NJA 1992 s. 66

Domskäl

TR:n (chefsrådmannen Nordström, rådmannen Sandstedt och t f rådmannen Camitz) anförde i dom d 30 april 1987:

Domskäl. Optionsavtalet d 7 april 1984 kan uppenbarligen inte med hänsyn till sitt innehåll anses som avtal om överlåtelse av bostadsrätt. Inte heller övriga omständigheter i målet ger stöd för att avtalet skall tilläggas verkan som en sådan överlåtelse.

Avtalet innefattar i stället en utfästelse från G.L:s sida att framdeles sälja bostadsrätten till makarna G..

När det gäller att bedöma giltigheten av avtalet är till en början att beakta att utfästelse att sälja fast egendom sedan lång tid tillbaka i rättspraxis inte tillagts någon rättsverkan även om utfästelsen haft skriftlig form (se Westerlind, Kommentar till JB 1-5 kap s 300 f med hänvisningar). Någon ändring härvidlag synes inte ha varit åsyftad vid tillkomsten av den nya JB (se aas 301 samt Stark, JB, 1979 s 178).

Rörande motiven till den i rättspraxis intagna ståndpunkten har olika förklaringar framförts. Bl a har sagts att ståndpunkten sammanhänger med den enligt svensk rättsåskådning gällande grundsatsen att köpet begreppsmässigt innefattar jämväl en äganderättsöverlåtelse (Lagberedningens förslag till JB 1947, SOU 1947:38 s 158;jfr Undén, Svensksakrätt II: l, 1951 s 116 f).

På annat håll har man tagit fasta på ett uttalande av Lagberedningen i dess år 1909 avgivna förslag till JB (del II s 157) om att det inte föreligger något rättsligen bindande köpeavtal innan köpehandling utfärdats. Uttalandet har av Vahlén i avhandlingen Formkravet vid fastighetsköp (s 72) ansetts som uttryck för en princip om samtidigt inträde av bundenheten på ömse sidor, kallad ömsesidighetsprincipen. Denna princip har enligt Vahlén ett visst berättigande på grund av formkravet. Vahlén har utvecklat detta på följande sätt. När köparen icke har underskrivit någon köpehandling, kan det vålla svårigheter att senare bevisa både att köparen överhuvud accepterat säljarens anbud och att han godtagit alla de bestämmelser som upptagits i köpehandlingen. Om köparens i form av anbud eller utfästelse avgivna förklaring skulle vara bindande även före köpehandlingens utfärdande, skulle denna i dylikt fall uppenbarligen icke kunna tillmätas något större bevisvärde angående avtalets tillkomst och innehållet av köparens förklaring. Svårbedömbara tvister skulle kunna uppstå om förhållandet mellan köparens förklaring och köpehandlingens innehåll. Vahlén har senare i ett annat arbete, Fastighetsköp, 1971 (s 132 ff) gett uttryck för samma tankegångar. Det kan i sammanhanget också erinras om stadgandet i 1 § 3 st avtalslagen vari erinras om att reglerna om anbuds och accepts bindande verkan inte gäller i fråga om formbundna avtal. I motiven till stadgandet anförs (jfr Almén-Eklund, Lagen om avtal, 1968 s 15) att, då för giltigheten av ett avtal krävs iakttagande av vissa formaliteter, ett anbud om slutande av sådant avtal icke är bindande och att kontrahenterna blir å ömse sidor förpliktade först därigenom att avtalet upprättas i föreskriven form.

TR:n anser för sin del att de av Vahlén närmare utvecklade synpunkter som ligger bakom ömsesidighetsprincipen är fullt tillräckliga som skäl till att utfästelse om framtida försäljning av fast egendom inte är bindande.

Frågan blir då om samma synpunkter kan åberopas när det gäller utfästelse om försäljning av bostadsrätt. I det betänkande som låg till grund för 1982 års ändringar i bostadsrättslagen uttalade 1978 års bostadsrättskommitté (SOU 1981:74 s 299) att skriftlig form vid överlåtelse av bostadsrätt var av stor vikt för precisering av avtalsvillkoren och i övrigt för att skapa ordning och reda i rättsförhållanden genom att förebygga uppkomsten av tvister. Föredragande departementschefen anslöt sig till kommitténs överväganden när det gällde att införa krav på skriftlighet vid överlåtelse av bostadsrätt samt erinrade om att ett sådant krav gällde vid överlåtelse av fast egendom och motiverades bl a av de skäl som kommittén åberopat (prop 1981/82:169 s 62).

Vad som nu anförts leder till slutsatsen att det finns lika starka skäl att tillämpa principen att utfästelse om framtida försäljning inte är bindande i fråga om bostadsrätt som beträffande fast egendom.

Det av makarna G. åberopade optionsavtalet kan således inte läggas till grund för ett åläggande för G.L. att utfärda köpehandling beträffande bostadsrätten. Då avtalet inte innefattar något självständigt åtagande om skadeståndsskyldighet kan G.L. inte heller åläggas sådan skyldighet. Makarna G:s yrkanden i nämnda hänseenden skall följaktligen ogillas medan G.L:s fastställelsetalan skall bifallas.

Vad angår makarna G:s yrkande om förpliktande för G.L. att mot erhållande av fem oljemålningar utge 60 000 kr finner TR:n genom makarna G:s under sanningsförsäkran lämnade uppgifter, som i och för sig bär sannolikhetens prägel och som vinner stöd av omständigheterna i målet, styrkt att köpet av oljemålningarna varit ett väsentligt led i den överenskommelse om framtida försäljning av bostadsrätten som träffats mellan makarna G. och G.L.. I och med att nämnda överenskommelse frånkänns bindande verkan skall även köpet av tavlorna återgå. Makarna G:s talan i denna del skall därför bifallas.

Domslut

Domslut.

Talan fullföljdes i Svea HovR av parterna på ömse sidor.

Sedan TR:ns dom meddelats hade G.L. sålt bostadsrätten till annan än makarna G.. Dessa yrkade därför - med frånfallande av sina yrkanden i övrigt - bifall till sitt vid TR:n framställda yrkande om skadestånd med 588 099 kr.

G.L. yrkade ogillande av makarna G:s vid TR:n förda talan om återbetalning av 60 000 kr.

Parterna bestred varandras ändringsyrkanden.

Som grund för sin talan anförde makarna G.: Det görs i första hand gällande att makarna G. genom optionsavtalet och genom erläggande av handpenning förvärvat bostadsrätten, som G.L. sedan sålt till annan. G.L. är därmed återbetalningsskyldig för erhållen dellikvid, 60 000 kr, och skadeståndsskyldig. I andra hand påstås att G.L. med bindande verkan åtagit sig att överlåta bostadsrätten till makarna G. för 350 000 kr och i övrigt på villkor som anges i optionsavtalet samt att makarna G. gjort vad som på dem ankommer för att göra optionsrätten gällande. G.L. var därför skyldig att medverka till upprättande av erforderlig köpehandling. Genom att bryta mot optionsavtalet har G.L. ådragit sig skyldighet att återbetala dellikviden och att ersätta den skada som makarna G. därigenom tillskyndats.

Vad gällde beräkningen av det yrkade skadeståndet gjorde makarna G. följande förtydliganden och tillägg. G.L. var införstådd med att makarna G. lät sätta in nya köksskåp i lägenheten. Beloppet avseende olägenheter i övrigt motsvarar förlorad arbetsinkomst för E.G. med anledning av att denne tvingats ta ledigt från sitt arbete för att söka ny lägenhet.

G.L. anförde som grund för sin talan: Avtal om överlåtelse av bostadsrätten skall upprättas skriftligt enligt 12 a § bostadsrättslagen och 7 § i bostadsrättsföreningens stadgar. Något sådant avtal föreligger inte. Av formkravet beträffande överlåtelse av bostadsrätt följer att utfästelse att sälja sådan rätt - på samma sätt som utfästelse att sälja fast egendom - inte är bindande.

G.L. anförde ytterligare: Optionsavtalet är vidare ogiltigt enligt 31 § avtalslagen. E.G. har mot bakgrund av sin utbildning och sin erfarenhet som bankjurist begagnat sig av G.L:s oförstånd till att betinga sig förmåner som står i uppenbart missförhållande till det utfästa vederlaget. Missförhållandet består i att hänsyn inte tagits till den värdestegring som bostadsrätten sedermera undergått. - De 60 000 kr avser inte likvid för bostadsrätten utan betalning för tavlor som makarna G. inköpt av S.L.. - Vad gäller skäligheten av fordrade belopp vitsordas den begärda ersättningen för flyttningskostnader. Påståendet att nuvärdet för den aktuella bostadsrätten var 900 000 kr vitsordas. Vidare vitsordas att makarna G. haft utlägg för nya köksskåp med 2 000 kr. Ersättningsskyldighet för denna post bestrids under alla förhållanden eftersom G.L. aldrig tillfrågats om hon tillät att nya köksskåp installerades. Vad gäller olägenheter i övrigt saknas laglig grund att utdöma ersättning. Påståendet att E.G. gått miste om arbetsinkomst bestrids.

Makarna G. åberopade ett utlåtande av professor Lennart V.

Domskäl

Domskäl. Som TR:n funnit kan optionsavtalet inte anses ha verkan som en överlåtelse av bostadsrätten.

HovR:n delar TR:ns uppfattning att optionsavtalet, i enlighet med dess ordalydelse, utgör en utfästelse från G.L. att framdeles sälja bostadsrätten till makarna G..

När det gäller frågan om optionsavtalets giltighet gör HovR:n följande bedömning.

Grundregeln om slutande av avtal upptas i 1 § 1 st avtalslagen. Denna bestämmelse bygger på den sk löftesprincipen, vilken främst kommer till uttryck i regeln att redan ett anbud är bindande för den som avgivit anbudet.

Inom löftesprincipens ram råder ej tvekan om att det går att sluta olika typer av sk föravtal eller optionsavtal. Eftersom huvudavtalet är formfritt, är det tveklöst så att också föravtalet kan ingås formfritt.

I det förevarande målet är emellertid fråga huruvida det är möjligt att sluta ett optionsavtal i det fall det för det slutliga avtalet krävs iakttagande av viss form; eftersom partsbindning inträder i och med att avtal upprättats i föreskriven form, kan det sägas vara ett kringgående av denna regel att i ett sådant fall anse ett optionsavtal som bindande för parterna.

I förslag till avtalslag avgivet av därtill utsedda kommitterade d 31 jan 1914 har - i anslutning till den ovan nämnda bestämmelsen i 1 § 3 st avtalslagen - uttalats bl a följande. I vissa fall kräver svensk lag iakttagande av vissa formaliteter för giltighet av avtal. Så gäller t ex i fråga om fast egendom. Avtal som ingås utan iakttagande av sådana föreskrivna former, är ogiltiga. Därav följer att ej heller anbud om slutande av sådana avtal är bindande. Först därigenom att avtal upprättats i föreskriven form blir kontrahenterna å ömse sidor förpliktade (förslaget s 40, jfr Almén-Eklund, Lagen om avtal, 8 uppl 1963 s 14 f).

Spörsmålet om utfästelse att i framtiden överlåta egendom - i fall då för överlåtelsen gäller formkrav - har i litteraturen behandlats framför allt i vad rör fast egendom; detta i beaktande av att det sedan länge i svensk rätt anses att utfästelse att framdeles sälja fast egendom saknar verkan.

Fråga är huruvida denna regel - som är ett uttryck för den s k ömsesidighetsprincipen - är ett utflöde av formkravet vid fastighetsköp eller om regeln kan förklaras på annat sätt. Följande skall härvid noteras. I ett år 1909 avgivet förslag till JB upptogs en bestämmelse enligt vilken - i strid mot vad då ansågs gälla - en utfästelse i skriven form att sälja fastighet i visst hänseende skulle vara verksam. 1947 års JB:förslag lade dock inte fram någon regel av sådant innehåll. I detta förslag kom lagberedningen, efter ett långt resonemang, fram till att det inte fanns tillräckligt starka skäl för att införa den nyhet i svensk rätt som ett godkännande av sk pactum de contrahendo på detta område skulle innebära. Beredningen angav inte i sina skäl att bakgrunden till regeln om ogiltighet av utfästelse att i framtiden sälja fastighet skulle vara formkravet vid fastighetsköp (Westerlind, Kommentar till JB 1-5 kap, 1971 s 300 f).

I doktrinen har lämnats olika förklaringar till den nyssnämnda regeln. Lennart Vahlén uttalar att ömsesidighetsprincipen inte har något stöd av lag utan har utvecklats i rättspraxis; möjligt är att principen vilar på historisk tradition; det ligger närmast till hands att sammanställa principen med formkravet och förbudet mot s k resolutiva villkor (Vahlén, Fastighetsköp, 2 uppl 1971 s 133 f). I det förevarande målet har Lennart Vahlén avgivit ett yttrande, där han synes vilja förklara principen framför allt med hänsyn till villkorsregeln i tidigare och nu gällande JB. - Henrik Hessler uttalar bl a att utfästelse att framdeles sälja fastighet ej anses gällande ens parterna emellan; grunden härför ter sig ganska oklar, särskilt sedan man i den nya JB inte längre har det bräckliga stöd som det tidigare förbudet mot resolutiva villkor utgjorde (Hessler, Allmän sakrätt, 1973 s 449 f). - Andra författare kopplar ihop den aktuella regeln med formkravet. Så uttalar Jan Ramberg att ett avtal om framtida förvärv av fast egendom på grund av formkravet i JB saknar rättslig giltighet (Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2 uppl 1989 s 163). - Folke Grauers anför i anslutning till ömsesidighetsprincipen att en klausul i ett arrendeavtal att arrendatorn har förköpsrätt är att jämställa med ett anbud att sälja och i konsekvens med formkravet inte bindande (Grauers, Fastighetsköp, 10 uppl 1987 s 45). - Lena Olsen uttalar att ömsesidighetsprincipen vid fastighetsköp i allmänhet härleds ur bestämmelsen i 1 § 3 st avtalslagen; principen innebär att bundenhet inträder samtidigt för båda parter; utfästelser att i framtiden sälja en fastighet har, beroende på formkravet vid fastighetsköp, icke lagligen kunnat göras gällande (Lena Olsen, Ersättningsklausuler, 1986 s 74 f). - Sven Holmgren och Dick Lundqvist anför att, om man ingår ett föravtal i en situation där det föreligger ett formkrav för huvudavtalet, föravtalet endast blir ett uttryck för ett tillitsförhållande mellan parterna. Dessa bör veta att föravtalet inte är bindande, dvs att ett obligationsrättsligt förhållande inte har skapats (Holmgren-Lundqvist, Letter of intent, 1988 s 24. Jfr härtill Godenhielm i Tidskrift utgiven av Juridiska Föreningen i Finland 1958 s 223 f).

Enligt HovR:ns mening leder det anförda till att följande huvudregel får anses gälla i svensk rätt. Ett optionsavtal är inte giltigt i det fall det för överlåtelse gäller ett formkrav. För denna slutsats väger det ovan citerade uttalandet i 1914 års förslag tungt. Här talas visserligen om anbud och inte om föravtal eller optionsavtal. Det måste emellertid anses att det knappast går att dra en bestämd gräns mellan en självständigt avgiven utfästelse och en utfästelse inom ramen för ett avtal mellan två parter (Lena Olsen, aa s 75).

Enligt 12 a § bostadsrättslagen (1971:479) skall ett avtal om överlåtelse av bostadsrätt genom köp upprättas skriftligen och skrivas under av säljaren och köparen. Avtalet skall ta upp den lägenhet som överlåtelsen avser samt köpeskillingen. Överlåtelser som inte uppfyller dessa föreskrifter är ogiltiga. Med utgångspunkt från den regel som HovR:n nyss har kommit fram till skulle ett föravtal eller ett optionsavtal avseende köp av en bostadsrätt vara ogiltigt.

Emellertid måste närmare undersökas bestämmelserna i bostadsrättslagen om överlåtelse och om upplåtelse av bostadsrätt; det är naturligtvis möjligt att i särskild lagstiftning föreskriva om avvikelse från en rättsgrundsats sådan som den, varom nu är fråga.

Bostadsrättslagen i dess ursprungliga lydelse trädde i kraft d 1 juli 1972. Det fanns då inte något formkrav avseende överlåtelse av bostadsrätt. Regeln i nyssnämnda 12 a § bostadsrättslagen infördes genom lag (1982:353) som trädde i kraft d 1 juli 1982. I förarbetena till bestämmelsen anfördes som skäl bl a att skriftlig form vid överlåtelse av bostadsrätt var av stor vikt för precisering av avtalsvillkoren och i övrigt för att skapa ordning och reda i rättsförhållandena (prop 1981/82:169 s 61 f). - I förarbetena nämns inte något om frågan om giltighet av utfästelse att i framtiden överlåta bostadsrätt.

Vad gäller upplåtelse av bostadsrätt gavs redan från början en bestämmelse i 6 § bostadsrättslagen om formkrav vid upplåtelse. Enligt denna § - i dess lydelse enligt lag (1987:1277) - skall bostadsrätt upplåtas skriftligen om inte annat följer av lagen (1987:1274) om kommunal bostadsanvisningsrätt. I 9 § bostadsrättslagen ges en uttrycklig bestämmelse om sk förhandsavtal. Det sägs här att en bostadsrättsförening får träffa avtal om framtida upplåtelse av bostadsrätt endast i fråga om annan lägenhet än bostadslägenhet. Bestämmelsen innebär att ett förhandsavtal till upplåtelse av bostadslägenhet är förbjudet. Däremot är ett sådant avtal giltigt beträffande lokal. Det noteras alltså att, vad gäller lokal, fråga är om ett fall då lagen uttryckligen har godkänt ett föravtal trots att för det slutliga avtalet - upplåtelse av bostadsrätt - gäller formkrav. Bakgrunden till §:n i fråga är följande. 1930 års lag (1930:115) om bostadsrättsföreningar utgick från att förpliktelser för tillträdande bostadsrättshavare skulle uppkomma först genom teckning på teckningslista. Bestämmelserna om upplåtelse av bostadsrätt avsågs innebära att det inte var tillåtet att ingå förhandsavtal om bostadsrätt och ta upp förskott på avgift för bostadsrätt. Av vissa skäl utbildades emellertid en praxis med förskott. Denna praxis legaliserades genom att vissa lagändringar år 1945 infördes i den då gällande lagen (1942:430) om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt mm (kontrollagen). Lagen gällde endast på hyresreglerade orter. När bostadsrättskontrollen upphörde vid utgången av år 1968 bibehölls möjligheten att uppbära förskott. Regler härom intogs i lagen (1968:702) om förskott vid upplåtelse av bostadsrätt m.m. (förskottslagen). Reglerna i denna lag utgjorde bara en tillfällig lösning i avvaktan på den förestående översynen av hela bostadsrättslagstiftningen. - Systemet med förskottsbetalning och förhandsavtal ansågs strida mot vissa föreningsrättsliga principer och även medföra vissa andra olägenheter. Mot denna bakgrund har den nu gällande bostadsrättslagen byggts upp med utgångspunkt från att de bostadssökande skall bli medlemmar i föreningen och förvärva bostadsrätt redan när de binder sig för en lägenhet i föreningens hus. Det är således förbjudet för föreningarna att träffa förhandsavtal och uppbära förskott i fråga om bostadslägenhet. Beträffande lokal kan däremot ett sådant avtal träffas. Som skäl härför har anförts dels att föreningarna i dessa fall bör kunna binda intressenter i ett tidigt skede och dels att det inte föreligger samma skyddsbehov i fråga om lokaler som när det gäller bostadslägenheter (jfr Knutsson och Lindqvist, Bostadsrättslagen, 1972 s 35 ff och NJA 1972 s 400).

I bostadsrättslagen finns således en regel om tillåtligheten av förhandsavtal beträffande upplåtelse av lokal men förbud mot ett sådant avtal beträffande bostadslägenhet. Vad gäller överlåtelse finns ingen regel alls om förhandsavtal.

Av det sagda kan enligt HovR:ns mening - mot bakgrund av vad HovR:n funnit om ogiltigheten i allmänhet av föravtal vid formkrävande avtal - inte dras den slutsatsen att föravtal till överlåtelse av bostadsrätt skulle vara giltigt.

På grund av det anförda finner HovR:n, i likhet med TR:n, att optionsavtalet inte är rättsligt bindande. Makarna G:s skadeståndstalan skall därför ogillas.

HovR:n delar TR:ns bedömning att köpet av oljemålningarna utgjorde ett väsentligt led i parternas överenskommelse om framtida försäljning av bostadsrätten. Eftersom denna överenskommelse frånkänts bindande verkan skall, såsom TR:n funnit, köpet av tavlorna gå åter.

Det sagda innebär att TR:ns domslut skall fastställas.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Domskäl

Domskäl. Envar part har i HD åberopat samma grunder och samma omständigheter till stöd för sin talan som i HovR:n.

Som domstolarna funnit utgör optionsavtalet en utfästelse från G.L. att framdeles sälja bostadsrätten till makarna G.. Härav följer att optionsavtalet inte kan innefatta ett förvärv av bostadsrätten. Frågan i målet blir då huruvida optionsavtal om överlåtelse av bostadsrätt har bindande verkan.

En utfästelse att framdeles sälja fast egendom är inte bindande enligt vad som länge gällt enligt svensk rätt. Något direkt lagstöd härför finns ej men HD har efter nya JB:s ikraftträdande i åtskilliga rättsfall bekräftat att utfästelse att framdeles sälja fast egendom liksom avtal om förköpsrätt till fast egendom ej är bindande (se NJA 1977 s 509, 1981 s 897, 1984 s 673, 1987 s 726 och 1990 s 18). Bakgrunden härtill är att sådana klausuler, vilka lägger band på ägarens handlingsfrihet, kan skapa osäkerhet i äganderätten med ogynnsamma verkningar bl a för fastighetsomsättningen och kreditgivningen.

Vad gäller annan egendom är utgångspunkten att optionsavtal är bindande. Detta är en naturlig följd av den inom den allmänna avtalsrätten rådande viktiga principen om avtalsfrihet. Från denna huvudregel om giltigheten av optionsavtal angående lös egendom kan undantag ske genom lagstiftning eller om särskilda omständigheter föranleder det.

Vad gäller bostadsrätt upptar varken tidigare eller nuvarande lagstiftning något förbud mot optionsavtal vid överlåtelse. Av bestämmelser i bostadsrättslagstiftningen om föravtal vid upplåtelse av bostadsrätt och om hembud vid överlåtelse kan inte dras några bestämda slutsatser för den nu uppställda frågan. Såvitt framgår av förarbetena till bostadsrättslagarna har lagstiftaren inte ägnat frågan särskild uppmärksamhet.

Det har hävdats att rättsläget förändrats i och med att formkrav år 1982 föreskrevs vid överlåtelse av bostadsrätt. Härigenom skulle ha tillskapats ett förbud mot avtal om framtida överlåtelse av bostadsrätt. Skälen för formkravet var främst att skapa ordning och reda i rättsförhållandena och tillgodose kontrollaspekten vid realisationsvinstbeskattning (se prop 1981/82:169 s 61 f). Inte heller i detta sammanhang berördes frågan om optionsavtal. Det finns inte tillräcklig anledning att anse att uppställandet av formkrav vid överlåtelse av bostadsrätt skulle inverka på rättsläget beträffande optionsavtal på så sätt att ett sådant avtal under alla omständigheter blev ogiltigt. För att ett optionsavtal skall bli giltigt måste emellertid numera krävas att det är upprättat i skriftlig form; om muntliga optionsavtal godkändes skulle nämligen skriftlighetskravet för överlåtelse urholkas på ett inte godtagbart sätt eftersom ett muntligt optionsavtal då skulle binda säljaren lika starkt som ett köpeavtal som uppfyller lagens formkrav.

Sammanfattningsvis innebär det sagda att det uppställda spörsmålet skall besvaras så att ett optionsavtal beträffande överlåtelse av bostadsrätt är bindande om det är upprättat i skriftlig form.

Omständighet har inte förebragts som föranleder att det nu aktuella optionsavtalet ej skulle vara gällande parterna emellan. Genom att vägra uppfylla sin del av avtalet har G.L. ådragit sig skadeståndsskyldighet gentemot makarna G.. G.L. har vitsordat skäligheten av posterna 550 000 kr - skillnaden mellan köpeskillingen enligt optionsavtalet och bostadsrättens värde - samt 11 099 kr avseende flyttningskostnader. Makarna G. är vidare berättigade till ersättning med 2 000 kr för köksskåp som de låtit sätta upp i lägenheten, eftersom utgiften blivit onyttig för dem. Vad slutligen gäller deras krav på 25 000 kr för olägenheter på grund av att de nödgats flytta har de inte styrkt att de lidit någon skada. Detta yrkande kan därför inte bifallas.

Vidkommande G.L:s revisionstalan delar HD HovR:ns bedömning.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns domslut i vad HovR:n fastställt punkt 2 i TR:ns domslut förpliktar HD G.L. att till makarna G. utge skadestånd med 563 099 kr.

HD fastställer HovR:ns domslut i vad HovR:n fastställt punkt 1 i TR:ns domslut.