NJA 2016 s. 851

Sedan en brottmålsdom vunnit laga kraft, får resning beviljas till nackdel för den tidigare tilltalade enligt reglerna i 58 kap. 3 § RB. Målet får resas om det för brottet är föreskrivet fängelse i mer än ett år. Det krävs att sökanden åberopar någon omständighet eller något bevis som inte har lagts fram tidigare och att den tilltalade sannolikt skulle ha dömts för brottet eller att detta hänförts under en väsentligt strängare straffbestämmelse än den som tillämpats, om omständigheten eller beviset hade lagts fram i brottmålet. En resning förutsätter dessutom att sökanden gör sannolikt att han inte vid den rätt som har meddelat domen eller genom att överklaga domen hade kunnat åberopa omständigheten eller beviset eller att sökanden annars har haft en giltig ursäkt för att inte göra det. Ansökan om resning ska göras inom ett år från det att sökanden fick kännedom om det förhållande som ansökningen grundas på (58 kap. 4 §).

Två dagar efter att Y.H. greps översände Interpol Stockholm Y.H:s fingeravtryck till bl.a. Interpol Rabat och begärde hjälp med att identifiera honom. När tingsrätten meddelade dom hade något svar från Interpol Rabat ännu inte inkommit. Inför huvudförhandlingen i hovrätten vände sig Interpol Stockholm till Interpols generalsekretariat för att få hjälp med att erhålla svar på den tidigare översända begäran. Något svar inkom emellertid inte under tiden hovrättsprocessen pågick. Hovrättens dom vann laga kraft den 19 januari 2016. Först därefter inkom svar från Interpol Rabat. Enligt Interpol Rabat motsvarar fingeravtrycken den marockanske medborgaren Y.E.K., född ”07.03.1995” i Fes.

Med anledning av svaret från Interpol Rabat tog polisens internationella enhet kontakt med Tysklands sambandsman i Marocko för att få information om hur id-uppgifter tas fram och registreras i Marocko. Sambandsmannen har därefter, genom tyska ambassaden i Stockholm, överlämnat ett svar till den svenska polisen. Enligt sambandsmannen registreras alla marockanska medborgare som är födda i Marocko eller bor i landet. Registreringen avser namn, ålder och föräldrarnas namn. Fingeravtryck och fotografi lagras av alla marockanska medborgare som innehar ett pass eller ett nationellt id-kort. Eftersom innehav av pass eller ett nationellt id-kort är obligatoriskt för personer över 18 år innebär detta, enligt sambandsmannen, att nästan 90 procent av de marockanska medborgarna är registrerade och att deras personliga uppgifter därmed är kontrollerbara. Genom sambandsmannen har Interpol Rabat översänt ett fotografi som ska föreställa ansiktet på Y.E.K. till den svenska polisen. Sambandsmannen har därefter översänt vad som synes vara en större version av samma fotografi till den svenska polisen. Till detta fotografi har även fogats ID-kortuppgifter avseende Y.E.K.

Det åtalade brottet är av en sådan svårhetsgrad` att målet i och för sig kan resas. Som nya omständigheter och ny bevisning har riksåklagaren och målsäganden åberopat fotografiet samt uppgifterna från Interpol Rabat och den tyska sambandsmannen. Y.H. har invänt att de nya identitetsuppgifterna hade varit möjliga att få fram redan under rättegången, men att tillräckliga ansträngningar från åklagarens sida inte gjordes i det avseendet. Enligt Y.H. har sökandena därmed inte haft giltig ursäkt för att åberopa uppgifterna först i samband med resningsprocessen.

Riksåklagaren och målsäganden har åberopat en promemoria upprättad av polisen som beskriver hur id-fastställelse av nordafrikanska medborgare går till och vilka åtgärder som företogs i Y.H:s fall. Av beskrivningen framgår att svarstiden från Interpol i flera av de nordafrikanska länderna, däribland Marocko, regelmässigt är lång. Av vad som framkommit av promemorian har tillräckliga ansträngningar gjorts för att få fram de nya uppgifterna redan under rättegången. Sökandena har därmed haft giltig ursäkt för att inte tidigare åberopa det nya materialet.

Riksåklagaren sökte resning i juli 2016. Således har riksåklagaren åberopat det nya materialet i rätt tid. Målsäganden har gjort sin ansökan i september 2016. Även hennes ansökan har alltså skett inom rätt tid.

En förutsättning för resning är att de nya uppgifterna sannolikt skulle ha lett till att brottet som Y.H. är dömd för hänförts under en väsentligt strängare straffbestämmelse än den som tillämpats. En motsvarande resningsgrund återfinns i bestämmelserna om resning till förmån för den tidigare tilltalade; enligt första ledet i 58 kap. 2 § 4 RB får en sådan resning beviljas om de nya uppgifterna sannolikt skulle ha lett till att brottet hänförts under en mildare straffbestämmelse än den som tillämpats. Med uttrycket straffbestämmelse avses, oavsett om det är fråga om resning till förmån eller till nackdel för den dömde, i första hand brottets rubricering och den med brottet sammanhängande straffskalan. Huvudregeln är att om brottsrubriceringen är korrekt och straffet ligger inom den tillämpliga straffskalan, kan resning inte komma i fråga enligt dessa resningsgrunder.

HD har emellertid uttalat att första ledet i 58 kap. 2 § 4 RB eller i vart fall grunderna för detta måste kunna tillämpas även i vissa fall där brottsrubriceringen i och för sig måste godtas (se NJA 2002 s. 619). Det finns exempel på att resning har beviljats till förmån för den tidigare tilltalade när det framkommit ny bevisning som visat att en särskild påföljdsvalsregel borde ha tillämpats (se bl.a. NJA 1989 s. 622 och NJA 1991 s. 186). Det finns därför anledning att redovisa de påföljdsbestämningsregler som är av särskild betydelse i detta fall.

Enligt 29 kap. 7 § BrB ska, om någon har begått brott innan han eller hon hade fyllt tjugoett år, hans eller hennes ungdom beaktas särskilt vid straffmätningen. Rätten får då döma till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet. Bestämmelsen tillämpas på det sättet att ju yngre den tilltalade är desto större blir reduktionen av straffet. Vid t.ex. en frihetsberövande påföljd innebär detta att strafftiden påverkas.

Om den tilltalade var under arton år när brottet begicks krävs det enligt 30 kap. 5 § första stycket BrB synnerliga skäl för att rätten ska få döma till en frihetsberövande påföljd. Enligt 32 kap. 5 § ska påföljden i så fall i första hand vara sluten ungdomsvård. Begicks brottet efter det att den tilltalade hade fyllt arton år, men innan han eller hon fyllde tjugoett år ska rätten i stället tillämpa andra stycket som föreskriver att det måste finnas särskilda skäl för att fängelse ska få dömas ut.

Om rätten kommer fram till att påföljden ska bestämmas till sluten ungdomsvård ska rätten, sedan den gjort en sedvanlig straffmätning, reducera strafftiden med en tredjedel med hänsyn till att det från sluten ungdomsvård inte förekommer någon villkorlig frigivning (se t.ex. NJA 2011 s. 466).

Grunden för särbehandlingen av unga i straffrättsliga sammanhang kan beskrivas i huvudsak så att unga personers större sanktionskänslighet och inte fullt utvecklade ansvarsförmåga, liksom deras behov av att mötas med större tolerans, gör att deras brott bör föranleda lindrigare ingripanden än vad som gäller för vuxna (se NJA 2012 s. 16 p. 8). Eftersom valet av påföljd är särskilt betydelsefullt när det gäller unga lagöverträdare bör utgångspunkten vara att resning ska kunna ske till nackdel för den tidigare tilltalade när det framkommer nya åldersuppgifter som visar att en annan påföljdsvalsregel borde ha tillämpats. Det finns emellertid inte anledning att begränsa möjligheterna till resning enbart till de fall de nya åldersuppgifterna påverkar valet av påföljd. Resning bör även kunna beviljas när den tidigare tilltalade har dömts till en frihetsberövande påföljd och de nya åldersuppgifterna enbart skulle ha påverkat strafftiden.

Hovrätten har konstaterat att straffvärdet för det brott Y.H. har begått uppgår till minst fyra och ett halvt års fängelse. Om hovrätten hade utgått från att Y.H. var 20 år när han begick brottet, skulle hovrätten tillämpat bestämmelsen i 30 kap. 5 § andra stycket BrB i stället för bestämmelsen i första stycket. En äldre ålder skulle dessutom ha påverkat hovrättens tillämpning av 29 kap. 7 §. Påföljden hade bestämts till ett flerårigt fängelsestraff. Som nämnts i p. 11 ska rätten när den bestämmer påföljden till sluten ungdomsvård beakta att den som döms inte blir föremål för villkorlig frigivning. Om hovrätten hade bestämt påföljden till fängelse hade detta, av naturliga skäl, inte beaktats.

I Y.H:s fall påverkar de nya åldersuppgifterna både valet av påföljd och strafftiden. En påföljdsbestämning med utgångspunkt i att Y.H. var 20 år när han begick brottet innebär därmed att brottet skulle ha hänförts under väsentligt strängare straffbestämmelser än de som hovrätten har tillämpat. Med detta konstaterat återstår för HD att värdera de nya uppgifterna.

Att det åberopas en ny omständighet eller ett nytt bevis i ett resningsärende hindrar inte att den bevisning som förelåg vid rättegången prövas på nytt i ljuset av den nya bevisningen. Den värdering som hovrätten gjorde av den då föreliggande bevisningen ska emellertid ligga till grund för prövningen även i resningsärendet (se t.ex. NJA 2013 s. 931 p. 4). Av hovrättens dom framgår att hovrätten har utgått från Y.H:s egna uppgifter i fråga om identitet och ålder. I förundersökningsprotokollet förekom emellertid ytterligare identitetsuppgifter. Någon särskild värdering av dessa identitetsuppgifter har inte skett i hovrätten. Det innebär att HD har att bedöma både de tidigare och de nya uppgifterna i dess helhet.

Y.H. greps av polis den 9 september 2015. I det första polisförhöret som hölls med honom uppgav han att han hette Y.H. och var född den 3 juli 1999. Motsvarande uppgifter hade han dessförinnan lämnat till Migrationsverket i samband med att han sökt asyl i Sverige. I ett senare polisförhör hördes han mot uppgifter inhämtade via SIS (Schengen Information System) samt uppgifter från Interpol. Enligt SIS var hans identitet H.Y., född den 1 januari 1998. Y.H. vidhöll dock att han var född den 3 juli 1999. Under förundersökningen inkom även uppgifter från tysk polis. Enligt dessa uppgifter fanns Y.H:s fingeravtryck registrerade under personuppgifterna H.Y., född den 1 januari 1998 och marockansk medborgare. De personuppgifter som Y.H. hade lämnat i Sverige var angivna som alias av den tyska polisen. Av förundersökningen framgår vidare att enligt uppgifter från fransk polis stämde hans fingeravtryck överens med identiteten J.Y., född ”07.03.1998”.

I HD har Y.H. vidhållit de personuppgifter som han är dömd under i tingsrätten och hovrätten. Han har anfört att de nya identitetsuppgifter som riksåklagaren och målsäganden lagt fram måste bero på en sammanblandning.

Ingen av de identiteter som Y.H. lämnat till fransk, tysk eller svensk polis har kunnat bekräftas. Den återkoppling som Interpol Rabat har gjort efter att Y.H:s fingeravtryck översänts dit, i kombination med uppgifterna från den tyska sambandsmannen och det åberopade fotografiet, tyder i sådan grad på att Y.H:s identitet egentligen är Y.E.K. att det är sannolikt att hovrätten, om uppgifterna hade förebringats där, vid påföljdsbestämningen skulle utgått från att Y.H. var 20 år när han begick brottet. Därmed är samtliga förutsättningar för resning av målet uppfyllda.

Om resning beviljas ska rätten, enligt 58 kap. 7 § RB, samtidigt förordna att målet åter ska tas upp vid den domstol som sist dömt i målet. Riksåklagaren har med hänvisning till förbudet mot reformatio in pejus yrkat att HD ska förordna att målet ska tas upp av tingsrätten.

Förbudet mot reformatio in pejus i brottmål har kommit till uttryck i 51 kap. 25 § första stycket RB som stadgar att hovrätten med anledning av den tilltalades överklagande, eller med anledning av åklagarens överklagande till den tilltalades förmån, inte får döma till en påföljd som är att anse som svårare eller mer ingripande för den tilltalade än den som tingsrätten har dömt till. Enligt samma stycke får hovrätten dock döma till fängelse när tingsrätten dömt till sluten ungdomsvård (se även andra stycket). Förbudet mot reformatio in pejus innebär emellertid att påföljden i sådant fall inte får bestämmas så att det faktiska frihetsberövandet blir längre än vad det skulle ha blivit om tingsrättens dom inte hade överklagats. Enligt fjärde stycket får inte hovrätten med anledning av ett överklagande som anges i första stycket besluta om utvisning, om tingsrätten inte har meddelat sådant beslut.

Om HD förordnar att målet ska tas upp i hovrätten och hovrätten vid målets återupptagande på grund av förbudet mot reformatio in pejus är förhindrad att dels bestämma påföljden till ett fängelsestraff som överstiger den utdömda slutna ungdomsvården, dels ta ställning till frågan om utvisning, saknar den beviljade resningen mening. Regeln i 58 kap. 7 § RB - som inte synes vara tänkt för den nu aktuella situationen - kan därför inte i sig anses hindra att HD förordnar att målet ska tas upp i tingsrätten (jfr NJA 2014 s. 103 och NJA 2015 s. 882). De nya uppgifterna i fråga om Y.H:s identitet och ålder kan komma att ändra de grundläggande förutsättningarna för påföljdsbestämningen vid målets återupptagande. På grund av detta och med hänsyn till instansordningens princip ska målet återupptas i tingsrätten. Tingsrätten har därefter att företa en ny påföljdsbestämning utan hänsyn till förbudet mot reformatio in pejus.

Eftersom det är sannolikt att de nya uppgifterna skulle ha lett till att brottet hänförts under väsentligt strängare straffbestämmelser än de som hovrätten har tillämpat ska resning beviljas till nackdel för Y.H. i fråga om påföljd och utvisning. Målet ska åter tas upp i Stockholms tingsrätt.

Riksåklagaren har yrkat att HD ska undanröja underinstansernas domar såvitt avser påföljd. Innebörden av att resning beviljas är att målet, i resta delar, ska tas upp till ny prövning. Något undanröjande av de tidigare domarna ska därför inte ske inom ramen för resningsprocessen.

HD förordnar att vidare åtgärder för verkställighet av den påföljd Y.H. dömts till av hovrätten inte får äga rum förrän målet slutligt har avgjorts.

För grov våldtäkt är inte föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år. Eftersom det inte är uppenbart att skäl för häktning saknas ska Y.H. häktas. I enlighet med 24 kap. 17 § tredje stycket RB ska anmälan göras hos HD så snart häktningsbeslutet har verkställts.