NJA 2001 s. 255

Domskäl

TR:n (chefsrådmannen Stendahl och rådmannen Glimneli) anförde i dom d. 3 juli 1997: Bakgrund. L.W. bedrev tidigare verksamhet som fastighetsmäklare. Han var dessutom representant för Sörbo-Hus AB. Han var registrerad som fastighetsmäklare och i enlighet med 5 § lag (1984:81) om fastighetsmäklare (FML) hade han en försäkring som täckte hans skadeståndsskyldighet enligt FML. Under tiden d. 21 dec. 1989 till d. 21 dec. 1992 hade han sin försäkring hos Försäkringsaktiebolaget Skandia. Av försäkringsvillkoren punkt 5.1 framgår bl.a. att "Försäkringen omfattar den försäkrades skadeståndsskyldighet enligt §§ 914 i Lag om fastighetsmäklare", se domsbilaga 1.

(Ur domsbilagan återges här följande.

5.1 Åtagande

Försäkringen omfattar den försäkrades skadeståndsskyldighet enligt §§ 9-14 i Lag om fastighetsmäklare.

Vid skadeståndskrav som kan omfattas av försäkringen åtar sig Skandia gentemot den försäkrade att utreda om skadeståndsskyldighet föreligger, förhandla med den som kräver skadestånd, föra den försäkrades talan vid rättegång och därvid betala rättegångskostnader --- därigenom överskrids, betala det skadestånd den försäkrade är skyldig att utge.

9. Åtgärder vid skada. 9.5 Uppgörelse i godo

Om Skandia så begär är den försäkrade skyldig att medverka till uppgörelse i godo med den skadelidande. Den försäkrade har dock inte rätt att utan Skattdias tillåtelse medge skadeståndsskyldighet, godkänna ersättningskrav eller utbetala ersättning. Iakttar den försäkrade inte av Skandia lämnade föreskrifter är Skandia fritt från ansvarighet om inte kravet uppenbart var lagligen grundat. Har Skandia förklarat sig villigt att göra upp i godo med den som kräver skadestånd är Skandia fritt från skyldighet att ersätta därefter uppkommen kostnad och att företa ytterligare utredning.)

H. och S.E. kom i kontakt med Leif W. under hösten 1989 i samband med att L.W., i egenskap av mäklare, annonserade ut en fastighet till försäljning. Vid kontakten med L.W. fick makarna E. vetskap om att L.W. sålde husbyggnadssatser för Sörbo-Hus AB:s räkning. När L.W. fick reda på att makarna E. var intresserade av att bygga ett hus åtog han sig att för deras räkning leta efter en lämplig tomt. Under hösten 1991 förvärvade makarna E. en fastighet, Göteborg Tumlehed 2:63. Parterna är oense om det var L.W., i egenskap av mäklare, som förmedlade detta köp.

Sedan makarna E. förvärvat fastigheten Göteborg Tumlehed 2:63 beställde de genom förmedling av L.W. en husbyggnadssats från SörboHus AB. I samband med detta utförde L.W. boendekostnadskalkyl och upprättade även ansökan om bostadslån och investeringsbidrag. Vidare fick L.W. i uppdrag av makarna E. att sälja deras dåvarande fastighet, Kungälv Skårby 1:26. Någon försäljning av denna fastighet kom dock inte till stånd och detta mäklaruppdrag upphörde under våren/sommaren 1992.

Med anledning av att makarna E. var missnöjda med hur L.W. handhaft de uppdrag han haft för makarna E:s räkning vad avser beräkning av investeringsbidrag, förmedling av entreprenadavtal samt försäljningsuppdraget av fastigheten Kungälv 1:26 tog de kontakt med Skandia och framställde ersättningsanspråk. Makarna E. ansåg att L.W. utfört uppdragen i egenskap av fastighetsmäklare och att han genom oaktsamhet åsamkat dem skada och att de därför hade rätt att kräva ersättning enligt den försäkring L.W. hade hos Skandia.

Makarna E. begärde i brev till Skandia, daterat d. 15 dec. 1992, ersättning enligt ansvarsförsäkringen för skador orsakade av L.W. i hans egenskap av fastighetsmäklare. Skandia avslog begäran i brev av d. 19 jan. 1993 under åberopande av dels att skadeanmälan ej gjorts från L.W:s sida, dels att skadefall ej ansågs föreligga. Makarna E. tyg ytterligare kontakt med Skandia i brev d. 9 juni 1993 med förnyad begäran om skadereglering. I brev av d. 17 juni 1993 uppmanade Skandia makarna E. att väcka talan mot L.W., då denne inte inkommit med någon skadeanmälan. Makarna E. kontaktade L.W. med krav på ersättning och erhöll d. 30 juni 1993 besked av honom att ärendet handlades av Skandia. Skandia återkom i brev d. 14 juli 1993 och avslog på nytt begäran om ersättning. Vid telefonkontakt med handläggaren hos Skandia uppgav denne att försäkringen skulle gälla om L.W. fälldes till ansvar enligt FML. Om han på andra grunder befanns vara ersättningsskyldig skulle försäkringen inte gälla.

Makarna E. lämnade d. 20 jan. 1994 in ansökan om stämning mot L.W. Sedan denne delgivits med delgivningsman och även underlåtit avge svaromål meddelade TR:n tredskodom d. 19 maj 1994. Makarna E. tillskrev Skandia d. 20 maj 1994 med begäran om betalning i enlighet med tredskodomen. Skandia bestred betalningsskyldighet i brev d. 1 juni 1994 under åberopande av att bolaget ej ansåg sig betalningsskyldigt på grund av att det var fråga om tredskodom. Makarna E. vidhöll sin begäran i brev d. 6 juni 1994 till Skandia.

I mitten av juni månad samma år erhöll makarna E. besked från Skandia att bolaget hade för avsikt att begära återvinning av tredskodomen. Vid kontroller med TR:n under sommaren 1994 framkom att någon återvinningsansökan inte inkommit. Med anledning härav lät makarna E. delge L.W. tredskodomen. Sedan tredskodomen vunnit laga kraft vidtog makarna E. verkställighetsåtgärder mot såväl L.W. som Skandia. L.W. befanns sakna utmätningsbara tillgångar. Kronofogdemyndigheten utmätte L.W:s rätt till försäkringsersättning i förhållande till Skandia.

Yrkanden.

Makarna E. har i första hand yrkat förpliktande för Skandia att till dem utge ersättning med 442 045 kr jämte ränta enligt 4 och 6 §§räntelagen på 417 045 kr fr.o.m. d. 15 jan. 1993 och på 25 000 kr fr.o.m. d. 19 maj 1994, allt till dess full betalning sker.

I andra hand har makarna E. yrkat förpliktande för Skandia att till dem utge ersättning med 417 045 kr, jämte ränta enligt 4 och 6 §§räntelagen fr.o.m. d. 15 jan. 1993 till dess full betalning sker.

Skandia har bestritt käromålet i sin helhet---. Grunder.

Makarna E. har till grund för förstahandsyrkandet åberopat att Skandia, till följd av försäkringsåtagande, har att utge ersättning till makarna E. i enlighet med TR:ns tredskodom d. 19 maj 1994.

För den händelse TR:n skulle finna att Skandia inte är ersättningsskyldigt enligt tredskodomen har makarna E. till grund för andrahandsyrkandet åberopat att Skandia, till följd av försäkringsåtagande, är ersättningsskyldigt enligt 14 § FML på grund av att L.W. av oaktsamhet åsidosatt sin omsorgsplikt och sina övriga förpliktelser enligt 9-13 §§ FML vid utförande av uppdrag vad avser beräkning av investeringsbidrag, förmedlande av entreprenadavtal samt uppdraget att försälja fastigheten Kungälv Skårby 1:26.

Skandia har till grund för bestridandet av förstahandsyrkandet åberopat följande. Rätt till försäkringsersättning uppkommer inte till följd av en tredskodom. Av punkten 5.1 i försäkringsvillkoren följer att en förutsättning för ersättningsskyldighet är att en materiell prövning skett av den försäkrades skadeståndsskyldighet enligt FML. En tredskodom uppfyller inte detta krav. Tredskodomen äger inte heller rättskraft gentemot Skandia. Makarna E. har inte bättre rätt till ersättning från Skandia än det ersättningsanspråk L.W. skulle kunna framställa gentemot bolaget.

Vad gäller andrahandsyrkandet har Skandia anfört följande. Det bestrids att uppdraget att beräkna investeringsbidrag och uppdraget vad avser entreprenadavtalet omfattas av FML. Även om dessa uppdrag skulle omfattas av FML bestrider Skandia att L.W. varit oaktsam vid utförandet av dessa uppdrag eller att oaktsamheten lett till en ersättningsgill skada. Såvitt gäller uppdraget att försälja fastigheten Kungälv Skårby 1:26 vitsordar Skandia att L.W. handhaft uppdraget i egenskap av mäklare och att han varit vårdslös genom att inte upprätta ett nytt skriftligt kontrakt men bestrider oaktsamhet i övrigt och att skadeståndsskyldighet föreligger, enär makarna E. inte åsamkats skada på grund av uppdragets utförande.

Parternas utveckling av talan.

Makarna E. har anfört. Förstahandsyrkandet. Enligt försäkringsvillkoren punkten 5:1 åtar sig Skandia gentemot den försäkrade bl.a. att föra dennes talan vid rättegång samt att betala det skadestånd som den försäkrade är skyldig att utge enligt 9-14 §§ FML. Makarna E. har följt Skandias instruktioner och väckt talan mot den försäkrade L.W. Denne har genom ovannämnda tredskodom ålagts skyldighet att utge skadestånd till makarna E. L.W. har överlåtit sin rätt till försäkringsersättning enligt ansvarsförsäkringen till makarna E. Skandia har inte överklagat tredskodomen, trots att den aviserats till bolaget före laga kraft. Domen delgavs L.W. för att återvinningsfristen skulle börja löpa. Varken L.W. eller Skandia har begärt återvinning. Skandias försäkringsåtagande omfattar L.W:s åligganden enligt tredskodomen och Skandia skall utge i domen utdömt belopp till makarna E.

Andrahandsyrkandet. ---.

Skandia har anfört. Förstahandsyrkandet. Skandia fick information av motpartsombudet om tredskodomen och krävdes på betalning i enlighet med denna. Därefter inhämtade Skandia uppgift från TR:n om att L.W. inte delgivits tredskodomen. Skandia kontaktade då L.W. och informerade denne att han omgående skulle meddela Skandia om tredskodomen delgavs honom. Under senare delen av juli månad 1994 sammanträffade P.R. med L.W. och därefter påbörjades arbetet med en återvinningsansökan. I slutet av augusti månad samma år översände Skandia till L.W. ett förslag till återvinningsansökan jämte rättegångsfullmakt, som L.W. skulle underteckna.

Då Leif W. inte hördes av kontaktade Skandia honom per telefon med uppmaning att återsända handlingarna. Den 21 okt. 1994 kontaktades Skandia av Kronofogdemyndigheten i Göteborg, som informerade att tredskodomen vunnit laga kraft. Skandia hade dessförinnan inte återfått handlingarna från L.W. och inte heller informerats om att tredskodomen delgivits honom. Anledningen till att L.W. inte ansökte om återvinning var att han under denna period led av depression.

Enligt försäkringsvillkoren punkten 5.1 krävs att skadeståndsskyldigheten fastställts genom en materiell prövning av skadeståndsskyldigheten.

Andrahandsyrkandet. ---. Domskäl.

Makarna E. grundar sin talan på att de förvärvat L.W:s rätt mot Skandia enligt försäkringsavtalet mellan honom och Skandia. Detta avtal bör främst tolkas mot bakgrund av att fastighetsmäklare, för att bli registrerad, måste ha en försäkring som täcker den skadeståndsskyldighet som kan drabba honom om han åsidosätter sina i lagen angivna åligganden. En bedömning av hur det förhåller sig därmed kan inte ske utan en materiell prövning. I försäkringsavtalet har detta kommit till uttryck genom att det i 9.5 försäkringsvillkoren intagits en bestämmelse att den försäkrade inte har rätt att utan Skandias tillåtelse medge skadeståndsskyldighet eller godkänna ersättningskrav. Gör den försäkrade det är Skandia fritt från skadeståndsskyldighet, om inte kravet uppenbart var lagligen grundat. Bestämmelsen tar helt tydligt sikte på det fallet att Skandia vill tillförsäkra sig en materiell rättslig prövning av de krav, som kan komma att riktas mot försäkringstagaren. Före det att tredskodomen vann laga kraft har Skandia också tagit kontakt med L.W. och därvid gjort klart för honom att eventuell ersättningsskyldighet enligt avtalet var betingat av att han ansökte om återvinning av tredskodomen. L.W. synes inte ha haft någon erinran mot en sådan tillämpning av avtalet; anledningen till att han trots detta inte ansökte om återvinning var hans depression. Genom att underlåta att ingå i svaromål har L.W. i strid med försäkringsavtalet i praktiken godkänt ersättningskravet. Försäkringsavtalet bör alltså tolkas så, att en ersättningsskyldighet inte kan åvila Skandia på grund av en tredskodom mot försäkringstagaren, om inte anspråket är uppenbart lagligen grundat. Det sistnämnda har inte ens påståtts. Skandia kan på nu angivna skäl inte göras ansvarigt på den grunden att L.W. genom tredskodomen befunnits skyldig att betala skadestånd till makarna E.

TR:n fann härefter, på angivna skäl, att makarna E:s talan inte heller kunde vinna bifall på de för deras andrahandsyrkande anförda grunderna.

Domslut

Domslut. Käromålet ogillas.

Tingsfiskalen Perrtilla Johansson var skiljaktig och anförde: Makarna E. har till grund för sitt förstahandsyrkande åberopat att Skandia till följd av försäkringsåtagande år skyldigt att utge ersättning i enlighet med den av TR:n d. 19 maj 1994 meddelade tredskodomen. Genom tredskodomen har L.W. ålagts skyldighet att utge skadestånd enligt lagen (1984:81) om fastighetsmäklare (FML) till makarna E.

L.W. hade hos Skandia tecknat ansvarsförsäkring avseende den skadeståndsskyldighet som han kunde komma att ådra sig i sin förmedlingsverksamhet i egenskap av fastighetsmäklare. De aktuella försäkringsvillkoren framgår av domsbilaga 1 ("Försäkringsvillkoren"). För att kunna registrera sig som fastighetsmäklare krävs att mäklaren har tecknat sådan ansvarsförsäkring, jfr 5 § FML. Försäkringen är alltså obligatorisk för fastighetsmäklare. Syftet med detta är i första hand att tredje man, tex. säljare eller köpare, inte ekonomiskt skall drabbas av att fastighetsmäklare som ådragit sig skadeståndsskyldighet enligt FML inte kan betala skadestånd till den skadelidande. Det är således inte fastighetsmäklaren som försäkringen primärt har att skydda.

Fråga är om den mot L.W. meddelade tredskodomen innebär en skyldighet för Skandia att erlägga betalning till makarna E. enligt tecknad ansvarsförsäkring. Enligt min mening blir det här i första hand fråga om en tolkning av Försäkringsvillkoren, jfr NJA 1994 s. 566. Vid denna tolkning bör enligt min mening avseende särskilt fästas vid de förhållanden att försäkringen i första hand avser att skydda tredje man och att Skandia utformat Försäkringsvillkoren.

Enligt Försäkringsvillkoren punkt 5.1 gäller försäkringen för skadeståndsskyldighet enligt 9-14 §§ FML. Av bestämmelsen framgår vidare bl.a. att Skandia skall betala det skadestånd försäkringstagaren är skyldig att utge. Av bestämmelsens ordalydelse kan inte utläsas på vilket sätt försäkringstagarens ersättningsskyldighet skall fastställas.

Majoriteten har i detta sammanhang hänvisat till Försäkringsvillkoren punkt 9.5. Enligt denna bestämmelse har den försäkrade, dvs. L.W., inte rätt att utan Skandias tillåtelse medge skadeståndsskyldighet eller godkänna ersättningskrav. Om den försäkrade ändå gör det är Skandia enligt samma bestämmelse fritt från ersättningsskyldighet, om inte kravet är uppenbart lagligen grundat. HD hade i det ovan nämnda rättsfallet NJA 1994 s. 566 att ta ställning till om underlåtenhet att gå i svaromål och söka återvinning av tredskodom var att likställa med ett medgivande av kravet. HD besvarade i det fallet den frågan nekande. Enligt min mening saknas även i nu aktuellt fall skäl att bedöma L.W:s handlande som ett medgivande av makarna E:s krav.

Försäkringsvillkoren innehåller i övrigt inte någon begränsning vad avser Skandias skyldighet att infria den betalningsskyldighet som försäkringstagaren har gentemot tredje man. Det är Skandia som författat villkoren och om avsikten varit att t.ex. en tredskodom mot försäkringstagaren skulle vara undantagen från rätt till utbetalning av försäkringsersättning borde detta ha skrivits klart ut, särskilt mot bakgrund av att försäkringen är obligatorisk och avser att skydda tredje man.

Som ovan anförts är syftet med ansvarsförsäkringen att skydda tredje man. Försäkringsvillkoren, som utformats av Skandia, innehåller inte någon inskränkning i Skandias betalningsskyldighet på den grunden att försäkringstagarens betalningsskyldighet fastställs genom tredskodom. Med hänvisning till det ovannämnda innebär därför försäkringsvillkoren enligt min bedömning en skyldighet för Skandia att betala ersättning enligt meddelad tredskodom. Makarna E:s förstahandsyrkande skall således enligt min mening bifallas. Överröstad härutinnan är jag i övrigt ense med majoriteten.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

JustR Lennander med vilken JustR Lars K. Beckman instämde, var skiljaktig och anförde:

Syftet med den i målet aktuella ansvarsförsäkringen är att täcka skadeståndsskyldighet som den försäkrade i egenskap av fastighetsmäklare ådragit sig genom att åsidosätta sina åligganden enligt lagen (1984:81) om fastighetsmäklare (jfr numera 1995 års fastighetsmäklarlag).

Under rubriken "5. Vad försäkringen gäller för" anges i villkoren p. 5.1 följande. Försäkringen omfattar den försäkrades skadeståndsskyldighet enligt §§ 9-14 i Lag om fastighetsmäklare. Vid skadeståndskrav som kan omfattas av försäkringen åtar sig Skandia gentemot den försäkrade att utreda om skadeståndsskyldighet föreligger, förhandla med den som kräver skadestånd, föra den försäkrades talan vid rättegång och därvid betala rättegångskostnader---även om försäkringsbeloppet därigenom överskrids [samt] betala det skadestånd den försäkrade är skyldig att utge.

Det nu återgivna villkoret, läst i sin helhet, tar enligt min mening tydligt sikte på en materiell prövning av skadeståndsskyldigheten. Ett ytterligare stöd för att försäkringsvillkoren skall tolkas på detta sätt ges under rubriken "9. Åtgärder vid skada" i p. 9.5 där det föreskrivs, att den försäkrade inte har rätt att utan Skandias tillåtelse medge skadeståndsskyldighet, godkänna ersättningskrav eller utbetala ersättning; iakttas ej detta är Skandia fritt från ansvarighet om inte kravet uppenbart var lagligen grundat.

En ersättningsskyldighet som grundas på en tredskodom företer påtagliga likheter med ett ansvar som grundas på ett medgivande. Någon materiell prövning i vanlig mening ligger inte till grund för domen; förutsättningen för en tredskodom mot svaranden är att det inte får vara uppenbart att käromålet är ogrundat, 44 kap. 8 § RB. I NJA 1994 s. 566 framhöll HD att skäl kunde anföras för att en försäkringstagare som underlåtit att gå i svaromål och sedermera att söka återvinning av en tredskodom skulle anses ha medgivit den skadelidandes krav. Det fanns dock inte i det målet tillräckliga skäl att frångå ordalydelsen i det där aktuella försäkringsvillkoret, vilket utformats av försäkringsgivaren. I det villkoret hade begreppet "endelig dom" (dvs. en lagakraftvunnen och verkställbar dom, till vilka även en tredskodom hör) ställts i motsats till ett medgivande av kravet "i andre tillfelle".

Härtill kommer att en tolkning av villkoren som medger att försäkringen kan tas i anspråk även då mäklarens ersättningsskyldighet grundar sig på en tredskodom kan leda till konsekvenser som inte kan anses önskvärda. Så t.ex. skulle försäkringsskyddet kunna missbrukas genom att försäkringstagaren i samråd med den "skadelidande" konstruerade en ansvarsskada och såg till att en tredskodom meddelades mot försäkringstagaren, varefter försäkringen kunde utnyttjas. En annan konsekvens, som delvis illustreras i förevarande fall, är att försäkringen skulle kunna tas i anspråk med stöd av en tredskodom trots att det av en annan lagakraftvunnen dom framgick att den skadelidande varken kunnat visa att mäklaren varit vårdslös eller att någon skada uppkommit.

Det sagda leder enligt min mening till att försäkringsavtalet, såsom TR:n funnit, bör tolkas så, att en ersättningsskyldighet inte kan åvila Skandia på grund av en tredskodom mot försäkringstagaren, om inte anspråket uppenbart är lagligen grundat.

Makarna E:s talan skall därför ogillas.

HD:s dom meddelades d. 19 april 2001 (mål nr T 155-99).