NJA 2006 s. 420

Domskäl

HD (justitieråden Munck, Victor, referent, och Nyström) meddelade den 22 juni 2006 följande beslut:

Skäl

Bestämmelser om ansvar för annans rättegångskostnader i tvistemål finns i 18 kap. RB. Som huvudregel gäller enligt 1 § att part som tappar ett mål är skyldig att ersätta motparten för hans rättegångskostnader. I överensstämmelse med den regeln förpliktades konkursbona i målen angående bristtäckning att ersätta kärandenas rättegångskostnader. Av 7 § framgår att också den som är ställföreträdare för part under vissa förutsättningar kan förpliktas att jämte parten ersätta en motparts rättegångskostnader. För att sådan ersättningsskyldighet skall föreligga krävs att ställföreträdaren genom vårdslöshet eller försummelse i processföringen vållat kostnad för motparten.

Kärandena har inte gjort gällande att deras rättegångskostnader helt eller till någon del skulle ha uppkommit genom vårdslöshet eller försummelse i processföringen från A.S:s sida. Vad de gjort gällande är istället att A.S. är skadeståndsskyldig på den grunden att han vållat kärandena skada genom att inte tillse att kärandena vid ogillande av konkursbonas talan skulle kunna få ersättning för sina av domstol utdömda rättegångskostnader.

En konkursförvaltare är enligt 17 kap. 1 § konkurslagen skyldig att ersätta de skador som han vid fullgörande av sitt uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet tillfogar boet, en konkursborgenär eller gäldenären. Bestämmelsen skall läsas med beaktande av de förpliktelser som gäller för förvaltningen. Den centrala bestämmelsen i det hänseendet är 7 kap. 8 § enligt vilken förvaltaren skall ta till vara borgenärernas gemensamma rätt och bästa samt vidta alla de åtgärder som främjar en förmånlig och snabb avveckling av boet. Av bestämmelsen i 7 kap. 8 § följer att konkursförvaltaren i borgenärernas gemensamma intresse är i princip berättigad och skyldig att avveckla konkursgäldenärens rättsförhållanden så förmånligt som möjligt, även om detta leder till motsvarande förlust för motparten i rättsförhållandet och även om motparten är en konkursborgenär eller i vart fall genom avvecklingen kommer att få en fordran i konkursen. Konkursförvaltaren kan således vara skyldig att häva avtal, driva in fordringar eller vägra att lämna ut förskottsbetalade varor.

Om motparten drabbas av förlust genom att konkursförvaltaren häver ett avtal, driver in en fordran, vägrar att lämna ut förskottsbetalade varor eller inleder en rättegång som åsamkar motparten rättegångskostnader, kan det ge motparten en fordran att bevaka i konkursen eller en massafordran, men han har inte rätt till skadestånd för förlusten enligt 17 kap. 1 § konkurslagen från förvaltaren. Han har nämligen inte lidit skadan i egenskap av konkursborgenär.

Andra än de som omfattas av skyddet i 17 kap. 1 § konkurslagen (alltså motparter eller tredje män) kan, i enlighet med vad som föreskrivs i 2 kap. 2 § skadeståndslagen, få ersättning från förvaltaren för ren förmögenhetsskada, om skadan orsakats genom brott. I vissa fall skulle denna bestämmelse kunna bli tillämplig när det gäller skadestånd avseende rättegångskostnader som inte blivit ersatta. Främst kommer därvid i åtanke straffbestämmelserna i 8 kap. 1-3 §§ RB som enligt 4 § är tillämpliga även beträffande ställföreträdare. Bestämmelserna innefattar förbud mot att inleda eller föranleda rättegång mot bättre vetande, att mot bättre vetande föra talan mot dom eller beslut och att genom otillbörlig åtgärd förhala rättegång. Även bestämmelsen om vårdslöshet mot borgenärer i 11 kap. 3 § BrB torde under vissa förhållanden kunna ligga till grund för att utdöma skadestånd för ren förmögenhetsskada i form av inte ersatta rättegångskostnader. Bestämmelsen avser bl.a. den som, när han är på obestånd eller när påtaglig fara föreligger för att han skall komma på obestånd, inlåter sig på äventyrligt företag och därigenom uppsåtligen eller av grov oaktsamhet försämrar sin förmögenhetsställning i avsevärd mån. Att skadan skulle ha vållats genom brott har dock inte påståtts i målet.

Varken bestämmelsen i 17 kap. 1 § konkurslagen eller den i 2 kap. 2 § skadeståndslagen skall förstås så att ersättningsskyldighet är utesluten i andra fall än dem som uttryckligen nämns i bestämmelserna. I de fall då konkursförvaltaren åsidosatt en norm till skydd för tredje man som får anses gälla för förvaltningen kan förutsättningar föreligga för att utdöma skadestånd (jfr prop. 1986/87:90 s. 413 och NJA 1996 s. 700). Frågan blir därmed om det - som kärandena gjort gällande i målet - finns en norm som innebär att en konkursförvaltare inte skall väcka talan om boet saknar medel att ersätta svarandens rättegångskostnader.

HD har i rättsfallet NJA 1999 s. 131 slagit fast att vad som primärt är avgörande för om en konkursförvaltare bör inleda en talan om återvinning är om anspråket kan anses utgöra en reell tillgång i konkursen. Vid den bedömningen måste enligt rättsfallet beaktas såväl de rättsliga möjligheterna att vinna framgång med återvinningstalan som de faktiska utsikterna att vid bifall till talan få ut något av återvinningssvaranden. Det angavs också att relationen mellan det belopp som talan avser och de kostnader som boet riskerar om talan inte vinner bifall självfallet är av betydelse och att den omständigheten att en borgenär är villig att ställa garantier för boets kostnader kan påverka bedömningen.

Om en konkursförvaltare inlett en process utan att kunna anses ha varit berättigad till detta är boets ersättningsskyldighet för motpartens rättegångskostnader en sådan skada som förvaltaren kan vara skyldig att ersätta konkursboet enligt 17 kap. 1 § konkurslagen. Någon ersättningsgill skada för boet uppkommer emellertid inte i de fall då boet saknar medel för att betala rättegångskostnaderna. Frågan är om en konkursförvaltare under sådana omständigheter bör eller t.o.m. har skyldighet att helt bortse från risken att boet drabbas av ansvar för rättegångskostnader.

Vad som talar för detta är främst förvaltarens uppgift att ta till vara borgenärernas gemensamma bästa. Föreskriften om denna skyldighet för förvaltaren tar som nämnts sikte på konkursborgenärerna. Betraktad enbart från dessas utgångspunkt innebär den omständigheten att boet saknar tillgångar att några förlustrisker inte föreligger. Effekten av ett sådant synsätt skulle kunna bli att förvaltare i de fall då boet saknar tillgångar anses skyldiga att processa i större omfattning än då boet har förmåga att göra rätt för sig om det tappar målet. Eftersom kostnaderna då boet saknar tillgångar drabbar andra rättssubjekt än konkursborgenärerna, skulle förvaltaren i sådana fall ha att göra en annan avvägning än i situationer då boet har medel att betala rättegångskostnaderna eller åtminstone en del av dem.

En sådan ordning innebär i sin förlängning en så påtaglig avvikelse från vanliga likabehandlingsprinciper att det står klart att den inte skulle vara godtagbar, om konkursförvaltningen hade utgjort en form av myndighetsutövning. Så är inte fallet. Konkursförvaltaren har visserligen anförtrotts myndighetsutövning på ett speciellt område, nämligen vid tillämpning av lönegarantilagstiftningen. I övrigt tillhör konkursförvaltaren - i likhet med exempelvis boutredningsmän, likvidatorer, gode män och offentliga försvarare - en grupp av funktionärer med speciella uppdrag som är förordnade av det allmänna men som framstår snarare som enskildas förtroendemän än det allmännas och inte anses utöva myndighet i egentlig mening (jfr Bengtsson och Strömbäck, Skadeståndslagen, 2 uppl. s. 101 och Bengtsson, Det allmännas ansvar enligt skadeståndslagen, 2 uppl. s. 56).

Även om en konkursförvaltare således inte ägnar sig åt myndighetsutövning, kan han i de hänseenden som nu är aktuella inte utan vidare jämställas med företrädaren för exempelvis ett aktiebolag. Som redan nämnts utses han inte av borgenärerna utan av rätten. Konkursförvaltningen är föremål för en speciell offentlig kontroll som skall säkerställa bl.a. en enhetlig och lämplig tillämpning. Särskilda krav ställs på förvaltarens insikter och erfarenheter och lämplighet för uppdraget i övrigt. Det har förutsatts att förvaltaren måste kunna låta andra hänsyn än det rena borgenärsintresset spela in när han bedömer frågor med anknytning till konkursförvaltningen (prop. 1986/87:90 s. 111), och han har bl.a. ålagts särskilt ansvar för vad som är ägnat att långsiktigt främja sysselsättningen liksom för utredningen av borgenärsbrott. Det förtjänar nämnas att det i målet är upplyst att Konkursförvaltarkollegiernas förening år 1997 antagit ett yttrande enligt vilket hänsyn till motparten och konkursboets massaborgenärer talar för att förvaltaren av konkursförvaltaretiska hänsyn bör avstå från att väcka talan om konkursboet saknar medel eller andra tillgångar och berörd borgenär inte ställer säkerhet för eventuella rättegångskostnader.

Övervägande skäl får anses tala för att det inte är förenligt med det särskilda ansvar som faller på en konkursförvaltare, att denne vid övervägande av frågan om talan vid domstol skall väckas skall kunna - med avvikelse från det synsätt som annars skall tillämpas - bortse från risken att konkursboet kan förpliktas att ersätta motparten dennes rättegångskostnader just i sådana fall då det kan förutses att boet inte skulle ha förmåga att fullgöra denna skyldighet. Detta innebär också att den omständigheten att en borgenär ställer en garanti för motpartens rättegångskostnader kan vara av betydelse för bedömningen av om en förvaltare bör inleda en rättegång även om konkursboet saknar egna tillgångar för att betala sådana kostnader. I enskilda fall kan en sådan garanti vara en förutsättning för att det skall kunna anses försvarligt att en konkursförvaltare väcker talan.

I vad mån en konkursförvaltare som underlåtit att införskaffa en garanti för motpartens rättegångskostnader också kan vara skadeståndsskyldig i förhållande till denne är en annan fråga. För den grannlaga bedömning som inledandet eller fullföljandet av en process förutsätter måste förvaltaren anses ha ett betydande handlingsutrymme i de skiftande situationer som kan föreligga (jfr NJA 2005 s. 443) och där givetvis utsikterna att vinna framgång med en process är av grundläggande betydelse. Vid bedömningen kan det också finnas anledning att beakta om det endast finns en eller ett fåtal borgenärer i konkursen och denne eller dessa utan vidare har förmåga att ställa garanti.

Under alla förhållanden står det klart att det endast är i speciella fall som det nu anförda kan anses innebära att en konkursförvaltare som väcker en talan vid domstol är skyldig att se till att motparten kan få ersättning för sina rättegångskostnader om boet tappar talan. I svensk rätt finns inte något allmänt krav på att den som är part i en rättegång skall ha förmåga att ersätta motpartens rättegångskostnader och något sådant generellt krav kan inte heller utan lagstöd uppställas för konkursbon (jfr NJA 2000 s. 144). Den till HD hänskjutna frågan bygger emellertid på en sådan förutsättning. Den skall därför besvaras med att en konkursförvaltare inte har någon sådan generell skyldighet som anges i frågan.

Domslut

HD:s avgörande

HD förklarar att en konkursförvaltare som väcker talan om s.k. bristtäckning enligt aktiebolagslagen inte har någon generell skyldighet att vid skadeståndsansvar tillse att svaranden i det målet vid ogillande av talan kan få ersättning för sina av domstol utdömda rättegångskostnader.