NJA 1999 s. 441

(Jfr 1979 s 581)

Allmän åklagare väckte vid Sollentuna TR åtal mot G.V.V., född 1956, bl a under åtalspunkten 2 för försök till dråp enligt 3 kap 2 § och 23 kap 1 §, alternativt för grov misshandel enligt 3 kap 6 § eller grovt vållande till kroppsskada enligt 3 kap 8 §, allt BrB, enligt följande gärningsbeskrivning: G.V.V. har d 10 dec 1995 omkring kl 19.00 på parkeringen mellan Gillbostråket och Ytterbyvägen vid Rotebro Centrum, Sollentuna, i avsikt att beröva A.R. livet huggit henne i ryggen intill höger skulderblad med en kökskniv. Hugget har orsakat en djup stickskada i bröstkorgen och lett till inre och yttre blodförlust samt hopfall av höger lunga med luft och blodanhopning i lungsäcken. Skadan har till art och omfattning varit synnerligen allvarlig och skulle obehandlad lett till döden.

I vart fall har G.V.V. genom knivhugget som varit av livsfarlig art tillfogat och i vart fall av grov oaktsamhet vållat målsäganden svår kroppsskada.

I anslutning till detta ansvarsyrkande yrkade A.R. förpliktande för G.V.V. att utge skadestånd till henne med totalt 140 149 kr, varav 100 000 kr avsåg kränkning, jämte ränta å förstnämnda belopp enligt 6 § räntelagen från d 10 dec 1995 till dess full betalning sker. A.R. förbehöll sig vidare rätten att senare föra talan om ytterligare skadestånd.

I fråga om skadeståndsyrkandet för kränkning vitsordade G.V.V. i och för sig 40 000 kr. Han yrkade att skadeståndsbeloppet skulle jämkas, om han dömdes att betala skadestånd.

G.V.V. överklagade i Svea HovR och yrkade - förutom ogillande av vissa i förevarande sammanhang ovidkommande åtalspunkter m m - såvitt gällde skadeståndet till A.R. att han skulle befrias från att utge skadestånd för kränkning med högre belopp än medgivna 40 000 kr eller att, i allt fall, skadeståndet i den delen skulle sättas ned väsentligt. Han yrkade vidare att förordnandet att A.R. ägde rätt att senare föra talan om ytterligare skadestånd på grund av samma skada skulle undanröjas.

A.R. bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Lampa och Fenborn, tf hovrättsassessorn Ahlen, referent, samt nämndemännen Carlsson och Fransson) anförde i dom d 7 maj 1996, såvitt gällde skadeståndet till A.R. för kränkning: HovR:ns domskäl. Enligt den del av TR:ns dom som inte har överklagats är G.V.V. skyldig till grov misshandel.

Inte heller när det gäller storleken av ersättningen för kränkning till A.R. föreligger skäl att frångå TR:ns bedömning. I fråga om TR:ns förordnande om rätt för A.R. att i framtiden föra talan om ytterligare skadestånd kan konstateras att domstolen har möjlighet att meddela ett sådant förordnande. Däremot bör förordnandet formuleras så att den skadelidande äger rätt att senare föra talan om ytterligare skadestånd i anledning av brottet.

TR:ns dom skall således fastställas med den angivna justeringen.

HovR:ns domslut. HovR:n fastställde TR:ns dom endast med den justeringen, att A.R. förklarades äga rätt att senare föra talan om ytterligare skadestånd i anledning av brottet.

G.V.V. (ombud, tillika biträde enligt rättshjälpslagen advokaten T.N.) överklagade och yrkade att HD skulle nedsätta det utdömda skadeståndet för kränkning till medgivna 40 000 kr eller att beloppet i allt fall skulle väsentligen nedsättas.

A.R. (ombud, tillika målsägandebiträde, advokaten M.J.) bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Tegner, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. Enligt lagakraftvunnen dom har G.V.V., såvitt in är av intresse, fällts till ansvar för grov misshandel bestående i att ha huggit en kökskniv i A.R:s rygg. Av utredningen i målet framgår att G.V.V. utförde gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning. TR:n har emellertid funnit att med hänsyn till att knivhugget utdelades med kraft måste G.V.V. ha haft för avsikt att tillfoga A.R. allvarlig kroppsskada.

Frågan i målet gäller dels vilket belopp som enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen skall utgå till A.R. såsom ersättning för det lidande som tillfogats henne genom misshandelsbrottet, dels om beloppet enligt 2 kap 3 § skadeståndslagen skall sättas ned med hänsyn till G.V.V:s sinnestillstånd vid gärningstillfället.

Skadestånd enligt l kap 3 § skadeståndslagen skall bestämmas när det gäller skyldighet att ersätta personskada i fråga om lidande som någon tillfogar annan genom bland annat misshandelsbrott. Syftet med ersättningen är att den skadelidande skall kompenseras för den kränkning av den personliga integriteten som brottet inneburit. Ersättningen skall också kompensera för känslor av bland annat ångest, obehag och oro som följt av brottet, i den mån de psykiska besvären inte tagit sig sådana medicinska uttryck att de skall ersättas som personskada enligt 5 kap 1 § skadeståndslagen. Syftet är också att ge den skadelidande upprättelse för den förnedrande och kränkande behandling som han eller hon utsatts för.

Skadeståndslagen ger inte några anvisningar om vilka normer som skall ligga till grund för prövningen när det gäller att bestämma ersättningen enligt 1 kap 3 §. Det blir därför i första hand fråga om en skönsmässig uppskattning av graden av det lidande som har tillfogats den kränkte. Visserligen bör hänsyn tas till intensiteten i dennes subjektiva upplevelse av kränkningen men primärt måste man lägga förhärskande sociala och etiska värderingar till grund. (jfr prop 1972:5 s 572.)

Efter hand har det i den praktiska tillämpningen för vissa fall av kränkning genom brott utbildats schablonbelopp för ersättningen. Detta gäller framförallt kränkning genom sexualbrott och grova våldsbrott, se bl a NJA 1997 s 315 som gett uttryck för att normalbeloppet vid kränkning genom mordförsök bör ligga vid 100 000 kr. Brottsoffermyndigheten har i Brottsoffermyndighetens referatsamling 1998 s 12 uppgett att denna nivå får även anses gälla fall av mycket grov misshandel.

G.V.V. har, helt oprovocerad, bakifrån huggit en kniv i ryggen på en för honom okänd kvinna. A.R. har härigenom utsatts för en synnerligen grov misshandel, vilken medfört fara för hennes liv. Övergreppet har skett utomhus då A.R. var tillsammans med sin man och deras lilla barn. Misshandelsbrottet måste således ha inneburit en högst allvarlig kränkning av A.R:s integritet. Att G.V.V. inte övertygats om att ha haft uppsåt att beröva A.R. livet bör inte ha någon betydelse vid bestämmande av ersättningens storlek. Härtill kommer att A.R. efter tre svåra operationer blev sjukskriven en längre tid. Övergreppet medförde även att A.R. var tvungen att gå i samtalsterapi. Hon fick dessutom sömnsvårigheter. Mot bakgrund härav framstår det utdömda beloppet, 80 000 kr, som i och för sig skäligt.

Enligt 2 kap 3 § skadeståndslagen skall den som vållar person- eller sakskada under påverkan av en allvarlig psykisk störning ersätta skadan i den mån det är skäligt med hänsyn till hans sinnestillstånd, handlingens beskaffenhet, föreliggande ansvarsförsäkring och andra ekonomiska förhållanden samt övriga omständigheter. G.V.V. har misshandlat A.R. under påverkan av en allvarlig psykisk störning. G.V.V. är sjukpensionär och uppbär sjukbidrag med 6 200 kr i månaden. Hans utgifter består av 2 900 kr i månaden för sjukhusavgifter och 2 100 kr i månaden för avbetalning av skulder. Någon ansvarsförsäkring föreligger, såvitt framkommit, inte.

Vid skälighetsbedömningen av skadeståndsbeloppets storlek skall hänsyn tas till samtliga omständigheter i fallet. TR:n har funnit att G.V.V. måste ha haft för avsikt att tillfoga A.R. allvarlig kroppsskada. G.V.V. måste därför anses ha haft en inte helt obetydlig grad av tillräknelighet vid brottstillfället. Härtill kommer att brottet består av grov misshandel med livshotande skador till följd. Vid grova våldsbrott bör den skadelidandes intressen väga tyngre än skadevållarens. Dessutom bör förevarande paragraf tillämpas restriktivt. Vid en samlad bedömning finns därför inte tillräckliga skäl att sätta ned det utdömda skadeståndet med hänsyn till G.V.V:s sinnestillstånd vid gärningstillfället och övriga omständigheter.

På grund av det anförda skall HovR:ns domslut fastställas, såvitt nu är i fråga.

Med hänsyn till målets karaktär bör G.V.V. förpliktas att utge hela kostnaden för målsägandebiträdet i HD till staten. (Jfr NJA 1997 s 723.}

HD (JustR:n Lars K Beckman, Nyström, Westlander, Victor, referent, och Håstad) beslöt följande dom: Domskäl. G.V.V. dömdes i TR:n för grov misshandel som bestått i att han huggit en kökskniv i A.R:s rygg. Som målsägande tillerkändes A.R. i såväl TR:n som HovR:n bl a skadestånd med 80 000 kr enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen för det lidande (den kränkning) som hon tillfogats genom brottet.

Som grund för sitt yrkande i HD har G.V.V. åberopat dels att det av HovR:n utdömda beloppet för kränkning överstiger vad som enligt praxis utgår för brott av motsvarande slag, dels att beloppet skall jämkas med stöd av bestämmelsen i 2 kap 3 § skadeståndslagen med hänsyn till att G.V.V. begått brottet under påverkan av en allvarlig psykisk störning.

Lidande som någon drabbas av till följd av brott kan ersättas enligt olika bestämmelser i skadeståndslagen. Enligt 5 kap 1 § har den som utsatts för brott rätt till ersättning för bl a sveda och värk som hon eller han drabbats av till följd av brottet. Som sveda och värk räknas även olika former av psykiskt lidande, exempelvis i form av ångest, sömnsvårigheter eller depressiva reaktioner, som sålunda, åtminstone i den mån de närmast är att se som ett led i ett sjukdomstillstånd, kan bli ersatta på denna grund. Bestämmelsen i 1 kap 3 § är däremot inte avsedd att ge ersättning för denna form av lidande utan för den personliga integritetskränkning som följer av sådana brott som avses med bestämmelsen. (Jfr t ex NJA 1991 s 766.) Även om detta inte utesluter att ersättning enligt 1 kap 3 § kan utgöra kompensation även för sådan oro och sådant obehag som kan bli följden av ett angrepp på den personliga integriteten, är det därför naturligt att sådan ersättning inte, på samma sätt som ersättning för sveda och värk, varierar med hänsyn till hur brotten påverkat enskilda brottsoffer. Vad som i första hand är avgörande är i stället en bedömning av de enskilda brottens karaktär och omständigheterna kring dessa med beaktande av förhärskande etiska och sociala värderingar. (Jfr prop 1972:5 s 572.)

Efterhand har det i den praktiska tillämpningen utbildats vissa schablonbelopp för ersättning för kränkning genom brott. Vad gäller våldsbrott förtjänar framhållas att HD i rättsfallet NJA 1991 s 766 bestämde ersättningen för två fall av mordförsök till 70 000 kr och senare i NJA 1997 s 315, mot bakgrund av den penningvärdeförändring som skett efter det tidigare fallet, funnit att normalbeloppet för kränkning genom mordförsök skulle vara 100 000 kr.

A.R. har fått ett kraftigt knivhugg i ryggen och därigenom tillfogats en synnerligen allvarlig skada som obehandlad skulle lett till döden. G.V.V. åtalades i TR:n för mordförsök. TR:n fann emellertid inte styrkt att G.V.V. haft uppsåt att beröva A.R. livet. Bedömningen av rätten till ersättning för kränkning skall göras mot den bakgrunden.

Normalt måste mordförsök anses innefatta en väsentligt grövre kränkning av offrets integritet än även en grov misshandel (jfr t ex NJA 1998 s 86). Omständigheterna vid en grov misshandel kan emellertid vara av så försvårande karaktär och utvisa ett sådant mått av hänsynslöshet och råhet att det inte finns skäl att sätta ned ersättningen enbart på den grunden att gärningsmannen inte övertygats om uppsåt att döda offret (jfr NJA 1992 s 541 samt även NJA 1997 s 315). Några sådana särskilda försvårande omständigheter kan emellertid inte sägas föreligga i detta fall. Bedömningen skall således ske med beaktande av att G.V.V. inte övertygats om uppsåt att döda A.R.. Mot bakgrund härav finner HD att den ersättning som A.R. med en tillämpning av 1 kap 3 § skulle vara berättigad till uppgår till 60 000 kr.

HD övergår därefter till att pröva om ersättningen med tillämpning av bestämmelsen i 2 kap 3 § bör bestämmas till ett lägre belopp än som nu sagts.

Enligt 2 kap 3 § skall den som vållar en person- eller sakskada under påverkan av en allvarlig psykisk störning ersätta skadan i den mån det är skäligt med hänsyn till hans sinnestillstånd, handlingens beskaffenhet, föreliggande ansvarsförsäkring och andra ekonomiska förhållanden samt övriga omständigheter. Detsamma gäller om någon vållar sådan skada under påverkan av en annan psykisk störning och störningen inte är självförvållad eller tillfällig. Av 1 kap 3 § framgår att bestämmelsen även är tillämplig på den form av lidande som avses där.

Bestämmelser av likartad innebörd har funnits under lång tid i svensk rätt. Ursprungligen hade bestämmelserna funktionen att utvidga skadeståndsansvaret till att i viss utsträckning omfatta även personer som på grund av s k bristande tillräknelighet inte kunde dömas för brott. Bl a till följd av att den straffrättsliga tillräknelighetsläran avskaffats har bestämmelsen numera i stället fått karaktär av en särskild jämkningsregel för gärningar som begåtts under påverkan av en psykisk störning.

Bestämmelsen i 2 kap 3 § lämnar utrymme för hänsyn till en rad olikartade förhållanden. Vid sidan av de med varandra sammanhängande frågorna om G.V.V:s sinnestillstånd och gärningens beskaffenhet har inte åberopats några omständigheter som kan ge anledning att bestämma ersättningsskyldigheten på annat sätt än annars skulle skett. Det kan dock finnas skäl att anmärka att den aktuella bestämmelsen i princip inte är tillämplig när det gäller frågan om ersättning enligt. brottsskadelagen (1978:413) (jfr Bengtsson, Om jämkning av skadestånd, 1982, s 299 f).

Varken lagtexten eller förarbetena ger någon närmare vägledning angående i vilka fall nedsättning bör ske med stöd av bestämmelsen. Även om tillämpningsområdet i samband med att bestämmelsen togs upp i skadeståndslagen vidgades till att omfatta även psykiska störningar som inte ansetts innebära straffrättslig otillräknelighet är det uppenbart att tillämpningen skall vara restriktiv. Detta har bl a kommit till uttryck i rättsfallet NJA 1979 s 581 där den omständigheten att den tilltalade begått ett postrån under inflytande av en psykisk abnormitet av så djupgående natur att den måste jämställas med sinnessjukdom inte ansågs böra medföra någon nedsättning av yrkat skadestånd med hänsyn till att den tilltalade trots sin psykiska abnormitet handlat med full insikt om vad han företog sig. En likartad bedömning gjordes i rättsfallet NJA 1992 s 541 där det inte ansågs finnas tillräckliga skäl för att sätta ned skadeståndet för grov misshandel med hänsyn till att den tilltalade varit väl medveten om sina handlingar.

Även om tillämpningen bör vara restriktiv är det dock givet att omständigheterna kan vara sådana att nedsättning bör ske. Av avgörande betydelse i det hänseendet måste bl a vara arten och graden av den störning som gärningsmannen haft liksom det sätt på vilket störningen påverkat hans handlande.

När det gäller G.V.V. framgår av den i målet gjorda rättspsykiatriska undersökningen att han under lång tid haft kontinuerlig psykiatrisk kontakt med intagningar och återkommande psykotiska episoder präglade av hallucinationer och paranoida vanföreställningar. Som aktuell diagnos anges paranoid personlighetsstörning med återkommande psykosgenombrott. Även om den exakta diagnosen anges vara i viss mån tveksam sägs att det är uppenbart att tillståndet utgör en allvarlig psykisk störning. Vad gäller själva brottet anges detta handla om ett paranoitt psykotiskt genombrott som föregåtts av bl a hörselhallucinationer med mycket stark oro och rädsla. Uppgifterna om de kommentarer som skulle ha fällts om honom är också närmast att tolka som hörselhallucinationer.

Av vad G.V.V. själv berättat får väl anses framgå att han i och för sig varit medveten om sitt handlande. Utifrån normala föreställningar framstår detta emellertid som helt irrationellt och oförklarligt. Med hänsyn härtill och till vad som uttalats i det rättspsykiatriska utlåtandet får det anses stå klart att G.V.V. handlat i ett akut psykotiskt tillstånd under inflytande av vanföreställningar och hallucinationer. Vid sådant förhållande får det, även med beaktande av den medvetandegrad som G.V.V. handlat under, anses föreligga förutsättningar för att, såvitt angår den ersättning för kränkning som nu är aktuell, med stöd av 2 kap 3 § sätta ned det skadestånd som eljest skulle ha utgått. Den nedsättning med en tredjedel som blir en följd av G.V.V:s medgivande får anses skälig.

På grund av det anförda skall HovR:ns domslut ändras på så sätt att G.V.V. förpliktas att utge skadestånd till A.R. med 77 499 kr, varav 40 000 kr för kränkning.