SOU 1983:24

Ny konkurslag : slutbetänkande

Till statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t tillkallade dåvarande chefen för justitiedepartementet den 30 augusti 1971 följande sakkunniga för att se över konkurslagstiftningen, nämligen numera justitierådet Bengt Rydin, ordfö- rande, numera expeditionschefen/rättschefen Edmund Gabrielsson, verk- ställande direktören i Ackordscentralen Stockholm Sven Åvall och advoka- ten Anders R. Öhman. De sakkunniga antog namnet konkurslagskommit- tén. Gabrielsson entledigades den 28 september 1977. I hans ställe förordnades fr. o. m. den 1 oktober samma år rådmannen Arne Wilhelms- son, som sedan den 10 februari 1972 hade varit expert i kommittén. Åvall entledigades den 20 mars 1979. Samma dag förordnades verkställande direktören i Ackordscentralen för Västra Sverige Per-Ivan Lundberg till ledamot. Sedan Rydin entledigats den 20 juli 1979, förordnades hovrättslag- mannen Trygve Hellners att fr. o. rn. den 1 augusti samma år vara ordförande i kommittén. Öhman entledigades den 5 maj 1980 och i hans ställe förordnades samma dag advokaten Björn Edgren.

Att som experter biträda kommittén förordnades den 1 november 1971 numera f. d. hovrättslagmannen Åke Asp, numera rådmannen Tord Eneström och numera kammarrättspresidenten Henry Montgomery. Mont- gomery entledigades den 29 mars 1974. Som ytterligare experter förordnades den 5 september 1977 numera verkställande direktören i utvecklingsfonden i Södermanlands län Christian Lindström och hovrättsassessorn Magnus Åkerdahl, av vilka den senare sedan den 8 november 1971 hade varit kommitténs sekreterare. Asp och Eneström entledigades den 28 september 1977. I stället förordnades som experter fr. o. m. den ]. oktober 1977 numera lagmannen Harry Tjernberg och kronofogden Lars Nilsson. Lindström entledigades den 20 mars 1979.

Numera rådmannen Lars-Göran J errstedt, som sedan den 1 oktober 1975 hade varit kommitténs biträdande sekreterare, förordnades att fr. o. m. den 17 oktober 1977 vara sekreterare. Hovrättsassessorn Peter Wiking-Johnsson förordnades samtidigt till biträdande sekreterare.

Kommittén har avgett delbetänkandena (SOU 1974:6) Förenklad konkurs m. m., (SOU 1977:29) Konkursförvaltning och (SOU 1979:13) Konkurs och rätten att idka näring.

Sedan det sist nämnda betänkandet avlämnades har kommittén avgett remissyttranden över 1. betänkandet (SOU 1978:67) Nya bolagsregler m. m.,

2. betänkandet (Ds Ju 1979:16) Kungörelseannonsering — men till vilket pris?,

3. den inom brottsförebyggande rådet upprättade promemorian (PM

1980z1) Likvidationsförfarandet enligt aktiebolagslagen, betänkandet (SOU 1980:7) Kompensation för förvandlingsstraffet, betänkandet (Ds B 1980:7) Avgifter vid tingsrätt m. m., betänkandet (SOU 1981:37) Företags obestånd II samt betänkandet (SOU 1981:76) Företagshypotek.

FPS”?—

Kommittén får nu överlämna betänkandet Ny konkurslag. I detta behandlas främst frågor om ändring i de delar av nu gällande konkurslag som hittills inte har setts över, dvs. bl. a. reglerna om bevakning av fordringar och utdelning för dessa i stor konkurs. Kommittén har härutöver gjort en formell översyn av konkurslagen i dess helhet.

Kommitténs ledamöter är eniga om framlagda förslag och experterna har anslutit sig till förslagen.

Kommitténs uppdrag är härmed slutfört.

Stockholm den 30 december 1982

Trygve Hellners Björn Edgren Per-Ivan Lundberg Arne Wilhelmsson /Lars—Göran J errstedt

Peter Wiking-Johnsson

InnehåH

Förkortningar

Sammanfattning

Lagförslag

1 2

OOOxION

11 12

13

14 15 16

17 18

19 20 21 22 23

Konkurslag . . . . . . . . lag om ändring 1 lagen (1956: 217) om vissa kreditinrättningars konkurs . . . lag om ändring i lagen (1970. 741) om statlig lönegaranti vid konkurs .. . . lag om ändring i lagen (1981: 6) om konkurs som omfattar egendom 1 annat nordiskt land . .

lag om ändring i lagen (1981. 7) om verkan av konkurs som inträffat 1 annat nordiskt land . . lag om ändring 1 ackordslagen (1970: 847) lag om ändring 1 giftermålsbalken

lag om ändring 1 jordabalken . . . . . . lag om ändring' 1 lagen (1845. 50 s. 1) om handel med lösören, som köparen låter 1 säljarens vård kvarbliva .

lag om ändring i lagen (1927. 77) om försäkringsavtal

lag om ändring' 1 rättegångsbalken lag om ändring' 1 rättshjälpslagen(1972: 429) lag om ändring' 1 lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden . . lag om ändring 1 utsökningsbalken . lag om ändring 1 lagen (1951. 308) om ekonomiska föreningar lag om ändring 1 lagen (1982: 188) om preskription av skatteford- ringar m.m. . lag om ändring' 1 lagen (1955:183) om bankrörelse . lag om ändring i lagen (1955: 227) om inskrivning av rätt till luftfartyg . .

lag om ändring 1 lagen (1955: 416) om sparbanker

lag om ändring' 1 lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen lag om ändring i lagen (1972:262) om understödsföreningar lag om ändring i handelsregisterlagen(1974:157)

lag om ändring i aktiebolagslagen(1975:1385)

13

15

17 17

84

86

89

90 91 94 94

95 96 97 98

98 98 99

99 100

101 102 102 103 103 105

24 lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvis-

ter....................106 25 lag om ändring i försäkringsrörelselagen(1982z713) . . . . 106 1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 109 1.1 Delreformer . . . . . . . . . . . . . . . . 109 1.2 Kommitténs återstående uppdrag . . . . . . . . . . 110 1.3 Kommitténs arbete . . . . . . . . . . . . . . . 112 1.4 De nordiska grannländerna . . . . . . . . . . . . 113 1.5 Vissa statistiska uppgifter m. m. . . . . . . . . . . 117 2 Den formella uppbyggnaden av en ny 'konkurslag . . . . . 119 2.1 Nuvarande regelsystem . . . . . . . . . . . . . 119 2.2 Utformningen av en ny konkurslag . . . . . . . . . 121 2.3 Kravet på lagform . . . . . . . . . . . . . . . 124 3 Konkursdomaren . . . . . . . . . . . . . . . . 129 3.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . 129 3.2 Nuvarande förhållanden . . . . . . . . . . . . . 129 3.2.1 Översikt över konkursdomarens uppgifter m. m. . . 129 3.211 Gäldenärens försättande i konkurs . . . 129 3212 Stor konkurs . . . . . . . . . . . 130 3.2.1.3 Mindre konkurs . . . . . . . 132 3.2.1.4 Vissa processuella frågor vid konkurs . . 132 3.215 Underrättelse- och uppgiftsplikt rörande kon- kurs m.m. . . . . . . . . . . . 133 3.2.1.6 Offentligt ackord . . . . . . . . . 134 3.2.2 Konkursdomarens ställning . . . . . . . . . 135 3.3 Äldre förhållanden . . . . . . . . . . . . . . . 135 3.4. Allmän motivering . . . . . . . . . . . . . . . 136 4 Information om beslut och åtgärder vid konkurs . . . . . . 141 4.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . 141 4.2 Nuvarande förhållanden . . . . . . . . . . . . 141 4.2.1 Fall där kungörande är föreskrivet . . . . . . . 142 4. 2.1.1 Konkursbeslutet m. rn. . . . . . . 142 42.12 Vissa kallelser till borgenärerna i stor kon— kurs . . . . . . . . . . . 142

4.2.1.3 Försäljning av konkursbos egendom på auk- tion . . . . . . . . . . . . . 143 4.2.1.4 Övriga kungörandesituationer 1 stor konkurs 143 4.2.1.5 Kungörande' 1 mindre konkurs . . . . . 144 4.2.2 Formen för kungörande . . . . . . . . . . 144 4.2.3 Underrättelse enligt KF m. fl. författningar . . . . 145 4.2.4 Rättsverkan av kungörande m. m. . . . . . . . 146 4.2.5 Kostnader för spridande av information . . . . . 147 4.3 Tidigare reformer rn. m. . . . . . . . . . . . . . 148 4.3.1 1975 års reform . . . . . . . . . . . . . 148

4.3.2 1977årsreform . . . . . . . . . . . . . 148

4.4

4. 3. 3 1979 års reform . . 4. 3. 4 Betänkandet (Ds Ju 1979: 16) Kungörelseannonsering — men till vilket pris? Allmän motivering . 4.4.1 Inledande synpunkter . 4.4.2 Minskning av informationsplikten 4.4.2.1 Konkursbeslutet m.m . . . 4422 Vissa kallelser till borgenärerna i stor kon- kurs . . . . . . 4.4.2.3 Försäljning på auktion . 4.4.2.4 Övriga kungörandesituationer i stor konkurs 4.4.2.5 Kungörande' 1 mindre konkurs . 4.4.3 Utbyte av kungörande mot skriftliga underrättelser 4.4.4 Sättet för kungörande 4.4.5 Kostnadsansvaret . 4.4.6 Vissa lagtekniska frågor

5. Vissa frågor rörande fordringar i konkurs 5.1 5.2

5.3

Inledning

Nuvarande förhållanden

5.2.1 Beräkning av ränta m.m. .

5. 2. 2 Beräkning av en fordran på framtida pension 5.2.3 Beräkning av en fordran' 1 utländsk valuta 5.2.4 Indexreglerade fordringar Allmän motivering

5.3.1 Beräkning av ränta m.m. .

5.3.2 Beräkning av en fordran på framtida pension 5.3.3 Beräkning av en fordran' 1 utländsk valuta 5.3.4 Indexreglerade fordringar

6 Bevakning av fordringar m. m.

6.1 6.2

6.3

Inledning Nuvarande förhållanden . . . . 6.2.1 Bevaknings- och anmärkningsförfarandet 6.2.1.1 Bevakning 6.2.1.2 Anmärkning 6.2.1.3 Efterbevakning 6.2.1.4 Reservationsbevakning 6.2.2 Borgenärsed Allmän motivering . 6.3.1 Reformbehovet 6. 3. 2 Reservationsbevakningar . . . . . 6.3.2.1 Fordringar på skatter och avgifter m.m. 6.3.2.2 Andra fordringar som bevakas reservationsvis 6.3.3 Bör ytterligare undantag från bevakningsplikten göras? 6.3.3.1 Fordringar med särskild förmånsrått 6.3.3.2 Fordringar med allmän förmånsrätt 6.3.3.3 Fordringar utan förmånsrätt

149

149 150 150 151 151

152 152 153 156 156 160 160 161

163 163 163 163 165 166 166 167 167 170 174 176

177 177 177 177 177 179 181 182 187 188 188 189 190 195 197 197 199 201

6.3.4

6.3.5 6.3.6

6.3.7

6334 Andra fall där bevakningsfrihet kan ifrågasät- tas............. Kan ytterligare förenkling ske i bevaknings- och anmärk-

ningsförfarandet? . .

Ändring av grunden för en anmärkning

Efterbevakning . . .

6. 3. 6. 1 Efterbevakares kostnadsansvar .

6. 3. 6. 2 Fordran som blir känd efter konkursens slut

Borgenärsed

7 Utdelningsförfarandet i stor konkurs 7.1 Inledning 7.2 Nuvarande förhållanden 7.2.1 7.2.2 7.2.3 7.2.4 7.2.5

Allmänt om utdelning

Slututdelning

Interimsutdelning . . . Förskottslyftning och underhandsutdelning Efterutdelning

7.3. Allmän motivering 7.3.1 7.3.2 7.3.3

7.3.4

Reformbehovet

Formerna för utdelning . . . . Förfarandet vid bifallet klander mot ett utdelningsför- slag . . . . . . . . . . . . . Utbetalning av medel som har tillagts en borgenär' 1 ett utdelningsförslag

8 Förlikning och ackord i konkurs

9. Förvaltares slutredovisning

10. Konkurskostnader

10.1 Inledning . . 10.2 Översikt över nuvarande regler 10.3 Allmän motivering

11 KLförslagets kostnadseffekter m. m.

12. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser till KLförslaget och följdändringar i vissa andra författningar . . 12.1 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser till KLförslaget

m.m.

12.2. Följdändringar 1 vissa andra författningar

13 Specialmotivering till KLförslaget 13.1 Första avdelningen Allmänna bestämmelser . . . . 13.1. 1 1 kap. Inledande bestämmelser . . . . 13. 1. 2 2 kap. Konkursansökan och konkursbeslut m. m.

Konkursansökan m. 111. (1—6 åå)

203

203 207 214 214 217 219

221 221 221 221 222 223 225 226 227 227 228

232 232 235 239 241 241 241 242

245

247

247 250

251 253 253 253 256 258

13.2

13.1.3

1314 1315

1316

Bevisning om obestånd (7—9 åå)

Konkurshinder (10 å) . .

Säkerhetsåtgärder (11— —13 åå)

Prövning av en konkursansökan m.m (14—22 åå) Åtgärder vid ett konkursbeslut (23— 2—5 åå) Beslut av högre rätt (26 och 27 åå) Överflyttning av en konkurs (28 å) 3 kap. Verkningar av konkurs

Gäldenärens förlust av sin rådighet (1 och 2 åå) Egendom som ingår i ett konkursbo (3—5 åå) Utmätning vid konkurs (6 och 7 åå) Rättegång vid konkurs (8 å) 4 kap. Återvinning till konkursbo

5 kap. Fordringar' 1 konkurs .

Fordringar som kan göras gällande (1— —3 åå) Fordringar med solidariskt betalningsansvar (4—9 åå) Vissa villkorade fordringar (10 å) Beräkning av ränta på fordringar m. m. (11— 14 åå) Kvittning i konkurs (15— 17 åå) 6 kap. Gäldenärens skyldigheter m.m. Förbud mot näringsverksamhet under konkurs (1 å) Upplysnings- och närvaroplikt under konkurs (2 å) Bouppteckningsed (3—5 åå)

Reseförbud m.m. (6—8åå)

Tvångsmedel (9—13 åå) . . . Gäldenärens rätt att få ut egendom av boet m. m. (14 och 15 åå)

Ersättning för inställelse (16 å)

Andra avdelningen . . Särskilda bestämmelser om stor konkurs

13.2.1

13.2.2

13.2.3

7 kap. Förvaltning och tillsyn Förvaltare (1—8 åå)

Rådgivare och förlikningsman (9 å)

Förvaltarens allmänna åligganden m.m. (10—18 åå) Förvaltarens medelsförvaltning m. m. (19—23 åå) Redovisning av medel till tredje man (24 och 25 åå) Tillsynen över förvaltningen (26-29 åå) Granskningsman (30 å) 8 kap. Försäljning av egendom m. m. Inledande bestämmelser (1—5 åå) Försäljning av fast egendom (6 å) Försäljning av lös egendom (7—10 åå) Kungörande av auktion i vissa fall (11 å) Indrivning av fordringar m. m. (12 och 13 åå) 9 kap. Bevakning av fordringar m. m. Bevakning (1— —5 åå) Anmärkning (6—11 åå) .

Tvist angående en bevakad fordran (12—16 åå) Efterbevakning (17— 19 åå)

259 260 260 261 265 267 268 268 269 269 269 269 270 271 272 273 273 273 277 277 278 278 279 281 281

285 286 289 289 289 291 294 294 299 301 301 302 302 303 303 304 305 305 306 308 3 15 318 319

Avskrivning (20 å)

13.24 10 kap. Utdelning m.m. . När utdelning skall äga rum (1— —3 åå) Upprättande av ett utdelningsförslag m. m. (4 och 5 åå) . . . . Klander mot ett utdelningsförslåg (6—8 åå) Utdelning för en efterbevakad fordran (9 å) Lyftning av utdelning (10—12 åå) Förskottsbetalning (13—16 åå) När en konkurs anses avslutad m. m. (17 å) Utbetalning av medel m. m. (18 och 19 åå) Avskrivning på grund av otillräckliga tillgångar (20 å) Efterutdelning rn. m. (21—23 åå) .

1325 11 kap. Förlikning och ackord i konkurs Förlikning (1 och 2 åå) Ackordsförslag m. 111. (3—7 åå) Borgenärssammanträde (8—14 åå) Borgenärsmajoritet vid ett ackord (15 å) Fastställelse av ett ackord (16—18 åå) Verkan av ett ackord (19—23 åå) . Tillsynen över ett ackord (24 och 25 åå) Förverkande av ett ackord (26 å) 13.2.6 12 kap. Förvaltares slutredovisning Avgivande av slutredovisning (1—5 åå) Klander av slutredovisning (6 och 7 åå) 13.2.7 13 kap. Konkurskostnader Allmänna bestämmelser (1 och 2 åå) Förvaltares arvode (3— 10 åå) Förvaltares ersättning för kostnader (11 och 12 åå) Övriga konkurskostnader (13—15 åå) . Fördelning av konkurskostnaderna på olika slag av egendom (16 å)

13.3 Tredje avdelningen . . .

Särskilda bestämmelser om mindre konkurs . 13.3.1 14 kap. Handläggning av mindre konkurs Förvaltaren (1 å) Förvaltarens allmänna åligganden m. m. (2—5 åå) Tillsynen över förvaltningen (6 å) Försäljning av egendom m. m. (7 å) Avskrivning (8 å) Utdelning (9—14 åå) Förskottsbetalning (15 å) . . . Efterutdelning m. m. (16 och 17 åå) Övergång från mindre till stor konkurs (18 å) Förvaltarens slutredovisning (19 och 20 åå) Konkurskostnader (21—27 åå)

13.4 Fjärde avdelningen . . Övriga gemensamma bestämmelser

320 321 322

323 324 327 327 329 330 330 331 332 335 336 337 338 339 339 340 341 341 341 341 344 345 346 348 352 352

353 355 355 355 357 357 359 360 361 361 365 366 368 368 370 373 373

13.4.1 15 kap. Kungörande av beslut och åtgärder rörande konkurs . . Formen för kungörande (1 å) . . . Utbyte av kungörande mot skriftliga underrättelser till borgenärerna (2 å) . . . . . Särskild underrättelse till borgenärer utan förmånsrätt (3 å) . . . . Beräkning av tidsfrister m.m. (4 å) . 13.42 16 kap. Särskilda bestämmelser om rättens handläggning m.m. . Konkursärenden (1— —9 åå) . . Frågor som har hänskjutits till rättegång samt mål om klander mot utdelningsförslag (10-17 åå) 13.43 17 kap. Skadestånd och straff Skadestånd (1—3 åå) Straff (4—7 åå)

13.5. Femte avdelningen Näringsförbud

14 Specialmotivering till övriga lagförslag . . . . 14.1 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser till KLförslaget 14.2 Följdändringar' 1 andra lagar 14.2. 1 Inledning . 14. 2. 2 Förslaget till lag om ändring 1 lagen (1956. 217) om vissa kreditinrättningars konkurs . . 14.2.3 Förslaget till lag om ändringi lagen (1970: 741) om statlig lönegaranti vid konkurs . . . . 14.2.4 Förslaget till lag om ändring' 1 lagen (1981: 6) om konkurs som omfattar egendom' 1 annat nordiskt land . . 14.2.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1981: 7) om verkan av konkurs som inträffat' 1 annat nordiskt land . 14.2.6 Förslaget till lag om ändring' 1 ackordslagen (1970: 847) 14.2.7 Förslagen till lag om ändring' 1 giftermålsbalken och och 8 lag om ändring' 1 jordabalken . . 14.2.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1845: 50 s. 1) om handel med lösören, som köparen låter' 1 säljarens vård kvarbliva . . . 14. 2. 10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal . 14. 2. 11 Förslaget till lag om ändring' 1 råttegångsbalkeh 14.2.12Förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen(1972: 429) . 14 2.13 Forslaget till lag om ändring i lagen (1974: 8) om rättegången i tvistemål om mindre värden 14.2.14 Förslaget till lag om ändring i utsökningsbalken . . 14.2.15 Förslaget till lag om ändring i lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar . . 14. 2. 16 Förslaget till lag om ändring' 1 lagen (1982:188) om pre- skription av skattefordringar m.m.

374 374

375

377 378

379 382

390 392 397 401 403 403 405 405 406 406 408 409 41 1

411 412

415

415

415 415

416

416 417

417

417

14.2.17Förslagen till lag om ändring i lagen (1955:183) om 19 och bankrörelse, lag om ändring i lagen (1955:416) om 20 sparbanker och lag om ändring i lagen (1956:216) om

jordbrukskasserörelsen . . . 419 14.2.18Förslaget till lag om ändring i lagen (1955: 227) om inskrivning av rätt till luftfartyg . . 419 14.221 Förslaget till lag om ändring i lagen (1972: 262) om understödsföreningar . . . 420 14.2.22Förslaget till lag om ändring i handelsregisterlagen(1974: 157) . . . . . . . . . . . . . . 420 14.2.23Förslaget till lag om ändring i aktiebolagslagen(1975: 1385) . . . . 420 14..224Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister . . . . . . . . . 420 14 2. 25Förslaget till lag om ändring i försäkringsrörelselagen(1982: 713) . . . . . . . . . . . . . . . 420

Bilaga 1 PM 1981-08-26 med diskussionsunderlag till kommitténs hearing den 23 september 1981 med konkursdomare, krono-

fogdar vid tillsynsmyndigheter och förvaltare . . . . . 423 Bilaga 2 Minnesanteckningar 1981-09-23 från kommitténs hearing . 439 Bilaga 3 Vissa statistiska uppgifter . . . . . . . . . . . 445

Tabell 1 Antalet tillkomna och upphörda konkurser 1922—1979 och deras fördelning efter olika avslut- ningsformer . . 445 Tabell 2 Antalet tillkomna och upphörda konkurser 1980 — första halvåret 1982 och deras fördelning efter olika avslutningsformer . . . 446

Tabell 3 Antalet konkurser 1973 — första halvåret 1982 fördelade med hänsyn till handläggningsform (stor

resp. mindre konkurs) . . . . . 447 Tabell 4 Antalet konkursansökningar 1974— första halvåret 1982 med uppgift om ansökningar av borgenär . 447

Biläga4 Sammanställning av bestämmelserna i KL samt närmast motsvarande bestämmelser i KLförslaget eller förordning . 449

Förkortningar

Lagar, lagförslag o. d.

ABL AckK AckL FRL KF KL KLförslaget KLK I KLK II KLK III KP LGK LGL RB

RF RP

U VII U VIII U IX

UX

UXI

UB

aktiebolagslagen(197521385) ackordskungörelsen (1970z858) ackordslagen (1970z847) förmånsrättslagen(19702979) konkursförordningen (1979:801) konkurslagen(1921z225)

förslaget till ny konkurslag enligt detta betänkande konkurslagskommitténs betänkande (SOU 1974:6) Förenklad konkurs m. m. konkurslagskommitténs betänkande (SOU 1977:29) Konkursförvaltning konkurslagskommitténs betänkande (SOU 1979:13) Konkurs och rätten att idka näring lagen (1921:226) om nya konkurslagens införande och vad i avseende därå skall iakttagas kungörelsen (1970:745) om statlig lönegaranti vid kon- kurs Iagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs rättegångsbalken

regeringsformen

lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbal- ken Utsökningsrätt VII, ackordsförhandling. förslag av lag- beredningen (SOU 1968:41) Utsökningsrätt VIII, fastighetsexekution m. m., förslag av lagberedningen (SOU 1968:64) Utsökningsrätt IX, förmänsrättsordning m. m., förslag av lagberedningen (SOU 1969:5)

Utsökningsrätt X, konkursgrunderna, gäldenärens legi- timation, återvinning, kvittning, solidariska skuldförhål- landen m. m., förslag av lagberedningen (SOU 1970:75)

Utsökningsrätt XI, exekutiv försäljning av fartyg m. m., förslag av lagberedningen (SOU 1971:45) utsökningsbalken

UBL UF ÄB 1859 års betänkande 1911 års betänkande 1919 års betänkande

uppbördslagen (19531272) utsökningsförordningen (1981 :981) ärvdabalken

förslag till konkurslag m. m. avg. i juli 1859 förslag till konkurslag och till lag om ackordsförhandling utan konkurs m.m. avg. 14.11.1911 förslag till konkurslag och till lag om ackordsförhandling utan konkurs m.m. avg. 7.7.1919

Riksdagstryck, tidskrifter m. m.

AD Dir Ds JO KU LU NJA NJA II prop. rskr RSV SFS SOU SvJT TSA

Annan litteratur

Ekdahl Konkurs & Ackord Lawski

Walin Walin—Rydin

Welamson I Welamson II

arbetsdomstolens domar direktiv departementsserierna justitieombudsmannen resp. ämbetsberättelsen konstitutionsutskottets betänkande lagutskottets betänkande Nytt juridiskt arkiv. Avd. I Nytt juridiskt arkiv. Avd. II proposition riksdagens skrivelse riksskatteverket Svensk författningssamling statens offentliga utredningar Svensk juristtidning Tidskrift för Sveriges advokatsamfund

Ekdahl, Om fordran i konkurs. Stockholm 1935 Konkurs & Ackord, Exekution. Handbok utgiven av riksskatteverket. Stockholm 1981 Lawski, Konkurs- och ackordslagarna jämte hithörande författningar. 13 upp]. Stockholm 1947 Walin, Materiell konkursrätt. Stockholm 1980 Walin och Rydin, Förmånsrättslag, lönegaranti, kvitt- ning mot lön m. m., 2 uppl. Stockholm 1982 Welamson, Konkursrätt. Stockholm 1961 Welamson, Konkurs. 7 uppl. Stockholm 1979

Sammanfattning

Kommittén lägger i sitt slutbetänkande fram ett förslag till en ny konkurslag. som är avsedd att ersätta den nuvarande från 1921. Förslaget är det sista ledet iden översyn av konkurslagstiftningen, som inleddes med 1975 års reform på grundval av lagberedningens betänkande (SOU 1970:75) Utsökningsrätt X rörande framför allt den materiella konkursrätten och som har följts av delreformer 1979 och 1980 på grundval av kommitténs delbetänkanden (SOU 1977:29) Konkursförvaltning och (SOU 1979:13) Konkurs och rätten att idka näring.

Kommittén, som inte har haft i uppdrag att se över de redan av statsmakterna beslutade delreformerna. föreslår att man inom ramen för det traditionella konkursinstitutet i olika avseenden förenklar och moderniserar de regler i konkurslägstiftningen som hittills inte har reviderats. Ändringarna avser främst de delar av konkursförfarandet som rör bevaknings— och anmärkningsförfarandet i stor konkurs liksom formerna för utdelning till borgenärerna.

Det allmänna skall enligt förslaget inte behöva i formell ordning bevaka sina fordringar på skatter och avgifter för att i en stor konkurs få utdelning för sina anspråk. Eftersom det normalt är kronofogdemyndigheten som har att göra fordringarna gällande i en konkurs, förutsätter kommittén att förval- taren genom kontakt med denna myndighet skall kunna skaffa sig lika god kännedom som hittills om hur stora dessa fordringar är. För att förenkla konkursförfarandet föreslår kommittén vidare att förvaltaren i stor konkurs inte alltid skall behöva granska och framställa anmärkning mot alla bevakade fordringar. Finner han det uppenbart att tillgångarna i konkursboet inte räcker till utdelning för sådana fordringar som inte har bevakats med förmånsrätt, skall han anmäla det till rätten. Han befrias då i motsvarande mån från sin gransknings- och anmärkningsplikt. Rätten skall i ett sådant läge informera dessa borgenärer om förvaltarens anmälan och underrätta dem om att det inte går ut någon ytterligare särskild information till dem om konkursens vidare förlopp. I de fall förvaltaren även i fortsättningen har att framställa anmärkning mot bevakade fordringar får han enligt förslaget viss möjlighet att efter anmärkningstidens utgång åberopa en ny grund till stöd för anmärkningen.

När det gäller utdelningsförfarandet tas i lagförslaget in uttryckliga regler om att s. k. underhandsutdelning kan ske i enlighet med vad som har brukat ske i praxis. Sådan förskottsbetalning skall förvaltaren i stor konkurs kunna tainitiativ till själv. Borgenärerna skall vara skyldiga att ta emot betalningen.

Kommer det fram tillgångar efter konkursens slut, skall förvaltaren kunna dela ut dem på ett mera informellt sätt än nu till de borgenärer som står i tur. Också beträffande mindre konkurser föreslår kommittén att när utdelning blir aktuell denna skall kunna ske på ett enklare sätt än enligt nuvarande regler.

Kommittén har också i andra hänseenden sökt göra regelsystemet mer enkelt och effektivt. Den nuvarande ordningen med en särskild konkursdo- mare vid tingsrätterna avskaffas. Det blir i stället rätten som sådan som har att besluta i ärenden om konkurs. Det har medfört att t. ex. förfarandet för prövning av en tvistig konkursansökan har kunnat göras snabbare med bibehållen säkerhet.

Även nuvarande system för spridande av information och åtgärder vid konkurs har setts över. Bl. 3. skall kungörande i flera fall kunna ersättas med skriftliga underrättelser till intressenterna.

Förslaget till en ny konkurslag innefattar också en fullständig översyn av nuvarande regler i formellt hänseende. Sålunda har kommittén eftersträvat att ställa upp bestämmelserna på ett sätt som tydligare än nu återger vad som skall gälla beträffande stor resp. mindre konkurs. Språkdräkten har moderniserats.

Lagförslaget har föranlett en rad följdändringar i andra författningar. De förslag som kommittén lägger fram bör kunna genomföras inom ramen för oförändrade resurser inom domstolarnas och kronofogdemyndigheternas verksamhetsområden. Inte heller på andra områden bör förslagen föranleda ökade utgifter för staten.

Lagförslag

1. Förslag till Konkurslag

Härigenom föreskrivs följande. FÖRSTA AVDELNINGEN Allmänna bestämmelser

1 kap. Inledande bestämmelser

1 5 En gäldenär som är på obestånd skall på egen eller en borgenärs ansökan försättas i konkurs, om inte annat följer av denna lag.

Med obestånd (insolvens) avses att gäldenären inte kan rätteligen betala sina skulder och denna oförmåga inte är endast tillfällig.

2 5 En konkurs handläggs som stor konkurs eller, i fall som anges i andra stycket, som mindre konkurs.

En konkurs skall handläggas som mindre konkurs, om det finns anledning anta

1. att gäldenärens bo inte räcker till betalning av de konkurskostnader som annars skulle följa, eller

2. att boet med hänsyn till dess omfattning och övriga förhållanden är av enkel beskaffenhet och att konkursen med fördel kan genomföras utan att bevakningsförfarande enligt 9 kap. anordnas.

3 å För ett konkursbo skall utses en förvaltare. I stor konkurs kan, enligt vad som föreskrivs i 7 kap., utses flera förvaltare.

Förvaltningen av boet står under tillsyn av en tillsynsmyndighet.

4 5 Ett konkursbo, som är på obestånd, kan försättas i konkurs. Vad som är föreskrivet i denna lag om gäldenär skall i sådant fall gälla konkursboet.

5 å Med panträtt i fast egendom jämställs vid tillämpning av denna lag annan särskild förmånsrätt som gäller i egendomen och inte grundas på utmätning eller betalningssäkring. Vad som sägs om borgenär med handpanträtt i lös egendom tillämpas också i fråga om borgenär med retentionsrätt i sådan egendom.

6 å Med borgenär som har bevakat fordran jämställs vid tillämpning av denna lag i stor konkurs staten, kommun eller landstingskommun, om det allmänna har någon sådan fordran som enligt 9 kap. 2 å första stycket inte behöver bevakas.

7 å Har i annan lag meddelats någon bestämmelse som avviker från denna lag, gäller den bestämmelsen.

2 kap. Konkursansökan och konkursbeslut m. m.

Konkursansökan m. m.

1 5 En ansökan om konkurs görs skriftligen hos den tingsrätt, där gäldenären bör svara i tvistemål som angår gäld i allmänhet. Ansökningshandlingen skall vara egenhändigt undertecknad av sökanden eller sökandens ombud. Sökanden skall ange och styrka de omständigheter som betingar rättens behörighet, om de inte är kända. Framgår inte av konkursansökningen vilken tingsrätt som är behörig och efterkommer sökanden inte ett föreläggande att avhjälpa bristen, skall ansökningen avvisas. '

2 5 Har en konkursansökan gjorts hos en tingsrätt som inte är behörig, skall rätten genast sända ansökningshandlingen till en tingsrätt, som enligt vad handlingarna visar är behörig, och underrätta sökanden. En ansökan skall anses gjord, när ansökningshandlingen kom in till den förra tingsrätten.

3 5 Till en gäldenärs ansökningshandling bör i två exemplar fogas en av honom under edsförpliktelse underskriven förteckning över boets tillgångar och skulder med uppgift om varje borgenärs namn och postadress samt om de böcker och andra handlingar som rör boet.

Till ett dödsbos eller en dödsbodelägares ansökningshandling beträffande boet skall fogas bouppteckningen efter den döde eller, om inregistrering har skett, uppgift om dagen därför. Har inte bouppteckning förrättats, skall uppgift lämnas om varje delägares namn och postadress.

4 å En borgenär, som söker gäldenären i konkurs, skall vid ansökningen lämna uppgift om sin fordran och de omständigheter i övrigt på vilka han grundar yrkandet. Han skall även i huvudskrift eller avskrift bifoga de handlingar han vill åberopa. Ansökningshandlingen och de handlingar som har fogats till denna skall ges in i två exemplar.

5 5 Är ansökningen i de hänseenden som avses i 3 eller 4å eller annars så bristfällig att den inte kan läggas till grund för prövning i sak och efterkommer sökanden inte ett föreläggande att avhjälpa bristen, skall ansökningen avvisas.

6 5

Har en borgenärs fordran fastställts av en domstol eller har en domstol enligt lagsökningslagen (1946:808) meddelat bevis att utmätning för fordringen får äga rum, skall denna godtas som stöd för behörighet att söka gäldenären i konkurs, även om beslutet inte har vunnit laga kraft. Detta gäller dock inte om en domstol har förordnat att beslutet inte får verkställas.

En fordran som har fastställts genom skiljedom skall också godtas, om skiljedomen får verkställas enligt 3 kap. 15 eller 16 å utsökningsbalken och en domstol inte har meddelat ett sådant förordnande som avsesi 18 å i samma kapitel.

I andra fall än som avses i första och andra styckena skall borgenären styrka fordringen.

Bevisning om obestånd

7 å En uppgift av gäldenären att han är insolvent skall godtas, om inte särskilda skäl föranleder annat.

8 5 Om inte annat visas anses en gäldenär insolvent, om han vid verkställighet enligt 4 kap. utsökningsbalken inom de senaste sex månaderna före konkursansökningen har befunnits helt eller delvis sakna tillgångar till betalning av utmätningsfordringen. Detsamma gäller, om gäldenären har förklarat sig inställa sina betalningar.

9 å Om inte annat visas anses en gäldenär, som är eller under det senaste året före konkursansökningen har varit bokföringsskyldig, insolvent, om

1. gäldenären har uppmanats av en borgenär att betala klar och förfallen skuld men underlåtit att göra detta inom en vecka och

2. borgenären söker gäldenären i konkurs inom tre veckor därefter samt skulden då alltjämt inte är betald.

Borgenärens uppmaning skall innehålla en erinran om att en konkursan- sökan kan följa. Uppmaningen skall delges gäldenären. Delgivning enligt

12 å delgivningslagen(1970:428) får ske endast om anledning förekommer att gäldenären har avvikit eller på annat sätt håller sig undan.

Konkurshinder

10 å En borgenär har inte rätt att få gäldenären försatt i konkurs, om

1. borgenären har betryggande pant eller därmed jämförlig säkerhet i egendom som tillhör gäldenären,

2. tredje man har ställt betryggande säkerhet för borgenärens fordran och konkursansökningen strider mot villkoren för säkerhetens ställande,

3. borgenärens fordran inte är förfallen till betalning och betryggande säkerhet erbjuds av tredje man.

Med säkerhet som har ställts eller erbjuds av tredje man avses även borgen, om borgensmannen svarar som för egen skuld.

Säkerhetsåtgärder

11 å Föreligger sannolika skäl för bifall till en konkursansökan och kan det skäligen befaras att gäldenären skaffar undan egendom, får rätten, om särskild anledning förekommer, förordna om kvarstad på gäldenärens egendom i avvaktan på prövning av ansökningen.

Ifråga om en sådan säkerhetsåtgärd tillämpas vad som gäller om kvarstad för fordran som beviljas enligt 15 kap. rättegångsbalken , om inte annat följer av denna lag. Detta gäller dock inte bestämmelsen i 16 kap. 15å andra stycket utsökningsbalken .

Rätten får medge undantag från beviljad kvarstad.

12 å Föreligger sannolika skäl för bifall till en konkursansökan och kan det skäligen befaras att gäldenären genom att bege sig från riket undandrar sig skyldighet eller överträder förbud som enligt denna lag gäller i konkurs, får rätten, om särskild anledning förekommer, förbjuda gäldenären att i avvaktan på prövning av ansökningen bege sig från riket. Meddelas ett sådant reseförbud, får i samband därmed eller senare gäldenären åläggas att lämna ifrån sig sitt pass till den kronofogdemyndighet som rätten bestämmer. Är ett reseförbud uppenbart otillräckligt, får gäldenären häktas.

Om gäldenären är en juridisk person, tillämpas första stycket även på en styrelseledamot, en verkställande direktör och en likvidator som har avgått eller entledigats senare än ett år före dagen då konkursansökningen kom 111.

Beträffande en sådan säkerhetsåtgärd som avses i denna paragraf tillämpas bestämmelsernai 15 kap. 5, 6 och 8 åå rättegångsbalken, om inte annat följer av denna lag. En säkerhetsåtgärd kan inte hindras av att säkerhet ställs. Inte heller kan en beviljad säkerhetsåtgärd hävas av någon sådan anledning. Kostnaden för häktning skall betalas av allmänna medel.

13 å En fråga om beviljande av en säkerhetsåtgärd enligt 11 eller 12 å tas upp på begäran av en borgenär. Innan rätten meddelar beslut i frågan, skall gäldenären beredas tillfälle att yttra sig, om det lämpligen kan ske. Rätten får hålla förhandling för frågans prövning. Beträffande häktning tillämpas vad som sägs i 6 kap. 11 å om förhandling i en sådan fråga. Ett beslut om reseförbud eller skyldighet för gäldenären att lämna ifrån sig sitt pass skall delges gäldenären.

Prövning av en konkursansökan rn. m.

14 å Upptas en gäldenärs konkursansökan, skall rätten genast pröva ansökning- en.

Frågan om gäldenärens försättande i konkurs skall dock prövas vid en förhandling, om

1. rätten med hänsyn till tillgängliga upplysningar eller av någon annan anledning finner särskilda skäl föreligga att inte godta uppgiften om gäldenärens insolvens, eller

2. ansökningen avser ett dödsbo, som inte står under förvaltning av boutredningsman, och ansökningen har gjorts av en eller flera men inte av samtliga delägare. Avträds dödsboets egendom till förvaltning av boutred- ningsman på grund av en framställning som görs senast när ansökningen prövas, förfaller konkursansökningen.

Förhandlingen skall hållas inom två veckor. Om särskilda skäl föreligger får den hållas senare, dock senast inom en månad. Till förhandlingen skall gäldenären—genast kallas. I fall som avses i andra stycket 2 skall även dödsbodelägare som inte har biträtt ansökningen kallas. Gäldenären skall i kallelsen erinras om den i 19 å föreskrivna påföljden av att han uteblir.

15 5 En kallelse som avses i 14å tredje stycket skall delges.

Delgivning enligt 12 å delgivningslagen(1970:428) får ske endast om anledning förekommer att gäldenären har avvikit eller på annat sätt håller sig undan. Delgivning enligt 15 å första stycket delgivningslagen får ske även när gäldenären vistas på känd ort utom riket, om delgivning annars inte kan ske här i riket och rätten med hänsyn till omständigheterna finner det inte skäligen böra krävas att delgivningen verkställs utom riket.

16 å Upptas en borgenärs konkursansökan, skall rätten vid en förhandling pröva frågan om gäldenärens försättande i konkurs.

Förhandlingen skall hållas inom två veckor. Om särskilda skäl föreligger får den hållas senare, dock senast inom sex veckor. Till förhandlingen skall parterna genast kallas. Parterna skall i kallelsen erinras om den i 19 å föreskrivna påföljden av parts utevaro.

I kallelsen till gäldenären skall denne föreläggas att svara på konkursan- sökningen vid förhandlingen. I kallelsen skall även anges att gäldenären inte behöver inställa sig, om han före förhandlingen skriftligen medger ansök-

ningen och rätten inte särskilt underrättar honom om att förhandlingen ändå skall hållas. Dessutom skall anges att gäldenären, för det fall att han medger ansökningen, skall lämna upplysningar som är av betydelse för frågani vilken form konkursen skall handläggas.

17 5 En kallelse som avses i 16å skall med däri intaget föreläggande jämte borgenärens ansökningshandlingar delges gäldenären. Ifråga om delgivning- en tillämpas 15 å andra stycket.

Om delgivning sker enligt 15 å delgivningslagen(1970:428), skall rätten se till att gäldenärens egendom sätts under säker vård. Kostnaden för vården skall betalas av borgenären.

I fråga om delgivning av kallelse till borgenären har 15 å andra stycket motsvarande tillämpning.

18 å Medger gäldenären borgenärens konkursansökan, skall rätten genast pröva ansökningen.

Om rätten med hänsyn till tillgängliga upplysningar eller av någon annan anledning finner särskilda skäl föreligga mot antagande att gäldenären är insolvent, skall frågan om gäldenärens försättande i konkurs dock prövas vid den förhandling som tidigare har satts ut. Rätten skall genast underrätta gäldenären härom. Behöver frågan om gäldenärens försättande i konkurs inte prövas vid en förhandling, skall borgenären genast underrättas härom.

19 å Om en förhandling för prövning av en konkursansökan gäller i tillämpliga delar vad som är föreskrivet i rättegångsbalken om en huvudförhandling i tvistemål.

Uteblir den borgenär, som har gjort konkursansökningen, när frågan om gäldenärens försättande i konkurs företas till prövning vid en förhandling, skall ärendet avskrivas, om inte gäldenären medger ansökningen.

Gäldenärens utevaro från en förhandling för prövning av frågan om hans försättande i konkurs hindrar inte att ärendet avgörs.

20 å Förhandlingen får på en parts begäran skjutas upp när särskilda omständig— heter föreligger. Ett uppskov får dock inte utan synnerliga skäl meddelas mot sökandens bestridande. Endast om det oundgängligen behövs får uppskovet göras längre än fyra veckor.

21 å Är flera ansökningar om gäldenärens försättande i konkurs anhängiga samtidigt och bifalls en annan ansökan än den som kom in först, skall det med avseende på fråga som är beroende av tiden för konkursansökningen anses som om konkursbeslutet har grundats på den ansökning som kom in först.

22 å En konkursansökan får inte återkallas sedan ett beslut om konkurs har meddelats. Utan hinder av att gäldenären själv har ansökt om konkursen eller medgett en borgenärs ansökan därom skall dock på gäldenärens klagan högre rätt häva beslutet, om gäldenären visar att han är solvent.

Åtgärder vid ett konkursbeslut

23 å

Meddelas ett beslut om konkurs skall rätten genast bestämma, om konkursen skall handläggas som stor konkurs eller som mindre konkurs. Konkursbeslutet jämte vad rätten har bestämt om handläggningsform

skall kungöras.

24 å Beslutas att konkursen skall handläggas som stor konkurs, skall rätten

1. genast bestämma tidpunkten för första borgenärssammanträdet och den tid inom vilken bevakning av fordringar skall äga rum,

2. genast kalla gäldenären till första borgenärssammanträdet,

3. utan dröjsmål, efter hörande av tillsynsmyndigheten, utse någon att handha förvaltningen av konkursboet tills en förvaltare har utsetts enligt 7 kap. 3 å och, ifall någon annan har utsetts, denne har tillträtt befattning- en.

Första borgenärssammanträdet skall hållas inför rätten tidigast tre och senast fem veckor från dagen för konkursbeslutet. Sammanträdet får dock hållas senare än som har sagts nu, om det är nödvändigt med hänsyn till konkursboets omfattning och beskaffenhet. Tiden för bevakning av ford- ringar skall utgöra minst fyra och högst tio veckor från dagen för konkursbeslutet.

Vad rätten har bestämt enligt första stycket 1 skall tas in i den kungörelse som avses i 23å andra stycket.

25 å Beslutas att konkursen skall handläggas som mindre konkurs, skall rätten efter hörande av tillsynsmyndigheten genast utse en förvaltare att handha förvaltningen av boet.

Beslut av högre rätt

26 å Beslutar högre rätt

1. att en konkurs, beträffande vilken har bestämts att den skall handläggas som stor konkurs, i stället skall handläggas om mindre konkurs, eller

2. att en konkurs, beträffande vilken har bestämts att den skall handläggas som mindre konkurs, i stället skall handläggas som stor konkurs, skall rätten genast låta kungöra den högre rättens beslut.

Rätten skall vidta de åtgärder som är föreskrivna för den handläggnings- form som skall tillämpas enligt den högre rättens beslut. I fall som avses i första stycket 2 skall de tider, som enligt 24 å andra stycket skall räknas från

det beslutet om konkurs meddelades, i stället räknas från dagen för utfärdandet av kungörelsen. Vad rätten bestämmer enligt 24 å första stycket 1 skall tas in i kungörelsen.

27 å Om högre rätt upphäver ett beslut om konkurs, skall rätten genast låta kungöra den högre rättens beslut.

Innan egendomen i boet återställs till gäldenären skall konkurskostnader- na och annan skuld som boet har ådragit sig tas ut ur egendomen såvitt den förslår.

Överflyttning av en konkurs

28 5 Om rätten sedan ett beslut om konkurs har meddelats finner synnerliga skäl föreligga att konkursen handläggs på någon annan ort, kan rätten efter samråd med tingsrätten på den andra orten bestämma att konkursen skall handläggas av den senare domstolen.

3 kap. Verkningar av konkurs

Gäldenärens förlust av sin rådighet

1 å , Sedan ett beslut om konkurs har meddelats, får gäldenären inte råda över sådan egendom som hör till konkursboet. Han får inte heller åta sig sådana

förbindelser som kan göras gällande i konkursen.

2 å En sådan rättshandling mellan gäldenären och annan, som företas senast dagen efter den då kungörelsen om konkursbeslutet var införd i Post- och Inrikes Tidningar, skall utan hinder av vad som sägs i 1 å gälla, om det inte visas att den andra ägde kännedom om beslutet eller att det förekom omständigheter som gav honom skälig anledning anta att gäldenären var försatt i konkurs. Överlåtelse av eller annat förfogande över egendom som på grund härav skall gälla, skall likväl, om konkursboet utan oskäligt uppehåll yrkar det, gå åter mot att boet ersätter den andre vad han har utgett jämte nödvändig eller nyttig kostnad.

Infriar någon en förpliktelse mot gäldenären efter den tidpunkt som anges i första stycket, skall det tillgodoräknas honom, om det av omständigheterna framgår att han var i god tro. Företar någon uppsägning eller annan liknande rättshandling mot gäldenären eller företar gäldenären en sådan rättshandling mot annan efter sagda tidpunkt, skall den gälla, om det av omständigheterna framgår att den andre var i god tro och det är uppenbart obilligt att rättshandlingen blir ogiltig mot konkursboet.

Om verkan av gäldenärens överlåtelse eller pantsättning av löpande skuldebrev, aktiebrev och vissa andra jämförbara värdehandlingar finns särskilda bestämmelser.

Egendom som ingår i ett konkursbo

3 å Till ett konkursbo räknas, i den män inte annat följer av 2 å, all egendom som tillhörde gäldenären när konkursbeslutet meddelades eller tillfaller honom under konkursen och som är av beskaffenhet att kunna utmätas.

Till ett konkursbo räknas även den egendom som kan tillföras boet genom återvinning enligt 4 kap.

4 5 Gäldenären får behålla lön och därmed vid utmätning jämställd arbetsin- komst som innestår vid konkursens början samt arbetsinkomst som gäldenären förvärvar därefter. Detta gäller dock inte i den mån inkomsten, sedan föreskrivet skatteavdrag har skett, uppenbart överstiger vad som behövs för gäldenärens och hans familjs underhåll samt till fullgörande av underhållsskyldighet som i övrigt åvilar gäldenären.

Vad som sägs om lön tillämpas också i fråga om periodiskt utgående vederlag för utnyttjande av rätt till litterärt eller konstnärligt verk eller annat sådant och beträffande belopp som utgår som pension eller livränta. Om rätten till pension eller livränta är av beskaffenhet att kunna utmätas, får dock konkursboet förfoga över den.

Gäldenären är skyldig att underrätta förvaltaren om inkomst som avses i första och andra styckena. Vill förvaltaren göra anspråk på inkomsten, skall han underrätta arbetsgivare eller annan som skall utge förmånen. Innan sådan underrättelse har lämnats får förfallet belopp betalas ut till gäldenä- ren.

5 5 En tvist huruvida någon del av gäldenärens inkomst skall tillkomma konkursboet prövas av tillsynsmyndigheten på ansökan av förvaltaren, en borgenär, gäldenären eller en underhållsberättigad. Myndigheten skall inhämta yttranden i den omfattning som behövs för prövningen. Myndighe- tens beslut länder till efterrättelse, även om talan förs mot det. Beslutet skall på ansökan ändras, om senare upplysta omständigheter eller ändrade förhållanden föranleder det.

Mot tillsynsmyndighetens beslut i ett ärende som avses i första stycket får den vars rätt berörs av beslutet föra talan genom besvär. I fråga om sådan besvärstalan tillämpas bestämmelserna i utsökningsbalken om besvär över utmätning av lön.

Utmätning vid konkurs

6 5 Sedan ett beslut om konkurs har meddelats, får sådan egendom som hör till konkursboet inte utmätas för någon fordran hos gäldenären. Om det ändå sker, är åtgärden utan verkan.

Utan hinder av konkurs får likväl egendom vari panträtt för viss fordran gäller utmätas för fordringen.

7 5 Har utmätning skett innan ett beslut om konkurs meddelats, skall verkställigheten fortgå utan hinder av konkursen, om inte annat följer av andra eller tredje stycket. Om utmätningssökanden inte hade panträtt och den förmånsrätt som han har vunnit genom utmätningen skall gå åter, skall belopp, som enligt utsökningsbalken skolat utges till utmätningssökanden eller annan borgenär som inte hade panträtt, i stället redovisas till förvaltaren.

Verkställigheten skall på begäran av förvaltaren skjutas upp, om det behövs för att borgenärers rätt skall kunna tas till vara eller annars synnerliga skäl föreligger. En begäran om uppskov får göras även av en borgenär, vars rätt kan bero därav. Om en auktion är utsatt, skall konkursboet betala den kostnad som blir onyttig genom uppskovet.

Om utmätningssökanden inte hade panträtt och den förmånsrätt som han har vunnit genom utmätningen skall gå åter, skall även utmätningen gå åter, om förvaltaren begär det innan egendomen har blivit såld.

Rättegång vid konkurs

8 å Pågår en rättegång mellan gäldenären och annan om sådan egendom som hör till konkursboet, får konkursboet överta gäldenärens talan. Övertar boet inte gäldenärens talan, trots att det har underrättats om rättegången, skall egendomen anses inte tillhöra konkursboet. Egendomen får dock inte så länge konkursen pågår utmätas för någon fordran som kan göras gällande i konkursen. Beträffande konkursboets skyldighet att svara för rättegångs- kostnad, om det övertar gäldenärens talan, tillämpas vad som i rättegångs- balken föreskrivs om den till vilken överlåtelse har ägt rum enligt 13 kap. 7 % samma balk.

Förs talan mot gäldenären angående en fordran som kan göras gällande i konkursen, får konkursboet inträda i rättegången jämte gäldenären.

Det åligger gäldenären att i fall som avses i första och andra styckena underrätta domstolen om konkursen. Domstolen skall lämna konkursboet meddelande om rättegången.

4 kap. Återvinning till konkursbo

Inledande bestämmelser

1 å Återvinning till ett konkursbo får på begäran av boet ske i enlighet med vad som anges i detta kapitel. Vad som har sagts nu gäller dock inte beträffande

1. betalning av skatt, tull eller avgift som avses i 1 å lagen (1971:1072) om förmånsberättigade skattefordringar m. m., om fordringen har varit förfal- len till betalning,

2. betalning av eller förmånsrätt för underhållsbidrag enligt giftermåls- eller föräldrabalken , om bidragsbeloppet har varit förfallet till betalning och den underhållsberättigade inte har gynnats på ett otillbörligt sätt.

2 å Med fristdag avses dagen då ansökningen om gäldenärens försättande i konkurs kom in.

Har en god man förordnats enligt ackordslagen (1970z847) avses med fristdag i stället dagen för ansökningen härom, såvida konkursansökningen har gjorts inom tre veckor från det att verkan av godmansförordnandet förföll eller. när förhandling om offentligt ackord har följt, ackordsfrågan avgjordes.

Har ett dödsbo avträtts till förvaltning av boutredningsman avses med fristdag dagen för ansökningen härom, såvida boutredningsman har förord- nats senare än tre månader före den dag som annars skulle anses som fristdag.

3 5 Som närstående till gäldenären anses den som är gift med eller är syskon eller släkting i rätt upp- eller nedstigande led till gäldenären eller är besvågrad med honom i rätt upp- eller nedstigande led eller så att den ene är gift med den andres syskon samt den som på annat sätt står gäldenären personligen särskilt nära.

Som närstående till en näringsidkare eller en juridisk person anses vidare

1. den som har en på andelsrätt eller därmed jämförligt ekonomiskt intresse grundad, väsentlig gemenskap med näringsidkaren eller den juridiska personen,

2. den som inte ensam men jämte honom närstående har sådan gemenskap med näringsidkaren eller den juridiska personen som sägs under 1,

3. den som genom en ledande ställning har ett bestämmande inflytande över verksamhet som näringsidkaren eller den juridiska personen bedri- ver,

4. den som är närstående till någon som enligt 1—3 är närstående.

4 å Avhändelse av fast egendom anses inte ha ägt rum förrän lagfart har sökts.

Förutsättningar för återvinning

5 5 En rättshandling, varigenom på otillbörligt sätt någon viss borgenär har gynnats framför andra eller gäldenärens egendom har undandragits borge- närerna eller hans skulder har ökats, går åter, om gäldenären var eller genom förfarandet blev insolvent samt den andre kände till eller bort känna till gäldenärens insolvens och de omständigheter som gjorde rättshandlingen otillbörlig.

Ägde rättshandlingen rum mer än fem år före fristdagen, går den åter endast om den har företagits gentemot gäldenären närstående.

6 5 En gåva går åter, om den har fullbordats senare än sex månader före fristdagen. En gåva som har fullbordats dessförinnan men senare än ett år eller, när den har skett till gäldenären närstående, två år före fristdagen går åter, om det inte visas att gäldenären varken var eller genom gåvan blev insolvent.

Första stycket gäller även köp, byte eller annat avtal, om det med hänsyn till missförhållandet mellan utfästelserna på ömse sidor är uppenbart, att avtalet delvis har egenskap av gåva.

Understöd och sedvanliga gåvor som inte stod i missförhållande till gäldenärens ekonomiska förhållanden är undantagna från återvinning enligt denna paragraf.

7 & En bodelning mellan gäldenären och hans make eller dennes dödsbo. vid vilken gäldenären har eftergett sin rätt i avsevärd män eller låtit egendom frångå sig mot att en fordran mot honom har utlagts på hans lott, går i motsvarande mån åter, om bodelningshandlingen har kommit in till rätten senare än två år före fristdagen och det inte visas att gäldenären efter bodelningen hade kvar utmätningsbar egendom som uppenbart motsvarade hans skulder.

8 € En betalning av lön, arvode eller pension till gäldenären närstående, som har skett senare än sex månader före fristdagen och som uppenbart översteg vad som kunde anses skäligt med hänsyn till gjord arbetsinsats, verksamhetens lönsamhet och omständigheterna i övrigt, går åter till belopp motsvarande överskottet.

Har betalningen skett dessförinnan men senare än två år före fristdagen går den åter i motsvarande mån, om det inte visas att gäldenären varken var eller genom betalningen blev insolvent.

9 å

En överföring av medel till en pensionsstiftelse, som har skett senare än sex månader före fristdagen och som medfört att stiftelsen har fått överskott på kapitalet, går åter till belopp motsvarande överskottet. Har överföringen skett dessförinnan men senare än ett år eller, när åtgärden väsentligen har gynnat gäldenären eller honom närstående, två år före fristdagen, går den åter i motsvarande mån, om det inte visas att gäldenären varken var eller genom åtgärden blev insolvent.

En överföring till en pensionsstiftelse i något annat fall än som sägs i första stycket går åter, om överföringen har skett senare än tre månader före fristdagen. Har överföringen väsentligen gynnat gäldenären eller honom närstående, går den också åter, om åtgärden har skett dessförinnan men senare än två år före fristdagen och det inte visas att gäldenären varken var eller genom åtgärden blev insolvent.

En överföring av medel till en personalstiftelse går åter, om överföringen har skett senare än sex månader före fristdagen. Har överföringen skett dessförinnan men senare än ett år eller, när åtgärden väsentligen har gynnat

gäldenären eller honom närstående, två år före fristdgen, går den åter, om det inte visas att gäldenären varken var eller genom åtgärden blev insolvent.

Om rätt att i särskilda fall återkräva försäkringspremier m.m. finns föreskrifter i 117 å lagen (1927:77) om försäkringsavtal.

10 5 En betalning av en skuld, som har skett senare än tre månader före fristdagen och som har gjorts med annat än sedvanliga betalningsmedel, i förtid eller med belopp som avsevärt har försämrat gäldenärens ekonomiska ställning, går åter, om den inte med hänsyn till omständigheterna ändå kan anses som ordinär. Har betalningen skett till närstående dessförinnan men senare än två år före fristdagen, går den åter, om det inte visas att gäldenären varken var eller genom åtgärden blev insolvent.

Vad som sägs om återvinning av en betalning tillämpas också när kvittning har skett, om borgenären enligt 5 kap. 15 eller 16 å inte hade varit berättigad att kvitta i konkursen.

11 å En betalning för en växel eller en check går i fall som avses i 10 å åter endast i den mån den som mottog betalningen hade kunnat vägra att göra det utan att förlora växel- eller checkrätt mot någon annan hos vilken han kunde erhålla täckning.

Är återvinning av betalningen utesluten till följd av vad som sägs i första stycket, är den som, om en betalning hade uteblivit, skolat bära den slutliga förlusten skyldig att utge ersättning under samma förutsättningar som hade gällt för återvinning, om betalningen hade skett till honom som borgenär.

12 5 En säkerhet som gäldenären har överlämnat senare än tre månader före fristdagen går åter, om den inte var betingad vid skuldens tillkomst eller inte har överlämnats utan dröjsmål efter skuldens tillkomst. Har säkerheten överlämnats till gäldenären närstående dessförinnan men senare än två år före fristdagen, går den åter under angivna förutsättningar, om det inte visas att gäldenären varken var eller genom åtgärden blev insolvent.

Med överlämnande av säkerhet jämställs annan åtgärd av gäldenären eller borgenären som är avsedd att trygga borgenärens rätt.

När säkerheten förutsätter inskrivning, skall dröjsmål som sägs i första stycket anses föreligga, om en ansökan har gjorts senare än på den inskrivningsdag som inträffar näst efter två veckor från skuldens till- komst.

13 å En sådan förmånsrätt eller betalning som borgenär har vunnit genom utmätning går åter, om förmånsrätten har inträtt senare än tre månader före fristdagen. Har utmätningen skett till förmån för gäldenären närstående, går förmånsrätten eller betalningen också åter, om förmånsrätten har inträtt dessförinnan men senare än två år före fristdagen och det inte visas att gäldenären varken var eller genom åtgärden blev insolvent.

En förmånsrätt på grund av betalningsäkring går åter, om förmånsrätten har inträtt senare än tre månader före fristdagen.

Verkan av återvinning

14 å Vid återvinning skall den egendom som gäldenären har utgett återbäras till konkursboet.

Den som har lämnat gäldenären något vederlag för egendomen har rätt att återfå vad han har utgett. Detta gäller dock inte ett sådant vederlag som inte har kommit boet till godo, om den som lämnade vederlaget hade eller borde ha haft kännedom om att gäldenärens avsikt var att undanhålla borgenärerna detsamma.

Finns den egendom som skall återbäras inte i behåll, skall ersättning för dess värde utgå. Är en återbäring av viss egendom förenad med särskild olägenhet för den förpliktade. kan det medges honom att utge ersättning i egendomens ställe.

15 å Den som är skyldig att återbära egendom skall även utge den avkastning som belöper på tiden efter det att återvinning påkallades. Utgörs egendomen av ett penningbelopp eller skall ersättning utges för egendomens värde, utgår ränta enligt 5 å räntelagen(1975z635) till och med den dag då skyldighet att återbära beloppet eller utge ersättningen inträder och enligt 6 å räntelagen för tiden därefter.

Skall någon återbära egendom vid återvinning enligt 5 å, kan han förklaras skyldig att utge även sådan avkastning som belöper på tiden från det att han mottog egendomen till dess att återvinning påkallades. Ränta för sådan tid beräknas enligt 5 å räntelagen .

Den som har nedlagt nödvändig eller nyttig kostnad på sådan egendom som återbärs har rätt till ersättning därför, om inte särskilda skäl föreligger mot det.

Återvinns en säkerhet som grundas på inteckning, skall inteckningshand- lingen återställas eller, om den behövs som bevis för fordringen, tillhanda- hållas för utbyte eller dödning av inteckningen. Kan det inte ske, skall

ersättning utgå.

16 å Har tredje man ställt någon egendom som säkerhet för en förpliktelse av gäldenären och, sedan gäldenären har fullgjort förpliktelsen, återfått säkerheten, är den som har återställt säkerheten inte skyldig att vid återvinning återbära mer än som överstiger säkerhetens värde, om han inte kan återfå denna och inte heller, när han återställde säkerheten, kände till eller bort känna till gäldenärens insolvens.

Tredje man är skyldig att til_l borgenären eller, om konkursboet begär det, direkt till boet ånyo utge säkerheten eller ersätta dess värde under samma förutsättningar som skolat gälla för återvinning av fullgörelsen, om den i stället hade skett till honom.

Första och andra styckena tillämpas också när tredje man har ingått borgen för gäldenärens förpliktelse och gäldenären har fullgjort förpliktelsen.

17 å Skyldighet för någon annan än ett konkursbo att enligt 14, 15 eller 16 å utge egendom eller ersättning, återställa eller tillhandahålla en inteckningshand- ling eller ånyo ställa säkerhet eller borgen kan jämkas, om synnerliga skäl föreligger.

18 å Har egendom, som enligt vad förut är sagt kan återvinnas, överlåtits till annan, har konkursboet samma rätt till återvinning mot denne, om han kände till eller bort känna till de omständigheter som grundar denna rätt.

Talan om återvinning m. rn.

19 å Återvinning påkallas av förvaltaren genom väckande av talan vid allmän domstol, genom anmärkning mot en bevakning eller genom invändning mot något annat yrkande som framställs mot konkursboet. Om förvaltaren inte vill påkalla återvinning och inte heller ingår förlikning i saken, får en borgenär påkalla återvinning genom att väcka talan vid allmän domstol. För återgång av en sådan förmånsrätt som har vunnits genom utmätning eller genom betalningssäkring behövs inte någon särskild åtgärd.

Talan vid allmän domstol väcks inom ett år från fristdagen. Dock får talan väckas inom tre månader från det att anledning därtill blev känd för konkursboet. Har gäldenären avhänt sig fast egendom eller är fråga om återgång av en bodelning, kan talan även väckas inom tre månader från den dag då lagfart söktes eller bodelningshandlingen gavs in till rätten.

En borgenär som för talan svarar för rättegångskostnaden men har rätt att få ersättning därför av boet, i den mån kostnaden täcks av vad som har kommit boet till godo genom rättegången.

20 å Den som med anledning av återvinning får en fordran i konkursen är, även om han inte bevakar fordringen, berättigad att vid återbäring till boet avräkna vad som hade bort tillkomma honom som utdelning, om bevakning hade skett i rätt tid, och i övrigt vid senare utdelning utfå vad som skolat belöpa på fordringen, om den hade bevakats.

5 kap. Fordringar i konkurs Fordringar som kan göras gällande

1 5 I konkurs får endast en sådan fordran som har uppkommit innan konkursbeslutet meddelades göras gällande, om inte annat följer av 3 kap. 2 å.

En fordran får i konkurs göras gällande, även om den är beroende av villkor eller inte förfallen till betalning.

2 å Den som enligt 4 kap. 3 å skall anses som närstående till gäldenären får i konkurs inte göra gällande en fordran på lön, arvode eller pension i vidare mån än som kan anses skäligt med hänsyn till gjord arbetsinsats, verksam- hetens lönsamhet och omständigheterna i övrigt och i intet fall för längre tid tillbaka än ett år innan konkursansökningen gjordes.

3 5 En fordran på pension får i konkurs inte göras gällande till den del den betalas av en pensionsstiftelse.

Fordringar med solidariskt betalningsansvar

4 å Har flera utfäst eller på något annat sätt ådragit sig solidariskt betalnings- ansvar och är skulden delvis betald, skall utdelning för borgenärens återstående fordran i en sådan gäldenärs konkurs beräknas på fordringens belopp utan avdrag för en avbetalning som en medgäldenär har gjort, om avbetalningen har skett genom ackord, konkurs eller annan fördelning av en insolvent medgäldenärs bo eller om den har skett senare än tre månader före den i 4 kap. 2å angivna fristdagen. Detsamma gäller vid en avbetalning i annat fall av en medgäldenär, i den mån avbetalningen har medfört rätt för denne att söka tillbaka beloppet av konkursgäldenären (regressrätt).

Har konkursgäldenären infriat en medgäldenärs regressfordran och äger återvinning därav inte rum, skall dock avdrag ske.

Om utdelningen överstiger borgenärens fordran, fördelas överskottet enligt vad som följer av gäldenärernas inbördes ansvarighet för fordring- en.

Hur utdelning för en fordran hos ett handelsbolag beräknas i en bolagsmans konkurs är föreskrivet i 2 kap. 20å lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag.

5 å När en avbetalning har skett på en fordran för vilken flera är solidariskt ansvariga och utdelning till borgenären enligt 4 å skall beräknas på ett högre belopp än den kvarstående fordringen, skall utdelningen beräknas gemen- samt för borgenären och en sådan medgäldenär som har en regressfordran. Borgenären har företräde till betalning framför medgäldenären. Har flera medgäldenärer rätt till betalning av det som återstår sedan borgenären har fått sitt, fördelas överskottet mellan dem enligt den grund som anges i 4 å tredje stycket.

Första stycket gäller i tillämpliga delar även när en medgäldenär gör gällande en regressfordran med anledning av vad han senare kan komma att betala utöver vad som bör belöpa på honom.

6 å Om en borgenär uppbär utdelning i fall då konkursgäldenären har ställt säkerhet i sin egendom för en regressfordran som en solidariskt ansvarig medgäldenär kan få mot honom, minskas medgäldenärens rätt att begagna

säkerheten med utdelningens belopp, i den mån utdelningen har beräknats på belopp som svarar mot säkerhetens värde.

Första stycket tillämpas också när konkursgäldenären har en fordran hos medgäldenären som denne hade kunnat använda till kvittning.

7 5 Om en solidariskt ansvarig medgäldenär har betalt skulden senare än tre månader före den i 4 kap. 2å angivna fristdagen, skall utdelning för den regressfordran, som han därigenom har fått, beräknas på samma belopp som skolat tillämpas i fråga om utdelning till borgenären, om skulden inte hade betalts. Har någon annan solidariskt ansvarig medgäldenär en regressfordran med anledning av en tidigare avbetalning, skall dock utdelningen fördelas mellan medgäldenärerna enligt den grund som anges i 4å tredje stycket.

8 å Om en solidariskt ansvarig gäldenär har försatts i konkurs som inte har avslutats innan en medgäldenär försätts i konkurs, har den förres konkursbo rätt till andel i överskott enligt 4 å tredje stycket även om regressfordringen inte har bevakats i medgäldenärens konkurs.

9 å .

Vad som sägs i 4—8 åå om solidariskt betalningsansvar tillämpas också i fall där borgenären har fått pant eller annan säkerhet i tredje mans egendom.

Vissa villkorade fordringar

10 5 Är en fordran beroende av ett sådant villkor att borgenären inte har rätt att utfå fordringsbeloppet om inte viss omständighet inträffar, skall utdelning för fordringen beräknas i ett utdelningsförslag, som inte avser slututdelningi konkursen. Då Slututdelning företas, skall en sådan fordran inte tas med, om det saknas anledning anta att villkoret kommer att uppfyllas. Om fordringen enligt vad som har sagts nu inte tas med, skall det som vid tidigare utdelning har beräknats för fordringen fördelas mellan andra borgenärer.

Beräkning av ränta på fordringar m. m.

11 5 Om ränta är utfäst eller av annan anledning lagligen skall utgå på en fordran som är förenad med förmånsrätt, beräknas räntan till dagen för upprättande av det utdelningsförslag, i vilket fordringen har tagits upp, om inte medel har betalts ut i förskott till borgenären enligt 10 kap. 14 å.

Om fordringar utan förmånsrätt löper med ränta, skall ränteberäkningen mellan borgenärerna inbördes upphöra från dagen för konkursbeslutet. Räntan skall dock beräknas till dagen för upprättande av det utdelningsför- slag, i vilket fordringen har tagits upp, om boet räcker till betalning av mer än kapitalbeloppet av alla bevakade fordringar och sådana fordringar som enligt 9 kap. 2 å första stycket inte behöver bevakas.

Löper en fordran inte med ränta men hade fordringen kunnat göras räntebärande genom delgivning av stämning eller av ansökan om lagsökning eller betalningsföreläggande, skall ränta beräknas i konkursen enligt 5 å räntelagen(1975:635), om fordringen är förenad med förmånsrätt eller boet räcker till betalning av mer än kapitalbeloppet av alla bevakade fordringar och sådana fordringar som enligt 9 kap. 2å första stycket inte behöver bevakas. Ränteberäkningen skall ske från dagen för konkursbeslutet, om fordringen då var förfallen till betalning, och annars från den senare dag fordringen förfaller till betalning och fram till dagen för upprättande av det utdelningsförslag, i vilket fordringen har tagits upp, om inte medel har betalts ut i förskott till borgenären enligt 10 kap. 14 å.

Skall enligt första—tredje styckena ränta beräknas till dagen för upprät- tande av det utdelningsförslag, i vilket fordringen har tagits upp, beräknas räntan i fall som avses i 10 kap. 22 å och 14 kap. 13 å i stället till dagen för anmälningen.

12 å För en fordran som inte löper med ränta före förfallodagen skall utdelningen beräknas endast på det belopp som efter en räntefot av fem procent utgör fordringens värde på någon av nedan angivna dagar, om fordringen då inte var förfallen, nämligen

1. dagen för upprättande av det utdelningsförslag, i vilket fordringen har tagits upp, om fordringen utgår fullt eller med förmånsrätt,

2. dagen för konkursbeslutet, om fordringen varken utgår fullt eller med förmånsrätt.

Har medel betalts ut i förskott till borgenären enligt 10 kap. 14 å för en fordran som avses i första stycket 1 och var fordringen då inte förfallen, skall utdelningen i stället beräknas efter fordringens värde på betalningsdagen.

13 å En fordran avseende en förmån som inte utgår i pengar skall i ett utdelningsförslag uppskattas efter ortens pris.

En fordran på pension, som inte är förfallen till betalning på dagen för upprättande av det utdelningsförslag, i vilket fordringen har tagits upp, uppskattas till det belopp, som motsvarar upplupen del av pensionsutfästel— sen den dagen. Uppskattningen sker med ledning av 2 och 3 åå lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m. rn. En fordran på ränta eller annan förmån, som skall utgå under någons livstid och som inte är förfallen till betalning på dagen för upprättande av det utdelningsförslag, i vilket fordringen har tagits upp, uppskattas med ledning av 3å angivna lag.

En fordran i utländskt myntslag skall beräknas efter den kurs som gällde på dagen för upprättande av det utdelningsförslag, i vilket fordringen har tagits upp. Har medel betalts ut i förskott till borgenären enligt 10 kap. 14 å, sker beräkningen efter kursen på betalningsdagen.

14 å Om en gäldenär, som i en konkurs har erhållit ackord, ånyo försättsi konkurs innan ackordet har fullgjorts, har en borgenär, vars fordran har satts ned

genom ackordet, rätt till utdelning för fordringens hela ursprungliga belopp med avdrag för vad han redan kan ha uppburit. Han får dock inte uppbära mer än vad som tillkommer honom enligt ackordet.

Första stycket tillämpas också när gäldenären har erhållit ackord enligt

ackordslagen (1970:847).

Kvittning i konkurs

15 5 En sådan fordran hos gäldenären som får göras gällande i konkursen kan av borgenären användas till kvittning mot en fordran som gäldenären hade mot honom när konkursbeslutet meddelades. Detta gäller dock inte, om kvittning var utesluten utom konkurs på grund av fordringarnas beskaffen- het.

Är en fordran beroende av ett sådant villkor, att borgenären inte har rätt att utfå fordringsbeloppet om inte viss omständighet inträffar, skall borgenären fullgöra sin förpliktelse, trots att han annars hade ägt kvitta. Om han innan kungörelse om Slututdelning utfärdas visar att villkoret har uppfyllts, har han emellertid rätt att återfå motsvarande belopp, i den mån det inte överstiger vad han har att fordra. Finns anledning anta att villkoret kommer att uppfyllas senare, skall ett för borgenären beräknat belopp avsättas vid slututdelningsförslagets upprättande.

16 å

En fordran mot gäldenären som har förvärvats genom en överlåtelse från tredje man senare än tre månader före den i 4 kap. 2 å angivna fristdagen får inte användas till kvittning mot en fordran som gäldenären hade när borgenären förvärvade sin fordran. Detsamma gäller, om en fordran mot gäldenären har förvärvats tidigare genom ett sådant fång och borgenären då hade skälig anledning anta att gäldenären var insolvent.

En borgenär, som har satt sig i skuld till gäldenären under sådana omständigheter att det är att jämställa med en betalning med annat än sedvanliga betalningsmedel, får inte kvitta, i den mån en sådan betalning hade kunnat bli föremål för återvinning.

17 å En fordran på ersättning vilken tillkommer en borgensman eller någon annan med anledning av en förpliktelse som han har infriat (regressfordran) anses vid tillämpning av 15 och 16 åå ha förvärvats när hans förpliktelse grundades.

För rätt att kvitta krävs inte att fordringen bevakas i konkursen. När kvittning inte får ske, äger borgenären likväl på sin skuld avräkna vad som hade bort tillkomma honom som utdelning i konkursen, om hans fordran hade bevakats i rätt tid.

Överlåter boet en fordran så att en borgenär därigenom förlorar rätt till kvittning, skall boet gottgöra borgenären därför.

6 kap. Gäldenärens skyldigheter m. m.

Förbud mot näringsverksamhet under konkurs

1 å Gäldenären får inte under konkursen driva näringsverksamhet, varmed följer bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen(1976z125). Verksamhet som innebär utövning av rättighet som avses i 2 kap. 1 å regeringsformen eller 1 kap. 1 å, 4 kap. 1 å, 6 kap. 1 å eller 13 kap. 5 å tryckfrihetsförord- ningen omfattas dock inte av förbudet.

Om näringsförbud efter särskild prövning finns bestämmelser i 18 kap.

Upplysnings- och närvaroplikt under konkurs

2 å Gäldenären skall lämna rätten, tillsynsmyndigheten, förvaltaren och en granskningsman de upplysningar om boet som de begär.

Gäldenären skall uppge boet och på begäran av förvaltaren närvara vid bouppteckningsförrättningen. Är gäldenären en juridisk person och finns flera ställföreträdare, gäller denna skyldighet dock inte för en sådan ställföreträdare vars närvaro förvaltaren anser sakna betydelse för boutred- ningen.

Vid borgenärssammanträden skall gäldenären närvara, om han inte har laga förfall eller rätten medger att han uteblir. Gäldenärens utevaro från ett sammanträde hindrar inte handläggningen av de ärenden som skall förekomma på sammanträdet.

Bouppteckningsed

3 å Gäldenären skall inför rätten avlägga bouppteckningsed. Gäldenären skall därvid göra de tillägg till eller ändringar i bouppteckningen som han finner påkallade och med ed betyga att bouppteckningen med gjorda tillägg eller ändringar är riktig, så att det inte honom veterligen har oriktigt utelämnats eller upptagits någon tillgång eller skuld.

Är gäldenären en juridisk person och finns flera ställföreträdare, behöver bouppteckningsed inte avläggas av en sådan ställföreträdare vars edgång förvaltaren anser sakna betydelse för boutredningen.

4 å I stor konkurs skall bouppteckningseden avläggas vid första borgenärssam- manträdet. Är gäldenären av laga förfall hindrad att då avlägga eden eller har till följd av särskilda omständigheter bouppteckningen då ännu inte kommit in till rätten, skall rätten så snart förfallet har upphört eller bouppteckningen har kommit in kalla gäldenären att infinna sig för att fullgöra edgången.

I mindre konkurs skall rätten så snart bouppteckningen har kommit in kalla gäldenären att infinna sig för att avlägga bouppteckningseden. Edgången får inte äga rum tidigare än en vecka från konkursbeslutet.

När anledning förekommer, får rätten tillåta gäldenären att avlägga eden inför en annan tingsrätt. Är gäldenären sjuk, får eden avläggas där han vistas.

5 å När det åligger en förmyndare att avlägga bouppteckningsed är även den omyndige, om han har fyllt femton är, skyldig att på yrkande av förvaltaren eller en borgenär avlägga eden. Detta gäller dock inte om sådana särskilda omständigheter föreligger att anledning till edgången saknas.

Kan det antas vara av betydelse för boutredningen att någon annan än gäldenären avlägger bouppteckningsed eller beedigar viss uppgift i boupp- teckningen, är en sådan person skyldig att på yrkande av förvaltaren eller en borgenär fullgöra edgången.

När ett yrkande om edgång enligt denna paragraf har framställts, skall rätten kalla den som avses med yrkandet att infinna sig inför rätten. Om en förhandling för prövning av ett sådant yrkande gäller i tillämpliga delar vad som är föreskrivet i rättegångsbalken om en huvudförhandling i tvistemål. En parts utevaro från förhandlingen hindrar inte att yrkandet prövas. Bifalls yrkandet skall edgången fullgöras genast, om det kan ske, eller vid den senare tidpunkt som rätten bestämmer. Ifråga om edgångens fullgörande har 4 å tredje stycket motsvarande tillämpning.

Reseförbud m. m.

6 å Gäldenären får inte efter det att konkursbeslutet har meddelats och innan han har avlagt bouppteckningsed bege sig från riket utan rättens medgivan- de. Om det senare under konkursen skäligen kan befaras att gäldenären genom att bege sig från riket undandrar sig någon sådan skyldighet som föreskrivs i denna lag, får ett förbud meddelas honom att lämna riket. Byter gäldenären vistelseort skall han meddela förvaltaren var han vistas.

Kan det skäligen befaras att gäldenären åsidosätter ett förbud att bege sig från riket, får han åläggas att lämna ifrån sig sitt pass till tillsynsmyndighe- ten. .

Kan det skäligen befaras att gäldenären genom att bege sig från den ort där han är bosatt undandrar sig någon sådan skyldighet som föreskrivs i denna lag, får ett förbud meddelas honom att lämna orten.

7 å Ett beslut om reseförbud eller om åläggande för gäldenären att lämna ifrån sig sitt pass meddelas av rätten på begäran av förvaltaren eller tillsynsmyn- digheten. När skäl för ett sådant beslut inte längre föreligger, skall beslutet omedelbart hävas.

Innan rätten meddelar beslut i en sådan fråga som avses i denna paragraf, skall rätten bereda gäldenären, förvaltaren och tillsynsmyndigheten tillfälle att yttra sig, om det lämpligen kan ske och det inte är utan betydelse. Rätten får också hålla förhandling i frågan.

Ett beslut om reseförbud eller skyldighet för gäldenären att lämna ifrån sig sitt pass skall delges gäldenären.

8 å Har gäldenären enligt 2 kap. 12å lämnat ifrån sig sitt pass, skall rätten omedelbart efter konkursbeslutet pröva om gäldenären skall återfå passet.

Kan det skäligen befaras att gäldenären åsidosätter ett förbud att bege sig från riket, har han inte rätt att återfå passet.

Tvångsmedel 9 å

Undandrar sig gäldenären att fullgöra vad som åligger honom enligt 2, 3, 5 eller 6 å eller överträder han ett sådant reseförbud som sägs i 6 å, kan han efter omständigheterna hämtas eller häktas. Detsamma gäller, om det skäligen kan befaras att gäldenären undandrar sig en sådan skyldighet eller överträder ett sådant förbud som har angetts nu och, beträffande häktning, särskild anledning förekommer.

Undandrar sig någon annan att fullgöra edgång, som har förelagts honom enligt 5 å, kan han efter omständigheterna föreläggas vite, hämtas eller häktas. Kostnaden för hämtning eller häktning skall betalas av allmänna medel.

10 5 En fråga om vidtagande av en åtgärd enligt 9 å och om utdömande av förelagt vite prövas av rätten på begäran av förvaltaren eller tillsynsmyndigheten. Innan rätten meddelar beslut i en fråga som avses i denna paragraf skall rätten bereda den som avses med åtgärden, förvaltaren och tillsynsmyndig- heten tillfälle att yttra sig, om det lämpligen kan ske och det inte är utan

betydelse.

11 å Rätten får hålla förhandling för prövning av en fråga som avses i 10 å.

När en begäran om häktning har gjorts, skall en förhandling äga rum. Är farai dröjsmål, behöver dock någon förhandling inte hållas. Den som avses med yrkandet får hämtas till förhandlingen, om skäl föreligger till det. Har han kallats till förhandlingen eller kan det antas att han har avvikit eller på annat sätt håller sig undan, utgör hans utevaro inte hinder för prövning av yrkandet.

Rätten skall med högst två veckors mellanrum hålla förhandling för att pröva om den som är intagen i häkte fortfarande skall vara häktad. Föreligger inte längre skäl för häktning, skall rätten omedebart förordna att den häktade skall friges. Ingen får under konkursen hållas häktad längre tid än tre månader.

12 å Är gäldenären häktad med stöd av 2 kap. 12 å, skall rätten i samband med konkursbeslutet pröva om gäldenären fortfarande skall vara häktad. Föreligger skäl till häktning enligt 9 å, skall häktningen bestå.

13 å Om gäldenären är en juridisk person, tillämpas 2 å första stycket, 6—8 åå, 9 å första och tredje styckena samt 10—12 åå även på en styrelseledamot, en

verkställande direktör och en likvidator som har avgått eller entledigats senare än ett år före dagen då konkursansökningen kom in.

Gäldenärens rätt att få ut egendom av boet m. m.

14 å Gäldenären har rätt att av konkursboet få ut sådan egendom som enligt 5 kap. 1, 2 och 4 åå utsökningsbalken undantas från utmätning.

I stället för 5 kap. 1 å 7 utsökningsbalken skall dock gälla att, om någon annan utväg till försörjning saknas, nödvändigt underhåll får utgå av konkursboet till gäldenären och hans familj eller annan underhållsberättigad under en månad från den dag, då beslutet om konkurs meddelades eller, om synnerliga skäl föreligger, under längre tid.

I ett dödsbos konkurs tillkommer en sådan förmån som avses i första stycket den dödes efterlevande familj. Istället för andra stycket gäller 18 kap. 5 å andra stycket ärvdabalken .

15 å Förvaltaren handlägger frågor om vad som får utgå enligt 14 å. Uppkommer tvist, tillämpas 3 kap. 5 å.

Ersättning för inställelse

16 å Är gäldenären i behov därav får han erhålla skälig ersättning av konkursboet för resa och uppehälle inom riket, när han till följd av bestämmelserna i 2—4 åå har att inställa sig hos rätten eller någon annanstans. Vad som har sagts nu gäller även beträffande en sådan förutvarande ställföreträdare som avses i 13 å.

Annan än den som avses i första stycket har rätt att av boet få skälig ersättning för inställelse enligt 5 å andra och tredje styckena.

Kan ersättningen inte tas ut ur boet, skall den utgå av allmänna medel. Beslut om ersättning meddelas i sådant fall av rätten.

ANDRA AVDELNINGEN Särskilda bestämmelser om stor konkurs 7 kap. Förvaltning och tillsyn

Förvaltare

1 å Antalet förvaltare bestäms av rätten. Flera än en förvaltare får inte finnas, om inte rätten med hänsyn till boets omfattning och beskaffenhet anser det behövligt att förvaltningen delas eller att den handhas odelad av flera förvaltare.

När förvaltare skall utses enligt 3 eller 4 å, får ett beslut rörande antalet förvaltare inte fattas innan tillsynsmyndigheten och borgenärerna har fått tillfälle att yttra sig.

2 å En förvaltare skall ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver, åtnjuta borgenärernas förtroende samt även i övrigt vara lämplig för uppdraget.

Den som är anställd vid en domstol får inte vara förvaltare.

3 å Vid första borgenärssammanträdet skall rätten, sedan tillsynsmyndigheten och närvarande borgenärer har hörts, utse en förvaltare att i fortsättningen handha förvaltningen av konkursboet. Har rätten enligt 7å förordnat att boets förvaltning skall vara delad, skall en förvaltare utses särskilt för varje del av förvaltningen.

4 5 Finner rätten efter första borgenärssammanträdet att antalet förvaltare behöver ökas, skall borgenärerna genom kungörelse kallas till ett samman- träde inför rätten. Vid sammanträdet utses det antal förvaltare som ytterligare behövs. Därvid tillämpas 3 å.

En fråga om ökning av antalet förvaltare tas upp på begäran av tillsynsmyndigheten, förvaltaren, en granskningsman eller en borgenär.

5 5 Avgår en förvaltare efter första borgenärssammanträdet, skall borgenärerna genom kungörelse kallas till ett sammanträde inför rätten. Vid sammanträ- det utses en efterträdare till den avgående. Därvid tillämpas 3 å.

Första stycket gäller inte, om det finns flera förvaltare och någon av dem avgår samt-rätten efter tillsynsmyndighetens hörande finner att det inte är nödvändigt att utse någon annan i den avgångnes ställe.

Avgår en förvaltare sedan en fråga har uppkommit om avskrivning av konkursen enligt 10 kap. 20 å skall något sammanträde inte sättas ut, sålänge frågan är under prövning.

6 å Har en förvaltare avgått efter första borgenärssammanträdet och skall en efterträdare åt honom utses, får rätten om det behövs förordna om befattningens upprätthållande till dess en ny förvaltare har utsetts enligt 5 å.

Är en förvaltare enligt 8 å andra stycket försatt ur tjänstgöring, kan rätten utse någon annan att under tiden fullgöra hans åligganden.

7 9 Finner rätten att boets förvaltning bör delas mellan flera förvaltare, skall den förordna om det. I sådant fall skall rätten också bestämma efter vilka grunder delningen skall ske. En frågan om delning av förvaltningen tas upp på begäran av tillsynsmyndigheten, förvaltaren, en granskningsman eller en borgenär.

Har flera förvaltare förvaltningen odelad, får de endast gemensamt avhända boet någon rättighet eller vidta en åtgärd, som kan medföra någon förpliktelse för boet.

Är förvaltarna två och kan de inte enas beträffande en åtgärd eller ett beslut, som enligt denna lag ankommer på dem, eller är förvaltarna flera än två och föreligger inte flertal för en viss mening, skall saken hänskjutas till tillsynsmyndigheten. Den mening som myndigheten biträder skall gälla.

8 5 En förvaltare skall på egen begäran entledigas av rätten, om han visar skäl till det. En förvaltare som finnes inte vara lämplig eller av någon annan orsak bör skiljas från uppdraget skall av rätten entledigas efter framställning av tillsynsmyndigheten, en granskningsman, en borgenär eller gäldenären. En förvaltare får inte entledigas utan att tillsynsmyndigheten har fått tillfälle att yttra sig. Efter första borgenärssammanträdet får en förvaltare inte entledigas förrän borgenärerna genom kungörelse har kallats till ett sammanträde inför rätten och vid detta fått tillfälle att yttra sig i ärendet. Rätten får dock, om den finner skäl till det, i avvaktan på borgenärernas yttrande försätta en förvaltare ur tjänstgöring. Innan så sker skall tillsyns- myndigheten få tillfälle att yttra sig.

Rådgivare och förlikningsman

9 å Om rätten av särskilda skäl finner det behövligt, får den efter tillsynsmyn- dighetens hörande uppdra åt en lämplig person att vara rådgivare åt förvaltaren vid konkursförvaltningen eller att som förlikningsman biträda rätten med utredning och förlikning i en tvistefråga som har uppkommit genom en anmärkning mot en bevakning eller att fullgöra båda dessa uppgifter.

Den som är anställd vid en domstol får inte inneha ett uppdrag som rådgivare eller förlikningsman.

När uppdraget är slutfört, skall det genast anmälas till rätten. Samtidigt skall avges en redogörelse för det arbete som uppdraget har medfört.

Rätten skall återkalla uppdraget, när anmälan har gjorts eller det i annat fall finns skäl till återkallelse.

Förvaltarens allmänna åligganden m. m.

10 å Det åligger förvaltaren att, med iakttagande av bestämmelserna i denna lag, ta till vara borgenärernas gemensamma rätt och bästa samt vidta alla de åtgärder som främjar en förmånlig och snabb utredning av boet.

11 å Förvaltaren är skyldig att på begäran meddela upplysningar om boet och dess förvaltning till rätten, en borgenär eller gäldenären.

12 å I viktigare frågor skall förvaltaren höra särskilt berörda borgenärer, om det inte finns hinder mot det. Förvaltaren skall i sådana frågor även höra gäldenären, om det lämpligen kan ske.

13 å Om förvaltaren finner det nödvändigt, får han anlita ett sakkunnigt biträde för viss förvaltningsåtgärd.

14 å Förvaltaren skall snarast ta hand om gäldenärens bo med de böcker och andra handlingar som rör boet. Om gäldenären är eller under det senaste året före konkursansökningen har varit bokföringsskyldig, skall förvaltaren i omhändertaget räkenskapsmaterial på lämpligt sätt låta ange dagen för omhändertagandet.

Förvaltaren skall ha tillgång även till sådant räkenskapsmaterial rörande gäldenärens bo som på uppdrag av gäldenären har upprättats av någon annan än denne.

15 å Förvaltaren skall upprätta en förteckning över boets tillgångar och skulder. I bouppteckningen skall tillgångarna tas upp till noggrant uppskattade värden. Beträffande skulderna skall anges, i vad mån de avser lön eller pension. Bouppteckningen skall vidare innehålla uppgifter om varje borgenärs namn och postadress samt om de böcker och handlingar som sägs i 14 å.

Har en av gäldenären underskriven bouppteckning förut getts in till rätten och finner förvaltaren att denna är tillförlitlig, behöver någon ny bouppteck- ning inte upprättas.

I annat fall än som sägs i andra stycket skall förvaltaren inom en vecka från konkursbeslutet tillställa rätten och tillsynsmyndigheten en förteckning över borgenärerna med uppgift om varje borgenärs postadress. Därefter skall förvaltaren så snart som möjligt före första borgenärssammanträdet tillställa rätten och tillsynsmyndigheten ett exemplar av den av honom upprättade bouppteckningen. Godkänner förvaltaren en förut till rätten ingiven bouppteckning, skall han snarast anmäla detta till rätten och tillsynsmyndig- heten.

16 å Förvaltaren får, om det behövs, påkalla handräckning av kronofogdemyn- digheten för att kunna ta hand om eller annars få tillgång till gäldenärens bo med de böcker och andra handlingar som rör boet. Detsamma gäller sådant räkenskapsmaterial som sägs i 14 å andra stycket. Kronofogdemyndigheten får härvid genomsöka hus, rum eller förvaringsställen och, om tillträde behövs till något utrymme som är tillslutet, låta öppna lås eller bereda sig tillträde på annat sätt. Kronofogdemyndigheten får även i övrigt använda tvång i den mån det behövs för det avsedda ändamålet och det kan anses befogat med hänsyn till omständigheterna. Våld mot person får dock brukas endast om kronofogdemyndigheten möter motstånd och i den mån det med hänsyn till ändamålet med ingripandet kan anses försvarligt.

Ifråga om klagan över kronofogdemyndighets beslut eller åtgärd tillämpas bestämmelserna i utsökningsbalken om talan mot utmätning i allmänhet.

17 å Förvaltaren skall snarast upprätta en skriftlig berättelse om boets tillstånd och om orsakerna till gäldenärens obestånd, såvitt de har kunnat utrönas. Berättelsen skall vidare innehålla

1. en översikt över tillgångar och skulder av olika slag,

2. en uppgift om det har förekommit något sådant förhållande som kan föranleda återvinning till konkursboet,

3. en uppgift om det finns skälig anledning anta att gäldenären har gjort sig skyldig till något gäldenärsbrott och, i så fall, grunden för antagandet,

4. en uppgift om vilket bokföringssystem en gäldenär, som är eller under det senaste året före konkursansökningen har varit bokföringsskyldig, har tillämpat och hur bokföringsskyldigheten har fullgjorts jämte den av gäldenären senast uppgjorda balansräkningen.

Finns det skälig anledning anta att gäldenären eller, om denne är en juridisk person, någon sådan företrädare som avses i 18 kap. 1 å har förfarit på ett sådant sätt att näringsförbud enligt samma paragraf kan meddelas, skall även det anges i berättelsen jämte grunden för antagandet.

Förvaltaren skall utan dröjsmål tillställa rätten och tillsynsmyndigheten samt varje borgenär som begär det en avskrift av berättelsen med den balansräkning som kan ha fogats vid den.

18 5 Om förvaltaren finner att gäldenären kan misstänkas för att ha gjort sig skyldig till något gäldenärsbrott, skall han omedelbart underrätta allmän åklagare om det och därvid ange grunden för misstanken. Detsamma gäller om gäldenären har drivit näringsverksamhet och det under konkursförvalt- ningen kommer fram att gäldenären kan misstänkas för något annat brott av inte ringa beskaffenhet, som har samband med verksamheten.

Kan det misstänkas att gäldenären eller, om denne är en juridisk person, någon sådan företrädare som avses i 18 kap. 1 å har förfarit på ett sådant sätt att näringsförbud enligt samma paragraf kan meddelas, skall förvaltaren omedelbart underrätta åklagaren om detta och ange grunden för misstan- ken.

Förvaltarens medelsförvaltning m. m.

19 å Pengar som flyter in under förvaltningen av ett konkursbo skall, i den mån de inte behövs till betalning av löpande utgifter, av förvaltaren inom en vecka från det de har flutit in göras räntebärande genom insättning på boets räkning i bank.

Försummar förvaltaren att inom föreskriven tid sätta in influtna medel, är han skyldig att på belopp, som obehörigen har innehållits, betala ränta enligt 6å räntelagen(19751635) från den dag insättningen hade bort ske.

Även sedan konkursen har avslutats skall förvaltaren ha boets medel insatta i bank, till dess medlen tillställs borgenärerna enligt 10 kap. 18 å eller lyftning påkallas enligt 10 kap. 19 å. Förvaltaren skall underrätta tillsyns- myndigheten i vilken bank medlen står inne.

20 å Förvaltaren skall, oavsett vad som gäller i fråga om bokföringsskyldighet för gäldenären, löpande bokföra in- och utbetalningar, om inte med hänsyn till särskilda förhållanden god redovisningssed påkallar att bokföringen sker på något annat sätt.

Förvaltaren skall bevara räkenskapsmaterialet under minst tio år från utgången av det kalenderår då konkursen avslutades. I övrigt tillämpas 22 å bokföringslagen(1976:125).

Första stycket medför inte någon inskränkning i den bokföringsskyldighet som kan vara särskilt föreskriven för att möjliggöra kontroll över viss verksamhet.

Beträffande skyldighet att sörja för underlag för deklarations- och uppgiftsskyldighet och för kontroll därav finns särskilda bestämmelser.

21 å Är konkursen inte avslutad vid utgången av näst efter första borgenärssam- manträdet infallande mars eller september månad, skall förvaltaren inom två veckor därefter till tillsynsmyndigheten avlämna en berättelse, i vilken skall noggrant anges alla de åtgärder som har vidtagits för att avsluta förvaltning- en. Berättelsen skail innehålla uppgifter om in- och utbetalningar under den gångna perioden. Har under någon del av denna pengar stått inne i bank, skall vid berättelsen fogas en av banken till riktigheten bestyrkt uppgift på de insättningar och uttag som har förekommit.

Senare under konkursen skall förvaltaren inom två veckor från utgången av varje mars och september månad avge en sådan berättelse som sägs i första stycket för det dessförinnan förflutna halvåret. Har, då berättelsen avges, mer än ett år förflutit från konkursbeslutet, skall denna även innehålla fullständig upplysning om orsakerna till att konkursen inte har avslutats.

Förvaltaren skall utan dröjsmål lämna rätten en avskrift av berättelsen.

22 å Också sedan konkursen har avslutats skall förvaltaren. så länge boets medel är insatta i bank, inom två veckor från utgången av varje kalenderår till tillsynsmyndigheten lämna sådana uppgifter som sägs i 21 å första stycket andra och tredje meningarna. När några medel inte längre finns att lyfta, skall förvaltaren anmäla det till myndigheten.

23 å Föreligger vid konkursens avslutande hinder mot att de böcker och andra handlingar rörande boet, vilka förvaltaren har tagit hand om, återställs till gäldenären, skall de överlämnas till tillsynsmyndigheten, om inte förvaltaren anser att han bör bevara dem. Handlingarna skall bevaras i enlighet med vad som i varje särskilt fall gäller om arkivering.

Redovisning av medel till tredje man

24 5 Särskilda bestämmelser finns om en kommittents rätt att, när gäldenären såsom kommissionär för kommittentens räkning i eget namn har ingått avtal,

mot tredje man göra gällande fordringsrätt på grund av avtalet. Detsamma gälleri fråga om en kommittents rätt till redovisning för sådana belopp som har flutit in till kommissionärens konkursbo för sålt gods.

Har i något annat fall gäldenären innan beslutet om konkurs meddelades sålt annans egendom, har den vars egendom sålts rätt att, om betalningen helt eller delvis flutit in till konkursboet efter det att konkursbeslutet meddelades. av förvaltaren erhålla redovisning för vad som sålunda har flutit in. I den mån betalningen inte har erlagts av köparen. har han dessutom rätt att själv göra fordringsrätten gällande gentemot denne. såvida inte köparens rätt därigenom skulle trädas för nära.

Vad som har sagts nu om rätt att erhålla redovisning av förvaltaren skall också gälla, om i något annat fall till konkursboet flyter in medel för vilka gäldenären skolat redovisa till annan.

25 å Innehade gäldenären, då beslutet om konkurs meddelades. redovisningsme- del som skall vara förbehållna annan. skall förvaltaren ta hand om medlen och sedan redovisa dem jämte den ränta som har upplupit från dagen för konkursbeslutet. I fråga om fastställande av vad sålunda tillkommer en redovisningsborgenär, dennes rätt i övrigt i konkursen samt skyldigheten att svara för kostnad med anledning av förfarandet tillämpas vad som i denna lag sägs om borgenär som till säkerhet för sin fordran har panträtt. Kostnad som har sagts nu skall dock åvila redovisningsborgenären endast i den mån boet annars inte lämnar tillgång till det.

Tillsynen över förvaltningen

26 å Regeringen utser vissa kronofogdemyndigheter att vara tillsynsmyndighe- ter.

En kronofogdemyndighet. som är tillsynsmyndighet. får enligt föreskrifter som regeringen meddelar förordna en annan kronofogdemyndighet att handlägga tillsynsuppgift i konkursen.

27 å I fråga om jäv mot en tjänsteman vid tillsynsmyndigheten gäller utöver vad som följer av 4 å förvaltningslagen(1971:290) att den som i allmänt mål har tagit befattning med indrivning av en fordran som görs gällande i konkursen inte får fullgöra någon tillsynsuppgift i konkursen.

28 å Tillsynsmyndigheten skall övervaka att förvaltningen bedrivs på ett ända- målsenligt sätt i överensstämmelse med denna lag och andra författningar. Därvid skall särskilt tillses att avvecklingen av konkursen inte fördröjs i onödan. När myndigheten finner det lämpligt, får den inventera konkurs- boets kassa och övriga tillgångar samt begära redovisning av förvaltaren. Om särskilda omständigheter föranleder det, får myndigheten utse en eller flera revisorer för granskning av boets räkenskaper och förvaltningen i övrigt.

29 å Tillsynsmyndigheten skall ha tillgång till de böcker och andra handlingar som rör boet. Myndigheten har också rätt att av förvaltaren på begäran få upplysningar om boet och dess förvaltning.

Tillsynsmyndigheten är skyldig att på begäran meddela upplysningar om boet och dess förvaltning till rätten, en borgenär eller gäldenären.

Granskningsman

30 å På begäran av en borgenär skall rätten förordna en granskningsman att med de befogenheter som anges i denna lag övervaka förvaltningen på borgenä- rens vägnar. Till granskningsman skall utses den som borgenären föreslår, om han är lämplig.

Granskningsmannen skall ha tillgång till de böcker och andra handlingar som rör boet. Han har också rätt att på begäran få upplysningar om boet och dess förvaltning av förvaltaren och tillsynsmyndigheten.

Om det begärs, skall även en ersättare för granskningsmannen utses. Bestämmelserna om granskningsman gäller även för ersättaren.

Granskningsmannen skall entledigas om han eller borgenären gör framställning därom eller han finnes inte vara lämplig.

Ersättning till granskningsmannen skall betalas av borgenären.

8 kap. Försäljning av egendom m. m. Inledande bestämmelser

1 5 Har gäldenären drivit rörelse får förvaltaren, om det lagligen kan ske, låta fortsätta rörelsen för konkursboets räkning i den mån förvaltaren finner det ändamålsenligt. Detsamma gäller om förvaltaren sedan rörelsen har lagts ned vill återuppta denna. Rörelsen får inte fortsättas längre tid än ett år från första borgenärssammanträdet, om inte särskilda skäl föreligger.

2 5 Boets egendom skall säljas så snart det lämpligen kan ske, om inte annat föranleds av bestämmelserna i 1, 3 och 4 åå, 6å andra stycket, 8å andra stycket samt 11 kap. 1 å tredje stycket.

3 å Har gäldenären i hovrätten anfört besvär över konkursbeslutet, får inte mot hans bestridande någon egendom i boet säljas förrän hovrätten har utlåtit sig med anledning av besvären.

Första stycket utgör inte hinder mot

1. sådan försäljning som föranleds av bestämmelserna i 3 kap. 6 och 7 åå samt 1 och 10 åå i detta kapitel,

2. en försäljning av lös egendom, om denna är utsatt för förskämning eller snar förstörelse eller hastigt faller i värde eller kräver alltför kostsam

vård ,

3. en försäljning i annat fall av lös egendom, i den mån medel annars skulle saknas till betalning av utgifter för boet.

4 å Ger gäldenären in ett ackordsförslag, får egendomen i boet inte säljas innan ackordsfrågan har avgjorts. Vad som har sagts nu utgör inte hinder mot en försäljning om

1. den är förenlig med ackordsförslaget,

2. den föranleds av skäl som sägs i 3 å andra stycket 1 och 2,

3. den behövs för ändamål som anges i 11 kap. 22 å eller

4. särskilda skäl annars föreligger.

5 å Yrkar en inteckningshavare eller någon annan borgenär, som för sin fordran har förmånsrätt i viss egendom, att den egendom vari förmånsrätten gäller skall säljas genom förvaltarens försorg och har hans rätt till betalning ur egendomen efter bevakning i konkursen lämnats obestridd eller fastställts genom ett lagakraftägande beslut, får anstånd med försäljningen inte äga rum. Detta gäller dock inte om förvaltaren anser att anstånd är nödvändigt för att förhindra att avsevärd förlust vållas konkursboet eller att genomfö— randet av ett ackord väsentligt försvåras samt anstånd inte är obilligt mot borgenären.

Försäljning av fast egendom

6 å Finns fast egendom i boet, får förvaltaren begära att den säljs exekutivt. Egendomen får också säljas i annan ordning, om förvaltaren finner det fördelaktigare för boet.

Har en exekutiv auktion hållits på fast egendom som hör till boet utan att någon försäljning har kommit till stånd, får förvaltaren underlåta att vidta ytterligare åtgärder för egendomens försäljning. Har någon exekutiv auktion inte ägt rum, men finns det anledning anta att en sådan auktion inte kommer att leda till en försäljning, behöver förvaltaren inte föranstalta om egendomens avyttrande, om samtycke till det har lämnats av de borgenärer som i konkursen har bevakat fordringar, vilka skall utgå med särskild förmånsrätt ur egendomen.

Har en exekutiv auktion blivit utlyst på boets fasta egendom, åligger det förvaltaren att före bevakningssammanträdet avlämna den behållning som under konkursen uppkommit av egendomen. Behållning som inte avlämnas före bevakningssammanträdet skall, om egendomen säljs, avlämnas före tillträdesdagen och i annat fall innan slututdelning sker i konkursen.

Förvaltaren skall även senast vid bevakningssammanträdet för auktionen anmäla arvode, annan kostnad och i konkursen bevakade fordringar som bör beaktas vid egendomens försäljning. När förvaltaren gör en anmälan på en borgenärs vägnar, skall han skriftligen underrätta denne om det.

Försäljning av lös egendom

7 å Försäljning av lös egendom, som inte sker genom fortsättande av gäldenä- rens rörelse, skall äga rum på auktion eller i annan ordning efter vad förvaltaren finner vara mest fördelaktigt för boet.

Lös egendom, vari en borgenär har panträtt eller någon annan särskild förmånsrätt, får inte i något fall utan hans samtycke säljas på annat sätt än på auktion, om hans rätt är beroende av försäljningen. Sådant samtycke krävs dock inte, när förvaltaren vill genom en fondkommissionär sälja ett på fondbörs noterat värdepapper till gällande börspris eller när det är fråga om försäljning av lös egendom genom fortsättande av gäldenärens rörelse.

8 å När ett fartyg, som inte är infört i skeppsregistret eller i motsvarande utländska register, ett luftfartyg som inte är registrerat, gods i fartyg eller godsi luftfartyg skall säljas, får förvaltaren, om egendomen finns inom riket, begära att den säljs exekutivt.

Uppkommer en fråga om försäljning av ett registrerat skepp, ett registrerat luftfartyg eller intecknade reservdelar till luftfartyg och finns egendomen inom riket, tillämpas 6å första och andra styckena.

Skall en gäldenären tillkommande rätt till andel i en inteckning som belastar hans luftfartyg eller till ett sådant fartyg hörande reservdelar säljas, skall förvaltaren innan försäljning sker låta anskaffa en särskild intecknings- handling på det belopp som tillkommer gäldenären, om laga hinder inte möter mot det. Skall försäljning ske av en inteckningshandling, som innehas av gäldenären och för vilken han är personligen ansvarig, är förvaltaren skyldig att, om inte gäldenären medger att handlingen får säljas med bibehållande av hans ansvarighet, förse handlingen med en påskrift, varigenom gäldenären frikallas från ansvarighet. Något medgivande av gäldenären krävs dock inte, om denne har avvikit eller på annat sätt håller sig undan.

Bestämmelsernai 6 å fjärde stycket tillämpas även när gäldenären tillhörig lös egendom under konkursen skall säljas exekutivt. I ett sådant fall skall förvaltaren dessutom, i den mån det är påkallat, i ärendet föra talan för de borgenärer som har förmånsrätt enligt 10å förmånsrättslagen(1970z979) samt skriftligen underrätta sådan borgenär om ett yrkande som han framställer på dennes vägnar.

9 å Med ett fartyg likställs i denna lag ett fartyg under byggnad. Vad som sägs om skeppsregistret skall därvid i stället gälla skeppsbyggnadsregistret.

10 å En borgenär, som innehar lös egendom med handpanträtt, får själv ombesörja att egendomen säljs på auktion eller, när det är fråga om ett värdepapper som är noterat på fondbörs, genom en fondkommissionär till gällande börspris. En sådan försäljning får dock inte utan förvaltarens samtycke äga min tidigare än fyra veckor efter första borgenärssammanträ-

det. En försäljning genom borgenärens försorg får inte heller ske, om förvaltaren vill lösa egendomen för konkursboets räkning. Borgenären skall minst en vecka innan han vidtar någon åtgärd för egendomens försäljning bereda förvaltaren tillfälle att lösa egendomen. Utgörs egendomen av-ett fartyg eller av gods i fartyg eller i luftfartyg eller av intecknade reservdelar till luftfartyg, skall den säljas exekutivt.

Annan egendom än sådan som skall säljas exekutivt eller sådana värdepapper som får säljas utan auktion får inte säljas på annan ort än den, där egendomen finns, om inte förvaltaren samtycker till det. Borgenären skall minst tre veckor före försäljningen underrätta förvaltaren om när och var försäljningen skall ske. Har egendomen sålts i annan än exekutiv ordning, skall borgenären för förvaltaren redovisa för vad som har flutit in.

Vill inte borgenären föranstalta om försäljningen, får förvaltaren ombe- sörja denna. En inteckning i luftfartyg eller reservdelar till sådant fartyg, vilken har lämnats som pant av den intecknade egendomens ägare, får dock inte säljas av förvaltaren. Han får bara låta sälja den rätt till andel i inteckningen som enligt vad särskilt är föreskrivet kan tillkomma gäldenä- ren.

Kungörande av auktion i vissa fall

11 å Skall ett konkursbos egendom säljas på auktion genom förvaltarens försorg, skall han låta kungöra auktionen på sätt och inom tid, som föreskrivs för kungörande av exekutiv auktion på sådan egendom som det är fråga om. Första stycket tillämpas också beträffande en auktion, som enligt 10å ombesörjs av en borgenär. Förvaltaren bör i god tid före en av honom utsatt auktion på lös egendom, vari panträtt eller någon annan särskild förmånsrätt äger rum, särskilt underrätta varje känd borgenär som har sådan förmånsrätt i egendomen.

Indrivning av fordringar m. m.

12 å Förvaltaren skall så snart det lämpligen kan ske vidta nödvändiga åtgärder för indrivning av utestående fordringar. Anhängiggörs inte rättegång eller mål om lagsökning eller betalningsföreläggande eller påkallas inte skiljedom och kommer inte heller förlikning till stånd enligt 13 å, får fordringen säljas som annan lös egendom.

13 å Har ett förlikningsanbud gjorts angående en osäker eller tvistig tillgång, får förvaltaren anta anbudet, om han finner det fördelaktigt för konkursboet. Ställer gäldenären säkerhet för vad som bjuds genom förlikningen, har han rätt att själv utföra tvisten.

9 kap. Bevakning av fordringar rn. m.

Bevakning

1 å En borgenär skall inom den tid som har bestämts för bevakning av fordringar hos rätten skriftligen anmäla sin fordran, om inte annat följer av 4 kap. 20 å, 5 kap. 8 eller 17 å eller av 2 eller 3 å i detta kapitel.

Att en sådan fordran som omfattas av lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs i vissa fall bevakas genom förvaltaren är särskilt föreskrivet.

2 å En fordran som tillkommer det allmänna behöver inte bevakas, om fordringen avser

1. skatt, tull eller avgift som angesi 1 å första stycket lagen (1971 : 1072) om förmånsberättigade skattefordringar m. m.,

2. skatt enligt lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt.

3. skatte- eller avgiftstillägg eller förseningsavgift,

4. ränta eller avgift som utgår i samband med uppbörd eller indrivning av fordran enligt 1, 2 eller 3,

5. skatte— eller avgiftsbelopp jämte restavgift eller ränta som företrädare för en juridisk person har ålagts att betala enligt 77 aå uppbördslagen (1953:272), 48 a å lagen (1968:430) om mervärdeskatt, 27 a ålagen (1959:92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning, 17 å 1 mom. lagen (1958:295) om sjömansskatt eller 30 a å lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen (1981:691) om socialavgifter,

6. böter, viten eller fordran på grund av sådan särskild rättsverkan av brott som innefattar betalningsskyldighet,

7. belopp som i ett mål eller ärende vid domstol eller annars i samband med en rättegång har utgått av allmänna medel och som enligt domstolens beslut skall återbetalas,

8. sådan kostnad för allmän rättshjälp som part eller någon annan har ålagts att ersätta staten enligt rättshjälpslagen(1972:429).

Vill det allmänna göra anspråk på annan särskild förmånsrätt för fordringen än panträtt, skall denna förmånsrätt bevakas.

3 5 En borgenär, som till säkerhet för sin fordran har panträtt i fast eller lös egendom, behöver inte bevaka fordringen för att få rätt till betalning ur den pantsatta egendomen.

4 5 I bevakningsinlagan skall fordringens belopp anges, om inte hinder möter mot det. Grunden för fordringen skall framgå tydligt. Gör borgenären anspråk på förmånsrätt, skall han också tydligt ange den rätt som han i sådant avseende vill göra gällande jämte grunden härför. Inlagan skall vara egenhändigt undertecknad av borgenären eller borgenärens ombud.

Vid bevakningsinlagan skall borgenären i huvudskrift eller bestyrkt avskrift foga de handlingar han vill åberopa till stöd för sin talan.

Bevakningsinlagan och de handlingar som har fogats till denna skall ges ini två exemplar.

5 å Så snart bevakningstiden har gått ut skall rätten överlämna det ena exemplaret av de inkomna bevakningshandlingarna till förvaltaren. Förvaltaren skall skyndsamt upprätta en förteckning över de fordringar som har bevakats. För varje fordran anges dess belopp och, om förmånsrätt har yrkats, den åberopade grunden därför samt den plats i förmånsrätts- ordningen, som fordringen skulle ha enligt borgenärens yrkande. Förteckningen skall upprättas i två exemplar. Det ena skall bifogas de bevakningshandlingar som har överlämnats till förvaltaren och det andra skall tillställas rätten för att vara att tillgå där.

Anmärkning

6 å Efter bevakningstidens utgång skall rätten utan dröjsmål efter samråd med förvaltaren bestämma

1. den tid inom vilken anmärkningar får framställas mot de bevakade fordringarna,

2. var de till förvaltaren överlämnade bevakningshandlingarna skall hållas tillgängliga för granskning,

3. tidpunkten för det borgenärssammanträde som enligt 12 å skall hållas inför rätten, om anmärkningar framställs.

Ett beslut enligt första stycket får meddelas före utgången av bevaknings- tiden, om det lämpligen kan ske.

Anmärkningstiden skall bestämmas till minst två och högst fyra veckor från bevakningstidens utgång. Om det behövs med hänsyn till förhållandena i konkursen, får dock en längre anmärkningstid fastställas. Ett sådant sammanträde som avses i 12 å får inte hållas tidigare än två eller senare än fyra veckor från utgången av anmärkningstiden.

7 % Förvaltaren skall granska bevakningshandlingarna och, om han finner anledning till anmärkning mot något yrkande om betalnings- eller förmåns- rätt, skriftligen anmäla det till rätten inom den tid som har bestämts enligt 6 å första stycket 1. I anmärkningsskriften skall grunden för anmärkningen anges tydligt.

Finner förvaltaren det uppenbart att tillgångarna i boet inte räcker till utdelning för fordringar som inte har bevakats med förmånsrätt, skall han anmäla förhållandet till rätten. Förvaltaren får i så fall underlåta att granska och framställa anmärkning mot sådana bevakningar.

En anmärkning mot en bevakning får framställas även av en borgenär, som har bevakat en fordran i konkursen, och av gäldenären. Ifråga om tid och sätt för framställande av en sådan anmärkning tillämpas första stycket.

Anmärkningsskriften och handlingar som åberopas till stöd för anmärk- ningen skall ges in i två exemplar.

8 5 Om en anmärkning görs av någon av dem som har rätt till det, gäller det också för de andra, även om de inte har tagit del i anmärkningen.

9 5 Den som har rätt att framställa anmärkning mot en bevakning får efter anmärkningstidens utgång till stöd för en gjord anmärkning åberopa även en annan omständighet än som har angetts i anmärkningsskriften. Efter det borgenärssammanträde som avses i 12 å får dock inte åberopas någon ny omständighet som innebär att grunden för anmärkningen ändras, såvida inte omständigheten varken var eller hade bort vara känd för den anmärknings- berättigade.

I fråga om formen för åberopande av en ny omständighet vilket inte sker vid nämnda borgenärssammanträde gäller vad som i 7 å första stycket är föreskrivet om anmärkning.

10 å En borgenär skall räknas till godo den betalnings- och förmånsrätt han har yrkat i sin bevakning, om inte i föreskriven ordning har framställts någon anmärkning mot den. Vad som har sagts nu gäller dock inte en borgenär mot vars bevakning förvaltaren har underlåtit att framställa anmärkning med stöd av 7 å andra stycket.

Har ett yrkande om förmånsrätt lämnats utan anmärkning, får det inte gå ut över dem som enligt lag har företräde till betalning ur viss egendom. Ett yrkande om förmånsrätt vilket inte avser någon i lag föreskriven förmånsrätt är utan verkan, även om någon anmärkning inte har framställts mot

yrkandet.

11 5 Efter anmärkningstidens utgång skall rätten genast skriftligen underrätta varje borgenär om sådan anmärkning som har framställts mot hans bevakning. Motsvarande gäller beträffande en sådan ändring i fråga om en anmärkning som sägs i 9 å och som inte har skett vid detlborgenärssam- manträde som avses i 12 å.

Tvist angående en bevakad fordran

12 å Tvistefrågor, som har uppkommit genom anmärkning mot en bevakning och som inte har blivit förlikta, skall handläggas vid ett borgenärssammanträde inför rätten. Vid detta får förvaltaren. borgenärerna och gäldenären föra talan.

Förvaltaren skall närvara vid sammanträdet. Hans utevaro hindrar dock inte attärendet handläggs.

Rätten skall vid sammanträdet utreda tvistefrågorna och söka åstadkom- ma förlikning. Om alla närvarande medger att en anmärkning förfaller eller inskränker den eller uppdrar åt förvaltaren att sluta förlikning med en borgenär mot vars bevakning en anmärkning har gjorts, gäller det även för den som har uteblivit. Är både en borgenär och en borgensman eller annan

som förutom gäldenären ansvarar för borgenärens fordran närvarande och kan de inte enas, gäller borgenärens mening, om inte de andra löser ut honom eller ställer betryggande säkerhet för fordringen.

13 å Tvistefrågor som inte har blivit förlikta vid det sammanträde som sägs i 12 å, skall hänskjutas till rättegång. Vid sammanträdets slut bestämmer rätten när den fortsatta handläggningen av tvistefrågorna skall äga rum.

Om förfarandet när en tvistefråga har hänskjutits till rättegång finns särskilda bestämmelser i 16 kap.

14 % En förlikning angående en anmärkning som har framställts mot en bevakad fordran får inte ingås i någon annan ordning än som sägsi 12 å, om inte alla vilkas rätt är beroende av förlikningen samtycker till det.

15 å Om ett beslut varigenom en anmärkning mot en bevakning har ogillats ändras av högre rätt, gäller det även för dem som inte har sökt ändring i beslutet.

16 å Genom ett besluti en tvist angående en bevakad fordran avgörs endast vilken rätt som tillkommer fordringen i konkursen.

Efterbevakning

17 å Om en borgenär vill anmäla en fordran efter bevakningstidens utgång, får han skriftligen göra det i den ordning som föreskrivs i 4 å. För den särskilda konkurskostnad enligt 13 kap. 1 å 5 och 6 som föranleds av efterbevakningen skall borgenären till staten erlägga en avgift i förskott enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

18 å När en efterbevakning har gjorts skall rätten genast överlämna det ena exemplaret av bevakningshandlingarna till förvaltaren och bestämma

1. den tid inom vilken anmärkningar får framställas mot bevakningen,

2. var de till förvaltaren överlämnade bevakningshandlingarna skall hållas tillgängliga för granskning,

3. tidpunkten för ett sammanträde inför rätten, om det behövs med anledning av att anmärkning framställs.

Att en efterbevakning har gjorts och vad rätten har bestämt enligt första stycket skall kungöras.

Anmärkningstiden får inte vara mindre än två eller mera än fyra veckor från dagen för utfärdandet av kungörelsen. Sammanträdet inför rätten skall hållas inom fyra veckor från anmärkningstidens utgång.

19 å Utöver bestämmelserna i 17 och 18 åå gäller beträffande en efterbevakning i tillämpliga delar vad som har föreskrivits om bevakning.

Om flera efterbevakningar har gjorts, skall de om möjligt handläggas gemensamt.

A vskrivning

20 å Finns vid bevakningstidens utgång inte någon bevakad fordran och har då inte heller någon sådan fordran som sägs i 2å första stycket kommit till förvaltarens kännedom, skall rätten efter anmälan av förvaltaren genast besluta om avskrivning av konkursen.

Innan egendomen i boet återställs till gäldenären skall konkurskostnader- na och annan skuld som boet har ådragit sig tas ut ur egendomen såvitt den förslår.

10 kap. Utdelning m. m.

När utdelning skall äga rum

1 å Boets penningmedel skall delas ut till borgenärerna enligt vad som föreskrivs idetta kapitel och följer av bestämmelserna i 5 kap. Detta gäller dock endast iden mån medlen inte går åt till betalning av konkurskostnaderna eller annan skuld som boet har ådragit sig.

Utdelning skall ske snarast men får inte äga rum förrän den enligt 9 kap. 6 å bestämda anmärkningstiden har gått ut och, om någon anmärkning har gjorts, ett borgenärssammanträde enligt 9 kap. 12å har hållits.

2 å Förvaltaren bestämmer när utdelning skall ske.

Räcker tillgångarna till betalning av tio procent av bevakade fordringar, som inte är förenade med förmånsrätt, får förvaltaren inte vänta med utdelning för sådana fordringar, om inte särskilda skäl föreligger.

Kan utdelning lämpligen ske till borgenärer som har förmånsrätt och har medel inte betalts ut i förskott till borgenärerna enligt 14 å för fordringarna, får utdelning till dem inte skjutas upp i avvaktan på utdelning till andra borgenärer.

Sedan all tillgänglig egendom har förvandlats till pengar, skall slututdel- ning ske. I fall som avses i 8 kap. 6 å andra stycket eller 8 å andra stycket utgör den omständigheten att där avsedd egendom inte har blivit såld inte hinder för slututdelning.

3 5 Är ett ackordsförslag beroende på prövning, får förvaltaren, i den mån det föranleds av förslaget, låta anstå med utdelning till dess ackordsfrågan har avgjorts.

Upprättande av ett utdelningsförslag m. m.

4 å När utdelning skall ske, skall förvaltaren upprätta ett utdelningsförslag.

Förslaget skall för varje däri upptagen borgenär ange

1. beloppet av hans fordran med den ränta varpå utdelningen skall beräknas,

2. den förmånsrätt som följer med fordringen och

3. den utdelning som belöper på fordringen. Föreligger någon sådan omständighet, som enligt 10 å andra stycket medför inskränkning i borgenärens rätt att lyfta den utdelning som belöper på fordringen, eller har medel betalts ut i förskott till borgenärer enligt 14 å, skall det också anges i förslaget.

Vid förslaget skall fogas en redogörelse för förvaltningen av egendom, för vilken har flutit in medel avsedda till utdelning. Av redogörelsen skall framgå hur mycket som genom försäljning eller på annat sätt har flutit in för egendomen samt, om inte hela detta belopp enligt förslaget delas ut, för vilka andra ändamål återstoden har tagits i anspråk. Har medel som avses i förslaget flutit in för egendom, vari särskild förmånsrätt har funnits, skall uppgifterna lämnas särskilt för den egendomen.

5 5 När ett utdelningsförslag har upprättats, skall ett exemplar av förslaget med därtill fogad förvaltningsredogörelse genast tillställas rätten och tillsynsmyn- digheten.

Rätten skall, efter samråd med förvaltaren, snarast bestämma från och med vilken dag och på vilket ställe förslaget och redogörelsen skall hållas tillgängliga för granskning. Är det fråga om ett förslag till slututdelning, skall tid och ställe bestämmas efter samråd även med tillsynsmyndigheten.

Rätten skall kungöra

1. att ett utdelningsförslag har upprättats,

2. vad rätten har bestämt enligt andra stycket,

3. vad den som vill klandra förslaget har att iaktta.

Klander mot ett utdelningsförslag

6 å Klander mot ett utdelningsförslag skall anmälas skriftligen hos rätten inom trettio dagar från den dag då förslaget enligt kungörelsen därom först skolat vara tillgängligt för granskning. För att klandret skall tas upp måste i klanderskriften anges i vilket avseende ändring yrkas i förslaget.

Om förfarandet i mål om klander mot ett utdelningsförslag finns särskilda bestämmelser i 16 kap.

7 5 Bifalls av en borgenär väckt klander mot ett utdelningsförslag i vad det avser utdelning till viss annan borgenär, gäller det även till förmån för dem som inte har tagit del i klandret.

8 å Om klander mot ett utdelningsförslag bifalls, skall rätten återförvisa ärendet till förvaltaren. Avser klandret ett förslag till annan utdelning än slututdel- ning eller efterutdelning skall dock någon återförvisning inte ske, om särskilda skäl talar mot det.

När återförvisning har skett, skall förvaltaren upprätta ett nytt utdelnings- förslag på grundval av avgörandet i klandermålet. I fråga om det nya förslaget tillämpas 5 å. Att ett nytt utdelningsförslag har upprättats behöver dock kungöras endast om det finns skäl till det.

Utdelning för en efterbevakad fordran

9 5 Har en borgenär bevakat en fordran efter bevakningstidens utgång, skall utdelning för fordringen beräknas i ett sådant utdelningsförslag om vars framläggande kungörelse utfärdas efter det att bevakningsinlagan genom rättens försorg har kommit förvaltaren till handa eller borgenären hos denne har visat att efterbevakning har skett.

Av medel, som inte omfattas av ett äldre utdelningsförslag än som avses i första stycket, skall borgenären först, om medlen förslår, tilldelas så mycket som skulle ha tillagts honom, om han hade bevakat fordringen inom bevakningstiden. Därefter får han tillsammans med övriga borgenärer ta del i vad som kan återstå.

Lyftning av utdelning

10 5 Innan tiden för klander mot ett utdelningsförslag har gått ut, får en borgenär endast mot säkerhet lyfta vad som har tillagts honom i förslaget. Har klander väckts, får en borgenär, vars rätt berörs av klandret, innan klandret har avgjorts genom ett beslut som har vunnit laga kraft endast mot säkerhet lyfta utdelning.

Är en fordran beroende av något sådant villkor som avses i 5 kap. 10 å, får utdelning för fordringen inte lyftas. Detsamma gäller i fråga om en fordran som är tvistig. En borgenär, vars fordran är fastställd genom ett beslut som inte äger laga kraft, får dock lyfta vad som belöper på fordringen, om han ställer säkerhet. Utdelning för en fordran, som har bevakats efter bevak- ningstidens utgång, får inte lyftas under den tid inom vilken anmärkningar får framställas mot efterbevakningen.

Blir en borgenär som har lyft utdelning skyldig att till konkursboet återbära vad han har uppburit, skall han betala ränta på beloppet. Räntan beräknas enligt 5 å räntelagen(1975z635) från den dag då medlen lyftes till och med den dag då skyldigheten att återbära medlen inträder och enligt 6 å räntelagen för tiden därefter.

11 % Säkerhet enligt 10å skall bestå av pant eller borgen. Borgen skall ställas såsom för egen skuld och, om den ingås av två eller flera personer gemensamt, vara solidarisk.

Om en bank eller annan jämförbar penninginrättning skall ställa säkerhet, får godtas utfästelse av penninginrättningen att infria den förpliktelse som säkerheter skall avse.

Staten,kommun, landstingskommun och kommunalförbund behöver inte ställa säkerhet.

12 5 När en borgenär lyfter medel som har tillagts honom i ett förslag till slututdeln'ng. har han rätt också till den ränta som har upplupit på medlen från dage1 för utdelningsförslagets upprättande.

Förskottstetalning

13å Innan utdzlning äger rum enligt vad som har föreskrivits ovan, får förvaltaren självmanteller på begäran av en förmånsberättigad borgenär betala ut medel i förskottenligt 14 å.

14 å Har en borgenär förmånsrätt enligt 10 å förmånsrättslagen (l970:979), får betalningtillställas honom i förskott för fordringen, i den mån medel finns tillgängliga till det.

Har ei borgenär förmånsrätt i Viss egendom, får förskottsbetalning tillställas aorgenären av medel som flyter in för den egendomen.

Förskotsbetalning får tillställas övriga förmånsberättigade borgenärer i den mån nedel, som inte bör beräknas för betalning enligt första och andra styckena_lämnar tillgång till det.

Även on en borgenär har fått betalt i förskott för sin fordran, skall han tas upp i sådmt utdelningsförslag som upprättas enligt detta kapitel.

15 å Förskottsbetalning enligt 14 å får inte tillställas en borgenär, som inte har bevakat s'n fordran i konkursen, när det åligger honom enligt denna lag. Har enborgenär begärt förskottsbetalning, kan förvaltaren bestämma att borgenären skall ställa säkerhet för att medlen återbärs, om han finnes inte vara berätigad att i utdelning behålla vad som har tillställts honom. I fråga om sådai säkerhet gäller 11 å.

Vad son föreskrivs i 10 å tredje stycket om skyldighet att betala ränta på medel son återbärs, skall tillämpas även vid återbäring av medel, som har tillställts :n borgenär i förskott enligt 14 å.

165. Vägrar förvaltaren förskottsbetalning enligt 14å, när en borgenär har framställ begäran därom. får borgenären hänskjuta frågan till rättens prövning

När en konkurs anses avslutad m. m.

17 å När förslaget till slututdelning enligt utfärdad kungörelse först skolat vara att tillgå för granskning, anses konkursen avslutad. Detta gäller även om en tvist angående en bevakad fordran eller en fråga om underhåll åt gäldenären eller om arvode till förvaltaren ännu inte är slutligen avgjord eller någon ytterligare tillgång, till följd av en rättegång eller på annat sätt, sedermera kan uppkomma för konkursboet.

Även om konkursen har avslutats, får ett ackordsförslag som har getts in tidigare prövas enligt 11 kap.

Utbetalning av medel m. m.

18 å Sedan förslaget till slututdelning har vunnit laga kraft eller, om klander mot förslaget har väckts, klandret har avgjorts genom ett beslut som har vunnit laga kraft, skall förvaltaren snarast tillställa en borgenär de medel som tillkommer denne, i den mån borgenären med hänsyn till 10 å andra stycket är berättigad att lyfta medlen. Därvid tillämpas 12 å.

Har förvaltaren tillställt borgenären medlen under dennes senast kända adress, behöver förvaltaren inte vidta någon ytterligare åtgärd för att borgenären skall kunna erhålla medlen.

19 å Om medel som har tillställts borgenären enligt 18 å andra stycket inte har kommit honom till handa, förlorar han sin rätt till utdelningen, om han inte anmäler sig att lyfta medlen inom två år från det att förslaget till slututdelning eller ett beslut med anledning av klander mot förslaget har vunnit laga kraft. Detsamma gäller om han först senare har blivit berättigad att utan ställande av säkerhet lyfta de medel som har tillagts honom och inte inom två år därefter har anmält sig att lyfta dem. Medlen skall då fördelas mellan de borgenärer, som har bevarat sin rätt, eller överlämnas till gäldenären enligt 23 å.

Avskrivning på grund av otillräckliga tillgångar

20 å Om en förvaltare som har utsetts enligt 7 kap. 3 å finner anledning anta att tillgångarna i boet inte räcker till betalning av konkurskostnaderna och annan skuld som boet har ådragit sig, skall han genast anmäla detta till rätten.

Om rätten, efter tillsynsmyndighetens hörande, i anledning av anmälning- en finner grund för antagande att tillgångarna är så otillräckliga som sägs i första stycket, skall rätten kungöra detta. Vill någon borgenär eller gäldenären visa att tillgång finns till betalning av nämnda kostnader och skuld, skall han anmäla detta hos rätten inom en månad från den dag då kungörandet ägde rum. Rätten får ge borgenären eller gäldenären behövligt rådrum. Föranleder en sådan anmälan som har angetts nu eller någon annan inträffad omständighet inte antagande att tillgång finns till betalning av

konkurskostnaderna och annan skuld som boet har ådragit sig, skall rätten besluta om avskrivning av konkursen.

Efterutdelning m. m.

21 å Blir medel tillgängliga för utdelning sedan konkursen har avslutats, skall förvaltaren dela ut dem till borgenärerna. Bestämmelsernai detta kapitel om utdelning skall därvid tillämpas.

I ett förslag till efterutdelning skall utdelning beräknas även för en fordran som har gjorts gällande efter konkursens avslutande. Därvid har 9 å andra stycket motsvarande tillämpning.

22 å Finner förvaltaren det uppenbart hur medlen skall fördelas mellan borgenä- rerna och är förhållandena även i övrigt av enkel beskaffenhet får förvaltaren, utan att upprätta ett förslag till efterutdelning, tillställa en borgenär de medel som tillkommer denne.

När medel har betalts ut enligt första stycket skall förvaltaren genast skriftligen anmäla det hos rätten och tillsynsmyndigheten. Därvid skall anges sådan borgenär som har erhållit utdelning och det belopp som har tillställts denne.

Efterutdelning i konkursen skall anses fastställd enligt anmälningen, när denna har kommit in till rätten.

Den som vill framställa invändning mot en utbetalning enligt första stycket skall göra det hos rätten senast en månad efter den tidpunkt som avses i tredje stycket.

23 å Om rätten med hänsyn till de med en efterutdelning förenade kostnaderna finner att någon sådan inte lämpligen bör ske, får den efter framställning av förvaltaren förordna att medlen i stället för att delas ut skall överlämnas till gäldenären.

11 kap. Förlikning och ackord i konkurs Förlikning 1 å Har gäldenären skriftligen kommit överens om betalningen av sina skulder med alla borgenärer som har bevakat fordran i konkursen, skall rätten på ansökan av gäldenären besluta om nedläggning av konkursen. Detsamma gäller om gäldenären på annat sätt visar att en ekonomisk uppgörelse har träffats med nämnda borgenärer.

Beslut med anledning av en ansökan om nedläggning av konkursen får inte meddelas före bevakningstidens utgång. Innan beslut meddelas skall förvaltaren höras.

Rätten kan förordna att boets egendom inte får säljas innan ansökningen har prövats, såvida det inte påkallas av någon sådan anledning som avses i 8 kap. 3 å andra stycket 2 och 3.

2 å Ett beslut om nedläggning av konkursen skall kungöras.

Innan egendomen i boet återställs till gäldenären, skall konkurskostna- derna och annan skuld som boet har ådragit sig tas ut ur egendomen såvitt den förslår.

Är någon kostnad eller skuld tvistig, skall förvaltaren sätta in behövliga medel till betalning av kostnaden eller skulden i den bank som parterna enas om. Räntan skall tillkomma den som slutligen finnes berättigad till medlen.

Ackordsförslag m. m.

3 å Vill gäldenären bjuda ackord skall han tillställa rätten ett ackordsförslag. I förslaget skall anges hur mycket gäldenären bjuder i betalning och när denna skall erläggas samt om säkerhet har ställts för ackordet och vari den i så fall består.

4 å Ett ackord får avse att fordringar, som tillkommer borgenärer vilka enligt 11 å har rätt att rösta om förslaget, sätts ned och betalas på närmare angivet sätt. Ackordet skall ge likaberättigade borgenärer lika rätt och minst tjugofem procent av fordringarnas belopp. om inte en lägre ackordsprocent godkänns av samtliga kända borgenärer som har bevakat fordran och skulle omfattas av ackordet eller synnerliga skäl för lägre utdelning föreligger. Betalning av föreskriven minsta utdelning skall ske inom ett år efter det att ackordet har fastställts, om inte samtliga nämnda borgenärer godkänner en längre betalningstid.

Ett ackord får innehålla villkor att borgenärer får full betalning intill visst belopp, om avvikelsen kan anses skälig med hänsyn till omfattningen av boet och övriga omständigheter. Avvikelser till nackdel för en viss borgenär får också äga rum, om han har medgett det.

Ett ackord får även avse att gäldenären endast får anstånd med betalningen eller annan särskild eftergift. Därvid har första och andra styckena motsvarande tillämpning.

5 å Ett ackordsförslag får inte tas upp, om det kommer in först efter det att kungörelse om slututdelning har utfärdats.

6 å Kommer ackordsförslaget in i rätt tid, skall rätten inhämta yttrande av förvaltaren huruvida det bör föreläggas borgenärerna. Avstyrker denne att så sker, får förslaget tas upp endast om rätten finner synnerliga skäl till det.

7 å Möter enligt 3—6 åå hinder mot att ackordsförslaget tas upp, skall det avvisas.

Borgenärssammanträde

8 5 Tas ackordsförslaget upp, skall borgenärerna genast kallas till ett samman- träde inför rätten för att pröva förslaget. Har gäldenären inte avlagt ed, får dock någon kallelse utfärdas endast om synnerliga skäl föreligger. Sammanträdet skall hållas tidigast tre veckor efter det att ackordsförslaget har tagits upp och får inte äga rum förrän tvistefrågor som har uppkommit genom anmärkningar mot bevakade fordringar har handlagts vid ett sådant borgenärssammanträde som avses i 9 kap. 12 å. Kallelsen till sammanträdet skall kungöras.

9 å Förvaltaren skall snarast till rätten inkomma med ett yttrande, huruvida han anser att ackordsförslaget bör antas av borgenärerna. Yttrandet skall tillhandahållas borgenärerna vid sammanträdet för behandling av ackords- förslaget, om det inte har sänts till dem tidigare.

10 å Vid ett borgenärssammanträde där ett ackordsförslag skall behandlas, bör förvaltaren närvara. Kan gäldenären inte infinna sig personligen, bör han ställa ombud.

Förvaltaren skall tillhandahålla en förteckning över de borgenärer som har rätt att rösta i ackordsfrågan, med uppgift om de fordringsbelopp för vilka rösträtt får utövas. Har det mot någon av dessa fordringar framställts anmärkning som inte har prövats eller har, om en efterbevakning har skett, anmärkningstiden ännu inte gått ut. skall det särskilt anges i förteckning- en.

Om gäldenären inte har avlagt ed, skall anledningen till det uppges vid sammanträdet.

11 å Vid omröstning i ackordsfrågan får rösträtt utövas endast för bevakade fordringar. En borgenär, som kan få täckning för sin fordran genom kvittning eller vars fordran är förenad med förmånsrätt, deltar dock inte i omröst- ningen. Om borgenären helt eller delvis avstår från kvittningsrätten eller förmånsrätten, deltar han i motsvarande mån. Kan en borgenärs fordran endast till viss del täckas genom kvittning eller understiger värdet av den egendom, i vilken borgenären har särskild förmånsrätt, hans fordran, deltar han med återstående del av fordringen.

Innehåller ackordsförslaget en bestämmelse att borgenärer som inte har förmånsrätt skall få full betalning intill visst belopp, får rösträtt inte utövas för fordringarna i den mån full betalning skall utgå.

Bestämmelserna om borgenärer som har förmånsrätt skall tillämpas även när en borgenär till säkerhet för sin fordran har äganderättsförbehåll.

12 å En anmärkning som har framställts mot en fordran utgör inte hinder mot röstning. Ar utgången av omröstningen beroende av om fordringen skall

beaktas eller inte, skall rätten vid sammanträdet utreda tvistefrågan och söka åstadkomma förlikning. Om alla närvarande medger att anmärkningen förfaller eller inskränker den eller uppdrar åt förvaltaren att sluta förlikning med borgenären, gäller det även för den som har uteblivit. Kan förlikning inte träffas, skall frågan handläggas enligt vad som sägs i 16 & första stycket för bestämmande av omröstningens utgång. Har en anmärkning mot någon yrkad fordran eller förmånsrätt prövats enligt 16 kap. 11 &, skall rättens avgörande dock tillämpas vid omröstningen i ackordsfrågan, om inte före omröstningen visas att det har ändrats av högre rätt.

En förlikning angående en anmärkning som har framställts mot en fordran fårinte ingåsi någon annan ordning än som har nämnts nu, om inte alla vilkas rätt är beroende av förlikningen samtycker till det.

13 & Om både en borgenär och en borgensman eller någon annan som förutom gäldenären ansvarar för borgenärens fordran vill rösta för denna i ackordsfrågan, har de tillsammans en röst, vilken beräknas efter borgenärens fordran. Kan de inte enas, gäller borgenärens mening. om inte de andra löser ut honom eller ställer betryggande säkerhet för fordringen.

14 % Gäldenären får inte återta eller ändra ackordsförslaget utan medgivande av rätten. Ett yrkande härom skall framställas senast vid borgenärssammanträ- det innan omröstningen sker.

Har en ändring i ackordsförslaget medgetts, får prövningen av ackords- förslaget skjutas upp till ett fortsatt sammanträde inom tre veckor. Om ändringen inte medför att förslaget blir sämre för borgenärerna. får uppskov dock äga rum endast om särskilda skäl föreligger.

Om rätten i annat fall än som avses i andra stycket, efter hörande av förvaltaren och närvarande borgenärer, finner särskilda skäl föreligga för att borgenärernas prövning av ackordsförslaget skjuts upp, får rätten besluta om uppskov till ett fortsatt sammanträde inom tre veckor.

Borgenärsmajoritet vid ett ackord

15 & Ett ackordsförslag, som ger minst femtio procent av fordringsbeloppen, skall anses antaget av borgenärerna, om tre femtedelar av de röstande har godtagit förslaget och deras fordringar uppgår till tre femtedelar av de röstberätti- gande fordringarnas sammanlagda belopp. Är ackordsprocenten lägre, skall ackordsförslaget anses antaget, om tre fjärdedelar av de röstande har enats om förslaget och deras fordringar uppgår till tre fjärdedelar av de röstberättigande fordringarnas sammanlagda belopp.

Fastställelse av ett ackord

16 % Har ett ackordsförslag antagits vid borgenärssammanträdet men förekom- mer anledning att ackordet på grund av 18% inte skall fastställas, skall ackordsfrågan hänskjutas till rättegång. Detsamma gäller, om det vid

borgenärssammanträdet inte kan avgöras om förslaget har antagits eller förkastats.

Föreligger inte något sådant fall som avses i första stycket, skall rätten fastställa ackordet.

Ett beslut i ackordsfrågan skall meddelas inom en vecka, om inte längre rådrum är nödvändigt på grund av särskilda omständigheter.

17 5 Är utgången av omröstningen över ackordsförslaget beroende av om kvarstående anmärkningar godkänns eller inte och finner rätten i övrigt skäl att fastställa ackordet, skall den först pröva anmärkningarna eller så många av dem att utgången av omröstningen blir densamma, vare sig övriga anmärkningar godkänns eller inte.

185. Ett ackord får inte fastställas, om

1. ärendet inte har handlagts i föreskriven ordning och felet kan ha inverkat på ackordsfrågans utgång,

2”. ackordet inte uppfyller de villkor som har uppställts i 4 &,

3. det finns skälig anledning anta att gäldenären i hemlighet har gynnat någon borgenär för att inverka på ackordsfrågans avgörande eller att något annat svek har ägt rum vid ackordet, eller

4. ackordet uppenbart är till skada för borgenärerna. Även om första stycket inte är tillämpligt, får fastställelse efter omstän- digheterna vägras, om en borgenär eller en borgensman eller någon annan som förutom gäldenären svarar för fordringen har bestritt fastställelse på grund av att betryggande säkerhet för ackordets fullgörande inte finns eller att ackordet är till skada för borgenärerna eller att någon annan särskild anledning föreligger att ackordet inte bör medges.

Vägras fastställelse enligt första stycket 1 och ärinte förslaget förkastat av borgenärerna eller förfallet, skall borgenärerna på nytt pröva ackordsfrågan och ett sammanträde sättas ut för detta. Ett sådant sammanträde skall hållas tidigast tio dagar efter beslutet om vägrad fastställelse. Borgenärerna skall kallas till sammanträdet. Kallelsen skall kungöras.

Verkan av ett ackord

19 5 Ett fastställt ackord är bindande för alla de borgenärer, kända eller inte, som har haft rätt att efter bevakning rösta om ackordsförslaget.

Den som hade förmånsrätt i viss egendom är bunden av ackordet i fråga om belopp som inte kan tas ut ur egendomen.

En borgenär har utan hinder av ackordet den rätt till kvittning, som kan tillkomma honom enligt 5 kap. 15 och 16 åå.

20 5 En borgenär som har godkänt ett ackordsförslag förlorar inte genom godkännandet sin rätt mot borgensmän eller andra som förutom gäldenären svarar för fordringen.

21 5 En anmärkning mot en bevakning skall, om förmånsrätt yrkas för den bevakade fordringen, prövas i den ordning som föreskrivs i denna lag, även om ett ackord har kommit till stånd.

22 5 Innan egendomen i boet återställs till gäldenären, skall konkurskostnaderna och annan skuld som boet har ådragit sig tas ut ur egendomen såvitt den förslår. Förvaltaren skall dessutom sörja för att de borgenärer som har förmånsrätt för sina bevakade fordringar av egendomen såvitt den förslår erhåller den betalning som tillkommer dem på grund av förmånsrätten. Är någon kostnad eller skuld tvistig, tillämpas 2 % tredje stycket.

23 5 Sedan ett ackord har fastställts får talan om återvinning inte väckas av någon borgenär som omfattas av ackordet. Talan som har väckts i behörig ordning får prövas utan hinder av ackordet.

Vad som vinns genom återvinningstalan och inte behövs för något sådant ändamål som avses i 22 5 skall, sedan kärandens kostnader har ersatts, tillkomma de borgenärer som omfattas av ackordet. En svarande som med anledning av kärandens talan kan få en fordran mot gäldenären deltar med fordringen i förhandlingen och har rätt att på vad han annars skolat betala avräkna den utdelning som tillkommer honom.

Tillsyn över ett ackord

24 & På begäran av en borgenär, vars fordran omfattas av ackordet, kan rätten, om skäl föreligger, förordna förvaltaren eller någon annan lämplig person att utöva tillsyn över att gäldenären fullgör sina åtaganden enligt ackordet. Om det behövs skall även en ersättare för tillsynsmannen förordnas. Gäldenären skall ge tillsynsmannen de uppgifter som denne begär och följa de anvisningar som tillsynsmannen lämnar. Tillsynsmannen skall entledigas av rätten, om han finnes inte vara lämplig eller av någon annan särskild orsak bör skiljas från uppdraget.

25 & Arvode till tillsynsmannen och ersättning för kostnad som uppdraget har medfört skall prövas av rätten, om tillsynsmannen eller gäldenären begär det. Så länge ackordet inte har fullgjorts, får en sådan begäran framställas också av en borgenär vars fordran omfattas av ackordet.

Förverkande av ett ackord

26 & På ansökan av en borgenär vars fordran omfattas av ackordet kan rätten förklara att den eftergift som genom ackordet har medgetts gäldenären har förfallit, om gäldenären

1. har gjort sig skyldig till oredlighet mot borgenärer eller i hemlighet har gynnat någon borgenär för att inverka på ackordsfrågans avgörande,

2. åsidosätter vad som åligger honom enligt 245 andra stycket, eller

3. på något annat sätt uppenbart försummar sina åtaganden enligt ackordet.

Förlikning är inte tillåten i en fråga som avses i första stycket. Även om den eftergift som har medgetts gäldenären har förklarats förfallen, får borgenärerna göra ackordet i övrigt gällande mot gäldenären eller mot den som har gått i borgen för ackordet.

12 kap. Förvaltares slutredovisning

Avgivande av slutredovisning

1 5 En förvaltare skall avge slutredovisning för sin förvaltning enligt vad som föreskrivs i detta kapitel.

Om förvaltarens medelsförvaltning m. m. under konkursen finns bestäm- melser i 7 kap. 19—22 åå.

2 & Slutredovisning skall avges

1. om förvaltaren avgår före konkursens avslutande,

2. när ett förslag till slututdelning läggs fram enligt 10 kap. 5 ä,

3. när ett förslag till efterutdelning läggs fram enligt 10 kap. 21 5,

4. när utbetalning av medel sker enligt 10 kap. 22 5,

5. när egendomen i boet återställs till gäldenären till följd av att ett ackord har fastställts,

6. om konkursbeslutet hävs av högre rätt,

7. om konkursen avskrivs enligt 9 kap. 20 ä,

8. om förvaltaren finner sådant förhållande föreligga som sägs i 10 kap. 20å första stycket,

9. om rätten enligt 10 kap. 23% förordnar att konkursboets medel skall överlämnas till gäldenären,

10. om konkursen läggs ned enligt 11 kap. 1 &. Redovisning enligt första stycket 1 skall avges oavsett om förvaltningen har handhafts av den avgående ensam eller av honom jämte någon annan. Har förvaltningen varit delad enligt 7 kap. 7 & första stycket, skall redovisningen avse endast den del av förvaltningen, som har ankommit på den avgående förvaltaren.

I fall som avses i första stycket 1, 5—7 samt 9 och 10 skall redovisningen avges ofördröjli gen, i fall som avses i första stycket 2 och 3 samtidigt med att utdelningsförslaget läggs fram, i fall som avses i första stycket 4 samtidigt med att förvaltaren hos tillsynsmyndigheten anmäler att utbetalning har ägt rum och i fall som avses i första stycket 8 samtidigt med att förvaltaren hos rätten anmäler förhållandet.

3 5 I fall som avses i 2 5 första stycket 1—5 och 8 skall redovisningen avges till tillsynsmyndigheten. En avskrift av redovisningen skall lämnas till rätten. Tillsynsmyndigheten skall granska redovisningen. I fall som avses i 25 första stycket 1—3 och 5 skall myndigheten avge utlåtande över redovisning-

en. Redovisningen och utlåtandet skall därefter hållas tillgängliga för dem som vill ta del av handlingarna.

4 5 Avges redovisningen enligt 2 5 första stycket 1 eller 5, skall tillsynsmyndig- heten efter samråd med förvaltaren bestämma var redovisningshandlingarna skall hållas tillgängliga. Tillsynsmyndigheten skall kungöra från och med vilken dag samt var handlingarna kommer att hållas tillgängliga.

Avges redovisningen enligt 2 5 första stycket 2 eller 3 skall redovisnings— handlingarna vara att tillgå för granskning från och med samma dag och på samma ställe som utdelningsförslaget. En uppgift därom skall tas in i den kungörelse som avses i 10 kap. 5 5 tredje stycket.

I en kungörelse om att slutredovisning har lagts fram skall anges vad den som vill klandra redovisningen har att iaktta.

5 & Ifall som avses i 2 5 första stycket 6, 7, 9 och 10 skall redovisningen avges till gäldenären och tillsynsmyndigheten samtidigt.

Klander av slutredovisning

6 5 Slutredovisningen får klandras av tillsynsmyndigheten och gäldenären. I fall som avses i 25 första stycket 1—5 och 8 får även en borgenär klandra redovisningen, om hans rätt kan vara beroende av den.

Talan om klander av redovisning väcks hos den tingsrätt där konkursen är eller har varit anhängig.

Talan skall väckas inom tre månader, räknat

1. i fall som avses i 25 första stycket 1—3 och 5, från den dag då redovisningshandlingarna enligt kungörelse därom först har varit tillgängliga för granskning,

2. i fall som avses i 25 första stycket 4, från den dag avskrift av redovisningshandlingarna kom in till rätten,

3. i fall som avses i 25 första stycket 6, 7, 9 och 10, från den dag redovisningshandlingarna kom gäldenären eller tillsynsmyndigheten till handa,

4. i fall som avsesi 2 5 första stycket 8, från det beslutet om avskrivning av konkursen vann laga kraft.

7 5

Om klandertalan har väckts av en borgenär, har han rätt att av konkursboet erhålla ersättning för rättegångskostnaden, i den mån den täcks av vad som genom rättegången har kommit boet till godo.

13 kap. Konkurskostnader

Allmänna bestämmelser

1 5 Med konkurskostnad avses ' 1. arvode och kostnadsersättning till förvaltare,

2. arvode till en sådan rådgivare eller förlikningsman som har utsetts enligt 7 kap. 9 5.

3. ersättning till ett sakkunnigt biträde som förvaltaren har anlitat med stöd av 7 kap. 13 5,

4. ersättning till staten för tillsynen över förvaltningen,

5. kostnad för kungörande av beslut eller åtgärd rörande konkursen,

6. kostnad för skriftliga kallelser och underrättelser till borgenärerna som rätten utfärdar i konkursen,

7. underhåll till gäldenären eller annan enligt 6 kap. 14 5 andra och tredje styckena,

8. ersättning enligt 6 kap. 165 till gäldenären eller annan för inställel- se.

2 5 Konkurskostnaderna skall utgå ur konkursboet framför annan skuld som boet har ådragit sig. Kan konkurskostnaderna inte tas ut ur boet, skall de utgå av allmänna medel.

I fråga om ansvaret för den särskilda kostnad som föranleds av en efterbevakning gäller vad som sägs i 9 kap. 17 5.

Förvaltares arvode

3 5 En förvaltares arvode bestäms av rätten. Finns flera förvaltare skall särskilt arvode bestämmas för var och en av dem.

Arvode: får inte bestämmas till högre belopp än som med hänsyn till det arbete uppdraget har krävt, den omsorg och skicklighet, varmed det har utförts, samt boets omfattning kan anses utgöra skälig ersättning för uppdraget.

4 5 Arvodet stall bestämmas till ett visst belopp i ett för allt, om inte enligt 16 5 ett särskilt arvode behöver beräknas för egendom som avses där. Ett sådant särskilt arvode får bestämmas innan arvodesfrågan i övrigt avgörs.

När ett särskilt arvode bestäms för viss egendom tillämpas de grunder för arvodesberäkningen som anges i 3 5.

5 5 Arvodet testäms efter framställning av förvaltaren. Finns flera förvaltare, bör deras arvoden bestämmas på en gång, om det lämpligen kan ske.

En franställning skall ange det belopp som begärs och, om bestämmande av ett särskilt arvode för viss egendom kan komma i fråga, även det belopp som yrkasi sådant avseende. Vid framställningen skall fogas en redogörelse

för det arbete som uppdraget har medfört med en specificerad räkning, utvisande det begärda beloppets fördelning på de olika förvaltningsåtgär- derna. Har förvaltaren anlitat ett sådant biträde som avses i 7 kap. 13 5 och har biträdet erhållit gottgörelse eller har förvaltaren tillgodoförts ersättning för utgifter skall det anges i redogörelsen.

Kan fråga uppkomma om bestämmande av ett särskilt arvode för viss egendom, skall förvaltaren tillhandahålla rätten en förteckning över kända rättsägare som har särskild förmånsrätt i egendomen.

6 5 Om annat inte följer av 8 5 bestäms arvodet då framställningen därom har kommit in till rätten. Avser framställningen endast att ett särskilt arvode skall bestämmas för viss egendom, får rätten dock avgöra, om skäl kan anses föreligga att ta upp yrkandet till prövning innan arvode i övrigt bestäms. När framställningen tas upp till prövning, skall rätten inhämta yttrande i arvodesfrågan av tillsynsmyndigheten samt bereda sådana borgenärer, som hos rätten har begärt det, och gäldenären tillfälle att yttra sig över framställningen inom viss tid, minst två och högst fyra veckor. 1 fall som sägs i 5 5 tredje stycket skall även varje känd borgenär, som har särskild förmånsrätt i egendomen, beredas tillfälle att yttra sig över framställningen, även om han inte har begärt det.

7 5 Rätten får hålla förhandling i arvodesfrågan, om den finner skäl till det. Till förhandlingen skall förvaltaren och tillsynsmyndigheten kallas. Gäldenären och sådana borgenärer, som hos rätten har begärt att få tillfälle att yttra sig över framställningen om arvode, skall underrättas om förhandlingen. Detsamma gäller i fall som sägs i 5 5 tredje stycket varje känd borgenär som har särskild förmånsrätt i egendomen.

Om förhandlingen gäller i tillämpliga delar vad som är föreskrivet i rättegångsbalken om en huvudförhandling i tvistemål. Uteblir part eller annan, hindrar det inte att ärendet avgörs.

8 5 Avskrivs konkursen enligt 10 kap. 20 5, bestäms förvaltarens arvode efter hörande av tillsynsmyndigheten i samband med beslutet om avskrivning.

9 5 En förvaltare får inte uppbära arvode förrän han har avgett slutredovisning för sin förvaltning.

10 5 Utan hinder av bestämmelserna i 3—9 55 får en förvaltare av rätten tillerkännas skäligt belopp att utgå i förskott innan slutligt arvode bestäms. Som förutsättningar härför gäller att det med hänsyn till omfattningen av det arbete uppdraget har medfört, den tid under vilken konkursen har varat och ytterligare beräknas pågå samt övriga förhållanden finnes påkallat att förskott utgår.

En framställning om förskott skall ange det belopp som begärs och de skäl

som åberopas för att en sådan betalning skall erhållas. Vid framställningen skall fogas en redogörelse för det arbete uppdraget har medfört och en uppgift om boets ekonomiska ställning. Rätten skall inhämta yttrande i förskottsfrågan av tillsynsmyndigheten.

Förvaltares ersättning för kostnader

11 5

Förvaltaren får under konkursen ur konkursboet ta ut medel för betalning av sådan kostnad som uppdraget medför. Uttagen skall anges i förvaltarens slutredovisning.

12 5 Avskrivs konkursen enligt 10 kap. 20 5, skall rätten bestämma kostnadser- sättning till förvaltaren samtidigt som arvodet bestäms. Tillsynsmyndigheten skall yttra sig också över begärd ersättning för kostnader.

Övriga konkurskostnader

13 5 Arvodet till en sådan rådgivare eller förlikningsman som har utsetts enligt 7kap. 95 bestäms av rätten efter tillsynsmyndighetens och förvaltarens hörande. Härvid tillämpas 3 5 andra stycket och 4 5.

14 5 Ersättning till ett sakkunnigt biträde som har anlitats med stöd av 7 kap. 13 5 bestäms av förvaltaren.

15 5 Ersättning till staten för tillsynen över förvaltningen tas ut ur konkursboet enligt föreskrifter som regeringen meddelar.

Ersättning till staten för sådana konkurskostnader som avses i 1 5 5 och 6 tas ut ur konkursboet enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Fördelning av konkurskostnaderna på olika slag av egendom

16 5 Finns i boet egendom, vari särskild förmånsrätt äger rum, skall, såvitt det inverkar på de borgenärers rätt som inte har någon sådan förmånsrätt i egendomen, av dennas avkastning och köpeskilling betalas det arvode som enligt 3, 4, och 13 55 skall utgå för egendomen.

Då särskild förmånsrätt äger rum i boet tillhörig egendom, får inte till förfång för någon med en sådan förmånsrätt eller en förmånsrätt, som skall beaktas framför den särskilda, av egendomens avkastning och köpeskilling betalas annan konkurskostnad än som har sagts i första stycket. Om den särskilda förmånsrätten är sådan som anges i 5 5 förmånsrättslagen (l970:979), får dock av egendomen bestridas också övriga konkurskostna- der, i den mån boet annars inte lämnar tillgång till det.

Med arvode som sägs i första stycket jämställs vid tillämpningen av denna

paragraf konkursboets kostnad för vård och försäljning av sådan egendom vari särskild förmånsrätt äger rum.

TREDJE AVDELNINGEN Särskilda bestämmelser om mindre konkurs 14 kap. Handläggning av mindre konkurs

Förvaltaren

1 5 Förvaltaren skall ha de kvalifikationer som anges i 7 kap. 2 5.

I fråga om entledigande av förvaltaren gäller 7kap. 85 i tillämpliga delar.

Förvaltarens allmänna åligganden m. m.

2 5 Ifråga om förvaltarens allmänna åligganden m. m. tillämpas7 kap. 10—14 55, 15 5 första och andra styckena samt 16 och 18 55.

Beträffande förvaltarens medelsförvaltning m. rn. tillämpas 7 kap. 195 första och andra styckena samt 20 och 23 55.

I fråga om redovisning av medel till tredje man gäller 7 kap. 24 och

2555.

35. Förvaltaren skall lämna rätten och tillsynsmyndigheten en skriftlig uppgift om orsakerna till gäldenärens obestånd, såvitt de har kunnat utrönas. Därvid skall anges

1. om det har förekommit något sådant förhållande som kan föranleda återvinning till konkursboet,

2. om det finns skälig anledning anta att gäldenären har gjort sig skyldig till något gäldenärsbrott och, i så fall, grunden för antagandet,

3. vilket bokföringssystem en gäldenär, som är eller under det senaste året före konkursansökningen har varit bokföringsskyldig, har tillämpat och hur bokföringsskyldigheten har fullgjorts. Den av gäldenären senast uppgjorda balansräkningen skall samtidigt ges in.

Finns det skälig anledning anta att gäldenären eller, om denne är en juridisk person, någon sådan företrädare som avses i 18 kap. 1 5 har förfarit på ett sådant sätt att näringsförbud enligt samma paragraf kan meddelas, skall även det anges jämte grunden för antagandet.

45 Så snart kunskap har vunnits om en löne- eller pensionsskuld skall förvaltaren anmäla skulden till kronofogdemyndigheten i den ort där gäldenären bör svara i tvistemål som angår gäld i allmänhet. Finns inte någon löne- eller pensionsskuld, skall förvaltaren anmärka detta i bouppteckning- en.

5 5 Bouppteckningen skall jämte sådan uppgift som sägs i 3 5 tillställas rätten och tillsynsmyndigheten snarast och senast en månad från konkursbeslutet. När särskilda omständigheter föreligger, får rätten bevilja uppskov.

Tillsynen över förvaltningen

6 5 Beträffande tillsynen över förvaltningen tillämpas 7 kap. 26—29 55.

Försäljning av egendom m. m.

7 5 Om inte annat har föreskrivits, skall egendom som finnsi boet säljas så snart det lämpligen kan ske.

Beträffande fortsättande eller återupptagande av rörelse, försäljning av egendom, kungörande av auktion i vissa fall, indrivning av fordringar och förlikning angående en osäker eller tvistig tillgång under konkursen gäller 8 kap. 1, 3 och 5—13 55 i tillämpliga delar. En fordran som kan göras gällande i konkursen skall anses som bevakad fordran. Den tid av fyra veckor som enligt 8 kap. 10 5 första stycket skall räknas från första borgenärssamman- trädet skall i stället räknas från konkursbeslutet.

A vskrivning

8 5 Finner rätten, sedan bouppteckningen har beedigats, efter förvaltarens hörande att tillgångarna inte räcker till betalning av konkurskostnaderna och annan skuld som boet har ådragit sig, skall rätten besluta om avskrivning av konkursen. Ett sådant beslut får dock inte meddelas förrän förvaltaren har fullgjort vad som åligger honom enligt 3 5.

Föreligger hinder mot att bouppteckningsed avläggs av gäldenären eller någon annan inom skälig tid och saknas anledning anta att genom en sådan edgång skulle yppas tillgång till betalning av konkurskostnaderna och annan skuld som boet har ådragit sig, skall första stycket tillämpas trots att någon edgång inte har fullgjorts.

Innan egendomen i boet återställs till gäldenären, skall förvaltaren av egendomen, såvitt den förslår, betala konkurskostnaderna och annan skuld som boet har ådragit sig.

Utdelning

9 5 Avskrivs inte konkursen enligt 8 5 skall boets medel, sedan all tillgänglig egendom har förvandlats till pengar, delas ut till borgenärerna i den mån medlen inte behövs för betalning av konkurskostnaderna och annan skuld som boet har ådragit sig. Utdelningen skall äga rum i enlighet med den rätt till betalning som tillkommer borgenärerna. I fall som avses i 8 kap. 6 5 andra stycket eller 85 andra stycket utgör den omständigheten att där avsedd egendom inte har blivit såld inte hinder för utdelning.

10 5 Förvaltaren skall upprätta ett förslag till utdelning, om inte annat följer av 13 5.

Förslaget skall för varje däri upptagen borgenär ange

1. beloppet av hans fordran med den ränta varpå utdelningen skall beräknas,

2. den förmånsrätt som följer med fordringen och

3. den utdelning som belöper på fordringen. Har medel betalts ut i förskott till borgenären enligt 15 5, skall det också anges i förslaget.

Vid förslaget skall fogas en sådan förvaltningsredogörelse som anges i 10 kap. 4 5 fjärde stycket.

11 5 När ett utdelningsförslag har upprättats, skall ett exemplar av förslaget med därtill fogad förvaltningsredogörelse genast tillställas rätten och tillsynsmyn— digheten.

Rätten skall genast kungöra att ett utdelningsförslag har upprättats. Den som vill framställa invändning mot utdelningsförslaget skall göra detta hos rätten senast två veckor efter det att kungörelsen utfärdades. En erinran härom skall tas in i kungörelsen.

Sedan tiden för invändning mot utdelningsförslaget har gått ut, skall rätten fastställa utdelning i konkursen enligt förslaget, om det inte genom invändning eller på något annat sätt framgår att fel eller brist som har inverkat på någons rätt föreligger. Finner rätten att utdelning inte bör fastställas enligt förslaget, skall den antingen göra behövliga ändringar i det och fastställa utdelning enligt det sålunda ändrade förslaget eller återförvisa ärendet till förvaltaren. Att ett nytt utdelningsförslag har upprättats skall kungöras endast om det finns skäl till det.

12 5 Sedan beslutet om fastställelse av utdelning i konkursen har vunnit laga kraft, skall förvaltaren snarast tillställa borgenär de medel som tillkommer denne. Detta gäller dock inte beträffande en fordran som är beroende av något sådant villkor, som avses i 5 kap. 10 5 eller som är föremål för rättegång. En borgenär har rätt till den ränta som har upplupit på medlen från dagen för utdelningsförslagets upprättande. När medlen har tillställts borgenärerna, skall förvaltaren anmäla det hos rätten och tillsynsmyndigheten.

13 5 Är de utdelningsberättigade borgenärerna få och finner förvaltaren det uppenbart hur medlen skall fördelas mellan dem, får förvaltaren utan att upprätta något utdelningsförslag efter hörande av tillsynsmyndigheten tillställa borgenär de medel som tillkommer denne.

När medel har betalts ut enligt första stycket skall förvaltaren genast skriftligen anmäla det hos rätten och tillsynsmyndigheten. Därvid skall anges sådan borgenär som har erhållit utdelning och det belopp som har tillställts denne.

Utdelning i konkursen skall anses fastställd enligt anmälningen, när denna har kommit in till rätten.

Den som vill framställa invändning mot en utbetalning enligt första stycket skall göra det hos rätten senast en månad efter den tidpunkt som avses i tredje stycket.

14 5 När utdelning har fastställts enligt 115 tredje stycket eller skall anses fastställd enligt 135 tredje stycket, anses konkursen avslutad.

Förskottsbetalning

15 5 Innan utdelning äger rum enligt vad som har föreskrivits ovan, får förvaltaren självmant eller på begäran av en förmånsberättigad borgenär betala ut medel i förskott. I fråga om sådan betalning gäller 10 kap. 14—16 55.

Efterutdelning m. m.

16 5 Blir medel tillgängliga för utdelning sedan konkursen har avslutats, skall förvaltaren dela ut dem till borgenärerna. Bestämmelserna i 9—13 55 om utdelning skall därvid tillämpas. Har utdelning tidigare ägt rum enligt 10—12 55 och sker efterutdelningen med tillämpning av samma paragrafer, skall kungörelse om att ett nytt utdelningsförslag har upprättats utfärdas endast om det finns skäl till det. Sker efterutdelningen med tillämpning av 13 5, behöver tillsynsmyndigheten inte höras.

17 5 Om rätten med hänsyn till de med en efterutdelning förenade kostnaderna finner att någon sådan inte lämpligen bör ske, får den efter framställning av förvaltaren förordna att medlen i stället för att delas ut skall överlämnas till gäldenären.

Övergång från mindre konkurs till stor konkurs

18 5 Finner förvaltaren att i 1 kap. 2 5 andra stycket 2 angivna förutsättningar för handläggning av konkursen som mindre konkurs inte föreligger samt att boet räcker till betalning av dels de konkurskostnader som följer med att konkursen handläggs som stor konkurs, dels annan boets skuld, skall han genast anmäla detta till rätten.

Om rätten, efter tillsynsmyndighetens hörande, i anledning av anmälning- en finner att konkursen bör handläggas som stor konkurs, skall rätten besluta att konkursen skall handläggas i denna ordning. Meddelas ett sådant beslut, skall 2 kap. 24 5 första stycket 1 och 2 samt andra stycket samma paragraf tillämpas.

Beslutet jämte vad rätten har bestämt enligt 2 kap. 245 första stycket 1 skall kungöras. De tider som enligt 2 kap. 24 5 andra stycket skall räknas från det beslutet om konkurs meddelades skall i stället räknas från dagen för

utfärdandet av kungörelsen.

Meddelas ett beslut enligt andra stycket, skall förvaltaren anses vara utsedd enligt 2 kap. 24 5 första stycket 3. En sådan bouppteckning som anges i 7 kap. 15 5 behöver inte upprättas på nytt. Inte heller behöver gäldenären eller någon annan som har avlagt bouppteckningsed eller beedigat viss uppgift i bouppteckningen åter fullgöra sådan edgång.

Förvaltarens slutredovisning

195. Förvaltaren skall avge slutredovisning för sin förvaltning

1. om förvaltaren avgår före konkursens avslutande,

2. om konkursen avskrivs enligt 8 5,

. när ett utdelningsförslag tillställs tillsynsmyndigheten enligt 11 5. . när utbetalning av medel sker enligt 13 5, . när efterutdelning äger rum enligt 16 5, . om konkursbeslutet hävs av högre rätt,

7. om rätten enligt 17 5 förordnar att boets medel skall överlämnas till gäldenären.

I fall som avses i första stycket 1, 2, 6 och 7 skall redovisningen avges ofördröjligen, i fall som avses i första stycket 3 samtidigt med att utdelningsförslaget tillställs tillsynsmyndigheten, i fall som avses första stycket 4 samtidigt med att förvaltaren hos tillsynsmyndigheten anmäler att utbetalning har ägt rum och i fall som avses i första stycket 5 samtidigt med att utdelningsförslaget tillställs tillsynsmyndigheten eller förvaltaren hos denna anmäler att utbetalning har ägt rum.

I fall som avses i första stycket 1—5 skall redovisningen avges till tillsynsmyndigheten, som har att granska den. En avskrift av redovisningen skall lämnas till rätten. I fall som avses i första stycket 6 och 7 skall redovisningen avges till gäldenären och tillsynsmyndigheten samtidigt.

OLA-kb)

20 5 Redovisningen får klandras av tillsynsmyndigheten och gäldenären. I fall som avses i 19 5 första stycket 1—5 får även en borgenär klandra redovisningen, om hans rätt kan vara beroende av den.

Talan om klander av redovisning skall väckas hos den tingsrätt som sägs i 12 kap. 6 5 andra stycket inom tre månader, räknat

1. i fall som avses i 195 första stycket 1—5, från det avskrift av redovisningshandlingarna kom in till rätten,

2. i fall som avses i 195 första stycket 6 och 7, från den dag redovisningshandlingarna kom gäldenären eller tillsyningsmyndigheten till handa.

Om klandertalan har anställts av en borgenär gäller 12 kap. 7 5.

Konkurskostnader

21 5 Med konkurskostnad avses i mindre konkurs sådan kostnad som anges i 13 kap. 1 5 1 och 3—8.

22 5 Konkurskostnaderna skall utgå ur konkursboet framför annan skuld som boet har ådragit sig. Kan konkurskostnaderna inte tas ut ur boet, skall de utgå av allmänna medel, om annat inte följer av andra stycket.

Har konkursen uppstått på ansökan av någon annan borgenär än staten och skrivs konkursen av enligt 8 5 skall, om konkurskostnaderna inte kan tas ut ur boet, borgenären betala dessa, dock högst ett belopp som motsvarar en tiondel av det vid tiden för konkursbeslutet gällande basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Är flera borgenärer betalningsskyldiga, svarar de solidariskt. Beslutet om avskrivning skall, i den mån boet befinns otillräckligt, innehålla åläggande för ansvarig borgenär att betala kostnader- na med angivna begränsning. Kan konkurskostnaderna inte tas ut av borgenären, skall de utgå av allmänna medel.

23 5 Ifråga om arvode och kostnadsersättning till förvaltaren gäller 13 kap. 3 och 4 55, 5 5 första och andra styckena samt 11 5 i tillämpliga delar.

Finns i boet egendom, vari särskild förmånsrätt äger rum, gäller 13 kap. 16 5.

24 5 Arvode till förvaltaren bestäms av rätten efter tillsynsmyndighetens hörande när konkursen avskrivs enligt 85 eller avslutas enligt 11 eller 13 5. Förvaltaren får inte uppbära arvodet förrän han har avgett slutredovisning för sin förvaltning enligt 19 5.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fastställer taxa som skall tillämpas vid bestämmande av arvode till förvaltaren när konkursen avskrivs enligt 8 5 eller avslutas enligt 13 5.

25 5 Avskrivs konkursen enligt 8 5 skall rätten bestämma kostnadsersättning till förvaltaren samtidigt som arvodet bestäms. Tillsynsmyndigheten skall yttra sig också över begärd ersättning för kostnader.

26 5 I fråga om ersättning till ett sakkunnigt biträde som förvaltaren har anlitat med stöd av 7 kap. 13 5 gäller 13 kap. 14 5.

27 5 Beträffande ersättning till staten för tillsynen över förvaltningen och för sådana konkurskostnader som avses i 13 kap. 1 5 5 och 6 gäller 15 5 samma kapitel.

FJÄRDE AVDELNINGEN Övriga gemensamma bestämmelser 15 kap. Kungörande av beslut och åtgärder rörande konkurs

Formen för kungörande

1 5 Konkursbeslutet jämte vad rätten enligt 2 kap. 23 5 har bestämt om handläggningsform och enligt 2 kap. 24 5 första stycket 1 om tidpunkt för första borgenärssammanträdet och bevakningstid skall kungöras i Post— och Inrikes Tidningar och ortstidning.

När ett beslut eller en åtgärd i annat fall än som sägs i första stycket eller i 8 kap. 11 5 skall kungöras enligt denna lag, skall kungörelsen införas i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar som rätten eller, i fall som avses i 12 kap. 45 första stycket, tillsynsmyndigheten bestämmer.

Utbyte av kungörande mot skriftliga underrättelser till borgenärerna

2 5 Kungörande skall i följande fall ersättas med skriftliga underrättelser till borgenärerna, om det kan antas att kostnaden för tillkännagivandet därigenom blir lägre och det i övrigt framstår som lämpligt, nämligen kungörande av

1. kallelser till sådana borgenärssammanträden som avses i 7 kap. 4, 5 och 8 55 och som hålls efter bevakningstidens utgång,

2. att en efterbevakning har gjorts och vad som enligt 9 kap. 185 har bestämts i fråga om handläggningen av denna,

3. vad som i 10 kap. 55 tredje stycket sägs beträffande utdelningsför- slag,

4. vad som i 10 kap. 20 5 första stycket sägs om otillräckliga tillgångar i boet,

5. ett beslut om nedläggning av konkursen enligt 11 kap. 1 5,

6. vad som enligt 12 kap. 45 första stycket har bestämts i fråga om slutredovisning,

7. vad som i 14 kap. 11 5 andra stycket sägs om utdelningsförslag,

8. vad som enligt 16 kap. 135 första stycket har bestämts i fråga om handläggningen av ett mål om klander mot utdelningsförslag.

Särskild underrättelse till borgenärer utan förmånsrätt

3 5 Har förvaltaren enligt 9 kap. 7 5 andra stycket hos rätten anmält att han har funnit det uppenbart att tillgångarna i boet inte räcker till utdelning för fordringar som inte har bevakats med förmånsrätt, skall rätten härom genast skriftligen underrätta de borgenärer som har bevakat fordringar utan att yrka förmånsrätt. I underrättelsen skall anges att någon ytterligare särskild information om konkursen inte kommer att sändas ut till dessa borgenä- rer.

I stället för att sända ut skriftliga underrättelser enligt första stycket får

rätten kungöra innehållet i sådan underrättelse, om det kan antas att kostnaden för tillkännagivandet därigenom blir lägre och deti övrigt framstår som lämpligt. I fråga om formen för kungörandet tillämpas 15 andra stycket.

Beräkning av tidsfrister m. m.

4 5 När tid enligt 2 kap. 26 5 andra stycket, 9 kap. 18 5 tredje stycket, 10 kap. 205 andra stycket eller 14 kap. 11 5 andra stycket eller 18 5 tredje stycket skall räknas från dagen för utfärdandet av en kungörelse eller från det att kungörande ägde rum, skall tiden räknas från den dag kungörelsen var införd i Post- och Inrikes Tidningar. Ersätts kungörande enligt 2 5 2, 4 eller 7 med skriftliga underrättelser, räknas tiden i stället från dagen efter den dag då underrättelserna sändes ut.

Den tidpunkt för kungörande som avses i 5 kap. 15 5 andra stycket, 10 kap. 9 5 första stycket och 11 kap. 5 5 skall hänföra sig till den kungörelse rörande ett utdelningsförslag som har införts i Post- och Inrikes Tidningar. Ersätts kungörandet enligt 2 5 3 med skriftliga underrättelser, skall tidpunk- ten i stället vara dagen efter den dag då underrättelserna sändes ut.

16 kap. Särskilda bestämmelser om rättens handläggning

Konkursärenden

1 5 Ett beslut om konkurs går i omedelbar verkställighet. Detsamma gäller ett beslut om formen för konkursens handläggning.

Andra beslut av rätten under handläggningen av ett ärende enligt denna lag skall genast lända till efterrättelse, om inte annat förordnas. Detta gäller dock inte beslut om

1. arvode, kostnadsersättning eller förskott till förvaltare,

2. arvode till en sådan rådgivare eller förlikningsman som har utsetts enligt 7 kap. 9 5,

3. arvode och kostnadsersättning till en sådan tillsynsman som har utsetts enligt 11 kap. 24 5,

4. utdömande av förelagt vite.

2 5 Talan mot ett beslut av tingsrätten i ett ärende enligt denna lag förs i hovrätten genom besvär.

Beträffande överklagande av ett beslut rörande näringsförbud enligt 18 kap. gäller vad som sägs i det kapitlet.

3 5 Mot tingsrättens beslut i fråga om återtagande eller ändring av ett ackordsförslag enligt 11 kap. 14 5 får talan föras endast i samband med att ackordet fastställs eller fastställelse vägras.

4 5 Talan får inte föras mot ett beslut enligt 14 kap. 11 5 om återförvisning till förvaltaren av ett utdelningsförslag.

5 5 Tillsynsmyndigheten får föra talan mot tingsrättens beslut, om beslutet rör

1. formen för konkursens handläggning,

2. utseende eller entledigande av förvaltare, antalet förvaltare eller delning av förvaltningen mellan fiera förvaltare,

3. reseförbud eller skyldighet för gäldenären att lämna ifrån sig sitt pass, hämtning eller häktning eller föreläggande eller utdömande av vite,

4. uppdrag som eller arvode till rådgivare eller förlikningsman,

5. avskrivning av stor konkurs enligt 10 kap. 20 5,

6. arvode, kostnadsersättning eller förskott till förvaltare. I sådana frågor som avses i första stycket förs det allmännas talan i högsta domstolen av riksskatteverket.

6 5 Talan mot ett beslut som avses i 2 5 första stycket skall föras inom två veckor från den dag då beslutet meddelades. Är det fråga om ett konkursbeslut, ett beslut om handläggningsform eller ett beslut om nedläggning av konkursen på grund av förlikning räknas dock besvärstiden från den dag kungörelse om beslutet var införd i Post- och Inrikes Tidningar.

Talan mot ett beslut om reseförbud, skyldighet för gäldenären att lämna ifrån sig sitt pass eller häktning får föras utan inskränkning till viss tid. Detsamma gäller klagan mot ett beslut under handläggningen som förs på den grund att förfarandet onödigt uppehålls genom beslutet.

7 5 Mot tillsynsmyndighetens beslut enligt denna lag får talan inte föras i andra fall än som avses i 3 kap. 5 5 eller 6 kap. 15 5.

8 5

Om en borgenär anser att ett beslut av borgenärerna i en sådan fråga som avses i 9 kap. 125 tredje stycket andra meningen inte har tillkommit på lagligt sätt, får han anföra besvär över beslutet i hovrätten.

Anser någon borgenär eller gäldenären att ett beslut varigenom ett ackordsförslag har förkastats av borgenärerna inte har tillkommit på lagligt sätt, får besvär anföras i hovrätten mot beslutet, av gäldenären dock endast om hans rätt kan vara beroende därav.

Ett beslut av borgenärerna länder omedelbart till efterrättelse, om inte annat förordnas.

9 5 En tingsrätt är vid handläggningen av ett konkursärende domför med en lagfaren domare.

I fråga om näringsförbud enligt 18 kap. är tingsrätten domför i den sammansättning som följer av det kapitlet.

Frågor som har hänskjutits till rättegång samt mål om klander mot utdelningsförslag

10 5 Tvistefrågor som har hänskjutits till rättegång enligt 9 kap. 13 5 skall om möjligt handläggas i omedelbar anslutning till det sammanträde som sägs i 12 5 samma kapitel. Tvistefrågor som inte behandlas omedelbart skall sättas ut att förekomma viss dag inom fyra veckor efter sammanträdet eller, om särskilda skäl föreligger, senare dag.

Huvudförhandlingen skall föregås av förberedelse, om det behövs. Hålls ett sammanträde för muntlig förberedelse och lämnar samtliga närvarande sitt samtycke till det eller finnes saken uppenbar, får huvudförhandlingen hållas i omedelbart samband med förberedelsen.

11 5 Tvistefrågor angående bevakade fordringar skall prövas snarast och om möjligt avgöras på en gång. Kräver vissa fordringar längre tid för att utredas och styrkas, skall rätten döma särskilt över de tvistefrågor som kan avgöras tidigare. Beror någon borgenärs anspråk på en annan rätts prövning, får det inte fördröja avgörandet. I sådant fall skall domstolen fastställa hans rätt i konkursen för det belopp som kan bli bestämt genom dom i den särskilda rättegången.

Har ett ackordsförslag tagits upp, får rättens prövning enligt första stycket skjutas upp till dess ackordsfrågan har avgjorts, om det finnes ändamålsen- ligt.

12 5 När en ackordsfråga har hänskjutits till rättegång enligt 11 kap. 16 5 skall målet utan förberedelse företas till huvudförhandling. Målet skall sättas ut att förekomma så snart som möjligt.

Sätts målet ut till fortsatt eller ny huvudförhandling får rätten, om det behövs för att målet skall kunna slutföras vid denna, förordna att förberedelse skall äga rum.

13 5 Om klander mot ett utdelningsförslag tas upp, skall rätten genast bestämma dag för målets handläggning samt minst tio dagar före den dag som har bestämts låta kungöra när handläggningen skall äga rum.

I ett mål om klander mot ett utdelningsförslag tillämpas 10 5 andra stycket.

Förvaltaren bör närvara vid förhandling i målet.

14 5 Uteblir i mål som avses i 10, 12 och 13 55 part eller annan som har rätt att närvara vid en förhandling, hindrar det inte att målet avgörs.

15 5 I mål som avses i 10, 12 och 13 55 gäller i fråga om tingsrättens sammansättning vad som sägs i 9 5 första stycket.

Rättens avgörande av saken sker genom slutligt beslut.

16 5 Talan mot ett beslut varigenom en anmärkning mot en bevakning har ogillats får föras av förvaltaren, en borgenär och gäldenären.

17 5 Talan får inte föras mot ett beslut av tingsrätten enligt 11 kap. 17 5 med anledning av en framställd anmärkning. Inte heller får särskild talan föras mot ett beslut av tingsrätten enligt 18 5 samma kapitel att borgenärerna på nytt skall pröva ackordsfrågan.

17 kap. Skadestånd och straff Skadestånd

1 5 En förvaltare skall ersätta skada som han vid fullgörande av sitt uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet vållar boet, en konkursborgenär eller gäldenären. Skadeståndet kan jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn till handlingens beskaffenhet, skadans storlek och omständigheterna i övrigt. Skall flera förvaltare ersätta samma skada, svarar de solidariskt för skadeståndet i den män inte skadeståndsskyldigheten har jämkats för någon av dem enligt första stycket. Vad någon har betalt i skadestånd får sökas åter av de andra efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.

2 5 Talan om skadestånd enligt 1 5 förs genom klander av förvaltarens slutredovisning. Detta gäller dock inte sådan talan som grundas på brott.

3 5 Om en borgenärs konkursansökan inte bifalls och det visas att borgenären när han gav in ansökningen saknade skälig anledning anta att gäldenären var på obestånd, skall borgenären på yrkande av gäldenären ersätta skada, som skäligen kan anses ha orsakats gäldenären genom ansökningen och dess handläggning.

Talan om skadestånd enligt första stycket skall väckas vid den tingsrätt där ärendet om gäldenärens försättande i konkurs är eller har varit anhäng—

igt.

Straff 4 5

En gäldenär som bryter mot 6 kap. 1 5 första stycket döms till böter.

5 5 En borgenär, som för sin röst vid ett borgenärssammanträde i samband med ackord i konkurs har betingat sig någon särskild förmån av gäldenären, döms till böter eller fängelse i högst ett år.

6 5 Åtal mot en gäldenär för gäldenärsbrott och åtal mot en borgenär för brott som sägs i 5 5 får väckas vid den tingsrätt där konkursen är eller har varit anhängig.

7 5 Allmän åklagare skall ha tillgång till alla handlingar som rör boet och kan lämna upplysning om huruvida gäldenären har gjort sig skyldig till gäldenärsbrott.

FEMTE AVDELNINGEN

Näringsförbud

18 kap. Näringsförbud efter särskild prövning Förutsättningar för näringsförbud

1 5 Är gäldenären en enskild näringsidkare och har han förfarit grovt otillbörligt mot borgenärerna eller på annat sätt grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare, får utöver vad som följer av 6 kap. 1 5 förbud att idka näring meddelas honom för en tid av högst fem år (näringsförbud).

Om gäldenären är ett aktiebolag eller en ekonomisk förening eller en sådan ideell förening eller stiftelse som drivit näringsverksamhet, varmed följer bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen(1976:125), gäller vad som sägs i första stycket den som företräder eller senare än två år innan konkursansökningen kom in har företrätt den juridiska personen antingen som ställföreträdare eller genom att faktiskt handha ledningen eller förvaltningen av dess angelägenheter.

Näringsförbud får också meddelas den som upprepade gånger har förekommit i samband med konkurs antingen som gäldenär eller som företrädare för en juridisk person enligt vad som sägs i andra stycket, om han i näringsverksamhet som har föregått konkurserna har åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare och näringsförbud är påkallat av särskilda skäl.

Verkan av näringsförbud

2 5 Den som har meddelats näringsförbud får inte driva näringsverksamhet av den art som omfattas av förbudet enligt 6 kap. 1 5. Han får inte heller såsom styrelseledamot eller i någon annan egenskap vara ställföreträdare för en sådan juridisk person som avses i 1 5 andra stycket eller faktiskt handha ledningen eller förvaltningen av dess angelägenheter.

Föreligger särskilda skäl får en viss näringsverksamhet undantas från näringsförbudet.

I ett beslut om näringsförbud får fastställas en senare dag från vilket förbudet skall gälla.

Talan om näringsförbud m. m.

3 & Talan om näringsförbud förs av allmän åklagare vid allmän domstol. Angående utredningen och förfarandet i mål om näringsförbud skall, om inte annat föreskrivs i denna lag, i tillämpliga delar gälla vad som i allmänhet är föreskrivet om mål som rör allmänt åtal för brott, för vilket är stadgat fängelse i högst ett år.

Talan om näringsförbud får tas upp av rätten i den ort där konkursen är eller har varit anhängig. Bestämmelserna i 24 och 25 kap. rättegångsbalken skall inte tillämpas i fråga om näringsförbud.

Talan om näringsförbud skall väckas senast två år från dagen för konkursbeslutet. Så länge konkursen pågår får dock talan väckas.

4 & Tillsynsmyndigheten skall, om inte förvaltaren har gjort någon anmälan om näringsförbud till åklagaren enligt 7 kap. 18 å andra stycket, göra en sådan anmälan, så snart det finns anledning till det.

Tillsynsmyndigheten skall till sin anmälan foga den utredning som finns tillgänglig hos myndigheten.

5 5 Ett lagakraftvunnet beslut om näringsförbud kan på begäran av den som förbudet avser hävas helt eller delvis, när ändrade förhållanden eller något annat skäl föranleder det.

Beträffande mål om hävande av näringsförbud gäller i tillämpliga delar vad som i 3 5 första stycket har föreskrivits om talan om näringsförbud. Mål om hävande av näringsförbud tas upp av den tingsrätt som tidigare har handlagt målet om näringsförbud eller av rätten i den ort där sökanden har sitt hemvist, om rätten med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt. Mål om hävande av näringsförbud får avgöras utan huvudförhandling om saken är uppenbar.

Tillfälligt näringsförbud

6 5 Om särskilda skäl föranleder det, får rätten meddela näringsförbud för tiden till dess frågan om näringsförbud slutligt har avgjorts (tillfälligt näringsför- bud).

I fråga om tillfälligt näringsförbud gäller reglerna i 2 å andra och tredje styckena.

En fråga om tillfälligt näringsförbud tas upp på yrkande av åklagaren. Innan ett tillfälligt förbud meddelas skall den som yrkandet avser få tillfälle att yttra sig i frågan, såvida det inte finns anledning anta att han har avvikit eller på annat sätt håller sig undan. Rätten får hålla förhandling för frågans

prövning. Till förhandlingen skall den som avses med yrkandet kallas personligen. I kallelsen skall erinras om att frågan kan avgöras även om han inte inställer sig. Om förfarandet i övrigt vid en sådan förhandling gäller i tillämpliga delar föreskrifterna i 24 kap. 14 & rättegångsbalken.

Ett beslut om tillfälligt näringsförbud skall genast lända till efterrättelse, Beslutet skall delges den som avses med förbudet.

Mot ett beslut om tillfälligt näringsförbud, som har meddelats under rättegången, skall talan föras särskilt.

7 & Om rätten meddelar ett tillfälligt näringsförbud skall den, om inte talan enligt 3 & redan har väckts, utsätta den tid inom vilken sådan talan skall väckas. Tiden får inte bestämmas längre än vad som är oundgängligen behövligt. Är den utsatta tiden inte tillräcklig, får rätten på framställning som åklagaren har gjort före tidens utgång medge förlängning av tiden.

Om talan enligt 3 5 inte har väckts inom den föreskrivna tiden och det inte heller har kommit in en framställning om förlängning av tiden, skall beslutet om tillfälligt näringsförbud omedelbart hävas. Detsamma gäller om talan återkallas eller lämnas utan bifall eller om annars skäl för det tillfälliga näringsförbudet inte längre föreligger. Om talan bifalls skall rätten pröva om det tillfälliga näringsförbudet fortfarande skall bestå.

Rätten får i samband med domen självmant förordna om tillfälligt näringsförbud.

Övriga bestämmelser

8 5 Riksskatteverket skall föra ett register över näringsförbud och tillfälliga näringsförbud.

9 % Det åligger tillsynsmyndigheten att vaka över att näringsförbud och tillfälliga näringsförbud efterlevs samt att anmäla överträdelse av förbud till åklaga- ren.

10 5 Den som överträder ett näringsförbud eller ett tillfälligt näringsförbud som har meddelats enligt detta kapitel döms till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.

Överträds ett näringsförbud, får det förlängas med högst fem år. Sker flera förlängningar, får den sammanlagda tiden för förlängning inte vara mer än fem år. Talan om förlängning skall väckas innan förbudstiden har gått ut.

1. Denna lag träder i kraft den . . . Genom lagen upphävs med de begränsningar som anges under 2 och 3 konkurslagen(1921:225) och lagen (1921:226) om nya konkurslagens införande och vad i avseende därå skall iakttagas.

1 Senaste lydelse 19792343.

2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om en konkurs, i vilken konkursbeslutet har meddelats före ikraftträdandet. Vad som i dessa bestämmelser sägs om konkursdomaren skall dock i stället avse tingsrätten. Vid fullgörandet av en uppgift som enligt äldre lag ankommer på konkursdomaren består rätten av en lagfaren domare. Skall enligt 93 å tredje stycket, 108 & fjärde stycket eller 164å första stycket konkurslagen(19211225) en fråga hänskjutas till rätten efter ikraftträdandet av den nya lagen, skall frågan i stället handläggas i den ordning som är föreskriven i denna lag för motsvarande fall.

3. Är en konkursansökan anhängig vid ikraftträdandet, tillämpas äldre bestämmelser i fråga om förfarandet vid prövning av ansökningen.

4. Sådana underrättelser med anledning av en konkurs som enligt någon föreskrift i lag eller annan författning ankommer på konkursdomaren skall i stället lämnas av tingsrätten.

5. Förekommer i annan lag eller författning någon föreskrift om att en åtgärd skall ha vidtagits viss tid efter första borgenärssammanträdet i konkurs eller att en viss rättsverkan skall inträda viss tid efter detta sammanträde skall, om konkursen handläggs som mindre konkurs. fristen i stället räknas från tidpunkten för konkursbeslutet.

6. Förekommer i annan lag eller författning någon hänvisning till en föreskrift som har ersatts genom en bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

2. Förslag till Lag om ändring i lagen (1956:217) om vissa kreditinrättningars konkurs

Härigenom föreskrivs att 3 5 lagen (1956:217) om vissa kreditinrättningars konkurs skall ha nedan angivna lydelse.

Föreslagen lydelse 3 ål

Nuvarande lydelse

Förvaltarna åligger att upprätta förteckning över de borgenärer, vil- ka enligt kreditinrättningens räken- skapar hava fordran hos kreditin— rättningen på grund av insättning på räkning eller enligt sparbanksbok. Förteckningen skall för varje borge- när upptaga beloppet av hans ford— ran. Är ränta på fordringen utfäst, skall tillika upptagas den dag, från

Förvaltarna åligger att upprätta en förteckning över de borgenärer, vil- ka enligt kreditinrättningens räken- skaper har fordran hos kreditinrätt- ningen på grund av insättning på räkning eller enligt sparbanksbok. Förteckningen skall för varje borge- när uppta beloppet av hans fordran. Är ränta på fordringen utfäst, skall även upptas den dag, från vilken

Nuvarande lydelse

vilken räntan är ogulden, jämte rän- tefoten.

Förteckningen skall i huvudskrift av förvaltarna så fort ske kan ingivas till konkursdomaren. Vid huvud- skriften bör fogas avskrifter till det antal, som påkallas av vad här efteråt stadgas. Sedan avskrifternas över- ensstämmelse med huvudskriften blivit av konkursdomaren bekräftad, skall förteckningen i sålunda styrkt avskrift under de trettio sista dagar- na före utgången av den för bevak- ning av fordringar utsatta tiden för envar, som vill taga del av densam- ma, hållas tillgänglig hos konkursdo- maren, hos förvaltarna samt vid vart och ett av kreditinrättningens kon- tor.

Fordran, som upptagits på för- teckningen, skall anses vara bevakad i konkursen som om borgenären själv hade anmält densamma inom den förfordringars bevakning utsatta tiden.

Vad konkursdomaren bestämt en- ligt 103 5 konkurslagen (1921 :225) skall kungöras en gång i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar, som bestämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen. Utan hinder av vad i 129, 155, 16] och 189 55 konkurslagen föreskrives om utsändande av med— delanden samt avskrifter av ackords- förslag och yttranden må innehållet i nämnda meddelanden och handling- ar i annan ordning, som av konkurs- domaren bestämmes efter samråd, när 189 5 konkurslagen är tillämplig med tillsynsmyndigheten i konkursen och eljest med förvaltarna bringas till ifrågavarande borgenärers känne- dom. Underrättelse om vad sålunda bestämts skall kungöras i de tidning- ar, som nyss sagts, av tillsynsmyndig- heten när avsteg gjorts från föreskrif-

Föreslagen lydelse

räntan är obetald, jämte räntefo- ten.

Förteckningen skall i huvudskrift av förvaltarna snarast tillställas rät- ten. Vid huvudskriften bör fogas avskrifter till det antal, som påkallas av vad som sägs i det följande. Sedan avskrifternas överensstämmelse med huvudskriften har blivit bekräf- tad av rätten, skall förteckningen i sålunda styrkt avskrift under de tret- tio sista dagarna före utgången av den tid som har bestämts för bevak- ning av fordringar för var och en, som vill ta del av den, hållas tillgäng- lig hos rätten, hos förvaltarna samt vid vart och ett av kreditinrättning- ens kontor.

En fordran, som har upptagits på förteckningen, skall anses vara beva- kad i konkursen som om borgenären själv hade anmält den inom bevak- ningstiden.

Vad rätten har bestämt enligt 9 kap. 65 konkurslagen ( 0000:00 ) skall kungöras i Post- och Inrikes Tidningar och i den eller de ortstid- ningar som rätten bestämmer.

1 Senaste lydelse 1979z344.

SOU 1983:24 Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse tema i 1895 och i övriga fall av förvaltarna. Denna lag träder i kraft den . . . Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om en konkurs, i vilken konkursbeslutet har meddelats före ikraftträ- dandet. Vad som i dessa bestämmelser sägs om konkursdomaren skall dock i stället avse tingsrätten. Vid fullgörandet av en uppgift som enligt äldre lag ankommer på konkursdomaren består tingsrätten av en lagfaren domare.

3. Förslag till Lag om ändring i lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs

Härigenom föreskrivs att 2, 4, 6, 7 och 8 55 lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 ål Betalning enligt garantin utgår för sådan fordran på lön eller annan ersättning som har förmånsrätt enligt 12 å förmånsrättslagen (1970:979) och för fordran på pension som har förmånsrätt enligt 12 eller 13% samma

lag.

Har någon på grund av fordran som omfattas av garantin ansökt om gäldenärens försättande i konkurs, utgår betalning även för kostnaden härför och, om konkursen avskrivits enligt I 85 d 5 konkurslagen(1921 :225 ), för kostnad som han ålagts att utge enligt 188 5 samma lag.

Har någon på grund av en fordran som omfattas av garantin ansökt om gäldenärens försättande i konkurs, utgår betalning även för kostnaden härför och, om konkursen har avskrivits enligt 14 kap. 8 5 konkurs- lagen (0000:00), för kostnad som han har ålagts att utge enligt 14 kap. 22 5 samma lag.

Beträffande fordran med förmånsrätt enligt 12 & förmånsrättslagen gäller garantin för varje arbetstagare högst ett belopp som motsvarar tolv gånger det vid tiden för konkursbeslutet gällande basbeloppet enligt 1 kap. 6 5 lagen (1962:381) om allmän försäkring. Betalning utgår därvid för fordran som avser ersättning för särskilda kostnader framför annan fordran.

45

Från belopp som avses i 2 & avräk- nas vad arbetstagaren får lyfta enligt 143 5 konkurslagen(1921 :225).

Från belopp som avsesi 2 & avräk- nas vad som betalas ut till arbetstaga- ren enligt 10 kap. 14 5 eller 14 kap.

15 5 konkurslagen (000000).

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

6å2

Förvaltare i konkurs, som hand- lägges i enlighet med vad som i allmänhet är föreskrivet i fråga om konkurs, skall snarast efter konkurs- beslutet underrätta myndighet som avses i 5 5 om fordran på lön för uppsägningstid i den mån fordringen enligt förvaltarens bedömande är klar. Underrättelse bör lämnas även om annan fordran som omfattas av garantin under samma förutsättning. I övrigt skall underrättelse lämnas utan dröjsmål när fordran som omfattas av garantin efter bevakning blivit utdelningsgill.

Underrättelse som avses i första stycket behöver icke lämnas i den mån arbetstagaren får lyfta betalning för sin fordran enligt 143 5 konkurs- lagen (1921 :225), beträffande ford- ran på lön för uppsägningstid på fordringens förfallodag och beträf- fande annan fordran utan dröjsmål sedan fordringen blivit utdelnings- gill.

När underrättelse lämnas enligt första stycket första eller andra meningen skall konkursförvaltaren samtidigt för arbetstagarens räkning bevaka fordran som avses med underrättelsen. Bevakning sker ge- nom att förvaltaren tillställer kon- kursdomaren två kopior av under— rättelsen med angivande av att den- na avse: bevakning. Förvaltaren skall i sådant fall genast underrätta arbetstagaren om bevakningen.

En förvaltare i stor konkurs skall snarast efter konkursbeslutet under- rätta den utbetalande myndigheten om en fordran på lön för uppsäg- ningstid, i den mån fordringen enligt förvaltarens bedömande är klar. Underrättelse bör lämnas även om annan fordran som omfattas av garantin under samma förutsättning. I övrigt skall underrättelse lämnas utan dröjsmål när en fordran som omfattas av garantin efter bevakning har blivit utdelningsgill.

Underrättelse som avses i första stycket behöver inte lämnas i den mån medel betalas ut till arbetstaga- ren enligt 10 kap. 14 & konkurslagen (000000), beträffande en fordran på lön för uppsägningstid på fordring- ens förfallodag och beträffande annan fordran utan dröjsmål sedan fordringen har blivit utdelningsgill.

När underrättelse lämnas enligt första stycket första eller andra meningen skall konkursförvaltaren samtidigt för arbetstagarens räkning bevaka den fordran som avses med underrättelsen. Bevakning sker ge- nom att förvaltararen tillställer rät- ten två kopior av underrättelsen med angivande av att denna avser bevak- ning. Förvaltaren skall i sådant fall genast underrätta arbetstagaren om bevakningen.

753

Handlägges konkurs som mindre konkurs enligt konkurslagen(1921 :225) och finnes anledning antaga att fordran, som omfattas av garantin kan göras gällande, skall konkursdomaren genast sända un- derrättelse därom till kronofogde-

Handläggs en konkurs som mind- re konkurs och finns anledning anta att fordran, som omfattas av garan- tin, kan göras gällande, skall rätten genast sända underrättelse därom till kronofogdemyndigheten i den ort, där gäldenären bör svara i tvis-

2 Senaste lydelse 1979 : 344.

3 Senaste lydelse 1979: 344.

** Senaste lydelse 19792344.

Nuvarande lydelse

myndigheten i den ort, där gäldenä- ren bör svara i tvistemål som angår gäldi allmänhet. Sedan tid för gälde- närens edgång har bestämts, skall myndigheten underrättas därom. Myndigheten har behörighet som borgenär, även om staten icke inne- har fordran hos gäldenären.

Första stycket gäller i tillämpliga delar, när konkursdomaren från konkursförvaltaren mottagit anmä- lan som avses i 186 5 konkurslagen eller fråga på annat sätt uppkommit om avskrivning av konkursen enligt nämnda paragraf utan att underrät- telse som avses i 6 & lämnats dessför- innan.

Föreslagen lydelse

temål som angår gäld i allmänhet. Sedan tid för gäldenärens edgång har bestämts, skall myndigheten underrättas därom. Myndigheten har behörighet som borgenär, även om staten inte innehar någon fordran hos gäldenären.

Första stycket gäller i tillämpliga delar, när rätten från konkursförval- taren har mottagit sådan anmälan som avses i 10 kap. 20 å" konkursla- gen (0000:00) utan att någon under- rättelse som avses i 6 & har lämnats dessförinnan.

854

Det åligger kronofogdemyndighet som får underrättelse enligt 7 & eller anmälan enligt 185 b 5 konkurslagen(1921 :225) att skyndsamt pröva i vad mån betalning enligt garantin skall utgå för fordran i konkursen. Detta gäller även när fordran i konkursen på annat sätt blir känd för myndig- heten.

Arbetsgivare är skyldig att vid kronofogdemyndighetens prövning enligt första stycket på anfordran lämna uppgift om arbetstagares anställnings- och avlöningsförhål— landen eller pensionsförhållanden. Undandrager sig arbetsgivaren att fullgöra detta, kan han efter omstän- digheterna hämtas eller häktas.

Beslut om hämtning eller häkt- ning meddelas av konkursdomaren efter framställning från kronofogde- myndigheten. Kostnaden för hämt- ning eller häktning utgår av allmän- na medel. I övrigt gäller beträffande sådan åtgärd 95 å konkurslagen i tillämpliga delar.

Kronofogdemyndigheten skall utan dröjsmål underrätta den i Så

Det åligger kronofogdemyndighet som får underrättelse enligt 7 % eller anmälan enligt 14 kap. 45 konkur- slagen (000000) att skyndsamt prö- va i vad mån betalning enligt garan- tin skall utgå för en fordran i konkur- sen. Detta gäller även när en fordran i konkursen på annat sätt blir känd för myndigheten.

Arbetsgivare är skyldig att vid kronofogdemyndighetens prövning enligt första stycket på anfordran lämna uppgift om arbetstagares anställnings- och avlöningsförhål- landen eller pensionsförhållanden. Undandrar sig arbetsgivaren att full- göra detta, kan han efter omständig- heterna hämtas eller häktas.

Beslut om hämtning eller häkt- ning meddelas av rätten efter fram- ställning frän kronofogdemyndighe- ten. Kostnaden för hämtning eller häktning utgår av allmänna medel. I övrigt gäller beträffande sådan åtgärd 6 kap. 10 och 11 55 konkurs- lagen i tillämpliga delar.

Kronofogdemyndigheten skall utan dröjsmål underrätta den i Så

Nuvarande lydelse

avsedda myndigheten angående fordran som vid prövning enligt för- sta stycket funnits vara betalnings- grundande. Förekommer anledning därtill får kronofogdemyndigheten återkalla sitt beslut, om det sker innan utbetalning har ägt rum.

Föreslagen lydelse

avsedda myndigheten angående en fordran som vid prövning enligt för- sta stycket har funnits vara betal- ningsgrundande. Förekommer an- ledning till det får kronofogdemyn— digheten återkalla sitt beslut, om det sker innan utbetalning har ägt rum.

Denna lag träder i kraft den . . . Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om en konkurs, i vilken konkursbeslutet har meddelats före ikraftträ- dandet. Vad som idessa bestämmelser sägs om konkursdomaren skall dock i stället avse tingsrätten. Vid fullgörandet av en uppgift som enligt äldre lag ankommer på konkursdomaren består tingsrätten av en lagfaren domare.

4. Förslag till Lag om ändring i lagen (1981:6) om konkurs som omfattar egendom i annat nordiskt land

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1981:6) om konkurs som omfattar egendom i annat nordiskt land

dels att i 2ä ordet "konkursdomaren” skall bytas ut mot ordet

”rätten",

dels att 13 & skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

13å

Har i ett beslut om konkurs eller om inledande av offentlig ackords- förhandling utan konkurs angetts att rätten eller konkursdomaren grun- dat sin behörighet på annan omstän- dighet än att gäldenären har eller vid sin död hade sitt hemvist här i riket, tillämpas inte denna lag.

Har i ett beslut om konkurs eller om inledande av offentlig ackords- förhandling utan konkurs angetts att rätten grundat sin behörighet på annan omständighet än att gäldenä- ren har eller vid sin död hade sitt hemvist här i riket, tillämpas inte denna lag.

Bolag, förening eller stiftelse skall anses ha hemvist här i riket, om styrelsen har sitt säte där.

Denna lag träder i kraft den . . . Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om en konkurs, i vilken konkursbeslutet har meddelats före ikraftträ- dandet. Vad som i 2 & sägs om konkursdomaren skall dock i stället avse tingsrätten. Vid fullgörandet av en uppgift som enligt äldre lag ankommer på konkursdomaren består tingsrätten av en lagfaren domare.

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1981:7) om verkan av konkurs som inträffat i annat nordiskt land

Härigenom föreskrivs att 2 och 3 55 lagen (1981:7) om verkan av konkurs som inträffat i annat nordiskt land skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Begär konkursdomstol eller kon- kursförvaltning i konkurslandet hos konkursdomare här i riket, inom vars tjänstgöringsområde gäldenä- ren äger tillgångar, att den här befintliga egendomen skall uppteck- nas, skall konkursdomaren förordna en lämplig person att upprätta bouppteckning över gäldenärens till- gångar och de skulder som särskilt belastar sådana tillgångar.

På begäran av konkursdomstol eller konkursförvaltning i konkurs- landet skall konkursdomaren även förordna en lämplig person att ta hand om gäldenärens egendom häri riket till dess den kan övertas av konkursförvaltningen. Det åligger den som har förordnats att även försälja egendom som inte lämpligen kan bevaras.

Konkursdomstol eller konkurs- förvaltningi konkurslandet kan häri riket påkalla sådan handräckning som avses i 54 5 konkurslagen ( 1 921 :225 ).

35

Har begäran gjorts hos en kon- kursdomare om åtgärd enligt 2 5, får konkursdomaren av den som begärt åtgärden kräva förskott för kostna- den med skäligt belopp. Är en hand- ling avfattad på finska eller isländ- ska, skall den vara åtföljd av styrkt översättning till danska, norska eller svenska.

Föreslagen lydelse

25

Begär en konkursdomstol eller en konkursförvaltning i konkurslandet hos en tingsrätt här i riket, inom vilkens tjänstgöringsområde gälde- nären äger tillgångar, att den här befintliga egendomen skall uppteck— nas, skall rätten förordna en lämplig person att upprätta bouppteckning över gäldenärens tillgångar och de skulder som särskilt belastar sådana tillgångar.

På begäran av en konkursdomstol eller en konkursförvaltning i kon- kurslandet skall rätten även förordna en lämplig person att ta hand om gäldenärens egendom här i riket till dess den kan övertas av konkursför- valtningen. Det åligger den som har förordnats att även försälja egen- dom som inte lämpligen kan beva- ras.

En konkursdomstol eller en kon- kursförvaltning i konkurslandet kan här i riket påkalla sådan handräck- ning som avsesi 7kap. 16 å konkurs- lagen (000000).

Har en begäran gjorts hos en tingsrätt om åtgärd enligt 2 5, får rätten av den som har begärt åtgär- den kräva förskott för kostnaden med skäligt belopp. Är en handling avfattad på finska eller isländska, skall den vara åtföljd av en styrkt översättning till danska, norska eller svenska.

Denna lag träder i kraft den . . . Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om en konkurs, i vilken konkursbeslutet har meddelats före ikraftträ- dandet. Vad som i dessa bestämmelser sägs om konkursdomaren skall dock i stället avse tingsrätten. Vid fullgörandet av en uppgift som enligt äldre lag ankommer på konkursdomaren består tingsrätten av en lagfaren domare.

6. Förslag till Lag om ändring i ackordslagen (1970:847)

Härigenom föreskrivs i fråga om ackordslagen (1970:847) dels att i 1 och 16 551 ”konkurslagen(1921:225)" skall bytas ut mot

" konkurslagen (0000:OO)”,

dels att i 5, 7, 8, 26, 29, 31, 32, 33 och 37 55 ordet ”konkursdomare" i olika böjningsformer skall bytas ut mot ordet ”rätten” i motsvarande form, dels att i 265 ordet ”Konungen” skall bytas ut mot ordet ”regering-

vv

en

dels att 45 5 skall upphöra att gälla, dels att 6, 22, 25, 34, 41 och 43 55 skall ha nedan angivna lydelse, dels att nuvarande 42, 43 och 44 55 skall betecknas 43, 44 och 45 55, dels att i lagen skall införas en paragraf, 42 5, av nedan angivna

lydelse.

Nuvarande lydelse

Bestämmelserna i konkurslagen(1921:225) om behörig konkursdo- mare vid ansökan om konkurs äger motsvarande tillämpning i fråga om ansökan om förordnande av god man.

Vid ansökan skall gäldenären ange och styrka de omständigheter som betingar konkursdomarens be- hörighet, om de ej är kända.

Har ansökan gjorts hos konkurs- domare som icke är behörig, skall han genast sända ansökningshand- lingen till konkursdomare som enligt vad handlingarna visar är behörig och underrätta gäldenären. Ansö- kan skall anses gjord, när ansök- ningshandlingen inkom till den förra konkursdomaren.

Framgår ej av ansökningen vem som är behörig konkursdomare eller

Föreslagen lydelse

Bestämmelserna i 2 kap. 1 5 kan- kurslagen (000000) om behörig tingsrätt vid ansökan om konkurs äger motsvarande tillämpning i fråga om en ansökan om förordnande av en god man.

Vid ansökan skall gäldenären ange och styrka de omständigheter som betingar rättens behörighet, om de inte är kända.

Har en ansökan gjorts hos en tingsrätt som inte är behörig, skall rätten genast sända ansökningshand- lingen till en tingsrätt, som enligt vad handlingarna visar är behörig, och underrätta gäldenären. En ansökan skall anses gjord, när ansöknings- handlingen kom in till den förra tingsrätten.

Framgår inte av ansökningen vil- ken tingsrätt som är behörig eller är

1 Senaste lydelse av 165 19712499.

Nuvarande lydelse

är den eljest bristfällig och efterkom- mer gåldenären ej föreläggande att avhjälpa bristen, skall ansökningen avvisas.

Föreslagen lydelse

den annars bristfällig och efterkom- mer gäldenären inte föreläggande att avhjälpa bristen, skall ansökningen avvisas.

225

Ansökan om förhandling om offentligt ackord göres hos den kon- kursdomare som förordnat god

En ansökan om förhandling om offentligt ackord görs hos den tings- rätt som har förordnat god man.

man. Ansökningen skall åtföljas av

1. ackordsförslag som anger hur mycket gäldenären bjuder i betalning och när denna skall erläggas samt om säkerhet ställts för ackordet och vari den i så fall består,

2. förteckning över boets tillgångar och skulder, upprättad enligt 235 tidigast två månader innan ansökan om förhandling om offentligt ackord gjordes,

3. den senaste balansräkningen, om gäldenären är eller varit bokförings- skyldig under det sista året innan ansökan om förordnande av god man gjordes,

4. berättelse av gode mannen som anger boets tillstånd och orsakerna till gäldenärens obestånd samt innehåller översikt över tillgångar och skulder, uppgift om den utdelning som kan påräknas i en konkurs och upplysning huruvida egendom frångått gäldenären under sådana förhållanden att den kan bli föremål för återvinning, huruvida det finns skälig anledning antaga att gäldenären gjort sig skyldig till brott mot sina borgenärer och i så fall grunden därför samt vilka handelsböcker gäldenären hållit och hur de blivit förda,

5. yttande av gode mannen, huruvida han anser att ackordsförslaget bör antagas av borgenärerna,

6. intyg av gode mannen att borgenärer, som till antalet utgör minst två femtedelar av de i bouppteckningen upptagna borgenärer vilkas fordringar skulle omfattas av ackordet och som tillsammans innehar minst två femtedelar av dessa fordringars sammanlagda belopp, förklarat sig anse ackordet antagbart,

7. bevis att ackordsförslaget samt gode mannens berättelse och yttrande sänts till alla borgenärer som upptages i bouppteckningen,

8. förskott, med belopp som 8. förskott, med belopp som rege-

Konungen föreskrivit, på kostnaden för ackordsfrågans handläggning hos konkursdomaren och rätten samt av konkursdomaren godkänd säkerhet för vad som ej täckes av förskottet.

ringen har föreskrivit, på kostnaden för ackordsfrågans handläggning hos rätten samt av rätten godkänd säker- het för vad som inte täcks av förskot- tet.

255

Upptages ansökningen, skall gäl- denären inför konkursdomaren av-

Upptas ansökningen, skall gälde- nären inför rätten avlägga boupp-

Nuvarande lydelse

lägga bouppteckningsed på tid som konkursdomaren bestämmer. Gäl- denären skall därvid göra de tillägg eller ändringar som han finner påkallade och med ed betyga att bouppteckningen med gjorda tillägg eller ändringar är riktig, så att det ej honom veterligen har oriktigt ute- lämnats eller upptagits någon till- gång eller skuld.

När anledning förekommer, får konkursdomaren tillåta gäldenären att avlägga eden inför annan kan- kursdomare. Är gäldenären sjuk, får eden avläggas där han vistas.

Föreslagen lydelse

teckningsed på tid som rätten bestämmer. Gäldenären skall därvid göra de tillägg eller ändringar som han finner påkallade och med ed betyga att bouppteckningen med gjorda tillägg eller ändringar är rik- tig, så att det inte honom veterligen har oriktigt utelämnats eller uppta— gits någon tillgång eller skuld.

När anledning förekommer, får rätten tillåta gäldenären att avlägga eden inför en annan tingsrätt. Är gäldenären sjuk, får eden avläggas där han vistas.

345

Har ackordsförslaget antagits vid borgenärssammanträdet men före- kommer anledning att ackordet på grund av 36 5 ej skall fastställas, skall konkursdomaren hänskjuta ackords- frågan till rätten. Detsamma gäller, om det vid borgenärssammanträdet ej kan avgöras om förslaget antagits eller förkastats. Föreligger ej fall som nu sagts, skall konkursdomaren fastställa ackordet.

Har ackordsförslaget antagits vid borgenärssammanträdet men före- kommer anledning att ackordet på grund av 365 inte skall fastställas, skall ackordsfrågan hänskjutas till rättegång. Detsamma gäller, om det vid borgenärssammanträdet inte kan avgöras om förslaget har antagits eller förkastats. Föreligger inte fall som har sagts nu, skall rätten faststäl- la ackordet.

Beslut i ackordsfrågan skall meddelas inom en vecka, om ej längre rådrum är nödvändigt på grund av särskilda omständigheter.

415

Talan mot beslut som konkursdo- maren meddelat enligt denna lag föresi hovrätten. Besvärstiden är två veckor.

Talan mot ett beslut som tingsrät- ten har meddelat enligt denna lag förs i hovrätten genom besvär. Besvärstiden är två veckor.

Besvärstiden räknas ifråga om beslut om förhandling om offentligt ackord från det att kungörelsen om förhandlingen infördes i Post- och Inrikes

Tidningar.

425

En tingsrätt är vid handläggningen av ett ackordsärende domför med en lagfaren domare.

? Paragrafens nuvarande

beteckning.

1 Senaste lydelse av. 8 kap. 5 5 1970:849 och av 13 kap. 155 19772655.

1 Senaste lydelse 1981z784.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

43 52

Mål om ackord som av konkurs- domaren hänskjutits till rätten skall utan förberedelse företagas till hu- vudförhandling. Utsättes målet till fortsatt eller ny huvudförhandling, skall dock rätten, om det erfordras för att målet vid denna skall kunna slutföras, förordna att förberedelse skall äga rum. Parts utevaro utgör ej hinder för målets avgörande.

Mål om ackord som har hänskju- tits till rättegång skall utan förbere- delse företas till huvudförhandling. Sätts målet ut till fortsatt eller ny huvudförhandling skall dock rätten, om det behövs för att målet skall kunna slutföras vid denna, förordna att förberedelse skall äga rum. Parts utevaro utgör inte hinder för målets avgörande.

I mål som avses i första stycket gäller i fråga om tingsrättens sam- mansättning vad som sägs i 42 5.

Beträffande talan mot rättens avgörande i mål som avses i första stycket äger bestämmelserna i rättegångsbalken om talan mot beslut i mål som väckts vid underrätt motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den . . . Äldre bestämmelser gäller fortfarande, om en ansökan om godmansförordnande eller förhandling om offentligt ackord har gjorts före ikraftträdandet. Vad som i dessa bestämmelser sägs om konkursdomaren skall dock i stället avse tingsrätten. Vid fullgörandet av en uppgift som enligt äldre lag ankommer på konkursdomaren består tingsrätten av en lagfaren domare. Skall enligt 34 5 ackordslagen (1970:847) en fråga hänskjutas till rätten efter ikraftträdandet av den nya lagen. skall frågan i stället handläggas i den ordning som är föreskriven i denna lag.

7. Förslag till Lag om ändring i giftermålsbalken

Härigenom föreskrivs att i 8 kap. 5 5 och 13 kap. 15 5 giftermålsbalken1 ”konkurslagen(1921:225)" skall bytas ut mot ”konkurslagen (0000:()0)".

Denna lag träder i kraft den

8. Förslag till Lag om ändring i jordabalken

Härigenom föreskrivs att i 13 kap. 265 jordabalkenl ”konkurslagen(1921:225)” skall bytas ut mot "konkurslagen (0000:00)".

Denna lag träder i kraft den

9 Förslag till Lag om ändring i lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva

Härigenom föreskrivs att 3 5 lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva skall ha nedan angivna

lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

351

Är köpeavhandling så upprättad och behandlad, som i 1 5 sägs, men inträffar utmätning inom trettio dagar efter det avhandlingen inför rätten företeddes, eller försätts säl- jaren i konkurs efter ansökning, som gjorts inom sagda tid, är den sålda egendomen ej fredad från att utmä- tas eller att räknas till konkursboet. Detsamma gäller, när ansökan om förordnande av god man enligt ackordslagen (1970:847) gjorts inom nämnda tid och konkurs följt på ansökan, som gjorts inom tre veckor från det att verkan av godmansför- ordnandet förföll eller, när förhand- ling om offentligt ackord följt, ackordsfrågan avgjordes. Görs efter utgången av den i första punkten angivna tiden jäv mot köpeavhand- ling, vilken är så upprättad och behandlad, som nyss sagts, är, om jävet görs vid utmätningstillfälle, fordringsägaren skyldig att, om han vill fullfölja jävet, inom en månad därefter väcka talan mot såväl sälja- ren som köparen vid tingsrätten i den ort där kronofodemyndigheten finns. Gör han inte det, har han förlorat sin talan. Godset skall genast beläggas med kvarstad och sökanden skall, om han vill att åtgär- den skall bestå, inom fjorton dagar efter utmätningsförrättningen hos kronofogdemyndigheten ställa full borgen för den kostnad och skada, som kan orsakas av kvarstaden. Var säljarens egendom avträdd till kon-

Är köpeavhandling så upprättad och behandlad, som i 1 5 sägs, men inträffar utmätning inom trettio dagar efter det avhandlingen inför rätten företeddes, eller försätts säl- jaren i konkurs efter ansökning, som gjorts inom sagda tid, är den sålda egendomen ej fredad från att utmä- tas eller att räknas till konkursboet. Detsamma gäller, när ansökan om förordnande av god man enligt ackordslagen (1970:847) gjorts inom nämnda tid och konkurs följt på ansökan, som gjorts inom tre veckor från det att verkan av godmansför- ordnandet förföll eller, när förhand- ling om offentligt ackord följt, ackordsfrågan avgjordes. Görs efter utgången av den i första punkten angivna tiden jäv mot köpeavhand- ling, vilken är så upprättad och behandlad, som nyss sagts, är, om jävet görs vid utmätningstillfälle, fordringsägaren skyldig att, om han vill fullfölja jävet, inom en månad därefter väcka talan mot såväl sälja- ren som köparen vid tingsrätten i den ort där kronofogdemyndigheten finns. Gör han inte det, har han förlorat sin talan. Godset skall genast beläggas med kvarstad och sökanden skall, om han vill att åtgär- den skall bestå, inom fjorton dagar efter utmätningsförrättningen hos kronofogdemyndigheten ställa full borgen för den kostnad och skada, som kan orsakas av kvarstaden. Var säljarens egendom avträdd till kon-

* Senaste lydelse 19812800.

1 Senaste lydelse 1975 2248.

Nuvarande lydelse

kurs, skall vad om återvinning av lös egendom till konkursbo är stadgat i 40 b 5 konkurslagen(I9ZI:225) äga motsvarande tillämpning.

Föreslagen lydelse

kurs, skall vad om återvinning av lös egendom till konkursbo är stadgat i 4 kap. 19 5 konkurslagen (000000) äga motsvarande tillämpning.

Vad som nu sagts om konkurs äger motsvarande tillämpning om i stället offentligt ackord fastställes. I fråga om talan med anledning av ackordsför— handling äga 17 och 18 55 ackordslagen (1970:847) motsvarande tillämp-

ning.

Denna lag träder i kraft den

10 Förslag till Lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal

Härigenom föreskrivs att 117 5 lagen (1927:77) om försäkringsavtal skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

117 51

Försättes försäkringstagaren i kon- kurs efter ansökan, som gjorts innan tio år förflutit från försäkringsavta- lets ingående, och har han under de tre senaste åren före konkursansök— ningen eller senare till betalning av premie för försäkring, som enligt 1165 ej kan göras till föremål för utmätning, använt belopp, som vid den tid, då betalningen skedde, ej stod i skäligt förhållande till hans villkor, äge konkursboet hos försäk- ringsgivaren utkräva vad sålunda för mycket erlagts, i den mån tillgodo- havandet hos denne därtill förslår. Har ej försäkringstagaren lämnat konkursboet samtycke till beloppets utkrävande, åligger det konkursboet att för prövning av dess rätt väcka talan mot försäkringstagaren. Be- träffande sådan talan äga bestäm- melserna i 40 b 5 konkurslagen(I921:225) motsvarande tillämp- ning.

Har konkurs föregåtts av förord- nande av god man enligt ackordsla-

Försätts försäkringstagaren i kon- kurs efter en ansökan, som har gjorts innan tio år förflutit från försäkrings- avtalets ingående, och har han under de tre senaste åren före konkursan- sökningen eller senare till betalning av premie för försäkring, som enligt 1165 inte kan göras till föremål för utmätning, använt belopp, som vid den tid, då betalningen skedde, inte stod i skäligt förhållande till hans villkor, äger konkursboet hos för- säkringsgivaren utkräva vad sålunda har erlagts för mycket, i den mån tillgodohavandet hos denne förslår till det. Har inte försäkringstagaren lämnat konkursboet samtycke till beloppets utkrävande, åligger det konkursboet att för prövning av dess rätt väcka talan mot försäkringstaga- ren. Beträffande sådan talan äger bestämmelserna i 4 kap. 195 kan- kurslagen (000000) motsvarande tillämpning.

Har en konkurs föregåtts av förordnande av god man enligt

Nuvarande lydelse

gen (1970:847) eller förordnande av boutredningsman, skall vad som enligt första stycket gäller om tiden för konkursansökningen avse den i 29 5 konkurslagen för sådant fall angivna fristdagen.

Bestämmelserna i första och and- ra styckena om konkurs äga motsva- rande tillämpning om i stället offent- ligt ackord fastställts. I fråga om talan med anledning av ackordsför- handling äga 17 och 18 55 ackordsla- gen (1970:847) motsvarande tillämp- ning.

Ej må krav, varom nu är sagt, göras gällande till förfång för för- månstagare vars insättande jämlikt 102 5 ej må återkallas.

Denna lag träder i kraft den

11. Förslag till

Föreslagen lydelse

ackordslagen (1970:847) eller för- ordnande av boutredningsman, skall vad som enligt första stycket gäller om tiden för konkursansökningen avse den i 4 kap. 2 5 konkurslagen för sådant fall angivna fristdagen.

Bestämmelserna i första och and- ra styckena om konkurs äger mot- svarande tillämpning om i stället offentligt ackord har fastställts. I fråga om talan med anledning av ackordsförhandling äger 17 och 18 55 ackordslagen (1970:847) mot- svarande tillämpning.

Krav som har sagts nu får inte göras gällande till förfång för för- månstagare vars insättande enligt 102 5 inte kan återkallas.

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 25 rättegångsbalken skall ha nedan

angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

2 kap.

Hovrätt tillkommer att som första domstol upptaga mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av brott som i utövningen av tjänsten eller uppdraget begåtts av domare i all- män underrätt eller krigsrätt eller av konkursdomare, inskrivningsdoma- re eller annan som vid inskrivnings- myndighet har förordnats att hand- lägga inskrivningsärende.

Hovrätt äri övrigt första domstol i mål, beträffande vilka så föreskrives i lag.

Föreslagen lydelse

2 51

Hovrätt tillkommer att som första domstol uppta mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av brott som i utövningen av tjänsten eller uppdraget har begåtts av domare i allmän underrätt eller krigsrätt eller av inskrivningsdomare eller annan som vid inskrivningsmyndighet har förordnats att handlägga inskriv- ningsärende.

Hovrätt är i övrigt första domstol i mål, beträffande vilka det är före- skrivet i lag.

Denna lag träder i kraft den . . . Äldre bestämmelser gäller även i fråga om ansvar eller enskilt anspråk på grund av brott som en konkursdomare i utövningen av tjänsten har begått efter ikraftträdandet.

1 Senaste lydelse 1974:573.

1 Senaste lydelse 1981:830.

1 Senaste lydelse 1974:387.

12 Förslag till

Lag om ändring i rättshjälpslagen(1972:429)

Härigenom föreskrivs att i 105 rättshjälpslagen1 ”konkurslagen(1921:225)” skall bytas ut mot ”konkurslagen (0000:00)”.

Denna lag träder i kraft den

13. Förslag till Lag om ändring i lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål

om mindre värden

Härigenom föreskrivs att i 3 5 lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden1 ”konkurslagen(1921:225)” skall bytas ut mot "konkurs-

lagen ( 0000:00 )”.

Denna lag träder i kraft den

14. Förslag till Lag om ändring i utsökningsbalken

Härigenom föreskrivs att 8 kap. 15 5 och 15 kap. 185 utsökningsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

8 kap. 15 5

Säljs egendom exekutivt under konkurs, skall betalning utgå för de konkursboets kostnader som enligt 81 5 konkurslagen(1921.-225) får tagas ut ur egendomen, om kostna- derna anmäls enligt vad som sägs i 105 första stycket.

Säljs egendom exekutivt under konkurs, skall betalning utgå för de konkursboets kostnader som enligt 13 kap. 16 5 konkurslagen (000000) får tas ut ur egendomen, om kostna- derna anmäls enligt vad som sägs i 10 5 första stycket.

När egendom säljs exekutivt under konkurs eller utmätt fordran drivs in under konkurs, har även borgenär, vars fordran är förenad med förmånsrätt enligt 10 5 förmånsrättslagen (l970:979), rätt att få betalning ur egendomen, om han anmäler sin fordran enligt vad som sägs i 13 5 första stycket.

15 kap. 18 5

Införsel får äga rum utan hinder av att gäldenären är i konkurs, i den mån ej lön eller annat som införseln

Införsel får äga rum utan hinder av att gäldenären är i konkurs, i den mån ej lön eller annat som införseln

Nuvarande lydelse

gäller skall ingå i konkursboet enligt 27 5 konkurslagen(1921:225).

Denna lag träder i kraft den

15. Förslag till

Föreslagen lydelse

gäller skall ingå i konkursboet enligt 3 kap. 45 konkurslagen (000000).

Lag om ändring i lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar att i 93 5 ordet ”konkursdomaren” eller böjningsform därav skall bytas ut mot ordet ”rätten” i motsvarande former och i 103 5 1 mom.1 ordet ”konkursdomaren" skall bytas ut mot ordet ”tingsrätten”.

Denna lag träder i kraft den "

16. Förslag till Lag om ändring i lagen (1982:188) om preskription av

skattefordringar m. m.

Härigenom föreskrivs att 105 lagen (1982:188) om preskription av skattefordringar skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Innebörden av preskription

Föreslagen lydelse

Innebörden av preskription

105

Preskription innebär att åtgärder för att få betalt för en fordran inte får vidtas. Har fordringen innan pre- skription inträtt helt eller delvis säkerställts genom sådan åtgärd, får dock denna fullföljas efter preskrip- tionstidens utgång.

Preskription innebär att åtgärder för att få betalt för en fordran inte får vidtas. Har fordringen innan pre- skription har inträtt helt eller delvis säkerställts genom en sådan åtgärd, får dock denna fullföljas efter pre- skriptionstidens utgång. I den mån en fordran är sådan som sägs i 9 kap. 2 5 konkurslagen (000000) jämställs med säkerställande av fordringen att den utan bevakning görs gällande i konkurs.

Under tid då preskriptionstiden är förlängd på grund av 9 5, får åtgärd för att få betalt för fordringen inte vidtas utöver vad som krävs för att säkerställa den. Lös egendom som hastigt faller i värde eller kräver alltför kostsam vård får dock säljas.

1 Senaste lydelse av 103 5 1 mom. 1974:163.

Har ansökan om förlängning av preskriptionstiden återkallats eller lämnats utan bifall enligt beslut, som har vunnit laga kraft, skall åtgärd som avses i andra stycket såvitt möjligt återgå.

Denna lag träder i kraft den . . . Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om en konkurs, i vilken konkursbeslutet har meddelats före ikraftträ- dandet.

17. Förslag till Lag om ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1955:183) om bankrörelse dels att i 1445 ordet ”konkursdomaren” eller böjningsform därav skall bytas ut mot ordet ”rätten" i motsvarande former och att i 1715 ordet ”konkursdomaren” skall bytas ut mot ordet ”tingsrätten”,

dels att 158 5 2 mom. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

158 5 2 mom.

Har bankaktiebolags egendom av- trätts till konkurs, förordnar tillsyns- myndigheten ett allmänt ombud att såsom konkursförvaltare deltaga i konkursboets förvaltning med den eller de förvaltare, som utses på sätt i konkurslagen stadgas.

Utan hinder av beslut, som kan vara fattat om delning av förvalt- ningen av boet, äger allmänna ombudet deltaga i förvaltningen i alla dess delar. Ombudet äger beträffande medförvaltare göra så- dan anmälan som sägs i 805 konkurslagen . '

Om arvode till ombud gäller vad i konkurslagen är i allmänhet stadgat beträffande arvode till konkursför- valtare.

Försätts ett bankaktiebolag i kon- kurs, förordnar tillsynsmyndigheten ett allmänt ombud att såsom kon- kursförvaltare delta i konkursboets förvaltning med den eller de förval— tare, som utses på sätt i konkursla- gen (000000) stadgas.

Utan hinder av ett beslut, som kan vara fattat om delning av förvalt- ningen av boet, äger allmänna ombudet delta i förvaltningen i alla dess delar. Ombudet äger beträffan- de en medförvaltare göra en sådan framställning som sägs i 7 kap. 8 5 konkurslagen .

Om arvode till ett ombud gäller vad i konkurslagen är i allmänhet stadgat beträffande arvode till en konkursförvaltare.

Denna lag träder i kraft den . . . Bestämmelserna i 158 5 2 mom. gäller fortfarande i fråga om en konkurs, i vilken konkursbeslutet har meddelats före ikraftträdandet.

18. Förslag till Lag om ändring i lagen (1955:227) om inskrivning av rätt till luftfartyg

Härigenom föreskrivs att 41 5 lagen (1955:227) om inskrivning av rätt till luftfartyg skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

41 51

Har ett luftfartyg, en lott däri eller inteknade reservdelar utmätts eller har enligt 71 5 konkurslagen(1921:225) begärts att ett luftfartyg eller intecknade reservdelar skall säljas i den ordning som gäller för utmätt sådan egendom eller har utmätningen upphävts eller frågan om egendomens försäljning av annat skäl förfallit, skall anteckning därom göras i inskrivningsboken. Anteck- ning att egendomen har sålts utmät- ningsvis skall ske, när handling som visar köpeskillingens fördelning har inkommit. Har ett luftfartyg, en lott däri eller intecknade reservdelar belagts med kvarstad eller tagits i anspråk genom betalningssäkring eller har en sådan åtgärd upphävts eller återgått, skall anteckning där- om också göras i inskrivningsbo— ken.

Har ett luftfartyg, en lott däri eller intecknade reservdelar utmätts eller har enligt 8 kap. 8 5 konkurslagen (000000) begärts att ett luftfartyg eller intecknade reservdelar skall säljas i den ordning som gäller för utmätt sådan egendom eller har utmätningen upphävts eller frågan om egendomens försäljning av annat skäl förfallit, skall anteckning därom göras i inskrivningsboken. Anteck- ning att egendomen har sålts utmät- ningsvis skall ske, när handling som visar köpeskillingens fördelning har inkommit. Har ett luftfartyg, en lott däri eller intecknade reservdelar belagts med kvarstad eller tagits i anspråk genom betalningssäkring eller har en sådan åtgärd upphävts eller återgått, skall anteckning där- om också göras i inskrivningsbo- ken.

Om inverkan på inteckning av en exekutiv försäljning eller av en myndighets fördelning av medel skall anteckning göras i inskrivningsboken när anmälan, bevis eller fördelningslängd som utvisar förhållandet har inkommit.

Har domstol beträffande inteckning i luftfartyg meddelat förklaring som i 26 5 sägs, åligger det domstolen att därom översända bevis till inskrivnings- domaren, som har att å nästa inskrivningsdag göra anteckning om förhållandet i inskrivningsboken.

Denna lag träder i kraft den

1 Senaste lydelse 1981z809.

1 Senaste lydelse av 88 5 1974:167.

2 Senaste lydelse 1962: 234.

19. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1955:416) om sparbanker

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1955:416) om sparbanker dels att i 88 51 ordet ”konkursdomaren” skall bytas ut mot ordet

”tingsrätten”,

dels att 825 2 mom. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

82 5 2 mom.2

Har sparbanks egendom avträtts till konkurs, förordnar tillsynsmyn- digheten ett allmänt ombud att såsom konkursförvaltare deltaga i konkursboets förvaltning med den eller de förvaltare, som utses på sätt stadgas i konkurslagen .

Utan hinder av beslut, som kan vara fattat om delning av förvalt- ningen av boet, äger allmänna ombudet deltaga i förvaltningen i alla dess delar. Ombudet äger beträffande medförvaltare göra så- dan anmälan som sägs i 80 5 konkurslagen .

Om arvode till ombud gäller vad i konkurslagen är i allmänhet stadgat beträffande arvode till konkursför- valtare.

Försätts en sparbank i konkurs, förordnar tillsynsmyndigheten ett allmänt ombud att såsom konkurs— förvaltare delta i konkursboets för- valtning med den eller de förvaltare, som utses på sätt stadgas i konkurs- lagen (000000).

Utan hinder av ett beslut, som kan vara fattat om delning av förvalt- ningen av boet, äger allmänna ombudet delta i förvaltningen i alla dess delar. Ombudet äger beträffan- de en medförvaltare göra en sådan framställning som sägs i 7 kap. 8 5 konkurslagen.

Om arvode till ett ombud gäller vad i konkurslagen är i allmänhet stadgat beträffande arvode till en konkursförvaltare.

Denna lag träder i kraft den . . . Bestämmelserna i 825 2 mom. gäller fortfarande i fråga om en konkurs, i vilken konkursbeslutet har meddelats

före ikraftträdandet.

20. Förslag till Lag om ändring i lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen

Härigenom föreskrivs att 77 5 lagen (1956:216) om jordbrukskasserörel- sen skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

775

Har centralkassas egendom av- trätts till konkurs, förordnar tillsyns- myndigheten ett allmänt ombud att

Försätts en centralkassa i konkurs, förordnar tillsynsmyndigheten ett allmänt ombud att såsom konkurs-

Nuvarande lydelse

såsom konkursförvaltare deltaga i konkursboets förvaltning med övri- ga konkursförvaltare.

Utan hinder av beslut, som kan vara fattat om delning av förvalt- ningen av boet, äger allmänna ombudet deltaga i förvaltningen i alla dess delar. Ombudet äger beträffande medförvaltare göra så— dan anmälan, som sägs i 805 kon- kurslagen.

Om arvode till ombud gäller vad i konkurslagen är i allmänhet stadgat beträffande arvode till konkursför- valtare.

Föreslagen lydelse

förvaltare delta i konkursboets för- valtning med övriga konkursförval- tare.

Utan hinder av ett beslut, som kan vara fattat om delning av förvalt- ningen av boet, äger allmänna ombudet delta i förvaltningen i alla dess delar. Ombudet äger beträffan- de en medförvaltare göra en sådan framställning, som sägs i 7 kap. 8 5 konkurslagen (000000).

Om arvode till ett ombud gäller vad i konkurslagen är i allmänhet stadgat beträffande arvode till en konkursförvaltare.

Denna lag träder i kraft den . . . Äldre bestämmelser gäller i fråga om en konkurs, i vilken konkursbeslutet har meddelats före ikraftträdandet.

21. Förslag till Lag om ändring i lagen (1972:262) om understödsföreningar

Härigenom föreskrivs att i 64 5 lagen (1972:262) om understödsföreningar ”konkurslagen(1921:225)” skall bytas ut mot ”konkurslagen (0000:00)”.

Denna lag träder i kraft den

22. Förslag till Lag om ändring i handelsregisterlagen (1974:157)

Härigenom föreskrivs att 16 och 18 55 handelsregisterlagen(1974:157) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

165

Om avförande av firma ur regi- stret, sedan dom om hävande av firmaregistrering vunnit laga kraft, finns bestämmelser i firmalagen(1974:156).

Har i annat fall genom dom som vunnit laga kraft förklarats, att infö- ring i registret ej bort ske eller att

Om avförande av en firma ur registret, sedan en dom om hävande av en firmaregistrering har vunnit laga kraft, finns bestämmelser i fir- malagen (1974:156).

Hari annat fall genom en dom som har vunnit laga kraft förklarats, att en införing i registret inte hade bort

1 Senaste lydelse 1977z707.

Nuvarande lydelse

beslut som registrerats är ogiltigt eller att i annat fall visst förhållande som registrerats ej föreligger, skall registreringen avföras ur registret. Dom i mål som här avses skall genom domstolens försorg i avskrift sändas till registreringsmyndighe— ten.

Om bolagsman genom dom skilts från rätten att teckna bolagets firma, skall uppgift härom registreras även om domen icke vunnit laga kraft.

Försättes näringsidkare i konkurs, skall meddelande härom samtidigt med kungörelsen om beslutet genom konkursdomarens försorg översän- das för registrering. Har högre rätt upphävt beslut om konkurs, skall registreringen på anmälan av kan- kursdomaren avföras. När konkurs avslutats, skall konkursdomaren ofördröjligen översända meddelan- de härom för registrering.

Föreslagen lydelse

ske eller att ett beslut som har registrerats är ogiltigt eller att i annat fall något visst förhållande som har registrerats inte föreligger, skall regi- streringen avföras ur registret. En dom i ett mål som här avses skall genom domstolens försorg i avskrift sändas till registreringsmyndighe- ten.

Om en bolagsman genom en dom har skilts från rätten att teckna bolagets firma, skall en uppgift här- om registreras även om domen inte har vunnit laga kraft.

Försätts en näringsidkare i kon- kurs, skall meddelande om detta samtidigt med kungörelsen om beslutet genom tingsrättens försorg översändas för registrering. Har högre rätt upphävt ett beslut om konkurs, skall registreringen avföras på anmälan av tingsrätten. När en konkurs har avslutats, skall rätten genast sända meddelande om detta för registrering.

18 51

Registrering eller avförande ur registret skall genom registrerings- myndighetens försorg ofördröjligen kungöras i Post- och Inrikes Tidning- ar. Vad nu sagts skall ej gälla, när registrering eller avförande sker efter anmälan av konkursdomaren.

Denna lag träder i kraft den

Registrering eller avförande ur registret skall genom registrerings- myndighetens försorg ofördröjligen kungöras i Post- och Inrikes Tidning— ar. Vad som har sagts nu gäller inte när registrering eller avförande sker efter anmälan av rätten.

23. Förslag till Lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385)

Härigenom föreskrivs att 13 kap. 20 5 aktiebolagslagen(197511385) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

13 kap. 20 5

Om aktiebolag försättes i konkurs eller om förhandling om offentligt ackord inledes för bolaget, skall konkursdomaren sända underrättel- se om beslutet för registrering.

Under konkurs företrädes bolaget som konkursgäldenär av den styrelse och verkställande direktör eller de likvidatorer som finnes vid konkur- sens början. Dock gäller även under konkursen bestämmelserna i denna lag om rätt att avgå, om entledigan- de och om nytillsättning.

När konkurs avslutats eller för- handling om offentligt ackord avslu- tats på annat sätt än genom konkurs, skall konkursdomaren genast för registrering underrätta registrerings- myndigheten samt i förra fallet ange om överskott finnes eller ej. Kon- kursdomaren skall även för registre- ring underrätta registreringsmyndig- heten när överrätt genom beslut, som vunnit laga kraft, upphävt beslut att försätta bolaget i konkurs eller att inleda förhandling om offentligt ackord.

Denna lag träder i kraft den

Om ett aktiebolag försätts i kon- kurs eller om en förhandling om offentligt ackord inleds för bolaget, skall rätten sända underrättelse om beslutet för registrering.

Under konkursen företräds bola- get som konkursgäldenär av den styrelse och verkställande direktör eller de likvidatorer som finns vid konkursens början. Dock gäller även under konkursen bestämmel- serna i denna lag om rätt att avgå, om entledigande och om nytillsätt- ning.

När en konkurs har avslutats eller en förhandling om offentligt ackord har avslutats på annat sätt än genom konkurs, skall tingsrätten genast för registrering underrätta registrerings- myndigheten samt i det förra fallet ange om något överskott finns eller inte. Tingsrätten skall även för regi- strering underrätta registrerings- myndigheten när högre rätt genom ett beslut, som har vunnit laga kraft, har upphävt ett beslut att försätta bolaget i konkurs eller att inleda en förhandling om offentligt ackord.

1 Senaste lydelse 1976:581 .

24. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i arbets- tvister

Härigenom föreskrivs att i 25 lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvisterl ”konkurslagen(1921:225)” skall bytas ut mot ”konkurslagen

(oooo:00)".

Denna lag träder i kraft den

25. Förslag till Lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982z713)

Härigenom föreskrivs i fråga om försäkringsrörelselagen(1982z713) dels atti 13 kap. 6 5 Och 15 kap. 7 5 ”konkurslagen(1921:225)” skall bytas ut mot ”konkurslagen (0000:00)”,

dels att 14 kap. 20 och 21 55 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

14 kap. 20 5

Om ett försäkringsbolag försätts i konkurs skall konkursdomaren sän- da en underrättelse om beslutet till försäkringsinspektionen för registre- ring.

Om ett försäkringsbolag försätts i konkurs skall rätten sända en under- rättelse om beslutet till försäkrings- inspektionen för registrering.

Under konkursen företräds bolaget som konkursgäldenär av den styrelse och verkställande direktör eller de likvidatorer som finns vid konkursens början. Under konkursen gäller dock bestämmelserna i denna lag om rätt att avgå, om entledigande och om nytillsättning.

När konkursen har avslutats skall konkursdomaren genast för registre- ring underrätta försäkringsinspek- tionen samt ange om något överskott finns eller inte. Konkursdomaren skall även för registrering underrätta försäkringsinspektionen när en över- rätt genom beslut, som vunnit laga kraft, upphävt ett beslut att försätta bolaget i konkurs.

När konkursen har avslutats skall rätten genast för registrering under- rätta försäkringsinspektionen samt ange om något överskott finns eller inte. Rätten skall även för registre- ring underrätta försäkringsinspek- tionen när en högre rätt genom ett beslut, som har vunnit laga kraft, har upphävt ett beslut att försätta bola- get i konkurs.

215

När ett försäkringsbolag är i kon- kurs kan försäkringsinspektionen förordna ett allmänt ombud. Det allmänna ombudet skall som kon-

När ett försäkringsbolag är i kon- kurs kan försäkringsinspektionen förordna ett allmänt ombud. Det allmänna ombudet skall som kon-

Nuvarande lydelse

kursförvaltare delta i konkursboets förvaltning tillsammans med den eller de förvaltare som utses enligt konkurslagen(1921 :225).

Det allmänna ombudet kan be- träffande medförvaltare göra en sådan framställning som avses i 80 5 konkurslagen .

Även om beslut om delning av boets förvaltning har fattats, får det allmänna ombudet delta i förvalt- ningen i dess helhet.

Om arvode till det allmänna ombudet gäller bestämmelserna i konkurslagen om arvode till kon- kursförvaltare.

Föreslagen lydelse

kursförvaltare delta i konkursboets förvaltning tillsammans med den eller de förvaltare som utses enligt konkurslagen (000000).

Det allmänna ombudet kan be- träffande en medförvaltare göra en sådan framställning som avses i 7 kap. 8 5 konkurslagen.

Även om ett beslut om delning av boets förvaltning har fattats, får det allmänna ombudet delta i förvalt- ningen i dess helhet.

Om arvode till det allmänna ombudet gäller bestämmelserna i konkurslagen om arvode till en kon- kursförvaltare.

Denna lag träder i kraft den . . . Bestämmelserna i 14 kap. 21 5 gäller fortfarande i fråga om en konkurs, i vilken konkursbeslutet har meddelats före ikraftträdandet.

1 Inledning '

1.1. Delreformer

Lagstiftningen om konkurs och vad därmed sammanhänger har sedan 1960-talet reformerats i olika etapper. På förslag av lagberedningen infördes 1970 en ny ackordslag (1970:847, AckL) och en särskild förmånsrättslag (1970:979, FRL). Båda lagarna föranledde ändringar i konkurslagen(1921z225, KL). Den egentliga revisionen av KL inleddes med en första etapp 1975. På grundval av beredningens delbetänkande (SOU 1970:75) Utsökningsrätt X (U X) ändrades då KL:s reglering av den s. k. materiella konkursrätten,l däribland reglerna om konkursgrunder och om återvinning till konkursbo. Även förfarandet i samband med prövning av konkursansö- kan sågs samtidigt över. De berörda ändringarna (SFS 19751244—255) gällde framför allt 1, 2, 5 och 6 kap. KL.

I prop. 1975/76:210 föreslogs med anledning av konkurslagskommitténs första delbetänkande (SOU 1974:6) Förenklad konkurs m. m. (KLK I) nya regler om bl. a. handläggning av mindre konkurser. Sedan propositionen avslagits av riksdagen (LU 1976/77111 och rskr 1976/77:63) och kommittén fått tilläggsdirektiv (Dir 1977:09) för att ytterligare pröva frågan om förvaltningen i mindre konkurser, avgav kommittén delbetänkandet (SOU 1977:29) Konkursförvaltning (KLK II). På grundval av detta betänkande företogs 1979 genomgripande ändringar i bestämmelserna om konkursför- valtning och tillsyn över konkursförvaltning (prop. 1978/79:105). Ändring- arna syftade inte minst till att ersätta systemet med s. k. fattigkonkurs med en ny ordning för handläggning av mindre konkurs. Också reglerna om konkursgäldenärens skyldigheter m. m. sågs över i detta sammanhang. De nu berörda ändringarna (SFS 1979z340—347), vilka trädde i kraft den 1 januari 1980, gällde framför allt 3, 4, 5, 8 och 9 kap. KL.

Efter förslag av kommittén i delbetänkandet (SOU 1979:13) Konkurs och rätten att idka näring (KLK III) infördes 1980 i 11 kap. särskilda regler om näringsförbud efter särskild prövning för konkursgäldenär. Reglerna syftade främst till att motverka missbruk av konkursinstitutet från en gäldenärs sida.2

Det kan tilläggas, att KL:s regler om kungörande av beslut och åtgärder rörande konkurs 1977 ändrades i samband med tillkomsten av lagen (1977:654) om kungörande i mål och ärenden hos myndighet m. ni. (se vidare prop. 1976/77:63 s. 188 ff).

1 Beträffande detta ut- tryck se avsnitt 2.1.

2 Numera har en ny kommitté tillkallats för att pröva frågan om utvidgade regler om näringsförbud (Dir 1981:63 och 1983z7).

1 Förslaget har sederme- ra lett till 1977 års kungörandelag och därav föranledda ändringar i KL. Vid tillkomsten av denna lag uttalade che- fen för justitiedeparte- mentet att KL:s kungö- randesystem numera framstår som föga ända- målsenligt men att en total omreglering av systemet borde ske först i samband med det fort- satta reformarbetet på konkursrättens område (prop. 1976/77:63 s. 189

f).

1.2. Kommitténs återstående uppdrag

Kommitténs ursprungliga direktiv är intagna i anförande till statsrådsproto- kollet den 4 juni 1971 av dåvarande chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer (se KLK I 5. 46 ff). Med hänsyn till de nyss berörda delreformerna efter denna tidpunkt finns numera skäl att erinra endast om ett par avsnitt i dessa direktiv. Departementschefen uttalade följande i fråga om den allmänna inriktningen av en översyn av konkurslagstiftningen:

De nuvarande bestämmelserna om konkursförfarandet är i stort sett oförändrade sedan konkurslagens tillkomst år 1921. Sedan dess har genom samhällsutvecklingen förutsättningarna för förfarandet ändrats i betydande grad. Förändringar inom näringslivet har bl. a. medfört att en konkursförvaltning i vissa fall kan vara avsevärt mera komplicerad än tidigare. Det är inte ovanligt att konkursförvaltningen pågår under flera år och föranleder betydande kostnader. Det numera rådande systemet för betalning av skatter och avgifter till det allmänna innebär vidare att staten vanligen är borgenär i konkurs, ofta med betydande fordringar. Ett rationellt konkursförfarande är sålunda av stort intresse också från det allmännas synpunkt. Tiden är enligt min mening nu mogen att utreda om ett enklare och mera flexibelt konkursförfarande skulle kunna ge möjlighet till en snabbare och mindre kostnadskrävande avveckling utan att rimliga garantier för säkerhet och objektivitet åsidosätts. Ett sådant utredningsarbete bör syfta till en allmän översyn av konkursförfarandet. En sådan översyn bör inriktas på de frågor där det finns ett påtagligt reformbehov. Någon fullständig genomgång av konkursrättsliga frågor är sålunda inte avsedd.

' Efter att ha uppehållit sig vid behovet av att se över bestämmelserna om

konkursförvaltning och tillsyn över konkursförvaltning liksom vid frågan om införande av en ny ordning för handläggning av mindre konkurser framhöll departementschefen, att det också finns anledning att ompröva det nuvarande bevaknings-, anmärknings- och utdelningsförfarandet mot bak- grunden av de riktlinjer han hade angett förut. Han tillade bl. a. att kommittén bör vara oförhindrad att ta med även andra konkursrättsliga spörsmål som kan aktualiseras under utredningsarbetets gång.

Som har nämnts under 1.1 fick kommittén tilläggsdirektiv 1977. Utöver frågan om förvaltningen i mindre konkurser, vilken fråga fick sin lösning genom 1979 års reform, togs i tilläggsdirektiven upp spörsmålet om ett utvidgat näringsförbud för konkursgäldenär. Som framgår av redogörelsen för genomförda delreformer reglerades denna fråga genom 1980 års ändringar i KL.

Kommitténs kvarstående uppdrag får sitt innehåll också genom vissa uttalanden från statsmakternas sida, främst i samband med 1975 och 1979 års delreformer. I prop. 1975:6 framhöll chefen för justitiedepartementet (prop. s. 149 f) att den då föreslagna revisionen av den materiella konkursrätten hade karaktär av provisorium i formellt hänseende. Han erinrade härvid om vissa närmast lagtekniska spörsmål som inte hade kunnat behandlas i propositionen. Det gällde för det första frågan om kungörande av beslut och åtgärder rörande konkurs. Denna fråga hängde samman med ställningsta- gandet till ett då föreliggande förslag till ett mer enhetligt och effektivt system för kungörande i mål och ärenden hos myndighet.1 För det andra pekades på frågan om avskaffande av konkursdomarinstitutet. Också denna fråga borde enligt departementschefen prövas i ett senare sammanhang. För det tredje

nämndes behovet av att ur KL mönstra ut regler av väsentligen administrativ karaktär. Denna fråga liksom den lagtekniska utformningen i övrigt borde enligt departementschefens mening få anstå till ett senare stadium av revisionen av KL.

I prop. 1978/79:105 tog chefen för justitiedepartementet på nytt upp spörsmålet om en formell omarbetning av KL. Han uttalade (prop. s. 155 f):

Kommitténs förslag är i lagtekniskt avseende ett provisorium. Bl. a. kvarstår KL:s ålderdomliga systematik och språkbruk. Vidare är samspelet mellan de olika regelsystemen för ordinär och för mindre konkurs tämligen invecklat.

Under remissbehandlingen har ifrågasatts om detär motiverat att hålla fast vid KL:s nuvarande systematik med två handläggningsformer, när den enda väsentliga skillnaden mellan dem är att bevakningsförfarande inte skall komma till användning i mindre konkurs. De undantagsbestämmelser som behövs för att möjliggöra handlägg— ning i enklare form i vissa fall skulle kunna tas in i de bestämmelser som är gemensamma för de bägge typerna av konkurser. Det kan också ifrågasättas om KL:s systematik, som bygger på att ordinär handläggning är det regelmässiga, bör behållas när i verkligheten mindre konkurs kommer att utgöra huvudfallet. En reform i de hänseenden som jag tidigare har berört bör emellertid inte fördröjas av dessa mer formella frågor. Iden avslutande etappen av reformarbetet ges tillfälle att ta ställning till dessa och andra frågor som rör systematiken och den formella utformningen i övrigt av KL. Då får också frågan om vad som hör hemma i KL och i konkursförordningen (KF) prövas i sin helhet. I det sammanhanget bör även frågan om konkursdomarin- stitutionens avskaffande tas upp.

Kommitténs förslag i KLK II (5. 154 ff) att ett allmänt ombud skall kunna utses i konkurs med uppgift att verka för att bl. a. arbetsmarknadspolitiska intressen beaktas föranledde inte lagstiftning i samband med 1979 års reform (se prop. 1978/79:105 s. 155). Frågan har sedermera behandlats av företagsobeståndskommittén i dess slutbetänkande (SOU 1981:37) Företags obestånd II. Kommittén har i remissyttrande över nämnda betänkande framhållit att vad som anförs där rörande en särskild beredningsgrupp på det regionala planet för samordning av statliga åtgärder i obeståndssituationer (se numera förordningen 1982:680 om uppföljning av beviljat statligt stöd i vissa fall) tillgodoser i väsentlig mån de synpunkter som har legat bakom tanken på ett system med ett allmänt ombud i konkurs samt att det finns fog för antagandet att en konkursförvaltare självmant skall samarbeta med en sådan beredningsgrupp när viktiga sysselsättnings- och regionalpolitiska intressen står på spel.

Av det som har anförts nu framgår att kommitténs återstående uppdrag begränsar sig till dels en översyn av de delar av konkursförfarandet som hittills inte reviderats, dvs. främst reglerna om bevakning och anmärkning mot bevakning samt om utdelning, dels en väsentligen formell överarbetning av KL i dess helhet. Med tanke på att vissa spörsmål som hör till den senare kategorin är av övergripande natur, har kommittén ansett det lämpligt att i sitt slutbetänkande först behandla spörsmål av det slaget, däribland frågan hur en ny konkurslag bör disponeras. Därefter undersöks ivad mån behov av saklig ändring föreligger i de bestämmelser som nu ingår i 5 kap. (Om bevakning av fordringar i konkurs), 6 kap. (Om utdelning), 7 kap. (Om förlikning och ackord emellan gäldenären och borgenärerna), 10 kap. (Om

2Jfr prop. 1975:6 s. 114 f och prop. 1978/79:105 s. 153 ff.

förvaltares skyldighet att avgiva slutredovisning för sin förvaltning, så ock om klander å sådan redovisning) och 11 kap. (Särskilda bestämmelser). I betänkandet tas också upp några särskilda frågor om ändring i övriga delar av KL, där ett reformbehov visat sig i den praktiska tillämpningen.

Kommittén har utöver förslag till en ny konkurslag (i det följande kallat KLförslaget) upprättat förslag till ikraftträdande— och övergångsbestämmel- ser samt till följdändringar i andra lagar.

Det finns anledning att redan här framhålla, att kommittén inte har sett som sin uppgift att pröva den allmänna frågan om konkursinstitutets roll i det moderna samhället. Konkursens primära uppgift har traditionellt ansetts vara att tillhandahålla en ordning för att tvångsvis och efter visst inbördes företräde tillgodose konkurrerande betalningsanspråk vid gäldenärens insolvens. De delreformer som hittills företagits har utgått från samma syn på konkursinstitutets roll, låt vara att även sysselsättningspolitiska och andra intressen har förts in i bilden.2 Kommitténs slutbetänkande ansluter sig till denna reformlinje (se även specialmotiveringen till 7 kap. KLförslaget, avsnitt 13.2.1 ingressen).

Även frågan om brottslighet i samband med konkurs, dvs. närmare bestämt den slags brottslighet i vilken konkursen utgör ett hjälpmedel, har legat utom ramen för kommitténs överväganden i slutbetänkandet. Kampen mot denna brottslighet har visserligen hittills varit föga framgångsrik.3 Enligt kommitténs bedömning bör kampen emellertid effektiviseras genom en översyn av verksamheten hos polis- och åklagarmyndigheterna, samtidigt som dessa myndigheter förses med ytterligare personella resurser eller tillgängliga personella resurser omfördelas. Däremot torde någon ytterligare ändring i konkurslagstiftningen eller till denna anslutande författningar inte kunna lämna något verksamt bidrag till beivrandet av gäldenärsbrottslighe- ten. I sammanhanget kan erinras om att frågan om en skärpning av reglerna om återvinning i konkurs har behandlats av en arbetsgrupp inom brottsfö- rebyggande rådet i promemorian (PM 198225) Återvinningsregler vid konkurs (se även avsnitt 13.1.4).

3Förhållandena framgår av följande tabell över tillkomna konkurser. anmälda gäldenärsbrott och anmälningsbalanser angående gäldenärsbrott för åren 1979—1981.

Vid utgången av 1979 1980 1981

Konkurser 4 290 4 671 5 953 Anmälda gäldenärsbrott 667 1 413 2 007 Anmälningsbalanser ang. gäldenärsbrott 604 1 195 1 818

Källa: Riksskatteverket

1.3. Kommitténs arbete

Kommitténs arbete har efter det delbetänkandet KLK III avlämnades 1979 varit inriktat på revisionen av återstående delar av KL och på upprättandet av

ett förslag till en ny konkurslag. En närmare undersökning av utfallet av de redan beslutade delreformerna har inte företagits. Skälet för denna ståndpunkt har väsentligen varit att inte fördröja den slutliga revisionen av konkurslagstiftningen. Enligt kommitténs mening har dessa reformer emellertid i huvudsak slagit väl ut i praktiken. Efter samråd med företrädare för justitiedepartementet har kommittén i detta slutbetänkande behandlat bestämmelser, vars sakinnehåll härrör från delreformerna, väsentligen endast i den mån det ansetts nödvändigt med tanke på ändringar i nu reviderade delar av KL eller av formella skäl.

Kommittén har hösten 1981 anordnat en hearing med konkursförvaltare, konkursdomare och företrädare för tillsynsmyndigheter. Vid hearingen har närvarit representanter för domstolsverket och riksskatteverket (RSV). Syftet med hearingen har varit att inhämta synpunkter på vissa praktiska frågor i samband med konkurs vilka föranlett diskussion i rättstillämpningen. Frågorna har främst aktualiserats genom revisionen av återstående delar av KL. Också ett par andra frågor har dock tagits upp, däribland spörsmålet om möjligheterna att förenkla handläggningen av borgenärs konkursansökan. För att belysa vad som förevarit vid hearingen fogas till betänkandet det av kommittén upprättade diskussionsunderlaget vid hearingen liksom vissa minnesanteckningar från denna (bilaga 1 och 2).

I enlighet med den ståndpunkt som kommit till synes redan i kommitténs direktiv har inte heller beträffande den avslutande delen av revisionen av konkursförfarandet ägt rum något samråd på nordiskt plan. Någon nordisk rättslikhet har sålunda inte eftersträvats.1 Vissa upplysningar om utveckling- en på området i de nordiska grannländerna lämnas i följande avsnitt (1.4).

Kommittén har inte funnit det vara nödvändigt att företa någon särskild statistisk undersökning med tanke på de förslag som utarbetats i slutetappen av revisionen. Som en bakgrund till KLförslaget har emellertid i betänkandet redovisats vissa statistiska uppgifter (se avsnitt 1.5 och bilaga 3).

1.4. De nordiska grannländerna

Beträffande reformarbetet på konkursrättens område i de övriga nordiska länderna hänvisas i första hand till U X 5. 53 ff, KLK I 5. 45 foch 236 ff, KLK II 5. 91 f samt KLK III s. 57 f. Här kan tilläggas följande.

Den i Danmark hösten 1976 på grundval av den danska konkurslagskom- mitténs betänkande (1971:606) Konkurs og tvangsakkord framlagda propo- sitionen1 med förslag till ny konkurslag antogs av folketinget våren 1977. Den nya lagen trädde i kraft den 1 april 1978.

Den danska konkurslagen är indelad i fyra avsnitt. Det första (1 och 2 kap.) innehåller dels vissa inledande bestämmelser, bl. a. definitioner av begrep- pen fristdag och närstående samt regler om forum, dels regler om ”betalingsstandsning” (betalningsinställelse), ett institut som syftar till att ge rådrum för frivilliga uppgörelser mellan gäldenären och borgenärerna.2 Det andra avsnittet (3—18 kap.) innehåller de egentliga reglerna om konkurs. I det tredje avsnittet ges regler om tvångsackord såväl utom (19—23 kap.) som i (24 kap.) konkurs. Det fjärde avsnittet (25—27 kap.) innehåller vissa

1Jfr U X 5. 54 och KLK Is. 46

xJustitsmin. j. nr L.A. 1975-44002—13.

2 Se beträffande detta institut promemorian (Ds A 1979z7) Betal- ningsinställelse och råd- rumsstöd m. m. 5. 33 ff.

gemensamma bestämmelser, bl. a. regler om jäv och arvode. Där ges också processuella föreskrifter angående förfarandet inför ”skifteretten”. dvs, den domstol som har att handlägga frågor i samband med betalningsinställelse. konkurs och ackord. Vidare tas där upp ikraftträdande— och övergångsbe- stämmelser.

Avsnittet om konkurs inleds med ett kapitel (3 kap.) innehållande regler om förutsättningarna för konkurs, konkursansökan och prövning av sådan ansökan. Därefter följer bestämmelser om konkursens verkningar såvitt avser gäldenärens förlust av sin rådighet (4 kap.), om vad som ingår i konkursbo (5 kap.) och om fordringar som får göras gällande i konkursen inbegripet föreskrifter om kvittning och solidariska skuldförhållanden (6 kap.). Efter supplerande regler om ömsesidigt förpliktande avtal mellan gäldenären och annan (7 kap.), ges bestämmelser om återvinning (8 kap.) och om separationsrätt m. m. (9 kap.). I nästa kapitel (10 kap.) ges bestämmelser om företrädesordningen mellan konkurskostnader och mas- saskulder samt om förmånsrätt. Därefter regleras gäldenärens ställning under konkursen (11 kap.), hur konkursboet tas om hand efter konkursbe— slutet (12 kap.) och förvaltningen av boet (13 kap.). I de två följande kapitlen ges regler om borgenärssammanträden (14 kap.) och tillsynen över förvaltningen (15 kap.). Bestämmelser om bevakning och prövning av fordringar tas sedan upp (16 kap.), följda av vissa föreskrifter rörande tvister där gäldenären eller konkursboet är part (17 kap.). Avsnittet om konkurs avslutas med regler om avslutande av konkurs och om utdelning (18 kap.).

Ifråga om bevakning och prövning av fordringar gäller enligt 16 kap. i den danska konkurslagen i huvudsak följande. Sedan slutlig förvaltare (kurator) har valts vid ett borgenärssammanträde (skiftesamling) som skall hållas inom tre veckor från konkursbeslutet kungör skifteretten i de allmänna tidning- arna att den som har fordran eller annat krav mot gäldenären skall anmäla detta inom viss tid (5 129). Fordringar som har anmälts i en föregående förhandling om tvångsackord, likvidation eller annan ”gaeldsordning'” behöver i regel inte anmälas på nytt. Kungörelsen innehåller också en kallelse till ett borgenärssammanträde vid vilket fordringarna skall prövas. Anmälda fordringar och andra krav (t. ex. att utfå egendom av boet) registreras (& 130). Härefter gör förvaltaren upp en förteckning över dessa. I förteckningen skall anges om förmånsrätt yrkas för en fordran eller om den är efterställd. Förvaltaren skall också ange huruvida ett framställt fordringsan— språk bör godkännas. Om han inte godtar en fordran sådan den har bevakats skall borgenären underrättas om detta och om tid och ställe för det borgenärssammanträde där prövning av de framställda yrkandena skall äga rum (5 131). Gäldenären kallas till sammanträdet vid vilket han skall uttala sig om förvaltarens ställningstagande. Fordringar som inte kan beräknas få någon utdelning prövas inte (& 132). Framställs vid sammanträdet inte någon invändning mot förvaltarens ställningstagande, blir detta gällande. Om en tvist beträffande en fordran inte kan avgöras vid borgenärssammanträdet, skall prövningen ske vid ett nytt sammanträde. Kan ett avgörande inte heller då träffas, får konkursdomstolen döma i saken (% 133). Fordringar som anmäls efter utsatt tid prövas vid ett senare borgenärssammanträde. Fordringar som anmäls efter det att redovisning för konkursförvaltningen

blivit stadfäst beaktas inte (5 134).

I fråga om utdelning gäller enligt 18 kap. i huvudsak följande. Massaford- ringar skall betalas snarast möjligt. Förmånsberättigade fordringar betalas helt eller delvis så snart fordringarna har prövats. Sedan de nämnda fordringarna har betalts eller blivit säkerställda kan förvaltaren företa en partiell utdelning till övriga borgenärer (& 145). För tvistiga eller villkorade fordringar skall därvid medel avsättas till senare utdelning (5147). När konkursboets tillgångar har förvandlats till pengar, dess tillgodohavanden drivits in och eventuella tvister blivit slutligt avgjorda, upprättar förvaltaren förslag till redovisning och slututdelning (% 148). Skifteretten kallar genom kungörelse till ett borgenärssammanträde där förslaget skall behandlas (& 150). Vid sammanträdet har borgenärerna och gäldenären möjlighet att yttra sig över förslaget som skall stadfästas av skifteretten (& 151). När det sålunda stadfästa förslaget vunnit laga kraft betalas medlen ut till borgenä- rerna (é 152). Skifteretten kan bestämma att hänsyn därvid inte skall tas till sådana fordringar som skulle få betalt med endast ett obetydligt belopp. Om en utbetalning skulle medföra oproportionerliga kostnader kan skifteretten vidare förordna att medlen i fråga i stället skall tillfalla staten (% 153). Medel som blir tillgängliga för utdelning efter konkursens avslutande fördelas mellan borgenärerna i överensstämmelse med hur utdelning ägt rum tidigare. Om medlen inte täcker utdelningskostnaderna kan skifteretten bestämma att de i stället skall tillfalla staten (& 154).

I Norge lades våren 1981 på grundval av den norska konkurslagskommit- téns betänkande (NOU 1972z20) Gjeldsforhandling og konkurs fram en proposition med förslag till bl. a. lov om gjeldsforhandling og konkurs och lov om fordringshavernes dekningsrett.3 Propositionen väntas bli behandlad av Stortinget under våren 1983.

Förslaget till lov om gjeldsforhandling og konkurs innehåller tre delar. Den första delen (1—7 kap.) upptar regler om ”gjeldsforhandling” (gäldsför- handling) medan den andra delen (8—18 kap.) handlar om konkurs. Tredje delen tar upp förfaranderegler rörande gäldsförhandling och konkurs.

Gäldsförhandling tar i första hand sikte på att en insolvent gäldenär träffar uppgörelse med sina borgenärer om en ”frivillig gjeldsordning”, dvs. ett underhandsackord eller en underhandslikvidation. I andra hand syftar gäldsförhandling till att ett tvångsackord skall komma till stånd. Om förhandlingen inte leder till någon uppgörelse skall den ställas in och gäldenären försättas i konkurs.4

I lagförslagets andra del, som handlar om konkurs, har först tagits upp bestämmelser om inledande av konkurs, inbegripet föreskrifter om säker- hetsåtgärder på konkursansökningsstadiet (8 kap.). I de två följande kapitlen ges bestämmelser om åtgärder som skall vidtas när ett konkursbeslut meddelats och om konkursfunktionärerna (9 resp. 10 kap.). Efter bestäm- melser om gäldenärens ställning under konkursen (11 kap.) ges regler om bevakning och prövning av fordringar (12 kap.). Härefter följer föreskrifter rörande förvaltningen av boet, bl. a. om realisation av dess tillgångar och om skifterettens kontroll (13 kap.). Regler om ackord i konkurs (14 kap.), utdelning (15 kap.) och avslutande av konkurs m. m. (16 kap.) kommer härnäst. Sist ges särskilda regler beträffande dödsbo och om förenklad utredning av konkursbo i vissa fall (17 kap.) samt bestämmelser om

3 Ot prp nr 50 (1980—81).

4 Se närmare beträffande ”gjeldsforhandling” den i not 2 angivna prome— morian s. 38 ff.

konkurskarantän (18 kap.).

Enligt 12 kap. i det norska propositionsförslaget avses i fråga om bevakning och prövning av fordringar i huvudsak gälla följande. I den kungörelse som utfärdas med anledning av konkursbeslutet skall borgenä- rerna uppmanas att skriftligen anmäla sina fordringar inom viss tid, om detta inte redan skett i samband med föregående gäldsförhandling (& 109). Kan det antas att boet inte räcker till utdelning för oprioriterade fordringar kan upplysning härom ges i kungörelsen (& 78). I denna kan också anges att underrättelser om konkursen kommer att äga rum på annat sätt än som har föreskrivits, att endast förmånsberättigade borgenärer eller borgenärer med fordringar överstigande visst belopp kommer att underrättas eller att information helt skall underlåtas om kostnaden för att begagna föreskrivet tillvägagångsätt står i uppenbart missförhållande till fordringarnas storlek eller beräknad utdelning (& 78 jämförd med & 156). Förvaltaren upprättar en förteckning över anmälda fordringar med angivande av den förmånsrätt som kan ha yrkats. Han skall också ange sin inställning till de framställda anspråken (& 110). Fordringarna prövas vid ett sammanträde (skiftesamlin g) inför skifteretten till vilket borgenärerna kallas i konkurskungörelsen. Vid sammanträdet skall gäldenären och borgenärerna uttala sig om yrkad betalnings- och förmånsrätt. Görs inte någon invändning mot förvaltarens ställningstagande anses fordringen godkänd såväl till belopp som prioritet. Fordringar som uppenbarligen inte kan få någon utdelning behöver inte prövas (5111). Tvist angående en fordrans betalnings- eller förmånsrätt avgörs i princip av skifteretten. En borgenär som ensam bestrider en annan borgenärs fordringsanspråk skall dock hänvisas till att inom viss tid föra talan om saken i rättegång (& 114). Fordringar som anmäls i efterhand behandlas på motsvarande sätt som har nämnts nu men borgenären kan av skifteretten åläggas betalningsskyldighet gentemot konkursboet för de extra kostnader som föranleds därav (& 115).

I fråga om utdelning gäller enligt 15 kap. i förslaget i huvudsak följande. Utdelning för förmånsberättigade fordringar som anmäls inom den ordinarie anmälningstiden skall, sedan fordringarna har prövats, äga rum så snart boet har medel till full betalning av dem. Vidare kan skifteretten, när samtliga inom anmälningstiden anmälda fordringar har prövats, förordna att en eller flera interimsutdelningar skall ske till övriga borgenärer allt efter som boet får medel för ändamålet (& 127). Så snart boets egendom har förvandlats till pengar, dess fordringar drivits in och alla tvister angående fördelningen av medlen blivit avgjorda skall, enligt huvudregeln, konkursboet avslutas (opptas til slutning) vid ett borgenärssammanträde och slututdelning därefter äga rum (5 128). Medel som tillfaller boet efter det att slututdelning har skett skall fördelas mellan borgenärerna genom efterutdelning (& 129). Utdelning ombesörjs av skifteretten på grundval av ett av förvaltaren eller skifteretten utarbetat förslag. Om det belopp som _vid en utdelning skulle tillfalla en borgenär är oproportionerligt litet i förhållande till de kostnader och det arbete som föranleds av utdelningen kan skifteretten förordna att fordringen inte skall beaktas eller att beloppet inte skall betalas ut (& 130). En utdelning kan överklagas inom en månad. Om skifteretten inom samma tid upptäcker att något fel begåtts vid utdelningen kan den göra sådana ändringar i denna som inte föranleder någon återbetalning (& 131). Utbetalning av medlen,

vilken ombesörjs av förvaltaren, sker först sedan utdelningen har vunnit laga kraft. Om utdelningen har överklagats kan skifteretten bestämma att utbetalning skall ske i den mån det kan antas att utdelningen inte kommer att beröras av överklagandet (å132). Medel som har tillagts tvistiga eller suspensivt villkorade fordringar skall sättas in i bank till dess tvisten avgjorts respektive villkoret uppfyllts (& 133).

Förslaget till lov om fordringshavernes dekningsrett innehåller till det förra lagförslaget kompletterande bestämmelser. Där definieras till en början (1 kap.) vissa begrepp, bl. a. fristdag och närstående. Därefter ges bestämmelser om vilken gäldenären tillhörig egendom som kan tas i anspråk av borgenärerna och om beneficium rn. m. (2—4 kap.), följda av regler om återvinning (5 kap.). Härefter regleras vilka fordringar som deltar i en gäldsförhandling resp. kan göras gällande i konkurs (6 kap.), ”bobehand- lingens” inverkan på ömsesidigt förpliktande avtal (7 kap.), samt kvittning, solidariska skuldförhållanden och panthavares rätt (8 kap.). Avslutningsvis ges bestämmelser om förmånsrätt (9 kap.).

I Finland gäller alltjämt konkursstadgan från 1868 med den lag om temporär ändring av stadgan som infördes 1932. 1974 tillsattes en kommitté för utvecklande av konkursrätten. Kommittén avgav 1978 ett betänkande (1978z37) med förslag till principer för en revision av konkurslagstiftning- en.5

I syfte att införa ett smidigare, snabbare och billigare konkursförfarande än f. n. föreslås i betänkandet bl. a. att ett särskilt, förenklat konkursförfa- rande för utredning av små och mindre bemedlade konkursbon skapas. Vidare föreslås att ett särskilt offentligt ombud skall förordnas i sådana konkurser som medför arbetskrafts- och regionalpolitiska problem vilka bör anses särskilt viktiga från samhällets synpunkt. För att skapa bättre möjligheter än nu att utreda en betalningsoförmögen gäldenärs bo utan konkurs föreslår kommittén att man skall utveckla ett nytt slags gäldavräk- ningsförfarande som förutom offentligt tvångsackord skall omfatta frivilliga ackord och andra motsvarande enskilda betalningsarrangemang.

Betänkandet innehåller dessutom principförslag till ändringar avseende bl. a. förutsättningarna för konkurs, återvinning, bevakning och prövning av fordringar samt kvittning. Regler om konkurskarantän föreslås också bli övervägda. Betänkandet har remissbehandlats.

I mars 1982 tillsattes en arbetsgrupp med uppgift att lägga fram förslag till en revision av konkurslagstiftningen. Arbetet syftar till att en proposition skall läggas fram före den 31 maj 1983 med nya regler beträffande förutsättningarna för konkurs, förfarandet vid domstolarna, fastställande av fordringar, återvinning och gäldenärens dispositionsrätt över egendom. I ett senare skede skall ges förslag till bl. a. ändrade bestämmelser om realisering av konkursbos egendom och om s. k. konkurskarantän.

1.5 Vissa statistiska uppgifter rn. rn.

Som en allmän bakgrund till KLförslaget redovisas vissa statistiska uppgifter om antalet konkurser som tillkommit efter KL:s ikraftträdande den 1 januari 1922 och hur konkurserna upphört. Uppgifterna framgår av bilaga 3 (tabell 1

5 Betänkandet finns en- dast på finska språket. Ett sammandrag är utgi- vet på svenska, ”Kom- mittébetänkande avgivet av kommittén för ut- vecklande av konkurs-

rätten", Helsingfors 1980.

1 Före den 1 januari 1980 s. k. ursprunglig fattigkonkurs.

7- Enligt en av kommittén tidigare gjord undersök- ning avslutades i hela landet 1974 av totalt 1 332 stora (ordinära) konkurser 1 203

(90,3 %) genom slutut- delning enligt 146 & KL och 104 (7,8 %) genom avskrivning enligt 186 & KL i dess dåvarande lydelse. Utdelning till oprioriterade borgenärer förekom i 181 konkurser (15,0 %). Den genom- snittliga utdelningspro- centen till sådana bor- genärer var 3,5. Se prop. 1978/79:105 s. 212. Jfr prop. 1975/76:210 s. 48, 141 och 271 samt KLK II 5. 283 f.

och 2) där även ingår uppgifter om fördelningen av konkurser tillkomna 1973 och senare på stor resp. mindre konkurs1 (tabell 3). Till belysning av hur konkurserna fördelar sig på fall då ansökan har gjorts av borgenär resp. gäldenären har uppgifter härom tagits med i bilagan för åren 1974—1982 (tabell 4). Vissa ytterligare statistiska uppgifter rörande konkurs återfinns i kommitténs tidigare betänkanden KLK I s. 219 ff och KLK II s. 277 ff.

Konkursutvecklingen sådan den framgår av det statistiska materialet för de senaste 60 åren företer ett omisskännligt samband med den samhälls- ekonomiska utvecklingen i stort. Medan antalet konkurser under de år som närmast följde efter första världskrigets slut var stort (4 781 nya konkurser 1922), minskade antalet därefter successivt med undantag för depressions- åren 1932 och 1933. Åren närmast efter andra världskrigets slut uppvisar den lägsta siffran för nytillkomna konkurser under hela perioden (tillhopa 765 för 1945—1947). Härefter låg antalet på en rätt jämn nivå fram till 1966 (mellan cirka 1 000 och 1 700 årligen), då siffran på nytt överskred 2 000. Den steg härefter raskt till 3 740 år 1970 och höll sig sedan omkring drygt 4 000 under 1970—talet för att 1980 nå upp till 4 617 och 1981 närma sig 6 000.

Av det statistiska materialet kan även utläsas att förhållandet mellan tillgångs- och fattigkonkurser endast långsamt förändrats under åren 1922—1979. Från att vid KL:s tillkomst ha varit mer än dubbelt så många som de övriga nedgick tillgångskonkurserna relativt sett i antal så att en ungefärlig jämvikt mellan de båda handläggningsformerna rådde från början av 1950-talet till 1966, dock med en övervikt för tillgångskonkurserna. 1967 inträdde en förskjutning i förhållandet genom att fattigkonkurserna kom att bli väsentligt talrikare än de stora konkurserna. För tiden fr. o. m. 1980 kan av de statistiska uppgifterna utläsas att de mindre konkurserna utgjort omkring 80 % av alla nytillkomna konkurser.

Som har angetts i avsnitt 1.3 har kommittén i den avslutande etappen av sitt arbete inte företagit några särskilda statistiska undersökningar. I följande hänseenden har emellertid upplysningar inhämtats från ett begränsat antal tingsrätter.

Enligt uppgifter från Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Malmö tingsrätt, Jönköpings tingsrätt, Örebro tingsrätt och Östersunds tingsrätt avslutades under första halvåret 1980 vid dessa tingsrätter sammanlagt 121 konkurser genom slututdelning enligt 146 & KL. I 14 av dessa konkurser (11,6 %) förekom utdelning till borgenärer utan förmånsrätt. Utdelnings- procenten beträffande fordringar utan förmånsrätt uppgick i genomsnitt till 23,6 (med variationer från 0,88 till 100).2

Av uppgifter från Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt och Malmö tingsrätt framgår att mål angående tvistiga fordringar handlades vid dessa tingsrätter under 1977—1981 i sammanlagt 40, 40, 48, 46 resp. 73 fall. Prövningen rörde endast i två fall skatter eller allmänna avgifter.

2 Den formella uppbyggnaden av en ny konkurslag

2.1. Nuvarande regelsystem

Reglerna i KL är uppställda efter vad som skall gälla vid stor konkurs. Efter det inledande kapitlet om gäldenärs försättande i konkurs och om gäldenärens förlust av rådigheten över sin egendom m. m. regleras i kronologisk ordning de olika avsnitten av det ordinära förfarandet. Först kommer sålunda regler om vilken egendom som ingår i konkurs och om återvinning till konkursbo (2 kap.). Sedan följer bestämmelser om förvalt- ning och tillsyn (3 kap.), gäldenärens skyldigheter m. m. (4 kap.), bevakning av fordringar (5 kap.), utdelning (6 kap.) samt förlikning och ackord mellan gäldenären och borgenärerna (7 kap.).1 Framställningen bryts härefter så till vida som reglerna om slutredovisning (10 kap.) föregås av det särskilda avsnittet om handläggningen av mindre konkurs (9 kap.). KL avslutas med ett större antal bestämmelser av sinsemellan rått skiftande karaktär, däribland åtskilliga av processuell art. Reglerna har förts samman under rubriken Särskilda bestämmelser (11 kap.).

Att KL har byggts upp med utgångspunkt i förfarandet vid stor konkurs har flera orsaker. Vid lagens ikraftträdande utgjorde tillgångskonkurserna den helt övervägande delen av hela antalet årligen avslutade konkurser.2 Med hänsyn till konkursinstitutets ändamål torde det också ha framstått som naturligt att regleringen i första hand tog sikte på förfarandet vid stor konkurs. Rent framställningstekniska skäl kan vidare ha spelat in. De särskilda reglerna om fattigkonkurs, vilka fram till 1979 års reform återfanns i 9 kap., blev närmast att se som en ordning för att på summariskt sätt få klarlagt om en insolvent gäldenär hade utmätningsbara tillgångar.3 När den nya regleringen av mindre konkurser infördes, valdes den lagtekniska lösningen, att reglerna härom ersatte de tidigare bestämmelserna i 9 kap. Som har berörts förut har detta uttryckligen angetts vara ett provisori- um.4

Bestämmelsernas inbördes ordning i de enskilda kapitlen har i de flesta fall bestått så gott som oförändrad sedan KL:s tillkomst. Det gäller även åtskilligt i de avsnitt som reviderats genom 1975 och 1979 års reformer. Det innebär att den kronologiska framställningsmetod som ursprungligen valdes alljämt präglar lagtextens utformning.

Bestämmelserna om mindre konkurs i 9 kap. bryter som nämnts nyss den kronologiska ordningsföljden mellan kapitlen. Själva innehållet i 9 kap. avviker också på så sätt från KL i övrigt att det inte innefattar någon

1 8 kap., som handlade om borgenärssamman- träden, upphävdes ge- nom 1979 års reform.

2 Enligt uppgift från sta- tistiska centralbyrån avslutades 1922 totalt 4 110 konkurser. Av dessa avskrevs 920 enligt 185 5 (s. k. ursprunglig fattigkonkurs) och 853 enligt 124 5 eller 186 & (s. k. efterföljande fat- tigkonkurs) KL. 2 162 upphörde genom slutut- delning, 130 genom för- likning och 45 genom ackord. Se vidare bilaga 3 tabell 1.

3 Reglerna fungerade därvid som ett alternativ till institutet utmätnings- ed. Se om detta institut, vilket upphävts fr. o. m. 1982, prop. 1980/8118

5. 411 ff och prop. 1980/ 81:84 s. 115.

4 Se prop. 1975/76:210 s. 147 f och 1978/79:105 s. 155 och 220.

5 Se om uttrycket ”mate- riell konkursrätt" bl. a. U X 5. 55, prop. 1975:6 s. 112, prop. 1978/79:105 s. 147 och 322 samt Wa- lin s. 15.

6 Se prop. 1978/79:105 s. 322.

7 Se prop. 1975:6 s. 149 och 186.

fullständig reglering av hur förfarandet gestaltar sig vid denna typ av konkurs. Efter en inledande bestämmelse orn avgränsningen av de fall som skall följa reglerna om mindre konkurs (185 å första stycket) anges de awikelser som skall gälla från det ordinära förfarandet, varvid i stora delar hänvisas till bestämmelserna om stor konkurs. Framställningen i 185 a—185 d åå reglerar förvaltning och tillsyn samt gäldenärens avläggande av bouppteckningsed. De närmast följande bestämmelserna i kapitlet (185 e—185 g åå) reglerar hur utdelning och redovisning skall gå till, när avskrivning inte sker enligt 185 d å andra stycket. I 185 h å finns bestämmel- ser om övergång från mindre konkurs till stor konkurs. 186 å reglerar avskrivning av stor konkurs på grund av brist på tillgångar i boet (motsvarar den tidigare s.k. efterföljande fattigkonkursen). I 187å finns regler om ersättning till förvaltaren i mindre konkurs och i stor konkurs, som avskrivs enligt 186 å. Regler om ansvaret för konkurskostnaderna och deras förhållande till boets massaskulder finns intagna i 188 å.

Grovt sett innehåller KL två huvudtyper av regler, nämligen om den materiella konkursrätten och om förfarandet vid ansökan om konkurs samt förvaltning och avveckling av ett konkursbo.5 Till den förra huvudtypen har brukat hänföras främst regler om konkursgrunderna, gäldenärens förlust av rådigheten över sin egendom, konkursboets omfattning, återvinning till konkursbo, vilka fordringar som får göras gällande i konkurs, kvittning och solidariska skuldförhållanden. Också regler om ränteberäkning och värde- ring av vissa fordringar kan sägas höra hit. Den andra huvudtypen omfattar återstoden av den konkursrättsliga regleringen.

KL gör ingen markerad skillnad mellan de två huvudkategorierna av bestämmelser. Regler som avser den materiella konkursrätten har således placeratsi de olika kapitlen efter vad som ansetts vara deras tidsmässiga plats i sammanhanget. I själva lagtexten förekommer endast på ett ställe en erinran om den nu berörda skillnaden, nämligen i 185 å andra stycket. När konkurs handläggs som mindre konkurs, skall enligt detta lagrum ”föreskrif- terna i 3 och 5—7 kap. om handläggning av konkurs” tillämpas endast om det särskilt anges i 9 kap. Härav kan enligt förarbetena6 motsättningsvis utläsas att "de materiella bestämmelserna” i KL skall vara tillämpliga även i mindre konkurser.

Enligt kommitténs mening har uppdelningen på regler hörande till den materiella konkursrätten och bestämmelser med utpräglad förfarandekarak- tär väsentligen betydelse från framställningsteknisk synpunkt. Vad som skall föras till den ena eller den andra kategorin kan uppenbarligen diskuteras. Principiellt skulle kunna tänkas att man härvid utgick från den enskilda regelns civilrättsliga resp. processrättsliga karaktär. Av skäl som framgår av det följande har kommittén inte funnit det vara meningsfullt att söka utföra denna tanke i dess yttersta konsekvenser utan stannat för att begagna den uppdelning av regelsystemet som har angetts nyss.

Som har berörts tidigare återfinns åtskilliga konkursregler numera i en av regeringen utfärdad konkursförordning. Redan vid 1975 års reform ansågs lämpligt att till en sådan förordning flytta över olika detaljföreskrifter gällande konkursdomarens åligganden m. m.7 Vid 1979 års reform ersattes den första författningen med en ny konkursförordning (1979:801, KF). I denna ingår även bestämmelser som avser tillsynsmyndighetens åligganden

samt vissa åtgärder som ankommer på förvaltaren resp. förlikningsman.8 Under olika avsnitt tas i överensstämmelse härmed upp verkställighetsföre- skrifter rörande antalet konkursdomare rn. m. (1 och 2 åå), vilka kronofog- demyndigheter som är tillsynsmyndigheter m. m. (3 och 4 åå), innehållet i vissa förelägganden för gäldenären m. 111. (5—8 åå), innehållet i vissa beslut om konkurs rn. rn. (9 och 10 åå), kungörelse om konkurs (11 och 12 åå), underrättelser om konkurs m. m. (13—16 åå), kallelser m. m. i stor konkurs (17—23 åå), kallelser m.m. i mindre konkurs (24—27 åå), överflyttning av konkurs (28 å), upphävande av beslut om konkurs m. m. (29 och 30 åå) och vissa ytterligare åtgärder av konkursdomaren m. m. (31—38 åå).

2.2. Utformningen av en ny konkurslag

Som framgår av vad som sagts i inledningen bestäms innehållet i en ny konkurslag till väsentliga delar av redan beslutade reformer på området. Kommittén utgår från att de nya regler som på senare år har tillkommit i fråga om bl. a. den materiella konkursrätten, förvaltning och tillsyn över förvaltning i stor konkurs samt handläggning av mindre konkurs nu inte skall prövas om i sakligt hänseende. I sådana delar har kommittén ansett sitt uppdrag vara i princip begränsat till en lagteknisk översyn. I övrigt omfattar uppdraget en allmän revision av regelsystemet i KL, således även sakinne- hållet. De förslag till ändringar som i dessa delar läggs fram i det följande är dock inte av så genomgripande natur att de rubbar huvuddragen i nuvarande ordning. De påverkar inte på ett avgörande sätt ställningstagandet till hur en ny konkurslag bör byggas upp i formellt hänseende. I samband med reformen beträffande mindre konkurser har satts i fråga, om inte reglerna om de två huvudformema för handläggning av konkurs skulle kunna smältas samman till en gemensam reglering med vissa undantag för de mindre konkurserna. Det har också hävdats att en ny konkurslag med tanke på att den senare handläggningsformen är den vanligaste bör utgå härifrån och således först redovisa vad som skall gälla vid mindre konkurs, innan det ordinära förfarandet regleras.1 Dessa två önskemål är visserligen inte förenliga sinsemellan. De fäster emellertid uppmärksamheten på att den nuvarande dispositionen av KL är behäftad med vissa svagheter. Lagen klargör först i 18 a å att det finns två handläggningsformer vid konkurs. Vad som gäller vid mindre konkurs framgår delvis bara genom en rad hänvisningar i 9 kap. till bestämmelserna om stor konkurs. Detta system kan onekligen vålla svårigheter för en ovan läsare av lagtexten. En ytterligare komplikation är att det endast indirekt framgår att regler som hör till den materiella konkursrätten gäller också vid mindre konkurs (jfr vad som tidigare sagts om 185 å andra stycket). En modern konkurslag bör givetvis ställas upp så att den tydligare än den nu gällande lagen åskådliggör hur regelsystemet är uppbyggt. Det bör emellertid påpekas, att en konkurslag i första hand vänder sig till dem som i 8 Se prop. 1978/79:105 egenskap av befattningshavare vid domstolar och tillsynsmyndigheter och bj_ & s. 260, 265, 2717 såsom förvaltare i konkurs har att handlägga frågor rörande denna 298, 302 och 311 f. exekutionsform. Behovet av att med lagtekniska medel underlätta förståel- 1 Se häl-om även prop. sen av en sådan lag får bedömas från denna utgångspunkt. 1975/76:210 s. 148. .

En skiljelinje mellan stor och mindre konkurs är, att i den förra men inte den senare handläggningsformen borgenärerna har att i viss ordning bevaka sina fordringar för att få utdelning för dessa. Till detta system är knutet regler om anmärkning mot bevakning och prövning av tvistiga fordringar. Enligt kommitténs mening finns inte bärande skäl att överge ordningen med ett bevaknings- och anmärkningsförfarande i fråga om stor konkurs, låt vara att vissa lättnader i bevakningskravet bör införas (se avsnitten 6.3.1—6.3.4). I enlighet härmed bör också i fortsättningen göras skillnad mellan konkurser, där bevakningskravet skall gälla, och andra konkurser. Detta innebär att den gräns, som beträffande tillgångskonkurser har dragits upp mellan stor och mindre konkurs i 185 å första stycket 2 KL, bör bilda skiljelinje mellan de två kategorierna även i en ny konkurslag. Vad som har sagts nu medföri sin tur, att tanken på en sammansmältning av reglerna om stor och mindre konkurs blir svår att förverkliga.

Det är emellertid inte bara bevakningskravet som skiljer de två handlägg- ningsformerna åt. KL:s bestämmelser om mindre konkurs innefattar en ocksåi andra hänseenden enklare reglering än vad som är fallet beträffande stor konkurs. Det gäller såväl reglerna om förvaltning och tillsyn som reglerna om utdelning, slutredovisning och kostnader. De ändringar kommittén föreslår i nu berörda delar ändrar inte denna bild. Även med tanke härpå ter sig en sammansmältning mellan konkursformerna som lagtekniskt mindre lyckad. Ett alternativ vore att ta in en i princip fullständig reglering av båda konkursformerna i lagen. Detta leder emellertid till en inte önskvärd dubblering av många bestämmelser utan att lagtexten blir klarare.

Man måste vidare beakta, att den största delen av de konkurser som handläggs som mindre konkurs utgörs av fall där gäldenärens bo inte räcker till konkurskostnaderna, dvs. motsvarar de tidigare s. k. ursprungliga fattigkonkurserna. I fråga om denna stora kategori (185 å första stycket 1 KL) blir av naturliga skäl endast en begränsad del av de konkursrättsliga reglerna aktuella. Av de egentliga förfarandebestämmelserna är det väsentligen reglerna om förvaltning och tillsyn som träder i tillämpning. Också med hänsyn härtill framstår det som mindre meningsfullt att söka smälta samman de två huvudformema av konkurs.

För att belysa konsekvenserna av olika lagtekniska alternativ har kommittén närmare undersökt hur en lösning som utgår från reglerna om mindre konkurs skulle återverka på regleringen av stora konkurser. Undersökningen har främst inriktats på nuvarande 3 kap. (förvaltning och tillsyn), 4 kap. (gäldenärens skyldigheter m.m.), 5 kap. (bevakning av fordringari konkurs), 6 kap. (utdelning) och 10 kap. (slutredovisning). Det visar sig därvid att skillnaderna mellan reglerna vid mindre resp. stor konkurs är så stora, att framställningen avsevärt minskar i åskådlighet, om man söker genomföra den angivna lösningen fullt ut. Bl. a. uppkommer fråga om man inte måste dela upp reglerna kapitelvis i tre kategorier, nämligen regler som är gemensamma för båda handläggningsformerna, regler som gäller bara vid mindre konkurs och sådana som gäller bara vid stor konkurs. Detta blir aktuellt exempelvis beträffande den omfattande regleringen av förvaltning och tillsyn. En sådan uppdelning skulle leda till att man nödgades bryta den i och för sig naturliga, kronologiska framställningen inom kapitlen. Även

regler som förutsätter bevakning av en fordran komplicerar bilden. En ytterligare fråga är hur man skall förfara med bestämmelser om avslutande av konkurs. Med hänsyn till såväl nu antydda som andra komplikationer av lagteknisk art har kommittén avstått från att utarbeta ett fullständigt lagförslag baserat på den angivna principlösningen.

Vid bedömningen av hur pass stora ingrepp man bör göra i nuvarande disposition av KL har kommittén även beaktat att nuvarande, provisoriska lösning inte gett upphov till några egentliga svårigheter i den praktiska tillämpningen. De gränsdragningsproblem som en uppdelning på stor och mindre konkurs för med sig kan med den förut redovisade principiella utgångspunkten inte undvikas. Problem av denna typ skulle f. ö. infinna sig, även om man lät en ny konkurslag bygga på att mindre konkurs skulle vara normalfallet och stor konkurs utgöra undantag härifrån.

Kommittén har av nu anförda skäl avvisat tanken på en fullt genomförd integration mellan reglerna om stor konkurs och reglerna om mindre konkurs. Av motsvarande skäl har det framstått som mindre lämpligt att söka bygga upp en ny konkurslag med utgångspunkt i vad som skall gälla vid mindre konkurs. En bättre överskådlighet inom regelsystemet kan enligt kommitténs mening vinnas med enklare medel. Kommittén vill här peka på följande.

Åtskilliga bestämmelser kommer även i fortsättningen att vara gemensam- ma för såväl stor som mindre konkurs. Bortsett från reglerna om gäldenärs försättande i konkurs gäller detta dels allt som hör till den materiella konkursrätten, dels reglerna om gäldenärens skyldigheter ( 4 kap. KL ), dels huvuddelen av de bestämmelser som idag ingår i 11 kap. Beträffande den materiella konkursrätten brister KL f. n. i överskådlighet så till vida som reglerna är spridda i flera olika kapitel, varav två (bevaknings— och utdelningskapitlen) är utformade med tanke endast på stor konkurs. Enligt kommitténs mening skulle det vara en fördel, om de nu berörda avsnitten i KL fördes samman i större utsträckning än nu och uttryckligen angavs gälla både stor och mindre konkurs.

I fråga om nuvarande 3, 5, 6, 7 och 10 kap. KL, dvs. de delar som i första hand tar sikte på stor konkurs, synes det leda till ökad åskådlighet, om kapitlen förs samman i en särskild avdelning av lagen, avseende enbart stor konkurs. Med en sådan uppläggning faller det sig naturligt att behålla nuvarande system för reglering av de mindre konkurserna i en avdelning för sig. Som nyss anförts har kommittén inte funnit det vara ägnat att göra regleringen klarare, om avsnittet om mindre konkurser fullständigt återger vad som skall gälla dessa. Systemet med hänvisningar bör därför alltjämt tjäna sitt ändamål.

För att öka åskådligheten i en ny konkurslag bör också vissa ytterligare lagtekniska ändringar göras i förhållande till nuvarande lag. I ett inledande kapitel bör lämpligen samlas ett antal grundläggande bestämmelser. Här bör sålunda anges vad som är allmän konkursgrund och gränsdragningen mellan stor och mindre konkurs. Vidare bör de elementäraste reglerna om förvaltning och tillsyn återfinnas här. Också vissa andra bestämmelser, bl. a. om tillämpning av regler om panträtt och om förhållandet till avvikande föreskrift i annan lag, försvarar sin plats här.

Kommittén anser det befogat att i detta sammanhang också se över

2 Jfr även 4 och 5 kap. i den danska konkurslo- ven.

1 Jfr även grundlagbe- redningen i betänkandet (SOU 1972:15) Ny rege— ringsform Ny riksdags- ordning 5. 154 och prop. 1980/81:84 s. 118.

kapitelindelningen i övrigt i KL. Det torde vara till fördel att föra samman reglerna om gäldenärens förlust av sin rådighet och verkningarna i övrigt av en konkurs med bestämmelserna om vad som ingår i ett konkursbo i ett särskilt kapitel.2 Motsvarande gäller de materiella reglerna om vilka fordringar som får göras gällande i konkurs, belopp varpå utdelning beräknas (inkl. solidariska skuldförhållanden) och kvittning i konkurs. Även de nu spridda bestämmelserna om konkurskostnader i stor konkurs kan lämpligen samlas i ett särskilt kapitel. Reglerna om näringsförbud efter särskild prövning bör likaså tas upp i ett kapitel för sig. Det torde vidare vara lämpligt att dela upp dels nuvarande 3 kap. i ett kapitel om förvaltning och tillsyn (motsvarande 41—60 åå KL) och ett om försäljning av boets egendom (motsvarande 61—78 åå KL), dels nuvarande 11 kap. i f1era kapitel efter bestämmelsernas huvudsakliga karaktär.

Inom de olika kapitlen i en ny konkurslag bör genom lämpliga avsnittsrubriker sörjas för att bestämmelserna blir mera lättillgängliga. En sådan åtgärd minskar också den nackdel som följer av att behålla nuvarande hänvisningssystem beträffande mindre konkurs.

Mot nu angivna bakgrund har kommittén stannat för följande disposition av KLförslaget. I en första avdelning samlas allmänna bestämmelser för både stor och mindre konkurs. Här återfinns inledande bestämmelser (1 kap.) samt regler om konkursansökan och konkursbeslut m. m. (2 kap.), verkningar av konkurs (3 kap.), återvinning till konkursbo (4 kap.), fordringar i konkurs (5 kap.) och gäldenärens skyldigheter m. m. (6 kap.). I en andra avdelning följer särskilda bestämmelser om handläggning av stor konkurs. Avdelningen innehåller regler om förvaltning och tillsyn (7 kap.), försäljning av egendom m. m. (8 kap.), bevakning av fordringar m. m. (9 kap.), utdelning m. m. (10 kap.), förlikning och ackord i konkurs (11 kap.), förvaltares slutredovisning (12 kap.) och konkurskostnader (13 kap.). Den tredje avdelningen upptar motsvarande bestämmelser om mindre konkurs (14 kap.). I en fjärde avdelning ges övriga för de två konkursformerna gemensamma bestämmelser om förfarandet. Här ingår regler om kungöran- de av beslut och åtgärder rörande konkurs (15 kap.), särskilda bestämmelser om rättens handläggning (16 kap.) samt regler om skadestånd och straff (17 kap.). Slutligen regleras i femte avdelningen näringsförbud efter särskild prövning (18 kap.).

Till det närmare innehållet i de olika kapitlen och detaljerna i fråga om deras uppbyggnad återkommer kommittén i specialmotiveringen.

2.3. Kravet på lagform

Konkurs brukar räknas till utsökningsrätten i vidsträckt mening. Den form av exekution i gäldenärens egendom som konkurs utgör kallas också för generalexekution. Systematiskt kännetecknas denna av att samtliga borge- närer vid gäldenärens insolvens under samhällets medverkan tvångsvis tar i anspråk all gäldenärens egendom för fördelning borgenärerna emellan i viss ordning. Även om konkursrätten rymmer inslag av civilrättslig karaktär, t. ex. reglerna om solidariska skuldförhållanden och kvittning i konkurs, hänförs den vanligen till den offentliga rätten.1 Enligt kommitténs mening

bör detta vara utgångspunkten vid en bedömning av i vad mån regleringen av konkursrätten kräver lagform.

I 8 kap. 3 å regeringsformen (RF) anges att föreskrifter om förhållandet mellan enskilda och det allmänna, som gäller åligganden för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden, meddelas genom lag. Den normgivningsmakt som enligt lagrummet tillkom- mer riksdagen på det offentligrättsliga området kan under vissa förutsätt- ningar delegeras till regeringen. I detta sammanhang kan som exempel härpå nämnas sådana föreskrifter om avgifter, som på grund av 8 kap. 3 å annars skulle meddelas av riksdagen (8 kap. 9 å andra stycket). Det som enligt 8 kap. 3 å hör till riksdagens kompetens ingår i det 5. k. primära lagområdet. När delegation av normgivningen inte kan ske, brukar man tala om att ämnet i fråga hör till det 5. k. obligatoriska lagområdet. Vad som har sagts nu om sådan lagstiftning som faller under 8 kap. 3 å har sin tillämpning även beträffande den normgivning som faller under 8 kap. 2å RF, dvs. den paragraf som reglerar den civilrättsliga lagstiftningen.2 Utöver vad som följer av bestämmelser om delegation kan regeringen enligt 8 kap. 13å första stycket 1 meddela verkställighetsföreskrifter till lag. Sådana föreskrifter kan karakteriseras som endera tillämpningsföreskrifter av rent administrativ karaktär eller materiellt utfyllande föreskrifter. Utrymmet för föreskrifter av det senare slaget är givetvis mycket snävt när det gäller sådant som faller inom det obligatoriska lagområdet.3

Normgivningskompetensen regleras inte enbart i 8 kap. RF . På domstols- området är att uppmärksamma också 11 kap. 4 å RF. I detta lagrum heter det att ”om domstolarnas rättskipningsuppgifter, om huvuddragen av deras organisation och om rättegången föreskrives i lag”. I förevarande samman- hang bör särskilt framhållas att bestämmelser om rättegången hör till det obligatoriska lagområdet. Här inskränker sig regeringens befogenhet till att meddela verkställighetsföreskrifter.

Det är inte utan vidare givet var den konkursrättsliga regleringen hör hemma i RF:s stadganden om fördelning av normgivningsmakten mellan riksdag och regering. Med utgångspunkt i att konkursrätten räknas till den offentliga rätten är det närmast föreskrifterna i 8 kap. 3 å och 11 kap. 4 å RF som kommer in i bilden. Även om man beaktar att somliga regler i KL har övervägande civilrättslig karaktär och därför hänför dem under 8 kap. 2 å, ändrar det inte den slutsats som följer av en inplacering av konkursrätten i RF:s normgivningssystem, nämligen att de konkursrättsliga reglerna till alldeles övervägande del hör till det obligatoriska lagområdet. I den mån man hänför reglerna under 8 kap. 2 å eller 11 kap. 4 å är delegation utesluten; här kommer bara verkställighetsföreskrifter i fråga. I den mån man hänför reglerna under 8 kap. 3 å finns visserligen ett teoretiskt utrymme för delegation; i praktiken blir det dock möjligt att utnyttja detta endast i mycket begränsad utsträckning (jfr det förut angivna exemplet). I övrigt gäller frågan i vad mån verkställighetsföreskrifter skall meddelas.

Eftersom den hittillsvarande reformeringen av KL har skett etappvis och uttryckligen angetts vara ett provisorium i formellt hänseende, har någon enhetlig uppfattning om gränsen mellan det som kräver lagform och det som kan meddelas i förordning inte kommit till synes vid de olika delreformerna. Vid remissen till lagrådet av 1975 års ändringar i KL föreslog chefen för

2 Här är dock delega- tionsmöjligheten så gott som utesluten (se 8 kap.

8å).

3 Se prop. 1973:90 s. 211.

** Beträffande UB:s stats- rättsliga karaktär se prop. 1980/81:8 s. 1061 f.

5 Se härvidlag 3 kap. 7 och 9 åå utsökningsför- ordningen (19811981, UF).

6Se 9 kap. 9å UF.

7 Se 10 kap. 3 och 4 åå och 11 kap. 1 å UF.

8 Se 12 kap. 15 och 16 åå UF. '

justitiedepartementet bl. a. att föreskrifter om hur kungörande skall ske under konkurs i princip mönstrades ut ur KL liksom bestämmelser om skyldighet för konkursdomaren att underrätta gäldenären, borgenärer m. fl. om konkursen. Förslaget kritiserades av lagrådets majoritet under hänvis- ning till att det var vanskligt att i det då aktuella reformarbetet ta ställning till frågan vad som borde stå i lag och vad som kunde överlämnas åt administrativ reglering (prop. 1975:6 s. 401 ff). På förslag av lagrådet behölls i det slutligen framlagda lagförslaget bl. a. vissa bestämmelser i 19å KL om formen för kungörande rörande konkurs och om konkursdomarens underrättelseplikt (prop. s. 415). Den konkursförordning som utfärdades 1975 (SFS 19751256) kom med hänsyn bl. a. härtill att innehålla endast ett begränsat antal bestämmelser, vilka väsentligen hade karaktär av tillämpningsföreskrifter riktade till konkursdomaren. Läget förändrades i viss mån genom 1979 års reform. Vid denna har i KF som nämnts tidigare inte bara förts in ytterligare ett antal förhållningsregler för konkursdomaren såvitt avser mindre konkurs. Även i åtskilliga andra hänseenden har KL kompletterats med administrativa föreskrifter, t. ex. i fråga om kallelser och underrättelser samt åligganden för förvaltaren och förlikningsman.

Några exempel på hur lagstiftaren i samband med tillkomsten av utsökningsbalken (UB) har dragit gränsen mellan vad som skall stå i lag och verkställighetsföreskrifter kan tjäna till belysning även av motsvarande spörsmål i KLförslaget.4 I 2 kap. 10å UB ges föreskrifter om förhör med svaranden i utsökningsmål. Paragrafen ger kronofogdemyndigheten rätt att hålla sådant förhör och att vid behov även kalla sökanden till förhöret. Såväl svaranden som sökanden kan föreläggas att inställa sig personligen vid visst vite. I prop. 1980/81:8 förutsätts att regeringen utfärdar kompletterande föreskrifter till lagbestämmelserna i fråga om bl. a. underrättelse till sökanden, när hans personliga närvaro inte är behövlig, och delgivning av vitesföreläggande (prop. s. 229 f och 232).5 Beträffande försäljning på auktion av lös egendom i allmänhet heter det i 9 kap. 2 å UB att auktion skall kungöras i god tid och på lämpligt sätt. I förarbetena uttalas att närmare föreskrifter. i ämnet bör meddelas av regeringen (prop. s. 605 ff).(1 Motsvarande konstruktion har valts i fråga om försäljning av vissa speciella typer av lös egendom (10 kap. 6 å och 11 kap. 1 och 2 åå UB).7 Detsamma gäller exekutiv försäljning av fast egendom (11 kap. 20 å, jfr även 11 kap. 36 å första stycket).8

När det gäller avgränsningen mellan lag och förordning för KLförslagets del måste man till en början hålla i minnet att sådana inslag i konkursreglerna som har civilrättslig karaktär obligatoriskt kräver lagform. Utrymmet för att meddela verkställighetsföreskrifter är här mycket begränsat. Detta innebär t. ex. att den bestämmelse om inskränkningar i principen om gäldenärens förlust av sin rådighet som nu ingår i 21 å KLinte kan i någon del flyttas till en tillämpningsföreskrift. Eftersom bestämmelsen i fråga knyter rättsverkning- ar till tiden för kungörande av konkursbeslutet i Post- och Inrikes Tidningar, kan alltså inte frågan om formen för kungörande av ett konkursbeslut i denna del regleras på annat sätt än i lag.

Som har framhållits tidigare är emellertid konkursregleringen väsentligen att hänföra till den offentliga rätten. Avgränsningsfrågan kommer därför främst att gälla i vad mån reglerna är hänförliga under 8 kap. 3 å RF eller skall

ses som föreskrifter om rättegång enligt 11 kap. 4 å RF. Frågan saknar inte praktisk betydelse. I den mån man klassificerar regleringen på det senare sättet, minskas utrymmet för kompletterande föreskrifter i förordning, eftersom den då aktuella grundlagsbestämmelsen kräver obligatorisk lag- form. Läget blir då detsamma som när det gäller exempelvis vad som skall regleras i rättegångsbalken (RB) och vad som kan lämnas till verkställig- hetsföreskrifter till denna. I den mån man ser konkursförfarandet som en form av exekution, lär huvuddelen av regleringen bli hänförlig under 8 kap. 3 å RF. Denna bestämmelse kräver lagform till den del föreskrifterna gäller åligganden för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden. Föreskrifter som ur den enskildes synvinkel har mera ”neutral” karaktär, t. ex. regler som närmast rör en myndighets arbetsformer, faller utanför lagrummets tillämpningsområde.

Av de konkursrättsliga reglerna är det vissa som utan vidare är att hänföra till rättegångsbestämmelser. Det gäller de regler som rör förfarandet i hänskjutna konkursmål. Regler av sådant slag ingår även i KLförslaget. De utgör avvikelser från motsvarande föreskrifter i RB. Även åtskilliga andra förfarandebestämmelser i KLförslaget har mer eller mindre uttalat proces- suell karaktär. Det gäller bl. a. reglerna om behandling av konkursansökan, rätt att föra talan om återvinning, användande av tvångsmedel mot gäldenären och förlikningssammanträde rörande tvistiga fordringar. I sådana delar ligger det närmast till hands att jämställa reglerna med rättegångsbestämmelser såvitt avser möjligheten till delegation av normgiv- ningen.

Något annorlunda förhåller det sig med de centrala delar av konkursreg- lerna som anger vad som ingår i ett konkursbo, vilken egendom som kan återvinnas till boet, hur boet skall förvaltas och hur tillsynen över förvaltningen skall gå till, vad som åligger gäldenären, hur en borgenär skall bevaka sin fordran, hur utdelning till borgenärerna skall ske etc. I nu åsyftade delar framträder konkursrätten tydligast som regler om exekution i gäldenärens egendom. Konkursens karaktär av exekutionsform har snarast förstärkts vid 1979 års reform. Genom denna har konkursdomstolens (konkursdomarens) roll förändrats på det viset att tillsynen över konkurs- förvaltningen förlagts till en särskild tillsynsmyndighet.9 Konkursdomstolens (konkursdomarens) uppgifter har inskränkts till handläggning av judiciella frågor (se prop. 1978/79:105 s. 184, 187 f, 227 foch 284 f), t. ex. utseende och entledigande av förvaltare. Förvaltaren har samtidigt fått en mer självständig ställning i stor konkurs.

Man skulle beträffande regler med exekutionsrättslig grundkaraktär i och för sig kunna tänka sig en uppdelning av reglerna på sådana bestämmelser som med terminologin i 8 kap. 3 å RF direkt gäller antingen åligganden för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden, å ena sidan, och sådana bestämmelser som inte avser ingrepp av angivna slag och som därför faller utanför lagområdet, å andra sidan. Iden senare kategorin skulle det då röra sig om regler som utan att vara verkställighetsföreskrifter föll inom regeringens s. k. restkompetens enligt 8 kap. 13 å första stycket 2 RF. Exempel på vad som enligt en sådan schematisk uppdelning skulle åtminstone i vissa delar falla utanför 8 kap. 3 å RF erbjuder bestämmelserna om tillsynsmyndigheten och dess funktioner och

9 Det förhållandet att kronofogdemyndighets uppgifter som tillsyns- myndighet vid reformen (se prop. 1978/791105 s. 199) ansetts inte falla inom myndighetens ”ex— ekutiva verksamhet” i den mening detta uttryck används i 2 å 3 förvalt- ningslagen (19711290) inverkar inte på den angivna bedömningen.

arvodesbestämning. Åtskilliga skäl kan emellertid anföras mot att dela upp författningsmaterialet efter en sådan modell. Kommittén skall här peka på de viktigaste.

Konkursförfarandet har hos oss sedan länge varit lagreglerat i dess helhet. De bestämmelser som under 1970-talet tagits in i KF har karaktär av verkställighetsföreskrifter. Det skulle innebära en avsevärd förändring, om vissa delar som nu ingår i själva lagkomplexet bröts ut ur detta. Något praktiskt behov av en sådan radikal uppdelning av författningsmaterialet har inte framträtt. Det skulle tvärtom vara till nackdel för dem som har att tillämpa lagen, om vissa i sammanhanget viktiga bestämmelser togs in i en förordning, medan övriga regler stod att finna i lagen. Det går vidare inte någon skarp gräns mellan bestämmelser som faller under 8 kap. 3å och sådana som mera hör hemma under 8 kap. 2 å RF. Det räcker att peka på reglerna om vad som ingår i ett konkursbo, vad som kan återvinnas till boet och den materiella konkursrätten i övrigt. Vid tillkomsten av UB har inte heller ifrågasatts att göra någon uppdelning av det regelkomplexet efter en sådan schematisk grund som nyss skisserats.

Enligt kommitténs mening bör med hänsyn till det anförda en ny konkurslag innefatta en i princip fullständig reglering av konkursförfarandet. KLförslaget har utarbetats med denna utgångspunkt. Kommittén har emellertid samtidigt strävat efter att fullfölja den linje lagstiftaren slagit in på vid 1979 års reform när det gäller verkställighetsföreskrifter till lagen. KL uppvisar alltjämt åtskilliga exempel på detaljreglering av olika led i förfarandet, t. ex. rörande underrättelser och annan information om beslut eller åtgärder, kallelser till olika intressenter o. d. Inte bara bestämmelser som utgör handlingsregler för domstolen och tillsynsmyndigheten utan också bestämmelser som riktar sig till förvaltaren, borgenärerna eller gäldenären kommer härvid i blickfältet. I den mån en detaljregel klart faller utanför det primära lagområdet och saknar betydelse för förståelsen av lagkomplexet i övrigt har kommittén inte heller ansett hinder böra möta att flytta regeln till en ny konkursförordning. Kommittén återkommer i specialmotiveringen till frågan om viss eller vissa föreskrifter skall meddelas i förordning i stället för i lag.

3 Konkursdomaren

3.1. Inledning

Domstolsfunktionerna i samband med konkurs har sedan KL:s tillkomst varit uppdelade mellan konkursdomstolen som sådan och en särskild domare hos denna, konkursdomaren. I grova drag innebär uppdelningen att frågor av formell natur ankommer på konkursdomaren, medan rätten främst har att ta ställning i sakfrågor av tvistig natur. På konkursdomaren ankommer exempelvis att i första hand pröva en gäldenärs ansökan om hans försättande i konkurs liksom att fatta en rad beslut om konkursens handläggning. På rätten ankommer att avgöra t. ex. tvist angående en bevakad fordrans rätt till utdelning i konkursen.

Konkursdomaren har tillagts också andra uppgifter. Främst kan nämnas hans befattning med offentligt ackord. Här förekommer en liknande uppdelning av funktionerna mellan konkursdomaren och rätten som vid konkurs. På konkursdomaren har härutöver lagts en vidsträckt uppgifts- och underrättelseplikt rörande konkurs och ackord.

Vid den tidigare revisionen av konkurslagstiftningen har det vid uppre- pade tillfällen uttalats att systemet med en särskild konkursdomare bör avlösas av en ordning där de uppgifter som ankommer på konkursdomaren flyttas över på domstolen som sådan (se bl. a. prop. 1975:6 s. 66 och 149 samt prop. 1978/79:105 s. 156). I det följande skall närmare belysas de frågor av formell och praktisk art som är förknippade med en sådan ändring.

3.2. Nuvarande förhållanden

3.2.1. Översikt över konkursdomarens uppgifter m. m.1 3.2.1.1 Gäldenärens försättande i konkurs

En ansökan om konkurs skall alltid göras hos konkursdomaren vid vederbörande tingsrätt. I 1 kap. KL ges en rad bestämmelser om konkursdomarens befattning med sådan ansökan. Om konkursdomaren inte avvisar en konkursansökan på formella grunder, skall han pröva den i sak, ifall gäldenären själv är sökande eller medger en borgenärs ansökan. Finner konkursdomaren särskilda skäl att inte godta gäldenärens uppgift om sin insolvens, skall frågan hänskjutas till rätten. Om gäldenären bestrider en

1 I översikten bortses från reglerna om avläg- gande av borgenärsed inför konkursdomaren (116—120åå KL), efter- som dessa regler föreslås avskaffade (se avsnitt 6.2.2 och 6.3.7).

borgenärs konkursansökan eller underlåter att förklara sig över en sådan ansökan, skall hänskjutande till rätten också ske. Även andra fall av hänskjutande av konkursansökan finns föreskrivna.

Under vissa förutsättningar kan på konkursansökningsstadiet beslutas om säkerhetsåtgärd avseende gäldenärens egendom eller rörelsefrihet (14 a—14 c åå). De åtgärder som kan komma i fråga är kvarstad, reseförbud och häktning. Beslut rörande en sådan åtgärd meddelas av konkursdomaren eller, om konkursansökningen har hänskjutits till rätten, av denna. De nu åsyftade bestämmelserna har tillkommit genom 1979 års reform.

När konkurs har beslutats skall konkursdomaren genast bestämma om handläggningen skall ske som stor konkurs eller som mindre konkurs (18a å). Han skall också bestämma hur kungörande angående konkursen skall ske. Om konkursen skall handläggas som stor konkurs, skall konkursdomaren sätta ut första borgenärssammanträdet att hållas inför honom och bestämma tid för bevakning av fordran i konkursen. Ett beslut om handläggning som stor konkurs kan fattas av konkursdomaren även sedan konkursen har börjat handläggas som mindre konkurs (185 h å).

3.2.1.2 Stor konkurs

Efter konkursutbrottet skall konkursdomaren utan dröjsmål, sedan han har hört tillsynsmyndigheten, utse en interimsförvaltare för tiden fram till första borgenärssammanträdet (45 å). Slutlig förvaltare utses av konkursdomaren efter hörande av tillsynsmyndigheten och de vid det sammanträdet närva- rande borgenärerna (46 å). Konkursdomaren bestämmer antalet förvaltare och kan förordna om delad förvaltning. Även senare under konkursen kan det bli aktuellt för konkursdomaren att meddela förordnande angående förvaltare (47—49 åå). Om en borgenär begär det, skall konkursdomaren enligt 43 å förordna en granskningsman. Finner konkursdomaren av särskilda skäl det erforderligt, får han vidare enligt 50 a å uppdra åt lämplig person att biträda förvaltaren eller att tjänstgöra som förlikningsman. Det ankommer också på konkursdomaren att i förekommande fall entlediga förvaltare och granskningsman resp. återkalla förlikningsmans uppdrag. De funktioner i fråga om utseende och entledigande av förvaltare m. ni. som åvilar konkursdomaren ligger alla på det formella planet. Vid 1979 års reform har understrukits att konkursdomaren inte längre skall utöva någon tillsyn över konkursförvaltningen.1 Denna uppgift skall i stället i första hand ankomma på tillsynsmyndigheten. Konkursdomaren har alltså inte att av eget initiativ ta upp någon fråga som rör förvaltningens bedrivande, t. ex. 1 . fråga om delning av förvaltningen.2 En annan sak är, att förvaltaren enligt Pmp' 1978/79105 S' olika bestämmelser har att hålla konkursdomaren underrättad om förvalt- 187 f och KLK II 8. 125 _ _, f_ ningens forlopp (se t. ex. 55 å andra stycket och 56 å andra stycket).3 Den bouppteckning som skall upprättas i konkursen skall tillställas

2 . .. Jfr Vidare vad som sags konkursdomaren och av gäldenären beedigas inför konkursdomaren (91 å).

i specialmotiveringen till 7 kap- 4 och 7 gg Även annan än gäldenären äri vissa fall skyldig att avlägga boupptecknings- KLförslaget. ed eller beediga en viss uppgift inför konkursdomaren (93 å). Om yrkande age även prop. 1978/ om edgång av annan än gäldenären bestrids, skall frågan hänskjutas till

79:105 s. 280 f. rätten.

Även efter konkursutbrottet kan konkursdomaren besluta om tvångsme- del mot gäldenären. Han kan sålunda bl. a. meddela gäldenären reseförbud (88 å). Om gäldenären undandrar sig att medverka till att boet blir utrett, överträder reseförbud eller vägrar att avlägga bouppteckningsed kan konkursdomaren, på begäran av förvaltaren eller tillsynsmyndigheten, efter omständigheterna förordna om hämtning eller häktning av honom för att skyldigheten skall fullgöras (94 och 95 åå). På konkursdomaren ankommer vidare att pröva huruvida före konkursutbrottet beslutad säkerhetsåtgärd skall bestå (88 a och 95 a åå). Om annan än gäldenären undandrar sig edgång kan konkursdomaren förelägga vite eller förordna om hämtning eller häktning för att vederbörande skall fullgöra sin skyldighet.

Den som vill bevaka en fordran i konkurs skall anmäla det hos konkursdomaren, vilken efter samråd med förvaltaren bestämmer anmärk- ningstid (101 och 103 åå). Konkursdomaren håller därefter, i förekommande fall, förlikningssammanträde (108 å) och skall därvid utreda föreliggande tvistefrågor och söka åstadkomma förlikning. Hans befattning med dessa senare frågor är en ny uppgift, som han vid 1979 års reform övertog från rättens ombudsman. Om förlikning inte kan träffas, skall frågan hänskjutas till rättens avgörande. Handläggning av efterbevakningar sker på i princip samma sätt (111 å).

Klander mot ett förslag till utdelning i konkurs skall anmälas hos konkursdomaren. Om klandret tas upp, har denne att sätta ut och låta kungöra dag för målets handläggning vid rätten (130 å). Om förvaltaren vägrar en borgenär förskottslyftning enligt 143 å, äger borgenären hänskjuta frågan till konkursdomarens prövning (145 å). Blir efter konkursens avslutande medel tillgängliga för utdelning kan konkursdomaren, efter framställning av förvaltaren, förordna att medlen i stället för att delas ut skall överlämnas till gäldenären (148 å). En förutsättning härför är att konkurs- domaren finner att någon utdelning inte bör äga rum med hänsyn till de därmed förenade kostnaderna.

Om gäldenären vill bjuda ackord i konkurs skall han ge in ett ackordsförslag till konkursdomaren, som har att pröva om förslaget uppfyller de villkor som gäller för att det skall kunna föreläggas borgenärerna (150—153 åå). Upptas ackordsförslaget, skall konkursdomaren sätta ut ett sammanträde med borgenärerna där dessa skall ta ställning till förslaget. I 7 kap. KL ges en rad ytterligare regler om konkursdomarens befattning med ackord i konkurs. Det kan tilläggas, att en fråga om rösträtt för en tvistig fordran, varom förlikning inte träffas, skall prövas av rätten (158 å). Förekommer anledning att inte fastställa ett ackord, skall konkursdomaren hänskjuta ackordsfrågan till rätten (164 å).

Om någon fordran inte bevakas inom bevakningstiden, skall konkursdo- maren avskriva konkursen (124 å). Detsamma skall han göra ifall det visar sig att boets tillgångar inte räcker till betalning av konkurskostnaderna och eventuella massaskulder (186 å).4 Skulle gäldenären ingå förlikning med alla borgenärer som har bevakat fordran, skall konkursdomaren enligt 149å besluta om nedläggning av konkursen.

Avskriver konkursdomaren konkursen enligt 186 å, skall han bestämma 4 Beträffande dessa be- arvode till förvaltaren (187 å). Arvode till förvaltaren i andra fall bestäms grepp se avsnitt 10-1-

som regel av rätten (82 å). En framställning om arvode skall dock göras hos konkursdomaren, som sätter ut dag för ärendets handläggning vid rätten (84 och 85 åå). Konkursdomaren kan bevilja förskott på arvode åt förvaltaren (86 a å).

Det bör påpekas att konkursdomaren utöver de nu beskrivna uppgifterna i stor konkurs bl. a. har att ombesörja kungörande av olika åtgärder samt åtskilliga kallelser och underrättelser till gäldenären, förvaltaren, tillsyns- myndigheten och borgenärerna m. fl. Regler härom finns i såväl KL som KF.

3 .2. 1 .3 Mindre konkurs

Konkursdomarens uppgifter när mindre konkurs har beslutats är väsentligt färre än vid stor konkurs. Detta hänger samman med den enklare hanteringen av de mindre konkurserna. Sålunda förekommer i dessa t. ex. inte något bevaknings- eller anmärkningsförfarande. Inte heller kan ackord i konkurs äga rum.

Liksom vid stor konkurs skall dock konkursdomaren handlägga frågor om utseende och entledigande av förvaltare (185 a å). En bouppteckning skall vidare tillställas konkursdomaren (185 b å), inför vilken bouppteckningsed skall avläggas (185 d å). Finner han efter edgången att boets tillgångar inte räcker till betalning av konkurskostnaderna och förekommande massaskul- der, skall han besluta om avskrivning av konkursen. Bestämmelserna om tvångsmedel mot gäldenär i 4 kap. gäller även vid mindre konkurs.

Avskrivs inte konkursen enligt 185 cl å, åligger det konkursdomaren att fastställa utdelning enligt det förslag som upprättats av förvaltaren, såvida han inte anser att det behöver göras ändringar i detta eller att ärendet bör återförvisas till förvaltaren (185 f å). Konkursdomaren bestämmer också arvode och kostnadsersättning till förvaltaren (187 å).

Också i mindre konkurs ankommer det på konkursdomaren att i flera fall ombesörja kungörande och kallelser till sammanträden m. m.

3.2.1.4 Vissa processuella frågor vid konkurs

Utöver de nu genomgångna reglerna om konkursdomarens funktioner innehåller KL på några punkter kompletterande föreskrifter av processuell natur. Konkursdomarens beslut överklagas hos hovrätten (210 å). Beslut i de hänseenden som avses i 3, 4 eller 6 kap. eller om bl. a. utseende eller entledigande av förvaltare enligt 185 a å länder omedelbart till efterrättelse, om inte annat förordnas. Undantag gäller beträffande beslut varigenom förelagt vite har dömts ut.

Den handläggning som ankommer på konkursdomaren regleras i princip uttömmande av KL (och till denna lag anknytande författningar). Två undantag härifrån. gäller. På grund av en uttrycklig föreskrift i KL skall vissa regleri RB tillämpas av konkursdomaren. Ifråga om kvarstad i avvaktan på prövning av en konkursansökan skall sålunda enligt 14 a å vad som enligt 15

kap. RB gäller om kvarstad äga motsvarande tillämpning.1 Även beträffande reseförbud och häktning på konkursansökningsstadiet hänvisasi 14 b å till 15 kap. RB . Vidare skall beträffande ingivande av handling till konkursdoma- ren enligt 204 å andra stycket reglerna i 33 kap. RB ha motsvarande tillämpning. Även utan uttrycklig föreskrift i KL lär få antas att RB. s bestämmelser i vissa hänseenden där KL saknar regler vinner analog tillämpning på konkursdomarens handläggning.2 Exempel härpå lämnar bestämmelserna om domarjäv3 samt om ställföreträdare och ombud.

När det gäller den handläggning som ankommer på konkursdomstolen som sådan, dvs. handläggning av konkursmål, har vid RB:s tillkomst uttalats att balkens regler om rättegång i tvistemål i tillämpliga delar skall lända till efterrättelse.4 Denna grundsats modifieras dock i vissa hänseenden i KL. För det första kan anmärkas att mål om klander av redovisning, där talan enligt 191 å skall väckas genom stämning, i allt följer RB:s bestämmelser. För det andra görs i 211 å beträffande övriga typer av konkursmål flera viktiga undantag från RB. Undantagen gäller kravet på förberedelse, rättens domförhet, verkan av parts eller annan intressents utevaro från förhandling och sättet för fullföljd. Det kan tilläggas, att spörsmålet om RB:s tillämpning i konkursmål i viss mån hänger samman med frågan i vad mån dispositions- principen skall tillämpas i sådana mål.5

3215 Underrättelse- och uppgiftsplikt rörande konkurs m. m.

Utöver de tidigare berörda funktionerna vid konkurs har konkursdomaren att ombesörja en mångfald underrättelser och kallelser till berörda intres- senter. Föreskrifter om underrättelseplikt m. m. finns i första hand i KF, som i sådant hänseende på flera punkter kompletterar KL. Viktiga regler om underrättelseplikt i mindre konkurs gentemot kronofogdemyndigheten finns vidare i 7 å lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs (LGL) och 7 å kungörelsen (1970:745) om statlig lönegaranti vid konkurs (LGK). I 8å tredje stycket LGL finns även bestämmelser om möjlighet för konkursdo- maren att på framställning av kronofogdemyndigheten meddela beslut om tvångsåtgärd mot arbetsgivare, som inte fullgör skyldighet att lämna uppgift om arbetstagares anställningsförhållanden m. m. (se även 6 å LGK).

I ett flertal lagar angående drivande av näringsverksamhet stadgas att konkursdomaren skall sända underrättelse eller göra anmälan för registre-

1 Hänvisningen till 15 kap. RB gäller inte bara konkursdomaren utan också rätten, när denna handlägger en fråga om säkerhetsåtgärd. I förarbetena till 1979 års reform görs inte någon skillnad härvidlag med tanke på vem som är beslutsmyndighet. Detta spelar inte heller någon roll såvitt gäller hänvisningen till 15 kap. RB. Beträffande andra bestämmelser i RB kan man dock fråga sig om dessa utan vidare blir tillämpliga när konkursdomaren är beslutande organi fråga om en säkerhetsåtgärd. Som exempel kan nämnas det i 210 å tredje stycket KL särskilt reglerade spörsmålet om ikraftträdande av konkursdomarens beslut. Denna bestämmelse upptar inte beslut enligt 14 a eller 14 b å som meddelats av konkursdomaren. I prop. 1978/79:105 förutsätts emellertid att regeln i 17 kap. 14å andra stycket 4 RB om omedelbart ikraftträdande av beslut rörande säkerhetsåtgärd är tillämplig också på konkursdomarens beslut i sådant hänseende (prop. s. 257 och 260).

2 Se SOU 1944:10 s. 278. Jfr även SOU 1968:27 s. 47 och 83 samt vad som sagts un- der not 1 ovan.

3 Se Welamson I 5. 124 och prop. 1978/79:105 s. 351.

4 Se SOU 1944:10 s. 278.

5 Se beträffande mål om tvistiga fordringar We- lamson I s. 539 f, We- lamson II 5. 158 och Boman i Festskrift till Per Olof Ekelöf (1972) s. 144 ff.

ring i samband med konkurs. Här kan hänvisas till 93 å och 103 å 1 mom. lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar (jfr 65 och 67 åå bostadsrätts- lagen 1971:479, 60 och 65 åå lagen 1972:262 om understödsföreningar och 25 å lagen 1973:1150 om förvaltning av samfälligheter), 144 och 171 åå lagen (1955:183) om bankrörelse, 88å lagen (1955:416) om sparbanker, 16 och 18 åå handelsregisterlagen (1974:157), 13 kap. 20 å aktiebolagslagen(1975: 1385, ABL) och 14 kap. 20 å försäkringsrörelselagen (19821713). I 52 å aktiebolagsförordningen (1975:1387) finns en bestämmelse angående befrielse från avgift för registrering när anmälan gjorts av bl. a. konkursdo- maren.

Uppgifter av närmast formell natur åvilar konkursdomaren också enligt bl. a. lagen (1981:7) om verkan av konkurs som har inträffat i annat nordiskt land (2 och 3 åå).

Vid UB:s ikraftträdande har upphävts lagen (1921 :244) om utmätningsed. Förfarandet enligt denna lag har ägt rum hos konkursdomaren. Även motsvarande bestämmelser om betalningssäkringsed i lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter har samtidigt upphävts.

3.2.1.6 Offentligt ackord

Som redan har berörts förekommer vid offentligt ackord en liknande uppdelning av domstolsfunktionerna som vid konkurs. Efter ansökan av en gäldenär som är på obestånd skall konkursdomaren förordna en god man för utredning och förhandling med borgenärerna om ackord (2 och 5 åå AckL). Ifall gäldenären sedan ansöker om förhandling om offentligt ackord hos konkursdomaren och avlägger bouppteckningsed inför denne, meddelas beslut om förhandling om offentligt ackord (22—26 åå). Konkursdomaren har då att hålla ett borgenärssammanträde, vid vilket borgenärerna skall rösta om ackordsförslaget. På konkursdomaren ankommer därvid att utreda eventuella frågor om tvistiga fordringar och söka få till stånd förlikning (29 och 31 åå). Lyckas han inte med detta, prövar rätten tvistefrågorna för bestämmande av omröstningens utgång.

Konkursdomaren har sedan att fastställa ackordet, om inte vissa särskilt angivna skäl föreligger mot detta (34 och 36 åå). Ackordsfrågan skall av konkursdomaren hänskjutas till rätten, antingen om ackordsförslaget har antagits vid borgenärssammanträdet men anledning förekommer att ackor- det av formella skäl eller eljest inte får fastställas eller om det vid borgenärssammanträdet inte kan avgöras huruvida ackordsförslaget har antagits eller förkastats.

Konkursdomaren kan på begäran av en borgenär vars fordran omfattas av ackordet förordna en lämplig person att utöva tillsyn över att gäldenären fullgör sina åtaganden enligt ackordet (37 å). En fråga om förverkande av offentligt ackord kan tas upp av rätten på begäran av en borgenär vars fordran omfattas av ackordet (38 å).

Arvode och ersättning till en god man och en tillsynsman enligt AckL prövas av rätten (40 å).

Liksom KL innehåller AckL vissa processuella föreskrifter rörande förfarandet hos konkursdomaren och rätten i fråga om offentligt ackord (41—45 åå). Föreskrifterna utgör paralleller till reglerna i KL men avviker i

sak på vissa punkter från dessa.1

Det kan tilläggas att en rad detaljföreskrifter för konkursdomarens handläggning av ackordsfrågor återfinns i ackordskungörelsen (1970:858, AckK). Föreskrifterna avser till stor del skyldighet för konkursdomaren att underrätta berörda intressenter om olika led i förfarandet.

Den under 3.2.1.5 berörda uppgiftsplikten rörande konkurs innefattar på flera punkter motsvarande skyldighet för konkursdomaren att lämna uppgift för den händelse en förhandling om offentligt ackord inleds, se t. ex. 13 kap. 20 å ABL.

3.2.2. Konkursdomarens ställning

Vid varje tingsrätt skall finnas en eller, om särskilda skäl föranleder det, flera konkursdomare. Konkursdomaren, som skall vara lagfaren, förordnas av hovrätten om inte regeringen för någon viss tingsrätt föreskriver annat (1 å KF). Till konkursdomare utses i allmänhet en rådman.1 Tingsrätt får emellertid i viss utsträckning förordna tingsnotarie att tjänstgöra som konkursdomare (19å förordningen 1979:572 med tingsrättsinstruktion).

Formellt utövar konkursdomaren sin myndighet i eget namn, inte i rättens ställe (jfr den tidigare konstruktionen beträffande inskrivningsdomare i 1 å lagen 1932:170 med särskilda bestämmelser om handläggning av inskriv- ningsärenden).2 I administrativt hänseende är dock konkursdomaren helt inlemmad i tingsrättens organisation.

Angående jäv mot en konkursdomare3 gäller de allmänna bestämmelserna i 4 kap. RB om jäv mot en domare.4 Om en fråga om jäv har uppkommit, får han sålunda enligt 4 kap. 15 å RB vidta endast sådan åtgärd som inte kan uppskjutas utan synnerlig olägenhet och inte innefattar avgörande av målet eller ärendet.

Begår en konkursdomare brott i sin tjänsteutövning skall talan med anledning därav prövas av hovrätt som första domstol (2 kap. 2 å RB).

3.3. Äldre förhållanden

Systemet med ett särskilt organ vid underrätterna för handläggning av konkursärenden är historiskt betingat. Före KL:s tillkomst var konkursför- farandet olika i städerna och på landet. Enligt 1862 års konkurslag var ”domaren” på landet1 berättigad att ensam och utan biträde av nämnd ombesörja den formella delen av konkursproceduren. Motsvarande angelä- genheter krävde i stad rättens handläggning, dvs. kollegial sammansättning av domstolen. Denna olikhet hängde samman med den dåvarande domstols- organisationen. Underdomstolen på landet, häradsrätten, var inte perma- nent i samma mening som rådhusrätten i stad utan sammanträdde endast vissa tider på året. Detta gjorde en uppdelning av göromålen nödvändig mellan domaren och häradsrätten. De uppgifter som uppdrogs åt domaren var i allmänhet av mera formell natur, såsom att kommunicera borgenärs konkursansökning med gäldenären, utfärda kungörelser, bestämma tider för ingivandet av bevakningar och andra handlingar samt ta emot handlingar som skulle ges in. Det ålåg emellertid också domaren att utfärda offentlig

1 Beträffande förhållan- det till RB se bl. a. 39 å AckL rörande krav på behörighetshandling för borgenärerna och prop. 19701136 s. 125.

1 Se prop. 1978/79:105 s. 204.

2 Jfr prop. 1970z20 Del B 1 s. 492.

3 Se prop. 1978/79:105 s. 351.

4 Se även 45 å AckL.

1 Benämningen ”kon- kursdomaren” förekom i 1862 års konkurslag endast på ett ställe (39 å). I övrigt användes uttrycket ”domaren”, vilket var liktydigt med domhavanden. Se även 1859 års betänkande s. 63 f.

2 Se 1911 års betänkan- de 5. 177 ff.

3 Se 1911 års betänkan- de s. 490.

4 Se SOU 1944:10 s. 265 foch NJA II 1947

s. 148.

stämning om konkurs, om gäldenären själv begärt att få avträda sin egendom till konkurs eller medgett borgenärs konkursansökan.

I förarbetena till KL konstaterades2 att ordningen på landet med en uppdelning av göromålen mellan domaren och rätten i och för sig befunnits lämplig och att det därför borde övervägas att införa en motsvarande ordning istäderna. En särskild anledning till det var att riksdagen i en skrivelse 1883 (rskr 1883z19) hemställt att Kungl. Maj:t skulle utarbeta ett förslag i samma riktning. Som skäl för att man även i städerna skulle flytta över de göromål som på landet anförtrotts åt domaren utan biträde av nämnd till en lagfaren ledamot av rätten anfördes i skrivelsen bl. a. göromålens natur och frekvens samt rådhusrätternas tjänstgöringsförhållanden. Vidare pekades på att denna ordning skulle vara till fördel för allmänheten genom att en sådan ledamot var lättare tillgänglig än rätten, varigenom ärendenas handläggning skulle ske snabbare. Rättens arbetsbörda skulle också minskas. Genom tillkomsten av KL gjordes i enlighet härmed konkursförfarandet lika på landet och i städerna. Benämningen konkursdomare infördes på den domare som skulle handlägga konkursärenden, i den mån handläggningen hörde under offentlig myndighet och inte var förbehållen rätten. Konkursdomare blev vid häradsrätt häradshövdingen och vid rådhusrätt viss lagfaren ledamot av rätten. Motsvarande ordning infördes samtidigt i fråga om ackordsären- den enligt lagen (1921:227) om ackordsförhandling utan konkurs.3

I samband med införandet av RB, då även vissa ändringar vidtogs i KL, övervägde man att låta de funktioner som tillkom konkursdomaren övertas av rätten, vilken därvid skulle bestå av en lagfaren ledamot. En motsvarande överflyttning hade företagits såvitt gäller de uppgifter som då ankom på lagsökningsdomare. En ändring beträffande konkursdomarfunktionerna bedömdes emellertid kräva en vidlyftig omarbetning, som skulle beröra inte bara KL, utan att därmed i sak skulle ske någon väsentlig förändring i rådande förhållanden. Med hänsyn därtill ansågs att systemet med en särskild konkursdomare borde behållas oförändrat.4

3.4. Allmän motivering

Den nuvarande uppdelningen av domstolsfunktionerna i samband med konkurs är historiskt betingad. Att göromål av mera formell karaktär anförtrotts åt en särskild domare vid allmän underrätt har ytterst sin grund i en äldre tids organisation av domstolsväsendet på landet. Ordningen har ansetts ha fördelar också för de dåvarande stadsdomstolarnas handläggning av konkurs. Vid KL:s tillkomst har därför vid alla underrätter införts ett system med en särskild konkursdomare. Systemet har sedan behållits och kommit till användning också bl. a. vid regleringen av offentligt ackord. De organisatoriska skäl som legat bakom införandet av konkursdomarin- stitutet har sedan länge förlorat sin aktualitet. Redan under förarbetena till RB övervägdes att flytta över konkursdomargöromålen på rätten som sådan och därvid låta denna bestå av en lagfaren ledamot. Att tanken på en sådan ändring inte förverkligades redan i det sammanhanget torde ha berott på att några egentliga fördelar inte stod att vinna med en sådan ändring, medan denna å andra sidan skulle föra med sig en omfattande lagteknisk

överarbetning av KL. Reformen har sedermera ansetts kunna anstå till slutetappen av konkurslagrevisionen.

Enligt kommitténs mening kan det från rent organisatorisk synpunkt inte anföras några bärande skäl för att behålla konkursdomarinstitutet. Några arbetsmässiga fördelar med att ha ett särskilt organ vid tingsrätten för handläggning av mera formella konkursfrågor står inte att vinna. De domare som fullgör konkursdomargöromålen är samtliga helt inlemmade i tingsrät- tens organisation och har för det mesta även andra funktioner vid domstolen. Tingsrättens kansli fungerar också som kansli åt konkursdomaren. För behovet av erfarenhet och kontinuitet vid handläggningen av konkursdo- margöromålen kan tillfredsställande sörjas. även om man flyttar över samtliga göromål till tingsrätten som sådan.

Sedan frågan om avskaffande av konkursdomarinstitutet först väcktes har KL visserligen undergått åtskilliga ändringar. De har inneburit även en viss utvidgning av konkursdomarens funktioner. Ett exempel härpå är den förlikningsuppgift som tillagts konkursdomaren i stor konkurs vid 1979 års reform. Denna ändring har sin grund i att rättens ombudsman samtidigt avskaffats, varigenom fråga uppkommit vem som skulle överta dennes förlikningsfunktion. Något principiellt hinder mot att en sådan funktion lades på domstolen har inte ansetts föreligga. Det har därvid synts lämpligt att låta konkursdomaren överta uppgiften. Av detta ställningstagande kan dock inte dras slutsatsen att lagstiftaren önskat ge uttryck åt en viss inställning till behovet av en särskild konkursdomarinstitution. De nya reglerna beträffande förlikningsverksamheten betingas i stället av den ordning för handläggning av tvistiga fordringar som KL sedan länge föreskriver.

I detta sammanhang bör påpekas att utvecklingen på konkursområdet under 1970-talet inneburit även en annan och mer betydelsefull ändring av konkursdomarens funktioner. Före 1979 års reform utövades kontrollen över konkursförvaltningen ytterst av konkursdomaren. Den närmare tillsynen ankom på rättens ombudsman. Genom reformen har såväl konkursdomarens som rättens ombudsmans uppgifter härvidlag övertagits av den särskilda tillsynsmyndigheten. Ett viktigt motiv för ändringen var att tillsynsuppgifterna inte passade så väl ihop med domarverksamheten. De återstående domstolsfunktionerna på konkursområdet har i stort sett samma judiciella karaktär som övriga uppgifter inom de allmänna domstolarnas dömande verksamhet eller frivilliga rättsvård. Den nu beskrivna utveckling- en gör det än tydligare än förut att skillnaden mellan de funktioner som handhas av konkursdomaren och de som ankommer på rätten är väsentligen formell. Detta talar också för att det inte behövs något särskilt organ vid domstolen för att ombesörja en viss del av funktionerna.

Det återstår att beröra frågan om det från processuell synpunkt står något att vinna på att behålla konkursdomarinstitutet. Denna ordning har motiverats inte minst av önskemålet att göra konkursförfarandet så snabbt som möjligt. Som nyss har berörts har dock de organisatoriska förhållanden som tidigare ansetts tala för en uppdelning av domstolens funktioner numera förlorat sin aktualitet. Det förhåller sig i dag snarare så att uppdelningen kan verka fördröjande i en del fall. Det bästa exemplet härpå är handläggningen av en borgenärs konkursansökan när denna bestrids av gäldenären eller

gäldenären inte låter sig avhöra. Enligt KL skall konkursansökningen först delges gäldenären med föreläggande för denne att svara inom viss tid. Bestrider gäldenären ansökningen eller underlåter han att förklara sig, skall saken hänskjutas till rätten. Rätten skall sätta ut målet att förekomma inom två veckor eller, om det finns särskilda skäl, en månad. Till förhandlingen skall bl. a. gäldenären kallas. Kallelsen skall delges. Kommer gäldenären tillstädes vid förhandlingen, kan han under vissa förutsättningar begära att denna skjuts upp viss tid (i första hand fyra veckor).

För en mindre nogräknad gäldenär måste det te sig frestande att utnyttja de möjligheter till fördröjning av konkursutbrottet som finns inbyggdai KL:s reglering. Erfarenhetsmässigt vållar också handläggningen av hänskjutna konkursansökningar åtskilligt merarbete för domstolarna. Detta beror dels på delgivningssvårigheter, dels på den stora frekvensen av uppskov. I det förra hänseendet har förhållandena på vissa håll i landet bedömts som så besvärande, att domstolarna slagit samman delgivningen av ansökningen och kallelsen till rättens förhandling till ett enda delgivningstillfälle. Denna ordning har möjliggjorts genom att domstolen använder en särskild blankett, där gäldenären inte bara föreläggs att svara på ansökningen utan också kallas till förhandling inför rätten i det hänskjutna målet, om han bestrider ansökningen eller inte kommer in med något yttrande. Vad gäller handläggningen av hänskjutna ansökningar förekommer uppskov med förhandlingen i stor utsträckning. När gäldenären inställer sig inför rätten och bestrider ansökningen, begärs för det mesta uppskov. Sökanden, vilken ofta är kronofogdemyndigheten, medger i många fall att målet skjuts upp. Gäldenärens önskan om uppskov är emellertid regelmässigt inte förestavad av processuella skäl, t. ex. önskan om att förebringa bevisning, utan betingad av en strävan att söka träffa någon form av uppgörelse med sökanden eller annat liknande skäl.

Det som har anförts nu rörande handläggningen av borgenärs konkursan- sökan talar enligt kommitténs mening för att det från processuell synpunkt närmast skulle vara en fördel, om konkursdomarinstitutet avskaffas. Gör man detta, öppnas därmed en möjlighet att avsevärt förenkla konkursan- sökningsförfarandet. Kommer handläggningen av en konkursansökan att från början till slut åvila rätten som sådan, kan nuvarande konstruktion med hänskjutande av tvistiga ansökningar till rätten inte längre behållas. Något behov av att ersätta denna konstruktion med någon annan liknande ordning för dessa fall torde inte föreligga. Denna bedömning vinner stöd av vad som förekom vid kommitténs hearing den 23 september 1981 (se bilaga 1 och 2 under A 1). Vid denna uttalade sig företrädarna för konkursförvaltarna, konkursdomarna och tillsynsmyndigheterna enhälligt för att — om konkurs- domarinstitutet avskaffas — tvistiga konkursansökningar inte bör hänskjutas till någon form av rättegång utan handläggas i ett sammanhang av rätten på i princip samma sätt som ett domstolsärende. För kommittén framstår det som angeläget att man tar till vara de möjligheter som yppas att minska de nu förekommande delgivningsproblemen beträffande konkursansökningar och att motverka försök av mindre nogräknade gäldenärer att förhala handlägg- ningen av sådana ansökningar. Detta framstår som betydelsefullt inte minst i tider då antalet konkursansökningar är betydande.

Vad som har framhållits nu om den omgång som är förenad med

handläggningen av hänskjutna konkursansökningar har visserligen inte samma aktualitet i övriga fall där KL föreskriver hänskjutande till rätten av en tvistig fråga. De fall som åsyftas är bestridda yrkanden om edgångsskyl- dighet för annan än gäldenären (93 å tredje stycket KL), tvistiga fordringar varom förlikning inte kunnat träffas (108 å sista stycket) och prövning av vissa tveksamma ackordsfrågor (164 å första stycket; jfr även 158 å fjärde stycket). Åtminstone i det första fallet torde emellertid med fog kunna sättas i fråga, om inte den nuvarande uppdelningen av handläggningen på konkursdomaren och rätten medverkar till att proceduren blir onödigt omständlig. Till denna fråga finns anledning återkomma (se specialmotive- ringen till 6 kap. 5 å KLförslaget). I övriga fall är läget inte detsamma. Här torde det även i fortsättningen vara lämpligt att skilja ut de tvistiga frågorna till handläggning i den ordning som föreskrivs för tvistemål. En sådan uppspaltning av handläggningen förutsätter dock inte att institutet konkurs- domaren behålls. I dessa delar får hänvisas till framställningen under kapitelrubriken till 9 resp. 11 kap. i KLförslaget. Det kan tilläggas att, i de ytterligare fall rätten f. n. har att pröva en viss fråga medan den förberedande handläggningen ankommer på konkursdomaren, ett avskaffande av denna institution inte påverkar proceduren. Det sagda gäller t. ex. prövningen av frågor om arvode åt förvaltare.

Enligt kommitténs mening står med hänsyn till det anförda inte heller från processuell synpunkt något att vinna på att behålla konkursdomarinstitutet. Även om det kostnadsmässigt är utan betydelse om konkursdomaren behålls som ett särskilt organ eller inte, bör mot den angivna bakgrunden detta institut upphävas. De uppgifter som nu ankommer på konkursdomaren böri stället övertas av rätten som sådan. Beträffande frågan om rättens domförhet vid handläggningen av konkursärenden rn. m. hänvisas till framställningen under 16 kap. KL förslaget.

Vid offentlig ackord förekommer som har berörts tidigare en liknande uppdelning av domstolens funktioner som vid konkurs. Det resonemang som har förts i det föregående har tillämpning också här. Kommittén får hänvisa till vad som ytterligare anförs om avskaffande av konkursdomarinstitutet under 14.2.6.

iw. '

'T. mfl??-

.-'|» 11155: .

| Jun)" " '..'|u- n.- Ft *l .. '.' '

"N', '. . '.r &..—itf: . |'|1j_'| || 331,93”? '"le .=".ju't-.f %;", .|'|'. |.= '4, " I'ljl' 52ng

'|. |M._.- .. 'x .. ' '.... |'t||_ ' ,j. ,i.;| . .,.

_ ”T'" :- 352,30 5 "'$-:

lt"... 1 l

|"*-'|Lll ' 1 .....j*

|.:_',.:.:_ " ”IJ!" .

4 Information om beslut och åtgärder vid konkurs

4.1. Inledning

Under 1970-talet har statsmakterna på olika sätt verkat för att förbättra allmänhetens kännedom om föreskrifter och andra åtgärder som beslutas av organ för det allmänna.l Som ett led i strävandena efter en förbättrad samhällsinformation har också frågan om effektivare former för kungörande av myndighets beslut och åtgärder i mål och ärenden undersökts. Reformar- betet härvidlag har lett till införandet av 1977 års kungörandelag. I samband härmed har förts fram önskemål om en revision av KL:s regler om kungörande. Som redan berörts (se avsnitt 1.2) har med anledning härav företagits vissa ändringar i KL i syfte främst att anpassa reglerna till kungörandelagen. För kommittén återstår nu att göra en slutlig undersök- ning av i vad mån KL:s kungöranderegler bör ersättas av ett mera nyanserat system för information om beslut och åtgärder vid konkurs än det nuvarande. Det gäller både omfattningen av rättens informationsplikt rörande konkurs och formerna för den information som skall lämnas. Också frågan om kostnadsansvaret kommer in i bilden.

4.2. Nuvarande förhållanden

Borgenärer och övriga som har intresse av att få del av olika beslut och åtgärder vid konkurs tillförsäkras idag information härom genom en lång rad bestämmelser om skyldighet för konkursdomaren1 att underrätta dem om sådana tilldragelser. En väsentlig del av informationsplikten utgörs av den i KL inskrivna skyldigheten att kungöra viktigare händelser under konkurs- förloppet. Vid sidan härav finns en vidsträckt underrättelseplikt direkt i förhållande till myndigheter och enskilda intressenter. Regler härom finns i såväl KL som KF och andra författningar (jfr avsnitt 3.2.1.5). Systemet för information anger i detalj både formerna för informationen och innehållet i denna.

1Se prop. 1976/77:63, KU 1976/77:45, rskr 1976/77:336 och SFS 1977:654.

1 I vissa fall åvilar infor- mationsplikten förvalta- ren resp. tillsynsmyndig— heten. Detta anges i så fall särskilt nedan.

1 En översikt över de olika kungörandesitua- tionerna ingår även i bilaga 1.

2I fråga om innebörden av den breda principen se 3 å 1977 års kungö- randelag.

4.2.1. Fall där kungörande är föreskrivetl 4.2.1.1 Konkursbeslutet m. m.

När ett beslut om konkurs har meddelats, skall beslutet jämte vad som bestämts om handläggningsformen kungöras i Post- och Inrikes Tidningar ochi ortstidning enligt den s. k. breda principen (18 a å andra stycket KL).21 kungörelsen, vilken brukar kallas konkurskungörelsen, skall också tas in uppgift om den eller de ortstidningar i vilka kungörelser om konkursen i fortsättningen skall införas (jfr 18 a å första stycket andra meningen). Om konkursen skall handläggas som stor konkurs, skall i kungörelsen tas in uppgifter angående första borgenärssammanträdet och bevakningstid (19 å andra stycket). Närmare föreskrifter om innehållet i kungörelsen finns i 115 KF.

Om högre rätt upphäver ett beslut om konkurs?. skall den högre rättens beslut genast kungöras (26 å KL). Närmare föreskrifter härom finns i 29 å KF.

Ett beslut av högre rätt att konkurs, beträffande vilken har bestämts att den skall handläggas som stor konkurs, i stället skall handläggas som mindre konkurs skall genast kungöras (25 a å första stycket KL). Detsamma gäller om den högre rättens beslut går ut på att handläggningen skall ske som stor konkurs i stället för som mindre konkurs. Om beslutet innebär att handläggningsformen ändras från mindre till stor konkurs, skall uppgifter om första borgenärssammanträdet och bevakningstid tas in i kungörelsen (25 a å andra stycket KL). Ytterligare föreskrifter om kungörande rn. m. i nu åsyftade fall ingår i 30 å KF.

Om konkursdomaren beslutar att en konkurs som handläggs som mindre konkurs i stället skall handläggas som stor konkurs, skall kungörelse härom utfärdas (185 h å tredje stycket KL). I kungörelsen skall tas in de uppgifter om första borgenärssammanträdet och bevakningstid som i samband därmed beslutas. '

4.2.1.2 Vissa kallelser till borgenärerna i stor konkurs

Borgenärerna i stor konkurs informeras om första borgenärssammanträdet redan genom konkurskungörelsen. Härutöver är i 18 å KF föreskrivet att varje känd borgenär skall kallas till första borgenärssammanträdet. Också en borgenär som blir känd först efter detta sammanträde garanteras i paragrafen underrättelse om innehållet i kallelsen.

Kallelse till borgenärerna i stor konkurs kan bli aktuell också i fråga om sammanträden i förvaltarfrågor, t. ex. angående ökning av antalet förvaltare (47 å KL). Sätts sådant sammanträde ut före bevakningstidens utgång, skall kallelsen till borgenärerna kungöras (21 å andra stycket KF). Blir samman- träde aktuellt på en senare tidpunkt, skall bestämmelserna i 203 å KL om sättet för kallelse (se avsnitt 4.2.2) tillämpas, såvida inte sammanträdet rör prövning av ackordsförslag (21 å tredje stycket KF).

Underrättelse om vad konkursdomaren enligt 103 å KL har bestämti fråga om anmärkningstid, ställe där bevakningshandlingarna skall hållas tillgäng- liga samt tid och ställe för borgenärssammanträde enligt 108å KL (förlik- ningssammanträdet) skall enligt 20 å KF tillställas gäldenären och dem som

enligt 18 å KF skall få kallelse till första borgenärssammanträdet eller underrättelse om innehållet i kallelsen.

När ett ackordsförslag har tagits upp, skall kungörelse utfärdas om tid och ställe för borgenärssammanträde där förslaget skall prövas (154å andra stycket KL och 21 å KF). I kungörelsen skall anges att ackordsförslaget finns tillgängligt hos förvaltaren. Kungörelsen gäller som kallelse till sammanträ- det. Gäldenären och alla kända borgenärer skall dessutom underrättas särskilt om kungörelsens innehåll (155 å andra stycket KL). Även en borgenär som blir känd senare skall underrättas.

Om fastställelse av ackordet har vägrats därför att ärendet inte har handlagts i föreskriven ordning och felet kan ha inverkat på utgången av ackordsfrågan skall, om ackordsförslaget inte är att anse som förkastat eller förfallet, ackordsfrågan prövas på nytt av borgenärerna. Dessa skall genom kungörelse kallas till ett sammanträde för förnyad prövning av denna (166 å fjärde stycket KL). Särskild underrättelse om innehållet i kungörelsen skall sändas till förvaltaren, gäldenären och varje röstberättigad borgenär.

4.2.1.3 Försäljning av konkursbos egendom på auktion

Särskilda bestämmelser om kungörande gäller enligt 74 och 76 åå KL beträffande auktion på egendom som tillhör konkursbo. Bestämmelserna knyter an till de utsökningsrättsliga reglerna om kungörande av exekutiv auktion på egendom av det slag varom är fråga, se 9 kap. 2 å, 10 kap. 6 å, 11 kap. 1 åoch 12 kap. 20 å UB samt 9 kap. 9 å, 10 kap. 4 å, 11 kap. 1 å och 12 kap. 16 å UF.

4.2.1.4 Övriga kungörandesituationer i stor konkurs

När en efterbevakning har gjorts skall det kungöras tillsammans med uppgifter angående tid för anmärkningar mot efterbevakningen, ställe där bevakningshandlingarna hålls tillgängliga för granskning samt tid och plats för eventuellt förlikningssammanträde (111 å andra stycket KL). Gäldenä- ren och efterbevakaren skall få ett särskilt meddelande om innehållet i kungörelsen liksom förvaltaren (111 å fjärde stycket).

Sedan ett förslag till utdelning har upprättats skall kungörelse härom utfärdas av förvaltaren. I kungörelsen skall anges från och med vilken dag och var förslaget kommer att hållas tillgängligt för granskning samt nämnas att den som vill klandra förslaget har att anmäla klander på sätt och inom tid som stadgas i 130 å KL (129 å första stycket KL). När fråga är om slututdelning skall i kungörelsen anges att redovisningshandlingarna är att tillgå för granskning tillsammans med utdelningsförslaget (189 å tredje stycket KL). Gäldenären och varje i förslaget upptagen borgenär skall tillställas ett särskilt meddelande om innehållet i kungörelsen, en borgenär dessutom underrättelse om den för honom beräknade utdelningen (129å andra stycket KL).

När en kungörelse om slututdelning utfärdas, skall en underrättelse därom lämnas till konkursdomaren och tillsynsmyndigheten (129å fjärde styck- et).

Bestämmelserna om kungörande av utdelningsförslag gäller enligt 148 å KL i princip även vid efterutdelning.

1 Jfr Welamson I 5. 748.

Om klander mot ett förslag till utdelning tas upp, skall en kungörelse utfärdas om dagen för rättens handläggning av klandermålet (130 å andra stycket KL). Kungörelsen tjänar i detta fall som kallelse till förhandlingen. En särskild underrättelse om dagen för klandermålet skall dessutom sändas till tillsynsmyndigheten, förvaltaren, den som har anmält klandret samt borgenär som, utan att själv ha klandrat utdelningsförslaget, avses med klandret.

Om en konkurs läggs ned på grund av att en förlikning har träffats mellan gäldenären och samtliga borgenärer som bevakat fodran i konkursen, skall detta kungöras (149 å tredje stycket KL). Någon motsvarande regel om att ett beslut om fastställelse av ackord skall kungöras finns inte?

Om det kan antas att tillgångarna i konkursboet inte räcker till betalning av konkurskostnaderna och annan skuld som boet har ådragit sig, skall detta kungöras (186 å andra stycket KL).

När ett förslag till slututdelning läggs fram enligt 129 å KL och ivissa andra i 189 å KL angivna fall skall förvaltaren avge redovisning för förvaltningen av boet till tillsynsmyndigheten. Denna skall då avge utlåtande över redovis- ningen och hålla utlåtandet jämte redovisningshandlingarna tillgängliga för den som vill ta del av dem. Tillsynsmyndigheten är skyldig att kungöra detta i annat fall än när det är fråga om slututdelning (189å tredje stycket). I kungörelsen skall anges vad den som vill klandra redovisningen har att iaktta (189 å fjärde stycket). Meddelande om innehållet i kungörelsen skall vidare sändas till gäldenären och varje borgenär som har bevakat fordran i konkursen men inte erhållit full betalning (189 å femte stycket).

4.2.1.5 Kungörande i mindre konkurs

När ett utdelningsförslag har upprättats, skall detta kungöras (185 f å andra stycket KL). I kungörelsen skall tas in en erinran om vad den som vill framställa invändning mot förslaget har att iaktta. Om ändringar görs i förslaget och ett nytt utdelningsförslag upprättas, skall detta kungöras endast om det finns skäl till det (185 få tredje stycket).

Om medel blir tillgängliga för utdelning sedan konkursen har avslutats och ett förslag till efterutdelning upprättas, skall detta kungöras endast om det finns skäl till det (185 gå andra stycket KL).

4.2.2. Formen för kungörande

Kungörande av konkursbeslutet och vad som har bestämts om handlägg- ningsform är det enda fall när den breda principen för kungörande i ortstidning skall tillämpas. I övriga fall sker kungörandet i, förutom Post- och Inrikes Tidningar, den eller de ortstidningar som har blivit bestämda av konkursdomaren enligt 18 a å första stycket andra meningen KL.

Om det under konkursens förlopp skulle visa sig att en eller flera av de ortstidningar som har blivit bestämda som organ för införande av kungörel- ser om konkursen inte vidare kan eller bör användas för ändamålet och tidningen därför måste bytas ut mot en annan, skall detta enligt 202 å första stycket KL kungöras. Möter hinder mot att införa en kungörelse i en viss ortstidning, skall dock enligt andra stycket samma paragraf kungörelsen,

även om den inte har tagits in i den tidningen, anses behörigen offentliggjord. I paragrafens tredje stycke finns vidare en regel om det fallet att en kungörelse som innefattar kallelse till handläggning av konkursmål vid rätten har införts för sent.

I 203å KL ges en möjlighet för konkursdomaren att vid kallelse av borgenärer till rättens handläggning av konkursmål tillämpa annat kallelse- sätt än kungörelse, om det kan ske utan ökning av kostnaden. En förutsättning för detta är dock att alla borgenärer som har rätt att föra talan i målet underrättas i så god tid, att de kan infinna sig personligen eller genom ombud. En borgenär skall anses behörigen underrättad, om kallelsen har sänts till honom senast tio dagar före den utsatta dagen. Enligt 21 å KF gäller — som berörts förut — bestämmelserna i 203å KL på motsvarande sätt beträffande kungörelse som innefattar kallelse till ett borgenärssamman- träde som hålls efter bevakningstidens utgång och inte avser prövning av ett ackordsförslag.

4.2.3. Underrättelse enligt KF m. fl. författningar

Som framgår av den tidigare redogörelsen föreskrivs idag ofta att ett och samma beslut eller en och samma åtgärd skall bekantgöras på flera sätt: dels skall kungörelse utfärdas, dels skall särskilda underrättelser sändas till kända borgenärer m.fl. Föreskrifter härom ingår såväl i KL som i KF. Någon principiell skillnad mellan föreskrifterna finns inte. Att åtskilliga mera detaljbetonade regler numera har influtit i KF får tillskrivas det förhållandet att lagstiftaren vid de partiella reformerna på 1970-talet strävat efter att ur KL flytta ut sådana regler som har karaktär av verkställighetsföreskrifter. Till ytterligare belysning av regelsystemet skall här nämnas följande om innehålleti de regler som ingår i KF och andra författningar med anknytning till KL.

Enligt 13 å KF skall konkursdomaren underrätta en lång rad myndigheter när en konkurs har beslutats. De myndigheter som avses är — utöver tillsynsmyndigheten — sådana organ som har en kontrollerande funktion vad beträffar gäldenärens möjligheter att utöva verksamhet eller företa rätts- handlingar. Om högre rätt upphäver konkursbeslutet, skall samma myndig- heter enligt 29 å KF underrättas därom. Underrättelse enligt 13 å KF lämnas genom att avskrift av kungörelsen om konkursbeslutet översänds.

De kallelser till första borgenärssammanträdet som utsänds till gäldenären och borgenärerna skall enligt 18 å tredje stycket KF åtföljas av en avskrift av kungörelsen om konkursbeslutet eller, när kungörelse om övergång från mindre till stor konkurs har utfärdats enligt 185 hå KL, en avskrift av denna.

I 21 å KF finns bestämmelser om att kallelse till annat borgenärssamman- träde än första borgenärssammanträdet och förlikningssammanträde skall ske genom kungörande i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar som har bestämts enligt 18 a å KL? Dessutom skall tillsyns- myndigheten, förvaltaren och gäldenären särskilt underrättas om samman- trädet.

För mindre konkurs föreskrivs i 24 å'andra stycket resp. 25 å första stycket KF att en kallelse till sammanträde för beedigande av bouppteckningen skall

1 Jfr även avsnitt 4.2.2.

åtföljas av en avskrift av kungörelsen om konkursbeslutet. Enligt 27 å KF skall varje känd borgenär underrättas om ett förslag till utdelning i mindre konkurs, såvida inte underrättelsen bedöms sakna betydelse för borgenä- ren.

Vid sidan av de nu behandlade reglernai KF finns som har nämnts förut (se avsnitt 3.2.1.5) ett stort antal regler i specialförfattningar där konkursdoma- ren åläggs att underrätta olika myndigheter rörande konkurs. Reglerna är till en del fristående från regleringen i KF men dubblerar denna i andra hänseenden, jfr t. ex. 13 å första stycket 3 KF och 13 kap. 20 å första stycket ABL.

4.2.4. Rättsverkan av kungörande m. m.

I en del fall är till kungörande knuten någon form av rättslig verkan. Av stor betydelse är t. ex. bestämmelserna i 21 å KL, enligt vilka en rättshandling mellan gäldenären och annan, som företas senast dagen efter den då kungörelsen om konkursbeslutet var införd i Post- och Inrikes Tidningar, skall gälla, om det inte visas att den andre inte var i god tro.

I andra fall bildar kungörande utgångspunkt för beräkning av en tidsfrist. Besvärstiden för annan än gäldenären för klagan över att en konkursansökan har bifallits räknas sålunda enligt 25 å KL från dagen då kungörelsen om konkursbeslutet var införd i Post- och Inrikes Tidningar. Om på grund av högre rätts beslut handläggningsformen ändras från mindre till stor konkurs räknas enligt 25 a å andra stycket KL tiden för första borgenärssammanträ- det och bevakningstiden från dagen före kungörandet av beslutet, och motsvarande gäller vid övergång från mindre till stor konkurs enligt 185 h å KL. Vidare räknas tiden för besvär över ett beslut om nedläggning av en konkurs enligt 149 å KL från dagen för införandet av kungörelsen därom i Post- och Inrikes Tidningar (210å andra stycket KL). Tidpunkten för ett borgenärssammanträde för behandling av ett ackordsförslag är enligt 155 å första stycket KL också beroende av när kungörelsen om sammanträdet var införd i Post- och Inrikes Tidningar. Vad beträffar anmärkningstiden mot gjorda efterbevakningar räknas den från dagen för införandet i Post- och Inrikes Tidningar av kungörelsen om efterbevakningen (111 å tredje stycket KL). Om anledning till antagande förekommer att tillgångarna i en stor konkurs inte räcker till betalning av konkurskostnaderna och eventuella massaskulder och kungörelse härom har utfärdats, har den som vill visa att tillgångar finns i tillräcklig omfattning att enligt 186å andra stycket KL anmäla detta inom en månad från den dag då kungörelsen var införd i Post- och Inrikes Tidningar. Tiden för klander mot redovisning räknas enligt 191 å första stycket KL i vissa fall från dagen då redovisningen enligt kungörelsen därom först varit tillgänglig för granskning.

Flera bestämmelser i KL anknyter till tiden för klander mot utdelnings- förslag. Sådant klander skall enligt 130å första stycket anmälas inom 30 dagar från den dag då förslaget enligt den kungörelse som avses i 129 å först varit tillgänglig för granskning. Innan tiden för klander mot utdelningsförslag är ute får borgenär enligt 141 å första stycket inte annorledes än mot borgen lyfta medel som har tillagts honom i förslaget. Enligt 142 å är borgenär då han lyfter medel som har tillagts honom i förslag till slututdelning berättigad till

ränta från den dag varifrån tiden för klander mot förslaget räknas. Också ränteberäkning enligt 138 å och uppskattning av fordran på framtida pension enligt 139å sker med utgångspunkt från samma dag. I 146å föreskrivs att konkursen anses avslutad, när förslag till slututdelning enligt utfärdad kungörelse först är att tillgå för granskning. Ytterligare regler som hänger samman med kungörande av slututdelningsförslag finns i 147å angående lyftning och översändande av medel till borgenär, i 148 aå rörande preskription av rätt till utdelning och i 151 å om behandling av ackordsför- slag. Det kan tilläggas att invändning mot förslag till utdelning i mindre konkurs enligt 185 f å skall göras senast två veckor efter det att kungörelsen om förslaget var införd i Post- och Inrikes Tidningar.

4.2.5. Kostnader för spridande av information

Några säkra uppgifter om de totala kostnaderna för kungörande och särskilda underrättelser rörande konkurs finns inte att tillgå. Kostnaderna för kungörande varierar kraftigt mellan olika delar av landet och mellan olika domstolar?

Kostnaden för kungörande är i allmänhet en konkurskostnad, som i princip skall tas ut ur konkursboet.2 Vissa skillnader finns dock mellan stor och mindre konkurs.

Vad först angår stor konkurs gäller ett par undantag från regeln att kungörandekostnaden skall utgå ur boet. Enligt 111 å sjunde stycket KL är sålunda efterbevakande borgenär skyldig att gottgöra kostnaden för en kungörelse (och annan underrättelse) om efterbevakning. Ett annat undan- tag gäller kostnaden för kungörelse enligt 130 å KL angående rättens handläggning av ett klandermål. Denna kostnad har i rättspraxis ansetts som en klandrarens rättegångskostnad.3

Vad beträffar mindre konkurs är i 188å första stycket KL ett visst

1 Se prop. 1976/77:63 s. 136 foch Ds Ju 1979:16 s. 21 ff. Vid en av kommittén i mars 1981 Stickprovsvis företagen undersökning av kostnaden per spaltmillimeter, inklusive mervärdeskatt, för kungörelseannonser har följande uppgifter erhållits: Post- och Inrikes Tidningar 2:51 Arbetet 6:73 Borås Tidning 4:76 Dagens Nyheter 11:75 Gefle Dagblad 4:20 Göteborgs-Posten 7:55 Helsingborgs Dagblad 4:65 Nordvästra Skånes Tidningar 4:32 Norrköpings Tidningar 3:65 Norrländska Socialdemokraten 4:44 Sundsvalls Tidning 4:20 Svenska Dagbladet 9:90 Sydsvenska Dagbladet 7:65 Upsala Nya Tidning 4:25 Vestmanlands Läns Tidning 4:07 Västerbottens-Kuriren 4:44 Örebro-Kuriren 4:07 Östgöta Correspondenten 3:82

Till den angivna kostnaden kommer en faktureringsavgift på i allmänhet 10 kr.

2 Beträffande tillsyns- myndighetens kostnader se prop. 1978/79:105 s. 196.

3 Se NJA 1972 s. 663 och 11 å expeditions- kungörelsen (1964z618) i dess lydelse före den 1 juli 1982. Jfr JO:s äm- betsberättelse 1959 s. 117 och Welamson I 5. 168 not 9; jfr även We- lamson i SvJT 1958 s. 366 ff.

1 Jfr prop. 1975:6 s. 148 f, 185 ff och 193 samt U X 5. 100 ff och 108 f.

2 Se prop. 1975:6 s. 148 f, 186 f och 344 ff.

3 Se prop. 1975:6 s. 401 ff.

4 Se prop. 1975:6 s. 415 f.

1 Se prop 1976/77:63 s. 189 f.

subsidiärt ansvar för konkurskostnaderna föreskrivet för annan borgenär än staten i fall konkurs, som har tillkommit på ansökan av borgenären, avskrivs enligt 185 d å KL, dvs. om det visar sig att tillgångarna i boet inte räcker till betalning av konkurskostnaderna och massaskulderna. Kostnadsansvaret är dock begränsat till 1/10 av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Om kostnaderna inte kan tas ut ur boet eller av borgenären, skall de utgå av allmänna medel. Enligt 188 å andra och tredje styckena KL gäller vidare för andra fall när en konkurs avskrivs eller eljest upphör att konkurskostnaderna skall utgå av allmänna medel, om de inte kan tas ut ur boet.

Beträffande kostnaderna för de särskilda underrättelser som i en del fall skall sändas ut jämsides med att kungörande sker gäller att dessa kostnader betraktas som domstolskostnader vilka betalas av statsverket (jfr även vad som anförs rörande efterbevakning i avsnitt 62.13).

4.3 Tidigare reformer rn. m.

4.3.1 1975 års reform

Vid 1975 års reform flyttades vissa föreskrifter om kungörande i samband med meddelande av beslut om stor konkurs och högre rätts upphävande av konkursbeslut ut ur KL och fördes över till KF? I förordningen togs också in föreskrifter om underrättelseskyldighet i olika hänseenden för konkursdo- maren under konkursförfarandet. Några sakliga ändringar i KL:s regler om kungörande gjordes däremot inte.

I det till lagrådet remitterade förslaget till lag om ändring i KL hade föreslagits större ändringar vad beträffar kungörande med anledning av ett beslut om stor konkurs än som senare genomfördes.2 Lagrådets majoritet förklarade emellertid att det i det då aktuella reformarbetet var vanskligt att ta ställning till vad som borde stå i lag och vad som kunde överlämnas åt administrativ reglering. Med hänsyn till önskemålet att inte bryta KL:s systematik — vilken kunde anses föråldrad men som var konsekvent genomförd — borde tills vidare i lagen alltjämt anges i vilken eller vilka ortstidningar kungörelser angående konkurser skulle införas samt att vad som konkursdomaren bestämt om tidpunkten för första borgenärssamman- trädet och bevakningstid skulle tillkännages genom kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar och ortstidning.3 I propositionen godtogs i allt väsentligt vad lagrådet sålunda anfört.4

4.3.2 1977 års reform

Iprop. 1976/77:63 med förslag till kungörandelag m. m. framhölls1 att KL:s kungörandesystem framstod som föga ändamålsenligt samt att det kunde sättas i fråga om kungörelse var det mest effektiva och rationella sättet att sprida kännedom om beslut och åtgärder under konkurs och om något faktiskt behov av sådant allmängörande förelåg i alla de situationer där sådant var föreskrivet. Sett från den utgångspunkten att kungörande är motiverat främst i de fall när i målgruppen ingår okända intressenter eller en

kungörelse är ekonomiskt fördelaktigare än någon annan form av underrät- telse, kunde det övervägas att ersätta det rådande systemet med kungörelser under konkursen med ett mer nyanserat system som i större utsträckning bygger på direkta underrättelser till berörda intressenter. Departementsche- fen fann emellertid, bl. a. med hänsyn till kommitténs arbete, att en omreglering av det berörda slaget borde ske först i samband med det fortsatta reformarbetet på konkursrättens område. Ändringarna i KL i samband med införandet av kungörandelagen kom därför att inskränkas i huvudsak till att den breda principen för kungörande i ortstidning infördes för bekantgörande av beslut om konkurs.

4.3.3 1979 års reform

Genom 1979 års reform genomfördes väsentliga ändringar av bl. a. bestämmelserna om konkursförvaltning och tillsyn över denna. Åtskilliga av de bestämmelser rörande t. ex. förvaltningen i mindre konkurser som föreslagits i prop. 1975/76:210 togs därvid äter upp och blev lagfästa. Vad gäller kungörande företogs i förhållande till förut gällande rätt endast den sakliga ändringen att kungörandeförfarandet i samband med arvodespröv- ning togs bort? Vad angår de nya reglerna om mindre konkurs infördes bestämmelser om kungörande såvitt avser upprättande av utdelningsförslag och övergång från mindre till stor konkurs.2

4.3.4. Betänkandet (Ds Ju 1979:16) Kungörelseannonsering — men till vilket pris?

I yttrande över prop. 1976/77:63 och de motioner som väckts med anledning av den uttalade konstitutionsutskottet att det från informationssynpunkt var önskvärt med en bredare ortspressannonsering än vad propositionen innebar. Eftersom en bredare annonsering emellertid skulle leda till högre kostnader, borde frågan ses över på nytt? Riksdagen beslöt hos regeringen hemställa om utredning i enlighet med vad utskottet sålunda och i övrigt anfört.

Sedan en särskild utredare tillkallats för att se över frågan om en vidgad ortspressannonsering (Dir 19771123), avlämnade denne 1979 betänkandet Kungörelseannonsering — men till vilket pris? Vad beträffar kungörande i samband med konkurs sade sig utredningsmannen inte ha något att invända mot att man mera allmänt går över från en ordning med kungörande till ett system med direkta underrättelser när det gäller vad som till skillnad mot kungörelser angående ”ekonomisk status” har betecknats som ”interna, procedurtekniska meddelanden”, dvs. sådana som är av betydelse bara för 1 Se prop. 1978/79:105 dem som har intressen i konkursen.2 Vidare angavs att nämnden för s_ 207 och 297_ samhällsinformation begärt att konkurs- och ackordslagstiftningen skulle 256 prop. 1978/79:105 ändras för att man skulle undvika att — såsom kan bli fallet enligt gällande s. 229 ff, 335 f och 340| ordning— läsarna av en tidning hänvisas till en annan tidning om de vill ta del 1 Se KU 1976/77:45 5. av information om den fortsatta gången av en given konkurs. Nämnden hade 11_ därvid framhållit att det strider mot flera tidningars principer att i annonser 2 Se betänkandet & 76 göra hänvisningar till konkurrerande tidningsföretag. En sådan ordning som f| jfr prop. 1976/77:63 den vilken anvisades av utredningsmannen skulle enligt hans mening föra s. 190 f.

3 Se betänkandet s. 18 och 75 ff.

4 Se betänkandet s. 77.

med sig att man kunde komma runt de påtalade problemen med hänvisning i en tidning till en annan vid kungörande i konkurs.3 Utredningsmannen ansåg det inte ankomma på honom att utforma några konkreta förslag utan begränsade sig till att konstatera att om man ersätter kungörandet med direkta underrättelser i de angivna fallen så uppnår man dels att för tidningarna besvärande hänvisningar till annan eller andra tidningar undviks, dels att kungörelsen om konkursbeslutet blir kortare och därigenom billigare. Utredningsmannen förklarade sig räkna med att kommittén skulle komma att pröva den principlösning han förordat.4

1979 års betänkande har remissbehandlats men inte föranlett någon lagstiftningsåtgärd.

4.4. Allmän motivering

4.4.1. Inledande synpunkter

Som framgår av den tidigare redogörelsen har under senare år vid flera tillfällen uttalats önskemål om att KL:s regler om kungörande av beslut och åtgärder skall ses över. Vad som därvid stått i förgrunden är om kungörelseannonseringen av effektivitets- och kostnadsskäl i viss utsträck- ning kan ersättas med individuella underrättelser till de intressenter — främst borgenärerna — som har behov av informationen. I det betänkande om kungörelseannonsering som 1979 har avgetts av en särskild utredare har också ifrågasatts en omprövning av föreskriften att domstolen i den s. k. konkurskungörelsen skall ange i vilka ortstidningar kungörelser om konkur- sen kommer att införas. Som skäl för omprövningen har angetts bl. a. att det strider mot flera tidningars principer att i annonser göra hänvisningar till konkurrerande tidningsföretag. Utöver de nu nämnda önskemålen om översyn av regleringen påkallar den övergripande lagtekniska revisionen av KL att man undersöker också i vad mån en ny konkurslag skall reglera formerna för hur borgenärer och andra skall bibringas kännedom om vad som tilldrar sig under de olika skedena av en konkurs.

Det reformbehov som sålunda har gett sig till känna avser främst det sätt varpå information skall spridas rörande beslut och åtgärder vid konkurs. Både de hittills företagna partiella reformerna av konkursrätten och utvecklingen i övrigt sedan KL:s tillkomst gör det emellertid befogat att även ställa frågan om det alltjämt finns ett behov av att borgenärerna i samma utsträckning som nu informeras om olika tilldragelser under konkursen. Man kan peka på flera omständigheter som har betydelse i sammanhanget. Med de krav som numera ställs på förvaltarens kvalifikationer är borgenärernas behov av att själva kontrollera riktigheten av dennes åtgärder inte så framträdande som tidigare. Införandet av systemet med en särskild tillsynsmyndighet i konkurs verkar i samma riktning. Det är vidare vanligt med underhandskontakter mellan förvaltaren och borgenärerna i frågor som de är intresserade av (jfr även 51 a å KL). Sådana kontakter minskar också behovet av formellt kungörande eller särskilda underrättelser till borgenä- rerna. Nuvarande ordning medför även såväl kostnader som administrativt arbete av inte obetydlig omfattning.

Det nu anförda talar med viss styrka för att man bör närmare undersöka om skyldigheten för rätten (resp. förvaltaren och tillsynsmyndigheten) att hålla borgenärerna underrättade om beslut och åtgärder rörande konkurs kan minskas utan att befogade rättssäkerhetsintressen träds för nära. Eftersom någon mera vidsträckt informationsplikt är föreskriven endast vid stor konkurs, får frågan närmast betydelse vid denna handläggningsform. Härutöver finns anledning pröva om kvarstående informationsplikt bör ytterligare modifieras med hänsyn till de kostnader som är förenade med kungörelseannonsering. Det synes lämpligt att för nu nämnda ändamål gå igenom de olika typsituationer där kungörande är föreskrivet.

4.4.2. Minskning av informationsplikten 4.4.2.1 Konkursbeslutet m. m.

Konkursbeslutet innefattar en genomgripande förändring av gäldenärens ekonomiska status. Information om att en gäldenär har försatts i konkurs har stor betydelse såväl för borgenärerna som för andra vilka kan tänkas inlåta sig i ekonomisk förbindelse med gäldenären. Ett bekantgörande av konkursbeslut kan emellanåt också ha ett ännu bredare intresse. Med hänsyn härtill är det av vikt att ett sådant beslut ges så stor spridning som möjligt. Kungörande är mot denna bakgrund den enda tänkbara möjligheten att effektivt sprida informationen. Liksom nu (18 a å KL) bör därför kungöran- det ske i både Post— och Inrikes Tidningar och ortstidning. Kungörandet i ortstidning bör ske enligt den s. k. breda principen.

Vad som har sagts nu om kungörande av själva konkursbeslutet (konkurskungörelsen) har för borgenärernas del aktualitet också beträffan- de beslut om handläggningsform och vilka tider som skall gälla i stor konkurs. Uppgift härom tas f. n. in i kungörelsen om konkursbeslutet (19å andra stycket KL). Någon anledning att frångå denna ordning finns inte.

Ett beslut om upphävande av ett konkursbeslut (26å KL) är också att hänföra till beslut rörande gäldenärens ekonomiska status. Högre rätts beslut härom bör därför även i fortsättningen kungöras.

Nära anknytning till de nu berörda situationerna har vissa procedurteknis- ka meddelanden till intressenterna i konkursen. De situationer som åsyftas är dels beslut av högre rätt att handläggningen av en konkurs skall äga rum som mindre konkurs i stället för som stor konkurs eller att handläggningsformen ändras från mindre konkurs till stor konkurs (25 aå KL), dels beslut om övergång från mindre konkurs till stor konkurs (185 b å KL). I dessa fall är alla i målgruppen för informationen inte med säkerhet kända, men samtliga har ett berättigat intresse av att få del av informationen. Beslut om att handläggningen skall ske som stor konkurs i stället för som mindre konkurs och om övergång från mindre till stor konkurs kan nämligen meddelas på ett sådant stadium av konkursutredningen, att borgenärskretsen inte har hunnit bli till fullo känd. Detta beror på att bouppteckningen i mindre konkurs inte behöver föreligga förrän en månad förflutit från det ursprungliga konkurs- beslutet. Kommittén föreslår ingen ändring härvidlag (se 14 kap. 5 5 KLförslaget). Med hänsyn till vikten av att samtliga borgenärer verkligen nås av informationen om ändring av handläggningsformen bör bekantgörandet

1 Se Welamson I s. 737 not 3.

1Jfr prop. 1980/81:8 s. 605 ff.

av beslutet i dessa fall ske genom kungörande. Att föreskriva en annan ordning för spridande av informationen när bouppteckningen har kommit in till rätten bör enligt kommitténs mening inte komma i fråga. Även i den situationen att högre rätt beslutar att handläggningen av en konkurs skall äga rum som mindre konkurs i stället för som stor konkurs hör av skäl motsvarande de nyss anförda kungörande ske av beslutet.

4422. Vissa kallelser till borgenärerna i stor konkurs

Eftersom borgenärskollektivets beslutanderätt har kraftigt beskurits vid 1979 års reform, förekommer numera kallelser till borgenärssammanträden bara i ett fåtal fall. Information om första borgenärssammanträdet går ut genom konkurskungörelsen (19 å KL, se även 18 å KF). Någon anledning till ändring i fråga om informationsplikten härvidlag förekommer inte. Detsam- ma gäller sådana sammanträden för samråd med borgenärerna i förvaltar- frågor som sätts ut före bevakningstidens utgång (47, 48 och 80 åå KL). Rättens kännedom om borgenärskretsen kan då alltjämt vara ofullständig, varför kungörande av kallelsen till sammanträdet framstår som motiverat (21 å KF). Sätts sammanträdet ut senare under konkursen, gäller enligt 21 å tredje stycket KF att kungörelsen bör bytas ut mot särskilda kallelser enligt reglerna i 203 å KL. Motsvarande bör gälla även i fortsättningen (se avsnitt 4.4.3). Som skall beröras närmare i det följande (se avsnitt 4.4.2.4) kommer de oprioriterade borgenärerna enligt kommitténs förslag dock inte att särskilt informeras om sådant sammanträde, om rätten har sänt ut sådan underrättelse till dessa som avses i 15 kap. 3 å KLförslaget.

Vad gäller kallelse till förlikningssammanträde angående tvistiga fordring- ar (108 å KL) skall underrättelse härom gå ut i särskild ordning (20 å KF). Någon ändring i denna del är inte aktuell.

Till gruppen borgenärssammanträden hör också sammanträden för prövning av ackordsförslag (154 och 166 åå KL). I dessa fall skall kallelse till sammanträdet ske genom kungörande (21 å KF). Även här rör det sig om vad som har brukat kallas procedurtekniska meddelanden. Vid omröstning i ackordsfråga får rösträtt utövas endast för bevakad fordran. De borgenärer som kan få täckning för sin fordran genom kvittning eller vars fordran är förenad med förmånsrätt får dock inte delta i omröstningen, såvida de inte avstår från kvittnings- eller förmånsrätten. Det bör emellertid påpekas att förslaget till ackord kan tänkas beröra även en borgenär som inte har bevakat sin fordran — och alltså inte säkert är känd för förvaltaren och rätten — men som genom att efterbevaka vill få rätt att rösta i ackordsfrågan.l På grund härav finns för dessa fall skäl att behålla bestämmelserna om att kallelse till borgenärssammanträdet skall kungöras.

4.4.2.3 Försäljning på auktion

Till en särskild grupp kan föras kungörande av försäljning på auktion av konkursboets egendom (74 och 76 åå KL). Bestämmelserna i ämnet anknyter till motsvarande föreskrifter vid specialexekution. De stämmer nära överens med vad som för dessa fall har ansetts ändamålsenligt vid tillkomsten av UB.1 Någon anledning att nu inta annan ståndpunkt

beträffande behovet av och sättet för kungörande vid försäljning på auktion under konkurs har inte gett sig till känna.

4.4.2.4 Övriga kungörandesituationer i stor konkurs

De återstående situationer då enligt KL information i stor konkurs skall spridas genom kungörande avser efterbevakning (111 å), framläggande av utdelningsförslag (129 å), handläggning av klandermål (130 å), nedläggning av stor konkurs på grund av förlikning (149 å), konstaterande av bristande tillgångar (186 å) och slutredovisning i vissa fall (189 å).1 Dessa situationer skiljer sig i en del hänseenden från de fall som har behandlats i det föregående. Det rör sig här om fall där målgruppen är känd, dvs. närmast utgörs av den krets av borgenärer som har bevakat fordran i konkursen. Vidare gäller det information rörande konkursens avslutande eller förekom- sten av bevakning efter bevakningstidens slut. Det intresse borgenärerna har av information i detta skede av konkursen beror uppenbarligen av vilka utsikter som finns till utdelning för deras fordringar. Ju mindre dessa utsikter är, desto mindre kan deras intresse av informationen antas vara. Vid den hearing som kommittén den 23 september 1981 har hållit med företrädare för konkursdomarna, tillsynsmyndigheterna och konkursförval- tarna (se bilaga 1 och 2 under A 2) har diskuterats olika alternativa möjligheter att minska eller modifiera den information som i dag går ut i de angivna situationerna. En majoritet av deltagarna har därvid förordat att man helt avstår från att som nu ex officio sända ut någon form av information till borgenärerna. Från konkursdomarhåll har dock framhållits som en lämpligare lösning att borgenärerna i början av konkursen informeras om att endast den som inom viss tid så begär kommmer att i fortsättningen underrättas om den fortsatta konkursutredningen (jfr 18 å tredje stycket KF i fråga om handläggning av ärende om arvode till förvaltaren). Efterbevak- ning har med tanke på borgenärernas anmärkningsrätt ansetts inta en särställning när det gäller behovet av information. När det gäller att ta ställning till huruvida det är möjligt att minska den nuvarande informationsplikten måste först klargöras, om någon ändring bör göras beträffande borgenärernas rättsställning som sådan i de angivna fallen. Finns med andra ord befogad anledning att avskära borgenär från möjlighet att klandra ett utdelningsförslag, att föra talan mot ett nedläggningsbeslut, att anmärka mot en efterbevakning etc.? Något behov av en sådan förändring har, såvitt kommittén kunnat utröna, inte gett sig till känna. Utgångspunkten måste således vara, att viss information krävs för att berörda borgenärer skall ges tillfälle att bevaka sina ekonomiska intressen. Med hänsyn till det nu anförda är det inte en tilltalande väg att utan vidare slopa den information som garanterar borgenärerna möjlighet att ta till vara sina intressen. I praktiken skulle bortfallet av information kraftigt urholka värdet av borgenärernas tillgång till olika rättsmedel för att korrigera beslut eller åtgärder under konkursens slutskede. En mera realistisk tanke skulle 1lVlotsvarigheter till _ kunna vara att efter mönster av vad som numera gäller beträffande formen Ezmnldåaåregåeämnss ; 9 för bestämmande av arvode till förvaltaren ersätta kungörandet i de nämnda 16pkap. 1,3 5, 11pkap. ' fallen med särskilda underrättelser till sådana borgenärer som hos rätten har 2 5, 10 kap. 205 resp. begärt att bli underrättade (85 å andra stycket KL och 18 å tredje stycket 12 kap. 45 KLförslaget.

2 Se prop. 1978/79:105 s. 206 f och 297 samt

KLK II 5. 123 f och 185.

KF).2 Borgenärerna skulle då i konkursens inledningsskede upplysas om möjligheten att begära särskilda underrättelser. En sådan lösning förutsätter dock att man känner till hela borgenärskretsen när upplysningen lämnas. Eftersom det torde dröja till bevakningstidens utgång innan rätten har någon mera fullständig kännedom om alla borgenärer, kan kungörandet redan av denna anledning inte ersättas av individuella underrättelser förrän sådan kunskap har vunnits. Man skulle alltså få sända kompletterande uppmaning- ar av nämnda slag till nytillkommande borgenärer. Med tanke på svårigheten att i förväg bedöma behovet av att få kännedom om beslut och åtgärder under konkursen skulle en uppmaning till borgenärerna i konkursens inlednings- skede att då ange sin inställning till behovet av att bli underrättade sannolikt medföra att många av dem begärde sådan information, även om deras intresse därav i själva verket skulle visa sig vara ringa eller obefintligt. Det vore i så fall inte mycket vunnet med en ordning av angivet slag. Det torde tvärtom kunna ifrågasättas, om inte en mera allmän tillämpning av denna modell snarare ökar än minskar det arbete och de kostnader som är förenade med informationen. Kommittén har mot denna bakgrund stannat för en delvis annan lösning. För att förenkla bevaknings- och anmärkningsförfarandet föreslår kommit- tén i annat sammanhang (se avsnitt 6.3.4) att förvaltaren, om han finner det uppenbart att tillgångarna i boet inte räcker till utdelning för fordringar som inte har bevakats med förmånsrätt, skall anmäla förhållandet till rätten. Förvaltaren fåri så fall underlåta att granska och framställa anmärkning mot sådana bevakningar. En regel härom ingår i 9 kap. 7 å andra stycket KLförslaget. Regeln har sin grund i att utdelning till oprioriterade borgenärer förekommer bara i en mindre del av konkurserna. Om innehållet i anmälningen skall rätten underrätta varje borgenär som har bevakat fordrani konkursen men inte yrkat förmånsrätt (se 15 kap. 3 å KLförslaget). Enligt kommitténs mening skulle man med fördel kunna knyta an till den nu beskrivna regleringen också när det gäller frågan om informationsplikten beträffande förslag till slututdelning m. in. Det finns goda skäl att anta att de oprioriterade borgenärerna efter mottagandet av en underrättelse av nyss nämnda slag i allmänhet saknar intresse för konkursens fortsatta förlopp. Något behov av att i detta läge tillförsäkra denna borgenärskategori information om de beslut och åtgärder i konkursens slutskede som nu har ståtti blickpunkten torde inte finnas. Man skulle därför kunna närma sig en lösning av den diskuterade frågan genom att kombinera rättens underrättelse enligt 15 kap. 3 å KLförslaget med ett meddelande om att någon ytterligare särskild information om konkursens förlopp inte kommer att lämnas de oprioriterade borgenärerna.

För kommittén framstår det som angeläget att man söker lösa spörsmålet om informationsplikten i nu berörda fall utan större förändringar av borgenärernas ställning. Den skisserade lösningen tillgodoser detta önske- mål. Den berövar inte de oprioriterade borgenärerna deras möjlighet att bevaka sina rättigheter utan är närmast en konsekvens av kommitténs förslag till förenkling av bevaknings- och anmärkningsförfarandet. Lösningen medför ingen inskränkning av informationen till övriga borgenärer. När kungörande är föreskrivet, skall detta alltså som huvudregel alltjämt ske. För att uppnå någon verklig effekt av den föreslagna lösningen krävs emellertid

att man öppnar möjlighet för rätten att ersätta kungörandet med särskilda underrättelser till de förmånsberättigade borgenärerna, när detta ställer sig billigare och i övrigt lämpligare. Som kommittén skall utveckla i det följande (se avsnitt 4.4.3) torde en sådan kompletterande regel skapa förutsättningar för en enklare och billigare men samtidigt effektiv information till dem som har behov av denna.

På grund av det anförda föreslår kommittén att man minskar informa- tionsplikten i förhållande till oprioriterade borgenäreri den utsträckning som nu har förordats. Beträffande innebörden av en sådan regel får ytterligare hänvisas till vad som sägs i specialmotiveringen till 15 kap. 3 å KLförsla- get.

Det förtjänar att understrykas att den nu föreslagna ordningen inte syftar till att förändra de oprioriterade borgenärernas rättsliga ställning. Möjlighe- ten attt. ex. klandra ett förslag till utdelning eller Slutredovisningen kvarstår, även om någon särskild information inte har gått ut till den som vill framställa klander. De oprioriterade borgenärerna är givetvis också obetagna sin rätt att under hand begära upplysningar i en viss fråga av rätten, tillsynsmyndig- heten eller förvaltaren.

För den händelse nya tillgångar skulle komma i dagen i sådan omfattning att utdelning för fordringar utan förmånsrätt trots allt skulle bli aktuell eller förvaltaren undantagsvis har missbedömt de oprioriterade fordringsägarnas utsikter till utdelning förutsätter kommittén (se avsnitt 6.3.4) i fråga om behandlingen av tvistiga sådana fordringar att förvaltaren i den mån det behövs i första hand söker träffa uppgörelse med de berörda borgenärerna. Om en uppgörelse inte kan nås får förvaltaren, när han upprättar utdelningsförslag, pröva den tvistiga fordringens existens och storlek. Om någon anser att fordringen inte borde ha tagits upp i förslaget eller att den har tagits upp med ett felaktigt belopp, kan han angripa förslaget genom utdelningsklander. Om det skulle inträffa att utdelning till oprioriterade borgenärer kan äga rum trots att underrättelse om motsatsen tidigare har sänts ut, måste dessa borgenärer informeras på samma sätt som övriga. Ifall exempelvis fordringsägare utan förmånsrätt skall tas upp i ett utdelningsför- slag därför att ytterligare medel oförmodat har blivit tillgängliga, skall samtliga borgenärer informeras om att förslaget har upprättats (jfr 15 kap. 2 å KLförslaget). Skulle mot förslaget anfört klander tas upp, skall enligt huvudregeln borgenärerna kallas till handläggningen av klandermålet. Att för sådana undantagsfall föreslå en särskild lagreglering om information till oprioriterade borgenärer har kommittén inte funnit påkallat.

Skyldigheten att ombesörja kungörande åvilar idag konkursdomaren i de flesta av de fall som har behandlats i detta avsnitt. Eftersom institutet konkursdomaren i det föregående (se avsnitt 3.4) har föreslagits skola upphävas och ersättas av rätten som sådan, bör följaktligen informations- plikten flyttas över pä konkursdomstolen. I ett fall ankommer det f. n. på förvaltaren att föranstalta om kungörande, nämligen beträffande framläg- gande av utdelningsförslag. För kommittén framstår det som riktigast att även denna information kommer från rätten. Härför talar redan det förhållandet att systemet för bekantgörande av utdelningsförslag i stor konkurs enligt vad som har anförts förut och behandlas ytterligare i det följande får ett betydligt mera nyanserat innehåll än med nuvarande ordning.

1 Jfr å 156 i det norska lagförslaget (Ot prp nr 50 1980—81 5. 259) enligt vilken skifteretten kan bestämma att informa- tion skall ske på annat sätt än som har föreskri- vits, att endast förmåns- berättigade borgenärer eller borgenärer med fordringar överstigande visst belopp kommer att underrättas eller att in- formation helt skall un- derlåtas, om kostnaden för att begagna föreskri- vet tillvägagångssätt står i uppenbart missförhål- lande till fordringarnas storlek eller beräknad utdelning.

Det bör lämpligen ankomma på rätten att göra t. ex. bedömningen av om kungörande kan ersättas av separata underrättelser till berörda borgenärer. Ett ytterligare skäl för denna ståndpunkt är att man härigenom skulle vinna samstämmighet med vad som gäller vid mindre konkurs. Det bör tilläggas, att kungörande rörande slutredovisning i vissa fall åvilar tillsynsmyndighe- ten. Kommittén har inte funnit tillräckliga skäl att frångå denna ordning.

4.4.2.5 Kungörande i mindre konkurs

Som redan nämnts förekommer kungörande mycket sparsamt under en mindre konkurs. Om man bortser från fall då kungörande skall ske av beslut om övergång från mindre konkurs till stor konkurs eller av försäljning på auktion av konkursboets egendom (se avsnitt 4.4.2.2 och 4423), blir kungörande aktuellt endast när utdelningsförslag har upprättats (185f å KL). På samma sätt som vid stor konkurs skall kungörelse utfärdas härom jämte erinran om hur den som vill framställa invändning mot förslaget skall gå till väga. Särskild underrättelse med samma innehåll skall dessutom sändas till varje känd borgenär, såvida inte underrättelsen kan bedömas sakna betydelse för borgenären (27å KF). Enligt kommitténs mening bör inte företas någon ändring i principen att informationen skall gå ut ex officio. Något bevaknings- och anmärkningsförfarande äger inte rum i mindre konkurs. Någon möjlighet att dela in borgenärskretsen i olika kategorier på det sätt som har föreslagits beträffande stor konkurs står således inte till buds här. Inte heller i övrigt finns förutsättningar att göra någon mera väsentlig minskning av informationsplikten (jfr även följande avsnitt).

4.4.3 Utbyte av kungörande mot skriftliga underrättelser

I det föregående (avsnitt 4.4.2.4) har kommittén föreslagit att rättens informationsplikt i förhållande till oprioriterade borgenärer skall falla bort, om förvaltaren enligt 9 kap. 7 å andra stycket KLförslaget har anmält att boet inte förslår till de oprioriterade fordringarna. Som har anmärkts redan i det sammanhanget får förslaget inte någon märkbar praktisk effekt, om det inte förenas med en regel om att kungörande i de fall som avsetts där kan ersättas med skriftliga underrättelser till berörda intressenter, när detta ställer sig billigare och i övrigt lämpligare.1 Kostnaden för kungörande påverkas nämligen inte av en sådan minskning av informationsplikten som nyss har föreslagits. Samtidigt är det tydligt att den övriga borgenärskretsen, dvs. de förmånsberättigade borgenärerna, i åtskilliga fall kan vara så begränsad att det skulle vara både enklare och billigare att direkt underrätta dessa borgenärer i stället för att utfärda kungörelser om återstående beslut och

åtgärder i konkursen. _ En första förutsättning för att en ordning med separata meddelanden i

stället för kungörande skall komma i fråga är att den personkrets som skall informeras kan antas vara känd. De borgenärer som skall informeras måste m. a. o. kunna nås av en särskild underrättelse. Av redogörelsen i avsnitt 4.4.2.2 framgår till en början att detta är förhållandet såvitt angår sådana borgenärssammanträden som sätts ut efter bevakningstidens utgång och inte avser prövning av ackordsförslag (se 7 kap. 4, 5 och 8 åå KLförslaget). Som

har angetts där gäller redan enligt 21 å tredje stycket KF att kungörelsen i dessa fall bör bytas ut mot särskilda kallelser enligt reglerna i 203å KL. Större intresse har de sex fall som har behandlats i avsnitt 4.4.2.4 (efterbevakning, framläggande av utdelningsförslag, handläggning av klan- dermål, nedläggning av stor konkurs på grund av förlikning, konstaterande av bristande tillgångar och slutredovisning i vissa fall). I dessa fall kan förutsättas att borgenärskretsen är känd. Detta är regelmässigt förhållandet också när förslag till utdelning har upprättats i mindre konkurs, även om något bevakningsförfarande inte äger rum i sådan konkurs (jfr avsnitt 4.425). I samtliga nu berörda fall är det alltså möjligt att i stället för kungörande sända särskilda underrättelser till intressenterna.

För att kungörande skall ersättas med separata meddelanden måste emellertid också krävas att individuellt riktad information framstår som lämpligare. Häri ligger i första hand att alternativet med särskilda underrättelser ställer sig fördelaktigare från kostnadssynpunkt än kungöran- de. Det är därför nödvändigt att det åtminstone genom en överslagsmässig beräkning går att jämföra kostnaderna för de båda informationssätten. En sådan jämförelse måste dessutom kunna ske på ett förhållandevis enkelt sätt. För att en regel om utbyte av kungörelse mot skriftliga underrättelser till berörda intressenter skall fylla sin funktion måste över huvud ställas upp det kravet att lämpligheten av ett utbyte låter sig bedömas utan alltför ingående överväganden från rättens sida.

Av de frågor som sålunda behöver besvaras för att man skall kunna införa en regel om utbyte av kungörelse mot skriftliga underrättelser är det otvivelaktigt spörsmålet hur kostnadsjämförelsen skall gå till som främst påkallar uppmärksamhet. Som har påpekats i det föregående (avsnitt 4.2.5 not 1) växlar kostnaden för kungörande i ortstidning kraftigt mellan olika delar av landet, eftersom kostnaden per spaltmillimeter skiftar starkt mellan olika ortstidningar. Detta förhållande hindrar dock inte att man för varje tingsrätt lätt kan bilda sig en uppfattning om hur stor kostnad en kungörelse normalt drar vid annonsering i en eller flera ortstidningar som brukar anlitas av rätten. Annonstexterna i nu åsyftade fall utformas vidare för det mesta efter mall, varför inte heller storleken av annonstexten torde bereda någon svårighet när det gäller att kostnadsberäkna kungörande i ett visst fall. För rätten kan inte heller anskaffandet av en uppgift om kostnaden för kungörande i Post- och Inrikes Tidningar vålla något problem. Känner rätten till de nu angivna kostnaderna för kungörande, har man en första utgångspunkt för den kostnadsjämförelse som skall ske med utsändande av separata underrättelser till borgenärerna. För att en sådan jämförelse skall vara helt rättvisande måste man visserligen till annonskostnaden lägga kostnaden för upprättande av manus till annons, beställning av annonser i berörda tidningar o. d. Enligt kommitténs mening har man dock anledning utgå från att denna hanteringskostnad normalt är blygsam i förhållande till annonskostnaden. Det torde därför vara tillräckligt att man beaktar denna kostnad på det viset att till den tänkta annonskostnaden läggs ett överslagsmässigt beräknat belopp, t. ex. 50—100 kr (jfr vad som sägs i det följande angående metoden för beräkning av kostnaden för utsändande av skriftliga underrättelser).

Den uppskattade kostnaden för kungörande skall jämföras med vad det

2 Uppgifterna hänför sig till förhållandena i januari 1982. Uppgifter- na angående den direkta arbetstiden och pålägg för indirekta kostnader är vedertagna vid kalky- lering beträffande verk- samhet av likartad ka- raktär inom det statliga området.

kan antas kosta att sända ut direkta skriftliga meddelanden till berörda intressenter. För enkelhetens skull bortses här tills vidare från det förhållandet att nuvarande regelsystem i vissa fall innefattar en dubbel information genom dels kungörande, dels särskilda underrättelser till intressenterna. Kommittén skall i stället först uppehålla sig vid frågan om det över huvud är möjligt att generellt ange ett säkert mått på den kostnad som kan tänkas uppstå för att förfärdiga och sända ut en skriftlig underrättelse till en borgenär rörande t. ex. ett förslag till slututdelning. Kommittén, som i fråga om kostnadskalkylering av sådant slag har samrått under hand med företrädare för riksrevisionsverket och domstolsverket, har kommit till den slutsatsen, att ett fullt rättvisande besked inte kan fås på annan väg än genom tidsstudier och andra mera ingående undersökningar. Svårigheterna att lämna ett exakt svar på frågan beror inte minst på lokala skillnader i fråga om ärendenas antal och i fråga om tingsrätternas organisation, kapacitetsutnytt- jande, rutiner m.m. Man är hänvisad till att göra vissa grundläggande antaganden om tidsåtgången för arbetet, lönegrad och löneklass för den tjänsteman som utför detta samt att använda vissa schematiska normer för kalkyleringen av direkt arbetstid och pålägg för indirekta kostnader, om man trots detta vill söka utröna kostnaden för utsändande av ett skriftligt meddelande i en viss situation. Teoretiskt kan en sådan beräkning, baserad på principen om full kostnadstäckning, tänkas ha följande utseende:2

Arbetet antas utfört av en assistent vid tingsrätt i lönegrad F6, löneklass 4, vilket motsvarar en månadslön av 6 805 kr. Härtill kommer ett lönekostnadspålägg med 39 procent, vilket gäller allmänt för statlig tjänst. Den direkta tiden (den tid en fulltidsarbetande tjänsteman helt ägnar åt en viss arbetsuppgift) är 1200 timmar om året. Hänsyn tas vidare till indirekta kostnader, varmed avses indirekta lönekostnader (t. ex. upplysningar per telefon) och övriga indirekta kostnader (del av den totala lokalkostnaden inklusive städning och bevakning, kostnaden för utrustning och centraladministration m. in.) genom ett omkostnadspålägg på 50 procent på lönekost- naden inklusive lönekostnadspålägg. Kostnaden för arbetet per minut blir då3 2 kr 36 öre. Med ett antagande att all hantering (utskrift av ett standardiserat meddelande, eventuell fotokopiering, adresspåskrift på kuvert etc.) tar fem minuter. blir arbetskostnaden 11 kr 80 öre. Till denna summa läggs direkta kostnader för verksamheten exklusive lönekostnad (papper, kuvert, porto) med 1 kr 75 öre. Den totala kostnaden för att sända en underrättelse blir då 13 kr 55 öre.

Exemplet åskådliggör svårigheten att på ett enkelt sätt räkna ut den totala kostnaden för separata meddelanden till borgenärerna som ersättning för kungörande. Även om man efter ytterligare tidsstudier och andra undersök- ningar skulle komma fram till att den i exemplet angivna tidsåtgången för en försändelse passar in på exempelvis en underrättelse om ett slututdelnings- förslag, kan därav inte dras den slutsatsen att den totala kostnaden för informationen är lika med den i exemplet framräknade kostnaden multipli- cerad med antalet adressater. Det finns fog för att anta att den totala

3 12 (6 805 + agg) ,. 50 [12 (6 805 + 39)? 805), = 23647 1 200x60

kostnaden snarare ligger lägre än så. En kostnadskalkyl av nu angiven modell blir med hänsyn härtill ofullständig som underlag för en mera exakt kostnadsjämförelse.

För kommittén framstår det mot denna bakgrund som uppenbart att man inte kan utforma en regel om utbyte av kungörande mot separata skriftliga underrättelser som en föreskrift innefattande krav på någon mera noggrann kostnadskalkyl från domstolens sida. Den jämförelse som skall äga rum får i stället tänkas ske på endera av två sätt: antingen får åt en central instans uppdras att ytterligare fördjupa en kostnadskalkylering på området och till ledning för domstolarna utarbeta vissa schabloniserade normer för hur jämförelsen skall gå till eller får åt domstolarna överlämnas att göra en mera fri bedömning av kostnaderna för de två olika slagen av information. Det synes lämpligast att stanna för den senare av dessa metoder för kostnads- jämförelse. Som framgår av den tidigare redogörelsen är det bara i ett begränsat antal kungörandesituationer som en sådan jämförelse blir aktuell. Det rör sig därför inte heller om så stora kostnader i den enskilda konkursen. Även i avsaknad av direkta normer för hur kostnadsjämförelsen skall gå till torde det vara möjligt för domstolarna att bilda sig en allmän uppfattning om vad som i det konkreta fallet ställer sig billigast med tanke på borgenärskret- sens storlek. Detsamma gäller i förekommande fall tillsynsmyndigheten. Vad som har sagts i det föregående om hur en kostnadskalkylering kan tänkas gå till kan i sin mån bidra till att ge domstolarna (tillsynsmyndigheten) en rimlig utgångspunkt för en uppskattning av kostnaderna vid olika informationssätt. Det bör med hänsyn till det nu anförda vara möjligt att göra uppskattningen på ett enkelt sätt. Den nu förordade bedömningen av om ett utbyte bör ske kan givetvis komma att underlättas betydligt om kommitténs förslag under 4.4.5 om uttagande av en schablonavgift för de särskilda underrättelserna realiseras.

Vid ett utbyte av kungörande mot separata meddelanden ligger det i sakens natur att endast en underrättelse om samma sak skall sändas till den som informationen riktas till. Den information som enligt KL och KF går ut jämsides med att kungörande äger rum bör därför enligt kommitténs åsikt falla bort, om kungörelseförfarandet ersätts med särskilda skriftliga under- rättelser. Detta visar att det i många fall kommer att ställa sig billigare med separata meddelanden.

Även om sålunda kostnadsaspekten är den i första hand avgörande omständigheten för att bestämma huruvida särskilda underrättelser i ett enskilt fall är att föredra, bör en helhetsbedömning göras angående lämpligheten av ett utbyte av kungörande mot sådana underrättelser.4 Också omständigheter av rent handläggningsmässig eller organisatorisk natur kan ha betydelse när det gäller att avväga lämpligheten av särskilda underrättel- ser i förhållande till kungörande. För att separata meddelanden skall vara att föredra bör t. ex. personal finnas disponibel för hanteringen.

F. n. ger 203 å KL möjlighet att ersätta kungörande av kallelser av borgenäreri konkursmål med annat kallelsesätt, om det kan ske utan ökning av kallelsekostnaden. Bestämmelsen är utformad som en rekommendation till konkursdomaren. Den får i praktiken betydelse bara i de fall kallelse skall ske till handläggning av mål om klander av slututdelning (130 å KL). Bestämmelsen kan således inte utan saklig ändring utgöra grund för en mer 4 Jfr även 38 å KF.

nyanserad form för spridande av information i alla de situationer som det nu är fråga om. Vad som behövs är enligt kommitténs mening en regel, som ger rätten befogenhet att ersätta kungörande med annan form för underrättande när det ställer sig billigare och lämpligare. En sådan regel skulle inte innebära någon risk att effektiviteten i spridandet av informationen går förlorad. De som har intresse av informationen och skall nås av denna måste nämligen förutsättas vara kända.

Med hänsyn till det anförda föreslår kommittén därför att i nu ifrågava- rande åtta situationer — dvs. i samband med efterbevakning, framläggande av utdelningsförslag i stor konkurs, handläggning av klandermål, nedläggning av stor konkurs på grund av förlikning, konstaterande av bristande tillgångar, slutredovisning i vissa fall och framläggande av utdelningsförslag i mindre konkurs samt beträffande kallelse till sådana borgenärssammanträ- den som avses i 7 kap. 4, 5 och 8 åå KLförslaget — bestämmelser införs om att kungörande skall ersättas med skriftliga underrättelser till borgenärerna, om det kan beräknas förbilliga informationen och det i övrigt framstår som lämpligt. Reglerna har tagits in i 15 kap. 2 å KLförslaget. När beräkning av tid är knuten till kungörande och sådant tillkännagivande byts ut mot skriftliga underrättelser, bör i stället utgångspunkten vara dagen efter den dag när underrättelserna sändes ut. En bestämmelse härom har tagits in i 15 kap. 4å KLförslaget.

4.4.4 Sättet för kungörande

Ide fall kungörande alltjämt skall ske bör det äga rum på samma sätt som nu. Vad gäller konkursbeslutet skall detta således kungöras i Post- och Inrikes Tidningar och i ortstidning enligt den s. k. breda principen. Vad beträffar övriga situationer skall kungörelsen föras ini Post- och Inrikes Tidningar och en eller flera ortstidningar.

F. n. gäller att konkursdomaren i konkursens inledningsskede skall bestämma den eller de ortstidningar i vilka kungörelser om konkursen skall införas (18 a å första stycket KL). Vad som sålunda har bestämts skall tas in i kungörelsen om konkursbeslutet. Motivet härför är att det därigenom blir lättare för borgenärerna att följa konkursens utveckling. Med hänsyn till vad kommittén i det föregående har föreslagit om såväl begränsning av informationsplikten som utbyte av kungörelse mot separata underrättelser blir det missvisande att behålla dessa bestämmelser. Som berörts förut har också kritik riktats mot gällande ordning såvitt den innebär att hänvisning måste ske i en tidning till en konkurrerande tidning. Kommittén föreslår därför att de berörda föreskrifterna upphävs. Det får dock förutsättas att kungörelser under konkursens förlopp som huvudregel förs in i samma tidning eller tidningar.

4.4.5 Kostnadsansvaret

Kommittén föreslår inte någon ändring av reglerna om kostnadsansvaret för kungörande. Detta ansvar skall alltså även fortsättningsvis åvila konkursboet med de undantag som kan föranledas av bestämmelserna i 13 kap. 2 å och 14 kap. 22 å KLförslaget. Samma regler bör gälla när kungörande ersätts av

skriftliga underrättelser.

I de fall kungörande byts ut mot skriftliga underrättelser bör kostnaden för information vid varje sådant tillfälle tas ut genom en schablonavgift. Avgiftens storlek bör fastställas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Beräkningen av schablonavgiften är inte liktydig med den uppskattning av kostnaden för separata underrättelser som har diskuterats i avsnitt 4.4.3 och som avser en kostnadsjämförelse i det enskilda fallet mellan kungörande och särskilda underrättelser. Självfallet kan dock införandet av ett system med schablonavgifter underlätta jämförelsen.

När det gäller kostnaden för bekantgörandet av en efterbevakning får kommittén hänvisa till vad som sägs i avsnitt 6.3.6.1 samt i specialmotive— ringen till 9 kap. 17å KLförslaget (avsnitt 13.2.3).

4.4.6 Vissa lagtekniska frågor

Regleringen av informationsplikten vid konkurs finns som redan berörts f. n. i såväl KL som KF. I KL återfinns som regel i varje särskild paragraf bestämmelser om formen för kungörandet. Lagtekniskt synes det vara en enklare lösning att samla reglerna om formen för kungörandet på ett ställe i lagen. Kommittén har i enlighet härmed tagit upp sådana bestämmelser i 15 kap. lå KLförslaget.

Enligt nuvarande ordning skall information genom individuella medde- landen i många fall gå ut vid sidan av att kungörande äger rum. Kommittén föreslår inte någon inskränkning i omfattningen av den information som skall gå ut jämsides med en kungörelse. I de situationer då kungörande enligt förslaget skall bytas ut mot individuella skriftliga underrättelser bör som tidigare nämnts dock naturligen endast en underrättelse om det som informationen avser sändas till samma adressat.

De föreskrifter som nu finns i KL om särskilda meddelanden eller om att uppgifter i visst hänseende skall gå ut till borgenärerna vid sidan av kungörande bör enligt kommitténs uppfattning tas in i en ny konkursförord- ning.

-|'-'m_- nu i, iw w '

dikt,-.; n'i lll '.'Fl'” *-

4.4”:qu . - Hihi ill

5 Vissa frågor rörande fordringar i konkurs

5 .1 Inledning

Till KL:s s. k. materiella regler hör bl. a. ett antal bestämmelser i 6 kap. som anger hur man skall beräkna storleken av det belopp för vilket en borgenär skall åtnjuta utdelning för sin fordran i konkursen. I 138å finns sålunda regler om ränteberäkning och om rabattering av fordran. 139 å handlar bl. a._ om hur man beräknar en fordran på framtida pension. I praxis tillämpas härutöver också vissa oskrivna regler för hur man i en del andra fall skall beräkna en fordrans utdelningsgilla belopp. Exempel härpå lämnar beräk- ningen av en fordran i utländsk valuta.

De nu berörda delarna av den materiella konkursrätten lämnades åt sidan vid 1975 års reform. Däremot har reglerna om ränteberäkning ändrats i vissa andra sammanhang, bl. a. vid införandet av räntelagen(1975:635) och bötesverkställighetslagen (1979:189). Bestämmelserna om beräkning av en fordran på framtida pension sågs över i samband med tillkomsten av lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m. m.

Vid kommitténs slutliga översyn av konkursförfarandet har det på en del punkter framträtt ett behov av att se över reglerna om hur man beräknar storleken av det belopp för vilket en borgenär skall åtnjuta utdelning för sin fordran i konkursen. Beträffande reglerna om ränteberäkning gäller detta redan den redaktionella utformningen. Såväl i fråga om dessa bestämmelser som beträffande övriga nyss angivna regler har därutöver visat sig föreligga ett behov av att överväga även vissa sakliga ändringar i syfte att bättre anpassa regelsystemet efter nutida förhållanden. I det följande behandlas närmare ett antal sådana frågor, däribland även spörsmålet om behov av särskilda regler rörande indexreglerade fordringar.

5.2 Nuvarande förhållanden

5.2.1 Beräkning av ränta m. m.

Reglerna om hur man skall beräkna en fordrans utdelningsgilla belopp utgår från att detta i princip skall utgöra det som borgenären utom konkurs har att fordra av gäldenären.1 Bestämmelserna om ränteberäknin gi 138 å första och andra styckena KL innefattar vissa modifikationer och preciseringar av denna grundsats. Sammanfattningsvis innebär bestämmelserna följande. För 1 Se Welamson II 5. 133.

2 Vid mindre konkurs sker beräkningen i stället till dagen för utdelnings- förslagets upprättande (185 e å tredje stycket).

3 Vid mindre konkurs sker beräkningen i stället till dagen för utdelnings- förslagets upprättande (185 e 5 tredje stycket). 4 Se ”Underdåniga för- slag till Konkurs-Lag samt förändrad lagstift- ning i andra dermed

sammanhang ägande ämnen”, 1859, s. 82.

5 Härmed åsyftas ett inom justitiedepartemen- tet tidigare upprättat förslag till konkurslag vilket tjänat de kommit- terade till ledning.

6 Se Konkurs-, Boskill- nads- och Urarfwa-La- garne, med motiver samt Högsta Domstolens och Stats-Rådets Protokollet (1863) s. 139 f.

7Se NJA II 1921 s. 574 f.

8 Se Lawski s. 232.

förmånsberättigade fordringar skall ränta räknas under konkursen. Motsat- sen gäller beträffande oprioriterade fordringar. För dessa räknas ränta bara om boet räcker till betalning av mer än kapitalbeloppet av alla bevakade fordringar, något som sällan förekommer. Ränta utgår efter den räntesats som är utfäst eller på annan grund kan vara gällande. Om fordringen inte är räntebärande, utgår ränta enligt 5 å räntelagen, dvs. enligt en räntefot som motsvarar det av riksbanken fastställda, vid varje tid gällande diskontot med tillägg av två procentenheter. Räntan skall beräknas till den dag från vilken tiden för klander är att räkna mot utdelningsförslag, vari fordringen har tagits upp.2 Ränteberäkningen upphör i förekommande fall vid förskottslyftning enligt 143å KL.

I fråga om fordringar som inte löper med ränta före förfallodagen gäller enligt 138 å tredje stycket att de i vissa fall skall reduceras. Om fordringen inte utgår fullt eller med förmånsrätt och inte var förfallen vid konkursens början, skall utdelning för fordringen beräknas till värdet den dag då konkursbeslutet meddelades. Om fordringen utgår fullt eller med förmåns- rätt och inte var förfallen den dag från vilken tiden för klander är att räkna mot utdelningsförslag vari fordringen har tagits upp, skall utdelningen för fordringen beräknas till värdet den dagen.3 Har förskottslyftning skett beräknas värdet dock per lyftningsdagen. Fordringens värde reduktionsda- gen i förhållande till förfallodagen beräknas i samtliga fall efter en räntefot om fem procent.

Reglerna om reducering av fordran tillkom genom 1862 års konkurslag. I motiven till bestämmelserna uttalade de kommitterade.4

Ifrågavarande åzs sista moment bestämmer ett för vår lagstiftning hittills främmande ämne eller frågan å huru stort belopp utdelning skall ske för en fordran, som, om ej konkurs inträffat, icke varit förfallen och hvilken fordran ej heller löper med ränta. Beloppet måste naturligtvis sökas genom rabatt eller beräknande av diskontränta. Men det förra förslagets5 stadgande i denna del, som synes öfverensstämma med vanli g köpmansusance vid kortare förfallotid, leder dock till den följd, att om t. ex. en räntelös fordran ej vore förfallen till betalning förr än om 20 år, så vore den nu icke värd något, och ingen utdelning å densamma skulle i konkursen erhållas. Man antager att om en fordran å t. ex. 100 R:dr ej är förfallen förr än om ett är, bör den nu kunna inlösas med 95 R:dr, hvilket dock är orätt, enär, efter samma räntefot, dessa 95 R:dr ej om ett år gifva fullt 100. Denna metod, hvars oriktighet, då förfallotiden är kortare, ej så skarpt framträder, blir dock vådlig, när förfallotiden är längre, och bör ej kunna i lag sanktioneras. Kommitterade havfa derföre sökt väl ja uttryck, som gifva hänvisning till ifrågavarande rabatts beräknande enligt aritmetiska grunder.

Kommitterades förslag, vilket vid tillkomsten utsattes för viss kritiké, inflöt oförändrat i den antagna lagtexten. Reglerna fördesi sak oförändrade över till 138 å KL.7 Den reduktion som enligt lagrummet skall äga rum beträffande räntelösa, ej förfallna fordringar förutsätts ske enligt formeln x + & = k, i vilken formel x är fordringens värde på reduktionsdagen, 0 = ti1 en mellan förfallodagen och nämnda dag samt k fordringens värde på

förfallodagen.8

5.2.2 Beräkning av en fordran på framtida pension

I 139 å KL ingår bl. a. bestämmelser om beräkning av fordran på framtida pension. Enligt paragrafens andra stycke skall beträffande stor konkurs en fordran på pension, som inte är förfallen till betalning den dag från vilken tiden för klander mot utdelningsförslag är att räkna, uppskattas till det belopp som motsvarar upplupen del av pensionsutfästelsen nämnda dag. Uppskattningen sker med ledning av 2 och 3 åå lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m. m. (tryggandelagen). För mindre kon- kurs gäller enligt 185 e å tredje stycket KL att kapitaliseringen skall göras per dagen för upprättande av utdelningsförslaget.

De berörda reglerna i KL har nära samband med vissa föreskrifter i FRL och LGL. Enligt 13 å första stycket FRL följer intill visst belopp förmånsrätt med en fordran på framtida pension till arbetstagare, som är född 1907 eller tidigare, eller dennes efterlevande. Regleringen infördes 1967 (SFS 1967:532) samtidigt med att tryggandelagen antogs. Syftet var att i förmånsrättshänseende tillgodose personer födda 1907 eller tidigare, dvs. sådana som inte får uppbära full allmän tilläggspension, och deras efterlevande. Förmånsrätten är på det sättet begränsad att intjänad del av utfäst pension inte får antas avse större årlig pension än som motsvarar basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Från det sålunda beräknade fordringsbeloppet skall i förekommande fall dras av upplupen del av pension enligt allmän pensionsplan eller enligt privat pensionsförsäkring för arbetstagaren. Av 2 å första stycket LGL framgår att betalning enligt lönegarantin utgår för bl. a. fordran på pension som är förmånsberättigad enligt 13å FRL.

RSV hari egenskap av centralmyndighet för administration av exekutions- väsendet med stöd av 23 å LGK meddelat vissa förskrifter rörande beräkning av pensionsfordran enligt 13 å FRL vilka avviker från bestämmelserna i KL.1 Enligt föreskrifterna skall kapitalvärdet av fordran på framtida pension beräknas per den dag som infaller sex månader efter konkursansökan. Det anges i föreskrifterna att detta förhållande bör kunna godtas med hänsyn till att det är till fördel för arbetstagarna. Föreskrifter angående samma tidpunkt för beräkning av det kapitaliserade värdet av framtida pension har funnits sedan 1971.2 '

Bakgrunden till RSV:s föreskrifter är att före 1979 års reform av KL någon utdelning inte förekom i de 5. k. fattigkonkurserna. Avsaknaden av utdelningsförslag i dessa konkurser gjorde att det inte heller fanns någon bestämd dag som kunde bilda utgångspunkt för kapitalisering av en fordran på framtida pension. Det ankom då på de tillämpande myndigheterna att bestämma en sådan dag för lönegarantiärendenas del. Valet föll på den dag som infaller sex månader efter konkursansökningen. Eftersom de s.k. 1Se senaste föreskrifter fattigkonkurserna avslutades tämligen snabbt ansågs nämnda dag någorlun- i lönegafafltiäfenden _ da väl svara mot dagen för utdelningsförslagets framläggande i stora ges" 30 apnl 1980” avsnitt konkurser. Därtill kom att en pensionsfordran, som belöper på tiden fram till _

. .. .. . .. ., .. 2 Se föreskrlfter utfär-

den dag som infaller sex manader efter konkursansoknmgen, har formansratt dade den 11 mars 1971 enligt nuvarande 12 å andra stycket FRL och därmed omfattas av lönega- av exekutionsväsendets rantin. Med den intagna ståndpunkten bedömdes det från lönegarantisyn- organisationsnämnd (dnr punkt som nödvändigt att låta föreskrifterna om dag för kapitalisering gälla 171/70) avsnitt 3-6-

3 Se Wilhelmsson i TSA 1975 S. 7 ff. Jfr Silfver- swärd i TSA 1974 s. 295 f.

lse NJA 1922 s. 175 (dagen för utdelnings- förslagets framläggande för borgenärerna; 1862 års konkurslag), NJA 1923 A 1 (dagen för utdelningsförslagets upp- rättande) och NJA 1937 s. 17 (dagen då utdel- ningsförslaget enligt kungörelse först var till- gängligt för granskning). Se härtill SvJT 1924 s. 138 f, Ekdahl s. 310 f, Welamson I 5. 460 f, Wa- lin s. 83 f, Walin, Lagen om skuldebrev m. m. (1977) s. 65 samt Wa- lin—Gregow—Löfmarck, Utsökningsbalken(1982) s. 309 not 4.

2Se KLK I 5. 141.

även konkurser vari förvaltare utsågs?

En inte förfallen privat pensionsfordran, som tillkommer den som är född senare än 1907, är oprioriterad och omfattas inte av LGL. Detta gäller såväl när pension börjat utgå och alltjämt utgår som när pensionsutbetalning ännu inte har påbörjats. Däremot skall fordringen kapitaliseras enligt reglerna i 139 å andra stycket KL.

5 .2.3 Beräkning av en fordran i utländsk valuta

Det förekommer inte sällan att utländska borgenärer gör gällande fordringar i en svensk konkurs. I allmänhet rör det sig om oprioriterade fordringar för varor eller tjänster. Oftast skall gäldenären erlägga betalning hos borgenären i den valuta som gäller i dennes hemland. Det kan påpekas att i vissa branscher internationella köpavtal regelmässigt träffas i en speciell valuta. Som exempel kan nämnas handel med oljeprodukter och pappersmassa, där betalning brukar skola erläggas i amerikanska dollars, oavsett vilka parterna är. Någon gång har en fordran i utländskt myntslag en annan karaktär och avser t. ex. en försträckning till gäldenären.

KL innehåller inte några bestämmelser om tidpunkten för beräkning av kursen beträffande en fordran i utländskt myntslag. Frågan om sådan beräkning har emellertid i några fall, såvitt angår stor konkurs, prövats i rättspraxis. Härvid har genomgående valts en beräkningsdag i anslutning till utdelningsförslagets upprättande.1 Beträffande mindre konkurs har kommit- tén i ett tidigare betänkande förordat att omräkning borde ske efter kursen den dag då utdelningsförslaget upprättas, om inte annat föranleds av 7å lagen (1936:81) om skuldebrev (skuldebrevslagen).2 Enligt vad kommittén har inhämtat sker omräkning av en fordran i utländskt myntslag till svenska kronor i praktiken per den dag som ett förslag till utdelning upprättas.

5.2.4 Indexreglerade fordringar

Det är inte ovanligt att en fordran på en penningprestation i ett avtalsför- hållande är indexreglerad. Syftet med en anknytning till index är vanligen att värdet av penningprestationen skall vara oförändrat i förhållande till den allmänna prisnivån. Att en fordran är indexreglerad innebär att fordringens storlek kan ändras vid vissa bestämda tidpunkter på grund av förändringar i det index till vilket fordringen är kopplad. Avstämning mot index kan ske exempelvis vid vissa bestämda tidpunkter (varannan månad, en gång om året) eller per fordringens förfallodag. En indexklausul kan innebära att fordringens storlek ändras såväl i efterhand som på förhand i förhållande till förfallodagen. Eftersom ett index hänför sig till prisförändringar ökar i allmänhet indextalet över tiden och därmed fordringen, men exempel på motsatsen förekommer.

Indexreglerade fordringar i konkurs kan i första hand tänkas förekomma beträffande fordringar på privat pension och fordringar som tillkommer leverantörer och entreprenörer. Indexkopplingar är vanliga i t. ex. standard— avtal mellan näringsidkare. Inom de flesta branscher finns ett eller flera index, såsom entreprenadindex och byggnadsprisindex med uppdelning på

varugrupper inom byggnadsområdet, statens jordbruksnämnds olika index- serier, olika index för skogsindustrin etc. Vanliga index till vilka anknytning sker är vidare konsumentprisindex, producentprisindex och partiprisin- dex.

I allmänhet lär den tid varunder en fordrans storlek på grund av kopplingen till ett index är obekant vara förhållandevis kort och i vart fall kortare än den tid en boutredning i en stor konkurs tar. Vanligen är därför fordringsbeloppet med hänsyn till index känt när slututdelning i konkursen blir aktuell. Om en fordran till en del är beroende av en framtida indexförändring brukar fordringen till den delen reservationsbevakas.

5 .3 Allmän motivering

5.3.1 Beräkning av ränta m. m.

KL:s regler om ränteberäkning och reduktion av fordran har kritiserats främst för att de är ägnade att föranleda komplicerade och tidsödande uträkningar.1 De arvodeskostnader som till följd härav uppkommer kan sluka vad en borgenär annars kunde ha haft att vinna på ränteberäkningen. Mot reglerna har vidare anmärkts att de är mindre väl avfattade. Sålunda har påpekats att räntebärande och icke räntebärande fordringar principiellt har jämställts i fråga om ränteberäkningen under konkurs och att det hade varit riktigare att ställa räntebärande fordringar i en bättre särklass, så att ej räntebärande fordringar fått räkna ränta först sedan de förra till fullo fått ut såväl kapital som ränta.2 Ytterligare har framhållits att bestämmelserna om beräkning av ränta från konkursbeslutet inte skiljer mellan fordringar som då är förfallna och sådana som förfaller först senare.3 Trots detta måste bestämmelserna vara att tillämpa så, att räntan under konkurstiden aldrig beräknas för tid före förfallodagen, om inte ränta för sådan tid skall utgå oberoende av konkurs. I sammanhanget finns anledning påpeka att paragrafen enligt sin ordalydelse anger att ränteberäkning skall ske beträffande alla förfallna, eljest inte räntebärande fordringar. Denna tydning av bestämmelsen har dock i praxis fått vidkännas den viktiga inskränkningen att regeln är tillämplig endast på fordran av beskaffenhet att ha kunnat göras räntebärande genom delgivning av stämningi rättegång.4 Av detta följer att ränteberäkning i konkurs inte skall ske på t. ex. skatteford- ringar. Det som har nämnts nu torde vara tillräckligt för att belysa bristerna i de nuvarande reglerna om ränteberäkning och antyda svårigheterna att på ett enkelt sätt komma till rätta med de problem som har visat sigi tillämpningen. Å ena sidan bör en borgenär kunna räkna med att han i princip skall få 15e Welamson I & 459_ utdelning for ett belopp som svaranmot vad han hade haft att fordra. av 2 Se Ekdahl & 304 & jfr galdenaren utom konkurs. Å andra s1dan maste av kostnadsskal goras v1ssa Welamson I S. 458 vid modifikationer när det gäller beräkning av ränta, eftersom en konsekvent not 8. tillämpning av den åsyftade principen skulle kunna motverka dess eget syfte. 3 Se Welamson I 5. 456 f. Möjligheterna att radikalt ändra reglerna om ränteberäkning är således **Se NJA 1977 S. 812 begränsade. Man måste också hålla i minnet att redan den hittillsvarande Welamson II 5. 134 o,ch regleringen innefattar ett inte obetydligt mått av rationalisering genom Walin s. 79 f.

5 Jfr sou 1974:28 s. 159."

6 Se Welamson I 5. 458 not 8.

regeln att ränteberäkning inte skall ske beträffande oprioriterade fordringar. Från det fallet att tillgångarna förslår till full betalning av kapitalbeloppet av alla bevakade fordringar kan i praktiken bortses.

Regeln att ränta under konkurs räknas inte bara på en räntebärande fordran utan också på en icke räntebärande sådan har kritiserats för att den i vissa fall kan leda till ett gynnande av de räntelösa fordringarna på de övrigas bekostnad. Från principiell synpunkt synes dock inte kunna riktas någon bärande invändning mot att behålla nuvarande ordning i detta hänseende. Att ränta räknas på en räntelös fordran beror på att man har önskat kompensera prioriterade borgenärer för ränteförlust under konkursförfaran- det.5 De ibland egendomliga resultat denna regel kan föra med sig är inte heller så anmärkningsvärda som det i förstone kan synas. Samma situation skulle kunna inträffa också till följd av ränteberäkning inbördes mellan fordringar med utfäst ränta.6

Inom kommittén har diskuterats om mani fråga om beräkning av ränta på förmånsberättigade fordringar skulle skilja mellan sådana som är förenade med särskild förmånsrätt och sådana med allmän förmånsrätt. Beträffande den förra gruppen skulle nuvarande ordning behållas, medan den senare gruppen skulle jämställas med oprioriterade fordringar i fråga om räntebe- räkning. Ett motiv för en sådan ändring skulle vara att den underlättar arbetet med upprättande av slututdelningsförslag. Det är nämligen vanligt att, när gäldenären är näringsidkare, hos boet finns fordringar med anledning av utbetalt garantibelopp enligt LGL liksom fordringar på försäkringsavgif— ter för försäkring av anställda. De försäkringar varom i första hand är fråga är sådana som meddelas av Svenska Personal—Pensionskassan ömsesidig försäkringsförening (SPP) samt olika arbetsmarknadsförsäkringar (AMF- försäkringar). De berörda fordringarna utgår med allmän förmånsrätt enligt 12å FRL och kan föranleda tidsödande ränteberäkningar.

Mot den sålunda framförda tanken kan emellertid invändas att den strider mot FRL:s uppdelning av fordringar i prioriterade och oprioriterade sådana. I det vanliga fallet att boet förslår till prioriterade fordringar men inte till övriga fordringar skulle ett genomförande av tanken leda till att den senare gruppen gynnas på den förras bekostnad. Ett sådant resultat synes inte kunna godtas utan att starka skäl kan åberopas. Det torde också vara principiellt mindre tillfredsställande att i förevarande hänseende behandla förmånsbe- rättigade borgenärer olika alltefter deras plats i förmånsrättsordningen (jfr 2å andra stycket FRL). Eftersom den arbetsbesparing som skulle kunna göras vid ett genomförande av den antydda ordningen sannolikt inte skulle bli så stor, har kommittén mot angivna bakgrund inte funnit tillräckliga skäl för att slå in på denna väg.

Med hänsyn till vad som har anförts nu anser kommittén att en revision av KL:s regler om ränteberäkning(138 å första och andra styckena) väsentligen bör inriktas på att låta grundtankarna i dessa framträda tydligare och i en enklare språkdräkt. Härvid bör den i rättsfallet NJA 1977 s. 812 fastslagna grundsatsen om att ränteberäkning på en räntelös fordran förutsätter att fordringen har kunnat göras räntebärande genom delgivning av stämning i rättegång komma till direkt uttryck i lagtexten. I KLförslaget har reglerna om ränteberäkning utformats i enlighet härmed (5 kap. 11 å).

Reglernai 138 å tredje stycket KL om reducering av räntelösa, ej förfallna

fordringar utgår från antagandet att en viss del av fordringen — större ju mera avlägsen förfallodagen är — normalt är avsedd att motsvara räntegottgörelse.7 De syftar till att neutralisera den olika behandling av ränteanspråk som annars skulle bli följden av om ränta har utfästs separat eller räknats in i kapitalbeloppet. Bestämmelserna korresponderar med föreskrifterna om ränteberäkning i paragrafens två första stycken. Skillnad görs sålunda mellan fall, då en fordran inte utgår fullt eller med förmånsrätt, och fall, då fordringen utgår fullt eller är prioriterad. I de förra fallen sker reduktionen per den dag då konkursbeslutet meddelades. I de senare fallen reduceras fordringen per den dag tiden för klander är att räkna mot utdelningsförslag där fordringen har tagits upp eller— om förskottslyftning enligt143 å har skett tidigare — per lyftningsdagen. Rabatteringsreglerna har kritiserats för att de leder till omständliga räkneoperationer, varför de emellanåt inte iakttas.8 Det kan därför ifrågasättas om inte reglerna borde förenklas. Med hänsyn till deras samband med föreskrifterna om ränteberäkning råkar man dock lätt i konflikt med reglernas ändamål. Detta blir fallet om man t. ex. upphäver skillnaden mellan förmånsberättigade och icke förmånsberättigade fordringar i föreva- rande hänseende eller om man inte längre skiljer mellan fordringar som utgår fullt och sådana som inte gör det. Det kan för övrigt betvivlas om förenklingar i sådana hänseenden verkligen avlägsnar de praktiska olägen- heter som är förenade med reglernas iakttagande. En utväg skulle kunna vara att ta steget fullt ut och öppna möjlighet att i viss utsträckning helt underlåta reducering. Gavs förvaltaren exempelvis rätt att efter samråd med tillsynsmyndigheten besluta härom, när reduktionsuträkningen skulle kräva oproportionerligt höga kostnader, skulle det praktiska problem som inställer sig i sammanhanget minskas betydligt. En regel med sådant innehåll skulle dock sannolikt få den effekten att reduktion bara skulle förekomma undantagsvis, varför rättstillämpningen skulle bli ojämn och reglernas betydelse mer eller mindre försvinna. Det har inte kommit fram några avgörande belägg för att olägenheterna av nuvarande reglering är så stora att man bör slå in på en sådan väg. Kommittén har övervägt huruvida den i 138å tredje stycket angivna räntesatsen fem procent borde ändras så att den anpassas till räntelagens regler om avkastningsränta, vilken står i relation till det av riksbanken fastställda, vid varje tidpunkt gällande diskontot. Det ligger nära till hands att här jämföra med motsvarande reduceringsregel i 2 kap. 28 å UB, där det föreskrivs att fordran, som inte är förfallen till betalning och inte löper med ränta före förfallodagen, beräknas till det belopp som efter fem procent årlig ränta utgör fordringens värde. I motiven9 till regeln anfördes att räntan vid diskontering uppenbarligen har beröringspunkter med avkastningsränta, varför vissa skäl kunde tala för att anpassa diskonteringsräntan till avkastningsräntan, men att även andra synpunkter gör sig gällande. I de fall som omfattas av diskonteringsregeln i 2 kap. 28 å UB skall en borgenär, ofta 7 Se Welamson I & 457 utan att själv ha tagit initiativ därtill, få betalning i förtid eller få sin fordran och II 5. 134 f. beräknad i förhållande till andra fordringar. Vidare torde räntelösa 8 Se Ekdahl s_ 309 och fordringar ofta avse rent benefika förhållanden, t. ex. vid lån från föräldrar Welamson I s. 459. till barn. En anknytning till det officiella diskontot skulle även så till vida ge 9 Se prop. 1980/81:8 mindre tillfredsställande resultat som beräknandet tydligen måste utgå från 5. 276.

1Se prop. 1978/79:105 s. 333.

2 Se även prop. 1980/ 81:8 5. 684 ff.

det vid tiden för diskonteringen gällande diskontot, trots att diskonteringen avser en framtida period under vilken diskontot kan ändras, måhända flera gånger. Med hänsyn till det anförda ansåg chefen för justitiedepartementet inte att tillräckliga skäl förelåg att i det då föreliggande lagstiftningsärendet höja den femprocentiga räntesatsen, vilken även låg till grund för diskonte- ring på andra områden.

De skäl som har anförts för att behålla räntesatsen fem procent i 2 kap. 28 å UB har aktualitet också i fråga om reduktionsreglerna i 138 å tredje stycket KL. Kommittén har därför inte funnit anledning föreslå någon ändring beträffande den där angivna räntefoten. Till frågan om någon motsvarighet till andra meningen i 2 kap. 28 å UB bör inflyta i de konkursrättsliga reglerna återkommer kommittén i specialmotiveringen.

Den nu förordade regleringen beträffande reduktion av vissa fordringar har tagits upp i 5 kap. 12 å KLförslaget.

5.3.2 Beräkning av en fordran på framtida pension

I 139 å andra stycket KL har sedan lagens tillkomst återfunnits bestämmelser om uppskattning av icke förfallna pensionsfordringar i samband med utdelning. Bestämmelserna har vid tillkomsten av tryggandelagen 1967 undergått väsentliga sakliga ändringar såvitt avser metoden för att beräkna kapitalvärdet av sådana fordringar. Som beräkningsdag har emellertid hela tiden gällt den dag från vilken tiden för klander mot utdelningsförslag är att räkna, dvs. den dag då förslaget enligt kungörelsen därom först varit tillgängligt för granskning (130 å första stycket KL). Genom en uträkning av kapitalvärdet i enlighet härmed erhålls således pensionsfordringarnas beräknade värde vid konkursens slut (jfr 146 å KL). Bestämmelserna tar i första hand sikte på förhållandena vid stor konkurs. Vid 1979 års reform konstaterades emellertid att 139å andra stycket kunde få betydelse också beträffande mindre konkurs. En särskild föreskrift infördes då i 185 e å, enligt vilken utgångspunkten för tidsberäkningen vid mindre konkurs skall vara dagen för utdelningsförslagets upprättande.1

Det framstår som naturligt att beräkningsdagen i 139 å andra stycket och 185 e å sista stycket sammanfaller med konkursens slut. Samma beräknings- dag har valts i fråga om beräkning av ränta enligt 138 å. Som strax skall beröras har man i praxis också i ett närbesläktat fall, nämligen beräkning av utdelning för en fordran i utländskt myntslag, anknutit till tidpunkten för utdelningsförslagets framläggande (jfr avsnitt 5.2.3). En motsvarande ordning gäller på specialexekutionens område när det blir fråga om fördelning av influtna medel. En fordran som skall beaktas skall enligt 13 kap. 6 å UB upptas med det belopp till vilket den uppgår på fördelnings- dagen (jfr även 2 kap. 28 å UB).2

Tillkomsten av RSV:s med stöd av 23 å LGK utfärdade föreskrifter rörande beräkning av pensionsfordran enligt 13å FRL har aktualiserat frågan om en ändring av beräkningsdagen i 139 å andra stycket och 185 e å sista stycket. Enligt föreskrifterna skall vid tillämpningen av LGL kapital- värdet av en fordran på framtida pension beräknas per den dag som infaller sex månader efter konkursansökan. Detta beräkningssätt har ansetts vara till fördel för arbetstagarna. LGL har fått stor betydelse för förmånsberättigade

pensionsfordringar av nu berört slag. Det finns därför anledning överväga om man inte bör samordna KL:s bestämmelser och RSV:s föreskrifter.

Vid besvarandet av frågan bör till en början erinras om att KL:s bestämmelseri ämnet gäller såväl förmånsberättigade som icke förmånsbe- rättigade fordringar pä framtida pension. Om dagen för uppskattning av kapitalvärdet av sådan pensionsfordran som avses i 13 å FRL skall ändras vid beräkning av utdelning i konkurs, bör motsvarande ändring övervägas beträffande oprioriterad fordran på framtida pension. Eftersom den senare kategorin av fordringar har mindre praktisk betydelse, skall dock frågan om en ändring av beräkningsdagen här behandlas först såvitt avser förmånsbe- rättigade fordringar.

Den förmånsrätt som enligt 13å FRL följer med fordran på framtida pension gäller enbart arbetstagare, som är född 1907 eller tidigare, eller dennes efterlevande. Regeln om denna förmånsrätt infördes i samband med 1967 års tryggandelag och avser att skydda äldre arbetstagare, som inte äger uppbära full allmän tilläggspension (ATP). Förmånsrätten är begränsad på så sätt att intjänad del av utfäst pension (fribrev) inte får antas gälla högre årlig pension än som motsvarar ett basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Den grupp arbetstagare som kan komma i åtnjutande av den angivna förmånsrätten krymper naturligen successivt.3 Behovet av att ändra KL:s regler om beräkning av fordran på framtida pension minskar därmed också efter hand. Både med tanke härpå och med hänsyn till den tid som redan har förflutit från det att RSV:s föreskrifter började tillämpas finns orsak att iaktta viss försiktighet när det gäller att bedöma reformbehovet för KL:s del.

Orsakerna till att man i RSV:s föreskrifter har valt en annan beräknings- dag än enligt 139 å andra stycket KL är flera.4 När föreskrifterna ursprungligen infördes fanns inte nuvarande regler om mindre konkurs. För de 5. k. fattigkonkurserna innehöll KL inte någon regel om kapitaliserings- dag för fordran på framtida pension med förmånsrätt enligt 13 å (dåvarande 12 å) FRL. Det ansågs då lämpligt att välja en dag som motsvarade dagen för utdelningsförslagets framläggande i stor konkurs och som dessutom harmo- nierade med reglerna i 12 å (dåvarande 11 å) FRL om förmånsrätt för fordran på aktuell pension, dvs. för pensionsfordran för tiden fram till den dag som infaller sex månader efter konkursansökningen. Det bedömdes vidare som nödvändigt att låta RSV:s föreskrifter om dag för kapitalisering gälla även stora konkurser. Förhållandena i dessa kunde vara mycket olika: i en del konkurser kunde boets tillgångar räcka till att infria arbetstagares fordringar på framtida pension, i andra konkurser var motsatsen fallet. Framför allt i den senare situationen förelåg behov av att länsstyrelsen, när denna underrättats enligt 6å LGL, hade en dag per vilken fordringar på framtida pension skulle kapitaliseras. Länsstyrelsen kunde i det läget inte veta något om när förvaltaren i konkursen avsåg att lägga fram förslag till slututdelning. Lämpligast var då att välja samma kapitaliseringsdag som i fråga om fattigkonkurs. Härigenom kom också i stor konkurs arbetstagares fordran på framtida pension med förmånsrätt enligt 13 å FRL att tidsmässigt 3 Jfr prop. 1967: 83 S_ 98. anknyta till samma arbetstagares fordran på förfallen pension med förmåns- ,, Se till det följande rätt enligt 125 FRL- Wilhelmsson i TSA 1975 Systemet med olika beräkningsdagar för kapitaliseringen av pensionsford- s. 7 ff.

5 Se Wilhelmsson i TSA 1975 S. 8.

6 Se Silfwersvärd i TSA 1974 S. 296.

ringar har vissa nackdelar. Tidigareläggningen av kapitaliseringen enligt RSV:s föreskrifter i förhållande till KL kan sålunda få ekonomiska konsekvenser för statsverket. Vad som betalas ut enligt lönegarantin kan av olika skäl komma att överstiga vad statsverket kan återfå av konkursboet i samband med utdelning (jfr 10 å LGL).5 Även andra tillämpningsproblem har påtalats.6

Att ändra beräkningsdagen i KL till överensstämmelse med RSV:s föreskrifter låter sig inte göra utan att man beaktar de följder detta för med sig för pensionsborgenärerna i konkursen. Härvid får man skilja mellan olika typfall. Räcker konkursboet till betalning av fordringar på framtida pension, torde någon utbetalning enligt lönegarantin inte bli aktuell. Något problem i fråga om beräkningsdagen vid kapitalisering av fordringarnas värde inställer sig då inte heller. Emellertid är att märka att pensionsborgenärens fordran härvid är oprioriterad till den del den är att hänföra till tiden mellan sex månader efter konkursansökningsdagen (12å FRL) och dagen för utdel- ningsförslagets framläggande (13 å FRL). Denna del av pensionsborgenä- rens fordran ökar således allteftersom tidsintervallet blir längre. Pensions- borgenären torde i allmänhet gå miste om mellanskillnaden.

Vanligare är dock att lönegarantin får tas i anspråk för att säkra betalning av pensionsborgenärernas fordringar. Den berörda diskrepansen mellan RSV:s föreskrifter och KL gör sig då gällande. Beträffande mindre konkurs får skillnaden beträffande beräkningsdagen dock inte några större praktiska konsekvenser. Det beror på att antalet sådana konkurser där utdelning sker inte är så stort (se bilaga 3 tabell 2) och på att avståndet i tid mellan den i RSV:s föreskrifter angivna beräkningsdagen och tidpunkten för utdelnings- förslagets upprättande i allmänhet inte blir så långt. Problemet framträder därför tydligare vid stor konkurs.

Det vill synas som det för pensionsborgenärerna— matematiskt sett — skulle medföra en försämring att i stor konkurs få sina fordringar på framtida pension uppskattade per en dag som ligger tidigare än slututdelningsdagen. Detta gäller både det fallet att pensionen vid konkursutbrottet har börjat utgå7 och det motsatta fallet. Beträffande det förra fallet är att märka att pensionsbeloppen förfaller efter hand, även efter konkursutbrottet. En tidigareläggning av beräkningsdagen för med sig att färre pensionsbelopp hinner förfalla, innan uppskattningen av kapitalvärdet skall ske. Detta innebär att vid en sådan ändring av beräkningsdagen pensionsborgenärens sammanlagda fordran, dvs. summan av de förfallna pensionsbeloppen och

7 Exempel: En borgenär har ett löfte av konkursgäldenären om livsvarig pension med 500 kr i månaden. Pensionen har börjat att utgå och faktiskt utbetalts fram till konkursutbrottet. Vid en beräkningsdag, som infaller två år efter det att ansökningen om konkurs gjordes, är borgenären 69 år gammal. Hans fordran uppgår till 77 410 kr, varav 12 000 kr avser 24 förfallna månatliga pensionsbelopp och 65 410 kr kapitalvär- det av hans fordran på framtida pension (den årliga pensionen 6 000 x kapitaliserings- faktorn 10,9016). Om beräkningsdagen i stället inträffar sex månader efter konkurs- ansökningstillfället blir hans fordran (vid 67 års ålder) 73 544 kr, varav 3 000 kr för sex förfallna pensionsbelopp och 70 544 kr för hans fordran därefter på pension (6 000 x 11,7573). — Beträffande beräkning av kapitalvärdet av pensionsfordran se SOU 1964:28 och 1965:41 s. 124 ff.

det kapitaliserade värdet av den framtida pensionen, blir lägre än enligt gällande regel i KL. Det skall dock medges att skillnaden kan i det enskilda fallet i utdelningshänseende uppvägas av att belopp som förfaller senare än sex månader efter konkursansökningsdagen men före beräkningsdagen är oprioriterade.

Vad gäller fordran på ännu ej aktuell pension ökar — med en stigande kapitaliseringsfaktor — kapitalvärdet över tiden. En tidigareläggning av beräkningsdagen leder för dessa fordringar således till att kapitalvärdet blir mindre. Emellertid påverkas kapitalvärdet här också av fribrevets storlek genom att en längre intjänandetid och därmed en längre uppbyggnadstid för pensionen ökar borgenärens pensionsfordran. En annan sak är att enligt 13 å FRL intjänad del av utfäst pension inte får antas avse större årlig pension än som motsvarar basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Det kan antas att när konkurs inträffar borgenärens anställning hos gäldenären i allmänhet upphör i och med att gäldenärens rörelse avvecklas eller gäldenären i egenskap av arbetsgivare skiljs från denna. När anställ- ningsavtalet upphör, försvinner också möjligheten för borgenären till ytterligare intjänandetid, såvida inte ansvaret för pensionsutfästelsen enligt 23å tryggandelagen övertas av en ny arbetsgivare. Det torde endast mera sällan förekomma att rörelsen drivs vidare längre än sex månader från konkursansökningen (jfr dock 61 å KL). En ändring av dagen för kapitali- sering av fordran på framtida pension till den dag som infaller sex månader efter konkursansökningen skulle med hänsyn till det sist anförda i praktiken vanligen inte föra med sig att borgenärens rätt till utdelning försämrades på grund av att intjänandetiden därigenom blev förkortad.

Oprioriterade fordringar på framtida pension förekommer inte så ofta. Exempel härpå lämnar fordran tillkommande borgenär, som avses i 13å FRL, till den del fordringen inte utgår med förmånsrätt. Detta gäller såväl belopp som förfaller senare än sex månader efter konkursansökningsdagen men före beräkningsdagen som belopp som överstiger ett basbelopp. Ytterligare kan nämnas fordringar tillkommande arbetstagare födda senare än 1907. Utdelning till oprioriterade borgenärer är inte heller så vanlig. När så sker är det med en i genomsnitt rätt låg utdelningsprocent (se avsnitt 1.5). Frågan om en ändrad beräkningsdag vid uppskattningen av oprioriterade pensionsfordringar får med hänsyn till det anförda anses ha mindre betydelse.

Enligt kommitténs mening är det tydligt att en beräkning av kapitalvärdet av en fordran på framtida pension enligt RSV:s föreskrifter ofta kan vara fördelaktig för pensionsborgenären, även om KL:s regel till synes skulle leda till ett något högre kapitalvärde. Detta hänger samman med att den beräkningsmetod som anvisas av RSV i praktiken ger förmånsrätt åt alla pensionsbelopp, dvs. även de som förfaller under tiden efter sex månader från konkursutbrottet till utdelningsdagen. En ändring av KL:s regel i ämnet borde dock rätteligen förenas med en ändring av bestämmelserna i 12 och 13 åå FRL. Något starkare behov av en sådan ändring ger sig numera inte till känna. Man måste — som redan har framhållits — hålla i minnet att pensionsborgenärer med förmånsrätt enligt 13å FRL är en krympande borgenärsgrupp. Mot bakgrund härav och av vad som har sagts i det föregående har kommittén stannat för atti princip inte föreslå någon ändring

av den beräkningsdag i fråga om värdet av fordran på framtida pension som nu gäller enligt KL. En smärre justering föranleds emellertid av kommitténs förslag rörande information om beslut och åtgärder under konkurs. Justeringen innebär att beräkningsdagen bestäms till dagen för upprättande av det utdelningsförslag i vilket pensionsfordringen har tagits upp (se 5 kap. 13 å andra stycket KLförslaget).

5.3.3 Beräkning av en fordran i utländsk valuta

Som har nämnts i avsnitt 5.2.3 finns i KL inte några bestämmelser om hur utdelning för fordringar i utländsk valuta skall beräknas. Regelmässigt räknas emellertid i praxis fordringar om i svenskt mynt efter den kurs som gällde vid den tid då utdelningsförslaget upprättades. Frågan saknar inte praktisk betydelse. I svenska konkurser bevakas inte sällan fordringar som skall betalas i utländskt myntslag. Det rör sig vanligen om fordringar för levererade varor eller utförda tjänster, dvs. om leverantörskulder från gäldenärens sida sett. Visserligen är det här fråga om fordringar som saknar förmånsrätt. I många fall blir det inte aktuellt med någon utdelning för sådana fordringar (jfr avsnitt 1.5). Frågan om beräkning av fordringar som har uttryckts i främmande valuta kan så till vida sägas ha en begränsad räckvidd. Frågan får emellertid även aktualitet beträffande prioriterade fordringar i utländsk valuta. Enligt kommitténs mening är det av värde att frågan regleras i en ny konkurslag, som skall spegla nutida affärsförhållan- den. Vad saken gäller är om man härvid bör nöja sig med att enbart kodifiera den huvudregel som har utbildats i praxis eller om en reglering bör ges ett annat eller mer detaljerat innehåll.

Spörsmålet om betalning av en fordran i utländsk valuta är reglerat i vissa obligationsrättsliga sammanhang. Sålunda framgår av 7 å första stycket skuldebrevslagen att om ett skuldebrev är ställt att betalas i ett myntslag, som inte är gångbart på den ort där betalningen sker, skulden får in dubio erläggas i betalningsortens mynt efter värdet på betalningsdagen. Enligt paragrafens andra stycke har vid dröjsmål från gäldenärens sida borgenären rätt att kräva ersättning för kursfall. Om kursen på det utländska, på betalningsorten inte gångbara myntslaget har fallit, har borgenären i första hand rätt att kräva betalningi betalningsortens mynt efter kursen den dag då betalning hade bort erläggas. Annan beräkning av skadan kan också komma i fråga. Om det kan antas att borgenären inte har haft skada av kursfallet, är han dock skyldig att ta emot betalning i det utfästa myntslaget eller, om något annat inte har avtalats, i ortens mynt efter värdet på betalningsdagen. Speciella bestäm- melser i ämnet finns vidare i 41 å första stycket växellagen(1932:130) och 36 å första stycket checklagen(1932:131). På sjö- och transporträttens område finns också vissa bestämmelser angående tidpunkten för omräkning till svenskt mynt.1

1Se bl. a. 348å tredje stycket sjölagen(1891:35 s. 1), 9kap. 22å femte stycket luftfartslagen(1957:297), 8 å andra stycket lagen (1969: 12) med anledning av Sveriges tillträde till konventionen den 19 maj 1956 om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg, 6å första stycket lagen (1973:ll98) om ansvarighet för oljeskada till sjöss och 14 å tredje stycket lagen (197658) om järnvägs ansvarighet vid befordran av resande.

Om betalning för ett skuldebrev i utländskt myntslag sker genom utdelning i gäldenärens konkurs, utgår betalningen i det myntslag som gäller på orten där konkursen handläggs.2 Denna ort blir med andra ord i praktiken att anse som betalningsort. I en svensk konkurs skall följaktligen beräknas utdelning för fordringen i svenskt mynt. Omräkningen förutsätts ske efter värdet på betalningsdagen, oavsett om förfallotiden då har inträtt eller inte.—3

De principer som ligger bakom regleringen i skuldebrevslagen kan enligt kommitténs mening tjäna till ledning också vid en reglering av frågan i konkurssammanhang. Som har nämnts ovan är de fordringar i utländsk valuta som i första hand är aktuella i sådant sammanhang fordringar för levererade varor till eller utförda tjänster åt gäldenären. Fordringarna torde i allmänhet vara uttryckta i borgenärens hemlands valuta. Även om det är avtalat att betalningen skall erläggas i den valutan är emellertid konkursboet i enlighet med vad som nyss har anförts inte skyldigt att tillhandahålla betalning i den främmande valutan. Frågan är därför endast vilken dag som fordringen skall räknas om till svenska kronor.

I praxis har sedan länge ansetts gälla att omräkning av en fordran i främmande valuta bör ske efter kursen den dag då ett utdelningsförslag, i vilket fordringen har tagits upp, först varit tillgängligt för granskning. Att omräkning inte kan ske per den faktiska betalningsdagen, vilken närmast skulle motsvara den dag då medlen först blir åtkomliga för borgenären efter företagen utdelning, ligger i sakens natur. Denna dag kan inte säkert förutses, och den utländska fordringen bör beräknas i förhållande till övriga fordringar i utdelningsförslaget. I en särskild situation kan emellertid kursen på själva betalningsdagen användas. Om förskottsbetalning av en fordran i utländskt myntslag äger rum, föreligger inte något hinder att verkställa omräkningen per betalningsdagen.

Något konkret behov av att införa en annan ordning än den som nu har vunnit hävd hos oss har inte gett sig till känna. Eftersom man i Norge och Danmark har valt andra och inbördes olika beräkningsdagar, lär inte heller nordisk rättslikhet stå att vinna. Anledning saknas därför att nu överväga införande av en bestämmelse om beräkning av en fordran i utländsk valuta per dagen för konkursbeslutet eller någon annan dag i anslutning till konkursens inledning.4 På grund av det anförda har kommittén stannat för att vid en kodifiering i ämnet välja en regel som innebär att tidpunkten för omräkning av en fordran i främmande valuta bestäms till en dag i anslutning

'? Se Walin, Lagen om skuldebrev (1977) s. 61 och Rodhe, Obligationsrätt (1956) s. 35.

3 Se Walin a.a.s. 63. — I ett par rättsfall, vilka dock inte rörde konkurs, har slagits fast att vid dröjsmål från gäldenärens sida betalningsdagens kurs skall tillämpas när den valuta (svenska kronor) i vilken skulden skulle erläggas under dröjsmålet skrivits ned i förhållande till valutan iborgenärens hemland.Se NJA 1951 s. 444 och 1967 s. 195. Jfr Walin a.a.s. 67 foch Gorton, Penningvärdeförändring och partsdisposition, Sjörätts- föreningen i Göteborg (1975) s. 34. 4Jfr den danska konkurslagen (å 40 stk 2) enligt vilken omräkning äger rum efter kursen den dag då konkursutbrottet skedde och den norska propositionen (Ot prp nr 50 1980—81) med förslag till lov om fordringshavernes dekningsrett (å 6—5) enligt vilken som huvudregel beräkning av fordran i utländsk valuta skall ske efter kursen på fristdagen, dvs. i princip den dag då ansökan om konkurs kom in till rätten.

5 Jfr Welamson I 5. 460 f.

till betalningsdagen. Det synes dock onödigt att hålla fast vid kravet på att beräkningsdagen skall sammanfalla med den dag då utdelningsförslaget först hållits tillgängligt för granskning.5 I praktiken torde ändå dagen för upprättande av förslaget bli avgörande (jfr även vad som i specialmotive- ringen till 5 kap. 11 å KLförslaget anförs beträffande motsvarande dag vid beräkning av ränta). Kommittén föreslår därför att omräkningen sker efter den valutakurs som gällde på dagen för upprättande av det utdelningsförslag i vilket fordringen har tagits upp. Om betalning för en sådan fordran erläggs i förskott, bör emellertid omräkning till svensk valuta ske per betalningsda- gen. Regleringen finns i 5 kap. 13 å tredje stycket KLförslaget.

5.3.4 Indexreglerade fordringar

Beträffande indexreglerade fordringar är den grundläggande frågan huruvi- da den del av en sådan fordran som är beroende av eventuella förändringar i index efter konkursutbrottet skall få beaktas i konkursen och, om så får ske, på vilket sätt. Det naturliga torde vara att betrakta även en fordran som är kopplad till ett index som en enhet och alltså inte den eventuellt rörliga ”delen" av fordringen som en ränteliknande anordning. Hela fordringsbe- loppet skall i så fall, efter eventuell justering på grund av indexförändringar, få göras gällande i konkursen, om bara fordringen som sådan har uppkommit innan konkursbeslutet meddelades. Osäkerheten beträffande fordringens storlek får den bevakande borgenären och förvaltaren eller annan borgenär komma till rätta med genom att reservationsbevaka resp. framställa anmärkning mot fordringen.

Med den nu angivna ståndpunkten kräver endast de fall uppmärksamhet där fordringens exakta storlek på grund av anknytningen till ett index inte kan fastställas när utdelning skall äga rum, därför att tidpunkten för avstämning av fordringen ännu inte har inträffat. I allmänhet kan förutses om ifrågavarande index kommer att stiga eller sjunka och följaktligen om fordringen ökar eller minskar. Emellertid bör man i allt fall kunna anse fordringen som villkorad. Om man vet att index är stigande är i så fall fordringen (till en del) suspensivt villkorad. Om man å andra sidan kan förmoda att index är sjunkande kan fordringen (till en del) sägas vara resolutivt villkorad.

Mot nu angivna bakgrund saknas enligt kommittén skäl att införa någon särskild regel om beräkning av indexreglerad fordran.

6 Bevakning av fordringar m. rn.

6.1 Inledning

Beträffande stor konkurs gäller enligt 5 kap. KL som huvudregel att en konkursborgenär måste i viss ordning bevaka sin fordran för att få utdelning i konkursen. Vissa undantag gäller beträffande panthavare m. fl. Till reglerna om bevakning är knutna bestämmelser om hur anmärkningar mot bevakning framställs och prövas samt om borgenärsed. 15 kap. ingår också vissa andra bestämmelser om fordran i konkurs, bl. a. angående förutsättningarna för kvittning under konkurs.

Som har nämnts tidigare (avsnitt 1.1) har vissa av de regler som ingår i 5 kap. reviderats i samband med reformer under 1970-talet. Sålunda har bl. a. bestämmelserna om kvittning under konkurs undergått omfattande ändring- ar genom 1975 års revision av den materiella konkursrätten. Behandlingen av tvistiga fordringar i stor konkurs har i viktiga hänseenden ändrats genom 1979 års reform. I samband med att institutet rättens ombudsman avskaffats har konkursdomaren övertagit rättens ombudsmans roll som utrednings- och förlikningsorgan. Möjligheterna att träffa uppgörelse med berörda borgenä- rer har ökats. Främst kan härvid pekas på de nya reglerna om rätt för de borgenärer som är närvarande vid förlikningssammanträdet inför konkurs- domaren att ge förvaltaren i uppdrag att träffa förlikning med en borgenär mot vars fordran en anmärkning har gjorts.

I det följande lägger kommittén fram förslag till ändring av bevaknings- och anmärkningsförfarandet på ytterligare ett antal punkter där ett påtagligt reformbehov har visat sig föreligga. Ändringsförslagen avser även reglerna om borgenärsed. De berör inte mindre konkurser, eftersom något bevak- ningsförfarande inte förekommer i sådan konkurs.

6.2 Nuvarande förhållanden

6.2.1 Bevaknings- och anmärkningsförfarandet 6.2.1.1 Bevakning

För att en konkursborgenär skall få utdelning i en konkurs krävs enligt huvudregeln i 100 å första stycket KL att hans fordran har uppkommit innan konkursbeslutet meddelades. Enligt andra stycket i nämnda paragraf får

1 Om det t. ex. har avta- lats att en konstruktör skall erhålla 30 000 kr vid fullgörande av ett konstruktionsuppdrag och ytterligare 10 000 kr vid beviljande av patent på konstruktionen är fordringen till 1/4 suspensivt villkorad, för den händelse villkoret kommer att uppfyllas först efter konkursut- brottet.

2 Om det i föregående not givna exemplet änd- ras därhän att konstruk- tören skall erhålla 40 000 kr vid uppdragets full- görande men att 10 000 kr skall återbetalas om patent på konstruktionen inte beviljas blir ford- ringen till 1/4 resolutivt villkorad, om prövning- en av patentansökningen äger rum först efter kon— kursbeslutet.

3 Se 102 å KL och We- lamson I 5. 518. Jfr även Welamson II 5. 151.

4 Se Welamson I 5. 519 f.

5 Se Welamson I 5. 521 f med not 1—3.

6 Enligt 13 kap. 58 S ' jordabalken har de be- stämmelser om fast egendom och rättighet däri som finns i KL mot- svarande tillämpning i fråga om tomträtt.

7 Se Walin-Rydin s. 14. Jfr Welamson I 5. 507 och 517 not 17.

fordran göras gällande i konkurs även om den är beroende av villkor eller inte förfallen till betalning. Med uttrycket ”fordran som är beroende av villkor” avses i första hand 5. k. suspensivt villkorade fordringar. En fordran är suspensivt villkorad om borgenärens rätt till betalning är beroende av att viss omständighet inträffar.1 Även s. k. resolutivt villkorade fordringar hör emellertid till dem som avses i 100 å andra stycket. Resolutivt villkorad är en fordran, om borgenären visserligen får kräva betalning trots att det är ovisst om viss omständighet kommer att inträffa, men inträffandet av denna

omständighet gör borgenären återbetalningsskyldig.2 Vid stor konkurs måste borgenären med vissa undantag bevaka sin

fordran. I 101 å föreskrivs sålunda att en borgenär före bevakningstidens utgång skall anmäla sin fordran skriftligen hos konkursdomaren. Om han gör anspråk på förmånsrätt, skall han i bevakningsinlagan också ange den rätt som han vill göra gällande i sådant avseende. Bevakningstiden är minst fyra och högst tio veckor från dagen för konkursbeslutet (se 19 å första stycket).

KL innehåller inte någon direkt föreskrift om att en borgenär i bevakningen skall ange grunden för sin fordran. Att så sker förutsätts dock i allt fall beträffande yrkande om förmånsrätt.3 Bestämmelsen i 101 å om att borgenären vid bevakningsinlagan skall foga de handlingar han vill åberopa till stöd för sin talan har endast karaktären av ett råd till honom. Som framgår nedan beträffande s. k. reservationsbevakningar krävs inte att fordringsbe- loppet preciseras i bevakningsinlagan. Kravet på skriftlig form har i rättstillämpningen tolkats mycket liberalt. Sålunda krävs inte ens att bevakningsinlagen är försedd med underskrift.4 Generellt sett kan gällande rätt sägas ställa mycket låga krav i fråga om en bevaknings form och innehåll.

Det torde inte ankomma på konkursdomaren att pröva huruvida en inkommen handling kan anses utgöra en i laga ordning gjord bevakning. Avvisning av en bevakningsinlaga därför att den är bristfällig i formellt eller materiellt hänseende förekommer därför inte i paxis. Däremot har konkurs- domaren att pröva om bevakning har skett i rätt tid.5 Av de låga krav som ställs på en bevaknings innehåll följer att denna kan behöva kompletteras eller preciseras. Så sker också inte sällan i praktiken (jfr 108 å första stycket andra meningen). Härvid kan det vara fråga om inte bara storleken av fordringen utan även grunden för denna.

Som har antytts är vissa konkursborgenärer befriade från skyldigheten att bevaka sin fordran för att få utdelning. Enligt 121 a å andra stycket KL behöver den som vill kvitta sin fordran inte bevaka denna i konkursen. Av 123 å första stycket och 195 å följer vidare att den som har särskild förmånsrätt i fast egendom eller tomträtt6 eller som har pant- eller retentionsrätti lös egendom inte behöver bevaka sin fordran i konkursen för att få betalt ur egendomen. Om den egendom som belastas av förmånsrätten inte räcker till och borgenären gör anspråk på utdelning för bristen såsom oprioriterad borgenär, krävs emellertid att han har bevakat fordringen i vanlig ordning.7 Enligt 40 c å behöver den som med anledning av återvinning får fordran i konkursen inte bevaka fordringen. Vid återbäring till boet får han sålunda, även om han inte bevakar fordringen, avräkna vad som bort tillkomma honom såsom utdelning, om bevakning hade skett i rätt tid. Han

har vidare rätt att vid senare utdelning få ut vad som skolat belöpa på fordringen, om den hade bevakats. Slutligen föreligger enligt 134 c KL bevakningsfrihet vid solidariska skuldförhållanden i fråga om regressfordran som tillkommer en solidariskt ansvarig gäldenärs konkursbo i en medgälde- närs konkurs.B

En specialreglering gäller i vissa fall beträffande fordringar som omfattas av den statliga lönegarantin. När förvaltaren i stor konkurs lämnar underrättelse till länsstyrelsen om klar fordran enligt 6 å LGL skall han samtidigt bevaka fordringen för arbetstagarens räkning. Bevakning sker genom att förvaltaren tillställer konkursdomaren två kopior av underrättel- sen med angivande av att denna avser bevakning.9

Beträffande bankers konkurs gäller enligt 3 å lagen (1956:217) om vissa kreditinrättningars konkurs särskilda regler om hur insättningsborgenärers fordringar bevakas.

Vid mindre konkurser förekommer inte något bevakningsförfarande. I den mån tillgångarna i en sådan konkurs över huvud räcker till utdelning är förhållandena i allmänhet så enkla att förvaltaren genom gäldenärens uppgifter eller på annan väg kan skaffa sig kännedom om vilka utdelnings- berättigade borgenärer som finns.10

Massaborgenärer behöver inte bevaka för att få ut sin fordran på konkursboet. Inte heller förutsätter separationsrätt bevakning från ägarens sida. Detta gäller även beträffande redovisningsmedel som avses i 194 a å KL.11

6.2.1.2 Anmärkning

Den som vill angripa en bevakning måste i viss ordning framställa anmärkning mot den hos konkursdomaren. Rätt att göra anmärkning tillkommer förvaltaren, en borgenär som har bevakat fordran i konkursen1 och gäldenären. Förvaltaren är skyldig att granska bevakningarna och, när anledning finns till det, framställa anmärkning mot yrkade betalnings- och förmånsrättsanspråk (104 å första och andra styckena). Gjord anmärkning gäller enligt 105 å till förmån för övriga anmärkningsberättigade.

Anmärkningstiden fastställs av konkursdomaren. Den skall enligt 103 å andra stycket bestämmas till minst två och högst fyra veckor från bevakningstidens utgång. Om det med hänsyn till förhållandenai konkursen är erforderligt, får dock längre anmärkningstid fastställas.

En borgenär mot vars bevakning anmärkning inte har framställts skall enligt 106 å åtnjuta den betalnings- och förmånsrätt som han har yrkat. Regeln har emellertid två undantag. Underlåtenhet att framställa anmärk- ning får inte gå ut över någon borgenär med särskild förmånsrätt. Vidare skall ett förmånsrättsyrkande som inte avser någon i lag föreskriven förmånsrätt vara utan verkan även om anmärkning inte görs.

Tvistefråga som har uppkommit genom att en anmärkning har framställts mot en bevakning skall enligt 108 å handläggas vid ett borgenärssamman- träde inför konkursdomaren (dets. k. förlikningssammanträdet). Detta hålls enligt 103 å andra stycket tidigast två och senast fyra veckor efter anmärkningstidens utgång. Vid förlikningssammanträdet får förvaltaren, borgenärerna och gäldenären föra talan. Förvaltaren skall vara närvarande

8 Se beträffande denna bestämmelse Walin s. 55 ff.

9 Se även 101 å fjärde stycket KL.

10 Se prop. 1978/79:105 s. 212 f, 322 och 332. Jfr KLK I S. 136 f.

11 Se NJA 1970 s. 32 och Walin-Rydin s. 14. Se även Walin s. 37 f och Walin, Separations- rätt (1975) s. 148 ff

1 Se Welamson I 5. 527 f.

2 Se NJA 1929 s. 146, 1951 s. 210 och 1972 s. 354. Jfr Welamson I 5. 531 och II s. 154 f.

3Se NJA 1961 s. 561.

4Se NJA 1923 s. 643 och 1973 s. 286.

5 Se NJA 1972 s. 188. Jfr Welamson I 5. 531 f.

6 Se prop. 1978/79:105 s. 311.

vid sammanträdet men hans utevaro hindrar inte ärendets handläggning.

Konkursdomaren skall vid förlikningssammanträdet utreda tvistefrågorna och försöka åstadkomma förlikning. Om alla närvarande medger att en anmärkning förfaller eller inskränker denna eller uppdrar åt förvaltaren att sluta förlikning med borgenär mot vars bevakning anmärkning har gjorts, gäller det även för den som har uteblivit (beträffande besvärsrätt mot sådant beslut av borgenärerna se 210 b å första stycket). Med uttrycket närvarande torde i lagrummet avses närvarande borgenärer.

Om förlikning inte kan träffas, skall tvistefrågan hänskjutas till rätten för att där prövas i s. k. jävsprocess. Konkursdomaren bestämmer vid förlik- ningssammanträdets slut när rättens handläggning av tvistefrågorna skall äga rum. Om det är möjligt skall handläggningen ske omedelbart i anslutning till sammanträdet. Tvistefrågor som inte behandlas omedelbart av rätten skall sättas ut till viss dag inom fyra veckor efter sammanträdet. Om särskilda skäl föreligger, får dock senare dag bestämmas.

En anmärknings innehåll måste innefatta ett bestämt ställningstagande till bevakningsyrkandet. Sålunda skall anges om det är utdelning för fordringen över huvud, det yrkade beloppet eller yrkad förmånsrätt som bestrids. 104 och 106 åå har i praxis dessutom tolkats så, att domstolen i jävsprocess endast får ta hänsyn till sådana grunder, som har åberopats i anmärkningsskriften inom anmärkningstiden. Inte bara alla invändningar utan även grunderna för dessa måste alltså ha angetts redan då för att kunna prövas. Detta har slagits fast i ett flertal domar av högsta domstolen.2 Innebörden av praxis kan sägas vara att anmärkaren, dvs. regelmässigt förvaltaren, redan i anmärknings- skriften skall ange den rättsliga grunden för anmärkningen. Han får däremot senare anföra nya omständigheter som innebär en vidare utveckling av grunden för anmärkningen, så länge han håller sig inom den i anmärknings— skriften uppdragna ramen.3 Den stränga tolkningen torde hänga samman med förfarandets syfte att ge ett snabbt avgörande av frågan vilka bevakningar som skall beaktas i kommande utdelningsförslag. Från dessa gentemot anmärkaren stränga principer har i praxis dock gjorts undantag i fall då bevakaren har angett grunden för sitt yrkande i allmänna ordalag eller bevakningsinlagans innehåll har varit summariskt.4

I den mån en bevakande tillåts att först efter anmärkningstidens utgång precisera grunden för sin bevakning eller åberopa nya omständigheter till grund för sitt yrkande torde anmärkaren ha rätt att framställa de invändningarAsom kan föranledas därav.5 Bestämmelser om rättens handläggning av hänskjutna tvistefrågor finns bl. a. i 211 å. Något krav på muntlig förberedelse uppställs inte utan sådan skall äga rum endast vid behov. Rätten är domför med en lagfaren domare. Uteblir part eller annan som får komma tillstädes, utgör det inte hinder mot målets handläggning och avgörande.

För rättens handläggning av tvistiga fordringar gäller ytterligare föreskrif- teri 109 å. Enligt denna paragraf skall tvistefrågorna avgöras ofördröjligen och på en gång. Om vissa fordringar kräver längre tid än andra för att utredas och styrkas får dock dömas separat i de frågor som kan avgöras tidigare. I den mån särskild huvudförhandling behövs sedan förberedelse har ägt rum, får denna inte dröja längre än som oundgängligen erfordras.6

Av 115 å följer att ett avgörande i en jävsprocess har begränsad

rättsverkan. Genom ett sådant avgörande fastställs endast vilken rätt fordringen har i konkursen.

6.2.1.3 Efterbevakning

Enligt 111 å KL har en borgenär möjlighet att sedan bevakningstiden har gått ut anmäla sin fordran genom 5. k. efterbevakning. I fråga om en sådan bevaknings form och innehåll gäller samma regler som för vanlig bevakning. Efterbevakning kan göras när som helst under konkursen. Däremot har i praxis ansetts att en sådan bevakning efter konkursens slut inte kan tas upp till prövning.1

Efterbevakning förekommer inte sällan. Anledningarna till sådan bevak- ning skiftar. En orsak är att borgenären av glömska har försuttit den utsatta bevakningstiden. En annan kan vara att han från början har missbedömt utsikterna till utdelning. Läget kan också ha förändrats därför att nya tillgångar har kommit i dagen eller tillförts boet. En efterbevakning kan också tillgripas för att komplettera eller korrigera en redan gjord bevakning. Efterbevakning som bara innefattar ett yrkande om förmånsrätt för en redan bevakad fordran har sålunda prövats.2

Förfarandet vid efterbevakning är i huvudsak detsamma som vid vanlig bevakning. Att efterbevakning har skett skall dock kungöras. I kungörelsen skall tas in uppgift om bl. a. anmärkningstid och tid och plats för eventuellt förlikningssammanträde inför konkursdomaren. Anmärkningstiden får inte vara kortare än två eller längre än fyra veckor från den dag kungörelsen infördes i Post- och Inrikes Tidningar. Förlikningssammanträdet skall hållas inom fyra veckor från anmärkningstidens utgång.

Efterbevakning har förenats med ett särskilt kostnadsansvar för efterbe- vakaren. Denne är sålunda skyldig att betala kostnaden för kungörelse och annan underrättelse om efterbevakningen. Han skall vidare betala ersättning till förvaltaren och gäldenären för inställelse vid ett sammanträde i anledning av en anmärkning mot efterbevakningen. Om flera borgenärer har efterbe- vakat, svarar de solidariskt för kostnad som är gemensam för efterbevak- ningarna. KL innehåller inte någon föreskrift om den inbördes fördelningen av kostnadsansvaret i dessa fall. I praktiken sker fördelningen efter huvudtalet.3

Reglerna om efterbevakares kostnadsansvar är ett undantag från den eljest gällande principen att kostnaderna i första hand skall tas ut ur boet (jfr 125 å KL). De kan ses som ett remedium mot onödiga efterbevakningar.4 Ur denna synvinkel kan man emellertid helt bortse från efterbevakarens ansvar för de underrättelser om efterbevakningen som konkursdomaren har att ombesörja enligt 111 å fjärde stycket KL och för de kallelser som skall gå ut enligt 20 å KF. Visserligen torde lagens ståndpunkt vara den att portokost- naden här skall debiteras efterbevakaren.5 Enligt vad kommittén har erfarit sänder emellertid konkursdomarna numera alla kallelser och underrättelser med tjänstebrev oavsett om kostnaden för porto skall belasta boet eller, såsom när efterbevakning har skett, efterbevakaren. Detta för med sig att några kostnader för kallelser och underrättelser aldrig tas ut. Kostnaderna har i praktiken kommit att betraktas som övriga domstolskostnader vilka betalas av statsverket. I fråga om kungörelsekostnaderna, dvs. annonskost-

1 Se Welamson I 5. 552 foch II 5. 160 not 1 samt SvJT 1964 rf s. 79 och Lundvik i SvJT 1966 _ s. 666.

2 Se NJA 1903 s. 444 och 1924 s. 54. Jfr We- lamson I 5. 553.

3 Jfr Welamson I 5. 556 med not 4.

4 Jfr Welamson I s. 552.

5 Jfr kungligt brev den 18 mars 1864 återgivet i generalpoststyrelsens cirkulär, SFS 1864 nr 26 s. 4.

6Sedan den 1 april 1979 gäller ett system för redovisning av kungö- relsekostnader vilket bygger på samma idé som används i det dator- baserade systemet för uppbörd och redovisning av stämpelskatt och ex- peditionsavgifter. I sys— temet förekommer inte några förskottskassor. Tidningarnas annonsfak- turor används som un- derlag för tingsrätternas fakturering och betalas sedan som andra faktu- ror via domstolsverkets redovisningscentral.

7 Se JO 1973 s. 113 och Welamson I 5. 558.

8 Se Elwing, Konkurslag- stiftningen med kom- mentarer (1973) s. 130

f. Jfr Welamson I 5. 559.

1Bevakning av en ford- ran som är beroende av villkor men där någon osäkerhet beträffande fordringens storlek inte föreligger sker också reservationsvis, dvs. med förbehåll för att villkoret

uppfylls.

2 Se Welamson [ s. 500 f.

nad jämte expeditionsavgift, upprätthålls däremot gällande regler vilka utgår från att konkursdomaren förskjuter kostnaderna.6 Vid efterbevakning uppgår kostnaden för kungörande f. n. till omkring 800 kr. Det har förekommit i praxis att efterbevakande borgenär avfordrats förskott eller säkerhet för denna kostnad. Konkursdomaren anses dock i brist på lagstöd inte ha rätt att göra utfärdandet av kungörelsen beroende av att efterbeva- karen lämnar förskott eller ställer säkerhet.7

Om efterbevakares rätt till utdelning finns bestämmelser i 132 å KL. Lagens ståndpunkt är att den som har försuttit bevakningstiden i princip inte skall komma i sämre läge i utdelningshänseende än den som har bevakat sin fordran före bevakningstidens utgång. Ett utdelningsförslag som redan har kungjorts innan bevakningsinlagan genom konkursdomarens försorg har kommit förvaltaren till handa eller borgenären hos denne har visat att bevakning skett påverkas emellertid inte av efterbevakningen (132 å första stycket). I gengäld har efterbevakaren företräde till medel som har tagits upp i senare utdelningsförslag. Av dessa skall han först, om medlen förslår, tilldelas så mycket som skulle ha tillagts honom, om han hade bevakat fordringen inom bevakningstiden. Därefter får han tillsammans med övriga borgenärer ta del i vad som kan återstå (132 å andra stycket). Trots principen om likställdhet kan, som har påpekats i litteraturen,8 efterbevakaren riskera rättsförlust. Om nämligen utdelning till andra borgenärer har skett i så stor omfattning att resterande medel inte räcker till att ge efterbevakaren lika mycket som han skulle ha fått, om han hade iakttagit bevakningstiden, är de andra borgenärerna inte skyldiga att betala tillbaka vad som skulle krävas för att likställa efterbevakaren med dem. Med ”lika mycket” avses utdelning efter samma utdelningsprocent som i tidigare utdelningsförslag har tillkom- mit en fordran med samma ställning i förmånsrättshänseende.

6.2.1.4 Reservationsbevakning

KL:s krav på att en borgenär inom viss tid skall bevaka sin fordran för att ha rätt till utdelning utgår från att borgenären har möjlighet att inom samma tid också ange fordringens storlek. I en del fall befinner sig emellertid fordringshavaren i det läget att han inte kan precisera fordringens storlek före bevakningstidens utgång. Det gäller inte minst staten som innehavare av skattefordringar. I praktiken har i sådana fall kommit att tillämpas ett förfarande där fordringen visserligen bevakas hos konkursdomaren under bevakningstiden men där borgenären reserverar sig i fråga om fordringsbe- loppets storlek och därför lämnar detta öppet i bevakningsinlagan, s. k. reservationsbevakning.1 Förfarandet får ses som ett alternativ till efterbe- vakning. Anser förvaltaren att en fordran som på detta sätt har bevakats reservationsvis inte är utdelningsgill eller att yrkad förmånsrätt inte kan godtas, har han att framställa anmärkning mot reservationsbevakningen inom anmärkningstiden. Någon slutlig handläggning av anmärkningen kan dock som regel inte ske förrän den bevakade fordringen har preciserats. Så sker regelmässigt under konkursens gång. Även om någon anmärkning inte har framställts inom anmärkningstiden, torde eventuell tvist om fordringens storlek kunna prövas i samband med klander av utdelningsförslag.2

Att fordringsbeloppet får lämnas öppet i en bevakningsinlaga kan

visserligen synas tvivelaktigt med hänsyn till kravet i 101 å KL att borgenären skall anmäla sin fordran. I fråga om suspensivt villlkorade fordringar utgår lagen emellertid från att så kan ske. I 136 å regleras nämligen hur sådana fordringar skall behandlas i utdelningshänseende, när borgenärens rätt till betalning är beroende av att viss omständighet inträffar och villkoret ännu inte har uppfyllts. Villkoret kan avse betalningsrätten som sådan, storleken av det belopp som borgenären kan fordra eller, vilket ofta är fallet, bådadera. [ de två sist nämnda situationerna kan fordringsbeloppet inte anges. Till kategorin suspensivt villkorade fordringar hör många typer av fordringar. Hit kan hänföras även t. ex. en köpares fordran med anledning av en företagares garantiutfästelser.3

Fordran på skatt och avgift4 bevakas som har nämnts nyss ofta reservationsvis.5 Anledningen till att fordringsbeloppet lämnas öppet är här inte att fordringen är beroende av villkor. Orsaken är i stället att söka i gällande system för debitering, uppbörd och indrivning av skatt. Enligt vad kommittén har inhämtat förekommer reservationsbevakning av skatter och avgifter i så gott som alla konkurser.

Reservationsbevakningar förekommer också i andra fall. Anledningen till att fordringsbeloppet lämnas öppet kan sålunda vara att söka i sådana omständigheter av teknisk natur som redovisningsrutiner och komplicerade uträkningar. I vissa fall samverkar det förhållandet att fordringen är villkorad och omständigheter av teknisk natur till att fordringens belopp inte kan definitivt anges inom bevakningstiden. I det följande skall närmare redogöras för de vanligaste situationerna då en fordran bevakas reserva- tionsvis.

De skatter och avgifter som görs gällande i en konkurs skall liksom övriga konkursfordringar ha uppkommit före konkursbeslutet.6 Fordringen måste också bevakas för att ge utdelning i konkursen. För att förstå skälen till att skatter och avgifter ofta bevakas reservationsvis finns till en början anledning att nämna något om hur det allmännas fordran drivs in och vem som företräder det allmänna i sådana sammanhang.

Skatter och avgifter som inte betalas frivilligt blir efter restföring överlämnade till kronofogdemyndigheten för indrivning. Eftersom skatter

4 Med avgift avses här och i det följande en sådan offentligrättslig, belastande avgift till det allmänna som utgår utan att någon direkt motprestation lämnas, t. ex. arbetsgivaravgifter. Beträffande gränsen mellan skatter och avgifter jfr 8 kap. 3 och 9 åå RF, prop. 1973:90 s. 218, Holmberg-Stjernquist, Grundlagarna och tillhörande författningar ( 1981) s. 257 och 259 ff samt Petrén-Ragnemalm, Sveriges grundlagar och tillhörande författningar (1980) s. 175. Jfr även Westerberg i Förvaltningsrättslig Tidskrift 1982 s. 1 ff.

6 Tidpunkten för skatters och avgifters uppkomst ärinte alltid lätt att fastställa. Frågan besvaras inte i KL utan får bedömas från skatterättsliga utgångspunkter. Jfr härom prop. 1971:142 5. 20 ff och prop. 1978/79:28 s. 141 ff samt Welamson I 5. 447 ff och II s. 130. Jfr även Löfmarck i SvJT 1981 s. 286 ff. Ett spörsmål för sig är vilken skattskyldighet som åvilar konkursbo. Beträffande den frågan hänvisas till KLK II 5. 119 f och uppbördsutredningens betänkande (Stencil Fi 1969213) Skattskyldighet under konkurs. Se också NJA 1979 s. 427 samt Konkurs & Ackord s. 111 f. Se vidare i fråga om det allmännas krav på källskatt i konkurs Håstad i TSA 1974 s. 327 ff och Holmbäck i TSA 1975 s. 52 ff.

5 Se prop. 1975:6 s. 285 f. Jfr LU 1971222 5. 8.

5 Jfr Konkurs & Ackord s. 146 f.

7 Se även redogörelsen i betänkandet (SOU

1977:42) Kronofogde- myndigheterna s. 30 ff.

8 1969 års punktskatte- utredning föreslår i be- tänkandet (SOU 1981:83) Punktskatter

, och prisregleringsavgifter att bevakning skall göras av kronofogdemyndig- heten.

och avgifter fastställs och uppbärs av flera olika myndigheter, kommer indrivningsuppdragen från många håll. Hos kronofogdemyndigheten hand- läggs uppdragen som allmänna mål (se 1 kap. 6 å UB). Visar det sig inte möjligt att driva in fordringen på annat sätt, kan gäldenären begäras försatt i konkurs (se 62 å uppbördslagen 1953z272, UBL). Fordringen får sedan bevakas i konkursen. Detta kan givetvis bli aktuellt även när någon annan borgenär har gjort konkursansökan mot gäldenären.

De allmänna målen hos kronofogdemyndighet behandlas antingen som s. k. månadsräkningsmedel eller som s. k. handräckningsmedel. Månadsräk- ningsmedel men inte handräckningsmedel uppdebiteras i kronofogdemyn- dighetens räkenskaper. Ett uppdebiterat mål ligger kvar hos myndigheten tills fordringen infrias eller preskription inträder. Ett inte uppdebiterat mål redovisas däremot så snart som möjligt med influtna medel eller med uppgift att gäldenären saknar utmätningsbara tillgångar eller att annat indrivnings- hinder föreligger.7 I konkurs bevakar kronofogdemyndigheten i princip endast månadsräkningsmedel. På skatteområdet hänförs till sådana medel bl. a. skatter och avgifter, som avses i 1 å UBL. Som månadsräkningsmedel handläggs emellertid också t. ex. mervärdeskatt enligt lagen (1968:430) om mervärdeskatt (med visst undantag som strax skall beröras) samt fordons- skatt och kilometerskatt enligt vägtrafikskattelagen(1973:601).

Som har antytts förekommer det att skatter och avgifter, som har överlämnats till kronofogdemyndigheten för indrivning, vid gäldenärens konkurs bevakas av den myndighet som har lämnat indrivningsuppdraget. Det gäller sådana skatter och avgifter som hos kronofogdemyndigheten handläggs som handräckningsmedel. Hit hör till att börja med de flesta punktskatterna, t. ex. skatt som utgår enligt lagen (1941:251) om särskild varuskatt och försäljningsskatt enligt lagen (1978:69) om försäljningsskatt på motorfordon. Beträffande de flesta punktskatterna är riksskatteverket beskattningsmyndighet och därmed även den myndighet som lämnar kronofogdemyndigheten indrivningsuppdraget. I konkurs bevakas sålunda förekommande punktskatter i regel av RSV.8 En annan grupp ärenden som hos kronofogdemyndigheten handläggs som handräckningsmedel är tullar och mervärdeskatt som av generaltullstyrelsen påförts till landet införda varor. I konkurs bevakas fordran på tull och sådan mervärdeskatt av styrelsen. . , . . _ , .

Allmänt kan sägas att punktskatter, tullar o. d. mera sällan förekommer i konkurser. Skatter och avgifter som regelmässigt förekommer i konkurs är däremot A-skatt, B-skatt, kvarstående skatt, preliminära och slutliga arbetsgivaravgifter samt mervärdeskatt. Det helt övervägande antalet bevakningar av skatter och avgifter görs således av kronofogdemyndig- het.

Det finns flera olika orsaker till att det är svårt för att inte säga omöjligt för bevakande myndighet att inom bevakningstiden få fram definitiva uppgifter om storleken av de skatte- och avgiftsfordringar som kan göras gällande i konkursen. Till en början kan nämnas att betalningen av skatter och avgifter i regel är fördelad på flera uppbörds- eller redovisningsperioder under ett uppörds- eller kalenderår. Vidare fastställs slutlig skatt och avgift först cirka ett år efter utgången av inkomst- resp. avgiftsåret. Dessutom kan tillkom- mande skatt eller avgift påföras efter det att eventuell slutlig skatt eller avgift

har fastställts. Härtill kommer sådana oberäkneliga faktorer som att t. ex. åtskilliga skattskyldiga för mervärdeskatt underlåter att avge deklarationer för aktuell redovisningsperiod. Ytterligare kan pekas på tidsutdräkten från det skatt eller avgift har förfallit till betalning till dess skatten eller avgiften överlämnas till kronofogdemyndigheten för indrivning.

Som exempel på svårigheterna att inom bevakningstiden precisera det allmännas fordran på skatt och avgift kan tas ett aktiebolag med anställda vilket går i konkurs under juni månad. Om bolagets företrädare under året har underlåtit att betala in A-skatt och preliminär B-skatt, mervärdeskatt, preliminär arbetsgivaravgift samt kvarstående skatt och slutlig arbetsgivaravgift är bolaget vid konkursutbrottet antagligen restfört hos kronofogdemyndigheten med första och eventuellt även andra uppbörden av A-skatt, enbart första perioden avseende preliminär B-skatt och med första uppbörden för preliminär arbetsgivaravgift. Detta innebär att bolaget efter bevakningstidens utgång kan komma att restföras för följande med förmånsrätt förenade skatter och avgifter: en eller eventuellt två uppbörder avseende A-skatt, två uppbörder avseende preliminär B-skatt, två mervärdeskatteuppbörder och två uppbörder avseende kvarstående skatt resp. preliminär och slutlig arbetsgivaravgift. Härtill kan komma bevakningsbar men ej förmånsberättigad slutlig arbetsgivaravgift för konkursäret och kvarstående skatt också för konkursäret.

Exemplet är inte något extremt fall. Det kan kompletteras med t. ex. tillkommande skatt, tillkommande arbetsgivaravgift för ett eller flera avgiftsår m. rn.

Det är först när en skatte- eller avgiftsfordran har restförts som fordringen kommer till kronofogdemyndighetens kännedom.9 Anledningen till att myndigheten i bevakningsinlagan reserverar sig i fråga om yrkat belopp är att man undantagslöst har att räkna med att ytterligare skatte- och avgiftsford- ringar finns men som ännu inte har restförts. Förhållandet kan t. o. ni. vara det att en skatt eller avgift inte ens har debiterats före konkursbeslutet, nämligen om konkursutbrottet har inträffat strax före en redovisningsperiods utgång. I fråga om mervärdeskatt är den vanligaste anledningen till att kronofogdemyndigheten gör en reservation att sådan skatt inte har restförts. Också här kan det dock förekomma att ytterligare skatt som hänför sig till tiden före konkursbeslutet påförs konkursgäldenären, t. ex. med anledning av företagen revision av gäldenärens räkenskaper. Vad gäller arbetsgivar- avgifterna släpar debiteringen av dessa tidsmässigt efter i betydande utsträckning, om en anmälan till riksförsäkringsverket inte har gjorts i behörig ordning. Här har man således ofta att räkna med att ytterligare avgifter kommer att påföras gäldenären.

Som har nämnts förut förekommer reservationsbevakningar också utanför området för skatter och avgifter. En sådan reservationsbevakning har oftast sin grund i att fordringen är suspensivt villkorad. Det är sålunda vanligt att borgensmäns och medgäldenärers eventuella regressfordringar bevakas reservationsvis. Bevakningen kan t. ex. grunda sig på att borgenären innehar en växel som gäldenären har ställt ut på annan som trassat. Borgenärens fordran kan då inte preciseras förrän klarhet har vunnits i vilken utsträckning acceptanten kan fullgöra sina åtaganden.

Reservationsbevakning förekommer inte sällan i s. k. byggmästarkonkur- ser. Här kan t. ex. en borgensman för ett entreprenadkontrakt bli tvungen att

91 fråga om tidsutdräk- ten mellan debitering och restföring av skatt och avgift hänvisas till företagsobeståndskom- mitténs betänkande (SOU 1979:91) Före- tags obestånd s. 79 ff och 163 ff.

själv fullfölja entreprenaden, när byggmästaren (gäldenären) inte kan fullgöra sina skyldigheter enligt kontraktet. I ett sådant fall kan borgensman- nens (borgenärens) fordran inte preciseras förrän efter det att entreprenaden har slutförts. Först då kan de exakta kostnaderna anges. Förhållandet kan också vara det att byggmästaren har uppfört och sålt småhus för vilka han har lämnat viss garanti. Om garantitiden inte har gått ut och någon garantibe- siktning inte har ägt rum vid konkursutbrottet, blir det omöjligt att före bevakningstidens utgång klarlägga vilka fel och brister som vidlåder byggnaderna och för vilka byggmästaren skall svara. I den nu beskrivna situationen förekommer det därför att en husköpare reservationsvis bevakar den fordran som han genom den lämnade garantin kan ha mot byggmästaren (gäldenären).

Också skadeståndsfordringar brukar bevakas reservationsvis. Om t. ex. en byggnadsentreprenör har gått i konkurs, förekommer det att byggherren, dvs. beställaren, med anledning av konkursen häver entreprenadavtalet på grund av anteciperad mora och yrkar skadestånd. Hur stor skadan blir för beställaren kan praktiskt taget aldrig beräknas förrän lång tid har förflutit. Det nu beskrivna exemplet har naturligtvis sin motsvarighet också i andra fall då någon har åtagit sig att prestera något men går i konkurs före den dag då prestation skolat ske.

Lönebevakningar innehåller ofta en reservation i fråga om det bevakade beloppets storlek. En anledning härtill är att lönen kan vara beroende av utgången av pågående löneförhandlingar mellan arbetsmarknadens parter. Förhandlingarna drar inte sällan ut på tiden. När avtal till slut träffas får detta ofta retroaktiv verkan, vilket i sin tur för med sig att vederbörande arbetstagare blir berättigad till högre lön för tid såväl före konkursutbrottet som därefter (uppsägningslön). En annan anledning kan vara att det visar sig omöjligt att med ledning av tillgängliga uppgifter inom bevakningstiden räkna fram och korrekt ange förekommande ackords- och semesterersätt- ningar o. (1. En reservationsbevakning avseende lön kan sålunda ha sin grund dels i att fordringen är suspensivt villkorad, dels i omständigheter av teknisk natur.

Andra fordringar som brukar bevakas reservationsvis är försäkringspre- mier som uppbärs av Arbetsmarknadsförsäkringar — Pensionsförsäkringsak- tiebolag (AMF) och av Svenska Personal-Pensionskassan ömsesidig försäk- ringsförening (SPP). Här har försäkringsgivaren inte möjlighet att inom bevakningstiden få fram definitiva uppgifter om premiernas storlek. Liksom beträffande lönerna grundas försäkringarna huvudsakligen på avtal mellan parterna på arbetsmarknaden. Vilka som vid en viss tidpunkt skall omfattas av en försäkring är vidare inte med säkerhet känt för försäkringsgivaren. Detta för med sig att inte heller de lönesummor, som skall ligga till grund för premiedebiteringen, är bekanta. Också de långdragna löneförhandlingarna och den omständigheten att det avtal som till slut träffas har retroaktiv verkan spelar in här. Vidare skall försäkringspremierna normalt debiteras till uppsägningstidens utgång. Försäkringsgivaren känner emellertid många gånger inte till hur lång uppsägningstid de försäkrade har.

Systemet med reservationsbevakningar vållar komplikationer. Genom att fordringsbeloppet lämnas öppet föreligger i många fall inte någon möjlighet att via anmärkningsförfarandet snabbt få ett avgörande i fråga om

fordringen. Ofta underlåter därför åtskilliga förvaltare att framställa anmärkning mot en reservationsbevakning.

6.2.2 Borgenärsed

En borgenär, som har bevakat en fordran i en konkurs, är enligt 116 å KL skyldig att avlägga borgenärsed på yrkande av någon annan borgenär, förvaltaren eller gäldenären. Sådan ed innebär att borgenären under edsansvar betygar att fordringen inte, såvitt han vet, har tillkommit genom svek eller bedrägeri utan att den har blivit riktigt uppgiven av honom. Om borgenären är en juridisk person åvilar edsförpliktelsen ställföreträdarna. Är borgenären en fysisk person utan rättshandlingsförmåga gäller edgångsplik- ten i första hand den legale företrädaren. Det står också en borgenär fritt att avlägga borgenärsed utan att något yrkande därom har framställts. Skyldigheten — liksom antagligen också rättigheten1 — att avlägga borgenärs- ed omfattar även en borgenär som har panträtt till säkerhet för sin fordran, trots att en sådan borgenär inte har någon skyldighet att bevaka för att få betalt ur den pantsatta egendomen (123 å andra stycket). Med panträtt i fast egendom likställs enligt 195 å KL annan särskild förmånsrätt som gäller i egendomen och inte grundas på utmätning eller betalningssäkring. Vidare jämställs enligt samma lagrum retentionsrätt i lös egendom med panträtt.

Ett yrkande om att en borgenär som har bevakat sin fordran skall avlägga borgenärsed skall enligt 117 å KL göras hos konkursdomaren före utgången av anmärkningsfristen. Ifråga om edgång för en panthavare kan enligt 123 5 yrkandet framställas intill dess borgenären har uppburit betalning för sin fordran. När ett edgångsyrkande har framställts skall konkursdomaren förelägga den borgenär mot vilken yrkandet riktar sig att inom viss tid fullgöra edgången och komma in med bevis att så har skett. Eden skall som regel avläggas inför konkursdomare eller tingsrätt (119 å).

Borgenären får inte lyfta utdelning för sin fordran förrän han har fullgjort edgången (141 å andra stycket). Om en borgenär som har panträtt till säkerhet för sin fordran vidtagit åtgärder för försäljning av den pantsatta egendomen innan han har avlagt förelagd ed, får han inte uppbära betalning ur egendomen (137 å andra stycket). Medlen skall i stället vara insatta på bank till dess föreläggandet om edgång har fullgjorts eller den därför föreskrivna tiden har gått ut. Om förelagd ed inte har avlagts gäller att fordringen inte anses som bevakad efter det att fristen för edgången har löpt ut och till dess att bevis om att eden har blivit avlagd kommit in till konkursdomaren (120 å). Detta innebär att borgenären saknar möjlighet att själv göra anmärkning mot en annan borgenärs bevakade fordran (jfr 104 å andra stycket). Han får inte heller närvara och föra talan vid ett förlikningssammanträde enligt 108 å eller rösta vid ackord i konkurs. Vidare skall vid upprättande av förslag till slututdelning fordringen lämnas utan avseende, såvida inte innan förslaget kungörs bevis om att eden har avlagts kommit förvaltaren till handa eller borgenären hos honom har styrkt att Sådant bevis har tillställts konkursdomaren. Såvitt avser ett annat förslag till utdelning än slututdelning skall fordringen däremot tas med (137 å första Stycket). 1 Se Welamson I 5. 562 Att en fordran har beedigats hindrar inte att den kan komma att prövas av not 1.

2 Jfr Welamson 11 s. 161.

1 Se beträffande gräns- dragningen mellan de båda handläggningsfor- merna prop. 1978/79:105 s. 214 ff och 321 f, prop. 1975/76:210 s. 137 ff och 197 ff samt Konkurs & Ackord s. 155 f.

rätten (se 122 å). Till edgången har sålunda inte knutits den rättsföljden att fordringen skall godtas sådan den beedigats. Principiellt befriar edgången inte borgenären från den bevisskyldighet han har i jävsprocess. Borgenärsed avläggs ytterst sällan.2 Av en av kommittén tidigare gjord enkät hos konkursdomarna i landet framgår att borgenärsed hade avlagts endast i 3 (0,2 %) av de 1 332 stora konkurser som avslutades 1974.

6.3. Allmän motivering

6.3.1. Reformbehovet

Nuvarande bevaknings- och anmärkningsförfarande ger garantier för att man inom konkursens ram förhållandevis snabbt och säkert kan avgöra vilka fordringar som är berättigade till utdelning och i vilken inbördes ordning de skall ges rätt till betalning. Snabbheten befordras främst av kravet på aktivitet från borgenärernas sida genom bevakning av deras fordringar. De uppställda tidsfristerna för olika led i förfarandet verkar i samma riktning. Säkerheten tillgodoses också genom bevakningskravet, eftersom det under- lättar förvaltarens utredning av konkursgäldenärens skulder. Genom anmärkningsförfarandet och möjligheten att i direkt anslutning till detta få en tvistig fordran prövad av konkursdomstolen ges ytterligare garantier för att blivande utdelningsförslag bygger på tillförlitliga grunder. Tillsamman- tagna ger de olika momenten i bevaknings- och anmärkningsförfarandet en viss stadga åt denna del av konkursutredningen.

Vid 1979 års reform beträffande handläggningen av mindre konkurser har man utgått från att det går en skiljelinje mellan konkurser där bevakning av fordringarna är nödvändig och konkurser där utredningen av boet kan genomföras utan ett bevaknings- och anmärkningsförfarande.1 Enligt kommitténs mening saknas bärande skäl att gå ifrån denna bedömning. De motiv som ligger bakom nuvarande ordning med ett noggrant schema för hur bevakning, anmärkning och handläggning av en tvistig fordran skall gå till i stor konkurs har sådan styrka att ordningen i sina huvuddrag bör gälla också i fortsättningen. Genom den förenklade handläggningen av mindre konkurser har på väsentliga punkter tillgodosetts det önskemål om översyn av bevaknings- och anmärkningsförfarandet som har uttalats i de ursprungliga direktiven för kommittén. Vad som återstår att undersöka nu är om förfarandet i stora konkurser kan förbättras i sådana hänseenden som inte har omfattats av det hittillsvarande reformarbetet.

Det nära samband som finns mellan olika led i konkursförfarandet måste givetvis beaktas när man överväger förändringar i systemet. Införs någon ändring i fråga om t. ex. en bevaknings innehåll, kan det återverka i olika avseenden på efterföljande led i förfarandet. Och skulle bevakningskravet slopas helt för en borgenärskategori, stängs möjligheten att genom anmärkning mot bevakning få en sådan fordran prövad före utdelningssta— diet. I detta fall skjuter man med andra ord i motsvarande mån upp frågan vilka borgenärer som har rätt till utdelning till det sista ledet i konkursför- farandet. Det säger sig självt att man då löper risk för att konkursen drar ut på tiden.

I det föregående har pekats på att det numera vanliga systemet med bevakning utan angivande av fordringsbeloppets storlek i fråga om bl. a. skatter och avgifter2 sätter anmärkningsförfarandet ur spel. Det kan ifrågasättas om inte lagstiftaren bör ta konsekvenserna av den utveckling som har ägt rum beträffande formerna för hur sådana fordringar görs gällande i konkurs. Motsvarande fråga kan ställas såvitt rör andra typer av fordringar som idag bevakas reservationsvis. Gemensamt för de nu berörda fallen är att de aktualiserar frågan hur långt man skall söka upprätthålla kravet på bevakning. Detta spörsmål kan också resas beträffande andra fordringar än sådana som reservationsbevakas.

Det är emellertid även andra spörsmål än frågan om bevakningskravets upprätthållande som påkallar uppmärksamhet. Det finns sålunda anledning undersöka om inte förfarandet före utdelningsskedet kan göras mera smidigt än nu är fallet. Det gäller särskilt sådana situationer där det redan på ett tidigt stadium för förvaltaren står klart att konkursboets tillgångar inte förslår till att betala oprioriterade fordringar. Kan en sådan bedömning göras tillräckligt snart efter konkursutbrottet, kan ifrågasättas om inte t. ex. möjlighet bör öppnas för förvaltaren att underlåta att framställa anmärkning mot fordringar utan förmånsrätt. Därigenom skulle onödigt arbete kunna undgås. Skäl finns vidare att undersöka om anmärkningsförfarandet och efterföljande rättegång angående en kvarstående tvistig fordran fullt ut tillgodoser krav på smidighet i fråga om möjlighet att återopa en ändrad eller ny grund för anmärkning mot en bevakning.

Det nu anförda har nära samband med hur man skall utforma förutsätt- ningarna för efterbevakning. Här anmäler sig bl. a. frågan om en efterbe- vakande skall åläggas ett särskilt kostnadsansvar. Ett speciellt spörsmål är om en fordran skall tas upp till prövning, om den görs gällande efter konkursens slut.

En ytterligare fråga är om institutet borgenärsed på grund av sin ringa praktiska betydelse kan upphävas.

Enligt kommitténs mening finns både i nu nämnda och andra hänseenden ett kvarstående reformbehov beträffande bevaknings- och anmärkningsför- farandet. I det följande skall närmare diskuteras vilka ändringar som bör göras för att tillgodose detta behov.

6.3.2. Reservationsbevakningar

Att en fordran inte alltid låter sig preciseras före bevakningstidens utgång beror på skilda faktorer. En anledning härtill kan vara att fordringen är suspensivt villkorad. Det kan också av andra orsaker vara svårt att före bevakningstidens utgång fastställa fordringens storlek. Detta är ofta fallet beträffande skatter och avgifter. Att borgenären inte kan precisera sin fordran före bevakningstidens slut leder som regel till att anmärkningsför- farandet sätts ur spel beträffande fordringen. Många gånger blir det sålunda inte möjligt att på sätt KL förutsätter genom denna procedur förhållandevis snabbt få ett slutligt avgörande i fråga om såväl fordringens existens och eventuella förmånsrätt som dess belopp. Den nu praktiserade ordningen 2Beträffan de innebörden med reservationsvis gjord anmärkning mot en bevakning där fordringsbe- av detta begrepp se av- loppet har lämnats öppet innefattar ingen godtagbar lösning av problemet, snitt 6.2.1.4 not 4.

1 Se Lavin, Domstol och administrativ myndighet (1972) s. 278 ff och Strömberg, Allmän för- valtningsrätt (11 uppl. 1982) s. 210 ff. Det för- hållandet att allmän domstol ibland är be- skattningsmyndighet, såsom i fråga om arvs— skatt, utgör ej undantag från den angivna grund- satsen. När domstolen enligt en direkt författ- ningsbestämmelse prövat fråga rörande sådan skatt, kan den inte sedan tvistemålsvägen ta upp samma fråga på nytt, se Lavin a.a. s. 266.

2Se Lavin a.a. s. 281 f. — Kommunala avgifter faller inte in under det avgiftsbegrepp som an- vänds här (jfr avsnitt 6.2.1.4). Författningsbe- stämmelser om debite- ring, återfåcnde och indrivning av sådana avgifter saknas. Allmän domstol är därför i regel behörig att pröva talan om utfående eller åter- bäring av kommunal avgift, se även Ström- berg, Kommunalrätt (9 uppl. 1980) s. 91.

3 Jfr Strömberg, Allmän förvaltningsrätt (1982) s. 212 f.

eftersom förfarandet inte leder till någon saklig prövning från domstolens sida i fråga om fordringens storlek.

Bevakningsförfarandet syftar i första hand till att snabbt, enkelt och säkert få fram uppgift om de fordringar som finns. I den mån förvaltaren — utan att fordringen formellt bevakas — på ett tillfredsställande sätt kan få kännedom om denna, kan kravet på bevakning bara motiveras med önskemålet att kunna få fordringen prövad efter en anmärkningsprocedur. Mot denna bakgrund finns anledning att närmare undersöka i vilken utsträckning det är nödvändigt att hålla fast vid bevakningskravet beträffande sådana fordringar som idag bevakas reservationsvis.

6.321. Fordringar på skatter och avgifter m. m.

När det gäller skatte- och avgiftsfordringar finns det till en början anledning att framhålla att dessa i ett viktigt hänseende skiljer sig från privaträttsliga fordringar som bevakas i konkurs. I fråga om de offentligrättsliga fordring- arna finns vanligen särskilda i lag givna regler om hur taxering, debitering, restitution och verkställighet skall gå till. Reglerna innebär att det ankommer på olika förvaltningsmyndigheter och förvaltningsdomstolar att pröva frågor om fastställande och debitering av skatter och avgifter. Regleringen kännetecknas vidare av att indrivning kan ske direkt på grundval av myndighets beslut om debitering av det allmännas anspråk i dessa hänseenden, se främst 59 och 60 åå UBL (jfr 3 kap. 1 å första stycket 6 UB). Andra författningar på skatte- och avgiftsområdet innehåller vanligen hänvisningar till dessa regler i UBL. Finns det på nu beskrivet sätt författningsbestämmelser om direkt verkställighet av exekutionstitlar på detta område, anses det utesluta att allmän domstol efter stämning tar upp frågor om utfående eller restitution av en sådan offentligrättslig fordran till prövning.1 Undantag härifrån kan visserligen förekomma2 men saknar i detta sammanhang praktisk betydelse.

Det förhållandet att allmän domstol är förhindrad att genom ordinär civilprocess pröva en fråga om uttagande av en viss skatt eller avgift skulle i och för sig inte behöva utesluta att samma fråga kom upp anmärkningsvägen efter det att det allmänna har bevakat en sådan fordran i en konkurs. Till stöd härför skulle kunna anföras att man vid en jävsprocess inte löper den risk som uppkommer vid ordinär process genom tillkomsten av dubbla exekutionstit- lar. Jävsprocessen syftar ju endast till att fastslå vilken rätt i konkursen som tillkommer en viss fordran.

Den nyss berörda kompetensfördelningen mellan allmän domstol och förvaltningsorgan söker emellertid ytterst sin grund i att de senare organen lagstiftningsvägen har fått sig tillagda en befogenhet att allsidigt och slutgiltigt pröva frågan om skattens eller avgiftens uttagande.3 Härtill kommer att systemet är uppbyggt med utgångspunkt i omedelbar verkstäl- lighet av ett debiteringsbeslut. Enligt 87 å första stycket UBL inverkar således inte besvär över beslut enligt UBL eller över taxering på skyldigheten att erlägga den skatt, som besvären rör. Vidare gäller enligt andra stycket samma paragraf att verkställighet enligt UB får äga rum oavsett att det beslut eller utslag som föranleder åtgärden inte har vunnit laga kraft (jfr 3 kap. 23 å andra stycket andra meningen UB). Genom hänvisningar i andra skatteför-

fattningar till UBL:s indrivningsbestämmelser (se t. ex. 28 å lagen 1959:92 om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning) blir principen om verkstäl- lighet av exekutionstiteln innan den har vunnit laga kraft gällande också beträffande de skatter och avgifter som omfattas av författningen i fråga.4 Eventuella rättelser av en till den skattskyldiges nackdel felaktig debitering görs enligt UBL av den lokala skattemyndigheten. Vidare kan staten som skatteborgenär medge uppskov med verkställighet.

Med tanke på vad som har anförts nu talar övervägande skäl för att förekomsten eller storleken av ett anspråk på skatt eller avgift inte tas upp till prövning efter anmärkning mot en bevakning av ett sådant anspråk i konkurs. Det torde också vara den härskande uppfattningen att frågor av sådant slag inte kan prövas i en jävsprocess.5 Däremot kan i en sådan process efter anmärkning mot en bevakning prövas frågan om fordringen har uppkommit före konkursen eller om den är förenad med förmånsrätt. Enligt en av kommittén 1982 gjord undersökning vid landets tre största tingsrätter förekom 1977— 1981 endast två sådana processer. Även om det under nämnda tid har förekommit sådana processer vid andra tingsrätter i landet finns det därför grund att påstå att det ytterst sällan förekommer någon jävsprocess som angår det allmännas anspråk på skatter eller avgifter.

Det anförda visar enligt kommitténs mening att ett slopande av bevak- ningskravet beträffande skatter och avgifter inte skulle få någon nämnvärd betydelse såvitt avser anmärkningsförfarandet. Om någon anser att t. ex. en skattefordran inte hade bort tas upp i ett utdelningsförslag, därför att den inte uppkommit före konkursbeslutet, eller att fordringen inte bort tas upp med förmånsrätt, skulle han lika väl kunna klandra utdelningsförslaget.6 Med hänsyn till den sparsamma förekomsten av sådana invändningar mot skatte- och avgiftsanspråk är det svårt att föreställa sig att man härigenom skulle försena handläggningen av konkurser i allmänhet.

I motsats till vad som gäller på andra områden är borgenärskretsen på skatte- och avgiftsområdet vidare starkt begränsad. Som regel är det kronofogdemyndigheten som har att på det allmännas vägnar göra fordring- en gällande i konkursen. I fråga om vissa skatter och avgifter kan detta dock åvila annan myndighet, t. ex. RSV. Enligt kommitténs mening bör förval- taren — om han inte på annat sätt har fått kännedom härom — genom en förfrågan hos vederbörande myndighet kunna få reda på vilka skatte- och avgiftsfordringar som finns. Så sker redan vid mindre konkurs, där skatte- och avgiftskraven många gånger kan vara betydande.7 Någon kritik mot denna ordning har inte förts fram. Inte heller från andra synpunkter synes bevakningskravet vara nödvändigt för förvaltarens arbete. Han måste ändå ha möjlighet att under konkursens gång tämligen snabbt skaffa sig en uppfattning om och en viss överblick över hur stor del av konkursboets egendom som behöver tas i anspråk för det allmännas fordringar, vilka i stor utsträckning är förenade med förmånsrätt enligt 11 å FRL. Enligt kommit- téns mening är med hänsyn härtill bevakning inte någon oundgänglig förutsättning för att man på ett tillfredsställande sätt skall få fram uppgift om i vilken omfattning fordran på skatt och avgift kan göras gällande i konkursen. Det anförda talar enligt kommitténs mening starkt för att man undantar det allmännas fordringar på skatter och avgifter från bevakningskravet. Vad

** Jfr prop. 1980/81:8 s. 288 och prop. 1980/81:84 s. 252.

5 Se Welamson I 5. 501.

6 Jfr Konkurs & Ackord S. 147.

7 Jfr prop. 1978/79:105 s. 332 och KLK I 5. 137.

3 Till denna kategori hänförs i detta avsnitt även tullar.

gäller förmånsberättigade sådana fordringar torde varken betalningsrätten eller förmånsrätten behöva bevakas. Det senare bör dock endast avse de fall då det rör sig om en fordran med allmän förmånsrätt. Iden mån en fordran är förenad med särskild förmånsrätt, t. ex. på grund av ställd säkerhet i form av en företagsinteckning, bör krävas att den bättre förmånsrätten bevakas för att kunna åberopas. Undantag härifrån bör dock göras beträffande panträtt eftersom en panthavare enligt KLförslaget liksom enligt KL inte behöver bevaka fordringen för att få rätt till betalning ur den pantsatta egendomen (9 kap. 3 å KLförslaget, 123 å första stycket KL). När en skatte— eller avgiftsfordran inte är förenad med någon förmånsrätt, t. ex. utgörs av restavgift och liknande avgift som utgår vid försummelse att redovisa eller betala fordringen, synes bevakningskravet inte behöva upprätthållas.

För att tanken på bevakningsfrihet för skatter8 och avgifter skall kunna förverkligas krävs emellertid att det bevakningsfria området kan avgränsas på ett tillfredsställande sätt. Härvidlag vill kommittén framhålla följande.

Som här framgått tidigare (se avsnitt 6. 2. 1. 4) handläggs indrivningsuppf dragen i fråga om skatter och avgifter hos kronofogdemyndighet som allmänna mål. Man skulle därför kunna tänka sig att anknyta till detta begrepp för att avgränsa den kategori offentligrättsliga fordringar som inte behöver bevakas. Med allmänt mål avses enligt 1 kap. 6 å andra stycket UB mål om uttagande av böter, vite, skatt, tull, avgift och liknande medel som tillkommer staten och som får utsökas utan föregående dom samt, enligt vad regeringen närmare föreskriver, annan liknande fordran som tillkommer staten eller kommun. I 1 kap. 2 å UF anges att som allmänna mål handläggs utöver mål om uttagande av nämnda statliga fordringar mål om uttagande av

1. belopp som har förklarats förverkat eller som någon har ålagts att betala som särskild rättsverkan av brott,

2. belopp som i ett mål eller ärende vid domstol eller annars i samband med en rättegång har utgått av allmänna medel och som enligt domstolens beslut skall återbetalas,

3. sådan kostnad för allmän rättshjälp som part eller någon annan har ålagts att ersätta staten enligt rättshjälpslagen(1972:429),

4. vad som skall betalas enligt beslut som avses i lagen (1973:l37) om ekonomiskt bistånd till svenska medborgare i utlandet m. m.,

5. avgifter som avses i 11 kap. 95 å vattenlagen ( 1918:523 ),

6. avgifter enligt lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande rn. m.,

7. belopp som domstol har ålagt någon att betala till staten, om enligt särskild föreskrift indrivning av beloppet får ske i samma ordning som gäller för skatt,

8. utländsk allmän avgift enligt lagen (1969:200) om uttagande av utländsk skatt, tull och annan allmän avgift.

Begreppet allmänt mål är dock i förevarande sammanhang onödigt vidsträckt. Det innefattar bl. a. åtskilliga sådana fordringar som ligger utanför det nu avsedda området för skatter och avgifter och beträffande vilka några bevakningssvårigheter inte finns. Det finns därför inte tillräckliga skäl att i förevarande sammanhang anknyta till begreppet allmänt mål som kriterium på det bevakningsfria området. En annan sak är att kommittén i

avsnitt 6.3.3.3 nedan av skäl som har samband med kronofogdemyndighe- tens indrivningsrutiner föreslår att bl. a. böter och därmed jämställda fordringar också skall undantas från bevakningskravet.

Eftersom jävsprocessen har ett mycket begränsat värde i fråga om skatte- och avgiftsfordringar har kommittén i stället undersökt om man kan avgränsa det bevakningsfria området med utgångspunkt i möjligheten till direkt verkställighet av ett debiteringsbeslut beträffande sådana fordringar. Bestämmelser om indrivning av skatter och avgifter finns i första hand i UBL (58—64 åå). Vilka fordringar som drivs in enligt UBL:s bestämmelser anges dels i 1 å första stycket jämfört med 59 och 60 åå nämnda lag, dels i särskilda skatte— och avgiftsförfattningar genom hänvisning till UBL:s bestämmelser om indrivning, dels i särskilda författningar genom föreskrift att skatten eller avgiften i fråga får tas ut genom utmätning utan föregående dom. Enligt 64 å UBL drivs nämligen en sådan staten tillkommande fordran in i samma ordning som skatt enligt UBL (dock att införsel inte får äga rum). Med hänsyn till det nu anförda skulle man kunna tänka sig att precisera det bevakningsfria området genom att hänvisa till de åsyftade bestämmelserna om när indrivning enligt UBL (eller motsvarande regler) får äga rum.

Det finns dock flera skäl som talar mot också en sådan lösning. En påtaglig nackdel med denna är att det av en sådan reglering inte skulle klart framgå vilka fordringar som omfattades av bevakningsfriheten. Detta skulle i stället följa indirekt av bestämmelser i skilda författningar som i stor utsträckning inte har tagits in i lagboken. En annan komplikation är att det bevakningsfria området skulle bli för vidsträckt. Anknytningen till UBL medför nämligen att vissa staten tillkommande fordringar som faller utanför det egentliga området för skatter och avgifter skulle omfattas av bevakningsfriheten. Som exempel kan nämnas flygplatsavgifter (6 kap. 13 å luftfartslagen1957:297) och vissa förrättningskostnader, såsom för lantmäteriförrättning (16 å lantmäteritaxan 1971:1101) och för lantbruksnämndsförrättning (19 å förordningen 1967:445 med lantbruksnämndstaxa). Andra exempel är fordringar enligt studiestödslagen(1973:349) och avgifter enligt lagen (1976:666) om påföljder och ingipanden vid olovligt byggande m. m. Dessutom handläggs nu nämnda fordringar hos kronofogdemyndighet som handräckningsmedel och inte som månadsräkningsmedel och ligger således inte kvar hos kronofogdemyndigheten för att följas upp av denna.

Ytterligare bör framhållas att bevakningsfrihet å andra sidan bör komma i fråga också för vissa anspråk som inte faller inom området för skatter och avgifter. Enligt 77 a å UBL, 48 a å lagen (1968:430) om mervärdeskatt, 27 a å lagen (1959:92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning och 30 a å lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen (1981:691) om socialavgifter får under vissa omständigheter den som företräder juridisk person åläggas betalningsskyldighet för belopp som inte har redovisats i rätt tid och ordning. Detsamma gäller enligt 17 å 1 mom. lagen (1958:295) om sjömansskatt, företrädare för redare som är juridisk person. Det kan härvid vara fråga om innehållna personalskatter, mervärdeskatt, vissa konsum- tionsskatter eller arbetsgivaravgifter. Den fordran som det allmänna på grund av betalningsansvaret för den juridiska personens företrädare erhåller anses i rättspraxis vara en civilrättslig fordran. Den nu berörda gruppen av fordringar står emellertid skatte- och avgiftsfordringarna nära. Den talan

som förs hos allmän domstol rörande en sådan fordran går ut på att vederbörande företrädare för den juridiska personen skall åläggas ett personligt betalningsansvar. När ett avgörande av denna fråga har meddelats får indrivning av fordringen ske i samma ordning som för restförd skatt. Indrivningen handläggs hos kronofogdemyndigheten som allmänt mål och behandlas där som månadsräkningsmedel. De ligger således kvar hos myndigheten till dess fordringen infrias eller preskription inträder. Även praktiska skäl talar därför starkt för att också de nu berörda fordringarna bör omfattas av bevakningsfriheten.

Mot bakgrund av den nu lämnade redogörelsen bör man sträva efter att i en ny konkurslag söka uttryckligen ange de grupper av offentligrättsliga fordringar som inte skall omfattas av bevakningskravet. Härvid skulle man med fördel kunna knyta an till regleringen i 1 å första stycket lagen (1971:1072) om förmånsberättigade skattefordringar m. 111. Här anges nämligen direkt de viktigaste skatter och avgifter som bör undantas. Därutöver bör i enlighet med det som har sagts tidigare bevakningsfrihet också föreskrivas för skatte- eller avgiftsbelopp jämte restavgift eller ränta som företrädare för juridisk person har ålagts att betala enligt 77 a å UBL m. fl. liknande lagrum. Också fordran på skatt enligt lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt bör undantas från bevakningsplikten. Fordran på sådan skatt drivs in enligt UBL:s bestämmelser (se 53 å lagen om arvsskatt och gåvoskatt). Hos kronofogdemyndigheten handläggs indrivningen som allmänt mål och behandlas där som månadsräkningsmedel. I avsnitt 6333 kommer kommittén att behandla frågan om vissa ytterligare undantag från kravet på bevakning av det allmännas offentligrättsliga anspråk.

Genom att det bevakningsfria området bestäms genom en enumerations- metod bör inte uppstå några avgränsningsproblem. Med hänsyn till de skärpta kvalifikationskrav som genom 1979 års reform ställs på en konkursförvaltare får förutsättas att den som utses till förvaltare i stor konkurs också är väl förtrogen med de olika skatter och avgifter som kan bli aktuellai en konkurs. Med den föreslagna regleringen synes även förutsätt- ningar finnas för en viss minskning av det inte ringa pappersflöde mellan i första hand kronofogdemyndigheten och förvaltaren som förekommer idag.

Kommitténs förslag om bevakningsfrihet för skatte- och avgiftsfordringar betyder givetvis inte att staten eller kommun kan helt underlåta att ge till känna sina fordringari konkurs. Det är bl. a. från preskriptionssynpunkt av betydelse att fordringarna åberopas från det allännas sida. Denna fråga behandlas ytterligare i specialmotiveringen till 9 kap. 2 å KLförslaget. Men även med tanke på den praktiska hanteringen är det en fördel att det utbildas lämpliga rutiner för att förvaltaren på ett informellt sätt vid lämplig tidpunkt får en förteckning över de skatte- och avgiftsfordringar som görs gällande i en konkurs. Läget är härvidlag visserligen detsamma som i mindre konkurs. Det ligger emellertid i sakens natur att det i stor konkurs av olika skäl är viktigt — t. ex. vid upprättande av utdelningsförslag om tillgångarna beräknas förslå till det allmännas fordringar — att förvaltaren bildar sig en klar uppfattning om hur stora dessa fordringar är. Detta får betydelse också för den bedömning förvaltaren gör enligt 9 kap. 7 å andra stycket KLförslaget i fråga

om oprioriterade fordringsägares utsikter att får betalt för sina fordringar i konkursen.

6.322. Andra fordringar som bevakas reservationsvis

Med en ordning där något krav på bevakning av fordran på skatt och avgift inte ställs upp kommer omfattningen av bevakningar där fordringsbeloppet helt eller delvis har lämnats öppet att minska avsevärt. Som har framgått tidigare (avsnitt 6.2.1.4) förekommer sådana reservationsbevakningar i ej ringa omfattning också utanför området för skatter och avgifter. Här är det emellertid nästan alltid fråga om privaträttsliga anspråk vilka kan prövas och fastställas av allmän domstol. Beträffande dessa fordringar är det inte sällan av värde att man via jävsprocessen kan få ett snabbt avgörande beträffande fordringens rätt till utdelning i konkursen. I en stor konkurs behövs också som regel bevakningsförfarandet för att förvaltaren på ett snabbt, enkelt och tillförlitligt sätt skall få fram uppgift om de fordringar som finns. Att på motsvarande sätt som beträffande fordran på skatt och avgift överväga ett slopande av bevakningskravet också här bör sålunda inte komma i fråga. Spörsmålet blir i stället om man på något annat sätt kan komma till rätta med de problem som dessa reservationsbevakningar för med sig.

En tanke som har förts fram bl. a. från förvaltarhåll är att helt enkelt förbjuda sådana bevakningar som det här är fråga om. Som har framhållits tidigare utgår KL emellertid från att fordringsbeloppet såvitt avser suspensivt villkorade fordringar måste få lämnas öppet i bevakningsinlagan. Skäl saknas att göra någon ändring av KL:s regler om att även villkorade fordringar får göras gällande i konkurs. Redan med hänsyn härtill synes det olämpligt att införa förbud mot denna typ av reservationsbevakningar. Också i övriga fall där fordringsbeloppet lämnas öppet beror detta så gott som alltid på att borgenären på grund av omständigheter som han inte rår över inte kan precisera sin fordran inom bevakningstiden. Principiellt sett bör omöjlighe- ten att precisera fordringen inte leda till att borgenären kommer i ett sämre läge än han skulle befinna sig i om fordringen blev till fullo känd före bevakningstidens utgång. Detta kan sägas ligga i linje med motiven till 136 5 KL. 1 Man bör därför pröva andra vägar än förbud för att lösa de problem som är förenade med reservationsbevakning.

En i och för sig tänkbar väg vore att förlänga bevakningstiden. Denna skall f. n. vara minst fyra och högst tio veckor från dagen för konkursbeslutet. Det finns emellertid inte något underlag för ett antagande att en förlängning av bevakningstiden skulle påverka förekomsten av reservationsbevakningar i någon större utsträckning. En sådan åtgärd skulle snarare medföra att konkursen drog ännu längre ut på tiden och därigenom motverka kravet på snabbhet i förfarandet.

Ett alternativ till att reservationsbevaka en fordran skulle kunna vara att kräva att fordringen efterbevakas, så snart den kan preciseras. Mot en lösning av nu antytt slag talar dock flera skäl. En borgenär som har efterbevakat sin fordran löper risk att i utdelningshänseende komma i ett sämre läge än den som har bevakat sin fordran före bevakningstidens utgång. Detta gäller även med kommitténs förslag. Ännu viktigare är dock att en efterbevakning inte gör det möjligt att snabbare än f. n. få något avgörande 1Se prop. 1975:6 s. 285.

beträffande fordringen. Det villkor till vilket en suspensivt villkorad fordran är knuten uppfylls ju inte tidigare med en ordning, enligt vilken fordringen får bevakas först då villkoret har uppfyllts. Inte heller efterbevakning utgör således någon förbättring i förhållande till vad som gäller nu. En sådan ordning skulle snarare, med hänsyn till att man vid efterbevakning måste bestämma ny anmärkningstid, föra med sig att konkursförfarandet drog ut på tiden.

Enligt kommitténs mening finns det mot bakgrund av det anförda inte någon praktisk möjlighet att på ifrågavarande punkt åstadkomma något bättre system än det som nu tillämpas. Det torde inte heller finnas något starkt behov av att lagstiftningsvägen söka reglera de typer av reservations- bevakning som även i fortsättningen kommer att göras beträffande suspensivt villkorade fordringar m. m. (jfr även vad som i avsnitt 6.3.5 sägs i fråga om kravet på en bevaknings innehåll i 9 kap. 4 å första stycket KLförslaget).

En underlåten anmärkning mot en reservationsvis bevakad fordran kan medföra risk för materiellt oriktigt resultat (se 9 kap. 10 å KLförslaget, 106 å KL). Utgångspunkten för förvaltaren bör naturligtvis vara att han skall framställa anmärkning mot bevakningen när det är möjligt. Enligt 9 kap. 4 å första stycket KLförslaget skall i bevakningsinlagan fordringens belopp anges om inte hinder möter mot det. Grunden för fordringen skall framgå tydligt. Gör borgenären anspråk på förmånsrätt, skall han också tydligt ange den rätt som han i sådant avseende vill göra gällande jämte grunden härför. Förvaltaren får med utgångspunkt i vad han kan utläsa av bevakningsinlagan pröva om det finns behov av att anmärka mot en reservationsbevakning. I åtskilliga situationer blir en anmärkning emellertid meningslös. Detta gäller framför allt det fallet att förvaltaren är säker på att någon utdelning för fordringen inte är att påräkna. Som har berörts tidigare (avsnitt 4.4.2.4) föreslår kommittén att förvaltaren, om han finner det uppenbart att tillgångarna inte räcker till utdelning för fordringar som inte har bevakats med förmånsrätt, skall anmäla förhållandet till rätten. Förvaltaren får i så fall underlåta att granska och framställa anmärkning mot sådana bevakningar (se vidare 9 kap. 7 å andra stycket KLförslaget och avsnitt 6.3.4). Underlåtenhet att framställa anmärkning i den angivna situationen medför inte att borgenären skall räknas till godo den betalningsrätt han har yrkat för den händelse nya tillgångar kommer fram som gör att utdelning kan äga rum också för oprioriterade fordringar. Eventuell tvist får lösas på utdelnings- stadiet (se nyss nämnda avsnitt). Det kan vidare vara så att annat än fordringens storlek inte kan aktualiseras. Också i detta fall får frågan i sista hand lösas via utdelningsklander. Om förvaltaren däremot har anledning anta att en reservationsvis bevakad fordran inte skall visa sig utdelningsgill eller att yrkad förmånsrätt inte kommer att kunna godtas, bör anmärkning framställas. Med kommitténs förslag i fråga om bevakningsfrihet för skatter och avgifter och då övriga reservationsbevakningar många gånger torde avse inte förmånsberättigade fordringar förlorar emellertid problemet med anmärkning mot en reservationsbevakning avsevärt i betydelse. Någon särskild reglering i ämnet är således inte påkallad.

6.3.3. Bör ytterligare undantag från bevakningsplikten göras?

Även om man enligt kommitténs mening i princip måste hålla fast vid bevakningskravet i stora konkurser i fråga om andra fordringar än sådana som avser skatt och avgift bör likväl undersökas om inte kretsen av sådana borgenärer som enligt gällande lag är undantagna från bevakningsplikten kan utvidgas ytterligare. De borgenärskategorier som härvid kan komma i fråga är i första hand de som har förmånsrätt av annat slag än som följer med pant- eller retentionsrätt eller med s. k. reallast1 i fast egendom eller tomträtt. Också andra fall bör uppmärksammas där bevakningsfrihet kan sättas i fråga.

6.3.3.1 Fordringar med särskild förmånsrätt

I samband med tillkomsten av lagen (1966:454) om företagsinteckning ifrågasatte förlagsinteckningskommittén om inte innehavare av företagsin- teckning borde befrias från skyldighet att bevaka sin fordran i konkurs för att få rätt till betalning ur den intecknade egendomen.1 Som motiv angavs att det inte minst av psykologiska skäl kunde vara av betydelse att sådan inteckningshavare i detta hänseende jämställdes med panthavare. Förslaget togs inte upp i prop. 1966z23 med förslag till lag om företagsinteckning m. m.2 Lagberedningen, som i remissyttrande hade avstyrkt kommitténs förslag, uttalade i sitt betänkande (SOU 1966:7) Utsökningsrätt IV att man åtminstone tills vidare inte borde göra någon ändringi fråga om intecknings- havarens bevakningsskyldighet. Beredningen pekade härvid främst på att det syntes vara av stort praktiskt värde, att det till bevakningen anknutna anmärkningsförfarandet kunde tillämpas, och att analogin med panthavare knappast kunde anses bindande, eftersom företagsinteckning ofta torde komma att besvära huvuddelen av egendomen i boet och pant i regel, i motsats till företagsintecknad egendom, innehades av panthavaren.3 I prop. 1967: 16, vari lades fram bl. a. förslag till sådana ändringar i den exekutions- rättsliga lagstiftningen — däribland KL — som betingades av den nya lagen om företagsinteckning togs frågan om bevakningsskyldighet för innehavare av företagsinteckning inte upp.4 Frågan synes inte heller härefter ha prövats i lagstiftningssammanhang.

I sitt slutbetänkande (SOU 1981:76) Företagshypotek har utredningen angående företagsinteckning föreslagit att konstruktionen av rätt på grund av företagsinteckning skall anpassas till den konstruktion av panträtt på grund av inteckning i fast egendom som infördes i svensk rätt genom 1970 års jordabalk. Inte heller enligt utredningens förslag skall rätt på grund av företagsinteckning dock bli någon panträtt, ehuru utredningen har övervägt att föreslå en ändring i sådan riktning.5 I betänkandet berörs inte frågan om inteckningsborgenärs bevakningsskyldighet.6 Med hänsyn till den principiel- la skillnad mellan panträtt och rätt på grund av företagsinteckning som sålunda sannolikt kommer att finnas även i fortsättningen saknas enligt kommitténs mening skäl att nu föreslå någon ändring beträffande bevak- ningskravet för borgenär med företagsinteckning till säkerhet för sin fordran. Detta står för övrigt i samklang med vad som enligt 8 kap. 13 å UB gäller i fråga om rätt för sådan inteckningshavare att vid utmätning få betalning ur

1 Med reallast avses en sådan sakrättslig belast- ning av en fastighet som innebär att ägaren till denna är förpliktad till periodiska prestationer av varor, pengar eller tjänster, se Walin-Rydin s. 46 ff.

17Se betänkandet (SOU 1964: 10) Företagsinteck- ning s. 20 och 141.

2 Jfr den i propositionen förda diskussionen om inteckningshavares möj- lighet att — sedan den intecknade egendomen överlåtits — bevaka sin fordran och förmånsrätt i förvärvarens konkurs, se prop. s. 111, 165 och 172 och Walin s. 35 f.

3 Se SOU 1966:7 s. 115.

4 Jfr prop. 1967:16 s. 141.

5 Se SOU 1981:76 s. 68.

6 Jfr dock SOU 1981:76 s. 149.

7 Se prop. 1980/81:8 s. 590 f och prop. 1980/ 81:84 s. 211.

8 Se även 195 å KL.

9Se även 195 5 KL. — I fråga om verkställighet av ett beslut om betal- ningssäkring gäller i huvudsak detsamma som beträffande verkställig- het av ett beslut om kvarstad, se 10 å lagen (1978:880) om betal- ningssäkring för skatter, tullar och avgifter jfrd med 16 kap. 13 å UB samt prop. 1980/81:84 s. 253 ff.

10 Se prop. 1978/79:28 s. 152 f.

företagsintecknad egendom.

Man har från lagstiftarens sida strävat efter att jämställa hyresvärd eller jordägare som har förmånsrätt enligt 5 å första stycket 1 F RL med företagsinteckningshavare (se 8 kap. 13 å UB och 81 å andra stycket KL i dess lydelse fr. o. m. den 1 januari 1982).7 Med hänsyn härtill och till det som nyss har sagts angående borgenär med företagsinteckning till säkerhet för sin fordran saknas anledning att göra avkall på bevakningskravet för borgenär med sådan fordran som avses i 5 å första stycket 1 FRL.

Också borgenär, som för sin fordran har förmånsrätt på grund av utmätning (8 å FRL), är idag bevakningsskyldig, om han vill göra gällande fordringen i konkurs och inte har panträtt i den utmätta egendomen till säkerhet för fordringen.8 Med hänsyn till nuvarande regler om utmätning vid konkurs, i vilka kommittén inte föreslår någon saklig ändring (se 3 kap. 6 och 7 åå KLförslaget, jfr även 4 kap. 20 å), torde något praktiskt behov av att undanta utmätningsborgenär från bevakningsplikten dock inte föreligga. Skälen härtill är följande.

Har utmätningen skett innan gäldenären försattes i konkurs skall verkställigheten som huvudregel fortgå utan hinder av konkursen. Det finns då inte någon anledning för borgenären att i konkursen bevaka fordringen med åberopande av den förmånsrätt som följer med utmätningen. Sedan konkurs har beslutats får utmätning inte ske, om inte utmätningssökanden har panträtt i egendomen i fråga. I återvinningshänseende gäller att förmånsrätt eller betalning som borgenär har vunnit genom utmätning går åter, om förmånsrätten har inträtt senare än tre månader före fristdagen (38 å KL). Har utmätningen skett till förmån för gäldenären närstående, är återvinningsfristen under vissa förutsättningar förlängd till två år. Det krävs inte någon särskild åtgärd för att förmånsrätt som har vunnits genom utmätning skall gå åter (40 b å första stycket KL). Den som med anledning av återvinning får fordran i konkursen behöver inte bevaka fordringen för att få utdelning för denna (40 c å KL). I 4 kap. 13, 19 och 20 åå KLförslaget har tagits upp regler med samma innehåll. Även med tanke på det som har nämnts nu synes det inte finnas något behov av en särskild regel enligt vilken den som har förmånsrätt på grund av utmätning skall vara undantagen från skyldigheten att bevaka sin fordran i inträffad konkurs.

I avsnitt 6.3.2.1 har kommittén föreslagit att det allmännas fordringar på skatter och avgifter skall undantas från bevakningskravet. Förslaget åsyftar dock främst det fallet att det allmänna enbart gör anspråk på allmän förmånsrätt enligt 11 å FRL för sin fordran. Skulle fordringen vara förenad med särskild förmånsrätt, skall denna bevakas. Ett exempel härpå utgör den förmånsrätt som det allmänna kan erhålla genom betalningssäkring (8 å FRL). Liksom utmätning medför betalningssäkring inte någon panträttf) Vad gäller förhållandet mellan betalningssäkring och konkurs kan här anmärkas följande. Har gäldenären försatts i konkurs, får egendom som hör till konkursboet inte tas i anspråk för betalningssäkring.10 Om gäldenären försätts i konkurs efter det att honom tillhörig egendom har tagits i anspråk genom betalningssäkring, skall i likhet med vad som gäller ifråga om utmätning förmånsrätten på grund av betalningssäkring gå åter, om förmånsrätten har inträtt senare än tre månader före fristdagen (38 å andra stycket KL). Förfarandet vid återgång av förmånsrätt på grund av

betalningssäkring är detsamma som i fråga om återgång av förmånsrätt på grund av utmätning (40 b å första stycket KL, se även 40 c å). Någon ändring i nu angivna ordning görs inte i KLförslaget. Enligt kommitténs mening finns mot denna bakgrund inte någon anledning att i bevakningshänseende behandla betalningssäkring på annat sätt än utmätning. Det allmänna bör alltså inte vara undantaget från skyldigheten att bevaka fordringen för att komma i åtnjutande av förmånsrätt på grund av betalningssäkring.

6.3.3.2 Fordringar med allmän förmånsrätt

Vad sedan angår de allmänna förmånsrätterna saknas enligt kommitténs mening skäl att i bevakningshänseende särbehandla borgenärer med förmånsrätt enligt 10 å FRL för vissa kostnader som har samband med inledandet av konkurs. Dessa kostnader står visserligen konkurskostnader nära.1 Sådana fordringar behöver inte bevakas. Beträffande kostnaderna enligt 10 å FRL kan emellertid tvist uppkomma t. ex. om beloppets skälighet eller angående frågan huruvida kostnad för särskild åtgärd under föregående ackordsförhandling uppenbart har varit till borgenärernas bästa. Det är en fördel, om sådan tvist via anmärkningsförfarandet kan komma under prövning i en jävsprocess inom konkursens ram och inte behöva anstå till klander av ett utdelningsförslag. Också här bör således bevakningskravet stå kvar.

I fråga om det allmännas fordringar på skatter och avgifter (11 å FRL) hänvisas till vad kommittén har anfört i avsnitt 6.3.2.1.

Beträffande Iöne- och pensionsfordringar med förmånsrätt enligt 12 eller 13 å FRL gäller speciella förhållanden. Att sådan fordran bevakas i arbetsgivarens konkurs utgör en förutsättning inte bara för att betalning skall utgå ur konkursboet, i den mån detta räcker till, utan också för att arbets- eller pensionstagaren skall komma i åtnjutande av den statliga lönegarantin. I vissa fall skall förvaltaren bevaka fordran som omfattas av garantin. Samtidigt med att han underrättar länsstyrelsen om klar fordran som omfattas av garantin skall han i stor konkurs enligt 6 å tredje stycket LGL bevaka fordringen för arbetstagarens räkning. Bevakning sker genom att förvaltaren tillställer konkursdomaren en kopia av underrättelsen med angivande av att den avser bevakning. Såväl fordringens belopp som förmånsrätten måste bevakas för att garantimedel skall betalas ut.2 Även efterbevakning godtas. Om en fordran har bevakats utan att ett yrkande om förmånsrätt har framställts kan felet avhjälpas genom en ny bevakning. För att länsstyrelsen skall betala ut lönegarantibelopp vid mindre konkurs krävs inte någon bevakning, eftersom sådan inte förekommer i denna typ av konkurs. I mindre konkurs ankommer det på vederbörande kronofogde- myndighet att utreda och pröva lönegarantianspråk, se 7—9 åå LGL.

Enligt kommitténs mening är det inte ändamålsenligt att såvitt gäller stor konkurs undanta löne- och pensionsfordringar från bevakningsförfarandet. Till skillnad mot vad som gälleri fråga om skatter och avgifter kan storleken av en löne- eller pensionsfordran prövas i jävsprocess. I den mån tvistiga anspråk uppkommer i konkurser avser de ofta just sådana fordringars omfattning och förmånsrätt. De bör därför kunna bli föremål för anmärkning och förlikningsförfarande samt, vid behov, jävsprocess. Annars skulle alltför

1 Se betänkandet (SOU 1969:5) Utsökningsrätt IX (U IX) s. 144 och Walin—Rydin s. 79.

2 Se prop. 1970:201 5. 31 och Walin-Rydin s. 126. Jfr prop. 1975/76:19 s. 60.

3 Se Dir 1982:58. 4 Se LU 1978/79:19 s. 87.

många frågor stå kvar olösta till utdelningsstadiet med de olägenheter som detta innebär. Vidare bygger LGL på att riktigheten av löne- och pensionsfordringar i stor konkurs prövas av förvaltaren inom bevaknings- och anmärkningsförfarandets ram. Det anförda innebär att man inte kan ta bort bevakningskravet beträffande dessa fordringar utan att samtidigt se över systemet för prövning av lönegarantianspråk i stor konkurs. En sådan översyn faller utanför kommitténs uppdrag. Regeringen har emellertid nyligen tillkallat en särskild utredare för att göra en översyn av lönegaran- tilagstiftningen. I utredarens uppgifter3 ingår bl. a. att undersöka hur den materiella prövningen skall vara utformad. Med hänsyn till vad som har anförts nu bör enligt kommitténs mening den nuvarande ordningen för prövning av löneanspråk behållas till dess resultatet av utredningsmannens arbete föreligger. I detta sammanhang vill kommittén emellertid understryka vikten av att förvaltaren alltid noggrant prövar bevakade löne- och pensionsfordringar, även om boet inte räcker till utdelning för sådana fordringar. Det har nämligen förekommit att förvaltares underrättelse till länsstyrelsen har kommit att omfatta fordringar som egentligen inte varit förmånsberättigade och därmed inte skulle ha omfattats av lönegarantin. Det får ankomma på tillsynsmyndigheten att kontrollera att förvaltaren iakttar sin skyldighet att alltid pröva riktigheten av löne- och pensionsanspråk.4

Man kunde överväga att i stor konkurs ålägga förvaltaren skyldighet att ex officio bevaka alla löne- och pensionsborgenärers fordringar, oavsett om de omfattas av lönegarantin eller inte. Häremot kan dock anföras att det knappast skulle vara möjligt för honom att ange vad alla sådana borgenärer har att fordra, med eller utan förmånsrätt. Beträffande löntagarna rör det sig inte bara om den reguljära lönen utan även om ackords- och semesterer- sättningar o. d. Uträkningen av ersättningarna är ganska komplicerad. Det kan också vara svårt att klarlägga vilka resterande anspråk arbetstagare som har slutat sin anställning kan ha. Bl. a. dessa omständigheter har fört med sig att lönefordringar reservationsbevakas. Det kan nämnas att LO i remissytt- rande över KLK I har pekat på att utredningsplikt för förvaltaren i fråga om bl. a. arbetstagares fordringar kan vara mer tidsödande och kostsam än att låta borgenärerna själva utreda, precisera och anmäla sina fordringar. Att frånta arbetstagaren möjlighet att själv bevaka sin fordran bör heller inte kommai fråga. Om förvaltaren ålades bevakningsplikt utöver vad som följer av 6 å LGL skulle dessutom anmärkningsförfarandet kompliceras.5

En annan lösning kunde i och för sig vara att föreskriva att i konkursbo- uppteckningen upptagna löne- och pensionsfordringar skall anses vara bevakade i konkursen (jfr 53 å KL). Bouppteckningen kommer emellertid ofta till under brådska för att man snarast möjligt skall få en uppfattning om

5 Det bör i anslutning härtill pekas på att den skyldighet som åligger förvaltaren enligt 70 å sista stycket och 71 å sista stycket första meningen KL att anmäla vissa konkursfordringar vid exekutiv auktion under konkurs inte innefattar någon utredningsplikt för denne. Det förutsätts nämligen att vederbörande borgenär har bevakat sin fordran i konkursen. Detsamma gäller beträffande förvaltarens skyldighet enligt 71 å sista stycket andra meningen att vid exekutiv försäljning föra talan för borgenär med förmånsrätt enligt 10 å FRL. Se prop. 1971:20 s. 355 jfrd med prop. 1975/76:12 s. 42. Jfr betänkandet (SOU 1968:64) Utsökningsrätt VIII (U VIII) s. 257 ff och prop. 1971:178 5. 36.

boets tillstånd. 1 bouppteckningarna upptagna uppgifter om löne- och pensionsskulder är därför ofta inte exakta. Man kan för övrigt inte utgå från att gäldenären alltid har sådan bokföring eller kännedom om sina ekono- miska förhållanden att alla uppgifter i bouppteckningen är korrekta. Gäldenären är kanske inte heller villig att positivt medverka vid utredningen. Bouppteckningen har delvis av nu anförda skäl inte ansetts kunna läggas till grund för betalning av belopp enligt den statliga lönegarantin.6 Enligt kommitténs mening kan bouppteckningen inte heller läggas till grund för bedömningen av vilka löne- och pensionsfordringar som skall vara betal- ningsberättigade i konkursen.

Bevakningskravet bör sålunda i princip stå kvar beträffande löne- och pensionsfordringar. Möjligen skulle det kunna sättas i fråga huruvida skyldighet att bevaka förmånsrätten fortfarande bör föreligga. Många gånger kan nämligen ett sådant yrkande synas överflödigt. Detta gäller framför allt i de fall då det av bevakningshandlingens innehåll i övrigt framgår att fordringen är förenad med förmånsrätt enligt 12 eller 13 å FRL.

Emellertid torde man inte vinna mycket med en ordning enligt vilken yrkande om förmånsrätt inte behöver framställas. Till att börja med är det långt ifrån alltid som frågan om fordringens förmånsrätt är klar. Förvaltaren skulle därför ofta tvingas att göra efterforskningar i saken. Utredningsplikten för honom skulle i åtskilliga fall bli nästan lika betungande som om bevakningsskyldigheten för löne- och pensionsborgenärers fordringar helt slopades. Vidare är spörsmålet huruvida fordringen är förenad med förmånsrätt av grundläggande betydelse för frågan om utbetalning av lönegarantimedel kan ske. Det är därför särskilt viktigt att förmånsrätten kan bli föremål för anmärkning, förlikning och vid behov jävsprocess. Annars skulle en tvist om förmånsrätten och därmed också frågan om lönegarantin kan tas i anspråk få anstå till utdelningsstadiet. Enligt kommitténs mening bör på grund av det anförda skyldigheten att bevaka löne- och pensionsford- ringars förmånsrätt stå kvar.

Tidigare har framhållits att lönefordringar ofta reservationsbevakas. Eftersom underlåten anmärkning mot en reservationsvis bevakad fordran kan medföra risk för materiellt oriktigt resultat har kommittén i avsnitt 6.3.2.2 förordat att förvaltaren i varje konkurs får pröva om det finns behov av att anmärka mot en reservationsbevakning. Där har också framhållits att det emellanåt kan vara meningslöst med sådan anmärkning. Bevakningar av lönefordringar som görs av en löntagares fackliga organisation är ofta så väl utformade och tillförlitliga att förvaltaren många gånger saknar anledning att ifrågasätta riktigheten av lämnade uppgifter. Också här bör han således i flera fall kunna underlåta att framställa anmärkning.

(”Sc prop. 1970:201 5.

6.333 Fordringar utan förmånsrätt 36 f OCh 69- Jfr även betänkandet (SOU Som har framgått ovan anser kommittén att ett bevakningsförfarande i åöfzglletlslöknipgsfrätt princip skall finnas kvar i stor konkurs. Detta hindrar emellertid inte att man 1 ( ) S' ' också beträffande vissa oprioriterade fordringar, som tillkommer det Perfall? for?!”

.. . .. . , . ! på s a oc avg1 som allmänna och v1lka handläggs hos kronofogdemyndlgheten pa 1 stort inte är förenad med för- enahanda sätt som skatter och avg1fter, undersöker om de kan undantas fran månsrätt hänvisas till

bevakningsplikten.1 avsnitt 6.3.2.1.

Den 1 juli 1979 upphörde 19 å FRL att gälla. Genom ändringen har böter, viten och fordran på grund av sådan särskild rättsverkan av brott som innefattar betalningsskyldighet i förmånsrättshänseende likställts med oprio- riterade fordringar. Den nya ordningen skall ses mot bakgrund av de ändringar i fråga om indrivning av sådana fordringar som följer med bötesverkställighetslagen(1979:189), som trädde i kraft samma dag. Ordningen för indrivning av böter och därmed jämställda fordringar stämmeri stort överens med den som gäller för indrivning av fordran på skatt och avgift. Indrivningen handhas i båda fallen av samma myndighet, kronofogdemyndigheten, och handläggs där som allmänt mål. Medlen behandlas som s.k. månadsräkningsmedel. Vid konkurs är det således kronofogdemyndigheten som bevakar dessa fordringar. Redan praktiska hänsyn vid kronofogdemyndighetens hantering i en konkurssituation talar därför för att även böter och därmed jämställda fordringar i bevakningshän- seende behandlas på samma sätt som fordringar på skatter och avgifter. Till skillnad mot vad som gäller i fråga om skatter och avgifter föreligger det visserligen inte några svårigheter för kronofogdemyndigheten att inom bevakningstiden precisera eventuella fordringar på böter, viten och rätts- verkansbelopp. Emellertid synes bevakningsförfarandet och den därtill anslutande anmärkningsproceduren över huvud inte ha något värde här. Lika litet som storleken av en skattefordran kan prövas i jävsprocess kan storleken av böter o. d. prövas i denna ordning. Vidare kan tidpunkten för dessa fordringars uppkomst knappast vålla tvist. Inte heller kan, om man undantar fall där egendom har utmätts eller säkerhet har ställts för fordringen, frågor om förmånsrätt aktualiseras. Enligt kommitténs mening bör sålunda böter, viten och sådan särskild rättsverkan av brott som innefattar betalningsskyldighet kunna undantas från bevakningsförfarandet. En bestämmelse i enlighet med det anförda finns i 9 kap. 2 å första stycket 6 KLförslaget.

Andra fordringar som tillkommer staten och där praktiska skäl talar för bevakningsfrihet är vissa domstols- och rättshjälpskostnader. Kommittén avser här belopp som i ett mål eller ärende vid domstol eller annarsi samband med en rättegång har utgått av allmänna medel och som enligt domstolens beslut skall återbetalas samt sådan kostnad för allmän rättshjälp som part eller någon annan har ålagts att ersätta staten enligt rättshjälpslagen(1972:429). Dessa fordringar handläggs enligt 1 kap. 2 å 2 och 3 UF hos kronofogdemyndigheten som allmänna mål och behandlas där som månads- räkningsmedel. Liksom beträffande böter och därmed jämställda fordringar föreligger det inte några svårigheter för kronofogdemyndigheten att precisera fordringen under bevakningstiden. Emellertid har jävsprocessen ett lika begränsat värde här som beträffande bötesfordringar. Från företrä- dare för kronofogdemyndigheter och RSV har dessutom framhållits att det med hänsyn till hanteringen av dessa medelsslag hos kronofogdemyndighe- terna vore en fördel om bevakningsfriheten fick omfatta också nu nämnda fordringar. Mot bakgrund härav har regler härom tagits upp i 9 kap. 2 å första stycket 7 och 8 KLförslaget.

6.3.3.4 Andra fall där bevakningsfrihet kan ifrågasättas

Det kan hända att en mindre konkurs enligt 185 h å KL övergår till stor konkurs. Likaså kan det inträffa att en förhandling om offentligt ackord utom konkurs strandar med påföljd att gäldenären inom viss tid därefter i stället sättsi konkurs, som handläggs som stor konkurs. I båda dessa förhållandevis sällsynta fall måste borgenärerna bevaka sina fordringar i konkursen enligt vanliga regler. Kommittén har övervägt, om inte bevakningsfrihet kunde gälla i nu nämnda fall,1 men har funnit en sådan ordning vansklig. Anledningen till att en mindre konkurs har övergått till en stor sådan kan t. ex. vara just att fordringsförhållandena inte har kunnat utredas på ett tillförlitligt sätt.2 Vid offentlig ackordsförhandling förekommer i princip inte något anmälningsförfarande. I stället är det bouppteckningen och vad som senare har blivit känt som utgör underlag för omröstningen under förhandlingen. Vid konkurs är det emellertid av väsentligt större betydelse att fordringarna blir korrekt upptagna än vid ackord där det exakta fordringsbeloppet endast i enstaka fall har avgörande betydelse. I konkurs gäller det rätten till betalning. medan det vid ackordsförhandling bara är fråga om rösträtt. Vidare behöveri konkursen eventuell förmånsrätt och den inbördes ordningen mellan de förmånsberättigade fordringarna klargöras. Vid ackord däremot faller de prioriterade fordringarna utanför förfarandet (se 12 å första stycket AckL). När stor konkurs har föregåtts av mindre konkurs eller av förhandling om offentligt ackord, bör emellertid borgenä- rerna erinras om att de inte är fritagna från bevakningsskyldigheten. Detta kan ske i den kallelse som konkursdomaren enligt 18 å KF skall sända till varje känd borgenär. En bestämmelse härom bör tas in i en ny konkursför- ordning.

6.3.4. Kan ytterligare förenkling ske i bevaknings- och anmärkningsförfarandet?

I förarbetena till 1979 års reform betonades att den kategori av konkurser som enligt 185 å första stycket 2 KL borde handläggas som mindre konkurs väsentligen utgjordes av fall där utdelning kunde beräknas ske endast för prioriterade fordringar.1 Det framhölls därvid bl. a. att i flertalet stora konkurser bara ett litet antal förmånsberättigade borgenärer fick utdelning, medan övriga fordringshavare — främst sådana som hade oprioriterade fordringar — uppmanades att bevaka sina fordringar utan att de hade någon praktisk möjlighet att få utdelning. Det sade sig självt att ett sådant system kunde framstå som vilseledande och vara onödigt betungande för både borgenärer och konkursfunktionärer. Man gjorde mot bakgrund härav och med utgångspunkt i vad som var känt om antalet konkurser där tillgångar saknades den prognosen att den enklare handläggningsformen skulle komma att omfatta omkring 80 % av alla konkurser. Som framgår av de statistiska uppgifter som har lämnats i avsnitt 1.5 har prognosen hållit streck. Man har anledning räkna med att under gruppen mindre konkurser med utdelning falleri huvudsak endast sådana där bara förmånsberättigade borgenärer får betalt.

Även om således det vid 1979 års reform påtalade problemet har avsevärt

1 En liknande ordning gäller i Danmark och föreslås i Norge. Se 5 129 i den danska kon- kurslagen och 5 109 i det norska lagförslaget (Ot prp nr 50 1980—81 5. 251). Se även avsnitt 1.4.

3 Jfr prop. 1978/79:105 s. 338 f och KLK II 5. 248.

1Se prop. 1978/79:105 s. 214 ff och Konkurs & Ackord s. 155.

2 Beträffande opriorite- rade borgenärers utsikter att få utdelning i stora konkurser hänvisas till de uppgifter som har lämnats i avsnitt 1.5.

3 Se Welamson I 5. 529 foch Ekdahl s. 47.

4 En annan sak är att förvaltaren kan ha an- ledning att gå igenom bevakningar från borge— närer mot vilka gälde- nären i sin tur har en fordran och där kvittning alltså kan aktualiseras.

reducerats genom införandet av handläggningsformen mindre konkurs, kan inte bortses från att under kategorin stora konkurser alltjämt faller ett inte obetydligt antal situationer där borgenärer med fordringar utan förmånsrätt inte kan påräkna någon utdelning. Orsaken härtill är närmast att söka i den gränsdragning som skall göras enligt 185 å första stycket 2 KL. När konkursboet räcker till betalning av de konkurskostnader som skulle följa med en stor konkurs, får enligt detta lagrum konkursen handläggas som mindre konkurs endast om det finns anledning anta att boet med hänsyn till dess omfattning och övriga förhållanden är av enkel beskaffenhet och att konkursen med fördel kan genomföras utan bevakningsförfarande. De två krav som här ställs upp för att handläggningsformen mindre konkurs skall få väljas utesluter för det mesta att man i denna form handlägger konkurs där det finns betydande tillgångar eller där fordringsförhållandena är invecklade. Även om det i ett sådant fall redan från början står klart att boet inte förslår till oprioriterade fordringar, måste således sedvanligt bevakningsförfarande äga rum i konkursen. Man kan inte utesluta att det även i andra situationer än som har nämnts nu krävs handläggning som stor konkurs, trots att de oprioriterade fordringsägarna inte kan få betalt.

Som kommittén har berört i avsnitt 2.2 bör KLförslaget byggas upp på grundval av en uppdelning av konkurserna i två handläggningsformer, stor konkurs och mindre konkurs. Den gränsdragning som vid 1979 års reform har gjorts mellan de två handläggningsformerna hari det stora hela visat sig fungera tillfredsställande. Kommittén har därför i KLförslaget tagit upp bestämmelser motsvarande 185 å första stycket KL utan att i sak förändra innehållet (se 1 kap. 2 å andra stycket KLförslaget). Det innebär att man även i fortsättningen kommer att få räkna med att det i ett visst antal stora konkurser på ett tidigt stadium står klart att tillgångarna inte förslår till utdelning för icke förmånsberättigade fordringar.2 Otvivelaktigt skulle det vara av värde om man för denna grupp av fall kunde mildra konsekvenserna av att bevakningskravet upprätthålls. Det behöver inte närmare utvecklas att det för borgenärerna skulle vara till gagn om de så snart som möjligt fick klart för sig huruvida någon utdelning är att påräkna (jfr beträffande mindre konkurs 25 å andra stycket KF). För förvaltaren skulle det självfallet vara av värde att slippa lägga ner arbete på att granska bevakningar av oprioriterade fordringar, om det ändå inte kan bli tal om utdelning för dessa. Förenklingari de nu nämnda hänseendena skulle med andra ord främja en förmånlig och snabb avveckling av boet (jfr 51 å KL).

Redan enligt gällande rätt förhåller det sig så, att förvaltaren när han bedömer om en anmärkning skall göras mot en bevakning har att väga intresset för boet av att få anmärkningen prövad mot den ökning av konkurskostnaderna som kan följa härav.3 I denna fria rätt för förvaltaren att bedöma, om det finns anledning till jäv mot ett yrkande om betalningsrätt som har framställts i en bevakningshandling (jfr 104 å första stycket KL) ligger att han kan underlåta att anmärka mot ett sådant yrkande från en oprioriterad borgenärs sida, om det framstår som uppenbart att boets tillgångar inte förslår till utdelning för fordringar utan förmånsrätt.4 Man kan emellertid inte utan vidare ta för givet att alla förvaltare också underlåter anmärkning i en sådan situation. Den omständigheten att KL kräver att förvaltaren skall granska alla bevakningshandlingar medför att en förvaltare

som har gått igenom handlingarna också kan finna det lämpligt att anmärka på de oprioriterade fordringar som han anser böra sättas i fråga. Avsaknaden av en uttrycklig lagregel i frågan kan sannolikt också bidra till ett sådant ställningstagande från förvaltarens sida. Det skulle därför kunna vara av praktiskt värde att i lagtexten klargöra, att förvaltaren i vissa situationer bör vara berättigad att underlåta granskning av och anmärkning mot bevakning av fordringar utan förmånsrätt. I sammanhanget förtjänar påpekas att bestämmelser med liknande innebörd ingår i såväl den danska konkurslagen som det norska förslaget till konkurslag.5

Enligt kommitténs mening finns det ytterligare ett skäl för att man bör överväga att i lag ange hur långt förvaltarens skyldigheter sträcker sig i den nu berörda situationen. Förhåller det sig på det viset att oprioriterade fordringar inte kan komma i fråga för någon utdelning, är det angeläget att dessa fordringshavare så tidigt som möjligt får klart för sig hur det ligger till härvidlag. Ett säkert besked i detta hänseende bör de kunna påräkna när bevakningstiden har gått ut. Om de då blir informerade om det ekonomiska utfallet i konkursen, lär deras intresse av att i fortsättningen följa dennas utveckling minska betydligt. Som har utvecklats i avsnitt 4.4.2.4 skulle man i syfte att i viss utsträckning minska rättens nuvarande informationsplikt under konkurs med fördel kunna knyta an till en regel om en sådan underrättelse till de oprioriterade borgenärerna. Även med tanke på vad som har sagts nu skulle det vara av värde att i en ny konkurslag slå fast hur långt förvaltarens gransknings- och anmärkningsskyldighet sträcker sig.

Det kan självfallet ifrågasättas om man inte borde ta ett steg till på den nu beskrivna vägen och slopa bevakningskravet för oprioriterade borgenärer, om det redan i konkursens inledningsskede skulle visa sig att dessa inte kan få någon utdelning i konkursen. Kommittén har därför övervägt, om det skulle vara möjligt att införa en ordning som befriar denna borgenärskategori från att i den åsyftade situationen lägga ner möda på att skriftligen ange sina fordringar. En tänkbar utväg skulle här kunna vara att förvaltaren ålades en skyldighet att före första borgenärssammanträdet till rätten anmäla huruvida tillgångarna kan beräknas förslå till oprioriterade fordringar. Anmälnings- skyldigheten skulle närmast ta sikte på det fallet att förvaltaren genom sin kännedom om boet finner det uppenbart att någon sådan utdelning inte blir aktuell. Det skulle härefter åvila rätten att underrätta borgenärerna om förvaltarens anmälan.6 I den mån en oprioriterad borgenär bevakar sin fordran trots att underrättelser i angivet hänseende har gått ut skulle anmärkning kunna underlåtas från förvaltarens sida.

Den skisserade ordningen med information till de oprioriterade borgenä- rerna i konkursens början kompliceras emellertid av att man inte kan bortse från att nya tillgångar senare kommer i dagen i sådan omfattning att utdelning för fordringar utan förmånsrätt trots allt blir aktuell. Inte heller är det ställt utom tvivel att förvaltaren i konkursens inledningsskede kan missta sig t. ex. beträffande värderingen av vissa tillgångar med det resultatet att utdelning till oprioriterade borgenärer kan äga rum. Om underrättelser har gått ut till borgenärerna i konkursens början, måste de oprioriterade borgenärer som har tagit fasta på underrättelsen i förekommande fall på nytt beredas tillfälle att bevaka sina fordringar. I och för sig skulle man beträffande de borgenärer som inte tidigare har bevakat kunna tänka sig att

5Se å 132 stk 2 i den danska konkurslagen och å 111 tredje stycket i det norska lagförslaget (Ot prp nr 50 1980—81 5. 108 f och 251). Se även avsnitt 1.4.

6En liknande ordning föreslogs av Ackordscen- tralerna i Stockholm, Göteborg och Malmö i remissyttrande över KLK I.

knyta an till reglerna om efterbevakning. I fråga om sådan bevakning gäller emellertid inte någon bestämd bevakningstid (se även avsnitt 6.3.6). Efterbevakningarna skulle således kunna komma in efter hand under ganska lång tid. Ett annat spörsmål är hur man skall behandla de bevakningar mot vilka förvaltaren har underlåtit att framställa anmärkning, därför att han har utgått från att de oprioriterade fordringsägarna inte skulle få någon utdelning. Här kan man nämligen tänka sig att anmärkningsförfarandet inte återupplivas utan att förvaltaren självständigt prövar fordringarna i samband med att han gör upp utdelningsförslag på samma sätt som vid mindre konkurs och att eventuell tvist löses genom utdelningsklander (jfr nedan). En sådan ordning skulle innebära att förfarandet gestaltades olika beroende på om den oprioriterade fordringen har bevakats inom bevakningstiden eller om den har efterbevakats. Eftersom detta synes mindre tilltalande blir frågan i stället hur anmärkningsförfarandet beträffande de bevakningar som förvaltaren har underlåtit att framställa anmärkning mot skulle återupplivas och samordnas med de nya bevakningarna. Här föreligger en påtaglig risk att förfarandet fördyras och drar ut på tiden. En komplikation är också att man inte kan bortse från att någon annan anmärkningsberättigad än förvaltaren kan ha anmärkt på bevakningen. Situationen kompliceras ytterligare om de nya tillgångarna kommer fram först efter konkursens slut. Kommittén har dessutom funnit att en ordning med underrättelser om villkorlig bevaknings- frihet till de oprioriterade borgenärerna i konkursens inledningsskede skulle föra med sig en invecklad detaljreglering. där man i stället för att knyta an till reglerna om efterbevakning blir tvungen att ge föreskrifter om ett fristående bevaknings- och anmärkningsförfarande som skulle kunna behöva tillgripas också efter det att konkursen har avslutats.

Med hänsyn främst till det nu anförda har kommittén stannat för att inte lägga fram något förslag om sådan anmälnings- och underrättelseplikt som nyss har beskrivits. I en ny konkurslag bör i stället föras in en bestämmelse om att förvaltaren, om han finner det uppenbart att tillgångarna i boet inte räcker till utdelning för fordringar som inte har bevakats med förmånsrätt, skall anmäla förhållandet till rätten och att han i så fall får underlåta att granska och framställa anmärkning mot sådana bevakningar. En föreskrift med nu angivna innebörd har tagits upp i 9 kap. 7 å andra stycket KLförslaget. Till denna föreskrift har i 15 kap. 3 å KLförslaget fogats en bestämmelse om att rätten genast härom skall skriftligen underrätta de borgenärer, som inte har yrkat förmånsrätt för sina fordringar.

Enligt huvudregeln i 106 å KL skall borgenär mot vars bevakning anmärkning inte har framställts åtnjuta den betalnings- och förmånsrätt som han har yrkat. Motsvarande regel ingår i 9 kap. 10 å första stycket KLförslaget. Förvaltarens underlåtenhet att framställa anmärkning mot de oprioriterade fordringarna i enlighet med vad nyss har föreslagits får emellertid inte leda till att dessa fordringar utan vidare skall godtas, om det efter anmärkningstidens utgång mot förmodan inträffar att medel blir tillgängliga i sådan omfattning att utdelning till borgenärer utan förmånsrätt trots allt blir aktuell. Kommittén föreslår därför att ett uttryckligt undantag från den angivna huvudregeln görs i fråga om en borgenär mot vars bevakning förvaltaren har underlåtit att framställa anmärkning med stöd av 9 kap. 7 5 andra stycket i förslaget.

Det kommer att tillhöra sällsyntheten att förvaltarens bedömning av de oprioriterade fordringsägarnas utsikter att få någon utdelning inte visar sig riktig. När betalning till dessa borgenärer trots allt aktualiseras därför att nya tillgångar har kommit fram kan inte frågor om förmånsrätt uppkomma. Iden mån förmånsrätt har yrkats lämnar den föreslagna regleringen inte utrymme för att förvaltaren underlåter att framställa anmärkning när anledning till anmärkning föreligger. Då gäller i stället huvudregeln om anmärkningsplikt i 9 kap. 7 å första stycket KLförslaget. Det kan således bara bli fråga om huruvida den bevakade fordringen är utdelningsgill och om dess belopp. Enligt kommitténs mening är det inte påkallat att återuppliva anmärknings- förfarandet när nya tillgångar gör utdelning till de oprioriterade fordrings- ägarna möjlig. Också det förhållandet att de nya tillgångarna kan komma fram först efter konkursens slut talar för denna ordning.

Iden mån tvist i fråga om en fordrans karaktär av konkursfordran eller om dess belopp uppkommer bör förvaltaren — i linje med vad som förutsätts skola ske vid mindre konkurs —i första hand försöka träffa uppgörelse med de berörda borgenärerna. En borgenär kan t. ex. förklara sig villig att sätta ned sin påstådda fordran till belopp som kan godtas av övriga intressenter. Kan uppgörelse inte nås får förvaltaren, när han upprättar utdelningsförslag, pröva fordringens existens och storlek (jfr vad som tidigare har föreslagits angående behandlingen av en tvist rörande en fordran på skatt eller avgift i avsnitt 6.321). Om någon anser att den oprioriterade fordringen inte borde ha tagits upp i förslaget eller att den har tagits upp med för lågt eller för högt belopp, har han sålunda att angripa förslaget genom utdelningsklander.

Om någon annan anmärkningsberättigad än förvaltaren har framställt en anmärkning mot en oprioriterad fordran får anmärkningen behandlas på vanligt sätt. Förvaltaren har naturligtvis möjlighet att träda in i proceduren. Eventuell förlikning eller utslag i jävsprocess blir bindande för alla och även för förvaltaren. I praktiken torde den nu angivna situationen dock inte komma att inträffa, eftersom någon annan anmärkningsberättigad knappast kan ha intresse av att i den nu aktuella situationen få fram ett avgörande som har betydelse bara i konkursen.

6.3.5. Ändring av grunden för en anmärkning

Föreskrifterna i 104 och 106 åå KL har — som har påpekats i avsnitt 6.2.1.2 —i rättspraxis sedan länge tillämpats så, att domstol i mål om tvistig fordran får ta hänsyn endast till en sådan grund för en anmärkning som har åberopats redan i anmärkningsskriften. En jävsgrund, som görs gällande efter anmärkningstidens utgång, kan således inte komma under bedömande. På anmärkaren ställs med andra ord i princip det kravet att han redan från början skall ange inte bara i vilket eller vilka hänseenden bevakandens yrkande bestrids utan också den rättsliga grund (det rättsfaktum) han åberopar till stöd för bestridandet. Det står honom emellertid fritt att sedermera till vidare utveckling av grunden för anmärkningen åberopa nya omständigheter, så länge han håller sig inom den ram som har dragits upp i anmärkningsskriften. I praxis har man gjort avkall på kravet att grunden för anmärkningen skall anges redan i anmärkningsskriften endast i fall då bevakanden har angett grunden för sitt yrkande i allmänna ordalag eller då

1 Det bör påpekas att komplettering av en bevakning i princip inte får föra med sig att nå- gon ny grund för bevak— ningen görs gällande utöver vad som kan läsas ut av bevakningsinlagan, i allt fall inte efter an- märkningstidens utgång (här bortses från möjlig- heten till efterbevak— ning), se NJA 1953 s. 116 och Olivecrona i Tidskrift utgiven av Juri— diska Föreningen i Fin- land år 1954 s. 341 f.

Se även NJA 1972 s. 188.

2 Jfr högsta domstolens beslut den 25 februari 1976, 50 373.

3Jfr NJA 1976 5.319.

bevakningsinlagans innehåll eljest har varit summariskt. I den mån en bevakande tillåts att i efterhand precisera grunden för sin bevakning eller åberopa nya omständigheter till grund för sitt yrkande, har anmärkaren också ansetts ha rätt att framställa de invändningar som kan föranledas härav.1

För att belysa innebörden av hittillsvarande rättspraxis kan anföras ett par exempel.

Exempel 12: I ett företags konkurs bevakar en hantverkare under åberopande av en faktura fordran på lön och semesterersättning med sammanlagt 6 000 kr och yrkar förmånsrätt enligt 12 å FRL. Förvaltaren framställer anmärkning mot bevakningen och bestrider yrkandet om förmånsrätt. Som grund för bestridandet görs gällande att något anställningsförhållande i FRL:s mening inte har förelegat under den tid det arbete utfördes, för vilket ersättning yrkas. Sedermera framkommer att hantverkaren visserligen var att anse som anställd hos företaget när han utförde arbetet men att hans fordran på lön har förfallit till betalning tidigare än ett år före konkursbeslutet.

Exempel 2: En person som har tillhört styrelsen i ett företag som har gått i konkurs bevakar en fordran på 5 000 kr avseende styrelsearvode, resekostnadsersättning och traktamente samt yrkar förmånsrätt enligt 12 å FRL. Förvaltaren anmärker mot bevakningen och bestrider yrkandet om förmånsrätt under påstående att fordringen har förfallit till betalning tidigare än ett år före konkursbeslutet. När anmärkningstiden har löpt ut visar det sig att fordringen inte har förfallit till betalning så tidigt som man från början haft anledning att utgå från. Emellertid står det nu klart att vederbörande inte bara har haft ett väsentligt inflytande över företagets verksamhet utan även jämte honom närstående ägt en väsentlig andel i företaget och därför, på grund av föreskriften i 12 å tredje stycket FRL, inte är berättigad till förmånsrätt.

I en jävsprocess skulle förvaltaren i de två exemplen otvivelaktigt inte tillåtas att till stöd för sitt bestridande av yrkad förmånsrätt åberopa att hantverka- rens lön har förfallit till betalning tidigare än ett år före konkursbeslutet resp. att företagsledaren jämte honom närstående har ägt en väsentlig andel i företaget och att han har haft ett väsentligt inflytande över dess verksamhet. Ett åberopande av nämnda omständigheter skulle nämligen innebära att en ny grund för bestridandet gjordes gällande och sålunda enligt nuvarande praxis stå i strid mot föreskrifterna i 104 och 106 åå KL. Till jämförelse kan nämnas följande fall.

Exempel33: En person bevakar i ett företags konkurs ersättning för utfört arbete under påstående att ersättningen är att anse som lön samt yrkar förmånsrätt enligt 12 å FRL, I anmärkningsskrift bestrider förvaltaren bevakningen under påstående att väl ett uppdragsavtal men inte något anställningsförhållande har förelegat samt anför till stöd härför att bevakanden vid avtalstillfället varit endast 15 år, skolpliktig och bosatt långt från företagets verksamhetsområde. Sedan bevakningen såsom tvistig hänskju- tits till rättens prövning anför förvaltaren till stöd för anmärkningen, utöver vad som har angetts i anmärkningsskriften, att bevakanden inte har utfört något arbete inom konkursföretagets lokaler, att skatteavdrag inte har gjorts samt att ersättning har utbetalats utan att sociala avgifter därvid erlagts för bevakanden.

I detta exempel är det inte något som hindrar att de nya omständigheterna åberopas. Dessa är nämligen att bedöma endast som en vidare utveckling av deti anmärkningsskriften framförda påståendet att bevakanden inte har varit

anställd hos företaget. De innebär således inte att en ny rättslig grund för anmärkningen görs gällande.

Det har ifrågasatts, om en så rigorös tillämpning av 104 och 106 åå KL som förekommer i praxis verkligen är nödvändig och om det inte borde råda större frihet att ändra grunden för anmärkningen.4 Därvid har man särskilt pekat på förvaltarens svårigheter att precisera sin ståndpunkt i anmärknings- skriften. Han har kort tid till förfogande för att få fram det material som behövs för ett bestämt och slutgiltigt ställningstagande till bevakningskravet. Han arbetar också i övrigt under förhållanden som inte alltid är gynnsamma. Gäldenärens bokföring kan vara ofullständig eller oriktig för att inte säga obefintlig. Förvaltaren har då inte underlag för en detaljerad anmärkning. Förhållandet är detsamma om gäldenären vägrar att medverka vid utred- ningen. Vidare har framhållits att bevakaren inte är så hårt bunden av sitt yrkande i bevakningsinlagan. Han kan sålunda återkalla bevakningen och efterbevaka den på helt andra grunder. Han kan också genom efterbevak- ning komplettera en redan gjord bevakning, t. ex. med ett yrkande om förmånsrätt. För förvaltaren är motsvarande möjligheter i fråga om en anmärkning starkt begränsade.5 Det har slutligen sagts att nuvarande stränga praxis i flera fall har lett till materiellt oriktiga resultat.6 Det kan tilläggas att förvaltarens problem vid framställande av anmärkning givetvis har sin motsvarighet beträffande annan som vill anmärka mot en bevakning.

När det gäller att bedöma styrkan i den kritik som har framförts mot gällande ordning kan man enligt kommitténs mening inte bortse från att 1979 års reform beträffande handläggning av mindre konkurser ställer saken i ett delvis nytt läge. Som har nämnts tidigare förekommer inte något bevak- ningsförfarande i sådan konkurs. Ungefär en dryg tredjedel av de konkurser som tidigare skulle ha handlagts enligt reglerna för stor konkurs handläggs numera som mindre konkurs. Detta innebär som har framhållits i avsnitt 1.5 att den enklare handläggningsformen omfattar omkring 80 % av samtliga konkurser. Den nya ordningen innebär alltså att de problem som en förvaltare ställs inför med anledning av den stränga tolkningen av 104 och 106 åå KL inte är fullt så vanliga som före 1979 års reform.

I samma riktning verkar också vissa andra ändringar i KL vilka har trätt i kraft den 1 januari 1980. Kommittén syftar främst på de ändringar som har skett i syfte att underlätta för förvaltaren att klarlägga fordringsbilden. Sålunda gäller numera att längre anmärkningstid än fyra veckor får fastställas, när det är erforderligt (103 å andra stycket). Konkursdomarens avgörande i fråga om anmärkningstid m. m. skall liksom tidigare föregås av samråd med förvaltaren. Genom detta samråd kan konkursdomaren få upplysning om förhållanden som påverkar anmärkningstidens längd. Är fordringsförhållandena omfattande eller komplicerade bör förvaltaren ange det. Härvid kan anmärkningstiden sättas längre än eljest och förvaltaren på detta sätt beredas tillfälle att mer ingående, t. ex. genom förfrågningar hos bevakaren och gäldenären, bilda sig en uppfattning om vilka invändningar som kan göras mot en bevakning. Även förlikningsverksamheten med anledning av tvistig fordran har underlättats. Konkursdomaren kan enligt 50 a å uppdra åt lämplig person att biträda med utredning och förlikning i tvistefråga som uppkommit genom anmärkning mot en bevakning. Konkurs- domaren skall vidare vid det s. k. förlikningssammanträdet söka åstadkom-

'4 Se Samzelius i TSA

1974 s. 150 ff och Lind- skog i TSA 1980 s. 327 ff.

5 Om en bevakning kom- pletteras med en efter- bevakning, har förvalta- ren naturligtvis rätt att anmärka på efterbevak- ningen. Denna rätt är dock begränsad till det yrkande som framställs

i efterbevakningen.

6 Se Samzelius i TSA 1974 s. 150 f. Jfr Lind- skog i TSA 1980 s. 328.

7 Se prop. 1978/79:105 s. 309 f.

3 Beträffande frågan om hänskjutande till rätte- gång av tvistiga fordring- ar se 9 kap. 13 å KLför- slaget samt framställ- ningen i avsnitt 3.4 och 13.23.

ima förlikning (108 å tredje stycket). De som är närvarande vid detta

sammanträde kan också genom enhälligt beslut med bindande verkan mot frånvarande rättsägare lämna förvaltaren uppdrag att träffa förlikning med borgenär mot vars bevakning anmärkning har gjorts. Enligt förarbetena kan ett sådant uppdrag till förvaltaren emellanåt göra en på förlikningssamman- trädet följande jävsprocess onödig. Det har ansetts angeläget att förvaltaren får fria händer att träffa den förlikning som han kan finna fördelaktigast. Hans uppdrag kan vara begränsat till viss tvistefråga eller omfatta samtliga kvarstående tvistefrågor. I förarbetena påpekas att — om inte annat sägs när förlikningsuppdraget lämnas — detta har giltighet tills tvistefrågan slutgiltigt avgjorts.7

Även om 1979 års reform otvivelaktigt har minskat de olägenheter som är förenade med nuvarande ordning i fråga om ändring av grunden för en anmärkning, torde den kritik som har riktats mot hittillsvarande praxis också i fortsättningen ha visst fog för sig. Det bör därför undersökas om det inte är möjligt att vidga anmärkarens möjligheter att efter anmärkningstidens utgång angripa en bevakning med åberopande av nya omständigheter. Enligt kommitténs mening står det klart att en anmärkare också i fortsättningen måste ha åtminstone de möjligheter att modifiera innehållet i anmärknings- skriften som nu står honom till buds. Det problem som har inställt sig i rättstillämpningen avser inte heller så mycket frågan om behovet av att göra smärre ändringar av eller tillägg till de faktiska omständigheter som har åberopats i anmärkningsskriften. Vad spörsmålet gäller är, om anmärkaren också efter anmärkningstidens utgång skall ha rätt att ändra själva den rättsliga grunden för den invändning han har gjort mot den bevakade fordringen. Kommittén syftar här närmast på sådana fall då den eller de omständigheter som i anmärkningsskriften har anförts till stöd för ett bestridande av ett framställt betalnings- eller förmånsrättsyrkande visar sig sakna relevans, under det att någon annan omständighet, som har kommit till anmärkarens kännedom först efter anmärkningstidens utgång och vars åberopande skulle medföra att en ny grund gjordes gällande, framstår som den som bort åberopas från början. Det torde vara situationer av detta slag som avses då man pekat på att rådande ordning i flera fall har lett till materiellt oriktiga resultat.

När det gäller att ta ställning till i vad mån en ny rättslig grund bör få åberopas till stöd för en anmärkning även efter anmärkningstidens utgång finns till en början anledning att erinra om vissa grundläggande drag i anmärkningsförfarandet och jävsprocessen. Det krav på angivande av grunden för en anmärkning som ställs på anmärkaren hänger naturligen ytterst samman med behovet av en fast utgångspunkt för handläggningen av en tvistefråga rörande en bevakning. En anmärkning kan sägas ha två huvudfunktioner. Den ena är att vederbörande borgenär av anmärkningen skall kunna läsa ut vad som brister i hans bevakning. Den andra är att anmärkningen skall ange anmärkarens, dvs. regelmässigt förvaltarens, ståndpunkt i en eventuell jävsprocess. Ser man till de olika skedena i handläggningen är det först tiden före ett hänskjutande av tvistefrågan till rättegång8 som är av intresse. Under denna tid skall otydligheter i bevakningen klarläggas och möjligheterna till förlikning undersökas. I båda hänseendena är det för borgenären av värde att så tidigt som möjligt få klart

för sig vad anmärkningen går ut på. Även för övriga agerande, dvs. domstolen och en eventuell särskild förlikningsman, är detta betydelsefullt. När en tvistefråga har hänskjutits till rättegång, gäller i princip RB beträffande processen. De avsteg härifrån som KL innehåller syftar bl. a. till att möjliggöra en snabb — och därmed inte alltför kostnadskrävande — handläggning. Inte minst med tanke härpå måste krävas att anmärkningen är från början tjänlig som underlag för rättegången.

Vad som har sagts hittills riktar uppmärksamheten mot en påtaglig svaghet i den nuvarande bevaknings- och anmärkningsproceduren. Den främsta svårigheten som möter anmärkaren är som har nämnts förut att underlaget för en anmärkning ofta är bristfälligt, t. ex. därför att bevakningsinlagan är knapphändig eller i övrigt otydlig. Detta försvårari sin tur för anmärkaren att inom den tid som står honom till buds tillräckligt tydligt ange grunden för anmärkningen. Han kan då finna det nödvändigt att i allmänna ordalag invända mot bevakningen och sålunda endast framhålla att vad som har anförts till stöd för denna inte är tillräckligt för att grunda ett anspråk på betalning eller förmånsrätt. På sådant sätt uppstår lätt den situationen att bevakningsinlagan måste kompletteras på ett senare stadium och att anmärkaren önskar bemöta vad borgenären har anfört. I praxis har också den förres möjlighet att modifiera grunden för anmärkningen gjorts beroende av bevakningsinlagans innehåll.

Som har framhållitsi avsnitt 6.2.1.1 ställs i gällande rätt mycket låga krav på vad en bevakning skall innehålla. I KL ges inte någon direkt föreskrift om att en borgenäri bevakningen skall ange grunden för sin fordran. Att så sker förutsätts dock, i allt fall beträffande ett yrkande om förmånsrätt. Om man ställer krav på att en borgenär, mot vars bevakning en anmärkning har framställts, av anmärkningsskriften skall kunna läsa ut inte bara om det är yrkad betalnings- och/eller förmånsrätt som bestrids utan även grunden för bestridandet, bör på motsvarande sätt kunna krävas att bevakningen avfattas så att inte bara själva yrkandet utan även grunden för detta tydligt framgår. En sådan ordning borde kunna leda till att förvaltaren fick ett bättre underlag för sitt ställningstagande i anmärkningfrågan än f. n. Från förvaltarens och annan anmärkningsberättigads synpunkt vore det naturligtvis en fördel om man kunde gå längre och ge mer detaljerade föreskrifter beträffande en bevaknings innehåll (jfr t. ex. beträffande ansökan om betalningsföreläggan- de 19 å lagsökningslagen 1946z808). Eftersom det knappast kan komma i fråga att införa ett system med prövning av bevakningsinlagorna redan när de kommer in, bör något så långt gående krav dock inte ställas upp.

Enligt kommitténs mening finns anledning att, om man i en ny konkurslag föreskriver att grunden för yrkad betalnings- och förmånsrätt skall tydligt anges, också föreskriva att en uppgift om fordringens storlek skall lämnas. Hänsyn måste dock tas till de fall då det inte är möjligt att inom bevakningstiden precisera fordringsbeloppet. Genom en sådan ordning ges uttryck för tanken att fordringsbeloppet får lämnas öppet bara när det är oundgängligen nödvändigt.

Kommittén föreslår sålunda att borgenären i bevakningsinlagan skall ange fordringens belopp, om inte hinder möter mot det. Grunden för fordringen skall framgå tydligt. Gör borgenären anspråk på förmånsrätt skall han vidare i bevakningsinlagan tydligt ange den rätt som han i sådant avseende vill göra

9Jfr Welamson I 5. 521 med not 1.

gällande jämte grunden härför. Bestämmelser av denna innebörd finns i 9 kap. 4 å första stycket KLförslaget.

Som har framhållits tidigare torde det f. n. inte ankomma på konkursdo- maren att pröva huruvida en inkommen handling kan anses utgöra en i laga ordning gjord bevakning. Den nu föreslagna ordningen utgör inte något avsteg från denna ståndpunkt. Någon prövning i angivna hänseende skall således inte göras av domstolen i samband med att handlingen ges in. Däremot torde en sådan prövning undantagsvis kunna komma att aktuali— seras i ett senare skede av förfarandet, nämligen om bevakningen såsom tvistig har hänskjutits till rättegång och den visar sig vara otjänlig som grund för rättegången. Därvid torde 42 kap. 3 och 4 åå RB kunna bli att tillämpa analogt.9 Regelmässigt bör emellertid bevakningen efter en framställd anmärkning mot den redan dessförinnan ha blivit föremål för sådan komplettering att avvisning inte kommer i fråga.

Även med den nu föreslagna regleringen i fråga om en bevakningsinlagas innehåll får man givetvis räkna med att en bevakning kan vara oklar. Någon effektiv sanktion mot en borgenär, som inte preciserar grunden för bevakningen, kan nämligen svårligen ställas upp. Som har nämnts förut har man i sådana fall i rättstillämpningen modifierat kravet att grunden för anmärkningen skall anges i anmärkningsskriften. Vidare har anmärkaren tillåtits att, vid komplettering eller precisering från bevakarens sida, komma med de invändningar som kan föranledas därav. Det är uppenbart att om man vill förbättra anmärkarens situation man i första hand har att bygga på den praxis som har utvecklat sig i fråga om dennes rätt att ändra grunden för en anmärkning. Enligt kommitténs mening bör man emellertid inte stanna vid att enbart kodifiera hittillsvarande praxis. Det skulle innebära att förvaltarens eller annan anmärkares rätt att modifiera grunden för sin anmärkning görs helt beroende av bevakningsinlagans innehåll och borge- närens handlande. I de fall borgenären uppträder passivt efter ingivande av en bevakningsinlaga, som nödtorftigt anger en grund för yrkandet om utdelning och mot vars innehåll anmärkning har framställts, skulle det bli uteslutet för anmärkaren att åberopa en ny och aldrig så befogad grund för anmärkningen som han får reda på vid utredningen av tvistefrågan. Det torde emellertid inte höra till ovanligheten att förvaltaren på annan väg än genom borgenären vinner kunskap om nya omständigheter av betydelse för bedömningen av vilken betalnings- och förmånsrätt som bör tillkomma fordringen. Vid den utredning som föregår förlikningssammanträdet och äger rum vid detta kan t. ex. gäldenären lämna upplysningar som ställer fordringen i annan dager. De inledningsvis anförda tre exemplen på hur nuvarande ordning fungerar ger en bild av sådana förhållandevis vanliga situationer där frågan om ändring av grunden för anmärkningen kan bli aktuell. Den bevakande borgenärens intresse av att i anmärkningsskriften kunna läsa ut i vilket hänseende hans yrkande inte kan godtas bör rimligen inte få stå i vägen för en ordning som ger anmärkaren rätt att modifiera grunden för anmärkningen även i fall då borgenären inte har kompletterat eller preciserat bevakningen. Hänsynen till övriga borgenärer talar starkt härför. Det torde i själva verket framstå som stötande att en anmärkare i fall av nämnda slag inte har någon praktisk möjlighet att få den relevanta grunden för anmärkningen prövad.

De skäl som har anförts nu för utvidgning av rätten att åberopa en ny grund till stöd för en anmärkning har sådan tyngd att de motiverar en mer liberal hållning mot anmärkaren i vart fall under det skede av anmärkningsproce- duren som föregår hänskjutande av tvistefrågan till rättegång. Väljer man förlikningssammanträdet som gräns, synes intresset av snabbhet i förfaran- det inte trädas för nära. Detta sammanträde skall enligt KLförslaget liksom enligt KL hållas tidigast två och senast fyra veckor från anmärkningstidens utgång. Vid förlikningssammanträdet torde regelmässigt finnas möjligheter för anmärkaren att vinna klarhet i fråga om de invändningar som är sakligt befogade. Det har vid 1979 års reform förutsatts att den ledamot av rätten som leder förlikningssammanträdet aktivt verkar för att oklarheter på såväl bevaknings- som anmärkarsidan undanröjs. Detta torde för övrigt vara en förutsättning för att han skall kunna lägga fram konkreta förlikningsförslag. 10 Att anmärkarens ståndpunkt i vissa fall kan komma att preciseras först vid detta sammanträde synes inte heller vara förenat med några påtagliga nackdelar.

Den nu ifrågasatta tidsgränsen för ändring av grunden för anmärkning bör medverka till att oklarheteri fråga om anmärkarens ståndpunkt normalt reds ut, innan fråga uppkommer att hänskjuta eventuell tvist till rättegång. Som redan har berörts kan emellertid en ändrad inställning från anmärkarens sida aktualiseras genom att den bevakande borgenären kommer med nya uppgifter rörande sin fordran. I den mån borgenären tillåts att utan efterbevakning justera innehållet i bevakningen, bör anmärkaren liksom nu ha motsvarande möjlighet att ändra grunden för anmärkningen. En motsatt inställning innebär att man med öppna ögon godtar att en jävsprocess kan leda till ett materiellt oriktigt resultat. Enligt kommitténs mening bör man emellertid i följdriktighetens namn ta ytterligare ett steg på den inslagna vägen. Kommer en ny omständighet efter förlikningssammanträdet till anmärkarens kännedom på annat sätt än genom bevakanden, bör det finnas en viss möjlighet för anmärkaren att åberopa omständigheten, även om detta innebär en ändring av den rättsliga grunden för anmärkningen. Som en förutsättning härför bör gälla att anmärkaren tidigare varken haft eller bort ha kännedom om omständigheten. Med de ökade krav på bevakningens tydlighet som kommittén har förordat nyss bör det inte möta några oöverstigliga hinder att klargöra i vilken utsträckning förvaltaren eller annan anmärkare bort ha kännedom om den nya omständigheten. Det ärinte heller troligt att situationer av detta slag blir särskilt vanliga. Med den starka betoning av förlikningsverksamheten rörande tvistiga fordringar som har kommit till uttryck vid 1979 års reform lär det i stället komma att höra till undantagen att sådana fall förekommer. Den nu ifrågasatta utvidgningen av anmärkarens befogenhet att ändra grunden för sin anmärkning minskar också risken för att domstolarnas utslag i jävsprocesser grundas på sakförhållanden som vid tiden för avgörandet inte längre har relevans.

En särskild fråga är om möjligheten att ändra grunden för anmärkningen skall vara begränsad till den som har framställt anmärkningen eller om denna möjlighet bör tillkomma samtliga anmärkningsberättigade. Härvid är att märka att rätt att föra talan som bevakandens motpart i jävsprocess tillkommer envar som har varit berättigad att framställa anmärkning mot 10 Jfr prop. 1978/79:105 bevakningen. Enligt kommitténs mening bör motsvarande ordning gälla i s. 308.

förevarande fall. Inte bara den som har framställt anmärkning mot bevakningen utan var och en som har haft rätt att anmärka mot denna bör således vara berättigad att modifiera grunden för anmärkningen.

Kommittén föreslår mot denna bakgrund att den som är berättigad att framställa anmärkning mot en bevakning skall efter anmärkningstidens utgång till stöd för en redan gjord anmärkning få åberopa även en annan omständighet än som har angetts i anmärkningsskriften. Efter förliknings- sammanträdet bör dock inte få åberopas någon ny omständighet, som innebär att grunden för anmärkningen ändras, såvida inte omständigheten varken var eller bort vara känd för den anmärkningsberättigade. Föreskrifter med sådant innehåll har tagits upp i 9 kap. 9 å första stycket KLförslaget. Föreskrifterna kompletteras med regler om krav på skriftlighet vid sådan ändring av anmärkning som inte sker vid förlikningssammanträdet och om underrättelse till bevakanden rörande ändring av anmärkningen (9 kap. 9 å andra stycket och 11 å andra meningen).

Den nu förordade, mer liberala attityden till en anmärkares ställning i anmärkningsproceduren bör inte få leda till att denna förhalas eller till att andra viktiga intressen kommer i kläm. För att ge eftertryck åt att en anmärkare i princip redan i anmärkningsskriften klart skall ange sin ståndpunkt bör detta framgå av lagen. Med en ordning där man tillmötesgår de anmärkningsberättigades intresse av att i bevakningsinlagan tydligt anges såväl yrkad betalnings- och förmånsrätt som grunden för yrkandet blir det naturligt att på motsvarande sätt söka tillgodose bevakande borgenärs intresse av att han genom anmärkningsskriften får klarlagt i vilket avseende hans fordran inte kan godtas. Kommittén föreslår därför en uttrycklig bestämmelse enligt vilken grunden för anmärkningen skall anges tydligt i anmärkningsskriften (se 9 kap. 7 å första stycket KLförslaget).

6.3.6. Efterbevakning 6.3 . 6.1 Efterbevakares kostnadsansvar

Enligt KL finns det två sätt att förmå en borgenär att bevaka sin fordran inom bevakningstiden. Efterbevakning är för det första förenad med ett särskilt kostnadsansvar för borgenären. Ansvaret gäller dels kostnaden för att sprida kännedom om efterbevakningen, dvs. i praktiken utgiften för kungörande, dels kostnaden för förvaltarens och gäldenärens inställelse vid förliknings- sammanträde med anledning av efterbevakningen. För det andra löper en efterbevakande borgenär — trots att han i princip jämställs med övriga borgenärer — risk att bli sämre ställd i utdelningshänseende än de borgenärer som bevakat i tid.

Enligt kommitténs mening är det angeläget att man även i fortsättningen med lämpliga medel ser till att borgenärerna i största möjliga utsträckning bevakar sina fordringar inom den tid som konkursdomstolen har bestämt. Liksom f. n. lär man härvidlag vara hänvisad till någon form av ekonomisk sanktion mot efterbevakaren. Detta hindrar emellertid inte att man ser över formerna för efterbevakandes kostnadsansvar. En särskild anledning härtill är kommitténs förslag i fråga om minskning av rättens informationsplikt och beträffande utbyte av kungörelse mot skriftliga underrättelser till berörda

borgenärer (se avsnitt 4.4.2.4 och 4.4.3). Vad kommittén föreslår härvidlag avser bl. a. kungörande av efterbevakning (se 15 kap. 2 å 2 och 3 å KLförslaget). Till följd härav kommer kostnaden för information om efterbevakning att variera än mera än vad som nu är fallet. Kostnadsansva— rets effekt som påtryckningsmedel försvagas också. Praktiska skäl talar därför för att den direkta kostnaden för att sprida kännedom om en efterbevakning inte debiteras den efterbevakande borgenären.

Som har nämnts tidigare är en efterbevakande borgenär skyldig att betala ersättning till förvaltaren och gäldenären för inställelse vid sammanträde med anledning av en anmärkning mot efterbevakningen (111 5 sjunde stycket KL). KL innehåller emellertid inte några regler om hur ersättningen skall tas ut. I litteraturen har antagits att, om efterbevakningen inte leder till en jävsprocess, den ersättningsberättigade får i händelse av tvist utverka en exekutionstitel i vanlig ordning. Har å andra sidan efterbevakningen såsom tvistig hänskjutits till rättens prövning, har framhållits att åtminstone ersättning för inställelse vid rätten är att betrakta som en rättegångskostnad, vilken med analog tillämpning av 18 kap. 14 å RB kan på yrkande utdömas i jävsprocessen.1 Även om en efterbevakares ersättningsskyldighet för instäl- lelse ännu inte har fastställts i laga ordning, torde förvaltaren vara berättigad att av efterbevakarens utdelning innehålla belopp som beräknas motsvara ersättningen. Om ersättningen inte kan tas ut av borgenären, har boet att svara för den.2

Från förvaltarhåll har påpekats att nuvarande reglering i fråga om ersättning för inställelse vid ett sammanträde med anledning av en anmärkning mot en efterbevakning i praktiken leder till att förvaltaren inte får någon ersättning för sådan inställelse, t. ex. när ersättningen inte kan behandlas som rättegångskostnad. Det har nämligen ansetts leda för långt att utverka en exekutionstitel mot borgenären, om han inte betalar. Att gäldenärens ställning i förevarande hänseende är än sämre än förvaltarens är uppenbart. Mot denna bakgrund har satts i fråga om inte en efterbevakares kostnadsansvar i nu berört hänseende skulle kunna slopas och kostnaden i stället gå ut ur boet.

Av de berörda kostnaderna torde ersättningen till gäldenären — i den mån dylik över huvud aktualiseras — inte uppgå till något nämnvärt belopp. Enligt kommitténs mening bör därför hinder inte föreligga mot att en efterbeva- kande borgenär befrias från skyldigheten att ersätta gäldenären för dennes inställelse i här berört hänseende. Kostnaden bör i stället — i likhet med vad som enligt 6 kap. 16 å KLförslaget föreslås beträffande andra fall då gäldenären är berättigad till ersättning för inställelse — belasta konkursboet elleri sista hand det allmänna. Med en sådan ordning elimineras också risken för att gäldenären inte erhåller ersättning när han är berättigad till det.

Man kan däremot ställa sig mera tveksam till att ta bort skyldigheten för en efterbevakande borgenär att betala ersättning till förvaltaren för dennes inställelse med anledning av en anmärkning mot en efterbevakning. Emellertid synes värdet av denna skyldighet som påtryckningsmedel på borgenärerna att bevaka i tid inte vara så stort som man skulle kunna anta. Till att börja med aktualiseras kostnadsansvaret först om en anmärkning framställs och under förutsättning att den uppkomna meningsskiljaktigheten inte kan lösas genom underhandskontakter före förlikningssammanträdet.

1 Se Welamson I 5. 557. Kostnader som har upp- kommit före tvistens hänskjutande till rätten och som hänför sig till en vanlig bevakning anses dock inte ersätt- ningsgilla, se NJA 1980 s. 657.

2 Se Welamson I 5. 557 not 5. Jfr Ekdahl s. 95.

3 Se Welamson I 5. 556 med not 2.

Vidare uppgår förvaltarens ersättning för inställelse vid förlikningssamman— trädet som regel inte till något högre belopp. Iden mån en anmärkning mot en efterbevakning handläggs vid det ordinarie förlikningssammanträdet har också ifrågasatts om detta kan anses som ett ”sammanträde i anledning av anmärkning mot efterbevakning” och om något kostnadsansvar härför kan åvila efterbevakaren.3 Härtill kommer att, om flera efterbevakningar har gjorts, de om möjligt skall handläggas gemensamt vilket naturligtvis håller respektive borgenärs kostnad nere. Enligt kommitténs mening bör man med hänsyn till det anförda kunna slopa efterbevakarens kostnadsansvar också i denna del. Eftersom de extra kostnader för konkursboet som föranleds av efterbevakningen som regel inte utkrävs av efterbevakaren blir det i praktiken inte fråga om någon ökning av kostnaderna för boet.

Som har betonats i det föregående år det emellertid av vikt att den ordinarie bevakningstiden iakttas. Tar man bort efterbevakarens kostnads- ansvari ovan nämnda hänseenden inställer sig frågan om man inte måste ha någon annan form av påtryckningsmedel på borgenärerna att bevaka i tid. Det förhållandet att en efterbevakande borgenär i utdelningshänseende kan bli i viss mån sämre ställd än en borgenär som har bevakat sin fordran före bevakningstidens utgång är inte något tillräckligt remedium mot onödiga efterbevakningar. För att borgenärerna såvitt möjligt skall bevaka sina fordringar i tid får därför prövas någon annan form av ekonomisk sanktion.

KL bygger på att en efterbevakare i princip inte skall ställas sämre i utdelningshänseende än den som har bevakat i tid. Denna grundsyn finns inte någon anledning att frångå. Att ytterligare försämra efterbevakarens rätt till utdelning i konkursen är således inte en framkomlig väg. Däremot bör det gå att ålägga efterbevakare visst ansvar för de extra kostnader för staten som uppkommer till följd av en för sent gjord bevakning. Visserligen blir det med kommitténs förslag knappast möjligt att med säkerhet på förhand beräkna hur stora dessa kostnader bliri en enskild konkurs. Det bör dock vara möjligt att grovt uppskatta hur stora extra kostnader statsverket genomsnittligt får till följd av en efterbevakning. Även med kommitténs mera nyanserade system för bekantgörande av en efterbevakning lär kostnaderna inte heller bli så obetydliga att man kan bortse från dem. Kommittén föreslår därför att den som efterbevakar en fordran skall vara skyldig att till staten betala en enhetlig avgift för den särskilda kostnad som föranleds av efterbevakningen. Avgiftens storlek bör bestämmas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Förslagsvis kan beloppet sättas till ungefär två procent av gällande basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäk- ring.

En särskild fråga är hur en avgift av nu beskrivet slag skall tas ut. Beträffande en efterbevakares ansv'ar för kungörandekostnad anses i dag gälla att konkursdomaren inte har rätt att göra utfärdandet av kungörelsen beroende av att efterbevakaren förskotterar eller på annat sätt säkerställer kostnaden. Inför man en ordning med en bestämd avgift, torde det emellertid vara mest ändamålsenligt att denna betalas genast. Härvidlag bör regleringen i22 å expeditionskungörelsen (19641618) vinna tillämpning. Om avgiften inte erläggs i samband med att efterbevakningen ges in, bör borgenären underrättas om sin skyldighet och föreläggas att inom viss kortare tid betala

avgiften vid äventyr att bevakningen annars inte tas upp.

Föreskrifter om uttagande av avgiften kan meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. I en ny konkurslag torde endast behöva tas in ett allmänt bemyndigande att utfärda föreskrifter i ämnet. Så har skett i 9 kap. 17 å i förslaget.

6.3.6.2 Fordran som blir känd efter konkursens slut

Den i praxis intagna ståndpunkten att en efterbevakning efter konkursens slut inte kan tas upp till prövning leder till att en borgenär som inte har bevakat innan konkursen har avslutats inte heller kommer i fråga vid efterutdelning enligt 148 å KL, om ny tillgång yppas. Ståndpunkten har utsatts för viss kritik? I litteraturen har framförts den åsikten att det inte förefaller ställt utom tvivel att en borgenär, som inte har bevakat sin fordran i konkursen, bör vägras konkurrera om en ny tillgång vars tillkomst har förändrat förutsättningarna för hans bedömning av bevakningsfrågan.2 Enligt kommitténs mening saknar kritiken inte fog. Saken har dessutom kommit i ett nytt läge genom reglerna om efterutdelning i mindre konkurs. Om medel blir tillgängliga för utdelning sedan en sådan konkurs har avslutats enligt 185 e å, dvs. med utdelning till borgenärerna, skall förvaltaren enligt huvudregeln i 185 g å andra stycket dela ut medlen till borgenärerna.3 Enligt KLförslaget skall efterutdelning i mindre konkurs kunna ske även om konkursen har skrivits av på grund av bristande tillgångar (se avsnitt 13.3.1 vid 16 å). Vid efterutdelning i mindre konkurs kommer inte bara de borgenärer i fråga för utdelning som förvaltaren genom gäldenärens uppgifter eller på annan väg har skaffat sig kännedom om före konkursens avslutande. Förvaltaren har i sådan konkurs i allmänhet inte anledning att skaffa fram uppgifter om andra fordringar än sådana som är förenade med förmånsrätt. Även en borgenär som blir känd först efter det att konkursen har avslutats skall beaktas vid ny utdelning. Den nya tillgången kan t.o.m. föranleda att handläggningen av konkursen skall övergå till stor konkurs. Något som hindrar borgenär från att då bevaka sin fordran föreligger inte.

De mindre konkurserna utgör mer än tre fjärdedelar av alla konkurser. Det skulle därför kunna invändas att frågan om rätt till efterutdelning för den som har gjort gällande sin fordran efter avslutandet av en stor konkurs har ett mycket begränsat praktiskt intresse. Enligt kommitténs mening synes dock frågan om rätten till utdelning inte böra vara avhängig av konkursens handläggningsform. Man kan heller inte bortse från att en oprioriterad borgenär, som försuttit den utsatta bevakningstiden, efter en underrättelse enligt 15 kap. 3 å KLförslaget avstår från att göra sin fordran gällande i konkursen. Om ny tillgång yppas först efter konkursens slut skulle i den angivna situationen det materiella resultatet kunna bli stötande. Starka skäl 1 Jfr SvJT 1964 ref. s. talar sålunda för att av medel som har blivit tillgängliga för utdelning efter 79— konkursens avslutande utdelning även skall beräknas för en fordran som har 2 Se Welamson I s. 553. gjorts gällande efter nämnda tidpunkt. En regel härom har tagits upp i 10 3 Jfr Konkurs & Ackord kap. 21 å andra stycket KLförslaget. Någon formell efterbevakning är det 5. 167. inte fråga om (jfr nedan). Det ter sig dock naturligt att borgenären skriftligen 4 Jfr prop. 1973/79:105 ger till känna sitt anspråk. s. 214 f.

Kommittén föreslåri avsnitt 7.3.2 nedan att ett utdelningsförslag inte alltid skall behöva upprättas vid en efterutdelning. Om förvaltaren mot bakgrund av det tidigare upprättade förslaget till slututdelning finner uppenbart vilken eller vilka borgenärer som skall tilläggas medlen och om förhållandena även i övrigt är av enkel beskaffenhet ges förvaltaren möjlighet att tillställa vederbörande borgenär honom tillkommande utdelning. En regel med denna innebörd finns i 10 kap. 22 å KLförslaget. Har en fordran gjorts gällande efter konkursens avslutande synes emellertid grundförutsättningen för en sådan förenklad efterutdelning inte föreligga. En ny fordran som inte varit med i bilden tidigare har ju tillkommit. Ett nytt utdelningsförslag bör således upprättas. I detta bör utdelning beräknas även för den nya fordringen.

Som har sagts tidigare (avsnitt 6.213) påverkar en efterbevakning inte ett utdelningsförslag som redan har bekantgjorts innan efterbevakningen har kommit förvaltaren till handa eller borgenären hos denne har visat att efterbevakning har skett (132 å första stycket KL). Någon ändring i sak på denna punkt görs inte i KLförslaget (10 kap. 9 å första stycket). En borgenär som har gjort gällande sin fordran först efter konkursens avslutande är i linje härmed hänvisad att hålla sig till de medel som har tagits upp i förslaget till efterutdelning. Konkurrens kan alltså uppstå bl. a. mellan denne och en borgenär som har efterbevakat sin fordran och som i utdelningshänseende har blivit sämre ställd än andra borgenärer i samma prioritetsställning vilka har bevakat sina fordringar inom bevakningstiden (jfr 132 å andra stycket KL, 10 kap. 9 å andra stycket KLförslaget). Kommittén har därför övervägt huruvida i en sådan situation en borgenär som har efterbevakat bör av de nya medlen först tilldelas så mycket att vad han sålunda erhåller jämte vad som i tidigare utdelningsförslag kan ha tillagts honom svarar mot vad han skulle ha fått, om han hade bevakat sin fordran inom bevakningstiden, och att en borgenär som har gjort gällande sin fordran efter konkursens avslutande först därefter skulle tilldelas medel enligt den i 10 kap. 9 å andra stycket KLförslaget (132 å andra stycket KL) föreskrivna ordningen. Med hänsyn till de skäl som ligger bakom den föreslagna regeln i 10 kap. 21 å andra stycket och till att det här är fråga om rena undantagssituationer har kommittén emellertid inte funnit tillräckliga skäl att ställa en borgenär vars fordran har blivit känd först efter konkursens slut i sämre läge då det gäller rätten till utdelning.

Kommitténs förslag att i ett utdelningsförslag som upprättas med anledning av att medel har blivit tillgängliga för utdelning sedan konkursen har avslutats utdelning även skall beräknas för en fordran som har gjorts gällande efter nämnda tidpunkt aktualiserar frågan om de borgenärer vars rätt kan vara beroende härav skall underrättas om den nya fordringen och om någon anmärkning mot denna skall kunna framställas. Något behov av en sådan ordning synes emellertid inte föreligga. Kommittén kan här peka på den i avsnitt 6.3.4 förordade ordningen hur en bevakning av oprioriterad fordran vilken förvaltaren har underlåtit att framställa anmärkning mot med stöd av 9 kap. 7 å andra stycket i KLförslaget skall behandlas, när medel blir tillgängliga i sådan omfattning att utdelning för fordringar utan förmånsrätt blir aktuell. Där skall anmärkningsförfarandet inte återupplivas utan förvaltaren får, när han upprättar utdelningsförslag, självständigt pröva

fordringen. Motsvarande bör utan olägenhet kunna gälla i nu förevarande fall. Iden mån de nya tillgångarna kommeri dagen först efter konkursens slut skulle i annat fall en eventuell fordran som görs gällande först efter konkursens slut medföra ett anmärkningsförfarande under det att de oprioriterade fordringar som tidigare hade lämnats ojävade skulle prövas på annat sätt. Den som anser sig missnöjd med förvaltarens bedömning får således på samma sätt som har förordats i avsnitt 6.3.4 klandra utdelnings- förslaget. Den omständigheten att en borgenär efter konkursens slut gör gällande en fordran med förmånsrätt inverkar inte på bedömningen.

6.3.7. Borgenärsed

Den 1907 tillsatta kommittén med uppdrag att lägga fram förslag till ny konkurslag m. m. hade i ett preliminärt förslag inte tagit med någon motsvarighet till de regler om borgenärsed som fannsi 1862 års konkurslag. I en till det preliminära förslaget fogad promemoria hade visserligen anförts en del skäl som talade för en fortsatt sådan reglering. Eden ansågs sålunda kunna vara av värde om en borgenäri hemligt samförstånd med gäldenären påstod sig ha en fordran. Den kunde även tänkas motverka obehöriga kvittningsförsök. Andra skäl, bl. a. betänkligheterna mot en ed med ett omfattande och invecklat edstema, talade dock mot sådan ed. Man ansåg det därför riktigast att inte föreslå några regler om borgenärsed. I remissyttran- den över förslaget uttalades starka betänkligheter mot att utesluta institutet borgenärsed, bl. a. under hänvisning till att detta var ett värdefullt medel att förekomma och undertrycka obefogade bevakningar. Med anledning härav och under åberopande av de skäl som tidigare hade anförts för borgenärsed korn kommitténs slutliga förslag att innehålla bestämmelser därom? Emellertid saknades föreskrift om skyldighet för panthavare och likställda som inte hade bevakat sin fordran att avlägga borgenärsed. Denna föreskrift tillkom först vid riksdagsbehandlingen.2 Bestämmelserna om borgenärsed är i stort oförändrade sedan KL:s tillkomst.

En svaghet i nuvarande ordning är att borgenärseden inte kan tillgripas i fråga om en borgenär som i stor konkurs är befriad från bevakningsskyldig— het och som inte heller är panthavare eller likställd. Här åsyftas den som vill använda sin fordran till kvittning (121 a å andra stycket KL), den som med anledning av återvinning får fordran i konkursen (40 c å KL) och borgenär som avses i 3 å lagen (1956:217) om vissa kreditinrättningars konkurs. Ett av de anförda skälen för borgenärseden, nämligen att stävja obehöriga kvittningsförsök, har alltså förlorat sin betydelse.

Den som inte vill godkänna en fordran som en borgenär har bevakat kan framställa anmärkning mot bevakningen. Tvistig fordran beträffande vilken förlikning inte har träffats skall handläggas av rätten i jävsprocess. I motsats till vad som gällde vid KL:s tillkomst kan part i sådan process numera höras under sanningsförsäkran. Detta gör att behovet av borgenärsed såvitt gäller en bevakad fordran inte är så stort. Möjligheten till förhör under sanningsförsäkran har enligt kommitténs mening också fört med sig att borgenärseden inte längre kan tillmätas samma allmänpreventiva betydelse som tidigare. Inte heller synes borgenärseden kunna motiveras enbart med tanke på panthavare och likställda som inte är skyldiga att bevaka sin fordran

1Se 1911 års betänkande s. 356 ff.

2 Se NJA II 1921 s. 559.

för att få betalt ur egendomen.

Det är bara i stor konkurs som borgenärsed kan avläggas. Genom 1979 års reform har en betydande krets av borgenärer uteslutits från möjligheten att avlägga borgenärsed. I det praktiska rättslivet har mot nu angivna bakgrund denna ed spelat ut sin roll.

På grund av det anförda föreslår kommittén att institutet borgenärsed

upphävs.

7 Utdelningsförfarandet i stor konkurs

7.3.1. Reformbehovet

KL:s reglering av själva proceduren vid utdelning1 avser grovt sett fyra frågor. Till en första grupp hör regler om olika slag av utdelning: slututdelning, interimsutdelning och efterutdelning. Hit hör också regler om förskottslyftning. Till en andra grupp kan räknas sådana bestämmelser som reglerar hur ett utdelningsförslag skall upprättas och läggas fram så att det kommer till borgenärernas kännedom. En tredje kategori bestämmelser reglerar klander mot ett utdelningsförslag. Slutligen finns regler om när och hur borgenärerna har möjlighet att lyfta de medel som har tillagts dem i ett utdelningsförslag.

Föreskrifterna om utdelningsförfarandet har i sina huvuddrag stått oförändrade sedan KL:s tillkomst. Detta betyder dock inte att det i denna del av konkursförfarandet har framträtt något större behov av att revidera reglerna. Vad gäller formerna för utdelning är det framför allt systemet med underhandsutdelning som fäster uppmärksamheten vid att förutsättningarna för betalning av borgenärernas fordringar före slututdelning bör ses över. Också reglerna om efterutdelning har visat sig vara i behov av en översyn inte minst i belysning av det formlösa förfarande för utdelning i mindre konkurs som har kommit att tillämpas i fall då det rör sig om ett begränsat belopp som skall delas ut och utdelningsbilden är klar. Vid sidan härav finns anledning undersöka om reglerna om mindre konkurs också i några andra hänseenden bör föranleda ändringar i vad som nu gäller beträffande utdelning i stor konkurs. Kommittén syftar här på förfarandet då klander av ett utdelnings- förslag har bifallits och hur utbetalning av medel som har tillagts borgenär i ett utdelningsförslag skall gå till.

Det behov av översyn som sålunda har gett sig till känna beträffande utdelningsförfarandet avser inte grunddragen i nuvarande system för fördelning av konkursboets medel mellan borgenärerna. Detsamma gäller de reformer i fråga om andra delar av konkursförfarandet som kommittén har föreslagit i det föregående och som i vart fall formellt sett återverkar på regleringen i nu förevarande del. Kommittén avser här främst förslagen om ändrade regler om information till borgenärerna i fråga om bl. a. utdelnings- förslag (se avsnitt 4.4.2.4 och 4.4.3) samt om upphävande av bevaknings- kravet för det allmännas fordringar på skatter och avgifter och om inskränkning i förvaltarens gransknings- och anmärkningsplikt beträffande oprioriterade fordringar (se avsnitt 6.3.2. 1 och 6.3.4). Även om dessa förslag

1 Här bortses alltså från de regler som kan räk- nas till den materiella konkursrätten, dvs. de regler i 6 kap. KL som anger det belopp varpå utdelning beräknas. I dessa delar får hänvisas till vad som har sagts under 5 kap. ovan och sägs i specialmotivering- en till 5 kap. KLförsla- get.

i det enskilda fallet kan medföra att konkursförfarandet i avsevärd mån förenklas i nämnda hänseenden, bortfaller uppenbarligen inte på grund härav behovet av att ha regler om upprättande av ett utdelningsförslag, som innefattar en rättsligt sett bindande fördelning av tillgängliga medel, för den händelse förslaget inte inom viss tid överklagas hos rätten.

Trots det som har anförts nu skulle man givetvis kunna ställa frågan om det inte under vissa omständigheter framstår som en överloppsgärning att binda utdelningen av boets medel vid en formell ordning av nuvarande slag. Om det i en företagskonkurs finns bara ett mycket begränsat antal fordringshavare som kan komma i fråga för utdelning, t. ex. en bank med företagsinteckning som säkerhet, det allmänna som innehavare av vissa skattefordringar och några arbetstagare med lönefordringar, kan utdelningsbilden vara sådan, att något utrymme för tvekan angående fördelningen av medlen inte föreligger. Behovet av bl. a. regler om möjlighet för borgenärerna att kunna angripa eventuella felaktigheter i ett utdelningsförslag kan i fall av detta slag vara mycket begränsat. Man måste emellertid vid bedömningen av den nu ställda frågan hålla i minnet att företagskonkurser av det berörda slaget i åtskilliga fall kan handläggas som mindre konkurs (se vidare vad som sägs om utdelning i mindre konkurs i specialmotiveringen till 14 kap. 13 å KLförslaget). Frågans praktiska räckvidd är därför inte så stor som det i förstone skulle kunna synas. Vidare bör framhållas att upprättandet av ett utdelningsförslag i stor konkurs inte torde vålla förvaltaren något mera tidsödande arbete i så enkla utdelningssituationer som har beskrivits nyss. Från ordningssynpunkt är det givetvis även av stort värde att det alltid finns en i viss form upprättad handling, varav exakt kan utläsas hur boets medel har fördelats. Även om det från rättssäkerhetssynpunkt ibland kan vara av mindre intresse att utdelningen sker i en viss formbunden ordning, finns enligt kommitténs mening inte tillräckliga skäl att överväga någon inskränk- ning i kravet på upprättandet av ett utdelningsförslag som grund för fördelningen av boets medel och med den rättsliga innebörd som idag tilläggs ett sådant förslag (jfr även vad som sägs nedan om efterutdelning).

7.3.2. Formerna för utdelning

KL räknar med två slag av utdelning under konkurs: slututdelning och interimsutdelning. I båda fallen är det förvaltaren som beslutar när utdelning skall ske. Formerna för de två typerna av utdelning är väsentligen desamma. Först skall förvaltaren upprätta ett utdelningsförslag med en särskild förvaltningsredogörelse. Sedan skall förslaget bringas till bl. a. borgenärer- nas kännedom. Möjlighet ges härefter till klander av förslaget vid konkurs- domstolen. Klandras inte förslaget inom föreskriven tid eller har klander avgjorts genom lagakraftvunnet beslut, kan i princip varje borgenär slutgiltigt lyfta utdelning som har beräknats för hans fordran. Före klandertidens utgång kan en borgenär i princip endast mot borgen lyfta vad som tillkommer honom enligt förslaget. Klandras förslaget, gäller motsva- rande i fråga om berörd borgenär.

När det gäller förfarandet vid slututdelning finns det som har anförts nyss inte anledning att på någon mera väsentlig punkt frångå den ordning som nu gäller. Beträffande interimsutdelning är det visserligen tydligt att formerna

för förfarandet har verkat hämmande på konkursförvaltarnas benägenhet att föranstalta om sådan utdelning. Det arbete som läggs ned av förvaltaren i samband med en interimsutdelning har denne emellertid i stor utsträckning till godo vid slututdelningen. Även andra faktorer bidrar dock till den ringa förekomsten av interimsutdelning, t. ex. svårigheten för förvaltaren att tillräckligt snabbt utreda förutsättningarna för utdelning. Enligt vad som har upplysts för kommittén från förvaltarhåll är det likväl ett önskemål att systemet med interimsutdelning behålls, framför allt med tanke på opriori- terade borgenärer, som inte kan få betalt i förtid på annat sätt (jfr kommitténs ställningstagande nedan att inte föreslå bestämmelser om förskottsbetalning till oprioriterade borgenärer). Med hänsyn till vad som har anförts nu har kommittén stannat för att inte föreslå ett slopande av ordningen med interimsutdelning. _ För flertalet borgenärer som har bevakat sina fordringar i konkursen är det naturligen av intresse att så snart som möjligt kunna få betalt ur boet. En borgenär kan enligt KL också begära betalning i förskott under vissa förutsättningar. Endast en förmånsberättigad borgenär har rätt att lyfta sådant förskott. Han måste som regel ställa borgen för att det som han har lyft betalas tillbaka, om det visar sig att han inte har rätt att vid utdelning behålla vad han har lyft. Som har nämnts i det föregående har ordningen med förskottslyftning inte kommit att tillämpas i full överensstämmelse med KL:s föreskrifter. Någon begäran från borgenären om lyftning förekommer ofta inte. Det är i stället förvaltaren som vanligen tar initiativet och ser till att förmånsberättigade borgenärer får betalning på förhand. En anledning härtill är att den ränta boet kan få i bank på sina medel vanligen understiger den ränta som utgår på de prioriterade fordringarna, t. ex. en fordran till vars säkerhet företagsin— teckning har lämnats. Vid förskottsbetalning krävs vidare rätt sällan någon säkerhet. Banker och andra kreditinrättningar avkrävs över huvud taget inte någon säkerhet. Kravet härpå efterges emellanåt också beträffande andra borgenärer. Den nu beskrivna utvecklingen innebär att förvaltare i stor utsträckning tillämpar ett system med formlös underhandsutdelning? Detta system synes fungera utan olägenheter. Enligt kommitténs mening bör KL:s regler om förskottslyftning i en ny konkurslag anpassas efter den praxis som sålunda har utbildats. Det innebär att man i fortsättningen skall ha att tillämpa bara en form för utbetalning på förhand av vad som tillkommer en förmånsbe- rättigad borgenär. Det bör ligga i förvaltarens hand att betala ut medel i förskott antingen på eget initiativ eller efter begäran av borgenär. Kravet på ställande av säkerhet bör också göras mera flexibelt än vad som nu gäller vid förskottslyftning. Vad angår den närmare utformningen av kraven på ställande av säkerhet bör dessutom beaktas det önskvärda i att en samordning sker med vad som för motsvarande fall numera gäller på utsökningsrättens område enligt UB. Bestämmelser om förskottsbetalning har tagits upp i 10 kap. 13—16 åå KLförslaget. Till deras närmare innebörd 1Sådan utbetalning mås- återkommer kommittén i specialmotiveringen (avsnitt 13.2.4). te givetvis hållas 151” En särskild frå a är om även 0 rioriterade bor enärer bör komma i frå a från lyftnång av medel g _ P g g som har t1llagts en bor- för förskottsbetalning. Som tidigare har angetts äger utdelning för fordringar genä, i ett formligt ut- utan förmånsrätt rum mera sällan och, när sådan utdelning sker, är delningsförslag.

utdelningsprocenten låg. Kommittén har därför inte funnit något egentligt behov föreligga att vidga möjligheterna till förskottsbetalning också till borgenärer utan förmånsrätt. Eftersom förskottsbetalning för oprioriterade fordringar skulle få äga rum först efter sådan betalning för förmånsberz'ätti- gade fordringar, skulle utrymmet för en tillämpning av en regel om förskottsbetalning för fordringar utan förmånsrätt dessutom i praktiken bli mycket ringa. Med hänsyn till det anförda saknas enligt kommittén anledning att föreslå bestämmelser om förskottsbetalning till oprioriterade borgenä- rer.

Kommittén har prövat tanken att slå samman instituten interimsutdelning och förskottslyftning till ett förfarande. Avsikten därmed skulle vara att endast en uppsättning bestämmelser skulle finnas som reglerade hur betalning kan ske till borgenärerna före slututdelningen. En sådan reglering skulle emellertid, för att väl kunna fylla sin funktion, behöva innehålla bl. a. tvingande bestämmelser om utdelning motsvarande de i 126 å andra stycket KL om interimsutdelning till oprioriterade borgenärer. Inte heller möjlig- heterna till en successiv avveckling av konkursboet genom definitiva utdelningar, som alltså kan bli föremål för klander, skulle enligt kommitténs uppfattning kunna avvaras. Över huvud skulle en reglering av antytt slag behöva omfatta så gott som samtliga de inslag som nu finns beträffande interimsutdelning och förskottslyftning. Eftersom den praktiska vinsten av en sammanslagning av de båda instituten således torde bli ringa har kommittén avvisat tanken på en sådan ändring.

Av större intresse är frågan om nuvarande regler om efterutdelning kan förenklas i belysning av det system som förekommer vid fördelning av medel i mindre konkurs (se härom specialmotiveringen till 14 kap. 13 å KLförslaget). När medel blir tillgängliga för utdelning i stor konkurs efter det att konkursen har avslutats skall enligt huvudregeln i 148 å KL efterutdelning äga rum. I allmänhet är det fråga om mindre belopp som skall delas ut i efterhand. Utdelningsbilden är också i många fall okomplicerad när det blir aktuellt att fördela medel efter konkursens slut. Detta hänger samman med att eventuella frågor rörande borgenärernas inbördes rätt till utdelning måste ha retts ut i samband med upprättandet av slututdelningsförslaget och, om det varit erforderligt, i efterföljande klandermål. I sammanhanget är dock att beakta att kommittén har föreslagit att en fordran skall få göras gällande också efter konkursens avslutande, när efterutdelning med anledning av nytillkomna medel blir aktuell (se avsnitt 6362). Om någon fordran inte har gjorts gällande i efterhand bör emellertid i princip med ledning av slututdelningsförslaget utan större svårighet kunna avgöras hur de medel skall fördelas som blir tillgängliga efter det att konkursen har avslutats. Det kan med hänsyn härtill ofta framstå som onödigt att beträffande fördelningen av medlen genomföra det fullständiga förfarande med avseende på framläggande av utdelningsförslag med förvaltningsredogörelse och bekant- görande som är föreskrivet angående slututdelning.

Mot bakgrund av den ordning för utdelning i mindre konkurs som har utbildat sig i praxis, när antalet utdelningsberättigade borgenärer är starkt begränsat och det är uppenbart hur medlen skall fördelas mellan borgenä- rerna, föreslår kommittén i avsnitt 13.3.1 för dessa fall ett förenklat utdelningsförfarande innebärande att något formellt utdelningsförslag inte

behöver upprättas. Förvaltaren får i stället efter tillsynsmyndighetens hörande direkt tillställa en borgenär de medel som tillkommer denne (se 14 kap. 13 å KLförslaget). Förvaltaren skall sedan genast anmäla åtgärden hos rätten och tillsynsmyndigheten. Utdelning i konkursen skall anses fastställd enligt anmälningen när denna har kommit in till rätten. Detta förenklade utdelningsförfarande kan enligt KLförslaget användas också vid efterutdel- ning i mindre konkurs (se 14 kap. 16 å), där redan nu kungörelse om att ett nytt utdelningsförslag har upprättats behöver utfärdas endast om skäl finns till det (se 185 g å andra stycket KL).

Enligt kommitténs mening bör möjlighet till ett enklare förfarande vid efterutdelning öppnas också vid stor konkurs, när förhållandena i det enskilda fallet är okomplicerade. Här åsyftas främst fall då det efter konkursens slut blir aktuellt att dela ut ett belopp till en eller få borgenärer och dessa ostridigt är berättigade till medlen. Vid kommitténs förut berörda hearing den 23 september 1981 (se bilaga 1 och 2 under A 4) har också rätt enighet om att nytillkomna medel bör få mer formlöst än f. n. överlämnas till den eller de borgenärer som enligt förslaget till slututdelning står i tur för dessa. Beloppets storlek har härvid ansetts inte böra spela någon avgörande roll.

Med hänsyn till vad som har anförts nu föreslår kommittén att vid sidan av gällande huvudregel om efterutdelning en bestämmelse om förenklad sådan utdelning införs. Bestämmelsen bör gå ut på att medel som blir tillgängliga för utdelning sedan konkursen har avslutats får av förvaltaren tillställas den eller de borgenärer som är närmast berättigade till dem utan att något formellt utdelningsförslag upprättas. En förutsättning för att så skall få ske bör emellertid vara att det är uppenbart vem som skall erhålla betalningen och att förhållandena även i övrigt är av enkel beskaffenhet. Något krav på inhämtande av tillsynsmyndighetens mening bör dock inte ställas upp. I likhet med vad som föreslås för motsvarande fall vid mindre konkurs bör förvaltaren anmäla sin åtgärd hos rätten och tillsynsmyndigheten. Efterut- delning i konkursen bör anses fastställd enligt anmälningen när denna har kommit in till rätten. Kommittén har övervägt huruvida det förordade förenklade förfarandet vid efterutdelning borde begränsas till fall där medlen inte överstiger ett visst belopp. Med hänsyn till kraven på uppenbarhet och enkelhet (jfr beträffande mindre konkurs 1 kap. 2 å andra stycket 2 och 14 kap. 13 å KLförslaget) är det dock enligt kommitténs mening inte erforderligt med någon sådan föreskrift. Den föreslagna regleringen har tagits upp i 10 kap. 22 å KLförslaget.

Också när medel tillställs borgenär utan att förslag till efterutdelning upprättas bör förvaltaren avge slutredovisning för sin förvaltning av medlen till tillsynsmyndigheten (se vidare under 9 kap.).

Enligt kommitténs mening bör en motsvarighet till undantagsregelni 1485 KL om överlämnande av nytillkomna medel till gäldenären finnas också i en ny konkurslag. Det kan nämligen tänkas att medlen inte förslår till betalning ens av de begränsade kostnader som en förenklad efterutdelning enligt KLförslaget medför.

7.3.3. Förfarandet vid bifallet klander mot ett utdelningsförslag

Som har angetts i avsnitt 7.2.2 saknar KL bestämmelser om förfarandet när klander mot ett utdelningsförslag i stor konkurs bifalls (jfr beträffande mindre konkurs 185 f å tredje stycket KL). I praxis har dock återförvisning av det klandrade förslaget till förvaltaren brukat ske också i stor konkurs. Enligt kommitténs mening bör lämpligen införas regler som för stor konkurs anger hur rätten och förvaltaren skall gå till väga när klander mot förslag till utdelning har vunnit bifall. Eftersom vid stor konkurs ett utdelningsförslag ofta är av mera invecklad beskaffenhet, bör ärendet i princip alltid återförvisas till förvaltaren. Denne har därefter att upprätta ett nytt förslag.

Idet nya utdelningsförslaget bör som regel göras endast sådana ändringar i förhållande till det tidigare förslaget som föranleds av klandrarens bifallna yrkande eller som eljest är en omedelbar följd av rättens ställningstagande. Den nuvarande bestämmelsen i 131 å KL om att bifall till en borgenärs klandertalan i vad det avser utdelning till viss annan borgenär också skall gälla till förmån för den som inte har deltagit i klandret skall vidare gälla även enligt KLförslaget (se 10 kap. 7 å). I princip skall däremot omständigheter som oberoende av klandret inträffar under tiden mellan upprättandet av det ursprungliga utdelningsförslaget och det ändrade inte beaktas. Detta motiveras av att en borgenär inte skall behöva riskera att vidkännas andra inskränkningar i sin genom det klandrade förslaget fastlagda rätt till utdelning än som påkallas av utgången av klandermålet. En annan ordning skulle medföra t. ex. att en mindre ändring i ett utdelningsförslag föranledde en kanske väsentlig minskning av en borgenärs utdelningsrätt på grund av en inträffad omständighet som saknar varje samband med klandertalan. Nya tillgångar som blir tillgängliga under mellantiden och som alltså i och för sig skulle kunna medföra en ökad utdelning för borgenärerna bör inte heller omfattas av det ändrade förslaget. När fråga är om slututdelning skall enligt 10 kap. 17 å KLförslaget liksom enligt 146 å KL konkursen anses avslutad när utdelningsförslaget enligt utfärdad kungörelse först skolat vara tillgängligt för granskning, varför tillkommande medel får bli föremål för efterutdelning enligt reglerna om sådan utdelning. I detta läge kan det bli aktuellt att tillämpa de bestämmelser om förenklad efterutdelning som kommittén har föreslagit.

Det som har sagts nu har närmast gällt klander av förslag till slututdelning. Om det klandrade förslaget har avsett interimsutdelning, synes någon obligatorisk återförvisning inte behöva ske.

Angående det nya utdelningsförslaget bör gälla samma bestämmelser om bekantgörande samt möjlighet till granskning och klander som beträffande det ursprungliga förslaget.

Den nu förordade regleringen finns i 10 kap. 8 å KLförslaget.

7.3.4. Utbetalning av medel som har tillagts en borgenär i ett utdelningsförslag

Som har nämnts förut har kommittén funnit anledning överväga också om nuvarande regler rörande lyftning av medel som har tillagts en borgenär i ett

utdelningförslag kan förenklas. Av 147 & KL följer att en utdelningsberät- tigad borgenär har att själv ta initiativ till lyftning av honom tillkommande medel. Om borgenären vid slututdelning inte inom viss tid har begagnat sig av sin lyftningsrätt, skall förvaltaren underrätta honom om att medel finns att lyfta med erinran om att han eljest enligt 148 a & kan gå förlustig sin rätt till utdelning.

Vid tillkomsten av KL övervägde man att införa skyldighet för förvaltaren att med posten översända de medel som skulle delas ut till borgenärerna. Med hänsyn i första hand till att tillvägagångssättet inte ansågs kunna användas när en borgenärs fordran grundade sig på en löpande förbindelse stannade man för den ordning som nu gäller enligt 147 & KL.l Genom 1979 års reform infördes beträffande mindre konkurs en regel enligt vilken förvaltaren, sedan beslut om fastställelse av utdelning i konkursen har vunnit laga kraft, snarast skall tillställa borgenär de medel som tillkommer denne (185 g 5 första stycket KL). I förarbetena till bestämmelsen angavs att när en borgenärs fordran är grundad på en löpande fordringshandling, får förvaltaren se till att handlingen återställs eller förses med anteckning om verkställd betalning. Även särskilt kvitto kan krävas.2 I mindre konkurs skall sålunda förvaltaren självmant se till att borgenären får sin utdelning. Kommittén föreslår inte någon ändring på denna punkt (se 14 kap. 12 5). I praktiken brukar förvaltaren också i stora konkurser tillställa borgenärerna * Se 1911 års betänkande deras utdelning när så kan ske. En motsvarande ordning föreslås för övrigt i S' 378' Norge.3 2 Se prop. 1978/79:105 Enligt kommitténs mening finns inte något bärande skäl för att inte i stor 5- 337' Jfr KLK H 5- konkurs nu införa samma ordning i fråga om hur borgenärerna skall tillställas 543153? Såå/265211? 5 dem tillkommande utdelning som gäller vid mindre konkurs. Principen bör f_ således vara den att förvaltaren självmant tillställer borgenär de medel som 3 Se 5 132 i det norska denne har rätt till. KLförslagets regel I ämnet (10 kap. 18 &) har utformats 1 lagförslaget (Ot prp m. enlighet härmed. 50 1980—81 5. 255).

" n Jf' kan”

. lata,... [' **

lll-ll” IILL kl'

,t' ty

7.1. Inledning

KL:s nuvarande reglering (6 kap.) av hur konkursboets medel istor konkurs fördelas mellan borgenärerna har två huvudbeståndsdelar. Dels finns en rad bestämmelser om själva förfarandet vid utdelning. Här ingår föreskrifter om olika former för utdelning, förfarandet vid upprättande och framläggande av ett utdelningsförslag, klander av sådant förslag samt lyftning av det som har tillagts borgenär i utdelningsförslag. Dels finns vissa föreskrifter som anses tillhöra den materiella konkursrätten, nämligen reglerna om utdelning i solidariskt ansvarig gäldenärs konkurs och för suspensivt villkorad fordran, ränteberäkning och rabattering av fordran och uppskattning av vissa fordringar samt om kvittning i konkurs. Här skall endast den första huvudkategorin behandlas. Beträffande den senare hänvisas till 5 kap. ovan och till 5 kap. KL förslaget.

Regleringen av det formella utdelningsförfarandet har i sina grunddrag stått oförändrad sedan KL:s tillkomst. En del regler har visserligen ändrats genom 1979 års reform till följd av att institutet rättens ombudsman då avskaffades. Ändringarna innebar att beslutanderätten i vissa fall lades på förvaltaren ensam, medan tillsynsmyndigheten i somliga fall övertog rättens ombudsmans funktioner. Kommittén lägger i det följande fram förslag till ändring av regleringen på några ytterligare punkter där ett reformbehov har visat sig föreligga. Ändringsförslagen avser främst reglerna om förskottslyft- ning, förfarandet när framställt klander mot ett utdelningsförslag bifalls samt efterutdelning.

7.2. Nuvarande förhållanden1

7.2.1. Allmänt om utdelning

I stor konkurs kan utdelning av boets egendom till borgenärerna ske på olika sätt. Det förfarande varigenom gäldenärens skulder till borgenärerna avses

1 Med hänsyn till att kommittén har föreslagit att institutet borgenärsed skall avskaffas (se avsnitt 6.3.7), berörs i det följande inte de bestämmelser i 6 kap. KL som angår sådan ed.