NJA 2019 s. 721

Uppsåtsbedömningen vid olovlig körning.

Växjö tingsrätt

Allmän åklagare väckte vid Växjö tingsrätt åtal mot A.A. för olovlig körning enligt följande gärningsbeskrivning.

A.A. har kört personbil utan att ha rätt till det. Det hände den 20 augusti 2017 på Teleborgsvägen i Växjö, Kronobergs län. A.A. begick gärningen med uppsåt.

Lagrum: 3 § första stycket första meningen trafikbrottslagen (1951:649).

Domskäl

Tingsrätten (nämndemännen Marianne Bengtsson, Bengt Hockum och Arne Johansson) anförde i dom den 11 december 2017 följande.

A.A. har vidgått händelseförloppet men förnekar brott med invändningen att han saknade uppsåt.

UTREDNINGEN

– – –

A.A. har hörts och därvid uppgett i huvudsak följande. Han körde för att hämta sin frus bror. Han trodde han fick köra på sitt afghanska körkort under ett år och det hade bara gått åtta månader. Han hade gått till polisstationen och frågat och de sa att han fick köra på sitt körkort i ett år. Han frågade inte polisen från när man började räkna tiden och det sa de inte heller. Han uppfattade det som att tiden började löpa från att han fick sitt körkort från Afghanistan skickat till sig. Det var i mars 2017 som han frågade poliserna om detta och han fick även sitt afghanska körkort skickat till sig i mars 2017. Anledningen till att han började ta svenskt körkort var för att han inte fått sitt afghanska körkort skickat till sig ännu.

DOMSKÄL

Av 3 § första stycket första meningen trafikbrottslagen (1951:649) följer att den som uppsåtligen för körkortspliktigt fordon utan att vara berättigad att föra sådant fordon döms för olovlig körning till böter. Vidare följer av 6 kap. 2 § körkortslagen (1998:488) att ett utländskt körkort inte gäller i Sverige om det är utfärdat i en stat utanför EES om innehavaren är folkbokförd i Sverige sedan mer än ett år.

Tingsrätten finner att det genom den framlagda bevisningen i målet samt A.A:s egna uppgifter är utrett att A.A. körde bil på den tid och plats som åklagaren gjort gällande samt att han saknade behörighet därtill. De objektiva rekvisiten för brottet är således uppfyllda.

För att någon i ett fall som det förevarande ska kunna fällas till ansvar för olovlig körning krävs uppsåt i förhållande till att han eller hon inte är berättigad att köra fordonet (se NJA 1986 s. 392). Den fråga rätten har att ta ställning till är om A.A. har förstått att han inte varit berättigad att köra bilen.

A.A. har uppgett att han inte visste att han inte fick köra på sitt afghanska körkort. Han har aktivt sökt upp polismyndigheten för att ta reda på vilka regler som gäller i Sverige och har av personal fått veta att han fick köra ett år på sitt körkort. De pratade inte om från när tiden började räknas men han trodde att det var från det att han fick sitt afghanska körkort skickat till sig.

Tingsrätten finner att A.A:s uppgifter om hur han uppfattat sin behörighet att köra bil i Sverige vid den aktuella tidpunkten inte kan lämnas utan avseende. Med hänsyn härtill och då inte någon annan utredning visats i målet finner tingsrätten att omständigheterna inte är sådana att det är visat att A.A. uppsåtligen fört fordonet utan att vara berättigad till det. ©talet ska därför ogillas.

DOMSLUT

Tingsrätten frikände A.A. från åtalet för olovlig körning.

Ordföranden, tingsnotarien Lisa Petersson, var skiljaktig i fråga om A.A:s skuld enligt följande.

För att ett påstående av föraren att han trodde sig vara berättigad att föra fordonet ska förtjäna tilltro måste enligt praxis särskilda omständigheter föreligga (NJA 1986 s. 392).

Av A.A:s egna uppgifter framgår att han har varit medveten om att hans afghanska körkort gällde i Sverige endast under en begränsad tid, men uppgett att han missförstått från vilket datum denna tidsfrist började räknas. Det måste ställas stora aktsamhetskrav på den som avser att föra ett körkortspliktigt fordon. För A.A. måste den relevanta starttidpunkten ha varit av väsentlig betydelse (jfr Hovrätten över Skåne och Blekinges dom av den 9 december 2014 i mål B 1636-14). Han erhöll därtill körkortstillstånd i mars 2017 vilket han har uppgett att han ansökt om innan han fick sitt afghanska körkort skickat till sig. Under dessa omständigheter måste A.A. reflekterat över sin behörighet och således måste han insett att det fanns en risk för att han inte var berättigad att köra bil vid gärningstillfället Trots detta har han kört personbil vid det aktuella tillfället utan att närmare undersöka vilka regler som gäller för hans körkortsbehörighet. Genom att inte kontrollera reglerna närmare samt genom att ha kört bilen vid det aktuella tillfället får han anses ha varit likgiltig inför denna risk och för riskens förverkligande. A.A. har således begått gärningen med likgiltighetsuppsåt. ©talet är därmed styrkt och A.A. ska dömas i enlighet med gärningsbeskrivningen. Påföljden bör bestämmas till 30 dagsböter å 50 kr.

Göta hovrätt

©klagaren överklagade i Göta hovrätt och yrkade att hovrätten skulle döma A.A. för olovlig körning.

A.A. förelades att yttra sig men hördes inte av.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Helen Svensson och Magnus Mannerback samt tf. hovrättsassessorn Magdalena Davidsson, referent) anförde i dom den 13 april 2018 följande.

HOVRÄTTENS DOMSKÄL

– – –

Hovrätten konstaterar att det är utrett att A.A. kört personbil på den tid och plats som åklagaren angett. Vidare är det klarlagt att han varken haft något svenskt körkort eller någon utländsk körkortshandling som var giltig i Sverige vid den aktuella tidpunkten. För att A.A. ska dömas för olovlig körning krävs dock att han också haft uppsåt till att köra bil utan att vara berättigad till det.

A.A. har berättat att han kontaktat Polismyndigheten för att ta reda på vilka regler som gäller i Sverige. Han fick då veta att han fick köra ett år på sitt afghanska körkort och att han trodde att denna tid började räknas från att han fick sitt afghanska körkort skickat till sig.

För att ett påstående från föraren att han trodde sig vara berättigad att köra bil ska förtjäna tilltro måste särskilda omständigheter föreligga (se rättsfallet NJA 1986 s. 392). För A.A. måste den tidpunkt från vilken hans afghanska körkort var giltigt i Sverige ha varit av väsentlig betydelse. Han har dock inte tagit reda på från när giltighetstiden började löpa utan antagit att den började löpa från det att han fick sitt afghanska körkort skickat till sig. Genom att köra bil utan att närmare förvissa sig om att han hade rätt till detta bedömer hovrätten att A.A. varit likgiltig inför risken att han körde bil utan giltigt körkort. A.A. ska därför dömas för olovlig körning.

Påföljden ska bestämmas till dagsböter.

HOVRÄTTENS DOMSLUT

Hovrätten ändrar tingsrättens dom på så sätt att hovrätten dömer A.A. för olovlig körning den 20 augusti 2017 enligt 3 § första stycket första meningen trafikbrottslagen (1951:649), och bestämmer påföljden till 30 dagsböter om vardera 50 kr.

Högsta domstolen

A.A. överklagade och yrkade att HD skulle frikänna honom från ansvar för olovlig körning.

Riksåklagaren motsatte sig att hovrättens dom ändrades.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Malin Hjalmarson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.

DOMSKÄL

Punkterna – motsvarar punkterna 1– 8 i HD:s dom.

Kravet på uppsåt

9.

Ansvar för olovlig körning enligt 3 § första stycket första meningen trafikbrottslagen förutsätter, i enlighet med straffbestämmelsen, att gärningen har begåtts uppsåtligen.

10.

Det uttryckliga kravet på uppsåt i 3 § första stycket trafikbrottslagen infördes 1998 (se prop. 1997/98:124 s. 96 och 165 f.). Av rättspraxis framgick dock redan innan lagändringen att brottet olovlig körning i bestämmelsens första stycke förutsätter att föraren har haft uppsåt att köra utan att vara berättigad (se NJA 1986 s. 392 och NJA 1993 s. 157).

11.

Uppsåtet ska täcka de i brottsbeskrivningen angivna gärningsomständigheterna att det är fråga om ett fordon som kräver körkort, att det aktuella fordonet har förts och att föraren har fört fordonet utan att vara berättigad till det.

12.

Eftersom rekvisitet ‚utan att vara berättigad‚ kräver subjektiv täckning är en villfarelse om den rättsliga regleringen för att vara behörig att föra ett körkortspliktigt fordon av relevans för frågan om uppsåtstäckning föreligger och således inte av det slaget som anges i 24 kap. 9 § BrB (straffrättsvillfarelse). (Se NJA 2016 s. 702 p. 11 och 14.)

13.

Då olovlig körning enligt 3 § första stycket trafikbrottslagen inte är kriminaliserat vid oaktsamhet saknar det i förhållande till det brottet betydelse om gärningsmannen borde ha förstått att han eller hon saknade behörighet. Av samma skäl är det inte heller tillräckligt för ansvar för brott att gärningsmannen var likgiltig endast inför risken att han eller hon körde bil utan giltigt körkort. (Jfr bl.a. Petter Asp m.fl., Kriminalrättens grunder, 2 uppl., 2013 s. 315 och 342, och Martin Borgeke, Likgiltighetsuppsåt i teori och praktik, SvJT 2015 s. 389.)

Vanliga regler om bevisbörda och beviskrav i brottmål gäller vid uppsåtsbedömningen

14.

HD uttalade i rättsfallet NJA 1986 s. 392 att särskilda omständigheter måste föreligga för att ett påstående av föraren att han eller hon trodde sig vara berättigad att föra fordonet ska förtjäna tilltro.

15.

Uttalandet tycks ha tolkats på olika sätt i rättstillämpningen men synes ofta betraktas som en regel för uppsåtsbedömningen. Uttalandet har ifrågasatts bl.a. för att ge uttryck för en otillåten bevisvärderingsanvisning och att bevisbördan för bristande uppsåt avseende förarbehörigheten skulle ha lagts på den tilltalade. (Se Mattias Larsson i Asp m.fl., Specialstraffrätten – En kommentar, 2019, s. 32, Lars Heuman i Festskrift till Welamson, 1988, s. 252, fotnot 6 och Roberth Nordh, Praktisk process VII, Bevisrätt B, 2011, s. 36, fotnot 31.)

16.

Uttalandet måste läsas i sitt sammanhang. I 1986 års fall var en huvudfråga om gärningsomständigheten ‚utan att vara berättigad‚ skulle vara täckt av uppsåt eller om oaktsamhet var tillräckligt för straffbarhet. Uttalandet lämnades inom ramen för domstolens resonemang i just den frågan. Såvitt framgår gjorde HD vid uppsåtsbedömningen inte heller någon prövning av om några särskilda omständigheter förelåg för att den tilltalades uppgifter skulle godtas och kom ändå fram till att den tilltalades invändning inte kunde lämnas utan avseende.

17.

HD:s uttalande, om att det krävs särskilda omständigheter för att en tilltalads invändning om att han eller hon trodde sig vara behörig ska förtjäna tilltro, bör mot bakgrund av vad som nyss har sagts inte uppfattas som att det gjordes i syfte att vara till ledning av bevisprövningen vid uppsåtsbedömningen. (Jfr Larsson i Asp m.fl., Specialstraffrätten – En kommentar, 2019, s. 32.) En annan sak är givetvis att invändningar från den tilltalade kan komma att lämnas utan avseende om de är motbevisade eller det inte finns något som gör att det finns skäl att tro på dem.

18.

Detta resonemang leder till slutsatsen att det inte ställs upp några speciella regler för att bevisa uppsåt till brottet olovlig körning enligt 3 § första stycket första meningen trafikbrottslagen, utan vanliga regler om bevisbörda och beviskrav i brottmål gäller även för detta brott. Det är alltså åklagaren som ska presentera en utredning som visar att det är ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade har haft uppsåt till att ha fört ett körkortspliktigt fordon utan att vara berättigad till det.

Uppsåt till gärningsomständigheter

Utgångspunkter

19.

I förhållande till gärningsomständigheter prövas om gärningsmannen har insiktsuppsåt eller likgiltighetsuppsåt. Avsiktsuppsåt tillämpas endast i förhållande till en följd eller effekt. (Se Asp m.fl., Kriminalrättens grunder, 2 uppl., 2013 s. 288 och 330 och Agneta Bäcklund m.fl., Brottsbalken - En kommentar, suppl. 14, 2019, kommentaren till 1 kap. 2 § BrB, s. 10.)

20.

Insiktsuppsåt används som utgångspunkt. Den som i gärningsögonblicket har insett att en gärningsomständighet förelegat har haft uppsåt till denna. För att sådan insikt som krävs för uppsåt ska anses föreligga ska gärningsmannen funnit att gärningsomständigheten var praktiskt taget säker. (Se NJA 2004 s. 176.)

Likgiltighetsuppsåt till gärningsomständigheter

21.

I rättsfallet NJA 2004 s. 176 slog HD fast att likgiltighetsuppsåt tillämpas som en nedre gräns för uppsåt och i rättsfallet NJA 2016 s. 763 gjorde HD uttalanden för att utveckla likgiltighetsuppsåtet. I dessa fall var det fråga om likgiltighet förelåg inför en effekt. Vad HD uttalat om likgiltighet inför en effekt kan i princip tillämpas också när frågan är om likgiltighet har förelegat inför förekomsten av brottsförutsättningar som utgörs av gärningsomständigheter (se NJA 2016 s. 763 p. 18 och ‚Övernattningen‚ HD:s dom den 11 juli 2019, B 1200-19 p. 24).

22.

Prövningen av om likgiltighetsuppsåt föreligger ska ske i två led och med utgångspunkt i omständigheterna vid gärningen. Först ska frågan ställas om gärningsmannen var medveten om att det fanns en risk för att gärningsomständigheten förelåg (medvetet risktagande). Om gärningsmannen inte har insett att det fanns en risk för att gärningsomständigheten förelåg kan uppsåt aldrig föreligga. (Se NJA 2016 s. 763 p. 12.)

23.

Om den första frågan besvaras jakande uppkommer den andra frågan som rör gärningsmannens inställning eller attityd vid gärningstillfället, nämligen om gärningsmannen var likgiltig till att gärningsomständigheten förelåg. För den andra frågan har det ansetts vara avgörande huruvida – vid gärningstillfället – förekomsten av gärningsomständigheten utgjorde ett relevant skäl för gärningsmannen att avstå från gärningen. (Se NJA 2016 s. 763 p. 12 och 13.)

Bevisfakta för och mot likgiltighetsuppsåt

24.

Bevisfakta av betydelse för bedömningen av om förekomsten av gärningsomständigheten utgjorde ett relevant skäl för gärningsmannen att avstå från gärningen är gärningsmannens uppfattning om sannolikheten för att omständigheten föreligger och gärningsmannens tro – i betydelsen utgick från eller antog – om gärningsomständighetens förekomst. Gärningsmannen har normalt varit likgiltig om han uppfattade att det fanns en mycket hög sannolikhet för eller om han trodde att gärningsomständigheten förelåg. Om gärningsmannen inte trodde detta, har han i allmänhet inte varit likgiltig. (Se NJA 2016 s. 763 p. 13-18, 22 och 24.)

25.

När det gäller gärningsomständigheter avser bedömningen primärt vad gärningsmannen har trott och det torde i allmänhet inte finnas möjlighet att på samma sätt som när det gäller effekter falla tillbaka på egentliga sannolikhetsresonemang. Vid bevisprövningen i förhållande till gärningsomständigheterna är det snarare av betydelse vad gärningsmannen med hänsyn till omständligheterna rimligen har haft anledning att räkna med. (Se NJA 2004 s. 176, NJA 2016 s. 763 p. 18 och 24, och ‚Övernattningen‚ HD:s dom den 11 juli 2019, B 1200-19.)

26.

I en del fall kan vissa omständigheter tala för att likgiltighetsuppsåt har förelegat, t.ex. att gärningsmannen har varit hänsynslös eller befunnit sig i en upprörd sinnesstämning (se NJA 2004 s. 176 och NJA 2016 s. 763 p. 23).

27.

Vidare kan det föreligga omständigheter som talar mot likgiltighet, t.ex. handlande i förlitan på att gärningsomständigheten inte förelåg eller att gärningsmannen har vidtagit åtgärder för att förhindra förekomsten av gärningsomständigheten. Vissa omständigheter, som t.ex. gärningsmannens intresse i gärningen, kan tala såväl för som mot att likgiltighetsuppsåt föreligger. (Se bl.a. Asp m.fl., Brottsbalken – En kommentar, 2018, Lexino, kommentaren till 1 kap. 2 § BrB, avsnitt 3.3., Borgeke, Från Franks första formel till likgiltighetsuppsåt, JT 2008–09, s. 287 ff. och Magnus Ulväng, Likgiltighetsuppsåt, SvJT 2005, s. 8 ff.)

28.

Vid sidan av ovan nämnda bevisfakta kan omständigheter knutna till gärningsmannens person, t.ex. gärningsmannens ålder, utveckling och psykiska hälsotillstånd, få betydelse för uppsåtsbedömningen. (Se bl.a. NJA 2004 s. 479, NJA 2004 s. 702, NJA 2009 s. 149 och Asp m.fl., Brottsbalken – En kommentar, 2018, Lexino, kommentaren till 1 kap. 2 § BrB, avsnitt 3.3.)

29.

Omständigheter av ovan nämnda slag är dock bara bevisfakta som kan vara till stöd för bedömningen och som måste behandlas med försiktighet och urskillning. Vilka omständigheter som är av betydelse för uppsåtsbedömningen växlar beroende på förhållandena i det enskilda fallet och måste alltid sättas i sitt sammanhang. (Se NJA 2016 s. 763 p. 14 och 23.)

Bedömningen i detta fall

30.

Det är utrett att A.A. har fört personbil på den tid och plats som åklagaren angett samt att han varken haft svenskt körkort eller någon utländsk körkortshandling som var giltig i Sverige vid den aktuella tidpunkten.

31.

A.A. har förstått att han förde ett körkortspliktigt fordon vid det aktuella tillfället. För ansvar för olovlig körning krävs också att han har haft uppsåt i förhållande till att han förde fordonet utan att vara berättigad till det. A.A. har i denna del invänt att han trodde att hans utländska körkort vid tidpunkten för körningen var giltigt med anledning av de uppgifter han hade fått från polisen.

32.

Genom A.A:s uppgifter får det anses utrett att han måste ha insett att det fanns en risk att han körde utan att vara berättigad till det. Om A.A. emellertid inte trodde att han saknade behörighet att föra fordonet kan som utgångspunkt likgiltighetsuppsåt inte anses föreligga. Den omständigheten att A.A. innan körningen hade kontaktat polismyndigheten för att kontrollera vilka regler som gällde talar för att frågan om han var berättigad att köra var relevant för hans handlande och att han inte var likgiltig till att han saknade behörighet. Det har inte heller framkommit några omständigheter vid gärningen som talar för att A.A. ändå var likgiltig inför att han inte var berättigad att föra fordonet. A.A:s uppgift om hur han trodde att tiden för hur länge hans utländska körkort var giltigt beräknades kan vid dessa förhållanden inte lämnas utan avseende. Av detta följer att det inte är visat att A.A. agerat med erforderligt uppsåt.

33.

A.A. ska därför inte fällas till ansvar för olovlig körning.

– – –

DOMSLUT

Se HD:s dom.

Domskäl

HD (justitieråden Anders Eka, Ann-Christine Lindeblad, referent, Svante O. Johansson, Sten Andersson och Malin Bonthron) meddelade den 12 september 2019 följande dom.

DOMSKÄL

Frågan i målet

1.

I målet aktualiseras frågan om hur uppsåtsbedömningen ska göras i mål om olovlig körning enligt 3 § första stycket lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott.

Bakgrund

2.

A.A. är medborgare i Afghanistan och har varit folkbokförd i Sverige sedan den 21 mars 2016. Han åtalades för olovlig körning. Enligt åtalet hade han den 20 augusti 2017 i Växjö kört personbil utan att vara berättigad till det.

3.

Såväl tingsrätten som hovrätten fann att det var utrett att A.A. hade kört personbil på den tid och plats som åklagaren angett samt att han inte hade haft svenskt körkort eller någon utländsk körkortshandling som var giltig i Sverige vid den aktuella tidpunkten. Frågan som domstolarna därefter hade att ta ställning till var om A.A. hade haft uppsåt till att köra bil utan att vara berättigad till det.

4.

A.A. lämnade följande uppgifter om sin behörighet att köra bil i Sverige. Han har ett afghanskt körkort. I mars 2017 kontaktade han polisen i Växjö för att ta reda på vilka regler som gällde i Sverige. Han fick besked om att han hade rätt att köra ett år med det afghanska körkortet och trodde att denna tid hade börjat räknas först i mars 2017, när han hade fått körkortet skickat till sig.

5.

Tingsrätten fann att A.A:s uppgifter om hur han hade uppfattat sin behörighet att köra bil i Sverige vid den aktuella tidpunkten inte kunde lämnas utan avseende. Det var därmed inte visat att han uppsåtligen fört fordonet utan att vara berättigad till det. Tingsrätten ogillade därför åtalet.

6.

Hovrätten har ändrat tingsrättens dom och dömt A.A. för olovlig körning i enlighet med gärningspåståendet. I sina domskäl har hovrätten hänvisat till rättsfallet NJA 1986 s. 392 och anfört bl.a. följande. För att ett påstående från föraren om att han trodde sig vara berättigad att köra bil ska förtjäna tilltro måste särskilda omständigheter föreligga. För A.A. måste den tidpunkt från vilken hans afghanska körkort var giltigt i Sverige ha varit av väsentlig betydelse. Han har dock inte tagit reda på från när giltighetstiden började löpa utan antagit att den började löpa från det att han fick sitt afghanska körkort skickat till sig. Genom att köra bil utan att närmare förvissa sig om att han hade rätt till detta har A.A. varit likgiltig inför risken att han körde bil utan giltigt körkort.

Olovlig körning

7.

Enligt 3 § första stycket första meningen trafikbrottslagen döms den som uppsåtligen för körkortspliktigt fordon utan att vara berättigad att föra sådant fordon för olovlig körning till böter.

8.

Av 2 kap. 1 § körkortslagen (1998:488) framgår vilka fordon som är körkortspliktiga, däribland personbil. I 6 kap. finns regler om utländska körkorts giltighet i Sverige. Om körkortet är utfärdat i en stat utanför EES gäller det inte i Sverige om innehavaren är folkbokförd i Sverige sedan mer än ett år (6 kap. 2 § andra stycket).

Kravet på uppsåt vid olovlig körning

9.

Ansvar för olovlig körning enligt 3 § första stycket trafikbrottslagen förutsätter att gärningen har begåtts uppsåtligen. Kravet på uppsåt infördes i lagtexten år 1998, närmast som en kodifiering av rådande rättspraxis. (Se bl.a. prop. 1997/98:124 s. 96 och 165 f. samt NJA 1986 s. 392 och NJA 1993 s. 157.)

10.

Uppsåtet ska täcka samtliga de i brottsbeskrivningen angivna gärningsomständigheterna, dvs. att det aktuella fordonet utgör ett körkortspliktigt fordon, att fordonet har förts samt att föraren har gjort detta utan att vara berättigad till det.

11.

HD uttalade i rättsfallet NJA 1986 s. 392 att särskilda omständigheter måste föreligga för att ett påstående av föraren att han eller hon trodde sig vara berättigad att föra fordonet ska förtjäna tilltro. Domstolens uttalande tycks ha tolkats på olika sätt i rättstillämpningen och har ifrågasatts bl.a. för att det skulle ge uttryck för en otillåten anvisning rörande bevisvärderingen, innebärande att bevisbördan för bristande uppsåt avseende förarbehörigheten ska läggas på den tilltalade. (Se bl.a. Mattias Larsson i Petter Asp m.fl., Specialstraffrätten – En kommentar, 2019, s. 32 och Lars Heuman i Festskrift till Lars Welamson, 1988, s. 252, fotnot 6.)

12.

HD:s uttalande måste emellertid läsas i sitt sammanhang. I 1986 års fall var huvudfrågan om gärningsomständigheten ‚utan att vara berättigad‚ skulle vara täckt av uppsåt eller om oaktsamhet var tillräckligt för straffbarhet. Uttalandet lämnades inom ramen för domstolens resonemang i frågan om vad som utgjorde en ändamålsenlig rättslig reglering. Det kan däremot inte uppfattas som en anvisning om hur bevisvärderingen i ett mål av detta slag ska gå till.

13.

Frågan huruvida den som har fört ett fordon olovligt har haft uppsåt när det gäller bristen på förarbehörighet ska alltså bedömas enligt sedvanliga principer om bevisbörda och beviskrav.

Närmare om prövningen av uppsåt vid olovlig körning

14.

Principerna om bevisbörda och beviskrav innebär att det är åklagaren som ska presentera en utredning som visar att det är ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade har haft uppsåt till att ha fört ett körkortspliktigt fordon utan att vara berättigad till det. Det hindrar givetvis inte att invändningar från den tilltalade ibland är sådana att de kan lämnas utan avseende.

15.

I förhållande till gärningsomständigheter, vilket det här är fråga om, prövas om gärningsmannen har insiktsuppsåt eller likgiltighetsuppsåt. För att ansvar för olovlig körning ska komma i fråga krävs således – såvitt nu är aktuellt – antingen att gärningsmannen förstod att behörighet att föra fordonet saknades (insiktsuppsåt) eller att han eller hon insåg risken för detta och därtill var likgiltig inför den omständigheten att behörighet saknades (likgiltighetsuppsåt). Det som HD i tidigare rättsfall uttalat angående prövning av likgiltighetsuppsåt avseende en följd eller effekt, kan i princip tillämpas också när fråga är om likgiltighet har förelegat inför en gärningsomständighet (se ‚Knivhugget mot mopedisten‚ NJA 2016 s. 763 p. 18 och ‚Övernattningen‚ HD:s dom den 11 juli 2019 i mål B 1200-19 p. 24).

16.

Som HD i flera rättsfall betonat alltsedan ‚HIV-fallet‚ NJA 2004 s. 176, ska prövningen av om likgiltighetsuppsåt föreligger ske i två led och med utgångspunkt i omständigheterna vid gärningen.

17.

I det första ledet ska frågan ställas om gärningsmannen var medveten om (insåg) att det fanns en risk för att gärningsomständigheten förelåg (medvetet risktagande). Om gärningsmannen inte insåg att det fanns en sådan risk kan uppsåt aldrig föreligga.

18.

Om domstolen i det första ledet däremot kommer fram till att det är bevisat att gärningsmannen insåg att det fanns en risk för att den relevanta gärningsomständigheten förelåg, måste domstolen ta ställning till det andra ledet. Det ledet rör gärningsmannens inställning eller attityd vid gärningstillfället, dvs. om han eller hon då var likgiltig till att gärningsomständigheten förelåg. För uppsåt är det nämligen inte tillräckligt att gärningsmannen inser risken, men handlar ändå. Detta utgör endast medveten oaktsamhet. Därutöver krävs att det kan hållas för visst att förekomsten av den relevanta omständigheten (i detta fall att förarbehörighet saknades) vid gärningstillfället inte utgjorde ett för gärningsmannen relevant skäl att avstå från gärningen. (Se bl.a. ‚Knivhugget mot mopedisten‚ p. 13 och ‚Övernattningen‚ p. 22 och 23.)

19.

HD har i tidigare rättsfall pekat ut vissa faktorer som kan vara av betydelse vid bedömningen av det andra ledet. Domstolen har emellertid också understrukit att dessa måste behandlas med försiktighet och urskillning samt framhållit att vilka faktorer som är av betydelse växlar beroende på förhållandena i det enskilda fallet (se ‚HIV-fallet‚ under rubriken Riktlinjer för bevisbedömningen och ‚Knivhugget mot mopedisten‚ p. 23).

Bedömningen i detta fall

20.

Det är utrett att A.A. körde personbil på tid och plats som åklagaren angett samt att han varken hade svenskt körkort eller någon utländsk körkortshandling som var giltig i Sverige vid den aktuella tidpunkten.

21.

Det står klart att A.A. förstod att han fick köra bilen enbart om han innehade ett giltigt körkort. Han har emellertid invänt att han trodde att hans utländska körkort vid tidpunkten för körningen var giltigt och har därvid hänvisat till de uppgifter som han hade fått från polisen.

22.

Mot A.A:s förnekande är det inte styrkt att han kände till att hans afghanska körkort inte längre berättigade honom att köra bil i Sverige. Det är alltså inte klarlagt att han i den delen hade insiktsuppsåt.

23.

När det gäller frågan om A.A. hade likgiltighetsuppsåt får det visserligen genom hans uppgifter anses utrett att han insåg att det fanns en risk för att hans afghanska körkort inte längre gällde i Sverige. Som har framgått av det föregående (p. 18) är emellertid en sådan insikt om risken inte tillräckligt för att han ska anses ha haft likgiltighetsuppsåt. Därutöver krävs att det är ställt utom rimligt tvivel att insikt om avsaknaden av förarbehörighet inte skulle ha avhållit honom från att köra, dvs. att han var likgiltig inför den omständigheten.

24.

Det som har framkommit om omständigheterna kring gärningen talar inte i någon avgörande grad för att A.A. var likgiltig inför att hans afghanska körkort inte gav honom rätt att köra bil. Att han före körningen hade kontaktat polisen för att kontrollera vilka regler som gällde tyder tvärtom på att han inte var likgiltig i detta hänseende. Hans uppgift om hur han trodde att giltighetstiden för körkortet beräknades kan vid dessa förhållanden inte lämnas utan avseende. Av detta följer att det inte är visat att han agerade med likgiltighetsuppsåt.

25.

A.A. ska mot denna bakgrund frikännas.

DOMSLUT

Med ändring av hovrättens dom frikänner HD A.A.