NJA 1995 s. 631

Hackman Rörstrand AB (Hackman) är ett porslinsföretag som marknadsför bl a servisen Sundborn, vilken är ritad av företagets designer P.R.. Samlarföretaget Regnbågen AB marknadsför bl a porslinsservisen Majblom.

Hackman väckte vid Trelleborgs TR talan mot Regnbågen och påstod att Regnbågen genom marknadsföringen av Majblom gjorde intrång i upphovsrätten till Sundborn. Hackman yrkade med stöd av 53 a § upphovsrättslagen interimistiskt förbud vid vite för Regnbågen att fortsätta tillverkning, utbjudande till försäljning, marknadsföring, försäljning, uthyrning, utlåning, distribution eller annan spridning av servisen Majblom. Till säkerhet för skada som kunde tillfogas Regnbågen genom förbudet ingav Hackman en av Skandinaviska Enskilda Banken utfärdad garantiförbindelse.

Regnbågen bestred att det förelåg något upphovsrättsintrång. Regnbågen gjorde gällande att Sundborn saknade upphovsrättsligt skydd, att - om sådant skydd skulle föreligga - Majblom låg utanför skyddsomfånget samt att det i allt fall inte var fråga om någon efterbildning. Regnbågen motsatte sig det interimistiska yrkandet och gjorde därvid gällande att den erbjudna säkerheten inte var tillräcklig.

Hackman överklagade i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade bifall till yrkandet om interimistiskt vitesförbud.

HovR:n (hovrättslagmannen Eriksson, adj led rådmannen Anders Nilsson, referent, och tf hovrättsassessorn Helander) fastställde i beslut d 12 juni 1995 TR:ns beslut.

Hackman (ombud jur kand H.L.) överklagade med samma yrkande som i HovR:n.

Regnbågen (ombud advokaten L.E.) bestred ändring. Regnbågen åberopade ett utlåtande av professor M.L., som sammanfattningsvis förklarade sig finna att Majblom inte kunde anses göra intrång i Sundborn och att Sundbornsdekoren inte kvalificerade för upphovsrätt. Under rubriken Slutsatser anfördes i utlåtandet bl a:

Här rör det sig om en porslinsdekor, dvs design inom ett område där utrymmet för fritt skapande visserligen objektivt sett är tämligen stort, men som begränsas dels av kommersiella förutsättningar och områdets omvittnade konservatism, dels av att den valda dekoren medvetet anslutit sig till ett visst maner och sannolikt en viss hemslöjdstradition gjorts till utgångspunkt, i enlighet med en aktuell trend. Därmed kan allmänna bedömningsnormer för (fri) bildkonst inte tillämpas.

Oavsett den rutin och skicklighet som P.R. dokumenterat besitter, handlar det här om en så pass enkel mönsterenhet, som helt knyter an till ett mycket stort utbud av svensk porslinsdekors- och hantverkstradition, att det kan diskuteras hur mycket utrymme det finns för att tala om ett verk i upphovsrättslagens mening, dvs ett självständigt, individuellt och särpräglat konstnärligt formuttryck.

Det ligger nära till hands att jämföra med t ex Smultronmönstret i NJA 1994 s 74. Där handlade det om en s k mönsterrapport på ca 30 cm inom vilken designerns mönsterelement inte upprepades. Varje smultronslinga på ytan var i en individuell utformning. Här handlar det endast om en begränsad enhet, som närmast kan liknas vid en varumärkesdesign, som normalt inte anses svara mot kravet på upphovsrätt. Kvalitetsmässigt må alltså P.R:s design svara mot upphovsrättens krav på att hänföras till det estetiska området, men det kvantitetsmässiga, egna tillskottet är enligt min mening inte tillräckligt för att det skall vara fråga om ett verk.

Som ovan framgått kan man emellertid i princip lägga den nedre gränsen för upphovsrätt var som helst på skalan. Det är ett rättspolitiskt avgörande. Det viktiga är då att man vid en låg nedre gräns för upphovsrätt balanserar det upphovsrättsliga skyddet och tillämpar en snäv likhetsbedömning. Ensamrätt kan inte åtnjutas till mer än vad som svarar mot det egna kreativa tillskottet. Sundborn skulle i det fallet vara skyddat mot identisk efterbildning, men inte mot sådant som liknar och innefattar helt egna element.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Tor Olsson, föreslog i betänkande följande beslut: Skäl. I syfte att öka möjligheterna att komma till rätta med intrång i de immateriella ensamrätterna och främja skyddet för rättighetshavarna beslöts genom lagstiftning år 1994 om skärpningar av sanktionsbestämmelserna i de immaterialrättsliga lagarna. Eftersom det i regel är ett primärt intresse för rättighetshavarna att snabbt få slut på ett pågående intrång infördes då bl a regler om interimistiskt vitesförbud. Bestämmelserna om interimistiskt vitesförbud ger rättighetshavarna möjlighet att redan under rättegången provisoriskt få slut på ett pågående intrång. För att ett sådant förbud skall kunna meddelas krävs - i överensstämmelse med vad som gäller vid beslut enligt 15 kap RB om civilprocessuella säkerhetsåtgärder i tvistemål - dels att käranden visar sannolika skäl för att ett intrång förekommer, dels att det skäligen kan befaras att svaranden genom att fortsätta intrånget förringar värdet av ensamrätten.

Trots avsaknad av uttryckligt lagstöd får det anses att en domstol, även om de angivna kraven är uppfyllda, kan avslå ett yrkande om interimistiskt vitesförbud med hänvisning till att förbudet skulle få oproportionerliga skadeverkningar i förhållande till de skäl som talar för ett förordnande om förbud (jfr NJA 1993 s 182). Det är emellertid tydligt att en sådan proportionalitetsbedömning inte kan ges sådant utrymme att man riskerar att komma i konflikt med de allmänna ändamål som de nya reglerna om vitesförbud avser att främja, nämligen att ge rättighetshavarna möjlighet att snabbt få slut på ett pågående intrång. Ju starkare skäl som talar för att ett intrång förekommer till förfång för käranden, desto mindre blir utrymmet för en proportionalitetsbedömning; är sålunda kärandens sak uppenbar bör ett förbud meddelas och detsamma bör normalt gälla om klart övervägande skäl talar för hans sak, medan man i övrigt - alltefter omständigheterna - får väga parternas motstridiga intressen mot varandra. Vid denna avvägning skall beaktas, att svaranden genom säkerheten i princip garanteras ersättning för uppkommen skada i det fall intrång befinnes inte ha förelegat.

Hackmans yrkande om interimistiskt vitesförbud enligt 53 a § upphovsrättslagen grundas på påståendet att Regnbågen genom tillverkning m m av sin porslinsservis "Majblom" gör intrång i Hackmans upphovsrätt till dekoren till bolagets porslinsservis "Sundborn". Denna dekor, som skapats av Hackmans designer P.R., utgörs av ett upprepat, allmogeinspirerat mönster av en rödaktig blomma, i form av en fyrväppling, med gröna blad och en blå kurbitsslinga som går ut åt vartdera hållet; bladen sitter på två stjälkar, också åt bägge håll, ovanför och nedanför slingan. Mönstret får genom sin formkomposition samt balans mellan form och färg anses uppvisa en sådan individuell och konstnärlig gestaltning att sannolika skäl föreligger för att Sundborndekoren åtnjuter upphovsrättsligt skydd. Skyddsomfånget för dekoren får dock, med hänsyn till att den bygger på traditionella och enkla formelement liksom på förekommande färgsättningar inom allmogestilen, anses vara begränsat.

"Majbloms" dekor visar, trots skillnader i olika detaljer, vid en jämförelse av helhetsintrycken en sådan framträdande likhet med "Sundborns" dekor att det föreligger ett starkt stöd för att "Majblom" är efterbildning och därmed innefattar ett intrång i det upphovsrättsliga skydd Sundborndekoren har. Regnbågen har inte förmått göra sannolikt att "Majblom" framtagits självständigt och utan kännedom om "Sundborn" så att någon efterbildning inte föreligger. Hackman får därför anses ha visat sannolika skäl för att Regnbågen gör intrång i upphovsrätten till "Sundborn". Jfr NJA 1994 s 74.

På grund av det anförda och då det skäligen kan befaras att Regnbågen genom att fortsätta intrånget förringar värdet av Hackmans ensamrätt till "Sundborn" föreligger i och för sig tillräckliga skäl för att meddela Regnbågen ett interimistiskt vitesförbud mot att vidta åtgärder som innebär intrång i rätten.

Som säkerhet för den skada som kan tillfogas Regnbågen genom ett interimistiskt vitesförbud har Hackman vid TR:n ingett en bankgaranti, enligt vilken banken går i borgen såsom för egen skuld för den ersättningsskyldighet som kan åvila Hackman på grund av att förbudet, såsom det anges i garantin, "häves i samband med att frågan om intrång slutligen avgöres genom lagakraftvunnen dom och det konstateras att intrång ej föreligger". Enligt garantin skall banken ej kunna förpliktas att utge mer än sammanlagt 200 000 kr. Garantin innehåller i övrigt vissa föreskrifter om tidsfrister, bl a om att förbindelsen upphör att gälla om inte Regnbågen inom tre månader från lagakraftvunnet avgörande i tvisten antingen väcker talan mot Hackman om ersättning för skada på grund av förbudet eller inom samma tid ingått skriftligt förlikningsavtal angående sådan ersättning.

Regnbågen har gjort gällande att säkerheten inte är tillräcklig. Bolaget har därvid dels påpekat att garantin inte gäller för det fall vitesförbudet upphävs genom beslut eller slutligt beslut, dels hävdat att den frist inom vilken förlikningsavtal skall ha ingåtts är för kort och att garantibeloppet är för lågt.

Ett interimistiskt vitesförbud kan av olika anledningar komma att hävas genom beslut under rättegången eller genom slutligt beslut. Den nu ifrågavarande garantin gäller enligt sin ordalydelse inte för sådana fall och kan därför inte godtas som säkerhet. Det yrkade vitesförbudet kan på denna grund inte meddelas.

HD (JustR:n Knutsson, Heuman, Lind, referent, Svensson och Regner) fattade slutligt beslut i enlighet med betänkandet.

HD:s beslut meddelades d 20 nov 1995 (nr SÖ 187).