NJA 2009 s. 16

Domskäl

Tingsrätten (lagmannen Lars Dahlstedt, rådmannen Johan Östling och tingsfiskalen Anna Engstrand) anförde i dom den 22 mars 2006:

Bakgrund

I juni 2002 bytte Bravida Mellersta AB (Bravida) vatten- och avloppsinstallationer i en byggnad som ägs av HSB:s bostadsrättsförening Gustavsberg i Växjö. Arbetet upphandlades av bostadsrättsföreningen som en delad entreprenad. Bravida utförde arbeten som sidoentreprenör i förhållande till PEAB, som samtidigt utförde byggnadsarbeten.

A.-B.M., som numera är avliden, innehade en lägenhet med bostadsrätt på bottenvåningen i byggnaden. I samband med renoveringen av stamledningarna i byggnaden uppkom en vattenskada i A.-B.M:s lägenhet. Skadan vållades av en anställd hos Bravida. Den direkta skadeorsaken var att en rörkoppling inte var åtdragen, vilket medförde att större mängd varmvatten strömmade ut på golven i lägenheten. Till följd av skadan fick golven brytas upp och den sand som fanns på bjälklaget avlägsnas före torkning av underlaget och återställning av ytskiktet.

Då bostaden inte kunnat utnyttjas på grund av de reparationsarbeten som skadan medfört, åsamkades A.-B.M. merkostnader för boendet under cirka 3 månader med 59 500 kr. Denna kostnad har betalats av Svenska Konsumentförsäkringar AB (Konsumentförsäkringar), i vilket bolag A.-B.M. hade en hemförsäkring. Vidare har Konsumentförsäkringar ersatt A.-B.M. för skadat lösöre med 8 150 kr och för diverse merkostnader med 3 912 kr. Konsumentförsäkringar har, i och med reglering av A.-B.M:s skada, övertagit hennes rätt att kräva ersättning på skadeståndsrättslig grund av den som är ansvarig för den skada hon lidit på grund av det inträffade. Bravida har betalat ersättning till Konsumentförsäkringar för det skadade lösöret med 8 150 kr.

Aktuell skada är att betrakta som en vattenledningsskada enligt 7 kap. 12 § bostadsrättslagen. Bostadsrättsföreningen har därmed haft skyldighet enligt 7 kap. 4 § samma lag att gentemot A.-B.M. reparera lägenheten. Bostadsrättshavarens rätt till ersättning för hinder eller men i nyttjanderätten förutsätter att det föreligger försummelse från föreningens sida. Bostadsrättsföreningen har varken jämkat A.-B.M:s månadsavgift eller erbjudit henne någon ersättningsbostad under den tid lägenheten varit obeboelig.

Bostadsrättsföreningen har inte anmält skadan till sitt försäkringsbolag. Reparationen av A.-B.M:s lägenhet har utförts av PEAB och det bolagets ansvarsförsäkring i Trygg-Hansa har tagits i anspråk för finansieringen av reparationerna. Bravida har erlagt ett belopp motsvarande självrisken på den försäkringen.

Yrkanden m.m.

Svenska Konsumentförsäkringar AB har yrkat att Bravida Mellersta AB förpliktas betala 63 412 kr jämte ränta enligt 3 och 6 §§räntelagen från den 10 november 2003 till dess betalning sker.

Bravida har bestritt yrkandet men vitsordat det yrkade kapitalbeloppet och ränteyrkandet.

Kärandens grund

På grund av den uppkomna vattenskadan har Bravida av vårdslöshet vållat A.-B.M. en ersättningsgill skada som uppgår till det yrkade beloppet. I samma utsträckning som Konsumentförsäkringar har betalat ersättning för skada, övertar bolaget rätten att kräva den som är ansvarig för skadan. Konsumentförsäkringar anser att merkostnaderna för annat boende utgör en följdskada till den sakskada som primärt drabbat bostadsrättslägenheten. Enligt doktrinen anses en nyttjanderättshavare som stadigvarande innehar fast egendom i ägarens ställe ha en självständig rätt till skadestånd.

Grunden för ränteyrkandet är att Konsumentförsäkringar har framställt krav på kapitalbeloppet genom brev till Trygg-Hansa den 9 oktober 2003.

Svarandens grund

A.-B.M. har till följd av Bravidas arbete drabbats av en sakskada. Denna sakskada utgörs av skada på hennes lösöre. Till följd av denna sakskada har ingen följdskada uppkommit. A.-B.M. har därmed inte varit berättigad till ersättning av skadevållaren för det men i nyttjandet av lägenheten som uppkommit till följd av sakskadan. A.-B.M:s och Konsumentförsäkringars anspråk på grund av hinder eller men i nyttjanderätten utgör enligt skadeståndsrättslig terminologi tredjemansskada. Sådan skada är inte ersättningsgill enligt gällande rätt.

Kärandens utveckling av talan

Även om bostadsrätten är en nyttjanderätt intar den en särställning på så sätt att bostadsrättshavarens ställning påminner om en ägares då bostadsrätten gäller utan tidsbegränsning, den representerar ett ansenligt förmögenhetsvärde och bostadsrättshavaren skall på egen bekostnad hålla lägenheten i gott skick. Delar av den egendom som skadades vid tillfället omfattades av ett sådant ekonomiskt ansvar för A.-B.M. som ligger nära det ansvar som följer med äganderätt.

Lagstiftaren har överlämnat åt rättstillämpningen att avgöra vilka tredje män som är berättigade till ersättning med anledning av sakskada. En bostadsrättshavare bör i ett fall som det nu aktuella ingå i den ersättningsberättigade kretsen, eftersom denne har ett konkret närliggande intresse. En bostadsrättshavare har dessutom ensam rådighet över lägenheten och får därigenom anses ha blivit bärare av det ekonomiska utnyttjandeintresset. Bostadsrättshavarens nyttjande avser fast egendom och det är inte begränsat i tiden. Sammantaget är bostadsrätten en nyttjanderätt med sådant innehåll som motiverar att bostadsrättshavaren har rätt till ersättning för tredjemansskada.

Entreprenörens ansvar för tredjemansskador utsträcks inte på ett oöverblickbart sätt om entreprenören i ett fall som detta får ansvara för bostadsrättshavarens skada. Kretsen av tredje män som kan komma i fråga begränsas ju till bostadsrättshavarna.

Svarandens utveckling av talan

Varken uttrycklig lagregel eller vägledande avgöranden i HD ger

A.-B.M. rätt till skadestånd från skadevållaren med anledning av vattenskadan på byggnaden. Bravida hävdar att principen, att tredje mans förmögenhetsförlust vid sakskada inte skall ersättas, bör upprätthållas. Om ersättningsrätten för förmögenhetsförlust vid sak- och personskada skall utsträckas till tredje män måste starka sakskäl föreligga för en så genomgripande förändring i en hävdvunnen princip.

Behovet av skadestånd är mindre då A.-B.M. hade försäkringsskydd än om förlusten varit oförsäkrad. Rätt till försäkringsersättning för skadelidande är ett skäl i sig att inte utvidga entreprenörs skadeståndsskyldighet. I sådana relationer finns i svensk rätt en tradition att inte i första hand välja skadeståndsansvar före försäkringsskydd. Varken bostadsrättshavarens behov av ersättning, omständigheterna i det särskilda fallet eller andra skäl talar för en utvidgning av entreprenörs utomobligatoriska skadeståndsskyldighet mot annan än den som lider sakskada i den aktuella situationen.

Domskäl

Inledningsvis kan noteras att omnämnda sakomständigheter är ostridiga mellan parterna. Ingendera parten har åberopat någon bevisning.

Av 5 kap. 7 § skadeståndslagen framgår att skadestånd med anledning av sakskada omfattar ersättning för annan kostnad till följd av skadan. Huvudregeln är att den som har vållat en person- eller sakskada inte är skyldig att ersätta den förmögenhetsförlust som tredje man kan lida till följd av skadan, utan bara de förluster som drabbar den person vilken har lidit den primära person- eller sakskadan. Vid skada på sak utgår ersättning för förmögenhetsförlust som utgör följdskada i förhållande till den fysiska sakskadan i princip bara till den som är ägare av den skadade egendomen eller den som har en s.k. begränsad sakrätt till denna, exempelvis en nyttjanderätt. Vilka som bör omfattas av kretsen ersättningsberättigade har lagstiftaren överlämnat till domstolarna att bedöma utifrån allmänna rättsgrundsatser om tredjemansskada (prop. 1972:5 s. 158 f.).

Denna fråga har bland annat prövats i rättsfallen NJA 1966 s. 210, NJA 1972 s. 598 och NJA 1988 s. 62. De slutsatser som kan dras av dessa rättsfall är dock begränsade, eftersom rättsfallen avser brott på elektriska kablar (jfr Hellner, Skadeståndsrätt, 6 uppl. s. 369).

I rättsfallet NJA 2004 s. 609 hade en far brukat sin sons bil i en avsevärd omfattning och även svarat för vissa kostnader för bilen. HD konstaterade att nyttjanderättshavaren inte visat att hans överenskommelse med bilägaren gav honom en nyttjanderätt med sådant innehåll som motiverar att han hade rätt till ersättning för tredjemansskada. HD anförde även följande. Från huvudprincipen kan undantag göras om särskilda omständigheter motiverar rätt till ersättning i fråga om tredjemansskada. Tredje mannens relation till den skadade egendomen står därvid centralt. Det kan föreligga skäl att tillerkänna den medelbart skadelidande som har ett intresse i kapitalvärdet av den skadade egendomen en rätt till ersättning för värdet av denna helt eller delvis. I propositionen anges att det är tydligt att under vissa förhållanden även annan än ägaren av ett skadat föremål kan vara ersättningsberättigad, t.ex. en nyttjanderättshavare.

I doktrinen har framhållits att utgångspunkten för bedömningen av när tredje man kan tillerkännas skadestånd brukar vara att tredje man skall ha ett konkret närliggande intresse knutet till den skadade saken (Håkan Andersson, Trepartsrelationer i skadeståndsrätten, 1997, s. 20). Det är främst i situationer där den direkt skadelidande drabbas av sakskada som tredje man kan ha något intresse knutet till objektet för skadegörelsen. Intresset kan baseras på ett avtalsförhållande mellan den skadelidande och tredje man, men även utan avtal kan ett faktiskt intresse i saken föreligga. Beträffande nyttjanderätt har det påpekats att huvudtendensen är att tredje man i dessa fall har rätt till skadestånd (a.a. s. 137). Som en allmänt hållen regel nämns att ju större likhet tredje mans rättsliga ställning har med äganderätt till saken, desto större är möjligheterna till skadestånd. Om nyttjanderättshavaren dessutom har att stå för reparation och underhåll bör han kunna få ersättning av den skadevållare som föranleder kostnaderna i dessa hänseenden (s. 138). I fall där nyttjaren bär både för- och nackdelar av innehavet kan sägas att denne innehar en rättslig ställning som påminner om ägarens. När det gäller olika typsituationer för tredje mans rätt till skadestånd, anges att man ofta uppställer regeln att den som stadigvarande innehar egendomen - och sålunda är i ägarens ställe beträffande denna - ska ha en självständig rätt till skadestånd. Dessutom lär nyttjanderätt till fast egendom oftare innebära att tredje man inträtt i ägarens position än om avtalet gäller lös egendom (s. 140).

Bostadsrättsföreningen har drabbats av en sakskada, vilken medfört att A.-B.M. i sin egenskap av bostadsrättsinnehavare förorsakats vissa merkostnader för sitt boende. En bostadsrättsinnehavares ställning är sådan att den närmast är att jämställa med en ägare till egendomen. Sålunda har bostadsrättsinnehavaren att svara inte enbart för inre underhåll av lägenheten utan även ytterst ett ansvar för hela föreningens ekonomi. I likhet med vad som anförts i den återgivna doktrinen och i enlighet med vad som uttalats i rättsfallet NJA 2004 s. 609 anser tingsrätten att A.-B.M. har en sådan ställning som bör medföra en självständig rätt till ersättning. Konsumentförsäkringar har på grund av försäkringsavtalet inträtt i A.-B.M:s rätt. Om yrkade belopp råder ej tvist. Käromålet skall därför bifallas.

Domslut

Domslut

Bravida Mellersta AB skall till Svenska Konsumentförsäkringar AB betala 63 412 kr jämte ränta enligt 3 och 6 §§räntelagen från den 10 november 2003 till dess betalning sker.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Jan Carrick, hovrättsråden Mats Lundeholm, referent, och Ulf Johansson samt tf. hovrättsassessorn Mia Persson) anförde i dom den 13 september 2006:

Hovrättens domskäl

Bravida har vidhållit att den inom skadeståndsrätten allmänt gällande principen, att tredje mans förmögenhetsförlust vid sakskada inte ersätts, bör upprätthållas även i ett fall som det förevarande. Bravida har anfört att i de enstaka fall då ett genombrott av principen skett har detta motiverats av mycket särpräglade förhållanden mellan ägaren av den skadade egendomen och nyttjaren av samma egendom, förhållanden som inte föreligger i förevarande tvist. Bolaget har också påtalat att om ett genombrott i den gällande principen skulle övervägas, bör särskilt uppmärksammas om behovet av ersättning inte kan tillgodoses på annat sätt, t.ex. genom försäkring eller inom ramen för det avtal som gällde mellan tredje mannen och den skadelidande till sakskadan. Bolaget har vidare påtalat risken för att tredje mans ersättningskrav är mera omfattande än ägarens. Bolaget har slutligen anfört att de doktrinuttalanden som tingsrätten åberopat saknar stöd i vägledande domstolsavgöranden och dessutom inte avser samma frågor som här är aktuella, att en bostadsrättshavare inte är underhållsskyldig för, eller har något ansvar för skada på, byggnadens stomme eller andra sådana byggnadsdelar samt inte heller har något ansvar för hela föreningens ekonomi, endast ett intresse av den.

Konsumentförsäkringar har för sin del vidhållit sin talan så som den utformats vid tingsrätten och har ansett att inget av de skäl som Bravida har framfört i hovrätten motiverar ett frångående av tingsrättens bedömning.

Hovrättens bedömning

I förarbeten och i litteraturen har under längre tid antagits att en självständig skadeståndsrätt kan tillkomma inte endast ägaren av viss egendom utan även en nyttjanderättshavare eller innehavare av annan begränsad sakrätt i egendomen, i synnerhet vid nyttjanderätt till fast egendom (se t.ex. prop. 1972:5 s. 581, Karlgren, Skadeståndsrätt, 5 uppl. s. 230, Bengtsson o.a., Skadeståndslagen s. 298). Att en sådan rätt kan föreligga upp till den skadade egendomens värde synes det råda viss enighet om i doktrinen, medan det har ansetts något mera tveksamt hur man skall ställa sig till anspråk som går därutöver. Jan Hellner har beträffande sådana anspråk för sin del uttalat (SvJT 1969 s. 332 ff., särskilt s. 347 f.) att man som en särskild regel synes kunna uppställa att den som till följd av hyra, arrende eller annan sådan rätt stadigvarande innehar egendom och sålunda är i ägarens ställe beträffande denna, skall ha en självständig rätt till skadestånd i vad avser särskilt högt värde för honom samt förlust genom driftsavbrott. Han nämner som exempel att butiksinnehavare som hyrt lokaler skulle vara berättigade till ersättning för driftsförlust på samma sätt som fastighetsägaren själv. Det permanenta brukandet borde, anför Hellner, behandlas på samma sätt som innehavet på grund av äganderätt. Som framgår av de av tingsrätten gjorda litteraturhänvisningarna har det även under senare år gjorts uttalanden i doktrinen som går i samma riktning (jfr utöver den grundliga genomgången i Håkan Anderssons bok Trepartsrelationer i skadeståndsrätten även t.ex. Radetzki, Skadeståndsberäkning vid sakskada, s. 60 ff.). HD, som i NJA 2004 s. 609 har citerat det ovan nämnda förarbetsuttalandet, synes i varje fall inte att ha tagit avstånd från en sådan rättstillämpning som diskuterats i litteraturen.

I litteraturen har ofta slutsatser dragits med beaktande av innehållet av dåvarande 54 § FAL, en bestämmelse som numera har ersatts av 9 kap. 1 § försäkringsavtalslagen, varvid den nya bestämmelsen inte avses omfatta innehavare av nyttjanderätt till skadad fast egendom (prop. 2003/04:150 s. 221 ff., s. 473 f.). Hovrätten anser emellertid inte detta vara avgörande för de frågor som nu är aktuella utan ansluter sig till tidigare återgivna uttalanden och anser lika med tingsrätten att innehavaren av en bostadsrättslägenhet har sådana kvalificerade och med en ägare jämförliga intressen i fastigheten att bostadsrättshavaren, i en situation som den förevarande, bör ha en självständig rätt till ersättning av skadevållaren för merkostnader i boendet. Tingsrättens dom skall fastställas.

Hovrättens domslut

Hovrätten fastställer tingsrättens dom.

Domskäl

HD (justitieråden Leif Thorsson, referent, Per Virdesten och Gudmund Toijer) meddelade den 3 februari 2009 följande dom:

Domskäl

Tvisten

Bakgrunden till tvisten är det uppdrag som en bostadsrättsförening lämnade Bravida att byta vatten- och avloppsinstallationer i föreningens byggnad. I samband med arbetena strömmade varmvatten ut på golvet i en av lägenheterna. Det orsakade skador på ytskikt och i underliggande bjälklag. Skador uppstod dessutom på lösöre som tillhörde innehavaren av bostadsrätten.

Det är ostridigt att Bravida är skyldigt att ersätta dels föreningen för sakskador som avser lägenheten, dels bostadsrättshavaren för skador på hennes lösöre. Vad tvisten avser är i stället de kostnader som bostadsrättshavaren har haft för ersättningsboende under den tid då lägenheten återställdes i ursprungligt skick. Svenska Konsumentförsäkringar har betalat henne ersättning enligt hemförsäkringen och för nu en regresstalan mot Bravida.

Den rättsfråga som tvisten främst ger upphov till är således om bostadsrättshavaren har rätt till ersättning direkt av Bravida för kostnader som har uppkommit för henne till följd av sakskador på föreningens byggnad. Annorlunda formulerat är det fråga om att ta ställning till om tredje man kan ersättas för en allmän förmögenhetsskada i ett fall som detta.

Rättsliga utgångspunkter

Enligt 5 kap. 7 § skadeståndslagen (1972:207) omfattar skadestånd med anledning av sakskada bl.a. ersättning för kostnad till följd av skadan. En sådan allmän förmögenhetsskada är alltså i och för sig ersättningsgill. I skadeståndslagen anges det emellertid inte hur kretsen av ersättningsberättigade skall bestämmas. Svensk rätts principiella ståndpunkt är att den som har vållat en person- eller sakskada inte är skyldig att ersätta den förmögenhetsförlust som tredje man kan lida till följd av skadan, utan bara de förluster som drabbar den person som har lidit den primära person- eller egendomsskadan (prop. 1972:5 s. 159 och NJA 2004 s. 609).

Vissa undantag har emellertid gjorts från denna princip, när det har förelegat särskilda omständigheter. Vid tillkomsten av skadeståndslagen år 1972 ansåg sig lagstiftaren kunna iaktta en utvidgning i rättspraxis av ansvarigheten för tredjemansskada och såg det som en uppgift för domstolarna att ta ställning till dessa frågor med ledning av allmänna grundsatser (a. prop. s. 160 f.). De refererade rättsfallen på detta område är dock alltjämt fåtaliga och präglade av en viss återhållsamhet (jfr Hellner och Radetzki, Skadeståndsrätt, 7 uppl. 2006, s. 364). Delvis är det fråga om fall, där förhållandena har varit speciella och där den skadelidande inte har intagit någon renodlad ställning av tredje man (se bl.a. NJA 1966 s. 210, 1972 s. 598 och 1988 s. 62).

Vid sakskada är det tredje mans relation till den skadade saken som är central, och som en förutsättning för ersättning har ställts upp att tredje man måste ha konkreta och närliggande intressen knutna till saken. (Se bl.a. NJA 1966 s. 210 och 2004 s. 609.) Rättsläget synes emellertid inte i någon större utsträckning kunna preciseras med stöd av generella kriterier. I stället får rättsutvecklingen ske stegvis med beaktande av de intressen som kan göra sig gällande med varierande styrka i de typer av fall som kommer under domstolarnas bedömning (jfr bl.a. justitierådet Conradis tillägg i rättsfallet NJA 1966 s. 210 och Ulfbeck, Kontrakters relativitet - Det direkte ansvar i formueretten, Köpenhamn 2000, s. 86 och 93).

Nyttjanderättshavares rätt till ersättning för tredjemansskada

En nyttjanderätt kan ha ett sådant innehåll att det motiverar en rätt till ersättning för tredjemansskada, något som uttalades redan i motiven till skadeståndslagen och som bekräftats i rättstillämpningen. Till stöd för en sådan utveckling har åberopats en analogi med den tidigare regleringen i 1927 års försäkringsavtalslag. Enligt 54 § skulle försäkring av en sak under vissa förutsättningar gälla till förmån för den som innehade en rättighet till godset eller hade ett intresse i dess värde. Motivet för att då tillerkänna nyttjanderättshavaren skadestånd är att han eller hon från ägaren delvis har tagit över det intresse som kan knytas till sakens kapitalvärde. Om nyttjanderättshavaren i sådana fall tillerkänns skadeståndet i ägarens ställe, kan det inte ses som någon utvidgning av skadeståndsskyldigheten och inte heller leda till oöverblickbara eller på något annat sätt oskäliga konsekvenser för den som har vållat skadan. (Prop. 1972:5 s. 581, NJA 2004 s. 609 och Ulfbeck, a.a. s. 93.)

Det bör här skjutas in att 54 § i 1927 års lag i viss mån har sin motsvarighet i 9 kap. 1 § försäkringsavtalslagen (2005:104). Den bestämmelsen tar inte sikte på andra nyttjanderätter än tomträtter (prop. 2003/04:150 s. 474). I detta kan dock inte läsas in någon mer allmän begränsning av en nyttjanderättshavares möjligheter till ersättning vid en skadeståndsrättslig bedömning, i vart fall inte i de fall då han eller hon kan anses ha del i egendomens värde (jfr a. prop. s. 223), och lagändringen bör inte heller i övrigt inverka på den utveckling som sker i fråga om nyttjanderättshavares rätt till ersättning vid tredjemansskada.

Den större eller mindre likheten mellan ett visst slag av nyttjanderätt och en äganderätt till saken brukar alltså ges stor betydelse vid bedömningen om nyttjanderättens innehavare som tredje man kan rikta rättsliga anspråk på ersättning för följdskador mot skadevållaren. I den juridiska litteraturen har det i linje därmed ställts upp vissa kriterier som kan sägas kvalificera nyttjanderätten på ett sådant sätt att den är jämförbar med en äganderätt i nu aktuellt hänseende.

Bland annat brukar det som en förutsättning anges att nyttjanderättshavaren skall ha en i något avseende rättsligt skyddad rådighet - företrädesvis en ensamrätt - över saken. Att innehavet är mer stadigvarande anses tala med särskild styrka för en rätt till ersättning för följdskada. Ytterligare kriterier har också diskuterats i litteraturen. (Jfr Hellner, Ersättning till tredje man vid sak- och personskada, SvJT 1969 s. 347 ff. och Håkan Andersson, Trepartsrelationer i skadeståndsrätten, 1997 s. 61 och 140 f.)

Kriterier av detta slag kan i och för sig ge ledning vid bedömningen om en nyttjanderätt är av sådant slag att den bör ge rätt till ersättning vid tredjemansskada. De är inte att uppfatta som nödvändiga eller uttömmande krav för en tredjemansersättning, utan måste nyanseras och värderas som led i en helhetsbedömning.

Ett sådant kriterium som att innehavet bör vara mer stadigvarande kan sålunda synas mindre väl avpassat för en del former av nyttjanderätt eller finansiering av köp som har utvecklats i det praktiska rättslivet. Det finns därför skäl att nyansera synen på detta kriterium (jfr Håkan Andersson, a.a. s. 139 ff.). Att generellt efterge kravet på ett mer stadigvarande innehav skulle emellertid medföra att innehavaren av en nyttjanderätt i en del fall kunde sägas ha tagit över ägarens intressen bara i mycket begränsad utsträckning. I de fallen skulle därmed bärkraften minska hos ett av de grundläggande argumenten för att en nyttjanderättshavare under vissa förutsättningar skall kunna tillerkännas ersättning för en tredjemansskada (jfr Hellner, a.a. s. 347 f. och Radetzki, Skadeståndsberäkning vid sakskada, 2004, s. 61 f.). Det kan därmed finnas skäl att se till de skilda intressen som gör sig gällande vid olika former av nyttjanderätt, när det skall bedömas om och i så fall under vilka förutsättningar tredjemansskada skall ersättas (jfr prop. 2003/04:150 s. 223).

Frågan är då vad som skall gälla beträffande bostadsrättshavare.

Bostadsrättshavares rätt till ersättning för tredjemansskada

Den sist berörda frågeställningen, om varaktigheten av en upplåtelse, får inte någon avgörande betydelse i det aktuella målet som rör bostadsrätt eller med andra ord en nyttjanderätt som upplåts på obegränsad tid. Även i övrigt ligger det väl i linje med rättsutvecklingen att tillerkänna bostadsrättshavare ersättning av skadevållaren också för kostnader som han eller hon har orsakats till följd av sakskador på föreningens fastighet. En bostadsrättshavare intar i många avseenden en ägarliknande ställning med avseende på lägenheten, och som förmögenhetstillgång är bostadsrätt nära besläktad med äganderätten till en fastighet (se t.ex. prop. 1990/91:92 s. 99 samt NJA 1995 s. 478 och 2006 s. 678). Att den som har vållat en skada på fastigheten får betala ersättning till en bostadsrättshavare för de kostnader som han eller hon har åsamkats till följd av skadorna kan med hänsyn till bostadsrättshavarens starka anknytning till den skadade egendomen inte anses skapa oklarheter om ansvarsförhållandena eller normalt antas leda till en ersättningsskyldighet som är alltför långtgående eller svår att överblicka.

Det finns emellertid skäl att uppmärksamma det ansvar för lägenhetens skick som ligger på bostadsrättsföreningen enligt bostadsrättslagen (1991:614). Om föreningen sätter sin skyldighet att reparera lägenheten åt sidan eller om det annars genom föreningens vållande uppstår hinder eller men i nyttjanderätten, har bostadsrättshavaren rätt till skadestånd av föreningen (7 kap. 2 och 4 §§). Under vissa förutsättningar skulle alltså bostadsrättshavaren kunna vända sig mot föreningen och med stöd av lagen fordra ersättning för de kostnader som följt av skadan på föreningens byggnad. Lagreglerna bör emellertid inte ges den innebörden att bostadsrättshavaren därigenom skulle vara förhindrad att i stället på utomkontraktuell grund begära ersättning av den som på föreningens uppdrag har utfört arbeten på byggnaden och då vållat skadorna på lägenheten och de därav följande kostnaderna för innehavaren av bostadsrätten.

Av betydelse är att det inte tillskapas en ordning som i avsevärd mån komplicerar ersättningssystemet eller försämrar möjligheterna till försäkringsskydd. Försäkringsförbundets yttrande till HD ger stöd för slutsatsen att några sådana effekter inte kan förväntas av att bostadsrättshavare tillerkänns en rätt att fordra ersättning för allmän förmögenhetsskada direkt av den som har vållat bostadsrättsföreningen en sakskada.

Som domstolarna funnit skall alltså Svenska Konsumentförsäkringars talan bifallas.

Domslut

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut.