NJA 1990 s. 800

Domskäl

TR:n (rådmännen Jansson och Heino samt fastighetsrådet Jaensson) anförde i beslut d 18 juni 1986:

Skäl.

Fastighetsdomstolen vill till en början anmärka att domstolen inte är behörig att pröva frågor om eventuell omarbetning av gällande byggnadsplan.

Sakägare i ett avstyckningsärende är enligt fast praxis i allmänhet endast ägare av den fastighet från vilken avstyckning sker och eventuellt förvärvare av avstyckade lotter. Ingen av klagandena uppfyller nämnda krav. Klagandena skulle således inte vara sakägare i målet och deras talan borde således avvisas.

I målet har emellertid gjorts gällande att fastighetsbildningen strider mot den gällande byggnadsplanen. Enligt 3 kap 2 § 3 st FBL får undantag från plan medges av LSt:n eller efter särskilt förordnande av byggnadsnämnden. Av 1 § 2 st fastighetsbildningskungörelsen framgår att om åtgärd till vilken LSt:n eller byggnadsnämnden får meddela tillstånd enligt 3 kap 2 § 3 st FBL inverkar på grannes rätt, denne skall beredas tillfälle till yttrande innan tillstånd ges. I rättsfallet NJA 1984 s 803 ansågs ägare av grannfastighet till avstyckningsfastigheten ha rätt att få prövad frågan om planavvikelse genom fullföljd av talan till fastighetsdomstolen.

I nu aktuellt mål har byggnadsnämnden i yttrande såväl till FBM som fastighetsdomstolen anfört att avstyckningarna står i överensstämmelse med byggnadsplanen. FBM har i skälen för fastighetsbildningsbeslutet angett att fastighetsbildningen överensstämmer med gällande plan. Fastighetsdomstolen delar byggnadsnämndens och FBM :s uppfattning. På grund härav och då i övrigt inte förekommit någon omständighet på grund varav klagandena skulle vara sakägare i målet skall deras talan avvisas (jämför rättsfallet NJA 1978 s 530).

Slut. Klagandenas besvärstalan avvisas.

Yrkanden om huvudförhandling och om vilandeförklaring lämnades utan bifall.

U.H. och medparter anförde besvär i Svea HovR och yrkade att HovR:n, med upphävande av TR:ns beslut att avvisa deras besvärstalan, måtte återförvisa målet till TR:n eller fastighetsbildningsmyndigheten för behandling i sak.

Domänverket bestred bifall till besvären.

Klagandena hemställde vidare att HovR:n måtte vilandeförklara målet och att, om så inte skedde, muntlig förhandling måtte hållas.

HovR:n (hovrättslagmannen Köhl, hovrättsrådet Grahn, referent, fastighetsrådet Hall och hovrättsassessorn Lindvall) anförde i beslut d 25 maj 1987:

Skäl. Klagandena har i HovR:n till stöd för sin besvärstalan åberopat väsentligen detsamma som vid TR:n. De har dessutom tillagt följande: Styckningslotterna D, E och G ligger inom kvarter, som gränsar till det, i vilket lotterna A, B, C, F och H är belägna. Här har under årens lopp skett ett antal avstyckningar. Det enligt byggnadsplanen godtagna maximiantalet tomter har redan konsumerats. Således strider FBM:s beslut mot gällande plan även såvitt avser lotterna D, E och G.

För att klarlägga detta förhållande är det nödvändigt med en muntlig förhandling inför HovR:n. - Lst:n i Stockholms län har d 8 juli 1986 med stöd av 109 § byggnadslagen meddelat nybyggnadsförbud inom Eriksbergsområdet att gälla längst till d 8 juli 1987. Enligt den senaste skissen till planändring skulle styckningslotterna C och H utgå. I avvaktan på att planrevisionen blir klar bör målet vilandeförklaras i HovR:n.

HovR:n gör denna bedömning.

Liksom TR:n vill HovR:n inledningsvis anmärka att allmän domstol inte är behörig att pröva frågor om omarbetning av gällande byggnadsplan. Det förhållandet att sådan omarbetning synes pågå och att byggnadsförbud lagts på Eriksbergsområdet i avvaktan på att detta arbete blir klart utgör således ej skäl att vilandeförklara målet.

Det HovR:n har att pröva är om klagandena är att bedöma såsom sakägare beträffande de tillåtna avstyckningarna och till följd därav äger överklaga fastighetsbildningsmyndighetens beslut härom. Såsom TR:n anmärkt är ingen av klagandena sakägare på den grunden att någon av dem äger fastighet, från vilken avstyckning skett, eller förvärvat en styckningslott. Såsom TR:n också utvecklat kan emellertid, i enlighet med rättsfallet NJA 1984 s 803, ägare av grannfastighet få prövad frågan om planavvikelse genom besvär över fastighetsbildningsmyndighetens avgörande i avstyckningsfrågan.

Av de aktuella styckningslotterna ligger lotterna A, B, C, F och H i ett kvarter. Lotterna D och E ligger i ett andra kvarter. Lotten G slutligen är belägen i ett tredje kvarter. I bilaga B, § 3, till 1946 års byggnadsplan föreskrives att "fastighet respektive kvarter icke må indelas i större antal tomter än som illustrerats på byggnadsplaneförslaget". Klagandena har i HovR:n gjort gällande att genom fastighetsbildningsmyndighetens beslut i alla tre kvarteren tillkommit fler tomter än planen medger.

Vad angår det förstnämnda kvarteret tillåter byggnadsplanen tillkomsten av sex tomter. Såsom redovisats - - - har år 1965 tillkommit en tomt. År 1972 tillkom ytterligare en tomt. Planen tillåter då att ytterligare fyra tomter avstyckas. I detta läge måste emellertid beaktas att återstående del av Drottningholm 1:1 skulle komma att utgöra ett tomtområde. HovR:n finner därför att det är förenligt med planen att bilda endast tre nya tomter inom kvarteret. Enär styckningslotterna A och B redan är bebyggda och tillsammans med lotten F är de minst kontroversiella får tillkomsten av dessa lotter anses överensstämma med planen. Såsom TR:n funnit har klagandena inte varit sakägare beträffande dessa styckningslotter. TR:ns beslut att avvisa deras besvärstalan beträffande dessa skall därför fastställas.

Tillkomsten av styckningslotterna C och H skulle däremot innebära en planavvikelse till vilken dispens inte sökts trots att sådan varit erforderlig. Denna fråga bör klagandena, vars rätt får anses vara berörd av planavvikelsen, kunna få prövad genom fullföljd av talan till TR:n mot fastighetsbildningsmyndighetens avgörande. TR:ns beslut att avvisa klagandenas besvärstalan i denna del skall därför undanröjas.

Vad sedan angår de två kvarter, i vilka styckningslotterna D och E samt G är belägna, har HovR:n tagit del av byggnadsplanehandlingarna jämte tillhörande karta samt undersökt vad som skett inom kvarteren efter planens fastställande. HovR:n, som inte finner erforderligt att i denna del av målet hålla muntlig förhandling, har därvid kunnat konstatera följande.

Vad först angår det kvarter, där styckningslotterna D och E ligger, tillåter byggnadsplanen tillkomsten av två tomter. Inom kvarteret har inte tidigare skett någon avstyckning. Någon avvikelse har således ej skett från planen, såvitt avser detta kvarter. TR:ns beslut att avvisa klagandenas besvärstalan i denna del skall därför stå fast.

Vad slutligen rör det tredje kvarteret, har en stor del av detta berörts av en d 11 jan 1967 fastställd planändring. Genom planändringen upphävdes för denna del av kvarteret den begränsning rörande antalet tomter som fanns i 1946 års byggnadsplan. För de delar av kvarteret, som ej berördes av planändringen, kvarstår föreskriften angående antalet tomter. Avstyckningslott G ligger inom en sådan del av kvarteret. För denna tillåts bildandet av tre tomter. Tidigare har avstyckning skett av Drottningholm 1:45. Tillkomsten av lotten G innebär således ingen planavvikelse, varför TR:ns avvisningsbeslut skall fastställas även i denna del.

HovR:ns avgörande.

Såväl U.H. och medparter som domänverket anförde besvär. U.H. och medparter yrkade helt bifall till sin i målet angivna talan.

Domänverket yrkade att HD måtte upphäva HovR:ns beslut om undanröjande av TR:ns avvisningsbeslut, såvitt avsåg avstyckning av lotterna C och H, samt fastställa TR:ns beslut i denna del.

Sedan målet föredragits med anledning av uppkommen fråga huruvida, med hänsyn till bestämmelsen i 54 kap 6 § RB, HovR:ns beslut fick överklagas i den del som avsågs med domänverkets besvärstalan, hemställde föredraganden, RevSekr Jangvert, att HD måtte meddela följande beslut:

" HovR:ns avgörande, såvitt därigenom TR:ns beslut om avvisning av U.H:s och medparters besvärstalan avseende lotterna C och H undanröjts, är ej ett sådant avgörande, som inverkar på målets utgång. Jämlikt 54 kap 6 § RB äger domänverket ej föra talan däremot. Oaktat HovR:n meddelat domänverket fullföljdshänvisning avvisar HD därför verkets besvärstalan."

HD (JustR:n Nyman, Heuman, Nyström, Munck, referent, och Nilsson) fattade följande beslut:

"Domänverket har överklagat HovR:ns avgörande i den del det innebär att HovR:n undanröjt TR:ns beslut om avvisning av U.H:s och hennes medparters besvärstalan såvitt avser avstyckningen av lotterna C och H samt förklarat att TR:n har att i denna del ta upp deras talan till prövning.

HovR:ns avgörande i denna del grundas på att HovR:n funnit tillkomsten av nämnda styckningslotter innebära en planavvikelse till vilken dispens enligt fastighetsbildningslagen inte sökts trots att sådan varit erforderlig. Om HovR:ns uppfattning skulle vara riktig, följer därav att förrättningen skall undanröjas beträffande dessa styckningslotter i den händelse U.H:s och medparters talan skulle tas upp till prövning. HovR:ns beslut får med hänsyn härtill anses utgöra ett sådant beslut om återförvisning som innefattar avgörande av fråga vilken inverkar på målets utgång.

På grund av det anförda finner HD att domänverket, såsom HovR:n också föreskrivit, ägt överklaga HovR:ns beslut."

JustR Munck tillade: "Enligt 54 kap 6 § RB får beslut varigenom HovR återförvisat ett mål till underrätt inte överklagas utom i det fallet att HovR:ns prövning innefattar avgörande av fråga som inverkar på målets utgång. Enligt motiven till stadgandet (NJA II 1943 s 690) anses HovR:ns prövning innefatta avgörande av fråga som inverkar på målets utgång i fall då HovR:n är av annan mening än underrätten i en fråga rörande rättegångshinder och till följd härav undanröjer ett avvisningsbeslut och återförvisar målet. Ett exempel som anges i motiven är att underrätten ansett res judicata föreligga och till följd härav ej upptagit målet till prövning samt HovR:n med ändring av beslutet återförvisat målet till underrätten. Särskild talan får då föras mot återförvisningsbeslutet, och om detta inte sker vinner beslutet laga kraft. Däremot anses ett återförvisningsbeslut inte innefatta ett avgörande av en fråga som inverkar på målets utgång, om det grundar sig på en annan åsikt än underrättens beträffande själva saken som endast kommit till uttryck genom en motivering till beslutet (jfr Gärde m fl, Nya rättegångsbalken s 815 och Welamson, Rättegång VI 1978 s 139).

I rättsfallet NJA 1986 s 407 ansågs fullföljdsförbudet i 54 kap 6 § RB tillämpligt då en fastighetsdomstol avvisat besvär i ett fastighetsbildningsmål på den grund att klaganden inte ansågs vara sakägare men HovR:n intagit motsatt ståndpunkt och återförvisat målet till fastighetsdomstolen. Utgången i rättsfallet synes i och för sig kunna diskuteras, eftersom det ligger nära till hands att anse att HovR:ns avgörande i detta fall inverkat på målets utgång i den mening som avses i de nyss återgivna grunderna för stadgandet (jfr Welamson i SvJT 1989 s 583).

Till skillnad från vad förhållandet var i 1986 års rättsfall föreligger i förevarande mål den något säregna situationen att enligt den rättstillämpning som ligger till grund för HovR:ns beslut samma slags prövning förutsätts ske beträffande frågan om talerätt för U.H. och medparter som den som skulle bli aktuell vid en materiell prövning av deras talan. Prövningen beträffande avstyckningens förenlighet med gällande byggnadsplan får sålunda avgörande betydelse både i talerättsfrågan och för målets utgång i sak, om U.H:s och medparters talan skulle tas upp till prövning (jfr NJA 1978 s 530 och 1984 s 803). Även med det betraktelsesätt som torde ha legat till grund för utgången i det förut nämnda rättsfallet NJA 1986 s 407 talar övervägande skäl för att HovR:ns återförvisningsbeslut i denna speciella situation skall anses ha innefattat avgörande av en fråga som inverkat på målets utgång."

Målet avgjordes efter föredragning.

HD (JustR:n Nyman, Heuman, Nyström, Munck, referent, och Nilsson) fattade följande slutliga beslut:

Skäl. Varken U.H. eller någon av hennes medparter äger någon fastighet som berörs av avstyckningarna. Som TR:n har antecknat är G.A-E. bostadsarrendator å del av lotten B, E.F. ägare av ett hus på en grannfastighet till stamfastigheten Drottningholm 1:1 och övriga ägare av grannfastigheter till nämnda fastighet. Den talan som U.H. och medparter för i målet grundas främst på att fastighetsbildningen skulle strida mot gällande byggnadsplan.

Förhållandet mellan fastighetsbildning och plan regleras i 3 kap 2 § fastighetsbildningslagen (1970:988). Enligt den lydelse som nämnda lagrum hade före d 1 juli 1987 och som alltså var gällande ännu vid tidpunkten för HovR:ns beslut föreskrevs som huvudregel att fastighetsbildning inom område med fastställd generalplan eller med stadsplan, tomtindelning eller byggnadsplan skulle ske i överensstämmelse med planen. Denna regel var emellertid inte undantagslös. Fastighetsbildningsmyndigheten fick på egen hand besluta om mindre avvikelse från planen, om åtgärden var förenlig med planens syfte. Även i annat fall fick undantag göras, men för detta förutsattes dispensbeslut av planmyndighet, dvs länsstyrelsen eller, efter dess förordnande, byggnadsnämnden.

I fråga om förfarandet i ett ärende om dispens av det slag som nu avses föreskrevs i 1 § 2 st fastighetsbildningskungörelsen (1971:762) i dess lydelse före d 1 juli 1987 att granne skulle beredas tillfälle att yttra sig innan dispens gavs, om åtgärden kunde inverka på hans rätt. Denna föreskrift hade sin motsvarighet i 67 § 3 mom av den då gällande byggnadsstadgan (1959:612) i fråga om planmyndighets prövning av ett ärende om dispens för bl a nybyggnad i strid mot en plan. Den som ägt yttra sig hade också rätt att besvära sig över ett beslut varigenom dispens medgavs.

Från tiden före d 1 juli 1987 finns två avgöranden av HD som rör grannars rätt att föra talan mot ett fastighetsbildningsbeslut på den grunden att beslutet skulle strida mot gällande byggnadsplan. I det första rättsfallet, NJA 1978 s 530, ansågs de avvikelser från byggnadsplanen som fastighetsbildningen innebar inte vara sådana att dispensbeslut av LSt:n eller byggnadsnämnden varit erforderligt. Grannarna ansågs därför inte kunna stöda talerätt på det förhållandet att de skulle ha blivit betagna rätten att yttra sig i dispensärendet. I det andra av rättsfallen, NJA 1984 s 803, framhöll HD att följden av en missbedömning från fastighetsbildningsmyndighetens sida angående behovet av dispens kunde bli att en fastighetsägare gick miste om den honom av lagstiftaren tillerkända rätten att påverka beslut i frågor om ändring av planförhållandena, om han inte genom talan mot fastighetsbildningsmyndighetens beslut kunde få en dispensprövning till stånd. Denna konsekvens borde inte godtas. HD konstaterade vidare att planmyndighets tillstånd till den avvikelse som var aktuell i målet inte hade sökts men att det kunde starkt ifrågasättas, om inte avvikelsen från planen var av det slag som krävde sådant tillstånd. Denna fråga ansågs grannen kunna få prövad genom fullföljd av talan till fastighetsdomstolen mot fastighetsbildningsmyndighetens avgörande. (Se om rättsfallen Gyllensvärd i SvJT 1981 s 353 och Welamson i SvJT 1982 s 156 och 1989 s 588 f.)

I samband med tillkomsten av plan- och bygglagen (1987:10) har 3 kap 2 § FBL ändrats med verkan from d 1 juli 1987. I saklig överensstämmelse med den tidigare regleringen gäller alltjämt att fastighetsbildning inom detalj planerat område inte får ske i strid mot planen men att mindre avvikelser dock får göras, om syftet med planen inte motverkas. Andra avvikelser från planen är emellertid numera över huvud taget inte tillåtna. Någon möjlighet att erhålla dispens finns alltså inte längre, något som sammanhänger med att plan- och bygglagen inte innehåller någon motsvarighet till de tidigare reglerna i 67 § byggnadsstadgan om möjlighet för planmyndighet att meddela dispens för bl a nybyggnad i strid mot en plan. Även för bygglov eller marklov inom detalj planerat område gäller att mindre avvikelser från planen som är förenliga med dennas syften får göras men att andra avvikelser aldrig är tillåtna (8 kap11 och 18 §§plan- och bygglagen).

En rätt för granne att föra talan mot ett fastighetsbildningsbeslut kan alltså numera inte stödas på det betraktelsesätt som låg till grund för utgången i 1984 års rättsfall, nämligen att denne inte borde få betas den honom av lagstiftaren tillerkända rätten att påverka utgången av ett av fastighetsbildningen föranlett dispensärende.

Det skulle kunna hävdas att det sakligt sett likväl finns lika starka skäl som tidigare att tillerkänna granne rätt att föra talan mot ett fastighetsbildningsbeslut under påstående att det innebär otillåtna avvikelser från gällande detalj plan, eftersom fastighetsbildningen, om hans uppfattning är riktig, över huvud taget inte får genomföras. En talerätt på sådan grund kan emellertid inte härledas ur någon uttrycklig bestämmelse och har inte heller förutsatts i förarbetena till plan- och bygglagen eller till de ändringar som i anslutning till nämnda lags tillkomst gjordes i fastighetsbildningslagen. Det är härvidlag ytterligare att märka att, om fastighetsbildningsmyndigheten - och kanske även byggnadsnämnden om samråd i ärendet ägt rum med denna - skulle ha gjort en missbedömning i fråga om en tillämpad fastighetsbildnings förenlighet med en detalj plan, fastighetsbildningen i sig likväl inte kan sägas direkt inverka på grannes rättsintressen. Däremot kan dessa intressen givetvis beröras, om ett bygglov eller marklov meddelas för ändamål som förutsatts vid fastighetsbildningen. Mot ett beslut om sådant lov kan grannar - liksom bl a bostadsrättshavare, hyresgäster och boende - föra talan under påstående att beslutet innebär otillåtna avvikelser från gällande plan i den mån deras rätt är berörd genom avvikelserna (jfr prop 1985/86:1 bil s 325 och Didon m fl, Plan- och bygglagen s 619 ff). Talan skall i detta fall föras genom förvaltningsbesvär med förvaltningsdomstol som slutinstans. Om det vid prövningen av en sådan talan skulle befinnas att byggnadsnämnden gjort en felaktig bedömning angående bygg- eller marklovets förenlighet med gällande plan, kan felet uppenbarligen inte läkas genom att en fastighetsbildningsåtgärd grundad på samma missbedömning föregått beslutet om lov. Fastighetsbildningen inverkar nämligen inte på planförhållandena (jfr prop 1985/86:90 s 148).

Med den utformning som lagstiftningen sålunda erhållit saknas stöd för att grannar och andra intressenter som har rätt att anföra förvaltningsbesvär över beslut enligt plan- och bygglagen men som enligt vedertagen uppfattning inte är sakägare i ett fastighetsbildningsärende skulle kunna anses saklegitimerade att föra talan mot ett fastighetsbildningsbeslut vid fastighetsdomstol.

Oberoende av om U.H. och medparter enligt tidigare lagstiftning haft rätt att fullfölja talan mot det i förevarande mål aktuella fastighetsbildningsbeslutet, kan de alltså numera inte genom en sådan talan få till stånd en dispensprövning enligt fastighetsbildningslagen. Ej heller på annan grund äger de föra talan mot fastighetsbildningsmyndighetens beslut.

Domslut

HD:s avgörande. Med upphävande av HovR:ns avgörande såvitt avser avstyckningen av lotterna C och H fastställer HD TR:ns avvisningsbeslut i denna del. I övrigt fastställer HD HovR:ns beslut, såvitt talan däremot fullföljts.