NJA 1986 s. 702

Domskäl

TR:n (ordf hovrättsassessorn Calais) anförde i dom d 19 juni 1984: B.W. har så tillvida vitsordat de faktiska omständigheterna, att han vidgått, att han vid försäljning av radioapparater, bandspelare m m låtit presumtiva köpare av sådana lyssna på musik för att ge vederbörande möjlighet att bedöma ljudkvaliteten hos apparaterna i fråga. Han har bestritt ansvar och ersättningsskyldighet.

Domskäl. B.W.. Han fick förra året två skrivelser från STIM med krav på ersättning för musik som spelats vid demonstration av apparater för kunder. På inrådan av sin branschorganisation lade han skrivelserna åt sidan utan någon åtgärd. Han säljer hemelektronik, TV, radio och bandspelare. För att kunna sälja sina varor måste han i demonstrationssyfte spela musik så att kunderna skall få tillfälle att lyssna på ljudet på apparaterna och bedöma deras kvalitet. Förutom vid demonstrationer av nämnt slag - och det rör sig då maximalt om en minut - spelas ingen musik i affärslokalen när det finns kunder där. När det är tomt i lokalen, kan han ibland ha bakgrundsmusik på. Han har arbetat i branschen sedan 1954 och han litar helt på de råd och de anvisningar han får av sin branschorganisation. Innan han fick de nämnda breven från STIM, har han aldrig hört talas om att det skulle vara något fel att handla som han gjort. Hans riksförbund har samma entydiga inställning. B.W. vill särskilt framhålla, att den musik som spelats, inte framförts för att underhålla kunden utan enbart för att låta vederbörande bedöma apparaternas kvalitet. Det skulle vara helt otänkbart, att en kund köpte en apparat utan att lyssna på ljudet.

Annat är ej visat än att B.W., som han själv uppgivit, under kortare tidsrymder återgett eller låtit återge smärre delar av musikaliska verk och endast i syfte att för enskilda köpare demonstrera ljudkvaliteten på de apparater han avsett att försälja. Vid övervagande av vad sålunda upptagits och i övrigt förevarit finner TR:n B.W:s förfarande icke vara att hänföra till sådant offentligt framförande som avses i 2 § upphovsrättslagen. Mot B.W. förd ansvarstalan och ersättningstalan skall därför lämnas utan bifall.

Domslut

Domslut.

- Åtalet ogillas.

- Det enskilda anspråket lämnas utan bifall.

Domskäl

Domskäl. B.W. har invänt i första hand att det inte varit fråga om offentligt framförande av de musikaliska verken och i andra hand att framförandet ägt rum för enskilt bruk.

STIM har till närmare utveckling av sin talan i dessa delar anfört bl a: Framförande av skyddade musikverk i en butikslokal, dit allmänheten äger tillträde, i syfte att därigenom en radio- eller TV-apparat eller en liknande anläggning skall demonstreras är ett sådant offentligt framförande som omfattas av bestämmelsen i 2 § upphovsrättslagen. I lagtexten har särskilt angivits de fall där syftet med utnyttjande av ett upphovsrättsligt skyddat verk har tillmätts betydelse vid bedömningen av upphovsrättens omfattning. Någon inskränkning för ett fall som det ifrågavarande har inte gjorts i lagtexten. Syftet saknar därför betydelse. Att framförandet är nödvändigt för att en demonstration skall kunna ske medför inte att ersättning ej skall utgå för utnyttjandet av verket. Inte heller är bestämmelsen i 11 § 1 st upphovsrättslagen om utnyttjande för enskilt bruk tillämplig i detta fall.

B.W. har genmält: De demonstrationer han eller bolagets anställda företagit har inte skett i syfte att underhålla eller förströ kunder och inte heller i syfte att locka sådana. Syftet har överhuvudtaget inte varit att framföra musikverk utan framförandet har varit ett nödvändigt moment i demonstrationen för att göra det möjligt för en kund att bedöma en musikanläggnings kvalitet. Provningen har skett för kunden på hans begäran, vilket understryker att det varit fråga om ett enskilt bruk.

Parterna har hänfört sig till ett vid TR:n ingivet, av professorn S.S. på begäran av Radio- och hemelektronikhandelns riksförbund, Sveriges musikhandlares riksförbund och STIM avgivet utlåtande. Härutöver har parterna i HovR:n åberopat utlåtanden, STIM av professorn G.K. och B.W. av professorn U.B.. Parterna har vidare åberopat av G.K. och U.B. utarbetade bemötanden av motsidans utlåtanden.

HovR:n gör följande bedömning.

I frågan om de musikaliska verken gjorts tillgängliga för allmänheten genom att framföras offentligt kan det till att börja med konstateras att Fyris Radios lokaler varit öppna för allmänheten. Den musik som framförts där har visserligen framförts i demonstrationssyfte för en särskild kunds räkning, men några åtgärder har inte vidtagits i syfte att begränsa möjligheterna för andra kunder att ta del av verket. I rättspraxis har framförande inför en på likartat sätt öppen men i praktiken till antalet begränsad krets av personer ansetts offentligt i upphovsrättslig mening. Framförandet måste därför anses ha skett offentligt.

Bestämmelsen i 2 § 1 st upphovsrättslagen ger upphovsmannen eller dennes rättighetsinnehavare uteslutande rätt att förfoga över verket genom att framställa exemplar därav och genom att göra verket tillgängligt för allmänheten. Utgångspunkten är enligt förarbetena att upphovsmannen bör förbehållas rätt att ekonomiskt tillgodogöra sig alla sådana utnyttjanden av hans verk som har praktisk betydelse, låt vara att man med hänsyn till religiösa, kulturella och eljest samhälleliga behov gör vissa inskränkningar i denna rätt (prop 1960:1 s 60).

Sådant framförande som målet gäller faller inte under den uppräkning av inskränkningar i det upphovsrättsliga skyddet som finns i lagen. Stor försiktighet bör iakttagas då det gäller att i rättspraxis på allmänna grunder utvidga det område som är undantaget från det upphovsrättsliga skyddet. Användning av skyddade verk för demonstration av musikanläggningar kan inte anses sakna praktisk betydelse, även om sådan användning representerar en mycket ringa del av det totala användningsområdet för musikaliska verk. B.W. har till stöd för sitt bestridande även anfört att framförandet inte skett i underhållnings- eller förströelsesyfte och att framförande som sker utan sådant syfte inte faller inom det enligt upphovsrättslagen skyddade området. Förarbetena till upphovsrättslagen innehåller en ganska omfattande diskussion angående avgränsningen av det genom upphovsrätten skyddade området. Det finns mot bakgrund härav anledning vänta sig, att om man avsett att införa en från principiell synpunkt så betydelsefull begränsning, som den av B.W. påstådda, detta hade kommit till uttryck i förarbetena. Så är emellertid inte fallet. Det ovan omnämnda uttalandet tyder närmast på att någon sådan begränsning inte var avsedd. (Jfr också 1LU 1960:41 s 38.)

På grund av det anförda finner HovR:n att framförandet inneburit intrång i STIMs rätt till verken.

B.W. har för det fall att intrång skulle anses föreligga invänt att han handlat enbart å bolagets vägnar och att han därför, i allt fall i ett tvistemål, inte kan åläggas personlig skadeståndsskyldighet. Av vad B.W. själv uppgivit framgår att han varit medveten om att STIM och radiohandlarnas branschorganisation haft olika mening angående tolkningen av upphovsrättslagen i det avseende som målet gäller. Upphovsrättslagen innehåller inte någon uttrycklig undantagsbestämmelse under vilken framförande av ifrågavarande slag skulle kunna vara att hänföra. Av STIMs brev till Fyris Radio framgår också att STIM grundade sin tolkning på ett rättsvetenskapligt utlåtande som de båda organisationerna föranstaltat om. B.W. måste därför ha insett att det varit ytterst tveksamt om framförandet var tillåtet. Genom att ändå återge eller låta anställda återge verken har B.W. förfarit grovt oaktsamt i sitt handlande för bolagets räkning. B.W. har därför genom brott mot 53 § 1 st upphovsrättslagen orsakat STIM skada. B.W., som är den ene av bolagets två styrelseledamöter och ensam äger teckna bolagets firma, har haft ett sådant betydande intresse i bolaget och ett så bestämmande inflytande över detta att en analogisk tillämpning av bestämmelserna i 4 kap 1 § skadeståndslagen inte kan komma i fråga. B.W. är därför skyldig att personligen fullt ut ersätta tredje man för skada som han orsakat genom sitt handlande.

De ringa belopp som STIM yrkat i vederlag får i brist på närmare utredning anses skäliga. B.W. är därför skyldig att utge skadestånd i enlighet med STIMs yrkande.

Domslut

Domslut. Med ändring av TR:ns domslut i den del som avser enskilt anspråk mot B.W. förpliktar HovR:n B.W. att till STIM utge ersättning med 500 kr.

Domskäl

Domskäl. B.W. är anställd av Fyris Radio AB, i vilket han också är styrelseledamot och firmatecknare. Bolaget har en butik i Uppsala där bolaget säljer bl a TV-apparater, radioapparater och bandspelare. I målet är ostridigt att B.W. under försäljning i demonstrationssyfte låtit spela smärre delar av musikaliska verk i butiken så att kunderna skulle få tillfälle att lyssna på ljudet från apparaterna och bedöma apparaternas kvalitet. Huvudfrågan i målet är om denna demonstrationsmusik innefattar intrång i berörda upphovsmäns rätt att göra sina verk tillgängliga för allmänheten (2 § upphovsrättslagen).

Har rättegångsfel förekommit i HovR:n? Genom TR:ns dom frikändes B.W. från ansvar för brott mot upphovsrättslagen. I domen ogillade TR:n även det av STIM genom åklagaren framställda enskilda anspråket mot B.W. om ersättning i anledning av den påstådda brottsliga gärningen.

STIM har såsom företrädare för målsägandena - upphovsmännen - fullföljt talan i vad avser det enskilda anspråket under det att TR:ns dom vunnit laga kraft i ansvarsdelen. B.W. har framhållit att HovR:n vid sin prövning hade att utgå från det förhållandet att B.W. genom lagakraftvunnen dom frikänts från ansvar. Den frikännande lagakraftvunna domen i ansvarsdelen har emellertid inte utgjort något hinder för HovR:n att som grund för sin prövning av STIMs talan om ersättning ta ställning till huruvida B.W. uppsåtligen eller av grov oaktsamhet gjort intrång i upphovsrätten.

B.W. har vidare gjort gällande att STIM i HovR:n inte framställde något påstående om att B.W. handlat uppsåtligen eller av grov oaktsamhet. Enligt B.W. grundades STIMs talan uteslutande på den regel om objektivt ersättningsansvar som intagits i 54 § 1 st upphovsrättslagen.

I sin vadeinlaga framställde STIM yrkande motsvarande det yrkande som framställts som enskilt anspråk genom åklagaren vid TR:n. Varken i vadeinlagan eller i senare inlagor till HovR:n återkallade STIM uttryckligen det påstående som låg till grund för åtalet och det enskilda anspråket, nämligen att B.W. förfarit uppsåtligen eller grovt oaktsamt. Tvärtom framhöll STIM vid flera tillfällen att B.W. gjort sig skyldig till brottsligt förfarande.

I en inlaga till HovR:n angav STIM att det i målet yrkade skadeståndet grundade sig på 54 § 1 st upphovsrättslagen och enbart avsåg skäligt vederlag för nyttjande av verken. STIM framhöll vidare att det ankom på HovR:n - alldeles oavsett om det förelåg uppsåt eller grov oaktsamhet från B.W:s sida - att pröva huruvida B.W. kunde åläggas skadeståndsskyldighet på den grunden att det förekommit ett sådant offentligt framförande som anges i 2 § 3 st upphovsrättslagen. Denna ståndpunkt vidhölls även under den fortsatta handläggningen i HovR:n.

Vad sålunda förekommit kan inte anses innefatta något annat än att STIM framhöll att det framställda ersättningsyrkandet kunde vinna bifall även om B.W. befanns ha handlat i god tro, en ståndpunkt som för övrigt STIM intar även i HD.

Av det anförda följer att det sätt på vilket STIM bestämt sin talan i HovR:n inte utgjort något hinder för HovR:n att grunda sin dom på att B.W. genom brott mot 53 § 1 st upphovsrättslagen orsakat STIM skada. Varken i det angivna hänseendet eller på något annat sätt har rättegångsfel förekommit i HovR:n.

Har de berörda musikaliska verken framförts offentligt? Upphovsrättslagen bygger på att det från allmän synpunkt är av största betydelse att upphovsmännens rätt till sina verk skyddas. Belysande för lagstiftarens inställning är också att författares, konstnärers och fotografers rätt till sina verk har rang av grundlagsskyddad rättighet (2 kap 19 § regeringsformen).

I enlighet med denna principiella inställning utformades lagen så att i 1 kap intogs bestämmelser om upphovsrättens föremål och innehåll under det att 2 kap tillfördes bestämmelser om inskränkningar i upphovsrätten. När det gällde att närmare bestämma föremålet för och innehållet i upphovsrätten övergavs den tidigare använda metoden att som skyddsobjekt uppräkna skilda former av andligt skapande och särskilt ange de olika former av utnyttjanden som skulle omfattas av upphovsrätten. Rättens föremål och innehåll bestämdes i stället genom mera allmänt hållna beskrivningar som bl a innebar att upphovsrätten skulle omfatta alla former för utnyttjanden varigenom ett verk mångfaldigades eller gjordes tillgängligt för allmänheten (NJA II 1961 s 7 f, 29 o 52 f).

Mot denna bakgrund är det tydligt att upphovsmännens rätt att förfoga över sina verk utgör en så att säga fullständig och heltäckande rätt varifrån vissa i lag särskilt angivna undantag har gjorts i syfte att tillgodose samhälleliga intressen. Med denna uppbyggnad av lagen finns endast ett synnerligen begränsat utrymme för domstolarna att i lagen in tolka andra begränsningar av upphovsmännens rätt än dem som är angivna i lagen. Det synes vara nära nog uteslutet att uppställa sådana begränsningar i syfte att tillgodose andra intressen än samhällets, såsom kommersiella intressen.

Det förfarande varom är fråga i målet kan måhända sägas innebära att i de typiska fallen varken B.W. eller hans kunder har tillgodogjort sig de musikaliska verken såsom utgörande resultat av ett andligt skapande. Vad det har varit fråga om är att man använt verk som ett slags testmaterial för att prova en apparat. Den som med ett sådant resonemang låter demonstrationsmusik falla utanför det skydd upphovsrättslagen ger intolkar därmed en begränsning i upphovsmannens rätt att förfoga över verket, som inte finns angiven i lagen. Det går nämligen inte att komma ifrån att demonstrationsmusik innefattar en användning av ett musikaliskt verk, låt vara en användning i ett något annat syfte än det traditionella.

I detta sammanhang må erinras om att auktorrättskommittén i anslutning till 2 § framhöll (NJA II 1961 s 38) att ett förfogande över ett verk ytterst alltid består i att låta andra än upphovsmannen få ta del av verket, dvs uppfatta det med sina sinnen. Uppenbarligen medför spelande av demonstrationsmusik att åhörarna får tillfälle att uppfatta en del av verket med sina sinnen.

Man skulle kunna argumentera efter den linjen att varje utnyttjande av ett verk som demonstrationsmusik är så kortvarigt att det inte är rimligt att över huvud taget betrakta det som ett framförande av verket i lagens mening. I det aktuella fallet synes demonstrationsmusik ha spelats mycket korta stunder, högst en minut men vanligen omkring 30 sekunder. Av upphovsrättslagens förarbeten framgår (NJA II 1961 s 40) att även utnyttjande av en mycket begränsad del av ett verk kan innefatta intrång i upphovsrätt. Det torde från praktisk synpunkt vara nästan ogörligt att tillämpa lagen på ett sätt som innebär att radiobranschen skulle ha frihet att återge ett mycket kort avsnitt av ett verk, t ex ca 30 sekunders spelning, under det att ersättning skulle utges för bakgrundsmusik och demonstrationsmusik som spelas under en längre period och därmed också tjänar som underhållning.

HD kommer på grund av det anförda till den slutsatsen att B.W. i upphovsrättslagens mening låtit framföra musikaliska verk. Frågan blir därmed om detta framförande skett offentligt så att verket gjorts tillgängligt för allmänheten (2 § 3 st första meningen upphovsrättslagen).

Upphovsrättslagen bygger på ett vidsträcktare offentlighetsbegrepp än det som förekommer i allmänna ordningsstadgan. Under förarbetena till upphovsrättslagen framhöll första lagutskottet (NJA II 1961 s 57 f) att det upphovsrättsliga offentlighetsbegreppet ytterst fick fastställas med hänsyn till förhållandena inom rättsområdet, varvid riktpunkten borde vara att upphovsmannens rätt principiellt omfattade alla framföranden som inte ägde rum inför helt slutna kretsar. I det aktuella fallet har delar av verken spelats i en affärslokal som varit tillgänglig för allmänheten. Under sådana omständigheter måste det anses ha varit fråga om ett offentligt framförande i upphovsrättslagens mening.

Enskilt bruk? B.W. har i andra hand invänt att hans förfarande varit tillåtet till följd av undantagsregeln i 11 § 1 st upphovsrättslagen, där det anges att enstaka exemplar av offentliggjorda verk får framställas för enskilt bruk.

B.W:s förfarande innefattar inte att han framställt exemplar av verket. Vad B.W. har gjort är att låta framföra delar av musikaliska verk. Redan undantagsbestämmelsens ordalydelse utesluter alltså dess tillämpning i det aktuella fallet. Att lagrummet fått den angivna avfattningen sammanhänger med att den begränsning av upphovsrätten, som ligger däri att rätten inte sträcker sig till privatlivets område, framgår motsättningsvis av 2 §, när det gäller den del av rätten som består i att framföra ett verk (NJA II 1961 s 114), och att begränsningen följaktligen inte behöver behandlas i någon särskild lagregel.

B.W:s nu berörda invändning saknar alltså fog.

Skadeståndsfrågor. B.W. har invänt att, för den händelse intrång i upphovsrätten anses ha ägt rum, detta intrång skett för bolagets räkning, som därför har att utge eventuellt vederlag.

Den ersättning, som enligt 54 § 1 st upphovsrättslagen skall oberoende av vållande utges vid otillåtet utnyttjande av ett verk, avser skäligt vederlag för utnyttjandet. Ersättningsskyldigheten får anses åvila den för vars räkning verket utnyttjas. Eftersom framförandet av demonstrationsmusiken skett i bolagets verksamhet, kan inte B.W. åläggas att utge ersättning härför enligt den nu nämnda regeln.

Under förarbetena till upphovsrättslagen uttalades att enligt allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser borde den som uppsåtligen eller av oaktsamhet gjorde intrång i någons upphovsmannarätt ersätta all ekonomisk skada som vållats därav (NJA II 1961 s 349, jfr s 354 n). Mot bakgrund härav måste skadeståndsskyldighet på grund av uppsåt eller oaktsamhet anses i första hand drabba den som företar intrånget i upphovsrätten (jfr NJA 1985 s 893 och 909).

I enlighet med det anförda kan alltså B.W. åläggas skyldighet att utge ersättning för uteblivet vederlag om han begått upphovsrättsintrånget av oaktsamhet.

Av utredningen framgår att B.W. fortsatte att använda sig av demonstrationsmusik i bolagets butik även efter det att han genom brev från STIM underrättats om att en av hans egen branschorganisation och STIM gemensamt anlitad expert på upphovsrätt efter särskild utredning kommit till den slutsatsen att upphovsrätten gällde även beträffande demonstrationsmusik. B.W. kan inte anses ha handlat med tillbörlig aktsamhet när han trots detta besked fortsatte att använda demonstrationsmusik som om ingenting hade hänt. B.W. har alltså gjort sig skyldig till oaktsamt intrång i upphovsrätten.

I och för sig bör regeln om lindrat skadeståndsansvar för arbetstagare i 4 kap 1 § skadeståndslagen kunna analogiskt tillämpas också på en arbetstagares ansvar enligt 54 § upphovsrättslagen (jfr NJA II 1972 s 578). Med hänsyn till att B.W. var ledamot i aktiebolagets styrelse och ensam firmatecknare saknas emellertid anledning att med stöd av lagrummets grunder nedsätta det skadestånd som han enligt det förut sagda får anses skyldig att erlägga till STIM.

Det av STIM yrkade beloppet såsom ersättning för uteblivet vederlag, 125 kr, bör utdömas såsom i och för sig skäligt.

Yrkandet avseende ersättning för utredningskostnader är hänförligt till en undersökning av förhållandena i bolagets butik som gjordes av STIM innan polisanmälan skedde. Kostnader av detta slag är närmast att betrakta som rättegångskostnad. Eftersom kostnaderna får anses ha varit skäligen påkallade för att tillvarata STIMs rätt, skall de ersättas av B.W. (31 kap 11 § 3 st jämfört med 18 kap 12 och 8 §§ RB).

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut såvitt nu är i fråga.

JustR Lars K Beckman var, med instämmande av JustR Vängby, av skiljaktig mening i frågan om de berörda musikaliska verken hade framförts offentligt och anförde: B.W. är anställd av Fyris Radio AB, i vilket han också är styrelseledamot och firmatecknare. Bolaget har en butik i Uppsala där bolaget säljer bl a TV-apparater, radioapparater och bandspelare. I målet är ostridigt att B.W. under försäljning i demonstrationssyfte låtit spela smärre delar av musikaliska verk i butiken så att kunderna skulle få tillfälle att lyssna på ljudet på apparaterna och bedöma apparaternas kvalitet. STIM gör gällande att denna provning innefattar intrång i STIMs rätt till verken och B.W. bestrider att så är fallet.

Upphovsrätt innefattar enligt 2 § 1 st upphovsrättslagen bl a uteslutande rätt att förfoga över verket genom att göra det tillgängligt för allmänheten. Enligt en definition i 2 § 3 st görs verket tillgängligt för allmänheten bl a då det framförs offentligt.

Upphovsrättslagen bygger på ett vidsträckt offentlighetsbegrepp (se NJA II 1961 s 57 f). I det aktuella fallet har affärslokalen varit tillgänglig för allmänheten. Provningen har visserligen skett for viss kunds räkning men några åtgärder har inte vidtagits för att begränsa möjligheterna för andra kunder att höra den musik som blev ett resultat av provningen. Även om det inte kan visas att andra kunder varit närvarande när provningen utfördes, får på grund av det anförda upphovsrättslagens krav på offentlighet anses uppfyllt.

När det gäller kravet att framförandet skall avse ett verk framgår av upphovsrättslagens förarbeten (se NJA II 1961 s 40) att även utnyttjandet av en mycket begränsad del av ett verk kan innefatta intrång i upphovsrätten till verket. Det kan alltså normalt inte ställas särskilt stora krav på omfattning och varaktighet av ett framförande för att upphovsrättsligt skydd skall föreligga.

Mot bakgrund av det anförda får det anses naturligt att upphovsrätten omfattar framförande i en affärslokal av bakgrundsmusik, exempelvis genom att en radio får stå på. I målet är emellertid endast fråga om musik i samband med provning av apparater.

Provningen karaktäriseras av att framförandet av musik inte är något huvudändamål utan endast en bieffekt till den tekniska kontrollen av apparaterna. När det gäller radio och TV är det inte heller säkert att det sker någon musiksändning just när provningen genomförs. Provningen är normalt av mycket kort varaktighet och kan sägas sakna praktisk betydelse för upphovsmännen.

Vid en helhetsbedömning kan uppkomsten av musik i samband med provning inte anses utgöra framförande av verk i upphovsrättslagens mening. Upphovsrättsligt skydd föreligger därför inte och STIMs mot B.W. riktade talan om ersättning skall alltså med ändring av HovR:ns dom lämnas utan bifall.

Överröstad i denna fråga är jag i övrigt ense med majoriteten.