NJA 1991 s. 671

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Zelano, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. Konkursbouppteckningen i Vilhelmina Polar Water AB:s konkurs upprättades d 13 april 1989 och beedigades d 17 april 1989. I bouppteckningen upptogs som fordran med allmän förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen 263 920 kr, avseende dels S.N:s krav på lön för tiden d i sept 1988-d 28 febr 1989, sex månadslöner om 390 30 kr eller sammanlagt 234 180 kr, dels semesterersättning på sistnämnda belopp med 29 740 kr. Vidare upptogs som fordran utan förmånsrätt bl a ett lika stort belopp, avseende S.N:s krav på lön och semesterersättning för tiden d i mars 1988-d 31 aug 1989. Konkursförvaltaren har till HD upplyst att slutdatum för det sistnämnda kravet rätteligen skall vara d 31 aug 1988. På en särskild blankett underrättade konkursförvaltaren kronofogdemyndigheten om S.N:s krav för tiden d 1 sept 1988-d 28 febr 1989.

S.N. har först i HD yrkat att han i detta mål skall tillerkännas ersättning enligt lönegarantilagen för hela sitt i konkursbouppteckningen framställda lönekrav. Hans yrkande går således utöver vad som prövats av kronofogdemyndigheten och HovR:n. Vid bedömningen av om detta bör tillåtas eller ej kan det först noteras att i och med att hela kravet finns med i bouppteckningen så har det kommit till kronofogdemyndighetens kännedom inom den tid som föreskrivs i lönegarantilagen. Det förhållandet att konkursförvaltarens underrättelse till kronofogdemyndigheten inte upptar hela kravet har inte någon betydelse i denna fråga.

De nämnda förhållandena innebär att prövningen i målet i princip inte påverkas av att yrkandet utvidgas på angivet sätt. Lönegarantilagen är en social skyddslagstiftning vilket medför att man om möjligt inte bör ställa för stora formella krav på en sökande. Det skall också noteras att då det inte har varit något bevakningsförfarande i konkursen har kronofogdemyndigheten inte på något sätt varit bunden av de olika rubriker som S.N:s krav tagits upp under i konkursbouppteckningen. Ej heller begränsas kronofogdemyndighetens prövning av konkursförvaltarens underrättelse. Kronofogdemyndigheten borde därför direkt ha prövat hela det lönekrav som fanns i bouppteckningen. Vidare finns det inte något motstående enskilt intresse som påverkas av att hela kravet tas upp först i en besvärsinstans. Det anförda innebär att det är lämpligt att i ett sammanhang pröva hela det i konkursbouppteckningen upptagna lönekravet och att det inte finns något som hindrar att denna prövning sker direkt i en besvärsinstans. HD tillåter därför S.N. att utvidga sitt yrkande till att omfatta lönekrav för tiden fr o m d 1 mars 1988 t o m d 28 febr 1989.

S.N. har vidare yrkat dröjsmålsränta. Detta yrkande har han framställt först i HD.

Lönegarantin är konstruerad så att staten infriar och övertar den fordran som i en konkurs tillkommer arbetstagaren. Härvid beaktas också den ränta som arbetstagaren enligt KL är berättigad till. Bestämmelserna i KL innebär i fråga om lönefordringar som omfattas av garanti att ränta alltid skall beräknas från fordringens förfallodag till dess utbetalning sker. Räntesatsen är den som är utfäst eller, om inte någon ränta är avtalad, dröjsmålsränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) med en räntefot som motsvarar det av riksbanken fastställda, vid varje tid gällande diskontot med tillägg av åtta procentenheter.

Varken lönegarantilagen eller kungörelsen (1970:745) om statlig lönegaranti vid konkurs innehåller några bestämmelser om vem eller vilken myndighet som skall tillämpa de nämnda räntebestämmelserna i lönegarantiärenden. I riksskatteverkets handbok Konkurs & Ackord, 1989, konstateras att vid utbetalning av garantibelopp måste LSt:n iaktta de bestämmelser om ränta som gäller i en konkurs och att i enlighet härmed LSt:n skall betala ränta för bl a sådana lönefordringar som har förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen. I Walin/Palmérs handbok Konkurslagen konstateras (s 454) att när fordran på kapitalet inte behöver bevakas skall räntekravet självmant iakttas av konkursförvaltaren. I förarbetena till lönegarantilagen finns en uppräkning av de arbetsuppgifter som ankommer på den myndighet som skall betala ut garantibeloppen, dvs LSt:n (prop 1970:201, s 52-53). De uppräknade uppgifterna kan inte anses innefatta tillämpning av räntebestämmelserna.

Således är det inte anvisat vilken av de aktuella myndigheterna, LSt:n eller kronofogdemyndigheten, som skall besluta i fråga om ränta på utbetalningar enligt lönegarantilagen vid konkurser utan bevakningsförfarande. Ett avgörande av kronofogdemyndigheten innebär att frågan genom överklagande kan föras under allmän domstols prövning. Kronofogdemyndighet bör därför ha rätt att avgöra räntefrågor om detta påkallas av en sökande (jfr Gullnäs m fl, Rättegångsbalken I, s 10:38 med hänvisningar). Några olägenheter med att tillåta att ett sådant ränteyrkande framställs först vid överklagande föreligger inte. S.N:s ränteyrkande skall därför upptas till prövning.

Härefter själva saken i målet.

Staten svarar under vissa förutsättningar för betalningen av arbetstagares fordran hos arbetsgivare som har försatts i konkurs. Enligt 2 § lagen om statlig lönegaranti vid konkurs utgår betalning enligt garantin for bl a sådan fordran på lön eller annan ersättning som har förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen (1970:979). Sistnämnda paragraf ger - med visst undantag för arbetstagare som ägt väsentlig andel i konkursföretaget, något som inte är fallet i detta mål - förmånsrätt åt arbetstagares fordran på sådan lön och ersättning på grund av anställningen som inte har förfallit till betalning tidigare än ett år innan konkursansökningen gjordes.

En förutsättning för förmånsrätten är emellertid att fordringen över huvud taget får göras gällande i konkursen. Enligt 5 kap 2 § KL (1987:672) gäller vissa begränsningar i rätten att göra fordran på lön, arvode eller pension gällande i arbetsgivarens konkurs. Andra stycket i denna paragraf innebär att en arbetstagare som haft en ledande ställning i konkursföretaget och härigenom haft ett bestämmande inflytande över dess verksamhet inte får göra gällande fordran på lön, arvode eller pension i vidare mån än vad som kan anses skälig med hänsyn till gjord arbetsinsats, verksamhetens lönsamhet och omständigheterna i övrigt. Till denna närståendekrets räknas bl a verkställande direktören (jfr NJA 1987 s 120). Prövningen skall i princip gälla huruvida lönekravet är skäligt med hänsyn till den nytta som gäldenären haft av det arbete som kravet avser och ske på grundval av en helhetsbedömning av föreliggande omständigheter (jfr NJA 1987 s 120).

I propositionen till lönegarantilagen konstaterade departementsdelen (prop 1970:201 s 62) att det garantisystem som föreslogs innefattade sådan prövning av lönefordringarna i varje konkurs att utrymmet för missbruk i tillfredsställande omfattning förhindrades. Redan av detta uttalande måste anses följa att det inte finns utrymme för tillämpningsmyndigheterna att själva ytterligare begränsa garantisystemets omfattning.

Frågan i målet blir i stället i vad mån det är skäligt med hänsyn till omständigheterna att tillerkänna S.N. - som ingår i närståendekretsen - betalningsrätt och därmed också förmånsrätt och lönegaranti för hans fordran på lön och semesterersättning.

S.N:s uppgifter om avtalad lön och övriga sakförhållanden har inte bestritts av riksskatteverket och får godtas.

Av utredningen framgår att S.N. lagt ner en betydande arbetsinsats på att ordna finansieringen och få igång företaget. Några anmärkningar har inte riktats mot de åtgärder han vidtagit i detta syfte eller det sätt på vilket han i övrigt fullgjort sina åligganden som verkställande direktör i företaget.

Riksskatteverkets invändningar - att S.N. under drygt ett år godtagit att inte få någon lön, att lönekravet bl a hänför sig till tiden efter det att Statens industriverk avslagit ansökan om lokaliseringsstöd och regeringen avslagit överklagandet samt att enligt förvaltarberättelsen bolagets obestånd inträffat under första delen av 1988 - gäller i stället frågan om betydelsen av en löneborgenärs kännedom om arbetsgivarens dåliga ekonomi.

Det är uppenbart att företaget inte vid något tillfälle var lönsamt av det enkla skälet att företaget trots S.N:s ansträngningar aldrig kom så långt att produktionen påbörjades. Bristen på lönsamhet bör emellertid inte i sig utesluta honom från betalningsrätt. Det har varit fråga om ett nystartat företag som kunde nå lönsamhet först efter mycket lång tid.

Hur skall man då ställa sig om ett bolags utveckling visar sig bli sådan att det blir mer och mer tveksamt om bolaget över huvud taget kan komma att bli lönsamt. Att i en sådan situation ställa de anställda inför möjligheten att bli utan lön om de inte vidtar några åtgärder synes innebära en återgång till de förhållanden som rådde innan lönegarantilagen infördes. De anställda var då tvungna att vara väldigt vaksamma så att de kunde byta anställning eller söka bolaget i konkurs när det började finnas risk för att lönerna inte längre skulle kunna betalas. I sådana situationer kan de anställda ofta drabbas hårt ekonomiskt. En sådan ordning synes också vara mindre lämplig ur företagsutvecklingssynpunkt. Lönegarantin innebär att risken minskar för att företag i övergående ekonomiska krissituationer skall bli övergivna av sina anställda. Således bör insikt om arbetsgivarens dåliga ekonomi ska situation inte påverka en anställds rätt till ersättning enligt lönegarantilagen (jfr HD:s motivering i rättsfallet NJA 1986 s 10).

När det sedan gäller mer kvalificerade fall av dålig ekonomi så finns det olika skydd för ett företags borgenärer. I fråga om ett aktiebolag finns det bl a regler om tvångslikvidation i 13 kap 2 § aktiebolagslagen (1975:1385). Det åligger styrelsen att upprätta en särskild kontrollbalansräkning så snart det finns skäl att anta att bolagets eget kapital understiger hälften av aktiekapitalet. Om den upprättade balansräkningen visar att så är fallet skall styrelsen snarast möjligt till bolagsstämma hänskjuta frågan om bolaget skall träda i likvidation. Underlåter styrelseledamöterna att fullgöra vad som åligger dem kan de drabbas av personligt ansvar för bolagets uppkommande förbindelser. Sådan underlåtelse är också lämplig som gräns för betalningsrätten i konkurs (jfr HD:s uttalande i NJA 1987 s 120).

Kravet för tvångslikvidation är ett absolut tillstånd som går att konstatera med hjälp av ett företags bokföring. Bedömningen av om någon är på obestånd har däremot i stället karaktären av en prognos. Det är fråga om en allmän bedömning av en förmögenhetsställning och förutsättningarna för att kunna infria skulder i rätt tid. Denna prognos är invecklad (jfr Wennerstrand i Advokaten 1990, Om obestånd, s 96 ff och Löfmarck, Brotten mot borgenärer, andra omarbetade upplagan 1986, s 115 ff) och en bedömning i efterhand av när obestånd inträtt i ett visst fall kan mycket väl kräva omfattande bevisning. Det synes därför vara mindre lämpligt att anknyta betalningsrätten i en konkurs direkt till frågan om när obestånd inträtt. Vad som bör gälla om det skulle föreligga anledning till misstanke om att brott som avses i 11 kap BrB (vilket omfattar gärningar som anknyter till obeståndsbegreppet) förekommit eller det föreligger sådant förhållande som kan föranleda näringsförbud, är inte föremål för bedömning i detta mål.

Således är S.N. berättigad till ersättning enligt lönegarantilagen för det av honom framställda löneanspråket. Han är även berättigad till ränta enligt bestämmelserna i KL.

I 2 § 3 st lönegarantilagen begränsas ersättningen för varje arbetstagare till högst tolv gånger det vid tiden för konkursbeslutet gällande basbeloppet enligt 1 kap 6 § lagen (1962:381) om allmän försäkring. Varken lönegarantilagen eller kungörelsen (1970:745) om statlig lönegaranti vid konkurs innehåller några bestämmelser om vem eller vilken myndighet som skall tillämpa denna bestämmelse om maximibelopp. I riksskatteverkets handbok Konkurs & Ackord, 1989, konstateras att det är LSt:ns sak att beakta maximiregeln. I SOU 1986:9, Ny lönegarantilag, anges att bestämmelsen om maximibelopp iakttas av utbetalningmyndigheten. Den ovan berörda uppräkningen i förarbetena till lönegarantilagen av de arbetsuppgifter som ankommer på utbetalningsmyndigheten, kan inte anses innefatta tillämpning av maximiregeln.

Således är det inte anvisat vilken av de aktuella myndigheterna, LSt eller kronofogdemyndighet, som skall besluta i fråga om maximiregeln. Det är givetvis riktigt att regeln bör iakttas av utbetalningsmyndigheten som har god överblick över vad som totalt betalats ut till en arbetstagare. Det ligger dock i sakens natur att regeln dessutom bör tillämpas vid varje tillfälle då det blir aktuellt att besluta att någon är berättigad till visst belopp enligt lönegarantilagen och det är känt att det totala belopp som därmed tillerkänts arbetstagaren överskrider maximibeloppet.

S.N. är endast berättigad till ersättning intill det angivna maximibeloppet - vilket i detta fall uppgår till tolv gånger 27 900 kr, dvs 334 800 kr. Denna begränsning omfattar också räntan.