NJA 2009 s. 159

Domskäl

Tingsrätten (rådmännen Sten Ekroth, Rolf Nilsson, referent, och Kerstin Hardgren) anförde i dom den 11 mars 2005 bl.a. följande.

Grunder

Mag

Mag åtnjuter upphovsrättsligt skydd för Mini Maglite-ficklampans design enligt 1 § 1 st. 6 p. upphovsrättslagen (1960:729). IKEA har genom att marknadsföra, saluföra eller på annat sätt sprida till allmänheten en i det närmaste identisk ficklampa gjort sig skyldig till sådant obehörigt utnyttjande av Mags verk som utgör intrång på Mags upphovsrätt enligt 2 § 1 st. upphovsrättslagen. Då IKEA uppsåtligen eller av oaktsamhet gjort sig skyldig till upphovsrättsintrång skall IKEA dels utge skäligt vederlag för utnyttjandet dels ock ersättning för bl.a. annan förlust än uteblivet vederlag enligt 54 § 2 st. upphovsrättslagen. Oavsett uppsåt eller oaktsamhet skall IKEA betala skäligt vederlag för utnyttjandet enligt 54 § 1 st. upphovsrättslagen. - Frågan om upphovsrättsligt skydd för Mini Maglite-ficklampan är oviss och denna ovisshet leder till förfång för Mag.

IKEA

Mini Maglite-ficklampan åtnjuter inte upphovsrättsligt skydd på grund av bristande verkshöjd. För det fall att tingsrätten skulle finna att IKEA gjort sig skyldig till upphovsrättsintrång har det i vart fall inte skett uppsåtligen eller av oaktsamhet för tiden före den 4 oktober 1993, vilket var den dag som IKEA svarade på Mags varningsbrev avseende upphovsrättsintrång. Först denna dag erhöll företrädarna för IKEA vetskap om förekomsten av Mini Maglite-ficklampan. För tiden efter den 4 oktober 1993 har IKEA medgett att ett eventuellt upphovsrättsintrång har skett av oaktsamhet.

Utveckling av talan

Mag

A.M. föddes i USA av kroatiska föräldrar. När han var två år gammal återvände familjen till Kroatien. Först i början av 1950-talet reste A.M. tillbaka till USA och år 1955 startade han en egen finmekanisk verksamhet i ett garage i Los Angeles. Femtio år senare hade företaget vuxit till ett företag med en världsomspännande verksamhet. Företaget har idag omkring 1 000 anställda och tillverkar och säljer över 100 000 Mini Maglite-ficklampor per dag.

När A.M. började sin verksamhet utförde han beställningsarbeten av finmekaniska arbeten som han gjorde i sin verkstad. Han arbetade som underleverantör åt bl.a. flygplansindustrin och ficklampsindustrin. Han tillverkade delar av ficklampor och sålde till ficklampsföretag. A.M. ville dock skapa och tillverka en egen ficklampa. Hans målsättning var att skapa en ficklampa som var utseendemässigt, tekniskt och funktionellt överlägsen alla andra tidigare existerande ficklampor. A.M. skapade sin första ficklampa under den senare hälften av 70-talet. Den introducerades på marknaden år 1979. Det var en stor ficklampa avsedd för D-cells batterier. Ficklampan blev omedelbart uppmärksammad och fick kommersiellt genomslag på marknaden. Vad som skilde denna Maglite- ficklampa från tidigare existerande ficklampor var dess eleganta, genomtänkta och strömlinjeformade formgivning. Tidigare existerande ficklampor var grova och i det närmaste verktygsliknande ficklampor. Den första Maglite-ficklampan blev först populär bland vissa yrkeskategorier, t.ex. polismän och brandmän, men det kommersiella genomslaget var så stort att ficklampan snabbt fann spridning i breda konsumentkretsar.

Under många år hade A.M. visionen att skapa en liten ficklampa. De små ficklampor som existerade i början av 1980-talet var nästan undantagslöst ficklampor som var gjorda i plast. Ficklamporna var oftast utformade i ett pennformat, dvs. de var långa och smala och hade inget egentligt reflektorhuvud. De manövrerades genom en tryckknapp i änden av ficklampan. Mellan åren 1980-1983 experimenterade A.M. med ett stort antal lösningar som innefattade estetik, funktionalitet och teknik och som skulle passa det lilla ficklampsformatet. Under arbetet prövade och förkastade A.M. ett stort antal ritningar och prototyper. I någon mån hämtade A.M. inspiration från sina föregående större ficklampor, som vid denna tidpunkt var två till antalet. Det var emellertid inte möjligt att endast minska ner de större ficklamporna för att på så sätt skapa en ficklampa i ett litet format. A.M. var inte nöjd med det utseende en sådan skalenlig förminskning av de större modellerna hade fått. Efter mycket arbete lyckades emellertid A.M. skapa en ficklampa i litet format med ett utseende som han var nöjd med. Ficklampan kom att heta Mini Maglite.

Mini Maglite-ficklampan är elegant i utförandet, perfekt balans, mjukt flytande linjer mellan kropp och huvud, utan avbrott i linjernas flöde, utan några yttre inslag i form av en yttre strömbrytare, vilket genomgående alla tidigare ficklampor hade haft. Från den ursprungliga inspirationen och jämfört med den etablerade kunskapen om traditionella ficklampor fanns egentligen bara grundidén om en viss funktion i behåll hos Mini Maglite-ficklampan. Utseendet och estetiken saknade tidigare motstycke. Ingenting i formgivningen är på förhand givet eller funktionellt betingat. Att designen inte är funktionellt betingad motsägs inte av att ficklampan fungerar och ser ut som en ficklampa. Istället är det just estetik och funktion i samspel som varje designer av en bruksvara eftersträvar. Vidare är Mini Maglite-ficklampans gedigna hantverk utmärkande. Ficklampan är tillverkad av aluminium och den tål både stötar och slag.

När Mini Maglite-ficklampan introducerades på marknaden år 1984 fick den stor uppmärksamhet och det har sagts att Mini Maglite-ficklampan förändrade ficklampsindustrin. Den har erhållit ett flertal designutmärkelser och visats på flera berömda museer, t.ex. Röhsska museet i Göteborg, Museum of Modern Art i New York, Museum für Angewandte Kunst i Köln och Louisiana i Danmark. Mini Maglite-ficklampan har vidare omnämnts i ett flertal designpublikationer som exempel på god design. År 1993 såldes Mini Maglite-ficklampan i minst 2 000 exemplar i Sverige och idag har ficklampan sålts i över en halv miljon exemplar enbart i Sverige. Sverige är dock ingen stor marknad för Mini Maglite- ficklampan.

Som så ofta är fallet med god design var Mini Maglite-ficklampan före sin tid, vilket illustreras av att den fortfarande känns ny och att försäljningen av Mini Maglite-ficklampan stadigt ökar. Den är en av världens mest sålda konsumentprodukter och dessvärre även en av världens mest kopierade produkter.

- - -

Mini Maglite-ficklampan är skapad från "utsidan och in". För att överhuvudtaget kunna skapa en ficklampa med det utseendet som Mini Maglite-ficklampan har fick A.M. uppfinna lösningar på tekniska problem. Han var tvungen att lösa de funktionella och tekniska problem som uppstod när han ville göra en ficklampa i detta lilla format. Formgivningen är således inte dikterad av vare sig funktion eller ergonomi utan av konstnärliga och estetiska hänsyn. Ficklampan är resultatet av en medveten strävan från A.M:s sida att skapa något som är visuellt unikt och något som skulle reflektera hans egen personlighet. Mini Maglite-ficklamporna är märkta med Mags varumärke, vilket är ett bevis på att ficklampan skall återskapa något av A.M:s personlighet. Mini Maglite-ficklampan är avsedd såväl för yrkesmässig användning som för användning i hemmet och på fritiden. Den är skapad för att klara tuffa förhållanden och för att klara svåra påfrestningar, vilket kan illustreras av det faktum att den amerikanska krigsmakten använde sig av Mini Maglite-ficklampan under det första Irak-kriget. Ficklampan har även använts av NASA och varit med på rymdfärder.

För att understryka samspelet mellan form och funktion hos Mini Maglite- ficklampan använder sig Mag av slogan "A Work of Art that Works". Samspelet av form och funktion har även uppmärksammats av Svensk Forms Opinionsnämnd som i yttrande i målet år 2001 uttalade sig om symbiosen mellan Mini Maglite-ficklampans form och funktion. Svensk Forms Opinionsnämnd har vidare vid två tillfällen, år 1993 och år 2001, funnit att Mini Maglite-ficklampan åtnjuter upphovsrättsligt skydd.

- - -

IKEA

Mini Maglite-ficklampan åtnjuter inte upphovsrättsligt skydd. Formen på ficklampan är för banal för att ha den originalitet och självständighet som krävs för att ett verk skall åtnjuta upphovsrättsligt skydd. Ficklampans form består endast av två delar. Den ena delen är det tulpanformade huvudet som är dimensionellt anpassat till det utrymme som krävs för inkråmet. Den andra delen av ficklampan utgörs av ett cylindriskt metallrör som är direkt anpassat till storleken på batterierna, i detta fall AA-batterier. Mini Maglite-ficklampan saknar förutsättningar för verkshöjd med hänsyn tagen till likheten med tidigare ficklampor, sannolikheten för oberoende dubbelskapande samt med hänsyn till att formen på ficklampan är dikterad av ficklampans funktion.

Att ficklampan är utformad utifrån funktionella hänsyn visas bl.a. av räfflingen på ficklampans handtag, som syftar till att få en bättre greppyta på handtaget, samt att ficklampans cylindriska del är anpassad till batteristorleken. Räffling på handtaget har tidigare förekommit på ficklampor som skapades före Mini Maglite-ficklampan. Räfflingen på Mini Maglite-ficklampans handtag är alltså inget individuellt formgivningselement. Vidare uppnås den funktionella fördelen att kunna manövrera ficklampan med en hand genom det särskilt långa tulpanhuvudet, som går att greppa med tummen och pekfingret medan resten av fingrarna håller ficklampsröret. Tummen passar ergonomiskt bågformningen av ficklampan och gör den relativt lätt att vrida. Den inre strömbrytaren är vidare en funktionell detalj eftersom en sådan konstruktion medför färre problem med fuktgenomsläpp. Dessutom tillhandahåller det avsmalnande huvudet en maximal tryckyta för kundlogotyper. Längden på Mini Maglite-ficklampans lamphuvud bestäms uteslutande av att strömbrytarens vridfunktion kräver större utrymme i lamphuvudet än vad som är fallet vid användandet av en knappströmbrytare. Det är därför inte sannolikt att ficklampan är skapad utifrån och in. Det är uppenbart från bl.a. Mini Maglite-ficklampans patentskrift att det inre av lamphuvudet bestämmer ytterform och dimensionsförhållanden. Utformningen har inte styrts av originalitet och individualitet utan av funktionella hänsyn. Mag har vidare i sin marknadsföring framhävt ficklampornas funktion. Varumärket har således byggts upp kring funktionella argument och inte kring estetiska hänsyn.

Vid bedömningen av funktionaliteten är det även relevant att ta hänsyn till den kunskapsmassa samt de former och tekniska lösningar som fanns tillgängliga då A.M. utformade Mini Maglite-ficklampan. Den kunskapsmassa som erfordras vid formgivningen på området är mycket låg, i vart fall avseende de funktionella delarna. Fackmannen bör endast ha kunskap om metallbearbetning och förmågan att göra ritningar med toleranser.

De tekniska funktionsanpassningarna gör att risken för oberoende dubbelskapande inte har varit minimal. Redan vid tillkomsten av Mini Maglite-ficklampan förekom överensstämmande eller liknande former av ficklampor. Dubbelskapandet var således redan för handen när A.M. skapade Mini Maglite-ficklampan. I vart fall är skillnaderna så små mellan ficklamporna att det föreligger en uppenbar risk för dubbelskapande. Risken för att någon annan skall kunna framställa överensstämmande eller liknande verk oberoende av existensen av Maglite- ficklamporna framstår som högst sannolik och överhängande. Det skall också beaktas att Mini Maglite-ficklampan endast är en nedskalad version av den större Maglite-ficklampan. Det finns många ficklampor som skapats före Mini Maglite-ficklampan som liknar denna bortsett från storleken. Att endast anpassa de större former som finns i det allmänna formförrådet till AA-batteristorlek ger inte Mini Maglite-ficklampan verkshöjd.

Exempel på ficklampor som skapades före Mini Maglite-ficklampan är Miller I, Miller II, Nelson II samt de stora formerna av Code 4. Skillnaden mellan t.ex. Miller I och Mini Maglite-ficklampan är att den senare ficklampan saknar yttre strömbrytare samt att ändstycket skiljer sig åt på de två ficklamporna. Miller I skapades för användning av främst poliser, vilket även var Maglite-ficklampornas ursprungliga användningsområde. Samtliga ficklampor som skapades före Mini Maglite- ficklampan var anpassade till standardmässiga batterier. De hade ett tulpanformat huvud, utom Kel-Lite-ficklamporna som förekom i varianter med knäckta huvuden. Många av de ficklampor som skapades före Mini Maglite-ficklampan hade mönster på greppytan. Även utseendet på de ficklampor som föregick Mini Maglite-ficklampan dikterades av funktionella hänsynstaganden. Det är viktigt att bedöma A.M:s insats mot bakgrund av de former av ficklampor som föregick Mini Maglite- ficklampan.

Det är förståeligt att Mag har valt att stödja sin talan på upphovsrätt eftersom skyddet varar 70 år efter upphovsmannens död. Upphovsrätten ger således ett mycket långt skydd till skillnad från patenträtten och mönsterskyddet, vilka erbjuder skydd i 20 år respektive 25 år. Att patenträtten och mönsterrätten endast ger en relativ kort skyddstid förklaras av allmänhetens intresse att få tillgång till tekniska lösningar. Om upphovsrätt av misstag skulle beviljas för en rent teknisk produkt som Mini Maglite-ficklampan skulle detta inverka hämmande på konkurrensen.

- - -

Domskäl

Under denna rubrik angavs inledningsvis att parterna hade åberopat en omfattande skriftlig bevisning, att rätten hade hållit syn på Mini Maglite-ficklampan, IKEA-ficklampan, vissa andra ficklampor och batterier samt att rättsutlåtanden hade avgetts av professor Marianne Levin, professor Jan Rosén och docenten Per-Jonas Nordell på begäran av Mag och av professor emeritus Ulf Bernitz på begäran av IKEA.

Vidare angavs att förhör under sanningsförsäkran hade hållits med A.M. och vittnesförhör med D.K. och J.V.M. samt att de hörda personerna hade uppgett bl.a. följande.

A.M.: Han bedrev studier vid tekniska högskolan i Jugoslavien. Utbildningen var även en praktisk utbildning. Han lärde sig bl.a. arbeta med olika maskiner, t.ex. borrning, svarvning, fräsning samt gjutning. Därefter fick han utbildning som smed, verktygsmakare samt erfarenhet av att göra ritningar och att teckna modeller. Han fortsatte att utbilda sig i USA och år 1955 beslöt han att starta ett eget företag. Han köpte en begagnad svarv och fann en garagebyggnad där han kunde påbörja sin verksamhet. Han arbetade dagtid med att bygga upp sitt företag medan han arbetade nattskift i en fabrik. Hans företag var underleverantör åt flera andra företag. Inom kort hade han fått så många kunder att han kunde sluta att arbeta på fabriken. Det var betydligt mer lönsamt att arbeta som självständig företagare. - Hans kunder gav honom ritningar och han tillverkade diverse olika komponenter till bl.a. bilindustrin, rymdindustrin och ficklampsindustrin. Kel-Lite gav honom i uppdrag att tillverka komponenter åt en av deras ficklampor. För Bianchis räkning tillverkade han hela deras B-Lite-ficklampa. Han föreslog Bianchi att denne skulle skapa en ficklampa som var mycket bättre och attraktivare för konsumenterna än de som existerade på marknaden vid denna tidpunkt. Bianchi var emellertid inte intresserad. Han började då tillverka en egen ficklampa och skickade prover på denna till olika distributörer. Den blev genast en stor succé. Många distributörer hörde av sig även D.K., som föreslog att han skulle komma och arbeta för A.M. Den första ficklampan han tillverkade var avsedd för D-cells batterier. Han använde en tryckknappströmbrytare istället för glidströmbrytare, vilket alla de ficklampsmodeller som fanns på marknaden hade. För poliser var det bättre att ha ficklampor med tryckknappströmbrytare eftersom det var lättare att ficklampor med glidströmbrytare tändes av misstag. Tryckknappströmbrytaren på hans ficklampa kunde aktiveras så att om en polisman tappade ficklampan släcktes lampan. Hans ficklampa såg dessutom bättre ut än de Kel-Lite- och B-Lite-ficklampor som fanns på marknaden. Hans ficklampa hade finare linjer och hade bättre balans och proportion. Om han hade ändrat någon komponent av ficklampan hade den inte sett lika bra ut. - När han arbetade som undertillverkare till ficklampsindustrin tillverkade han huvudet, ändstycket och linslocket till Kel-Lite. Kel- Lite och Bianchi hade en avsmalnad form, konformat huvud och kurvor men de såg inte alls ut som den ficklampa han tillverkade. - I början av 1980-talet föreslog en av hans försäljare att han borde tillverka en liten ficklampa som framför allt kvinnor kunde ha i sina handväskor eller i handskfacket i bilen. A.M. tyckte om idén och började rita på en ficklampa i det lilla formatet. Han gjorde flera ritningar och prototyper på mindre ficklampsmodeller innan han slutligen skapade Mini Maglite-ficklampan. Det tog flera år för honom att skapa Mini Maglite- ficklampan. I slutet av år 1983 eller början av år 1984 hade han skapat en modell som han var ganska nöjd med. Hans försäljare ansåg att han var tvungen att introducera modellen på marknaden och menade att han skulle kunna hålla på att utveckla modellen i all evighet. Efter att ha gjort ett hundratal prototyper introducerade han den färdiga Mini Maglite- ficklampan på marknaden. Han vill att hans ficklampor skall vara tilltalande för konsumenten. När han utvecklade Mini Maglite-ficklampan arbetade han således från utsidan och in. Han var tvungen att hitta lösningar på tekniska problem som uppstod eftersom han använde sig av en annan standard på komponenterna än de som fanns tillgängliga. Om han hade arbetat från insidan och ut hade arbetet varit enklare eftersom han då skulle ha kunnat använda sig av befintliga standardkomponenter. - Mini Maglite-ficklampan har en invändig strömbrytare. Han använde denna konstruktion eftersom han önskade att ficklampan skulle få en fin strömlinjeformning. Hade han använt en utvändig strömbrytare hade han inte fått linjer som flyter. Räfflingen på ficklampan var endast till för utsmyckning. Räfflingen på handtaget kan visserligen ha viss funktionell fördel framför allt om räfflingen är djup. Mini Maglite- ficklampan har vissa tekniska lösningar. Huvudet och ändstycket är t.ex. tätat med en O-ring. Tätningen på ändstycket har han specialdesignat. - Det var viktigt för honom att hans varumärke fanns på ficklampan. Han skulle inte kunna applicera sitt namn på en modell som han inte tyckte såg bra ut eller var stolt över. Om han endast hade förminskat den stora Maglite- ficklampan hade ficklampan inte alls liknat Mini Maglite- ficklampan. Proportionerna hade inte varit desamma och ficklampan hade inte varit vacker. - Det finns många möjligheter att variera formen på Mini Maglite-ficklampan och samtidigt behålla funktionaliteten utan att öka produktionskostnaderna. Han var i viss mån medveten om ficklampsindustrin när han skapade Mini Maglite- ficklampan.

D.K.: Han är utbildad fil.kand. i polisiär vetenskap och har arbetat 20 år inom polisväsendet. Därefter har han varit VD för Kel-Lite Industries och för Pro- Light Industries innan han började arbeta som marknadsansvarig på Mag. Efter sju år på denna post började han arbeta hos Brinkman. Han är numera försäljningschef på Mag. I detta arbete ingår att utbilda Mags nordamerikanska personal, att bevaka Mags konkurrenter och att delta i olika mässor. - Han har designat Kel-Lite- ficklamporna och Pro-Light-ficklampan. Han har även deltagit i skapandet av B-Lite-ficklampan. Den första Kel-Lite-ficklampan skapade han år 1968. Pro-Light-ficklampan skapade han år 1972 medan B-Lite-ficklampan skapades i mitten av 1970-talet. När han designade den första Kel-Lite- ficklampan arbetade han som polis. - Han arbetade hos Mag när Mini Maglite-ficklampan introducerades på marknaden. När han såg Mini Maglite-ficklampan för första gången tyckte han att ficklampan var unik och skilde sig från de ficklampor som fanns på marknaden. Han tyckte att ficklampans design var vacker med dess kurvor och strömlinjeform. Den hade dessutom bra belysningsförmåga. Mini Maglite-ficklampan fick ett mycket bra mottagande på marknaden och två dagar efter att den visats på en jakt- och gevärsmässa hade Mag mottagit 139 000 beställningar av ficklampan. Att Mini Maglite-ficklampan fick ett sådant bra mottagande berodde på att det inte tidigare funnits en så kompakt och liten ficklampa på marknaden som dessutom hade bra belysningsförmåga. - Utseendet på Mini Maglite-ficklampan var inte influerat av utseendet på tidigare existerande ficklampor. Mini Maglite-ficklampan var den första ficklampan som använde AA-batterier och som dessutom såg ut som en ficklampa. De ficklampor som fanns på marknaden vid denna tidpunkt och som använde AA-batterier var endast de så kallade pennficklamporna. Övriga ficklampor var anpassade för D- eller C-cells batterier. - Mini Maglite-ficklampan har en invändig strömbrytare, vilket gör att dess linjer inte störs av någon utbuktning på ficklampan. Ändstycket samt räfflingen på huvudet på Mini Maglite-ficklampan skiljer sig från de ficklampsmodeller som fanns på marknaden när Mini Maglite-ficklampan introducerades. Det finns många olika sätt att variera Mini Maglite- ficklampan utan att påverka dess funktion eller att öka produktionskostnaderna. Mini Maglite-ficklampan är inte en nedskalad version av Mags D-cells ficklampa.

J.V.M.: Han är fil.kand. i militärvetenskap och har även utbildning som patentombud. Han började arbeta som ingenjör redan innan har var färdig med sin universitetsutbildning. Han arbetade sedan inom flera företag med att göra ritningar på olika konstruktioner. Därefter startade han sitt eget företag, Design Technology Corporation. Bolaget ägnade sig till en början med att utföra uppdrag åt ingenjörsföretag. Idag är bolaget helt inriktat på utveckling av fiberoptik. Han har inte utfört några designuppdrag åt Mag. - Han har deltagit i skapandet av olika ficklampor för Bianchis räkning. Han har ritat strömbrytaren till B-Lite-ficklampan. Han började utveckla en egen ficklampsserie, de så kallade Code 4-ficklamporna. Han ville utveckla ficklampor som var anpassade efter polismäns behov. De första Code 4-ficklamporna skapade han år 1975 och han fick patent på ficklamporna år 1976. - Första gången han såg Mini Maglite- ficklampan tyckte han att den var vacker och att utseendet på ficklampan skilde sig från de ficklampor som fanns på marknaden vid denna tidpunkt. Han tyckte att Mini Maglite-ficklampans konstruktion, med dess invändiga strömbrytare, var unik. Utseendet på ficklampan var inte influerat av utseendet på tidigare existerande ficklampor. Mini Maglite-ficklampan hade andra proportioner än de ficklampor som fanns på marknaden när Mini Maglite-ficklampan introducerades. - Mini Maglite-ficklampan skiljer sig i flera avseenden från Code 4-ficklamporna som han skapade men även mot Kel-Lite- ficklamporna och B-Lite-ficklampan. Code 4 jr-ficklampan introducerades på marknaden efter Mini Maglite- ficklampan. Han har inte designat Code 4 jr-ficklampan.

Under rubriken Tingsrättens bedömning anfördes i domskälen:

Den fråga som tingsrätten i första hand har att pröva är om Mini Maglite-ficklampan utgör alster av brukskonst som enligt 1 § 1 st. 6 punkten upphovsrättslagen omfattas av upphovsrätt.

Kraven för upphovsrättsligt skydd kommer i lagtexten till uttryck endast genom orden "skapat" och "verk". Av lagens förarbeten (SOU 1956:25 s. 66) framgår att detta har sin bakgrund i att det ansetts ligga i sakens natur att det inte är möjligt att annat än i allmänna ordalag ange vad som skall vara avgörande för gränsdragningen mellan vad som skall och inte skall åtnjuta skydd enligt lagen. Som grundläggande kriterium anges i förarbetena att fråga skall vara om en produkt som "höjt sig till en viss grad av självständighet och originalitet". I rättspraxis har införts begreppet verkshöjd som en sammanfattande beteckning på kraven för att skydd skall föreligga.

Som en hjälpregel vid bevisbedömningen för vad som krävs för upphovsrättsskydd har introducerats det s.k. dubbelskapandekriteriet. Kriteriet innebär i princip att skydd förutsätter att verket har en sådan självständighet och originalitet att risken för att någon annan oberoende av verket skulle kunna framställa ett överensstämmande eller liknande verk framstår som minimal (se NJA 2004 s. 149). Ett dubbelskapande- kriterium torde kunna vara till hjälp när det gäller att avgränsa ett verks skyddsområde men det kan däremot inte i sig ge svar på frågan om kravet på verkshöjd är uppfyllt.

Till skillnad från det patenträttsliga skyddet som avser den funktionella effekten utgör upphovsrätten endast ett formskydd.

Industridesign får anses ha stor kulturell och ekonomisk betydelse och behov av rättsskydd är därför uppenbart. Skyddet får dock inte vara alltför omfattande eftersom ett sådant kan komma i konflikt med en effektiv konkurrens. Fråga uppkommer därför om det bör ställas särskilt stränga krav på verkshöjd för industrialster, och då speciellt tredimensionella sådana. Bedömningen av vad som är upphovsrättsligt skyddsvärt kan emellertid inte enbart avgöras enligt bestämda kriterier. Vad som är skyddsvärt kan bl.a. variera beroende på bruksalstrets art samt tidens strömningar och värderingar. En samlad bedömning bör därför göras i det enskilda fallet.

Det ligger i sakens natur att de funktionella betingelserna för ficklampor i viss mån begränsar variationsmöjligheterna för utformningen. Eftersom ett visst utrymme för konstnärligt skapande ändå föreligger kan ett industriellt bruksalster som en ficklampa i och för sig bli föremål för skydd enligt upphovsrättslagen. För sådant upphovsrättsligt skydd krävs dock att ficklampans utformning inte är huvudsakligen tekniskt eller funktionellt betingad samt att utformningen har tillräcklig originalitet och har tillkommit genom ett nyskapande.

A.M. har beskrivit att han skapat Mini Maglite-ficklampan främst med utgångspunkt att den skulle vara originell och estetiskt tilltalande. Han har därvid vid tingsrätten uppgett att han utvecklat ficklampan från utsidan och in och att han var tvungen att hitta lösningar på tekniska problem som uppstod därför att han inte kunde använda de standardkomponenter som var tillgängliga på marknaden.

D.K. har bl.a. vittnat att Mini Maglite-ficklampans utformning inte är beroende av andra ficklampor, att det i den mindre storlek som är aktuell i målet tidigare endast fanns pennficklampor på marknaden samt att Mini Maglite-ficklampan inte är en nedskalad version av den större ficklampan.

J.V.M. har bl.a. uppgett att han uppfattat Mini Maglite-ficklampan som en vacker och estetiskt tilltalande produkt med en unik design.

Svensk Forms Opinionsnämnd har i två yttranden, år 1993 och år 2001, funnit att ficklampan är skyddad såsom alster av brukskonst enligt upphovsrättslagen. I sitt yttrande år 2001 har nämnden i en väsentlig omfattning bedömt samma material som är föremål för tingsrättens prövning och därvid funnit att Mini Maglite-ficklampan uppvisar en sådan konstnärlig, självständig och originell form, att den är ett skyddat verk enligt upphovsrättslagen. I sitt senaste yttrande har nämnden även framhållit att tekniska och funktionella överväganden vid den skapande insatsen, som lett fram till en utformning vars helhetsintryck är självständigt och originellt, inte hindrar att upphovsrättsligt skydd föreligger. Opinionsnämndens yttranden saknar i och för sig prejudicerande verkan eller egenskap av rättskälla men nämndens ledamöter besitter emellertid särskild sakkunskap för att bedöma alster av konstindustri och stor vikt bör därför fästas vid nämndens yttranden och slutsatser.

Mot bakgrund av vad som nu anförts finner tingsrätten att Mini Maglite- ficklampan uppvisar en för sina praktiska ändamål väl anpassad formgivning men att dess utformning inte är huvudsakligen funktionellt betingad. Vidare är det utrett att ficklampan har hög kvalité och god funktion.

Det karaktäristiska för Mini Maglite-ficklampan är dess balanserade måttförhållanden, lamphuvudets form och proportionalitet till rördelen. Därtill kommer linjeföringens samverkan med detaljutformningen av räfflade avsnitt. Mini Maglite-ficklampan är en originell produkt och den har tillkommit genom ett självständigt nyskapande. Vid bedömningen av huruvida Mini Maglite-ficklampan åtnjuter skydd enligt upphovsrättslagen måste också såsom IKEA anfört vägas in allmänhetens intresse att få tillgång till tekniska lösningar och att en produkt av bruksalster inte bör åtnjuta upphovsrättsligt skydd om detta verkar hämmande på den fria konkurrensen. Vad avser Mini Maglite-ficklampan skulle ett upphovsrättsligt skydd, som enligt tingsrätten enbart omfattar ficklampans utformning, inte medföra att de tekniska lösningarna skulle förbehållas Mag.

Vid en bedömning enligt dubbelskapandekriteriet finner tingsrätten att risken för att någon annan vid tiden för introduktionen av ficklampan oberoende av denna skulle ha kunnat framställa ett överensstämmande eller liknande verk framstår som minimal. Denna obetydliga risk får således även gälla för liknande ficklampor. Denna bedömning förändras enligt tingsrättens mening inte av det förhållandet att skyddstiden enligt upphovsrättslagen numera är förlängd till sjuttio år. Anledningen härtill är främst Mini Maglite-ficklampans, såsom tingsrätten bedömt det, mycket begränsade skyddsomfång.

På grund av det anförda och vid en helhetsbedömning finner tingsrätten sålunda att Mini Maglite-ficklampan har erforderlig verkshöjd och att den åtnjuter upphovsrättsligt skydd såsom alster av brukskonst.

Vid denna bedömning har IKEA medgett upphovsrättsintrång och ävensom vitsordat att ovisshet råder om rättsförhållandet och att denna länder Mag till förfång.

Vid angivna förhållanden och då det vid bedömningen av frågan om upphovsrättsintrång saknar betydelse om intrånget skett uppsåtligen eller av oaktsamhet skall Mags fastställelsetalan om upphovsrättsintrång bifallas på sätt som framgår av domslutet.

Tingsrätten behandlade härefter Mags ersättningsanspråk och fann på anförda skäl att Mag borde tillerkännas ersättning för skäligt vederlag och allmänt skadestånd i ett för allt med skäliga ansedda 300 000 kr jämte ränta.

Domslut

Domslut

Domskäl

Hovrätten (hovrättsrådet Lars Clevesköld, adjungerade ledamoten kammaråklagaren Ulla Karlbrink och tf. hovrättsassessorn Karin Kjellgren) anförde i dom den 16 februari 2007:

Hovrättens domskäl

- - -

Hovrättens överväganden

Mini Maglite har, såvitt utredningen i målet visar, först utgetts i Förenta staterna. Frågan om IKEA, såsom Mag påstått, gjort sig skyldig till upphovsrättsintrång är ändå att bedöma mot bakgrund av bestämmelserna i upphovsrättslagen, se 2 § förordningen (1973:529) om tillämpning av lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk och lagen (1960:730) om rätt till fotografisk bild med avseende på andra länder och områden, m.m. - 1973 års förordning har med verkan från den 1 juli 1994, således efter den tid som är aktuell i målet, ersatts av internationella upphovsrättsförordningen (1994:193). Sistnämnda förhållande saknar dock betydelse för prövningen av detta mål.

Frågan om ett verk omfattas av upphovsrätt brukar, som tingsrätten anfört, besvaras efter en bedömning av om verket uppnår det som vanligen kallas verkshöjd, jfr NJA 2004 s. 149.

Bedömningen kräver att man först slår fast vad som skulle kunna beskrivas som en abstrakt nivå på gränsen för verkshöjd för det aktuella slaget av verk, i detta fall "alster av brukskonst". Därefter återstår att avgöra om det prövade verket når denna nivå.

Frågan om verkshöjdskravet för brukskonst allmänt sett

Frågan om var gränsen för verkshöjd i fråga om brukskonst skall anses ligga avhandlades i förarbetena till mönsterskyddslagen och samtidiga ändringar i upphovsrättslagen (prop. 1969:168 s. 135 f.). Där uttalade föredragande departementschefen att det genom införandet av ett generellt mönsterskydd skapades förutsättningar för att upprätthålla ganska stränga krav på konstnärlighet när det gäller att bestämma den ram inom vilken verk av brukskonst skall beredas upphovsrättsligt skydd. Vidare uttalades att endast sådana produkter bör beredas skydd som enligt allmänt förhärskande uppfattning bedöms som produkter av konstnärligt skapande, låt vara att det i fråga om vissa produkter med hänsyn till de begränsade variationsmöjligheterna kan finnas anledning att visa jämförelsevis stor generositet.

Rättspraxis rörande verkshöjd i fråga om vad som skulle kunna beskrivas som tekniska föremål eller industridesign är obetydlig till omfånget.

Parterna i målet har gett in ett förhållandevis stort antal rättsutlåtanden i vilka författarna anger sina uppfattningar om på vilken nivå gränsen för verkshöjd skall anses ligga. I utlåtandena påpekas inte bara att kravet på verkshöjd varierar beroende på vilket slag av verk det är fråga om utan ett flertal av författarna uttrycker också att kravet kan variera över tid.

När det gäller den nivå på vilken verkshöjdskravet skall anses ligga är variationen i författarnas uppfattningar stor. Jan Rosén anger att kraven på upphovsrättsligt skydd allmänt måste betecknas som låga numera. Kravet på verkshöjd har enligt Lars Pehrson sjunkit under senare år. Även Per Jonas Nordell anför att verkshöjdskravet generellt sett för samtliga verkskategorier över tid har sjunkit och att kravet på verkshöjd i Norden därför numera har ansetts ligga lågt. Marianne Levin anför att upphovsrätt tillerkänns alster redan vid en relativt låg individualitetsnivå och att en sänkning har skett successivt.

Mot dessa uttalanden måste ställas att enligt Ulf Bernitz torde generellt gälla att högre skyddskrav ställs för upphovsrättsligt skydd för industridesign än vad fallet är för dekorativ brukskonst. Det står enligt honom fortfarande i full överensstämmelse med gällande rätt att tillämpa rätt stränga krav på verkshöjd på industridesignens område. Gunnar Karnell uttalar också att det för det aktuella verksslaget inte alls skall ställas några låga krav för upphovsrättsligt skydd.

Hovrätten finner inte att vare sig rättspraxis eller de resonemang som förts i utlåtandena ger anledning till slutsatsen att kravet på verkshöjd för upphovsrättsligt skydd för den del av brukskonsten som kan beskrivas som industridesign skulle ha sänkts i förhållande till de avsikter som kom till uttryck i prop. 1969:168. Detta gäller oavsett om bedömningen avser läget i dag eller vid den tid som intrångsbedömningen i detta mål avser (början av 1990-talet) eller vid den tid som Mini Maglite började säljas i Sverige (mitten av 1980-talet). Det skall således ställas ganska stränga krav på konstnärlighet för att Mini Maglite skall beredas skydd enligt upphovsrättslagen som alster av brukskonst.

Vid bedömningen av på vilken nivå kravet på verkshöjd skall läggas bör enligt ovan citerade propositionsuttalande hänsyn tas till om variationsutrymmet för formgivaren är begränsat. I denna fråga finns anledning att återge ett uttalande av Svensk Forms Opinionsnämnd i ett av de avgöranden där nämnden ville tillerkänna Mini Maglite verkshöjd. På tal om industriell formgivning anför nämnden att det trots målsättningen att produkten skall överföra budskapet om sin användning "finns oändliga variationsmöjligheter att ge en produkt en individuell och särpräglad form." Det får också anses stå klart att det, för den som förutsättningslöst avser att skapa en batterilampa i sådan storlek att den kan förvaras i en ficka eller handväska, finns ett stort antal former att välja bland. Detta framgår inte minst av de exempel på tidigare sådana lampor som Mag företett bilder av i målet. Med denna utgångspunkt saknas det anledning att på grund av begränsade variationsmöjligheter visa generositet gentemot Mini Maglite vid bedömningen i förhållande till det allmänt sett ganska stränga kravet på konstnärlighet.

Frågan om Mini Maglite uppnår kravet på verkshöjd

Hovrätten konstaterar i anslutning till HD:s resonemang i NJA 2004 s. 149 (s. 161) att det upphovsrättsliga skyddet är begränsat på så sätt att det inte omfattar verkets motiv eller idé och att det saknar betydelse att det som sålunda inte omfattas av skydd kan ha krävt ett omfattande arbete.

Det förhållandet att upphovsmannen velat skapa en stavlampa ("ficklampa") utan synlig strömbrytare och att detta krävt ett måhända omfattande tekniskt nyskapande arbete skall alltså lämnas utanför bedömningen av om den form som lampan erhållit skall tillerkännas upphovsrättsligt skydd som alster av brukskonst. Saken skall i stället bedömas objektivt och utan hänsyn till de idéer och avsikter som upphovsmannen haft.

Mag har inte närmare preciserat vilka element i lampans form som enligt Mag konstituerar upphovsrätt. Bedömningen bör dock avse helhetsintrycket av formen i jämförelse med helhetsintrycket av varje annan form som fanns tillgänglig då Mini Maglite kom till.

Mini Maglites yttre form består huvudsakligen av två sammansatta element, en rördel avsedd att innehålla två cylindriska standardbatterier, lagda i serie, och ett lamphus för reflektor och glödlampa, vilket framtill avslutas med en cirkelrund glasskiva över ljusöppningen. I lampans bakre ände finns ett avtagbart batterilock med snörhål. Det framstår som uppenbart att lampans huvudsakliga form är funktionellt betingad och den ansluter i detta avseende väl till de, enligt vad som visats i målet, ganska många stavlampor i större storlekar som redan fanns när Mini Maglite tillkom.

Beskriven på detta sätt ansluter formen således närmast fullständigt till vad som skulle kunna beskrivas som grundformen för en stavlampa, sådan denna grundform enligt vad utredningen i målet visar förelåg även före tillkomsten av Mini Maglite. Av alla tänkbara former för en lampa avsedd att kunna förvaras i en ficka eller handväska har A.M. således valt den form som måste beskrivas som stavlampans grundform eller standardform. Det sagda utesluter naturligtvis inte att formen ändå kan ha givits sådana särdrag att helhetsintrycket av lampan når upp till det rätt stränga verkshöjdskrav som skall tillämpas.

Mag har som ovan antytts inte lämnat någon sammanfattande beskrivning av vilka särdrag som på detta sätt skall komma i beaktande. Den argumentering som allmänt förts i processen har emellertid främst rört, förutom själva storleken på lampan, lamphusets böjning i övergången mellan ljusöppningen och batteriröret och avsaknaden av synlig strömbrytare liksom förekomsten av och utseendet på räffling på rördelen och lamphuset samt formen på batterilocket.

I målet har visats att det tidigare förekommit en stavlampa med åtminstone likartad böjning av lamphuset och ett inte obetydligt antal med räffling på såväl batterirör som lamphus. Det har också framkommit att det tidigare förekommit ett rätt stort antal batterilampor i samma eller mindre storlek, alltså vad som i egentlig mening verkligen kan beskrivas som ficklampor.

Det formmässigt nya med Mini Maglite kan alltså sammanfattas som att det är fråga om en stavlampa i fickformat och utan synlig strömbrytare. Övriga element utgör variationer på redan kända lösningar. Lampan ger, som allmänt omvittnats i målet, ett tilltalande helhetsintryck. Helhetsintrycket är dock inte sådant att det, mot bakgrund av det nyss sagda, kan anses uppfylla det rätt stränga krav som skall ställas för att alster av brukskonst skall tillerkännas verkshöjd.

Vid denna bedömning saknas anledning att pröva frågan om skadeståndets storlek.

Hovrättens domslut

Med ändring av tingsrättens dom ogillar hovrätten den av Mag Instrument, Inc. förda talan.

Referenten, hovrättsrådet Bob Nilsson Hjorth, var av skiljaktig mening och anförde:

Som majoriteten angett skall frågan om upphovsrättsintrång bedömas mot bakgrund av bestämmelserna i upphovsrättslagen samt frågan om ett verk omfattas av upphovsrätt besvaras efter en bedömning av om verket har tillräcklig självständighet och originalitet, s.k. verkshöjd.

När mönsterskyddslagen (1970:485) infördes var avsikten att skärpa kraven på självständighet och originalitet för upphovsrätt utifrån tanken att man i stället för upphovsrättsligt skydd skulle kunna få mönsterskydd. I förarbetena (prop. 1969:168 s. 135 f.) angavs därvid beträffande det upphovsrättsliga skyddet att syftet, att så långt det är möjligt undgå riskerna för dubbelskapande, borde vara allmänt vägledande. Där uttalades också att tre alster som hade bedömts i avgöranden av HD - bl.a. den s.k. Stringhyllan - inte längre skulle anses uppfylla de nämnda kraven. Vidare anfördes:

Beträffande rent dekorativa element torde det inte finnas skäl att tillämpa andra normer än dem som tillämpas för bildkonst i allmänhet. Men även i övrigt synes bedömningen av alster av brukskonst böra så långt det är möjligt ske utifrån samma värderingar som är vägledande vid bedömningen av alster av exempelvis bildkonst eller skulptur. Sålunda bör endast sådana produkter beredas skydd som enligt allmänt förhärskande uppfattning bedöms som produkter av konstnärligt skapande, låt vara att det i fråga om vissa produkter med hänsyn till de begränsade variationsmöjligheterna kan finnas anledning att visa jämförelsevis stor generositet.

HD har i ett antal avgöranden efter ikraftträdandet av 1970 års mönsterskyddslag bedömt huruvida brukskonst omfattades av det upphovsrättsliga skyddet. I NJA 1990 s. 499 ansågs nio teckningar på en landskapskarta över Gotland omfattas av upphovsrättsligt skydd. Ett mönster avsett för dekorativa textilier, "Smultron", ansågs i NJA 1994 s. 74 skyddat av upphovsrättslagen. En stickad tunika gavs sådant skydd i NJA 1995 s. 164. HD ansåg - i samband med prövning av ett yrkande om interimistiskt vitesförbud enligt 53 a § upphovsrättslagen - att dekoren till en porslinsservis, "Sundborn", sannolikt åtnjöt upphovsrättsligt skydd (NJA 1995 s. 631).

I NJA 2004 s. 149 har dubbelskapandekriteriet getts den innebörden att upphovsrättsligt skydd förutsätter att verket har en sådan självständighet och originalitet att risken för att någon annan oberoende av verket skulle kunna framställa ett överensstämmande eller liknande verk framstår som minimal. Av avgörandet följer att dubbelskapandekriteriet kan vara till hjälp för att avgränsa ett verks skyddsområde. Att risk för dubbelskapande inte föreligger innebär inte i sig att kravet på verkshöjd är uppfyllt. Däremot gäller motsatsen. Kravet på verkshöjd är inte uppfyllt, om ett alster kan förväntas bli föremål för oberoende dubbelskapande.

Det är den vägledning som finns från HD i fråga om var gränsen för verkshöjd går för tiden efter ändringen år 1970.

Både av förarbetena till 1970 års mönsterskyddslag och HD:s praxis framgår att kraven för att verkshöjd skall anses föreligga kan variera beroende på vilken typ av föremål det rör sig om (se prop. 1969:168 s. 135 och HD:s uttalanden i t.ex. NJA 1995 s. 164, 2002 s. 178 och 2004 s. 149). Det tidigare återgivna förarbetsuttalandet, att det kan finnas skäl att visa generositet i fråga om vissa produkter där variationsmöjligheterna är begränsade, får alltjämt anses ha sin giltighet då inget i HD:s praxis motsäger detta.

Utifrån förarbetsuttalandena och HD:s praxis drar jag slutsatsen att kravet på verkshöjd när det gäller en ficklampa inte bör sättas alltför högt eftersom de funktionella betingelserna för en sådan i viss mån begränsar variationsmöjligheterna för utformningen men att detta skydd givetvis bör vara förbehållet föremål som höjer sig över mängden. Den angivna gränsen innebär i sin tur dels att, vid tillämpning av dubbelskapandekriteriet, rekvisitet "liknande" inte får ges en alltför vidsträckt tolkning, dels att skyddsområdet inte blir särskilt omfattande utan endast avser i det närmaste identiska efterbildningar.

I kravet på självständighet ligger att upphovsmannen visserligen kan låta sig inspireras av vid tidpunkten förekommande, i det här fallet, ficklampor men att denne skall åstadkomma ett verk som är tillräckligt självständigt och originellt. Upphovsmannens avsikt eller syfte är inte avgörande, utan bedömningen skall ta sin utgångspunkt i de formmässiga förebilder som fanns då ficklampan skapades. Eftersom det rör sig om ett formskydd är det, i vart fall i det närmaste, uteslutet att ett föremål som utgör brukskonst och som har fått sin utformning uteslutande eller huvudsakligen av funktionella skäl uppnår verkshöjd. Men tekniska och funktionella överväganden vid den skapande insatsen utgör inget hinder mot upphovsrättsligt skydd.

Oavsett de uppgifter A.M. och D.K. har lämnat om avsikterna vid utformningen är det mest sannolika att vissa delar av utformningen, främst kroppens runda form och diameter, har ett samband med AA- batteriernas form. I denna del förefaller således funktionella skäl i allt väsentligt ha varit styrande. Men detta kan inte sägas om lösningarna överlag. A.M. har, med hjälp av ett antal prototyper, demonstrerat skapandeprocessen. Demonstrationen visade ett utvecklingsarbete där variationerna av ficklampans proportioner samt olika detaljer i flera fall inte framstår som motiverade av annat än estetiska skäl. Utformningen kan därför inte huvudsakligen anses ha styrts av funktionella överväganden.

Parterna har förevisat ett stort antal ficklampor eller bilder av ficklampor. Även om de har haft olika uppfattningar beträffande ursprungstidpunkten beträffande vissa ficklampor, kan konstateras att ett förhållandevis stort antal fanns när Mini Maglite-ficklampan skapades. Framhållas bör att D.K., som gav intryck av att ha en ingående kunskap om olika ficklampsmodeller och deras historik, under förhöret uppgav att ingen av de Brinkman- ficklampor som är avsedda för AA- eller AAA-batterier och som uppvisar förhållandevis stor likhet med Mini Maglite-ficklampan fanns på marknaden när den sistnämnda skapades. Inget i utredningen motsäger detta påstående, varför man vid bedömningen får utgå från att så var fallet.

Ficklampans proportioner, strömlinjeformningen, den mjuka övergången mellan huvudet och skaftet samt formvalen när det gäller räffling ger ett helhetsintryck av genomtänkt design, vilken klart avviker från designen beträffande de ficklampor som fanns på marknaden vid den aktuella tidpunkten. Mini Maglite-ficklampan uppvisar, trots vissa gemensamma drag med ficklampor som vid den aktuella tidpunkten fanns på marknaden, därför självständighet och originalitet i förhållande till tidigare ficklampor. Jag finner också att utredningen inte ger belägg för annat än att risken för att någon annan oberoende av verket skulle kunna framställa ett överensstämmande eller liknande verk framstår som minimal.

Det nu sagda leder till slutsatsen att Mini Maglite-ficklampan, som tingsrätten har funnit, har erforderlig verkshöjd. Den har därmed upphovsrättsligt skydd som alster av brukskonst. Lika med tingsrätten finner jag att IKEA har gjort sig skyldigt till upphovsrättsintrång.

Överröstad i denna del är jag i övrigt ense med majoriteten.

Domskäl

HD (justitieråden Johan Munck, Torgny Håstad, Ella Nyström, Kerstin Calissendorff och Gudmund Toijer, referent) meddelade den 9 april 2009 följande dom:

Domskäl

Rättsliga utgångspunkter

Den som har skapat ett alster av brukskonst har upphovsrätt till detta, om det är att anse som ett konstnärligt verk (1 § första stycket 6 lagen, 1960:729, om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk). Den fråga som HD nu har att ta ställning till är om ficklampan Mini Maglite är upphovsrättsligt skyddad.

Det upphovsrättsliga skyddet för alster av brukskonst har sett över tiden haft ett skiftande innehåll i lagstiftningen, och det har ställts i relation till andra möjligheter att skydda bruksföremålens utformning. Innan det generella mönsterskyddet infördes år 1970 torde det sålunda inte ha ställts några särskilt stränga krav på konstverksegenskaper hos ett bruksföremål för att detta skulle tillerkännas upphovsrättsligt skydd (prop. 1969:168 s. 135 och SOU 1965:61 s. 210 f.).

I och med införandet av mönsterskyddslagen (1970:485) ansågs det emellertid ha inträtt en förändring som gjorde det motiverat att skärpa kraven på konstnärlighet för den brukskonst som skulle omfattas av upphovsrättslagen. Det antogs sålunda att de produkter som lämnades utanför det upphovsrättsliga skyddet för brukskonst i stor utsträckning kunde beredas mönsterskydd i stället och att det skyddet skulle vara fullgott. Till en skärpning av kraven bidrog också det förhållandet att upphovsrätten för brukskonst, som tidigare hade bestått under tio år, nu skulle omfattas av den allmänt gällande skyddstiden som löpte till utgången av det femtionde (numera sjuttionde) året efter upphovsmannens död (43 § upphovsrättslagen). I lagförarbetena anfördes bl.a. att det för ett upphovsrättsligt skydd i princip skulle ställas lika höga krav på konstnärlighet vid brukskonst som vid andra konstverk. Möjligheterna till variation ansågs dock vara mindre när det var fråga om brukskonst, eftersom utformningen då var bunden av funktionella hänsyn. Ett upphovsrättsligt skydd på brukskonstens område ansågs förutsätta att produkten hade fått en sådan individuell och konstnärlig gestaltning att risken för att samma produkt skulle framkomma också genom annans självständiga skapande var obefintlig eller i vart fall mycket ringa. Samtidigt uttalades dock att det fanns anledning att visa förhållandevis stor generositet i fråga om vissa produkter med hänsyn just till de begränsade variationsmöjligheterna. (A. prop. s. 134-136 och a. bet. s. 211.)

Tankarna bakom 1970 års lagstiftning får därmed anses ha varit att skyddet för brukskonst i första hand skulle tillgodoses inom ramen för en mönsterrätt (jfr Olsson, Upphovsrättslagstiftningen, 2 uppl. 2006, s. 52) och att förutsättningarna för en upphovsrätt skulle bedömas mot den bakgrunden.

Det finns emellertid inte något hinder mot att ett och samma alster har båda formerna av skydd (10 § upphovsrättslagen, a. prop. s. 128 f.). I olika sammanhang har det också anförts att mönsterskyddslagen inte har kunnat ge det skydd åt produkter av brukskonst eller åt nya former som lagstiftaren förutsatte och att praxis har utvecklats i riktning mot ett mera omfattande upphovsrättsligt skydd än tidigare. Ett sådant synsätt har kommit till uttryck i rättsfallet NJA 1995 s. 164, där HD fann att en modeprodukt, en stickad tunika, utgjorde ett upphovsrättsligt skyddat alster av brukskonst. Utvecklingen har behandlats även i den juridiska litteraturen (se t.ex. Adamsson i NIR 2004 s. 48, Bernitz m.fl., Immaterialrätt och otillbörlig konkurrens, 10 uppl. 2007, s. 53, 180 och 187 samt Olsson, Copyright, 7 uppl. 2006, s. 72 f.).

Vid en bedömning av rättsutvecklingen finns det skäl att något beröra också de ändringar av reglerna om skydd av upphovsrätt och av mönster och form som följt av gemenskapsrätten. Enligt två EG-direktiv skall sålunda datorprogram och fotografier kunna omfattas av ett upphovsrättsligt skydd, bl.a. under förutsättningen att alstret är originellt i den meningen att det är upphovsmannens egen intellektuella skapelse; det tilläggs att inga andra bedömningsgrunder skall tillämpas för rätten till skydd (direktiven 91/250/EEG och 93/98/EEG). Ett direktiv om rättsligt skydd för databaser har fått en likartad utformning på denna punkt (96/9/EG).

Den partiella harmonisering som följer av direktiven är alltså begränsad till vissa särskilt angivna alster och får anses motiverad av dessa alsters särskilda art. Det finns inte anledning att i detta mål gå in på frågan vad som ligger i den i direktiven angivna förutsättningen om originalitet. Här kan dock konstateras att stöd saknas i nu gällande rätt för att - under intryck av EG-direktiven - på området för brukskonst avvika från hittills tillämpade krav för upphovsrätt (prop. 1992/93:48 s. 114 och 1993/94:109 s. 23 samt bl.a. Bernitz m.fl., a.a. s. 43 f., Karnell i NIR 1998 s. 157 ff. och Levin, Lärobok i immaterialrätt, 9 uppl. 2007, s. 83).

Mönsterskyddslagen anpassades år 2002 till det gemenskapsrättsliga s.k. mönsterdirektivet (98/71/EG), som syftade till ett effektivare mönsterskydd. Det förde med sig att förutsättningarna för mönsterskydd i den svenska lagen angavs på ett annat sätt än tidigare och att den maximala skyddstiden förlängdes från 15 till 25 år. Av direktivet framgår emellertid att mönster skall kunna skyddas även enligt medlemsstaternas upphovsrättsliga lagstiftning (artikel 17). Det tillkommer varje enskild stat att avgöra i vilken utsträckning och på vilka villkor ett sådant skydd skall ges samt vilken originalitetsnivå som då skall krävas. Under de svenska lagförarbetena anfördes att förhållandet mellan olika skyddsmöjligheter, exempelvis upphovsrätt och mönsterrätt, väckte en rad frågor men att det inte vid detta tillfälle fanns skäl till andra överväganden än dem som aktualiserades av direktivets genomförande (prop. 2001/02:121 s. 87 f.). Vad som i direktivet anfördes om dubbelt skydd ansågs tillgodosett genom 10 § upphovsrättslagen.

Genomförandet av de gemenskapsrättsliga reglerna om skydd för mönster, där principen om en nationell möjlighet till dubbelt skydd lyfts fram (ingressen, stycke 8), bör mot den bakgrunden inte leda till någon skärpning av de krav, sammanfattade under beteckningen verkshöjd (jfr NJA 2004 s. 149), som enligt svensk rätt skall gälla för ett upphovsrättsligt skydd av brukskonst.

Verkshöjdskravet bör vidare ses i samband med det skyddsomfång som upphovsrätten medför. Omfånget bestäms med ledning bl.a. av verkets originalitet. Ett förhållandevis lågt krav på alstrets originalitet och därmed på verkshöjden skulle kunna balanseras av ett i motsvarande mån begränsat skyddsomfång (jfr Levin, a.a. s. 77, 81 och 91 samt Lindberg i NIR 2003 s. 443). Till stöd för en sådan utveckling kan åberopas att upphovsrätten i viss utsträckning bör kunna uppmuntra kompetenta och seriösa formgivarinsatser samtidigt som det finns ett intresse av att försöka hindra alltför långtgående efterbildningsverksamhet. Argument av detta slag fick betydelse för utgången i det tidigare nämnda rättsfallet om en modeprodukt (NJA 1995 s. 164). I rättsfallet NJA 1994 s. 74 har HD funnit att ett smultronmönster avsett för dekorativa textilier har förtjänat upphovsrättsligt skydd, trots att mönstret skapats av naturalistiska och välkända komponenter och dess innehåll inte var unikt. Mot denna bakgrund fick skyddsomfånget anses vara relativt begränsat. Det omfattade emellertid, enligt vad som uttalades i avgörandet, inte bara skydd mot en direkt kopiering utan också mot framställning av ett annat mönster som, sett som en helhet, företedde en påfallande likhet.

Vid en bedömning av rättspraxis på området bör det uppmärksammas att HD:s avgöranden efter 1970 års lagändringar avser produkter av ett något annorlunda slag än en sådan tredimensionell funktionell produkt som en ficklampa utgör (se även exempelvis NJA 1995 s. 631). Från strikt upphovsrättsliga utgångspunkter saknas dock skäl att ställa högre krav på verkshöjd i ett fall som det förevarande. Allmänt sett måste det antas att produkters design har fått en allt större praktisk betydelse. Intresset av ett långvarigt skydd framstår inte som svagare för en ficklampa än för modeprodukter, som kan förlora i kommersiellt intresse efter relativt kort tid. Vid utformningen av en ficklampa är det typiskt sett inte heller fråga om ett sådant förhållandevis obundet skapande som då det gäller ett ytmönster med dekorativa element eller således ett område som ligger den rena bildkonstverksamheten nära (prop. 1969:168 s. 124 f. och 135). Även om ficklampor kan ges olikartade utformningar - något som illustrerats i detta mål - får de åtminstone i stavform snarast ses som funktionella produkter med i viss mån begränsade praktiska möjligheter till utseendemässig variation vid en jämförelse exempelvis med klädesplagg.

Samtidigt måste det framhållas att ett upphovsrättsligt skydd inom området för industridesign kan verka återhållande på konkurrensen och möjligheterna till produktutveckling under lång tid, även om denna effekt till viss del alltså kan begränsas med ett smalt skyddsomfång. Det synes dock som regel svårförenligt med upphovsrättslagen och de tankar som ligger bakom lagen att inskränka skyddsomfånget till ren avbildning, i vart fall utanför området för sådana verk av beskrivande art som avses i 1 § andra stycket (jfr NJA 1998 s. 563). Skyddet enligt lagens 2 § inbegriper sålunda rätten att framställa exemplar av verket (jfr NJA II 1961 s. 39 f.) och att göra det tillgängligt för allmänheten i "ursprungligt eller ändrat skick, i översättning eller bearbetning, i annan litteratur- eller konstart eller i annan teknik". För ett upphovsrättsligt skydd måste därför principiellt sett krävas att alster av brukskonst åtminstone uppfyller sådana krav på originalitet, självständighet och individualitet att de förtjänar ett långvarigt skydd som sträcker sig längre än till ren avbildning.

Sammanfattningsvis får rättsutvecklingen beträffande brukskonst anses ha lett till ett något sänkt krav på verkshöjd som dock inte påtagligt skiljer sig från de krav som i andra fall upprätthålls för ett upphovsrättsligt skydd. När en produkt visserligen uppfyller kraven för upphovsrättsligt skydd men likväl inte uttrycker någon hög grad av originalitet begränsas skyddsomfånget, som dock alltjämt i princip sträcker sig längre än till ett rent avbildningsskydd. Det får emellertid fortfarande anses gälla ett högre krav på verkshöjd än det som ställdes upp i tiden före 1970 års lagstiftning.

Vad som i vissa fall kan motivera ett något lägre verkshöjdskrav vid brukskonst än vid annan konst är att möjligheterna till variation kan vara beskurna, liksom intresset av att produkter som är resultatet av en kompetent och medveten formgivning ges ett adekvat skydd. Om produkten är av sådant slag att ett långvarigt skydd skulle hämma konkurrens och produktutveckling i märkbar omfattning, talar det emot en generösare syn på verkshöjden och bör i första hand beaktas genom begränsning av skyddsomfånget.

Som tidigare nämnts har risken för dubbelskapande ansetts särskilt påtaglig vid brukskonst. Det s.k. dubbelskapandekriteriet är dock främst att uppfatta som en hjälpregel för bevisbedömningen, men det har ansetts också att ett alster som kan bli föremål för ett oberoende dubbelskapande inte uppfyller kraven på verkshöjd och att kriteriet kan vara till hjälp vid bestämningen av verkets skyddsomfång. Däremot har det inte ansetts i sig kunna ge svar på frågan om kravet på verkshöjd är uppfyllt (NJA 2004 s. 149).

Är Mini Maglite-ficklampan upphovsrättsligt skyddad?

Frågan är då om Mini Maglite-lampan är skyddad enligt upphovsrättslagen. Det framgår av utredningen att ficklampan betraktades som en nyhet när den introducerades på den amerikanska marknaden vid mitten av 1980-talet och snabbt blev en försäljningsframgång i flera länder. Vad som framför allt väckte uppmärksamhet synes ha varit att en minificklampa, avsedd för batterier av AA-storlek, för första gången "såg ut som en ficklampa", dvs. som en s.k. stavlampa. Det upphovsrättsliga skyddet omfattar dock inte själva idén att göra en liten stavlampa; vad som kan komma i fråga för skydd är idén sådan den har kommit till uttryck i en konkret och individuell utformning av produkten.

Mini Maglite-lampans olika formelement kan inte tagna vart för sig anses nya eller originella till sitt utförande. I målet har det ägnats särskild uppmärksamhet åt det förhållandet att ficklampan inte hade någon utanpåliggande strömbrytare som påverkade batterirörets linjer. Det synes visserligen ha varit ovanligt med stavlampor som saknade en utanpåliggande strömbrytare vid den aktuella tiden. Av utredningen i HD framgår dock att den sedan tidigare kända Code 4-ficklampan, som var konstruerad för de större D-cellbatterierna, hade en tryckknappssektion som var möjlig att ta bort utan att det hindrade en användning av lampan, eftersom den ändå kunde tändas och släckas med en vridningsrörelse. Genom en sådan demontering kunde således också Code 4-ficklampans batterirör ges en obruten linje. En demontering av tryckknappssektionen synes dock närmast ha utgjort en nödfallsåtgärd då tryckknappen hade skadats och var inte tänkt att ske vid en vanlig användning av ficklampan.

Att olika formelement som utgör delar av en produkt är kända sedan tidigare, hindrar inte att de kan ha använts och kombinerats på ett sådant sätt att formen betraktad som en helhet förtjänar upphovsrättsligt skydd (NJA 1994 s. 74). Mini Maglite-ficklampan skilde sig från kända ficklampor bl.a. genom att den med bibehållen stavform utförts i litet format. En förminskning av en tidigare använd form kan emellertid inte i sig uppfylla det krav på originalitet, självständighet och individualitet som ställs för ett upphovsrättsligt skydd.

En Mini Maglite-lampa består av vid tiden för dess utformning sedan länge redan kända formelement för stavficklampor såsom en rund lins, ett lamphuvud med en reflektor, ett batterirör och ett ändstycke. Lampan pryds av två olika utföranden av rastreringar samt har i övrigt en högblank yta. A.M:s närmare utformning av nämnda formelement synes i hög grad ha påverkats av funktionella samt, som det får förmodas, i vart fall i någon mån av produktionstekniska överväganden. Emellertid har det funnits ett visst, låt vara begränsat, utrymme för variationer i den närmare utformningen av dessa formelement med bibehållande av de funktionella och produktionstekniska ändamålen.

Mini Maglite-lampan företer en viss likhet med tidigare på marknaden förekommande stavlampor. Detta gäller vid en jämförelse med bl.a. Code 4-ficklampan, i synnerhet om tryckknappssektionen på den lampan tas bort, och i relation även till ficklampan Maxlite, vars form efter vad som får anses visat i målet motsvarar den senare Promax D-ficklampa som ingår i utredningen. Mini Maglite-lampan uttrycker i den meningen inte någon hög grad av självständighet, även om det bör vägas in i bedömningen att funktionella hänsyn inneburit en begränsning av möjligheterna till variation av ficklampans form.

Emellertid ger Mini Maglite-lampan ett annorlunda helhetsintryck än de stavlampor som kan ha utgjort inspiration eller förebilder för A.M:s insats vad gäller den närmare formgivningen av lampan. Dessa tidigare ficklampor ger - oavsett att de haft en annan storlek - genom en robust och kraftfull utformning intrycket av ändamålsenliga lampor avsedda att användas i utsatta miljöer. Genom en slank linje som uppstår till följd av att lamphuvudet har förlängts så att det täcker en del av batteriröret och genom en nästan omärklig övergång mellan batterirör och ändstycke tillsammans med de dekorativa elementen förmedlar däremot Mini Maglite-lampans utformning ett intryck av att lampan är något annat än enbart en praktisk stavficklampa och att den lämpar sig bättre för en annan användningsmiljö. Mini Maglite-lampan får således anses besitta ett tillräckligt mått av självständighet i förhållande till vad som av utredningen i målet har framkommit om tidigare ficklampor.

Det kan konstateras att Mini Maglite-lampans formgivning distinkt höjer sig över att vara banal eller trivial och att den inte utgör ett resultat av en rutinmässig arbetsinsats. Det framstår också som sannolikt att en annan person i motsvarande situation som A.M. skulle ha gett ficklampan en delvis annan utformning. Helhetsintrycket är att lampan är något mer än ett funktionellt objekt och den kan i den meningen genom sin utformning sägas ha erhållit en egen identitet. Som Svensk Forms Opinionsnämnd har anfört i ett av sina yttranden, ger ett helhetsintryck av ficklampan prov på en konsekvent och välavvägd formgivningsinsats. Lampan får av de skäl som nu anförts anses vara ett uttryck för sådan originalitet och individualitet som förtjänar upphovsrättsligt skydd.

Mot den nu angivna bakgrunden finner HD att Mini Maglite-lampan uppfyller kravet på verkshöjd och är upphovsrättsligt skyddad men med ett begränsat skyddsomfång. Det måste dock konstateras att fråga är om ett gränsfall.

Vid denna bedömning bör det beviljas prövningstillstånd i de delar där frågan har förklarats vilande.

HD har alltså kommit fram till att Mini Maglite-lampan har upphovsrättsligt skydd.

Hovrätten har inte tagit ställning till Mag Instruments yrkanden i övriga frågor. Målet bör därför visas åter till hovrätten i den delen för fortsatt handläggning.

Domslut

Domslut

HD - som inte finner att Mag Instrument, Inc. åberopat någon ny omständighet eller något nytt bevis i HD - förklarar att Mini Maglite- ficklampan är upphovsrättsligt skyddad.

HD beviljar prövningstillstånd rörande målet i övrigt.

HD undanröjer hovrättens dom utom såvitt avser förordnandena om sekretess och visar målet åter dit för den fortsatta handläggning som föranleds av HD:s förklaring.