NJA 1995 s. 241

(Jfr 1974 s 390, 1974 s 629 1 och 1987 s 600)

T.G. väckte d 16 sept 1993 vid Ängelholms TR talan mot K.G. med yrkande att TR:n skulle tillerkänna honom vårdnaden om parternas son W..

K.G. bestred T.G:s talan och yrkade för egen del att hon skulle tillerkännas vårdnaden om sonen. I första hand gjorde hon dock gällande att T.G:s talan skulle avvisas eftersom såväl hon som W. hade sitt hemvist i Norge och svensk domstol därför inte var behörig att pröva saken.

T.G. gjorde gällande att hela familjen hade sitt hemvist i Sverige.

V TR:n (hovrättsassessorn Kerstin Hardgren) anförde i slutligt beslut d 11 febr 1994: T.G. och K.G. träffades i slutet av 1980-talet. De flyttade samman och var som sammanboende skrivna på den gemensamma bostadsadressen i T.G:s tidigare bostad i Vegeholm utanför Ängelholm. T.G. är medborgare i Sverige och K.G. är medborgare i Norge. Den 16 juni 1991 föddes parternas gemensamme son W., även han norsk medborgare. Föräldrarna har gemensam vårdnad om pojken. Sedan samboförhållandet upphört under sommaren 1993 begav sig K.G. tillsammans med W. till Norge, där hon sedan dess befunnit sig. W. har vistats hos henne med undantag för en period från början av dec 1993 till mitten av jan 1994 då han vistats i Sverige.

TR:n har hållit huvudförhandling vad avser frågan om rättegångshinder.

Skäl.

I målet är till att börja med utrett: K.G. arbetar sedan länge som flygvärdinna med stationering i Oslo. Redan då hon träffade T.G. hade hon stora skulder i Norge. Någon gång under tiden hösten 1992-våren 1993 började parterna diskutera möjligheten att med tillämpning av det i Norge gällande gäldssaneringsinstitutet ordna hennes ekonomi. Ett av skälen till det var att parternas ekonomiska förhållanden ofta vållade misshälligheter mellan dem. De beslutade att pröva gäldssanering. För att dessa regler skulle vara tillämpliga på K.G. måste hon vara bosatt i Norge. Den 16 april 1993 undertecknade parterna en "melding til folkeregistret om flytting fra utlandet" enligt vilken de och sonen W. d 1 maj 1993 skulle flytta till Norge. K.G. ansökte också d 27 april 1993 om "skattekort for utenlandske borgere" och d 28 april 1993 om "barnehagesplass" inom Os kommune. I en d 6 maj 1993 daterad handling sade hon upp W:s plats vid Montessoriföreningens daghem i Ängelholm till d 1 aug 1993. Under juli månad 1993 vistades K.G., W. och gäster i familjens sommarhus i Båstad. Efter ett gräl mellan parterna d 28 juli 1993 lämnade K.G. Båstad tillsammans med W. och begav sig till sina föräldrar i Os. Enligt en d 4 aug 1993 dagtecknad handling ingick hon hyresavtal för tiden från d 1 jan 1994 avseende en lägenhet om två rum och kök belägen i Os. T.G. besökte Os d 10 - 12 aug 1993. I ett faxmeddelande avsänt d 19 aug 1993 meddelade K.G. T.G. att deras förhållande var slut. Hon hämtade sin bil i Vegeholm under sept 1993. Hon har även hämtat en del kläder men merparten av hennes och W:s tillhörigheter finns kvar i familjens tidigare bostad. Under hösten 1993 besökte T.G., som från d 10 sept 1993 åter är skriven i Sverige, vid flera tillfällen Norge för umgänge med W.. Vid umgängestillfälle d 7-8 dec 1993 återlämnade inte fadern W. till K.G. utan tog honom med sig till Sverige. Midhordland Herredsrett, Norge, där K.G. väckt talan i vårdnadsfrågan genom "stevning" daterad d 22 okt 1993, beslutade d 21 dec 1993 att hon skall ha daglig omsorg om W. till dess saken är rättskraftigt avgjord. W. har erhållit plats hos dagmamma i Os. Vid årsskiftet 1993/94 framställde K.G. önskemål till T.G. om att få hämta sina tillhörigheter. Parterna har emellertid inte kunnat enas om förutsättningarna härför. I samband med huvudförhandlingen d 18 jan 1994 vid härvarande tingsrätt i frågan om rättegångshinder träffade parterna överenskommelse rörande vårdnaden om W. och i andra frågor. Överenskommelsen innebar bland annat att W. skulle stanna i Sverige till d 31 jan 1994 då han skulle hämtas av modern. Den 21 jan 1994 tog K.G. pojken med sig till Norge utan T.G:s vetskap.

T.G. har till stöd för sin inställning i frågan om rättegångshinder anfört: W:s hemvist är avgörande för vilket lands domstolar som är behöriga att pröva vårdnadsfrågan. Med hemvist förstås den plats där en person har sin bosättning. Denna skall med hänsyn till varaktighet och övriga omständigheter framstå som stadigvarande. Det skall vara personens avsikt att i fortsättningen normalt vistas i det nya landet. Vid beaktande av samtliga omständigheter skall W. anses ha hemvist i Sverige. Han är född i Sverige, har vuxit upp här och har här anknytning i form av släktingar, kamrater och dagis. Då T.G. skrev under anmälan om flyttning till Norge gjorde han det under förutsättning att den gjordes för skens skull. Från början var han tveksam, men sedan han kontrollerat att det inte skulle få skattemässiga konsekvenser för honom gick han med på K.G:s önskemål om att även han skulle skriva sig hos hennes föräldrar i Norge. Familjen skulle inte stadigvarande bosätta sig i Norge. Det fanns därför inte någon anledning att träffa närmare överenskommelser rörande vistelsen där. K.G. och W. skulle bo ungefär halva tiden i Norge och halva tiden i Vegeholm, medan han skulle visa sig i Norge då och då. Han sökte inte arbete i Norge men var i kontakt med en tidigare arbetsgivare till K.G. om möjligheten att upprätta ett konsultavtal för skens skull. Frågan rann emellertid ut i sanden. Avsikten med samtliga åtgärder var att inför norska myndigheter ge sken av att familjen hade hemvist i Norge så att K.G. skulle kunna bli föremål för gäldssanering. Vistelsen i Norge skulle inte börja d 1 maj 1993, utan vid någon senare tidpunkt, och skulle vara till dess skuldsanering genomförts, dock längst till årsskiftet 1993/94. Allt detta var de överens om då flyttningsanmälan skrevs under och det var också vad de sade till personer i sin omgivning. Eftersom de har gemensam vårdnad om W. är det deras gemensamma avsikt med flyttningen som är avgörande. Det saknar betydelse att K.G. senare ändrat uppfattning. Uppsägningen av dagisplatsen i Ängelholm fick han kännedom om först i slutet av juli 1993 i samband med att förhållandet med K.G. tog slut. Han är av uppfattningen att det blev bra mellan dem igen vid hans besök d 10-12 aug 1993 och att det definitivt blev slut först d 19 aug 1993. Att hon i början av aug 1993 tecknat hyresavtal fick han veta i det här målet. K.G. och W. bor alltjämt hos hennes föräldrar under provisoriska former; så sover till exempel W. i en resesäng. - Vid tidpunkten för talans väckande hade inte heller K.G. ändrat sitt hemvist utan det får anses ha varit flytande. Hennes arbetsförhållanden var desamma som då hon bodde i Sverige, hon hade inte flyttat till egen bostad och hon hade sina tillhörigheter kvar i Sverige. Dessutom var hennes bil alltjämt registrerad i Sverige. Omständigheterna är alltför oklara för att hennes boende i Norge skall kunna anses ha varit avsett att vara under en längre tid. Om hennes hemvist ej förändrats kan inte heller W:s hemvist ha blivit ett annat. - Slutligen görs det gällande att K.G. gjort sig skyldig till rättsbedrägeri och att flyttningen till Norge till följd därav ej skall få någon betydelse för bedömningen av W:s hemvist. Hon har planlagt och iscensatt flyttningen till Norge för att få talan om vårdnaden om W. prövad av norsk domstol, vilket skulle kunna vara till fördel för henne. I vart fall kan hon ha uppfattat det så att hon skulle ha större möjlighet att få vårdnaden vid en process i Norge och om hon hade W. hos sig där. Hon har sagt upp dagisplatsen utan att T.G. känt till det och hon har lämnat kvar sina tillhörigheter för att inte väcka misstankar hos honom. Hon har anfört gäldssaneringen som skäl för flyttning och uppgivit att hon under hösten avsåg att delta i sociala evenemang i Vegeholm, allt för att invagga omgivningen i tron att vistelsen i Norge skulle bli kortvarig. Någon avsikt att underkasta sig gäldssanering har hon inte haft och hon har inte heller ansökt om någon sådan åtgärd.

K.G. har genmält: Det avgörande för vilken domstol som är behörig är W:s och/eller hennes hemvist. Avgörande för den bedömningen är vistelsens varaktighet och övriga omständigheter. De har båda hemvist i Norge och har haft det sedan d 28 juli 1993, alltså även då talan väcktes. Flyttningen till Norge skedde inte för skens skull. Hon och T.G. hade kommit överens om att hon skulle ansöka om gäldssanering i Norge, vilket förutsatte att hon bodde där. Från början var avsikten att hon och W. skulle flytta men då hon bad T.G. att skriva under flyttningsanmälan ville även han stå med där eftersom han ansåg att familjen skulle hålla ihop. Hon blev förvånad men glad. Det bestämdes att flyttningen skulle ske d 1 aug 1993 och hon kom överens med den tidigare barnflickan R.T. om att denna skulle sköta W. en vecka i augusti månad. T.G. visste att hon sade upp dagisplatsen i Ängelholm. Skuldsaneringen skulle ha kunnat vara klar till årsskiftet 1993/94, men det bestämdes inte något om hur lång vistelsen skulle bli; de var båda på det klara med att deras förhållande sedan länge var så dåligt att det kunde bli fråga om att de separerade. De angav dock skuldsaneringen som skäl till flyttningen. K.G. hade redan då flyttningsanmälan skedde tankar på att inte återvända till Sverige men hon hoppades att relationen skulle förbättras. Efter grälet d 28 juli 1993 bestämde hon sig för att lämna T.G. för gott och bosätta sig i Norge för lång tid framåt. Hennes avsikt var dock att besöka Vegeholm under hösten tillsammans med W.. T.G:s besök d 10 -12 aug 1993 var endast ett vanligt artighetsbesök. - För att nytt hemvist skall uppstå räcker det att det föreligger avsikt att stanna länge i landet. Än mer gäller det för den som, vilket är fallet med K.G., återvänder till det land där personen är medborgare.

Vilken avsikt T.G. hade är ointressant. - Det bestrids att K.G. skulle ha gjort sig skyldig till rättsbedrägeri. Det materiella innehållet i lagstiftningen vad gäller vårdnad är detsamma i Sverige och Norge. K.G. vinner därför ingen fördel av om talan prövas i Norge. Hon kände inte till de tillämpliga rättsreglerna förrän hon under hösten 1993 anlitade advokat. Under sommaren och hösten 1993 har hon kunnat betala av på sina skulder och behov av gäldssanering förelåg inte därefter.

TR:ns bedömning.

I vårdnadsmål där barnets föräldrar inte är eller har varit gifta med varandra föreligger svensk domsrätt i första hand om barnet har hemvist här i landet, oberoende av barnets och föräldrarnas medborgarskap och även om svaranden saknar hemvist i Sverige. Saknar barnet hemvist i Sverige kan svensk domsrätt föreligga om vårdnadshavare mot vilken talan förs har hemvist här.

Med hemvist avses en bosättning som med hänsyn till vistelsens varaktighet och omständigheterna i övrigt måste anses vara stadigvarande. Personen skall alltså ha ändrat sin vanliga vistelseort så att den i fortsättningen normalt vistas i det nya landet och avsikten skall vara att stanna där för en mycket lång tid. Hemvist som tillskapats för skens skull bör inte läggas till grund för bedömningen i frågan om domsrätt.

W. har från sin födelse haft hemvist i Sverige. Frågan är om det fortfarande är fallet efter de händelser som inträffat under år 1993. K.G. och sonen W. är sedan d 3 maj 1993 skrivna i Norge, där hon som tidigare nämnts är medborgare. Den 28 juli 1993 begav de sig till Oslo och har, med undantag för en kortare period vad avser W., befunnit sig där. K.G. hade sedan tidigare arbete med stationering i Oslo och hon hade ansökt om dagisplats till W. i Os. Efter brytningen med T.G. träffade hon hyresavtal avseende en lägenhet i närheten av föräldrarnas bostad i Os. Dessa omständigheter ger vid handen att K.G. tillsammans med W. vid tidpunkten för talans väckande hade bosatt sig i Norge. Den ändrade bosättningen hade då endast varat en kortare tid. De kan dock redan vid den tidpunkten ha förvärvat hemvist i Norge om avsikten från början varit att de stadigvarande skulle bosätta sig där.

Föräldrarnas avsikt med att skriva familjen i Norge var då åtgärden vidtogs att K.G. skulle ordna upp sin ekonomi på det sätt som parterna beskrivit. T.G., som inte skulle flytta med till Norge, har varit av den uppfattningen att K.G:s och W:s vistelse där skulle vara längst till årsskiftet 1993/94. Det är också vad de båda sagt till andra personer. Av parternas berättelser framgår emellertid att de inte närmare diskuterat förutsättningarna för flyttningen. K.G. har då hon hörts under sanningsförsäkran berättat att hon redan då flyttningsanmälan gjordes börjat överväga om hon skulle stanna i Norge för gott. Dessa hennes uppgifter har bekräftats av modern A-M.G. och väninnan T.A.. Vad som framkommit under nämnda förhör visar också att det under en tid förekommit problem mellan parterna och att K.G. i vart fall från d 28 juli 1993 betraktat samboförhållandet som avslutat och flyttningen till Norge som definitiv. Hon har visserligen lämnat en stor del av sina tillhörigheter kvar i den tidigare gemensamma bostaden och bodde vid tidpunkten för TR:ns huvudförhandling alltjämt kvar hos sina föräldrar. Det skulle kunna tyda på att hennes avsikt inte varit den som hon gjort gällande men skulle även kunna vara en följd av att det tagit tid för henne att ordna de praktiska frågorna. Av hennes egna uppgifter och omständigheterna i övrigt finner TR:n det framgå att avsikten varit att hon och W. skulle bo i Norge under en längre tid. Det framstår också som naturligt att hon i den situation hon befann sig i återvände till Norge och bosatte sig där. T.G. har inte kunnat visa att K.G:s och W:s flyttning till Norge d 28 juli 1993 skedde för skens skull eller för att vinna fördelar vid en prövning av vårdnadsfrågan.

W. hade således inte sitt hemvist i Sverige vid tidpunkten för talans väckande. Detta var inte heller fallet med K.G.. T.G:s hemvist i Sverige är inte tillräckligt för att svensk domsrätt skall anses föreligga. Detta gäller oavsett om en norsk dom i saken skulle erkännas och kunna verkställas i Sverige eller ej (se NJA 1993 s 65). Då svensk domstol inte är behörig att pröva T.G:s talan skall den avvisas.

Beslut. Käromålet avvisas.

T.G. överklagade TR:ns beslut i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade att HovR:n skulle undanröja avvisningsbeslutet och visa målet åter till TR:n för erforderlig handläggning.

K.G. bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Håkansson och Elmqvist, referent, samt tf hovrättsassessorn Rikte) anförde i beslut d 31 maj 1994: I mål om vårdnad mellan föräldrar som varken är eller har varit gifta med varandra föreligger svensk domsrätt om barnet har hemvist här i landet. Den principen har ansetts gälla oberoende av föräldrarnas och barnets medborgarskap och även om svaranden saknar hemvist i Sverige.

Av utredningen i målet framgår att W., från det han föddes till slutet av juli 1993, bott tillsammans med T.G. och K.G. i Vegeholm i Sverige och haft hemvist där. Utredningen visar också att han efter denna tidpunkt, med undantag för ett kortare avbrott, har vistats med K.G. i Norge. Av avgörande betydelse för prövningen i målet är om W. därigenom upphört att ha hemvist i Sverige.

T.G. och K.G. har gemensamt vårdnaden om W.. Med vårdnaden om ett barn följer rätt att bestämma över barnets angelägenheter i olika avseenden, däribland att bestämma om var barnet skall bo. I ett fall som detta är frågan om barnets hemvist avhängig av - förutom dess faktiska vistelse - föräldrarnas gemensamma avsikter i fråga om var barnet skall vara bosatt. Åtgärder som den ene av föräldrarna vidtar i strid med den andres önskan grundar inte utan vidare hemvist för barnet.

Såvitt framgår av utredningen var det parternas avsikt att K.G. och W. skulle flytta till Norge för att K.G. där skulle ordna sin ekonomi i enlighet med bestämmelserna i den norska skuldsaneringslagen. Häri får anses ligga att T.G. och K.G. inte varit ense om annat än att vistelsen i Norge skulle vara till tiden begränsad, låt vara att de inte närmare diskuterat dess varaktighet.

Det saknas i och för sig anledning att betvivla att K.G. redan från början har övervägt att för gott bosätta sig med W. i Norge. Det finns inte heller skäl att ifrågasätta hennes uppgift att hon från d 28 juli 1993 ansett att samboförhållandet med T.G. definitivt upphört och att hon från den tidpunkten för egen del skall anses ha fått hemvist i Norge. Även om K.G. inte kan anses ha flyttat till Norge för skens skull och syftet med kvarstannandet i Norge inte varit att vinna fördelar vid en prövning av vårdnadsfrågan, har hennes beslut att bosätta sig i Norge, såvitt gäller W., träffats utan att T.G. varit införstådd med det. Med hänsyn härtill och till att T.G. alltjämt bor kvar i Sverige kan W. inte anses ha upphört att ha hemvist här.

W. har inte heller vistats så lång tid i Norge att han - oberoende av hemvist - skall anses ha erhållit sådan anknytning dit att svensk domsrätt inte längre föreligger.

På grund av det anförda anser HovR:n hinder inte föreligga för svensk domstol att uppta vårdnadsfrågan till prövning.

HovR:n undanröjer avvisningsbeslutet och visar målet åter till TR:n för erforderlig behandling.

K.G. (ombud advokaten S-B.I. och hoyesterettsadvokaten E.B.F.) överklagade och yrkade att HD skulle avvisa käromålet.

T.G. (ombud advokaten A.C.) bestred yrkandet. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Ek, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. Svensk domstol är behörig att uppta den av T.G. väckta talan, om barnet kan anses ha hemvist i Sverige (se NJA 1993 s 65).

Barnet är liksom K.G. norsk medborgare. Barnet har bott tillsammans med K.G. i Norge sedan juli 1993. Ingenting har framkommit som tyder på att K.G. har för avsikt att lämna Norge med barnet. Dessa förhållanden medför att barnet nu har en stark anknytning till Norge. Mot bakgrund av det anförda får barnet, oavsett om K.G. i juli 1993 kan anses ha fört barnet till Norge utan T.G:s samtycke, i vart fall numera anses ha hemvist i Norge. Svensk domstol är alltså inte behörig att pröva den väckta talan.

HD (JustR:n Vängby, Lind, Solerud, Nyström, och Lambe, referent) fattade följande slutliga beslut: Skäl. I HD är upplyst, att Midhordland herredsrett d 10 febr 1995 meddelat dom i det av K.G. där inledda målet rörande vårdnaden om W.. Avgörandet innebär att föräldrarna skall ha gemensam vårdnad om sonen och K.G. den dagliga omsorgen om honom.

HD antecknar, att den norska vårdnadstvisten - vilken för övrigt väckts efter det att förevarande mål inletts - i sig ej hindrar en prövning i svensk domstol. (Lag (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område, 1 §, 7 § 2 st 2 och 13 §, samt lag (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m m och om överflyttning av barn, 1 § 1 st och 7 §.)

Som TR:n och HovR:n fastslagit föreligger det enligt praxis svensk domsrätt i mål om vårdnad mellan föräldrar som varken är eller har varit gifta med varandra om barnet har hemvist här i landet. Denna princip har ansetts gälla oberoende av föräldrarnas och barnets medborgarskap och även om svaranden saknar hemvist i Sverige.

Fråga är om W. genom sin vistelse hos modern i Norge upphört att ha hemvist i Sverige.

För att så är fallet talar främst det förhållandet att K.G. - numera gift i Norge - har en stadigvarande bosättning där och alltså har sitt hemvist där. I samma riktning talar också att W. synes ha anpassat sig väl till de nya förhållandena.

Mot ett antagande att det svenska hemvistet upphört talar de omständigheter varunder W. av sin mor medtogs till Norge i juli 1993. Ett nytt hemvist kan, generellt sett, inte etableras för ett barn under föräldrarnas gemensamma vårdnad om en ändring av förhållandena sker i strid med den ena vårdnadshavarens vilja. HovR:n har för sin del funnit, att T.G. ej varit införstådd med något byte av hemvist, varför W. ej kan anses ha upphört att ha hemvist i Sverige.

Även med den uppfattning som HovR:n givit uttryck åt måste emellertid ställas frågan, sedan W. efter utflyttningen i juli 1993 vistats i Norge - med ett kortare avbrott - i närmare två år, om inte oavsett hemvist anknytningen till Sverige numera är så uttunnad att en svensk domsrätt ej längre framstår som motiverad. Av betydelse för den bedömningen är, förutom tiden, bl a W:s anknytning till Norge alltsedan födelsen genom sitt norska medborgarskap ävensom vad tidigare upptagits om K.G:s förhållanden.

Sammanfattningsvis finner HD W:s anknytning till Norge vara så stark och hans ursprungliga hemvist i Sverige så ha förlorat i betydelse att det inte bör ankomma på svensk domstol att pröva den väckta talan. I vart fall får detta anses gälla i ett läge när som i förevarande situation en domstol i ett annat nordiskt land på grund av barnets anknytning dit redan prövat vårdnadsfrågan. HovR:ns beslut skall därför upphävas och TR:ns avvisningsbeslut fastställas.