lagen.nu

NJA 2005 s. 608

En tredje man som har handlat i samförstånd med ena parten i ett avtalsförhållande vid svek mot den andra parten har, eftersom handlandet bedömts vara kvalificerat otillbörligt, ansetts skyldig att ersätta ren förmögenhetsskada som handlandet orsakat.

Luleå tingsrätt

Max Hamburgerrestauranger AB förde vid Luleå tingsrätt den talan mot Frasses Bar i Luleå AB som framgår av tingsrättens dom.

Tingsrätten (lagmannen Per-Håkan Hansson, rådmannen Katarina Lindgren och hovrättsassessorn Jan Wallström) anförde i dom den 14 juni 2000:

Bakgrund

Max Hamburgerrestauranger AB (fortsättningsvis benämnt Max) är ett företag som är verksamt inom bl.a. hamburgerbranschen. Frasses Bar i Luleå AB (fortsättningsvis benämnt Frasses) bedriver samma typ av verksamhet och är en konkurrent till Max. Genom ett hyreskontrakt den 26 april 1985 hyrde Max lokaler av Lillvikens Fastighets AB (fortsättningsvis kallat Lillviken) i fastigheten Forellen 12 i Luleå (nedan benämnd Forellen-lokalen). Hyrestiden avtalades till tio år. I början på 1990-talet bedrev även McDonald's hamburgerverksamhet i Luleå. Detta skedde i en lokal belägen intill Shopping-centrum. När McDonald’s upphörde med sin verksamhet förvärvade Max den 17 december 1990 genom ett överlåtelseavtal med McDonald’s hyresrätten enligt hyreskontraktet med Lillviken och inventarier jämte viss utrustning. Max startade den 1 februari 1991 sin hamburgerförsäljning i McDonald’s tidigare lokal. Samtidigt fortsatte bolaget sin verksamhet i Forellen-lokalen, dock med alltmer begränsade öppethållandetider fram till att verksamheten upphörde i månadsskiftet augusti-september 1991.

Den 23 januari 1992 träffade Max ett avtal med Norrtraship Aktiebolag sedermera med ändrat firmanamn Lotsbåten i Luleå AB (fortsättningsvis benämnt endast Lotsbåten) berörande bl.a. hyresrätten till Forellen- lokalen. Det sistnämnda bolaget företräddes av en person vid namn T.E. I avtalet överenskom parterna om att därest Lotsbåten sade upp hyresrätten eller om den skulle komma att upphöra på grund av uppsägning från hyresvärdens sida skulle Max vara berättigat att på vissa villkor återförvärva hyresrätten. Genom avtal den 31 januari 1992 överlät T.E. sina aktier - 500 st. - i Lotsbåten till Frasses. I anslutning till avtalet förvärvade Frasses resterande del av aktierna i Lotsbåten. I Frasses styrelse ingick bl.a. Roger S. och dennes far Rune S. och genom förvärvet kom de även att utgöra del av styrelsen i Lotsbåten. Det sistnämnda bolaget ändrade sedermera firma till Lotsbåten Restauranger i Luleå AB (alltjämt kallat Lotsbåten).

Efter att Max fått kännedom om att Frasses avsåg att bedriva konkurrerande hamburgerverksamhet i Forellen-lokalen ansökte Max den 21 februari 1992 om stämning å Lotsbåten med yrkande om att tingsrätten skulle förklara avtalet mellan parterna ogiltigt och att Max framför Lotsbåten hade bättre rätt till hyresrätten till Forellen-lokalen samt förplikta Lotsbåten att genast avflytta från lokalerna. Max yrkade därutöver att Lotsbåten skulle förpliktas utge skadestånd till Max med ett belopp som vid denna tid inte kunde preciseras. I mellan- och deldom den 21 december 1992 biföll Luleå tingsrätt käromålet, på så sätt, att det ingångna avtalet mellan Max och Lotsbåten rörande överlåtelse av nyttjanderätten till Forellen-lokalen förklarades ogiltigt. Yrkandet om bättre rätt till nyttjanderätten till Forellen-lokalen och avflyttning från densamma lämnade tingsrätten utan bifall. Hovrätten för Övre Norrland fastställde genom dom den 4 maj 1994 det slut vartill tingsrätten kommit. Genom dom den 22 januari 1996 förpliktade Luleå tingsrätt Lotsbåten att till Max utge skadestånd med 2 100 000 kr.

Sedermera har framkommit att Lotsbåten genom avtal den 19 maj 1994 överlåtit sin rörelse till Frasses. Den 8 juli 1996 försattes Lotsbåten i konkurs.

Yrkanden

Max har yrkat att tingsrätten skall förplikta Frasses att till Max utge skadestånd med 4 635 000 kr jämte ränta. - I andra hand har Max yrkat att skadeståndsbeloppet skall bestämmas till 3 000 000 kr och i sista hand till 500 000 kr.

Max har vidare yrkat att tingsrätten förpliktar Frasses att, vid vite av 500 000 kr, överlåta Forellen-lokalen till Max mot betalning av 25 000 kr enligt avtalet den 23 januari 1992 mellan Max och Lotsbåten.

Frasses har bestritt yrkandena i sin helhet och inte vitsordat vare sig något belopp eller ränta.

Grunder

Max talan

Skadeståndsfrågan

Max har i första hand gjort gällande att Frasses på allmän skadeståndsrättslig grund har att utge skadestånd till Max eftersom Frasses för egen eller dotterbolaget Lotsbåtens vinning vållat Max skada,

(i) med avsikt att skada Max - och omintetgöra Max möjligheter att utfå något skadestånd från Lotsbåten - eller

(ii) med insikt om att Max skulle förorsakas skada genom förfarandet, eller

(iii) i vart fall genom försumlighet, varvid Frasses under alla omständigheter borde ha insett att Max skulle förorsakas skada genom förfarandet, genom att:

1. Frasses i otillbörligt syfte att omintetgöra Max rättigheter gentemot Lotsbåten anstiftat och/eller medverkat till dotterbolagets, Lotsbåtens, kontraktsbrott gentemot Max vid överlåtelsen av Forellen-lokalen till Frasses;

2. Frasses medverkat vid Lotsbåtens vilseledande/svikliga förfarande vid förvärvet av Forellen-lokalen i syfte att inom Frasses-koncernen öppna med Max konkurrerande verksamhet i lokalen;

3. Frasses vid förvärvet av Lotsbåtens rörelse, med förbigående av Max rätt, övertagit Lotsbåtens förpliktelser och skulder till samtliga andra fordringsägare och härvid, i samverkan med Lotsbåten, i otillbörligt syfte gynnat vissa borgenärer, vilket medfört påtaglig fara för att Max rätt skulle förringas avsevärt samt agerat i syfte att omintetgöra Max rättigheter mot Lotsbåten.

Max har i andra hand gjort gällande att Frasses på bulvanrättslig grund är bundet gentemot Max av de förpliktelser och förbindelser som bulvanen Lotsbåten ingått för huvudmannen Frasses räkning, eller eljest ådragit sig, och till följd härav har att gentemot Max svara för hela den skada som Max, enligt laga kraft vunnen dom och i övrigt, förorsakats genom bulvanens - Lotsbåtens - agerande för huvudmannens - Frasses - räkning inom ramen för bulvanförhållandet.

Lotsbåten har vid förvärvet av Forellen-lokalen agerat som bulvan för Frasses i syfte att Frasses såsom huvudman skulle få kontroll över Forellen-lokalen. Lotsbåten har endast varit ett verktyg - en bulvan - för huvudmannen Frasses. Vid sådant förhållande är Frasses gentemot Lotsbåtens medkontrahent - Max - bundet av de förpliktelser som bulvanen - Lotsbåten - ingått för Frasses räkning. Bulvanens - Lotsbåtens - svikliga vilseledande och agerande i övrigt skall tillräknas huvudmannen Frasses, som gentemot Lotsbåtens medkontrahent - Max - har att svara för dessa förpliktelser, innefattande jämväl hela den skada som Max förorsakats genom bulvanens - Lotsbåtens - agerande för Frasses räkning inom ramen för bulvanförhållandet. Enligt Max har Lotsbåten intagit sin ställning på grund av huvudmannens - Frasses - åtgöranden, handlat för huvudmannens - Frasses - räkning, handlat i eget namn och arrangemanget har varit ägnat att dölja huvudmannen - Frasses - i dennes intresse, för medkontrahenten, Max. Det har varit fråga om ett illojalt bulvanförhållande där huvudmannen Frasses skjutit in en juridisk person, Lotsbåten, mellan sig och medkontrahenten Max, i det illojala syftet att dölja det verkliga syftet med Lotsbåtens förvärv av lokalen för Max, att kringgå Max ovilja att överlåta lokalen direkt till Frasses, att dölja huvudmannen för Max och att utestänga Max från möjligheten att framställa anspråk mot huvudmannen Frasses.

I tredje hand har Max gjort gällande att Frasses - på grund av identifikation och den rättsliga principen om att en kvalificerat ondtroende förvärvare (Frasses) av viss egendom (Forellen-lokalen), har att svara för de skyldigheter (belastningar/betingelser) som fångesmannen (Lotsbåten) häftar för i förhållande till tredje man (Max) med avseende på den förvärvade egendomen och åtkomsten härav - skall svara för Lotsbåtens förpliktelser gentemot Max med anledning av omtvistade förhållanden, innefattande jämväl skyldigheten att utge skadestånd till Max, även om förutsättningarna för ansvar på bulvanrättslig grund inte skulle anses uppfyllda.

Skadeståndets storlek

Frasses agerande har medfört betydande skada för Max. Adekvat kausalitet föreligger mellan Frasses agerande och skadan. Max bestrider att annan skadeorsak finns, exempelvis att skadan skulle bero på utvecklingen av den lokala restaurangmarknaden i Luleå. Det är mer sannolikt att Frasses konkurrerande etablering i Forellen-lokalen förorsakat skadan.

Skadan skall beräknas i enlighet med vad som angetts i tingsrättens dom mellan Max och Lotsbåten meddelad den 22 januari 1996 enligt följande.

Skadan utgörs av Max förlorade täckningsbidrag för tid när Lotsbåten och/eller Frasses bedrivit hamburgerrestaurang i Forellen-lokalen. Omsättningsbortfallet på grund av Lotsbåtens/Frasses konkurrerande etablering av hamburgerrestaurang i Forellen-lokalen har uppgått till åtminstone 1 000 000 kr per år. Med beaktande av de ökade kostnader som Max skulle ha haft vid en sådan ökad omsättning uppgår skadan till i vart fall 565 000 kr per år. Skadan består så länge Lotsbåten/Frasses bedriver verksamhet i Forellen-lokalen. Härutöver tillkommer skada bestående av de rättegångskostnader som Lotsbåten enligt tingsrättens dom av den 22 januari 1996 förpliktats utge till Max om 275 000 kr.

I andra hand har Max gjort gällande att skadestånd skall utgå med skillnaden mellan Forellen-lokalens värde (motsvarande vad Max kunnat utfå i Lotsbåtens konkurs) och vad Frasses genom Lotsbåten betalat för lokalen, vilket motsvarar i vart fall 3 000 000 kr.

I sista hand skall skadeståndet i vart fall uppgå till belopp motsvarande vitet i avtalet mellan Max och Lotsbåten, dvs. 500 000 kr.

Frågan angående lösningsrätt till Forellen-lokalen

I första hand har Max gjort gällande att av avtalet mellan Max och Lotsbåten följer att Lotsbåten inte ägt överlåta hyresrätten till Forellen-lokalen eller säga upp hyresavtalet avseende Forellen-lokalen utan att dessförinnan erbjuda Max att återförvärva hyresrätten mot betalning av 25 000 kr. Lotsbåten har emellertid i samråd med Frasses, i otillbörligt syfte att omintetgöra Max rätt gentemot Lotsbåten, den 30 april 1994 överlåtit hyresrätten till moderbolaget, utan att dessförinnan erbjuda Max möjlighet till återförvärv av hyresrätten till lokalen. Frasses har vid förvärvet av Forellen-lokalen företrätts av samma personer som Lotsbåten. Dessa har vid tidpunkten i fråga varit väl medvetna om innehållet i avtalet mellan Max och Lotsbåten och det däri intagna lösenförbehållet samt Max rättigheter gentemot Lotsbåten. Frasses har således vid sitt förvärv av hyresrätten till Forellen- lokalen uppsåtligen eller av försumlighet medverkat till att dotterbolaget Lotsbåten skulle bryta mot lösenförbehållet i avtalet utan att ge Max möjlighet till återförvärv av hyresrätten till Forellen- lokalen samt att Max rätt gentemot Lotsbåten såvitt avser lösenrätten och i övrigt skulle omintetgöras. Det har således varit fråga om ett s.k. kollusionsfall där förvärvaren, Frasses, i maskopi med dotterbolaget, Lotsbåten, på ett grovt otillbörligt sätt medverkat till ett kringgående av lösenförbehållet i syfte att skada Max. - Med beaktande av ovanstående kan Max lösningsrätt till hyresrätten avseende Forellen-lokalen göras gällande jämväl mot Frasses, vilket bolag är Lotsbåten närstående och äger samtliga aktier i Lotsbåten.

Max har i andra hand gjort gällande att Frasses på bulvanrättslig grund är bundet gentemot Max av den av bulvanen, Lotsbåten, avtalade föryttrandebegränsningen och lösenförbehållet i avtalet mellan Max och Lotsbåten, till följd varav återbäringsplikten/lösenförbehållet avseende hyresrätten kan göras gällande även i förhållande till Frasses. - Lotsbåten har vid förvärvet av Forellen-lokalen handlat som bulvan för Frasses i syfte att Frasses såsom huvudman skulle komma över hyresrätten till lokalen. Lotsbåten har således endast varit ett verktyg för huvudmannen Frasses och intagit sin ställning på grund av Frasses åtgöranden, handlat för Frasses räkning, handlat i eget namn och förfarandet har varit ägnat att dölja huvudmannen, Frasses, i dennes intresse för medkontrahenten, Max. Det har varit fråga om ett illojalt bulvanförhållande där huvudmannen Frasses skjutit in en juridisk person, Lotsbåten, mellan sig och medkontrahenten Max, i det illojala syftet att dölja det verkliga syftet med Lotsbåtens förvärv av hyresrätten till lokalen för Max, att kringgå Max ovilja att överlåta hyresrätten direkt till Frasses, att dölja huvudmannen för Max och att utestänga Max från möjligheten att framställa anspråk mot huvudmannen Frasses.

I tredje hand har Max gjort gällande att Frasses på grund av identifikation (Frasses har företrätts av samma personer som Lotsbåten) och principen om betingelsers verkan gentemot en kvalificerat ondtroende förvärvare (Frasses) av viss egendom (Forellen-lokalen) har att svara för de skyldigheter (belastningar/ betingelser) som åvilar fångesmannen (Lotsbåten) med avseende på den förvärvade egendomen och åtkomsten härav. - Max lösningsrätt avseende hyresrätten till Forellen-lokalen utgör en sådan betingelse som jämväl gäller gentemot Frasses som kvalificerat ondtroende förvärvare av Forellen-lokalen.

Frasses talan

Skadeståndsfrågan

Allmän skadeståndsrättslig grund.

1. Anstiftan/medverkan till Lotsbåtens kontraktsbrott

Avtalet mellan Max och Lotsbåten har förklarats ogiltigt av domstol. Ingen av parterna kan därför längre grunda någon rätt på grund av avtalet och dess villkor. Det har inte funnits något avtal som Lotsbåten kunnat bryta mot. För det fall att avtalet mellan Max och Lotsbåten skulle anses giltigt i något avseende har Lotsbåtens uppsägning av hyresrätten inte inneburit ett kontraktsbrott. Avtalet har inte innehållit något förbud mot uppsägning. Om uppsägningen skulle anses utgöra kontraktsbrott så har Max ändå inte rätt till annat än det vite som bestämts i avtalet. Frasses kan inte åläggas skadeståndsansvar för kontraktsbrott eftersom anstiftan eller medverkan till kontraktsbrott inte grundar sådant ansvar enligt svensk rätt.

2. Medverkan till vilseledande/svikligt förfarande

När avtalet mellan Max och Lotsbåten ingicks har inga planer funnits på att Frasses skulle förvärva aktierna i Lotsbåten och starta hamburgerverksamhet i Forellen-lokalen. Att Frasses sedermera förvärvat aktierna har ingen inverkan på avtalsförhållandet mellan Max och Lotsbåten. Ifall ett svikligt förfarande skulle anses ha förekommit och att Frasses medverkat härtill kan detta ändå bara läggas Lotsbåten till last. Max har att hålla sig till sin avtalspart, Lotsbåten.

3. Otillbörligt syfte att gynna vissa borgenärer

Frasses förvärv av inkråmet i Lotsbåten har skett på sådana villkor att Max rätt överhuvudtaget inte påverkats. Frasses har erlagt det pris som fastställts av expert. Inkråmsöverlåtelsen har därför överhuvudtaget inte påverkat Lotsbåtens ställning. Lotsbåten har inte vid inkråmsöverlåtelsen befunnit sig på obestånd utan ett sådant tillstånd har uppkommit först i samband med Luleå tingsrätts dom den 22 januari 1996. Inkråmsöverlåtelsen har ägt rum redan i maj 1994.

Bulvanrättslig grund.

Det har inte förelegat något bulvanförhållande mellan Lotsbåten och Frasses. Max har inte ens påstått att samtliga de förutsättningar som anses konstituera bulvanskap skulle vara för handen. Även om ett bulvanförhållande skulle anses föreligga är Frasses ändock inte bundet av de åtgärder som Lotsbåten vidtagit. Huvudregeln i svensk rätt är vid bulvanskap att bulvanen inte binder huvudmannen.

Identifikationsgrund.

Frasses kan inte omfattas av det avtal som tidigare gällt mellan Lotsbåten och Max. Än mindre kan Frasses omfattas av den skadeståndsskyldighet som Lotsbåten ålagts i förhållande till Max då denna uppkommit innan Frasses tecknade hyresavtalet avseende Forellen- lokalen.

Skadeståndets storlek

Ifall Frasses skulle befinnas skadeståndsskyldigt mot Max på någon grund hänförlig till avtalet mellan Max och Lotsbåten (allmänna skadeståndsrättsliga grunden - anstiftan/medverkan till kontraktsbrott och medverkan till vilseledande/svikligt förfarande, bulvanrättslig- och identifikationsgrund) skall skadeståndet under inga förhållanden överstiga 500 000 kr. Det finns ett avtalat vite mellan Max och Lotsbåten. Vite är ett normerande skadestånd. Eftersom Max talan - i nu förevarande del - grundar sig på avtalet bör det i förväg reglerade skadeståndet tillämpas. Ifall skadeståndsskyldigheten inte begränsas till avtalsvitet gör Frasses gällande att bolaget under inga förhållanden kan göras ansvarigt för skada som har vållats av annan än Frasses och inte heller för skada som inträffat innan det skadevållande agerandet ägt rum. Slutligen gör Frasses gällande att det inte kan bli fråga om att ersätta eventuella skador som inträffat efter den 31 december 1996 eftersom begränsningarna i avtalet mellan Lotsbåten och Max gällde fram till detta datum. - Frasses bestrider beräkningen av skadeståndet. Av Max åberopad utredning framgår inte ens att någon skada förekommit. - Skulle Max talan bifallas på grunden - otillbörligt syfte att gynna vissa borgenärer - skall skadeståndet endast omfatta den skada som har uppkommit efter tidpunkten för det skadevållande agerandet. En ytterligare begränsning ligger i att skadeståndet skall bara omfatta skillnaden mellan vad Max kunnat utfå ur Lotsbåtens konkurs om inkråmsöverlåtelsen inte ägt rum och den utdelning Max erhållit/erhåller i Lotsbåtens konkurs.

Frågan angående lösningsrätt till Forellen-lokalen

Avtalets ogiltighet.

Eftersom avtalet förklarats ogiltigt av domstol kan ingen av parterna längre grunda någon rätt på grund av avtalet och villkoren i detsamma. För det fall att avtalet mellan Max och Lotsbåten skulle anses giltigt i något avseende har det inte funnits något förbud för Lotsbåten att säga upp hyresrätten. Eftersom Lotsbåten efter en uppsägning inte har kunnat förfoga över hyresrätten har bolaget inte gjort sig skyldigt till något kontraktsbrott.

Konkurrensrättslig giltighet.

De konkurrensbegränsande klausulerna i avtalet strider mot 6 § konkurrenslagen vilket innebär att villkoren är ogiltiga. I vart fall har ogiltigheten inträtt från och med den 1 juli 1993 då konkurrenslagen trädde i kraft. Den uppsägning som Lotsbåten gjorde i maj 1994 kan även av denna anledning inte anses utgöra kontraktsbrott.

Parternas utveckling av talan

Max talan

Bolagets hamburgerkedja sträcker sig från Luleå till Jönköping. Under den aktuella tiden drev Max två, vissa tider tre, hamburgerrestauranger i Luleå. Vad gäller Forellen-lokalen tecknade Max ett kontrakt med hyresvärden Lillviken den 26 april 1985 och kontraktstiden löpte till och med den 30 september 1995. Forellen-lokalen har ett optimalt läge nära Shopping-centrum, en gågata och med goda parkeringsmöjligheter. Frasses som bedriver med Max konkurrerande hamburgerverksamhet visade redan på 1980-talet ett intresse för lokalen. I början på 1990-talet bedrev även McDonald's hamburgerverksamhet i Luleå i en lokal intill Shopping-centrum. Eftersom resultatet inte motsvarade förväntningarna bestämde sig McDonald's för att upphöra med sin verksamhet. Max såg då en möjlighet att överta McDonald's lokal som var större än Forellen- lokalen. Detta skedde genom ett överlåtelseavtal daterat den 17 december 1990. Max förvärvade hyresrätten enligt McDonald's hyreskontrakt med hyresvärden Lillviken och inventarierna samt viss utrustning för en ansenlig köpeskilling. Enligt Max uppfattning återspeglar köpesumman ett normalt pris vid en överlåtelse av nu ifrågavarande slag till en direkt konkurrerande verksamhet. Under våren 1991 kontaktade Frasses Max angående möjligheten att få förvärva Forellen-lokalen. Bolaget fick ett nekande svar. Max hade upparbetat en kundkrets som vant sig att gå till Forellen-lokalen och ville absolut inte överlämna lokalen till en konkurrent. Max fortsatte under en period att driva verksamhet i Forellen-lokalen, parallellt med verksamheten i den från McDonald's förvärvade lokalen. Max avsikt var att styra över kundkretsen från Forellen-lokalen till den nyförvärvade lokalen. Det var dock inte affärsmässigt försvarbart att driva två hamburgerrestauranger belägna så nära varandra. Max var därför berett att avyttra Forellen-lokalen. Det var helt avgörande för Max att köparen skulle driva en annan verksamhet än vad som tidigare förekommit i lokalen. Flera spekulanter kontaktade Max, bl.a. ingav två personer ett skriftligt anbud vari de förklarade sig beredda att betala till Max 350 000 kr för hyresrätten. Emellertid avsåg anbudsgivarna att i lokalen bedriva en verksamhet liknande den tidigare, vilket ledde till att inga fortsatta diskussioner fördes. Priset var för Max oväsentligt i sammanhanget. Under hösten 1991 kontaktade Lotsbåten genom T.E. Max angående lokalen. Den första kontakten skedde med Max ägare C.B. Därefter företrädde S.E., biträdd av advokaten Roland S., Max. Samtidigt hade T.E. överläggningar med Frasses genom styrelseledamöterna Roger S. och Rune S. I tingsrättens mellan- och deldom meddelad den 21 december 1992 uppgav Roger S. i förhör under sanningsförsäkran att Frasses redan under våren 1991 var intresserat av att komma in i Forellen-lokalen, att de diskuterade frågan med T.E., att denne skulle se till att överlåtelseavtalet formulerades så att Frasses på längre sikt skulle komma in i lokalen, om det visade sig att den av T.E. planerade verksamheten inte blev lönsam. Enligt Roger S:s uppgifter i domen fick han se ett förslag till avtal någon gång i november eller december 1991 och insåg att avsikten med dess utformning var att hindra annan att bedriva konkurrerande verksamhet i lokalen. Av tingsrättens dom i skadeståndsmålet mot Lotsbåten framgår av Lotsbåtens uppgifter att bolaget avstod från det alternativa etablerandet i Park Café-lokalen när bolaget såg en chans att via T.E. komma in i Forellen-lokalen. - Strax före årsskiftet 1992 hade Lotsbåten ett 20-tal aktieägare. T.E. innehade en tredjedel av aktierna och var ensam styrelseledamot i bolaget. Förhandlingar fördes mellan Max och T.E. samt Lillviken under tiden september 1991 till slutet av januari 1992. Max avsikt var att själva lokalen skulle överlåtas. Olika kontraktsförslag utarbetades varvid parterna diskuterade överlåtelsepriset, tekniken för lokalens överförande och vilken verksamhet som förvärvaren skulle få driva i lokalen. Enligt S.E:s uppgift i tingsrättens mellan- och deldom var det för Max av avgörande betydelse att någon med Max konkurrerande verksamhet inte skulle bedrivas i lokalerna efter överlåtelsen. Även T.E. har, enligt domen, vidgått att S.E. gav uttryck för att Max var mot att konkurrerande verksamhet skulle bedrivas i lokalen. - T.E. uppgav i samband med förhandlingarna att Lotsbåten skulle bedriva ett konstgalleri i lokalen. Enligt Max bedömning var en sådan verksamhet tillräckligt artfrämmande från den tidigare bedrivna hamburgerverksamheten. - Enligt den tidigare nämnda domen var T.E., enligt egen uppgift, införstådd med att enbart galleriverksamhet inte skulle bli lönsam. Han planerade därför att driva någon ytterligare verksamhet och kontaktade Rune S., som är konditor. T.E. ville få råd angående konditoriverksamhet och märkte att Frasses hade ett starkt intresse av att driva hamburgerverksamhet i lokalen. - Enligt Max agerade T.E. i samråd med Frasses. De diskuterade utformningen av kontraktet så att inget hinder skulle finnas för Frasses att komma in i lokalen. Av det första kontraktsförslaget upprättat av advokaten Roland S. förstod Frasses att Max avsikt var att inte tillåta med Max konkurrerande verksamhet i lokalen. Trots detta förhållande fullföljde Frasses sina planer tillsammans med T.E. Omständigheterna under överläggningarna med Max visar att Lotsbåten utgjorde ett verktyg - en bulvan - för Frasses för att komma över lokalen. Förutom den höga årshyran för en galleriverksamhet, 300 000 kr, hade ingen planering av verksamheten vidtagits. Därutöver hade T.E. genom en laga kraft vunnen dom 1990 dömts till tre års fängelse. Såsom tingsrätten antecknat i sin mellan- och deldom måste det ha framstått som i hög grad osäkert om T.E. skulle få fängelsestraffet efterskänkt genom nåd. Inte heller kunde han, som hade ett förhållandevis långt fängelsestraff att avtjäna, förlita sig på att han skulle få avtjäna straffet vid kriminalvårdsanstalten på Porsön. I stället hade Frasses ett eget intresse av att starta verksamhet i lokalen.

Genom avtalet mellan Max och Lotsbåten, träffat den 23 januari 1992, förband sig Max att från och med den 1 februari 1992 säga upp hyreskontraktet med Lillviken och Lotsbåten att från och med samma datum teckna ett nytt hyreskontrakt med Lillviken. Max åtog sig att föra bort bolaget tillhörig inredning och Lotsbåten att överta lokalerna i befintligt skick, inklusive diverse begagnade inventarier enligt särskild överenskommelse. Köpeskillingen om 50 000 kr skulle betalas senast den 1 februari 1992. Vidare förband sig Lotsbåten att inte överlåta hyresrätten till annan eller i andra hand upplåta hyresrätten till annan utan att Max dessförinnan genom ett skriftligt erbjudande beretts möjlighet att förvärva hyresrätten åter mot betalning av 50 procent av den köpeskilling som bolaget erlagt för inventarierna. Om Lotsbåten sade upp hyresrätten eller om den skulle upphöra på grund av hyresvärdens uppsägning skulle Max vara berättigat att förvärva hyresrätten på vissa villkor. Max förband sig att teckna borgen för Lotsbåtens fullgörande av hyresbetalningar. Ifall Lotsbåten skulle i strid med bestämmelserna och utan Max skriftliga medgivande överlåta hyresrätten till annan eller eljest förorsaka eller medverka till att Max rättigheter upphörde ålåg det Lotsbåten att till Max utge ett vite om 500 000 kr. Syftet med villkoren var att ge Max kontroll över lokalen. Oavsett utformningen av de olika förslagen var avtalsobjektet hela tiden hyresrätten till lokalen.

Frasses övertog i omedelbart samband med avtalet mellan Lotsbåten och Max samtliga aktier i Lotsbåten, merparten av aktierna till och med före avtalet. Av bolagets 1 625 aktier innehade T.E. 500 aktier och resterande aktier var spridda på 21 personer. Enligt anteckning på aktiebreven N:ris 1-500, tillhöriga T.E:s infördes överlåtelsen på Frasses den 31 januari 1992 i Lotsbåtens aktiebok. T.E:s aktier var före förvärvet utmätta. Överlåtelsen av A.B:s 50 aktier infördes enligt anteckning i aktieboken den 22 januari 1992. Samma förhållande gällde ytterligare tretton aktieägares 675 aktier. Vad gäller överlåtelsen av aktierna N:ris 1101-1150, tillhöriga J.L., antecknades dessa vara införda i aktieboken den 22 februari 1992. Enligt protokoll, daterat den 31 januari 1992 och fört vid extra bolagsstämma och tillika styrelsesammanträde med aktieägarna i Lotsbåten, antecknades att Frasses, företrätt av Roger S., representerade 1 525 aktier. - Av samma protokoll framgår vidare att till styrelseledamöter valdes H.S., Roger S. och Rune S. och att firman tecknades, förutom av styrelsen, av Rune S. och Roger S. var för sig. Från och med den 31 januari 1992 hade Lotsbåten och Frasses samma ställföreträdare. Lotsbåten hade ingen egen ekonomisk bärkraft utan var helt beroende av Frasses. Lotsbåten drev verksamheten i Frasses kännetecken fram till dess att Forellen-lokalen den 19 maj 1994 överläts på moderbolaget Frasses. I förvaltarberättelsen i Lotsbåtens konkurs har antecknats att Frasses i januari 1992 förvärvade aktierna i konkursbolaget. Lotsbåten förteg för Max det verkliga syftet med förvärvet av lokalen och Frasses medverkade vid det svikliga förfarandet. I Luleå tingsrätts mellan- och deldom, vilken fastställts av Hovrätten för Övre Norrland, har fastslagits att T.E., som företrädare för Lotsbåten, redan vid avtalets ingående hade för avsikt att överlämna aktierna vidare till Rune S. och Roger S. eller till ett bolag som ägdes av dessa och att T.E. insett att det för Max var av avgörande betydelse att någon hamburgerrestaurant inte öppnades i Forellen-lokalen. T.E:s förtigande har av domstolarna bedömts som svikligt. I Luleå tingsrätts skadeståndsdom har antecknats att Lotsbåten vitsordat att bolaget genom T.E. förfarit svikligt vid överlåtelseavtalets ingående och att detta svek i och för sig är skadeståndsgrundande. Max kände inte till Frasses medverkan och samma förhållande gällde J.W. hos Lillviken. Denne fick vetskap om förhållandet först någon gång i februari 1992. - Av avtalet mellan Lotsbåten och Frasses framgår av punkt tio att köparen övertog säljarens rörelselokaler, dvs. att det var fråga om en hyresrättsöverlåtelse. Köpeskillingen, drygt en miljon kr, erlades genom övertagande av vissa balansposter upptagna i säljarens bokslut per den 30 april 1994 och genom kontant betalning. Frasses övertog förpliktelser på drygt 900 000 kr utan att beakta den av Max förda - förutsebara - skadeståndstalan. I stället fortsatte Frasses att dölja det rätta förhållandet - att Frasses övertagit verksamheten i Forellen-lokalen - vilket framgår av tingsrättens dom den 22 januari 1996 och anteckningen att Lotsbåten driver alltjämt hamburgerrörelse i Forellen-lokalen.

Lotsbåten har haft en illojal avsikt att handla för Frasses räkning och dölja det för Max. Detta framgår särskilt av följande omständigheter.

- Frasses hade tidigare försökt få köpa Forellen-lokalen men Max hade inte varit intresserat av en överlåtelse till en konkurrent.

- Frasses avstod sedan hösten 1991 från annan etableringsmöjlighet i centrala Luleå med anledning av Lotsbåtens kontakter med Max angående Forellen-lokalen.

- Frasses samrådde under hösten 1991 med T.E. om avtalets utformning så att den skulle passa Frasses avsikter att komma in i Forellen-lokalen.

- I början på januari 1992 överläts Lotsbåtens balans- och resultaträkningar till Norrline AB, ett annat av T.E. ägt bolag.

- Frasses förvärvade i omedelbar anslutning till Lotsbåtens förvärv av Forellen-lokalen aktierna i Lotsbåten och har sedan dess varit ensam ägare av Lotsbåten. Såsom moderbolag styrde Frasses Lotsbåtens verksamhet.

- Lotsbåten befann sig under verksamhetstiden på ruinens brant och hade inga andra tillgångar än Forellen-lokalen.

Genom tingsrättens dom den 22 januari 1996 förpliktades Lotsbåten att till Max utge 2 100 000 kr jämte rättegångskostnader. I domen konstaterade tingsrätten att Max omsättning minskat med ca 1 200 000 kr per år sedan Lotsbåten övertagit Forellen-lokalen. Tingsrätten uttalade vidare att vid angivna förhållanden och då annan sannolik förklaring till en omsättningsminskning av denna storlek inte förebragts får det anses visat att omsättningsminskningen till helt övervägande del är att tillskriva Lotsbåtens konkurrerande hamburgerförsäljning. Efter en skälighetsuppskattning bestämde tingsrätten årsomsättningsminskningen till 1 000 000 kr och efter avdrag för kostnadsökningen, 43,5 procent, den skada som Max åsamkats till 565 000 kr per år.

Max har accepterat tingsrättens bedömning och har utgått från densamma vid beräknandet av det nu framställda skadeståndsyrkandet. - Under den tid som McDonald's bedrev verksamhet i Luleå uppgick årsomsättningen i Forellen-lokalen och McDonald’s-lokalen tillsammans till 15 miljoner kr. Efter Lotsbåtens/Frasses konkurrerande etablering i Forellen-lokalen avvek omsättningsutvecklingen i McDonald’s-lokalen från utvecklingen hos övriga motsvarande Max-restauranger. Under februari-augusti 1991 drev Max restaurang i både Forellen-lokalen och McDonald’s-lokalen. Max totala omsättning i dessa lokaler motsvarade då den totala omsättningen för de båda lokalerna under den tid som Max och McDonald’s bedrev sin verksamhet parallellt. Vid en jämförelse av omsättningen före och omedelbart efter Lotsbåtens konkurrerande etablering drabbades Max av ett omsättningsbortfall för McDonald’s-lokalen om 1,4 miljoner kr per år. Samtidigt uppgick den totala omsättningen för Max i McDonald’s-lokalen och för Frasses i Forellen-lokalen alltjämt till ca 15 miljoner kr per år. Max skulle ha haft rörliga kostnader uppgående till 43,5 procent av den omsättningsökning som skulle ha uppstått ifall Lotsbåten/Frasses hade avstått från den illojala etableringen i Forellen-lokalen. När Max bedrev verksamhet enbart i McDonald's-lokalen, september 1991-april 1992 uppgick den sammanlagda omsättningen till 7 713 000 kr eller omräknat till en årsomsättning på 11 570 000 kr. Under de återstående åtta månaderna av 1992, då Lotsbåten uppträdde som konkurrent, uppgick Max omsättning till 7 351 000 kr. Årsomsättningen under 1993 uppgick till 10 305 000 kr och under 1994 till 9 976 000 kr. Den sammanlagda omsättningen för perioden maj 1992 till och med december 1994 uppgick till ca 27 600 000 kr, eller omräknat till en årsomsättning på ca 10 360 000 kr. Årsomsättningen för den angivna tidsperioden understeg, enligt tingsrättens beräkning, följaktligen årsomsättningen på 11 570 000 kr med omkring 1 200 000 kr per år. Max har accepterat bedömningen trots att Max egen beräkning utvisat ett omsättningsbortfall på 1,4 miljoner kr per år. Av intyg över Max omsättning för åren 1995-1998 framgår att årsomsättningen inte ökat.

I samband med att Max ansökte om verkställighet av tingsrättens dom i vilken Lotsbåten ålagts att utge 2 100 000 kr till Max stod att läsas i lokaltidningarna att beskedet från Frasses ägare, Rune och Roger S., till Max var: ”Ni blir blåsta på två miljoner i skadestånd.” - ”Frasses verksamhet berörs inte. Bolaget som dömts är vilande med enbart aktierna kvar och sätts i likvidation. Där finns inget att hämta. Så Max blir blåsta på skadeståndet säger Frasses ägare, Rune och Roger S.” - ”Med andra ord har Max inget att hämta i Lotsbåten. Kravet innebär att bolaget försätts i konkurs och Rune och Roger S. kan lugnt fortsätta i Forellen med bolaget Frasses Bar AB.” - ”Men Max kan känna sig blåsta på skadeståndet på 2,1 miljoner kronor. Frasse har genom bolagsaffärer kringgått skadeståndet och kommer att fortsätta sälja hamburgare i Forellen.” - ”Men under intervjun släpper han nyheten att Max taktiskt stämt fel bolag. Att Frasse i Forellen inte haft med Lotsbåten att göra sedan april 1994, - det vill säga innan skadeståndsprocessen inleddes. Frasses Bar AB med Roger S. och fadern Rune S. som ägare tog då över hyresavtal och driften.”

Frasses syfte med sina åtgärder var att omintetgöra Max möjligheter att utfå skadeståndet och Frasses fullföljde sitt otillbörliga beteende. Det förhållande att avtalet mellan Max och Lotsbåten befunnits ogiltigt på grund av svek medför inte att ogiltigheten försätter Max i ett bättre läge än om avtalet fullföljts. Lojalitetsplikten kvarstår för Lotsbåten/Frasses.

Lotsbåten försattes i konkurs den 8 juli 1996. Obestånd uppkom redan vid överlåtelsen till moderbolaget i maj 1994 då det förelegat skyldighet att beakta Max fordran eftersom skadeståndstalan väcktes redan under 1992. I vart fall hade det ålegat Lotsbåten/Frasses att räkna med risken för bifall till Max fordran. Forellen-lokalen representerade ett sådant värde, åtminstone tre miljoner kr, att Max i konkursen skulle ha fått utdelning med ett betydande belopp. Skadan är - oaktat tidsbegränsningen i avtalet mellan Max och Lotsbåten - fortlöpande. Det s.k. hamburgersegmentet runt Shopping har varit stabilt trots etablering på andra håll i Luleå. Antalet restauranger i Luleå har också varit oförändrat.

Frasses talan

I slutet av november 1991 kontaktade T.E. som företrädare för Lotsbåten Roger och Rune S. T.E. berättade om sina planer att starta galleriverksamhet och att han förhandlade med Max om Forellen-lokalen. Han bad om hjälp med den konditori- och serveringsverksamhet som han skulle bedriva i galleriet. Frasses hade vid den här tiden övervägt en utvidgning i Luleå och bolaget hade tittat på en lokal på Storgatan som utbjöds av ett konkursbo. Av olika anledningar hade lokalen valts bort. Detta skedde innan kontakten med Lotsbåten. Roger och Rune S. förklarade för T.E. att de var villiga att hjälpa till. De såg en möjlighet för Frasses att på lång sikt kunna etablera en verksamhet i Forellen- lokalen, om Lotsbåtens galleriverksamhet inte skulle bära sig. Detta nämnde de för T.E. som inte hade någon erinran häremot. I slutet av december 1991 tog T.E. en förnyad kontakt. T.E. berättade att han fått ett avtalsförslag från Max. De diskuterade förslaget och besökte även lokalen. I slutet av januari 1992 kom T.E. för tredje gången till Frasses. Han uppgav att han träffat ett avtal med Max och ett hyresavtal med Lillviken. Han hade nycklar till lokalen som de besökte. De fann att den var i mycket sämre skick än förväntat. Den var även i sämre skick än vid det tidigare besöket i december. Max hade slitit loss möblerna som varit fastskruvade i golvet. Klinkergolvet behövde därför bytas. Vidare saknades inventarier. T.E. blev chockad. Lotsbåten hade inte de ekonomiska resurser som krävdes för att iordningställa lokalen. Galleriplanen byggde på att verksamheten kunde startas med mycket låga initiala kostnader. De överenskom om att Frasses skulle få överta lokalen. Detta skedde genom att T.E. erbjöd Frasses att få köpa de 500 aktier, av totalt 1 625, som han ägde i Lotsbåten. T.E:s aktier var vid tillfället utmätta och Frasses fick lösa ut dessa från kronofogdemyndigheten. Enligt Frasses uppfattning skedde förvärvet den 31 januari 1992. Därefter förvärvade Frasses de ytterligare drygt 20 aktieposterna som fanns i Lotsbåten från lika många olika ägare. En tid senare upprättade man handlingar avseende aktieförvärven och protokoll från bolagsstämma och gjorde erforderliga ändringar i aktieboken och hos Patent- och registreringsverket. Ändringsanmälan till Patent- och registreringsverket är daterad den 31 januari 1992 men den är ankomststämplad hos verket den 28 februari 1992. Detta utvisar enligt Frasses att datumangivelserna på aktiebreven och i protokollet från bolagsstämman inte är riktiga och att Frasses inte förvärvat samtliga aktier eller merparten av aktierna under januari 1992.

Avtalet mellan Max och Lotsbåten var föremål för utdragna förhandlingar. Det första avtalsförslaget från Max är rubricerat ”Avtal om överlåtelse av hyresrätt”. I avtalspunkt 1 överlåter Max till galleriet hyresrätten för en köpeskilling om 300 000 kr. Lotsbåten framförde synpunkter på förslaget på sätt framgår av ett telefax av den 25 november 1991 till G.R. och T.G.; företrädare för Lillviken. I nämnda telefax skrev T.E. bl.a. att han hade mottagit avtalsförslaget från S.E. utan att det väckte någon stor entusiasm. T.E. gjorde även en anteckning för hand på telefaxet om att Lillviken tog avstånd från betalning för hyresrätt och skulle meddela Max detta. Lotsbåten erhöll härefter ett nytt avtalsutkast från Max. Det andra förslaget är daterat den 19 december 1991 och ser lite annorlunda ut men det står alltjämt att det var fråga om en överlåtelse av hyresrätt. Under punkt 1 sägs att hyresrätten överlåter Max till galleriet för en överenskommen köpeskilling om 150 000 kr. Lotsbåten framförde synpunkter även på detta förslag. Det gjorde bolaget i ett fax av den 20 december 1991 till Max genom S.E. med följande innehåll: ”Bäste S., Angående hyresavtal Forellen 12, hyresvärd Lillviken Fastigheter AB. Själva hyreskontraktet som jag mottog på ditt kontor igår är OK, inklusive ert borgensåtagande som var en fiffig grej. Det kommer därför att överlämnas till Lillviken under dagen i undertecknat skick av mig. Däremot måste vi i samförstånd med Lillviken ta avstånd från ert förslag till tilläggsavtal som är i klar konflikt med gällande lagar och förordningar. I stället måste ni på ordinarie vis träffa överenskommelse med Lillviken att ert nuvarande hyreskontrakt upphör att gälla från och med 1992-02-01. I enlighet med våra tidigare diskussioner är vi beredda att överta lokalerna i befintligt skick och erlägga litografier till ett bruttovärde av 100 000 kr inklusive moms som betalning till er för inventarier i form av skärbord (disk), bord, stolar, ljuslådor och fasadskyltar. Jag hör tacksamt från dig med bekräftelse, vänliga hälsningar, T.”

Lotsbåten skrev därefter ett avtalsförslag som översändes till Max som godtog förslaget med endast en datumändring. Avtalet undertecknade parterna den 23 januari 1992. Det slutliga avtalet innehåller väsentliga skillnader i förhållande till utkasten. Det är inte längre fråga om en överlåtelse av hyresrätt. Max skulle säga upp sitt hyreskontrakt med Lillviken och Lotsbåten teckna ett nytt kontrakt med Lillviken. I första utkastet fanns en bestämmelse som förutsatte Lillvikens acceptans. Max var medvetet om att detta innebar att en tredje part, hyresvärden, skulle tvingas att följa vissa förbindelser. Detta åtagande finns inte kvar i de följande utkasten. Av det slutliga avtalet framgår också att betalningen avsåg inventarier och ingenting annat. Köpeskillingens slutliga storlek, 50 000 kr, jämfört med den ursprungliga, 300 000 kr, tyder även på att det inte var fråga om en överlåtelse av hyresrätt. I det ingångna avtalet uppställdes inga bestämmelser som tog sikte på ägandet i Lotsbåten. Max ställde inga som helst villkor på vem som skulle äga aktierna i Lotsbåten. Av avtalet framgår inte heller att Max velat förvissa sig om att det inte skulle bedrivas någon konkurrerande verksamhet i lokalen, trots att Max enkelt hade kunnat ange det i avtalet.

Att T.E. haft en verklig avsikt att starta galleriverksamhet stöds av hans minnesanteckningar, dels av hans rumsreservation på Max Hotell i november 1991, dels av hans kontakt med Lindbergs ramar i Luleå angående prissättning av inramningsarbeten, dels av hans avsikt att nyttja befintlig ljusskylt genom att byta ut vissa av de tidigare använda bokstäverna i skylten ”Hamburgerrestaurang” till ”Atelier Gourdon” eller ”Lotsbåten”. Handlingarna utvisar även att det inte har rått något bulvanförhållande mellan Lotsbåten och Frasses.

Redan vid förvärvet av T.E:s aktier hade Frasses velat flytta över hyresrätten till bolaget. Emellertid valde man med hänsyn till innehållet i avtalet mellan Max och Lotsbåten att i stället förvärva aktierna i Lotsbåten. Härigenom ville man undvika att handla i strid med avtalet. Efter domen från hovrätten i maj 1994, genom vilken hovrätten fastställde tingsrättens ogiltigförklaring av avtalet mellan Max och Lotsbåten, gjorde Frasses bedömningen att Lotsbåten kunde säga upp hyresrätten och överlåta inkråmet till Frasses. På detta sätt rationaliserade man verksamheten inom koncernen och erhöll en gemensam personal och bokföring. Detta skedde den 19 maj 1994. Då övertog Frasses Lotsbåtens bokförda tillgångar och skulder i enlighet med en värdering som bolagets revisor gjorde. Samtidigt som Lotsbåten uppsade sitt hyresavtal med Lillviken tecknade Frasses ett nytt hyreskontrakt med Lillviken. J.W., styrelseledamot i Max och VD för Lillviken, var medveten om även denna verksamhetsöverföring och uppsägningen av hyresrätten.

Beträffande den av Max åberopade utredningen i skadeståndsfrågan bör följande beaktas. - Av försäljningsstatistiken över Max och McDonald’s försäljning i centrala Luleå mellan åren 1989 och 1992 kan vissa tydliga förändringar utläsas. Under 1991 då Max öppnade Luleå 3 (McDonald’s-lokalen) skedde i det närmaste en halvering av omsättningen i Luleå 2 (Forellen-lokalen), utan att omsättningen i motsvarande mån ökade i Luleå 3. Omsättningen fortsatte att sjunka i Luleå 2 utan någon tydlig ökning i Luleå 3. När Max i augusti 1991 stängde Luleå 2 minskade omsättningen i Luleå 3. När Lotsbåten i april 1992 öppnade restaurangen i Forellen-lokalen påverkade detta inte i någon nämnvärd omfattning Max omsättning. Följande månad, maj, ökade Max omsättningen jämfört med både föregående månad och maj månad 1991. Omsättningen i Luleå 3 ökade 1992 jämfört med 1991. Under elva månader 1991 och under 1992 uppgick Max omsättning i Luleå 3 till belopp som visar på att Max inte lyckades ta med sig hela omsättningen från Luleå 2 till Luleå 3 och att Max inte heller lyckades ta över hela McDonald’s omsättning. Det föreligger inte något orsakssamband mellan Lotsbåtens verksamhet och Max eventuella omsättningsminskning. - Frasses sammanställning av det material som Max ingett visar att Max omsättning ökade i Luleå 3 under perioden februari- augusti 1992 jämfört med samma period 1991, trots konkurrerande verksamhet under halva perioden 1992. - Av försäljningsstatistiken över Max hamburgerrestauranger i Norrbotten och Västerbotten för åren 1990-1994 framgår att omsättningen inte utvecklats i någon avsevärd mån. I flera fall försämrades omsättningen. För Luleå l, som är Max mest inarbetade restaurang och belägen utanför centralorten, minskade årsomsättningen även den från 1990 till 1994. Tendensen med omsättningsminskning visar att det inte föreligger något orsakssamband mellan Lotsbåtens etablering och Max påstådda omsättningsbortfall. - Den av S.E. uppskattade årsomsättningen för 1991 avviker med 1,5 miljoner kr från den verkliga omsättningen. Avvikelsen kan inte enbart förklaras av förhållandet att Max under fyra månader 1991 inte hade någon omsättning i Luleå 2. - Max intyg över omsättningen i Luleå City för åren 1995-1998 visar på en ganska nedslående trend, dock med en viss höjning för år 1997. - Av årsredovisningen i Lotsbåten och den fakturerade försäljningen framgår att den minskade kraftigt vid en jämförelse mellan räkenskapsåren 1992/1993 och 1993/1994. Den tydliga minskningen i Frasses omsättning visar på att marknaden för snabbmat försämrades i centrala Luleå och att Max påstådda omsättningsminskning är att tillskriva andra faktorer än Lotsbåtens verksamhet. - Frasses vitsordar att vid en omsättningsökning uppgår procentsatsen för bolagets ökade kostnader för varor, tillbehör, emballage, svinn och personal till den av Max angivna siffran 43,5.

Max genmäle

Vad gäller Forellen-lokalens skick framställde T.E. inte i samband med övertagandet någon reklamation till Max. Inventarierna var vid överlåtelsen en bisak för Max. - Forellen-lokalens värde uppgick åtminstone till tre miljoner kr. Överlåtelsen från Lotsbåten till Frasses skedde följaktligen till ett pris som väsentligt understeg det verkliga värdet. Med beaktande av Max skadeståndskrav medförde överlåtelsen i vart fall en påtaglig risk för att Lotsbåten skulle komma på obestånd. - Utifrån den köpeskilling som Max erlade vid förvärvet av McDonald’s-lokalen kunde Max inte acceptera någon konkurrerande verksamhet i Forellen-lokalen.

Domskäl

Parterna har på ömse sidor åberopat en omfattande skriftlig bevisning.

På Max begäran har förhör under sanningsförsäkran ägt rum med H.S. och vittnesförhör med J.W., S.M., S.E. och Roland S.

Frasses har för sin del åberopat förhör under sanningsförsäkran med Roger S. och vittnesförhör med B.L., T.G., O.W. och U.H.

Beträffande vad som förevarit i samband med överlåtelserna av Forellen- lokalen, först mellan Max och Lotsbåten och därefter mellan Lotsbåten och Frasses gör tingsrätten följande överväganden.

Max tecknade den 26 april 1985 ett hyreskontrakt avseende Forellen- lokalen med hyresvärden Lillviken. Kontraktstiden bestämdes till tio år och löpte fram till den 30 september 1995. I lokalen drev Max en hamburgerrestaurang. Efter att McDonald’s avvecklat sin verksamhet i Luleå förvärvade Max genom ett avtal, daterat den 17 december 1990, McDonald’s rörelse, innefattande hyresrätten enligt kontrakt med Lillviken, samtliga inventarier och viss utrustning i lokalen. Max öppnade den 1 februari 1991 hamburgerverksamhet i McDonald’s-lokalen. Under en period fram till och med augusti 1991 drev Max sålunda två hamburgerrestauranger i centrala Luleå. Verksamheten i Forellen-lokalen trappade Max successivt ned genom begränsade öppethållandetider. Max mål var att styra över kundkretsen från Forellen-lokalen till McDonald’s-lokalen.

I målet är ostridigt att Frasses genom Roger S. och Rune S. under en längre tid visat ett intresse för Forellen-lokalen. Enligt Roger S. kontaktade han under 1991 S.M. hos Max angående Forellen-lokalen. Han erhöll ett avböjande svar på frågan om att få överta lokalen. Genom förhören med S.M. och S.E. står det fullständigt klart att Max ansåg det som en omöjlighet att överlåta Forellen-lokalen till en konkurrent. Frasses som sökte en etableringsmöjlighet i centrala Luleå gjorde därefter vissa överväganden beträffande den s.k. Park-Café-lokalen. Enligt Roger S. avskrev dock bolaget under oktober månad 1991 denna etableringsmöjlighet eftersom lokalerna skulle ha krävt omfattande reparationer.

Genom vittnesförhören med S.M. och S.E. är utrett att även andra personer, förutom Frasses, visade intresse för att få förvärva Forellen- lokalen. Max förde inte någon egentlig diskussion med dessa eftersom Max bedömde att den planerade verksamheten var för snarlik den bedrivna hamburgerverksamheten. Max upphörde från och med september 1991 med verksamheten i Forellen-lokalen. I augusti 1991 hade Lotsbåten genom T.E. kontaktat Max ägare, C.B. Sedermera skötte S.E., driftsansvarig för hamburgerdivisionen inom företaget, kontakterna med T.E. När T.E., som vid tillfället stod inför avtjänandet av ett treårigt fängelsestraff, uppgav för Max att Lotsbåten hade planer på att starta en galleriverksamhet i Forellen-lokalen fann Max att denna var tillräckligt artfrämmande från Max tidigare verksamhet. Bolagen undertecknade den 23 januari 1992 ett avtal angående Forellen-lokalen.

Av förhöret med Roger S. har framkommit att T.E. parallellt med förhandlingarna med Max hade kontakter med Frasses. Angående kontakterna är genom Roger S:s uppgifter utrett att det första sammanträffandet ägde rum i slutet av november 1991. T.E. berättade då om sina planer. Han ville ha hjälp med att starta en konditori- och serveringsverksamhet, i förening med gallerirörelsen. Frasses ställde sig positiv till T.E:s förfrågan och har vidgått att bolaget på sikt såg en möjlighet att komma in i lokalen, ifall T.E:s gallerirörelse inte skulle bära sig. T.E. var införstådd härmed. Vid tillfället visade T.E. upp ett kontraktsförslag från Max. Frasses hade inga synpunkter på förslaget även om bolaget var intresserat av att det inte fanns några näringsbegränsningar i avtalet. Enligt Roger S. insåg han att Max avsikt med utformningen av avtalet var att förhindra annan att bedriva konkurrerande verksamhet i lokalen. - Kort före jul 1991 återkom T.E. Han uppgav att det nu var nästan klart och visade upp ett nytt kontraktsförslag. Avtalet innehöll inget näringsförbud. På T.E:s förslag besökte de tillsammans först Forellen- lokalen och därefter Lillvikens kontor. T.E. ville för Lillviken presentera Frasses ägare som några av de personer som skulle hjälpa honom med den planerade rörelsen. I samband med att de lämnade kontoret stötte de på J.W. som enligt Roger S. yttrade ”kom ihåg att jag har varken sett eller hört något av ert möte”. - Enligt Roger S. ”dök” T.E. på nytt lika plötsligt upp den 30 januari 1992. Denna gång hade han med sig nycklar till Forellen-lokalen och berättade att det var klart med lokalen. När de besökte lokalen ”tappade T.E. hakan” på grund av dess skick. All inredning var bortforslad. Bardisken var sönderdelad. Golvet var sönderslitet genom att stolar och bord rivits loss från klinkergolvet. T.E:s planer hade varit att ta över befintliga inventarier och att snabbt komma igång med verksamheten. Enligt Roger S. yttrade T.E. ”det här klarar jag inte av” och han erbjöd Frasses att få ta över lokalen. De besökte samma dag Lillvikens kontor och klargjorde att T.E. ville att Frasses skulle ta över lokalen. Lillviken ställde sig positiv till Frasses etablering i Forellen-lokalen. Frasses hade inga färdiga ombyggnadsplaner utan uppdrog vid besöket åt Lillvikens dotterbolag, Bygg-City, totalentreprenörskapet för ombyggnationerna. Hustrun till en av delägarna i Lillviken var innehavare av en arkitektbyrå och denna anlitade Frasses för att ta fram skisser, varu- och tygprover m.m. När de lämnade Lillviken stötte de på nytt samman med J.W. Denne hade av T.G. och G.R. fått klart för sig överenskommelsen om Forellen-lokalen. J.W. konstaterade enligt Roger S. att ”nu kommer det att bli ett jävla liv” och han tillade att han skulle dröja fjorton dagar med att underrätta Max om saken.

Roger S. har vidare uppgett att han i sällskap med T.E. besökte SE- banken den 31 januari 1992. Han fick information om Lotsbåtens ekonomiska ställning och förhållandet att det fanns ytterligare ett 20-tal aktieägare i bolaget. T.E., som överlät sina aktier för en krona, fick i uppdrag att ”inhämta” övriga aktiebrev. Dessa aktier överlämnades utan ersättning. I slutet på februari 1992 sammanträffade de på nytt i banken för att ordna med erforderliga formalia. Vid tillfället överlämnade banken aktiebreven. Det var bankens jurist som föreslog att datumet för aktieförvärven skulle anges till den 22 januari 1992. Även bolagsstämmoprotokollet antedaterades till den 31 januari 1992, troligtvis gjorde banken detta utifrån datumet för Frasses förvärv av T.E:s aktier. Omgående efter bankbesöket skickade Frasses in ändringsanmälan till Patent- och registreringsverket. Genom ett köpeavtal överlät Lotsbåten till Norrlines AB, ett bolag ägt av T.E., sina tillgångar och skulder enligt bolagets bokslut per den 31 december 1991. Avtalet innebar att Norrlines AB övertog ett underskott. Även om avtalet är daterat den 2 januari 1992 framgår det av ett missiv från banken att T.E. undertecknade avtalet först den 13 mars 1992. Ombyggnationen av Forellen-lokalen blev färdig i slutet av april 1992. - Under två års tid drev Frasses hamburgerverksamhet i två olika bolag. För att uppnå organisatoriska fördelar bestämde sig Frasses för att förvärva inkråmet i Lotsbåten. Eftersom Lotsbåtens räkenskapsår slutade per den 30 april fann Frasses det lämpligt att inkråmsöverlåtelsen gjordes i anslutning härtill. Vid avtalets undertecknande den 19 maj 1994 hade även hovrätten meddelat sin dom varigenom avtalet mellan Max och Lotsbåten befunnits ogiltigt. Frasses uppfattade detta som att det inte längre fanns något hinder mot överlåtelsen. Frasses strävan var inte att hemlighålla överlåtelsen även om bolaget inte fann skäl att gå ut och annonsera om den. Max framställde sin skadeståndsfordran först under senhösten 1994. Roger S. har förnekat att han skulle ha uttryckt sig på det sätt som återgetts i lokaltidningarna om att Max kunde känna sig blåst på skadeståndet m.m.

Frasses har sålunda genom Roger S. hävdat att Lotsbåten inte förfarit vilseledande/svikligt vid förvärvet av Forellen-lokalen och att Frasses under inga förhållanden medverkat vid Lotsbåtens eventuella vilseledande/svikliga förfarande vid förvärvet av Forellen-lokalen i syfte att inom Frasses koncern öppna med Max konkurrerande verksamhet i lokalen.

När det gäller att bedöma vilken roll Frasses spelat i ovan nämnt avseende bör enligt tingsrättens bedömning avgörande vikt fästas vid följande omständigheter.

T.E. stod hösten 1991 inför avtjänandet av ett fängelsestraff på tre år. I denna situation ter det sig mindre sannolikt att han på ett seriöst sätt skulle ha planer på att starta en ny rörelse. Däremot saknas det anledning att betvivla riktigheten av vittnet U.H:s uppgift om att T.E. alltid hade haft en dröm om att starta en galleriverksamhet. Inte heller betvivlar tingsrätten att U.H., som innehavare av konstgallerier i olika länder, skulle ha kunnat hjälpa sin gode vän, T.E., genom att bli den som skulle leverera konstverken. Likaså saknas skäl att ifrågasätta vittnet O.W:s uppgift om att T.E. i samband med upprättandet av en nådeansökan uttalat en vilja att lämna en tavla till honom, efter det att han öppnat ett konstgalleri. Frasses har även framhållit att T.E. hösten 1991, genom biträde av S.E., reserverat rum på ett Max-hotell i Luleå för U.H. Emellertid finns ingen utredning som utvisar att T.E. skulle ha gjort någon marknadsundersökning och kalkyler eller på annat sätt utrett de ekonomiska förutsättningarna för att driva ett konstgalleri i Luleå. Därutöver framgår av förhöret med U.H. att några konkreta samarbetsplaner inte etablerats. Frasses har förvisso åberopat vissa minnesanteckningar gjorda av T.E. till stöd för att någon samverkan inte förekommit mellan Frasses och T.E. Enligt tingsrättens bedömning har anteckningarna en synnerligen begränsad betydelse och de talar närmast mot att T.E. skulle ha haft påstådda planer. Sålunda finns endast en prisuppgift från ”Lindbergs” om inramningskostnad för en tavla på 60x70 cm. En viss osäkerhet föreligger även beträffande tidpunkten för anteckningarna. Vidare bör beaktas att Lotsbåten i samband med aktieöverlåtelserna till Frasses uppvisat ett underskott enligt balansräkningarna. Mot bakgrund av Lotsbåtens ekonomiska ställning ter det sig än mer anmärkningsvärt att bolaget skulle ha kunnat bära den höga hyreskostnaden på ca 300 000 kr per år. Det är vidare ostridigt att T.E. var fullt införstådd med Max avsikt att förhindra med Max konkurrerande verksamhet i Forellen-lokalen. Förhandlingarna med T.E. ledde enligt S.E. till att Max medgav att Lotsbåten skulle ha rätt att bjuda sina kunder på ”kaffe och bulla”. Med beaktande härav framstår det som svårförståeligt att T.E. skulle ha varit i behov av rådgivning och hjälp från förre konditorn Rune S. Det bör även beaktas att Roger S. uppgett att han inte tidigare haft annan kontakt med T.E. än att denne varit kund i SE-banken samtidigt som Roger S. var anställd i banken. Vidare kan det inte bortses från Roger S:s uppgift om T.E:s reaktion vid besöket i Forellen-lokalen. Han har berättat att T.E. på grund av lokalens skick tappat hakan och omgående erbjudit Frasses att ta över den utan att han försökt få Max att vidta några förbättringsåtgärder. Även vittnet T.G. har berättat att han tillsammans med T.E. besökt Forellen-lokalen. Enligt T.G. hade T.E. kommit upp på Lillviken och medfört en liten skiss. De hade tillsammans gått till lokalen och T.E. hade blivit förbannad och chockad över dess skick och backat ur affären. Sammanställt med Roger S:s uppgifter skulle detta innebära att T.E. vid två olika besiktningstillfällen blivit lika överraskad över lokalens dåliga skick. T.G. har vidare berättat att en vecka efter hans besök i Forellen-lokalen kom Frasses genom Roger S. och Rune S. till Lillviken och ville ha Forellen-lokalen ombyggd. Även denna uppgift står i strid med vad som Roger S. berättat.

Vidare tillkommer det märkliga förhållandet att ett flertal olika handlingar skulle, såsom Frasses hävdat, vara antedaterade. Enligt tingsrättens uppfattning har Roger S. inte förmått lämna någon godtagbar förklaring till varför antedateringar skulle ha ägt rum, särskilt gäller detta överlåtelsedatumen på aktierna.

Sammantaget anser tingsrätten - i likhet med vad som konstaterats i de tidigare meddelade domarna av Luleå tingsrätt och Hovrätten för Övre Norrland - att Lotsbåten genom T.E. förfarit svikligt vid avtalets ingående med Max. Det är visat att T.E. redan från början handlat i syfte att bereda Frasse-koncernen möjlighet att öppna med Max konkurrerande verksamhet i Forellen-lokalen. Det framstår som uppenbart att Frasses har medverkat vid Lotsbåtens vilseledande/svikliga förfarande.

Vad beträffar avtalet av den 23 januari 1992 mellan Max och Lotsbåten har det föregåtts av olika förslag vilka benämnts som avtal om överlåtelse av hyresrätt. Det slutliga avtalet innehåller ingen uttrycklig överlåtelse av hyresrätten men under punkten 2 stadgas bl.a. att Lotsbåten skall överta lokalerna i befintligt skick. J.W. har berättat att Lillvikens policy varit att den ”gamla hyresgästen” skulle säga upp sitt kontrakt och den ”nya hyresgästen” skulle teckna ett nytt kontrakt med Lillviken. Därest betalning förekommit för en hyresrätt har det enligt J.W. betytt att hyran varit satt för lågt. Vittnet Roland S. som vid tidpunkten var Max juridiska biträde, har berättat att han upprättade det första förslaget som Lillviken hade erinringar emot. Lillviken gjorde gällande att man inte öppet ville medverka till att en hyresrätt överläts mot betalning. Han skrev därför om avtalet och strök kravet på Lillvikens godkännande. Han förstod att Lillvikens egentliga skäl till att inte skriva på avtalet var att man inte så öppet ville stödja Max strävan att hindra konkurrens. Det stod nämligen helt klart enligt Roland S. att Max ville ha skydd mot att lokalen skulle överlåtas av ”Galleriet” till annan med konkurrerande verksamhet. Avtalsobjektet har hela tiden varit hyresrätten till lokalen. Det slutliga avtalet utformade inte Roland S. men enligt hans uppfattning innefattade det alltjämt en överlåtelse av hyresrätten till Forellen-lokalen, endast avtalstekniken är en annan.

Enligt tingsrättens bedömning har det helt avgörande för Max varit att hyresrätten till Forellen-lokalen inte skulle övergå till någon som bedrev en med Max konkurrerande verksamhet. Max har varit oförhindrat att även fortsättningsvis låta lokalen stå tom. Mot bakgrund av vad som ovan anförts och särskilt Roland S:s uppgifter anser tingsrätten det som uppenbart att det mellan Max och Lotsbåten ingångna avtalet innefattat en överlåtelse av hyresrätten till Forellen-lokalen.

Vad gäller frågan om skadeståndsskyldighet föreligger för Frasses gör tingsrätten följande bedömning.

Den allmänna skadeståndsrättsliga grunden.

Avsaknaden av ett kontraktsförhållande mellan Max och Frasses gör att det i målet är fråga om en ren förmögenhetsskada i ett utomobligatoriskt förhållande. En sådan skadeståndsskyldighet föreligger enligt 2 kap. 4 § skadeståndslagen endast om skadan vållats genom brott. Bestämmelsen skall dock inte tolkas motsatsvis. Den utesluter därför inte skadeståndsskyldighet för ren förmögenhetsskada trots att parterna inte har stått i ett avtalsförhållande och trots att skadan inte vållats genom brott. Skadestånd på grund av vållande har dock utdömts endast undantagsvis, främst då den skadelidande inte haft någon annan än skadevållaren att hålla sig till för att bli skadefri (NJA 1987 s. 692 och 1996 s. 700 samt Svea hovrätts dom meddelad den 3 december 1999, DT 94).

Max har gjort gällande att Frasses skall utge skadestånd eftersom Frasses för egen eller dotterbolagets vinning vållat Max skada avsiktligen eller med insikt om att Max skulle kunna förorsakas skada genom förfarandet eller genom försumlighet, varvid Frasses under alla omständigheter borde ha insett att Max skulle förorsakas skada genom förfarandet, genom att

1. Frasses i otillbörligt syfte att omintetgöra Max rättigheter gentemot Lotsbåten anstiftat och/eller medverkat till dotterbolagets, Lotsbåtens, kontraktsbrott gentemot Max vid överlåtelsen av Forellen-lokalen till Frasses;

2. Frasses medverkat vid Lotsbåtens vilseledande/svikliga förfarande vid förvärvet av Forellen-lokalen i syfte att inom Frasse-koncernen öppna med Max konkurrerande verksamhet i lokalen;

3. Frasses vid förvärvet av Lotsbåtens rörelse, med förbigående av Max rätt, övertagit Lotsbåtens förpliktelser och skulder till samtliga andra fordringsägare och härvid, i samverkan med Lotsbåten, i otillbörligt syfte gynnat vissa borgenärer, vilket medfört påtaglig fara för att Max rätt skulle förringas avsevärt samt agerat i syfte att omintetgöra Max rättigheter mot Lotsbåten.

Hovrätten för Övre Norrland har i dom den 4 maj 1994 fastställt Luleå tingsrätts dom varigenom avtalet den 23 januari 1992 mellan Max och Lotsbåten rörande överlåtelse av nyttjanderätten till Forellen-lokalen förklarats ogiltigt.

Beträffande innebörden av ett avtals ogiltighet har Max hänvisat till bestämmelsen i 30 § avtalslagen om att en rättshandling som företagits genom svikligt förfarande inte är gällande mot den förledde. Enligt Max kan ogiltighet endast göras gällande av den part till vars skydd ogiltighetsregeln uppställts. Förhållandet att ett avtal blir overksamt medför, enligt Max, inte nödvändigtvis att alla rättsverkningar med anledning av rättshandlingen upphör att gälla mellan parterna och följaktligen har Lotsbåten vid inkråmsöverlåtelsen till Frasses alltjämt varit bundet av lösningsförbehållet i avtalet med Max.

Frasses har å sin sida gjort gällande att ett ogiltigförklarande av avtalet som helhet innebär att det skall betraktas som en nullitet, dvs. som om det överhuvudtaget inte existerat och att Max påstående att den förfördelade parten även efter avtalets ogiltigförklarande kan åberopa bestämmelser i avtalet är felaktigt. Det rättsliga instrument som finns till förfogande för den förfördelade är enligt Frasses att begära skadestånd och Max har tilldömts detta av Lotsbåten.

Eftersom Max har valt att få avtalet ogiltigförklarat i sin helhet anser tingsrätten att Max är betaget rätten att i ett senare skede på nytt åberopa vissa villkor i avtalet (se Lennart Vahlén, Avtal och tolkning, andra upplagan, s. 80). Frasses kan därför inte anses ha anstiftat eller medverkat till något kontraktsbrott.

Vad gäller påståendet om att Frasses vid förvärvet av inkråmet i Lotsbåten otillbörligt gynnat vissa borgenärer med påtaglig fara för att Max rätt skulle förringas avsevärt och agerat i syfte att omintetgöra Max rättigheter mot Lotsbåten gör tingsrätten följande bedömning.

Frasses har hävdat att Max rätt överhuvudtaget inte påverkats av Frasses förvärv av inkråmet i Lotsbåten. Köpeskillingen har fastställts av bolagets revisor. Det har inte varit fråga om en överlåtelse av hyresrätten och vid överlåtelsen hade Max överhuvudtaget ännu inte angett sin skadeståndsfordran till belopp. Grunden är enligt Frasses utformad i enlighet med återvinningsreglerna i konkurs utan att någon förutsättning härför föreligger.

Vid avtalet mellan Lotsbåten och Frasses har samma teknik använts med avseende på nyttjanderätten till Forellen-lokalen som vid avtalet mellan Lotsbåten och Frasses. I likhet med tingsrättens tidigare bedömning skall överlåtelsen anses omfatta jämväl nyttjanderätten till Forellen- lokalen. I samband med avtalet mellan Max och Lotsbåten har hyresvärden, Lillviken, inte godkänt de kontraktsförslag i vilka Max hade betingat sig ett pris för hyresrätten till Forellen-lokalen. I målet är inte utrett att Lillvikens inställning förändrats. Det bör även beaktas att Max vid tidpunkten för överlåtelsen ännu inte framställt sin skadeståndsfordran till belopp. Mot bakgrund härav anser tingsrätten att Max inte förebragt någon utredning som utvisar att Frasses förfarit på sätt Max gjort gällande.

Av det tidigare anförda följer att av de av Max åberopade omständigheterna är endast utrett att Frasses medverkat vid Lotsbåtens vilseledande/svikliga förfarande vid förvärvet av Forellen-lokalen. Annat är inte visat än att Frasses syfte varit att få tillgång till Forellen-lokalen för att där bedriva hamburgerverksamhet. Med hänsyn härtill och mot bakgrund av vad som framkommit i målet anser tingsrätten att det inte kan anses visat att Frasses haft för avsikt att skada Max eller haft insikt om att Max skulle förorsakas skada. Däremot är omständigheterna sådana att Frasses - såsom Max hävdat - visat försumlighet. - Även mellan konkurrerande parter måste ett visst ”gott handelsskick” råda. Emellertid framgår av vare sig doktrin eller praxis stöd för fastslående att medverkan till annans kontraktsbrott generellt medför skadeståndsansvar. Särskilt gäller detta - såsom i nu förevarande fall - då fråga är om skadestånd på grund av enbart vållande.

Sammantaget anser tingsrätten att Frasses inte förfarit i sådan grad otillbörligt gentemot Max att skäl föreligger att göra avsteg från den tidigare omnämnda huvudregeln och utlösa en skadeståndssanktion.

Den bulvanrättsliga grunden.

Max har gjort gällande att:

- Lotsbåten intagit sin ställning på grund av huvudmannens - Frasses - åtgöranden,

- Lotsbåten handlat för huvudmannens - Frasses - räkning,

- Lotsbåten handlat i eget namn, och

- arrangemanget har varit ägnat att dölja huvudmannen - Frasses - i dennes intresse, för medkontrahenten, Max.

Frasses har invänt att det inte förelegat något bulvanförhållande mellan Lotsbåten och Frasses och att Lotsbåten inte haft för avsikt att handla för Frasses räkning samt att Max inte ens påstått att samtliga de förutsättningar som anses konstituera bulvanskap varit för handen.

Utöver de av Max angivna rekvisiten för bulvanskap krävs enligt tingsrättens uppfattning vissa särskilda omständigheter som utvisar fördelning av befogenheterna på följande sätt: de rättsliga befogenheterna skall utövas av bulvanen under det att den faktiska dispositionen - helt eller delvis, direkt eller indirekt - tillkommer huvudmannen (Kurt Grönfors, Ställningsfullmakt och bulvanskap, 8:e uppl. s. 305).

Någon sådan fördelning av befogenheterna har inte påståtts av Max. Redan på grund härav kan skadeståndsskyldighet inte åläggas på denna grund.

Identifikationsgrunden.

Max har gjort gällande att Frasses - på grund av identifikation och den rättsliga principen om att en kvalificerat ondtroende förvärvare (Frasses) av viss egendom (Forellen-lokalen), har att svara för de skyldigheter (belastningar/betingelser) som fångesmannen (Lotsbåten) häftar för i förhållande till tredje man (Max) med avseende på den förvärvade egendomen och åtkomsten härav - skall svara för Lotsbåtens förpliktelser gentemot Max med anledning av omtvistade förhållanden, innefattande jämväl skyldigheten att utge skadestånd till Max, även om förutsättningarna för ansvar på bulvanrättslig grund inte skulle anses uppfyllda.

Frasses har å sin sida hävdat att bolaget inte kan omfattas av det avtal som tidigare gällt mellan Lotsbåten och Max. Någon princip om att viss förvärvare av egendom har att svara för de skyldigheter som fångesmannen häftar i förhållande till tredje man finns inte i svensk rätt. Principen om avtalsverkningars subjektiva begränsning medför att det inte är möjligt att binda en tredje man genom avtalsförbehåll som inte blivit del i ett för den tredje mannen bindande avtal. De avtalsbegränsningar som funnits i avtalet mellan Max och Lotsbåten kan således inte leda till att Frasses blir skadeståndsansvarigt för Lotsbåtens eventuella kontraktsbrott gentemot Max.

Det mellan Max och Lotsbåten ingångna avtalet har förklarats ogiltigt. Med anledning härav har tingsrätten, tidigare i målet, fastslagit att överlåtelsen av inkråmet i Lotsbåten till Frasses inte inneburit något kontraktsbrott som Frasses anstiftat eller medverkat till. Med hänsyn härtill och eftersom tingsrätten delar Frasses uppfattning att svensk rätt inte känner till någon princip om att viss förvärvare av egendom har att svara för de skyldigheter som fångesmannen häftar i förhållande till tredje man kan skadeståndsskyldighet för Frasses inte heller komma ifråga på denna grund.

Frågan om lösningsrätt.

I mål mellan Max och Lotsbåten uttalade Luleå tingsrätt i sin dom den 21 december 1992 följande. Enligt det avtal, som träffats mellan Max och Lotsbåten rörande nyttjanderätten till affärslokalen, skall Max säga upp sitt hyreskontrakt med Lillviken medan Lotsbåten skall träffa nytt hyreskontrakt med Lillviken. Båda dessa saker har skett. Max har således inte längre någon på avtal med Lillviken grundad nyttjanderätt till lokalerna även om överlåtelsen av nyttjanderätten, enligt vad tingsrätten funnit, skall förklaras ogiltig. Den nyttjanderätt, som Lotsbåten har till lokalerna, måste även bedömas i huvudsak grunda sig på det egna nyttjanderättsavtal, som bolaget träffat med Lillviken. Den talan om bättre rätt till nyttjanderätten, som Max för, kan under dessa förhållanden inte bifallas. - Hovrätten för Övre Norrland fastställde sedermera tingsrättens domslut.

Enligt tingsrättens bedömning är det uppenbart att Max i förhållande till Frasses inte på någon av de åberopade grunderna kan inta en bättre ställning i frågan än vad som gällt mot Lotsbåten.

Max yrkande skall därför lämnas utan bifall.

Domslut

Käromålen ogillades.

Hovrätten för Övre Norrland

Max överklagade i Hovrätten för Övre Norrland och yrkade att hovrätten skulle förplikta Frasses att till Max utge skadestånd med i första hand 4 635 000 kr jämte ränta och i andra hand 500 000 kr.

Frasses bestred ändring.

Hovrätten (hovrättsråden Gunnar Sjöblom och Kristina Johnsson, hovrättsassessorn Susanne Lundgren Jonasson samt adjungerade ledamoten Jan Tibbling, referent) anförde i dom den 2 oktober 2003:

Hovrättens domskäl

Parternas talan i hovrätten

Max har i hovrätten åberopat - såsom talan slutligt utformats - de vid tingsrätten åberopade allmänna skadeståndsrättsliga grunderna. Max har däremot frånfallit såväl den bulvanrättsliga grunden som grunden avseende identifikation. Max har åberopat samma omständigheter som vid tingsrätten. Max har till förtydligande av de åberopade grunderna anfört att punkterna 1-3, såsom de angivits i tingsrättens dom, skall bedömas i ett sammanhang eller som alternativ till varandra. Max har vidare anfört att det i första hand yrkade skadeståndsbeloppet avser dels ersättning för förlorade täckningsbidrag under tiden april 1992-den 20 november 1999, beräknat på 565 000 kr per år, dels ersättning för rättegångskostnader i Luleå tingsrätts mål T 68/92 mellan Max och Lotsbåten Restauranger i Luleå Aktiebolag (Lotsbåten) enligt dom i målet den 22 januari 1996.

Frasses har i hovrätten åberopat samma grunder och omständigheter till bestridande av de allmänna skadeståndsrättsliga grunderna som vid tingsrätten.

Utredningen i hovrätten

Parterna har i allt väsentligt åberopat samma skriftliga bevisning som vid tingsrätten.

H.S., Roger S., S.E., J.W., S.M., Roland S. och O.W. har hörts på nytt i hovrätten. Samtliga har berättat väsentligen i överensstämmelse med vad som för var och en av dem har antecknats i tingsrättens dom med de tillägg och ändringar som framgår i det följande. Vidare har bandupptagningar från vittnesförhören vid tingsrätten med B.L., T.G. och U.H. spelats upp.

Roger S: På grund av det allmänna konjunkturläget och konkurrens från andra aktörer var det svårt att få en volymökning på hamburgerförsäljningen i Luleå. Frasses hade inga direkta expansionsplaner i Luleå under början av 1990-talet. Frasses tittade dock på olika lokaler i Luleå. Av dessa bedömdes Park-Café-lokalen utifrån läget vara bättre än Forellen-lokalen. Park-Café-lokalen ratades dock. - Han var tveksam till möjligheterna att få lönsamhet i en galleriverksamhet i Luleå och han har aldrig sett någon budget. Han kände till att T.E. åtalats och dömts för bedrägeri. När han tillsammans med T.E. besökte Forellen-lokalen den 30 januari 1992 erbjöd T.E. - på grund av att Lotsbåten inte hade ekonomiska resurser att renovera lokalen - Frasses att förvärva samtliga aktier i Lotsbåten. T.E. nämnde aldrig alternativet att Lotsbåten skulle reklamera hos Max. Frasses, genom Roger S., accepterade erbjudandet utan närmare vetskap om Lotsbåten. Han fick först dagen därpå av en bankjurist på SEB reda på vilka som var aktieägare i Lotsbåten, bolagets ställning och att T.E:s aktier var utmätta. Det var SEB som hjälpte till med avtalet som innebar att Norrlines AB tog över underskottet i Lotsbåten. Orsaken till detta var att Frasses inte ville ha ett underskott i Lotsbåten. Köpet genomfördes för att lokalen var intressant för Frasses. Orsaken till köpet av aktierna i stället för överlåtelse av hyresrätten var det avtal som träffats mellan Lotsbåten och Max. Detta avtal innehöll ingen begränsning vad gäller ägare eller vilken verksamhet som skulle bedrivas. - Avtalet av den 19 maj 1994 genom vilket Lotsbåten överlät sin rörelse till Frasses är feldaterat. Överlåtelsen ägde rum senare. Undertecknandet av avtalet skedde någon gång i juni 1994 efter det att hovrättens dom, meddelad den 4 maj 1994, vunnit laga kraft. Efter denna överlåtelse drev endast Frasses - inte Lotsbåten - rörelse i Forellen- lokalen.

Max har åberopat två utlåtanden av professor Jan Kleineman, varav det ena åberopades även vid tingsrätten.

Hovrätten gör följande bedömning

Frågan om skadeståndsskyldighet

I målet får anses ostridigt att den s.k. Forellen-lokalen har ett näst intill optimalt läge och är väl lämpad som hamburgerrestaurang. Av utredningen framgår att Max under inga omständigheter kunde tänka sig att avhända sig hyresrätten till lokalen till någon som avsåg att bedriva konkurrerande verksamhet däri och då särskilt under den tid Max avsåg att slussa över kunderna till Max nya lokal vid Shopping. Genom S.E:s uppgifter är det vidare utrett att Lotsbåten genom T.E. var införstådd med detta samt att avtalet mellan Max och Lotsbåten utformades mot den bakgrunden. På av tingsrätten anförda skäl finner hovrätten utrett att Max och Lotsbåtens gemensamma avsikt med det i januari 1992 ingångna avtalet var att hyresrätten till Forellen-lokalen skulle överlåtas till Lotsbåten och att så också skedde.

Det är ostridigt i målet att Lotsbåten endast några månader efter avtalets undertecknande i slutet av januari 1992 började bedriva hamburgerrestaurang - under Frasses varukännetecken - i Forellen- lokalen.

Av förhöret i hovrätten med Roger S. och av vad som har antecknats för hans del i tingsrättens dom samt av den skriftliga bevisningen framgår bl.a. att Frasses redan före avtalets ingående i slutet av januari 1992 hade intresse av att hyra Forellen-lokalen, att Frasses hade synpunkter på utformningen av avtalet mellan Max och Lotsbåten, att Frasses två ställföreträdare - Roger S. och Rune S. - tillsammans med T.E. träffade företrädare för Lillviken redan före avtalets ingående, att huvuddelen av aktierna i Lotsbåten - utan Max vetskap - överläts till Frasses redan innan avtalet hade ingåtts och att Frasses således hade ett bestämmande inflytande över Lotsbåten när avtalet mellan Max och Lotsbåten träffades. Hovrätten delar tingsrättens bedömning att Lotsbåten genom T.E. förfor svikligt mot Max vid ingåendet av avtalet i slutet av januari 1992 och att Lotsbåten redan när avtalet träffades handlade i syfte att bereda Frasses möjlighet att öppna en med Max konkurrerande verksamhet i Forellen-lokalen. Mot bakgrund av dessa förhållanden och med hänsyn till att Roger S:s förklaring till varför Frasses förvärvade aktierna i Lotsbåten inte är trovärdig, finner hovrätten att det kan hållas för visst att Frasses agerade i samförstånd med Lotsbåten genom T.E. i syfte att få kontroll över lokalen. Frasses agerande därvidlag framstår - särskilt mot bakgrund av att det är uppenbart att Frasses inte hade kunnat få tillgång till lokalen vid denna tidpunkt genom att använda gängse affärsmetoder - som kvalificerat otillbörligt. Det är uppenbart att Lotsbåtens/Frasses etablering i lokalen inneburit vinning för dessa två bolag.

Det är genom H.S:s, S.E:s och S.M:s uppgifter i förening med den skriftliga bevisningen - som framgår nedan under rubriken Skadans storlek m.m. - visat att Max till följd av Lotsbåtens etablering i Forellen-lokalen vållats ren förmögenhetsskada i form av omsättningsbortfall. Det framstår för hovrätten som uppenbart att Frasses måste ha insett att etableringen i Forellen-lokalen skulle förorsaka Max sådan skada.

Hovrätten gör således - till skillnad från tingsrätten - bedömningen att Frasses haft i vart fall s.k. indirekt uppsåt i förhållande till skadan. Förhållandet mellan Max och Frasses har varit utomobligatoriskt och i målet är inte heller fråga om skadestånd på grund av brott. Frågan är då om Frasses på grund av medverkan till Lotsbåtens svikliga förfarande kan åläggas skadeståndsskyldighet för den skada som Max vållats.

Den praxis som har utbildats rörande utomobligatoriskt skadestånd är sparsam. I NJA 1928 s. 621 förpliktade HD en, i förhållande till den skadelidande, tredje man att ersätta den skadelidande för ren förmögenhetsskada. I målet förekom en konkurrensrättsligt inriktad hänvisning till gott handelsskick som inte kunde stödjas i någon lagstiftning. Detta fall har kommenterats i litteraturen (se Bernitz, Otillbörlig konkurrens mellan näringsidkare, Norstedts juridik, 1993 s. 221 f., Kleineman, Ren förmögenhetsskada, Juristförlaget, 1987 s. 234 ff., samt Karlgren, Kollegium i Allmän Obligationsrätt, Lund 1959 s. 15). Karlgren har i nämnda arbete på s. 13 uttalat: ”Under särskilda omständigheter såsom där beteendet enligt gängse uppfattning i samhället framstår som utpräglat illojalt - det föreligger t.ex. en uppsåtlig medverkan från tredje mans sida i denna form till gäldenärens kontraktsbrott ('kollusion') - är dock kanske en skadeståndsskyldighet för tredje man icke utesluten”. I förarbetena till skadeståndslagen (prop. 1972:5 s. 568) anförde departementschefen att bestämmelsen i dåvarande 2 kap. 4 § (numera 2 kap. 2 §) inte avsåg att vare sig medföra någon ändring i gällande rätt eller utgöra hinder för en rättsutveckling genom praxis i riktning mot ett vidgat ansvar för ren förmögenhetsskada.

Den skada Max åsamkats har uppkommit i ett konkurrensförhållande. Konkurrensen inom hamburgerbranschen är förvisso fri. Hovrätten instämmer dock i tingsrättens bedömning att ett visst mått av ”gott handelsskick” måste råda även mellan konkurrenter.

En bedömning av vad som är ”gott handelsskick” i ett konkurrensförhållande måste enligt hovrättens mening utgå från en tänkt affärsetisk norm, dvs. hur en lojal kommersiell aktör skulle förväntas agera. Medverkan till annans kontraktsbrott genom vilseledande eller svikligt förfarande måste enligt hovrättens mening vara direkt främmande för en lojal kommersiell aktör, även inom ramen för ett konkurrensförhållande. Frasses handlande gentemot Max utgör ett så tydligt avsteg från vad man skäligen kan kräva att skadeståndsskyldighet kan komma i fråga även om utrymmet för detta är begränsat.

Hovrätten finner sammantaget att ett ansvar för ett så kvalificerat otillbörligt och dessutom uppsåtligt förfarande som har befunnits föreligga i detta fall från Frasses sida är skadeståndsgrundande oaktat det har förekommit i ett utomobligatoriskt förhållande.

Frasses skall således på grund av dess medverkan vid Lotsbåtens svikliga förfarande vid Lotsbåtens förvärv av Forellen-lokalen ersätta Max den skada som Max tillfogats genom förfarandet.

Hovrätten finner inte anledning att närmare pröva huruvida skadeståndsskyldighet kan eller bör åläggas Frasses på de av Max i övrigt angivna grunderna.

Skadans storlek m.m.

Den skada som är ersättningsgill är den skada som motsvarar Max omsättningsbortfall till följd av Frasses otillbörliga agerande.

Max har gjort gällande att Max omsättningsbortfall, på grund av Frasses agerande, har uppgått till åtminstone 1 000 000 kr per år eller 565 000 kr efter avdrag för de kostnadsökningar som följer med en ökad omsättning av denna storlek. Kostnadsökningen är beräknad till 43,5 procent vid en ökad omsättning om 1 000 000 kr. Frasses har vitsordat denna procentsats. Skadans storlek har varit föremål för prövning i Luleå tingsrätts dom den 22 januari 1996 i mål T 68/ 92 mellan Max och Lotsbåten.

Max förstahandsyrkande avser skadestånd för perioden april 1992-den 20 november 1999 och innefattar det belopp om 2 375 000 kr som Max tilldömts i nämnt mål inklusive rättegångskostnader. På grund av Lotsbåtens konkurs har detta belopp aldrig utbetalats till Max.

Hovrätten gör inledningsvis den bedömningen att den period under vilken Max kan anses ha lidit skada sträcker sig från och med maj 1992 till och med den 31 december 1996; såvitt utrett startade Lotsbåtens verksamhet i lokalen i vart fall i början av maj 1992, och den 31 december 1996 utgör gränsen för den tid som Max, genom avtalet med Lotsbåten, avsåg att försäkra sig om att Forellen-lokalen inte skulle användas för att bedriva med Max konkurrerande verksamhet. Avtalets tänkta bindningstid bör enligt hovrättens mening utgöra den maximala tidsperioden under vilken en skada kan anses ha uppkommit. Det förhållandet att avtalet har ogiltigförklarats genom dom av denna hovrätt ändrar inte detta förhållande.

Av i målet ingiven försäljningsstatistik och förhöret med S.E. framgår att under tiden september 1991-april 1992, dvs. innan Frasses genom Lotsbåten började bedriva verksamhet i Forellen-lokalen och Max bedrev verksamhet endast i sin nya lokal, uppgick den sammanlagda omsättningen till 7 713 000 kr, eller omräknat till en årsomsättning om ca 11 570 000 kr. Denna årsomsättning bör läggas till grund för beräkning av den skada Max kan ha lidit.

Under de återstående åtta månaderna år 1992, dvs. då konkurrerande hamburgerverksamhet börjat bedrivas i Forellen-lokalen uppgick Max omsättning, enligt ingiven försäljningsstatistik och förhöret med S.E., till 7 351 000 kr. Årsomsättningen under år 1993 uppgick till 10 305 000 kr, under år 1994 till 9 976 000 kr, under år 1995 till 10 443 000 kr och under år 1996 till 9 563 000 kr. Den sammanlagda omsättningen för perioden maj 1992 till och med december 1996 uppgick således till ca 47 638 000 kr, dvs. en genomsnittlig årsomsättning om ca 10 208 000 kr. Detta leder till att årsomsättningen för den angivna perioden i genomsnitt understeg ovan nämnda 11 570 000 kr med ca 1 360 000 kr per år.

Hovrätten anser sig sammantaget kunna konstatera att Max omsättning minskat med ca l 360 000 kr per år sedan Lotsbåten under Frasses varukännetecken börjat bedriva hamburgerrestaurang i Forellen-lokalen. Då annan sannolik förklaring till en omsättningsminskning av denna storlek inte har förebragts får det anses visat att omsättningsminskningen till helt övervägande del orsakats av Lotsbåtens och Frasses otillbörliga agerande. Orsakssamband mellan detta otillbörliga agerande och Max omsättningsminskning får således anses föreligga. Rimligen bör dock hamburgermarknaden i likhet med andra branscher påverkas i någon mån av konkurrens och konjunktursvängningar.

Med tillämpning av 35 kap. 5 § RB och med beaktande av andra faktorer såsom konjunktursvängningar och ökat restaurangutbud i centrala Luleå finner hovrätten att den skada Max har drabbats av kan beräknas uppgå - efter avdrag för de ökade kostnader som omsättningsökningen skulle medföra - till ca 565 000 kr per tolvmånadersperiod. Med den begränsning som följer av att Max inte kunnat freda sig från konkurrens från Forellen-lokalen längre än till utgången av år 1996 uppgår således skadan till - avrundat - 2 600 000 kr.

Vad gäller Frasses invändning om att eventuellt skadestånd - på grund av vitesklausulen i avtalet mellan Lotsbåten och Max - inte skall överstiga 500 000 kr gör hovrätten den bedömningen att klausulen inte är tillämplig eftersom avtalet har ogiltigförklarats.

Frasses skall således förpliktas att utge skadestånd till Max med 2 600 000 kr jämte ränta från den 10 januari 1997 till dess betalning sker.

Vad gäller yrkandet om ersättning för rättegångskostnader enligt domen mot Lotsbåten i mål T 68/92 finner hovrätten inte att det föreligger någon grund på vilken talan i den delen kan bifallas.

Hovrättens domslut

Med ändring av tingsrättens dom förpliktade hovrätten Frasses att till Max utge skadestånd med 2 600 000 kr jämte ränta.

Högsta domstolen

Frasses överklagade och yrkade att HD, med ändring av hovrättens dom, skulle fastställa tingsrättens dom.

Max bestred ändring.

HD meddelade prövningstillstånd i frågan om Frasses ådragit sig skadeståndsskyldighet på grundval av de sakförhållanden som fastslagits i hovrättens domskäl. Frågan om meddelande av prövningstillstånd i målet i övrigt förklarades vilande.

Max åberopade ett den 27 september 2004 dagtecknat utlåtande av professor Jan Kleineman samt de två tidigare utlåtanden av denne som Max hade åberopat i målet vid tingsrätten resp. i hovrätten.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Tommie Börjesson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom:

Domskäl

Max har träffat ett avtal med Norrtraship Aktiebolag som sedermera ändrat firmanamn till Lotsbåten i Luleå Aktiebolag (Lotsbåten) angående övertagande av Max hyresrätt till en lokal. Max hade bedrivit hamburgerrestaurang i lokalen. I avtalet överenskoms att Lotsbåten inte fick överlåta eller upplåta hyresrätten i andra hand utan att Max dessförinnan beretts tillfälle att på vissa villkor återförvärva den. Vidare överenskoms i avtalet att om hyresrätten sades upp av Lotsbåten eller upphörde på grund av uppsägning från hyresvärdens sida så skulle Max på vissa villkor vara berättigat att återförvärva den.

Av hovrättens domskäl får bl.a. följande sakförhållanden anses fastslagna. Max och Lotsbåtens gemensamma avsikt med avtalet var att hyresrätten till lokalen skulle överlåtas till Lotsbåten vilket också skedde. Max kunde under inga omständigheter tänka sig att avhända sig hyresrätten till lokalen till någon som avsåg att bedriva konkurrerande verksamhet däri och då särskilt under den tid som Max avsåg att slussa över kunderna till sin nya lokal. Frasses hade redan före avtalets ingående intresse av att hyra lokalen. Frasses hade synpunkter på utformningen av avtalet mellan Max och Lotsbåten. Huvuddelen av aktierna i Lotsbåten överläts - utan Max vetskap - till Frasses redan innan avtalet hade ingåtts. Frasses hade således ett bestämmande inflytande över Lotsbåten när avtalet mellan Max och Lotsbåten träffades. Lotsbåten handlade redan vid avtalets träffande i syfte att bereda Frasses möjlighet att öppna en med Max konkurrerande verksamhet i lokalen. Frasses agerade i samförstånd med Lotsbåten i syfte att få kontroll över lokalen. Frasses hade i vart fall indirekt uppsåt till Max skada.

Enligt hovrättens domskäl är det vidare ostridigt att Lotsbåten endast några månader efter avtalets undertecknande började bedriva hamburgerrestaurang under Frasses varukännetecken i lokalen.

Max och Frasses har inte stått i något avtalsförhållande med varandra. Tvisten gäller därmed skadeståndsskyldighet för ren förmögenhetsskada i ett utomobligatoriskt förhållande. Huvudregeln i svensk rätt är enligt 2 kap. 2 § skadeståndslagen att ren förmögenhetsskada bara ersätts om den har vållats genom brott. För att skadan skall vara ersättningsgill i annat fall krävs - bortsett från avtalsförhållanden - i princip stöd i lag. Lagregler av sådant innehåll finns bl.a. i den immaterial- och konkurrensrättsliga lagstiftningen. Av skadeståndslagens förarbeten framgår att avsikten med lagens bestämmelse inte har varit att lägga hinder i vägen för en rättsutveckling genom praxis mot ett vidgat ansvar för ren förmögenhetsskada (se prop. 1972:5 s. 568). En sådan utveckling har också skett på vissa områden (se t.ex. NJA 1987 s. 692 och 1996 s. 700).

Den grund för Max talan på vilken hovrätten funnit Frasses skadeståndsskyldigt gentemot Max reser frågan om en tredje man som medverkar till en avtalsparts avtalsbrott kan ådra sig skadeståndsskyldighet mot den andra, förfördelade, avtalsparten.

I förevarande fall har Max åsamkats skada i ett konkurrensförhållande. Konkurrens mellan näringsidkare är emellertid någonting eftersträvansvärt och som utgångspunkt gäller att den utomobligatoriska skadeståndsrätten inte kan användas för att kompensera skador i konkurrensförhållanden. Tvärtom är syftet med fri konkurrens inom näringslivet att näringsidkare skall vara fria att tillfoga varandra ekonomisk skada. Detta innebär dock inte att konkurrensen får verka med vilka medel som helst. Det är bl.a. mot denna bakgrund som reglerna i konkurrenslagen tillkommit (jfr SOU 1991:59, Konkurrens för ökad välfärd, del 2, s. 285 f.). Frasses agerande står emellertid inte i strid med konkurrenslagen. Vidare saknas i målet underlag för att kunna konstatera att Max avtal med Lotsbåten skulle stå i strid med konkurrenslagen.

I svensk rätt gäller som utgångspunkt att en utomstående tredje mans medverkan till annans avtalsbrott - så länge agerandet inte aktualiserar straffansvar eller är särskilt reglerat i lag - inte kan medföra skadeståndsskyldighet mot den förfördelade avtalsparten. En sådan regel skulle kunna komma i konflikt med såväl omsättningsintresset som intresset av fri konkurrens. En förfördelad avtalspart har i stället att vända sig mot sin avtalspart för att hålla sig skadeslös.

I vissa särskilt kvalificerade fall bör emellertid undantag kunna göras från den i föregående stycke angivna utgångspunkten. För att så skall vara fallet krävs att den tredje mannen med vetskap om avtalet och dess huvudsakliga innehåll i samförstånd (kollusion) med den avtalsbrytande parten medverkar till avtalsbrottet i syfte att kringgå den andra avtalspartens anspråk enligt avtalet. Om något sådant samförstånd inte föreligger måste den tredje mannen i vart fall ha medverkat på något annat kvalificerat otillbörligt sätt. Den tredje mannen måste vidare ha insett att den förfördelade avtalspartens skada är en praktiskt taget oundviklig följd av avtalsbrottet. (Se Karlgren, Allmän obligationsrätt I, 1959 s. 13, Hessler, Allmän sakrätt, 1973 s. 495, Bernitz, Otillbörlig konkurrens mellan näringsidkare, 1993 s. 221 ff. och Kleineman, Ren förmögenhetsskada, 1987 s. 234 ff. samt Gorton-Sjöman, JT 2002-03 nummer 4, s. 504 ff.).

Frågeställningen om medverkan till avtalsbrott har behandlats sparsamt i svensk rättspraxis. I två äldre rättsfall har dock frågeställningen berörts något.

I rättsfallet NJA 1928 s. 621 hade en köpare avtalat med en säljare om köp av trävaror. Säljarens köpeskillingsfordran pantförskrevs till en tredje man som inkasserade beloppet och på så sätt gjorde sig betald för en fordran på säljaren. Säljaren gick därefter i konkurs och köparen fick inte ut varorna. HD fann att den tredje mannen var ansvarig för köparens förlust bl.a. med hänvisning till att den tredje mannen hade noggrann kännedom om säljarens ekonomiska ställning och utövade ingående kontroll över säljaren samt hade förmått säljaren att utställa en faktura med vars hjälp beloppet hade inkasserats. Vidare hänvisade HD till att en i köpeavtalet avtalad rätt att inkassera betalningen för ännu inte levererade varor hade utövats i strid mot gott handelsskick.

I rättsfallet NJA 1943 s. 370 hade ett antal fastigheter sålts vid en exekutiv försäljning utan att förbehåll hade gjorts för en arrendators arrenderätt. Försäljningen hade arrangerats på ett sådant sätt att arrenderätten skulle komma att upphöra, vilket också blev fallet. Arrendatorn fick härigenom en skadeståndsfordran mot säljaren av fastigheterna. Då försäljningen befanns ha skett i samförstånd mellan säljaren och köparen i syfte att bringa arrenderätten att upphöra fann HD att arrendatorns skadeståndsfordran var kvittningsgill mot köparen tillkommande arrendeavgifter.

Även enligt norsk rätt gäller att en tredje man som medverkar till avtalsbrott under vissa förutsättningar kan ådra sig skadeståndsansvar mot den förfördelade avtalsparten (jfr Hagström, Obligasjonsrett, 2003 s. 816 ff.). I dansk och finsk rätt gäller liknande utgångspunkter (jfr Gomard, Forholdet mellem Erstatningsregler i og uden for Kontraktsforhold, 1958 s. 56 ff. och Saxén, Skadeståndsrätt, 1975 s. 74 f.). Så är fallet även i flera andra europeiska länder (jfr redogörelsen för case 2 i Koziol (ed), Unification of Tort Law: Wrongfulness, 1998).

På grundval av de sakförhållanden som hovrätten fastslagit kan konstateras att Frasses och Lotsbåten har agerat i samförstånd då Lotsbåten valde att bryta mot sina avtalsförpliktelser mot Max. Frasses har också haft vetskap om avtalet mellan Max och Lotsbåten och dess innehåll. Mot bakgrund av att Frasses haft intresse av lokalen och Max ovilja att låta lokalen komma i en konkurrents händer framstår Frasses och Lotsbåtens agerande i samförstånd som ett kringgående av de avtalsvillkor som gav Max rätt att på vissa villkor återfå lokalen. Vidare måste beaktas att Frasses genom sina aktieförvärv i Lotsbåten enligt vad hovrätten fastslagit hade ett bestämmande inflytande över Lotsbåten redan då avtalet mellan Max och Lotsbåten träffades. Frasses får därför anses ha medverkat till Lotsbåtens avtalsbrott på ett sådant kvalificerat otillbörligt sätt att bolaget ådragit sig skadeståndsskyldighet gentemot Max.

På grund av det anförda skall den i prövningstillståndet angivna frågan besvaras jakande. Skäl saknas att meddela prövningstillstånd beträffande återstående delar av målet.

Domslut

HD förklarar att Frasses Bar i Luleå Aktiebolag ådragit sig skadeståndsskyldighet på grundval av de sakförhållanden som fastslagits i hovrättens domskäl.

HD meddelar inte prövningstillstånd beträffande de i målet vilandeförklarade delarna. Hovrättens dom står därmed fast.

HD (justitieråden Munck, Lennander, Blomstrand, referent, Nyström och Virdesten) meddelade den 12 september 2005 följande dom:

Domskäl

I målet aktualiseras i första hand frågan huruvida Frasses kan åläggas att betala skadestånd till Max för ren förmögenhetsskada, när parterna inte har stått i avtalsförhållande till varandra och skadan inte har orsakats genom brott.

I 2 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207), tidigare 2 kap. 4 § samma lag, föreskrivs att den som vållar ren förmögenhetsskada genom brott skall ersätta skadan. Bestämmelser om skadestånd för ren förmögenhetsskada som inte orsakats genom brott finns i 3 kap. 2 och 3 §§ skadeståndslagen, som handlar om det allmännas skadeståndsansvar, samt i lagar för särskilda rättsområden, t.ex. immaterialrätten, konkurrensrätten och miljörätten. Vidare gäller ett vidsträckt ansvar för ren förmögenhetsskada i avtalsförhållanden.

Bestämmelsen i 2 kap. 2 § skadeståndslagen är inte avsedd att tolkas motsatsvis så att det inte skulle vara möjligt att ålägga skadestånd för ren förmögenhetsskada utanför de lagreglerade områdena, om skadan inte orsakats genom brott eller uppkommit i ett avtalsförhållande. I motiven till skadeståndslagen sägs tvärtom att lagstiftningen inte är avsedd att utgöra hinder för en rättsutveckling genom praxis i riktning mot ett vidgat ansvar för ren förmögenhetsskada (se prop. 1972:5 s. 568).

I rättspraxis har också skadeståndsansvar ålagts utanför de lagreglerade områdena i vissa fall där ren förmögenhetsskada har orsakats i utomobligatoriska förhållanden på annat sätt än genom brott. Redan i tiden före skadeståndslagen förekom ett par fall där HD ålade en tredje man att ersätta skada som drabbat en avtalspart till följd av den andra avtalspartens åtgärder i samförstånd med tredje mannen (se NJA 1928 s. 621 och NJA 1943 s. 370; jämför dock på arbetsrättens område NJA 1925 s. 85 och NJA 1935 s. 300). Från senare tid kan nämnas ett fall där den som av oaktsamhet lämnat felaktiga uppgifter i värderingsintyg beträffande fast egendom har befunnits skadeståndsskyldig mot annan än uppdragsgivaren (se NJA 1987 s. 692, jfr NJA 2001 s. 878) samt ett fall där en konkursförvaltare har ansetts skadeståndsskyldig för ren förmögenhetsskada som han genom vårdslös förvaltningsåtgärd åsamkat tredje man (se NJA 1996 s. 700).

I litteraturen finns förespråkare för ett utvidgat skadeståndsansvar för ren förmögenhetsskada i utomobligatoriska förhållanden (se särskilt Kleineman, Ren förmögenhetsskada, 1987). Bl.a. har i anslutning till 1928 års rättsfall utvecklats tankar om att en tredje man skulle kunna bli skadeståndsskyldig, om han på ett utpräglat illojalt sätt ingriper i ett avtalsförhållande och medverkar till att den ena avtalsparten begår avtalsbrott till skada för motparten. Därvid har framhållits å ena sidan att det i det ekonomiska livet, som bygger på fri konkurrens, måste vara tillåtet att företag vidtar åtgärder som medför ekonomisk skada för andra företag, men å andra sidan att inte alla medel kan vara tillåtna för att hävda sig i konkurrensen med andra företag. (Se Karlgren, Kollegium i allm. obligationsrätt, 1959 s. 13 och 15, Karlgrens utveckling av sin mening i NJA 1949 s. 645, Bernitz, Otillbörlig konkurrens mellan näringsidkare, 1993 s. 214 ff. samt Gorton och Sjöman i Juridisk Tidskrift 2002-03 s. 504 ff.)

I många utländska rättssystem finns regler om skadeståndsansvar för den som otillbörligen ingriper i andras avtalsförhållande och därvid orsakar ren förmögenhetsskada för den ena avtalsparten (se t.ex. Christian von Bar, The Common European Law of Torts, vol. 1, (1998) 2003 s. 39 ff. och 324 ff., Koziol (ed), Unification of Tort Law: Wrongfulness, 1998, case 2, Lord Wedderburn i Clerk & LindselI on Torts, 18 uppl., 2000 s. 1255 ff., Gomard, Forholdet mellem Erstatningsregler i og uden for Kontraktsforhold, 1958 s. 56 ff., Saxén, Skadeståndsrätt, 1975 s. 74 ff. och Hagstrøm, Obligasjonsrett, 2003 s. 816 ff.).

I svensk rätt gäller som utgångspunkt att en avtalspart som drabbas av skada till följd av motpartens avtalsbrott har att vända sig till motparten för att få ersättning för sin skada. Detta hindrar inte att det även enligt svensk rätt, åtminstone i särskilt allvarliga fall, bör föreligga skadeståndsansvar för en tredje man som på ett kvalificerat otillbörligt sätt ingriper i andras avtalsförhållanden, så att den ena avtalsparten vidtar avtalsstridiga åtgärder till skada för den andra avtalsparten.

I förevarande fall har Max träffat ett avtal med Norrtraship Aktiebolag, som sedermera ändrat firmanamn till Lotsbåten i Luleå Aktiebolag (Lotsbåten), angående övertagande av Max hyresrätt till en lokal. Max hade bedrivit hamburgerrestaurang i lokalen. Enligt avtalet fick Lotsbåten inte överlåta eller upplåta hyresrätten i andra hand utan att Max dessförinnan beretts tillfälle att på vissa villkor återförvärva den. Vidare föreskrevs i avtalet att, om hyresrätten sades upp av Lotsbåten eller upphörde på grund av uppsägning från hyresvärdens sida, Max skulle vara berättigat att återförvärva den på vissa villkor.

Följande sakförhållanden får anses ha fastslagits i hovrättens domskäl.

Max och Lotsbåtens gemensamma avsikt med avtalet var att hyresrätten till lokalen skulle överlåtas till Lotsbåten, vilket också skedde. Max kunde under inga omständigheter tänka sig att avhända sig hyresrätten till lokalen till någon som avsåg att bedriva konkurrerande verksamhet däri och då särskilt under den tid som Max avsåg att slussa över kunderna till sin nya lokal. Lotsbåten var införstått med detta och avtalet mellan Max och Lotsbåten utformades mot den bakgrunden. Frasses hade redan före avtalets ingående intresse av att hyra lokalen. Frasses hade synpunkter på utformningen av avtalet mellan Max och Lotsbåten. Huvuddelen av aktierna i Lotsbåten överläts - utan Max vetskap - till Frasses redan innan avtalet hade ingåtts. Frasses hade således ett bestämmande inflytande över Lotsbåten när avtalet mellan Max och Lotsbåten träffades. Lotsbåten handlade redan vid avtalets träffande i syfte att bereda Frasses möjlighet att öppna en med Max konkurrerande verksamhet i lokalen. Frasses agerade i samförstånd med Lotsbåten i syfte att få kontroll över lokalen. Lotsbåtens/Frasses etablering i lokalen har inneburit vinning för dessa två bolag. Max har till följd av Lotsbåtens etablering i lokalen vållats ren förmögenhetsskada i form av omsättningsbortfall. Frasses måste ha insett att etableringen i lokalen skulle förorsaka Max sådan skada.

Enligt hovrättens domskäl är det vidare ostridigt att Lotsbåten endast några månader efter avtalets undertecknande började driva hamburgerrestaurang i lokalen under Frasses varukännetecken.

I en mellan- och deldom den 21 december 1992 förklarade Luleå tingsrätt avtalet mellan Max och Lotsbåten ogiltigt på den grunden att Lotsbåtens företrädare hade förfarit svikligt vid avtalets ingående. Hovrätten för Övre Norrland fastställde tingsrättens domslut i en dom den 4 maj 1994.

De sakförhållanden som hovrätten har funnit utredda i målet innebär att Frasses har handlat i samförstånd med Lotsbåten när Max svikligen har förletts till att ingå ett avtal som Max inte skulle ha ingått om Max känt till Lotsbåtens och Frasses avsikter. Sveket har fullföljts genom åtgärder i strid med villkoren i avtalet som har lett till att Frasses har kommit över Max lokal och kunnat driva en hamburgerrestaurang där till skada för Max. Det har inte kommit fram någonting i målet som talar för att konkurrensrättsliga hänsyn skulle göra Frasses handlande försvarligt. Tvärtom framstår detta som kvalificerat otillbörligt; som hovrätten har uttalat utgör Frasses handlande ett tydligt avsteg från vad som måste krävas av en kommersiell aktör. Fallet är så allvarligt att Frasses bör åläggas att ersätta Max för den skada som handlandet har orsakat Max.

På grund av det anförda skall den fråga som har angivits i beslutet om prövningstillstånd besvaras jakande. Skäl saknas att meddela prövningstillstånd beträffande återstående delar av målet.

Domslut

HD förklarar att Frasses Bar i Luleå Aktiebolag ådragit sig skadeståndsskyldighet på grundval av de sakförhållanden som fastslagits i hovrättens domskäl.

HD meddelar inte prövningstillstånd beträffande de i målet vilandeförklarade delarna. Hovrättens dom står därmed fast.

HD:s dom meddelad: den 12 september 2005.

Mål nr: T 4136-03.

Lagrum: 2 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207).

Rättsfall: NJA 1925 s. 85, NJA 1928 s. 621, NJA 1935 s. 300, NJA 1943 s. 370, NJA 1987 s. 692, NJA 1996 s. 700, NJA 2001 s. 878.

Metadata

Domstol
Högsta domstolen
Avgörandedatum
2005-09-12
Målnummer
T4136-03
Lagrum
2 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207)
Rättsfall
NJA 1925 s. 85
NJA 1928 s. 621
NJA 1935 s. 300
NJA 1943 s. 370
NJA 1987 s. 692
NJA 1996 s. 700
NJA 2001 s. 878
Sökord
Skadestånd
Ren förmögenhetsskada
Svek
Tredje man
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (4)

AD 2009 nr 89: Ett lettiskt bolag, som utstationerade arbetskraft från Lettland för arbete vid byggnadsentreprenader i Sverige, utsattes för stridsåtgärder från svenska fackliga organisationer. Stridsåtgärderna,...
NJA 2015 s. 512: Utdömande av vite vid upphovsrättsligt intrång. En vitesadressat har tillräknats handlande av en tredje man.
NJA 2015 s. 899: Kan kränkning av Europakonventionen genom en facklig stridsåtgärd medföra skadeståndsansvar?
RH 2008:46: Ett skogsföretag avverkade skog på en fastighet, vilket innebar ett intrång i den avverkningsrätt som ett annat skogsföretag hade till samma skog. Det avverkande företaget saknade vetskap om det...
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation