NJA 1998 s. 728

Furusunds Elservice AB:s konkursbo yrkade efter stämning å MEAB vid Stockholms TR förpliktande för MEAB att till boet återbetala det av Furusunds El d 12 mars 1992 erlagda beloppet, 118 626 kr, jämte ränta.

Till stöd för sin talan anförde konkursboet: Betalningen har skett senare än tre månader före fristdagen med ett belopp som avsevärt försämrat Furusunds Elas ekonomiska ställning. Panthavare, som vid tiden för betalningen haft bättre rätt än MEAB, har ej fått betalt för sina fordringar och kan ej heller påräkna någon utdelning i konkursen. Betalningen har följaktligen varit till nackdel för dem. Eftersom skulderna stått ute en längre tid, kumulerats och betalats först sedan MEAB vidtagit indrivningsåtgärder som resulterat i utslag i mål om betalningsföreläggande samt ansökt om verkställighet av utslaget kan betalningen ej anses som ordinär. Den skall därför gå åter.

MEAB bestred käromålet och anförde: När en kund dröjer med betalningen kräver bolaget till en början självt kunden och tar också kontakt med denne per telefon. Om, såsom i förevarande fall, betalning därvid utlovas, avvaktar bolaget en tid med vidare åtgärder. Bolaget hyste aldrig någon oro för betalningen, eftersom det hade säkerhet för sin fordran. Furusunds El:s förestående konkurs och dess ekonomiska ställning överhuvudtaget var okända för MEAB. Det förfarande bolaget använt för att få betalt för sin fordran tillämpas normalt såväl av bolaget som av andra företag i branschen och av näringslivet i övrigt. På grund av det anförda hävdar bolaget att betalningen varit ordinär.

Konkursboet överklagade i Svea HovR och yrkade bifall till sin vid TR:n förda talan.

MEAB bestred ändring. För det fall konkursboets talan skulle vinna bifall yrkade MEAB att pantbrevet (nr 66.14) om 100 000 kr skulle återställas till bolaget.

HovR:n (hovrättslagmannen Rolf Holmquist, hovrättsrådet Hahn och tf hovrättsassessorn Bokström, referent) anförde i dom d 23 okt 1995: Parterna har i huvudsak åberopat samma grunder och omständigheter här som vid TR:n.

Konkursboet har därutöver anfört. MEAB hade som säkerhet för betalning av leveranser till konkursbolaget lämnat en av konkursbolaget pantförskriven företagsinteckning på 100 000 kr inom 1 400 000 kr. Därutöver hade konkursbolaget vid tidpunkten för den omtvistade betalningen pantförskrivit ytterligare företagsinteckningar om sammanlagt 1 700 000 kr. Det normala, ordinära, inom affärslivet är att skulder betalas i rätt ordning, dvs efter vad som avtalats mellan parterna. I detta fall har betalningsvillkoren varit leveransmånaden plus trettio dagar. Konkursbolagets dröjsmål med betalning av i målet aktuella skulder avviker från vad som kan anses normalt, ordinärt, inom affärslivet. De av MEAB åberopade kravrutinerna, som tillämpas allmänt inom den bransch som MEAB tillhör, är klart kopplade till borgenärer med betalningsproblem. Den omtvistade betalningen har skett först efter det att utslag om betalningsföreläggande lämnats till kronofogdemyndigheten för verkställighet i form av utmätning. MEAB har således utövat starka påtryckningar på konkursbolaget under en lång tid vilket utgör ytterligare en omständighet till stöd för att betalningen avviker från det normala.

MEAB har anfört. Under perioden 1987-1989 hade betalningarna influtit med varierande kredittider allt från 78 dagar till 45 dagar. Betalningsvillkoren var hela tiden fri leveransmånad plus trettio dagar. Under 1990 fram till våren 1991 betalade konkursbolaget efter vårt första krav dvs 10-20 dagar efter förfallodag. Från och med juni juli 1991 började betalningarna släpa efter än mer och betalning skedde först efter vårt andra krav, dvs mer än 25 dagar efter förfallodagen. l juni 1991 inflöt till MEAB 40 011 kr, i juli 1991, 898 kr samt i september 1991, 90 323 kr. Det var sålunda ett relativt ordinärt flyt i affärsförhållandet och semesterperioden juli-augusti 1991 kunde också förklara viss fördröjning i betalningsrutinerna från konkursbolagets sida. Den uppkomna varuskulden om 107 632 kr har sålunda inte den karaktär av kumulerade skulder av icke ordinär typ som konkursboet vill göra gällande.

MEAB (ställföreträdare G.B. och P-O.L.) överklagade och yrkade att HD med ändring av HovR:ns dom skulle bifalla bolagets talan.

Konkursboet (ombud advokaten T.L.) bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Hallin, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. Konkursbolaget har senare än tre månader före fristdagen betalat förfallna skulder till MEAB med ett belopp som avsevärt försämrat konkursbolagets ekonomiska ställning. Betalningen har varit till nackdel för konkursbolagets övriga borgenärer. Skulderna har kumulerats och betalats mellan fyra och en halv och sju och en halv månad efter respektive förfallodagar. Fråga är i målet om betalningen är att anse som ordinär och därför inte kan bli föremål för återvinning.

Återvinningsbestämmelserna är avsedda att träffa sådana betalningar vilka framstår som avvikande från det normala. Som ordinär betalning, undandragen möjligheterna till återvinning, har ansetts betalning som objektivt sett inte har något med gäldenärens betalningssvårigheter och förestående konkurs att göra. Den yttre situationen skall, har det sagts, vara sådan att man objektivt sett inte kan misstänka att borgenären känt till gäldenärens betalningssvårigheter. Vid bedömningen om en betalning skall anses som ordinär skall vidare avgörande vikt fästas dels vid parternas individuella förhållanden och sedvanor, dvs vad som varit brukligt under en längre tid i förhållandet mellan gäldenären och borgenären, dels vid allmänna kutymer, dvs vad som i allmänhet gäller inom affärslivet överhuvudtaget och speciellt inom den aktuella branschen (Lennander, Återvinning i konkurs, 2 uppl, s 238 ff).

Det torde i och för sig, så som MEAB anfört, inte vara onormalt att en leverantör har samarbete över en längre tid även med kunder som mer eller mindre drar ut på kredittiderna. Av betydelse för om betalningen skall anses ordinär blir ändå hur stora förseningar som det varit fråga om och hur samarbetet mellan gäldenären och borgenären sett ut. Att MEAB tillgrep ett inkassoförfarande sedan betalning för ett antal leveranser uteblivit kan inte i sig anses som avvikande från ett normalt agerande inom affärsvärlden. Konkursbolaget har från hösten 1990 fram till sommaren 1991 betalat med en försening mellan 10-20 dagar efter förfallodagen. Den med återvinningstalan avsedda betalningen avser skulder som kumulerats och som stått ute under betydligt längre tid än som varit vanligt i företagens affärsförbindelse. Betalningen har skett efter det att MEAB överlämnat ett utslag i mål om betalningsföreläggande till kronofogdemyndigheten för verkställighet. En och en halv månad efter betalningen försattes gäldenärsbolaget i konkurs. Med hänsyn till det anförda kan betalningen objektivt inte anses vara normal och naturlig utan den blir i konkursrättslig mening "illojal" gentemot de övriga konkursborgenärerna. HovR:ns domslut skall därför fastställas. Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD (JustR:n Magnusson, Lars K Beckman, Munck, Danelius och Håstad, referent) beslöt följande dom: Domskäl. I målet är utrett att Furusunds Elservice under tiden d 30 juni-d 30 sept 1991 förvärvat varor från MEAB för 107 632 kr och att varorna enligt utställda fakturor skulle betalas senast 30 dagar efter utgången av leveransmånaden. MEAB har, efter betalningspåminnelser, d 5 nov 1991 överlämnat fakturorna till inkasso, vilket lett till betalningsföreläggande och utslag samt ansökan om verkställighet genom utmätning. Först d 12 mars 1992 har skulden jämte ränta och inkassokostnader betalats med 118 626 kr.

Det är ostridigt att Furusunds Elservice erlagt betalningen senare än tre månader före fristdagen med belopp som avsevärt försämrat bolagets ekonomiska ställning. Betalningen har varit till nackdel för vissa andra borgenärer hos bolaget. Frågan gäller endast om betalningen vid tillämpning av 4 kap 10 § KL skall undantas från återvinning därför att den varit ordinär.

Regeln om att ordinära betalningar skall vara undantagna från den objektiva återvinningsmöjligheten enligt 4 kap 10 § KL syftar till att skapa en viss trygghet i den ekonomiska omsättningen. Vid lagens tillkomst anförde Lagberedningen, med instämmande av departementschefen, att löpande betalningar efter förfallodagen kan betraktas som ordinära t ex om gäldenären brukat successivt göra rätt för sig i efterhand. Däremot var det inte avsett att betalning av skuld, som stått ute eller kumulerats under en längre tid, skulle kunna godtas som ordinär. (Utsökningsrätt X, SOU 1970:75 s 150, NJA II 1976 s 192 f.)

Ett allmänt syfte med konkursinstitutet och återvinningsreglerna är att borgenärerna skall behandlas lika och att kapplöpning mellan borgenärerna inte skall löna sig. Om en borgenär senare än tre månader före fristdagen fått utmätning, går betalning på grund av utmätningen åter (4 kap 13 § KL). Detta gäller även i det fallet att gäldenären frivilligt har erlagt betalning till kronofogdemyndigheten sedan verkställighet har sökts (4 kap 28 § UB). De nämnda bestämmelserna, som är tillämpliga även om den erlagda betalningen inte avsevärt försämrat gäldenärens ekonomiska ställning, måste medföra att en betalning som görs till borgenären efter det att denne har ansökt om utmätning inte kan anses vara ordinär vid tillämpning av 4 kap 10 § KL. Även andra indrivningsåtgärder, som går utöver vanliga betalningspåminnelser, bör i enlighet med lagens allmänna syfte normalt utesluta att en därefter erhållen betalning anses som ordinär.

I förevarande fall hade Furusunds Elservice vid uttaget av de varor som betalades d 12 mars 1992 inte brukat dra över kredittiden i lika stor omfattning som senare kom att ske. Betalningen föregicks dessutom av betalningsföreläggande och ansökan om utmätning. Dröjsmålet och indrivningsåtgärderna har var för sig medfört att betalningen inte kan anses som ordinär.

MEAB är således skyldig att återbetala det omtvistade beloppet. MEAB:s yrkande i HD om bifall till sin talan måste anses rikta sig även mot det i HovR:ns dom intagna beslutet att avvisa MEAB:s yrkande om återställande av företagshypoteksbrev. Det berörda yrkandet gick ut på att hypoteksbrevet skulle återställas till MEAB för det fall att konkursboets återvinningstalan bifölls och måste förstås så att MEAB för detta fall yrkade att åläggas betalningsskyldighet endast mot återfående av hypoteksbrevet. Ett sådant yrkande kan framställas utan stämning (jfr Westberg, Domstols officialprövning s 413 ff), och HovR:ns avvisningsbeslut skall därför upphävas. Yrkandet kan utan olägenhet prövas i HD. Med hänsyn till att konkursboet i enlighet med 4 kap 14 § 2 st KL är skyldigt att utge vad borgenären har lämnat i utbyte mot betalningen skall yrkandet bifallas på det sättet att MEAB skall förpliktas att utge det omstämda beloppet mot återfående av hypoteksbrevet.