NJA 2019 s. 721

Ansvar för olovlig körning enligt 3 § första stycket första meningen trafikbrottslagen förutsätter, i enlighet med straffbestämmelsen, att gärningen har begåtts uppsåtligen.

Det uttryckliga kravet på uppsåt i 3 § första stycket trafikbrottslagen infördes 1998 (se prop. 1997/98:124 s. 96 och 165 f.). Av rättspraxis framgick dock redan innan lagändringen att brottet olovlig körning i bestämmelsens första stycke förutsätter att föraren har haft uppsåt att köra utan att vara berättigad (se NJA 1986 s. 392 och NJA 1993 s. 157).

Uppsåtet ska täcka de i brottsbeskrivningen angivna gärningsomständigheterna att det är fråga om ett fordon som kräver körkort, att det aktuella fordonet har förts och att föraren har fört fordonet utan att vara berättigad till det.

Eftersom rekvisitet ‚utan att vara berättigad‚ kräver subjektiv täckning är en villfarelse om den rättsliga regleringen för att vara behörig att föra ett körkortspliktigt fordon av relevans för frågan om uppsåtstäckning föreligger och således inte av det slaget som anges i 24 kap. 9 § BrB (straffrättsvillfarelse). (Se NJA 2016 s. 702 p. 11 och 14.)

Då olovlig körning enligt 3 § första stycket trafikbrottslagen inte är kriminaliserat vid oaktsamhet saknar det i förhållande till det brottet betydelse om gärningsmannen borde ha förstått att han eller hon saknade behörighet. Av samma skäl är det inte heller tillräckligt för ansvar för brott att gärningsmannen var likgiltig endast inför risken att han eller hon körde bil utan giltigt körkort. (Jfr bl.a. Petter Asp m.fl., Kriminalrättens grunder, 2 uppl., 2013 s. 315 och 342, och Martin Borgeke, Likgiltighetsuppsåt i teori och praktik, SvJT 2015 s. 389.)

HD uttalade i rättsfallet NJA 1986 s. 392 att särskilda omständigheter måste föreligga för att ett påstående av föraren att han eller hon trodde sig vara berättigad att föra fordonet ska förtjäna tilltro.

Uttalandet tycks ha tolkats på olika sätt i rättstillämpningen men synes ofta betraktas som en regel för uppsåtsbedömningen. Uttalandet har ifrågasatts bl.a. för att ge uttryck för en otillåten bevisvärderingsanvisning och att bevisbördan för bristande uppsåt avseende förarbehörigheten skulle ha lagts på den tilltalade. (Se Mattias Larsson i Asp m.fl., Specialstraffrätten – En kommentar, 2019, s. 32, Lars Heuman i Festskrift till Welamson, 1988, s. 252, fotnot 6 och Roberth Nordh, Praktisk process VII, Bevisrätt B, 2011, s. 36, fotnot 31.)

Uttalandet måste läsas i sitt sammanhang. I 1986 års fall var en huvudfråga om gärningsomständigheten ‚utan att vara berättigad‚ skulle vara täckt av uppsåt eller om oaktsamhet var tillräckligt för straffbarhet. Uttalandet lämnades inom ramen för domstolens resonemang i just den frågan. Såvitt framgår gjorde HD vid uppsåtsbedömningen inte heller någon prövning av om några särskilda omständigheter förelåg för att den tilltalades uppgifter skulle godtas och kom ändå fram till att den tilltalades invändning inte kunde lämnas utan avseende.

HD:s uttalande, om att det krävs särskilda omständigheter för att en tilltalads invändning om att han eller hon trodde sig vara behörig ska förtjäna tilltro, bör mot bakgrund av vad som nyss har sagts inte uppfattas som att det gjordes i syfte att vara till ledning av bevisprövningen vid uppsåtsbedömningen. (Jfr Larsson i Asp m.fl., Specialstraffrätten – En kommentar, 2019, s. 32.) En annan sak är givetvis att invändningar från den tilltalade kan komma att lämnas utan avseende om de är motbevisade eller det inte finns något som gör att det finns skäl att tro på dem.

Detta resonemang leder till slutsatsen att det inte ställs upp några speciella regler för att bevisa uppsåt till brottet olovlig körning enligt 3 § första stycket första meningen trafikbrottslagen, utan vanliga regler om bevisbörda och beviskrav i brottmål gäller även för detta brott. Det är alltså åklagaren som ska presentera en utredning som visar att det är ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade har haft uppsåt till att ha fört ett körkortspliktigt fordon utan att vara berättigad till det.

I förhållande till gärningsomständigheter prövas om gärningsmannen har insiktsuppsåt eller likgiltighetsuppsåt. Avsiktsuppsåt tillämpas endast i förhållande till en följd eller effekt. (Se Asp m.fl., Kriminalrättens grunder, 2 uppl., 2013 s. 288 och 330 och Agneta Bäcklund m.fl., Brottsbalken - En kommentar, suppl. 14, 2019, kommentaren till 1 kap. 2 § BrB, s. 10.)

Insiktsuppsåt används som utgångspunkt. Den som i gärningsögonblicket har insett att en gärningsomständighet förelegat har haft uppsåt till denna. För att sådan insikt som krävs för uppsåt ska anses föreligga ska gärningsmannen funnit att gärningsomständigheten var praktiskt taget säker. (Se NJA 2004 s. 176.)

I rättsfallet NJA 2004 s. 176 slog HD fast att likgiltighetsuppsåt tillämpas som en nedre gräns för uppsåt och i rättsfallet NJA 2016 s. 763 gjorde HD uttalanden för att utveckla likgiltighetsuppsåtet. I dessa fall var det fråga om likgiltighet förelåg inför en effekt. Vad HD uttalat om likgiltighet inför en effekt kan i princip tillämpas också när frågan är om likgiltighet har förelegat inför förekomsten av brottsförutsättningar som utgörs av gärningsomständigheter (se NJA 2016 s. 763 p. 18 och ‚Övernattningen‚ HD:s dom den 11 juli 2019, B 1200-19 p. 24).

Prövningen av om likgiltighetsuppsåt föreligger ska ske i två led och med utgångspunkt i omständigheterna vid gärningen. Först ska frågan ställas om gärningsmannen var medveten om att det fanns en risk för att gärningsomständigheten förelåg (medvetet risktagande). Om gärningsmannen inte har insett att det fanns en risk för att gärningsomständigheten förelåg kan uppsåt aldrig föreligga. (Se NJA 2016 s. 763 p. 12.)

Om den första frågan besvaras jakande uppkommer den andra frågan som rör gärningsmannens inställning eller attityd vid gärningstillfället, nämligen om gärningsmannen var likgiltig till att gärningsomständigheten förelåg. För den andra frågan har det ansetts vara avgörande huruvida – vid gärningstillfället – förekomsten av gärningsomständigheten utgjorde ett relevant skäl för gärningsmannen att avstå från gärningen. (Se NJA 2016 s. 763 p. 12 och 13.)

Bevisfakta av betydelse för bedömningen av om förekomsten av gärningsomständigheten utgjorde ett relevant skäl för gärningsmannen att avstå från gärningen är gärningsmannens uppfattning om sannolikheten för att omständigheten föreligger och gärningsmannens tro – i betydelsen utgick från eller antog – om gärningsomständighetens förekomst. Gärningsmannen har normalt varit likgiltig om han uppfattade att det fanns en mycket hög sannolikhet för eller om han trodde att gärningsomständigheten förelåg. Om gärningsmannen inte trodde detta, har han i allmänhet inte varit likgiltig. (Se NJA 2016 s. 763 p. 13-18, 22 och 24.)

När det gäller gärningsomständigheter avser bedömningen primärt vad gärningsmannen har trott och det torde i allmänhet inte finnas möjlighet att på samma sätt som när det gäller effekter falla tillbaka på egentliga sannolikhetsresonemang. Vid bevisprövningen i förhållande till gärningsomständigheterna är det snarare av betydelse vad gärningsmannen med hänsyn till omständligheterna rimligen har haft anledning att räkna med. (Se NJA 2004 s. 176, NJA 2016 s. 763 p. 18 och 24, och ‚Övernattningen‚ HD:s dom den 11 juli 2019, B 1200-19.)

I en del fall kan vissa omständigheter tala för att likgiltighetsuppsåt har förelegat, t.ex. att gärningsmannen har varit hänsynslös eller befunnit sig i en upprörd sinnesstämning (se NJA 2004 s. 176 och NJA 2016 s. 763 p. 23).

Vidare kan det föreligga omständigheter som talar mot likgiltighet, t.ex. handlande i förlitan på att gärningsomständigheten inte förelåg eller att gärningsmannen har vidtagit åtgärder för att förhindra förekomsten av gärningsomständigheten. Vissa omständigheter, som t.ex. gärningsmannens intresse i gärningen, kan tala såväl för som mot att likgiltighetsuppsåt föreligger. (Se bl.a. Asp m.fl., Brottsbalken – En kommentar, 2018, Lexino, kommentaren till 1 kap. 2 § BrB, avsnitt 3.3., Borgeke, Från Franks första formel till likgiltighetsuppsåt, JT 2008–09, s. 287 ff. och Magnus Ulväng, Likgiltighetsuppsåt, SvJT 2005, s. 8 ff.)

Vid sidan av ovan nämnda bevisfakta kan omständigheter knutna till gärningsmannens person, t.ex. gärningsmannens ålder, utveckling och psykiska hälsotillstånd, få betydelse för uppsåtsbedömningen. (Se bl.a. NJA 2004 s. 479, NJA 2004 s. 702, NJA 2009 s. 149 och Asp m.fl., Brottsbalken – En kommentar, 2018, Lexino, kommentaren till 1 kap. 2 § BrB, avsnitt 3.3.)

Omständigheter av ovan nämnda slag är dock bara bevisfakta som kan vara till stöd för bedömningen och som måste behandlas med försiktighet och urskillning. Vilka omständigheter som är av betydelse för uppsåtsbedömningen växlar beroende på förhållandena i det enskilda fallet och måste alltid sättas i sitt sammanhang. (Se NJA 2016 s. 763 p. 14 och 23.)

Det är utrett att A.A. har fört personbil på den tid och plats som åklagaren angett samt att han varken haft svenskt körkort eller någon utländsk körkortshandling som var giltig i Sverige vid den aktuella tidpunkten.

A.A. har förstått att han förde ett körkortspliktigt fordon vid det aktuella tillfället. För ansvar för olovlig körning krävs också att han har haft uppsåt i förhållande till att han förde fordonet utan att vara berättigad till det. A.A. har i denna del invänt att han trodde att hans utländska körkort vid tidpunkten för körningen var giltigt med anledning av de uppgifter han hade fått från polisen.

Genom A.A:s uppgifter får det anses utrett att han måste ha insett att det fanns en risk att han körde utan att vara berättigad till det. Om A.A. emellertid inte trodde att han saknade behörighet att föra fordonet kan som utgångspunkt likgiltighetsuppsåt inte anses föreligga. Den omständigheten att A.A. innan körningen hade kontaktat polismyndigheten för att kontrollera vilka regler som gällde talar för att frågan om han var berättigad att köra var relevant för hans handlande och att han inte var likgiltig till att han saknade behörighet. Det har inte heller framkommit några omständigheter vid gärningen som talar för att A.A. ändå var likgiltig inför att han inte var berättigad att föra fordonet. A.A:s uppgift om hur han trodde att tiden för hur länge hans utländska körkort var giltigt beräknades kan vid dessa förhållanden inte lämnas utan avseende. Av detta följer att det inte är visat att A.A. agerat med erforderligt uppsåt.

A.A. ska därför inte fällas till ansvar för olovlig körning.