NJA 1995 s. 770

C.H. (svensk medborgare) och L.S-R. (taiwanesisk medborgare) ansökte vid Stockholms TR om gemensam vårdnad om sin son V.H., född 1988.

TR:n (tingsnotarien Hed) anförde i slutligt beslut d 6 sept 1993: Enligt 3 kap 6 § Lag (1904:26 s 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap, skall frågor angående vårdnad om och underhåll till barn få upptagas i äktenskapsmål. För fall med internationell anknytning som inte omfattas av 1904 års lag, t ex vårdnadsfrågor som ej tas upp i äktenskapsmål, saknas lagregler om svensk domsrätt. I praxis har ansetts - oavsett föräldrarnas och barnets medborgarskap - att svensk domsrätt föreligger i mål om överflyttning av vårdnaden, om barnet har hemvist i Sverige. HD har i ett fall rörande överflyttning av vårdnad av barn ansett att svensk domsrätt föreligger om vårdnadshavaren har hemvist i Sverige, oberoende av om barnet kunde anses ha hemvist i annat land, i vart fall då en dom i saken meddelad i sistnämnda land inte skulle erkännas eller vara verkställbar i Sverige (se NJA 1988 s 538 jfr dock NJA 1993 s 65).

Av handlingarna i målet framgår att varken L.S-R. eller barnet V.H. har hemvist i Sverige. Vidare framgår att C.H. inte är vårdnadshavare för V.H.. Enbart de omständigheterna att C.H. är svensk medborgare och har hemvist i Sverige är inte tillräckligt för att svensk domsrätt skall anses föreligga. TR:n är därför inte behörig att ta upp ansökan om gemensam vårdnad.

TR:n avvisar ansökan.

C.H. och L.S-R. överklagade i Svea HovR och yrkade att HovR:n skulle undanröja TR:ns beslut och visa målet åter till TR:n för prövning i sak.

HovR:n (hovrättslagmannen Victor, hovrättsrådet Sundström och tf hovrättsassessorn Weihe, referent) anförde i slutligt beslut d 16 dec 1993: Yrkanden mm i HovR:n. - - -

Till stöd för sitt yrkande har de anfört i huvudsak följande. C.H. och L.S-R. har tillsammans sonen V.H., född 1988. L.S-R. är medborgare i Taiwan och är bosatt där tillsammans med sonen. C.H. är svensk medborgare och har hemvist här. C.H. och L.S-R. är inte gifta. De undertecknade 1991 en handling - Letter of filiation - av vilken det framgår att de har kommit överens om att vårdnaden om V.H. skall tillkomma dem båda. Enligt uppgift har denna handling getts in till Taipei Local District Court, som registrerat överenskommelsen. Därigenom har denna, i Taiwan, fått status motsvarande vad som skulle råda i Sverige om föräldrarna här begärt dom i enlighet med överenskommelsen. Enligt lag i Taiwan erhåller ett barn som är fött utom äktenskap och vars far inte är medborgare i Taiwan inte medborgarskap där, om fadern erkänner faderskapet. Eftersom V.H. inte erhållit svenskt medborgarskap och inte heller medborgarskap i Taiwan saknar han således medborgarskap.

C.H. och L.S-R. har åberopat visst skriftligt material med avseende på V.H:s medborgerliga status i Taiwan.

Skäl. Om barnet har hemvist här föreligger enligt rättspraxis svensk domsrätt. I detta mål har barnet och modern hemvist i Taiwan. Att käranden i ett mål om vårdnad har hemvist här är inte tillräckligt för att svensk domsrätt skall föreligga och detta även om denne skulle ha del i vårdnaden om barnet (se Bogdan, Svensk internationell privatoch processrätt, 4 uppl s 198 och Pålsson, Vårdnad och umgängesrätt i svensk internationell privaträtt i Festskrift till Lars Hjerner, 1990 s 495). Saken bör enligt HovR:ns mening inte bedömas annorlunda för det fall föräldrarna ansöker om gemensam vårdnad och enbart en av dem men inte barnet har hemvist här. Således kan C.H:s hemvist här inte grunda svensk domsrätt även om han i Taiwan har vårdnaden om sonen V.H. tillsammans med L.S-R..

Inte heller C.H:s svenska medborgarskap kan anses utgöra en tillräcklig grund för svensk domsrätt. Att en tillämpning av bestämmelsen i 2 a § lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap förutsätter ett slutligt avgörande av svensk domstol varigenom fadern ensam eller tillsammans med modern fått vårdnaden om barnet föranleder inte till annan bedömning. Det förhållandet att V.H. till följd av lag i Taiwan synes sakna medborgarskap och således är statslös skall inte beaktas vid prövning av frågan om svensk domsrätt utan kan möjligen vinna beaktande vid prövning av fråga om naturalisation enligt 6 § lagen om svenskt medborgarskap.

På anförda skäl skall C.H:s och L.S-R:s talan om gemensam vårdnad inte tas upp till prövning utan TR:ns beslut stå fast.

C.H. och L.S-R. (ombud för båda advokaten I.M.) överklagade och yrkade att HD skulle undanröja HovR:ns beslut och återförvisa målet till TR:n för prövning i sak.

Betänkande

HD (JustR:n Vängby, Freyschuss, referent, Lars K Beckman, Solerud och Lambe) fattade följande slutliga beslut: Skäl. C.H. är svensk medborgare med hemvist i Sverige. L.S-R. är taiwanesisk medborgare med hemvist i Taiwan. C.H. och L.S-R. är inte gifta med varandra. De har tillsammans sonen V.H., född 1988. V.H. har liksom modern hemvist i Taiwan.

Enligt uppgift undertecknade föräldrarna 1991 en handling - Letter of filiation - av vilken det framgår att de har kommit överens om att vårdnaden om V.H. skall tillkomma dem båda. Denna handling har getts in till Taipei Local District Court, som registrerat överenskommelsen. Härigenom har denna, i Taiwan, fått status motsvarande vad som skulle råda i Sverige om dom i enlighet med överenskommelsen hade meddelats.

Frågan i målet gäller om svensk domstol är behörig pröva föräldrarnas ansökan om gemensam vårdnad.

För fall med internationell anknytning där föräldrarna ej är eller varit gifta med varandra saknas lagregler om svensk domsrätt beträffande bl a vårdnadsfrågor. I praxis har ansetts att svensk domsrätt föreligger i mål om överflyttande av vårdnad, om barnet har hemvist i Sverige. När vårdnadshavaren har hemvist i Sverige har svensk domsrätt vidare ansetts föreligga oberoende av om barnet kunde anses ha hemvist i annat land, i allt fall då en dom i saken meddelad i sistnämnda land ej skulle erkännas eller vara verkställbar i Sverige (se NJA 1988 s 538). Det är däremot inte tillräckligt att enbart käranden har hemvist i Sverige (se NJA 1993 s 65).

Enligt 8 § 2 st förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap skall, när fråga är om sådana nordiska förhållanden som omfattas av förordningen, ett yrkande angående överflyttande av vårdnad om barn upptas i den stat där den mot vilken talan riktas har sitt hemvist. Som skäl för denna princip har i förarbetena åberopats att svaranden har ett befogat anspråk att inte nödgas försvara sin ställning i annat land än hemvistlandet och att ett yrkande av förevarande slag oftast grundar sig på omständigheter hänförliga till honom (NJA II 1932 s 424). Förstnämnda skäl torde ligga bakom att svensk domsrätt ofta föreligger i internationellfamiljerättsliga förhållanden när svaranden har hemvist här (se beträffande äktenskapsskillnad 3 kap 2 § 4 lagen /1904:26 s 1/ om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap och beträffande faderskap 4 § 1 st 2 lagen /1985:367/ om internationella faderskapsfrågor, jfr däremot 7 § i 1931 års nyssnämnda internordiska förordning). När svensk domsrätt enligt 1904 års lag föreligger i äktenskapsmål kan dessutom vårdnadsfrågor tas upp i målet.

I förevarande fall är fråga om en gemensam ansökan. Hade talan förts mot C.H. om överflyttande av vårdnad skulle svensk domsrätt - i allt fall eftersom ett taiwanesiskt avgörande i saken ej skulle erkännas eller vara verkställbart i Sverige - ha förelegat på grund av hans hemvist här. Det ligger då nära till hands att när föräldrarna är ense anse svensk domsrätt föreligga på samma grund. Visserligen förutsätts för svensk domsrätt beträffande gemensam ansökan om adoption i första hand att båda har hemvist här (eller att båda är svenska medborgare, 1 § lagen /1971:796/ om internationella rättsförhållanden rörande adoption). Detta kan emellertid sammanhänga med att ett par som adopterar antas bo tillsammans, så behöver inte vara förhållandet vid gemensam vårdnad. En liknande syn som den nyss i fråga om gemensam vårdnadsansökan anförda kom beträffande äktenskapsskillnad till uttryck i förarbetena till 1973 års ändringar i 1904 års lag. Föredragande statsrådet ansåg i likhet med familjerättskommitten det självklart att gemensam ansökan om äktenskapsskillnad får tas upp av svensk domstol, om talan som endera maken i sådan sak väckt mot den andra skulle ha kunnat tas upp här i landet; en uttrycklig lagregel härom ansågs inte erforderlig (prop 1973:158 s 105).

Om i ett fall som det förevarande barnet kommer till Sverige kan det vara till fördel för barnet att frågan om gemensam vårdnad har reglerats i ett svenskt - och alltså här gällande - avgörande, låt vara att saken kanske skall prövas med tillämpning av lagen i det land där barnet har sitt hemvist. När anknytningen är så stark som att en förälder har hemvist här och båda föräldrarna är ense synes det svårt att finna något bärande skäl mot att ett sådant avgörande kan utverkas.

På grund av det anförda bör svensk domstol anses äga rätt att till prövning ta upp C.H:s och L.S-R:s ansökan om att vårdnaden skall vara gemensam.