NJA 2008 s. 1053

Domskäl

Skäl

M.E. och H.E. var tidigare gifta med varandra. Den 7 april 2006, medan de fortfarande var gifta, införskaffades en häst. H.E. angavs som köpare i köpekontraktet. Köpeskillingen uppgick till 45 000 kr.

Den 23 november 2006 träffade M.E. och H.E. ett bodelningsavtal. Av avtalet framgick bl.a. följande. ”Parterna är överens om att hästen skall ha stallplats på fastigheten Gävle Trödje 5:71 samt att till hästen medförande kostnader liksom eventuella ersättningar skall delas mellan parterna. M. skor hästen i första hand, annars delas kostnaden lika.” Därefter följde en redogörelse över hur fastigheten, banklån och banktillgodohavanden skulle fördelas, varefter angavs att ”Övrigt giftorättsgods inkl. betalningsansvar för skulder behålles av var och en”.

Parterna skiljde sig den 18 juni 2007.

Den 14 september 2007 ansökte M.E. hos tingsrätten om att hästen skulle utbjudas till försäljning på offentlig auktion. H.E. bestred ansökan och hävdade att hon ensam ägde hästen. Tingsrätten avvisade M.E:s ansökan. Enligt tingsrätten talade inte övervägande skäl för att hästen ägdes av M.E. och H.E. gemensamt. Hovrätten har fastställt tingsrättens beslut.

Den fråga som är föremål för prövning i HD är om M.E. är behörig att ansöka om att hästen skall säljas på offentlig auktion.

Enligt 6 § lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt (samäganderättslagen) får varje delägare i sådan samägd egendom som anges i 1 §, däribland lös egendom, om inte annat har avtalats mellan honom och övriga delägare, ansöka hos rätten om att egendomen för gemensam räkning skall utbjudas till försäljning på offentlig auktion. Ett förordnande om försäljning får enligt samma lagrum inte meddelas, om annan delägare visar synnerliga skäl för anstånd. Möjligheten för en samägare att efter ansökan få egendom såld på offentlig auktion bygger på idén att den gemensamma äganderätten inte bör bibehållas längre än alla delägare är överens (se NJA II 1905 nr 4 s. 3 ff.). Förordnar rätten att egendomen skall utbjudas till försäljning på offentlig auktion, ska rätten enligt 8 § samäganderättslagen utse en god man att ombesörja auktionen och fördela köpeskillingen.

En ansökan om försäljning handläggs enligt lagen (1996:242) om domstolsärenden (ärendelagen). Vid prövningen av en sådan ansökan åligger det rätten att ta ställning till frågan om samäganderätt föreligger, liksom frågan huruvida förutsättningar i övrigt finns för försäljningen (jfr NJA 1984 s. 256).

M.E. har bevisbördan för att han är samägare till hästen. Fråga uppkommer emellertid vilket beviskrav för samäganderätt som skall tillämpas i denna typ av ärende. I tvistemål gäller som utgångspunkt att den part som har bevisbördan för ett visst sakförhållande skall styrka att detta föreligger. Ett förfarande enligt ärendelagen skiljer sig dock åt i flera avseenden från det som följer av RB. Exempelvis är förfarandet i ärenden i regel skriftligt, även om sammanträde bör hållas när det kan vara till fördel för utredningen. Vidare är principerna om omedelbarhet och koncentration inte tillämpliga och det saknas möjlighet för en part att höras under sanningsförsäkran. Förfarandet i ärenden är alltså mer summariskt och det bygger på att det oftast inte förekommer någon mera omfattande muntlig bevisning. Ett ärende om försäljning enligt samäganderättslagen lämpar sig sålunda mindre väl för den många gånger komplicerade och omfattande prövning som måste göras för att avgöra frågan om samäganderätt föreligger när tvist härom råder. Detta kan tala för att prövningen av samäganderättsfrågan i ett ärende bör bli summarisk, eller, annorlunda uttryckt, att det bör råda ett lägre beviskrav för samäganderätt jämfört med om motsvarande fråga hade prövats i ett tvistemål om bättre rätt. (Jfr NJA 2002 s. 136 och 2004 s. 529, som avsåg sökandens behörighet att ansöka om förordnande respektive entledigande av boutredningsman. Jfr vidare JR Muncks särskilda tillägg i NJA 1993 s. 302 I och II, angående förordnande av bodelningsförrättare. Jfr även Walin, Samäganderätt, 2000 s. 153, där det anförs att rätten bör avvisa en ansökan enligt 3 § samäganderättslagen om att samägd egendom skall avträdas till förvaltning av god man, om inte övervägande skäl talar för sökandens anspråk, och att bedömningen får ske på det processmaterial som det synes rimligt att kräva i ett så praktiskt ärende som förordnande av god man till delägarnas bästa.)

Mot det nu anförda skall ställas följande. Den som med påstående om samäganderätt vill få till stånd en försäljning av egendom på offentlig auktion är inte enbart hänvisad till ett förfarande enligt ärendelagen. Han eller hon har också möjlighet att ansöka om stämning mot övriga delägare och yrka att rätten skall dels fastställa att samäganderätt föreligger, dels förordna om egendomens försäljning. En sådan talan prövas i ett tvistemål enligt RB:s bestämmelser. Som antytts ovan är det uppenbart att ett sådant förfarande är att föredra, om tvist råder beträffande äganderätten till egendomen. (Angående möjligheten att i samma rättegång föra talan om bättre rätt och försäljning, se Walin, a.a., s. 108. Jfr även NJA 1982 s. 589 och 1980 s. 705.) Det förhållandet att den som vill få till stånd en försäljning av egendom på offentlig auktion har möjlighet att välja mellan två olika förfaranden, och de nackdelar det möter att tvistiga och ofta komplicerade frågor om äganderätt blir föremål för prövning i ett ärende om försäljning enligt samäganderättslagen, gör att det får anses angeläget att inte understödja att så blir fallet mera regelmässigt. Det kan inte uteslutas att detta skulle kunna bli fallet, om det ställs upp ett generellt lägre beviskrav för samäganderätt i dessa ärenden.

Mot ett lägre beviskrav talar även den omständigheten att det rent faktiskt möjliggör för den som påkallat försäljning att genomdriva en sådan utan att det är tillfredsställande utrett att han eller hon verkligen är samägare. Någon möjlighet för övriga delägare att få samäganderättsfrågan prövad också av den gode mannen, sedan en sådan förordnats, medger inte samäganderättslagen (jfr däremot vad som enligt 17 kap. 6 § andra stycket ÄktB exempelvis gäller beträffande möjligheten att få en viss fråga prövad även av bodelningsförrättare, sedan sådan har förordnats. Jfr även det ovan nämnda rättsfallet NJA 1993 s. 302.) Även om ett rättens beslut om försäljning inte hindrar övriga delägare från att väcka talan om bättre rätt till den aktuella egendomen, leder detta till ytterligare en process, vilket knappast kan anses processekonomiskt.

Vid en sammantagen bedömning får det anses mest ändamålsenligt att det vid prövningen av frågan om samäganderätt föreligger i ett ärende om försäljning enligt samäganderättslagen uppställs ett beviskrav motsvarande det som hade gällt, om frågan hade prövats i ett tvistemål angående fastställande av bättre rätt till en del av egendomen, dvs. samäganderätt. Upprätthållandet av ett sådant beviskrav kan inte antas leda till att den som önskar påkalla försäljning enligt samäganderättslagen avstår från det mera praktiska förfarandet enligt ärendelagen och ”för säkerhets skull” väljer att få frågan prövad i ett tvistemål, där möjligheterna att föra bevisning är bättre. Den som gör anspråk på samäganderätt torde nämligen i de allra flesta fall, redan innan ett rättsligt förfarande inleds, känna till hur övriga delägare ställer sig till samäganderättsanspråket och i vad mån de kan tänkas komma att invända häremot. Utifrån detta har han eller hon som önskar påkalla försäljning goda möjligheter att avgöra vilket av de båda förfarandena som är lämpligast i det enskilda fallet.

I enlighet med det nu sagda bör utgångspunkten vara att det i ett ärende om försäljning enligt samäganderättslagen åligger sökanden att styrka att han eller hon är samägare till den egendom som begärs skall säljas. Det kan emellertid, liksom i tvistemål, föreligga omständigheter i det enskilda fallet som gör att det finns anledning att göra avsteg härifrån. I förevarande fall måste beaktas att tvisten rör egendom som två före detta makar införskaffat medan de fortfarande var gifta. I äktenskap, liksom samboförhållanden, föreligger en ekonomisk gemenskap som gör att det är svårt för en make eller maka att fullt ut styrka att han eller hon ensam äger eller är samägare till sådan egendom som införskaffats under äktenskapet. Av den anledningen bör M.E. komma i åtnjutande av viss bevislättnad när det gäller hans påstående om att han är samägare till hästen (jfr NJA 1987 s. 500 samt Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, 2005 s. 233 ff. och Gregow, Festskrift till Lars Welamson, 1988 s. 219 ff.).

Bodelning har genomförts mellan parterna. Det förefaller därför lämpligast att först pröva vilken betydelse bodelningen har haft för äganderätten till hästen. Parterna har i avtalet angett att hästen skall ha stallplats på fastigheten Gävle Trödje 5:71, vilket är den fastighet M.E. tillskiftats, samt att parterna är överens om att de skall dela på kostnader och ”eventuella ersättningar” för hästen. Vad parterna härvid enats om skulle i och för sig kunna tala för att deras avsikt varit att hästen fortsättningsvis skulle innehas med samäganderätt. Å andra sidan kan det förhållandet att detta inte klart kommit till uttryck i avtalet, medan parterna beträffande viss annan egendom uttryckligen angett vem som skall tillskiftas denna, tala mot en sådan avsikt. Sammantaget finns det inte tillräckligt stöd för slutsatsen att parternas avsikt varit att i denna del av avtalet reglera också äganderätten till hästen. I stället får hästen, liksom övrigt giftorättsgods som inte uttryckligen reglerats i avtalet, anses falla in under den delen av avtalet där parterna angett att ”Övrigt giftorättsgods (…) behålles av var och en”. Med detta får förstås att var och en skall behålla det han eller hon ägde vid tiden för bodelningen.

Ingen av parterna har påstått att äganderätten till hästen förändrats från det att hästen införskaffades fram till bodelningen. Frågan blir därmed om hästen skall anses ha införskaffats av parterna gemensamt med samäganderätt. HD har i rättsfallet NJA 1992 s. 163 behandlat frågan om hur äganderätten till lös egendom som förvärvats under ett samboförhållande skall bedömas. HD framhöll därvid att frågan om sådan egendom tillhör endera sambon ensam eller båda samborna gemensamt med samäganderätt skall avgöras efter allmänna förmögenhetsrättsliga principer för förvärv av äganderätt, varvid dock den nära personliga och ekonomiska gemenskap som i allmänhet råder mellan sambor måste beaktas. Detta innebar enligt HD att det avgörande för äganderättsfrågan i princip är vem som tillskjutit medel för anskaffande av egendomen. Frågan om vem som tillskjutit medel för viss egendom borde dock inte bedömas alltför formellt utan ses mot bakgrund av sambornas ekonomiska förhållanden i övrigt.

HD:s uttalanden i det nämnda rättsfallet får anses tillämpliga också på egendom som införskaffats under ett äktenskap. När det gäller frågan vem som bekostat inköpet av hästen, har M.E. över huvud taget inte presenterat någon bevisning till styrkande av att han bidragit ekonomiskt till detta. Det finns inte heller någon utredning som visar att någon av parterna mera regelmässigt svarat för löpande utgifter, medan den andra stått för inköp av kapitalvaror, vilket enligt vad HD uttalade i det tidigare nämnda rättsfallet NJA 1992 s. 163 hade kunnat inverka på vem som skall anses ha bekostat inköpet; inköpt egendom bör i sådana fall i allmänhet anses tillhöra makarna/samborna med samäganderätt, om egendomen kan förutsättas vara förvärvad för gemensamt bruk. Det bör dock tilläggas att det i förevarande fall inte rör sig om sådan egendom som utan vidare kan förutsättas vara förvärvad för gemensamt bruk.

Vid en sammantagen bedömning kan M.E., även med ett lägre beviskrav, inte anses ha styrkt att hästen införskaffats av honom och H.E. gemensamt med samäganderätt. Han är därmed inte behörig att ansöka om att hästen skall utbjudas till försäljning på offentlig auktion.

M.E:s överklagande skall därför avslås.

Domslut

HD:s avgörande

HD avslår M.E:s överklagande.