NJA 1989 s. 622

HovR:n över Skåne och Blekinge dömde genom dom d 17 april 1989 libanesiske medborgaren T.E. för misshandel, begången d 2 jan 1988, till fängelse 6 mån. Sedan T.E. fullföljt talan mot domen fann HD i beslut d 12 juli 1989 ej skäl att meddela prövningstillstånd. HovR:ns dom skulle därför stå fast.

T.E. (ombud advokaten B.D.) ansökte om resning såvitt gällde påföljden. Han uppgav därvid att han var född d 20 maj 1971 och alltså endast hade varit 16 år vid tiden för brottet, medan domstolarna utgått från att han hade fyllt 18 år.

Riksåklagaren förklarade att han inte motsatte sig resning i målet.

Riksåklagaren godtog T.E:s uppgift om sin ålder. Vad gällde frågan om resning kunde beviljas enligt 58 kap 2 § 4 RB påpekade riksåklagaren att det i denna punkt förutsätts att ett förebringande av den nya omständigheten sannolikt skulle lett till frikännande eller till att brottet hänförts till en mildare straffbestämmelse eller också att det föreligger synnerliga skäl att frågan, om den tilltalade förövat det brott för vilket han dömts, prövas på nytt. Eftersom T.E:s rätta ålder varit utan betydelse för frågan om ansvar saknades enligt riksåklagarens mening grund för resning enligt denna punkt.

Vad beträffar frågan om resning kunde beviljas enligt punkt 5 i samma § anförde riksåklagaren: Denna sista punkt blir vanligen tillämplig när domstolen förbisett antingen en lagbestämmelse eller ett oomtvistligt upplyst faktiskt förhållande (jfr Welamson, Rättegång VI 1978 s 222 f). Hinder synes dock inte möta mot en mera vidsträckt användning även för sådant fall som när ett oomtvistligt faktiskt förhållande förelegat vid tiden för domen, men upplysts först i efterhand.

Den misshandel T.E. gjort sig skyldig till har visserligen bedömts som allvarlig, men inte rubricerats som grov. Vid sådant förhållande och med beaktande av att det nu framkommit att T.E. vid brottet endast var 16 år gammal framstår HovR:ns påföljdsbestämning som stridande mot praxis. Avvikelse från fastlagd praxis har dock inte, i vart fall inte i litteraturen, ansetts liktydigt med den i punkten 5 angivna resningsgrunden uppenbart lagstridig rättstillämpning (se t ex Cars, Om resning i rättegångsmål s 196 ff, och Welamson, a a s 224 ff). Att HovR:n felaktigt utgått från att T.E. vid brottet var över 18 år har emellertid också medfört att lagens restriktioner avseende fängelse för de yngsta lagöverträdarna inte aktualiserats på det sätt som skulle ha skett om hans rätta ålder varit känd. I sådant fall torde man kunna hålla för visst att yttrande från socialnämnden enligt 9 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare hade inhämtats samt att HovR:ns prövning enligt 30 kap 5 § BrB skett efter §:ns 1 st och inte, så som nu får förutsättas, efter 2 st. Skyldigheten att inhämta yttrande är inte undantagslös, och underlåtenheten därvidlag kan alltså inte anses lagstridig. Utebliven prövning av huruvida det funnits synnerliga skäl för fängelse bör däremot, särskilt med hänsyn till bestämmelsens syfte, bedömas som en rättstillämpning som uppenbart strider mot lagen.

På grund av det anförda och då en omprövning med beaktande av T.E:s rätta ålder sannolikt skulle leda till en lindrigare påföljd (jfr dock rättsfallet NJA 1982 s 321, där resning beviljats utan prövning av frågan huruvida en riktig rättstillämpning skulle leda till samma eller ett för den tilltalade förmånligare resultat) vill jag inte motsätta mig att HD enligt 58 kap 2 § 5 RB till förmån för T.E. beviljar honom den sökta resningen och förordnar att målet såvitt avser påföljden ånyo upptas av HovR:n.

Ärendet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Trägård, föreslog i betänkande följande beslut: Enligt 30 kap 5 § 1 st BrB får fängelse ådömas för brott som någon begått innan han fyllt 18 år endast om det finns synnerliga skäl. Enligt 2 st samma § får fängelse ådömas för brott som någon begått efter det han fyllt 18 år men innan han fyllt 21 år endast om det finns särskilda skäl för det.

De angivna bestämmelserna i BrB motsvarar de före d 1 jan 1989 gällande bestämmelserna i 26 kap 4 § 1 och 2 st med den sakliga skillnaden att utgångspunkten för påföljdsvalet ändrats från åldern vid domen till åldern vid brottet.

T.E. har som grund för resning åberopat att HovR:n i brottmålet bestämt påföljden för honom i den felaktiga föreställningen att han vid tiden för brottet hade fyllt 18 år och att det således hade krävts starkare skäl för att ådöma honom fängelse än vad HovR:n antagit.

Av handlingarna i brottmålet framgår att domstolarna på grundval av uppgifter från vederbörande pastorsämbete till TR:n har angivit T.E:s födelsetid till d 20 maj 1969. Han skulle därmed ha varit 18 år vid brottet. I resningsärendet har emellertid framkommit att T.E:s rätta födelsetid är d 20 maj 1971 och att han således var endast 16 år vid tiden för brottet.

HovR:n skulle, om den känt till T.E:s rätta ålder, i påföljdsfrågan ha tillämpat en för T.E. gynnsammare bestämmelse än den som får förutsättas ha blivit tillämpad. Det får antas att HovR:ns överväganden därvid skulle ha påverkats i riktning mot val av en lindrigare påföljd än fängelse för T.E.. Den sökta resningen skall därför jämlikt grunderna för 58 kap 2 § 4 RB beviljas.

På grund av vad sålunda anförts förordnar HD att målet såvitt avser den T.E. ådömda påföljden skall tas upp på nytt av HovR:n.

HD förordnar även att, till dess målet slutligen avgörs, vidare åtgärd för verkställighet av HovR:ns dom såvitt avser det ådömda fängelsestraffet inte får äga rum.

HD (JustR:n Knutsson, Rydin, referent, Freyschuss, Nyström och Nilsson) fattade följande slutliga beslut: Av handlingarna framgår att HovR:n på grundval av de personuppgifter som förelåg i brottmålet haft att utgå från att T.E. var född d 20 maj 1969 och att han alltså var 18 år när han begick brottet. Enligt 30 kap 5 § 2 st BrB får rätten i sådant fall döma till fängelse endast om det med hänsyn till gärningens straffvärde eller annars finns särskilda skäl för det.

I resningsärendet har framkommit att T.E. rätteligen är född d 20 maj 1971 och att han således i själva verket bara var 16 år när brottet begicks. För brott som någon har begått i denna ålder får enligt 1 st i nämnda 5 § fängelse ådömas endast om det finns synnerliga skäl. Regleringen är sålunda här mera restriktiv än enligt 2 st när det gäller möjligheten att välja fängelse som påföljd.

De angivna bestämmelserna i BrB motsvarar de före d 1 jan 1989 gällande bestämmelserna i 26 kap 4 § 1 och 2 st med den sakliga skillnaden att utgångspunkten för påföljdsvalet ändrats från åldern vid domen till åldern vid brottet.

Som framgår av det sagda skulle HovR:n, om den hade känt till T.E:s rätta ålder, i fråga om påföljden ha tillämpat en för T.E. gynnsammare bestämmelse än den som får förutsättas ha blivit tillämpad. Skäl för resning enligt 58 kap 2 § 4 RB får därför anses föreligga (jfr Cars, Om resning i rättegångsmål s 221 f).

På grund av vad sålunda anförts beviljar HD resning i målet såvitt avser den T.E. ådömda påföljden och förordnar att målet i den delen skall tas upp på nytt av HovR:n.

HD förordnar även att, till dess målet slutligen avgörs, vidare åtgärd för verkställighet av HovR:ns dom såvitt avser det ådömda fängelsestraffet inte får äga rum.