Svea HovR dömde d. 19 maj 1995 J. A. för mord i ett fall, försök till mord i nio fall, grovt rån i sju fall, rån i ett fall och olaga vapeninnehav i ett fall till fängelse på livstid. I domen ogillades åtal mot J. A. för grovt rån d. 25 sept. 1990 (åtalspunkt 1), grovt rån d. 25 juli 1991 (åtalspunkt 3), försök till mord d. 3 aug. 1991 (åtalspunkt 12.1) och försök till mord d. 27 okt. 1991 (åtalspunkt 12.3). Domen vann laga kraft.

Riksåklagaren ansökte i HD om resning till men för J. A. beträffande åtalspunkterna 1, 3, 12.1 och 12.3 varvid han anförde bl.a. att J. A. numera erkänner dessa brott.

J. A. bestred bifall till resningsansökningen. Arendet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Wennström, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Enligt 58 kap. 3 § 1 st. 2 RB --- se HD:s skäl 1 st. ---grundas på.

Enligt 35 kap. 3 § 2 st. RB---se HD:s skäl 7 st. --- bevisfakta i målet. För de brott som avsågs med åtalet mot J. A. är föreskrivet fängelse i mer än ett år. Den bevisning som Riksåklagaren åberopar i resningsärendet har inte kunnat förebringas i målet tidigare. Resningsansökningen har gjorts inom ett år från det att Riksåklagaren fick kännedom om den nya bevisningen som ligger till grund för ansökningen. Kraven enligt bestämmelserna om det s.k. ursäktsrekvisitet och ettårsfristen är således uppfyllda.

Den fråga som närmare skall övervägas i resningsärendet är alltså om ett förebringande i den tidigare rättegången av den nya bevisning som får åberopas i resningsärendet sannolikt skulle ha lett till att J. A. då dömts för brotten.

Beträffande de ogillade åtalspunkterna har bevisningen varit såväl muntlig som skriftlig. TR:n och HovR:n har i sina domar redovisat bl.a. vissa generella slutsatser beträffande de åtalade gärningarna. Dessa har rört bl.a. J. A:s vapeninnehav, likheter i tillvägagångssättet vid olika brottstillfällen vad gäller såväl rån, däribland två erkända rån (åtalspunkterna 9 och 10), som beskjutningarna av invandrare och motiv för att utföra sistnämnda gärningar. Därutöver har bevisning förebringats beträffande de enskilda gärningarna.

J. A. har i huvudsak motiverat sitt beslut att nu erkänna med att han numera godtar att det han tidigare tyckte endast var indicier som pekade mot honom sammantaget utgör bevis och att han därför erkänner, att han känner en lättnad att få berätta det och att det säkert är en lättnad för offren att få veta vad som hänt.

HD har att pröva bevisvärdet av J. A:s erkännande. Underinstanserna har i sina domar uttalat att J. A. har låg trovärdighet. Vid en värdering av, vilken betydelse de nu avgivna erkännandena skall ges får man väga samman de motiv J. A. lämnar för att erkänna gärningarna med hans person och hans övriga handlande i resningsärendet.

Vad J. A. nu uttalat om omvärdering av indicier till bevis och personlig lättnad är inte svårt att godta. Behovet av att erkänna gärningarna på grund av en sådan omvärdering framstår dock som mindre trängande. Av underinstansernas domar framgår att J. A. vid rättegångarna har erkänt och vidgått endast sådant som han blivit överbevisad om och han har visat uppenbar likgiltighet för sina offer (jfr TR:ns dom s. 185 f. och 223). Med beaktande av sistnämnda framstår J. A:s uppgivna motiv om omsorg om offren som mindre tungt vägande.

Vidare bestrider J. A. bifall till resningsansökningen, trots att han i sin förklaring till HD säger sig kvarstå vid sitt erkännande. Handlandet förefaller motsägelsefullt. Vid dessa förhållanden finns anledning överväga bevisvärdet av ett under förundersökningen avgivet erkännande som inte bekräftas vid en ny huvudförhandling eller som återtas. Ett åberopande av vad som uttalats vid förundersökningen skulle vid bevisvärderingen inte kunna tillmätas något stort värde.

Enligt TR:ns dom (s. 184) är J. A. en identitetsosäker person med en idealiserad självbild. Han har nu suttit i fängelse i ett antal år utan uppmärksamhet. Hans tidigare ageranden, såväl under rättegångarna som de begångna gärningarna, har varit uppseendeväckande. Man får beakta att J. A. kan känna behov av förnyad uppmärksamhet och att han genom sitt erkännande kan söka få denna uppmärksamhet riktad till sin person.

Mot bakgrund av vad som sagts ovan om J. A:s trovärdighet, vaga motiv för att nu erkänna gärningarna sammantaget med hans ståndpunkter i resningsärendet och vad som upptagits om J. A:s person kan sannolikhetskravet inte anses vara uppfyllt även om den tidigare bevisningen har en viss styrka. Resning bör således inte beviljas.

HD (JustR:n Lennander, Regn.er och Dahllöf, referent) fattade följande slutliga beslut: Enligt 58 kap. 3 § 1 st. 2 RB får resning, sedan en dom i brottmål vunnit laga kraft, beviljas till men för den tilltalade, om det för brottet är föreskrivet fängelse i mer än ett år samt det åberopas någon omständighet eller bevis, som inte tidigare förebringats, och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade dömts för brottet eller detta hänförts under en väsentligt strängare straffbestämmelse än den som tillämpats. I paragrafens andra stycke föreskrivs att resning inte får beviljas på grund av förhållande som avses i punkt 2, såvida inte parten gör sannolikt att han inte vid den rätt som meddelat domen eller genom överklagande kunnat åberopa omständigheten eller beviset eller att han annars haft giltig ursäkt att inte göra det. Enligt 4 § 2 st. samma kapitel skall ansökan om resning i brottmål till men för den tilltalade göras inom ett år från det att sökanden fick kännedom om det förhållande som ansökningen grundas på.

För de brott som avsågs med åtalet är föreskrivet fängelse i mer än ett år. De erkännanden som Riksåklagaren åberopat i resningsärendet har gjorts först vid ett förhör som hållits med J. A. d. 2 nov. 2000. De har alltså inte kunnat åberopas tidigare i målet. Resningsansökningen har gjorts inom ett år därefter.

Den fråga som återstår att närmare överväga i resningsärendet är om förebringande i den tidigare rättegången av J. A:s numera gjorda erkännanden och lämnade berättelser sannolikt skulle ha lett till att han då dömts för brotten (det s.k. sannolikhetsrekvisitet i 58 kap. 3 § RB).

Bestämmelserna om resning är i det väsentliga desamma nu som när de tillkom år 1939 (prop. 1939:307, jfr prop. 1942:5 s. 529 f.). Resning är ett extraordinärt rättsmedel och beviljas - även till förmån för någon som dömts i ett brottmål - bara i undantagsfall. Bestämmelserna om resning kan sägas utgöra resultatet av en avvägning mellan två motstående intressen. Det ena är att slutligt avgjorda rättstvister inte skall kunna bli föremål för förnyad prövning (av Cars i Om resning i rättegångsmål, s. 173, kallad orubblighetsprincipen). Å andra sidan föreligger intresset av att ett avgörande är materiellt riktigt (sanningsprincipen enligt Cars a.a. s. 173). Avvägningen mellan dessa intressen har i bestämmelserna om resning i brottmål gjorts olika beträffande resning till nackdel för den tilltalade och resning till förmån för denne så att möjligheterna till resning är väsentligt mer begränsade i det förra fallet.

Det har i litteraturen vidare anförts att villkoret för resning, att nya omständigheter eller bevis sannolikt skulle ha lett till en annan utgång i målet om de förebringats där, bör tillämpas strängare när det är fråga om resning till men för den tilltalade än när en ansökan är till hans förmån (Cars a. a. s. 215 f., jfr dock Ekelöf-Boman, Rättsmedlen, 11 uppl., s. 135; se även Welamson, Rättegång VI, 3 uppl., s. 230). Häremot kan tala att ordet sannolikt används såväl i paragrafen om resning. till men för den tilltalade som i den om resning till förmån för denne. Även om ordet sannolikt i och för sig har samma betydelse i bestämmelserna om resning till förmån för en tilltalad och i motsatt fall, torde det emellertid rent faktiskt förhålla sig så att det krävs ett mera avgörande nytt material för en ny rättegång mot den som har frikänts än för att ge möjlighet att i efterhand fria någon från en fällande dom.

Om man ser enbart till lagtextens ordalag ligger det nära till hands att anse att sannolikhetsrekvisitet är uppfyllt i detta ärende. Hade det i målet i HovR:n förelegat erkännanden avJ. A. att han begått de åtalade gärningarna är det naturligtvis troligt att han dömts för de brott som han kom att frias från. Ett bifall till Riksåklagarens resningsansökan torde emellertid kräva mer än detta konstaterande.

Enligt 35 kap. 3 § 2 st. RB skall rätten pröva vilken bevisverkan den tilltalades erkännande skall ha. När det gäller grova brott bör den tilltalades erkännande inte kunna läggas till grund för fällande dom om det inte styrks av andra omständigheter (Fitger, Rättegångsbalken, s. 35:57 med hänvisningar). Ett erkännande är således att se som ett bevisfaktum bland andra bevisfakta i målet.

I domstolarna förnekade J. A. samtliga gärningar med undantag för två rån, där pistol användes som vapen (åtalspunkterna 9 och 10). Bevisningen i domstolarna var både muntlig och skriftlig. Domstolarna har i sina domar redovisat bl.a. vissa generella slutsatser beträffande de åtalade gärningarna. Dessa har rört bl.a. J. A:s vapeninnehav, likheter i tillvägagångssättet vid olika brottstillfällen vad gäller såväl rån som beskjutningar och motiv för gärningarna. Därutöver har bevisning förebringats beträffande de enskilda gärningarna. Beträffande åtalspunkterna 1 och 3 (grovt rån d. 25 sept. 1990 respektive d. 25 juli 1991) kan följande antecknas från HovR:ns domskäl. HovR:n konstaterade i fråga om åtalspunkt 1 bl.a. att vissa olikheter förelåg vid jämförelse med de övriga rånen; skottlossning hade förekommit och rånaren hade flytt från platsen med hjälp av en tilltvingad securitasbil. Även om övriga omständigheter kring rånet, den vapentekniska utredningen och J. A:s ekonomiska transaktioner i anslutning till brottet talade starkt för att han var gärningsmannen, fanns det mot bakgrund av ett vittnes uppgifter visst utrymme för tvivel beträffande rånarens identitet. Eftersom det enligt HovR:n inte med tillräcklig grad av säkerhet var utrett att J. A. begått denna gärning, skulle åtalet ogillas och TR:ns fällande dom i denna del ändras i enlighet härmed. Angående åtalspunkt 3 fann HovR:n bl.a. att utredningen med stor sannolikhet talade för att J. A. skulle vara gärningsmannen. Enligt HovR:n var dock bevisningen inte av sådan styrka att den räckte för en fällande dom, och TR:ns frikännande i denna del skulle därför stå fast.

På motsvarande sätt kan beträffande åtalspunkterna 12.1 och 12.3 (försök till mord d. 3 aug. 1991 respektive d. 27 okt. samma år) följande noteras. HovR:n konstaterade i fråga om förstnämnda åtalspunkt bl.a. att det inte fanns någon teknisk bevisning som band denna gärning till andra beskjutningar av invandrare och inte heller till något speciellt vapen. I likhet med TR:n ogillade HovR:n åtalet i denna del. Såvitt gällde åtalspunkt 12.3 uttalade HovR:n bl.a. att det inte hade bringats klarhet i frågan vilken typ av vapen som använts. Mot bakgrund härav och på de skäl som TR:n i övrigt anfört fastställde HovR:n därför TR:ns friande dom på denna punkt.

Vidare kan anmärkas att HovR:n i sina domskäl under rubriken Allmänna överväganden antecknat att huvudförhandlingen där pågått mer än 25 dagar med J. A. närvarande samtliga dagar och att det förelåg mycket goda förutsättningar för att göra en bedömning av hans person och personlighet. HovR:n erinrade om att TR:n sammanfattningsvis funnit att J. A:s uppgifter hade en mycket låg trovärdighet samt att det i HovR:n inte framkommit någonting som var ägnat att rubba denna bedömning. Uppgifter i målet som J. A. lämnat i olika avseenden godtogs därför inte av HovR:n.

Det är mot bakgrund av den i HovR:n gjorda prövningen av skuldfrågan som HD skall värdera betydelsen av de erkännanden som J. A. nu gjort och som åberopas i resningsärendet. Vid denna bedömning kan man inte enbart addera erkännandena till den tidigare förebringade bevisningen. Här måste också hänsyn tas till J. A:s trovärdighet, att han lämnat olika uppgifter vid skilda tillfällen samt att ungefär tio år förflutit sedan brotten begicks.

När en person ändrar sin tidigare utsaga kan man inte utan vidare låta bedömningen i resningsärendet avse den tänkta situationen att personen redan från början uttalat sig i överensstämmelse med de uppgifter han nu synes vara beredd att lämna. Man kan vid bevisvärderingen inte bortse från att samma person lämnat olika uppgifter på skilda stadier. Man måste otvivelaktigt beakta också den tidrymd som förflutit mellan de båda utsagorna. (Se Welamson a.a. s. 226 f) En viktig faktor vid bedömningen måste också vara de olika motiv som kan tänkas för personens ändrade inställning och den förklaring som denne lämnat till denna.

Som Riksåklagaren noterat i resningsansökningen innehåller J. A:s uppgifter vid de nya förhören om de gärningar som omfattas av resningsansökningen inte något nytt i förhållande till vad som redan framkommit genom förundersökningen och rättegången i domstolarna. Någon ytterligare teknisk eller annan bevisning föreligger inte. Det är alltså enbart de nya uppgifterna från J. A. som föreligger som nya omständigheter eller bevis.

Vid sitt bestridande av resningsansökningen har J. A. anfört att hans erkännanden endast utgör en bekräftelse av riktigheten av vad som framkommit i utredningen i övrigt. Hans erkännanden är alltså inte helt förbehållslösa och styrks inte av några nya omständigheter eller bevis eller av tillkommande sakuppgifter som han lämnat. Härtill kommer att hans låga trovärdighet varit en viktig faktor i domstolarnas prövning av åtalet. Ytterligare ett förhållande som inte kan frånkännas betydelse är att han avtjänar livstids fängelse för de brott som han dömts för. Sammantaget gör detta att det finns särskild anledning till försiktighet vid bedömningen av hans erkännanden. Tilläggas kan att det inte i resningsärendet går att göra någon sådan bedömning beträffande de andra gärningar som han nu erkänt och som inte har prövats i domstol.

Sammanfattningsvis finner HD att J. A:s nu gjorda erkännanden inte kan tillmätas sådan betydelse att resning bör beviljas i målet.

HD avslår resningsansökningen.

JustR:n Svensson och Håstad var skiljaktiga och anförde: Lika med majoriteten finner vi att straffskale-, nyhets- och ursäktsrekvisiten i 58 kap. 3 och 4 §§ RB inte utgör hinder för bifall till Riksåklagarens ansökan om resning till men för J. A. Frågan i målet är om sannolikhetsrekvisitet är uppfyllt, dvs. om det är sannolikt att J. A. skulle ha fällts till ansvar för de gärningar som upptagits i åtalspunkterna 1, 3, 12.1 och 12.3, om han redan i HovR:n erkänt att det var han som var gärningsmannen.

Frågan formulerad på detta sätt kan knappast besvaras annat än jakande. Om J. A. erkänt de fyra brotten redan under rättegången mot honom, håller vi det för visst att erkännandet skulle ha tillagts ett sådant bevisvärde att det tillsammans med övrig bevisning och med hänsyn tagen till den övriga brottslighet varom J. A. övertygades, skulle ha lett till en fällande dom också beträffande dessa brott.

Det går emellertid inte att bortse från att J. A:s erkännande kommer nu, mer än 10 år sedan brotten begicks och mer än sex år sedan rättegången i HovR:n avslutades. Värdet av erkännandet förringas också av att J. A. bestritt bifall till Riksåklagarens resningsansökan. Till saken hör också att J. A. i den föregående rättegången, där han förnekade det mesta som lades honom till last, av domstolarna ansågs ha en allmänt låg trovärdighet. Resning bör inte beviljas om dessa och övriga omständigheter gör att en fällande dom inte kan påräknas i en ny rättegång.

När det gäller åtalspunkten 1 (grovt rån d. 25 sept. 1990 på Svandammsplan 8 i Stockholm) fälldes J. A. till ansvar av TR:n medan HovR:n frikände på grund av att rånet genomförts på ett sätt som skilde sig från övriga rån som omfattades av åtalet samt att J. A. på råndagen enligt en i målet lämnad uppgift haft en annan hårfärg än rånaren. J. A:s nu lämnade erkännande i förening med övriga omständigheter kring rånet, den vapentekniska utredningen och J. A:s ekonomiska transaktioner i anslutning till brottet gör att vi håller det för sannolikt att han kommer att fällas till ansvar för brottet om målet i denna del tas upp på nytt.

Åtalspunkten 3 gäller också ett grovt rån (d. 25 juli i Näsby Park i Täby). Domstolarna fann att utredningen om vapnet tillsammans med rånarens tillvägagångssätt och bilderna från rånet samt J. A:s förehavanden vid den aktuella tidpunkten med stor sannolikhet talade för åklagarens ansvarspåstående men att bevisningen dock inte var av sådan styrka att den räckte för en fällande dom. Genom J. A:s nu lämnade erkännande förstärks bevisningen så att det framstår som sannolikt att en fällande dom kan påräknas i en ny rättegång.

Det finns emellertid enligt vår mening inte ett tillräckligt starkt allmänt intresse att bevilja resning bara beträffande rånbrotten eftersom J. A. redan är dömd till lagens strängaste straff för bl.a. åtta bankrån. Avgörande för om målet bör resas beträffande åtalspunkterna 1 och 3 blir därför bedömningen av åtalspunkterna 12.1 och 12.3 avseende mordförsök.

Beträffande åtalspunkten 12.1 (försök till mord på D. G. d. 3 aug. 1991 på Troppstigen i Stockholm) finns inte någon teknisk bevisning som binder J. A. till gärningen. TR:n har emellertid i domskälen anfört bl.a. att ett rött punktformat laserljus sågs på en kamrats rygg just innan D. G. sköts, att J. A. befann sig i Sverige på dagen för gärningen, att han var väl förtrogen med brottsplatsen och att tillvägagångssättet företedde påtagliga likheter med övriga attentat.

Åtalet under punkten 12.3 (försök till mord på D. K d. 21 okt. 1991 vid Torsgränd i Stockholm) ogillades av domstolarna med hänsyn främst till att det inte hade kunnat fastställas vilket vapen som hade använts och bristen på annan tillräcklig bevisning. I TR:ns domskäl antecknades emellertid att gärningen företer likhet med övriga gevärsattentat. Bl.a. har den - till synes helt utan personliga motiv - riktat sig mot en invandrare. Vidare har gärningsmannen av allt att döma färdats på cykel och han har riktat ett laserljus mot offret.

J. A. har vid fyra förhör kring årsskiftet 2000/01 berättat om de två mordförsöken varvid han lämnat en förhållandevis detaljerad redogörelse för hur han gick till väga. Detta är emellertid inte avgörande, eftersom J. A. har deltagit i två rättegångar om dessa brott och han kan ha utformat sin nu lämnade berättelse på grundval av vad han i det sammanhanget har erfarit. Av betydelse för om tilltro kan sättas till hans erkännande och berättelse blir därför de skäl han anfört för att han nu lämnar nya uppgifter. I detta sammanhang skall nämnas att J. A. erkänt inte bara de brott som är aktuella i detta resningsärende utan dessutom en serie rån för vilka han aldrig har åtalats. Det synes som om han velat lämna en uttömmande redovisning för alla ouppklarade brott som han har begått.

Även om de skäl som J. A. har lämnat för sina erkännanden rörande de nu aktuella mordförsöken inte är helt klargörande, får det anses sannolikt att erkännandena medför att en fällande dom kan påräknas i en ny rättegång.

På grund av det anförda och då det av hänsyn till målsägandena får anses vara viktigt att ansvaret för mordförsöken blir fastställt, bör Riksåklagarens resningsansökan bifallas beträffande åtalspunkterna 12.1 och 12.3 samt, i enlighet med vad som anförts ovan, åtalspunkterna 1 och 3.

D. G. blev d. 3 aug. 1991 på Troppstigen i Stockholm beskjuten och träffad i högra höftregionen av en kula. Med anledning härav åtalades J. A. för mordförsök, varvid åklagaren påstod att J. A. försökt beröva D. G. livet genom att med gevär avlossa det ifrågavarande, riktade skottet. I brottmålet yrkade D. G. ersättning för kränkning. J. A. förnekade brott och bestred bifall till skadeståndsyrkandet. Åtalet och skadeståndsyrkandet ogillades av Svea HovR genom dom d. 19 maj 1995. Domen vann laga kraft.

Sedan J. A. år 2000 erkänt att det var han som d. 3 aug. 1991 skjutit på D. G. har Riksåklagaren ansökt om resning i brottmålet till men för J. A. (HD:s mål Ö 2379-01).

D. G. har med hänvisning till Riksåklagarens resningsansökan ansökt om resning beträffande sin i brottmålet förda skadeståndstalan.

J. A. har bestritt bifall till D. G:s resningsansökan.

HD (JustR:n Lennander, Regner och Dahllöf, referent) fattade följande slutliga beslut: Om dom i brottmål avser även annat än ansvar gäller enligt 58 kap. 9 § RB beträffande resning i denna del av målet vad som är stadgat om resning i tvistemål. Beviljas resning i ansvarsfrågan får dock resning samtidigt beviljas även i målet i övrigt utan hinder av vad som sålunda är föreskrivet.

Enligt 58 kap. 1 § 1 st. 3 RB får resning, sedan dom i tvistemål vunnit laga kraft, beviljas till förmån för någon av parterna, om det åberopas någon omständighet eller bevis, som ej tidigare förebragts, och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till en annan utgång. I paragrafens andra stycke föreskrivs att resning inte får beviljas på grund av förhållande som avses i punkten 3, såvida parten inte gör sannolikt att han inte vid den rätt som meddelat domen eller genom överklagande kunnat åberopa omständigheten eller beviset eller annars haft giltig ursäkt att inte göra det. Enligt 4 § 2 st. samma kapitel skall ansökan om resning i tvistemål göras inom ett år från det sökanden fick kännedom om det förhållande som ansökningen grundas på.

D. G. har i resningsärendet utöver 58 kap. 9 § RB åberopat samma grund och bevisning som Riksåklagaren. J. A. erkände bl.a. den gärning som omfattas av resningsansökningen vid ett förhör som hölls med honom d. 2 nov. år 2000. Erkännandet har inte kunnat förebringas tidigare i målet. Resningsansökningen har gjorts inom ett år från det att D. G. fick kännedom om det erkännande som åberopas av honom som grund för ansökningen.

HD har denna dag beslutat att avslå Riksåklagarens ansökan om resning i brottmålet. Som skäl för beslutet har HD därvid sammanfattningsvis anfört att J. A:s nu gjorda erkännanden inte kan tillmätas sådan betydelse att resning bör beviljas med anledning av Riksåklagarens resningsansökan. Resning i målet såvitt gäller D. G:s skadeståndstalan kan därför inte beviljas som en konsekvens av resning i ansvarsfrågan. HD finner vidare att de skäl som anförts i beslutet angående resning i ansvarsfrågan är giltiga också när det.gäller resning av dom i tvistemål såvitt gäller D. G:s skadeståndstalan. Även hans resningsansökan skall därför avslås.

HD avslår resningsansökningen.

JustR:n Svensson och Håstad var skiljaktiga och anförde: Majoriteten har denna dag beslutat att avslå Riksåklagarens ansökan om resning i brottmålet. Som skäl för beslutet har därvid sammanfattningsvis anförts att J. A:s uppgifter inte har en sådan trovärdighet att hans nu gjorda erkännanden kan tillmätas sådan betydelse att resning bör beviljas. De skäl som anförts av majoriteten i beslutet angående resning i ansvarsfrågan får anses binda oss när det gäller resning av tvistemålet om skadestånd till D. G. på så sätt att vi är förhindrade att hävda att J. A:s uppgifter förtjänar tilltro i följd varav resning bör beviljas också i det målet.

Emellertid har ett erkännande en särskild betydelse i tvistemål. Enligt 35 kap. 3 § RB gäller sålunda parts erkännande mot honom i ett dispositivt tvistemål. Det är således sannolikt att J. A. på grund av erkännandet hade ålagts skadeståndsskyldighet fastän han bestred skadeståndsyrkandet. Resningsansökningen skall därför bifallas.

HD:s beslut i de båda ärendena meddelades d. 31 okt. 2001 (målen nr Ö 2379-01 och Ö 3040-01).