts i princip vara ofrånkomlig. Före- liggande förslag ansluter sig ock nära till denna ståndpunkt. Förslaget in- nefattar vad angår köparens upplåtelse av särskild rättighet icke någon som helst avvikelse från vad som stadgats med avseende å avtalad förköpsrätt (_ 22 5). Beträffande åter köparens utfästelse av panträtt i egendomen eller upplåtelse däri av annan rättighet än särskild rättighet — allt rättigheter som komma till stånd genom inskrivning — innebär däremot förslaget vissa betydelsefulla avvikelser från vad som enligt 22 5 skall gälla vid förköp på grund av avtalad förköpsrätt. I detta hänseende skall i fråga om arrendators förköpsrätt enligt förslaget gälla att rättigheten icke är beroende av förkö- pet, därest inskrivning skett före stämningens delgivning. Vad angår köpa— rens överlåtelse, som vid avtalad förköpsrätt alltid är beroende av förköpet, torde vad nu sagts om rättigheter, som fordra inskrivning, böra äga mot- svarande tillämpning. Regeln om överlåtelses beroende av att ej, i anledning av köparens förvärv, förköp kommer till stånd skall således ej gälla i fråga om överlåtelse, varå lagfart beviljats före stämningens delgivning. Att en av köparen upplåten avtalad förköpsrätt icke kommer att gälla mot förkö- paren framgår av 22 5 tredje stycket.

Av vad i förevarande paragraf stadgas om överlåtelse från köparens sida blir uppenbarligen en konsekvens att, i fall då överlåtelsen är bindande mot arrendatorn, denne är förlustig sin rätt att med förköpstalan vända sig mot köparen och i stället hänvisad att vända sig mot den som från köparen, måhända till högre pris än som gällt för dennes köp, förvärvat fastigheten. Med de nuvarande grunderna för arrendators förköpsrätt synes emellertid en sådan konsekvens icke kunna undvikas. Beredningen har icke ansett sig höra ingå på en omprövning av dessa grunder. Till sitt skydd mot en dylik eventualitet bör en arrendator, som vill begagna sig av sin förköpsrätt, snarast möjligt sedan försäljning av egendomen kommit till hans känne— dom väcka talan mot köparen.

6 KAP.

Om återköpsrätt

Vid sin översyn av förevarande kapitel i 1947 års förslag har beredningen haft att beakta de ändringar i 1924 års lag om återköpsrätt till fast egen- dom vilka skedde i samband med 1949 års ändringar i ExL och vilka väsent- ligen inneburo att den befattning med återköpsmål som tidigare tillkom åter- köpsnämnd och allmän domstol överflyttades på expropriationsdomstol.

1 5.

Denna paragraf motsvarar väsentligen 1 5 första stycket i 1947 års för— slag. Vissa jämkningar, delvis med saklig innebörd, ha dock skett. Då an— ledning torde saknas till att förbehåll om återköpsrätt icke skulle kunna göras också vid byte och gåva, öppnas enligt beredningens förslag möjlighet härtill; härigenom vinnes ock önskvärd likformighet med reglerna om av- talad förköpsrätt. Att förbehåll om återköpsrätt måste göras i själva över— låtelsehandlingen har icke ansetts behöva uttryckligen framhållas, då ju förbehållet är ett överlåtelsevillkor och som sådant är utan verkan, om det ej intagits i överlåtelsehandlingen. Angående den jämkning i avfattningen i förhållande till 1947 års förslag som består i att orden »efter värdering» uteslutits hänvisas till förarbetena till 1924 års lag.1

Äterköpsrättens föremål betecknas i såväl 1924 års lag som ock 1947 års förslag såsom fastighet. Att härmed icke avsetts att begränsa upplåtelse av återköpsrätt till allenast vad som vid upplåtelsen utgör registerfastighet torde emellertid vara tydligt. I överensstämmelse med vad som i motsva— rande fall iakttagits i föreliggande förslag har därför upplåtelsens föremål angivits vara fast egendom. De inskränkningar som i detta hänseende böra uppställas återfinnas i 4 5 första stycket.

Enligt 1 5 första stycket i 1924 åis lag göres förbehåll om återköpsrätt städse till förmån för säljaren, i tredje stycket av lagrummet stadgas att återköpsrätt kan övergå endast å sådan ny innehavaie som själv äger he- tinga sig återköpsrätt. Motsvarande skulle gälla enligt 1947 års förslag (1 5 första st. och 2 5 andra st.). Enligt beredningens mening bör överlåtaren kunna göra förbehåll om återköpsrätt ej allenast för egen del utan ock, om han det hellre vill, till förmån för sådant subjekt som enligt första stycket vid överlåtelse äger betinga sig återköpsrätt. Bestämmelse härom har upp- tagits i andra stycket. Härmed korresponderar föreskriften i 10 5 att åter- köpsrätt må övergå endast å sådan ny innehavare till vars förmån åter— köps1ätt kan upplåtas. Två eller flera torde icke samtidigt kunna vara inne- havare av samma återköpsrätt.

1 Se NJA II 1925 s. 201 och 203 f.

25.

I första stycket ha upptagits bestämmelser om upplåtelsetiden, motsva- rande 2 5 första stycket i 1947 års förslag och 1 5 andra stycket första punkten i 1924 års lag. Innehållet i första stycket, i vad det avser sådana särskilda bestämmelser som skola gälla, ansluter sig till 5 kap. 2 5 första stycket. Avfattningen utvisar att, om ingen tidsbestämmelse meddelats, upp- låtelsen avser obestämd tid.

Andra stycket motsvarar 3 5 första stycket i 1947 års förslag och 2 5 första stycket i 1924 års lag.

I 1 5 andra stycket av 1924 års lag är bl. a. föreskrivet att till säkerhet för beståndet av återköpsrätt inteckning kan meddelas under de villkor och i den ordning särskilt är stadgat; sökes ej inteckning inom den i 11 kap. 2 5 JB stadgade tid efter det lagfart meddelades å köparens fång, skall förbehållet om återköpsrätt vara förfallet. Enligt 1 5 andra stycket i 1947 års förslag skulle åter gälla att, om ej inskrivning av återköpsrätten såsom därom vore stadgat söktes inom en månad efter det lagfart meddelades å köparens fång, förbehållet om återköpsrätt vore förfallet.

I motiven till sist anförda bestämmelse1 erinrades om att återköpsrätten enligt gällande lag uppkomme genom det vid fastighetens försäljning gjorda förbehållet om rätt för säljaren att återköpa fastigheten. Visserligen bleve detta förbehåll giltigt endast om inteckning till säkerhet för återköpsrätten söktes inom den i 11 kap. 2 5 JB stadgade tiden från det lagfart meddela— des å köparens fång. Återköpsrätten räknade emellertid sin företrädesrätt på grund av inteckningen såsom om denna hade sökts den dag då återköps- rätten förbehölls. Denna anordning hade ansetts vara av praktiskt värde bl. a. ur den synpunkten att därigenom på ett med gällande bestämmelser om inteckning väl förenligt sätt det syftet kunde tillgodoses att fastigheten, om den återköptes, icke i återköparens hand skulle besväras av gravationer som tillkommit på grund av förbindelser ingångna efter det återköpsrätten förbehölls. Då beredningen _ av skäl som i annat sammanhang utvecklades2 — ej i sitt förslag upptoge något stadgande som motsvarade omförmälda i 11 kap. 2 5 JB förekommande bestämmelse, aktualiserades i viss mån frå- gan, huruvida återköpsrättens prioritet alltjämt borde räknas från förbe- hållet eller om icke snarare inskrivningen borde vara bestämmande även i detta hänseende. Mot förstnämnda alternativ talade givetvis de synpunkter som i allmänhet kunde andragas mot förekomsten av s. k. tysta förmåns- rätter. Med hänsyn till återköpsrättens relativt begränsade tillämpnings— område samt de praktiska fördelar som onekligen v-ore förbundna med den i gällande lag intagna ståndpunkten hade beredningen —— enligt vad i 1947 års betänkande vidare uttalades — emellertid icke trott sig böra av— vika från den nuvarande principen att återköpsrätten räknade sitt före— träde från tillkomst-en av förbehållet. De olägenheter som skulle kunna upp- komma härigenom torde kunna avsevärt mildras genom en lämplig förkort—

1 Se 1947 års bet. s. 282 f. * Se 1947 års bet. s. 223 ff.

ning av den tid inom vilken inskrivning måste sökas för att giltigheten av förbehållet skulle bevaras. I 1947 års förslag hade denna tid synts kunna bestämmas till en månad efter det lagfart meddelades å köparens fång.

Beredningen har i nu föreliggande förslag anslutit sig till den i 1947 års förslag hävdade uppfattningen om avskaffande av den tysta förmånsrätten för ogulden köpeskilling. Med denna utgångspunkt synes det mindre väl överensstämma att i fråga om återköpsrätt, låt vara i modifierad form, bi- behålla en liknande anordning. Ej heller i förevarande fall synes överlåta- ren vara i behov av det särskilda rättsskydd som en sådan förmånsrätt skulle innebära. Enligt de i 24 kap. upptagna reglerna om företräde i rätts- förvärv på grund av inskrivning skall gälla bl. a. att, om å samma inskriv- ningsdag sökes inskrivning av två eller flera rättsförvärv som ej avse pant— rätt, förvärven sinsemellan skola äga företräde efter den tidsföljd i vilken de ägde rum (24 kap. 8 5 första st.) samt att, om å samma inskrivnings- dag sökes inteckning för panträtt och inskrivning för annat förvärv som ej avser panträtt, sistnämnda förvärv med visst undantag som i detta sam- manhang saknar betydelse skall äga företräde framför panträtten (24 kap. 9 5 första st.). En konsekvens av dessa företrädesregler är att, om in- skrivning av återköpsrätten sökes å den inskrivningsdag som infaller näst efter överlåtelsen, återköpsrätten äger företräde framför överlåtelse från förvärvarens sida eller dennes övriga förfoganden över fastigheten. Då åter- köpsrätten är att anse såsom upplåten av förvärvaren, skulle visserligen en— ligt nu gällande inskrivningsregler ansökan om rättighetens inskrivning ej få upptagas, med mindre förvärvaren sökt lagfart, men enligt en av bered- ningen föreslagen kompletterande regel skall, då upplåtelsen skett i sam- band med överlåtelse av fastigheten, det vara till fyllest att lagfart är sökt för överlåtaren (31 kap. 2 5 5; se vidare 31 kap. 4 5 första st. jfrt med 30 kap. 4 5). Under förutsättning att överlåtaren själv sökt lagfart kommer han följaktligen enligt beredningens förslag alltid att äga möjlighet att söka inskrivning för återköpsrätten å första inskrivningsdag efter överlåtelsen. Denna möjlighet är av särskild betydelse för det fall att förvärvaren i sin tur överlåter fastigheten och att den siste förvärvaren söker lagfart tidigare än den förste; återköpsrättens innehavare kan nämligen bevara rättighetens prioritet även i förhållande till den senare överlåtelsen och därå grundade utfästelser eller upplåtelser. I detta sammanhang må anmärkas att bered- ningen i 31 kap. 1 5 andra stycket upptagit en bestämmelse av innehåll att, om lagfart sökes på grund av fångeshandling som innehåller upplåtelse av återköpsrätt, lagfartsansökan skall, om ej inskrivning av rättigheten redan är sökt, tillika anses innefatta begäran om inskrivning av rättigheten. Ge- nom denna bestämmelse skyddas automatiskt återköpsrättens prioritet i för- hållande till andra rättsliga förfoganden över fastigheten från förvärvarens sida än vidareöverlåtelse.

Med ett efter nu angivna grunder anordnat sakrättsligt skydd för åter- köpsrätten överensstämmer att återköpsrätten anses komma till stånd så— som sakrätt först genom inskrivningen. En regel med detta innehåll har

upptagits i förevarande paragrafs tredje stycke. Vad angår återköpsrättens sakrättsliga ställning i övrigt intager återköpsrätten samma ställning som den avtalade förköpsrätten. Reglerna härom äro meddelade i 24 kap.

35.

I denna paragraf regleras verkan av överenskommelse om ändring i eller tillägg till den ursprungliga upplåtelsen. Uti 1924 års lag behandlas denna fråga endast med avseende å det i samband med återköpsrätt av- talade villkoret angående fastighetens användning (2 5 andra st.). Ena- handa begränsning återfinnes i 3 5 andra stycket av 1947 års förslag. Väl ha ändringsavtalen sin huvudsakliga betydelse inom angivna område men fråga om ändring i eller tillägg till den ursprungliga upplåtelsen kan upp- komma även i andra avseenden. Såsom exempel kan nämnas att en upp-- låtelse för obestämd tid skall övergå till att vara tidsbegränsad eller att ett villkor varav rättighetens inträde eller bestånd skulle bero skall uppstäl— las eller bortfalla. På grund härav ha anförda bestämmelser utvidgats till att avse varje överenskommelse om ändring i eller tillägg till avtalet om återköpsrätten. Då sådan överenskommelse skall inskrivas, har ock i lag- texten framhållits att överenskommelsen skall ha träffats skriftligen. An- gående förutsättningarna för inskrivning meddelas bestämmelser i 31 kap. 8 5; beredningen får hänvisa till sina uttalanden vid nämnda lagrum.

En gjord upplåtelse av återköpsrätt kan icke genom ändringsavtal ut- sträckas till att avse nytt objekt annat än i samband med överlåtelse av sagda objekt. Detta följer av att enligt 1 5 upplåtelse kan ske endast ge— nom förbehåll i samband med överlåtelse av objektet. Naturligen får ej hel- ler genom ändringsavtal meddelas bestämmelse, vilken såsom stridande mot ett tvingande lagbud icke lagligen kunnat upptagas i den ursprungliga upplåtelsen.

45.

Vid 1 5 har erinrats om att i såväl 1924 års lag som 1947 års förslag åter— köpsrättens föremål betecknats såsom fastighet. Enligt vad beredningen i nämnda sammanhang framhållit vore dock tydligt att härmed icke avsetts att begränsa upplåtelse av återköpsrätt till allenast vad som vid upplåtelsen utgjorde registerfastighet.

Överlåtelsen kan, såsom närmare framgår av 4 kap., avse — förutom en registerfastighet — två eller flera registerfastigheter gemensamt ävensom område av fastighet eller andel av fastighet, i sistnämnda fall med eller utan bestämmelse att andelen skall utbrytas genom laga delning. Över- låtelse av område eller av andel med bestämmelse om utbrytning skall för sin giltighet vara beroende av att laga delning kommer till stånd. Antingen blir således överlåtelseobjektet särskild fastighet eller ock är överlåtelsen med därtill knutna villkor ogiltig. Med hänsyn härtill möter i dessa fall intet hinder att förbinda överlåtelsen med förbehåll om återköpsrätt. An-

norlunda är förhållandet vid andelsöverlåtelse utan förbehåll om utbryt- ning.1 I detta fall får förvärvaren icke uteslutande rådighet över viss jord utan allenast samäganderätt med övriga delägare i fastigheten och kan till följd härav icke tillförbindas att använda överlåtelseobjektet för visst ända— mål eller underlåta viss användning. På grund av vad nu sagts har i första stycket första punkten av förevarande paragraf stadgats förbud mot för— behållande av återköpsrätt vid andelsöverlåtelse, såframt ej överlåtelsen sker med bestämmelse om andelens utbrytning. Angående verkan av att förbudet överträdes meddelas bestämmelse i 9 5.

I 5 5 första stycket av 1924 års lag är stadgat att förbehåll om återköps— rätt beträffande allenast en del av i köpet ingående fastighet är ogiltigt. Vid detta stadgande uttalades i motiven bl. a. att förslaget vore byggt på den grundsatsen att återköpsrätt skulle omfatta hel fastighet; såldes samtidigt två fastigheter, förefunnes naturligtvis intet hinder att göra förbehåll om återköpsrätt endast beträffande den ena.2 Enligt bestämmelse i 6 5 första stycket av 1947 års förslag skulle köpeavtalet vara ogiltigt, där förbehåll om återköpsrätt avsåge allenast del av fastighet som inginge i köpet.

I fråga om möjligheten att förbehålla återköpsrätt till del av det som överlåtes överensstämmer beredningens förslag i sak med 1924 års lag och 1947 års förslag. Överlåtes hel fastighet, må sådant förbehåll ej avse blott andel av fastigheten eller område av denna. Är det åter ett område som överlåtes, kan förbehåll ej göras beträffande allenast andel av området eller visst område därav; motsvarande skall gälla vid andelsöverlåtelse med be- stämmelse om utbrytning. Förbudet att med överlåtelse av hel fastighet för- knippa förbehåll om återköpsrätt till allenast del av fastigheten är uppen— barligen motiverat av att en sådan upplåtelse icke täckes av bestämmelser— na i 4 kap. 7 och 8 55 angående överlåtelsens beroende av laga delning. Där— emot skall det vara tillåtet att vid samtidig överlåtelse av flera fastigheter göra förbehåll till dem alla gemensamt eller till varje fastighet särskilt eller begränsa förbehållet till någon eller några av fastigheterna. De erforder- liga bestämmelserna i ämnet ha upptagits i första stycket andra punkten av förevarande paragraf.

Då återköpsrätt förbehållits till två eller flera i samma överlåtelse ingå- ende fastigheter, uppkommer, i brist på bestämmelse därom i överlåtelse- handlingen, spörsmålet huruvida upplåtelsen skall anses avse fastigheterna gemensamt eller var för sig. Såsom framgår av 8 5 jämte motiv har fastig— heternas ägare i förslaget tillerkänts en förmånligare ställning då upplåtel- sen är gemensam än då fastigheterna var för sig äro besvärade av åter— köpsrätt, i det att han i förstnämnda fall icke behöver riskera att mot hans intresse och önskan återköp begränsas till allenast viss eller vissa av de besvärade fastigheterna. Denna ståndpunkt leder till att, om fastigheterna tillsammans utgöra en produktionsenhet, gemensam upplåtelse får anses naturlig. Normalt kunna fastigheterna antagas bilda en produktionsenhet.

1 Jfr NJA II 1925 s. 213 f. och 217. NJA II 1925 s. 217.

Med hänsyn härtill torde upplåtelsen, vid avsaknaden av bestämmelse 0111 motsatsen, få anses avse fastigheterna gemensamt.

När fastighet som besväras av återköpsrätt undergår laga delning, gäller självfallet återköpsrätten i de nya fastigheterna. I 1924 års lag (se 4 5 tredje st. och 5 5 andra st.) likställes detta fall med det då enligt första stycket i förevarande lagrum återköpsrätt, som avser flera fastigheter, förbehållits särskilt till envar av dem. Då en sådan delning i allmänhet torde föranledas av att fastighetsägaren överlåter någon av de nya fastigheterna, torde i dessa fall förbehållet böra avse de nya fastigheterna var för sig (jfr 8 5 andra st.). Bestämmelse härom har upptagits i andra stycket av förevarande paragraf.

Till frågan om återköpsrättens utövning, då förbehållet avser två eller flera fastigheter gemensamt, återkommer beredningen vid 8 5.

I tredje stycket behandlas verkan av sammanläggning. Därom medde- lade regler överensstämma med motsvarande regler angående förköpsrätt (5 kap. 12 5 första st.). Beredningen hänvisar till sina uttalanden vid sist- nämnda lagrum; vad där sagts om förköpsrätt kan lämpas till återköps- rätt. Även i fråga om återköpsrätt gäller att det icke är möjligt att vid rät- tighetens upplåtelse begränsa dess materiella objekt till område eller andel av den besvärade fastigheten (första st. i förevarande paragraf). Ej heller får, såsom framgår av 8 5, återköpsrättens utövande begränsas till område eller andel av fastighet, som i sin helhet hembjudits eller överlåtits eller beträffande vilken återköpsskäl eljest föreligger. Också i fråga om åter- köpsrätt måste följaktligen sakrättslig anknytning och rättighetens omfatt- ning alltid sammanfalla. Med stöd av bestämmelserna i 5 5 första stycket av 1924 års lag har i motiven till lagen uttalats att, om fastighet som vo- re föremål för återköpsrätt sammanlades med annan fastighet, hela fas- tigheten efter sammanläggningen komme att bli föremål för återköpsrät- ten.1 Det av beredningen föreslagna stadgandet i ämnet ansluter sig alltså till gällande rätt. Angående återköpsrätts inverkan på möjligheterna till sammanläggning hänvisas till 9 5 i förslaget till ny lag om sammanlägg- ning av fastigheter å landet, jämfört med 26 kap. 2 5 nya JB, ävensom till 3 kap. 3 5 och 4 kap. 4 5 FBL i föreslagen ny lydelse.

5 och 655.

I dessa paragrafer behandlas avlösning av återköpsrätt. Motsvarande be— stämmelser återfinnas i 3 5 av 1924 års lag och 4 5 av 1947 års förslag. Av bestämmelserna i nämnda lag ha de i första stycket meddelade upptagits i förevarande 5 5 utan någon ändring i sak. Återstående bestämmelser i 3 5 av 1924 års lag, vilka avse fastställandet av löseskillingens belopp och innefatta en hänvisning till vad i 7 5 andra stycket ServL är stadgat, mot— svaras med vissa kompletteringar och jämkningar av bestämmelserna i förevarande 6 5.

F. n. gäller enligt anförda hänvisning till ServL att, därest någondera

' NJA II 1925 s. 217.

parten tredskas att utse skiljeman eller de utsedda ej kunna förena sig om valet av den tredje, domaren eller utmätningsmannen i orten äger att förordna om valet. Denna ordning är i 1947 års förslag bibehållen. Ett motsvarande stadgande fanns ursprungligen i 2 kap. 8 5 NJL; skiljeman- naförfarandet för bestämmandet av där avsedd lösen är emellertid nu— mera ersatt med en uppgörelse enligt syneregler. Angående utseendet av synemännen stadgas i 2 kap. 11 5 NJL att, om jordägaren och arrenda- torn ej kunna enas om valet, skall, på begäran av endera, domaren i orten eller, om fastigheten hör till stad där rådhusrätt finnes, rådhusrättens ord- förande nämna synemän. Då olägenheter kunna uppstå, om skilda myn- digheter var för sig äga behörighet i det avseende varom här är fråga, samt i valet mellan domstol och administrativ myndighet det förra alter- nativet torde få föredragas, har beredningen utformat sitt förslag i anslut— ning till vad som gäller angående utseende av syneman.1 Beträffande ut- seende av skiljeman i fall som avses i 2 kap. 18 5 NJL samt 7 5 andra styc- ket ServL — motsvarande i föreliggande förslag 12 kap. 18 5 och 19 kap. 22 5 _ har hänvisning upptagits till 6 5. Ärende om utseende av skilje— man faller under 1946 års lag om handläggning av domstolsärenden. _Skiljeförfarandet är icke reglerat vare sig i 1924 års lag (ServL) eller i 1947 års förslag. Lagen den 14 juni 1929 om skiljemän äger icke tillämp- ning; den avser blott skiljeförfarande, som grundar sig å avtal mellan par— terna, och är vidare begränsad till fall då avtalet icke innefattar förbehåll 0111 rätt för parterna att klandra skiljedomen. Däremot kan anmärkas att de bestämmelser om skiljeförfarande vilka meddelas i lagen om flottning i allmän flottled (11 och 12 55) innefatta föreskrifter jämväl om förfaran— det. Till avhjälpande aV angivna ofullständighet har beredningen i första stycket av 6 5 upptagit bestämmelsen att angående skiljeförfarandet skall i tillämpliga delar gälla vad i skiljemannalagen är stadgat. Hänvisningen avser 11—19 55 i nämnda lag samt sålunda även bestämmelserna om den tid inom vilken skiljedomen skall vara meddelad för att skiljeavtalet ej skall anses förfallet. En motsvarande föreskrift har ock meddelats i 11 5 tredje stycket flottningslagen. I överensstämmelse med sistnämnda före- skrift synes för detta fall böra stadgas att part är oförhindrad att ome- delbart vid domstol väcka sin talan samt att skiljedom som meddelats ef- ter tidens utgång skall vara utan verkan, såframt ej parterna överenskom— ma att åtnöjas därmed. För det fall som behandlas i 16 5 lagen om skilje- män och som avser att föreskriven majoritet ej förelegat, står det part öppet att, om skiljemännen ej iakttagit denna regel, klandra skiljedomen. Ej heller innehåller 1924 års lag eller 1947 års förslag några bestämmel— ser om ersättning till skiljemännen och om parternas utgifter för skilje- förfarandet. Regler i ämnet, utformade i nära anslutning till föreskrifterna i 23 och 24 55 skiljemannalagen, ha upptagits i 6 5 andra stycket. Bestämmelserna i tredje stycket av 6 5 mot—svara i sak nu gällande reg— ler. Någon jämkning torde icke påkallas av att skiljemännen skola äga

1 Se ock 11 5 lagen om flottning i allmän flottled.

utlåta sig också angående kostnaderna för förfarandet. Parts klander kan avse såväl löseskillingens belopp som kostnaderna eller blott endera av dessa frågor. Tydligt är att också skiljeman, som ej åtnöje-s med honom tillerkänd ersättning, kan klandra skiljedomen i vad den gått honom emot; i detta fall bör tiden av tre månader räknas från skiljedomens meddelande (jfr 25 5 andra p. skiljemannalagen). Eftersom någon särskild forumbe- stämmelse ej meddelats, skall även sådan klandertalan väckas vid samma underrätt som har att upptaga huvudsaken. Har tiden för klandertalan gått till ända utan att talan väckts, lär verkställighet av skiljedomen kun- na erhållas enligt 46 5 fjärde stycket UL.1

7 och 8 55.

Dessa paragrafer motsvara 5 5 i 1947 års förslag och 4 5 i 1924 års lag. De i 7 5 1—4 upptagna bestämmelserna överensstämma »— frånsett vissa formella jämkningar —— med motsvarande bestämmelser i 1924 års lag och 1947 års förslag.

Enligt 4 5 första stycket 5 och 6 i 1924 års lag gäller såsom huvudregel att som skäl för återköp kan åberopas hembud eller överlåtelse ej blott av hela fastigheten utan även av del därav. I anslutning härtill stadgas i tredje stycket andra punkten att, om hembudet eller överlåtelsen avser allenast visst område av fastighet, vilket därifrån kan avskiljas såsom särskild fas- tighet, återköpsrätt enligt nämnda huvudregel må göras gällande endast beträffande samma område. I denna del uttalades i motiven att det i fråga om de två återköpsskälen hembud och överlåtelse ansetts att dessas verk— ningar i vissa fall kunde begränsas till allenast del av fastighet.2 Avsåge åtgärden visst område av fastigheten hade, såframt området kunde av— skiljas såsom särskild fastighet, ingen betänklighet ansetts möta att upp— taga den i och för sig rimliga bestämmelsen att hembudet eller överlåtel- sen icke skulle kunna åberopa—s såsom skäl för återköp av annan del av fastigheten än det område som med hembudet eller överlåtelsen avsåges.

I gällande lagstiftning upptages icke någon uttrycklig bestämmelse an- gående verkan av hembud eller överlåtelse av område, som ej kan avskil— jas. Efter ordalagen skulle i detta fall återköpsrätt kunna göras gällande i hela egendomen. Enligt beredningens förslag är en arealöverlåtelse icke giltig, med mindre laga delning kommer till stånd; med arealöverlåtelse har jämställts överlåtelse av andel i fastighet under villkor att andelen skall utbrytas. På grund av det nu anförda bör någon återköpsrätt icke kun- na göras gällande till område eller andel, som hembjudits eller överlåtits, för annat fall än då området eller andelen kan avskiljas. Skulle detta ej vara fallet, är återköp såsom reaktion för hembudet eller överlåtelsen över— flödigt för den återköpsberättigade.

De ovan angivna grunderna för återköpsrättens utövning till del av egen- domen ha vid lagtextens avfattning kommit till uttryck på det sättet att

1 Trygger 2 uppl. s. 144 ff., Hasslcr s. 57 f. 2 Se NJA II 1925 s. 213 f.

i 7 5 behandlas återköpsrättens utövning i fråga om hela den egendom som besväras av återköpsrätten, medan frågan om återköp till del av egendomen regleras i 8 5. Vad angår återköpsrätt, då en ideell andel av denna egendom särskilt överlåtes, måste uppenbarligen detta fall likställas med det då hela egendomen överlåtes; detta överensstämmer med att enligt 4 5 återköpsrätt ej må upplåtas i ideell andel av en fastighet.

Beredningen har alltså i sitt nu framlagda förslag till särskild behandling i 8 5 utskilt de fall då hembud eller överlåtelse avser område av fastighet eller andel däri med bestämmelse om andelens utbrytning. H—embud eller överlåtelse som nu sagts skall enligt förslaget icke kunna medföra återköp av hela fastigheten utan endast av andelen eller området; återköp skall dock ej få ske, med mindre utbrytning kommer till stånd. Bestämmelser härom ha upptagits i paragrafens andra stycke.

Härefter återstår det fall att återköpsrätt förbehållits till flera fastigheter gemensamt. Har återköpsrätt förbehållits särskilt till varje fastighet måste uppenbarligen även frågan 0111 återköpet behandlas självständigt för varje fastighet. Föreligger däremot gemensamt förbehåll i fråga om hela egendo— men, te sig förhållandena i viss mån annorlunda. Jämväl för detta fall skul- le, enligt såväl 1924 års lag som 1947 års förslag, frågan huruvida återköp finge äga rum bedömas särskilt för varje fastighet. Att ett gemensamt förbe— håll uppställts kan i och för sig vara uttryck för att fastigheterna tillsam— mans utgöra en och samma produktionsenhet. Med hänsyn härtill skulle det kunna komma att strida mot ägarens ekonomiska intresse att återköpsrätten begränsas till någon av dessa fastigheter. Beredningen har därför ansett att frågan om återköpets begränsning till någon särskild fastighet bör bero av yrkande därom från ägarens sida. Bestämmelse härom har upptagits i 8 5 första stycket. Uppenbart är situationen en annan, då ägaren själv velat av- hända sig äganderätten till fastigheten. För detta fall bör hembud eller över- låtelse av egendomen behandlas enligt samma grunder som skola iakttagas beträffande område eller andel, som kan utbrytas. Detta har iakttagits vid avfattningen av 8 5 andra stycket.

De fall då återköpsrätt må utövas blott till en del av egendomen regleras uttömmande i 8 5. Bestämmelse härom, motsvarande 6 5 andra stycket i 1947 års förslagl, har upptagits i 8 5 tredje stycket.

I övrigt ha de nu behandlade bestämmelserna i jämförelse med gällande lagstiftning icke undergått annan saklig ändring än att de nu i 4 5 första stycket 6 upptagna bestämmelserna om frihet från återköp i fråga om bl. a. vissa närstående utvidgats att avse samma kategorier som enligt 5 kap. 8 5 första stycket skola åtnjuta sådan frihet. Bestämmelserna härom ha uppta— gits såsom andra stycke i 7 5.

9 5. Innehållet i denna paragraf motsvarar i huvudsak 6 5 första stycket i 1947 års förslag2 (4 5 sista st. och 5 5 första st. i 1924 års lag). Andra styc—

1 Se även 4 5 sista st. och 5 5 första st. i 1924 års lag jfrt med NJA II 1925 s. 217 f. = Se 1947 års bet. s. 283.

ket i 6 5 av 1947 års förslag har, såsom erinrats vid 7 och 8 55, upptagits i 8 5 som tredje stycke.

10 g.

Paragrafen motsvarar 2 5 andra stycket i 1947 års förslag (1 5 tredje st. 1924 års lag). Avfattningen är något jämkad och ansluter sig till innehållet i 1 5 andra stycket.

11 5.

[ analogi med vad som skall gälla om förköpsrätt (5 kap. 7 5) bör den omständigheten att skedd överlåtelse icke föranlett rättighetshavaren att väcka talan om återköp inom föreskriven tid ej betaga honom rätten att, när sedermera ånyo anledning ges därtill, utöva återköpsrätten. Bestämmelse härom har meddelats genom hänvisning till 5 kap. 7 5. Vad angår hembud torde motsvarande ståndpunkt framgå redan av 7 5 i detta kapitel.

Även beträffande verkan av egendomens försäljning å exekutiv auktion (1 5 andra st. sista p. i 1924 års lag) samt av expropriation eller annat så- dant tvångsförvärv och av dödande av inskrivning för återköpsrätt (1 5 andra st. tredje p. i 1924 års lag) böra samma regler gälla som med avse- ende å avtalad förköpsrätt. Hänvisningen i första stycket av förevarande pa- ragraf omfattar därför även 5 kap. 24 och 25 55.

Angående den i andra stycket meddelade bestämmelsen hänvisas till vad vid 8 kap. 8 5 anföres.

12 5.

Detta lagrum motsvarar 6 5 i 1924 års lag, vilken paragraf erhållit sin nu gällande lydelse i samband med 1949 års ändringar i ExL. Vissa jämkningar ha skett.

Avfattningen av reglerna i första stycket har i viss mån påverkats av den i andra stycket upptagna hänvisningen till ExL. Denna avser 13——36 55 nämnda lag.1 Ifrågavarande bestämmelser i ExL gälla emellertid även för- hållanden, som icke äga någon omedelbar motsvarighet beträffande åter- köp. Detta är fallet i fråga om bestämmelserna i 22 5 första stycket om stäm- ning å andra ersättningsberättigade än ägaren samt vidare stadgandena i 22 5 andra och tredje styckena, 23 5 första stycket, 24 och 30 55, 31 5 första stycket och 34 5. Att nu anmärkta bestämmelser sakna tillämpning i fråga om återköp sammanhänger delvis därmed att, i motsats till förhållandet vid expropriation, endast återköpsrättens innehavare och egendomens ägare äro parter i rättegången; övriga rättsägares intressen tillvaratagas i särskild ord- ning (se främst 18 och 21 55 i förslaget).2 En annan olikhet är att medan expropriationsmålet inledes — förutom genom stämning å kända sakägare (22 5) —— även genom kungörelse till underrättelse för möjligen befintliga

* Se NJA II 1950 s. 290. ' NJA II1925 s. 218 ff.

okända sakägare (23 5 första st.), talan i återköpsmålet väckes allenast ge- nom stämning. Med hänsyn härtill meddelas i 6 5 första stycket av 1924 års lag vissa bestämmelser angående saklegitimationen i återköpsmål (jfr ock 25 5 ExL). Uppenbart är vidare att någon tillämpning ej ifrågakommer av bestämmelserna i 26 5 andra stycket, 27 5, 32 5 andra stycket, i vad sist- nämnda stadgande avser del av fastighet, samt 35 och 36 55. Slutligen är att nämna att reglerna i 23 5 andra stycket (jfr 7 5 första st. andra p. 1 1947 års förslag) ersättas av stadgande i 33 kap. 3 5 första stycket nya JB.

Vad sålunda år att iakttaga vid tillämpningen av de bestämmelser i ExL som hänvisningen avser torde i allmänhet framgå av det till denna fogade tillägget att bestämmelserna skola iakttagas endast i den mån de äro tillämp- liga. Beredningen har dock ansett att den principiella avvikelse från parts- förhållandet i expropriationsmål som innefattas däri att i återköpsmål allenast återköparen och fastighetens ägare äro parter i rättegången bör kom— ma till uttryck redan i avfattningen av förevarande lagrum (se första st. första p.).

Bland de bestämmelser som äga tillämpning må i detta sammanhang fram— hållas de i 20 5 ExL förekommande forumbestämmelserna, som ersätta den i 6 5 första stycket första punkten av 1924 års lag meddelade, ävensom reg- lerna om ersättningens bestämmande i 32 5. Den motsvarighet till dessa reg- ler som upptagits i 12 5 av 1924 års lag och 13 5 andra stycket i 1947 års förslag har sålunda fått utgå.

Vidare må framhållas att enligt 9 5 första stycket i 1924 års lag återkö— paren och fastighetsägaren äga att efter återköpsmålets anhängiggörande med laga verkan träffa överenskommelse rörande löseskillingen för fastig- heten eller därå utgående ränta därunder inbegripet tid och ordning för betalningsskyldighetens fullgörande —— dock endast under åtskilliga i lagrum- met angivna villkor som skola garantera att annan rättsägares intressen ej trädas för nära genom överenskommelsen. Annat avtal om löseskillingen eller ränta dårå än nu sagts saknar enligt 9 5 andra stycket första punkten laga verkan. I brist på giltig överenskommelse skall enligt lagens 10 5 löse- skillingens belopp fastställas efter värdering av fastigheten enligt vissa reg— ler.

I överensstämmelse med den ståndpunkt som intagits i 1947 års förslag anser beredningen att särskild överenskommelse om löseskillingens belopp icke i något fall bör ersätta dess bestämmande av domstolen. De nu i 1924 års lag meddelade bestämmelserna om sådan överenskommelse, vilka torde här- leda sig från 59 5 ExL ett stadgande som icke avses med hänvisningen i förevarande lagrum ha alltså icke erhållit någon motsvarighet i förslaget. Det nu sagda bör uppenbarligen även gälla i fråga om dröjsmålsränta samt tid och ordning för betalningens fullgörande; närmare bestämmelser härom upptagas i 16 5.

Frågan om lagfartens betydelse för saklegitimationen kommer bered- ningen att mera allmänt behandla vid 25 kap. 13 och 14 55. Vad angår åter- köpstalan ha —— såsom framgår av hänvisning i 25 kap. 13 5 andra stycket ——

hithörande regler ansetts böra ges i förevarande kapitel. De återfinnas i första stycket av denna paragraf och överensstämma väsentligen med nu gällande regler i 6 5 av 1924 års lag. Beredningen har dock icke ansett skäl föreligga att bibehålla legitimationen för annan än den som sist sökt lag- fart; med laga verkan kan alltså talan icke riktas mot annan efterträdare till denne i äganderätten än den som vid den avgörande tidpunkten är egendomens verkliga ägare. Angivna tidpunkt har vidare, i överensstäm- melse med allmänna processuella grundsatser, förlagts icke till stämning- ens delgivning utan till talans väckande.

13 5.

I 1924 års lag ha i 7 5 första stycket meddelats vissa bestämmelser om verkan av att den i målet instämde eller annan som i målet fört talan så- som ägare före eller under rättegången överlåtit fastigheten till någon som ' ej varit part i målet. Motsvarande bestämmelser upptagas i 8 5 första och andra styckena av 1947 års förslag.

Vad angår verkan av överlåtelse före rättegångens inledande synes gäl— lande lags ståndpunkt vara att mellan kontrahenterna avtalet alltjämt äger bestånd men att det icke utgör något hinder för återköpsrättens utövning. En annan ställning intager en överlåtelse som ägt rum efter delgivning av stämning i återköpsmålet. Dennas giltighet är helt beroende av att åter- köpet icke kommer till stånd.1

I det föreliggande förslaget behandlas i princip verkan av överlåtelse före rättegångens inledande i 25 kap. 13 5. Av sagda lagrum följer att, om beträffande rättegångens inledande de där angivna legitimationsreglerna iakttagits, domens råttskraftsverkan sträcker sig även till en sådan över- låtelse. I denna del står alltså förslaget i stort sett i överensstämmelse med de nu behandlade bestämmelserna; dock har den avgörande tidpunkten för- lagts icke till stämningens delgivning utan till talans väckande. Beredningen har med sagda jämkning vad angår återköp i nu angivna hänseende anslu- tit sig till nämnda bestämmelser. Däremot behandlas icke i 25 kap. 13 5 domens inverkan å en överlåtelse som skett efter talans väckande; av all- männa processuella grundsatser torde följa att en sådan överlåtelse icke begränsar domens rättskraft (13 kap. 7 5 RB). På denna punkt innehåller emellertid gällande lag ett uttryckligt stadgande, som gör överlåtelsens giltighet beroende av att återköpet icke kommer till stånd. Enligt bered- ningens mening kan det anses innebära vissa fördelar att denna fråga vad angår återköpet uttryckligen regleras i lagen. Beredningen har alltså även på denna punkt ansett sig böra bibehålla de nu gällande bestämmelserna.

Såsom redan framhållits är en överlåtelse, som skett efter talans väckan- de, beroende av att återköpet ej kommer till stånd. Till denna bestämmelse har i 1924 års lag fogats föreskrift om rätt för förvärvaren att häva förvär- vet och erhålla skadestånd. Såsom framhållits i 1947 års betänkande synes

* NJA II 1925 s. 220 f.

frågan härom kunna bedömas enligt de i förslaget upptagna reglerna i 4 kap. 15 5.1 En konsekvens av överlåtelsens ogiltighet är att även de av för- värvaren utfästa eller upplåtna rättigheterna i egendomen komma att för- falla. Även i detta fall torde skadestånd kunna ifrågakomma, då särskild rättighet upplåtits; denna fråga behandlas i 11 kap. 21 5 tredje stycket.

Stadgandet i paragrafens tredje stycke överensstämmer, frånsett viss jämkning, med bestämmelserna i 7 5 andra stycket i 1924 års lag och 8 5 tredje stycket i 1947 års förslag.

14 5.

I första stycket ha upptagits bestämmelserna i 10 5 första stycket av 1924 års lag. Återköpas flera fastigheter gemensamt, torde en enhetlig löseskil- ling för samtliga böra fastställas. Detta torde ock överensstämma med vad som i motsvarande fall iakttages vid expropriation.2 En annan sak är att, då löseskillingen sedermera skall fördelas, en uppdelning av densamma kan erfordras med hänsyn till förekomsten av olika belastningar å de skilda fastigheterna. Ett särskilt övervägande av hur en sådan uppdelning skulle utfalla kan även vara påkallat för tillvaratagande av andra rättsägares in— tressen (32 5 ExL). Enligt nyss anförda lagrum i 1924 års lag skall värde- ringen ske under antagande att fastigheten, bortsett från återköpsrätten, icke besväras av andra rättigheter än dem som vid försäljning av fastighe- ten i den ordning UL bestämmer äga företräde framför återköpsrätten eller ock äro av försäljningen oberoende. Under nu angivna förutsättningar bör avdrag ske även för fordran för vilken fastigheten häftar på grund av in— teckning eller eljest enligt lag, t. ex. enligt 17 kap. 6 5 HB eller därtill an- slutande författning. Detta avdrag torde emellertid, såsom enligt gällande rätt, böra göras först i samband med löseskillingens nedsättande (19 5).3

Andra stycket återgiver innehållet i 10 5 andra stycket av 1924 års lag.

15 5. Första stycket i förevarande lagrum motsvaras av 7 5 tredje stycket första punkten i 1924 års lag. I andra stycket återfinnas bestämmelserna i 9 5 andra stycket andra punk- ten av 1924 års lag.

16 5.

Här givna bestämmelser motsvara de i 11 och 13 55 av 1924 års lag upp- tagna, dock med vissa förenklingar. Dessa betingas av att, såsom beredning- en utvecklat vid 12 5, avtalsfrihet icke ansetts i något fall böra förefinnas i fråga om dröjsmålsränta eller tid och ordning för betalningsskyldighetens fullgörande. Enligt beredningens förslag skall alltså dröjsmålsränta alltid utgå efter sex procent om året från förfallodagen och löseskillingen städse nedsättas hos länsstyrelsen. Av 1924 års lag framgår att, om ej annat över-

! 1947 års bet. s. 283. 2 Strahl s. 269. * Se NJA II 1925 s. 226.

enskommits, såsom förfallodag och dag för tillträdet viss fardag skall he— stämmas. I överensstämmelse med vad som förordats i 1947 års förslag (15 5) har det ansetts höra stå rätten fritt att välja även annan dag än far— dag; i sakens natur torde ligga att rätten bör göra sig underrättad om par- ternas önskemål härutinnan och endast undantagsvis mot parts bestridan- de utsätta annan dag än fardag. Rätten att tillträda bör, liksom vid för— köp, vara beroende av att återköpet fullbordats (5 kap. 20 5). Bestämmel- sernas avfattning har även i övrigt skett i nära överensstämmelse med vad beredningen förordat i fråga om förköp.

De i andra stycket upptagna bestämmelserna överensstämma med motsva- rande stadgande i 55 5 ExL. Dröjsmålsräntan omfattas icke av nedsättnings- skyldigheten och uraktlåtenhet att erlägga den har, såsom framgår av 18 5, icke någon inverkan å återköpets fullbordan.

17 5.

Paragrafen motsvarar 14 5 i 1924 års lag (se ock 51 5 andra st. ExL).

18 5.

Bestämmelserna om återköpets inverkan på beståndet av sakrätter i fas- tigheten återfinnas f. n. på skilda håll (se 15 5 i 1924 års lag, 1 kap. 3 5 tredje st. NJL, 3 5 ServL, 15 5 tredje st. 1920 års ElL samt 24 5 1 mom. tredje st., 36 5 2 mom., 46 5 andra st., 54 5 första st. och 56 5 1 mom. andra st. IF). Med vissa variationer, betingade av vad som i allmänhet gäller om beståndet av sådan rättighet varom fråga är, ge bestämmelserna ut- tryck åt samma princip. Härom uttalades i motiven till 1924 års lag att den ledande norm efter vilken återköpsrättens inverkan på andra rättigheter borde regleras vore grundad i återköpsrättens eget väsen och kunde sum- mariskt uttryckas så, att återköparen hade ett rättmätigt anspråk på att icke utan särskild utfästelse behöva tåla sådana gravationer på fastigheten som tillkommit på grund av förbindelser ingångna efter det återköpsrätten förbehölls.1 Gällande bestämmelser göra mellan fordran, å ena sidan, samt nyttjanderätt, servitut och rätt till elektrisk kraft, å den andra, den skillna— den att, under angivna förutsättningar, fastigheten är fri från fordran un- der det att nyttjanderätt och övriga rättigheter ej bestå mot återköparen. I sist avsedda fall är alltså rättighetshavaren alltfort bunden; härmed över- ensstämmer att återköparen, såsom i bestämmelserna är direkt uttalat, har möjlighet att vidmakthålla rättighetshavarens bundenhet genom utfästelse att å sin sida respektera rättigheten. Denna åtskillnad ansluter sig till vad som gäller angående beståndet av motsvarande rättigheter vid exekutiv auktion.

Beredningen har funnit det lämpligt att i en enda paragraf, den föreva— rande, sammanfatta bestämmelserna om verkan av återköp på beståndet av rättigheter i fastigheten. Dessa bestämmelser vila på samma uppfattning

1 NJA II 1925 s. 231.

som kommit till uttryck i gällande rätt; de avvikelser som skett i förslaget äro icke av principiell natur utan betingade av ändringar, som beredningen i andra sammanhang förordat. I detta hänseende må framhållas att den tysta förmånsrätten enligt 11 kap. 2 5 JB icke skall bibehållas; av denna anled- ning har icke erfordrats någon motsvarighet till det nuvarande stadgandet i 1 kap. 3 5 tredje stycket andra punkten NJL, enligt vilket i de fall då rät- tigheten på annan grund än inskrivning eller, i fråga om arrende och hyra, tillträde är gällande mot återköparen återköpet skall anses ha skett med för- behåll om rättighetens bestånd. En annan avvikelse är betingad av att ned- sättning av löseskilling undantagslöst skall äga rum. Vidare må anmärkas att någon motsvarighet icke upptagits till de i 3 5 ServL stadgade undanta— gen i fråga om servitut, som uppkommit vid laga skifte eller ägostyckning eller vid avstyckning av område som ej ingår i tomtindelning, samt beträf- fande servitut, som tillkommit före den 1 januari 1876 eller som avses i 7 a 5 ServL. Jorddelningsservituten äro nämligen förda helt utanför nya JBs område och servitut, som tillkommit före år 1876 eller som avses i 7 a 5 ServL, behandlas icke i nya JB utan i PromL.

I de av beredningen föreslagna bestämmelserna göres, liksom i gällande rätt, skillnad mellan rättigheter från vilka egendomen omedelbart frigöres och rättigheter som ej skola gälla mot återköparen. Till förstnämnda grupp ha, i överensstämmelse med grunderna för beredningens förslag, förts ej blott intecknad panträtt utan även ränterätt, födoråd och avtalad förköps— rätt, vilka alla äga det gemensamt att inskrivning är en förutsättning för rättighetens bestånd samt att, då en sådan rättighet upphör vid exekutiv auktion, upphörandet har verkan även mot nye ägaren (5 kap. 24 5, 8 kap. 20 5, 9 kap. 10 5 och 10 kap. 22 5). I fråga om särskild rättighet är dess fortsatta bestånd beroende av den ståndpunkt som nye ägaren intager till denna fråga (11 kap. 13 5). Att i lagtexten vid sidan av panträtten nämnts allenast ränterätt, födoråd och avtalad förköpsrätt men ej återköpsrätt har sin grund däri att det knappast lär inträffa att, då återköpsrätt utövas, egendomen är besvärad av annan dylik rätt. I övrigt har i förslaget icke skett någon avvikelse från grunderna för gällande lagstiftning.

Den hänvisning till de allmänna företrädesreglerna som upptages i lag— rummet avser de därom i 24 kap. meddelade bestämmelserna.

Såsom erinras i motiven till 1924 års lag äro de belastningar som åter- köparen sålunda kan bli underkastad av större omfattning än som framgår av de i 14 5 meddelade värderingsreglerna.1 Sålunda kommer en av åter- köparen upplåten men oinskriven nyttjanderätt, som vid återköpet ännu är gällande, att även efter återköpet belasta fastigheten, ehuru någon hän- syn icke tagits till denna belastning vid fastighetens värdering. Detta för- hållande torde dock icke vara av större praktisk betydelse.

Frågan i vilka fall och under vilka betingelser rätt till skadestånd inträ— der som följd av att särskild rättighet förfaller genom återköp behandlas i 11 kap. 22 5. Att återköp eller väckande av talan därom även i andra

1 NJA II 1925 s. 226.

hänseenden kan ha vissa rättsföljder framgår av 12 kap. 27 och 32 55 samt 16 kap. 18 och 29 55.

19 5. Paragrafen motsvarar 16 5 i 1924 års lag.

20 5.

Denna paragraf motsvarar 18 5 första stycket i 1924 års lag. I förslaget har icke upptagits något stadgande som svarar mot bestämmelserna i andra stycket av sistnämnda lagrum, avseende det fall att, vid återköp av en eller flera utav gemensamt intecknade fastigheter, likvid vid fördelningen utfal- lit å intecknings huvudstol. Enligt beredningens förslag skola gemensamma inteckningar ej vidare förekomma.

21 5.

Denna paragraf motsvarar 17 5 i 1924 års lag. Såsom framgår av vad be— redningen yttrat vid 16 5 ingår icke dröjsmålsränta i de medel som det ålig- ger återköparen att nedsätta och alltså ej heller i fördelningen. Beredning- en har på denna punkt icke ansett sig böra avvika från de regler som i detta hänseende anses gälla i fråga om expropriation.1 De i tredje stycket upp- tagna bestämmelserna ha förenklats efter förebild av vad som numera gäl- ler i fråga om tomträtt (4 kap. 20 5 tredje st. NJL, motsvarande i förslaget 17 kap. 20 5 tredje st.). Då vid fördelningen även kan vara fråga om åter- köparens rätt till ogulden köpeskilling, har återköparen upptagits bland dem som skola kallas till fördelningssammanträdet.

22 5.

Bestämmelserna i förevarande paragraf motsvara, till den del de avse ar- rende— och hyresavtal, stadgandena i 19 5 första stycket i 1924 års lag med däri intagen hänvisning till 133 5 första stycket (tredje p.) UL, samt såvitt angår överenskommelse om ändring i eller tillägg till arrende- eller hyres— avtal eller avtal om rätt till elektrisk kraft, som skall gälla mot återköpa— ren, stadgandena i 19 5 andra stycket av 1924 års lag i vad de hänvisa till 133 5 fjärde stycket UL. De sålunda i fråga om återköp nu gällande regler- na ansluta sig till motsvarande regler angående förvärv å exekutiv auktion. Sistnämnda regler äro i beredningens förslag överförda från UL till nya JB; de ha därvid, såsom närmare framgår av vad beredningen uttalar vid 21 kap. 10 och 11 55, utvidgats att avse rätt till elektrisk kraft som tillhanda- hålles från fastigheten, samt, under samma betingelser som i fråga om rätt til-l elektrisk kraft, även därmed enligt förslaget jämställd rätt till värme, vatten, gas eller annan dylik nyttighet. Då en motsvarande utvidgning synts böra ske av de nu ifrågavarande återköpsreglerna, innefatta dessa en hän— visning till de exekutiva reglerna. Sistnämnda regler återfinnas, vad angår

* Se NJA 1935 s. 515, 1938 s. 585 och 1941 s. 191.

själva huvudavtalets bestånd, i 12 kap. 29 5 första och tredje styckena (jord- bruksarren-de), 15 kap. 3 5 (lägenhetsarrende), 16 kap. 28 5 första stycket (hyra), 21 kap. 10 5 första punkten (rätt till elektrisk kraft) samt 21 kap. 11 5 and-ra stycket (rätt till de med elektrisk kraft jämförliga nyttigheter— na). Till nu anförda regler ansluta sig vissa bestämmelser angående den tid inom vilken, då uppsägning ägt rum, rättigheten skall frånträdas (se 12 kap. 39 5 andra st., 15 kap. 1 5 andra st., 16 kap. 37 5 tredje st., 21 kap. 10 5 andra p. och 21 kap. 11 5 andra st.). Vad slutligen angår beståndet av över- enskommelse, som innefattar ändring i eller tillägg till huvudavtal, avser hänvisningen i förevarande lagrum 12 kap. 29 5 andra och tredje styckena, 15 kap. 4 5, 16 kap. 28 5 andra stycket samt 21 kap. 10 och 11 55.

23 5.

I 19 5 andra stycket av 1924 års lag meddelas vissa bestämmelser angåen- de det obligatoriska förhållandet mellan återköparen, å ena sidan, samt in- nehavare av arrenderätt, hyresrätt eller rätt till elektrisk kraft, å andra si- dan. Dessa bestämmelser ha karaktären av hänvisning med erforderliga modifierande föreskrifter till' de stadganden som i UL (133 5 andra, tred- je och fjärde .st.) meddelats om förhållandet mellan den som å exekutiv auktion förvärvat fastighet samt innehavare av rättighet som nyss sagts. Sistnämnda stadganden åter äro, ehuru i formellt hänseende väsentligen självständiga, uppbyggda efter mönster av de regler som för motsvarande fall gälla vid frivillig överlåtelse.

De bestämmelser som behandla motsvarande förhållanden vid frivillig överlåtelse upptagas i beredningens förslag i 11 kap. 15 5. Anförda bestäm- melser i 11 kap. avse, förutom arrende och hyra samt rätt till elektrisk kraft, även annan särskild rättighet. En konsekvens här-av är att även vid återköp lagrummet bör utsträckas att avse alla särskilda rättigheter. Då tillämp- ningen av de ifrågavarande bestämmelserna är helt fristående från det exe— kutiva förfarandet, har det ock ansetts lämpligare att denna tillämpning an- knytes omedelbart till vad som stadgas om frivillig överlåtelse med särskilt angivande av de avvikelser som härvid skola iakttagas. Vad angår dessa av- vikelser överensstämmer beredningens förslag med motsvarande stadgan- den i 19 5 andra stycket i 1924 års lag, dock med vissa mindre jämkningar.

24 5.

I 20 5 av 1924 års lag stadgas att återköparen skall gälvda kostnaden för löseskillingens för—delning; beträffande övriga med återköpsförfarandet för- enade kostnader, så ock kostnaderna i mål om avlösning av återköpsrätt, skall domstolen skilja mellan parterna efter ty för varje fall prövas skäligt. Beredningen har ansett övervägande skäl tala för att kostnadsreglerna avfat- tas i överensstämmelse med vad som förordas i fråga om förköp. Förslaget torde i denna del icke innebär-a någon egentlig avvikelse från de nu gällan- de bestämmelserna.

7 KAP.

Om verkan av klander

Det ämne som behandlas i förevarande kapitel avser reglering av förhål— landet mellan den som efter klander återvinner egendom, som kommit ur hans hand, och hans motpart i klanderprocessen. En förutsättning är tillika att denne med äganderättsanspråk innehar eller innehaft egendomen.1 Där- emot innehåller kapitlet icke några bestämmelser om klanderprocessen som sådan. Enligt 11 kap. JB , vari förutsättes att klander väckes mot den som genom köp förvärvat egendomen, skall köparen ta stämning å den som sål- de; har egendomen gått genom flera händer, skall varje förvärvare instäm- ma sin fångesm-an i ordning efter varannan. Fångesmannens instämmande i rättegången ans-es utgöra en förutsättning för dennes hemulsansvar. Den i klanderprocessen instämde fångesmannen intager ställning av part och äger alltså självständigt förebringa bevisning och framställa yrkanden. Av det förhållandet att dome-n i en klanderprocess, vari fångesmannen deltagit, är bindande även för denne följ-er att han äger självständig rätt att överklaga domen även i äganderättsfrågan?

De i 11 kap. JB upptagna processuella bestämmelserna berördes icke av RBS ikraftträdande (se 2 5 Rp samt 14 kap. 5 5 andra st. RB). Däremot förordades i 1947 års betänkande ett upphävande av skyldigheten för sva- randen i klanderprocessen att i denna instämma sin fångesman.3 Härmed skulle i mål om klander av fast egendom komma att gälla samma regler som i motsvarande fall beträffande lös egendom. I detta sammanhang äro sär— skilt att beakta bestämmelserna i 14 kap. 5 5 första stycket RB. En följd av denna ståndpunkt är att den i andra stycket av nämnda lagrum intagna hänvisningen angående klanderprocessen rörande fast egendom bör utgå. Beredningen ansluter sig i sitt nu framlagda förslag till vad som sålunda förordats i 1947 års betänkande.

Den i nu förevarande kapitel behandlade frågan om verkan av klander är väsentligen fristående från övriga i nya JB behandlade ämnen. Med hän— syn härtill har, i överensstämmelse med vad som framhållits i inledningen till beredningens förslag, beredningen ansett det ligga utanför dess uppgift att ingå i närmare överväganden av grunderna för ifrågavarande bestäm— melser eller upptaga till granskning de erinringar som i denna del fram- kommit mot 1947 års förslag.4

* Se 1947 års bet. s. 285 f. * Se Undén II: 1 s. 78 ff. = 1947 års bet. s. 216 f. * Ang. skyldighet för den tappande att bortföra byggnad eller annat dylikt, som tillförts fastig— heten sedan den frångått vindikanten, se LB III s. 257 f.; jfr NJA 1956 s. 640 .

7 KAP. 153 2 5.

De formella ändringar som företagits i denna paragraf ha närmast skett efter förebild av bestämmelserna i 6 kap. 5 5.

5 och 6 55.

De i förevarande paragrafer meddelade bestämmelserna motsvara 5 och 6 55 i 1947 års förslag. Vissa ändringar ha dock skett.

Enligt 1947 års förslag skulle den tappande utöva sin rätt att bortföra vad han påkostat inom tre månader från det egendomen avträddes, Såsom vill- kor för rätt att bortföra gällde emellertid att den tappande hembju-dit den Vinnande till inlösen vad han ville bortföra samt att den vinnande ej ville lösa eller ej inom en månad efter det hembudet gjordes förklarat sig villig därtill och ställt begärd säkerhet. Detta medförde såsom ock framhölls i 1947 års betänk-ande att hembud naturligen finge göras i så god tid att, om den vinnande vägrade att lösa eller han icke lämnade bestämt besked inom den stadgade fristen av en månad från hembudet, bortförandet kunde ske inom den därför bestämda fristen av tre månader från egendomens av- trädande.1

Enligt beredningens mening torde vad som sålunda ålägges parterna att iakttaga komma till tydligare uttryck, om tidsfristerna anknytas till de sär- skilda åtgärder varom är fråga. Härvid synes ock någon utvidgning böra ske av de för den tappande stipulerade fristerna. Från nu angivna utgångspunk- ter föreslår beredningen att hembudet skall ske inom en månad från den dag då egendomen avträddes (5 5 första st.), att svar dårå skall ges inom en månad efter hembudet (5 5 andra st.) samt slutligen att bortförandet skall ske inom tre månader sedan hembudet avvisats eller tiden för dess antagan- de utgått (6 5 första st.).

Vid den närmare utformningen av bestämmelserna angående de särskilda fristerna har beredningen även uppmärksammat frågan om förhållandet mellan rätten till ersättning enligt 3 5 och rätten till bortförande enligt före- varande paragrafer. Allenast med avseende å sådan nyttig kostnad som är ersättningsgill enligt 3 5 kan ifrågakomma ett val mellan ersättning och bort— förande. Det synes ej fullt klart vilken ståndpunkt 1947 års förslag i detta hänseende int-ager. För att hembud skulle få göras enligt 5 5 i 1947 års för- slag uppställdes i första stycket av lagrummet såsom förutsättning att den tappande ej fordrade ersättning enligt 3 5. Redan ett krav på ersättning eller i varje fall väckande av talan därom skulle allt-så, med den avfattning lag- rummet erhållit, hin-dra den tappande att, såframt han ej samtidigt uppgåve sitt krav enligt 3 5, inleda förfarande enligt 5 5.2 Å andra sidan innehåller 3 5 icke någon motsvarande begränsning i den tappandes rätt att göra gäl- lande anspråk enligt sistnämnda paragraf. Måhända bör man dock i 1947 års förslag inlägga den innebörden att, om den tappande, sedan han inlett för-

* 1947 års bet. S. 295. 2 Jfr 1947 års bet. s. 295 samt LB III s. 256.

farande enligt 5 5, fordrar ersättning enligt 3 5, nämn-da förfarande avbrytes och får anses nedlagt.

Av allmänna rättsgrundsatser tord—e följa att den tappande icke samtidigt kan använda sig av båda de utvägar som avses i 3 och 5 55. Å andra sidan torde den omständigheten att en av dessa utvägar från början anlitas icke under alla förhållanden böra utesluta honom från rätt att, om den sålunda begagnade utvägen visat sig icke leda till målet, anlita den andra utvägen.

Vad till en början angår det fall att den tappande först väckt talan enligt 3 5 torde denn-a omständighet böra utesluta honom från rätt till inlösen eller bortförande allenast då ersättningstalan bifallits. I överensstämmelse med denna uppfattning har, för den händelse att nämn-da talan ogillats, den tap- pande bibehållits vid sin rätt enligt 5 5 under förutsättning att hembudet gö- res inom en tidsfrist av en månad, räknad från den dag då dom varigenom ersättningstalan ogillats vann laga kraft. För att denna utväg skall stå ho- nom öppen bör emellertid ytterligare fordras att ersättningstalan blivit väckt inom den för hembud i allmänhet gällande fristen av en månad från den dag då egendomen avträddes. Detta särskilda krav är betingat av den vinnandes intresse att frågan om ev. tillämpning av 5 5 ej någon mera avsevärd tid hålles öppen. Har inom en månad från avträdesdagen varken hembud gjorts eller ersättningstalan väckts, äger den vinnande således trygghet mot an- språk enligt 5 5; däremot står det den tappande alltjämt öppet att inom den i 4 5 stadgade fristen väcka talan enligt 3 5.

För det motsatta fallet att hembudsförfarande först inletts torde en mot— svarande konfliktsituation uppkomma allenast om den vinnande gör gällan- de att vad som påkostats utgör nödig kostnad eller att det ej kan skiljas från egendomen, d. v. s. bestrider att de materiella .förutsättningarna för tillämp— ning av 5 5 äro för handen. Har ett sådant bestridande framställts står det den tappande uppenbarligen öppet att, med uppgivande av sitt anspråk en- ligt 5 5, inom den i 4 5 stadgade preklusionsfristen i stället fordra ersätt- ning enligt 3 5. Samma är förhållandet om den tappande i rättegång från- känts rätt att bortföra egendomen. Skulle åter i rättegången den tappande ha tillerkänt—s rätt till bortförande, måste den vinnande beredas tillfälle att i anledning av det tidigare skedda hembudet begagna sig av sin lösningsrätt; läget mellan den tappande och den vinnande kan sägas vara återfört till det som förelåg efter hembudets avgivande. De närmare reglerna om förfarandet i nu åsyftade fall ha upptagits i 5 5 andra stycket. Enligt dessa skall, då hem— bud rätteligen skett, den vinnande inom en månad därefter underrätta den tappande, för den händelse han vill lösa egendomen eller bestrida den tap- pandes rätt att bortföra denna. Underläter den vinnande att inom denna tid lämna svar å någon av dessa frågor, är den tappandes rätt att bortföra egendomen därmed fastslagen. Bestrider den vinnande inom den angivna tidsfristen den tappandes rätt att bortföra egendomen men blir i rättegång mellan parterna denna hans ståndpunkt underkänd, kvarstår för honom rätten att inom en månad efter domens lagakraftvinnande underrätta den tappande om att han vill lösa. Tydligt är att frist—en för den tappandes rätt

att bortföra egendomen även i detta fall skall räknas från det hembudet så- lunda avvisats eller tiden för den nya tidsfristen för den vinnande utlöpt. Någon tidsfrist inom vilken talan om bortföringsrätten skall väckas har icke ansetts erforderlig. Den vinnande kan genom fastställel-setalan själv ta ini- tiativ i frågan.

Enligt 6 5 i 1947 års förslag må ej något av vad den tappande enligt 5 5 äger skilja från egendomen mot den vinnandes bestridande bortföras, innan den tappande fullgjort viss skyldighet att ställa säkerhet eller erlägga betal- ning. I föreliggande förslag ha motsvarande bestämmelser upptagits i 6 5 andra stycket. Genom deras placering i omedelbar anslutning till reglerna om tiden för bortförandet utmärkes att den ifrågavarande skyldigheten mås- te fullgöras inom sagda tid.

8 KAP.

Om panträtt

Panträttens samband med fordran

Den nu gällande inteckningsförordningen är utformad med tanke på en panträtt, som har karaktär av accessorium till en fordran, för vilken gälde- nären är personligen betalningsskyldig. Till grund för inteckningsansökan skall enligt 1 5 IF ligga ett skuldebrev eller annan fordringshandling; det av fastighetsägaren lämnade medgivande som utgör förutsättning för be- viljande av inteckning skall tecknas på själva fordringshandlingen. För sin uppkomst betingas alltså panträtten av en personlig betalningsutfäs— telse. Enligt 59 5 IF må utan hinder av inteckning tvist om fordrans gil— tighet lagligen prövas. Detta stadgande avser indirekt även panträtten och utgår från att panträttens bestånd skall vara beroende av fordringens gil- tighet. .

Emellertid framträder fas-tighetspanträtten i flera hänseenden såsom frigjord från beroendet av fordran. Kravet på personlig betalningsutfäs- telse innebär icke att en fordran verkligen måste föreligga vid den tidpunkt då inteckning sökes. Inteckning kan beviljas —— och detta är även det van- liga innan ännu fastighetsägaren utgivit fordringshandlingen till annan eller bekommit det lån som handlingen avser. Det är ej heller nödvändigt att efter inteckningshandlingens utgivande en personlig fordran förelig- ger jämte panträtten. Sålunda möter icke något hinder att fastighetsägaren före belåningen friskriver sig från det personliga betalningsansvaret. Per- sonligt betalningsansvar kan också av skilda anledningar komma att upp— höra utan att därmed panträtten går förlorad för långivaren. Detta är för- hållandet då fordringen preskriberats. Ett annat sådant fall föreligger en- ligt 30 5 IF, när borgenär i samband med fastighetens exekutiva försälj- ning låter inteckning utanför lägsta budet kvarstå i avräkning på köpeskil- lingen.

Ett stort steg i riktning mot fastighetspanträttcns självständighet togs genom de år 1912 införda reglerna om ägarhypotek. Ett ägarhypotek före— ligger, då fastighetsägaren själv innehar inteckningshandlingen, såsom då han icke utgivit handlingen eller han inlöst denna. För dylikt fall stadgas i 25 5 IF att han vid fastighetens exekutiva försäljning äger samma rätt som skulle tillkomma annan innehavare av handlingen (bortsett från rän- ta). Är fastighetsägaren försatt i konkurs, har konkursboet denna rätt. Mot- svarande gäller, när fastighetsägaren gjort avbetalning på det intecknade beloppet eller när handlingen helånats till lägre belopp än det varå den lyder. Skillnaden mellan inteckningsbeloppet och skulden tillkommer då fastighetsägaren såsom ägarhypotek. Om ett sådant ägarhypotek _ det 5. k. överhypoteket _ utmätes eller fastighetsägaren blir försatt i konkurs, skall utmätningsmannen eller konkursförvaltaren låta utbryta ägarhypo- teket. För det utbrutna beloppet må enligt 27 5 IF —— sedan detta belopp avskrivits på inteckningshandlingen ny inteckning meddelas på ansökan av utmätningsmannen eller konkursförvaltaren, oaktat inteckningsmedgi- vandet icke är tecknat på skuldebrev eller annan fordringshandling. I dy- likt fall föreligger alltså från början en ren pantförskrivning, innebärande att beloppet skall utgå ur fastigheten.

Även om det i IF uppställda kravet på personlig betalningsutfästelse i viss mening endast är av formell innebörd, har det dock till följd att in— teckningshandlingen i de flesta fall blir bärare av två olika rättigheter: panträtt och personlig fordran. ] princip tillåtes icke att inteckning bevil— jas på grund av en utfästelse, som blott avser betalning ur fastigheten av visst belopp.1

I den allmänna uppfattningen torde sedan lång tid tillbaka den förskriv- ning, som i lagen förutsättes, väsentligen ha förlorat sin betydelse såsom uttryck för det personliga skuldförhållandet. I verkligheten kan det vara ett helt annat fordringsförhållande som med panten åsyftas än det som legat till grund för den ursprungliga inteckningshandlingen. Även om detta förhållande en gång förelegat, kan det under panträttens fortbestånd ha förändrats eller utbytts mot ett annat. För att panträtten skall kunna fylla sin funktion i kreditlivet föreligger ett starkt behov av att panträtt och personlig fordran särskiljas. Detta behov har tagit sig uttryck i det sedan länge rådande bruket att avfordra låntagaren två särskilda lånehandlingar, nämligen inteckningsreversen och en omslagsrevers; i den sistnämnda regleras det personliga skuldförhållandet. Detta bruk, vilket numera är all- mänt och nästan undantagslöst tillämpas vid belåning hos banker och andra kreditinstitut, sammanhänger främst med att inteckningshandlingen icke alltid lämpar sig för upptagande av de särskilda villkor som avtalats mellan kontrahenterna. Omslagsreversens betydelse gör sig särskilt gällan- de när, såsom ofta sker, ändringar vidtagas i de ursprungliga lånevillkoren. Sådana ändringar kunna bekvämt genomföras medelst en ny omslags— revers. Om lånevillkoren upptagas i en omslagsrevers, underlättas även

inteckningshandlingcns begagnande vid framtida belåning på andra vill— kor. Att anteckningar, som allenast röra det personliga skuldförhållandet, icke behöva belasta inteckningshandlingen är ock av stor betydelse för över- skådligheten och bidrager till denna handlings användbarhet vid upprepad belåning. Genom utbyte av omslagsrevers kan vidare det personliga betal— ningsansvaret på ett enkelt sätt överflyttas på ny ägare av fastigheten. Systemet med omslagsrevers har alltså väsentliga fördelar för såväl lån— givare som låntagare.

En stor nackdel av panträttens bundenhet vid den personliga betalnings— utfästelsen är, då omslagsrevers användes, att låntagaren avfordras två särskilda för honom personligen bindande handlingar. En dylik dubble- ring av den personliga betalningsansvarigheten skall visserligen icke för— anleda dubbel betalningsskyldighet men innebär dock en komplicering av rättsförhållandet, ägnad att i vissa lägen ge upphov till svårlösta problem. I sådana fall borde rätteligen låntagaren friskrivas från det personliga be- talningsansvaret enligt inteckningsreversen; även om denna möjlighet står öppen, torde den dock ytterst sällan beaktas.

I 1909 års jordabalksförslag förordades att inteckning skulle kunna be— viljas utan att någon personlig betalningsutfästelse förelåg. Det var enligt detta förslag tillräckligt med en utfästelse att fastigheten skulle häfta för visst belopp. I motiven, som utförligt redovisade skälen för en sådan lag- ändring, hänvisades bl. a. till den utveckling som yttrat sig i bruket att använda dubbla lånehandlingar. Den därmed förknippade olägenheten att fastighetsägaren finge ikläda sig dubbel personlig ansvarighet kunde icke undanröjas, så länge lagen ej medgåve att inteckning kunde meddelas för visst belopp utan samband med en personlig fordran.1 Vid sidan av denna inteckningsform bibehöll dock förslaget den nuvarande ordningen, enligt vilken inteckning utfästes och beviljas på så sätt att vid inteckningens tillkomst fastigheten utgör pant för en viss fordran. I motiven uttalades att denna form av inteckning lämpade sig särskilt för de fall då lån mot inteckning lämnades, icke av bank eller annan penninginrättning utan man och man emellan; den personliga ansvarigheten hade här sin stora bety- delse, och det fölle sig naturligt för både långivare och låntagare att det just vore lånesumman i skuldebrevet som intecknades.2

Beredningen har vid sina överläggningar med den rådgivande nämnden upptagit frågan huruvida något verkligt behov av att i en och samma hand— ling sammankoppla panträtt och personlig fordran längre förelåge. Vid dessa överläggningar har starkt framhållits att den nuvarande ordningen icke vore tillfredsställande samt att övervägande skäl talade för att pant- rätt och fordran helt särskildes. Även om begagnandet av omslagsrevers ännu ej helt trängt igenom bland privata långivare, torde detta förhållan- de icke utgöra något bevis för att ett sådant system skulle vara mindre ändamålsenligt för dessa. Det är att antaga att även denna grupp av län-

1 LB II 5. 310 f. = LB II 5. 316 f.

givare skulle vänja sig vid att avkräva gäldenären en omslagsrevers, när avsikten vore att denne skulle bli personligen betalningsskyldig. Något hinder mot att helt ersätta den hittillsvarande fordringsinteckningen med den självständiga inteckningsformen lär sålunda knappast föreligga.

Det är tydligt att enhetlighet i förevarande hänseende innebär bestämda fördelar. En intecknad fordringshandling övergår med tiden lätt till en handling, som blott medför panträtt, i det att det personliga betalningsan- svaret enligt inteckningsreversen bortfaller. Det kan sägas ligga i inteck— ningshandlingens natur att handlingen förr eller senare blir enbart ett bevis om panträtt, medan den personliga ansvarigheten då en sådan föreligger — regleras i särskild ordning. Av inteckningsreversen framgår emellertid ytterst sällan, huruvida ett personligt betalningsansvar på grund av reversen fortlever eller om detta ansvar av någon anledning upphört. I fråga om äldre inteckningsreverser skulle för kännedom härom ofta krä- vas besvärlig och tidsödande utredning; i åtskilliga fall torde icke ens här- igenom ett säkert resultat kunna ernås. Med en enhetlig lösning uppkom- mer ej heller den fara för förväxling och oreda som är tänkbar, därest i marknaden jämsides skulle förekomma dels inteckningshandlingar av den nya typen, dels intecknade skuldebrev med personligt betalningsansvar. Att den nya typen får bli allenarådande torde slutligen vara en förutsätt- ning för att systemet med dubblering av det personliga betalningsansvaret skall kunna helt avskaffas. I överensstämmelse härmed bör enligt bered- ningens mening inteckningshandlingens uppgift begränsas till att vara allenast bärare av panträtt.

Inom den rådgivande nämnden har framhållits betydelsen av att de pant- rätter som tillkommit enligt äldre lag snarast möjligt bringas i överens- stämmelse med vad sålunda förordas i fråga om nya panträtter. Beredning— en delar denna uppfattning. Såsom redan erinrats torde i fall, då omslags- revers utfärdats, den å inteckningsreversen grundade personliga betalnings- skyldigheten icke tillmätas någon reell betydelse. De övergångsstadganden som föreslås i detta ämne upptagas i PromL.

Panträttens struktur och närmare innebörd enligt förslaget

Enligt beredningens förslag skall den pantutfästelse som ligger till grund för panträtten upptagas i ett pantbrev. Den nya termen pantbrev äger mot— svarighet i dansk och norsk rätt. I pantbrevet skola förutom pantens ka- pitalbelopp _ upptagas den ränta som avses skola utgå samt ev. bestäm- melser om förfallotid. Pantbrevet får ej innehålla förskrivning om person- ligt betalningsansvar; skall panträtten utgöra säkerhet för viss fordran, bör omslagsrevers användas. Däremot är det tillåtet för fastighetsägaren, innan han utfärdar pantbrevet eller efter inlösen ånyo utställer det, att för- se pantbrevet med anteckning att det avser visst skuldförhållande liksom att upphäva eller ändra tidigare därom gjord anteckning.

Panträtten innebär, liksom fordringsrätten, en betalningsskyldighet.

Denna betalningsskyldighet åvilar emellertid icke den förpliktades hela förmögenhet utan endast fastigheten. Detta för panträtten grundläggande förhållande bör uppenbarligen komma till uttryck i pantbrevet som en utfästelse om betalning ur fastigheten. Med denna konstruktion förfaller behovet av särskilt inteckningsmedgivande. Panträtten grundas omedelbart å pantbrevet och den därå meddelade inteckningen. Uppenbart är att det förhållandet att panträtten medför betalningsrätt allenast ur fastigheten icke hindrar att från fastighetsägarens synpunkt panträtten framstår som en personlig betalningsskyldighet, en skyldighet för honom i egenskap av fastighetsägare att erlägga ränta och ev. utgiva hela det 'förskrivna be- loppet, vid påföljd av det eljest utsökes ur fastigheten. Klart är att på fas- tighetsägarens betalningsskyldighet även det bakomliggande rättsförhål— landet kan inverka.

För att pantbrevet skall fylla sin uppgift måste det anses som bärare av panträtten. I detta sammanhang inställer sig frågan huruvida redan själ- va innehavet av pantbrevet bör utgöra tillräcklig legitimation eller om därut- över, genom att pantbrevet ställes till viss man eller viss man eller order, för legitimationen må kunna, liksom i fråga om skuldebrev, uppställas yt— terligare villkor. I detta hänseende gälla f. n. i fråga om inteckning samma bestämmelser som beträffande skuldebrev, dock med den begränsning som följer av 11 5 SkL. Enligt nämnda lagrum skall till viss man ställt skulde- brev, varå utfärdaren tecknat inteckningsmedgivande, anses som ställt till viss man eller order, såframt ej i skuldebrevet träffats uttryckligt för- behåll att det icke skall vara löpande. Endast vid skuldebrev ställt till inne- havaren äger borgenären uteslutande på grund av sitt innehav rätt att göra skuldebrevet gällande, medan vid skuldebrev till viss man eller order ford- ras sammanhängande till innehavaren fortgående skriftliga överlåtelser.

Vid de överläggningar i denna fråga som ägt rum med beredningens råd— givande nämnd har starkt framhållits den oreda som blivit en följd av nu gällande bestämmelser. Inteckningsreverser _— särskilt sådana av äldre datum _— betraktades nu allmänt som löpande förskrivningar och det torde knappast förekomma att en till viss man ställd inteckningsrevers försåges med sådan påskrift »icke till order» eller liknande som enligt 11 5 SkL erfordras för att bibehålla dess karaktär av icke löpande (jfr 10 5 lag 27 /3 1936 ang. införande av SkL). Att i fråga om pantbrev bibehålla förskriv- ningen till viss man vore därför ändamålslöst och missvisande. Även mot användningen av orderpapper för sådana förskrivningar ha anmärkningar riktats. Särskilt har framhållits att även skuldebrev till viss man eller order fått en jämförelsevis obetydlig användning som inteckningsreverser. An- vändningen av orderpapper medförde nämligen avsevärda olägenheter. De på skuldebrevet tecknade överlåtelserna vore i allmänhet icke daterade och det kunde möta betydande svårigheter att med säkerhet avgöra huruvida en lucka i åtkomstkedjan förelåge. En sådan lucka vore enligt 13 5 andra styc- ket SkL tillåten vid intecknade skuldebrev, då skuldebrevet överlåtes å den intecknade fastighetens ägare. Ofta vore det utan ingående undersökningar

omöjligt att avgöra huruvida en lucka i legitimationen hänförde sig till nämnda förhållande eller utgjorde en verklig brist i legitimationen. Vad pantbrevet angår har :man därför allmänt varit av den uppfattningen att det borde göras till innehavarpapper.

Denna uppfattning avviker från den ståndpunkt som gjorde sig gällande vid SkLs tillkomst. I motiven till denna lag framhöll LB att den fördel ur säkerhetssynpunkt som vore förenad med orderpapper vore särskilt framträdande i fråga om intecknade skuldebrev.1 Beredningen har därför haft att särskilt överväga huruvida detta säkerhetsintresse kan tillgodoses på något annat, för fastighetskrediten mindre besvärande sätt. Redan i det föregående har beredningen berört en sådan utväg; den består däri att pantbrevet förses med anteckning om att det avser visst skuldförhållande. Genom en sådan anteckning torde missbruk av pantbrevet kunna i avse- värd mån förebyggas. Det nu sagda gäller såväl sådana fall då gäldenären— fastighetsägaren för att bevara sin rätt till invändningar skulle föredragit att ställa pantbrevet till viss man som ock sådana fall då han eller län— givaren velat bereda sig ökad säkerhet i legitimationshänseende genom att utfärda orderpapper. Detta tillvägagångssätt är även förenat med den fördelen att anteckningen kan anpassas efter de föreliggande förhållandena. Ytterligare har för att skydda mot missbruk särskilt av pantbrev, som in— friats av fastighetsägaren och alltjämt innehaves av honom, föreslagits att fastighetsägaren kan förse det med påskrift att det gäller endast i hans hand. Även denna anteckning kan genom ny påskrift av fastighetsägaren ändras eller upphävas. Härigenom bortfaller ur säkerhetssynpunkt behovet att döda en infriad inteckning; samma pantbrev kan efter anteckningens upphävande genom ny anteckning belånas ånyo.

På de nu anförda skälen har beredningen kommit till den uppfattningen att pantbreven böra vara innehavarpapper. I förslaget har detta kommit till uttryck på det sättet, att förbud införts mot att ställa pantbrev till viss man eller till viss man eller order; ett sålunda ställt panbrev medför icke rätt till inteckning. Framgår ej av pantbrevets lydelse till vem det är ställt, skall det anses ställt till innehavaren.

Panträtten är, i den struktur den erhållit i beredningens förslag, en fullt självständig sakrätt. I beredningens förslag har införts uttryckligt förbud att göra panträttens inträde eller bestånd beroende av villkor.

I ett system, där fastighetspanträttens beroende av fordran upprätthålles med full konsekvens, måste tydligen invändningar, som hänföra sig till ett intecknat skuldebrevs bakomliggande rättsförhållande och som avse den på skuldebrevet grundade personliga fordringen, få betydelse även för pant- rätten. Om fordringen befunnes ogiltig, skulle detta utan vidare medföra att också panträtten vore ogiltig. I viss utsträckning upprätthålles denna princip i IF. Av 59 5 framgår sålunda att panträttens bestånd skall vara betingat av en vid inteckningens beviljande giltig fordran.

* Se SOU 1935: 14 s. 71 f.

När panträtten, såsom förordas i förslaget, frigöres från varje beroende av fordran och inteckningshandlingen endast blir bärare av panträtt, före— ligger ej längre en sådan situation att panträtten måste bli ogiltig därför att viss fordran är ogiltig. Även utgivandet av pantbrev förutsätter emeller- tid ett bakomliggande rättsförhållande. Detta utgöres vanligen av en för- sträckning _ ett låneavtal _ som ofta ligger till grund även för ett skulde- brev, d. v. s. pantbrevets omslagsrevers. I övrigt kan en betalningsskyldig- het vilken som helst, uppkommen genom varuleverans eller annorledes, tänkas föranleda utgivandet av pantbrev. Ett personligt skuldförhållande behöver över huvud taget icke vara förenat med panträtten. Ett pantbrev kan vara utgivet till någon såsom gåva eller i samband med arvskifte eller som full betalning för en personlig fordran, som därmed upphör att gälla.

Mellan vanligt skuldebrev och pantbrev föreligga i förevarande hänseende väsentliga olikheter. Det är först och främst att märka att, medan skuldebre- vet blir bärare av fordran först när det utgives, pantbrevet uppbär pant- rätt redan fr. o. m. inteckningens beviljande, en åtgärd som vanligen fö- retages innan ännu pantbrevet av fastighetsägaren överlämnats till borge— nären. Vidare må erinras om att, medan skuldebrevets infriande och åter— ställande till gäldenären helt utplånar fordringen, den med pantbrevet för— knippade panträtten fortsätter att leva oberoende av erlagd betalning. Pant— rättens självständighet _ sådan den kommit till uttryck framför allt ge- nom reglerna om ägarhypotek _ leder följdriktigt därhän att panträtten skall vara oberoende även av det rättsförhållande som föranlett pantbrevets utfärdande. Invändningar beträffande det bakomliggande rättsförhållandet böra icke drabba panträtten såsom sådan, förutsatt att de icke tillika rikta sig mot sj älva den rättshandling, pantutfästelsen, som utgör panträttens ma— teriella förutsättning. Av skäl, som utvecklas i det följande, torde f. ö. möj— ligheten att efter inteckning framställa invändningar, som röra själva pant— rätten, böra starkt begränsas.

Om sålunda panträttens bestånd är helt oberoende av det bakomliggande rättsförhållande som kan ha föranlett panträttens tillkomst, följer ej där- av att fastighetsägarens betalningsskyldighet på grund av pantbrevet är obe- roende av detta rättsförhållande. Detta är emellertid icke en fråga om panträttens existens eller giltighet som sådan utan avser uteslutande huru- vida och i vilken utsträckning panträtten må göras gällande mot fastighets— ägaren. Om och i den mån så ej kan ske, upphör ej själva panträtten ; den tillkommer i stället fastighetsägaren som ägarhypotek. I beredningens för— slag har denna grundsats uttryckts så att, då pantbrev innehaves av fastig- hetsägaren eller pantbrevet eljest ej må göras gällande mot honom, pant— rätten skall tillkomma fastighetsägaren som ägarhypotek, i förslaget be- nämnt ägarpant, samt att detsamma skall gälla, då panträtten till viss del av intecknade beloppet ej kan göras gällande mot fastighetsägaren, dock att i sistnämnda fall borgenärens andel i panten äger företräde framför ägar- panten. En sådan ägarpant kan ha uppstått redan vid lånets upptagande,

11—541886 II

om pantbrevet avser högre belopp än lånet; den kan också tillkomma ho— nom genom verkställda kapitalavbetalningar.

En fråga som vid panträttens utformning tilldrager sig det största intresse är på vad sätt fastighetsägarens rätt till ägarpant må kunna skyddas så att denna icke går förlorad vid överlåtelse av pantbrevet eller eljest genom åtgärder från panthavarens sida. Denna fråga har framför allt betydelse för det fall att pantbrevet av fastighetsägaren lämnats som säkerhet för ett lån. Enligt gällande rätt kan i detta fall panträtten utsökas i fastigheten el- ler ock realiseras därigenom att borgenären försäljer pantbrevet som lös pant. Är pantbrevet ställt å högre belopp än som motsvarar borgenärens ford- ran, har borgenären uppenbarligen icke något intresse av att vid realisa- tionen skydda detta överhypotek; den fastighetsägaren tillkommande ägar- panten kan alltså gå helt förlorad.

Vid sin granskning av 1912 års lagändring fäste lagrådet uppmärksamheten å detta förhållande-..1 Lagrådet ifrågasatte därvid, huruvida lagen icke borde ta det i viss mån följdriktiga steget att i fall av denna art helt och hållet frånkänna långivaren rätt att avyttra den pantsatta handlingen och hänvisa honom uteslutande till utvägen att själv uttaga inteckningsbelop- pet ur fastigheten i avräkning å huvudfordringen. I avsaknad av närmare utredning ansåg sig emellertid lagrådet icke böra förorda denna utväg.

Enligt beredningens mening torde några avgörande betänkligheter icke möta mot införande av förbud för borgenären att, vid överlåtelse av pant— brevet, skilja detta från den fordran för vilken pantbrevet av fastighetsäga- ren är ställt som säkerhet. Detsamma torde böra gälla för det fall att borge- nären, utan att fordran samtidigt överlåtes eller pantsättes, pantsätter pant- brevet för en sin skuld hos tredje man (jfr 10 5 SkL). Stadgande härom har alltså upptagits i förslaget. I detta sammanhang må emellertid framhål- las att det av beredningen föreslagna stadgandet om förbud mot panträttens skiljande från en föreliggande fordringsrätt icke avser det fallet att borge— nären till täckande av sin fordran söker utmätning av pantbrevet. Detta fall är att likställa med det då ett pantbrev, vilket innehaves av fastighetsäga- ren, utmätes för annans fordran, eller då en ägarpant, som avser andel i ett av borgenär innehaft pantbrev, utmätes för annan borgenärs räkning. Ett förbud mot utmätning såsom realisationsform skulle uppenbarligen strida mot allmänna exekutionsrättsliga regler. Visserligen skulle till förmån för ett dylikt förbud i detta fall kunna åberopas att en realisation i denna ordning kunde leda till förlust för fastighetsägaren därigenom att pantbrevet vid den exekutiva auktionen såldes under sitt verkliga värde. Ifrågavarande förlust är emellertid icke av annan beskaffenhet än den som vid exekutiv auktion å fastigheten kan uppstå för honom därigenom att fastigheten kommer att försäljas till ett pris som understiger dess värde. Vare sig den exekutiva auktionen avser fastigheten eller pantbrevet har gäldenären möj- lighet att bevaka sin rätt genom att deltaga i budgivningen. Skulle fastighe— ten ha övergått till ny ägare, torde denne i regel ha övertagit den personliga

1 Se NJA II 1912 s. 229 f.

betalningsskyldigheten. I detta fall sker utmätningen hos den nye ägaren. Även för det fall att den personliga betalningsskyldigheten skulle kvarstå hos den tidigare ägaren, bör emellertid den nye ägaren kallas till försälj— ningen med hänsyn till att ett ev. förefintligt överhypotek, som tillkommer honom, vid pantbrevets realisation eljest kan gå förlorat (jfr 91 & UL enligt beredningens förslag; se ock 82 & UL). Vad nu sagts om utmätning torde även böra gälla då gäldenären är i konkurs och borgenären enligt 73 & KL låter försälja pant som innehaves av honom (jfr 74 & KL enligt beredningens förslag).

Ett spörsmål som redan vid tillkomsten av 1912 års lagstiftning tilldrog sig stort intresse är frågan om säkerställande av fastighetsägarens rätt till ett förefintligt överhypotek genom dess utbrytning. En sådan utbrytningsrätt förordades om ock i begränsad omfattning av LB.1 Fastighetsägaren skulle få ett genom avbetalning uppkommet överhypotek utbrutet, om ej annat förbehåll skett. Enahanda utbrytningsrätt skulle tillkomma även utmät- ningsborgenär. I samband med 1912 års reform upptogs ett motsvarande stadgande i 26 5 IF; detta avser dock ej utmätningsborgenärs utbrytnings— rätt, som kom att regleras i 27 5 IF. Då fastighetsägaren lämnat inteckning- en som säkerhet för omslagsrevers, anses sådant förbehåll som avses i 26 & föreligga, en uppfattning som sammanhänger med den nyss berörda borge- nären tillkommande rätten till realisation av inteckningen som lös pant.-r2 Har inteckningen icke belånats till fulla beloppet, har fastighetsägaren icke enligt 26 & någon rätt till utbrytning av det föreliggande överhypoteket.

I samband med tillkomsten av 1912 års reform kom emellertid den så— lunda förordade utbrytningsrätten att väsentligt utvidgas. En sådan utvidgad utbrytningsrätt ansågs dock böra tillkomma allenast fastighetsägarens borge- närer.3 Bestämmelserna härom upptogos i 27 5 IF. Enligt nämnda lagrum kan, då fastighetsägaren försatts i konkurs eller då hans ägarpant utmätts, ägarpanten utbrytas och detta oberoende av om den uppkommit redan i sam— band med pantsättningen eller på grund av avbetalning och oberoende av huruvida inteckningshavaren betingat sig annat.

Enligt beredningens mening bör även fastighetsägaren kunna få sin ägar- pant uthruten och överflyttad till en särskild handling, oberoende av hur ägarpanten uppkommit och om panthavaren vid belåningen uppställt för- bud mot utbrytning. För att fastighetsägaren må kunna tillgodogöra sig ägarpantens kreditvärde kan en sådan utbrytningsrätt för honom vara av stor betydelse, ej minst till förekommande av situationer som nu enligt 27 & utgöra förutsättning för utbrytning; den står ock i'god överensstämmelse med beredningens allmänna ståndpunkt, enligt vilken vid överlåtelse ford- ran och panträtt ej få skiljas åt. Beredningen har på nu anförda skäl ansett sig böra upptaga stadgande av denna innebörd i förslaget (30 kap. 17 och 18 55 jämte motiv).

* Se 16 kap. 30 å i 1909 års jordabalksförslag samt LB 11 s. 358 f. 2 Se Olivecrona, IF 5. 96 och där anförd litteratur. ” Se lagrådets yttrande NJA II 1912 s. 226 f.

Vid bedömande av frågan huruvida och till vilket belopp ägarpant före— ligger är av avgörande betydelse vilken rätt till invändningar som kan till- komma fastighetsägaren—gäldenären i fråga om det bakomliggande rättsför- hållandet.

Enligt 1 g SkL gäller som allmän grundsats att den som utfärdat ett skuldebrev svarar för sin förskrivning men att han, om ej annat får anses avtalat, utan hinder av förskrivningen äger göra gällande invändningar be- träffande rättsförhållande, som föranlett handlingens utfärdande. Regeln gäller utan inskränkning i fråga om skuldebrevets förste innehavare. Beträf- fande borgenär, som efter överlåtelse blivit innehavare av skuldebrevet, gäller däremot regeln endast under förutsättning att skuldebrevet är ställt till viss man (enkelt skuldebrev). Vad angår löpande skuldebrev beror gälde- närens invändningsrätt med hänsyn till det bakomliggande rättsförhållandet —— bortsett från invändningar som behandlas i 17 & SkL —— väsentligen där— av om borgenären vid förvärvet var i god tro eller ej. Enligt 15 5 SkL skall borgenär ej anses vara i god tro, om han kände den omständighet varå in- vändningen grundas eller hade skälig anledning till misstanke därom. I det- ta hänseende äro av särskild betydelse de påteckningar som anbragts å skuldebrevet. En sådan påteekning kan äga rättsverkan även om den senare avlägsnats.

Pantbrevet utgör en löpande förskrivning och det har såsom sådan enligt beredningens förslag likställts med skuldebrev till innehavaren. Som all- män regel följer härav att gäldenären äger en obegränsad rätt till invänd— ningar endast mot den borgenär till vilken pantbrevet av honom överlämnats men att mot ny borgenär rätten till invändning är i samma utsträckning som vid löpande skuldebrev beroende av dennes goda eller onda tro.

I detta sammanhang skall först behandlas det fall att i strid med det därom stadgade förbudet pantbrevet vid dess överlåtelse skilts från den fordran för vilken pantbrevet lämnats som säkerhet. Överlåtelsen har alltså varit obehörig. Denna brist torde emellertid enligt SkLs allmänna grun- der kunna avhjälpas genom god tro hos förvärvaren. För att förhindra god- trosförvärv i sådana fall står emellertid, såsom redan erinrats, den utvägen öppen för fastighetsägaren att förse pantbrevet med anteckning om det skuldförhållande pantbrevet avser. Förekonnner sådan anteckning och har den ej upphävts eller ändrats genom ny anteckning, kan panthavaren uppen- barligen icke på grund av pantbrevet göra gällande betalningsskyldighet i vidare omfattning eller under andra villkor än som framgår av det bakom— liggande rättsförhållandet. Om sålunda t. ex. å pantbrevet finnes antecknat att det avser säkerhet för varukredit hos en Viss handlande eller för redovis— ningsskyldighet i ett visst angivet anställningsförhållande, må panträtten endast göras gällande av den som — ev. efter överlåtelse —— är innehavare av fordringsrätten och endast i den omfattning sådan fordringsrätt föreligger. Detsamma är förhållandet om pantbrevet, enligt anteckning därå, lämnats som säkerhet för en omslagsrevers. Även i detta fall må panträtten göras gällande endast av omslagsreversens innehavare samt med de villkor och i

den omfattning som framgå av reversen. Företes ej omslagsreversen, kan över huvud taget pantbrevet i sådant fall icke göras gällande av panthava— ren.

För de fall då panthavaren-borgenären är bunden av det bakomliggande skuldförhållandet beror, såsom framgår av vad tidigare anförts, fastighets— ägarens rätt till invändningar väsentligen av beskaffenheten av detta skuld— förhållande. Vid enkla skuldebrev samt andra skuldförhållanden, som ej äro av löpande natur, är fastighetsägarens rätt till invändningar oberoende av att överlåtelse ägt rum å borgenärssidan. Är däremot skuldförhållandet av löpande natur, såsom då omslagsreversen är ställd till viss man eller order eller till innehavaren, är läget ett annat. Rätten till invändning kan då vara utesluten på grund av godtrosförvärv.

I det föregående ha behandlats vissa spörsmål, som hänföra sig till det bakomliggande rättsförhållandet, och därvid har förutsatts att panträtten som sådan är gällande. Såsom redan tidigare erinrats består panträtten, även om det åberopade rättsförhållandet visas ha upphört eller måhända aldrig förelegat; panträtten utgör då ägarpant.

Läget blir uppenbarligen ett annat om fastighetsägarens invändning riktar sig mot själva pantutfästelsen som sådan, motsvarande enligt gällande rätt det å inteckningsreversen tecknade medgivandet. Hur detta spörsmål enligt gällande rätt skall besvaras, kan vara ovisst.1 För förslagets vidkommande synes det ligga närmast till hands att besvara även detta spörsmål enligt de i SkL angivna grunderna i fråga om invändningar. Såsom framgår av 17 5 SkL kan, oberoende av borgenärens goda tro, gäldenären mot krav å betal- ning rikta vissa invändningar av mera kvalificerad beskaffenhet som avse giltigheten av skuldebrevet som rättshandling ; föreligger det åberopade för- hållandet, är skuldebrevet ogiltigt. Avser invändningen däremot icke för- hållande av den i 17 & angivna kvalificerade beskaffenheten, är den under- kastad samma begränsningar som eljest gälla vid godtrosförvärv.

Beredningens förslag bygger i stort sett på denna uppfattning. Den när- mare regleringen av detta ämne har upptagits i 25 kap. 1 nära anslutning till bestämmelserna i SkL har där angivits vilka omständigheter må, sedan pantbrevet blivit intecknat, åberopas som grund för pantbrevets ogiltig- het. Enligt de allmänna grunder som ansetts böra tillämpas vid godtrosför- värv enligt nämnda kapitel har emellertid godtroende borgenär tillerkänts rätt till ersättning av allmänna medel. Vad angår invändningar, som icke äro av nyss åsyftade kvalificerade beskaffenhet, har med avvikelse från SkL —-— föreslagits att sådana invändningar över huvud taget icke må, se— dan inteckning av pantbrevet ägt rum, framställas såsom grund för pant- brevets ogiltighet. Däremot kunna de, om godtrosförvärv ej utgör hinder där- för, åberopas mot borgenärens innehav av pantbrevet och hans rätt att eljest göra panträtten gällande; för detta fall föreligger alltså en motsvarighet till reglerna om ägarpant.

1 Jfr Olivecrona, IF 5.155 f. samt där anförd litteratur

Gemensamma inteckningar

Enligt gällande rätt kan samma fordran intecknas i flera fastigheter vare sig fastigheterna tillhöra samme eller skilda ägare; det kan ske samtidigt eller vid olika tidpunkter och i fastigheter inom samma eller skilda dom- kretsar. Det är också möjligt att gemensamt inteckna ideella andelar i en fastighet. Vidare kan en inteckning, som vid meddelandet icke var gemen— sam, övergå till att bli gemensam; så sker när intecknad fastighet delas el- ler fastigheten kommer att tillhöra flera samfällt, envar till viss lott. För den gemensamma ansvarigheten gälla bestämmelser, som väsentligt avvika från reglerna för sådant ansvar vid pantsättning av lös egendom. Ansvaret är enligt huvudregeln primärt delat och endast subsidiärt solidariskt. Av- söndrad eller avstyckad lägenhet svarar vanligen endast subsidiärt för ett i stamfastigheten intecknat belopp.

De tidigaste bestämmelserna om gemensam inteckning1 återfinnas i 1818 års inteckningsförordning. Av dessa bestämmelser framgick såsom huvud- regel att intecknade beloppet kunde uttagas ur vilken som helst av de ge— mensamt intecknade fastigheterna. Ansvaret var alltså primärt solidariskt. Emellertid kunde särinteckning i någon av fastigheterna medföra att denna fastighet endast svarade subsidiärt. Den som fått gemensam inteckning äg- de icke »till minskning av annans rätt, som å samma tid eller efter honom låtit dess fordran intecknas i endera fastigheten», erhålla betalning ur den- na för mer än brist i »de andra fastigheterna». Detta stadgande tillkom för att förhindra att den särskilda panträtten komme att uppoffras, oaktat det gemensamt intecknade beloppet kunnat utgå ur den eller de icke särinteck- nade fastigheterna. Speciella bestämmelser gällde i fråga om dödande av ge- mensam inteckning i någon av de intecknade fas—tigheterna.

Uppenbart är att dessa bestämmelser icke löste svårigheterna för det fall att de gemensamt intecknade fastigheterna tillhörde olika ägare. Envar av dessa kunde genom att särinteckna sin fastighet tvinga inteckningshava— ren att i första hand vända sig mot de andra fastigheterna. Den av ägarna som gjorde detta först fick försteg, då prioriteten mellan särinteckningarna räknades från deras fastställande.

Denna reglering blev ock snart föremål för kritik. Redan vid 1823 års riksdag väcktes inom bondeståndet fråga om en uppdelning av ansvaret mellan de gemensamt intecknade fastigheterna. Enligt förslaget, som avsåg fastigheter å landet, borde, då inteckning söktes för fordran hos den ge— mensamme ägaren av »flera särskilda fastigheter, vilka icke av ålder ut— gjort en sammanslagen egendom», summan »med fordringsägarens minne» fördelas mellan fastigheterna och sålunda bestämmas hur stor andel varje fastighet komme att häfta för.2 I lagutskottets betänkande över förslaget framhölls att inteckning, som meddelades i flera fastigheter gemensamt för ett och samma lån utan att därvid ansvaret fördelades mellan fastigheterna,

1 Se Olivecrona, IF 5. 64 ff. * Bondeståndets prot. 1823 band 1 s. 444 f.

medförde flera olägenheter, i synnerhet om någon av fastigheterna seder— mera bleve särskilt intecknad. Vid lånets utsökande måste alla fastigheterna »— utan avseende på den större eller mindre tillgång någonderas försäljning kunde lämna —— säljas på en gång, så snart långivaren yrkade det eller inne- havare av särintecknad fordran ej under annat villkor ville medgiva lånets för—delande till visst belopp på var och en av fastigheterna. Härjämte utta- lades att betydande svårigheter kunde möta att i samband med frivillig för- säljning av någon av fastigheterna få erforderliga medgivanden till den ge— mensamma inteckningens dödande i den överlåtna fastigheten. För sin del ansåg utskottet, att dessa olägenheter måhända icke kunde fullständigt fö- rebyggas på annat sätt än genom ett stadgande som förbjö-de att inteckning meddelades i flera fastigheter för samma fordran. Emellertid ville utskot— tet icke tillstyrka en lagändring av denna innebörd. Ett dylikt stadgande skulle »inskränka varje enskilds rättighet att fritt disponera sin egendom». Därtill komme att låntagaren skulle berövas möjligheten att, i händelse hans fordringsägare funne en lämnad inteckningssäkerhet icke vara nöjaktig och på denna grund återfordrade lånet, genom dettas intecknande i annan fas- tighet fylla säkerheten och betinga sig bibehållande av länet ; likaså skulle långivaren sakna möjlighet att skaffa sig en sådan ytterligare säkerhet.1

Med anledning av framställda anmärkningar avgav utskottet förnyat ut— låtande, i vilket utskottet alltjämt motsatte sig en lagändring. I detta utlå- tande framhölls bl. a., att sammanslagna egendomar ofta ägde ett betyd- ligt värde, när de särskilda fastigheterna betraktades såsom ett oskiljak— tigt helt. Styckade och beräknade var för sig uppginge deras sammanlag- da värde till ett vida mindre belopp. Detta gällde i synnerhet egendomar, å vilka bruk och manufakturverk vore anlagda. Sådana verk ägde föga vär— de, om skogshemman och andra förmåner söndrades därifrån, och dessa förmåner vore ofta, i sig själva betraktade, mindre användbara. En dylik sammanslagen egendom kunde således tjäna som pant för ett större lån, medan däremot de särskilda fastigheterna separat belånade skulle utgöra ringa säkerhet.2

Nämnda synpunkt torde ock i den följande diskussionen av frågan ha tillvunnit sig allt större beaktande. Man eftersträvade att finna någon form av ansvarsfördelning som avlägsnade olägenheterna av gemensam inteck- ning utan att göra intrång på de fördelar som en sådan inteckning innebure för fastighetskrediten. Sedan vissa försök i denna riktning blivit resultat- lösa3, blev frågan föremål för övervägande i äldre LBs förslag till jorda— balk (1847). I motiven uttalades att en övergång till rent delat ansvar _ med' skyldighet att vid belåning angiva varje fastighets andel i gälden —— onekligen skulle leda till betydande förenkling. Det vore tvivelsutan en god sak, om man kunde säga att ingen fastighet häftade för annat än ett bestämt belopp. Emellertid skulle det störa förhållandet mellan låntagare

1 LUS bet. 70/1823 5. 286 f. Jfr emellertid häradshövdingen Ribbings reservation s. 288 ff. '—' LUs utl. 186/1823 litt. D 5. 1283. Jfr emellertid reservation av Ribbing s. 1286 ff. 3 Se LUs bet. 58 och 103/1828—30 samt 118 och 166/1834—35.

och långivare och följaktligen försvåra bildandet av naturliga kreditför- hållanden, om man förbjöde all inteckning i flera fastigheter utan lånets söndersplittring i mindre belopp, svarande mot de särskilda fastigheterna, och om man därigenom satte långivaren i nödvändighet att misstänksamt undersöka varje fastighets värde för att avmäta beloppet av vad däri utan våda kunde intecknas. En strikt tillämpning av delningsprincipen bleve där- för en förenkling av inskrivningsväsendet på bekostnad av det med själva institutionen åsyftade ändamålet. Det ansågs på grund härav betänkligt att helt frångå solidaritetsprincipen. Denna princip borde emellertid inskrän- kas till den mindre ansvarigheten att varje fastighet häftade för en viss del och därutöver endast för vad ej kunde utfås ur de andra fastigheterna.1

Även i detta förslag upptogos dock särskilda ansvarighetsregler för fas— tigheter, som alltjämt tillhörde den ursprunglige gäldenären eller annan för skulden ansvarig. I fråga om sådana fastigheter ansågs solidaritetsprinei- pen böra få vidgad tillämpning. Sålunda skulle de fastigheter, som funnos kvar hos gäldenären och ej särskilt intecknats, i första hand gå i betalning för den odelade fordringen och endast vad icke kunde gäldas ur dessa falla återstoden till last. Detta motiverades med att gäldenären vore pliktig att med all sin egendom svara för sin gäld; det vore då följdriktigt 'att fastighet, som han själv hade i behåll och som icke besvärades av annan panträtt, skulle i första rummet tillgripas för skulden. Om någon av gäldenärens fas— tigheter lämnade överskott, sedan dess tansvarighetsbelopp av den odelade fordringen jämte särintecknad fordran guldits, skulle detta överskott med viss begränsning användas till fyllande av brist, som uppkommit för särin- tecknad fordran i annan fastighet. Det anfördes att eljest gäldenären själv eller hans oprioriterade borgenärer skulle kunna »tillägna sig» en tillgång, som rätteligen borde tillkomma borgenär med pantsäkerhet.2

För ett primärt delat och subsidiärt solidariskt ansvar utan dessa undan- tag uttalade sig en av beredningens ledamöter, dåvarande revisionssekrete- raren Giinther, i en reservation mot förslaget. Enligt hans mening borde solidaritetsprincipen icke få annan tillämpning än att brist i en fastighet skulle falla de övriga till last, såvitt detta erfordrades för gäldande av den gemensamt intecknade fordringen. .Solidaritetsprincipen borde icke använ- das på inteckningar, som efter den gemensamma meddelats i någondera fastigheten särskilt; ett överskott i annan fastighet skulle följaktligen ej i något fall komma en särintecknad fordran till godo. Fördelen med en regel om delat ansvar bestode just däri, att inteckning för odelad fordran icke ut- övade annat inflytande på en sedermera tillkommen särinteckning än den skulle ha gjort, om fordringen varit fördelad på varje fastighet. Den som efteråt finge särskild inteckning i en av fastigheterna visste redan på för— hand i det närmaste för hur stor andel av den odelade fordringen denna fas- tighet häftade. Då han likväl nöjde sig med särinteckning i stället för ge— mensam inteckning i gäldenärens alla fastigheter, måste hans ställning vara

1 Äldre LB, motiven s. 81 f. 2 Aldre LB, motiven s. 83 f.

densamma som om någon gemensam inteckning icke funnits. Vore fastig— heterna icke gemensamt intecknade, hade han ej något anspråk att för upp— kommen brist i den fastighet som blivit intecknad för hans fordran hålla sig till de övriga; vad dessa lämnade i överskott ginge i sådant fall till de oprioriterade borgenärerna. Förhållandet finge bedömas lika, om fastighe— terna vore gemensamt intecknade, utan att någon orättvisa därigenom kun- de anses begången. Ej heller fann Giinther erforderligt att meddela någon särskild bestämmelse om ansvaret för fastighet, som funnes kvar hos den för gälden ansvarige.1 I Giinthers förslag upptogos även regler om ett pri— märt delat och subsidiärt solidariskt ansvar för det fall att intecknad fastig— het blivit styckad.

Vid förslagets granskning i HD uttalade sig en ledamot för införande av ett rent delat ansvar; det skulle vid inteckningens beviljande bestämmas för hur stor del av fordringen varje fastighet svarade. Departementschefen in- vände häremot, att det förbud mot användande av gemensam inteckning som tillämpningen av denna princip skulle innebära åtminstone under då- varande förhållanden icke kunde fastställas »därför att intill dess vår jorde— boksförfattning blivit så förändrad, att den medgåve att vid behov av in- teckning särskilda hemman kunde till en fastighet förenas», fastighetskre— diten svårligen kunde berövas den lättnad vid belåningen av »fastigheter bestående av flera, i jordeboken var för sig upptagna hemmansdelar» som användandet av denna, enligt vad erfarenheten gåve vid handen, ständigt anlitade inteckningsform medförde.2

Det av Giinther framlagda förslaget antogs utan väsentlig ändring av 1847—1848 års riksdag men blev lagfäst först genom den nu gällande in- teckningsförordningen.

I motiven till 1909 års förslag uttalade LB att det gällande systemet vore behäftat med avsevärda olägenheter. Det vore enligt LB sålunda ej möjligt att med detta system upprätthålla den för fastighetskreditens tillgodoseende viktiga grundsatsen att en senare inteckning ej finge inverka på tidigare panthavares rätt. Vid exekutiv försäljning av en fastighet, som besvärades av gemensam inteckning, måste vissa modifikationer göras i eljest gällande bestämmelser. Ofta nödgades panthavaren ta likvid för sin fordran, ehuru den ej vore förfallen. Om den subsidiära ansvarigheten skulle vinna full till- lämpning, förutsattes att alla de intecknade fastigheterna samtidigt reali— serades. Utmättes någon av dem för annans fordran, måste fördenskull pant- havaren, om han ville undgå all risk, begära försäljning av de övriga fastig— heterna. Ville han på en gång uttaga sin förfallna fordran, måste han söka försäljning av samtliga fastigheterna; hade dessa skilda ägare, kunde där- igenom betydande tidsutdräkt vållas. LB framhöll att dessa olägenheter vore uteslutna vid systemet med strängt solidarisk ansvarighet. Detta system vore enligt LBs åsikt emellertid förenat med andra olägenheter som inga- lunda vore mindre. Det försvårade i hög grad en särskild försäljning eller

1 Äldre LB, prot. s. 143 f. 3 Prop. 27/1875 bil. 2 s. 14.

pantsättning av en bland de gemensamt intecknade fastigheterna; dess värde berodde nämligen av det sätt varpå innehavaren av gemensamt intecknad fordran ville göra sin rätt gällande. Om fastigheterna komme i skilda ägares händer, kunde han gynna den ene ägaren på den andres bekostnad genom att uttaga hela det intecknade beloppet ur allenast en fastighet. Den ene ägaren kunde inlösa inteckningshandlingen och, sedan han låtit döda in- teckningen i sin fastighet, utsöka hela beloppet ur den andres fastighet. Om särskild inteckning meddelades i den ena fastigheten, kunde den som hade gemensam inteckning göra särinteckningen värdelös genom att uttaga hela sin fordran ur denna fastighet; blotta möjligheten av en sådan åtgärd inverkade på den särskilda panträttens värde. Det erbjöde alltför stora svå— righeter att till förebyggande av dylika missbruk införa en regressrätt för det fall att ur en fastighet uttagits mer än som belöpte på denna efter dess värde.1

Efter dessa överväganden fann LB ej anledning att i förslaget frångå det gällande systemet. Det framhölls också i motiven att införandet av ett nytt system, då det icke kunde tillämpas på förut meddelade inteckningar, skulle medföra en dubbelhet, som bleve i hög grad besvärande vid handhavandet av inskrivningsväsendet och det exekutiva förfarandet.2 Förslaget, som alltså utgick från regleringen i den gällande inteckningsförordningen, komplette- rade och förtydligade vissa bestämmelser i denna. Emellertid föreslogs en begränsning av avsöndrad lägenhets ansvar för gäld, som intecknats i den odelade fastigheten. I dessa hänseenden har förslaget i huvudsak blivit ge— nomfört.

Från principen att, efter delning av intecknad fastighet, ansvaret följer samma regler som när inteckningen från början varit gemensam stadgas numera vissa undantag. I överensstämmelse med 1909 års förslag gälla så- lunda enligt det nyss anförda avvikande bestämmelser i fråga om avsönd- rade lägenheter. Såsom motiv för denna lagändring _ som främst syftade till att trygga bildandet av egnahem anfördes att avsöndrad lägenhet van- ligen överlätes utan att avdrag gjordes på köpeskillingen för någon del av den i stamfastigheten intecknade gälden. Att frigöra lägenheten från sådana inteckningar vore oftast förenat med avsevärda eller till och med oöverstig- liga svårigheter, enär härför erfordrades samtycke av alla inteckningsha— vare. Det primära ansvaret medförde risk att lägenhetens ägare nödgades, oberoende av stamfastighetens tillräcklighet för den intecknade gäldens täckande, svara för en del av denna. Han kunde alltså utan vederlag förlora sin välfångna egendom.3 Av liknande skäl ha sedermera olika kategorier av avstyckade lägenheter undantagits från de allmänna ansvarighetsreglerna."1 Då avstyckning numera är den vanligaste formen för fastighetsdelning, är undantaget av betydande räckvidd.

Enligt 37 5 3 mom. IF svarar stamfastigheten för hela intecknade belop—

' LB II 5. 361 ff. 2 LB II 5. 363. 3 LB II 5. 370 ff. ' NJA II 1922 s. 85 ff., 1927 s. 36 f., 1930 s. 602 ff. och 1931 s. 465 ff.

pet och den avsöndrade eller avstyckade lägenheten endast för vad därav icke kan utgå ur köpeskillingen för stamfastigheten. Lägenhetens ansvar är således allenast subsidiärt. En förutsättning härför är även beträffande av- styckad lägenhet att fastigheterna kommit i skilda händer; dessförinnan sva— rar den avstyckade lägenheten enligt vanliga regler primärt. Om flera avsönd- ringar eller avstyckningar skett från samma fastighet, svara lägenheterna i viss ordning efter varandra. Lägenhet, varå lagfart är sökt senare, går i betal— ning före lägenhet, varå lagfart sökts tidigare. Om lagfart sökts samma dag eller fråga är om lägenheter, å vilka lagfart ej blivit sökt, går den som senare överlåtits förr i betalning; äro lägenheterna överlåtna samma dag, fördelas ansvarigheten mellan dem enligt de grunder som gälla för samtidigt inteck— nade fastigheter. Ordningen för ansvarsfördelningen mellan lägenheterna kan alltså förändras genom lagfartsansökan. De anförda reglerna om sub- sidiärt ansvar för avsöndrade och avstyckade lägenheters ansvar gälla dock icke utan undantag. Detta sammanhänger med att reglerna genomförts suc- cessivt och ej erhållit retroaktiv verkan. Avsöndringar, som skett före år 1910, och vissa kategorier av avstyckningar från skilda perioder svara allt- jämt primärt.

I fråga om en del avsöndrade eller avstyckade lägenheter gäller att de kunna helt befrias från ansvar för inteckningsgäld eller visst slag av så- dan gäld eller att ansvaret kan begränsas eller avlösas. Bestämmelserna härom återfinnas i lagen den 18 oktober 1907 angående ryttare-, soldat- och båtsmanstorps befriande i vissa fall från ansvar för inteckningar i stam- fastigheten och lagen den 29 maj 1931 om avstyckat eller avsöndrat områ— des befriande från ansvar för sådan inteckning.

Vid övervägande av frågan huruvida och under vilka betingelser två eller flera fastigheter mä göras till föremål för gemensam inteckning in- ställer sig främst spörsmålet om styrkan hos det praktiska behov som denna inteckningsform har att tillgodose. Till stöd för att ett sådant behov förelig- ger talar redan den omständigheten att alltsedan intecknings]agstiftning- en i vårt land gjorts till föremål för närmare bearbetning —— gemensamma inteckningar varit tillåtna samt att de försök som vid upprepade tillfällen gjorts att avskaffa denna inteckningsform alltid avvisats. Såsom redan tidigare framhållits vid diskussionen av denna fråga sammanhänger detta främst med de förhållanden som ligga till grund för vår fastighetsredovis- visning. Av historiska skäl är denna i stor utsträckning byggd på kamerala grunder och den återspeglar högst ofullständigt de bruknings- eller andra ekonomiska enheter som under tidernas lopp framvuxit som bärare av jord— brukets eller andra näringars intressen. En utveckling mot mera bärkraf- tiga enheter pågår, särskilt inom jordbruket, men är ännu ingalunda av- slutad. Den gemensamma inteckningen täcker i stort sett dessa faktiska förhållanden. Den möjliggör för ägaren av ett fastighetskomplex att i kredit- hånseende utnyttja det mervärde som komplexet äger ur produktionssyn- punkt i förhållande till det sammanlagda värdet av dess särskilda bestånds—

delar. En söndersplittring av de olika delarna skulle ofta innebära en ka— pitalförstöring av betydande omfattning; för ägaren av ett sådant fastig— hetskomplex är det av den största betydelse att i kredithänseende kunna begagna sig av hela komplexet som en enhet. Man kan knappast vänta av en långivare att denne skulle låta sig nöja med särinteckningar i varje fastig- het med risk att fastigheterna vid exekutiv auktion såldes var för sig. Före- komsten av gemensamma inteckningar är ock alltjämt synnerligen stor.

Gällande intecknings— och exekutionslagsitiftning skyddar ganska väl det mervärde som kan ligga däri att de olika fastigheterna äro i produktivt hänseende beroende av varandra. I sådana fall öppnar lagen vid exekution i de gemensamt svarande fastigheterna möjlighet för såväl ägaren av de gemensamt intecknade fastigheterna som för inteckningshavare, vars rätt är beroende därav, att erhålla gemensam försäljning. Även om bestämmel- serna om förfarandet äro synnerligen komplicerade och lämna rum för spekulation, utgöra de onekligen ett visst skydd mot den kapitalförstöring som kunde komma att inträda, om varje fastighet såldes för sig och den produktiva enheten sålunda upplöstes. För en slutgiltig ståndpunkt till frå- gan om den gemensamma inteckningens avskaffande som inteckningsform kräves alltså en närmare undersökning huruvida de intressen som uppbära denna inteckningsform kunna tillgodoses på annat och lämpligare sätt.

En utväg som i detta hänseende erbjuder sig är att låta den rådande, en- bart faktiska gemenskapen mellan fastigheterna övergå till någon form av rättslig gemenskap vid sidan av den faktiska. Främst äro härvid att märka de möjligheter som redan gällande lagstiftning erbjuder till anpassning av fastighetsredovisningen efter rådande läge i fråga om den fasta egendomens ekonomiska utnyttjande. Särskilt sammanläggningsinstitutet är här viktigt. Uppenbarligen äro dock nu berörda möjligheter icke till fyllest. Härtill kom- mer att, medan fastighetsindelningen måste ha en betydande stadga, upp— delningen i ekonomiska enheter enligt sakens natur är underkastad star— kare växlingar. Från de nu angivna utgångspunkterna har beredningen ansett sig böra fullfölja och närmare utveckla en redan i 1947 års betän- kande framförd tanke på en rättslig gemenskap mellan särskilda fastighe- ter utan att dessa därigenom förlora sin karaktär av självständiga objekt vid fastighetsredovisningen.1 I åtskilliga hänseenden skulle verkan härav vara densamma som av en sammanläggning. Främst vore härvid att märka, att enheten men ej de särskilda fastigheterna skulle få vara objekt för pant- rätt. Varken för enhetens bildande eller för dess upplösning skulle däremot fordras någon jorddelningsförrättning; dock borde vissa garantier uppstäl— las mot bildningar som från allmän synpunkt framstode som direkt olämp— liga. Sådan enhet har tidigare benämnts »inskrivningsenhet»; då emellertid beredningen funnit att verkningarna av att enhet bildats måste sträcka sig också över den materiella jordrättens område, har beredningen sökt finna en mera adekvat benämning samt därvid stannat för benämningen »registre- rad bruksenhet».

1 Se 1947 å1s bet. s. 99.

Behovet av en sådan anordning framträder, såsom framhölls redan av lagutskottet vid 1823 års riksdag, i synnerhet beträffande egendomar, å vilka >>bruk eller manufakturverk vore anlagda». Även Ibeträffande annan egendom än sådan som användes för industriella ändamål gäller emellertid att de möjligheter till anpassning av fastighetsredovisningen efter den fasta egendomens uppdelning i ekonomiska enheter vilka nu finnas eller skulle kunna öppnas i en ny fastighetsbildningslag icke synas till fyllest som er— sättning för den nuvarande möjligheten till gemensamt intecknande. I många fall skulle laga hinder föreligga att av den ekonomiska enheten bilda en enda fastighet; i långt flera fall skulle en sådan åtgärd väl vara lag- ligen möjlig men icke kunna genomföras med erforderlig snabbhet. Ett bi- dragande skäl till att någon begränsning till industriegendom icke föreslås är också att en sådan gränsdragning i många situationer skulle bli svår att genomföra samt framstå som konstlad och meningslös. Mer rationellt kun— de möjligen vid första betraktande te sig att reservera institutet bruksenhet för de fall då sammanläggning icke kan erhållas. Emellertid måste också en sådan lösning enligt beredningens tanke avvisas. Den skulle leda till att legitima kreditbehov i stor omfattning icke kunde utan oskäligt dröjsmål tillgodoses med därav följande förluster och stagnation i den enskildes och samhällets ekonomi. I själva verket torde det i många fall vara i hög grad lämpligt att bruksenheter kunna bildas såsom ett förstadium till en sammanläggning; olägenheterna av att den nuvarande lantmäteriorganisa- tionen till följd av överbelastning icke torde kunna med önskvärd snabbhet medverka till sammanläggningar mildras därigenom väsentligt. Beredning- en har alltså ställt sig på den ståndpunkten, att det i allmänhet och utan begränsning till vissa ägarkategorier eller särskilda slag av fastigheter bör stå ägaren av flera fastigheter öppet att av dem bilda en bruksenhet. Bil- dandet av bruksenhet medför att de i bruksenheten ingående fastigheterna, särskilt i inskrivningsrättsligt hänseende, behandlas som om de vore en enda fastighet. Särinteckning i någon av fastigheterna är alltså icke tillåten.

Vidare skola panträtter och andra rättigheter som besvära de särskilda fastigheterna, sedan bruksenhet bildats, belasta denna i stället för de sär- skilda fastigheterna. Härför erfordras en reglering av de före bildandet rå- dande inskrivningsförhållandena. För bildandet av bruksenhet förutsättes alltså en viss rättslig förprövning; bruksenheten kommer till stånd först efter dess av inskrivningsmyndighet företagna registrering. De materiella bestämmelserna om bruksenhet upptagas icke i förevarande utan i 26 kap.; där behandlas ock förfarandet i registreringsärenden.

Möjligheten att bilda bruksenhet täcker icke hela det område där gemen- sam inteckning nu förekommer. Enligt 26 kap. 1 5 i förslaget fordras att de särskilda fastigheterna äro i en ägares hand samt att de ligga i sambruk eller deras gemensamma tillgodogörande eljest är av väsentlig och stadig— varande betydelse ur ekonomisk synpunkt. För uppkomsten av ett gemen— samt inteckningsförhållande äro dessa omständigheter enligt nu gällande rätt utan betydelse. Flera fastigheter som tillhöra olika ägare kunna nu

intecknas gemensamt; ett fastighetskomplex, som tidigare var förenat i en ägares hand och då gemensamt intecknades, kan sedermera komma att upplösas utan att detta inverkar på de särskilda fastigheternas intecknings— ansvar. Och flera fastigheter, som ha samme ägare, kunna gemensamt in- tecknas, även om de icke äga något ekonomiskt samband sinsemellan.

Av vad beredningen tidigare anfört torde framgå att för de nu antydda fallen något verkligt behov av att upprätthålla ett gemensamt intecknings— ansvar icke kan anses föreligga. Den gemensamma inteckningen framstår som berättigad allenast i sådana fall då fastigheterna i något väsentligt hänseende äro mera stadigvarande ekonomiskt beroende av varandra » något som i regel icke torde vara fallet, då de särskilda fastigheterna äro på olika händer. Visserligen kan ett ekonomiskt beroende understundom föreligga mellan två eller flera fastigheter, som tillhöra olika ägare. En sådan situation kan förekomma, då de särskilda fastigheterna ägas av två eller flera samverkande bolag, såsom moderbolag och dotterbolag. Det kun— de ifrågasättas att genom att tillåta bruksenhets bildande även i sådana fall möjliggöra uppkomsten av ett gemensamt inteckningsansvar. Å andra sidan är uppenbart att en sådan samverkan är beroende av tillfälliga omständig- heter och icke äger samma fasthet som då äganderätten till fastigheterna tillkommer samma rättssubjekt. Så länge de olika bolagen utgöra särskilda rättssubjekt, torde en sådan konstruktion förutsätta en uppdelning av in— teckningsansvaret mellan dessa. I de fall då en samverkan på längre sikt åsyftas, ter det sig som principiellt riktigare att dotterbolaget genom fusion övergår i moderbolaget. För det fall att flera fastigheter, ehuru i samme ägares hand, äro ekonomiskt helt fristående från varandra torde något be— hov av gemensamt inteckningsansvar icke föreligga. I detta liksom i andra liknande fall kan fastighetsägarens kreditintresse lika väl tillgodoses genom särinteckningar.

Den nu framhållna synpunkten är av särskild betydelse, då på grund av den intecknade fastighetens delning en gemensam inteckning uppkommer. Att en fastighet delas innebär i regel att nya produktiva enheter uppkom- ma; genom jorddelningslagstiftningen förhindras delningar, som ur all- män ekonomisk synpunkt äro oberättigade. I allmänhet torde en delning alltså ge upphov till ett mervärde i förhållande till den odelade fastigheten. I regel kommer härigenom innehavaren av en inteckning i den odelade fas— tigheten ekonomiskt sett i ett bättre läge än tidigare. Situationen är alltså i detta fall helt omvänd i förhållande till det tidigare behandlade fallet, då det var fråga om sammanhållandet av en produktiv enhet. Att vid delning behålla den rättsliga gemenskapen, sedan den faktiska gemenskapen upp- lösts, synes oegentligt. Något intresse är uppenbarligen icke längre för han- den att framdeles gemensamt inteckna de nybildade fastigheterna. Däremot uppkommer frågan huru den tidigare ekonomiska gemenskapen skall av- vecklas. Enligt beredningens åsikt bör en sådan avveckling alltid ske i sam- band med delningen. Om överenskommelse härom kan nås mellan samtliga rättsägare, som frågan angår, bör denna naturligen lända till efterföljd.

För det fall att överenskommelse ej kan nås, torde en uppdelning av inteck- ningen böra äga rum efter värdeförhållandet mellan de nya fastigheterna. I detta fall kommer alltså den gemensamma inteckningen att ersättas med separata inteckningar, gällande i envar av de nybildade fastigheterna.

Till stöd för en lösning i nu antydd riktning kan åberopas den schweizis— ka lagstiftningen. Enligt art. 833 ZGB skall bl. a. vid delning av fastighet panträtten uppdelas efter värdeförhållandet mellan delarna, om ej annat överenskommits. Denna bestämmelse ansluter sig till de i art. 798 upptagna föreskrifterna om delat ansvar för fastigheter som icke tillhöra samme ägare eller ägare, som äro solidariskt förpliktade. Motivet till stadgandet är lagens allmänna ståndpunkt att söka förebygga uppkomsten av gemensamma pant- rätter; ett solidariskt ansvar för delarna har ansetts obilligt belasta dessa och förhindra deras användning som kreditunderlag.1 Även i vårt land har av målsmän för kreditinstitutioner en sådan lösning förordats.2

Enligt 37 g 1 mom. IF skall vad i förordningen stadgas om gemensam in- teckning i flera egendomar äga motsvarande tillämpning, där flera sam— fällt, en var till viss lott, äro ägare av intecknad egendom. Detta stadgande bygger uppenbarligen på den förutsättningen att en sådan lott kan särin- tecknas samt att en sålunda meddelad särinteckning kan komma att kon- kurrera med en i hela fastigheten meddelad inteckning. Beredningen skall i detta sammanhang icke närmare gå in på frågan under vilka betingelser en sådan särinteckning är tillåten.3 Vad som i detta sammanhang är av särskilt intresse är den form av gemensamt inteckningsansvar som i detta fall kan uppkomma på grund av ändrade äganderättsförhållanden.

Uti sitt år 1907 avgivna förslag upptog LB frågan om inteckning i fastig- hetsdel och förordade därvid ett stadgande av innebörd att inteckning ej finge meddelas i del av egendom utom i det fall att flera samfällt, envar till viss lott, vore ägare av egendomen och inteckningen avsåge sådan lott (3 kap. 5 5 förslaget till lag om inskrivning av rätt till fast egendom, 16 kap. 5 5 i 1909 års jordabalksförslag). Detta förslag bygger väsentligen på den uppfattningen att rätten till pantsättning av viss fastighetsdel bör vara av samma omfattning som rätten till lagfart.4 I sådana fall då förvärvet icke av- såge en ideell andel utan ett visst område av fastighet vore det visserligen, uttalar LB, uteslutet att göra detsamma till föremål för inskrivning, innan området blivit från fastigheten avskilt och såsom självständig fastighet in- gått i boken. Vad åter anginge det fall då en fastighet innehades under samäganderätt ställde sig enligt LBs åsikt saken annorlunda. Varje del- ägare vore i detta fall både berättigad och skyldig att söka lagfart å sin del; lagfartsfrägan kunde ej göras beroende av att utbrytning av andelen ägde rum. Den för delägaren meddelade lagfarten möjliggjorde ock att vid tvångsrealisation delägarens lott behandlades som särskild fastighet. Enligt

1 Se Gmiir, Kommentar zum schweizerischen ZGB IV:2 (Bern 1925) s. 882 f., jfr Undén II: 2 s. 320. 2 Se Hypoteksombudsmännens förhandlingar 1942 s. 1317 ff. ” Härom se Olivecrona, IF 5. 22 f. * LB 11 s. 321 ff.

LBs uppfattning kunde väl en sådan inteckningsrätt medföra vissa kompli- kationer, då äganderättsförhållandena ändrades, men dessa komplikationer vore dock icke av den betydelse att de motiverade ett från då gällande rätt avvikande förbud mot särinteckning av dylika andelar.

Enligt beredningens nu framlagda förslag kan överlåtelse av ideell andel i fastighet äga rum under två från varandra principiellt skilda former (4 kap. 8 5). Vid förvärvet kan bestämmas att andelen skall utbrytas. Ett så- dant förvårv är väsentligen likställt med förvärv av visst område. Det är uppenbart att i detta fall inskrivning bör vara beroende av andelens utbryt- ning. Vid en sådan utbrytning bör, enligt vad nyss anförts, inskrivningsför- hållandena mellan de nya fastigheterna alltid regleras; kommer utbrytning ej till stånd, är förvärvet ogiltigt. I intetdera fallet kvarstår något gemen— samt inteekningsansvar. Den andra i 4 kap. 8 & angivna formen av an— delsöverlåtelse karakteriseras därav att förvärvet sker utan bestämmelse om andelens utbrytning. I detta fall skall förvärvaren anses innehava fas- tigheten under samäganderätt med de andra delägarna. Sämjedelning är utan verkan. Såsom LB erinrat föreligger i detta fall icke något hinder mot lagfart å förvärvet; för delägares lagfartsskyldighet gälla allmänna be- stämmelser. Med LBs ståndpunkt till frågan om de gemensamma inteck— ningarnas bibehållande framstår det därför som fullt naturligt att man ej ville för det nu ifrågavarande fallet införa ett undantag från de i allmänhet gällande reglerna i fråga om sådant ansvar.

Vid beredningens övervägande av denna fråga är utgångspunkten den helt motsatta. Att för det nu behandlade särskilda fallet bibehålla ett gemen- samt inteckningsansvar, som eljest skulle avskaffas, måste framstå som i hög grad inkonsekvent. Olägenheterna av det gemensamma inteckningsan- svaret äro här desamma som i andra fall. Härtill kommer emellertid att — alldeles oberoende av frågan om det gemensamma inteckningsansvaret — starka skäl kunna anföras mot den nuvarande ordningen att tillåta in- teckning i ideell andel.

Förvärv av ideell andel i en fastighet torde framför allt förekomma, då till stöd för ett dylikt förvärv ligger en sämjedelning eller m. a. o. en över- enskommelse mellan säljare och köpare om gränserna för det område å marken som skall anses motsvara den försålda andelen. Såsom framgår av 4 kap. 8 5 i det nu framlagda förslaget skall en sådan överenskommelse vara utan verkan. Efterlevnaden av denna bestämmelse skulle uppenbar— ligen i hög grad motverkas, om en sålunda förvärvad andel skulle kunna särskilt intecknas, innan utbrytning i laga ordning ägt rum. Men även för det fall att ett verkligt samäganderättsförhållande är avsett, är delägarens självständiga rätt att inteckna sin andel —— bortsett från olägenheterna av det gemensamma inteckningsansvaret — ägnad att ingiva betänkligheter med hänsyn till dess återverkningar å de andra delägarnas ställning.1 Re— dan vid tillkomsten av lagen om samäganderätt framhölls att delägares rätt till inteckning av särskild andel i fastigheten kunde vid utövningen av den

1 Se 12 å andra st. samäganderättslagen samt NJA II 1905 nr 4: 1 s. 27 f.

befogenhet som enligt nämnda lag tillagts delägare att söka försäljning av den gemensamma egendomen (6 5) bli till förfång för delägare, som sökt försäljningen. Då en sådan försäljning icke påverkade inteckningsförhål- landenai egendomen kunde, erinrades det i HD, en delägare, som motsatte sig försäljning, genom att överinteckna sin andel avskräcka varje köpare och därigenom eludera beslutet om försäljning. Vid proposition till riks- dagen vitsordade föredragande departementschefen anmärkningens riktig- het samt framhöll att den naturliga utvägen för avhjälpande av denna brist i förslaget vore att förbjuda eller i erforderlig män begränsa intecknings meddelande i ideell andel av fastighet. Enligt departementschefens mening kunde en sådan utväg emellertid medföra komplikationer med hänsyn till de då tillämpade grunderna för fastighetsindelningen. Frågans lösning ansågs därför böra anstå och upptagas i samband med en revision av utsöknings— lagstiftningen eller lagfarts- och inteckningsväsendet.1

Ett förbud mot inteckning av ideell andel av en fastighet medför liksom i fråga om tomträtt, där ett sådant förbud alltsedan tomträttsinstitutets tillkomst varit genomfört, vissa konsekvenser i fråga om utmätning av sådan andel. Den exekutiva försäljningen får i detta fall icke medföra att rättigheter, som äro inskrivna i hela fastigheten, falla bort i andelen. För att förhindra ett sådant resultat erfordras ändringar såväl i förmånsrätts- reglerna i 17 kap. HB som i UL.2

Såsom framgår av den nu lämnade redogörelsen torde de intressen som uppbära den gemensamma inteckningen i allmänhet kunna tillgodoses ge— nom det av beredningen föreslagna nya institutet, registrerad bruksenhet. Vad beredningen anfört ger vidare vid handen att det nuvarande gemen— samma inteckningsansvaret i vissa situationer, särskilt vid fastighetsdel- ning, icke leder till ett tillfredsställande resultat. Enligt beredningens upp— fattning är detta förhållande av särskild betydelse vid bedömande av frågan om avskaffande av den gemensamma inteckningen. Till dennas brister kom- ma de ur tillämpningssynpunkt svåröverskådliga och invecklade reglerna om det gemensamma inteckningsansvarets utkrävande i olika situationer. I direktiven för beredningens arbete har framhållits att det borde under- sökas huruvida icke dessa regler kunde förenklas utan skada för fastig- hetskrediten. Beredningen uttalade i sitt år 1947 avgivna förslag att bered- ningen haft denna fråga under övervägande samt därvid förutsatt att det skulle bli möjligt att helt ersätta nuvarande regler med en ny ordning, grundad på delad ansvarighet.3 Med det av beredningen föreslagna nya in- stitutet, registrerad bruksenhet, vill ock beredningen i sin nuvarande sam- mansättning förorda en sådan lösning. Härvid må dock icke förhises att detta institut ger upphov till andra, ofta svårlösta problem. Den inskriv-

1 NJA II 1905 nr 4: 1 s. 22 ff. Se även Köersner, Om de föreslagna reformerna av vårt lag- farts- och inteckningsväsen och vad därmed har samband (Stockholm 1910) s. 145 ff. samt Hypoteksombudsmännens förhandlingar 1938 s. 1059 ff. 2 Se betr. nuv. regler om tomträtt Skarstedt m. fl., NJL s. 239 samt NJA II 1953 s. 435. = 1947 års bet. s. 209.

ningsreglering som skall föregå bruksenhetens bildande kan i vissa fall bli synnerligen komplicerad. Å andra sidan kan utsökningsförfarandet avse— värt förenklas; detta framstår såsom en väsentlig vinst av förslaget.

Då frågan om det gemensamma inteckningsansvarets avskaffande över- vägdes av LB i dess är 1907 avgivna betänkande framhölls, såsom tidigare erinrats, att införandet av ett nytt system å detta område skulle, då det icke kunde vinna tillämpning å förut meddelade inteckningar, medföra en dub- belhet som bleve i hög grad besvärande vid handhavandet av inskrivnings- väsendet och det exekutiva förfarandet. Vad LB sålunda anfört om olämp- ligheten av att två så artåtskilda ansvarighetssystem för en lång framtid komme att gälla vid sidan av varandra är obestridligt. Med hänsyn till de krav på enhetlighet och stadga som ej minst inom fastighetskrediten göra sig starkt gällande måste för att det nya systemet skall kunna fylla sin upp- gift det äldre systemet avvecklas. Vid sitt ställningstagande till denna fråga utgick LB från den uppfattningen att en sådan avveckling — med hänsyn till de rubbningar i bestående rättsförhållanden som därav bleve följden icke vore genomförbar. Enligt beredningens mening föreligger icke ett så- dant ovillkorligt hinder för varje mera genomgripande reform å detta om- råde. Uppenbart är emellertid att vid en sådan avveckling största hänsyn måste tas till de bestående förhållandena.

En avveckling måste i främsta rummet innebära att efter förloppet av viss ej alltför snävt utmätt tid efter nya JBs ikraftträdande det gemensamma inteckningsansvar som då åvilar två eller flera fastigheter skall upphöra och övergå till ett delat ansvarfSyftet med en sådan avvecklingstid är att rättsägarna därunder skola på frivillighetens väg ordna inteckningsförhål— landena i överensstämmelse med de nya rättsreglerna. Härvid komma sär- skilt i beaktande de möjligheter till bildande av bruksenhet och samman- läggning som den nya lagstiftningen erbjuder. Det torde kunna förväntas att vid avvecklingstidens utgång endast ett fåtal fall av gemensamma in— teckningar kvarstår. För dessa fall måste genom myndighets försorg ske en uppdelning av ansvaret. Härvid torde de regler som beredningen föreslår i fråga om ansvarsfördelningen vid fastighetsdelning i huvudsak kunna vinna tillämpning. Av det subsidiärt solidariska ansvarets upphörande skulle strängt taget följa att i sådana fall, då — såsom enligt 37 5 3 och 5 mom. IF —— ansvaret är allenast subsidiärt solidariskt, den ifrågavarande fastig- heten komme att vid övergångstidens utgång helt befrias från ansvar för den gemensamma inteckningen. Detta spörsmål skall i samband med PromL närmare övervägas.

I vissa fall kan, såsom framgår av den föregående framställningen, fråga om en ansvarsfördelning uppkomma efter nya JBs ikraftträdande, även om något sådant ansvar icke förelegat vid ikraftträdandet. I första hand är att uppmärksamma det fall att fråga därefter väckes om delning av en fastig— het, vari en enligt äldre lag meddelad inteckning är gällande. Att för sådant fall tillämpa äldre regler även i fråga om de nybildade fastigheternas in- teckningsansvar, skulle innebära att för en obestämd framtid två olika an-

svarighetssystem skulle tillämpas vid sidan av varandra. Situationen skulle bli ännu mer komplicerad om den fastighet, som skall undergå delning, till- lika är besvärad av inteckning, som tillkommit efter balkens ikraftträdande och enligt dess regler. Någon annan utväg synes i sådana fall icke stå öppen än att också i fråga om äldre inteckningar tillämpa de nya bestämmelserna, även om en sådan lösning icke är fri från invändningar. Den risk som är förenad med att i samband med fastighetsdelning en uppdelning sker av panträtt i den odelade fastigheten måste dock, såsom framgår av det tidi- gare anförda, anses som obetydlig.

Då en delägares andel i en fastighet, som innehaves under samäganderätt, blivit särskilt intecknad, kan såsom erinrats i annat sammanhang en så- dan inteckning komma att konkurrera med en i hela fastigheten meddelad inteckning. Med den nya lagstiftningens allmänna utgångspunkter skulle det i ett sådant fall bäst överensstämma, om särinteckningen kunde på nå— got sätt göras gemensam; den produktiva enheten utgöres i detta fall av hela den samägda fastigheten. En sådan möjlighet torde dock föreligga allenast såvitt de skilda andelarna äro i samme ägares hand; för sådant fall torde särinteckningen efter överenskommelse mellan rättsägarna kunna överföras till en inteckning i hela fastigheten. Äro däremot andelarna å skilda händer, torde denna utväg endast i undantagsfall stå öppen. I allmänhet måste alltså särinteckningen utlösas och om sådan utlösning icke sker inom viss, i lagen medgiven anståndstid, inteckningen förfalla. Oberoende av den för inteck— ningsreversen gällande förfallotiden bör borgenären alltså tillerkännas rätt till uppsägning. Även härutinnan torde bestämmelser böra meddelas i PromL.

I många fall avser en uti en ideell andel meddelad inteckning en genom sämjedelning utbruten lott av fastigheten. När så är förhållandet, torde med nu rådande fastighetsredovisning icke kunna besvaras utan närmare utred- ning. Att en sådan sämjelott icke i framtiden skulle kunna utgöra kredit- objekt, skulle otvivelaktigt hårt drabba innehavare av dylika sämjelotter. Något hinder för att, sedan lagfart meddelats, inteckna sämjelotten möter icke enligt gällande lagstiftning.1 Enligt beredningens mening bör denna möjlighet ej heller uteslutas efter nya JBs ikraftträdande. För att sämje— lotten i detta fall skall tillerkännas en särställning i förhållande till andra andelsförvärv erfordras tydligen att sämjelottsfallen avskiljas från övriga förvärv av ideell andel. Detta torde kunna ske därigenom att utväg öppnas för anteckning i fastighetsboken om andelens karaktär av sämjelott. Förslag härom kommer att upptagas i PromL.

Motiv till de särskilda lagrummen

1 5. 1 IF användes termen inteckning i skilda betydelser. Med inteckning av- ses i nämnda förordning dels själva inskrivningen dels den därigenom upp-

1 Se Olivecrona, IF 5. 23.

komna panträtten. I den förra betydelsen begagnas termen inteckning icke blott om inskrivning av panträtt utan också om inskrivning av nyttj an-derätt, servitut och övriga begränsade sakrätter. Av beredningen har benämningen inteckning reserverats för inskrivning av panträtt.1

Det förevarande kapitlet, som upptager de materiella bestämmelserna, har i anslutning härtill angivits avse panträtt, medan inskrivning av panträtt, inteckning, behandlas i 30 kap.

Förevarande paragraf motsvarar 1 5 IF. Såsom framhållits i den allmän— na motiveringen till kapitlet skall pantutfästelse innefattas i ett av fastig- hetsägaren upprättat pantbrev; detta ersätter det nuvarande intecknings- medgivan-det liksom ock den personliga förskrivning vartill detta medgivan- de nu ansluter sig.

I vissa fall kan panträtt grundas å annat förhållande än fastighetsägarens utfästelse. I detta sammanhang må erinras om den i förslaget införda rät- ten för köpare att, då talan om hävande eller återgång bifallitS, erhålla pant— rätt i den försålda fastigheten för fordran hos säljaren på äterbekommande av erlagd köpeskilling (4 kap. 27 å). Sådan fordran skall, sedan talan väckts, gälla med samma rätt som utfästelse .av panträtt; även i detta fall måste dock den panträtt som genom inteckningens meddelande kommer till stånd knytas till ett pantbrev. Härom hänvisas till 30 kap. 22 å och motiven till nämnda lagrum. Enligt särskilt stadgande kan pantbrev i fastighetsägarens ställe utfärdas av inskrivningsdomare eller annan särskilt angiven person eller myndighet. Såsom framgår av 26 å i detta kapitel skola i fråga om så- lunda upprättat pantbrev gäll-a samma bestämmelser som om pantbrevet upprättats av fastighetsägaren.

Enligt 2 5 IF kan, oberoende av fastighetsägarens medgivande, inteckning meddelas för köpeskillingsfordran, för vilken fastigheten häftar enligt 11 kap. 2 & JB, ävensom för skadestånd, som fastighetsägaren genom laga— kraftägande utslag i brottmål förpliktats att utgiva, dock allenast om ska— deståndet ej genast är förfallet till betalning. Av skäl som beredningen åbe- ropat i motiven till 1947 års förslag har i det nu framlagda förslaget icke upptagits någon motsvarighet till stadgandena i 11 kap. 2 & JB.2 En konse- kvens härav är att även frågan om tvångsinteckning för sådan fordran för- faller. Liksom i allmänhet erfordras alltså att köparen utfärdar pantbrev å säljarens fordran. Däremot har beredningen på skäl som närmare utvecklas i de allmänna motiven till 24 kap. ansett att vid ansökan om inskrivning en sådan fordran bör i konkurrens med andra sakrätter komma i åtnjutande av en viss företrädesställning. Ett villkor härför är emellertid att dess ka— raktär av ogulden köpeskilling finnes angiven redan i pantbrevet. Bestäm— melse härom har upptagits i 4 g i förevarande kapitel. Tillräckliga skäl att bibehålla den nuvarande med särskild förmånsrätt ej förknippade rätten till tvångsinteckning för skadestånd i brottmål ha ansetts icke föreligga.3

1 Se LB II 5. 239 och 383, jfr reservation av dåv. rev. sekr. Albert Lindhagen motlagby- råns förslag, prop. 27/1875 bil. 1 s. 79. = 1947 års bet. s. 223 ff. 3 Se Olivecrona, IF 5. 37 samt LB II 5. 319.

Den panträtt som avses i förevarande kapitel kommer till stånd först därigenom att inteckning beviljas; denna regel överensstämmer med gällan- de rätt. Stadgandet innebär uppenbarligen icke att ej vissa rättsverkningar av pantutfästelsen och den därpå grundade ansökan om inskrivning kunna inträda tidigare; då ansökan om inteckning ej omedelbart avslås, är den främst av betydelse vid konkurrens med andra sakrätter. Härom hänvisas till de i 24 kap. upptagna bestämmelserna om företräde i rättsförvärv på grund av inskrivning.

2 och 3 55.

I fråga om föremålet för pantutfästelse uttalas i den nyss behandlade 1 5 att utfästelsen skall avse fast egendom. Förevarande lagrum innefatta häri vissa begränsningar. I fast egendom inbegripas såväl en för sig bestående fastighet som ock andel i fastighet eller område av sådan samt ett kom-plex av fastigheter, som tillhöra samme ägare. I två eller flera fastigheter ge- mensamt må över huvud taget ej panträtt utfästas (3 5). Särskild pantut- fästelse i område eller andel av fastighet må ej heller tillåtas i annat sam— manhang än vid överlåtelse och, vad angår andel, då överlåtelsen tillika sker med bestämmelse om andelens utbrytning.

Uppenbart är det av vikt att red-an på pantutfästelsens stadium förhindra upprättande av pantbrev, som icke kan läggas till grund för inskrivning. För att inskrivning skall kunna beviljas måste det anses utgöra en förutsätt- ning att denna kommer att hänföra sig till en bestående fastighet. Vad an- går särskild andel i en samägd fastighet och ett komplex av flera fastigheter har beredningen i de allmänna motiven till förevarande kapitel uttalat att så- dan egendom icke bör kunna göras till föremål för panträtt; som skäl för denna ståndpunkt har bl. a. åberopats att ett gemensamt inteckningsansvar då skulle kunna uppkomma. Utfästelse av panträtt bör alltså i detta fall icke äga giltighet.

Läget blir i viss mån ett annat, då ett område av fastigheten överlåtits el- ler förvärv skett av en andel med bestämmelse att andelen skall utbrytas. Är förvärvet ännu beroende av laga delning, kan lagfart sökas, men sådan må beviljas först sedan laga delning ägt rum (28 kap. 14 5 nya JB). Det nu sagda gäller ock i fråga om inteckning (30 kap. 4 5). De överlåtelseförvärv som här åsyftas ha närmare reglerats i 4 kap. 7 och 8 åxå. Göres ej på sätt där stadgats ansökan om den överlåtna egendomens avskiljande till sär- skild fastighet eller bifalles ej sådan ansökan, är överlåtelsen ogiltig och an- sökan om lagfart måste såsom konsekvens härav avslås (28 kap. 9 5 4 och 10 å andra st.). Härav följer att även ansökan om inteckning skall avslås (30 kap. 2 's" 2 och 3 å andra st.).

Härefter inställer sig frågan om verkan av pantutfästelse i den del av fas- tigheten som återstår efter överlåtelsen. Av den allmänna ståndpunkt som inskrivningslagstiftuningen intagit (6 5 3 mom. LF) har ansetts följa att ej heller i detta fall inteckning kan beviljas, innan den överlåtna egendomen avskilts från fastigheten.1 En uttrycklig bestämmelse härom har i förslaget

1 Se LB 11 s. 321, NJA 1910 s. 530 samt Olivecrona, IF 5. 22 not 1.

upptagits i 30 kap. 7 5. I det-ta fall torde emellertid någon ogiltighetsverkan i fråga om pantutfästelsen ej böra knytas till det förhållandet att överlåtel— sen som sådan blir ogiltig. Egendomen återgår i detta fall till stamfastig- heten; med fastighetsägarens intresse synes bäst överensstämma att pant- utfästelsen automatiskt övergår till att omfatta hela fastigheten. Även här— om har bestämmelse upptagits i 2 5 andra stycket.

Från regleringen i nyssnämnda stadganden i 4 kap. nya JB har genom en bestämmelse i PromL undantagits _ förutom överlåtelse av område i över— ensstämmelse med fastställd stadsplan överlåtelse av område i överens- stämmelse med fastställd tomtindelning. En sådan överlåtelse är alltså icke för sitt bestånd beroende av laga delning. Härav skulle följa att panträtt må utfästas i området och, sedan lagfart beviljats, även inteckning kunna beviljas. Emellertid synes för ett sådant "fall gälla att pantutfästelse ej till— låtes i området utan först i den fastighet vari området kommer att ingå.1 Denna ståndpunkt torde även böra bibehållas. Den närmare regleringen härav kommer att int—ägas i PromL.

Vad angår de särskilda bestämmelserna torde i övrigt böra framhållas följande.

Med överlåtelse avses i 2 5 andra stycket sådana avtalsförvärv som be- handlas i 4 kap. i jordabalksförslaget. Till överlåtelse är enligt förslagets ter- minologi även att hänföra försäljning å exekutiv auktion; sådant förvärv torde emellertid i detta sammanhang vara utan betydelse. Under denna be- teckning innefattas däremot ej universalfången. Ett sådant förvärv kan ej heller i allmänhet, med hänsyn till de bestämmelser som beredningen före— slår rörande sådana förvärv, leda till uppkomsten av förhållanden som 2 5 andra stycket avser att reglera. Ett undantag härifrån utgör allenast det fall att någon genom legat erhållit område av fastighet eller andel däri med be— stämmelse om utbrytning. Beredningen har ansett detta fall icke vara av den betydelse att en särskild bestämmelse därom erfordras. Övervägande skäl tor- de tala för att de ifrågavarande bestämmelserna därvid analogiskt tilläm— pas.

Enligt 3 & må i samma pantbrev ej utfästas panträtt i flera fastigheter. Såsom tidigare utvecklats har stadgandet sin grund i förslagets ståndpunkt till frågan om gemensamma inteckningar. Det kunde ifrågasättas att i stål- let reglera denna fråga på det sätt att gemensamma inteckningar formellt tillätes; ansvaret skulle emellertid enligt uttryckligt lagstadgande alltid va— ra delat efter värdeförhållandet mellan fastigheterna. Pantutfästelsen skul- le då kunna ske i samma pantbrev. En sådan ordning skulle emellertid med- föra osäkerhet i fråga om omfattningen av det inteckningsansvar som ålåge varje fastighet; någon omedelbar upplysning därom skulle icke kunna häm— tas ur fastighetsboken. I samband med utsökning i någondera fastigheten måste fastställas till vilket belopp panträtten skulle gälla i varje fastighet; de därmed förknippade olägenheterna äro påtagliga. Närmare till hands

1 Se NJA 1943 s. 734 samt Grefberg, FBL s. 45. Jfr Rodhe, Fastighetsindelningen s. 153 f. och Prawitz, Tomter och stadsägor s. 135 ff.

skulle då ligga att tillåta en uppdelning av inteckningsansvaret redan i ' pantbrevet. Ej heller för detta fall har beredningen ansett tillräckliga skäl föreligga för en avvikelse från den allmänna regeln att varje pantutfästelse skall avse allenast en fastighet. Såsom framgår av den allmänna motive- ringen till förevarande kapitel skall, sedan bruksenhet registrerats, denna i förevarande hänseende anses som en enda fastighet (26 kap. 14 5).

4—6 55.

Dessa lagrum innehålla närmare bestämmelser om pantbrevets innehåll och form. Angående de allmänna grunderna för dessa bestämmelser hän— visas till kapitlets allmänna motivering.

För att ett pantbrev skall anses föreligga måste det innehålla förskriv- ning om betalning ur viss angiven fast egendom. Av pantbrevets uppgift att vara bärare allenast av panträtt följer att någon utfästelse av personlig betalningsskyldighet icke kan äga rum i pantbrevet. Såsom framgår av 6 5 är det helt förbjudet att i pantbrevet intaga förskrivning därom. Att pant- brevet innehåller förskrivning om betalning ur fastigheten är tillräckligt för att utfästelse av panträtt skall anses föreligga; något hinder möter dock ej för att en sådan förskrivning åtföljes av ett uttryckligt inteckningsmed- givande (panträttsförklaring). Om pantbrevet helt avfattas som ett inteck- ningsmedgivande, bör ock en sådan handling kunna godkännas som pant- brev under förutsättning att därav framgår för vilket belopp fastigheten skall häfta; i sådant fall bör medgivandet anses innefatta även åtagande om betalning ur fastigheten.

Pantbrevet skall innehålla förskrivning av ett visst kapitalbelopp i svenskt mynt. Förslaget avviker i två hänseenden från vad nu gäller enligt 11 5 IF; betalningsutfästelsen har begränsats till fordran i svenskt mynt och någon motsvarighet till nuvarande bestämmelse om panträtt för fordran i varor har ej heller upptagits. Såsom LB framhållit äger ett åtagande av sistnämnda slag icke den bestämdhet som bör vara utmärkande för pant- rätten.1 De nuvarande bestämmelserna torde, ehuru något rättsfall i denna fråga ej föreligger, icke uppställa något hinder för meddelande av inteck- ning för fordran, som utfästs i utländskt mynt eller vartill knutits guld- klausul. Vissa skäl kunna ej minst med hänsyn till den utländska kre— ditmarknaden _ anföras för denna ståndpunkt.2 Mot en sådan lösning kan å andra sidan åberopas den osäkerhet som därav skulle bli följden för panthavare med sämre rätt i fastigheten; dennes ställning skulle komma att bero av det svenska myntets värde i förhållande till guldet eller det främmande myntet å betalningsdagen (jfr 7 & SkL). Ur denna synpunkt torde övervägande skäl tala för att panträtternas inbördes värdeförhållan- de bestämmes efter en och samma värdemätare; möjlighet skulle eljest komma att saknas för ett pålitligt bedömande av den säkerhet som de

1 LB II 5. 317 f. = Jfr BGB 5 1113 samt Staudinger, Kommentar zum burgerltchen Gesetzbuch 9 uppl. Band III s. 960, 1010 f.

efterföljande panträtterna medförde. Att som sådan värdemätare endast svenskt mynt kan ifrågakomma synes uppenbart. Inträdande fluktuationer i det svenska penningvärdet drabba alla panträtter likformigt. En ned- gång i det inhemska penningvärdet efter pantbrevets belåning kan visser- ligen leda till att gäldenären-fastighetsägaren obehörigen gynnas; detta förhållande innefattar emellertid ett spörsmål av allmän innebörd och kan icke isoleras till att avse allenast panträtten.

Att pantutfästelsen skall avse visst kapitalbelopp medför att räntebe- talningar och andra återkommande penningprestationer icke kunna utfäs- tas som panträtt utan att pantbrevet samtidigt innefattar förskrivning av den kapitalskuld till vilken prestationerna hänföra sig.1 Upplåtelse av ränte- rätt behandlas i 9 kap.

Med inteckning för visst kapitalbelopp följer ej automatiskt _ vare sig enligt gällande rätt eller enligt förslaget någon rätt för panthavaren att ur fastigheten uttaga jämväl ränta å det intecknade beloppet. För att pant- rätt med avseende å ränta skall uppkomma måste räntan vara utfäst i den handling på grund varav inteckning sökes, enligt förslaget pantbrevet. Er- inran härom har upptagits i första stycket av 4 5. Enligt nämnda lagrum skall, då särskild förfallotid skall iakttagas, denna angivas i pantbrevet. Om någon förfallotid icke utsättes i pantbrevet, förfaller detta enligt all- männa regler vid anfordran. I fråga om befogenhet att komplettera pant- brevet med föreskrift om ränta eller förfallotid samt ändra redan i pant- brevet angiven ränta och förfallotid hänvisas till 30 kap. 10 och 11 55.

Lika litet som enligt gällande lag medför pantförskrivningen i och för sig någon rätt för borgenären att ur panten uttaga kostnader. Något hinder föreligger dock icke för att i pantbrevet intaga en uttrycklig utfästelse där- om; i detta fall måste kostnadens maximum angivas.2

Såsom erinrats vid 1 5 skall för att panträtten må gälla för ogulden köpe- skilling detta angivas i pantbrevet.

Enligt 4 5 andra stycket får ej i pantbrevet intagas villkor, varav pant- rättens inträde eller bestånd skulle vara beroende. Ett sådant villkor skulle stå i strid med det syfte som bestämmelserna om ägarpant avse att tillgodo— se och dessutom medföra osäkerhet i den allmänna omsättningen. Förbudet mot villkorsbestämmelser gäller uppenbarligen allenast själva pantbrevet. Något hinder föreligger icke att den fordran för vilken pantbrevet lämnas såsom säkerhet göres beroende av villkor. Leder ett sådant Villkor till att be- talningsskyldighet ej inträder eller att denna förfaller, är detta utan bety— delse för panträtten som sådan; denna övergår till ägarpant.

Pantbrev skall, såsom framgår av den allmänna motiveringen till föreva- rande kapitel, anses utgöra ett innehavarpapper. En konsekvens härav är att panträtt icke kan grundas å pantbrev, som är ställt till viss man eller till viss man eller order. Bestämmelse härom har upptagits i 5 5. I detta sam- manhang är emellertid att särskilt uppmärksamma stadgandet i 6 5 andra

1 Jfr LB 11 s. 318, 393 f. 2 Se NJA II 1912 s. 201 ff., Undén II:2 s. 303, Olivecrona, IF s. 26 f.

stycket om anteckning å pantbrev angående vissa förhållanden som äro av betydelse för rätten att göra pantbrevet gällande. I överensstämmelse med den funktion som en sådan anteckning har att fylla bör den icke inflyta i pantbrevets text; detta skulle kunna leda till återkommande utbyten av pant- brev. Anteckning om det skuldförhållande som pantbrevet avser har till upp— gift att bevara fastighetsägarens rätt till invändningar rörande det bakom— liggande rättsförhållandet; däremot avses icke att genom anteckning i och för sig skulle kunna grundas ett skuldförhållande. Denna hans rätt skulle eljest kunna vid godtrosförvärv av pantbrevet komma att gå förlorad; an- teckningen utgör ock ett skydd mot obehörig överlåtelse av pantbrev (se 12 5). Genom anteckning å pantbrevet kan fastighetsägaren vidare utmärka att pantbrevet blivit inlöst eller eljest icke är belånat och därigenom för- hindra att någon, som obehörigen fått det i sin besittning, begagnar sig av det-samma.

Såsom framgår av ifrågavarande lagrum kan fastighetsägaren genom ny anteckning upphäva eller ändra tidigare anteckning. En sådan förändring kan icke ske helt formlöst genom överstrykning; detta skulle lätt leda till missbruk. För detta ändamål erfordras ny anteckning.

Varje anteckning, såväl den ursprungliga som senare tillkomna, bör up- penbarligen förses med fastighetsägarens underskrift; denna behöver icke styrkas av vittnen. Till förebyggande av ovisshet angående tidpunkten bör anteckningen dagtecknas; detta har dock icke uppställts såsom formkrav. Anteckningarnas lydelse och andra omständigheter torde i allmänhet ge vid handen till vilket skuldförhållande en anteckning hänför sig. Av anteck- ningens uppgift att förebygga uppkomsten av god tro hos pantbrevets för- värvare torde ock följa att denne, då han har anledning misstänka att an- teckningen är av betydelse för hans rättsställning, bör hos fastighetsägaren göra sig närmare underrättad om förhållandena och ev. avfordra fastighets- ägaren en ny anteckning. Den i lagtexten angivna förutsättningen att fastig- hetsägaren innehar pantbrevet innebär att, om anteckningen ej skett före pantbrevets överlämnande till borgenären, det beror av denne huruvida han vill tillhandahålla pantbrevet för sådant ändamål. Tillräckliga skäl att åläg- ga borgenären att för antecknings verkställande tillhandahålla pantbrevet torde i detta fall icke föreligga. För behörig anteckning erfordras icke att fastighetsägaren sökt eller erhållit lagfart.

Till de för uppkomsten av panträtt nödvändiga förutsättningarna hör, i anslutning till gällande rätt, att fastighetsägarens underskrift å pantbrevet skall vara styrkt lav vittnen. Att liksom vid fastighetsköp fordra att ett av vittnena skall äga speciella kvalifikationer har beredningen dock ansett vara alltför vittgående. Av lagen den 20 december 1946 med särskilda bestäm- melser angående vittne vid vissa rättshandlingar framgår, att som vittne ej får godkännas den som är under femton år eller som på grund av sinnes- sjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten saknar insikt om betydelsen av vittnesbekräftelsen. När dylik obehörig person an- litas såsom vittne, skall enligt nämnda lag hans vittnesbekräftelse vara utan

verkan. Huruvida en person, som anlitats som vittne, fyller de nu angivna kvalifikationerna torde för tredje man i regel vara okänt. Till förebyggande av den ovisshet som sålunda kan uppkomma om pantutfästelsens giltighet har i 25 kap. 11 & intagits en bestämmelse att, sedan ansökan om inteckning bifallits eller förklarats vilande, mot handlingen ej må åberopas att denna ej varit styrkt av vittnen eller att bestämmelserna därom i övrigt ej iaktta- gits. Från vittneskravet har liksom i motsvarande fall beträffande över- låtelse av fastighet —— undantagits pantbrev, som upprättas av statlig myn- dighet. Med detta undantag avses närmast pantbrev, som enligt särskilda be- stämmelser utfärdas i fastighetsägarens ställe av inskrivningsdomare, läns— styrelse eller utmätningsman.

Att ett pantbrev, som icke fyller de i förevarande lagrum upptagna kra- ven å pantbrev, icke kan läggas till grund för inskrivning är uppenbart; an- sökan därom skall omedelbart avslås (30 kap. 2 5 2).

7 5.

Enligt 15 5 IF skall, om den egendom vari inteckning för fordran sökes då är avträdd eller samma dag avträ—des till konkurs, ansökan avslås, om ej ansökan avser ogulden köpeskilling enligt 11 kap. 2 5 JB. Har inteckning det oaktat meddelats, år den utan verkan. Frågan om företrädet mellan kon- kurs och utfästelse av panträtt kommer att i samband med andra närståen— de konkurrensfrågor mera ingående behandlas i de allmänna motiven till 24 kap.

Det företräde som tillkommer konkurs i förhållande till panträtt regleras liksom i fråga om överlåtelse av fastighet eller upplåtelse i denna av be- gränsad sakrätt väsentligen av bestämmelserna i KL. Vid sidan av dessa bestämmelser har emellertid i IF upptagits nyss återgivna stadgande vad angår panträtt. Stadgandet grundar sig å den uppfattningen att av fastig— hetsägaren utfäst panträtt, när inteckningen sökts under konkursen, ej må åberopas. Då förhållandet styrkes skall, enligt andra stycket i 15 5 IF, an- teckning därom göras i inteckningsprotokollet ; en sådan anteckning är dock i och för sig utan betydelse för inträdet av ogiltighetsverk-an.

Vid övervägande av nu ifrågavarande liksom andra därmed sammanhö- rande spörsmål har beredningen kommit till den uppfattningen att en re— form å detta område icke lämpligen bör sammankopplas med de i 24 kap. av jordabalksförslaget upptagna konkurrensreglerna. Bestämmelserna i 15 5 IF ha därför utan annan ändring i sak än som avser ogulden köpeskilling upptagits i förevarande paragraf; det nu sagda gäller även den i 15 5 andra stycket föreskrivna anteckningsskyldigheten. I detta sammanhang må emel— lertid framhållas att beredningen sökt avhjälpa den obillighet mot godtro- ende innehavare av intecknat pantbrev som är förenad med panträttens ovill- korliga ogiltighet (jfr 25 kap. 4 5); för detta fall har en ersättningsregel upptagits i 25 kap. 5 &.

Såso'm framhållits vid 1 5 har beredningen ansett köpeskillingsfordran icke böra vara förenad med någon. tyst förmånsrätt men däremot böra vid

inskrivning åtnjuta en viss företrädesställning. I överensstämmelse med den- na ståndpunkt har stadgandet i andra stycket utformats.

Enligt 15 & IF är panträttens ogiltighet knuten till det förhållandet att egendomen är avträdd till konkurs. Denna avfattning utesluter icke det fal- let att pantbrevet utfärdats av en tidigare ägare, som därefter överlåtit fas- tigheten till konkursgäldenären.1 Till förebyggande av en sådan tolkning har i förslaget uttryckligen angivits att det endast avser pantbrev som upp- rättats av konkursgäldenären.

Ansökan om inteckning för pantbrev, som enligt förevarande paragraf ej må göras gällande, skall enligt 30 kap. 2 5 10 omedelbart avslås. Sedan kon- kursen avslutats, föreligger ej något hinder på grund av bestämmelserna i förevarande lagrum att för inteckning åberopa pantbrevet.

85.

Enligt 60 5 IF är en inteckning (inskrivning) ogiltig, om den meddelats sedan fastigheten kommit ur rätte ägarens hand och denne genom klander återvunnit fastigheten från dess innehavare. En motsvarande bestämmelse upptogs redan i det av lagkommittén år 1826 avgivna förslaget till allmän civillag (8 kap. 15 & JB). Lagrummet är grundat på den uppfattningen att rätte ägaren icke bör vidkännas den belastning i sin äganderätt som skulle bli följden, om ett dylikt förfogande över fastigheten skulle vara bindande för honom. Med fastighetens återvinnande förfaller, ur derivativ synpunkt, den rättsliga grundvalen för den ifrågavarande rättshandlingen och därmed även för inskrivningen ; den vinnande har aldrig, rättsligt sett, varit skild från sin äganderätt.2 Stadgandet är icke begränsat till panträtt utan gäller även andra inskrivna sakrätter.

Stadgandet i 60 5 IF avser enligt ordalagen allenast det fall att fastig- heten frånvinnes innehavaren genom klander. Därmed torde emellertid icke vara avgjort, huruvida de inteckningar som på grund av förvärvarens med— givande beviljats efter en överlåtelse skulle vara orubbade, om på talan av överlåtaren mot dennes medkontrahent köpet skulle gå åter, t. ex. på grund av tvång eller svek å dennes sida. Såsom framhållits i rättsdoktrinen vore icke rimligt om frågan angående dessa inteckningars giltighet skulle be— svaras olika allt eftersom talan riktades mot förste förvärvaren eller mot senare förvärvare.3

Av bestämmelserna i 60 5 IF anses däremot icke följa att, då köpet återgår på talan av köparen, en utfästelse eller upplåtelse av denne skulle bli ogiltig. Beträffande detta fall har uttalats den uppfattningen att en sådan återgångs- talan ej medför rättsogiltighet för köparens rättsliga förfoganden:1 Å andra sidan torde detta resultat icke överensstämma med de derivativa grundsat- ser som enligt vad förut framhållits böra tillämpas. Den omständighet varå

1 Se Lamm, Inteckning s. 19 f. = LB 11 s. 325; Lagkommitténs förslag till allmän civillag, motiven s. 106. 3 Se Olivecrona, IF 5. 159 f. jämte där anförd litteratur. ' Se Holmbäck i Minnesskrift ägnad 1734 års lag II 5. 224 och Olivecrona, IF 5. 160 not 15.

talan om återgång grundas förelåg redan vid förvärvet, vare sig talan väckts från ena eller andra sidan; konsekvensen härav bör då för båda fallen bli densamma. För de fall då återgångsskälet är av legal natur synes det ock betydelselöst från vilken sida initiativet utgår.

Situationen är i viss mån en annan vid hävande av avtal. Innan avtalet häves, äger förvärvaren i överensstämmelse med avtalet förfoga över fas— tigheten och en av honom däri utfäst eller upplåten rättighet kan icke he- rövas sin giltighet allenast på den grund att han själv sedermera för talan om köpets hävande. Vad angår hävande från överlåtarens sida är däremot tydligt att samma begränsning i detta fall ur derivativ synpunkt måste anses gälla som då på grund av överlåtarens initiativ avtalet förklaras skola åter- gå. Vid överlåtarens hävande kommer alltså även ett förfogande av nyss angivet slag lika Väl som en överlåtelse från köparens sida1 att förlora sin giltighet. De rättsliga konsekvenserna av hävande och återgång äro vad angår talan av överlåtaren alltså desamma.

Från de nu angivna utgångspunkterna ha bestämmelserna i paragrafens första och andra stycken avfattats. I nära anslutning till 60 5 IF utsäges i första stycket att, då egendom efter klander frånvinnes dess innehavare, pantutfästelse, som skett sedan egendomen kom ur rätte ägarens hand, är utan verkan. Denna regel har enligt andra stycket gjorts tillämplig även för det fall att det äganderättsförvärv som ligger till grund för pantutfästelsen förklarats skola återgå eller avtalet därom på talan av överlåtaren blivit hävt. Någon ogiltighetsverkan har däremot icke föreskrivits för det fall att avta- let häves på talan av förvärvaren; av 4 kap. 26 5 framgår i fråga om köp att förvärvarens rätt att häva kan bero av att han till överlåtaren erlägger vad som kan komma att uttagas ur fastigheten.

Med förvärv avses i fråga om återgång ej allenast överlåtelse utan, oavsett dess natur, varje förvärv som är behäftat med en rättslig brist av beskaffen— het att kunna utgöra grund för talan om förvärvets återgång. Hävande torde däremot i allmänhet förutsätta ett avtal, såsom köp, byte eller gåva. I den mån beslut av myndighet, såsom vid förköp, kan anses motsvara eller är äm— nat att fylla samma rättsliga funktion som ett avtal, torde även i sådana fall hävande kunna ifrågakomma. Härvid torde, om ej särskild bestämmelse är meddelad (jfr 5 kap. 23 å), en analogisk tillämpning av reglerna vid hä— vande av avtal kunna äga rum.

Bestämmelserna i första och andra styckena äro att sammanställa med vissa inskrivningsrättsliga regler. Då talan väckes angående återgång av för— värv av fastigheten eller hävande av avtal därom eller bättre rätt till denna, skall omedelbart om tvisten göras anteckning i fastighetsboken (33 kap. 3 5). Inteckning på grund av ansökan, som göres efter talans väckande eller som gjorts dessförinnan men vid talans väckande ännu ej bifallits, må ej beviljas med mindre enligt dom eller beslut som vunnit laga kraft förvärvet skall bestå (30 kap. 5 5 jfrd med 28 kap. 11 å). Bifalles talan, skall ansökan avslås (30 kap. 3 5). Sökes efter ett sådant avgörande inteckning på grund

1 Se 1947 års bet. s. 166.

av pantbrev, som före talans väckande eller därefter utfärdats av annan än rätte ägaren skall, då pantutfästelsen i detta fall enligt nu ifrågavarande lagrum är utan verkan, ansökan omedelbart avslås (30 kap. 2 5 10). Med hänsyn till de nu återgivna bestämmelserna erfordras en materiell rätts- regel allenast för det fall att redan före talans väckande inteckning bevil- jats. Såsom en följd av att pantutfästelsen är utan verkan skall en sådan in— teckning undanröjas; detta synes dock icke, såsom i det fall vilket behand— lats under 7 5, böra ske ex officio utan allenast på talan av fastighetens ägare. Bestämmelse härom har upptagits i första stycket. Talan kan föras antingen i äganderättstvisten eller i särskild rättegång.

Av skäl, som utvecklats i motiven till 4 kap. 32 5, kunna bestämmelserna i andra stycket i förevarande lagrum icke i allo tillämpas i fråga om gåva; dessa bestämmelser skulle leda till att, när på talan av givaren gåva åter- går, av gåvotagaren utfärdade pantbrev alltid skulle vara ogiltiga. En så- dan konsekvens skulle icke stå i överensstämmelse med den ståndpunkt som ligger till grund för bestämmelserna i 4 kap. 30 5 om giltigheten av gåvotagarens överlåtelse; då sådan överlåtelse står i strid med villkor gäl- lande under mer än två år från gåvobrevets dag eller för obestämd tid, äger givaren icke någon talan mot nye ägaren. I överensstämmelse härmed bör från bestämmelserna i andra stycket undantag ske för nyss angivna fall; undantaget bör avse panträtt, för vilken inteckning meddelats före talans väckande. Ansökan som gjorts tidigare men före denna tidpunkt ej lett till bifall är, liksom ansökan därefter, beroende av utgången av målet om gå- vans återgång.

Enligt 11 kap. 4 5 JB skall, då jord går bort, som någon mottagit i byte för annan jord, denne äga återbekomma den jord som han lämnat i byte, så länge jorden är i dens hand med vilken bytet ägde rum. Sedan denne överlå- tit jorden och lagfart erhållits å överlåtelsen, är dock denna rätt utesluten; för detta fall hänvisas den som jorden frångått att söka sin fångesman. Med uttrycket att jord som ena kontrahenten mottagit i byte »gått bort» torde avses att jorden efter klander frånvunnits honom; däremot innefattas däri icke att i tvist mellan kontrahenterna bytesavtalet förklarats skola åter— gå eller — i annat än det förutnämnda fallet — blivit hävt. Den ståndpunkt som kommit till uttryck i angivna lagrum har vissa konsekvenser i fråga om beståndet av panträtt och annan begränsad sakrätt i den bytesegendom som lämnats oklandrad; denna egendom skall, om den ej överlåtits, återgå till den kontrahent, som på grund av klandret mist den i byte mottagna egen- domen, med de belastningar som tillkommit efter bytet. Ett uttryckligt stadgande i denna fråga upptogs i lagkommitténs förslag till allmän civil— lag (8 kap. 15 & JB). I stadgandet, som var gemensamt för såväl gåva som byte, uttalades att, då given egendom, som prövats förverkad, eller bortbytt egendom, som ginge till förre ägaren åter, blivit intecknad sedan gåvan eller bytet skedde, inteckningen skulle bli ståndande och den till vilken egendomen återginge i stället erhålla skadestånd. Med gåvas förverkande åsyftades återkallelse av gåvan från givarens sida på grund av att gåvotaga-

ren gjort givaren märklig orätt eller skada; denna situation motsvarar när- mast den som behandlats i andra stycket av förevarande lagrum. Angående återgång av bortbytt egendom hänvisades till ett i 9 kap. 6 5 av kommit— téns jordabalksförslag upptaget stadgande av väsentligen samma innebörd som 11 kap. 4 & JB. Som motiv för de i 8 kap. 15 5 upptagna bestämmelserna anfördes att i motsats till vad som gällde vid klander —— äganderätten i den stund då inteckningen kom till stånd tillhörde gåvotagaren resp. bytes- mottagaren.1

Uti LBs år 1907 framlagda förslag till lag om köp, byte och gåva av fast egendom frångick LB den uppfattning som kommit till uttryck i bestäm- melserna i 11 kap. 4 & JB och förordade i stället en bestämmelse av inne— håll att, då fast egendom, som gått i byte mot annan fast egendom, efter klander frånvunnes den vilken bekommit egendomen, denne icke i något fall ägde återtaga den egendom han gav i byte utan vore hänvisad att utfå ersättning i penningar.2 Till denna uppfattning ansluter sig ock 1947 års förslag.3 Det stadgande som därom upptagits i 4 kap. 28 5 har dock utvid— gats att avse, förutom klander, även det fall att någon av de i bytet ingå- ende fastigheterna varit föremål för dubbelöverlåtelse och av denna an- ledning frångått bytesmottagaren. I beredningens nu framlagda förslag kvarstår detta stadgande oförändrat. Då enligt förslaget den i byte lämnade oklandrade egendomen alltid skall bli kvar hos den som mottog den vid bytet, förfaller alltså frågan huruvida de sakrätter varmed han belastat egendomen skola bestå eller icke.

Såsom framgår av vad redan anförts avse bestämmelserna i förslagets 4 kap. 28 å, liksomi 11 kap. 4 5 JB, allenast det fall att egendom, som gått i byte, på talan av tredje man frångår mottagaren. Av den allmänna i 4 kap. 28 & upptagna grundsatsen att vad som är stadgat om köp i tillämp— liga delar skall gälla om byte torde följa att för de fall som ej särskilt reg- lerats i sistnämnda lagrum de för köp gällande bestämmelserna böra till- lämpas. En sådan tillämpning leder till att, då bytesavtal på talan av någon— dera kontrabenten återgår, sakrätter, varmed endera kontrahenten belastat resp. fastighet, komma att upphöra samt att, när bytesavtalet på talan av ene kontrahenten blivit hävt, den av andre kontrahenten genom bytet för- värvade fastigheten blir fri från belastningar, som tillkommit under det att fastigheten var ur den hävandes hand, medan belastningarna i den andra fastigheten alltjämt kvarstå; i fråga om sistnämnda fastighet är den som väckt talan att anse ej som överlåtare (säljare) utan som förvärvare (kö— pare). Av bestämmelserna i 4 kap. 26 5, Vilka äro att tillämpa även i fråga om byte, torde följa att bytets hävande kan vara beroende av att den hä- vande kontrahenten till den andre erlägger vad som kan komma att uttagas ur den återlämnade fastigheten. Med hänsyn till vad sålunda anförts har beredningen ansett att byte i detta fall bör likställas med köp.

1 Lagkommitténs förslag till allmän civillag, motiven s. 106. = LB 11 s. 8 (1 kap. 26 å) och 205 f. = 1947 års bet. s. 237 f.

De i första stycket upptagna ogiltighetsreglerna kunna medföra en hög grad av osäkerhet för den som i god tro blivit innehavare av ett intecknat pantbrev. Till förebyggande av denna osäkerhet och dess återverkan på den redbara omsättningen ha i 25 kap. meddelats bestämmelser, som skyd— da godtroende innehavare av sådant pantbrev mot vissa invändningar om att pantbrevets utfärdare ej var rätt ägare; för de fall då en invändning härom ej är tillåten tillförsäkras emellertid rätte ägaren ersättning av all— männa medel. I de fall då en sådan invändning må åberopas mot den som innehar intecknat pantbrev kan å andra sidan denne, om han var i god tro, komma i åtnjutande av ersättning för sin förlust. Även dessa bestämmel- ser bygga alltså på den förutsättningen att rätte ägarens ekonomiska in- tresse skall skyddas. Med de i 25 kap. upptagna godtrosförvärven torde ock tillgodoses syftet med det undantag från 60 5 IF som upptagits i 4 5 förordningen om tjuguårig hävd; av skäl, som närmare utvecklas i mo— tiven till 23 kap. i förslaget, har någon motsvarighet till nämnda stadgan— de icke upptagits. Även i 24 kap. i det nu framlagda förslaget behandlas vissa fall, då panträtt eller annan sakrätt blir ståndande, ehuru det ägande— rättsförvärv som legat till grund för utfästelsen eller upplåtelsen ej må göras gällande. Dessa fall utgöra dock ej i och för sig något undantag från vad som föreslagits i förevarande lagrum; de härleda sig från de i 24 kap. upptagna konkurrensreglerna. Även enligt regler utanför jordabalkens om- råde kan i särskilda fall panträtt eller annan rättighet bestå, ehuru rättig- heten icke härleder sig från rätte ägaren.1

95.

Denna paragraf, som har till uppgift att angiva panträttens innehåll, motsvarar 18 5 1 mom. IF. Panträttens självständighet i förhållande till fordringsrätten klargör utan vidare att panträtten omfattar hela det kapi- talbelopp för Vilket inteckning meddelats, oberoende av till hur stor del detta belopp motsvaras av en borgenären tillkommande fordran. Till den del panträtten ej motsvaras av en sådan fordran utgör den ägarpant.2

Av betydelse för värdet av en viss panträtt är dess läge i företrädesord- ningen; bestämmelser om detta företräde meddelas i 24 kap. av förslaget. Det är efter detta inbördes företräde som rättigheterna upptagas i borge- närsförteckningen (107 & UL). En panthavare, vars panträtt går före den panträtt som utsökes, är icke skyldig att ta betalning och äger ej ens rätt att kräva sådan för annat fall än då det intecknade beloppet förfaller till betalning senast å dagen för köpeskillingens fördelning. Om panträtten till någon del är ägarpant, skall denna del alltid gäldas kontant (117 å andra st. UL). För räntebetalning gälla särskilda regler. Ränta utgår alle- nast, om inteckning därför är meddelad (jfr vid 4 g) och principiellt en— dast, då sådan ränta innestår ogulden; den skall vid borgenärsförtecknings upprättande beräknas för ett år, om det ej visats att den innestår för an-

1 Se Olivecrona, IF 5. 161. "3 LB II s. 313 f. samt Olivecrona, IF 5. 13, 49.

nan tid (112 5 första st. UL). Enligt nyssnämnda lagrum i IF har dock den tid för vilken ränta högst får utgå begränsats till två år före den dag då utmätning sker eller konkurs börjas; härtill kommer den ränta som löper efter nämnda dag till dagen för köpeskillingens fördelning (jfr 6 5 första st. SkL). Å ägarpant utgår ej ränta (25 å andra st. IF, 16 5 nedan).

Beredningens förslag överensstämmer i nu angivna delar med gällande rätt. Vad angår panthavarens rätt till ränta efter förfallodagen har i lag- rummet upptagits en mot regeln i 6 5 första stycket 5ch svarande bestäm- melse. Till den del de nuvarande exekutionsreglerna avse gemensamma in- teckningar ha de dock beträffande panträtter, som tillkommit enligt den nya ordningen, förlorat sin betydelse; i denna del ersättas de genom de särskilda bestämmelser som beredningen ämnar föreslå i fråga om utsök— ning i bruksenhet.

Av bestämmelser i särskilda författningar framgår att panthavaren även i vissa andra fall än vid utsökning äger rätt till betalning ur fastigheten. Detta gäller, då löseskilling eller ersättningsbelopp skall fördelas mellan rättsägare i fastigheten enligt de grunder som tillämpas vid fördelning av köpeskilling för utmätningsvis såld fastighet. Ett dylikt stadgande, som förekommer i 17 5 lagen om återköpsrätt, har upptagits i 6 kap. 21 å i jordabalksförslaget. Såsom ytterligare exempel kunna anföras bestämmel- ser i 14 & EnsL, 57 & ExL, 20 5 lagen om allmänna vägar och 9 kap. 69 & VL samt lagen den 8 april 1927 om inteckningshavares rätt till betalning ur er- sättning, som utgår på grund av brandförsäkringsavtal.

Vid tillämpningen av gällande bestämmelser i ämnet ha olika mening— ar framkommit angående den tidpunkt från vilken den i 18 5 1 mom. IF avsedda ränteberäkningen skall äga rum. Det har gjorts gällande att den- na tidpunkt bör hänföras till förfarandets inledande genom stämning, för— ordnande av förrättningsman eller annorledes.1 Enligt en annan åsikt bör valet av utgångspunkt stå mellan dagen för rättens utslag i målet och dagen för expropriationens fullbordan.2 Vidare har uttalats att tiden borde räk- nas från expropriationssammanträdet, deponeringsdagen eller likvidlför- rättningens dag.3 Bland de olika alternativ som sålunda ifrågasatts synes företräde böra tillkomma dagen då nedsättning sker. I allmänhet samman- faller denna med expropriationens eller, då fråga är om annan inlösen, dennas fullbordan (jfr 49 & ExL); de särskilda skäl som vid utsökning tala för valet av en tidigare tidpunkt föreligga icke i detta fall.4 Vad angår det fall att egendomen tillträtts före expropriationens fullbordan är även sådant tillträde, då nedsättning föreskrives, beroende av att nedsättning ägt rum.

10 5. Med denna paragraf inledas de bestämmelser (10—16 55) Som angå rätts— förhållandet mellan panthavaren-borgenären å ena sidan och fastighetsäga— ' Se Holmbäck, Begränsade sakrätter s. 284 f. = Strahl s. 278.

” Hypoteksombudsmännens förhandlingar 1922 s. 181 f. och 1931 s. 609. 4 Se Olivecrona, Föreläsningar över inteckningsförordningen (Uppsala 1934) s. 40 f.

ren-gäldenären å den andra. I förevarande lagrum behandlas omfattningen av den betalningsskyldighet som åligger fastighetsägaren gentemot pant- brevets innehavare; såsom erinrats vid nästföregående paragraf behöver denna icke sammanfalla med vad som vid utsökning skall uttagas på grund av pantbrevet.1

Fastighetsägarens ifrågavarande betalningsskyldighet är uppenbarligen beroende av de invändningar han äger göra gällande mot borgenärens betal- ningsanspråk. Såsom närmare utvecklats i kapitlets allmänna motivering är pantbrevet en löpande förskrivning och bör som sådan likställas med ett löpande skuldebrev. En allmän bestämmelse härom har upptagits i första stycket.

Hänvisningen i första stycket avser såväl invändningar som hänföra sig till giltigheten av rättshandlingen som sådan (17 5 SkL) som ock invändningar rörande själva skuldförhållandet, såsom att detta upphört eller förändrats. En invändning av förstnämnda slag leder i allmänhet till att pantbrevet och den därpå grundade panträtten är ogiltig eller utan verkan; i det se— nare fallet äger väl panträtten som sådan bestånd men den kan, helt eller till viss del, ej göras gällande mot fastighetsägaren. Såsom framgår av 27 kap. 21 g i förslaget gäller som allmän regel att inskrivning icke rubbar eller förändrar det materiella rättsläget mellan parterna samt att inskriv- ningen alltså icke avskär talan på grund av materiella brister i det inskrivna rättsförvärvet. Denna regel har dock, särskilt vad angår panträtt, i hög grad begränsats. En sådan undantagsbestämmelse har, såsom redan erin- rats, upptagits i 25 kap. 11 & angående vittnespåskrift. Av större vikt är den betydelse som i fråga om vissa ogiltighetsgrunder tillagts inskrivning av pantbrev genom bestämmelserna i 25 kap. 4 5. Beredningen hänvisar härom till vad som anförts i den allmänna motiveringen till förevarande kapitel. En erinran om ifrågavarande bestämmelser har skett i paragrafens sista stycke.

Enligt paragrafens andra stycke skola —— förutom beträffande fastighets- ägarens rätt till invändningar bestämmelserna i SkL äga motsvarande tillämpning även i fråga om förfallotid (5 5), pantbrevs återställande och utfärdande av kvitto samt anteckning om betalning eller uppsägning (21 å), överlåtares och pantsättares ansvar för pantbrevets giltighet (9 och 10 åå) samt överlåtelsens eller pantsättningens giltighet mot borgenärer (10 och 22 55). Att de i 13, 14 och 19 55 SkL meddelade bestämmelserna om legi- timation vid skuldebrev till innehavaren äro att tillämpa även i fråga om pantbrev torde framgå redan av hänvisningen i paragrafens första stycke. Med hänsyn till att 11 & tredje stycket SkL avser även andra slag av in- teckning än som regleras i nya JB torde lagrummet kunna kvarstå oför- ändrat, ehuru det kommer att sakna tillämpning beträffande pantbrev varå nya JBs regler skola gälla. Detsamma äger avseende å regeln i 13 5 andra stycket andra punkten SkL.

Enligt 17 & SkL hänföres till invändningar, som må åberopas oberoende av innehavarens goda tro, att skuldebrevet dödats eller betalning fullgjorts

* LB 11 s. 317. 13—541886 II

genom fordringsbeloppets nedsättande i allmänt förvar eller att borgenären i följd av preskription eller proklama förlorat sin talan eller att skuldför- hållandet ändrats genom tvångsackord. Vad angår nedsättande torde vara uppenbart att sådant icke berör själva panträtten som sådan; det kan emel— lertid ge upphov till ägarpant. Frågan om inverkan på panträttsförhållandet av övriga i det anmärkta lagstadgandet angivna omständigheter skall be- handlas i nästföljande paragraf.

11 5.

De tidigare, huvudsakligen i IF, upptagna bestämmelserna om förnyelse av inteckning upphävdes genom lag den 15 juni 1934. Samtidigt härmed er- höll det i 5 3 preskriptionsförordningen upptagna stadgandet, att förnyelse avbröt preskription av den intecknade fordringsrätten mot ägaren av den intecknade fastigheten, en ändrad lydelse; preskriptionsavbrytande verkan tillades i stället beslut, varigenom ansökan om inteckning bifallits eller för- klarats vilande, ävensom anteckning om innehav av fordringshandlingen. Nämnda lagändringar vila på den uppfattningen att panträtten som sådan till sitt bestånd är oberoende av preskriptionsavbrytande åtgärder av det ena eller andra slaget.

Enligt 5 14 preskriptionsförordningen äger borgenär, vars fordran är in- tecknad i fast egendom, erhålla betalning ur denna egendom, ehuru han ej, efter kallelse å okända borgenärer, angivit sin fordran. AV 168 5 KL fram- går att i konkurs ackord ej är bindande för innehavare av intecknad ford- ran, såvitt rör den förpantade fastigheten; av 14 och 34 55 lagen om ackords- förhandling utan konkurs följer att ej heller ackord utan konkurs är bindande för inteckningshavare. Panträtten får alltså göras gällande även då gäldenären erhållit ackord.

De nyssnämnda bestämmelserna avse den fordran, som är förskriven i in— teckningshandlingen. Om denna är lämnad som pant för fordran enligt om- slagsrevers, följer av stadgandet i 5 8 preskriptionsförordningen att borge— nären äger kvarhålla panten till dess den fordran för vilken han äger pant— rätt blivit gulden, ehuru preskription skulle ha inträtt; i den mån fordran överstiger panten, gälla allmänna regler om preskription. Enligt 123 & KL är borgenär, som för sin fordran har panträtt i fast eller lös egendom, ej skyldig att för sin rätt till betalning ur panten bevaka sin fordran i kon- kursen.

Av den självständiga ställning som panträtten intager enligt beredningens förslag följer att panträttens bestånd är helt oberoende av det rättsförhål— lande som må ha föranlett pantbrevets utfärdande. Då enligt beredningens förslag någon motsvarighet ej heller föreligger till den personliga förskriv- ning som inteckningsreversen nu innehåller, komma ock de bestämmelser som meddelats i 5 3 preskriptionsförordningen om bevakning av sådan fordran att förlora sin betydelse; enär lagrummet avser även andra slag av inteckning än som regleras i nya JB, torde det likväl kunna kvarstå oför- ändrat. Då det ansetts önskvärt att den fristående ställning s0m sålunda

tillkommer panträtten i förhållande till fordringspreskriptionen och andra dylika preklusiva påföljder kommer till ett tydligt uttryck, har bestäm- melse härom upptagits i första stycket av förevarande lagrum.

Av det förhållandet att panträtten som sådan är friställd från invänd- ningar av ifrågavarande natur följer icke att, då inteckning sökes för pant— brevet, fastighetsägaren ej kan på sådan grund i inteckningsärendet fram- ställa invändning om det bakomliggande rättsförhållandet. Enligt 30 kap. 2 5 10 skall inteckningsansökan alltid avslås, om det är uppenbart att pantbrevet är ogiltigt eller ej må göras gällande. En sådan situation kan komma att föreligga, då fordran på grund av omslagsrevers, för vilken pantbrev samtidigt lämnats som säkerhet, är preskriberad eller preklude— rad.1 Om det oaktat inteckning beviljas, blir dock, såsom tidigare framhållits, inteckningen ståndande; fastighetsägaren kan då i stället göra gällande rätt till ägarpant.

De i första stycket meddelade bestämmelserna avse allenast panträtt; in- teckning skall alltså ha meddelats på grund av pantbrevet. De utgöra icke något omedelbart svar på frågan huruvida redan dessförinnan pantbrevet som sådant är underkastat den allmänna fordringspreskriptionen. Vad an— går det nuvarande inteckningsmedgivandet synes den förhärskande mening- en vara att så är förhållandet.2 Denna uppfattning må anses berättigad med hänsyn till den anknytning till den personliga fordran som enligt gällande lagstiftning karakteriserar inteckningsmedgivandet. Med beredningens kon- struktion av panträtten torde denna synpunkt icke längre vara av bety- delse.

Av den fristående ställning som panträtten intager enligt beredningens förslag följer att dödande av meddelad inteckning även sträcker sin verkan till pantbrevet och den däri intagna pantutfästelsen. Såsom framgår av 30 kap. 20 å i förslaget må i allmänhet inteckning icke dödas med mindre pant— brevet ingives till inskrivningsdomaren och, om dödandet sökes av annan än fastighetsägaren, den sistnämnde samtyckt till åtgärden. Angående dö— dande av inteckning när pantbrevet förkommit meddelas särskilda bestäm— melser i 13 5 1927 års lag om dödande av förkommen handling. Med inteck- nings dödande äro att likställa sådana fall då panträtt på grund av särskilt i lag angivet förhållande skall anses ha upphört eller panträtten eljest är utan verkan (20—23 55 i förslaget). Den återverkan å pantbrevet som panträttens upphörande medför kan avse pantbrevet i dess helhet eller, om panträtten upphör allenast till en del, motsvarande del av pantbrevet. I den mån pantbrevet sålunda blir verkningslöst, kan det tydligen icke åberopas som grund för ny inteckning. Ansökan därom skall omedelbart avslås (30 kap. 2 5 10).3 I andra stycket av denna paragraf har upptagits en uttrycklig bestämmelse i ämnet.

En annan situation än den nu behandlade föreligger då väl ej själva in-

” Ang. frågan huruvida enligt gällande rätt inteckning kan meddelas för en preskriberad ford- ran se Olivecrona, IF 5. 26, Malmström i SvJT 1942 s. 587 ff., Undén II:2 s. 308 f.

= Se Malmström i SvJT 1942 s. 597 ff., jfr Almén, Ant. till 16 kap. s. 25. 3 Ang. gällande rättstillämpning se Olivecrona, IF 5. 32 jämte hänvisningar.

teckningen utan allenast det till grund för denna liggande pantbrevet dö- das. I 9 5 lagen om dödande av förkommen handling stadgas att, om en handling enligt nämnda lag dödas, den omständigheten att den ej kan före— tes icke hindrar sökanden att göra gällande den rätt som kunnat grundas på handlingen. Under tiden mellan en inteckningshandlings dödande och den i lagen föreskrivna anteckningen i fastighetsboken om den nya handlingen föreligger en panträtt, som saknar anknytning till viss handling.1 En erin- ran om vad sålunda redan nu är gällande har upptagits i tredje stycket.

12 5.

Som tidigare framhållits är det för bevarande av fastighetsägarens rätt till invändning mot tredje man på grund av det bakomliggande rättsförhållandet av stor betydelse att fastighetsägaren, innan han överlämnar pantbrevet till borgenären, därå antecknar det skuldförhållande för vilket pantbrevet lämnas som säkerhet. Samma syfte fullfölja de i denna paragraf upptagna bestäm- melserna. Genom att panträtt och fordran sålunda sammanhållas förebygges att borgenärens krav på grund av pantbrevet kommer att överskrida den fordran för vilken pantbrevet utgör säkerhet. Till stöd för ett sådant krav kan då uppenbarligen god tro ej åberopas. Såsom framhållits i den all- männa motiveringen bör dock påföljden av ett överskridande av förbudet icke upprätthållas, då god tro kan göras gällande; bestämmelse härom har upptagits i andra stycket. Uppkomsten av sådan god tro kan förebyggas ge— nom anteckning å pantbrevet om skuldförhållandet.

Tydligt är att bestämmelserna böra avse allenast det fall att det är fas- tighetsägaren, som lämnar pantbrevet som säkerhetz; uttrycklig bestäm- melse härom har upptagits i lagrummet. Har fastighetsägaren, utan samband med någon fordran, utgivit ett pantbrev och pantsättes detta sedermera av pantbrevets innehavare för en dennes skuld till tredje man, bör pantbrevet mot fastighetsägaren gälla i hela sin omfattning; för täckande av den ford- ran för vilken den pantsatts till tredje man bör panten ock kunna realiseras enligt de för lös pant i allmänhet gällande reglerna. Är pantbrevet däremot lämnat som säkerhet av fastighetsägaren, torde det å andra sidan vara lik- giltigt, om han lämnat det som säkerhet för egen eller annans förbindelse.

Såsom framgår av de allmänna motiven gäller det förbud som lagrummet avser såväl överlåtelse som pantsättning. En följd härav är att de realisa- tionsregler som nu upptagas i 10 kap. 2 & HB icke böra äga tillämpning i fråga om intecknat pantbrev, som av fastighetsägaren lämnats som säkerhet för fordran. En annan konsekvens av förevarande lagrum är att, då fastig— hetsägaren lämnat intecknat pantbrev som säkerhet för fordran, panthavaren icke må enligt 10 kap. 6 & HB till annan utsätta pantbrevet som pant annat än i samband med överlåtelse eller pantsättning av nämnda fordran. I en- lighet med vad sålunda anförts bör ändring ske i nyss angivna lagrum i HB.

I den allmänna motiveringen till kapitlet har tillika erinrats att förbu—

1 Se NJA II 1946 s. 542. 2 Se Lamm, Inteckning s. 220.

det enligt förevarande lagrum icke gäller då borgenären låter utmäta pant- brevet för sin fordran eller då gäldenären är försatt i konkurs och borgenä- ren enligt 73 5 KL låter försälja pantbrev som innehaves av honom; genom nu angivna realisationssätt upphör pantbrevets samband med denna fordran och inroparen kan oberoende av omslagsreversen göra pantbrevet gällande. Detta innebär ej att den ägarpant som föreligger alltid kommer att uppoff- ras genom utmätningen. Tillkommer överhypoteket på grund av en mot borgenären gällande pantsättning eller överlåtelse tredje man, måste över— hypoteket undantagas från utmätningen (68 5 UL). Även i annat fall bör, om möjligt, ägarpanten skyddas vid försäljningen. Beredningen har ansett närmare bestämmelser härom böra upptagas i UL (se 91 5 jämte motiv).

13 g.

Bestämmelserna i detta lagrum avse den inverkan å pantbrevets förfallo- tid som är förenad med att pantbrevet av fastighetsägaren utlämnats som så— kerhet för fordran. Vad angår förhållandet mellan panthavaren-borgenären och fastighetsägaren-gäldenären synes uppenbart att båda äro bundna av den förfallotid som gäller för fordran, om denna förfallotid inträder senare än för pantbrevet.

Då borgenären enligt 12 5 vid överlåtelse av pantbrevet ej äger skilja detta från fordran, gäller det nu sagda uppenbarligen även för det fall att pant— brevet jämte fordran kommer i ny innehavares hand. Skulle på grund av den sistnämndes goda tro pantbrevet kunna göras gällande utan samband med fordran, torde det vara påtagligt att förfallotiden för den ifrågavarande fordran icke har någon betydelse för rätten att kräva betalning på grund av pantbrevet å dess förfallotid; det nu sagda gäller även för det fall att pantbrevet efter utmätning eller genom försäljning under konkurs övergått till ny innehavare.

Mera omstridd är frågan om betydelsen av växling i äganderätten å fas— tighetsägarens sida utan att nye ägaren samtidigt övertagit betalningsskyl- digheten för borgenärens fordran. Huruvida nye ägaren för sådant fall är bunden av förfallotiden för fordran är omstritt.1 Då regelmässigt pantbrev äro kortfristiga medan omslagsreverser äro långfristiga, kan det vid fallande ränta innebära betydande ränteförlust för långivaren, om lånet infrias redan å pantbrevets förfallodag. Till stöd för den meningen att förfallodagen för fordran skall iakttagas även av ny ägare har väsentligen åberopats att för långivarens skyldighet att lämna den pantsatta inteckningsreversen ifrån sig endast villkoren i omslagsreversen borde vara avgörande samt att nye äga- ren i detta hänseende icke borde komma i åtnjutande av bättre rätt än över- låtaren. Detta vore så mycket naturligare som det borde åligga förvärvaren att vid överlåtelsen skaffa sig kännedom om belåningsförhållandena. Å and— ra sidan har gjorts gällande att omslagsreversen anginge endast det person- liga skuldförhållandet mellan dess utfärdare och borgenären; en ny ägare,

1 Se Olivecrona, IF 5. 146 f. med litteraturhänvisningar.

som icke åtagit sig ansvaret för omslagsreversen, vore bunden allenast av in— teckningsreversen. '

Till stöd för den förstnämnda meningen skulle måhända kunna åberopas en viss analogi med bestämmelserna i 10 och 12 55. Av dessa följer att bor- genären icke ur fastigheten kan uttaga mera än som svarar mot hans ford— ran. Invändningar, som tillkomma överlåtaren, böra kunna åberopas även av nye ägarenl; det kunde då ligga nära till hands att även omslagsreversen borde gälla mot nye ägaren. Härvid är emellertid att märka att i förhållande till borgenären ny ägares bundenhet av omslagsreversen är beroende därav att han övertagit betalningsansvaret. Avgörande för den nye ägarens ställ- ning är alltså i det nu åsyftade fallet allenast pantbrevet, med den däri före— skrivna förfallotiden. Då emellertid, såsom särskilt framgår av Hypoteksom— budsmännens förhandlingar, olägenheterna av en sådan ordning synas på- tagliga, har beredningen sökt på annat sätt tillgodose de framförda önske— målen. Bestämmelser härom ha upptagits i andra stycket av förevarande lag— rum. Dessa avse det fall att den fordran för vilken pantbrevet lämnats som säkerhet är grundad å skuldebrev; andra fordringsrätter torde i detta sam- manhang vara utan praktisk betydelse. I detta fall kan borgenären låta i grundbok införa anteckning om skuldebrevets förfallotid (30 kap. 11 5 and— ra st.). Sådan anteckning måste uppenbarligen, för att vara bindande för nye ägaren, ske före dennes förvärv av fastigheten. Sedan anteckning ägt rum, är den i fråga om förfallotiden gällande mot nye ägaren, även om han ej är betalningsskyldig för omslagsreversen.

I förevarande lagrum behandlas endast det fallet att pantbrevet förfaller tidigare än fordran. Även det omvända kan ehuru mera sällan förekomma. För sistnämnda fall torde en ny ägare, som icke tillika svarar personligen, ej i något fall vara bunden av den för fordran gällande tidigare förfalloti- den.2 Vad angår förhållandet mellan borgenären och fastighetsägaren-gälde- nären är frågan närmast av avtalsrättslig natur; har i skuldebrevet intagits uttrycklig föreskrift i ämnet, är denna uppenbarligen gällande mellan kontra— henterna.

14 5.

Stadgandet om rätt för panthavaren att under vissa omständigheter, obe— roende av förfallotid, söka betalning ur fastigheten motsvarar 31 5 IF. Lik- som sistnämnda stadgande liar det framför allt till uppgift att förebygga fa— ran för värdeminskning av fastigheten genom åtgärder från ägarens sida, t. ex. genom försäljning av fastighetens åbyggnader, uppgivande av en för fastigheten värdefull servitutsförmån, avverkning av mera betydande skogs- tillgång, nedläggande eller förflyttning av industriell rörelse. Till förhind— rande av överdriven skogsavverkning ha bestämmelser meddelats i lag den 6 juni 1930 om begränsning av rätten att avverka skog å intecknad fastighet. Enligt nämnda lag kan, då mellan fastighetens ägare och långivaren träffats

1 Jfr Holmbäck, Ägarehypoteket s. 84 f. *—' Jfr Walin i SvJT 1937 s. 255 jämte not.

överenskommelse om viss begränsning i fastighetsägarens rätt att avverka skog å fastigheten, skogsvårdsstyrelsen på begäran av långivaren meddela föreskrift att de överenskomna bestämmelserna skola med viss i lagen an- given verkan lända till efterrättelse. Sedan sådan föreskrift meddelats, gälla bestämmelserna mot envar, alltså även mot ny ägare av fastigheten, dock ej i förhållande till innehavare av avverkningsrätt, som upplåtits före föreskrif- tens meddelande. I fråga om effektiviteten av denna lagstiftning har från långivarsynpunkt viss kritik framkommit.1 Enligt gällande tillämpningsföre- skrifter äger lagen f. n. bortsett från övergångsförhållanden giltighet allenast beträffande viss statlig långivning samt långivning mot statlig ga— ranti.2

I beredningens förslag har lagrummets tillämpning vidgats utöver den ram som framgår av dess nuvarande lydelse. Sålunda har såsom grund för utkrävande av panträtten även upptagits att värdeminskning härleder sig från naturhändelse. Från långivarens synpunkt är, såsom LB framhållit, in- tresset av att avveckla den lämnade krediten lika stort oberoende av vilken anledning som i det särskilda fallet ligger till grund för värdeminskningen.3 Under lagrummet bör därför kunna inrymmas varje omständighet som har till följd en värdeminskning av det slag som angives i lagrummet. Tydligt är emellertid att i detta sammanhang kan ifrågakomma endast sådan värde- minskning som särskilt hänför sig till den ifrågavarande fastigheten; för- ändringar i det allmänna marknadsläget höra i detta sammanhang icke vin- na beaktande.

15 5.

I detta lagrum har intagits en erinran om att på grund av bestämmel— serna i UL eller särskilda författningar, såsom ExL och VL, betalning kan

t:

komma att utfalla a pantbrev även före pantbrevets förfallotid. Angående sådan betalnings inverkan a själva panträtten meddelas bestämmelser i 20 och 22 55.

16 5.

Ägarhypotekets upptagande i rättssystemet var föranlett av skilda motiv. Man ville undanröja den obillighet mot fastighetsägaren och hans borgenä- rer som kunde anses ligga däri, att en till förmånsrätten senare intecknings- revers än den som helt eller delvis infriats skulle vid exekutiv försäljning kunna rycka upp i bättre ställning än från början tillkommit den. Men framför allt var ägarhypoteket av betydelse för bestämmandet av det lägsta bud som enligt de nya reglerna skulle tillämpas vid exekutiv försäljning. Vid lägsta budets uträknande hade man att ta hänsyn allenast till beloppen av de i fastigheten gällande inteckningarna och behövde ej inlåta sig på frågan, huruvida och i vilken omfattning dessa vore belånade.

* Se Olivecrona, IF 5. 56 samt Hypoteksombudsmännens förhandlingar 1953 s. 1—16. 9 Se kung. 12/4 1957 (nr 96). 3 Se LB II 5. 361.

Bestämmelser om ägarhypotek, motsvarande förslagets ägarpant, äro med- delade i 25 5 IF. I nämnda lagrum behandlas tre särskilda fall, då intecknad panträtt helt eller delvis övergår till fastighetsägaren. Det första fallet är, när intecknad fordringshandling blivit av fastighetsägaren inlöst eller eljest kommit i hans hand och sådant fall ej är för handen att inteckningen är ogill eller utan verkan. De båda andra i lagrummet angivna fallen hänföra sig till det förhållandet att fastighetsägaren gjort avbetalning å det intecknade beloppet eller att inteckningen belånats till lägre belopp än det varå den lyder (överhypotek). Att de sålunda angivna fallen icke äro uttömmande är allmänt erkänt.1 Såsom allmän regel gäller att panträtten — med undan- tag för de fall då panträtten är ogiltig eller utan verkan alltid tillkommer fastighetsägaren, om och i den mån den icke kan av någon annan göras gäl— lande mot honom. Huruvida och i vilken utsträckning borgenären har rätt till betalning ur den intecknade egendomen beror uppenbarligen av vilka invändningar som från fastighetsägarens sida kunna framställas mot bor— genärens betalningsanspråk.

Enligt beredningens förslag kommer, såsom framhållits vid 10 å, ägarpant att föreligga även i åtskilliga fall, då enligt 59 5 IF inteckningen (panträt- ten) som sådan skul-le vara ogiltig eller utan verkan. Med denna begräns— ning förutsättes även enligt [förslaget för uppkomsten av ägarpant att pant- brevet kan göras gällande.? Tydligen fordras för uppkomsten av ägarpant att inteckning är meddelad.3

Liksom enligt gällande rätt avses med förslagets ägarpant allenast den panträtt som tillkommer fastighetsägaren på grund av rättsförhållandet mel- lan honom och panthavaren. Vilken betydelse som bör tilläggas avbetalning av annan än fastighetsägaren var föremål för övervägande vid tillkomsten av 1912 års lagstiftning; på hemställan av lagrådet begränsades 25 5 sista stycket till att uttryckligen avse avbetalning av fastighetsägaren.4

Ägarpanten kan avse hela den på grund av pantbrevet intecknade pant- rätten. Detta är förhållandet, då hela pantskulden infriats liksom eljest då det kreditförhållande för vilket pantbrevet ställts som säkerhet avvecklats, t. ex., när kreditförhållandet avser redovisningsskyldighet, denna fullgjorts. Samma situation föreligger emellertid även för det fall att fastighetsägaren svikligen förletts till att utfärda pantbrevet eller, om pantbrevet ställts som säkerhet för en vitesutfästelse, denna befunnits ogiltig. Vägrar i dylikt fall panthavaren att utlämna pantbrevet till fastighetsägaren, kan denne i rätte- gång göra sin rätt till pantbrevet gällande, såframt hinder däremot ej möter av annans bättre rätt. Uppenbarligen måste dock härvid beaktas de regler om godtrosförvärv, som i varje särskilt fall äro att tillämpa; härom hänvisas till bestämmelserna i 10 och 12 55.5 I överensstämmelse med det nu sagda har stadgandet i paragrafens första stycke avfattats.

1 Se Olivecrona, IF 5. 95 jämte litteraturhänvisningar. 2 Jfr Holmbäck, Ågarehypoteket s. 44 f. 3 Se Holmbäck a. a. s. 63 ff. ' Se NJA II 1912 s. 231 f., Olivecrona, IF s. 99 f., Holmbäck a. a. s. 75 ff. ' Jfr Holmbäck a. a. s. 57 ff.

I andra stycket behandlas det fall att panträtten till viss del av inteckna- de beloppet ej kan göras gällande mot fastighetsägaren. Hur stor denna del är beror uppenbarligen av den fordran som tillkommer panthavaren. Enligt 25 & tredje stycket IF äger panthavaren för denna fordran företräde fram— för fastighetsägaren; motsvarande bestämmelse har upptagits i beredning- ens förslag.

I 25 å andra och tredje styckena IF har ägarhypoteket närmast karakte- riserats som en rätt, vilken inträder, då fastigheten utmätningsvis säljes. Av detta förhållande kan icke dras den slutsatsen att ägarhypoteket skulle upp- komma först vid den exekutiva försäljningen; stadgandet avser uppenbarli- gen realisationen av ett tidigare uppkommet ägarhypotek. Att detta är la- gens ståndpunkt framgår ock med all tydlighet såväl av bestämmelserna i första stycket som ock av stadgandena i 26 och 27 55 om utbrytning av ägarhypotek. I detta sammanhang inställer sig ock spörsmålet om de grunder som böra gälla vid fastställandet av ägarhypotekets storlek, då pantbrevet utgör säkerhet för en omslagsrevers. När fastighetsägaren till fullo infriat sin skuld enligt omslagsreversen, tillkommer hela panträtten fastighetsäga- ren, även om pantbrevet lyder å högre belopp. En förutsättning härför är gi- vetvis att fastighetsägaren, utöver omslagsreversens kapitalbelopp, tillika erlägger utestående ränta. Då räntan skall vara erlagd, innan något får av- räknas å huvudstolen (9 kap. 5 5 HB), kommer alltid ett underskott i fas— tighetsägarens betalning att i motsvarande mån inskränka hans ägarpant. Samma är förhållandet, om fastighetsägaren i stället för att infria omslags- reversen i dess helhet verkställer en avbetalning å denna. Även i detta fall skall först den upplupna räntan avräknas; först sedan detta skett, får åter- stoden anses som avbetalning å huvudstolen och alltså ge upphov till ägar- pant. Enligt beredningens mening föreligger en motsvarande situation, då pantbrevet belånats till lägre belopp än det varå det lyder. Avbetalningen får i detta fall anses verkställd redan vid belåningen; någon utestående ränta föreligger ej i detta fall. Att principiellt särskilja detta fall från det då avbe- talning ägt rum skulle vara oegentligt även ur den synpunkten att en avbe- talning kan ha skett mycket kort tid efter belåningen. Anledningarna till att pantbrevet kommit att lyda å högre belopp kunna vara skiftande. Ofta torde de vara av rent tillfällig natur, såsom att ett av fastighetsägaren tidigare in— tecknat pantbrev lyder å det högre beloppet och det för fastighetsägaren ter sig som olägligt att genom utbyte av pantbrevet uppdela panträtten. Borge- nären bör icke i nu åsyftade fuall intaga annan eller bättre ställning än då före belåningen ett sådant utbyte ägt rum.

Beredningens ståndpunkt till detta problem kan sammanfattas sålunda. Vid ägarhypotekets tillkomst uppdelas panträtten i fall, då ej hela skuld- förhållandet avlöses, i två skikt, det ena motsvarande den ännu icke guldna delen av panträttens kapitalbelopp jämte ränta å denna del och den andra återstoden av panträttens kapitalbelopp ; å denna sistnämnda del skall, så länge ägarpanten kvarstår som sådan, enligt uttryckligt stadgande ränta ej utgå. Dessa regler äro att iakttaga såväl vid utbrytning som då ägarpan-

ten göres gällande vid exekutiv auktion; ägarpantens storlek bör vara obe- roende av huruvida den utbrutits eller ej.

Den lösning till vilken beredningen vid sina överväganden av denna fråga sålunda kommit torde — med utgångspunkt från gällande bestämmelser i ämnet _— icke vara allmänt omfattad.1 Sålunda har det anmärkts att den strede mot de otvetydiga ordalagen i 26 5 IF; enligt detta lagrum skall in- teckningshandlingen ej vidare medföra inteckningsrätt för det »avbetalade beloppet». Att i detta belopp skulle, såsom gjorts gällande, innefattas även den av gäldenären samtidigt med betalningen i övrigt erlagda upplupna rän- tan torde emellertid motsägas av det förhållandet att en räntebetalning icke i och för sig leder till uppkomsten av någon ägarpant; följdriktigt bör då ej heller en räntebetalning, som sker i samband med kapitalbetalning, ingå i ägarpanten. Ordalagen i 26 5 synas ej heller böra föranleda en sådan tolkning.

En annan invändning av mera principiell innebörd som riktats mot den uppfattning beredningen här företrätt grundar sig å den äldre lydelsen av 26 5 IF. I detta lagrum uttalades att borgenär, som för sin fordran hade in— teckning till högre belopp än fordringen, skulle, i den mån sådant vore nö- digt för fulla gäldandet av hans fordran, njuta säkerhet i den intecknade egendomen till hela det belopp varå inteckningen lydde. Ifrågavarande stad- gande upphävdes i samband med 1912 års reform. Såsom framgår av LBs motiv avsågs därmed emellertid icke ett frångående av de allmänna grun— der som kommit till uttryck i det upphävda stadgandet.2

Genom beredningens förslag sker häri den ändringen att borgenärens del av det intecknade beloppet jämte ränta å denna del är att anse som en fri- stående panträtt. Enligt beredningens mening synes det åberopade motivut- talandet, såvitt därmed må avses borgenärens rätt att för sin räntegottgörelse begagna hela det före ägarpantens tillkomst gällande inteckningsbeloppet, innebära en bristande överensstämmelse mellan utbrutet och icke utbrutet ägarhypotek; har utbrytning skett, upphör därmed uppenbarligen borgenä— rens rätt till ägarhypoteket.3 LBs nu angivna ståndpunkt leder till att ett icke utbrutet ägarhypotek skulle vid exekutiv auktion helt eller till någon del kunna tas i anspråk för täckande av omslagsreversens efter ägarhypote— kets tillkomst upplupna räntor.

Även om en sådan tolkning må anses äga stöd i LBs nyss anmärkta utta- lande, bör enligt beredningens mening en ny lagstiftning i ämnet icke grun- das därå. Den nuvarande ordningen medför en utväg för borgenären att låta å omslagsreversen upplupna räntor innestå för praktiskt taget hur lång tid som helst och därefter på bekostnad av ägarpanten uttaga desamma. Redan vid riksdagsbehandlingen av 1912 års lagreform framhöll lagutskottet olägen- heterna härav.4 Ur lagstiftningssynpunkt synes det icke föreligga någon anledning att gynna en sådan utveckling; det är, såsom ock anmärkts, borge-

1 Se Olivecrona, Förfarandet s. 40 not 18 jämte hänvisningar. 2 LB II s. 357, Holmbäck a. a. s. 94 f. 3 Jfr Holmbäck a. a. s. 96 not 1, s. 117 not 1. * Se NJA II 1912 s. 205.

närens eget fel att han, ehuru räntebetalningarna gång efter annan uteblivit, låter sin fordran innestå. Följderna härav böra i varje fall icke skäligen drabba andra rättsägare.

I anslutning till den uppfattning som beredningen i det föregående utveck— lat angående ägarpantens innebörd ha i förevarande lagrum angivits de all- männa förutsättningarna för uppkomsten av ägarpant; i paragrafens andra stycke har utsagts att i de fall som där avses ränta utgår allenast å den borge- nären tillkommande delen av det intecknade beloppet.

En tillämpning av det av beredningen sålunda förordade systemet leder till att vid exekutiv auktion borgenärens kapitalfordran å omslagsreversen och det efter avdrag av ägarpanten återstående kapitalbeloppet å pant- brevet alltid täcka varandra; för utestående ränta å omslagsreversen kan allenast tas i anspråk den maximala räntan å borgenärens andel i panträt- tens kapitalbelopp.1 I vissa situationer kan detta resultat synas missgynna borgenären. Är ränta i pantbrevet ej utfäst eller skall den däri utfästa rän- tan utgå efter lägre räntefot än räntan enligt omslagsreversen, kan för borgenären uppkomma ett underskott; detta är särskilt förhållandet, då ränta över huvud taget ej är utfäst i pantbrevet. Att ränta ej är utfäst i pantbrevet torde dock i fall, då pantbrevet lämnas som säkerhet för en med ränta löpande omslagsrevers, knappast förekomma; i allmänhet torde den i pantbrevet förskrivna räntan överstiga omslagsreversens. Med hänsyn här- till är den nu angivna risken för borgenären icke av nämnvärd praktisk be- tydelse. Ej heller saknas andra utvägar för borgenären att skydda sig mot en sådan risk. Enligt 30 kap. 10 å i förslaget kan ett pantbrev utan ränta eller med lägre ränta än sex procent, om fastighetsägaren medgivit det, kom- pletteras med ränta upp till sex procent. Avser omslagsreversen lägre kapi- talbelopp än pantbrevet och skulle ägarpant alltså föreligga redan vid be- låningen, kan borgenären påfordra att även ägarpanten pantförskrives för de räntor, som kunna komma att utestå å omslagsreversen. Huruvida gälde- nären vill medverka till en sådan pantsättning beror uppenbarligen av det allmänna läget å lånemarknaden. Om ägarpanten sålunda även med bered- ningens förslag kan komma att i vissa situationer uppoffras, vinnes dock med förslaget den fördelen att —— till skillnad från det nu rådande systemet —— härför erfordras ett positivt förfogande från fastighetsägarens sida. En legal inskränkning i denna fastighetsägarens rätt att för kreditändamål förfoga över ägarpanten skulle icke stå i överensstämmelse med det allmänna syftet med ifrågavarande institut. Även ur denna synpunkt är det uppen- barligen av stor vikt för såväl fastighetsägaren som tredje man att ägarpan— tens innehåll klart fastställes så att dess värde kan på förhand bedömas.

I det föregående ha behandlats sådana fall då ett pantbrev utgör säkerhet för en omslagsrevers. Med den av beredningen tillämnade utformningen av panträtten kan pantbrev utnyttjas utan samband med något personligt skuld- förhållande. Även för detta fall böra uppenbarligen motsvarande regler gälla. Härvid är emellertid att beakta att någon utbrytning av ägarpant icke

1 Jfr_exempe1 hos Olivecrona, IF 5. 144 f.

kan ifrågakomma i annat fall än då borgenärens anspråk i samband med pantbrevets utgivande eller genom avbetalning begränsats till att avse alle— nast en del av det i pantbrevet förskrivna kapitalbeloppet. I detta fall bör begränsningen komma till uttryck genom anteckning å pantbrevet.

Ett pantbrev kan ock ställas som säkerhet för ett skuldförhållande som vid pantbrevets överlämnande ännu icke år till sin storlek bestämt. Ett så— dant fall [föreligger, då pantbrevet är avsett som säkerhet för fullgörande av en redovisningsskyldighet som på grund av anställning eller eljest åligger någon. Först sedan det uppdrag som ligger till grund för redovisningsskyl- digheten avvecklats och det sålunda kan fastställas om och till vilket belopp pantsäkerheten behöver tas i anspråk kan ägarpant uppkomma. Ett motsva- rande fall är, då pantbrevet utgör säkerhet för betalning av fortlöpande le— veranser till en under uppförande varande byggnad eller som underlag för kredit i räkning i bank. Rättsförhållandet mellan kreditgivaren och fastig- hetsägaren-gäldenären är i sådana fal-l att likställa med ett kontokurantför— hållande, vari vissa poster påföras och andra gottskrivas gäldenären; även ränteposter kunna ingå. Tydligt är att icke någon eller några poster kunna lösryckas ur detta sitt sammanhang; först då kreditförhållandet är avslutat och ett saldo framkommer, kan det slutligen bestämmas i vilken utsträckning kredit-en tagits i .anspråk.1 Före denna tidpunkt kan ej heller i detta fall ägarpant i lagens mening anses föreligga. Huruvida och under vilka förut- sättningar en låntagarens borgenär kan —— för att framkalla ett saldo bringa kreditförhållandet till upphörande är ett allmänrättsligt spörsmål, som icke här skall upptagas till behandling.

Då tvist uppkommer mellan borgenären och fastighetsägaren om före- komsten av ägarpant eller dennas storlek, åligger det fastighetsägaren att styrka .sitt anspråk. Tillfälle därtill erbjudes honom främst i lagsöknings- och exekutionsprocessen.2 Det står ock fastighetsägaren öppet att genom fastställelsetalan mot borgenären erhålla ett avgörande av frågan; sådan fastställelsetalan tillkommer även borgenären. Detta tillvägagångssått är av särskild betydelse, då fastighetsägaren vill utbryta ägarpanten. Såsom fram- går av 30 kap. 17 å i förslaget kan sådan utbrytning icke ske, när ägarpanten är tvistig. Tvist om ägarpant kan även i andra fall komma under prövning i rättegångsväg, t. ex. då mål enligt 11 eller 12 & lagsökningslagen hänskju— tes till rättegång. Vid exekutiv auktion bör i överensstämmelse med 108 & UL även en tvistig ägarpant upptagas i borgenärsförteckningen; enligt 151 & UL skall det tvistiga beloppet avsättas till dess över tvisten blivit slutligen dömt.

Enligt uttryckligt stadgande i 25 5 IF må fastighetsägaren ej å det kapi- talbelopp, som finnes tillkomma honom som ägarpant, vid utsökning till- godoräknas ränta; stadgandet avser såväl det fall att han är innehavare av inteckningshandlingen (pantbrevet) som ock det fall att ägarpanten gäller allenast i fråga om en del av det intecknade beloppet. Stadgandet överens-

! Se Rodhe, Obligationsrätt & 6 vid not 48 och 49. 2 Se Holmbäck a. a. s. 78 ff.

stämmer med en motsvarande bestämmelse i 1907 års förslag. Den motive- rades därmed att, då fastighetsägaren själv uppbure avkastningen av sin egendom, det vore otillbörligt, om han finge räkna sig till godo ränteavkast- ningen å den därur utbrutna inteckningen; även när förvaltningen av egen- domen undandroges honom genom exekutiv åtgärd eller till följd av kon- kurs syntes det billigt att avkastningen främst användes till andra inteck- ningshavares förnöjande.1 Detta betraktelsesätt kan ock synas naturligt, även om den fördel som därigenom beredes efterföljande rättsägare i regel måste framstå som i hög gra-d oviss och detta särskilt i fall, då fastighetsägaren själv innehar pantbrevet. I detta fall kan han enligt 25 & IF ånyo utgiva inteckningshandlingen med oförändrad panträtt, varefter pantbrevets nye innehavare kan uttaga den å pantbrevet belöpande räntan, i den mån så er- fordras för betalning av hans fordran, oavsett huruvida pantbrevet under längre eller kortare tid varit i fastighetsägarens hand. Det torde mera sällan förekomma att fastighetsägaren, innan han ånyo utgiver pantbrevet, avskri- ver räntan för den tid varunder han varit innehavare av pantbrevet. En ef- terfölj ande panthavare måste alltså även i detta fall räkna med att panträt- ten kan komma att uttagas till sitt maximala belopp. Det nu sagda gäller i viss mån även i fråga om .utb-ruten ägarpant. I det för utbrytning upprättade pantbrevet kan ränta utfästas och detta även för det fall att sådan icke är förskriven i det ursprungliga pantbrevet (30 kap. 10 5 i förslaget).2

Ur kreditgivningens synpunkt synes det, såsom ock framhållits vid över- läggningar med beredningens rådgivande nämnd, tämligen likgiltigt vilken ståndpunkt lagstiftningen intager till denna fråga. Tillräckliga skäl synas icke föreligga för en avvikelse från den ståndpunkt lagstiftningen redan intagit till ifrågavarande spörsmål.

I gällande lagstiftning ha icke upptagits några särskilda bestämmelser om överlåtelse eller pantsättning av ägarpant; ej heller har detta skett i bered- ningens förslag. Därest ägarpanten avser hela panträtten, förutsättes i 25 5 första stycket IF att pantbrevet är i fastighetsägarens hand; för dess över- låtelse gälla då de allmänna reglerna om pantbrev. Samma är förhållandet, om ägarpanten är begränsad till en del av panträtten (överhypotek) och överhypoteket utbrutits. Bestämmelserna om utbrytning behandlas i bered- ningens förslag i 30 kap. 17 och 18 55; en hänvisning till dessa bestämmelser har upptagits i andra stycket av förevarande paragraf. Är överhypoteket icke utbrutet, fordras att innehavaren av pantbrevet underrättas om överlåtel- sen.3 Överhypoteket kan, såsom redan erinrats, pantsättas. En sådan pant— sättning kan avse såväl en redan föreliggande ägarpant som ock en ev. framdeles uppkommande. Sker pantsättningen till annan än pantbrevets in- nehavare, gälla bestämmelserna i lagen den 27 mars 1936 om pantsättning av lös egendom som innehaves av tredje man. Även i detta fall skall innehava— ren av pantbrevet underrättas om utfästelsen.4 Genom överlåtelse eller pant-

1 LB II s. 356. 2 Ang. ränta å tredje man tillkommande icke utbrutet överhypotek se NJA 1937 s. 404 samt Karlgren i SvJT 1941 s. 478. 3 Se Olivecrona, IF 5. 98 jämte litteraturhänvisningar. ' Se Olivecrona, IF 5. 146.

sättning av överhypotek övergår detta i borgenärens band till en i förhål— lande till fastighetsägaren självständig panträtt; någon utbrytningsrätt för borgenären föreligger alltså icke. Tydligt är att, när andel i pantbrevet så— lunda tillkommer tredje man, pantbrevet icke får, då fastighetsägaren in— friar sin skuld till den ursprunglige panthavaren, utlämnas till fastighets- ägaren.

Härefter återstår frågan om inverkan på ägarpanten av växling å ägarsi— dan. Då ägaren avyttrar en fastighet, vari han innehar ett intecknat pant- brev, och panträtten avräknats å köpeskillingen, kommer han att i förhål— lande till nye ägaren intaga samma ställning som tillkommer varje annan innehavare av panträtt; han äger alltså göra pantbrevet inklusive ränta gäl— lande mot nye ägaren. Situationen blir uppenbarligen en annan, om pant- brevet icke avräknats å köpeskillingen. Panträtten bör i sådant fall tillkomma nye ägaren; i dennes hand bevarar den sin natur av ägarpant. Förhållandena gestalta sig i stort sett på samma sätt, om säljaren vid överlåtelsen har ett icke utbrutet överhypotek; i detta fall anses dock, om ej annat överenskom- mits, att ägarpanten åtföljer överlåtelsen.1 Har vid köpeskillingslikviden av- räkning skett för ägarpanten, uppkommer för säljaren ett underskott å den— nes köpeskillingsfordran och det bör då stå honom öppet att av köparen ut- kräva detta underskott. Det kunde ifrågasättas att i stället _— i analogi med vad som sker, då överlåtaren innebar ett i den överlåtna fastigheten inteck- nat pantbrev, som avräknats å köpeskillingen — låta ägarpanten vid fastig— hetens försäljning övergå i en självständig panträtt, som säljaren ägde göra gällande i fastigheten. Därest han före överlåtelsen begagnar sig av sin ut— brytningsrätt, kan han åstadkomma ett dylikt resultat. Sker ej sådan utbryt— ning, får överlåtaren såsom nyss sagts nöja sig med en personlig fordran mot förvärvaren. En annan lösning torde vara förenad med vissa svårigheter sär- skilt med hänsyn till att överlåtaren i detta läge saknar rättslig möjlighet att utbryta panträtten; den utgör i hans hand icke längre ägarpant.

Vid överlåtelse genom köp äger enligt 4 kap. 17 å köparen principiellt av- räkna å köpeskillingen vad på grund av inteckning kan komma att uttagas ur fastigheten.2 I en sådan avräkning kan ingå även ett säljaren tillkom— mande överhypotek. Köparens rätt att å köpeskillingen avräkna hela det in- tecknade beloppet, oberoende av till hur stor del det utgör ägarpant eller ej, har ansetts motiverad av behovet att skydda köparen mot krav från god- troende innehavare av pantbrevet (jfr 12 å i förevarande kap.). Vid frivillig överlåtelse »av pantbrevet föreligger icke sådan risk, därest å pantbrevet skett anteckning om överhypoteket eller om skuldförhållandet.3 Dessa omständig— heter åro visserligen i och för sig utan betydelse vid utmätning av över- hypoteket för förre ägaren-s gäld, men i detta fall kan nye ägaren skydda överhypoteket genom att söka lagfart å sitt förvärv (82 & fjärde st. UL).4

Vid exekutiv auktion äro förhållandena i stort sett likartade med dem vid

1 Se Olivecrona, IF 5. 98 jämte hänvisningar. 2 Se LB II 5. 188 f., 1947 års bet. s. 208 f., jfr Hellner i SvJT 1952 s. 4 f. 3 Se Almén, Ant. till 4 kap. 5. 171 f. (p. 12—14), jfr Holmbäck a. a. s. 67 ff. 4 Se Olivecrona, IF 5. 98 f.

frivillig överlåtelse. Enligt 117 5 andra stycket UL skall, då vid borgenärsför- teckningens upprättande andel i inteckning, som faller inom lägsta budet, finnes tillkomma gäldenären, sådan andel oberoende av yrkande alltid kon— tant gäldas ur köpeskillingen. I sina motiv till stadgandet utgick LB från att ägarhypoteket alltid åtföljde äganderätten till fastigheten och således vid den exekutiva försäljningen överginge från gäldenären till inroparen. Då inropa- ren sedermera betalade inteckningshavarens återstående fordran, vore han berättigad att utbekomma inteckningshandlingen och förfoga däröver. LB ansåg att med förslaget i detta hänseende skulle komma att gälla alldeles samma grundsatser som då egendomen genom frivillig försäljning överginge till ny ägare.1 Såsom framgår av den föregående redogörelsen föreligger vid frivillig försäljning icke någon obetingad rätt för säljaren att vid likviden till- godoräknas överhypoteket. LB behandlar i sina motiv närmare den situatio- nen att ett förefintligt överhypotek icke beaktats vid borgenärsförteckning- ens upprättande; gäldenären anses då äga att mot inroparen personligen göra gällande detta anspråk. Har överhypoteket guldits vid auktionen, måste förutsättas att inroparen för vad sålunda erlagts blir fri från krav från pant— havarens sida; i annat fall skulle inroparen vara underkastad risken att på krav av godtroende borgenär nödgas infria hela pantbrevet och alltså sam- ma situation kunna uppkomma som man vid frivillig överlåtelse velat före— bygga genom den köparen medgivna rätten till avräkning för hela panträt- ten. Detta resultat torde emellertid endast kunna nås därigenom att inropa— rens skyldighet att kontant gälda överhypoteket göres beroende av att pant- brevet företes och, om överhypoteket ej redan år antecknat dårå, förses med påskrift att det medför betalningsrätt allenast för återstående belopp, en för- utsättning som ansetts innesluten i lagtextens uttryck i 117 5 andra stycket UL: »finnes» vid borgenärsförteckningens upprättande etc.2 Såsom tidigare erinrats kan tvist om ägarhypotek föranleda att det tvistiga beloppet avsät- tes.

Såsom LB framhållit kan fastighetsägaren icke göra sin ägarpant gällande genom att själv mot fastigheten inleda ett exekutivt förfarande; endast när exekution inletts av annan rättsägare, kan fastighetsägaren göra sin pant- rätt gällande.3 Bestämmelse härom har upptagits i paragrafens första stycke; den avser även det fall av ägarpant (överhypotek) som behandlas i andra stycket. .

Ägarpanten är i övrigt, bortsett från rätten till ränta, att likställa med panträtt i allmänhet. Enligt 9 5 i förslaget kan den alltså göras gällande så- väl vid utsökning som då medel eljest skola fördelas mellan rättsägare i fas- tigheten.

17 5. Angående grunderna för ifrågavarande lagrum hänvisas till kapitlets all- männa motivering. Av denna framgår att enligt gällande rätt en delning av

1 Se LB II 5. 477 f. 2 Se Almén, PM 5. 185, Olivecrona, Förfarandet s. 53. 3 Se LB II 5. 356.

en intecknad fastighet i regel icke medför annan inverkan å de i fastigheten meddelade inteckningarna än att dessa komma att gälla såsom gemensamma i de särskilda delarna (37 5 2 mom. IF), medan enligt det nu framlagda för- slaget i samband med delningen även gemenskapen i fråga om inteckning— arna skall avvecklas. De närmare bestämmelserna om denna avveckling upp- tagas i förevarande lagrum. Såsom allmän grundsats skall härvid enligt första stycket gälla att envar av de genom delningen uppkomna fastigheterna skall svara efter det inbördes värdeförhållandet. Från denna allmänna regel må dock på grund av överenskommelse mellan rättsägarna göras avvikelser; fördelningen kan ske efter andra grunder eller ock kan hela panträtten an- knytas till någon av de nya fastigheterna.

Med delning förstås i förevarande lagrum, liksom eljest enligt förslaget, sådan fastighetsbildande eller eljest avskiljande åtgärd som avses i JDL eller FBL. Hit äro att hänföra såväl laga skifte å fastigheten som ock avskiljande från fastigheten genom avstyckning av viss till gränserna bestämd ägovidd för att utgöra en fastighet för sig. Även sådan delning som åsyftas i lagen den 25 april 1930 om delning av fastighet vid ändring i rikets indelning m. m. inbegripes under delning (jfr 37 Q 5 mom. IF). Att fastställelse av stadsplan eller tomtindelning i förening med lagfartsansökan eller annan motsvarande åtgärd har avstyckande verkan framgår av 1 kap. FBL. Där- emot är icke att till laga delning hänföra sådan fastighetsbildning som är en omedelbar följd av att område .av fastighet avträdes på grund av expropria- tion eller annat sådant tvångsförvärv; de bestämmelser som i detta hän—seen- de äro att tillämpa upptagas i 21 och 22 55 i förevarande kapitel.

Såsom framgår av 37 5 3 och 5 mom. IF gälla f. n. särskilda bestämmel- ser i fråga om det gemensamma inteckningsansvaret då delningen skett ge- nom jordavsöndring eller avstyckning; vid avstyckning dock endast un- der förutsättning att stamfastigheten och det avstyckade området icke äro i samme ägares hand. I nu åsyftade fall är den avsöndrade eller avstyckade fastighetens ansvar allenast subsidiärt solidariskt. Bestämmelserna om en- dast subsidiärt ansvar för ifrågavarande fastigheter utgå från att avsönd- ringen eller avstyckningen avser en jämförelsevis obetydlig del av stamfas- tigheten.1 Så är emellertid numera långt ifrån alltid förhållandet. Avstyck- ning ersätter icke blott avsöndring utan även ägostyckning och kommer dessutom ej sällan till användning i stället för laga skifte. En avstyckad fas- tighet kan omfatta en betydande del av stamfastigheten, och genom uppre- pade eller samtidiga avstyckningar av större eller mindre områden kan åter- stoden i realiteten utgöra en tämligen oväsentlig del av den ursprungliga fas- tigheten. Att avstyckad fastighet blott svarar subsidiärt lägger därför ej sällan alltför stor ansvarighet på den fastighet som betecknas såsom stamfastighet. Enligt beredningens mening framstår det såsom önskvärt att finna en lös— ning, som tar hänsyn till denna utveckling. Ansvarigheten bör icke bero av sättet för delning av den intecknade fastigheten utan kunna anpassas till den efter delningen uppkomna situationen. I vissa fall torde den av—

1 LB II 5. 372. Jfr LB II 5. 370 och NJA II 1922 s. 85 f.

styckade fastighetens ställning kunna bli ännu gynnsammare enligrt be- redningens förslag än som skulle följa av nu gällande regler. Av lag- rummets andra stycke följer att stamfastigheten kan komma att svara för hela panträtten, om ägaren av denna fastighet samtycker därtill och åtgär- den kan antagas väsentligen vara utan betydelse för panthavaren och inne- havaren av annan inskriven rättighet eller sådan rättsägare ändock medgi— ver åtgärden. På denna väg skulle följaktligen en avstyckad fastighet kunna helt frigöras från ansvaret och detta uteslutande läggas på stamfastigheten. Samtycke härtill skall enligt det nyss anförda icke erfordras. av borgenär, vars panträtt har ett i förhållande till stamfastighetens värde fullt betryggande läge; den vars rättighet ligger före den av åtgärden berörda panträtten är över huvud taget icke i fråga. I motsatt fall sker en uppdelning av inteck— ningsbeloppet, så att en viss del av detta kommer på lägenheten. Det får an- tagas, att panthavare till undvikande av onödig uppdelning av panträtt icke skall utan fog motsätta sig den nya fastighetens frigörande från ansvaret. Över huvud taget torde det, sedan de nya bestämmelserna trätt i kraft, framstå som en för såväl säljare som köpare självklar uppgift att redan i samband med försäljningen den nya fastighetens inteckningsförhållanden regleras.1

Den i förevarande lagrum föreskrivna regleringen avser allenast inteck- nade panträtter. Ett motsvarande förhållande kan emellertid föreligga i frå- ga om legala panträtter. Enligt 5 kap. 16 å »FB'L gäller i fråga om avstyck- ning enligt bestämmelserna i nämnda kapitel att det avstyckade områdets ansvar för sådan gravation skall bedömas enligt 37 Q 3 mom. IF; det av— styckade området skall, då det ej är i samme ägares hand som stamfastig- heten, alltså svara allenast subsidiärt solidariskt. En motsvarande bestäm- melse har, beträffande avstyckning enligt 19 kap. J—DL, upptagits i 24 5 nämnda kapitel; en förutsättning för det avstyckade områdets ansvar är dock i detta fall att området ensamt eller tillsammans med vad redan må vara avsöndrat eller avstyckat från fastigheten utgör mera än en femtedel av fas- tighetens ägovidd.2 Med upphävandet av 37 5 IF förfaller den i nu anmärk- ta lagrum intagna hänvisningen till dess 3 mom. och andra regler böra trä- da i dess ställe. Övervägande skäl torde emellertid tala för att sambandet med de regler som komma att gälla för intecknad panträtt i stort sett allt— jämt upprätthålles. Beredningen återkommer till denna fråga i sammanhang med förslagen till lag om ändring i HB och till lag om uppdelning i vissa fall av ansvaret för fordringar med förmånsrätt i fast egen-dom.

Förutom i de nyssnämnda lagarna förekommer en med gemensam inteck- ning i viss mån likartad ansvarsfördelning i 68 5 lagen om enskilda vägar. Enligt detta lagrum övergår betalningsansvar för sådan vägsamfällighets gäld, för vilken till samfälligheten hörande fastighet häftar, vid fastighe- tens delning å den eller de nybildade fastigheterna. Betalningsansvaret dem

1 Se Olivecrona, IF 5. 91 f. 2 Betr. ifrågav. bestämmelsers tillkomst och innebörd se LB II 5. 532 f., NJA II 1918 s. 470 ff., 1926 s. 789.

emellan fördelas efter de åsatta taxeringsvärdena; brist som uppkommer hos någon skall efter samma grund fördelas mellan de övriga. Stadgandena sammanhänga med att enligt lag den 3 september 1939 förmånsrätt enligt 17 kap. 6 5 HB i viss omfattning tillkommer sådan fordran. I detta fall har emellertid icke skett någon hänvisning till bestämmelserna i IF om fas- tigheters gemensamma inteckningsansvar och det torde få anses förutsatt att nämnda bestämmelser ej heller skola tillämpas. Även denna fråga be- handlas i förslaget till lag om uppdelning i vissa fall av ansvaret för ford- ringar med förmånsrätt i fast egendom.

En med panträtt likartad förmånsrätt är förenad med utmätning. Det kunde därför ifrågasättas att beträffande en i den odelade fastigheten ut— mätt fordran verkställa samma uppdelning som om fordran varit inteck- nad. Med de regler som beredningen föreslår i fråga om exekutiv auktion i detta fall kommer behov av sådan uppdelning icke att föreligga. De sär— skilda fastigheterna svara primärt solidariskt för det utsökta beloppet och varje fastighet skall i regel försäljas för sig (se 121 5 UL enligt beredning— ens förslag och motiven till nämnda lagrum).

I första stycket av förevarande lagrum förutsättes att delningen avser en enda fastighet. Besväras i sådant fall fastigheten av flera panträtter, komma dessa att efter en uppdelning intaga samma inbördes läge i de nya fastigheterna som före delningen tillkom dem i den odelade fastigheten. Förhållandena gestalta sig annorlunda, om den nya fastigheten utgöres av mark, som är gemensam för två eller flera fastigheter. Enligt 19 kap. 1 å andra stycket JDL kan avstyckning ske av mark som är samfälld för två eller flera fastigheter. Ett motsvarande stadgande är upptaget i 5 kap. 17 & FBL. Vid en uppdelning av panträtterna mellan stamfastigheterna och det för dessa gemensamma området komma de delar av panträtterna som skola kvarstå i stamfastigheterna att i resp. fastighet intaga samma företrädes— läge som tidigare. I fråga om de delar av samma panträtter som skola belasta området måste uppenbarligen bestämmas i vilken ordning panträtterna skola gälla inbördes i området. Situationen är i detta fall i viss mån densamma som vid sammanläggning av fastigheter eller fastighetsdelar. I flertalet fall torde emellertid genom tillämpning av andra stycket i förevarande lagrum en så- dan situation kunna förebyggas. I regel medför avstyckningen icke en så— dan värdeminskning av stamfastigheten att panthavarens säkerhet därige— nom torde avsevärt rubbas.

Från nu angivna utgångspunkter ha i 1931 års lag om avstyckat eller avsöndrat områdes befriande från ansvar för inteckning i stamfastighet bestämmelser meddelats i syfte att område, som varit samfällt för flera fastigheter, må kunna vinna befrielse från ansvar för stamfastigheternas inteckningar. Detta kan ske antingen genom ansvarets begränsning eller avlösning eller ock genom ansvarets upphörande efter kungörelse. I det senare fallet förutsättes att stamfastigheterna äro flera än tio. För det fall att ansvaret skall upphöra efter kungörelse ingår dessutom bland villkoren att omständigheterna prövas utgöra grund för antagande att intecknings-

havares säkerhet icke därigenom avsevärt minskas. Befrielsen inträder först efter en av inskrivningsdomaren på ansökan av områdets ägare ut- färdad kungörelse med anmaning till rättsägare, som vill bestrida ansök- ningen, att vid talans förlust göra anmälan därom inom viss tid. Inkom- mer ej sådant bestridande, skall inteckning i stamfastighet ej vidare be- svära området. Sådan inteckning gäller oavkortad i återstoden av den in- tecknade fastigheten. En motsvarighet till de nu återgivna bestämmelser— na äterfinnes i bl. a. 35 5 ExL; i detta fall avse dock bestämmelserna ej den avstådda markens befrielse från inteckningsansvar, vilken inträder på annan grund, utan fordringsägares rätt till betalning ur den ersättning som bestämts att utgå för området.

Såsom beredningen redan framhållit torde de bestämmelser som medde— lats i andra stycket av förevarande lagrum innebära att ett avstyckat om- råde kan i vidare omfattning än som följer av nu gällande lagstiftning be- frias från ansvar för pantråtter som besvära stamfastigheten ; det nu sag— da gäller uppenbarligen även för det fall att avstyckningen skett från flera fastigheter. En sådan befrielse är enligt beredningens förslag ej beroende av stamfastigheternas antal. Även om antalet är mindre än som angives i 1931 års lag, kan den genom avstyckningen intrådda värdeminskningen vara utan nämnvärd betydelse för panthavarens säkerhet, liksom å andra sidan, såsom ock förutsatts i sistnämnda lag, värdeminskningen kan ha en betydande inverkan å säkerheten även då stamfastigheternas antal över— stiger tio. En allmän regel om att områden av ifrågavarande slag vid deras avstyckning skulle undantagslöst befrias från ansvar för alla panträtter i stamfastigheterna är alltså icke möjlig. Uppenbart är emellertid att en upp- delning ej ens i sådant fall behöver avse samtliga panträtter; för den eller de panträtter som belasta viss stamfastighet kan denna med hänsyn till panträtternas läge alltjämt erbjuda fullt betryggande säkerhet. Någon an- ledning för stamfastighetens ägare att motsätta sig att i sådant fall panträt- ten kvarstår i stamfastigheten oavkortad torde i regel ej föreligga; genom att området befrias från ansvar för panträtten erhåller han sin andel av köpeskillingen för det försålda området utan avdrag för panträtten. I vissa fall torde emellertid en uppdelning vara ofrånkomlig. Såsom redan er- inrats förutsätter en sådan att, då området kommer att belastas av pant— rätter från skilda fastigheter, samtidigt bestämmes den ordningsföljd i vil- ken panträtterna skola gälla i området. Stadgande härom har upptagits i tredje stycket. Att detta bestämmande bör ske så, att panträtterna komma i åtnjutande av väsentligen lika god säkerhet som tidigare i den odelade fastigheten, ligger i sakens natur. Härvid torde en analogisk tillämpning av de regler som gälla i fråga om sammanläggning och bruksenhets bildan- de kunna ifrågakomma.

Ett spörsmål vartill beredningen i detta sammanhang har att ta stånd- punkt är vilken myndighet det skall tillkomma att verkställa ansvarsför- delningen. Närmast till hands kunde synas att låta denna uppgift ingå i själva delningsförrättningen som ett avslutande moment i denna; här av-

ses alltså formlig jorddelningsförrättning, icke den avstyckande verkan av planläggning varom är fråga i 1 kap. FBL. Till stöd för en lösning i denna riktning skulle särskilt kunna framhållas att härigenom vunnes ett tillför- litligt underlag för bedömande av värdeförhållandet mellan de nya fastig- heterna. Å andra sidan kunna vägande skäl anföras mot en sådan lösning. Innehavare av panträtter i den odelade fastigheten äro icke att anse som sakägare vid delningsförrättningen. En nödvändig förutsättning för att för— rättningen skall omfatta även ansvarsfördelningen är därför att de åtmins— tone vad angår denna fråga tilldelas egenskapen av sakägare. Förrättning— ".ns fastställelse skulle alltså kunna komma att uppehållas till följd av en i förhållande till själva fastighetsdelningen helt fristående fråga. Ur saklig synpunkt kan ock anmärkas att, även om vissa faktiska förutsättningar för fördelningen lättare kunna Överblickas vid delningsförrättningen, det väsentliga momentet i fördelningen dock hänför sig till de rent rättsliga synpunkterna samt att även detta skål med styrka talar för att fördelning- en behandlas som ett självständigt ärende, som upptages först sedan slut- ligt avgörande träffats i jorddelningsfrågan. Till stöd för denna lösning kan ock anföras att det förhållandet att nämnda fråga ännu är svävande icke enligt beredningens förslag i och för sig utgör något hinder för an— sökan om inteckning i den odelade fastigheten och ej heller för bifall till sådan ansökan (jfr 30 kap. 7 och 8 åå). En konsekvens härav är att, då delning kommer till stånd, vid fördelningen måste beaktas samtliga fram till tidpunkten för delningens lagakraftvinnande beviljade eller sökta iu- teckningar. För att denna möjlighet skall stå öppen, måste den slutliga fördelningen förläggas till tidpunkten efter lagakraftvinnandet.

Om sålunda fördelningsfrågan bör behandlas som ett självständigt ären— de, torde såsom lämplig myndighet kunna ifrågakomma allenast inskriv- ningsdomaren eller ägodelningsdomaren. Båda dessa alternativ äro enligt beredningens mening godtagbara. Till förmån för det förra talar att här- igenom vinnes att de processuella bestämmelser som gälla för inskrivnings- förfarandet, bl. a. dess fullföljdsregler, automatiskt bli tillämpliga även i förevarande fall. Till stöd för detta alternativ kan tillika åberopas fördel- ningsfrågans nära samband med inskrivningsväsendet. Syftet med det andra alternativet torde ock kunna vinnas därigenom att ägodelningsdomaren i des— sa ärenden regelmässigt fungerar som inskrivningsdomare.

En konsekvens av förslaget är att, sedan beslutet om delningen vunnit laga kraft, förutom beslutet jämväl själva förrättningshandlingarna skola över— sändas till inskrivningsdomaren för fördelningens verkställande. Bestäm- melser härom torde kunna meddelas i administrativ ordning.

Angående inskrivningsdomarens möjlighet att i ärendet anlita särskilda sakkunniga får hänvisas till vad som anföres vid 30 kap. 14 g.

18 och 19 55.

I dessa lagrum behandlas den återverkan å panträtterna som är en följd av att fastigheter eller områden av fastigheter sammanläggas. Stadgandet i

18 5 har upptagits från 16 5 SmlL samt 3 kap. 4 5 och 4 kap. 2 5 andra stycket FBL. Att panträttsförhållandena kunna utgöra hinder för samman- läggning framgår av 8 och 14 55 SmlL samt 3 kap. 3 5 och 4 kap. 2 och 3 55 FBL. Såsom framhållits i den allmänna motiveringen till förevarande kapi— tel kan syftet med en sammanläggning även vinnas genom bildande av bruks— enhet. Ehuru någon ny fastighetsbildning icke är förenad därmed, kommer, såsom framgår av 26 kap. 5 &, panträtt, som besvärar särskild fastighet, i stället att omfatta bruksenheten. I sistnämnda kapitel ha tillika upptagits närmare bestämmelser angående den inskrivningsreglering som i allmänhet skall föregå bildandet av bruksenhet. I jämförelse med de bestämmelser som nu gälla för sammanläggning innebära de vidgade möjligheter för ett inbör- des ordnande av de särskilda fastigheternas belastningar. Enligt beredning— ens förslag till ny sammanläggningslag och till lag angående ändring i FBL skola enahanda bestämmelser tillämpas vid sammanläggning.

Syftet att åstadkomma en med hänsyn till brukningstörhållandena lämp- lig fastighetsbildning tillgodoses ock genom den i 19 kap. 1 5 första stycket JDL anvisade utvägen att från en fastighet avstycka visst till gränserna bestämt område för att sammanläggas med annan fastighet eller med om- råde som för ändamålet avstyckas. Även i fråga om sådan för sammanlägg- ning verkställd avstyckning gäller den begränsning av avstyckningens an- svar för stamfastighetens inteckningar som avses i 37 ä 5 mom. IF.1 Uppen- barligen är i förevarande hänseende situationen densamma som då avstyck- ningen har till ändamål bildande av särskild fastighet; beträffande stamfas- tighetens och avstyckningslottens inbördes panträttsansvar böra alltså även i detta fall tillämpas bestämmelserna i 17 & (jfr 14 å i förut omförmälda lag om avstyckat eller avsöndrat områdes befriande från ansvar för inteckning i stamfastighet). Emellertid föreligger i annat hänseende en skillnad. En av— styckning för sammanläggning är alltid beroende av att förordnande med— delas om sammanläggning (19 kap. 1 5 första st. JDL). Såsom framgår av 21 kap. 43- å andra stycket JDL, skall, då fråga är om avstyckning av mark för sammanläggning, den fastställelseprövning som eljest skulle tillkomma överlantmätaren i stället ankomma på ägodelningsdomaren eller ägodel— ningsrätten; avstyckningen må icke fastställas, med mindre förordnande tillika meddelas om sammanläggningen. För sammanläggningsärendets slut— liga bedömande förutsättes alltså prövning av hur ansvaret skall fördelas mellan det avstyckade området och stamfastigheten; först därefter kan i sammanläggningsärendet avgöras huruvida hinder möter mot sammanlägg- ning eller i vilken ordning panträtterna skola gälla i den nybildade fastig- heten. I olikhet med vad som ansetts böra gälla vid fördelning enligt 17 & måste alltså i förevarande fall ett avgörande om fördelning av ansvaret mel- lan avstyckningen och stamfastigheten träffas redan innan avstyckningen fastställes, även om ett dylikt avgörande kommer att äga giltighet allenast under förutsättning att sammanläggningen kommer till stånd. Något formellt hinder möter visserligen icke mot att även i detta fall bibehålla inskrivnings-

1 Se lag 29/5 1981 om ändrad lydelse av 37 5 5 och 6 mom. IF samt NJA II 1931 s. 465 f.

domaren som prövningsmyndighet. Uppenbarligen skulle det dock i hög grad förenkla förfarandet om sammanläggningsärendet komme att omfatta även fördelningsfrågan. Beredningen har funnit övervägande skäl tala för en så- dan lösning; till den i 19 5 upptagna hänvisningen har därför gjorts det till- lägget att fråga som avses i 17 5 skall prövas i ärendet om sammanläggning- en. Vad nu sagts torde ock böra äga tillämpning å andel i fastighet, såframt denna ingår i laga skifte och sammanläggning äger rum under skiftet (se 1 5 andra st. SmlL samt 1 5 andra st. i beredningens förslag till ny sam- manläggningslag) .

Vad angår områden, som enligt 1 kap. 3 5 FBL äro att anse såsom avstyc- kade och vilka sedermera skola sammanläggas till tomt, gäller att den av- styckande verkan inträder redan vid lagfartsansökan, i de fall då överlåtelse av området ägt rum. Sammanläggningen sker som ett särskilt ärende efter ansökan av ägaren och genom ägodelningsdomarens försorg. Då i detta fall uppdelning av panträtterna verkställts av inskrivningsdomaren redan i an— ledning av lagfartsansökan, erfordras icke i samband med sammanläggning— en någon prövning av uppdelningen; detta fall avses ej heller med bestäm- melsen i 19 5 att avstyckning sker i samband med sammanläggning. Om emel- lertid ett område, som skall ingå i sammanläggning till tomt, icke överlå— tes, inträder den avstyckande verkan först genom sammanläggning.1 Här sker alltså avstyckningen i samband med sammanläggningen; uppdelning av panträtter skall därför enligt 19 & äga rum i sammanläggningsärendet och ligger till grund för den inskrivningsreglering som i detta ärende verkställes. I förevarande sammanhang må erinras att FBL icke medgiver att del av stadsäga annorledes än nu sagts avstyckas för sammanläggning (jfr 5 kap. FBL).

20 5.

Med denna paragraf inledas de bestämmelser (20—22 55 ), som avse in- verkan på panträtt av exekution eller andra tvångsförvärv i fråga om fas- tigheten. I första stycket, som motsvarar 23 5 IF, behandlas verkan av exe- kutiv försäljning. Den nu gällande bestämmelsen, vilken leder sitt ursprung från 1912 års reform, är uppbyggd på den grundsatsen att de panträtter som gå före exekutionsfordran, d.v.s. falla inom lägsta budet, skola kvarstå i fastigheten, medan å andra sidan panträtter utom lägsta budet i regel för- lora sin giltighet. Ett undantag härifrån utgör det fall att belopp, som faller utom lägsta budet men täckes av köpeskillingen, enligt 131 5 UL fått avräk- nas å köpeskillingen; till det sålunda avräknade beloppet kvarstår pant- rätten.

Såsom framgår av 36 5 1 mom. IF gälla beträffande gemensamma inteck— ningar särskilda regler. Av beredningens allmänna ståndpunkt till de ge.- mensamma inteckningarna följer att sådana särskilda regler icke längre erfordras; däremot äro de alltjämt av betydelse under den övergångstid som må föreskrivas för avvecklingen av det gemensamma inteckningsansvaret. Dei

1 Se Undén, LF s. 26 och Rodhe, Fastighetsindelningen s. 99 f.

235. IF upptagna bestämmelserna ha alltså, utan någon ändring i sak, kun- nat bibehållas i förslaget.1

Ett med frågan om de gemensamma inteckningarna analogt spörsmål kan emellertid uppkomma för det fall att bruksenhet säljes å exekutiv auktion utan förbehåll om bruksenhetens bestånd. Bestämmelse härom har upptagits i 26 kap. 24 5. Enligt denna skall, då försäljning sker efter särutrop, panträtt alltid upphör-a även för det fall att vid köpeskillingslikviden panträtten erhåller full täckning.

Det i andra stycket upptagna stadgandet avser det fall att exekutionen ej leder till försäljning. En motsvarande bestämmelse finnes nu upptagen i 24 5 2 mom. IF. Såväl sistnämnda bestämmelse som det nu föreslagna stadgandet ansluta sig till föreskrifterna i 143 5 andra stycket och 172 & UL.

21 5.

I detta lagrum behandlas den inverkan å panträtten som är förenad med avstående av den inteckna-de fastigheten eller område därav på grund av ex- propriation eller annat sådant tvångsförvärv. Panträtterna skola i detta fall alltid, sedan inlösen fullbordats, upphöra i vad sålunda avståtts. Denna på- följd inträder oberoende av om vid fördelning av löseskillingen betalning ut- gått på grund av panträtten eller ej. Lagrummet överensstämmer i sak med 24 5 1 mom. IF. I sistnämnda stadgande ha beträffande vissa slag av tvångs- förvärv särskilt angivits de förhållanden, som utgöra förutsättning för pant- rättens upphörande. Vad angår expropriation framgår av bestämmelserna i 48, 49 och 60 55 ExL att expropriationen är fullbordad, när domen i ex— propriationsmålet vunnit laga kraft och expropriationsersättningen nedsatts eller, då på grund av överenskommelse sådan ej skall utgå, föreskriven an— mälan skett hos länsstyrelsen. Sker avståendet enligt VL, följer av bestäm- melserna i 9 kap. 71 och 72 55 nämnda lag att motsvarande tidpunkt enligt VL är, då den genom lagakraftvunnet utslag bestämda ersättningen blivit nedsatt samt egendomen avträdd eller, om lösen skall utgå medelst kraft- överföring, den lösande tillträtt fallet och överföringen i föreskriven ord- ning påbörjats. Med hänsyn till det nu sagda har för samtliga fall som den avgörande tidpunkten upptagits den när inlösen fullbordats.

I den av beredningen föreslagna lagtexten har uttryckligen angivits att stadgandet avser även det fall att område av fastighet avstås. Genom avstå- endet befrias området från ansvar för panträtten. Däremot kvarstår denna i den återstående delen; dock med avdrag för vad vid fördelningen må ha utfallit å det intecknade beloppet. Sistnämnda fråga behandlas i nästföljan- de paragraf. Någon uppdelning av inteckningsansvaret mellan det inlösta området och återstoden enligt grunderna för 17 å i förevarande kapitel är ej avsedd; en sådan uppdelning skulle vara förenad med stora praktiska olä-

genheter? Såsom framgår av hänvisningen i 26 kap. 14 & skola i fråga om bruksenhet

* Ang. vissa tillämpningsspörsmål se Olivecrona, IF 5. 123 ff. *1 Se Olivecrona, IF 5. 130 f.

stadgandena i bl. a. förevarande lagrum äga tillämpning å bruksenhet såsom voreden en enda fastighet. Ett avstående som ej avser hela bruksenheten utan allenast särskild fastighet eller område av fastighet inom enheten är alltså att anse som avstående av visst område.

Till tvångsförvärv, som avses i förevarande lagrum, hänföres icke förköp eller återköp. Angående den inverkan som utövningen av dessa lösningsrätter medför på panträtt meddelas bestämmelser i 5 kap. 22, 27 och 33 åå samt 6 kap. 18 5. En erinran härom har upptagits i tredje stycket av förevarande paragraf.

22 5.

I 24 5 2 mom. och 36 5 2 mom. IxF ha sammanförts åtskilliga fall som kän- netecknas av att panträttens bestånd gjorts beroende av huruvida och i vil— ken utsträckning vid fördelning av medel betalning utfallit å intecknad fordran.1 I fråga om ett sådant fall har i förslaget bestämmelse meddelats i 20 å andra stycket; det avser fördelning av medel, som enligt föreskrifterna i UL skola fördelas mellan rättsägare i fast egendom, ehuru försäljning av egendomen ej skett.

Vid sidan av det nu anmärkta upptagas i förenämnda moment i IF åtskil— liga andra fall. »Hit höra främst sådana, då fråga ej varit om skyldighet för ägaren att avstå äganderätt till hela fastigheten utan allenast viss del där— av eller att tåla att fastigheten, med bibehållen äganderätt, i visst hänseende tas i anspråk eller lider skada eller intrång och den därför bestämda ersätt- ningen skall nedsättas för fördelning mellan rättsägarna. Att rättsägarna i nu ifrågavarande fall skola tillgodoses är en konsekvens av att, då en del av en fastighet avstås, denna del enligt 21 5 i förslaget befrias från inteck- ningsansvar samt att, då tvångsförvärvet avser tillskapande av särskild rätt i fastigheten, denna skall åtnjuta företräde framför annan rätt till samma fastighet (49 & ExL). Slutligen tillkommer ytterligare en grupp av fall. Den— n-a grupp hänför sig till det förhållandet att enligt ExL eller VL intecknad egendom må tas i besittning, innan expropriationen fullbordats resp. ersätt— ningen blivit slutligen bestämd. De bestämmelser som här åsyftas äro 32, 37, 38 och 54 55 ExL samt i VL 9 kap. 54 och 67 55 och 11 kap. 66 och 67 åå.

Inverkan å panträtterna är enligt IF knuten till den omständigheten att vid fördelningen betalning utfaller å inteckningens huvudstol; det för- hållandet att vid fördelningssammanträdet panthavaren avstår från sin rätt att lyfta det utfallande beloppet har enligt ett HDs avgörande i fråga om medel som nedsatts enligt ExL ansetts vara utan betydelse i fråga om pant- rättens upphörande.2

Beträffande ersättning, som nedsatts enligt lagen den 8 april 1927 om in- teckningshavares rätt till betalning ur ersättning som utgår på grund av brandförsäkringsavtal, gäller däremot en motsatt regel. Någon prövning av inteckningshavarens rätt till betalning ur sådana medel förekommer icke i fall, då inteckningshavaren givit till känna att han ej önskar betalning (2 g

1 Se ock 59—62 åå lag 22/6 1921 om ströängars indragande till kronan. 2 Se NJA 1930 s. 536.

första st.); i fråga om vid fördelningen utfallet belopp upphör panträtten allenast till den del den gul-dits (3 5). I 24 5 3 inom. I'F hänvisas ock till de från 2 mom. avvikande bestämmelser som i detta fall gälla.1

Bestämmelserna i 24 5 2 mom. IF avse i fråga om expropriation och annat därmed likställt förvärv allenast det fall att nedsättning är föreskriven. I ett flertal fall gäller att ersättningen kan _ även då med företräde för tvångsförvärvet —- utbetalas till vederbörande rättsägare utan föregående nedsättning; en förutsättning härför är dock att den skada eller det intrång, som ersättningen avser, väsentligen är utan betydelse för fordringsägarens säkerhet. Ett stadgande av denna innebörd finnes i 9 kap. 54 å andra stycket VL och motsvarande bestämmelser ha upptagits i ett flertal andra lagar, t. ex. 48 5 första stycket ExL, 20 5 lagen om allmänna vägar, 7 5 andra styc— ket lagen den 12 juni 1942 om fornminnen och 30 5 naturskyddslagen. Sam- ma betraktelsesätt ligger ock till grund för bestämmelserna i 17 5 andr-a stycket i förevarande kapitel. Tydligt är att en sådan till annan rättsägare utbetald ersättning icke har någon inverkan å det intecknade beloppet.

I olika sammanhang har fråga väckts att, även då nedsättning ägt rum, bereda möjlighet för panthavaren att mot avstående från betalning av det belopp som skulle utfalla å pant-rätten vid fördelningen låta panträtten kvar- stå med oförändrat belopp. Detta spörsmål förelåg till behandling i samband med tillkomsten av ett år 1927 för riksdagen framlagt förslag till lag angå- ende fastighets befriande i vissa fall från ansvar för inteckning m. m. Enligt 9 5 i förslaget skulle, då vid fördelning av nedsatt belopp likvid utfölle å in- tecknings huvudstol, inteckningen till motsvarande belopp vara utan verkan. Mot förslaget i denna del framfördes erinringar av styrelsen för Sveriges all- männa hypoteksbank.2 Enligt bankens åsikt vore det för hypoteksinstitu— tionen, liksom för andra penninginrättningar, där inteckningslånen vore ordnade efter bestämda amorteringsplaner, ej önskvärt att dessa planer rub- bades genom för tidig betalning; möjligheten för banken att på ett tillfreds- ställande sätt beräkna sin penningställning skulle kunna minskas. Departe— mentschefen avvisade emellertid den framställda erinran under framhållan- de av att de för expropriation gäll-ande rättsreglerna tydligen borde gälla även vid fördelning enligt förslaget samt att vid fördelning av expropriationser- sättning en inteckningshavare icke ägde möjlighet att avstå från att lyfta det belopp som å honom utfölle vid fördelningen och ändock bibehålla sin inteckning gällande till fulla beloppet.

Sedan riksdagen _ på skäl som i detta sammanhang äro utan betydelse avslagit propositionen, framlades vid 1929 års riksdag ny proposition i ämnet.3 I detta förslag hade den ifrågavarande bestämmelsen upptagits oförändrad. Departementschefen framhöll därvid att det väckta spörsmå- let otvivelaktigt förtjänade uppmärksamhet men att, då motsvarande reg— ler gällde även inom åtskilliga andra områden, frågan borde upptagas i ett

1 Se Olivecrona, IF 5. 141. = Se prop. 19/1927 8. 29 f. 3 Prop. 4/1929.

större sammanhang. För att emellertid tillgodose inteckningshavarens in— tresse i förevarande hänsee-nde upptogs i det till lagrådet remitterade försla- get en bestämmelse av innehåll att, då inteckning, å vars huvudstol likvid utfallit, innehades av borgenär som på grund av omständigheterna icke skä- ligen kunde tillförbindas att genast å fordringen avräkna det utfallna belop- pet, detta skulle innestå hos borgenären såsom pant, till dess avräkning sked- de, samt att det ålåge borgenären att ombesörja att beloppet gjordes räntebä- rande; på yrkande av den som personligen svarade för fordringen skulle det förvandlas i fullgoda obligationer eller andra därmed jämförliga värde— papper (11 5).

Beträffande den sålunda föreslagna bestämmelsen upptog lagrådet vid sin granskning av förslaget först frågan om det vid fördelningen utfallande be- loppets inverkan å gäldenärens personliga betalningsskyldighet samt erinra- de därvid att i de fall då denna vore grundad å själva inteckningshandling- en beloppet finge anses avbetalt å det förskrivna kapitalbeloppet men att, om inteckningen såsom nästan alltid torde vara fallet låge såsom pant för fordran på grund av omslagsrevers, det berodde på avtalet mellan in- teckningshavaren och gäldenären samt på de allmänna rättsreglerna om för- sträckning och pant, huruvida inteckningshavaren vore skyldig att avräkna det utdelade beloppet å sin fordran. Enligt lagrådets uppfattning syntes innebörden av den föreslagna bestämmelsen vara att, även om intecknings- havaren enligt eljest gällande rättsregler vore skyldig att avskriva det utfal- lande beloppet å sin fordran, han skulle få underlåta detta, därest det på grund av omständigheterna funnes skäligt. Ett dylikt stadgande bleve enligt lagrådets mening vanskligt att tillämpa och syntes ej heller vara av behovet påkallat. I saknad av lagstadgande eller bestämmelse i träffat avtal vore in- teckningshavaren, ansåg lagrådet, icke skyldig att avräkna beloppet på sin fordran enligt omslagsreversen, förrän denna fordran förfallit till betal- ning. Att såsom föreslagits tillägga domstol befogenhet att vid sidan av en tolkning av bestående avtal ingå i en skälighetsprövning i förevarande hän- seende fann lagrådet icke vara riktigt. Lagrådet, som avstyrkte bestämmel— sens upp-tagande i förslaget, uttalade vidare att av allmänna rättsregler om pant torde följa att ett utdelat belopp, som icke använts till avbetalning å omslagsreversen, omfattades av panträtten ävensom att inteckningshavaren vore skyldig att göra beloppet räntebärande.

Vid avlåtande av proposition i ämnet anförde departementschefen att en viss tvekan förelegat om den inverkan å gäldenärens personliga betalnings- skyldighet som enligt allmänna rättsgnundsatser följde av fördelningen av expropriationsersättning samt att ganska allmänt en regel, motsatt den av lagrådet angivna, had-e tillämpats av penninganstalterna. Efter det uttalande som förelåge från lagrådets sida syntes det emellertid kunna förväntas att penninganstalterna, såväl som kreditgivar-e i allmänhet, icke skulle anse sig utan vidare ha anledning att på omslagsrevers före förfallodagen avräkna be— lopp, som utfallit å hypotiserad inteckningsrevers. Departementschefen an- såg sig därför böra ur förslaget utesluta de bestämmelser som avsåge rätt för inteckningshavaren att innehålla utdelat belopp som pant ävensom åläg-

gandet för borgenären att göra det räntebärande, varemot i förslaget bibe— hölls skyldigheten för borgenären att låta förvandla beloppet i fullgoda obli- gationer eller andra därmed jämförliga värdepapper.1 Propositionen godkän- des i denna del av riksdagen. Då 1929 års lagstiftning sedermera ersattes med 1931 års nu gällande lag i ämnet, överflyttades de ifrågavarande bestäm— melserna i oförändrat skick till sistnämnda lag (10 och 11 55).

Uti en den 4 november 1932 till Kungl. Maj:t ingiven framställning har föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges 1andshypoteksin-stitution ånyo väckt frågan om rätt för inteckningshavare att avstå från vid fördel- ningen utfallande betalning utan att med ett sådant avstående skulle följa någon minskning av panträtternas kapitalbelopp. Framställningen upptogs av departementschefen i samband med proposition till 1934 års riksdag om förenklat förfarande vid fördelning av expropriationsersättning i fall då om- råde, som tas i anspråk, är samfällt för flera fastigheter (numera 35 och 57 55 ExL). Även denna gång avvisades emellertid frågan med den moti- veringen att den icke vore ägnad att upptagas till behandling uti det då ifrå- gavarande sammanhanget.2

Spörsmålet uppmärksammades i samband med tillkomsten av den nya gruvlagstiftningen. I åtskilliga yttranden hade uttalats önskemål om en för— enkling av reglerna om utbetalning av ersättningsmedel (42—44 55 gruvla— gen). Med hänvisning till frågans behandling vid tidigare tillfällen, då för- slag därom framkommit, och under framhållande av att det knappast syn- tes lämpligt att inom området för en speciell näringslag sådan som gruvla- gen bryta det gällande systemet ansåg departementschefen dess-a önskemål icke kunna beaktas.3

Vid de förhandlingar i denna fråga som vid ett flertal tillfällen ägt rum inom hypoteksombudsmännens förening har rätt fullständig enighet om be- hovet av en lagstiftning i ämnet; som förebild åberopades därvid 1927 års lag om brandskadeersättning.4 Med hänsyn till den före 1930 års prejudikat vacklande praxis förordades samtidigt särskild lagstiftning av innebörd att inteckning skulle förbliva helt oberörd av expropriations- eller jämförliga förrättningar, varom anteckningar i fastighetsböckerna saknades eller vore ofullständiga, såvida icke vederbörande rättsägare före viss, i lagen angiven tidpunkt hos inskrivningsdomaren anmälde yrkande i annan riktning.

Även fastighetsregisterkommissionen har uti en till Kungl. Maj:t den 25 juni 1934 avlåten skrivelse hemställt om utfärdande av sådana bestämmel- ser att, då vid ägoutbyte enligt 6 kap. FBL vederlag bestämts skola utgå för minskning i en fastighets uppskattningsinnehåll, inteckning i fastigheten skulle kunna, utan att därför erfordrades särskilda inteckningsåtgärder, un— der vissa villkor kvarstå till högst fulla kapitalbeloppet och med oförändrad förmånsrätt i fastigheten i dess efter ägoutbytet förändrade skick.5

' Se NJA II 1929 s. 217 ff. = NJA II 1934 s. 577. 3 NJA II 1939 s. 394 ff. * Se Hypoteksombudsmännens förhandlingar 1942 s. 1320 ff. med hänvisningar. 5 Se Fastighetsregisterkommissionens meddelanden XXX s. 23 ff.

Såsom framgår av den nu lämnade redogörelsen ha vid upprepade tillfäl- len önskemål framställts om sådan ändring i gällande lagstiftning att en panträtt, för vilken panthavaren avstår från sin rätt att uppbära betalning vid fördelning som avses i 24 g 2 mom. och 36 5 2 mom. IF, må med oför— ändrat belopp kvarstå i egendomen eller, då en del av fastighet avstås, i åter- stoden.1 .

Då beredningen nu övergår till att framlägga sin egen uppfattning i detta ämne, inställer sig först spörsmålet om det behov av förändrad lagstiftning som må anses föreligga. I detta hänseende torde böra beaktas att den ned- sättningsskyldighet som tidigare förelegat vid expropriation eller annat så— dant tvångsförvärv begränsats för sådana fall då den särskilda rätt om vars upplåtande är fråga medför allenast ringa men och upplåtelsen prövas up- penbarligen icke rubba fordringsägares säkerhet (48 & ExL) eller då, såsom enligt VL (9 kap. 54 å), skadan eller intrånget å fastigheten prövas vara väsentligen utan betydelse för fordringsägarens säkerhet. Uteslutna från tillämpningen av dessa regler äro emellertid enligt såväl ExL som VL sådana fall då del av fastighet skall avstås med äganderätt. Härvid skall, då ersätt— ning över huvud taget utgår, nedsättning alltid ske; tidpunkten för ned- sättningen är i allmänhet av avgörande betydelse för den avstådda fastig- hetsdelens befrielse från ansvar för begränsade sakrätter i denna (jfr 60 å ExL). Skall i nu angivna fall den synpunkt som ligger till grund för de nyssnämnda rättsreglerna beaktas, måste det uppenbarligen ske genom en modifikation i de bestämmelser som nu gälla angående rättsverkan av för— delningen.

I den förut omnämnda propositionen till 1929 års riksdag framhölls, så— som tidigare erinrats, att de för inteckningshavaren uppkommande olägen- heterna av att denne vid fördelningen nödgades mottaga betalning kunde i viss mån förebyggas genom att det utbetalade beloppet, i stället för att av- skrivas å omslagsreversen, kvarstode som pant för denna, och lagrådet ut- talade i sitt förut anmärkta yttrande att inteckningshavaren icke, om ej annat avtalats, vore skyldig att avräkna beloppet på sin fordran. För att den ä inteckningen gjorda betalningen ej skall tillika avräknas å omslagsrever— sen måste emellertid, såsom lagrådet jämväl torde ha förutsatt, ytterligare fordras att mottagna medel, enligt vad som i allmänhet gäller för pantsätt- ning, avskiljas på sådant sätt att de äro skyddade mot panthavarens borge— narer.

Enligt beredningens förslag är panträtten som sådan oberoende av det bakomliggande rättsförhållandet; någon motsvarighet till den personliga förskrivning som nu utgör panträttens grundval föreligger icke enligt för- slaget. En konsekvens av denna ståndpunkt är att, såvitt ej särskilt stad- gande därom meddelas eller annat avtalats, den betalning å pantbrevet som sker vid fördelningen i och för sig är utan inverkan å det bakomliggande rättsförhållandet. Tillräckliga skäl torde ej heller föreligga att i lagstift— ningen upptaga ett sådant stadgande. Panthavaren kommer alltså enligt

1 Se ock Strahl s. 294 not 2.

den nya regleringen av panträtten att i samtliga fall, då ej annat avtalats, vara oförhindrad att, mot avskrivning å panträtten, som särskild pant inne- hålla det uppburna beloppet till säkerhet för sin fordran. Å andra sidan är uppenbart att, om han tillgodogör sig beloppet för egen räkning, han är skyldig att avskriva det å omslagsreversen ; denna situation är att likställa med att han till förmån för sin fordran realiserat panten.

Även om genom den nu angivna utvägen panthavarens intressen i viss mån synas kunna tillgodoses, torde densamma dock te sig som ganska kom- plicerad; den synes ej_ heller i någon större utsträckning ha kommit till an- vändning. De särskilda skäl som vid tillkomsten av 1929 års lagstiftning må ha förelegat för införandet av skyldighet för borgenären att på anford- ran förvandla den uppburna ersättningen i värdehandlingar torde icke äga någon mera allmän giltighet.

Nu gällande bestämmelser om den inverkan som vid expropriation och annat likställt förvärv fördelningen har å panträttens belopp leda till att i första hand panträtter med bästa förmånsrätt reduceras, medan panträtter med sämre förmånsrätt i regel lämnas oberörda. Detta förhållande synes stå i mindre god överensstämmelse med den inom inteckningsrätten eljest gäl- lande grundsatsen om panträttsskyddets avvägning mellan flera panträtter. Sannolikt har man utgått från att det för panthavaren utgjorde en förmån att erhålla betalning. Uppenbart är ock detta ofta fallet. I tider med sti- gande ränta ställer sig en sådan betalning gynnsam för panthavaren, även om säkerheten alltjämt är fullt betryggande, medan det motsatta inträffar, då räntan är fallande. Från de nu angivna utgångspunkterna synes det bäst överensstämma med lagstiftningens allmänna grunder att panthavarna efter deras inbördes företräde erhålla valrätt huruvida de vilja låta beloppet inne— stå eller ej ; de höra med andra ord i tur och ordning erbjudas att lyfta er- sättningen och endast den panträtt å vilken betalning guldits bör bli utan verkan till motsvarande belopp. Det är detta förfaringssätt som nu tilläm— pas vid fördelning av brandskadeersättning.

För genomförande av en sådan ordning är det uppenbarligen en förutsätt- ning att icke andra råttsägares intressen därigenom åsidosättas. Beträffande panträtter föreligger uppenbarligen icke någon risk i detta hänseende. In— nehavaren av en sådan har, när han avstår från betalning vid fördelningen, därigenom tillkännagivit att han anser fastigheten eller den återstående de- len av denna, även med det reducerade värdet, erbjuda full täckning för det pantförskrivna beloppet; för rättsägare, som i förmånsrätt följa närmast efter den som mottagit betalning, inträder liksom med det nuvarande syste- met en motsvarande förbättring i förmånsrätten. Det nu sagda äger till— låmpning även i fråga om fastighetsägaren; skulle samtliga fordringsägare i fastigheten avstå från betalning, kommer beloppet att utbetalas till fastig— hetsägaren. Mera oviss ter sig situationen i fråga om sådana begränsade sakrätter vilkas innehavare icke vid fördelningen äga uppbära betalning. Det har anmärkts att det för innehavaren av en dylik rättighet, som åtnjuter sämre rätt än panträtten, kan leda till rättsförlust, om panträtten likväl bi-

behålles vid sitt ursprungliga belopp; ett avstående från betalning utan av- skrivning å panträtten skulle medföra ökad risk att rättigheten vid exeku— tiv försäljning ginge förlorad.1

Vid bedömande av detta spörsmål må till en början fastställas att någon sådan ökad risk uppenbarligen icke uppkommer för rättsägare, som följer efter den fordringsägare, vilken uppburit betalning; genom beloppets av- skrivning å panträtten har det tidigare rättsläget för denne rättsägare åter— ställts. Anmärkningen är formellt befogad allenast i vad angår rättsägare, vars företräde ligger efter fordringsägare som avstått från betalning men före fordringsägare eller fastighetsägare som mottagit betalning. Vad angår rättigheter med nu angivna läge torde som regel kunna antagas att de vid exekutiv auktion falla inom lägsta budet och sålunda av denna anledning komma att bibehållas. Även om så icke är förhållandet, är det dock osanno- likt att utsikten till rättighetens bevarande vid auktionen skulle i någon nämnvärd mån påverkas av att någon avskrivning ej skett å panträtten. Bor- genären har själv bedömt situationen så att den kvarstående säkerheten var fullt betryggande för panträttens hela kapitalbelop. Om vid den exekutiva auktionen rättigheten dock går förlorad, lär detta få antagas ha sin grund i helt andra omständigheter.

En utväg vore visserligen att för nu ifrågavarande fall göra frågan huru- vida panträtten må gälla med oförändrat belopp beroende av om sådan rätts— ägare som här avses lämnar sitt samtycke därtill. Den nu antydda lösningen skulle emellertid komplicera rättsreglerna och deras tillämpning samt i många fall resa hinder mot uppnåendet av syftet med den ifrågavarande lagänd- ringen. Ej heller har vid tillkomsten av 1927 års lag sådan garanti ansetts erforderlig eller ens varit under diskussion.

Av vad nu anförts finner beredningen övervägande skäl tala för en gene- rell lösning av denna fråga enligt de grunder som angivits i 1927 års lag- stiftning. En panthavare skulle alltså äga att vid fördelningen avstå från sin rätt till utdelning utan att beloppet avskreves å hans panträtt; den ut- delning från vilken han sålunda avstått ingår då i de medel som äro att tillgå vid fördelningen till närmaste fordringsägare i fastigheten och, om alla fordrin-g-sägarna avstå, till fastighetsägaren.

Ett stadgande av nu angiven innebörd bör upptagas i förevarande lagrum och ej i de särskilda författningar som behandla förfarandet vid fördel- ningen. Någon bestämmelse erfordras uppenbarligen icke i fråga om ford- ringsägarens rätt att avstå från att uppbära betalning; vad som kvarstår är frågan om avståendets inverkan å panträtten. I VL ha upptagits bestäm— melser att ersättning, som är att tillgå för fördelning, må utbetalas till fas- tighetsägaren direkt, om fordringsägaren resp. samtliga fordringsägare läm— nat sitt samtycke (9 kap. 69 & tredje st.). Sådana stadganden ha ansetts äga den innebörden att fordringsägarna utan rättsförlust kunna avstå från sin andel i ersättningen.2 Efter genomförandet av den nu förordade lagändringen

1 Se Östergren i SvJT 1921 s. 284 ff., Olivecrona, IF 5. 131 not 5. 2 Se Olivecrona, IF 5. 135 f. samt NJA 1958 s. 467.

ha dessa stadganden förlorat sin betydelse och höra därför upphävas. Så— som skett i 24 Q 3 mom. IF torde ock alltjämt hänvisning böra ske till 1927 års lag om brandskadeersättning, även om denna hänvisning icke har samma innebörd som tidigare.

I beredningens jordabalksförslag har gemensam inteckning icke bibe- hållits. I överensstämmelse härmed har beredningen icke i det föregående av— handlat de frågor som sammanhänga med spörsmålet om verkan vid gemen— sam inteckning av panthavarens avstående från betalning som ur någon av de intecknade fastigheterna utfallit vid fördelningen. Nämnda spörsmål för- anledde emellertid uttalande av en av lagrådets ledamöter i samband med granskningen av nyssnämnda lagstiftning om inteckningshavares rätt till betalning på grund av brandförsäkringsavtal.1 Visserligen torde en tillämp- ning av den i förslaget upptagna regeln icke i och för sig möta några större betänkligheter under förutsättning att det belopp som avståendet gäller icke må framdeles vid exekutiv auktion såsom brist överföras till de övriga fastig- heterna (jfr 36 5 2 mom. IF) samt att anteckning därom verkställes år in— teckningshandlingen. Å andra sidan torde en sådan ordning vara alltför in— vecklad för att införas under den begränsade övergångstid under vilken ge— mensamma inteckningar enligt PromL komma att kvarstå. Beredningen hän- visar i övrigt till PromL.

Mot avfattningen av 24 5 2 mom. IF har i olika sammanhang anmärkts att genom den anhopning av ett stort antal särskilda fall, som i samband med ny lagstiftning å det expropriationsrättsliga området skett i nämnda lagrum, dess innebörd alltmera fördunklats ; samtidigt har framhållits Önsk- värdheten av en för samtliga de ifrågavarande fallen såvitt möjligt enhetlig lagregel. Beredningen har sökt att efterkomma detta önskemål. De allmänna förutsättningarna för lagrummets tillämpning äro att enligt de särskilda be- stämmelser som därom gälla medel nedsatts för fördelning till fordrings- ägare i fast egendom; härvid måste dock undantag göras för dels de i för- slagets 20 å upptagna fallen i fråga om utsökning och dels för det i 21 5 första stycket behandlade. Med bortseende från de nu angivna undantagen bör som huvudregel gälla att panträtten (inteckningen) är utan verkan, om och i den mån vid fördelningen betalning utfaller å huvudstolen av den in- tecknade fordran. Till denna huvudregel torde lämpligen kunna fogas stad- gandet om verkan av avstående från betalning. Ett sådant avstående måste för att kunna beaktas vid fördelningens verkställande äga rum dessförinnan; det kan ske antingen vid eller ock före sammanträdet för fördelningen.

Bland de i 24 5 2 mom. IF behandlade fallen har även upptagits fördel- ning av lösen för mark, som jämlikt gruvlagen eller lagen den 28 maj 1886 angående stenkolsfyndigheter m. m. avträtts till inmutare eller koncessions- innehavare. Avfattningen ansluter sig till motsvarande bestämmelser i nämn- da lagar (36 å gruvlagen samt 14 5 lagen om stenkolsfyndigheter). Av denna avfattning får emellertid icke dras den slutsatsen att i detta fall är fråga om avstående med äganderätt; den rätt som inmutaren eller koncessions-

1 Se NJA II 1927 s. 559 ff.

havaren förvärvar är att anse som en närmast med nyttjanderätt likställd rättighet i fastigheten.1 Ett sådant avträdande är alltså att hänföra icke till nästföregående utan till förevarande paragraf.

Angående inverkan å andra inskrivna betalningsrätter i fast egendom än panträtt, enligt förslaget ränterätt och födoråd, meddelas bestämmelser i 9 och 10 kap.

23 &.

Såsom uttalats i den allmänna motiveringen till förevarande kapitel ha de förändringar i panträttsförhållandet, som sammanhänga med ändringar i pantbrevs ränta eller förfallotid och utbyte av pantbrev samt dödande av panträtt, ansetts böra behandlas i den inskrivningsrättsliga avdelningen av förslaget. De åsyftade bestämmelserna upptagas i 30 kap.

24 5.

I 28 och 30 55 IF behandlas vissa frågor som angå det personliga betal— ningsansvaret för intecknad gäld. Stadgandet i 28 & avser det fall att inne- havare av intecknad fordran låter ny ägare till fastigheten genom å inteck- ningshandlingen tecknad förbindelse övertaga skulden; verkan av ett sådant åtagande är att förre gäldenären blir fri från sitt betalningsansvar i förhål- lande till borgenären, om ej annat avtalats. I 30 å åter meddelas bestämmelser för det särskilda fall att vid exekutiv försäljning av fast egendom borgenär, som i egendomen har inteckning för fordran, ägt ta betalning ur köpe- skillingen men låter efter överenskommelse med köparen intecknat belopp, som kunnat gäldas ur köpeskillingen, kvarstå i egendomen; härmed har lik- ställts det fall då köparen i egenskap av inteckningshavare fått avräkna be- loppet å köpeskillingen. Även i nu angivna fall upphör till motsvarande del det personliga betalningsansvaret.

Samtliga de nu ifrågavarande bestämmelserna ha närmast sin upprin— nelse i det samband som enligt gällande lagstiftning föreligger mellan den personliga fordringsrätten och panträtten. Såsom framhållits i den all- männa motiveringen till förevarande kapitel kommer detta samband till uttryck särskilt däri att en personlig betalningsutfästelse alltid skall från början ligga till grund för panträtten. Vid inteckningens tillkomst är väl i allmänhet detta ansvar förenat hos samme person, fastighetsägaren. Väx- lingar i äganderätten kunna emellertid medföra att den personliga betal- ningsskyldigheten sedermera skiljes från äganderätten och alltså kommer att åvila annan än fastighetens ägare.

De nyss anmärkta bestämmelserna i IF avse att i olika hänseenden när- mare reglera detta samband; de äro alltså, i varje fall omedelbart, att till— lämpa allenast å den i inteckningshandlingen förskrivna personliga be— talningsskyldigheten. Enligt den utformning av panträtten som beredningen föreslår frigöres panträtten från sambandet med den personliga fordrings- rätten. Med denna utformning förfaller den nuvarande grunden för en sär—

1 Se Digman, Svensk gruvrätt (Stockholm 1953) s. 225 ff.

skild reglering av förhållandet mellan panträtt och personlig fordran.1 Uppenbarligen återstår emellertid även med denna utgångspunkt frågan hu- ruvida ej sådana bestämmelser alltjämt äro påkallade med hänsyn till de särskilda förhållanden som i övrigt äro förknippade med panträtt i fast egendom.

I detta sammanhang skola först behandlas bestämmelserna i 28 5 IF. Syf— tet med dessa bestämmelser är att hos samme person, fastighetsägaren, för- ena såväl den personliga betalningsskyldigheten som ock den skyldighet som åvilar fastigheten på grund av panträtten.2 I allmänhet kommer ock detta syfte till uttryck i köpehandlingar rörande fast egendom genom ett åtagande från köparens sida av personlig betalningsskyldighet. Ett sådant åtagande gäller emellertid allenast mellan kontrahenterna i köpeavtalet. För att åtagandet skall medföra befrielse för förre ägaren i förhållande till bor- genären fordras därutöver enligt allmänna rättsregler att denne godkänt den nye ägaren såsom gäldenär i den förres ställe. Ej heller kan borgenä- ren enbart på grund av köparens åtagande gentemot säljaren grunda något anspråk mot köparen.3 Enligt de nu ifrågavarande bestämmelserna i IF med— för emellertid det förhållandet att borgenären samtyckt till att nye ägaren Övertager skulden den verkan att borgenären därmed helt frigjort förre äga ren från hans ansvar för skulden, om ej annat blivit avtalat. För inträdet av denna verkan fordras dock enligt lagens ordalydelse att nye ägarens åta- gande skall tecknas å inteckningshandlingen. Syftet med en sådan påteckning är dock allenast att skydda den tidigare gäldenären mot krav från senare godtroende innehavare av inteckningshandlingen.4

Såsom nyss erinrats ha de ifrågavarande bestämmelserna icke omedelbar tillämpning å borgenärs anspråk på grund av omslagsrevers. De skäl som ligga till grund för dessa bestämmelser torde emellertid i lika mån gälla borgenärs fordran på grund av omslagsrevers eller annat rättsförhållande som medför betalningsskyldighet för förre ägaren. Uppenbart är emellertid att, då personlig betalningsskyldighet och panträtt framdeles alltid komma att grundas å skilda handlingar, nye ägarens åtagande bör tecknas icke å pantbrevet utan å omslagsreversen. Är denna löpande, kan eljest ny inne- havare av omslagsreversen mot förre ägaren komma att åberopa god tro.5

Ett med det nu behandlade i viss mån likartat fall föreligger, då fastig— het genom försäljning å exekutiv auktion övergår till ny ägare. Därest en borgenär, vilken som säkerhet för sin fordran har panträtt i fastigheten, icke begagnar sig av sin rätt att uppbära betalning ur köpeskillingen utan i stället låter beloppet innestå i fastigheten, anses borgenären därmed _ lik- som i det nyss behandlade fallet — ha uppgivit sin fordran mot förre äga- ren; denne befrias alltså i motsvarande män från betalningsansvar.

* Se Larsson, Om personligt betalningsansvar för inteckning (Lund 1944) s. 173.

2 Se Larsson a. a. s. 122.

3 LB II 5. 175 f., NJA 1895 s. 518, jfr Lundstedt, Obligationsbegreppet I (Uppsala 1929) s. 216 ff., Larsson a. a. s. 156 f. ' Se Olivecrona, IF 5. 152 jämte hänvisningar. 5 Jfr NJA 1938 s. 54.

De i 30 5 IF upptagna bestämmelserna i ämnet avse allenast sådana pant— rätter som falla utom lägsta budet, något som även kommit till tydligt ut— tryck i lagrummets avfattning.1 Vad angår panträtter inom lägsta budet kvarstår den personliga betalningsskyldigheten liksom tidigare. Ansvaret övergår icke i detta fall å nye ägaren; vid borgenärens underlåtenhet att enligt 117 5 andra stycket UL yrka betalning kan icke förknippas någon rättsförlust för honom mot den för gälden personligen ansvarige.2 Denna ståndpunkt synes väl i vissa fall kunna innebära en obillighet mot den sist- nämnde, särskilt då ansvaret göres gällande efter lång tids förlopp. Den per— sonliga betalningsskyldigheten torde emellertid beträffande ifrågavarande panträtter ej äga någon större betydelse; genom överenskommelse mellan borgenären och nye ägaren kan ock ansvaret överflyttas å denne.

Bestämmelserna i 28 och 30 55 IF reglera den betydelse som en växling å ägaresidan har för den personliga ansvarigheten. Däremot behandlas i dessa lagrum icke närmare verkan av att vid fördelning av köpeskillingen för exekutivt försåld fastighet betalning utfaller å panträtten utan att sådan överenskommelse som avses i 30 & föreligger. Att mottagen betalning i detta fall medför upphörande i motsvarande mån av det personliga betalnings— ansvaret har ansetts ligga i sakens natur.3 Detta betraktelsesätt är ock helt visst riktigt i fråga om den personliga förskrivning som enligt nu gällande lagstiftning innefattas i den till grund för panträtten liggande fordrings- handlingen. Såsom framhållits i motiven till 22 & äger det däremot icke samma obetingade giltighet beträffande gäldenärens betalningsskyldighet enligt omslagsrevers, för vilken inteckningshandlingen utgör säkerhet. Hu- ruvida det åligger borgenären att omedelbart avskriva betalningen å om— slagsreversen torde vara beroende av om gäldenären enligt denna är berät- tigad att då erlägga betalning. Om så ej är förhållandet, torde borgenären äga att tills vidare avskilja betalningen som lös pant. Det nu sagda gäller även betalning som borgenär uppbär vid fördelning som avses i 22 5; härom hänvisas till vad där anförts. Att i sist åsyftade fall ett avstående från be— talning icke inverkar på vare sig panträtten eller det bakomliggande rätts- förhållandet torde framgå av den av beredningen föreslagna lydelsen av 22 5.

Den i 30 5 IF medgivna befrielsen från personligt betalningsansvar har icke gjorts beroende av att nye ägaren genom påskrift å inteckningshand- lingen övertagit betalningsansvaret; den äger i olikhet med motsvarande fall enligt 28 & verkan även mot godtroende borgenär, oavsett om sådan påskrift ägt rum eller ej.4 Visserligen skall enligt 131 5 2 mom. UL angående avräkningen göras anteckning å fordringshandlingen, om denna är tillgänglig för auktionsförrättaren. Det förutsättes sålunda att sådan påskrift icke i alla fall kan verkställas. Uppenbart kan detta förhållande medföra rätts— förlust för borgenär som, då påskrift ej ägt rum, i god tro förvärvat in-

1 Se NJA II 1912 s. 233. 2 Se Almén, Ant. till 16 kap. 5. 219. 3 Se Olivecrona, IF 5. 155. * Undén II:2 s. 551.

teckningshandlingen. För att förebygga en sådan situation har i samband med behandlingen av 1912 års förslag av Almén ifrågasatts att inroparens rätt att tillgodonjuta sådan överenskommelse som avses i 30 & IF skulle bero av det villkoret att inteckningshandlingen företeddes och av auktions— förrättaren försåges med påskrift om överenskommelsen.1 Från de av bered- ningen tidigare angivna utgångspunkterna skulle en sådan anteckning så- som avseende den personliga betalningsskyldigheten ha sin rätta plats ej å inteckningshandlingen utan å omslagsreversen. Med hänsyn till bestäm- melserna i 12 5 torde ock i regel anteckning å pantbrevet skydda mot upp— komsten av god tro. Enligt beredningens mening tala övervägande skäl för att denna fråga löses i överensstämmelse med vad som tidigare förordats i fråga om motsvarande stadgande i 28 5 IF. Även i detta fall är det av stor principiell betydelse att icke avsteg sker från de allmänna principerna om godtrosförvärv enligt SkL.2 Beredningen har alltså ansett att även i detta fall gäldenärens rätt till invändning bör vara underkastad bestämmelserna i nämnda lag. Detta bör dock icke utesluta att stadgandet i 131 & UL bibe- hålles såsom generell regel.

I anslutning till beredningens principiella inställning till de nu behand- lade frågorna må, beträffande avfattningen av förevarande lagrum, fram— hållas följande.

Den allmänna regeln om verkan vid ägarbyte av borgenärens medgivande till att nye ägaren övertager betalningsansvaret har upptagits som första stycke. Någon formföreskrift rörande övertagandet har icke uppställts. Uppenbart är emellertid att till förhindrande av godtrosförvärv påskrift om övertagandet bör ske å fordringshandlingen ; detta är påkallat, då denna ut- göres av löpande skuldebrev. Den befrielse från ansvar som förre ägaren vinner gäller i förhållande till borgenären; den berör ej rättsförhållandet mellan den tidigare och den nye ägaren. Uteslutet är alltså icke att nye ägaren kan, om grund därtill föreligger i rättsförhållandet dem emellan, av förre ägaren återkräva vad han utgivit.

I andra stycket ha meddelats särskilda bestämmelser för det fall att ägarbytet skett genom exekutiv auktion. Dessa bestämmelser överensstäm- ma i huvudsak med motsvarande stadganden i 30 5 IF; vad angår verkan av borgenärs goda tro har dock detta fall likställts med det i första stycket behandlade. En viss formell avvikelse föreligger dock; det i IF använda uttrycket »den som personligen svarade för skulden», har, för vinnande av överensstämmelse med stadgandet i första stycket, utbytts mot »förre äga- ren». Ändringen innebär en återgång till den lydelse motsvarande lagrum ägde före 1912 års lagändring.3

Slutligen har i tredje stycket upptagits en erinran därom att den befrielse som förre ägaren vinner enligt första eller andra stycket kan gå förlorad enligt SkLs godtrosregler.

1 Se Almén, Ant. till 16 kap. 5. 216 f., jfr ock s. 221 ff. särskilt vid p. 14. 2 Se Larsson a. a. s. 107. 3 Se Almén, Ant. till 16 kap. 5. 217 f.

25 5.

I 29 5 IF regleras inverkan å den personliga betalningsskyldighet som åligger utgivaren av intecknad skuldförbindelse eller annan ägare av fas- tigheten av det förhållandet att, sedan fastigheten kommit i ny ägares hand, borgenären utan samtycke av den för fordran ansvarige tidigare ägaren lå— ter inteckningen helt och hållet eller till viss del dödas eller ock förfalla eller nedsättas. Kan till följd av sådan åtgärd fordran icke uttagas ur fas- tigheten, är enligt lagrummet den tidigare ägaren fri från sitt ansvar för fordran. Bevisskyldigheten för att åtgärden varit utan betydelse för pant— rättens värde åligger borgenären; denna bevisskyldighet anses kunna full— göras allenast genom exekutiv auktion å fastigheten.1 Syftet med ifrågava- rande bestämmelser, som genom 1875 års IF upptogos i lagstiftningen, har uppenbarligen varit att skydda gäldenärens rätt att, då han infriat förbin- delsen, vid regress komma i åtnjutande av pantens ursprungliga värde.2

Allmänna bestämmelser om vårdnadsplikt för innehavare av lös pant fin- nas upptagna i 10 kap. 3 och 4 55 HB. Enligt nämnda lagrum skall pant väl vårdas; skada som uppkommer å pant till följd av att den ej rätte- ligen vårdats är panthavaren skyldig att fullt ersätta. Dessa bestämmelser äro tillämpliga även i fråga om panträtt i fast egendom.3 Härmed torde ock betydelsen av bestämmelserna i 29 5 IF ha väsentligen reduceratsf- Bered- ningen har ansett sig böra överväga huruvida tillräckliga skäl kunna anses föreligga för ett bibehållande av bestämmelserna i sistnämnda lagrum.

Enligt den uppfattning vartill beredningen därvid kommit föreligga icke sådana skäl. Ur principiell synpunkt måste det anses vara till fördel att panthavares vårdnadsskyldighet till lös pant enhetligt regleras. Ej heller synes med den konstruktion panträtten erhållit i beredningens förslag någon väsentlig skillnad föreligga mellan det fall att ett pantbrev lämnats som säkerhet och det fall att panten utgöres av en annan värdehandling. Före- komsten av bestämmelser med den i 29 5 IF angivna innebörden kan ock tänkas verka återhållande på borgenärernas benägenhet att medverka vid sådana inskrivningsregleringar som enligt förslaget förutsättas vid dcl- ning av fastighet, fastigheters sammanläggning och bildande av bruksen— het. En farhåga i denna riktning torde ock ligga till grund för de särskilda bestämmelser i ämnet som upptagits i 57 5 femte stycket ExL, 43 5 fjärde stycket gruvlagen, 3 5 lagen den 18 oktober 1907 angående ryttare—, soldat— och båtsmanstorps befriande i vissa fall från ansvar för inteckningar i stam- fastighet, 14 & EnsL samt 18 5 lagen den 29 maj 1931 om avstyckat eller av— söndrat områdes befriande från ansvar för inteckning i stamfastighet. En— ligt dessa lagrum får underlåtenheten att genom anmälan, väckande av anspråk eller bestridande av ansökan vidmakthålla inteckning uti det ifrå— gavarande området icke läggas någon till last såsom försummelse i bevakan- de av honom eller annan tillkommande rättighet.

1 Se Olivecrona, IF 5. 153. ” Ang. lagrummets tillkomst se Larsson 3. a. s. 98 ff. ” Se NJA 1910 s. 503. ' Se Larsson a. a. s. 101 not 1.

På grund av vad sålunda anförts ha bestämmelserna i 29 5 IF ersatts med en hänvisning till de bestämmelser som i allmänhet gälla i fråga om pant i lös egendom.

26 å.

Såsom framhållits vid 1 5 kan i vissa fall fastighetsägarens utfästelse av panträtt ersättas genom att pantbrevet enligt vad därom är för varje fall stadgat utfärdas av viss myndighet eller annan, som tilldelats sådan befo- genhet. I allmänhet hänför sig behovet av en sådan anordning till de för— ändringar i fråga om den intecknade fastigheten som äro en följd av dennas delning eller sammanläggning med annan fastighet eller dess ingående i bruksenhet. Det nya pantbrev som erfordras kan i nu avsedda fall upp- rättas av inskrivningsdomaren (30 kap. 15 och 16 55). En motsvarande situation kan uppkomma vid utbrytning av ägarpant. En sådan utbrytning kan, då ägarpanten är utmätt eller fastighetsägaren är försatt i konkurs, ske på begäran av utmätningsmannen eller vid konkurs av förvaltaren; i nu nämnda fall skall alltid det nya pantbrevet upprättas av utmätningsman- nen eller konkursförvaltaren (30 kap. 18 5). Enligt 4 5 första stycket lagen den 8 april 1927 om inteckningshavares rätt till betalning ur ersättning, som utgår på grund av brandförsäkringsavtal, inträder —— för det fall att för- säkringsgivaren är ansvarig i förhållande till inteckningshavaren men ej gentemot den försäkrade byggnadens ägare försäkringsgivaren, i den mån vid fördelning av nedsatt ersättning betalning utfallit å inteckningens hu- vudstol, i inteckningshavarens rätt. För det belopp som sålunda utfallit jämte ränta skall enligt andra stycket i förenämnda lagrum inteckning med- delas på grund av handling, som länsstyrelsen har att utfärda. Beträffande sådan handlings innehåll och inteckningens förmånsrätt gälla särskilda be- stämmelser.

Såsom framgår av den nu lämnade redogörelsen anknyter sig i allmän— het befogenheten att i fastighetsägarens ställe utfärda pantbrev till redan bestående panträttsförhållanden; rättsverkan av det nya pantbrevet är be- gränsad inom den ram som sålunda är uppdragen. I detta [hänseende före— ligger icke någon principiell åtskillnad mellan ett sådant pantbrev och ett som upprättats av fastighetsägaren. Förhållandena gestalta sig i viss mån annorlunda i fråga om det slag av panträtt som avses i förslagets 4 kap. 27 5. I nu åsyftade fall skall utfästelse av panträtt anses föreligga redan då talan väckts om hävande eller återgång 'av köpet; detta förhållande kan alltså läggas till grund för ansökan om inskrivning. Pantbrev skall av in- skrivningsdomaren utfärdas först sedan inteckningsansökan bifallits (30 kap. 22 5).

Samtliga de nu angivna fallen kännetecknas därav att viss myndighet eller annan person på grund av lag träder i fastighetsägarens ställe och handlar med för denne bindande verkan. Det sålunda tillkomna pantbrevet är alltså ur principiell synpunkt att helt likställa med en av fastighetsägaren gjord pantutfästelse. En konsekvens härav är att pantbrevet och det därur

härledda panträttsförhållandet böra vara underkastade samma regler som enligt förevarande kapitel gälla i fråga om panträtt, som för motsvarande fall utfästs av fastighetsägaren. Även i fråga om panträttens behandling i andra delar av förslaget gäller uppenbart denna likställighet. Med hänsyn till de för sådana panträtter särskilt meddelade bestämmelserna, vilka i vissa fall avvika från de för panträtt i allmänhet gällande, bör dock till ett lag— stadgande i ämnet fogas förbehåll av innebörd att dessa bestämmelser allt- jämt skola iakttagas.

27 5.

Enligt 16 5 IF i detta lagrums ursprungliga lydelse skulle järnväg, kanal eller annan därmed jämförlig anläggning, vartill marken till större eller mindre del blivit förvärvad enligt gällande bestämmelser om expropriation, ej få belastas med inteckning enligt IF. Sedan behovet av att kunna an- vända järnvägar som kreditobjekt tillgodosetts genom särskild lagstiftning, har järnväg uteslutits ur lagrummet.

Angående förbud mot inteckning i visst slag av fast egendom ha be- stämmelser meddelats även i annan lagstiftning än IF. Enligt 5 5 lagen den 1-8 april 1952 om häradsallmänningar må häradsallmänning icke belastas med inteckning. Motsvarande förbud gäller enligt 5 5 i en samma dag ut- färdad lag om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna. Även i fråga om allmän flottled tillhörig egendom föreskrives i 4 kap. 25 5 lagen den 19 juni 1919 om flottningi allmän flottled att den ej må för gäld intecknas eller pantsättas ; dock äger länsstyrelsen för särskilt fall medgiva undantag.

Vid tillkomsten av förbudet mot inteckning i kanaler och därmed jämför- liga anläggningar åberopades i första hand de olägenheter som skulle kunna uppkomma om en viss däri ingående fastighet finge särskilt intecknas; den för kanaldriften erforderliga egendomen skulle därigenom kunna sönder— splittras.1 Enahanda betraktelsesätt torde ock ligga till grund för de inteck— ningsförbud som upptagits i 1952 års lagar om allmänningar samt flott- ningslagen; i dessa fall gäller ock ett, låt vara ej ovillkorligt, förbud mot avyttring.

Enligt beredningens mening äro bestämmelser av denna natur nära för- knippade med den särskilda lagstiftning som reglerar de materiella rätts- förhållanden varom i varje särskilt fall är fråga. De synas därför, såsom ock skett beträffande allmänningar och allmän flottled, böra upptagas i speciallagstiftningen. Vad särskilt angår allmän farled må till en början framhållas att, då nedläggande av allmän farled enligt 5 kap. 11 & VL en- dast kan ske efter ett av Kungl. Maj:t fattat beslut om dess avlysning, ett förfogande över egendom, som erfordras. för farleden, torde vara utan be— tydelse för farledens bestånd (jfr ock 5 kap. 6 & VL). Uti de reglementen eller andra föreskrifter rörande farledens förvaltning som Kungl. Maj:t en- ligt 12 å i samma kapitel äger meddela torde ock kunna upptagas bestäm- melser huruvida och under vilka betingelser fast egendom, som förvärvats

1 Se prop. 27/1875 bil. 5. 39—42.

för farleden, må avyttras eller intecknas. Med hänsyn till vad sålunda an— förts anser beredningen att något stadgande, motsvarande det nu i 16 5 första stycket IF meddelade, icke bör upptagas i detta sammanhang.

I 16 5 IF är som andra stycke meddelad bestämmelse att inteckning ej må beviljas i fastighet, som besväras av inskriven tomträtt eller vattenfalls- rätt. Detta stadgande infördes däri i samband med 1953 års reform av tomt- rättslagstiftningen. Huruvida ett stadgande av denna innebörd alltjämt er- fordras skall upptagas till behandling i samband med de inskrivningsrätts— liga reglerna i 30 kap.; i varje fall synes ett sådant stadgande icke äga sin plats i förevarande kapitel. Under den nu behandlade paragrafen har alltså upptagits allenast en hänvisning till den särskilda lagstiftning som gäller an— gående panträtt i järnväg. Bestämmelser i detta ämne äro nu meddelade i förordningen den 15 oktober 1880, innefattande särskilda föreskrifter angå— ende lagfart, inteckning och utmätning av järnväg m. m.1 Frågan huruvida nämnda bestämmelser med hänsyn till deras anknytning till den allmänna panträttslagstiftningen påkalla någon översyn torde icke böra upptagas i samband med nya JB.

9 KAP.

Om ränterätt

Reallaster i allmänhet

Under beteckningen reallast, vilket ord icke förekommer i svenskt lag— språk, torde i allmänhet sammanfattas vissa sakrättstyper, vilka innebära skyldighet för ägaren av den besvärade fastigheten att till rättighetens inne- havare fullgöra vissa fortlöpande eller periodiskt återkommande prestatio- ner i penningar, varor eller tjänster.2 Den materiella grundvalen för dessa prestationer anses utgöra fastighetens avkastning eller andra tillgångar, som regelmässigt stå till förfogande för fastighetsägaren i denna hans egen- skap.

I svensk lagstiftning behandlas rättigheter av detta slag i 54 5 IF. I nämn- da lagrum karakteriseras sådan rättighet som rätt till avkomst eller annan förmån som åt någon upplåtes att utgå av fast egendom. I allmänhet gälla om sådan rättighet sanuna regler som i förordningen meddelas angående nyttjanderätt. Uti ett hänseende föreligger dock en principiell avvikelse från nyttjanderätten. Då rättigheten är intecknad, äger rättighetshavaren att i den ordning UL bestämmer ur fastigheten utbekomma förmån i penningar eller varor, som är upplupen och innestår ogulden, samt om egendomen säl— jes utan förbehåll om rättighet-ens bestånd och alltså rättigheten på den grund upphör, ur köpeskillingen njuta ersättning motsvarande uppskattade

1 Se ock lag 5/7 1884 ang. utsträckt tillämpning av 1880 års förordning. . 1” Se Undén II: 2 s. 266 f. Ang. den innebörd som i vissa främmande rättssystem tillagts reallast eller däremot svarande uttryck se ock samme förf. i SvJT 1931 s. 113 ff.

värdet av de förmåner i penningar eller varor som tillkomma honom. Denna rätt till gottgörelse ur fastigheten innebär uppenbarligen en stark anknyt- ning till panträtten.

Även i andra sammanhang meddelas i lagstiftningen bestämmelser om reallaster, som till sin rättsliga natur torde vara jämförbara med dem som behandlas i IF. Vissa sådana omnämnas i 17 kap. 6 5 HB. Till denna grupp höra vissa ålderdomliga reallaster, vilka i nämnda lagrum beskriv-as såsom >>tionde, ränta eller annan sådan avgäld av fast egendom». Härmed torde hu- vudsakligen avses vissa avgifter till ecklesiastika ändamål, frälseräntor av olika slag samt avgäld från avsöndrad lägenhet till stamhemmaneis ägare. Dessa äldre rättigheter ha genom lagstiftning blivit underkastade avveck- ling.

I senare lagstiftning ha emellertid införts fastighetsbelastningar med i huvudsak samma sakrättsliga ställning som de nyss angivna. Fast egendom kan sålunda belastas med avbetalnings- och räntebelopp för statliga avdik- ningslån enligt lag 'den 14 juni 1929, med utflyttningsersättning och vissa andra ersättningar, som avses i JDL, med ersättning i samband med betes— reglering enligt lagen om ägofred, med bidrag till vägsamfällighet eller väg- förening enligt lagen om enskilda vägar samt med ersättning enligt lagen den 18 april 1952 om sammanföring av samfälld vågmark med angränsande fastighet m. 111. Dessa gravationer, vilka även ha karakteriserats såsom pant- rätter, gälla utan inteckning mot tredje man och beröras icke till sitt bestånd av exekutiv auktion. Redan förfallna belopp, som ej stått oguldna längre tid än ett år, utgå ur fastigheten med den förmånsrätt som för avgäld av fast egendom stadgas i 17 kap. 6 & HB. En liknande sakrättslig ställning intaga vissa rättigheter, som angivas i 9 kap. VL, nämligen rätt till ersättning i form av elektrisk kraft eller annat på grund av att vattenkraft tagits i anspråk och rätt till ersättning i form av vattenleveranser för förlorad vattentäkt m. 111. Dessa rättigheter stå utan inteckning kvar i den besvärade fastigheten i vems hand den än kommer. Vid avbrott i leveranserna har ersättningstaga- ren under angivna förutsättningar rätt till skadestånd med viss förmånsrätt i fastigheten jämlikt 17 kap. 6 5 HB. I andra fall kan enligt VL med viss fas— tighet förenas en pres—tationsskyldighet, som oberoende av inskrivning åvilar dess ägare utan att dock rättighetshavaren för förfallna bidrag åtnjuter nå- gon förmånsrätt. Som exempel kan anföras delägares bidragsskyldighet till vissa företag såsom vattenreglering, torrläggning av mark och avledande av kloakvatten. Nu återgivna rättsregler och andna bestämmelser angående dessa nyare fastighetsgravationer ha meddelats i resp. författningar. I en ny jordabalk torde ej böra upptagas något stadgande i dessa ämnen.

Rättigheter enligt 54 5 IF

Den grupp av reallaster som åsyftas i 54 5 IF angives, såsom redan an— märkts, med uttrycket »rätt till avkomst eller annan förmån, som åt någon upplåtes att utgå av fast egendom». Vilka olika slag av rättigheter som

böra anses inbegripna härunder och som alltså kunna såsom sakrätt upp- låtas av fastighetsägaren är icke fullt klart. De allra vanligaste av de rättig- heter som i praxis behandlats enligt nu ifrågavarande lagbud, nämligen födo- råds- eller undantagsrättigheterna, omfatta regelmässigt icke blott penningar eller varor utan även andra förmåner. Någon närmare ledning för bestäm— mandet av dessa reallasters innehåll kan ej heller hämtas ur de stadganden i UL och annorstädes vari dessa rättigheters ställning i särskilda hänseen- den regleras.

Beteckningen »avkomst eller annan förmån» kan spåras till civillagsför— slagen från förra delen av 1800-talet. I lagkommitténs förslag fanns under 8 kap. 40 & JB den bestämmelsen att reglerna om inteckning av nyttjande- rätt skulle tillämpas, då avkomst av fast egendom åt någon upplåtits eller anslagits. Någon närmare motivering till denna bestämmelse lämnades icke.1 Det kan emellertid antagas att ordet »avkomst» där använts i den allmänna betydelsen »avkastning», möjligen med så vidsträckt innebörd, att även t. ex. penninginkomst, som en fastighet avkastar, inbegripits därunder.2 Uti den före IF gällande förordningen den 9 november 1844 angående inteck- ning av ej mindre livstidsstädja och undantagsavtal, än ock all annan av- handling om nyttjanderätt till fast egendom få landet omnämnes i 2 € såsom föremål för inteckning även avkomst av fast egendom, tydligen i anslutning till lagkommitténs terminologi. I äldre LBs Överarbetning av lagkommitténs förslag upptogs i 9 kap. 48 & JB ett stadgande om avkomst eller annan förmån, som åt någon upplåtits eller anslagits, att av fast egen- dom utgå eller sådan egendom belasta. I motiven till detta stadgande an— fördes endast att, enär även annan förmån än avkomst kunde vara upplå— ten eller anslagen att till någon utgå av fast egendom, man funnit nödigt att åt föreskriften ge en till sådan upplåtelse hänförlig utsträckning. Sam- ma kapitels 49 5 innehöll vissa begränsningar i fråga om avtalsfriheten, vilka sedermera icke genomförts i lagstiftningen. Där föreskrevs att inteckning för avkomst eller förmån, som omtalats i 48 5, ej finge gälla längre än å livstid för viss person, som funnes till då inteckningen beviljades, eller å bestämd tid med de begränsningar i avseende å tidens längd som enligt förslaget skulle gälla för nyttjanderätt. Vidare upptog 49 5 ett stadgande rörande fordringsinteckning, vilket är av visst intresse i detta samman- hang. Vid sådan inteckning —— som kunde avse fordran i penningar eller varor _ fick enligt detta stadgande icke fästas villkor, varigenom ny äga- re av den intecknade egendomen skulle förmenas att befria den från in- teckningen. Sådan ägare skulle, om förfallotiden ej inträffade tidigare, sedan tio år förflutit efter det egendomen kom i hans ägo, ha rätt att be- tala fordringen, om han uppsagt den ett år i förväg. Dessutom hade döds- bodelägare under vissa förutsättningar särskild uppsägningsrätt. Som motiv till dessa bestämmelser anfördes att man trott sig böra förebygga den evärd-

1 Lagkommitténs förslag till allmän civillag 1826 s. 78 och motiven s. 107. = Jfr 13 kap. 34 åi Lagkommitténs förslag till jordabalk 1818 samt Schrevelius, Lärobok i civilrätt I tredje uppl. (Lund 1872) s. 130 f.

liga skattskyldighet av fastigheter som skulle kunna grundläggas genom in— teckning av ouppsägbara kapital, å vilka fastighetsägare, man efter man, skulle vara förpliktade att erlägga ränta utan möjlighet att befria sig där- ifrån.1

Det i 54 5 IF använda uttrycket, som kvarstått oförändrat sedan förord— ningens tillkomst, ansluter sig tydligen till äldre LBs förslag. I lagbyråns motiv till denna bestämmelse framhölls att olikheter väl förefunnes i vis- sa hänseenden mellan nyttjanderättsavtal, varigenom egendom upplåtes till verkligt begagnande, samt så beskaffade avtal som i denna paragraf avsåges där åt någon upplåtes allenast rättighet att ur egendomen utfå, vare sig någon del av egendomens verkliga avkastning eller ock annan pres- tation i penningar eller varor. Då likväl sistnämnda avtal, vilka stode på gränsen mellan nyttjanderätt och fordringsrätt, oftast förekomme i oskiljaktigt samband med upplåtelse av verklig nyttjanderätt, borde enligt lagbyråns mening intecknandet av dylika avkomstavtal fortfarande ske i samma ordning som gällde för nyttjanderätt. Ur motiven kan vidare nämnas att lagbyrån, som föreslagit att inteckning för avkomstavtal skulle förnyas såsom inteckning för fordran, till stöd för detta förslag anfört bl. a. att avkomstavtalen, i motsats mot nyttjanderätterna, kunde vara ställda på obegränsad tid.2

Såsom framgår av ovanstående redogörelse ger det nu behandlade stad- gandets tillkomsthistonia ej mycken ledning, då det gäller att närmare be— stämma innehållet i de rättigheter som avses i 54 5 IF. Lagbyrån uppdrog en gräns mellan rätt till avkomst- och nyttjanderätt samt påpekade det för- hållandet att vissa förmåner, som regelmässigt ingå i födorådsavtal, i och för sig ha karaktär av nyttjanderätt. Vidare angav lagbyrån såsom utmär- kande för avkomsträtter att dessa skulle avse antingen någon del av en egendoms verkliga avkastning eller någon annan prestation i penningar eller varor. Det kan dock ej antagas att denna beskrivning skulle vara uttöm- mande. Såsom förut antytts har nämligen rätt till födoråd sedan gammalt kunnat omfatta även andra slags förmåner, t. ex. vissa tjänsteprestationer. Slutligen framgår av både äldre LBs och lagbyråns uttalanden att avkomst— rätten ansetts kunna upplåtas att gälla för all framtid. Några särskilda be- gränsningar i fråga om rättigheternas innehåll kunna icke utläsas ur för- arbetena.

I praxis äro, såsom förut nämnts, rättigheter till födoråd (undantag) de ojämförligt vanligaste reallasterna. Upplåtelser med annat innehåll ha även ansetts kunna bilda underlag för sakrätt i fast egendom. Exempel härpå äro penningränta för någons livstid (NJA 1875 s. 464), räntai spannmål till viss person och hans rättsinnehavare (NJA 1915 notis A. 389), ränta av sist- nämnda vslag till församling att användas till skollärarlön (NJA 1917 s. 245 och 1929 s. 588), avgäld i spannmål till ägaren av viss fastighet (NJA 1886 s. 115), underhåll av en församlings skolhusbyggnad i samband med upp-

1 Äldre LB s. 122 och motiven s. 91 f. 2 Prop. 27/1875 bil. 5. 67.

låtelse från upplåtarens fastighet av jord såsom plats för skollokal m. m. jämte rätt till viss ränta och vedbrand (NJA 1917 s. 247) samt jordbruks- arbete på Område, som undantagits med viss tids nyttjanderätt (SvJT 1917 s. 449). Däremot har inteckning ej medgivits för avtal, varigenom ägaren av en avsöndrad lägenhet åtagit sig att fullgöra stamfastighetens samtliga onera och utskylder (NJA 1896 s. 65) eller den på stamfastigheten vilande skyldig- heten att underhålla allmänna vägar (NJA 1911 s. 212). Innan särskilda lag- bestämmelser meddelades om rätt till elektrisk kraft, gjordes försök att så- kerställa avtal om denna nyttighet enligt förut gällande lag. Elektriska kraftleveranser från den fastighet där en kraftstation var belägen ansågos emellertid ej kunna inbegripas under reglerna om avkomst eller annan för- män (NJA 1906 s. 535 och 1910 s. 35).

Huvudgrunderna för beredningens förslag

I sitt år 1907 avgivna förslag upptog LB avkomsträttens ställning till när— mare behandling. LB fann därvid att rätten till ränta och avgäld av fast egendom borde avskiljas från den egentliga avkomsträtten. Av denna bibe- hölls såsom särskilt institut allena-st födorådet, i LBs förslag benämnt un- dantag av fast egendom. Reglerna om rätt till ränta och avgäld inordnades liksom f. n. i den inskrivningsrättsliga delen av förslaget, medan födorådet behandlades i en särskild lag. I 1909 års förslag upptogos bestämmelserna om undantag i ett särskilt kapitel (13 kap.) ; ränte— och avgäldsrätten er- höll alltjämt sin reglering i samband med den inskrivningsrättsliga behand- lingen av nyttjanderätt m. m. (17 kap.).

Till stöd för denna uppdelning anförde LB att ränte- och avgäldsrätten vore av helt annan natur än övriga i 54 5 IF behandlade rättigheter.1 Enligt LBs uppfattning vore endast undantaget att hänföra till avkomsträtt i egent- lig mening; ränte- och avgäldsrätten vore däremot en med' panträtten sido- ordnad rättighet. Särskilt påtalade LB den brist på överensstämmelse som enligt gällande lagstiftning förelåge mellan ränte- och avgäldsrätten, å ena, samt fordringsinteckningen å andra sidan. Olägenheten härav vore särskilt framträdande med hänsyn till svårigheten att enligt gällande lagstiftning uppdraga någon bestämd gräns mellan fordringsinteckningen samt ränte- och avgäldsrätten.

Den av LB väckta frågan om den nuvarande avkomsträttens. uppdelning var icke föremål för behandling i samband med genomförandet av 1912 års lagstiftning. I varje fall bibehölls därvid avkomsträtten som ett enhetligt, med nyttjanderätten närmast likställt institut.

Enligt beredningens åsikt kunna starka skäl anföras till stöd för den av LB hävdade uppfattningen. Redan ur lagteknisk synpunkt torde ett utskil- jande av födorådet medföra avsevärda fördelar. Vad angår ränte- och av- gäldsrätten inställer sig i första hand frågan, huruvida ett sådant institut alltjämt är av den betydelse att det bör erhålla plats i en ny jordabalk.

1 LB II 5. 216 f., 393 ff.

I detta sammanhang må erinras att enl-igt LBs förslag ränterätten skulle omfatta upplåtelse till annan av viss årlig ränta i penningar eller varor; med avgäldsrätt avsågs sådana fall då motsvarande prestationer skulle utgå till ägaren av annan fastighet, såsom då i samband med upplåtelse av servitut vederlag för servitutet avtalats att utgå i viss återkommande avgäld från den härskande fastigheten.

Som framgår av den nu lämnade redogörelsen innefattar LBs förslag så till vida en begränsning av de rät'tighetstyper som torde åsyftas i 54 5 IF att upplåtelse av viss arbetsprestation eller annan tjänstbarhet kan ifrågakom- ma allenast i samband med födoråd. Enligt beredningens mening kunna ock vägande skäl anföras mot en obegränsad rätt till upplåtelse av olika slag av reallaster. Särskilt sådana som gå ut på arbetsprestationer äro ägnade att ingiva betänkligheter. Allvarliga sociala missförhållanden skulle kunna upp- stå, om äganderätt till vissa fastigheter förbundes med långt gående skyldig- het-er att utföra dagsverken eller tjänster. I fråga om alla slags reallaster gäller vidare att de bli särskilt betungande, om de skola gälla för mycket lång eller obegränsad tid framåt. Sedan en längre tidrymd förflutit från upp- låtelsen av en beständig rättighet, kommer denna också lätt att framstå så- som irrationell. Dylika synpunkter bidrogo till att de ålderdomliga reallas— ter som inledningsvis berörts blevo avvecklade. Om det åter är fråga om prestationsskyldigheter, som icke skola fortfara under längre tid, finnes det ofta ej något större behov av att låta dem omedelbart belasta fast egendom. På grund av vad sålunda anförts har beredningen funnit att lagstiftningen ej bör lämna möjlighet att fritt instifta reallaster med ett innehåll och den tidslängd som upplåtaren bestämmer. Rätten att genom avtal eller andra privata rättshandling-ar belasta fast egendom med prestationsförpliktelser bör i stället begränsas till sådana reallaster som motsvara ett praktiskt be- hov och som icke medföra att egendomen för all framtid skall svara för ouppsägbara gravationer.

Från nu angivna utgångspunkter har beredningen ansett sig böra över- väga huruvida icke utöver vad LB föreslagit —— ytterligare begränsning av de ifrågavarande rätti-ghetstyperna bör företagas.

Vad först angår födorådet eller undantaget torde detta institut alltjämt få anses ha en betydelsefull uppgift för ordnande av ålderdo—msförsörjning— en bland den jordbrukande befolkningen. De ekonomiska förhållanden som i äldre tid legat till grund för födorådet Aha väl i vår tid till stor del av- vecklats, men födorådet har det oaktat bibehållit sin ställning i lantbefolk— ningens rättsuppfattning och sedvänjor. Detta institut är ock förenat med påtagliga fördelar. Genom födorådet kunna de gamla beredas tillfälle att bo kvar på sina gårdar under väsentligen oförändrade förhållanden. Jordens övergång till en ny generation underlättas genom dessa avtal. Äldre fastig- hetsägare kunna därigenom väntas bli mera benägna att red