NJA 2013 s. 632

Fråga om anspråk på dold samäganderätt till fast egendom är föremål för preskription.

Ystads tingsrätt

T.L. förde vid Ystads tingsrätt den talan mot B.L. som framgår av tingsrättens dom.

Domskäl

Tingsrätten (rådmännen Helen Voelkerling och Karin Månsson samt tingsfiskalen Linnéa Brossner, referent) anförde följande i dom den 14 januari 2010.

Bakgrund

T.L. och B.L. har tidigare varit sambor men separerade i oktober 2006. 1991 förvärvade parterna gemensamt fastigheten Svedala Aggarp 1:74 i syfte att fastigheten skulle utgöra deras gemensamma bostad. Förvärvet finansierades med gemensamma lån. Den 21 december 1996 överlät T.L. sin halva av fastigheten till B.L. som gåva. B.L. är sedan dess ensam lagfaren ägare till fastigheten. Fastighetens lån och försäkring står efter T.L:s personliga konkurs den 21 april 1999 endast i B.L:s namn. All betalning av lånen knutna till fastigheten har efter denna tidpunkt gått via B.L:s bankkonto. T.L. bor fortfarande på fastigheten medan B.L. flyttade i samband med separationen.

Yrkanden och inställning

T.L. har yrkat att tingsrätten ska fastställa att han har bättre rätt än B.L. till hälften av fastigheten Svedala Aggarp 1:74.

B.L. har bestritt käromålet i dess helhet.

Grunder

T.L.

Fastigheten förvärvades av T.L. och B.L. 1991. Den fungerade som parternas gemensamma bostad från den tidpunkten fram till oktober 2006. År 1996 överlät T.L. sin hälftenandel av fastigheten till B.L. genom gåva. Syftet med gåvan var att skydda fastigheten från utmätning på grund av skatteskulder knutna till T.L:s företag. B.L. fick ensam lagfart till fastigheten, men båda parter fortsatte precis som tidigare att gemensamt betala amorteringar och räntor. T.L. var även fortsatt betalningsansvarig för fastighetslånen. Gåvan till trots var parterna införstådda med att de ägde fastigheten gemensamt genom en dold samäganderätt för T.L. Dennes samäganderättsanspråk är inte preskriberat. Det avser en fastighet som han, som sambo med B.L., hade i sambesittning med henne. Kravet faller inte under preskriptionslagens bestämmelser. Preskription har i vart fall inte inträtt.

B.L.

T.L. överlät sin hälftenandel av fastigheten genom gåva till B.L. Fastigheten ägs nu av B.L., vilket även var avsikten eftersom T.L. i samband med gåvan avsade sig alla rättigheter och allt ansvar vad gällde fastigheten. B.L. tog i samband med gåvan ensam över betalningsansvaret för den skuld som åvilade fastigheten. Det finns inget avtal om gemensamt ägande eller en dold samäganderätt för T.L. När T.L. gick i konkurs 1999 tog han i den beedigade konkursbouppteckningen inte upp den nu påstådda dolda samäganderätten i fastigheten. Kravet från T.L:s sida har i vart fall preskriberats.

Parternas utveckling av talan

T.L.

Av avgörande betydelse i målet är i vilket syfte som T.L. 1996 överlät sin halva av fastigheten till den dåvarande sambon B.L. samt om hon insåg eller i vart fall borde ha insett T.L:s syfte med gåvan.

T.L. och B.L. köpte fastigheten gemensamt 1991. De bidrog båda till köpet och stod båda på lånen för fastigheten och på lagfarten. Kontantinsatsen bestod endast till en mindre del av parternas gemensamma sparkapital medan den större delen härrörde från kontanta betalningar av fordringar som T.L:s företag hade på sina kunder.

T.L. drev företag från gården. Redan 1994-1995 uppmärksammade Skattemyndigheten att bolaget hade bekostat byggnation på parternas gemensamma fastighet. Avdragsrätt medgavs inte för bolaget. En process pågick i förvaltningsdomstol som kom att avgöras av Kammarrätten i Göteborg. Statens skattefordran medförde att bolaget försattes i konkurs 1998. För en del av bolagets skatteskulder var T.L. personligen betalningsansvarig, vilket medförde att även han försattes i konkurs den 21 april 1999.

T.L. insåg i samband med de uppkomna problemen med Skattemyndigheten att det fanns en uppenbar risk att hans del av den gemensamma fastigheten i förlängningen skulle kunna komma att utmätas av Kronofogdemyndigheten för hans skulder. I samråd med B.L. bestämde T.L. därför att han skulle överlåta sin del av fastigheten till henne och på så vis ”skydda” den mot utmätning. Utåt sett skulle T.L. inte äga fastigheten, men mellan parterna var avsikten att de även fortsättningsvis skulle äga fastigheten tillsammans. Detta är även anledningen till att fastighetslånen sedan 1999 är skrivna på B.L. samt till att amorteringar och räntor sedan detta år har betalas från hennes bankkonto.

B.L. insåg att hon mottog gåvan 1996 i syfte att skydda fastigheten från eventuell framtida utmätning. Hon uppgav även detta i sitt partsförhör i Ystads tingsrätts ärenden nr Ä 573-09 och Ä 574-09. Hon har således insett att T.L. önskat kvarstå som dold samägare till fastigheten efter överlåtelsen. Att T.L. skulle kvarstå som dold samägare till sin hälftenandel av fastigheten följde även av en muntlig överenskommelse mellan parterna.

- - -.

Anspråk till följd av dold samäganderätt faller inte under preskriptionslagens bestämmelser, i vart fall inte så länge den öppne och den dolde ägaren har egendomen i sambesittning. För det fall tingsrätten skulle anse att anspråket kan preskriberas och att preskriptionstiden började löpa redan under den tid parterna var sammanboende på fastigheten har ändå inte preskription inträtt. Preskriptionstiden började då löpa när gåvan fullbordades genom att B.L. tog över betalningsansvaret för fastighetslånen sommaren 1999. Eftersom stämningsansökan i målet lämnades in i mars 2009 är T.L:s anspråk inte preskriberat. Anspråket är inte heller preskriberat om tingsrätten skulle anse att preskriptionstiden började löpa redan från dagen för gåvobrevets undertecknande den 21 december 1996 eftersom flera preskriptionsavbrott har skett. B.L. har vid flera tillfällen erkänt T.L:s äganderättsanspråk, dels inför honom, dels rent allmänt i kontakt med omgivningen. T.L. och B.L. har dessutom bott i en sambogemenskap på fastigheten fram till oktober 2006, vilket får verkan som ett perdurerande preskriptionsavbrott.

B.L.

När parterna köpte fastigheten 1991 betalades kontantinsatsen med av parterna gemensamt sparade pengar samt med hjälp av lån från B.L:s pappa. B.L. kan varken vitsorda eller bestrida att T.L. bidrog med kontanta medel som kom från fordringar som T.L:s företag hade på sina kunder.

- - -.

Avsikten med T.L:s gåva var att han skulle vara utan tillgångar och att B.L. skulle vara ensam ägare till hela fastigheten såväl utåt som i deras inbördes förhållande. Då T.L:s enda väsentliga tillgång var hälften av den aktuella fastigheten var det angeläget för T.L. att, för det fall något skulle hända honom, skydda familjen, dvs. barnen och B.L., på så vis att B.L. skulle bli ensam ägare till hela fastigheten. Parterna var inte gifta och B.L. hade således ingen arvsrätt om något skulle hända T.L. Det fanns inte heller något testamente. B.L. ville gifta sig men inte T.L. Han tyckte därför att det var bra om B.L., för att skydda familjen, ensam ägde fastigheten. Det ställdes inga villkor för gåvan och det nämndes ingenting mellan parterna om att T.L. skulle ha en dold samäganderätt till halva fastigheten efter gåvan till B.L. Det fanns inte heller något muntligt avtal mellan parterna om att T.L. skulle ha en dold samäganderätt till hälften av fastigheten. Parterna, eller i vart fall B.L., kände överhuvudtaget inte till begreppet dold samäganderätt vid tidpunkten för gåvan.

T.L. gick så småningom i konkurs i april 1999. När T.L. beedigade konkursbouppteckningen nämnde han inte att han ansåg sig ha en dold samäganderätt till halva fastigheten. Tvärtom uppgav han att han hade gett sin halva av fastigheten till sin sambo. Uppgifter som konkursgäldenären lämnat under ed presumeras vara riktiga och de uppgifter T.L. lämnat ska därför betraktas som ett stöd för att det inte förelåg någon tyst eller uttalad överenskommelse mellan parterna om dold samäganderätt för T.L.

- - -.

Samäganderätten utgör grund för fordran och denna blev preciserad och förfallen vid gåvobrevets undertecknande den 21 december 1996. T.L. har hävdat sitt krav först under 2008/2009. Kravet från T.L:s sida har således i vart fall preskriberats. Det har inte skett några preskriptionsavbrott.

Utredningen

- - -.

Domskäl

Frågan i målet är om T.L., trots att han formellt överlät sin hälftenandel av fastigheten till B.L. genom gåvobrev den 21 december 1996, har en dold samäganderätt till fastigheten.

För att en dold samäganderätt mellan makar eller sambor ska uppkomma krävs att fastigheten förvärvats för gemensamt bruk och med ekonomiskt tillskott av den make eller sambo som inte utåt framträder som ägare samt att båda parterna avsett att äganderätten till fastigheten ska vara gemensam. Dessa förutsättningar måste ha förelegat redan vid förvärvet, även om senare inträffade förhållanden kan ha betydelse för bedömningen. Kravet på att det ska ha förelegat en gemensam partsavsikt om samäganderätt har ansetts kunna uppfyllas även genom att en tyst överenskommelse tolkas in i omständigheterna i samband med köpet.

I förevarande fall finns det en handling, gåvobrevet den 21 december 1996, som reglerar äganderätten till fastigheten mellan parterna. Utgångspunkten måste vara att gåvobrevet ger uttryck för parternas avsikt. Den som hävdar att något annat avsetts har därför att, utan bevislättnad, styrka sitt påstående (jfr NJA 2004 s. 397).

Inledningsvis kan konstateras att det är ostridigt att fastigheten skulle användas för parternas gemensamma bruk även efter det att gåvobrevet undertecknades.

En gåva är en rättshandling av benefik karaktär och T.L. har därför av förklarliga skäl inte lämnat något ekonomiskt tillskott vid tidpunkten för överlåtelsen. Det är emellertid ostridigt att båda parter bidrog ekonomiskt vid förvärvet av fastigheten genom att delvis betala kontantinsatsen med gemensamt sparade medel. Det är vidare ostridigt att båda parter stod för lånen och betalade för desamma, såväl före gåvan som en tid därefter. Det får därmed anses utrett att T.L. bidragit ekonomiskt på sätt som krävs för att han ska kunna göra gällande en dold samäganderätt till fastigheten.

T.L. har gjort gällande att parterna avsett att äganderätten till fastigheten skulle vara oförändrad trots att han formellt överlät sin hälftenandel av fastigheten till B.L. och att undertecknandet av gåvobrevet i själva verket var en skenmanöver i syfte att skydda fastigheten från en eventuell utmätning på grund av skatteskulder knutna till hans företag. B.L. har uppgett att det inte fanns någon risk för utmätning av fastigheten vid tidpunkten för gåvan, att hon i vart fall inte kände till någon sådan risk, att syftet med gåvan var att skydda henne och barnen för det fall något skulle hända T.L. samt att parternas avsikt hela tiden var att hon, även i relationen dem emellan, skulle bli ensam ägare till fastigheten. Ingen av parternas berättelser är sådan att den kan ges företräde framför den andra.

- - -. Det får härmed anses utrett att det, i enlighet med de uppgifter T.L. lämnat, fanns en potentiell risk för att fastigheten kunde bli föremål för utmätning på grund av skatteskulder knutna till T.L:s företag och att B.L. kände till detta.

- - -.

Såväl T.A. som P.-H.A. har berättat att de var initiativtagare till att gåvobrevet upprättades, att syftet med gåvobrevet var att formellt överföra äganderätten till fastigheten, i vart fall temporärt, till B.L., för att skydda fastigheten från utmätning och därigenom även skydda familjen, utan att detta skulle förändra ägandeförhållandena parterna emellan. P.-H.A. har även uppgett att han, tillsammans med T.L. och B.L., diskuterade om de skulle upprätta en handling som reglerade parternas inbördes förhållande men att han avrådde från detta eftersom han var rädd för att en sådan handling skulle komma fram vid en eventuell konkurs. Han har vidare berättat att B.L. vid ett flertal tillfällen bekräftade för honom att hon förstod vad upplägget med gåvan och T.L:s dolda ägande innebar innan de gick till T.A. för att få hjälp med att upprätta gåvobrevet. Uppgifterna ger stöd åt T.L:s berättelse och talar med styrka för att den gemensamma partsavsikten var att T.L. även efter gåvan skulle kvarstå som dold ägare till hälften av fastigheten. Att T.A. inte minns var gåvobrevets undertecknades, medan P.-H.A. uppgett sig vara säker på att gåvobrevet undertecknades på T.A:s revisionsbyrå i Malmö och att M.A., som bevittnade undertecknandet av gåvobrevet, berättat att hon tror sig ha besökt revisionsbyrån endast vid ett tillfälle i samband med hämtning eller lämning av bokföringshandlingar, förtar inte tillförlitligheten av T.A:s och P.-H.A:s uppgifter.

T.L. gick i personlig konkurs den 21 april 1999 och lämnade vid beedigandet av konkursbouppteckningen uppgift om att han hade överlåtit sin andel av fastigheten till B.L. genom gåvobrevet den 21 december 1996. Han nämnde inget om att han hade en dold samäganderätt till fastigheten. Dessa uppgifter talar i viss mån emot att den gemensamma partavsikten var att T.L. även efter gåvan skulle kvarstå som dold ägare till hälften av fastigheten. Vid bedömningen ska emellertid beaktas att syftet med gåvan var att skydda fastigheten från utmätning och att detta var T.L:s avsikt även under konkursen. Uppgifterna kan mot bakgrund härav inte tillmätas något självständigt värde som bevis för att T.L. inte längre skulle vara ägare till halva fastigheten (jfr NJA 1982 s. 589).

Det är ostridigt att T.L. stod kvar på lånen och försäkringen till fastigheten fram till sin personliga konkurs i april 1999 samt att han fortsatte att renovera på fastigheten efter gåvan och även efter det att parterna hade separerat i oktober 2006. - - -. Oavsett hur byggnationsarbetena finansierades och hur stor del av arbetena som lades ner på boningshuset respektive företagsdelen, talar T.L:s fortsatta arbete på fastigheten, speciellt efter det att B.L. flyttat, för att det var parternas avsikt att han i deras inbördes förhållande skulle vara samägare till fastigheten.

Vid en samlad bedömning anser tingsrätten att T.L. styrkt att han, trots att han formellt överlät sin hälftenandel av fastigheten till B.L. genom gåvobrev den 21 december 1996, har en dold samäganderätt till fastigheten. Frågan är då om hans krav är preskriberat.

Det har i doktrin framförts avvikande uppfattningar om huruvida en dold samäganderätt kan bli föremål för preskription. Grunden för erkännandet av dold samäganderätt är vissa rättspolitiska överväganden av familjerättslig natur. Konstruktionen ger den make eller sambo som inte har varit formell köpare ett ekonomiskt skydd (jfr NJA 2002 s. 142 och NJA 2008 s. 826). Om en dold samäganderätt kan bli föremål för preskription riskerar den dolde ägaren att göra en stor ekonomisk förlust. Samäganderättsanspråket skiljer sig även från ett ”vanligt” fordringsanspråk. Anskaffandet av bostad ingår i en gemenskap som är avsedd att i bästa fall vara livet ut eller i vart fall förhoppningsvis under en lång tid. Samäganderättsanspråk i fråga om bostäder är förenat med sambesittning. Preskriptionslagens regler om preskriptionsavbrott lämpar sig inte heller för en naturlig tillämpning inom makars eller sambors gemenskap (jfr Walin, Samäganderätt, 2000, s. 92 f.). Preskription av en dold samäganderätt är mot bakgrund härav varken förenligt med grunden för erkännandet av anspråket eller dess natur. Tingsrätten anser därför att dold samäganderätt, i vart fall under makarnas eller sambornas sambesittning, inte kan bli föremål för preskription och att T.L:s anspråk följaktligen inte är preskriberat.

Domslut

Domslut

Tingsrätten förklarar att T.L. har bättre rätt än B.L. till hälften av fastigheten Svedala Aggarp 1:74.

Hovrätten över Skåne och Blekinge

B.L. överklagade i Hovrätten över Skåne och Blekinge och yrkade att hovrätten skulle ogilla T.L:s vid tingsrätten förda talan.

T.L. motsatte sig ändring av tingsrättens dom.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Lars Sjöström, hovrättsrådet Helén Andersson, f.d. rådmannen Rolf Nilsson och tf. hovrättsassessorn Peter Krikström, referent) anförde följande i dom den 22 december 2010.

Parternas talan i hovrätten

Parterna har i hovrätten åberopat samma omständigheter och anfört samma grunder för sin talan som vid tingsrätten.

T.L. har i hovrätten förtydligat påståendet att parterna haft en muntlig överenskommelse med den innebörden att T.L. efter gåvan skulle stå kvar som dold samägare till sin hälftenandel av fastigheten. Han har klargjort att den muntliga överenskommelsen träffades i samband med parternas diskussioner vid flera tillfällen under hösten 1996 och i vart fall i samband med undertecknandet av gåvobrevet den 21 december samma år. Parternas gemensamma avsikt har enligt T.L. kommit till så tydligt uttryck att den kan ses som ett muntligt avtal.

- - -.

Hovrättens domskäl

Har T.L. dold samäganderätt till fastigheten?

B.L. och T.L. hade levt tillsammans i flera år när de år 1991 gemensamt köpte fastigheten Svedala Aggarp 1:74. Fastigheten användes som deras gemensamma bostad fram till dess parterna separerade i oktober 2006. Enligt ett gåvobrev överlät T.L. sin hälftenandel av fastigheten till B.L. den 21 december 1996.

T.L:s talan går ut på att han har bättre rätt än B.L. till hälften av fastigheten på grund av dold samäganderätt. Till stöd för sin talan har T.L. även i hovrätten anfört att det funnits risk för skatteskulder förknippade med hans företag och att gåvobrevet var en skenhandling i syfte att skydda fastigheten från att tas i anspråk av fordringsägare. T.L. har hållit fast vid att parterna trots gåvobrevet gemensamt avsett att äganderätten skulle vara gemensam.

B.L. har i hovrätten liksom vid tingsrätten invänt att avsikten med gåvobrevet var att skydda henne och barnen för det fall T.L. skulle råka ut för en olycka. Det har enligt B.L. inte funnits någon risk för att fastigheten skulle utmätas på grund av skatteskulder och hon har i vart fall inte känt till någon sådan risk. Avsikten med gåvan var att hon skulle bli ensam ägare till fastigheten.

Till skillnad från vad som många gånger är fallet när det gäller anspråk på grund av dold samäganderätt ägde parterna fastigheten gemensamt redan vid tidpunkten för den omtvistade transaktionen. Som tingsrätten utgått från utgör detta i och för sig inte något hinder mot att tillämpa den i fast rättspraxis fastslagna principen om familjerättslig dold samäganderätt, om övriga förutsättningar är uppfyllda.

För att en dold samäganderätt ska uppkomma krävs, som tingsrätten utvecklat, bl.a. att fastigheten förvärvats för gemensamt bruk och med ekonomiskt tillskott av den som inte utåt framträder som ägare. En sådan samäganderätt förutsätter också att båda parter avsett att äganderätten ska vara gemensam. Avgörande för bedömningen är förhållandena vid tidpunkten för förvärvet, även om senare inträffade omständigheter kan ha ett bevisvärde för dessa förhållanden.

Parterna är ense om att fastigheten skulle användas av dem gemensamt även efter gåvan. Det är vidare klarlagt att T.L. bidragit ekonomiskt på sätt som krävs för att han ska kunna göra gällande en dold samäganderätt till fastigheten. Av avgörande betydelse för tvistens bedömning blir därför om T.L. - trots att en tolkning av gåvobrevet efter dess lydelse talar för motsatsen - styrkt att parterna avsett att äganderätten skulle vara gemensam (jfr NJA 2004 s. 397). Detta krav har, som tingsrätten pekat på, ansetts kunna uppfyllas genom att en tyst överenskommelse tolkas in i omständigheterna i samband med överlåtelsen.

För den bedömningen är det av betydelse vad som kan klarläggas om behovet att skydda fastigheten från utmätning under hösten 1996 och vad B.L. känt till om detta. Det som hovrätten har tagit del av leder i denna del inte till någon annan bedömning än den som tingsrätten gjort. Även hovrätten kommer alltså fram till att bevisningen - särskilt de uppgifter som T.A., I.A. och P.-H.A. lämnat - har sådan tyngd att det är styrkt att det funnits en risk för att fastigheten skulle tas i anspråk på grund av skatteskulder och att B.L. har varit medveten om detta.

Det förhållandet att båda parter har varit medvetna om behovet av att skydda fastigheten från utmätning utesluter inte andra tänkbara förklaringar än den T.L. lagt till grund för sin talan. Det måste beaktas att även andra tolkningar av vad parterna har avsett kan sägas ha fog för sig. Även om T.L:s uppfattning ger en mer sannolik förklaring till varför gåvobrevet upprättades än B.L:s egen, krävs det att utredningen ger stöd för att parterna har varit överens om att de även efter gåvan skulle äga fastigheten gemensamt.

Den bevisning som T.L. lagt fram till stöd för sitt påstående i denna del utgörs huvudsakligen av T.A:s och P.-H.A:s vittnesmål. Även med beaktande av att uppgifterna avser förhållanden som inträffat för en längre tid sedan ger vittnesmålen, som tingsrätten har redovisat, oberoende av varandra starkt stöd åt T.L:s påstående. Detta gäller inte bara i fråga om de överväganden som legat till grund för gåvobrevet utan även beträffande parternas gemensamma avsikt i fråga om äganderätten till fastigheten.

En samlad bedömning av den bevisning som lagts fram leder hovrätten till samma slutsats som tingsrätten, nämligen att det är styrkt att syftet vid i vart fall gåvotillfället var att parterna skulle äga fastigheten gemensamt. Som tingsrätten funnit har T.L. därmed en dold samäganderätt till fastigheten.

Är T.L:s anspråk preskriberat?

Hovrätten övergår nu till att pröva om T.L. på grund av preskription förlorat sin rätt att göra anspråket gällande.

Enligt 1 § preskriptionslagen (1981:130) gäller lagen i fråga om preskription av fordringar, i den mån inte annat följer av vad som är särskilt föreskrivet. Frågan är då om T.L:s anspråk till följd av dolt samägande kan anses utgöra en preskriptibel fordringsrätt enligt preskriptionslagen.

I förarbetena till preskriptionslagen anges att fordringsbegreppet varken omfattar sakrättsliga anspråk eller andra rättigheter som inte är av obligationsrättslig karaktär (se prop. 1979/80:119 s. 88). När det - som i detta fall - gäller en rättighet som avser viss bestämd egendom men som inte skulle kunna göras gällande mot tredje man är emellertid indelningen i sakrätter och obligationsrätter något oklar (jfr t.ex. Rodhe, Obligationsrätt, 1956, s. 653 f.). Begreppet dold samäganderätt vilar även på rättspraxis som till övervägande del har tillkommit efter förarbetena till preskriptionslagen. Förarbetena ger alltså ingen ledning för bedömningen av frågan.

Det saknas avgöranden från HD där frågan belysts och i den juridiska litteraturen har olika uppfattningar framförts i fråga om vad som bör gälla i preskriptionshänseende beträffande anspråk till följd av dold samäganderätt (se Walin, Samäganderätt, 2000, s. 91 f. samt Lindskog, Preskription, 2 uppl. 2002, s. 91 f. och 243).

I avsaknad av ledning i praxis och förarbeten måste bedömningen ske med beaktande av vad för slags anspråk det är frågan om och vilka syften som bär upp det. Som tingsrätten pekat på förknippas anspråk på dold samäganderätt med speciella omständigheter av familjerättslig karaktär. Det framstår enligt hovrättens mening inte som ändamålsenligt att betrakta ett sådant anspråk som en fordring. Snarare talar den dolde ägarens intresse av att inte förlora sin rätt - vilket är ett av de syften som ligger bakom de allmänna preskriptionsreglerna - för att T.L:s krav inte bör betraktas som ett sådant anspråk som blir föremål för preskription. Det går heller inte att bortse från att de regler som gäller för avbrott i preskriptionen inte faller sig särskilt naturliga att tillämpa beträffande dold samäganderätt.

Hovrätten anser mot denna bakgrund att ett anspråk på dold samäganderätt inte kan anses utgöra en sådan fordran som avses i 1 § preskriptionslagen och att denna lag följaktligen inte är tillämplig på anspråket. Tingsrättens domslut i huvudsaken ska därför fastställas.

Hovrättens domslut

Hovrätten fastställer tingsrättens domslut.

Högsta domstolen

B.L. överklagade och yrkade att HD, med ändring av hovrättens dom, skulle ogilla T.L:s talan.

T.L. motsatte sig att hovrättens dom ändrades.

Med utgångspunkt i domstolarnas bedömning att T.L. hade dold samäganderätt till fastigheten meddelade HD prövningstillstånd i frågan om han på grund av preskription hade förlorat sin rätt att göra anspråket gällande. Frågan om meddelande av prövningstillstånd rörande målet i övrigt förklarades vilande.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Cecilia Hager, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.

Domskäl

Domskäl

Bakgrund

Punkterna 1-3 motsvarar i huvudsak punkterna 1 och 2 i HD:s dom.

Frågan i målet

4.

Frågan i målet är om T.L:s anspråk till följd av dolt samägande utgör en preskriptibel fordran och, om så är fallet, om anspråket har förfallit på grund av preskription.

Preskriptionslagens tillämpningsområde

5.

Enligt 1 § preskriptionslagen (1981:130) gäller lagen i fråga om preskription av fordringar, i den mån inte annat följer av vad som är särskilt föreskrivet. Preskriptionslagen är tillämplig på alla typer av fordringar, oavsett om de avser pengar, varor, tjänster eller andra prestationer (se prop. 1979/80:119 s. 88). Fordringsbegreppet omfattar inte sakrättsliga anspråk, dvs. sådana som avser äganderätt, panträtt, retentionsrätt, nyttjanderätt m.m. Sådana rättigheter faller alltså utanför lagens tillämpningsområde. Inte heller omfattas andra rättigheter som inte är av obligationsrättslig karaktär, t.ex. rätt till underhåll enligt föräldrabalken, arvsrätt, upphovsrätt och andelsrätter. Obligatoriska anspråk som grundar sig på sådana rättigheter faller däremot inom lagens tillämpningsområde (se Ds Ju 1977:14 s. 96).

6.

En fordran preskriberas enligt huvudregeln tio år efter tillkomsten, om inte preskriptionen avbryts dessförinnan (2 § första stycket preskriptionslagen). Preskriptionsavbrott sker enligt 5 § preskriptionslagen genom att gäldenären utfäster betalning, erlägger ränta eller amortering eller erkänner fordringen på annat sätt gentemot borgenären, genom att gäldenären får ett skriftligt krav eller erinran om fordringen från borgenären, eller genom att borgenären väcker talan mot gäldenären eller annars åberopar fordringen gentemot gäldenären vid domstol, hos Kronofogdemyndigheten eller i skiljeförfarande, konkursförfarande eller förhandling om offentligt ackord.

Allmänt om dold samäganderätt

7.

I rättspraxis har den familjerättsliga dolda samäganderätten betecknats som en egen rättsfigur som kan ses som en variant av kommissionsköpet (se t.ex. NJA 2002 s.142). Det som särskilt utmärker den i jämförelse med ett vanligt uppdragsförhållande anses vara att en överenskommelse om gemensam äganderätt inte behöver vara klart uttalad utan kan vara mer eller mindre underförstådd. Vid kommissionsköp av lös egendom övergår äganderätten direkt till kommittenten när kommissionären har gjort köpet (23 § kommissionslagen, 2009:865).

8.

När det gäller fast egendom medför emellertid jordabalkens formkrav att äganderätten inte övergår på samma sätt. Istället får den dolda ägaren ett obligationsrättsligt anspråk mot den öppna ägaren att bli insatt som ägare, s.k. dold äganderätt (NJA 1993 s. 324). Anspråket saknar skydd mot den öppna ägarens borgenärer fram till dess det manifesterats genom en formenlig överlåtelse från den öppna ägaren till den dolda ägaren eller genom att anspråket slagits fast i en lagakraftvunnen dom.

9.

Ett anspråk på dold samäganderätt är främst tillämpbart i en familjerättslig kontext i förhållanden mellan makar eller sambor. I rättsfallet NJA 2002 s. 142 fastslog HD att dold samäganderätt undantagsvis kan vara gällande i relationen mellan t.ex. syskon eller ett par vänner i ett enkelt bolag eller i en liknande situation av mer familjär natur men att den inte kan godtas i en relation mellan två juridiska personer. I rättsfallet angavs att vissa rättspolitiska överväganden av familjerättslig natur kunde anföras till grund för erkännandet av en dold samäganderätt och att det, med hänsyn till den speciella gemenskap som uppstår i ett make/samboförhållande där dessutom besittningen är gemensam och formlösa och underförstådda överenskommelser vanliga, kunde ses som en naturlig utgångspunkt att egendom som inköpts för gemensamt bruk av den ena maken eller sambon, med bidrag från den andra, skulle ägas gemensamt.

Anspråk på dold samäganderätt till fast egendom kan bli föremål för preskription

10.

Som framgår av det tidigare innefattar en dold samäganderätt till fastighet inte en äganderätt till fastigheten utan istället ett obligatoriskt anspråk på att bli insatt som ägare. Begreppsmässigt skulle den öppna ägarens skyldighet att ”sätta in” den dolda som ägare kunna ses som en sådan förpliktelse till uppfyllelse som utgör rekvisitet för tillämpning av preskriptionslagen (jfr Lindskog, Stefan, Preskription, tredje uppl. 2011, s. 92).

11.

Begreppet dold samäganderätt vilar på rättspraxis som till övervägande del har tillkommit efter förarbetena till preskriptionslagen. Motiven till preskriptionslagen ger därmed ingen direkt ledning för bedömningen av frågan om anspråk på grund av dold samäganderätt omfattas av preskriptionslagens bestämmelser. I lagmotiven anges istället att det även i fortsättningen får överlåtas åt de rättstillämpande myndigheterna att avgöra de gränsdragningsfrågor som kan uppkomma i den praktiska tillämpningen av preskriptionslagen (DsJu 1977:14, s. 86).

12.

I doktrinen har framförts olika uppfattningar i frågan om ett anspråk på dold samäganderätt är preskriptibelt (se Walin, Gösta, Samäganderätt, s. 91 ff. samt Lindskog, Stefan; Preskription, tredje uppl. s. 92 f.). Lindskog menar att en rad skäl talar för att den dolda ägarens anspråk mot den öppna ägaren på att bli insatt som ägare är preskriptibelt. Han hänvisar bl.a. till att den dolda ägarens intresse av att vara bevarad sitt dolda anspråk inte kan vara särskilt skyddsvärt och att den s.k. anpassningsfunktionen - en dold äganderätt är ofta just dold och kan därför vara glömd under lång tid, varefter någon plötsligt upptäcker den - talar för att den ska anses vara preskriptibel. Walin anser häremot att anspråket bör vara inpreskriptibelt och anför som skäl att samäganderättsanspråket avseende fast egendom ofta representerar stora ekonomiska värden för parterna och att skyddsbehovet för en dold ägare, i regel en make eller sambo, därmed är stort. Han anför vidare att preskriptionslagens regler om olika sätt att avbryta preskription inte lämpar sig för en naturlig tillämpning inom makars eller sambors gemenskap.

13.

Utgångspunkten är att förpliktelser bör vara föremål för anpassning till det presumtiva rättsläget, vilket innebär att fast egendom efter en viss tid borde anses ägd av den som har lagfart på egendomen (Lindskog, Stefan, a.a., s. 60). Samhälleliga funktioner talar för att ett anspråk på dold samäganderätt ska kunna vara föremål för preskription. Den öppna ägaren har också ett intresse av att inte under en obegränsad tid, efter det att en gemenskap har upphört, riskera att från den dolda ägaren motta ett anspråk om att bli insatt som ägare. Viss vägledning kan även hämtas ur det förhållandet att icke borgenärsskyddade lösningsrätter av olika slag (förköpsrätter, optionsrätter etc.), vilka företer många likheter med rättsfiguren dold samäganderätt, torde vara föremål för preskription liksom andra icke borgenärsskyddade anspråk som tar sikte på en framtida äganderätt till egendom (Lindskog, a.a., s. 97).

14.

De skäl som talar för att anspråk på dold samäganderätt kan bli föremål för preskription är mot denna bakgrund starkare än de som talar för att de ska vara inpreskriptibla.

Startpunkten för preskriptionsfristen infaller när sambesittningen upphör

15.

Bakom den dolda familjerättsliga samäganderätten finns ett starkt skyddssyfte. Ofta avser ett sådant anspråk en fastighet som representerar ett stort ekonomiskt värde för parterna. Att ett anspråk på dold äganderätt genom preskription går förlorat torde således i det enskilda fallet kunna medföra betydande förluster för den dolda ägaren.

16.

Preskriptionslagens regler om preskriptionsavbrott ter sig inte naturliga för den gemenskap som makar och sambor lever i under ett pågående äktenskap eller samboförhållande och att kräva att de ska ägna sig åt preskriptionsavbrytande åtgärder under samlevnaden synes inte rimligt.

17.

Det kan mot denna bakgrund finnas skäl att göra avsteg från preskriptionslagens bestämmelse om att startpunkten för preskriptionsfristen är fordrans tillkomst och istället förlägga utgångspunkten till den eventuella tidpunkt då makarnas eller sambornas sambesittning upphör till följd av en separation. I det läget har skyddssyftet förlorat sin mening och makarnas eller sambornas mellanhavanden övergått från att vara familjerättsliga till att vara civilrättsliga.

18.

Även om fordringens tillkomst som huvudregel är utgångspunkt för preskriptionstiden, bör undantag kunna tänkas också utan uttryckligt lagstöd (Lindskog, Stefan, a.a., s. 384 f.). Principen bör kunna åsidosättas när vägande skäl för en senareläggning av tidpunkten för preskriptionstidens början föreligger (jfr NJA 1987 s. 243). De skäl som redovisats utgör sådana vägande skäl att principen ska åsidosättas. Istället för vid fordrans tillkomst ska utgångspunkten för preskriptionsfristen vara den tidpunkt då sambesittningen upphör till följd av separation.

Bedömningen i detta fall

19.

Utredningen i målet visar att B.L. och T.L. separerade 2006. Av detta förhållande följer att T.L. inte har förlorat sitt anspråk på dold samäganderätt till fastigheten Svedala Aggarp 1:74 på grund av preskription.

20.

Den fråga som omfattas av prövningstillståndet ska besvaras i enlighet med detta.

21.

Det saknas anledning att meddela prövningstillstånd rörande målet i övrigt.

Domslut

Domslut

Se HD:s domslut.

Domskäl

HD (justitieråden Ella Nyström och Göran Lambertz, referent) meddelade den 19 juni 2013 följande dom.

Domskäl

Bakgrund och frågan i HD

1.

B.L. och T.L. hade varit sambor i flera år när de år 1991 gemensamt köpte fastigheten Svedala Aggarp 1:74. Fastigheten användes som gemensam bostad för parterna till dess att de separerade i oktober 2006 och B.L. flyttade därifrån. Enligt ett gåvobrev hade T.L. dessförinnan, den 21 december 1996, överlåtit sin hälftenandel av fastigheten till B.L. Hon är sedan dess ensam lagfaren ägare. Såvitt framkommit bor T.L. fortfarande kvar på fastigheten.

2.

T.L. väckte år 2009 talan mot B.L. och yrkade att han skulle förklaras ha bättre rätt än henne till hälften av fastigheten. Till stöd för sin talan anförde han att gåvobrevet upprättades i syfte att skydda fastigheten från borgenärerna vid en tidpunkt då det fanns risk för utmätning i hans tillgångar på grund av skatteskulder i hans företag. Gåvan var en skenhandling och parternas avsikt var att äganderätten skulle vara fortsatt gemensam. Enligt T.L. har han därför dold samäganderätt till hälften av fastigheten. B.L. bestred att dold samäganderätt föreligger och anförde att avsikten med gåvan var att hon skulle bli ensam ägare till fastigheten. Om dold samäganderätt skulle anses föreligga, är T.L:s anspråk enligt hennes mening preskriberat.

3.

Huvudfrågan i målet är om T.L:s anspråk på dold samäganderätt är en sådan fordran som omfattas av preskriptionslagen (1981:130) och sålunda är föremål för preskription. Om så är fallet är frågan om preskription har inträtt.

Preskriptionslagens tillämpningsområde

4.

Preskriptionslagen gäller enligt 1 § ”i fråga om preskription av fordringar”, i den mån inte annat följer av vad som är särskilt föreskrivet. Lagen omfattar inte sakrättsliga anspråk, dvs. sådana som avser äganderätt, panträtt, retentionsrätt, nyttjanderätt m.m. Vissa andra rättigheter, såsom rätt till underhåll enligt föräldrabalken, arvsrätt, upphovsrätt eller andelsrätter, omfattas inte heller (se prop. 1979/80:119 s. 88). Det första avgörandet från HD, varigenom principen om dold samäganderätt i fastighet grundlades, kom år 1980 (NJA 1980 s. 705). Frågan om anspråk avseende sådan samäganderätt omfattas av preskriptionslagen berördes därför inte i förarbetena.

Fordringsbegreppet och den dolda samäganderättens karaktär

5.

Med utgångspunkt från begreppet ”fordringar” i 1 § preskriptionslagen och de nyssnämnda uttalandena i lagens förarbeten är det tydligt, att en fråga av betydelse för om ett anspråk omfattas av preskriptionslagen eller inte är om anspråket är av sakrättslig karaktär. Ett anspråk avseende dold samäganderätt i fast egendom är så till vida sakrättsligt att det inriktas på viss bestämd egendom, men obligationsrättsligt i den meningen att det inte åtnjuter skydd mot den öppne ägarens borgenärer, knappast heller mot dennes singularsuccessorer (se NJA 1982 s. 589, särskilt justitierådet Henrik Hesslers tillägg, och NJA 1984 s. 772). Sakrättsligt skydd uppkommer först sedan anspråket har manifesterats, antingen genom att det föreligger en lagakraftägande dom på äganderätt eller genom att den dolde samägaren har satts in som ägare av den öppne ägaren. Det anförda innebär att det inte går att utifrån enbart en analys av begreppet sakrättslig avgöra om anspråket kan preskriberas.

6.

Synen på den dolda samäganderättens karaktär har nyanserats allteftersom nya rättsfall har tillkommit. I de första fallen beskrevs rätten som en äganderätt som hade uppkommit genom förvärvet (se NJA 1980 s. 705, NJA 1981 s. 693 och NJA 1982 s. 589). Dessa rättsfall avsåg enbart rättsförhållandet mellan den dolde och den öppne ägaren. I senare fall uppkom frågan om bl.a. rättens sakrättsliga ställning och tillämpningen av formkravet vid överlåtelse av fast egendom (se NJA 1984 s. 772, NJA 1985 s. 615 och NJA 1993 s. 324). Där beskrevs i stället den dolda samäganderätten som ett anspråk gentemot den öppne ägaren på att bli insatt som ägare. Hessler uttalade redan i rättsfallet NJA 1982 s. 589 att man kunde tala om en ”obligationsrättslig” äganderätt, även om denna term kunde synas främmande. Han pekade på parallellen med den rätt som en köpare av lösöre har innan det köpta har överlämnats. Måhända vore det enligt Hessler - trots att HD med Hessler i majoriteten fastställde att den dolde samägaren hade ”varit ägare” under den ifrågavarande tiden - ”riktigare att i stället för om äganderätt tala om ett rättsligt skyddat anspråk på att bli ägare”.

7.

Det måste konstateras att frågan om preskriptionslagens tillämpning inte kan avgöras utifrån enbart en sålunda fördjupad analys av den dolda samäganderättens karaktär. Att märka är emellertid att HD:s domslut i rättsfallen NJA 1980 s. 705, NJA 1981 s. 693 och NJA 1982 s. 589 utformades så att det genom domarna slogs fast att den dolde samägaren hade blivit ägare till hälften av respektive fastighet genom att denna förvärvades. Detta stämmer med den syn på rätten som ”ett anspråk” som har uttryckts i de senare rättsfallen, nämligen så till vida att det där har konstaterats att en fullgången äganderätt, med skydd mot den öppne ägarens borgenärer, uppkommer inte bara genom att rätten manifesteras i form av en överlåtelse från den öppne ägaren utan också genom att äganderätten slås fast i en lagakraftvunnen dom (se NJA 1984 s. 772 och NJA 1993 s. 324).

8.

Oavsett hur man ser på den dolda samäganderättens karaktär står det klart genom HD:s praxis att den dolde ägaren kan få fastslaget genom dom att han eller hon är ägare till den fastighet som tvisten rör. Senast när domen vinner laga kraft blir den dolde ägarens anspråk förvandlat till ett formenligt förvärv av fastigheten (se Anders Agell, Äganderätten till fastighet för makar och samboende, 1985, s. 59). Det talar för att rätten inte bör ses som enbart en fordran, även om den utgör ett obligationsrättsligt anspråk gentemot den öppne ägaren.

Rättssystematiska överväganden

9.

En fråga som bör ställas är vad som gäller om preskription beträffande anspråk av liknande slag. Det förvärv som den öppne ägaren gör är vanligen ett slags kommissionsköp, dvs. ett köp som någon gör för någon annans räkning men i eget namn. Enligt 23 § andra stycket kommissionslagen (2009:865) blir kommittenten omedelbart ägare till varor som kommissionären har köpt in för kommittentens räkning. Det innebär att kommittentens anspråk på att få ut egendomen från kommissionären inte preskriberas. Kommissionslagen gäller dock bara för lös egendom, och dold samäganderätt till fast egendom faller alltså utanför.

10.

Vid en rättssystematisk genomgång kan även pekas på vad som gäller beträffande fastighetssäljares krav på att återfå fastigheten sedan köpet har förklarats ogiltigt. Av rättsfallet NJA 2003 s. 302 framgår (s. 306 f.) att ett sådant anspråk inte preskriberas. Därvid är dock att märka att anspråket i det fallet är ett fullgånget äganderättsanspråk med visst sakrättsligt skydd. Det är vidare näraliggande att jämföra med den rätt som en köpare av lösöre har innan det köpta har överlämnats och skydd mot säljarens borgenärer därmed har uppnåtts. Att preskription då sker när anspråket avser egendom som inte är individualiserad står klart, medan saken är något osäker när det rör sig om bestämd egendom (se Stefan Lindskog, Preskription, 3 uppl. 2011, s. 93 med hänvisningar).

11.

Sammantaget kan en rättssystematisk analys inte anses ge några avgörande argument för den ena eller andra lösningen när det gäller frågan om anspråk på dold samäganderätt till fast egendom kan preskriberas.

Ändamålsöverväganden

12.

En diskussion utifrån huvudsakligen ändamålsöverväganden har förts i den juridiska litteraturen (se Lindskog, a.a., s. 92 f., Gösta Walin, Samäganderätt, 2000, s. 91 ff., och Monica Persson, Dold samäganderätt till fast egendom - kan anspråket preskriberas?, i Vänbok till Ingrid Arnesdotter, 2012, s. 175 ff.). Lindskog och Persson menar att övervägande skäl talar för att rätten kan preskriberas, medan Walin kommer till motsatt slutsats.

13.

Det utan jämförelse viktigaste argumentet vid en ändamålsbedömning är den dolda samäganderättens familjerättsliga natur och den avsikt som funnits att konstruktionen ska ge ett ekonomiskt skydd (se t.ex. rättsfallet NJA 2002 s. 142 på s. 157). Om rätten skulle preskriberas tio år efter sin tillkomst skulle det skydd som regleringen är avsedd att ge åt den dolde ägaren lätt kunna gå om intet. Den dolde ägaren torde i regel inte ha någon tanke på att få sin äganderätt manifesterad medan samlevnaden pågår. Det kan knappast accepteras att denna rätt efter tio år skulle gå förlorad därför att inget preskriptionsavbrott har skett.

14.

Den dolde samägaren bör sålunda vara bevarad vid sin rätt även om han eller hon inte under samlevnaden vidtar några åtgärder för att hålla rätten levande. Detta skulle dock kunna uppnås även om rätten var föremål för preskription, nämligen om preskriptionstiden började löpa vid en senare tidpunkt än då rätten uppkommer, exempelvis när ett äktenskap eller ett samboende upplöses. Det skulle också kunna uppnås om den dolde ägaren ansågs ha avbrutit preskriptionen kontinuerligt under samlevnaden. Båda dessa möjligheter synes dock komma i sådan konflikt med de principer som preskriptionslagen bygger på att lösningarna framstår som mindre lämpliga (se 2 § om att fordringens tillkomst är utgångspunkt för beräkning av preskriptionstiden och 5 § om hur preskriptionsavbrott sker).

15.

Från den öppne ägarens perspektiv kan det te sig svårt att godta att den före detta maken eller sambon skulle kunna rikta krav på samäganderätt till fastigheten många år efter att samlevnaden har upphört och bodelning kanske skett. Om anspråket framställs efter mer än tio år lär man dock många gånger kunna utgå från att den presumtion som annars ofta leder till att samäganderätt anses ha uppkommit (se bl.a. rättsfallen NJA 2002 s. 142 och NJA 2004 s. 397 med hänvisningar) är påtagligt försvagad. Att märka är därvid att presumtionen är en bevisregel som innebär att när egendomen har köpts av den ena maken eller sambon för gemensamt bruk med ekonomiskt bidrag från den andra så är det en utgångspunkt, men inte mer, att egendomen ägs gemensamt. Särskilda förhållanden i det enskilda fallet kan påverka bedömningen. (Se NJA 2008 s. 826 och HD:s dom den 4 april 2013 i mål T 1238-11 (NJA 2013 s. 242), p. 7.) I de fall där det kan visas att avsikten redan från början var att parterna skulle äga fastigheten gemensamt kan utebliven preskription knappast anses mer anmärkningsvärd än i andra situationer där en samäganderätt aktualiseras först efter många år. Tvärtom skulle det vara anmärkningsvärt om en rätt som parterna har varit överens om att de ska ha tillsammans kunde gå om intet för den ena parten genom preskription.

Slutsats och övriga frågor

16.

Med hänsyn till vad som sålunda har anförts bör bestämmelsen i 1 § preskriptionslagen tolkas så att lagen inte omfattar anspråk på dold samäganderätt till fast egendom. Sådana anspråk är alltså inte föremål för preskription. Det betyder att det inte är aktuellt att diskutera när preskriptionstid börjar löpa.

17.

T.L. har alltså inte på grund av preskription förlorat sin rätt att göra gällande sitt anspråk på samäganderätt till fastigheten.

18.

Det saknas skäl att meddela prövningstillstånd rörande målet i övrigt. Hovrättens domslut ska därför fastställas.

Domslut

Domslut

HD förklarar att T.L. inte på grund av preskription har förlorat sin rätt att göra anspråket på dold samäganderätt till fastigheten Svedala Aggarp 1:74 gällande mot B.L.

HD meddelar inte prövningstillstånd rörande målet i övrigt. Hovrättens dom står därmed fast.

Justitieråden Johnny Herre och Svante O. Johansson var skiljaktiga och förklarade att T.L. på grund av preskription har förlorat sin rätt att göra anspråket på dold samäganderätt till fastigheten Svedala Aggarp 1:74 gällande mot B.L. samt anförde:

Vi anser att domen efter punkten 4 ska ha följande lydelse.

Anspråk på dold samäganderätt kan preskriberas

5.

Med utgångspunkt från begreppet ”fordringar” i 1 § preskriptionslagen och de uttalanden som gjordes i lagens förarbeten är det av betydelse hur s.k. dold samäganderätt till en bostadsfastighet karaktäriseras. Utgångspunkten vid köp av fast egendom är att köparen erhåller sakrättsligt skydd mot säljarens borgenärer genom avtalet. Har således formföreskrifterna vid köp av fast egendom iakttagits är köparens rätt enligt kontraktet av sådan beskaffenhet att den inte är föremål för preskription. Dold samäganderätt till en bostadsfastighet skiljer sig dock på avgörande punkter från äganderätt till fastighet i allmänhet.

6.

HD uttalade i rättsfallet NJA 1993 s. 324 att dold samäganderätt till fastighet inte är förenad med något sakrättsligt skydd. Innehavaren erhåller skydd för sitt äganderättsanspråk mot den öppne ägarens borgenärer först i och med att äganderätten öppet har manifesterats, antingen genom en formenlig överlåtelse från den öppne ägaren, en s.k. insättandeförklaring, eller genom en lagakraftvunnen dom på äganderätten (NJA 1984 s. 772). Den dolda äganderätten inverkar inte heller på den öppne ägarens legitimation att förfoga över fastigheten genom överlåtelse eller pantsättning (NJA 1984 s. 772 och NJA 1985 s. 97). Utmätning för den dolde ägarens gäld kan vidare inte avse själva fastigheten utan endast det anspråk som den dolde ägaren har gentemot den öppne ägaren. Det är alltså fråga om en rättighetsutmätning (NJA 1985 s. 615).

7.

Det nu sagda visar att dold samäganderätt till fastighet inte är en äganderätt i vanlig mening utan anses utgöra endast ett obligationsrättsligt anspråk mot den öppne ägaren som innebär ett rättsligt skyddat anspråk för den dolde samägaren på att bli insatt som ägare (se justitierådet Hesslers tillägg i NJA 1982 s. 589, NJA 1993 s. 324, NJA 2002 s. 142; jfr Anders Agell, Äganderätten till fastighet för makar och samboende 1985, s. 58 f., 76 och 124 samt Gösta Walin, Samäganderätt, 2000, s. 54 ff.). Den dolda samäganderätten har förklarats vara uppkommen genom ett uppdragsavtal, varigenom en mellanman, den öppne ägaren, har fått i uppdrag att köpa viss egendom i eget namn men för huvudmannens, den dolde samägarens, räkning, dvs. som ett kommissionsköp (se NJA II 1921 s. 28, NJA 1993 s. 324, justitierådet Lindskogs tillägg i NJA 2008 s. 826 och HD:s dom den 4 april 2013 i mål T 1238-11).

8.

De redovisade avgörandena från HD får alltså förstås så, att den dolda samäganderätten, innan den har manifesterats genom en insättandeförklaring eller en dom, utgör ett rättsligt anspråk från den dolde samägarens sida gentemot den öppne ägaren om att bli insatt som ägare. Anspråket är inte sakrättsligt skyddat. Den öppne ägarens förvärv innebär alltså inte, till skillnad från vad som gäller vid kommissionsköp av lös egendom, att den dolde samägaren, kommittenten, blir omedelbart ägare till bostadsfastigheten.

9.

Det har hävdats att, även om nämnda synsätt godtas, den dolde samägarens anspråk mot den öppne ägaren inte ska preskriberas eftersom detta skulle strida mot de skäl som ligger till grund för den dolda samäganderätten (se Walin, a.a., s. 91 ff.). Vad som har anförts i detta sammanhang är vissa rättspolitiska överväganden av familjerättslig natur. Konstruktionen ger den make eller sambo som inte är öppen köpare ett ekonomiskt skydd. Med hänsyn till den speciella gemenskap som uppstår i ett äktenskap eller ett samboförhållande kan det ses som en naturlig utgångspunkt att egendom som inköps för gemensamt bruk av den ena maken eller sambon, med bidrag från den andra, ska ägas gemensamt (se härom NJA 2002 s. 142). Det anförda talar i viss mån för att anspråket är särpräglat och därför borde falla utanför preskriptionslagens tillämpningsområde. Det har också anförts att den omständigheten att preskriptionslagens regler om preskriptionsavbrott är dåligt avpassade för ett anspråk av nu aktuellt slag (jfr nedan p. 22) talar emot att lagen alls ska kunna tillämpas.

10.

Det finns emellertid ett antal argument som talar mot en ordning där det dolda samäganderättsanspråket ska anses inpreskriptibelt. Det nyssnämnda synsättet bygger på ett antagande om att den dolde ägarens ställning är skyddsvärd. Emellertid kan framhållas att ny äktenskaps- och sambolagstiftning har tillkommit sedan institutet dold samäganderätt tillskapades genom rättspraxis. I samband härmed infördes regler om rådighetsinskränkningar och bodelning mellan sambor beträffande bl.a. den gemensamma bostaden. Reglerna medför att behovet av skydd för den dolde samägaren i stort sett har försvunnit vad gäller bostadsfastigheter. Det ska också beaktas att nämnda lagstiftning ger uttryck för att lagstiftaren velat att egendomsförhållandena mellan tidigare makar eller sambor ska klarläggas och lottläggning ske inom en relativt snar tidsperiod från separationen.

11.

Det skyddsintresse som en gång fanns för den dolde ägaren gör sig således i dag inte gällande med samma styrka. Det finns på den andra sidan skyddsvärda intressen som talar för att den dolde samägarens anspråk bör kunna preskriberas (jfr Stefan Lindskog, Preskription, 3 uppl. 2011, § 4:3.1.4 och Monica Persson, Dold samäganderätt till fast egendom - kan anspråket preskriberas?, i Vänbok till Ingrid Arnesdotter, 2012, s. 175 ff.).

12.

Ett sådant intresse är att det ska råda tydlighet i äganderättsförhållanden rörande fast egendom. Intressen av det slaget har ansetts utgöra grunden för det formkrav för fastighetsöverlåtelser som gäller. Det nu sagda talar för att det endast undantagsvis ska kunna tillåtas att förhållandena är annorlunda beskaffade än vad som framgår av köpehandlingar och register. Redan den av HD etablerade ordningen med dold samäganderätt kan sägas utgöra ett undantag från det intresset. En ordning där anspråket inte preskriberas och som därför medför att fastighetsregistret under lång tid inte anger korrekta eller i vart fall fullständiga uppgifter är ägnad att skapa problem för kreditväsendet.

13.

Det är vidare ett samhälleligt intresse att rättsföljderna av olika dispositioner blir klarlagda så snart som möjligt. Det skapar även trygghet för berörda parter. Den öppne ägaren kan vidta dispositioner med den aktuella fastigheten eller med annan egendom som gör henne eller honom oförmögen att uppfylla de krav som den dolde samägaren har. Detta talar för att den dolda samäganderätten ska vara föremål för preskription.

14.

Vidare måste den öppne ägaren lämnas möjlighet att, på samma sätt som gäller för allmänna fordringskrav, anpassa sig till en situation när det dolda anspråket inte har gjorts gällande under viss tid. Den dolde samägarens intresse av att även efter den allmänna preskriptionstiden kunna göra gällande sitt anspråk kan inte sägas väga så tungt att anspråket därför skulle falla utanför preskriptionslagens tillämpningsområde.

15.

Ett skäl som talar i samma riktning är att om det dolda samäganderättsanspråket skulle vara inpreskriptibelt, så torde detta gälla även om objektet har förändrats genom sakrättslig surrogation. Skulle alltså den öppne ägaren förfoga över egendomen, t.ex. genom en försäljning, saknar det betydelse för preskriptionen. Den dolde ägaren torde nämligen ha samma rätt i surrogatet. Här kan alltså den situationen uppkomma att den öppne ägaren, efter äktenskapets upphörande, köper en ny fastighet för köpeskillingen från den fastighet som den dolde samägaren hade ett anspråk i. Ett dolt samäganderättsanspråk kan då uppkomma i den nya fastigheten, trots att den fastigheten inte har inköpts för gemensamt bruk. En sådan ordning bidrar sålunda till oklarheter i rättsförhållandena under lång tid.

16.

Det bör också beaktas att en dold samägare har möjlighet att väcka skadeståndstalan mot den öppne ägaren om denne har sålt egendomen på ett sätt som är till men för den dolde samägaren. Ordningen är särskilt besvärande för den öppne ägaren om det har gått lång tid sedan relationen mellan den öppne och dolde samägaren har upphört och anspråket därför inte beaktas när väl den öppne ägaren genomför en transaktion, exempelvis genom att sälja fastigheten till ett underpris till ett särkullbarn. Om kravet anses preskriptibelt kan risker av detta slag och därmed den osäkerhet som är förknippad med detta elimineras efter viss tid.

17.

Till det sagda ska läggas att det i en situation där anspråket görs gällande efter lång tid generellt föreligger betydande bevissvårigheter. Ju längre tid som har gått, desto sämre är i allmänhet bevisningen. Utgången i en eventuell tvist kring den dolda samäganderätten framstår då som osäker. Också detta talar för att anspråket ska kunna preskriberas eftersom det är mindre lämpligt att låta domstolar befatta sig med tvister där bevisningen typiskt sett kommer att vara svag.

18.

Det ska också uppmärksammas att ett anspråk på att bli insatt som samägare inte principiellt skiljer sig från andra fordringskrav i ett äktenskap eller ett samboförhållande. Sådana krav faller utan tvekan inom preskriptionslagens tillämpningsområde. Detta medför exempelvis att om en make eller sambo lånat ut pengar till motparten för inköp av en gemensam bostad, utan att samäganderätt kan presumeras, så preskriberas lånefordran enligt allmänna regler om preskription.

19.

I detta sammanhang bör även uppmärksammas att förköps- och optionsrätter är föremål för preskription. Dessa tar på samma sätt som dold samäganderätt sikte på en framtida äganderätt. I situationer där makar, såsom i detta fall, låtit ena maken stå som öppen ägare efter att andra maken blivit dold efter överlåtelse genom gåva framträder likheterna särskilt klart. Det skulle med hänsyn till dessa likheter vara anmärkningsvärt om optionsrätten men inte den dolda samäganderätten kan vara föremål för preskription (jfr Lindskog, a.a., avsnitt § 4:3.1.4 i not 120).

20.

Sammantaget leder det anförda till slutsatsen att ett anspråk på dold samäganderätt till fast egendom ska betraktas som en fordran som kan vara föremål för preskription enligt preskriptionslagen.

Preskriptionsavbrott har inte skett

21.

Eftersom preskriptionstiden börjar löpa vid en fordrans tillkomst är den dolde samägarens anspråk preskriberat tio år efter det att anspråket mot den öppne ägaren uppkom. Detta gäller dock inte om något preskriptionsavbrott har förekommit som medför att en ny tioårig preskriptionstid har börjat löpa.

22.

De former av preskriptionsavbrott som regleras i 5 § preskriptionslagen torde sällan aktualiseras i fall där en dold samägare har fått ett anspråk mot den öppne ägaren. Av punkten 1 i bestämmelsen får anses följa att det krävs att gäldenären agerar på ett sätt som typiskt sett får anses innebära en bekräftelse av att skulden föreligger. Något erkännande av den dolde samägarens anspråk kan emellertid inte läsas in i den omständigheten att den öppne ägaren inte invänder mot det eventuella samäganderättsanspråket under samlevnaden. Detta gäller särskilt som ren passivitet i andra preskriptionsrättsliga sammanhang inte anses utgöra ett erkännande. Någon betalning av ränta eller amortering eller utfästelse om betalning som tar sikte på det dolda samäganderättsanspråket torde inte heller aktualiseras. Den dolda samäganderätten förekommer vidare i ett sammanhang där det inte heller torde vara aktuellt att den dolde ägaren riktar ett skriftligt krav eller en skriftlig erinran mot den öppne ägaren på ett sätt som innebär ett preskriptionsavbrott enligt punkten 2 i bestämmelsen. Under pågående samlevnad synes inte heller ett åberopande av fordringen ske på ett sådant sätt som aktualiserar en tillämpning av punkten 3 i bestämmelsen. Detta innebär att preskriptionslagen normalt inte tillhandahåller någon lämplig form för preskriptionsavbrott (jfr Walin, a.a., s. 93 f.).

23.

Av utredningen i målet framgår att något preskriptionsavbrott inte har skett genom ett uttryckligt erkännande, ett krav, en erinran eller ett åberopande vid domstol av nyssnämnt slag. Frågan blir då om den dolde och den öppne ägarens samlevnad ska anses inbegripa något som kan medföra ett s.k. perdurerande preskriptionsavbrott.

24.

Det finns typiskt sett anledning att vara försiktig med att skapa icke lagreglerade sätt att genomföra preskriptionsavbrott. Det saknas sålunda stöd i lagen för att det kan skapas också andra sätt att avbryta preskriptionstiden än de som har lagreglerats. Det finns vidare anledning att visa en betydande återhållsamhet med att tolka de preskriptionsavbrytande momenten i 5 § på ett extensivt sätt.

25.

I det preskriptionsrättsliga systemet finns det dock vissa fall där en pågående relation och ett pågående agerande innebär att gäldenärens löpande prestationer verkar preskriptionsavbrytande. Detta gäller exempelvis vid perdurerande avtalsförhållanden, såsom vid hyresavtal där hyrestagaren regelbundet erlägger hyra (jfr Lindskog, a.a., § 6:2.3.3 och § 9:2.2.4 i not 70). Detsamma torde gälla i ett enkelt bolag där en bolagsmans fortgående aktiviteter, t.ex. en bolagsmans ianspråktagande av en maskin som tillhör en annan bolagsman, verkar preskriptionsavbrytande. Någon sådan löpande prestation eller fortgående aktivitet som kan anses medföra preskriptionsavbrott finns emellertid inte vid en samlevnad där den dolde samägaren har ett anspråk mot den öppne ägaren.

26.

Det finns emellertid exempel i rättssystemet på att en nära intressegemenskap eller nära partsrelation har en sådan karaktär att just närheten verkar preskriptionsavbrytande och därmed inverkar förskjutande på preskriptionstiden under den period som närheten existerar (jfr Lindskog, a.a., § 4:4.3). En sådan närhet bör emellertid i första hand kunna påverka bedömningen av den eller de åtgärder som har vidtagits av borgenären så att man är mer generös med att betrakta åtgärden som en preskriptionsavbrytande handling. Något agerande som skulle kunna betraktas generöst i preskriptionsavbrottshänseende finns dock normalt inte beträffande dold samäganderätt. Själva relationen mellan den dolde och öppne samägaren kan sålunda inte anses innefatta ett sådant agerande som skulle kunna medföra ett kontinuerligt preskriptionsavbrott. Den nära intressegemenskapen eller partsrelationen kan inte heller anses i sig skapa en befogad förväntan hos den dolde ägaren om att den öppne ägaren just genom relationen erkänner det dolda samäganderättsanspråket.

27.

Den kvarstående frågan blir då om det finns anledning att just för ett anspråk av nu aktuellt slag göra ett avsteg från annars gällande principer för att bereda den dolde samägaren ett skydd.

28.

Det som talar för ett sådant avsteg är att den gemenskap som uppstår i ett äktenskap eller samboförhållande är speciell där besittningen till bostaden normalt är gemensam och där formlösa och underförstådda överenskommelser uppkommer fortlöpande och är vanliga. Det skulle också kunna anses att preskription av det dolda samäganderättsanspråket under pågående samlevnad skulle gå stick i stäv med institutets familjerättsligt präglade syfte att skydda den dolde samägaren från effekterna av att bara en av parterna formellt anges som ägare till den fasta egendomen (jfr ovan p. 9). Samtidigt kan det dock hävdas att det förhållandet att preskription skulle inträda efter tio år inte skulle skilja sig från vad som blir fallet för andra försträckningar och andra fordringar mellan de samboende eller makarna som uppkommer under samlevnaden och där preskriptionsavbrott inte företas enligt lagens krav under den pågående samlevnaden (jfr p. 18).

29.

Det som emellertid främst talar emot ett avsteg är att en sådan ordning skulle innebära ytterligare en modifiering av vad som normalt gäller för att stödja det rättspolitiska syftet med en rättsfigur som åtminstone numera kan ifrågasättas (jfr p. 10 i det föregående och särskilt justitieråden Dag Victors och Lena Moores skiljaktiga mening, liksom justitierådet Stefan Lindskogs tillägg för egen del, i NJA 2008 s. 826). Rättsfiguren dold samäganderätt till fast egendom skapades i rättspraxis genom rättsfallen NJA 1980 s. 705 och NJA 1981 s. 693 för att komma till rätta med ett reellt problem där det inte sällan var så att den gemensamma bostaden köptes av mannen ensam, trots att den gemensamma uppfattningen mellan mannen och hustrun, eller de båda samboende, var att fastigheten inköptes för gemensamt bruk. Det steg som HD tog genom dessa båda avgöranden har härefter orsakat inte obetydliga problem (se t.ex. redan NJA 1982 s. 589, där fastigheten ”skrevs på hustrun” med syftet att egendomen skulle undandras makens borgenärer och där domstolen accepterade den dolda samäganderätten trots att detta gynnade, för att använda minoritetens ord, ”från samhällelig synpunkt icke önskvärda transaktioner”) och behov av ytterligare vägledning i skilda hänseenden (se t.ex. NJA 1983 s. 550, NJA 1984 s. 772, NJA 1985 s. 97, NJA 1985 s. 615, NJA 1992 s. 163, NJA 1993 s. 324, NJA 2002 s. 3, NJA 2002 s. 142, NJA 2004 s. 397, NJA 2008 s. 826 och HD:s dom den 4 april 2013 i mål T 1238-11). Några tillräckligt starka skäl för ytterligare ett sådant avsteg för att skydda just den dolde samägaren kan inte anses föreligga. Härtill kommer att ett betraktande av samlevnaden i sig som ett kontinuerligt preskriptionsavbrott skulle skapa nya gränsdragningsproblem, exempelvis beträffande frågan om när samlevnaden ska anses ha upphört på ett sådant sätt att preskriptionstiden börjar löpa. Samlevnaden i sig bör alltså inte anses utgöra ett perdurerande preskriptionsavbrott.

30.

T.L. överlät i december 1996 genom gåva sin hälftenandel av fastigheten till B.L. Preskription inträdde därför tio år därefter. Något preskriptionsavbrott har inte ägt rum. Eftersom T.L. väckte talan först år 2009 har han på grund av preskription förlorat sin rätt att göra gällande anspråket på samäganderätt till fastigheten.

31.

Överröstade i denna del är vi i övrigt ense med majoriteten.

Skiljaktig

Justitierådet Agneta Bäcklund var skiljaktig beträffande motiveringen och anförde:

Jag anser att domskälen från punkt 3 till punkt 18 bör ha följande lydelse.

4.

Preskriptionslagen tillkom genom lagstiftning år 1979/80 och trädde i kraft den 1 juli 1981. Det första avgörandet från HD, varigenom principen om dold samäganderätt i fastighet grundlades, kom år 1980 (NJA 1980 s. 705). Frågan om anspråk avseende sådan samäganderätt omfattas av preskriptionslagen berördes inte i förarbetena.

5.

Med utgångspunkt från begreppet ”fordringar” i 1 § preskriptionslagen och uttalanden i lagens förarbeten är det tydligt, att en fråga av betydelse för om ett anspråk omfattas av preskriptionslagen eller inte är om anspråket är av obligationsrättslig natur eller har sakrättslig karaktär (se prop. 1979/80:119 s. 88). Gränsen mellan dessa begrepp är inte i alla delar skarp (jfr Knut Rodhe, Obligationsrätt, 1956, s. 653). Vidare kan det inte helt uteslutas att en fordran under vissa omständigheter kan vara av så speciell natur att den inte omfattas av bestämmelserna i preskriptionslagen (jfr Gösta Walin, Samäganderätt, 2000, s. 91). Det är inte möjligt att genom en begreppsanalys avgöra om dold samäganderätt i fast egendom omfattas av preskriptionslagens bestämmelser.

6.

Den dolda samäganderätten till fast egendom utvecklades av HD i en serie avgöranden, främst under 1980- och 1990-talet. Det första avgörandet avsåg en under samboförhållande anskaffad bostadsfastighet, det andra (NJA 1981 s. 693) en under äktenskap inköpt tomt på vilket ett hus avsett som gemensam bostad uppfördes och det tredje (NJA 1982 s. 589) en under äktenskap inköpt villafastighet. Avgörandena följdes under följande år upp med ett antal avgöranden som främst avsåg andra frågor än förutsättningarna för samäganderätt. Avgörandena kan uppfattas, och har uppfattats på olika sätt. Olika jämförelser och förklaringsmodeller har också använts för att beskriva den rättsliga konstruktionen (se t.ex. justitierådet Hesslers tillägg i NJA 1982 s. 589, Anders Agell, Äganderätten till fastighet för makar och samboende, 1985, s. 122 ff., Lars Welamson, Några frågor kring s.k. dold äganderätt till fast egendom, i Festskrift till Henrik Hessler, 1985 s. 433 ff. och Stefan Lindskog, Kommissionsköp och formkrav, i Festskrift till Torkel Gregow, 2010, s. 225 ff.). Preskriptionslagens tillämpning kan inte avgöras med utgångspunkt i en analys av den dolda samäganderättens karaktär.

7.

Dold samäganderätt mellan makar eller sambor kan ses som ett slags komplement till den familjerättsliga egendomslagstiftningen. Samäganderätten har ansetts vila på rättspolitiska överväganden av familjerättslig natur. Den nära personliga och ekonomiska gemenskap som i allmänhet råder mellan makar och sambor har beaktats.

8.

Avsikten är att konstruktionen ska ge ett ekonomiskt skydd till den part som bidrar ekonomiskt till ett egendomsförvärv som den andra parten gör i eget namn (se t.ex. rättsfallet NJA 2002 s. 142 på s. 157 och NJA 2008 s. 826). Den ger den make eller sambo som inte har varit formell köpare ett ekonomiskt skydd. Med hänsyn till den speciella gemenskap som uppstår i ett make-/samboförhållande har det ansetts vara en naturlig utgångspunkt att egendom som inköpts för gemensamt bruk av den ene maken eller sambon, med bidrag från den andre, ska ägas gemensamt. (Jfr NJA 2002 s. 142.)

9.

Konstruktionen kan sägas bygga på att den dolde samägaren utgår från att äganderätten till den egendom som parterna besitter gemensamt också ägs av dem tillsammans. Att under sådana förhållanden förvänta sig och kräva av den dolde ägaren att han eller hon ska vidta preskriptionsbrytande åtgärder i enlighet med preskriptionslagens bestämmelser förefaller inte rimligt.

10.

Om rätten preskriberas tio år efter sin tillkomst skulle det skydd som regleringen är avsedd att ge åt den dolde ägaren lätt kunna gå om intet. Det skulle innebära att den rätt som tillerkänts den dolde samägaren skulle gå förlorad under den pågående samlevnaden vid långvarig samlevnad. Det är inte acceptabelt att denna rätt, tio år efter uppkomsten, skulle gå förlorad därför att preskriptionsavbrott inte har skett.

11.

Mot denna bakgrund bör dold samäganderätt till fast egendom inte omfattas av preskription. Med utgångspunkt i vad hovrätten funnit utrett ska T.L. alltså inte på grund av preskription anses ha förlorat rätten att göra gällande sitt anspråk på samäganderätt till fastigheten.

HD:s dom meddelad: den 19 juni 2013.

Mål nr: T 281-11.

Lagrum: 1, 2 och 5 §§preskriptionslagen (1981:130).

Rättsfall: NJA 1980 s. 705, NJA 1981 s. 693, NJA 1982 s. 589, NJA 1984 s. 772, NJA 1985 s. 615, NJA 1993 s. 324, NJA 2002 s. 142, NJA 2003 s. 302, NJA 2004 s. 397, NJA 2008 s. 826 och NJA 2013 s. 242.