NJA 1989 s. 747
En person som har häktats på grund av såväl kollusionsfara som fara för fortsatt brottslig verksamhet har ansetts inte ha rätt att besvära sig över enbart grunden kollusionsfara.
HovR:n
(Jfr 1980 s 444, 1981 s 1204 och 1983 s 894)
Linköpings TR (rådmannen Kjellgren) fann i beslut d 9 nov 1989 om häktning C.L. på sannolika skäl misstänkt för grov misshandel samt angav som skäl för häktningen att det fanns risk för att den misstänkte genom att undanröja bevis eller på något annat sätt försvårade sakens utredning och att det fanns risk för att den misstänkte fortsatte sin brottsliga verksamhet.
C.L. anförde besvär i Göta HovR och yrkade att häktningsskälet kollusionsfara skulle upphävas. Han anförde att han önskade påbörja verkställigheten av ett fängelsestraff som ådömts honom d 24 okt 1989 och att möjligheten därtill saknades så länge häktningsskälet kollusionsfara kvarstod.
Åklagaren yrkade att besvären skulle avvisas eftersom de endast avsåg häktningsgrunden. I andra hand vidhölls att kollusionsfara förelåg.
HovR:n (hovrättsråden Ericsson och Olsson samt adj led Lerman Dahl, referent) anförde i beslut d 15 nov 1989: Eftersom häktning på grund av kollusionsfara i flera hänseenden har rättsföljder enligt lagen (1976:371) om behandling av häktade och anhållna m fl, bör även den fara som angivits ha föranlett häktningen anses utgöra en del av själva häktningsbeslutet och inte enbart ett skäl till detta (jfr Welamson SvJT 1989 s 554 f). I anledning härav skall besvären upptagas till prövning.
HovR:n finner att risk föreligger att C.L. genom att undanröja bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning. HovR:n lämnar besvären utan bifall.
HovR:n anmärker att enligt 9 § 3 st lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m m får, om den dömde är häktad i annat mål, verkställigheten påbörjas där han förvaras. Den omständigheten att han är häktad på grund av kollusionsfara utgör ej hinder för att verkställigheten påbörjas.
C.L. (offentlig försvarare advokaten C.K.) anförde besvär och yrkade den ändringen av häktningsbeslutet att häktningsgrunden kollusionsfara upphävdes.
Riksåklagaren yrkade att HD, med undanröjande av HovR:ns beslut, måtte avvisa C.L:s talan mot TR:ns häktningsskäl. I andra hand bestred RÅ bifall till besvären.
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Holmstrand, föreslog i betänkande att HD meddelade följande beslut: Skäl. Mot domstols beslut om häktning har talan om ändring enbart beträffande de av domstolen åberopade skälen för beslutet ansetts inte få fullföljas (NJA 1980 s 444). Föredragande statsrådet har i proposition 1986/87:112 om anhållande och häktning m m som sitt ställningstagande angett att någon möjlighet att föra talan även mot skälen för ett häktningsbeslut inte bör införas (s 61 f).
Med hänsyn till det anförda hade HovR:n inte bort ta upp C.L:s besvärstalan.
Domslut
HD:s avgörande. Med undanröjande av HovR:ns beslut avvisar HD C.L:s i HovR:n förda besvärstalan.
HD (JustR:n Höglund, Jermsten, Magnusson, referent, Lars Å Beckman
och Lambe) fattade följande slutliga beslut:
Domskäl
Skäl. Enligt förarbetena till RB gäller som allmän förutsättning för parts rätt att överklaga en dom att parten har ett rättsligt intresse av att erhålla ändring i domen. Ett sådant intresse torde enligt förarbetena i regel inte föreligga, då parten är missnöjd endast med domskälen. Hänsyn måste emellertid i viss utsträckning tas till motiveringen, om den inverkar på partens rättsliga ställning. (NJA II 1943 s 625.) Att klagan över enbart domskäl i princip inte är tillåten har också framhållits i litteraturen (se bl a Welamson, Rättegång VI, 2 uppl 1978 s 26 ff, Ekelöf-Boman, Rättsmedlen, 10 uppl 1987 s 35 f och Bergholtz, Ratio et Auctoritas s 151 ff).
I nu förevarande mål har C.L. blivit häktad av TR:n på grund av såväl risk för att han genom att undanröja bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning (kollusionsfara) som risk för fortsatt brottslig verksamhet. Frågan är om det förhållandet att kollusionsfara har åberopats som grund för häktningen har sådana rättsverkningar för C.L. att han bör tillerkännas klagorätt enbart såvitt han yrkar upphävande av denna häktningsgrund.
Motsvarande fråga har efter besvär av riksåklagaren prövats av HD i fallet NJA 1980 s 444. I detta fall, som gällde utlämning till Norge, hade en person förklarats häktad av TR på den grunden att det skäligen kunde befaras att han skulle avvika. Riksåklagaren yrkade efter besvär i HD att även kollusionsfara skulle anges som häktningsgrund. HD avvisade riksåklagarens besvärstalan med motiveringen att TR:n genom det överklagade beslutet hade bifallit åklagarens häktningsyrkande samt att talan inte fick fullföljas endast i fråga om skälen för TR:ns beslut.
I ett par andra fall har prövats frågan, huruvida TR, sedan den förklarat en person häktad såsom misstänkt för visst brott, kan på yrkande av åklagaren meddela nytt beslut, varigenom personen förklaras häktad såsom misstänkt för annat brott. I det ena fallet, NJA 1981 s 1204, ansågs att TR:n inte hade bort uppta det nya häktningsyrkandet till prövning, eftersom den misstänkte redan var häktad. I det andra fallet, NJA 1983 s 894, blev däremot bedömningen en annan. Frågan var där huruvida vissa gärningar för vilka en misstänkt hade häktats av TR kunde i senare häktningsbeslut av TR:n bli rubricerade på annat sätt än i det förra beslutet. Den misstänkte befann sig utomlands och hade begärts utlämnad till Sverige. HD ansåg i likhet med TR:n och HovR:n att nytt häktningsbeslut kunde meddelas och uttalade i sin motivering följande. Vid häktning var - framför allt i sammanhang där som i det förevarande fallet utlämning till Sverige från annat land aktualiserades - betydelsefulla rättsföljder beroende av vilken brottslighet häktningsbeslutet gällde. Domstolens ställningstagande till arten och omfattningen av brott som häktningen avsåg kunde därför inte sägas utgöra enbart ett skäl för frihetsberövandet utan borde i stället betraktas som en del av själva häktningsbeslutet. Mot bakgrund härav kunde hinder inte anses möta mot att den som redan var häktad blev häktad för även annan brottslighet eller att en gärning för vilken en misstänkt häktats blev i senare häktningsbeslut rubricerad på annat sätt än i det ursprungliga beslutet.
Av intresse i det nu förevarande fallet är att, när en person har häktats på grund av kollusionsfara, häktningsgrunden kan få viss betydelse vid tillämpningen av lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m fl. Enligt lagen kan nämligen den som är häktad på grund av misstanke om brott underkastas vissa inskränkningar i sin frihet, om det föreligger fara för att bevis undanröjs eller utredning om brott annars försvåras. Inskränkningarna kan avse bl a rätten att avsända eller ta emot brev, att ta emot besök och att ha telefonsamtal. Inskränkningarna inträder dock inte utan vidare, utan det krävs beslut av åklagaren (eller undersökningsledaren) i varje särskilt fall (se 16 § i lagen). Åklagaren torde därvid vara bunden av domstolens häktningsbeslut såtillvida att, om domstolen inte godtagit åklagarens påstående om kollusionsfara, åklagaren i princip har att utgå härifrån vid sin prövning av fråga om inskränkningar. Av lagmotiven framgår emellertid att, även om någon har häktats på grund av kollusionsfara, inskränkningar i den häktades rätt bör ske med största återhållsamhet och i förekommande fall så långt möjligt göras partiella. Å andra sidan kan en ändrad bedömning från åklagarens sida vara motiverad, om det under brottsutredningens gång uppstår sådana förändringar i utredningssituationen som inte kunnat beaktas i domstolsbeslutet (prop 1975/76:90 s 44 och 54; NJA II 1976 s 512 och 520 ff).
Det nu sagda innebär att häktningsgrunden kollusionsfara inte har samma betydelse i fråga om rättsföljder som den brottslighet för vilken häktning sker. Vad särskilt gäller utlämningsärenden kan det erinras om att beslut om häktning normalt utgör grund för utlämning av en misstänkt till Sverige från annat land och att lagföring i allmänhet inte får ske för annan före utlämningen förövad brottslighet än den för vilken utlämningen ägt rum.
Frågan om möjlighet att föra talan mot enbart skälen för ett häktningsbeslut har diskuterats även i lagstiftningssammanhang. Så skedde under förarbetena till den år 1987 beslutade nya lagstiftningen om anhållande och häktning. Med hänsyn till rättsfallet NJA 1980 s 444 ansågs att en sådan talerätt inte kunde åstadkommas utan stöd av en uttrycklig lagregel. Föredragande statsrådet avstod emellertid från att föreslå en sådan regel. Som skäl angavs att behovet av en särskild möjlighet att överklaga häktningsskäl inte var tillräckligt starkt för att man för dessa fall skulle medge undantag från den generella principen att det inte är möjligt att överklaga enbart skälen för ett beslut (prop 1986/87:112 s 61 ff).
På grund av det anförda finner HD att HovR:n inte hade bort ta upp C.L:s besvärstalan till prövning.
Domslut
HD:s avgörande. Med undanröjande av HovR:ns beslut avvisar HD C.L:s i HovR:n förda besvärstalan.