NJA 1996 s. 293

Domskäl

Domskäl.

HD har tidigare förklarat att det lösenbelopp Pronator (numera Nordiska Holding) har att erlägga för varje återstående aktie i Balken skall grunda sig på aktiens värde vid tiden för Pronators begäran om tvistens prövning av skiljemän, se NJA 1992 s 872. I målet är nu bl a fråga huruvida lösenbeloppet skall baseras på Balkenaktiens börskurs den aktuella tiden, eller - i enlighet med vad Nordiska Holding yrkat i andra hand - det högsta pris Pronator erlagt för enskilda aktieposter i anslutning till tidpunkten för påkallande av skiljeförfarandet, eller ett utifrån dagen för begäran om tvistens prövning av skiljemän beräknat substansvärde. Vidare är fråga om beräkningen av s k avkastningstillägg samt ränta enligt 14 kap 11 § 2 st (numera 33 § 2 st) ABL.

I förarbetena till bestämmelsen om tvångsinlösen enligt 14 kap 9 § (numera 31 §) ABL uttalades att principerna för bestämmande av lösenbeloppet lämpligen bör överlämnas till doktrin och rättspraxis (prop 1975:103 s 533). Vidare framhölls i samma förarbeten att aktiernas värdering skall ske utan hänsyn till deras egenskap av minoritetsaktier, varvid gjordes en hänvisning till rättsfallet NJA 1957 s 1.

De ovan relaterade förarbetsuttalandena har ibland tagits till intäkt för att aktievärderingen vid tvångsinlösen alltid måste göras utifrån en värdering av hela det företag vartill minoritetsaktierna är knutna, och att en värdering som går ut på att fastställa ett värde för minoritetsaktierna som sådana inte skulle stå i överensstämmelse med principen att värderingen skall ske utan hänsyn till deras egenskap av minoritetsaktier; i stället skulle samtliga aktier i dotterbolaget anses ha lika värde. Ett sådant synsätt leder till att den enda värderingsmetod som kan accepteras är en avkastnings-, likvidations- eller substansvärdering av det företag som aktien representerar en andel av. En värdering som går ut på att fastställa ett marknadsvärde för själva aktien måste däremot förkastas eftersom det pris som betalas för enstaka aktier på värdepappersmarknaden ofta ligger under varje akties andel i företagets avkastnings-, likvidations- eller substansvärde.

Enligt ett annat synsätt är aktiens värde även vid tvångsinlösen vad ägaren av densamma kan påräkna vid en försäljning under normala förhållanden, dvs ett accepterande av att lägga ett marknadsvärde för själva aktien som grund för värderingen vid fastställande av lösenbeloppet. Vad gäller börsnoterade aktier leder detta synsätt ofta till att börskursen anses avspegla det värde aktien har i ägarens hand, och att detta värde bör frångås endast om det kan påvisas att börskursen påverkats av onormala omständigheter.

I rättsfallet NJA 1957 s 1 fann HD att värderingen av aktierna skulle ske utan hänsyn till dessas egenskap av minoritetsaktier. Rättsfallet ger dock inte stöd för slutsatsen att aktievärderingen därför alltid måste ske utifrån företagsvärdet. Visserligen fann HD på skäl som HovR:n anfört att aktierna i det särskilda fallet skulle värderas med tillämpning av "det matematiska värdets princip". Av HovR:ns domskäl i övrigt, där HD anfört avvikande mening bara vad gäller en fråga om aktievärderingen skall påverkas av latent skogsvinst- och utskiftningsskatt, framgår emellertid att värdering som grundas på förekomna försäljningar är en av flera metoder som kan komma till användning.

Av det ovan anförda framgår att det inte finns något principiellt hinder mot att grunda aktievärderingen vid tvångsinlösen på ett marknadsvärde för minoritetsaktien. Härtill kommer att det i samband med införandet av den nu gällande aktiebolagslagen blev möjligt att bestämma lösenbeloppet enligt den s k särregeln (14 kap 31 § 3 st ABL), vilket talar för att lagstiftaren inte haft för avsikt att framhäva värderingar grundade på företagsvården som det enda principiellt riktiga förfarandet vid tvångsinlösen. Skiljedomspraxis i tiden efter det ovan anmärkta avgörandet i HD ger vid handen att både avkastnings- och substansvärderingar varit vanligt förekommande, men att även värderingar efter börskurs förekommer. Även i domstolarna har i något fall värdering efter börskurs förekommit.

I kravet på att aktievärderingen skall ske utan hänsyn till aktiernas egenskap av minoritetsaktier torde inte kunna läggas mer än ett krav på att en värdemässig diskriminering inte får ske av dessa aktier. Vid tvångsinlösen av aktier bör - liksom vid expropriation - utgångspunkten vara att den som drabbas av åtgärden ekonomiskt försätts i samma läge som om åtgärden inte skett. Detta läge anses uppnått om ersättningen motsvarar ett marknadsvärde för egendomen i fråga. Vad gäller aktier som omsätts på värdepappersmarknaden är börskursen det högsta pris som en minoritetsaktieägare kan få för sin aktie vid en försäljning under normala förhållanden. Om inte börskursen påverkats av särskilda omständigheter som ger vid handen att den inte på ett korrekt sätt avspeglar marknadens värdering av aktien, t ex för att den information rörande företaget som lämnats marknaden har varit bristfällig eller felaktig, bör den därför normalt läggas till grund för bestämmande av lösenbeloppet. En annan sak är att beträffande aktier som inte är noterade på börs eller föremål för annan liknande notering, eller som överhuvudtaget inte omsätts på värdepappersmarknaden, en företagsvärdering ändå ofta måste göras eftersom det annars inte skulle finnas något underlag för att fastställa ett lösenbelopp.

I målet har inte framkommit några sådana särskilda omständigheter som ger vid handen att Balkenaktiens börsvärde bör frångås vid bestämmandet av lösenbeloppet. Att Balkenaktiens värde i någon mån kan ha påverkats av uppköpsförfarandet i sig eller att substansvärdet är högre än marknadsvärdet ändrar inte den bedömningen. Vid tiden för Pronators begäran om tvistens prövning av skiljemän, d 10 juni 1986, omsattes Balkenaktien på börsen till ett pris av 30 kr. Lösenbeloppet skall således såsom HovR:n funnit fastställas till 30 kr för varje aktie.

ABL saknar regler om s k avkastningstillägg. I skiljedomspraxis förekommer dock att minoritetsaktieägarna erhåller sådant tillägg som kompensation för att de inte får tillgång till lösenbeloppet under tiden från begäran om tvistens prövning av skiljemän till äganderättsövergången. Parterna i målet är numera ense om att avkastningstillägg skall utgå i form av avkastningsränta enligt 5 § räntelagen, dock att minoritetsaktieägarna hävdar att sådan ränta skall utgå från likviddagen för det offentliga erbjudandet eller d 27 jan 1986. Mot bakgrund av det ovan beskrivna syftet med avkastningstillägg bör detta inte utgå för tid före dagen för begäran om tvistens prövning av skiljemän. Avkastningstillägget skall därför bestämmas i enlighet med vad HovR:n gjort.

Vad slutligen gäller ränta enligt 14 kap 11 § 2 st ABL gör minoritetsaktieägarna gällande att avkastningsränta skall utgå även på det per d 31 dec 1986 upplupna avkastningstillägget. När fråga är om avkastningsränta som belöper över en sammanhängande period bör ränta inte utgå på ränta. Ränta skall därför utgå på sätt HovR:n bestämt.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

Domskäl

Domskäl. Lösenbeloppets storlek.

I 14 kap 9 § (numera 14 kap 31 §) ABL finns bestämmelser om tvångsinlösen av aktier. Om ett moderbolag självt eller tillsammans med dotterföretag äger mer än 90 % av aktierna med mer än 90 % av rösterna för samtliga aktier i ett dotterbolag, har moderbolaget rätt att lösa in återstående aktier. Den vars aktier kan lösas in har rätt att få sina aktier inlösta av moderbolaget. Lagen anger inte hur lösenbeloppet skall bestämmas annat än för en viss bestämd situation (den s k särregeln): har moderbolaget förvärvat större delen av sina aktier i dotterbolaget på grund av inbjudan till en vidare krets att till moderbolaget överlåta sådana aktier mot visst vederlag, skall lösenbeloppet motsvara vederlaget, om inte särskilda skäl föranleder annat.

Målet gäller i första hand storleken på det lösenbelopp som Pronator (numera Nordiska Holding) har att erlägga för varje återstående aktie i Balken. En given utgångspunkt för prövningen är därvid att lösenbeloppet skall grundas på aktiernas värde vid tiden för Pronators begäran om tvistens prövning av skiljemän, se NJA 1992 s 872. Denna tidpunkt, den s k påkallandetidpunkten, är d 10 juni 1986.

Beträffande lösenbeloppet går uppfattningarna isär om vilken betydelse som skall tilläggas börskursen eller andra uppgifter om priset på marknaden på dotterbolagets ("målbolagets") aktier. Nordiska Holding har yrkat att börskursen eller, i andra hand, det högsta pris Pronator erlagt för enskilda aktieposter i anslutning till påkallandetidpunkten läggs till grund för värderingen. Minoritetsaktieägarna har yrkat att värderingen skall ske utifrån Balkens substansvärde vid påkallandetidpunkten. Valet kan därför sägas stå mellan två värderingsobjekt, aktierna eller bolaget

Tvångsinlösen av minoritetsaktier företer likheter med expropriation. Tvångsinlösen infördes genom 1944 års aktiebolagslag och upptogs i kapitlet om fusion. Också i 1975 års aktiebolagslag återfinns reglerna om tvångsinlösen i samma kapitel som bestämmelserna om fusion. Placeringen ger vid handen att bestämmelserna tillkommit för att underlätta fusioner och på så sätt möjliggöra angelägna strukturförändringar i svenskt näringsliv (SOU 1941:9 s 610f). Vid expropriation av en fastighet syftar den värdering som ligger till grund för bestämmande av löseskillingen till att bestämma fastighetens marknadsvärde, dvs det pris som en fastighet av ifrågavarande art skulle betinga, om den utbjöds till försäljning på den allmänna marknaden (SOU 1969:50 s 167). Tillämpat på tvångsinlösen av minoritetsaktier innebär det att värderingen skall ta sikte på att bestämma aktiernas marknadsvärde. En tvångsinlösen skall så långt möjligt ge samma ekonomiska resultat för minoritetsaktieägarna som en frivillig försäljning av aktierna.

Att också minoriteten har rätt att påkalla tvångsinlösen rubbar inte bedömningen att lagen syftar till att ge minoritetsaktieägarna samma ekonomiska ställning efter tvångsinlösningen som före denna. I sammanhanget skall påpekas att lösenbeloppet uppenbarligen skall bestämmas på ett och samma sätt oavsett om det är majoriteten eller minoriteten som tar initiativet till tvångsinlösen. Det finns därför knappast något utrymme för att ge minoritetsaktieägarna ett övervärde därför att det är fråga om tvångsinlösen av deras aktier (jfr Nials yttrande i NJA 1957 s 1). Det bör inte heller komma i fråga att ge minoritetsaktieägarna en ersättning som överstiger marknadspriset för aktierna under hänvisning till att marknadspriset inte på ett riktigt sätt återspeglar de vården som finns i bolaget. I den mån det finns ett substansvärde i bolaget som överstiger det totala marknadspriset på bolagets aktier, kan skillnaden (övervärdet) komma aktieägarna till godo endast i samband med bolagets upplösning. Men minoritetsaktieägarna kan normalt inte genomdriva en sådan åtgärd. För dem utgör aktierna endast en finansiell tillgång. Detta talar starkt emot att - när det finns en marknad för aktier - bestämma ersättningen vid tvångsinlösen med hänsyn tagen till det för minoritetsaktieägarna oåtkomliga övervärdet.

I 1944 års lag föreskrevs att lösenbeloppet skulle fastställas så att det motsvarade "aktiernas verkliga värde". I förarbetena till 1975 års aktiebolagslag diskuterades om hänvisningen till verkliga värdet gav någon ledning: "Att skiljemännen skall försöka fastställa ett verkligt ekonomiskt värde och inte något rent formellt som t ex aktiens nominella belopp är självklart. Eftersom bestämmelsen även är intetsägande därför att den i övrigt knappast ger någon ledning för lösenbeloppets bestämmande, har den inte tagits upp i utredningsförslaget eller departementsförslaget. Principerna för lösenbeloppets bestämmande bör lämpligen överlämnas till doktrin och rättspraxis. Jag vill dock framhålla att aktiernas värdering skall ske utan hänsyn till deras egenskap av minoritetsaktier (se NJA 1957 s 1)." (Prop 1975:103 s 533.)

I enlighet härmed upptogs i 1975 års lag inte någon allmän bestämmelse om att lösenbeloppet skall bestämmas med hänsyn till aktiernas verkliga värde. Särregeln visar emellertid att lagstiftaren inte därmed tog avstånd från uppfattningen att det var aktiernas marknadspris som skulle läggas till grund för lösenbeloppet. Den regeln tar sikte på en situation där moderbolaget på grund av ett uppköpserbjudande till ett och samma pris förvärvat större delen av sina aktier i bolaget dvs i en tvångsinlösensituation minst 45 % av samtliga aktier i bolaget. Om inte särskilda skäl föranleder annat skall minoritetsaktieägarna då få detta pris som lösenbelopp.

Ingenting talar för att detta är den enda situation där marknadspriset på aktierna kan läggas till grund för lösenbeloppet. Det ligger tvärtom nära till hands att tillämpa särregeln analogt i situationer där moderbolaget på grund av ett offentligt erbjudande till ett och samma pris förvärvat en betydande del av sina aktier i bolaget, men exempelvis på grund av att erbjudandet lämnades när moderbolaget redan ägde hälften av samtliga aktier i bolaget, särregeln inte blir direkt tillämplig. Enligt Näringslivets börskommittes rekommendationer är det för övrigt en central princip vid s k take overs att alla aktieägare behandlas lika. De aktieägare som har accepterat ett offentligt erbjudande anses inte behöva tåla att moderbolaget därefter betalar ett högre pris till andra aktieägare. Också det talar för att lösenbeloppet skall bestämmas i nära överensstämmelse med det pris som har betalats på grund av ett offentligt uppköpserbjudande. Hur långt man kan utnyttja marknadens pris på målbolagets aktier i dessa och andra situationer har som framgått lagstiftaren överlämnat till doktrin och rättspraxis att bestämma. I skiljenämndspraxis har särregeln tillämpats analogt (Widhagen i Festskrift till Calissendorff s 311).

I de ovan återgivna förarbetena till 1975 års aktiebolagslag uttalade föredragande statsrådet, som redan nämnts, att aktiernas värdering skall ske utan hänsyn till deras egenskap av minoritetsaktier och hänvisade i sammanhanget till rättsfallet NJA 1957 s 1. I det målet lade HD "det matematiska värdet" av målbolaget till grund för lösenbeloppet och det har gjorts gällande att hänvisningen till det rättsfallet innebär att föredragande statsrådet därmed uttalat sig till förmån för någon form av substansvärdering. Vid tolkningen av rättsfallet måste man emellertid ta hänsyn till de mycket speciella förhållandena i målbolaget. När Korsnäsbolaget år 1951 begärde tvångsinlösen av minoritetens 245 stamaktier i Gimo AB fanns i Gimo sedan år 1937 20 000 stamaktier och 200 000 preferensaktier. Redan vid bolagsstämman sistnämnda år ägde Korsnäsbolaget samtliga preferensaktier och 19 442 stamaktier. Det innebär att Korsnäsbolaget under de därpå följande 14 åren inte förvärvade mer än 313 ytterligare stamaktier i Gimo. Det är tydligt att vad Korsnäsbolaget utgivit i vederlag för dessa få aktier inte kunde läggas till grund för inlösenbeloppet. I målet upplystes vidare att stamaktierna inte hade givit utdelning på 30 år. Härtill kom att inte heller preferensaktierna givit någon utdelning under lång tid varför stamaktierna - som enligt bolagsordningen gav utdelning först sedan den fordran på ackumulerad utdelning, som preferensaktieägarna sålunda hade, blivit betald - inte kunde beräknas ge utdelning under överskådlig tid. Att bestämma lösenbeloppet med utgångspunkt i den beräknade avkastningen eller det beräknade försäljningspriset på aktierna skulle därför ge till resultat att någon ersättning för minoritetsaktierna över huvud taget inte skulle utgå. Under sådana omständigheter måste värderingen av aktierna ske utan hänsyn till dessas egenskap av minoritetsaktier, om inte minoritetsaktierna skulle tillfalla moderbolaget vederlagsfritt eller mot den ersättning moderbolaget erbjöd, nämligen nominella beloppet.

Det är mot denna bakgrund man skall läsa HovR:ns förklaring att "de metoder som komma till användning vid värdering av aktier - då värderingen anses icke böra grundas på förekomna försäljningar (kursiverat här) - är det matematiska värdets metod (realvärdesalternativet) och förräntningsmetoden (avkastningsalternativet)". HD fann "på de skäl HovR:n anfört aktierna böra i förevarande fall värderas med tillämpning av det matematiska värdets metod". Det får förstås så att HD i likhet med HovR:n menade att värderingen vid tvångsinlösen i första hand borde grundas på förekomna försäljningar av aktier men när det nu inte gick på grund av omständigheterna i målet en substansvärdering av bolaget fick tillgripas. Denna tolkning vinner stöd av att de skiljaktiga JustR:n Lind och Gyllenssvärd synes ha tagit det för självklart att lagen med "det verkliga värdet" förstod aktiernas beräknade försäljningsvärde respektive ett beräknat skäligt försäljningsvärde under normala förhållanden.

Av hänvisningen i lagförarbetena till NJA 1957 s 1 kan därför inte dras den slutsatsen att vid tvångsinlösen det är bolaget och inte aktierna som är det primära värderingsobjektet (Widhagen a a s 323).

Rättsfallet NJA 1957 s 1 ger i stället närmast stöd för uppfattningen att marknadens pris på målbolagets aktier normalt skall läggas till grund för lösenbeloppet vid tvångsinlösen. Att gällande rätt har denna innebörd förutsattes också i prop 1992/93:245 om lagreglering av det statliga stödet till banker och andra kreditinstitut m m. Där föreslogs att reglerna vid inlösen skulle i huvudsak utformas på samma sätt som vid inlösen av minoritetsaktier i aktiebolag och bankaktiebolag. Lösenbeloppet skulle bestämmas så att det motsvarade aktiens verkliga värde.

Vid värderingen skulle emellertid bortses från effekterna av statligt stöd till kreditinstituten. Lagrådet anförde härom: "Uttrycket 'aktiernas verkliga värde' kan enligt lagrådets mening inte ges annan innebörd än att värderingen skall grundas på marknadspriset om aktien är noterad på börs eller föremål för liknande notering och i annat fall på bolagets förmögenhetsställning och avkastningsförmåga" (a prop s 35).

Alla aktier har i princip lika rätt i bolaget (3 kap 1 § ABL). Likställighetsprincipen har anförts som argument för att inlösenpriset för enstaka aktier skall bestämmas som en kvotdel av hela företagets värde på samma sätt som vid en likvidation (jfr Hjerner i Festskrift till Lars Welamson 1988 s 281ff). Men likställighetsprincipen gäller aktieägarnas rättigheter i förhållande till bolaget och är inte omedelbart tillämplig på aktieägarnas inbördes relationer (jfr Nials yttrande i NJA 1957 s 1). Att minoritetsaktier skall värderas utan hänsyn till att de är just minoritetsaktier är inte ett uttryck för likställighetsprincipen utan har sin grund i att ett lösenbelopp baserat på ett beräknat pris vid frivillig försäljning kan bli oskäligt lågt på grund av värdetryckande åtgärder som majoriteten vidtar i målbolaget. Lagen förutsätter också att avvikelse från särregeln kan ske när det föreligger särskilda skäl, något som får till följd att moderbolaget betalar olika belopp för aktier i olika poster.

I 15 kap 3 § ABL finns en bestämmelse om skyldighet för en makt missbrukande majoritetsaktieägare att lösa in minoritetens aktier. Lösenbeloppet skall därvid bestämmas till belopp som framstår som skäligt med hänsyn till bolagets ställning och övriga omständigheter. Detta har tagits till intäkt för påstående att ersättningen vid tvångsinlösen enligt 14 kap 31 § skall bestämmas på samma sätt. I den mån tvångsinlösen med stöd av sistnämnda paragraf sker under omständigheter som ger vid handen att minoriteten utsatts för maktmissbruk är det tydligt att aktierna kan vara svåra att sälja på den öppna marknaden. Ett lösenbelopp som baseras på försäljningspriset vid frivillig försäljning av de aktier som skall lösas in ger då ett oskäligt lågt lösenbelopp. I så fall kan andra värderingsmetoder, t ex en värdering med utgångspunkt i bolagets ställning, vara att föredra. Det finns emellertid inte fog för uppfattningen att man i 15 kap 3 § finner den värderingsmetod som i första hand skall tillämpas vid tvångsinlösen enligt 14 kap 31 §.

Som skäl för att i första hand lägga företagets värde till grund för lösenbeloppet har anförts att börskursen kan vara en otillförlitlig mätare av aktiernas verkliga värde. Kursen relateras sålunda inte endast till värdet på företaget som sådant utan också till vid samma tid aktuella börskurser för andra företag. Alternativa placeringar på aktiemarknaden spelar alltså stor roll. Vidare är det ett välkänt förhållande att det är en ytterst liten del av ett börsföretags totala aktier som omsätts på börsen.

Börskursen bör trots detta i de allra flesta fall kunna godtas som en korrekt värdemätare. Underlaget för en välgrundad kursbildning på den svenska aktiemarknaden har successivt blivit bättre. Ett stort antal börsanalytiker i banker, fondkommissionsbolag och affärspress arbetar med analys av börskurser och publicerar sina resultat. Noterade kurser godtas också i betydande utsträckning i andra sammanhang: vid arvs-, gåvo- och förmögenhetsbeskattning, vid beräkning av investmentbolags substansvärde och vid direktaffärer i noterade aktier. Att på generella grunder avvisa börskursen som värdemätare vid tvångsinlösen låter sig därför inte göras. Däremot måste i varje enskilt fall börskursens värde som måttstock prövas. En inte ovanlig situation är att ett offentligt erbjudande, baserat på börskurs, accepteras av aktieägare som har ett betydande innehav i målbolaget och samtidigt på goda grunder måste anses vara insiktsfulla, professionella aktörer på aktiemarknaden. Mycket speciella omständigheter, t ex vilseledande information från budgivare eller målbolag, måste föreligga, om man i en sådan situation skall anse det av aktieägarna accepterade budet som mindre representativt för aktiens verkliga värde än ett värde beräknat av en enstaka värderingsman, även om denne använt en teoretiskt korrekt värderingsmodell (jfr Widhagen a a s 325).

De överväganden rörande innebörden av gällande rätt som nu har gjorts kan sammanfattas så att vid tvångsinlösen av minoritetsaktier aktiernas verkliga värde skall ersättas. Med verkliga värdet förstås att värderingen skall grundas på marknadspriset om aktien är noterad på börs eller föremål för liknande notering och i annat fall på bolagets förmögenhetsställning och avkastningsförmåga. Om lösenbeloppet skall grundas på börskursen eller liknande notering måste emellertid kursens värde som måttstock prövas. Det innebär inte att hela målbolaget alltid måste värderas. Ofta kan det räcka med att konstatera att den aktuella kursen nära överensstämmer med det pris moderbolaget har betalat för sina aktier i målbolaget på grund av ett offentligt uppköpserbjudande eller i anslutning till ett sådant erbjudande.

På grund av förvärvserbjudandet i oktober 1985 förvärvade Pronator 77,5 % av samtliga aktier i Balken till ett genomsnittligt pris av 27 kr 37 öre. Härefter förvärvade Pronator vid skilda tidpunkter ytterligare 18,5 % av aktierna till priser mellan 29 och 33 kr. Börskursen på Balkens aktier veckan före förvärvserbjudandet var 23 kr 20 öre per aktie. Vid tiden för Pronators begäran om tvistens prövning av skiljemän, d 10 juni 1986, omsattes Balkenaktien på börsen till ett pris av 30 kr. Det ligger i sakens natur att Balkenaktiens värde har påverkats av uppköpsförfarandet. Ingenting har emellertid framkommit som tyder på att marknaden påverkats av oriktig information eller att kursen manipulerats på annat sätt. Priset vid värderingstidpunkten ligger också nära vad Pronator genomsnittligt erlagt för 96 % av samtliga aktier i bolaget. Det får därför anses spegla marknadsvärdet på bolagets aktier på ett tillfredsställande sätt.

På grund av det anförda skall lösenbeloppet såsom HovR:n funnit fastställas till 30 kr för varje aktie.

Avkastningstillägg och ränta.

ABL saknar regler om s k avkastningstillägg. I skiljenämndspraxis förekommer att minoritetsaktieägarna erhåller ett sådant tillägg som kompensation för att de inte har tillgång till lösenbeloppet under tiden från begäran om tvistens prövning av skiljemän till äganderättsövergången. Efter äganderättsövergången har de rätt till ränta enligt 14 kap 11 § (numera 14 kap 33 §) 2 st ABL från det säkerhet ställts till dess beloppet förfaller till betalning. Denna ränta räknas i skiljenämndspraxis på summan av lösenbeloppet och avkastningstillägget. Om avkastningstillägget utgår i form av ränta brukar denna kapitaliseras per dagen för ställande av säkerhet så att räntan enligt 33 § kan beräknas.

HovR:n har på anförda skäl bestämt att avkastningstillägg skall utgå från påkallandetidpunkten d 10 juni 1986 i form av ränta. Enligt HovR:n finns det inte skäl att kapitalisera tillägget per dagen för ställande av säkerhet utan såväl avkastningstillägget som räntan enligt 14 kap 33 § 2 st ABL räknas på lösenbeloppet enbart I domslutet uttrycks det så att ränta skall utgå på lösenbeloppet från d 10 juni 1986 till dess domen vinner laga kraft

Minoritetsaktieägarna har vidhållit sina i skiljenämnden och domstolarna framförda yrkanden om avkastningstillägg. Det innebär att de fordrar att tillägget beräknas på det begärda lösenbeloppet enligt 5 § räntelagen för tiden från d 27 jan 1986, då moderbolaget hade att betala för de aktier bolaget förvärvat på grund av sitt offentliga erbjudande, till d 31 dec 1986, då bolaget ställde säkerhet för betalningen av de aktier som omfattas av tvångsinlösenförfarandet. Vidare har de fordrat ränta enligt 14 kap 33 § 2 st ABL varvid de gjort gällande att sådan ränta skall utgå även på det per d 31 dec 1986 upplupna avkastningstillägget.

Med hänsyn till det angivna syftet med avkastningstillägg bör ränta på lösenbeloppet inte utgå för tid före påkallandetidpunkten. I stället skall minoritetsaktieägarna som HovR:n funnit kompenseras genom avkastningsränta enligt räntelagen från värderingstidpunkten. När avkastningsränta löper över en sammanhängande period bör ränta inte utgå på ränta. Det finns därför inte skäl att räkna ränta enligt 14 kap 33 § 2 st ABL på summan av lösenbeloppet och avkastningstillägget. Vad HovR:n bestämt om avkastningstillägg och ränta skall därför stå fast.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD:s dom meddelades d 8 maj 1996 (nr DT 87).