2

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Förslag

till

Rättegångsbalk.

Härigenom förordnas, att rättegångsbalken i Sveriges rikes lag skall hava

följande lydelse:

FÖRSTA AVDELNINGEN.

Om domstolsväsendet.

1 KAP.

Örn. allmän underrätt.

1 §•

Allmän underrätt är på landet och i stad, som hör till domsaga, häradsrätt

samt i annan stad rådhusrätt.

Domsaga utgör ett tingslag; är domsaga mycket vidsträckt eller äro eljest

synnerliga skäl därtill, må i domsaga vara två eller flera tingslag. Tingslag

är häradsrättens domkrets.

Om indelning i tingslag förordnar Konungen.

2

§.

Allmän underrätt är första domstol, örn ej annat är stadgat.

3 §•

Domsaga förestås av häradshövding.

I domsaga skall, örn göromålen kräva det, finnas en eller flera biträdande

domare. Häradshövding och biträdande domare skola vara lagfarna.

För domsaga skall finnas kansli, som hålles öppet för allmänheten å be­

stämda tider.

4 §.

I häradsrätt dömer häradshövdingen med nämnd. Häradsrätten vare dock

domför utan nämnd vid måls avgörande utan huvudförhandling samt annan

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

3

handläggning, som ej sker vid huvudförhandling eller syn, å stället, så ock

i tvistemål vid huvudförhandling, som hålles i omedelbart samband med för­

beredelsen.

5 §.

I tingslag skola finnas aderton nämndemän. Erfordras flera nämndemän,

bestämmer Konungen deras antal.

I nämnd skola sitta minst sju och högst nio. Rör mål allenast ansvar för

brott, varå icke kan följa svårare straff än böter, och förekommer i målet ej an­

ledning, att målsägande finnes, eller hålles syn å stället utom huvudförhand­

ling, vare dock häradsrätten domför med tre i nämnden.

Häradshövdingen fördele efter samråd med nämnden tjänstgöringen mellan

nämndemännen. Fördelningen bör ske så, att erforderlig ortskännedom är före­

trädd inom nämnden.

6

§.

För tingslag skall å den eller de orter, som Konungen bestämmer, vara tings­

ställe.

7 §.

I tingslag skola för huvudförhandling med nämnd å tingsställe årligen å be­

stämda tider hållas allmänna ting. Allmänt ting skall med undantag för tiden

under häradsrättens ferier hållas varje vecka, örn ej annat föranledes av arbetet

i domsagan, antalet tingslag eller andra omständigheter. Äro i tingslag flera

tingsställen, fördelas tingen mellan dem.

För huvudförhandling i mål, vari häradsrätten är domför med tre i nämnden,

skola, örn det erfordras, ting hållas å bestämda tider och orter. Ting må hål­

las å annan ort än den, där tingsställe är.

Örn tingsordning förordnar Konungen.

8

§.

Då det för arbetets jämna gång eller eljest finnes erforderligt, åge härads­

hövdingen för förhandling, som sägs i 7 §, utsätta särskilt sammanträde samt

bestämma tid och ställe för sammanträdet.

9 §.

För annan handläggning än i 7 § sägs skall häradsrätten hålla sammanträde

så ofta det för arbetet kräves. Häradshövdingen bestämme tid och ställe för

sammanträde.

10

§.

För rättsskipningen i rådhusrätt skola finnas borgmästare och rådmän

samt, örn göromålen kräva det, en eller flera assessorer. De skola vara lag­

farna.

Rådhusrätt må vara delad i avdelningar.

Vid rådhusrätt skall finnas kansli, som hålles öppet för allmänheten å be­

stämda tider.

4

11

§,

Rådhusrätt vare domför med tre lagfarna domare. Ej må flera än fyra

lagfarna domare sitta i rätten. Rådhusrätt vare dock domför med en lagfaren

domare vid måls avgörande utan huvudförhandling samt annan handläggning,

som ej sker vid huvudförhandling eller syn å stället, så ock i tvistemål vid

huvudförhandling, som hålles i omedelbart samband med förberedelsen. Rör

mål ansvar för brott, varå kan följa straffarbete i två år eller därutöver, skall

vid huvudförhandling eller syn å stället nämnd hava säte i rätten; finnes,

sedan nämnd deltagit, målet ej vara av beskaffenhet, som nu nämnts, vare

rätten dock domför med nämnd.

Rådhusrätt, beträffande vilken Konungen meddelat förordnande därom,

vare domför med en lagfaren domare, örn målet rör allenast ansvar för brott,

varå icke kan följa svårare straff än böter, och i målet ej förekommer anled­

ning, att målsägande finnes.

12

§.

I stad med rådhusrätt skola finnas nämndemän till det antal, som Konun­

gen bestämmer.

I nämnd skola sitta minst sju och högst nio.

Borgmästaren fördele efter samråd med nämnden tjänstgöringen mellan

nämndemännen.

13 §.

Rådhusrätt skall för huvudförhandling varje vecka hålla en eller flera all­

männa rättegångs dagar samt eljest sammanträda så ofta det för arbetet

kräves.

Rådhusrätt skall sammanträda i staden. Sammanträde må ock, örn sär­

skilda skäl äro därtill, hållas å annan ort.

14 §.

•- t ,

--

.

' f r

.

Örn särskild sammansättning av underrätt vid behandling av vissa mål

gälle vad därom är stadgat.

15 §.

Till huvudförhandling må ej utan synnerliga skäl å samma dag utsättas

flera mål, än att de kunna beräknas bliva slutförda under en tid av sex tim­

mar. Hinna ej alla sålunda utsatta mål behandlas under dagen eller kräver

ett måls handläggning mera än en dag, skall sammanträdet pågå under erfor­

derligt antal helgfria dagar i följd.

Örn den ordning, i vilken målen skola företagas, och örn uppropslista förord­

nar Konungen.

16 §.

För förvaring av anhållna eller häktade skall för domsaga å tingsställe eller

arinan ort, som Konungen bestämmer, så ock i stad med rådhusrätt finnas

häkte. Med Konungens tillstånd må häkte vara gemensamt för flera dom­

Kunc/l. Maj:ts proposition nr 5.

Kungl. Mctj.ts proposition nr 5.

5

sagor eller för domsaga och stad. När med hänsyn till häktets belägenhet eller

eljest skäl äro därtill, förordnar Konungen särskild häktningsdomare att före

åtalet verkställa på rätten ankommande prövning rörande häktning.

17 §.

Närmare bestämmelser örn underrätts organisation och verksamhet samt dom­

sagas förvaltning meddelas av Konungen.

2 KAP.

Om hovrätt.

1 §•

Hovrätt är överrätt i mål, som fullföljas från allmän underrätt. Den äger

tillsyn över de domstolar, som höra under hovrätten.

2

§•

Hovrätt tillkommer att som första domstol upptaga mål örn ansvar eller

enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott av underrättsdomare eller annan äm­

bets- eller tjänsteman, mot vilken åtal för sådant brott enligt lag eller författ­

ning skall väckas i hovrätt.

Är i lag eller författning eljest stadgat, att mål skall upptagas omedelbart

av hovrätt, vare det gällande.

3 §•

I hovrätt skola finnas president samt hovrättsråd och assessorer. De skola

vara lagfarna.

Hovrätt skall vara delad i två eller flera avdelningar. Avdelning skall bestå

av minst fyra hovrättsråd, av dem en ordförande och en vice ordförande, samt

en eller flera assessorer. Presidenten må vara ordförande å avdelning.

Vid hovrätt skall finnas kansli, som hålles öppet för allmänheten å bestämda

tider.

4 §■

Hovrätt vare domför med fyra ledamöter. Ej må flera än fem sitta i rätten.

Konungen bestämmer, i vilken omfattning åtgärd, som avser allenast måls

beredande, må vidtagas av en ledamot i hovrätten eller av tjänsteman vid

denna.

5 §•

Hovrätt skall sammanträda å ort, där den har sitt säte. Sammanträde må ock,

örn särskilda skäl äro därtill, hållas å annan ort.

Sammanträde skall hållas så ofta det för arbetet kräves.

Hovrätt, beträffande vilken Konungen meddelat förordnande därom, skall

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

årligen å bestämda tider hålla hovrättsting utom förläggningsorten å viss eller

vissa orter inom domkretsen för huvudförhandling i mål från den delen av

domkretsen.

6

§.

Örn antalet hovrätter och deras domkretsar är särskilt stadgat.

7 §•

Närmare bestämmelser örn hovrätts organisation och verksamhet meddelas

av Konungen.

3 KAP.

Om högsta domstolen.

1 §•

Konungens domsrätt utövas, på sätt regeringsformen stadgar, av högsta

domstolen.

2

§■

Högsta domstolen är överrätt i mål, som fullföljas från hovrätt.

Att i högsta domstolen talan i visst fall må föras mot beslut av advokat­

samfundets styrelse, stadgas i 8 kap. 8 §.

3 §•

Högsta domstolen tillkommer att som första domstol upptaga mål örn ansvar

eller enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott av hovrättsdomare eller annan

ämbetsman, mot vilken åtal för sådant brott enligt lag eller författning skall

väckas i högsta domstolen.

4 §•

Högsta domstolen skall vara delad i två eller flera avdelningar.

Finner någon av högsta domstolens avdelningar vid överläggning till dom

eller beslut den å avdelningen rådande meningen avvika från rättsgrundsats

eller lagtolkning, som förut varit antagen av högsta domstolen, må avdelningen

förordna, att målet i hela dess vidd eller, örn det prövas kunna ske, allenast viss

i målet uppkommen fråga skall avgöras av högsta domstolen i dess helhet.

Hava i särskilda, för avdelningen kända domar eller beslut mot varandra

stridande åsikter i fråga örn viss rättsgrundsats eller lagtolkning å olika tider

gjort sig gällande inom högsta domstolen, åge vad nu är föreskrivet tillämp­

ning allenast i det fall, att avdelningen finner den rådande meningen avvika

från dom eller beslut, som senast meddelats.

Vad nu är stadgat avser ej mål, som angår häktad eller eljest enligt särskild

föreskrift fordrar skyndsamt avgörande, örn målet förekommer å sådan tid,

att det icke utan menlig tidsutdräkt kan avgöras av högsta domstolen i dess

helhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

7

5 §.

Då inål avgöres av högsta domstolen i dess helhet, böra, om laga hinder ej

möter, alla justitieråden deltaga i avgörandet.

6 §.

I behandling av fråga rörande tillstånd, att talan må komma under högsta

domstolens prövning, skola tre ledamöter deltaga.

Konungen bestämmer, i vilken omfattning åtgärd, som avser allenast måls

beredande, må vidtagas av nedre justitierevisionen eller tjänsteman vid denna.

7 §.

Förekomma skiljaktiga meningar, huruvida tillstånd, som sägs i 6 §, skall

meddelas, vare tillstånd beviljat, örn två ledamöter äro ense därom eller i fall,

som avses i 54 kap. 10 § 2, någon ledamot finner tillstånd böra meddelas.

8

§•

I nedre justitierevisionen skola för måls beredande till behandling i högsta

domstolen finnas revisionssekreterare. Revisionssekreterare skall vara lagfaren.

Vid nedre justitierevisionen skall ock för högsta domstolen finnas kansli, som

hålles öppet för allmänheten å bestämda tider.

Närmare bestämmelser örn nedre justitierevisionens organisation och verk­

samhet meddelas av Konungen.

4 KAP.

Om domare.

1

§•

Lagfaren domare skall vara svensk medborgare och hava fyllt tjugufem år

samt hava avlagt för behörighet till domarämbete föreskrivna kunskapsprov.

Ej må den utöva domarämbete, som är omyndig eller i konkurstillstånd.

Örn kunskapsprov och villkor i övrigt för utövande av domarämbete förord­

nar Konungen.

2

§•

President i hovrätt, hovrättsråd, häradshövding, borgmästare och rådman ut­

nämnas av Konungen. Revisionssekreterare utnämnes eller förordnas av Ko­

nungen.

Örn val av borgmästare och rådman är särskilt stadgat.

3 §•

Assessor i hovrätt förordnas av Konungen.

Biträdande domare i domsaga förordnas av Konungen för viss tid. Finnes

behovet av biträdande domare stadigvarande, må innehavare av befattningen

utnämnas av Konungen.

Om tillsättning av assessor i rådhusrätt meddelas bestämmelser av Konungen.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

4 §.

Om beviljande av ledighet och förordnande av vikarie för lagfaren domare i

hovrätt eller underrätt meddelas bestämmelser av Konungen.

5 §.

Nämndeman utses genom val.

Vid val av nämndemän för tingslag utgör varje kommun en valkrets. Under­

stiger antalet nämndemän kommunernas antal, skola angränsande kommuner

på lämpligt sätt förenas till valkretsar. Två eller flera kommuner må ock eljest

sammanföras till gemensam valkrets, örn det finnes erforderligt för att skilda

orter eller delar av tingslaget skola bliva behörigen företrädda inom nämnden.

Stad må ej med annan kommun förenas till en valkrets. Antalet nämndemän

fördelas mellan valkretsarna i förhållande till deras folkmängd; varje valkrets

skall dock utse minst en nämndeman. Indelning i valkretsar och antalet nämnde­

män för varje valkrets bestämmas av rätten.

Vid val av nämndemän för stad med rådhusrätt bildar staden en valkrets.

Val förrättas på landet å kommunalstämma eller, örn kommunalfullmäktige

finnas och kommunen utgör egen valkrets, av dem. Äro flera kommuner för­

enade till en valkrets, förrättas valet å gemensam kommunalstämma; rätten

bestämme, å vilken kommuns stämma valet skall förrättas. I stad förrättas valet

av stadsfullmäktige eller, örn sådana ej finnas, å allmän rådstuga.

Då nämndeman skall väljas, ankomme i domsaga på häradshövdingen och i

stad med rådshusrätt på rätten att göra anmälan därom till den som har att

föranstalta om valet.

6

§•

Valbar till nämndeman är man eller kvinna, som inom valkretsen äger röst­

rätt å kommunalstämma eller vid val av stadsfullmäktige och där har sitt hem­

vist samt fyllt tjugufem år. Lagfaren domare, befattningshavare vid domstol,

åklagare, polisman eller advokat eller den som eljest har till yrke att föra andras

talan inför rätta må ej vara nämndeman.

Ej må annan vägra att mottaga uppdrag som nämndeman än den som fyllt

sextio ar eller eljest uppgiver giltigt hinder. Den som avgått ur nämnden vare

ej skyldig att åter inträda förrän efter sex år.

7 §•

Klagan över nämndemansval skall föras hos rätten. Föres klagan, lände valet

dock till efterrättelse, örn ej rätten förordnar annat. Rätten pröve, ehuru klagan

ej föres, den valdes behörighet.

8

§•

Nämndeman väljes för sex år, dock äge han avgå efter två år. Visar nämnde­

man giltigt hinder, må rätten även tidigare entlediga honom. Nämndeman, som

fyllt sextio år, äge ock avgå ur nämnden. Upphör nämndeman att vara valbar,

vare uppdraget förfallet.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

barn, eller i det svågerlag, att deri ene är eller varit gift med den andres

syskon eller syskons avkomling eller med någon, från vilkens syskon den

andre härstammar, eller örn han står i adoptivförhållande till part;

3. örn han till någon, som har del i saken eller av dess utgång kan vänta

synnerlig nytta eller skada, står i förhållande, som avses i 2;

4. örn han eller någon honom närstående, som avses i 2, är förmyndare eller

god man för part eller eljest parts ställföreträdare eller är ledamot av sty­

relsen för bolag, förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan in­

rättning, som är part, eller, då kommun, vägdistrikt eller annan sådan menighet

är part, är ledamot av nämnd eller styrelse, som handhar förvaltningen av den

angelägenhet målet rör;

5. örn han eller någon honom närstående, som sägs i 2, till någon, som har

del i saken eller av dess utgång kan vänta synnerlig nytta eller skada, står i

förhållande, som avses i 4j

6. örn han är parts vederdeloman, dock ej örn parten sökt sak med honom

för att göra honom jävig;

7. örn han i annan rätt såsom domare eller befattningshavare fattat beslut,

som rör saken, eller hos annan myndighet än domstol eller såsom skiljeman tagit

befattning därmed;

8. örn han i saken såsom rättegångsombud fört parts talan eller biträtt part

eller vittnat eller varit sakkunnig; eller

9. örn eljest särskild omständighet föreligger, som är ägnad att rubba för­

troendet till hans opartiskhet i målet.

14 §.

,Vet domare omständighet föreligga, som kan antagas utgöra jäv mot honom,

vare han skyldig att självmant giva det till känna.

Vill part göra jäv mot domare, skall han framställa invändning därom, då

han första gången för talan i målet, sedan hail erhöll kännedom örn att domaren

sitter i rätten eller eljest tager befattning med målet eller, örn den omständighet,

varå jävet grundas, då ej var känd för parten, sedan han erhöll sådan känne­

dom. Underlåter parten det, vare hans rätt att framställa invändningen för­

fallen.

Fråga örn jäv mot domare i lägre rätt må ej upptagas i högre rätt, med

mindre jävet i den högre rätten göres av part, som enligt vad i andra stycket

stadgats är berättigad därtill, eller talan föres mot beslut, varigenom jävet ogil­

lats. Ej må fråga örn jäv mot särskild ledamot av nämnd väckas i högre rätt.

15 §.

Sedan fråga örn jäv mot domare uppkommit, må han vidtaga allenast sådan

åtgärd i målet, som icke utan synnerlig olägenhet kan uppskjutas och ej inne­

fattar avgörande av målet. Åtgärd, som nu sagts, må av domare vidtagas,

ehuru han förklarats jävig.

Har part i rätt tid gjort jäv mot domare, give rätten, så snart ske kan, sär­

skilt beslut däröver.

11

I prövning av jävsfråga må domaren ej deltaga, med mindre rätten utan

honom ej är domför och annan domare ej kan utan tidsutdräkt taga säte i

rätten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

5 KAP.

Om offentlighet och ordning vid domstol.

1 §•

Förhandling vid domstol skall vara offentlig.

Kan det antagas, att vid förhandling skall förekomma något, som är stö­

tande för anständigheten och sedligheten, eller att till följd av offentligheten

något kan uppenbaras, som med hänsyn till rikets säkerhet bör hållas hem­

ligt för främmande makt, äge rätten förordna, att förhandlingen skall hållas

inom stängda dörrar. Förordnande, som nu sagts, må ock meddelas, örn an­

ledning förekommer, att till följd av offentligheten yrkeshemlighet skalle

röjås.

I mål örn ansvar för utpressning må rätten, örn målsäganden begär det eller

rätten eljest finner det lämpligt,^ förordna, att förhandling skall hållas inom

stängda dörrar. Förhandling, som under förundersökning i brottmål äger rum

vid domstol, skall hållas inom stängda dörrar, om den misstänkte begär det eller

rätten finner, att offentligheten skulle vara till men för utredningen.

Förhör med den som är under femton år eller lider av sinnessjukdom, sinnes-

slöhet eller annan rubbning av själsverksamheten må hållas inom stängda

dörrar.

År eljest för särskilt fall föreskrivet, att förhandling må hållas inom stängda

dörrar, vare det gällande.

2

§.

Tillträde till offentlig förhandling må, när rättens ordförande finner skäl

därtill, vägras den som enligt vad är känt eller må antagas ej fyllt aderton år.

3 §.

Vid förhandling inom stängda dörrar må efter rättens medgivande tjänste­

man vid domstolen så ock den som för sin utbildning tjänstgör vid denna vara

närvarande. När särskilda skäl äro därtill, må rätten medgiva även annan

att närvara vid sådan förhandling.

4 §.

Rätten äge förordna, att vad som förekommit vid förhandling inom stängda

dörrar icke får uppenbaras.

5 §.

överläggning till dom eller beslut skall hållas inom stängda dörrar, örn rätten

ej finner det kunna ske offentligt. Hålles överläggning inom stängda dörrar,

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

ina, utom rättens ledamöter, närvara endast sådan rättens tjänsteman, som Ilar

att taga befattning med målet. När särskilda skäl äro därtill, må rätten med­

giva även annan att närvara vid sådan överläggning.

Avkunnande av dom eller beslut skall ske offentligt. Har förhandling hål­

lits inom stängda dörrar, må ock dom eller beslut avkunnas inom stängda

dörrar.

6

§.

Är part, vittne eller annan, som skall höras inför rätten, ej mäktig sven­

ska språket, ma tolk anlitas att biträda rätten. Är den som skall höras döv

eller stum och kan ej förhöret lämpligen ske medelst skriftligen avfattade

frågor eller svar, må ock tolk anlitas.

Finnes vid rätten allmän tolk för det språk, varom är fråga, skall han an­

litas. I annat fall förordne rätten lämplig person att i målet biträda som

tolk; rätten äge ock hos länsstyrelsen påkalla biträde för tolks erhållande.

Ej ma den anlitas som tolk, vilken till saken eller till någondera parten står

i sadant förhållande, att hans tillförlitlighet därigenom kan anses förringad.

Örn anställande av allmän tolk förordnar Konungen.

»

7 §•

Den som anställes som allmän tolk eller eljest förordnas att biträda som

tolk skall inför rätten avlägga ed, att han efter bästa förstånd skall fullgöra

det uppdrag, som lämnats honom.

Angående eds utbytande mot försäkran på heder och samvete gälle vad om

vittnesed är stadgat.

8

§.

Till allmän tolk utgår ersättning enligt vad därom är särskilt stadgat. An­

nan tolk äge av allmänna medel åtnjuta arvode samt gottgörelse för kostnad

och tidsspillan efter vad rätten prövar skäligt; i brottmål, vari åklagare för

talan, skall ersättningen gäldas av statsverket.

9 §.

Pa rättens ordförande ankommer att upprätthålla ordning vid rättens sam­

manträden och att meddela därför nödiga föreskrifter. Han äger utvisa den

som stör förhandlingen eller eljest uppträder otillbörligt så ock för undvikande

av trängsel begränsa antalet åhörare i rättssalen. Ej må fotografi tagas i

rättssalen.

Tränger sig någon, som utvisats, in i rättssalen eller åtlyder någon eljest

ej tillsägelse, som meddelats till ordningens upprätthållande, äge rätten för­

ordna, att han skall omedelbart tagas i häkte och kvarhållas där, så länge

sammanträdet varar, dock ej utöver tre dagar.

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

4. vad i övrigt anses nödigt till ledning vid huvudförhandlingen.

Har vad enligt första stycket skall antecknas i protokollet upptagits i inlaga

eller annan handling eller förut upptecknats i protokoll i målet, skall i proto­

kollet allenast hänvisning ske.

Vad i denna paragraf stadgas skall i tillämpliga delar gälla beträffande

protokoll vid annan förhandling, dock ej huvudförhandling.

5 §.

Protokollet vid huvudförhandling skall innehålla kort redogörelse för för­

handlingens gång samt upptaga:

1. parternas yrkanden och invändningar, ändringar däri samt medgivanden

av motpartens yrkanden;

2. yrkanden av andra än parter samt huruvida parterna medgiva eller be­

strida dessa yrkanden; samt

3. vilka vittnen eller sakkunniga höras och vilka bevis i övrigt förebringas.

Har vad enligt första stycket 1 eller 2 skall antecknas i protokollet upp­

tagits i inlaga eller annan handling eller förut upptecknats i protokoll i målet,

skall i protokollet allenast hänvisning ske.

6

§.

I protokoll skall antecknas utsaga av vittne, sakkunnig, part under sannings­

försäkran eller målsägande, då han höres i anledning av åklagarens talan, i den

omfattning utsagan kan antagas vara av betydelse i målet, samt vad rätten

vid syn å stället iakttager.

Vid huvudförhandling i hovrätt vare ej nödigt att i protokollet antecknas ut­

saga eller iakttagelse, som nu sagts, med mindre anteckning därav kan antagas

bliva av betydelse vid fullföljd till högsta domstolen. Ej heller vare sådan an­

teckning nödig vid huvudförhandling i högsta domstolen.

7 §.

Vad i övrigt anföres eller eljest förekommer vid förhandling må ej anteck­

nas i protokollet, med mindre särskilda skäl föranleda därtill. Ej må i proto­

kollet upptagas parts utveckling av talan i rättsligt hänseende.

8

§. '

Protokollet över förhandling skall, innan förhandlingen avslutas, erhålla slut­

lig avfattning. Då protokollet är uppsatt, skall ordföranden å protokollet göra

anteckning därom.

Sedan utsaga, som enligt 6 § skall antecknas i protokollet, upptecknats, skall

den uppläsas eller tillfälle på annat sätt lämnas att granska uppteckningen

samt den hörde tillfrågas, örn han har något att erinra mot innehållet. Erin­

ran, som ej föranleder ändring, skall antecknas. Därefter må uppteckningen ej

ändras. Har utsagan först efter granskningen antecknats i protokollet, skall

uppteckningen biläggas handlingarna.

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

3. distriktsåklagare.

Hos allmän åklagare må finnas biträdande åklagare.

Instruktioner för åklagarna utfärdas av Konungen.

2

§.

Justitiekanslern är under Konungen högste åklagare och har i denna egen­

skap ansvaret för och ledningen av åklagarväsendet i riket.

Under justitiekanslern hava landsfogdarna, envar inom sitt verksamhetsom­

råde, ansvaret för och ledningen av åklagarväsendet.

3 §.

Örn utnämning av justitiekansler stadgas i regeringsformen. Landsfogde

utnämnes av Konungen. Om tillsättning av andra åklagare meddelas föreskrif­

ter i de för dem gällande instruktionerna.

4§.

Allmän åklagare vare

vid underrätt landsfogde eller distriktsåklagare;

vid hovrätt justitiekanslern i mål, som enligt 2 kap. 2 § första stycket

upptages omedelbart av hovrätten, och i annat mål landsfogde eller distrikts­

åklagare; samt

vid högsta domstolen justitiekanslern.

Har talan till högsta domstolen fullföljts allenast av enskild part, må åkla-

gartalan där, efter justitiekanslerns förordnande, föras av lägre åklagare.

Närmare bestämmelser örn fördelningen av uppgifterna mellan åklagarna

meddelas i de för dem gällande instruktionerna.

5 §.

Justitiekanslern så ock landsfogde må övertaga uppgift, som tillkommer

lägre åklagare. Justitiekanslern åge även förordna extra åklagare att föra

talan vid underrätt eller hovrätt eller, då talan fullföljts allenast av enskild

part, vid högsta domstolen.

Biträdande åklagare må i den omfattning, som bestämmes i instruktion, ut­

föra uppgift, som tillkommer åklagare, hos vilken han är anställd. Väckande

eller fullföljande av åtal i högsta domstolen må dock ej beslutas av annan än

justitiekanslern.

6

§.

Föreligger för allmän åklagare beträffande visst brott omständighet, som

skulle utgöra jäv mot domare, må han ej taga befattning med förundersökning

eller åtal för brottet. Jäv må ej grundas å åtgärd, som åklagaren vidtagit å

tjänstens vägnar, eller gärning, som förövats mot honom i eller för hans tjänst.

Ehuru åklagare är jävig, äge han vidtaga åtgärd, som ej utan fara kan upp­

skjutas.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

4

§.

Vid utövande av sin verksamhet skall advokat redbart och nitiskt utföra

honom anförtrodda uppdrag och i allt iakttaga god advokatsed.

Verksamhet som advokat må icke bedrivas under form av aktiebolag eller i

bolag med annan än advokat, med mindre advokatsamfundets styrelse medgiver

undantag.

Det åligger advokat att hålla penningmedel och andra tillgångar, som till­

höra hans huvudmän, skilda från vad honom tillhör.

5 §.

Advokat vare skyldig att, örn offentlig försvarare för misstänkt eller biträde

åt part, som åtnjuter fri rättegång, ej kan erhållas efter frivilligt åtagande, vid

domstol i det län, inom vilket han har sitt kontor, mottaga förordnande som

försvarare eller biträde.

6

§.

Tillsyn över advokatväsendet utövas av advokatsamfundets styrelse; den

har att tillse, att advokat såväl vid utförande av talan inför domstol som i

sin övriga verksamhet fyller de plikter, som åvila honom. Advokat vare skyl­

dig att lämna styrelsen de uppgifter, som erfordras för denna tillsyn.

Justitiekanslern äge att hos styrelsen påkalla åtgärd mot advokat, som åsi­

dosätter sin plikt eller ej längre är behörig att vara advokat.

7 §.

Advokat, som i sin verksamhet uppsåtligen gör orätt eller som eljest förfar

oredligt, skall av advokatsamfundets styrelse uteslutas ur samfundet. Äro

omständigheterna mildrande, äge styrelsen i stället tilldela honom varning.

Åsidosätter eljest advokat de plikter, som åvila honom som advokat, äge

styrelsen meddela honom varning eller erinran. Äro omständigheterna syn­

nerligen försvårande, må styrelsen utesluta honom ur samfundet-

Upphör advokat att vara svensk medborgare eller flyttar han ur riket eller

intrader beträffande advokat sådan omständighet, att han enligt 2 § andra

eller tredje stycket icke må antagas till ledamot av samfundet, vare han skyl­

dig att genast utträda; gör han det ej, förordne styrelsen örn hans uteslutning.

Styrelsen äge förordna, att beslut, varigenom någon uteslutits ur samfun­

det, genast skall gå i verkställighet.

8

§.

Har advokatsamfundets styrelse avslagit någons ansökan om inträde i sam­

fundet eller uteslutit någon därur, må han föra talan mot beslutet. Mot sty­

relsens beslut i fråga, som avses i 7 §, må talan föras av justitiekanslern.

Talan skall föras genom besvär till högsta domstolen.

ej över tiotusen kronor. Vitesföreläggande skall delgivas den som föreläggan­

det avser.

Vite må ej föreläggas, då straff är utsatt. Ej heller må vite föreläggas

kronan.

Finnes, då fråga uppkommer örn utdömande av vite, ändamålet med vitet

hava förfallit, må vitet ej utdömas.

²⁰

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

9 §.

År i denna balk straff utsatt i böter, dock ej dagsböter, vare lägsta bötes­

straff fem kronor och högsta trehundra kronor. Böter och vitén, som ådömas

enligt denna balk, tillfalla kronan.

ANDRA AVDELNINGEN.

Om rättegången i allmänhet.

I. Om rättegången i tvistemål.

10 KAP.

Om laga domstol.

1 §•

Laga domstol i tvistemål i allmänhet är rätten i den ort, där svaranden

har sitt hemvist.

Är svaranden mantalsskriven å ort inom riket, anses den orten som hans

hemvist.

För bolag, förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan inrätt­

ning galle som hemvist den ort, där styrelsen har sitt säte eller, om säte för

styrelsen ej är bestämt eller styrelse ej finnes, där förvaltningen föres. Lag

samma vare i fråga om kommun, vägdistrikt eller annan sådan menighet.

Dödsbo sökes vid den rätt, där den döde skolat svara.

Den som icke äger känt hemvist vare sig inom eller utom riket sökes där han

uppehåller sig. Är han svensk medborgare och uppehåller han sig utom riket

eller är hans uppehållsort okänd, sökes han där han inom riket senast haft

hemvist eller uppehållit sig.

2

§.

Kronan sökes i tvistemål i allmänhet där den myndighet, som har att be­

vaka talan i målet, har sitt säte.

3 §.

Den som icke äger känt hemvist inom riket må i tvist rörande betalnings­

skyldighet sökas där honom tillhörig egendom finnes. Rör tvisten lös egen­

dom. må han sökas där egendomen finnes.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

21

Fordran, som grundas å löpande skuldebrev eller annan handling, vars före­

teende utgör villkor för rätt att kräva betalning, anses finnas där handlingen

är. Annan fordran anses finnas där gäldenären har sitt hemvist. År pant

ställd för fordringen, må denna anses finnas där panten är.

4 §.

Har den som icke äger känt hemvist inom riket här ingått förbindelse eller

eljest ådragit sig gäld, må han i tvist därom sökas där förbindelsen ingicks

eller gälden uppkom.

5 §.

Den som idkar jordbruk, gruv- eller fabriksdrift, hantverk, handel eller an­

nan dylik rörelse med fast driftställe må i tvist, som uppkommit omedelbart

på grund av den rörelsen, sökas där driftstället är.

6

§.

Har någon ingått förbindelse eller eljest ådragit sig gäld å ort, där han

mera varaktigt uppehåller sig, må han, medan han befinner sig å orten, för

sådan förbindelse eller gäld sökas där. Lag samma vare i fråga örn

gäld, som någon vid tillfällig vistelse å annan ort ådragit sig för kost, bostad

eller dylikt.

7 §.

Tvist på grund av förmyndares eller god mans förvaltning må väckas vid

den rätt, där förmynderskapet eller godmanskapet är eller senast varit in­

skrivet, eller ock vid rätten i den ort, där förvaltningen förts.

Har någon eljest haft annans egendom till förvaltning, må tvist på grund

av förvaltningen väckas vid rätten i den ort, där förvaltningen förts.

8

§.

Talan i anledning av skadegörande handling må väckas vid rätten i den ort,

där handlingen företogs eller skadan uppkom. Företogs handlingen eller upp­

kom skadan å orter under skilda domstolar, må talan väckas vid envar av dem.

9 §.

Tvist örn arv eller testamente eller örn bodelning mellan arvingar och efter­

levande make skall upptagas av den rätt, där den döde skolat svara i tviste­

mål i allmänhet.

Tvist om bodelning mellan makar i anledning av boskillnad, äktenskaps

återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad skall upptagas av den rätt,

där mannen skall svara i tvistemål i allmänhet, eller, örn mannen ej är skyldig

att i sådant mål svara vid svensk domstol, där hustrun svarar i sådant mål.

Finnes i mål, som avses i denna paragraf, ej behörig domstol enligt vad

nu är sagt, upptages målet av Stockholms rådhusrätt.

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

10

§.

Tvist om äganderätt eller nyttjanderätt till fast egendom, örn rätt till ser­

vitut eller annan särskild rätt till egendomen eller örn besittning av egendo­

men skall upptagas av rätten i den ort, där fastigheten är. Lag samma vare,

örn tvisten rör skyldighet för ägare eller innehavare av egendomen att full­

göra något, som åligger honom i denna egenskap, eller, då nyttjanderätt eller

annan särskild rätt till egendomen upplåtits, fråga är örn arrende, hyra, hävd,

byggnads underhåll, nybyggnad eller annat dylikt.

Ligger fastigheten under flera domstolar eller gäller tvisten flera fastig­

heter under skilda domstolar, skall tvisten upptagas av den rätt, under vilken

huvuddelen ligger.

11

§•

Vid domstol, som sägs i 10 §, må ock väckas:

1. tvist örn köpeskilling för fast egendom eller annat dylikt anspråk på

grund av överlåtelse av äganderätt till egendomen;

2. talan mot ägare av fast egendom örn skyldighet att personligen svara för

gäld, för vilken egendomen utgör pant, örn betalning samtidigt sökes ur egen­

domen;

3. tvist örn skada eller annat intrång å fast egendom;

4. talan örn ersättning för arbete, som utförts å fast egendom; eller

5. talan örn ersättning för det någon brustit åt hemul angående fast egen­

dom.

12

§.

Som fast egendom anses även byggnad å annans grund samt gruva och för

gruvdrift avsedd byggnad eller anläggning.

13 §.

Tvist angående ombudsarvode, fördelning av rättegångskostnad mellan flera

ersättningsskyldiga eller annat dylikt anspråk på grund av rättegång må väc­

kas vid den rätt, som först dömt i målet.

14

§.

Käromål mot flera svarande må väckas vid den rätt, där någon av dem en­

ligt vad förut i detta kapitel är stadgat har att svara, örn det sker samtidigt

och kåremålen stödja sig på väsentligen samma grund. Är saken sådan, att

endast en dom kan givas mot alla, som hava del i saken, må talan ock väckas

vid den rätt, där någon av dem har att svara.

Genkäromål upptages av den rätt, som upptagit huvudkäromålet.

Talan, som avses i 14 kap. 4 eller 5 §, upptages av den rätt, som upptagit

huvudmålet.

15 §.

Har, sedan stämning delgivits svaranden, ändring inträtt i förhållande,

som betingat domstolens behörighet, vare den utan verkan.

Kunni. Maj.ts proposition nr 5.

23

16 §.

Har skriftligt avtal slutits därom, att uppkommen tvist eller framtida tvist,

härflytande ur angivet rättsförhållande, må väckas vid viss domstol eller att

för tvisten viss domstol ensam skall vara behörig, lände det till efterrättelse,

örn ej annat är stadgat.

17 §.

Ej vare på grund av vad i detta kapitel stadgas rätten behörig att upptaga.

1. tvist, som skall upptagas av annan myndighet än domstol eller av sär­

skild domstol eller enligt lag eller författning skall omedelbart prövas av skilje-

män;

2. tvist, som skall väckas vid viss domstol, om denna enligt lag eller författ­

ning är ensam behörig att upptaga sådan tvist;

3. tvist, som enligt lag må upptagas allenast av rådhusrätt eller i dess ställe

viss häradsrätt, om tvisten väckes vid annan domstol;

4. tvist, som avses i 9 eller 10 § eller eljest enligt lag skall upptagas av

domstol, som där sägs, om tvisten väckes vid annan domstol;

5. äktenskapsmålj

6. tvist, som angår utmätt lös egendom eller giltigheten av lösöreköpsavhand-

ling och enligt lag skall upptagas av rätten i den ort, där egendomen finnes;

eller

7. tvist, som är av beskaffenhet att kunna utan stämning upptagas av dom-

stol.

Ej heller må på grund av vad i detta kapitel stadgas talan väckas vid dom­

stol av annan ordning än den som för tvistens upptagande är i lag föreskriven;

vad nu sagts gälle dock ej tvist, som avses i 13 §.

Yrkande örn kvittning för fordran må icke upptagas av domstol, som enligt

första stycket ej ägt upptaga tvist angående samma fordran.

18 §.

År rätten av annan grund än i 17 § sägs obehörig att upptaga tvist, som

där väckes, skall tvisten dock anses väckt vid rätt domstol, örn ej svaranden

i rätt tid gjort invändning örn domstolens behörighet eller uteblivit från första

inställelsen eller, då förberedelsen är skriftlig, underlåtit att inkomma med

svaromål. Har svaranden uteblivit eller underlåtit att inkomma med svaro­

mål, skall kärandens uppgift om de omständigheter, som betinga domstolens

behörighet, tagas för god, örn svaranden erhållit del därav och anledning ej

förekommer, att den är oriktig.

19 §.

Har lägre rätt upptagit tvist, må fråga om rättens behörighet ej upptagas

av högre rätt, med mindre frågan dit fullföljes eller där väckes av part, som

är berättigad därtill, eller ock tvisten är sådan, att den skall upptagas av annan

myndighet än domstol eller av särskild domstol eller omedelbart av högre rätt

eller enligt lag eller författning skall omedelbart prövas av skiljemän.

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

20 g.

Meddelas i högre rätt beslut, varigenom lägre rätt förklaras icke vara be­

hörig att upptaga mai, som där väckts, äge den högre rätten på yrkande av

part hänvisa målet till lägre rätt, som finnes behörig.

Hava skilda domstolar genom beslut, som vunnit laga kraft, funnits obe­

höriga, äge högsta domstolen, örn någon av dem finnes behörig, på ansökan

av part hänvisa målet till den domstol, av vilken målet bort upptagas.

21

§.

Hava i lag eller författning givits avvikande bestämmelser örn laga domstol,

vare de gällande.

11 KAP.

Om part och ställföreträdare.

1 §•

Envar kan vara part i rättegång.

Rader ej parten över det, varom tvistas, eller rör tvisten rättshandling, som

han ej själv äger inga, föres talan av den som är partens ställföreträdare. Örn

talan på grund av skadegörande handling äge vad i 20 kap. 14 § och 21 kap.

1 § första stycket stadgas motsvarande tillämpning.

2

§.

Bolag, förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan inrättning,

som kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter, kan vara part i rätte-

gang. Lag samma vare i fråga örn kronan samt kommun, vägdistrikt eller

annan sådan menighet.

För part, som nu sagts, föres talan av den som är partens ställföreträdare.

3 §.

Utlänning, som enligt lagen i sitt hemland är oförmögen att föra sin talan,

äge dock föra talan här i riket, örn han enligt svensk lag är behörig därtill.

4 8.

Bevis, att den som i rättegång uppgives vara part eller vill föra talan som

part eller ställföreträdare för part är behörig, må ej fordras, med mindre sär­

skild anledning förekommer därtill.

5 §.

Part skall vid huvudförhandling i underrätt infinna sig personligen, örn

hans närvaro ej kan antagas sakna betydelse för utredningen. Vid huvud­

förhandling i hovrätt eller högsta domstolen vare part skyldig att infinna sig

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

25

personligen, om hans närvaro finnes erforderlig för utredningen. I underrätt

skall part ock infinna sig personligen vid muntlig förberedelse, om det kan

antagas, att förberedelsen därigenom främjas. Vid annan förhandling än nu

nämnts vare part skyldig att infinna sig personligen, om det finnes erforderligt.

Vad nu sagts örn parts skyldighet att infinna sig personligen gälle och

parts ställföreträdare. Äro flera ställföreträdare, äge rätten bestämma, vil­

ken eller vilka skola infinna sig. Äger part ej själv föra sin talan, vare han

dock skyldig att infinna sig personligen, örn hans närvaro finnes erforderlig

för utredningen.

År part eller ställföreträdare skyldig att infinna sig personligen, meddele

rätten förordnande därom.

12 KAP.

Om rättegångsombud.

1 §•

Parts talan må föras genom ombud.

Örn skyldighet för part att infinna sig personligen stadgas i 11 kap. 5 §.

2

§.

Såsom ombud må ej brukas annan än advokat eller den som rätten eljest

med hänsyn till redbarhet, insikter och erfarenhet finner lämplig.

Ombud skall vara svensk medborgare med hemvist inom riket.

Ej må den vara ombud, som är omyndig eller i konkurstillstånd.

3 §.

Lagfaren domare i eller rättsbildad befattningshavare vid allmän domstol

eller allmän åklagare eller utmätningsman må ej vara ombud, med mindre Ko­

nungen för visst mål giver lov därtill.

Ej må nämndeman vid den domstol han tillhör föra annans talan.

4 §.

Står någon till domare, som vid målets behandling är ledamot av rätten, i

sådant förhållande, som avses i 4 kap. 12 §, må han ej brukas som ombud i

målet. Ej heller må någon brukas som ombud, örn han tagit befattning med sa­

ken som domare eller befattningshavare vid domstol eller som ombud för mot­

parten.

5 §.

Visar ombud oredlighet, oskicklighet eller oförstånd eller finnes han eljest

olämplig, skall rätten avvisa honom som ombud i målet. Är ombudet advokat,

skall rätten tillika hos advokatsamfundets styrelse göra anmälan angående örn*-

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

budets förhållande; rätten må ock förordna, att i avbidan på beslut i anledning

av anmälan han icke må brukas som ombud vid den rätten. Är ombudet ej advo­

kat, åge rätten förklara honom obehörig antingen för viss tid eller tills vidare

att brukas som ombud vid den rätten.

6

§.

Avvisas ombud, skall rätten, örn ej parten är tillstädes och själv vill föra

sin talan, förelägga parten att för sig ställa ombud, som kan godkännas. Un­

derlåter parten det och infinner han sig ej personligen, skall han anses som

utebliven.

7 §.

Gör någon, som ej må vara ombud, i rättegång gällande å honom över­

låtet anspråk och finnes sannolikt, att överlåtelsen skett, för att han skall

kunna föra talan i målet, skall rätten förelägga honom att för sig ställa ombud.

Underlåter han det, skall han anses som utebliven.

8

§.

Vill part föra talan genom ombud, skall han giva ombudet fullmakt muntli­

gen inför rätten eller ock skriftligen. Skriftlig fullmakt skall vara egenhändigt

undertecknad av parten.

9 §.

Skriftlig fullmakt skall företes i huvudskrift, när ombudet första gången

vid rätten för talan i målet.

Är, då fullmakt skall forstes, sådan icke tillgänglig, skall rätten giva om­

budet tid att förete den; vad nu sagts gälle ej i fråga örn vade- eller missnöjes-

anmälan. Finnes uppskov olägligt, må rätten fortsätta med handläggningen

av målet, dock utan att däri meddela dom eller slutligt beslut. Utfärdas full­

makt, skall behörigheten anses innefatta vad ombudet tidigare åtgjort i rätte­

gången.

Finner rätten ovisst, huruvida parts underskrift å fullmakt är riktig, må

rätten medgiva anstånd för ovisshetens undanröjande.

Skriftlig fullmakt skall i huvudskrift eller styrkt avskrift bifogas akten.

10

§.

Har innehållet i skriftlig fullmakt överbringats genom telegraf eller tele­

fon enligt vad därom är föreskrivet, vare uppteckning därav gällande som

fullmakt; fullmakten skall dock, örn rätten finner det erforderligt, företes i

huvudskrift för rätten vid påföljd att uppteckningen eljest anses ogill som

fullmakt.

*

Närmare föreskrifter örn överbringande av fullmakt genom telegraf eller

telefon givas av Konungen.

11

§.

Såsom fullmakt för kronan eller kommun, vägdistrikt eller annan sådan

menighet eller allmän inrättning gälle i behörig ordning utfärdat förordnande

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

27

eller utdrag av protokoll över beslut, varigenom ombud förordnats. För bolag,

förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan inrättning må styrkt

utdrag av protokoll över sådant beslut gälla som fullmakt.

12

§.

Fullmakt skall innehålla ombudets namn. Ej må fullmakt ställas till inne­

havaren.

Fullmakt skall avse visst mål eller rättegång i allmänhet. Vill part meddela

fullmakt allenast för viss domstol eller särskilt rättegångstillfälle, skall det

angivas i fullmakten. Muntlig fullmakt gälle allenast i det mål, vari den

givits.

13 §.

Ombud må ej sätta annan i sitt ställe, med mindre parten givit lov därtill.

Äger ombud sätta annan i sitt ställe, må även den, som av ombudet be­

myndigats, överlåta åt annan att föra partens talan, örn ombudet givit lov

därtill.

14 §.

Fullmakt medför behörighet för ombudet att å partens vägnar angående

saken

1. väcka talan samt påkalla åtgärd, även örn åtgärden ankommer å annan

myndighet än rätten;

2. mottaga delgivning av inlagor och andra handlingar, dock ej föreläg­

gande för parten att infinna sig personligen;

3. företaga alla handlingar för utförande av partens talan samt avgiva

svaromål å alla mot parten framställda yrkanden;

4. avstå från yrkande, som framställts av parten, och medgiva motpartens

yrkande;

5. ingå förlikning;

6. söka verkställighet av rättens dom; samt

7. uppbära parten tillerkänd ersättning för rättegångskostnad.

Ej må på grund av fullmakt, som avser rättegång i allmänhet, ombudet

väcka talan eller mottaga stämning angående sak, varom förlikning ej är till­

låten.

Avser fullmakt allenast viss domstol, åge ombudet vid den domstolen samma

behörighet, som sägs i första stycket; ombudet äge ock anmäla missnöje eller

vad mot beslut eller dom, som meddelas av domstolen.

Gäller fullmakt allenast särskilt rättegångstillfälle, äge ombudet vid det

rättegångstillfället samma behörighet, som sägs i första stycket 2—5; ombudet

åge ock anmäla missnöje eller vad mot beslut eller dom, som då meddelas.

15 §.

I ombuds behörighet enligt 14 § må inskränkning ske, allenast såvitt an­

går ombudets rätt att väcka talan, att mottaga delgivning av stämning, att

ingå förlikning, att söka verkställighet av rättens dom eller att uppbära par­

28

ten tillerkänd ersättning för rättegångskostnad; Ilar annan inskränkning skett,

vare den utan verkan.

Har inskränkning, som är tillåten, icke skett i fullmakten, vare den ej gäl­

lande mot rätten och motparten, innan den bragts till deras kännedom munt­

ligen inför rätten eller ock skriftligen.

16

§.

År rättegångs fullmakt ej så avfattad som sägs i 12 §, skall rätten förelägga

parten att avhjälpa felet. Avhjälpes ej felet, må fullmakten icke gälla.

17 §.

Rättegångshandling, som ombud i partens närvaro företagit, vare utan ver­

kan mot parten, örn han genast gör gensaga däremot.

18 §.

Fullmakt kan av parten när som helst återkallas.

Vill ombud avsäga sig partens talan, åligge honom att på grund av full­

makten bevaka partens rätt, till dess denne hunnit vidtaga åtgärd för utföran­

de av sin talan.

Mot rätten och motparten vare återkallelse eller avsägelse ej gällande, in­

nan den bragts till deras kännedom muntligen inför rätten eller ock skrift­

ligen.

19 §.

Dör parten eller förlorar han rådighet över det, varom tvistas, upphör icke

därmed fullmakten att gälla; rätten skall dock, när anledning förekommer där­

till, om rättegången underrätta dödsboet eller partens ställföreträdare.

Har fullmakt givits av parts ställföreträdare och upphör sedan hans behö­

righet, vare fullmakten dock gällande.

20

§.

Den som uppträder som ombud svarar för att han äger behörighet därtill

och vare, örn han ej förmår styrka, att han handlat efter fullmakt eller att

rättegångshandling, som han företagit, blivit av parten godkänd eller ändock

är gällande mot parten, skyldig att ersätta motparten eller annan den kostnad,

som i rättegången uppstått genom att vad han företagit ej är bindande för par­

ten. Örn skyldighet att ersätta annan skada åge vad örn fullmakt i allmänhet

är stadgat motsvarande tillämpning.

21

§.

Vad i detta kapitel stadgas om ombud, som äger föra parts talan, gälle i

tillämpliga delar beträffande ombud för vidtagande av särskild åtgärd.

22

§.

Part äge vid utförande av sin talan anlita biträde. Örn rättegångsbiträde

gälle vad i 2—5 §§ stadgats. Rättegångshandling, som biträde i partens när-

Kungl. Mcij.ts proposition nr 5.

varö företagit, skall anses av parten godkänd, om han ej genast gör gensaga

däremot.

23 §.

Har någon allmän fullmakt att förvalta annans egendom eller eljest hand­

hava annans angelägenheter och är han på grund därav tillika behörig att

föra huvudmannens talan inför rätta, gälle om sådant ombud vad örn ställ­

företrädare är stadgat.

24 §.

Är i lag eller författning särskild föreskrift meddelad örn behörighet att

föra annans talan, vare den gällande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

29

13 KAP.

Om föremål för talan och talans väckande.

1 §•

Talan örn åläggande för svaranden att fullgöra något må upptagas till pröv­

ning, ehuru tiden för fullgörelsen ej inträtt, då målet avgöres, örn

1. fråga är örn tid efter annan återkommande fullgörelser, som ej bero av

redan lämnat eller framtida vederlag eller vilka på grund av redan lämnat

vederlag utgå som pension eller livränta, och någon av dem är förfallen;

2. skyldigheten att fullgöra inträder, först då annan förpliktelse, varom

talan väckts i målet, ej fullgöres;

3. fråga är örn ränta, till dess betalning sker, å förfallen fordran eller örn

annan tilläggsförpliktelse, som följer av huvudförpliktelsen:

4. för käranden är av vikt, att fullgörelse sker å rätt tid, samt särskild an­

ledning förekommer, att svaranden kommer att undandraga sig sådan fullgö­

relse: eller

5. sådan talan i annat fall än nu sagts enligt lag må väckas.

2

§.

Talan om fastställelse, huruvida visst rättsförhållande består eller icke be­

står, må upptagas till prövning, örn ovisshet råder örn rättsförhållandet och

denna länder käranden till förfång.

Beror sakens prövning av frågan, huruvida visst rättsförhållande, som är

stridigt mellan parterna, består eller icke består, må ock talan örn fastställelse

därav upptagas.

Är i lag eljest stadgat, att fastställelsetalan i visst fall må upptagas, vare

det gällande.

3 §.

Väckt talan må icke ändras. Käranden åge dock

1. på grund av omständighet, som inträffat under rättegången eller först då

blivit för honom känd, kräva annan fullgörelse än den, varom talan väckts;

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

2. yrka fastställelse enligt 2 § andra stycket; samt

3. kräva ränta eller annan tillägesförpliktelse, som följer av huvudför­

pliktelsen, så ock eljest framställa nytt yrkande, såvitt det stöder sig på vä­

sentligen samma grund.

Väckes yrkande, som avses i 2 eller 3, sedan målet företagits till huvudför­

handling, och kan yrkandet ej utan olägenhet prövas i målet, må det avvisas.

Ej må sådant yrkande väckas i högre rätt.

Såsom ändring av talan anses icke, att käranden beträffande samma sak in­

skränker sin talan eller, utan att saken ändras, åberopar ny omständighet till

stöd för sin talan.

4 §.

Talan skall väckas genom stämning, om ej annat är stadgat.

Vill käranden enligt 3 § ändra sin talan, må det ske muntligen inför rätten

eller ock skriftligen. Svaranden skall erhålla del därav.

Talan skall anses väckt, då ansökan örn stämning inkom till rätten, eller, om

stämning ej erfordras, då talan framställdes inför rätten.

5 §.

Återkallar käranden sin talan, sedan svaranden ingått i svaromål, och är

saken sådan, att förlikning därom är tillåten, skall, örn svaranden yrkar det,

målet dock prövas.

Är saken ej sådan, som i första stycket sägs, och återkallar käranden, sedan

dom fallit, utan svarandens samtycke sin talan, vare återkallelsen utan

verkan.

6

§.

Ej må ny talan angående fråga, varom redan är rättegång mellan samma

parter, upptagas till prövning.

7 §.

Överlåter käranden det, varom tvistas, å annan, må denne utan ny stämning-

övertaga kärandens talan i målet sådan denna vid hans inträde i rättegången

är; örn överlåtarens skyldighet att svara för rättegångskostnad gälle vad i

18 kap. 10 § stadgas.

Sker överlåtelse å svarandens sida, må den, å vilken överlåtelsen skett, i sva­

randens ställe inträda i målet, örn käranden samtycker därtill.

Har överlåtelse, som nu sagts, å någondera sidan ägt rum, vare den, å vil­

ken överlåtelsen skett, på motpartens yrkande skyldig att efter kallelse inträda

som part i rättegången.

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

8

§.

Äro å någondera sidan flera parter, vare envar av dem i förhållande till

motparten att anse som självständig part.

Är saken sådan, att endast en dom kan givas för alla, som hava del i saken,

skall rättegångshandling, som en medpart företager, gälla till förmån för de öv­

riga, även örn den strider mot deras handlingar.

9 §•

Påstår någon, som ej är part i rättegången, att saken rör hans rätt, och visar

han sannolika skäl för sitt påstående, åge han som interveniént å endera sidan

deltaga i rättegången.

10

§.

Vill någon deltaga i rättegång som intervenient, skall han hos rätten göra

ansökan därom, över ansökan skola parterna höras, örn skäl äro därtill, må

förhandling äga rum med parterna och sökanden. Rätten meddele, så snart

ske kan, beslut över ansökan.

11

§.

Intervenient åge företaga rättegångshandling, som står öppen för parten; han

må dock ej ändra partens talan eller eljest företaga handling, som strider mot

partens, eller annorledes än jämte parten fullfölja talan mot dom eller beslut.

Är pa grund av rättsförhållandets natur eller eljest dom gällande för och

mot intervenienten, som örn den meddelats i rättegång, däri han varit part, åge

han dock ställning av part i rättegången.

12

§.

Menar part, att någon kan som intervenient deltaga i rättegången, åge han

kungöra honom rättegången med anmaning att inträda däri.

Den, för vilken rättegång kungjorts, åge i sin ordning kungöra den för an­

nan, som han menar kunna inträda i rättegången.

Om skyldighet för part att i vissa fall kungöra rättegång är särskilt stadgat.

13 §.

Kungörande av rättegång sker genom delgivning av skriftlig inlaga. Inla­

gan skall även delgivas motparten. I inlagan skola saken och grunden för åt­

gärden angivas.

15 KAP.

Om kvarstad, skingringsförbud och annan handräckning.

1 §•

Har part, som i rättegång yrkat betalning för fordran, visat sannolika skäl

för sin talan och kan skäligen befaras, att motparten genom att avvika eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

33

genom att undanskaffa egendom eller annorledes undandrager sig att gälda

vad genom domen kan antagas komma att åläggas honom, må kvarstad läg­

gas å så mycket av hans lösa egendom, som svarar mot skulden, eller ock, örn

det är tillfyllest, egendomen ställas under förbud att säljas eller skingras.

Skingringsförbud må ock meddelas å fast egendom, som tillhör motparten.

Kvarstad eller skingringsförbud må även läggas å egendom, till vilken

part i rättegång påstått bättre rätt, örn han visat sannolika skäl för sin talan

och det skäligen kan befaras, att motparten undanskaffar, förstör eller väsent­

ligt försämrar egendomen.

Finnes lös egendom, som ställes under skingringsförbud, hos tredje man,

må denne förbjudas att utgiva egendomen.

2

§•

Har part, som i rättegång yrkat betalning för fordran, visat sannolika skäl

för sin talan och kan skäligen befaras, att motparten begiver sig från riket

utan att efterlämna känd egendom, som svarar mot hans gäld, må förbud

meddelas honom att avresa från orten, med mindre han ställer pant eller bor­

gen för skulden. Reseförbud vare ej gällande utöver tre månader efter del-

givningen. Har meddelat reseförbud före nämnda tids utgång hävts eller eljest

upphört att gälla, må nytt reseförbud avse allenast återstoden av sagda tid.

I beslut örn reseförbud skall angivas den ort, där den, mot vilken förbudet

gäller, skall uppehålla sig, samt erinras örn påföljden för överträdelse av för­

budet. överträdes reseförbud, äge rätten på yrkande av parten förordna, att

motparten skall återhämtas och under den tid förbudet gäller hållas i häkte.

3 §.

Har part i rättegång visat sannolika skäl för sin talan och kan skäligen

befaras, att motparten genom att utöva viss verksamhet eller företaga eller

underlåta viss handling eller genom annat sitt förhållande hindrar eller för­

svårar domens verkställande eller väsentligt förringar dess värde för parten,

må vid vite förbud eller annat föreläggande meddelas motparten eller förord­

nas örn egendoms förvaltning av god man eller örn annan åtgärd, som finnes er­

forderlig för säkerställande av partens rätt. Föreläggande eller förordnande,

som nu sagts, må ock meddelas, örn det i annat fall är för parten av synnerlig

vikt och det ej länder motparten till väsentligt förfång.

4

§.

Finnes i rättegång örn bättre rätt till egendom part hava egenmäktigt skilt

motparten från egendomen eller eljest själv tagit sig rätt, må förordnas, att be­

sittning eller annat förhållande, som rubbats, genast skall återställas.

5 §.

Beslut örn åtgärd, som avses i detta kapitel, meddelas av den rätt, där rätte­

gången är.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. I sami. Nr 5.

3

34

Kunni. Maj.ts proposition nr 5.

Fråga om sådan åtgärd må upptagas allenast på yrkande av part.

Yrkande må ej bifallas, med mindre tillfälle lämnats motparten att yttra

sig däröver. Är fara i dröjsmål, må dock rätten omedelbart bevilja åt­

gärden att gälla, till dess annorlunda förordnas.

Åtgärd, som avses i 1, 2 eller 3 §, må ej beviljas, med mindre part, som

begärt åtgärden, hos rätten ställer pant eller borgen för skada, som kan till­

skyndas motparten. Finnes parten ur stånd att ställa sådan säkerhet och har

han visat synnerliga skäl för sin talan, må rätten befria honom därifrån. Från

ställande av säkerhet vare kronan fri. Om pant och borgen galle vad i utsök-

ningslagen är stadgat.

6

§.

Återkallas eller förfaller talan, för vars säkerställande åtgärd enligt 1, 2 eller

3 § meddelats, eller har, då talan avser fordran, ställts pant eller borgen eller

förekomma eljest ej längre skäl för åtgärden, skall den av rätten omedelbart

hävas. Då målet avgöres, pröve rätten, om åtgärden fortfarande skall bestå.

Rätten äge ock i samband med domen förordna om åtgärd, som nu sagts.

Rätten äge, när skäl äro därtill, på yrkande av part förordna, att åtgärd en­

ligt 4 § skall gå åter.

7 §•

Finnes kvarstad böra läggas å arrende, hyra eller annat dylikt, som utgår

av fast egendom, förordne rätten god man att uppbära medlen; rätten meddele

ock den betalningsskyldige förbud att utgiva något till annan än gode mannen.

Meddelas skingringsförbud å fast egendom och är synnerlig fara att egen­

domen genom vanvård eller annorledes väsentligen försämras, äge rätten på

yrkande av part, som begärt åtgärden, förordna god man att förvalta egen­

domen; parten åligge att till bestridande av nödig kostnad för egendomens

förvaltning erlägga förskott med belopp, som bestämmes av rätten.

I övrigt galle om verkställande av åtgärd, som avses i detta kapitel, vad i

utsökningslagen är stadgat.

16 KAP.

Om omröstning.

1 §-

Yppas vid överläggning till dom eller beslut skiljaktiga meningar, skall om­

röstning ske.

I häradsrätt säge ordföranden först sin mening och inhämte därefter nämn­

dens.

Vid omröstning i rådhusrätt så ock i överrätt skall den yngste i rätten först

yttra sig och sedan var efter annan, såsom de hava säte i rätten. Har målet

beretts av viss ledamot, säge han först sin mening.

i

Envar angive de skäl, varå han grundar sin mening.

36

Kungl. Mcij.ts proposition nr 5.

17 KAP.

Om dom och. beslut.

1 §•

Rättens avgörande av saken sker genom dom. Annat rättens avgörande träf­

fas genom beslut. Beslut, varigenom rätten annorledes än genom dom skiljer

saken från sig, så ock högre rätts beslut i fråga, som dit fullföljts särskilt, är

slutligt beslut.

2

§.

Dom skall, om huvudförhandling vid rätten ägt rum, grundas å vad vid

förhandlingen förekommit. I domen må ej deltaga domare, som ej övervarit

hela huvudförhandlingen. Har ny huvudförhandling hållits, skall domen grun­

das å vad därvid förekommit.

Då mål avgöres utan huvudförhandling, skall domen grundas å vad hand­

lingarna innehålla och eljest förekommit i målet.

3 §.

Dom må ej givas över annat eller mera, än vad part i behörig ordning yrkat.

År saken sådan, att förlikning därom är tillåten, må dom ej grundas å om­

ständighet, som icke av part åberopats till grund för hans talan.

4

§.

Äro i en rättegång flera käromål och kunna de särskiljas, må dom givas

över något av dem, ehuru handläggningen angående de övriga icke avslutats,

över huvudfordran och fordran, som åberopas till kvittning, må dömas alle­

nast i ett sammanhang. Medgives käromål till någon del, må särskild dom

givas över det som medgivits.

5 §.

Handläggas i en rättegång talan örn fastställelse, huruvida visst rättsförhål­

lande består eller icke består, och tillika talan, vars prövning beror därav, må

särskild dom givas över fastställelsetalan. Beror eljest prövningen av viss ta­

lan av annan talan, som handlägges i samma rättegång, må ock särskild dom

givas över den talan.

Åro i mål, vari talan föres örn fullgörelse, såväl skyldigheten att fullgöra

som fullgörelsens storlek stridiga och finnes med hänsyn till utredningen lämp­

ligt, att dessa frågor avgöras var för sig, må på kärandens begäran särskild

dom givas över skyldigheten att fullgöra.

Då särskild dom enligt denna paragraf givits, äge rätten förordna, att målet

i övrigt skall vila, till dess domen vunnit laga kraft.

6

§.

Förlikas parterna örn det, varom tvistas, och begära de, att rätten stadfäster

förlikningen, skall det ske genom dom.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Rättens domar skola, ordnade i nummerföljd efter tiden för deras medde­

lande, för varje år sammanföras till en dombok.

11

§•

Dom åge, sedan tid för talan utgått, rättskraft, såvitt därigenom avgjorts

den sak, varom talan väckts.

Domen äge ock rättskraft, i vad den innefattar prövning av fordran, som

åberopats till kvittning.

Ej må fråga, som sålunda avgjorts, ånyo upptagas till prövning.

Örn särskilda rättsmedel gälle vad därom är stadgat.

12

§.

Vad i 2 och 9 §§ är stadgat örn dom äge motsvarande tillämpning i fråga

örn slutligt beslut. Å sådant beslut skola ock bestämmelserna i 7 och 10 §§ till-

lämpas, örn frågans beskaffenhet fordrar det. Meddelas slutligt beslut i sam­

band med dom, skall det upptagas i domen.

Äger part fullfölja talan mot slutligt beslut eller göra ansökan örn återupp­

tagande, skall i beslutet givas till känna, vad han därvid har att iakttaga. Om

underrättelse, som tillika skall meddelas i hovrätts beslut, stadgas i 54 kap. 14 §.

13 §.

Beslut, som ej är slutligt, skall, i den mån det erfordras, angiva de skäl, varå

beslutet grundas.

Har den som vill föra talan mot beslut under rättegången att anmäla miss­

nöje, skall det tillkännagivas. Skall mot sådant beslut talan föras särskilt,

give rätten ock det till känna. Den som vill föra talan mot beslutet äge hos

rätten erhålla underrättelse örn vad han eljest har att iakttaga.

Meddelas beslut, som ej är slutligt, i samband med dom eller slutligt beslut,

skall det upptagas däri. Skall mot beslutet föras särskild talan, give rätten till

känna, vad den som vill fullfölja talan har att iakttaga.

Om underrättelse, som tillika skall meddelas i hovrätts beslut, stadgas i 54

kap. 14 §.

■14 §.

Rätten äge, när skäl äro därtill, i dom förordna, att den må verkställas utan

hinder av att den icke äger laga kraft.

Beslut under rättegången, mot vilket talan ej må föras särskilt, skall genast

gå i verkställighet. Vad nu sagts gälle ock beslut, varigenom rätten avvisat

ombud eller biträde eller ogillat tredje mans yrkande att få som intervenient

deltaga i rättegången eller utlåtit sig angående ersättning eller förskott till bi­

träde, vittne, sakkunnig eller annan, som ej är part eller intervenient, eller för­

ordnat om någons hällande i häkte eller örn kvarstad, skingringsförbud eller

annan handräckning eller om hävande av sådan åtgärd eller bestämt, att för­

mån av fri rättegång skall upphöra, eller till biträde utsett annan, än part

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, örn parts yrkande bifalles

allenast till en del.

5 §.

Avvisas parts talan, anses parten som tappande.

Avskrives mål på grund av att part återkallat sin talan eller uteblivit, skall

han ersätta motparten hans rättegångskostnad, örn ej särskilda omständig­

heter föranleda, att ersättningsskyldigheten bestämmes annorledes.

Förlikas parterna, skall vardera parten bära sin kostnad, örn ej annat av­

talats.

6

§.

Har part genom att utebliva från rätten eller ej iakttaga föreläggande, som

rätten meddelat, eller genom påstående eller invändning, som han insett eller

bort inse sakna fog, eller annorledes genom vårdslöshet eller försummelse

föranlett uppskov i målet eller eljest vållat kostnad för motparten, vare han

skyldig att ersätta sådan kostnad, huru rättegångskostnaden i övrigt än skall

bäras.

7 §•

Skall part enligt detta kapitel helt eller delvis ersätta motpartens rätte­

gångskostnad och finnes ställföreträdare för parten eller partens ombud eller

biträde hava genom åtgärd, som avses i 3 § första stycket, eller genom vårds­

löshet eller försummelse, som sägs i 6 §, vållat sådan kostnad, åge rätten,

även örn yrkande därom ej framställts, förplikta honom att jämte parten er­

sätta kostnaden.

8

§.

Ersättning för rättegångskostnad skall fullt motsvara kostnaden för rätte­

gångens förberedande och talans utförande jämte arvode till ombud eller bi­

träde, såvitt kostnaden skäligen varit påkallad för tillvaratagande av partens

rätt. Ersättning skall ock utgå för partens arbete och tidsspillan i anledning

av rättegången.

9 §•

Skall rättegångskostnad ersättas av flera medparter, svare de en för alla

och alla för en. I den mån kostnad hänför sig till del av målet, som angår

allenast någon av parterna, eller ock part orsakat kostnad genom vårdslöshet

eller försummelse, som avses i 6 §, skall dock denna kostnad gäldas av den

parten ensam.

År någon enligt 7 § skyldig att jämte part ersätta kostnad, svare de en för

båda och båda för en.

10

§.

Har någon enligt 13 kap. 7 § övertagit kärandens talan, svare han och

käranden, en för båda och båda för en, för den rättegångskostnad, som upp­

kommit före övertagandet; för kostnad, som uppkommit därefter, svare han

ensam.

Den som inträtt i svarandens ställe svane ensam för rättegångskostnaden.

42

Kunni. Maj:ts proposition nr 5.

II. Om rättegången i brottmål.

19 KAP.

Örn. laga domstol.

¹ §•

Laga domstol i brottmål är rätten i den ort, där brottet förövades. Brott an­

ses förövat å den ort, där den brottsliga handlingen företogs, och, örn brot­

tet fullbordades å annan ort, även å den orten. Förövades brottet å orter un­

der skilda domstolar, äge de lika behörighet. Har det skett å svenskt fartyg

under resa inom eller utom riket, vare även rätten i den ort, dit den misstänkte

med fartyget först ankommer eller där han gripits eller eljest uppehåller sig,

behörig.

Är, då åtal väckes, ovisst, var brottet förövades, må åtal upptagas av rätten

i någon av de orter, där det kan antagas hava skett, eller i den ort, där den

misstänkte gripits eller eljest uppehåller sig.

2

§.

Åtal för brott, som förövats å ort utom riket eller å utländskt fartyg under

resa inom eller utom riket, upptages, örn ej Konungen för visst fall förordnar

annat, av den rätt, där den misstänkte skall svara i tvistemål i allmänhet, eller

av rätten i den ort, där han gripits eller eljest uppehåller sig.

3 §.

Åtal mot flera gärningsmän för samma brott må, örn det sker samtidigt,

väckas vid den rätt, där någon av dem har att svara. Väckas åtalen å olika

tider, ma vid den rätt, som upptagit åtal mot någon av gärningsmännen, åtal

väckas även mot den eller de övriga.

Åtal för delaktighet i brott må väckas vid den rätt, som upptagit åtal mot

gärningsmannen.

4 §•

Talan örn ansvar för falskt åtal eller falsk angivelse, varå åtal följt, må

väckas vid den rätt, där brottet åtalats.

5 §.

över förseelse i rättegången döme den rätt, där rättegången föres.

Förövar någon annat brott inför domstol vid dess sammanträde, äge samma

rätt döma däröver, örn det med hänsyn till brottets beskaffenhet och andra

omständigheter finnes lämpligt.

6

§.

Har någon förövat flera brott, må åtal för samtliga brotten upptagas av den

rätt, som är behörig att upptaga åtal för något av dem, örn denna med hänsyn

till utredningen samt kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt.

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

20 KAP.

Om rätt till åtal och om målsägande.

1

§•

Fråga om ansvar för brott må ej av rätten upptagas, med mindre åtal för

brottet väckts. Rätten åge dock utan åtal upptaga fråga om ansvar för för­

seelse i rättegången.

2

§.

Allmän åklagare åge tala å brott, som hör under allmänt åtal, örn ej annat

är stadgat.

Om befogenhet för särskild åklagare att tala å brott, som hör under all­

mänt åtal, gälle vad särskilt är föreskrivet.

Åklagare må i högre rätt fullfölja talan även till den misstänktes förmån.

3 §.

Under allmänt åtal höra alla brott, som ej uttryckligen äro undantagna

därifrån.

År för allmänt åtal stadgat särskilt villkor, såsom tillstånd av myndighet

eller angivelse av målsägande, vare det gällande.

4

§.

Innefattar en handling flera brott och hör något av dem under allmänt åtal,

må sådant åtal äga rum även för de övriga.

Har någon angivits för brott, som allenast efter angivelse hör under all­

mänt åtal, och äro flera misstänkta för att hava tagit del i brottet, må all­

mänt åtal äga rum mot dem alla.

5 §.

Brott må av målsägande angivas till åtal hos åklagare eller polismyndighet.

Har angivelse skett hos myndighet å annan ort än den, där åtal för brottet

må väckas, skall angivelsen omedelbart tillställas myndigheten i den orten.

6

§•

Allmänt åtal skall äga rum, då tillräckliga skäl föreligga, att den miss­

tänkte är skyldig till brottet. Kan den misstänkte på grund av otillräknelig-

het ej fällas till ansvar för gärningen, må åtal dock äga rum.

Att strafföreläggande må i visst fall träda i stället för åtal, stadgas i 48

kap.

7 §•

Allmänt åtal må av åklagaren eftergivas:

1. örn å brottet icke kan följa svårare straff än böter och det är uppenbart,

att den misstänktes lagföring ej är påkallad ur allmän synpunkt; eller

46

13 §.

Har någon genom brott blivit dödad, åge hans efterlevande make, bröst­

arvinge, fader, moder eller syskon eller den som stått i adoptivförhållande

till honom samma rätt som målsägande att angiva brottet eller tala därå.

Avlider eljest den, mot vilken brott är begånget eller som därav blivit för­

närmad eller lidit skada, åge närstående, som nu sagts, samma rätt att angiva

brottet eller tala därå, som tillkom den avlidne, örn icke av omständigheterna

framgår, att denne ej velat angiva eller åtala brottet.

14 §.

Är målsäganden omyndig och rör brottet egendom, varöver han ej råder, el­

ler rättshandling, som han ej själv äger ingå, åge hans ställföreträdare an­

giva brottet eller tala därå. Rör brottet den omyndiges person, åge den som

har vårdnaden om honom angiva brottet eller tala därå; har den omyndige

fyllt aderton år, åge han ock själv angiva brottet eller tala därå. Vad i 11 kap.

2 5 §§ är stadgat om part och ställföreträdare i tvistemål åge motsvarande

tillämpning beträffande målsägande, även om han ej för talan.

Örn rättegångsombud för målsägande gälle vad i 12 kap. är stadgat.

15 §.

Höres målsäganden i anledning av åklagarens talan och har han icke biträtt

åtalet eller eljest fört talan jämte åklagaren, åge han rätt till ersättning och

förskott enligt vad om vittne är stadgat.

16 §.

Är i lag eller författning stadgat, att åtal för brott må väckas av annan en­

skild än målsägande, skall han i fråga örn rätt att angiva brottet eller tala

därå samt åtal, som väckes av honom, anses som målsägande.

Kunql. Maj.ts proposition nr 5.

21 KAP.

Om den misstänkte och hans försvar.

¹

§•

Den misstänkte åge själv föra sin talan. Är han omyndig, skall rätten, om

det med hänsyn till brottets beskaffenhet eller eljest finnes erforderligt, höra

den som har vardnaden örn honom; denne åge ock föra talan för den omyn­

dige.

Har den misstänkte avlidit, åge hans efterlevande make, bröstarvinge, fa­

der, moder eller syskon eller den som stått i adoptivförhållande till honom föra

talan mot dom, såvitt genom denna fastställts, att den misstänkte förövat gär­

ningen.

47

2

§•

Den misstänkte skall vid huvudförhandling i underrätt infinna sig person­

ligen i mål örn allmänt åtal för brott, varå straffarbete kan följa, så ock i an­

nat mål, om hans närvaro ej kan antagas sakna betydelse för utredningen. Vid

huvudförhandling i hovrätt skall den misstänkte infinna sig personligen, örn

han av underrätten dömts till straffarbete för brottet eller anledning förekom­

mer till ådömande av sådant straff, så ock eljest, örn hans närvaro finnes er­

forderlig för utredningen. Vid huvudförhandling i högsta domstolen vare den

misstänkte skyldig att infinna sig personligen, om hans närvaro finnes erfor­

derlig för utredningen. I underrätt skall den misstänkte ock infinna sig per­

sonligen vid muntlig förberedelse, örn det kan antagas, att förberedelsen där­

igenom främjas. Vid annan förhandling än nu nämnts vare han skyldig att in­

finna sig personligen, örn hans närvaro finnes erforderlig.

Är den misstänkte skyldig att infinna sig personligen, meddele rätten för­

ordnande därom.

Då den misstänkte ej är skyldig att infinna sig personligen, må hans talan

föras genom ombud. Örn ombud gälle vad i 12 kap. är stadgat.

3 §.

Vid sin talans förberedande och utförande må den misstänkte biträdas av

försvarare.

Försvarare utses av den misstänkte. År den misstänkte under aderton år eller

sinnessjuk eller sinnesslö, utses försvarare av den som har vårdnaden om honom.

Har den misstänkte för sig ställt rättegångsombud, anses ombudet som för­

svarare. Om försvarare åge vad i 12 kap. 2—5 §§ är stadgat motsvarande till­

ämpning.

Har den misstänkte ej utsett försvarare eller avvisas av honom utsedd för­

svarare och finnes på grund av sakens beskaffenhet eller eljest hans rätt icke

kunna utan biträde tillvaratagas, skall offentlig försvarare förordnas för ho­

nom. Är den misstänkte anhållen eller häktad, skall även eljest, örn han be­

gär det, offentlig försvarare förordnas.

4 §.

Offentlig försvarare förordnas av rätten; har rätten skilt saken från sig, åge

den, till dess talan av den misstänkte fullföljts eller tiden för sådan talan ut­

gått, förordna försvarare att biträda honom i högre rätt.

Fråga örn förordnande av offentlig försvarare skall upptagas, då framställ­

ning därom göres eller rätten eljest finner anledning därtill.

b §•

Till offentlig försvarare skall förordnas advokat, som finnes lämplig därtill.

Företrädesvis bör anlitas någon, som vid rätten brukas som rättegångsombud.

Har den misstänkte till offentlig försvarare föreslagit någon, som är bellö-

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

rig därtill, skall han förordnas, om ej hans anlitande skalle medföra avsevärt

ökade kostnader eller eljest särskilda skäl föranleda annat.

6

§.

Förordnande av offentlig försvarare må av rätten återkallas, örn giltigt skäl

därtill förekommer. Utser den misstänkte själv annan försvarare, skall för­

ordnandet återkallas, om ej därav skulle uppstå synnerlig olägenhet.

Offentlig försvarare må ej utan rättens medgivande sätta annan i sitt ställe.

7 §.

Försvarare skall med nit och omsorg tillvarataga den misstänktes rätt och

i detta syfte verka för sakens riktiga belysning.

Försvarare bör, så snart ske kan, genom överläggning med den misstänkte

förbereda försvaret.

8

§.

Försvarare äge under förundersökningen och målets behandling vid rätten

göra framställning och vidtaga åtgärd, som erfordras för tillvaratagande av

den misstänktes rätt, så ock, örn målet fullföljes, biträda honom i högre rätt.

9 §.

Försvarare för den som är anhållen eller häktad må ej förvägras att sam­

manträffa med honom. Försvararen äge i enrum meddela sig med den an­

hållne eller häktade; annan än advokat dock endast örn undersöknings!edaren

eller åklagaren medgiver det eller rätten finner det kunna ske utan men för

utredningen eller för ordningen eller säkerheten å förvaringsplatsen.

Offentlig försvarare så ock av den misstänkte utsedd försvarare, som upp-

givits för rätten, skola kallas till huvudförhandling eller annat rättens sam­

manträde för förhandling.

10

§.

Offentlig försvarare äge av allmänna medel åtnjuta arvode så ock ersätt­

ning för kostnad och tidsspillan efter vad rätten prövar skäligt.

Ej må offentlig försvarare av den misstänkte förbehålla sig ytterligare er­

sättning; har sådant förbehåll skett, vare det utan verkan.

22 KAP.

Om enskilt anspråk i anledning av brott.

1 §•

Talan mot den misstänkte eller annan örn enskilt anspråk i anledning av

brott må föras i samband med åtal för brottet. Upptages ej anspråket i sam­

band med åtalet, skall talan föras i den för tvistemål stadgade ordningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

49

2

§.

Grundas enskilt anspråk å brott, som bör under allmänt åtal, vare åklaga­

ren på målsägandens begäran skyldig att i samband med åtalet förbereda och

utföra även målsägandens talan, örn det kan ske utan olägenhet och hans

anspråk ej finnes obefogat. Vill målsäganden, att anspråket upptages i sam­

band med åtalet, åligge honom att till undersökningsledaren eller åklagaren

anmäla anspråket med uppgift å de omständigheter, varå det grundas.

Finner undersökningsledaren eller åklagaren vid utredning angående brott,

att enskilt anspråk må grundas å brottet, skall han, örn det kan ske, i god tid

före åtalet underrätta målsäganden därom.

3 §.

Föres i särskilt mål vid rätten talan örn enskilt anspråk i anledning av brott,

åge rätten, örn det finnes lämpligt, förordna, att talan skall upptagas till be­

handling i samband med åtalet.

4 §.

Om rätt för den tilltalade eller annan, mot vilken målsäganden för talan,

eller för tredje man att till gemensam handläggning med åtalet väcka talan,

som avses i 14 kap. 5 §, åge vad i nämnda lagrum är stadgat motsvarande

tillämpning.

5 §.

Har talan örn enskilt anspråk upptagits till behandling i samband med

åtalet, äge rätten, när skäl äro därtill, förordna, att talan skall som särskilt

mål handläggas i den för tvistemål stadgade ordningen.

6

§.

Nedlägges eller avvisas åtal eller förklaras målsäganden hava förlorat sin

rätt att tala å brottet, förordne rätten, örn part yrkar det, att talan örn det

enskilda anspråket skall som särskilt mål handläggas i den för tvistemål stad­

gade ordningen. Framställes ej sådant yrkande, skall talan i målet anses

förfallen.

Återkallar part sin talan angående det enskilda anspråket, sedan motparten

ingått i svaromål, skall, örn denne yrkar det, talan dock prövas. Framställes

ej sådant yrkande, skall talan i målet anses förfallen.

7 §.

Föres talan örn enskilt anspråk på grund av brott i samband med åtalet och

finnes, att den åtalade gärningen icke är straffbar, må talan dock prövas i

målet.

8

§.

Talan örn enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott, för vilket åtal skall

upptagas omedelbart av högre rätt, må ej väckas av målsäganden, med mindre

åtal för brottet äger rum eller talan biträdes av åklagaren.

Bihang till riksdagens protokoll 19i2. i sami. Nr 5.

4

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

23 KAP.

Om förundersökning.

1 §•

Förundersökning skall inledas, så snart på grund av angivelse eller eljest

anledning förekommer, att brott, som hör under allmänt åtal, förövats.

Hör brottet allenast efter angivelse under allmänt åtal, må, ehuru angi­

velse ej skett, förundersökning inledas, örn angivelse icke kan utan fara av­

vaktas; målsäganden skall dock, så snart ske kan, underrättas. Angiver han

ej då brottet till åtal, skall förundersökningen nedläggas.

2 §•

Tinder förundersökningen skall utredas, vem som skäligen kan misstänkas

för brottet och örn tillräckliga skäl föreligga för åtal mot honom, samt målet

så beredas, att bevisningen kan vid huvudförhandlingen förebringas i ett sam­

manhang.

3 §.

Förundersökningen inledes av polismyndighet eller åklagaren. Har för­

undersökningen inletts av polismyndighet, skall åklagaren, så snart någon

skäligen kan misstänkas för brottet eller det eljest av särskilda skäl finnes

påkallat, övertaga ledningen av undersökningen.

Åklagaren åge, då undersökningen ledes av polismyndighet, meddela an­

visningar rörande undersökningens hedrivande.

Då förundersökningen ledes av åklagaren, åge han vid undersökningens verk­

ställande anlita biträde av polismyndighet så ock uppdraga åt polisman att

vidtaga särskild till undersökningen hörande åtgärd, örn dess beskaffenhet

tillåter det.

4 §.

Vid förundersökningen skola ej blott de omständigheter, som tala emot den

misstänkte, utan även de som äro gynnsamma för honom heaktas och bevis,

som är till hans förmån, tillvaratagas. Undersökningen bör så bedrivas, att

ej någon onödigt utsättes för misstanke eller får vidkännas kostnad eller olä­

genhet.

Förundersökningen skall bedrivas så skyndsamt omständigheterna medgiva.

Finnes ej längre anledning till dess fullföljande, skall den nedläggas.

5 §•

Skall enligt 21 kap. 3 § offentlig försvarare utses för den misstänkte, åligge

undersökningsledaren att göra anmälan därom hos rätten.

6

§■

Under förundersökningen må förhör hållas med envar, som antages kunna

lämna upplysning av betydelse för utredningen.

51

7 §•

Underlåter den som kallats till förhör utan giltig orsak att hörsamma kal­

lelsen och överstiger ej våglängden mellan den plats, som utsatts för förhöret,

och den, där han har sin bostad eller vid kallelsens mottagande uppehöll sig,

femton kilometer, må han hämtas till förhöret.

Utan föregående kallelse må den som uppehåller sig inom en våglängd av

femton kilometer från den plats, där förhör skall hållas, hämtas till förhöret,

om undersökningen avser brott, varå frihetsstraff kan följa, och det skäligen

kan befaras, att han ej skulle hörsamma kallelse eller i anledning av kallelse

skulle genom undanröjande av bevis eller på annat sätt försvåra utredningen.

Är den som skall höras anhållen eller häktad, skall han inställas å plats,

som bestämts för förhöret.

8

§•

På tillsägelse av polisman vare den som är tillstädes å plats, där brott förö­

vas, skyldig att medfölja till förhör, som hålles omedelbart därefter. Vägrar

han utan giltig orsak, må han av polismannen medtagas till förhöret.

9 §•

Ej vare någon, som icke är anhållen eller häktad, skyldig att kvarstanna för

förhör längre än sex timmar. Einnes det vara av synnerlig vikt, att den som

kan misstänkas för brottet är tillgänglig för fortsatt förhör, vare han dock

skyldig att kvarstanna ytterligare sex timmar.

Sedan förhöret avslutats eller tiden, då den hörde är skyldig att kvarstanna,

utgått, åge han omedelbart avlägsna sig; utan synnerliga skäl må ej fordras,

att han infinner sig till nytt förhör tidigare än tolv timmar därefter.

10

§.

Vid förhör skall såvitt möjligt ett av undersökningsledaren anmodat tro­

värdigt vittne närvara.

Undersökningsledaren har att bestämma, huruvida annan än vittne må över­

vara förhör. Vid förhör, som enligt 18 § andra stycket hålles på den miss­

tänktes begäran, åge han och hans försvarare att närvara. Även vid annat

förhör må, om det kan ske utan men för utredningen, försvarare vara tillstä­

des.

Är den som höres under femton år, bör, örn det kan ske utan men för utred­

ningen, den som har vårdnaden om honom vara närvarande vid förhöret.

Undersökningsledaren åge förordna, att vad som förekommit vid förhör icke

får uppenbaras.

11

§•

Är den misstänkte eller hans försvarare närvarande vid förhör, må han i

den ordning undersökningsledaren bestämmer framställa frågor till den som

höres. Utan undersökningsledarens tillstånd må ej annan, som är närvarande

vid förhör, därunder meddela sig med den hörde.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

12

§.

Under förhör må ej i syfte att framkalla bekännelse eller uttalande i viss

riktning användas medvetet oriktiga uppgifter, löften eller förespeglingar örn

särskilda förmåner, hot, tvång, uttröttning eller andra otillbörliga åtgärder.

Den som höres må icke förmenas att intaga sedvanliga måltider eller åtnjuta

nödig vila.

13 §.

Vägrar någon vid förhör att yttra sig angående omständighet, som är av

vikt för utredningen, och är han, örn åtal väckes, skyldig att i målet vittna där­

om, eller finnes eljest för utredningen erforderligt, att någon, som är skyldig

att vittna i målet, redan under förundersökningen höres som vittne, må på un-

dersökningsledarens begäran vittnesförhör med honom äga rum inför rätten.

Örn förhöret gälle i tillämpliga delar vad örn bevisupptagning utom huvud­

förhandling är stadgat.

14 §.

Undersökningsledaren äge inhämta yttrande av sakkunnig. Finnes redan

under förundersökningen sakkunnig böra utses av rätten, äge undersöknings­

ledaren framställa begäran därom. Han äge ock hos rätten begära föreläg­

gande, att skriftligt bevis skall företes eller föremål tillhandahållas för be­

siktning.

15 §.

Ar fara, att bevis, som skall åberopas vid huvudförhandlingen, därförinnan

går förlorat eller då endast med svårighet kan föras, må på yrkande av under­

sökningsledaren eller den misstänkte rätten genast upptaga beviset. Örn be­

viset gälle i tillämpliga delar vad örn bevis, som upptages utom huvudförhand­

ling, är stadgat.

16 §.

Örn användande av tvångsmedel under förundersökningen gälle vad i 24—

28 kap. stadgas.

17 §.

Erfordras under förundersökningen förhör eller annan åtgärd å ort utom

undersökningsledarens tjänstgöringsområde, äge han anlita biträde av polis­

myndighet å den ort, där åtgärden skall vidtagas.

18 §.

Då förundersökningen fortskridit så långt, att någon skäligen misstänkes

för brottet, skall han, då han höres, underrättas örn misstanken. Så snart det

kan ske utan men för utredningen, skall tillfälle lämnas honom och hans för­

svarare att taga kännedom örn vad vid undersökningen förekommit samt att

angiva den utredning de anse önskvärd och att eljest anföra vad de akta nö­

digt. Ej må åtal beslutas, innan tillfälle därtill beretts dem.

54

24 §.

Närmare föreskrifter om undersökningsledares verksamhet samt örn proto­

koll och anteckningar vid förundersökning meddelas av Konungen.

Kunell. Maj.ts proposition nr 5.

24 KAP.

Om häktning och anhållande.

1 §•

Är någon på sannolika skäl misstänkt för brott, varå frihetsstraff kan följa,

må han häktas, örn med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes

förhållande eller annan omständighet skäligen kan befaras, att han avviker

eller annorledes undandrager sig lagföring eller straff eller genom undanrö­

jande av bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning, eller ock anled­

ning förekommer, att han fortsätter sin brottsliga verksamhet. Har den miss­

tänkte stadigt hemvist inom riket och kan å brottet icke följa svårare straff

än fängelse, må fara, att han avviker, ej anses föreligga, med mindre han gjort

förberedelse eller försök därtill.

Kan å brottet icke följa lindrigare straff än straffarbete i två år, skall

häktning ske, örn det ej är uppenbart, att anledning därtill saknas.

Pinnes uppenbart, att den misstänkte kommer att dömas allenast till böter

eller mistning av befattning på viss tid, må häktning icke ske.

2

§.

Den som på sannolika skäl misstänkes för brott må, oberoende av brottets

beskaffenhet, häktas, örn han är okänd och undandrager sig att uppgiva namn

och hemvist eller anledning förekommer, att hans uppgift därom är osann, så

ock örn han saknar hemvist inom riket och det skäligen kan befaras, att han

genom att begiva sig från riket undandrager sig lagföring eller straff.

3 §•

Kan på grund av den misstänktes ungdom eller hans sjukdom häktning anta­

gas medföra allvarligt men för honom och finnes sådan övervakning kunna ord­

nas, att skäl till hans häktning ej längre föreligga, må han ej häktas. Kvinna,

som är havande i framskridet tillstånd eller som fött så kort tid förut, att häkt­

ning kan antagas medföra allvarligt men för henne eller barnet, må ej häktas,

med mindre det är uppenbart, att betryggande övervakning ej kan ordnas. Vill

den misstänkte ej underkasta sig övervakning, som nu nämnts, skall häkt­

ning ske.

Att reseförbud må träda i stället för häktning, stadgas i 25 kap.

4 §.

Beslut örn häktning meddelas av rätten.

56

Kungl. Majlis proposition nr 5.

det, ordningen å förvaringsplatsen eller allmän säkerhet. Vid hans förvaring

eller förflyttning skall så förfaras, att den ej väcker onödig uppmärksamhet.

12

§.

Anhållningsmyndigheten skall, örn ej den anhållne frigives, sist dagen

efter den, då beslut örn anhållande meddelades eller då den anhållne enligt

8 § inställdes till förhör, till rätten avlåta framställning örn hans häktande.

Finnes för prövning av häktningsfrågan ytterligare utredning erforderlig, må

med framställningen anstå, dock skall den avlåtas, så snart ske kan, och sist

å femte dagen efter den, då beslut örn anhållande meddelades eller den anhållne

inställdes för förhör. Göres ej framställning, som nu sagts, skall den anhållne

omedelbart frigivas.

I samband med framställningen skall till rätten överlämnas protokoll eller an­

teckningar över vad dittills förekommit under förundersökningen; med rättens

medgivande må dock med överlämnandet anstå viss kort tid. Påkallas förhör med

annan än den anhållne, skall ock uppgift lämnas därom.

13 §.

Då framställning enligt 12 § inkommit, skall rätten, så snart ske kan, och,

örn synnerligt hinder ej möter, sist å fjärde dagen därefter hålla förhandling i

häktningsfragan. Utsättes huvudförhandling att hållas inom en vecka, sedan

framställningen inkom, må dock, örn ej rätten finner särskild förhandling böra

äga rum, med förhandlingen anstå till huvudförhandlingen.

14 §.

_ Vid förhandling i häktningsfrågan skall den som yrkat häktning så ock, örn

ej synnerligt hinder möter för den anhållnes inställande, denne vara tillstädes.

Den som yrkat häktning skall angiva de omständigheter, varå yrkandet

grundas. Den anhållne och hans försvarare skola erhålla tillfälle att yttra sig.

Utöver vad handlingarna från förundersökningen innehålla samt parterna eljest

anföra må utredning ej förebringas, med mindre särskilda skäl äro därtill.

15 §.

Förhandlingen skall såvitt möjligt fortgå utan avbrott, till dess frågan kan

avgöras. Uppskov må ej äga rum, med mindre synnerliga skäl äro därtill, och

utan den misstänktes begäran ej längre än fyra dagar.

Uppskjutes förhandlingen, skall, örn ej rätten bestämmer annat, anhållan­

det fortfara.

16 §.

Sedan förhandlingen avslutats, skall rätten omedelbart meddela beslut i

häktningsfrågan. Beslut örn häktning skall innehålla uppgift å det brott

misstanken avser samt kort angiva grunden för häktningen.

Beslutas ej häktning, förordne rätten, att den anhållne omedelbart skall

frigivas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

57

17 §.

Fråga om häktning av den som ej är anhållen må upptagas på yrkande

av undersökningsledaren eller åklagaren. Efter åtalet åge rätten även på

yrkande av målsäganden så ock självmant upptaga fråga därom.

Då fråga örn häktning väckts, skall, så snart ske kan, förhandling äga rum

inför rätten. Örn sådan förhandling gälie i tillämpliga delar vad i 14—16 §§

är stadgat. Har den misstänkte kallats till förhandlingen eller förekommer

anledning, att han avvikit eller eljest håller sig undan, utgöre dock hans ute-

varo ej hinder för förhandlingen. Uteblir målsäganden, ehuru han kallats till

förhandlingen, må frågan avgöras utan hinder därav.

Har rätten beslutat häktning av någon, som ej är vid rätten tillstädes, skall,

så snart beslutet verkställts, anmälan därom göras hos rätten.

18 §.

Då rätten beslutar häktning enligt 16 § av anhållen eller enligt 17 § av någon,

som är vid rätten tillstädes, eller då anmälan örn häktningsbesluts verkställande

inkommer, skall, örn ej åtal redan väckts, rätten utsätta den tid, inom vilken

åtal skall väckas. Denna må ej bestämmas längre, än som finnes oundgängligen

erforderligt.

överstiger den utsatta tiden två veckor, skall rätten, så länge den miss­

tänkte är häktad och till dess åtal väckts, med högst två veckors mellanrum

ånyo hålla förhandling, som sägs i 14—16 §§, och därvid särskilt tillse, att

utredningen bedrives så skyndsamt som möjligt. Finnes med hänsyn till

utredningens beskaffenhet eller av annan omständighet uppenbart, att förhand­

ling inom nu angiven tid skulle vara utan betydelse, må dock rätten bestämma

längre tids mellanrum.

Finnes den utsatta tiden otillräcklig, må rätten, örn framställning därom

göres före tidens utgång, medgiva förlängning av tiden.

19 §.

Har ej inom tid, som avses i 18 §, åtal väckts eller till rätten inkommit

framställning örn förlängning av tiden eller förekomma eljest ej längre skäl

för häktning, förordne rätten omedelbart, att den häktade skall frigivas.

20

§.

Väckes i mål, som fullföljts till högre rätt, fråga örn häktning, äge denna

utan förhandling besluta däröver; är den misstänkte anhållen, skall beslut med­

delas sist å fjärde dagen efter det framställning örn hans häktande inkom

till rätten. Finnes förhandling erforderlig, skall den hållas, så snart ske kan.

Örn sådan förhandling galle vad i 14—17 §§ är stadgat.

21

§.

Dömes den häktade för brottet, pröve rätten enligt de i detta kapitel angivna

grunderna, huruvida han skall i häkte avbida, att domen vinner laga kraft.

Är den misstänkte å fri fot, må rätten förordna, att han skall häktas.

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

Avsåg åtalet brott, varå frihetsstraff kan följa, må rätten, ehuru den miss­

tänkte ej dömes för brottet, förordna, att den som är häktad skall i häkte av­

bida, att domen vinner laga kraft, örn med hänsyn till åtalets fullföljande syn­

nerliga skäl föreligga, att han förblir häktad, till dess frågan därom prövats

av högre rätt.

22

§.

Den som är häktad skall utan dröjsmål föras till allmänt häkte. Finnes

det vara av synnerlig vikt, att den häktade för utredning angående det brott,

som föranlett häktningen, eller annat brott, för vilket han misstänkes, förvaras

å annan plats, må dock på yrkande av undersökningsledaren eller åklagaren rät­

ten förordna, att med överförandet skall tills vidare anstå. Rätten, undersök­

ningsledaren eller åklagaren åge ock besluta, att den häktade, sedan han över­

förts till allmänt häkte, skall för förhör eller annan åtgärd inställas å plats

utom häktet.

23 §.

Ej må annorledes än i detta kapitel eller eljest är stadgat någon i anledning

av misstanke för brott hållas i förvar, även om han samtycker därtill.

Örn skyldighet för den som misstänkes för brott att kvarstanna för förhör

stadgas i 23 kap.

24 §.

Örn förvaring av anhållen eller häktad så ock örn ersättning av allmänna

medel åt oskyldigt häktad är särskilt stadgat.

25 KAP.

Om reseförbud.

1 §■

År någon skäligen misstänkt för brott, varå frihetsstraff kan följa, och kan

med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller annan

omständighet skäligen befaras, att han avviker eller annorledes undandrager

sig lagföring eller straff, men förekommer eljest ej anledning att anhålla eller

häkta honom, må, om det finnes tillfyllest, i stället förbud meddelas honom att

utan tillstånd lämna honom anvisad vistelseort. Oberoende av brottets be­

skaffenhet må ock förbud, som nu sagts, meddelas, örn skäligen kan befaras,

att den misstänkte genom att begiva sig från riket undandrager sig lagföring

eller straff eller gäldande av skadestånd eller annan ersättning till målsägan­

de, som kan antagas komma att på grund av brottet ådömas honom.

2

§•

Med reseförbud må förenas skyldighet för den misstänkte att å vissa tider

vara tillgänglig i sin bostad eller å sin arbetsplats eller att anmäla sig hos polis­

59

myndighet i orten så ock annat villkor, som finnes erforderligt för hans över­

vakande.

3 §.

Keseförbud meddelas av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten.

Fråga örn reseförbud må av rätten upptagas på yrkande av undersöknings­

ledaren eller åklagaren eller då rätten har att besluta om den misstänktes

häktning eller hans kvarhållande i häkte. Efter åtalet åge rätten även på

yrkande av målsäganden så ock självmant upptaga fråga därom.

I anledning av målsägandens anspråk på skadestånd eller annan ersättning

må undersökningsledaren eller åklagaren ej meddela reseförbud eller hos rätten

yrka sådant förbud, med mindre anspråket anmälts hos honom; rätten äge

allenast på yrkande upptaga fråga örn sådant förbud.

Väckes vid rätten fråga örn reseförbud, skall, sa snart ske kan, förhand­

ling därom äga rum inför rätten. Örn sadan förhandling gälle i tillämpliga

delar vad i 24 kap. 17 § är stadgat. Är fara i dröjsmål, må rätten omedelbart

meddela reseförbud att gälla, till dess annorlunda förordnas.

'4§.

Beslut om reseförbud skall innehålla uppgift å det brott misstanken avser

samt angiva den ort, där den misstänkte skall uppehålla sig, och vad han i

övrigt har att iakttaga. I beslutet skall erinras örn påföljden för överträdelse

av förbudet och för underlåtenhet att fullgöra därmed förenat villkor.

Beslutet skall delgivas den misstänkte.

5 §.

Har reseförbud meddelats av annan än rätten, äge den misstänkte begära rät­

tens prövning av förbudet. Då begäran inkommit, skall rätten, sa snart ske

kan, och, örn synnerligt hinder ej möter, sist å fjärde dagen därefter hålla för­

handling, som avses i 3 §. Utsättes huvudförhandling att hallas inom en vecka,

sedan begäran framställdes, må dock, om ej rätten finner särskild förhandling

böra äga rum, med förhandlingen anstå till huvudförhandlingen.

6

§■

Då rätten meddelar reseförbud eller fastställer sådant förbud, skall, örn ej

åtal redan väckts, rätten utsätta den tid, inom vilken åtal skall väckas. Denna

må ej bestämmas längre, än som finnes oundgängligen erforderligt. I annat

fall skall åtal väckas inom en månad, sedan reseförbudet meddelades.

Finnes tid, som avses i första stycket, otillräcklig, må rätten, örn framställ­

ning därom göres före tidens utgång, medgiva förlängning av tiden.

7 §•

Har ej inom tid, som avses i 6 §, åtal väckts eller till rätten inkommit fram­

ställning örn förlängning av tiden eller förekomma eljest ej längre skäl för

reseförbud, skall det omedelbart hävas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

Om hävande av reseförbud förordnar rätten eller, om förbudet ej meddelats

eller fastställts av rätten, undersökningsledaren eller åklagaren.

Vad i 24 kap. 21 § är stadgat örn häktning åge motsvarande tillämpning be­

träffande reseförbud.

8

§.

Väckes i mål, som fullföljts till högre rätt, fråga örn reseförbud, åge denna

utan förhandling besluta däröver. Finnes förhandling erforderlig, skall den

hallas, sa snart ske kan. Örn sådan förhandling galle i tillämpliga delar vad i

24 kap. 17 § är stadgat.

9 §.

överträdes reseförbud eller fullgöres ej därmed förenat villkor, skall den

misstänkte omedelbart anhållas eller häktas, örn det ej är uppenbart, att skäl

därtill ej förekomma.

26 KAP.

Om kvarstad, och skingringsförbud.

1 §•

Är någon skäligen misstänkt för brott och kan skäligen befaras, att han

genom att avvika eller genom att undanskaffa egendom eller annorledes

undandrager sig att gälda böter, värdet av förverkad egendom eller annan

ersättning till det allmänna eller skadestånd eller annan ersättning till måls­

ägande, som kan antagas komma att på grund av brottet ådömas honom, må

kvarstad läggas å så mycket av hans lösa egendom, som svarar mot skulden,

eller ock, örn det är tillfyllest, egendomen ställas under förbud att säljas eller

skingras. Skingringsförbud må ock meddelas å fast egendom, som tillhör den

misstänkte.

Finnes lös egendom, som ställes under skingringsförbud, hos tredje man, må

denne förbjudas att utgiva egendomen.

2

§.

Beslut örn kvarstad eller skingringsförbud meddelas av rätten.

Fråga örn kvarstad eller skingringsförbud må upptagas på yrkande av un­

dersökningsledaren eller åklagaren. Efter åtalet åge rätten även på yrkande av

målsäganden så ock självmant upptaga fråga därom.

I anledning av målsägandens anspråk på skadestånd eller annan ersättning

må undersökningsledaren eller åklagaren ej yrka kvarstad eller skingringsför­

bud, med mindre anspråket anmälts hos honom; rätten åge allenast på yrkande

förordna därom.

Väckes fråga örn kvarstad eller skingringsförbud, skall, så snart ske kan,

förhandling därom äga rum inför rätten. Örn sådan förhandling galle i till­

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

61

lämpliga delar vad i 24 kap. 17 § är stadgat. Är fara i dröjsmål, må rätten

omedelbart bevilja åtgärden att gälla, till dess annorlunda förordnas.

3 §.

I avbidan på rättens beslut örn kvarstad eller skingringsförbud må under-

sökningsledaren eller åklagaren taga lös egendom i förvar.

Är fara i dröjsmål, må åtgärd, som nu sagts, vidtagas även av polisman;

anmälan därom skall dock skyndsamt göras hos undersökningsledaren eller

åklagaren, som har att omedelbart pröva, örn egendomen skall kvarbliva i för­

var.

4 §•

Har undersökningsledaren eller åklagaren tagit lös egendom i förvar eller

beslutat, att sådan egendom skall kvarbliva i förvar, skall han, så snart ske

kan, och sist å femte dagen därefter till rätten avlåta framställning örn kvar­

stad eller skingringsförbud. Göres ej framställning, som nu sagts, skall egen­

domen omedelbart återställas.

Då framställning inkommit, skall rätten, så snart ske kan, och, örn synner­

ligt hinder ej möter, sist å fjärde dagen därefter hålla förhandling, som avses

i 2 §. Utsättes huvudförhandling att hållas inom en vecka, sedan framställ­

ningen inkom, må dock, örn ej rätten finner särskild förhandling böra äga rum,

med förhandlingen anstå till huvudförhandlingen.

Beslutas kvarstad eller skingringsförbud, skall, om ej rätten bestämmer an­

nat, egendomen kvarbliva i myndighetens vård, till dess beslutet verkställts.

5 §.

Då rätten förordnar örn kvarstad eller skingringsförbud, skall, om ej åtal

redan väckts, rätten utsätta den tid, inom vilken åtal skall väckas. Denna må

ej bestämmas längre, än som finnes oundgängligen erforderligt.

Finnes den utsatta tiden otillräcklig, må rätten, örn framställning därom

göres före tidens utgång, medgiva förlängning av tiden.

6

§•

Har ej inom tid, som avses i 5 §, åtal väckts eller till rätten inkommit fram­

ställning örn förlängning av tiden eller har för skulden ställts pant eller borgen

eller förekomma eljest ej längre skäl för kvarstad eller skingringsförbud, skall

åtgärden av rätten omedelbart hävas.

Då målet avgöres, pröve rätten, örn åtgärden fortfarande skall bestå. Rätten

åge ock i samband med domen förordna örn åtgärd, som nu sagts.

7 §.

Vad i 25 kap. 8 § är stadgat örn reseförbud åge motsvarande tillämpning

beträffande kvarstad och skingringsförbud.

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

8

§.

Finnes kvarstad böra läggas å arrende, hyra eller annat dylikt, som utgår

av fast egendom, förordne rätten god man att uppbära medlen; rätten meddele

ock den betalningsskyldige förbud att utgiva något till annan än gode mannen.

Meddelas skingringsförbud å fast egendom och är synnerlig fara att egen­

domen genom vanvård eller annorledes väsentligen försämras, åge rätten för­

ordna god man att förvalta egendomen. Avser åtgärden målsägandens anspråk

på skadestånd eller annan ersättning, åligge målsäganden att till bestridande

av nödig kostnad för egendomens förvaltning erlägga förskott med belopp,

som bestämmes av rätten; i annat fall skall sådan kostnad utgå av allmänna

medel.

I övrigt gälle örn verkställande av kvarstad och skingringsförbud vad i ut-

sökningslagen är stadgat; vad där är föreskrivet om pant eller borgen skall

dock ej äga tillämpning.

27 KAP.

Om beslag.

1 §•

Föremål, som skäligen kan antagas äga betydelse för utredning örn brott

eller vara genom brott någon avhänt eller på grund av brott förverkat, må

tagas i beslag.

Vad i detta kapitel stadgas örn föremål gälle ock, i den mån ej annat är

föreskrivet, örn skriftlig handling.

2

§.

Beslag må ej läggas å skriftlig handling, örn dess innehåll kan antagas vara

sådant, att befattningshavare eller annan, som avses i 36 kap. 5 §, ej må höras

som vittne därom, och handlingen innehaves av honom eller av den, till för­

mån för vilken tystnadsplikten gäller. Ej heller må, med mindre fråga är örn

brott, varå ej kan följa lindrigare straff än straffarbete i två år, hos den miss­

tänkte eller honom närstående, som avses i 36 kap. 3 §, beslag läggas å

skriftligt meddelande mellan den misstänkte och någon honom närstående el­

ler mellan sådana närstående inbördes.

3 §.

Brev, telegram eller annan försändelse, som finnes i post- eller telegrafver­

kets vård, må tagas i beslag, allenast örn å brottet kan följa straffarbete samt

försändelsen hos mottagaren skulle vara underkastad beslag.

4 §.

Den som med laga rätt griper eller anhåller misstänkt eller verkställer häkt­

ning, husrannsakan eller kroppsvisitation må lägga beslag å föremål, som

därvid påträffas.

63

Föremål, som eljest påträffas, må efter beslut av undersökningsledaren eller

åklagaren tagas i beslag. Är fara i dröjsmål, må även utan sådant beslut

åtgärden vidtagas av polisman, dock ej i fråga om försändelse i post- eller

telegrafverkets vård.

Yerkställes beslag av annan än undersökningsledaren eller åklagaren och har

denne ej beslutat beslaget, skall anmälan skyndsamt göras hos honom, som

har att omedelbart pröva, örn beslaget skall bestå.

5 §.

Rätten må förordna örn beslag å föremål, som företes vid rätten eller eljest

är tillgängligt för beslag.

Fråga örn beslag må av rätten upptagas på yrkande av undersökningsle­

daren eller åklagaren. Efter åtalet åge rätten även på yrkande av måls-

äganden så ock självmant upptaga fråga därom.

Väckes vid rätten fråga örn beslag, skall, så snart ske kan, förhandling där­

om äga rum inför rätten. Örn sådan förhandling gälle i tillämpliga delar vad

i 24 kap. 17 § är stadgat. Är fara i dröjsmål, må rätten omedelbart förordna

örn beslag att gälla, till dess annorlunda förordnas.

6

§.

Har beslag verkställts utan rättens förordnande, äge den som drabbats av

beslaget begära rättens prövning därav. Då begäran inkommit, skall rätten,

så snart ske kan, och, örn synnerligt hinder ej möter, sist å fjärde dagen där­

efter hålla förhandling, som avses i 5 §. Utsättes huvudförhandling att hållas

inom en vecka, sedan begäran framställdes, må dock, örn ej rätten finner sär­

skild förhandling böra äga rum, med förhandlingen anstå till huvudförhand­

lingen.

7 §.

Då rätten förordnar örn beslag eller fastställer verkställt beslag, skall, om

ej åtal redan väckts, rätten utsätta den tid, inom vilken åtal skall väckas.

Denna må ej bestämmas längre, än som finnes oundgängligen erforderligt. I

annat fall skall åtal väckas inom en månad, sedan beslaget verkställdes.

Finnes tid, som avses i första stycket, otillräcklig, må rätten, örn framställ­

ning därom göres före tidens utgång, medgiva förlängning av tiden.

8

§.

Har ej inom tid, som avses i 7-§, åtal väckts eller till rätten inkommit fram­

ställning om förlängning av tiden eller förekomma eljest ej längre skäl för

beslag, skall det omedelbart hävas.

Om hävande av beslag förordnar rätten eller, örn beslaget ej meddelats eller

fastställts av rätten, undersökningsledaren eller åklagaren.

Då målet avgöres, pröve rätten, örn beslag fortfarande skall bestå. Rätten

äge ock i samband med domen förordna örn beslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

9 §.

Är anledning, att försändelse, som må tagas i beslag, skall inkomma till

post-, telegraf-, järnvägs- eller annan befordringsanstalt, äge rätten förordna,

att försändelsen, när den inkommer, skall kvarhållas, till dess frågan örn beslag

blivit avgjord. Fråga därom må upptagas allenast på yrkande av undersök-

ningsledaren eller åklagaren.

Förordnande skall meddelas att gälla viss tid, högst en månad, från den

dag, då förordnandet delgavs anstaltens föreståndare. I förordnandet skall

intagas underrättelse, att meddelande örn åtgärden icke må utan tillstånd av

undersökningsledaren eller åklagaren lämnas avsändaren, mottagaren eller

annan.

När försändelse på grund av förordnande kvarhållits, skall föreståndaren

utan dröjsmål göra anmälan hos den som begärt förordnandet; denne har att

omedelbart pröva, örn beslag skall äga rum.

10

§.

Beslagtaget föremål skall omhändertagas av den som verkställt beslaget

eller sättas i förvar under försegling; örn det kan ske utan fara och eljest

finnes lämpligt, må dock föremålet kvarlämnas i innehavarens besittning.

Kvarlämnas föremål i innehavarens besittning, skall förbud meddelas honom

att sälja eller skingra föremålet och, om det finnes erforderligt, detta genom

anslag eller på annat sätt så utmärkas, att det är uppenbart, att det tagits i

beslag. Föremålet må av innehavaren nyttjas, örn ej förbud däremot finnes

böra meddelas.

Föremål, som tagits i beslag, skall väl. vårdas, och noggrann tillsyn skall

hållas däröver, att det icke förbytes eller förändras eller annat missbruk sker

därmed.

11

§•

Är den, från vilken beslag sker, ej närvarande vid beslaget, skall han utan

dröjsmål underrättas därom och huru förfarits med det beslagtagna. - Har för­

sändelse hos post-, telegraf-, järnvägs- eller annan befordringsanstalt tagits

i beslag, skall, så snart det kan ske utan men för utredningen, mottagaren

underrätta^ och, om avsändaren är känd, även denne.

12

§.

Post- eller telegrafförsändelse, handelsbok eller annan enskild handling,

som tages i beslag, må icke närmare undersökas, ej heller brev eller annan

sluten handling öppnas av annan än rätten, undersökningsledaren eller åklaga­

ren, dock må sakkunnig eller annan, som anlitas för utredningen angående brot­

tet eller eljest därvid höres, efter anvisning av myndighet, som nu sagts, granska

handlingen. Äger den som verkställer beslaget ej närmare undersöka hand­

lingen, skall den av honom förseglas.

Kungl. Majlis proposition nr 5.

65

Handling, varom här är fråga, skall snarast möjligt undersökas. Kan in­

nehållet i post- eller telegrafförsändelse i sin helhet eller till någon del utan

men för utredningen meddelas mottagaren, skall avskrift eller utdrag av

handlingen ofördröjligen tillställas honom.

13 §.

över beslag skall föras protokoll, vari ändamålet med beslaget och vad

därvid förekommit angives samt beslagtaget föremål noga beskrives.

Den som drabbats av beslag åge på begäran erhålla bevis örn beslaget, in­

nehållande även uppgift å det brott misstanken avser.

U

§.

Vad i 25 kap. 8 § är stadgat örn reseförbud äge motsvarande tillämpning

beträffande beslag.

15 §.

För säkerställande av utredning örn brott må byggnad eller rum tillstängas,

tillträde till visst område förbjudas, förbud meddelas mot flyttande av visst

föremål eller annan dylik åtgärd vidtagas.

örn åtgärd, som nu nämnts, gäll* i tillämpliga delar vad i detta kapitel är

stadgat örn beslag.

16 §.

Kan någon skäligen misstänkas för brott, varå icke kan följa lindrigare

straff än straffarbete i två år, och finnes det vara av synnerlig vikt för ut­

redningen, att undersökningsledaren eller åklagaren erhåller del av samtal till

och från telefonapparat, som innehaves av den misstänkte eller eljest kan an­

tagas komma att begagnas av honom, äge rätten meddela tillstånd till deras

avhörande. Fråga därom må upptagas allenast på yrkande av undersöknings­

ledaren eller åklagaren.

Tillstånd skall meddelas att gälla viss tid, högst en vecka, från den dag,

då tillståndet delgavs telef oganstaltens föreståndare.

Om granskning av uppteckning, som ägt rum vid samtals avhörande, äge

vad i 12 § första stycket stadgats örn undersökning och granskning av enskild

handling motsvarande tillämpning. I den mån uppteckningen innehåller något,

som ej är av betydelse för utredningen, skall den efter granskningen omedel­

bart förstöras.

17 §.

Hava i lag eller författning givits avvikande bestämmelser om beslag, vare

de gällande.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 5.

5

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

28 KAP.

Om husrannsakan samt kroppsvisitation och kroppsbesiktning.

1 §•

Förekommer anledning, att brott förövats, varå frihetsstraff kan följa, må

i hus, rum eller slutet förvaringsställe husrannsakan företagas för eftersö­

kande av föremål, som är underkastat beslag, eller eljest till utrönande av om­

ständighet, som kan äga betydelse för utredning örn brottet.

Hos annan än den som skäligen kan misstänkas för brottet må husrann­

sakan dock företagas, allenast örn brottet förövats hos honom eller den miss­

tänkte gripits där eller eljest synnerlig anledning förekommer, att genom

rannsakningen föremål, som är underkastat beslag, skall anträffas eller annan

utredning örn brottet vinnas.

Ej må för husrannsakan hos den misstänkte i något fall åberopas hans

samtycke, med mindre han själv begärt åtgärden.

2

§•

För eftersökande av den som skall gripas, anhållas eller häktas eller häm­

tas till förhör eller till inställelse vid rätten må husrannsakan företagas hos

honom, så ock hos annan, örn synnerlig anledning förekommer, att den sökte

uppehåller sig där.

*

3 §.

I lägenhet, som är tillgänglig för allmänheten eller plägar utgöra tillhåll

för lösdrivare eller förbrytare eller där sådant gods, som eftersökes, plägar

uppköpas eller mottagas som pant, må för ändamål, som sägs i 1 eller 2 §,

husrannsakan ske jämväl i annat fall än där avses.

4 §.

Förordnande om husrannsakan meddelas av undersökningsledaren, åklaga­

ren eller rätten. Kan husrannsakan antagas bliva av stor omfattning eller

medföra synnerlig olägenhet för den, hos vilken åtgärden företages, bör, örn

ej fara är i dröjsmål, åtgärden icke vidtagas utai^ rättens förordnande.

Fråga örn husrannsakan må av rätten upptagas på yrkande av undersök­

ningsledaren eller åklagaren. Efter åtalet åge rätten även på yrkande av

målsäganden så ock självmant upptaga fråga därom.

5 §•

Utan förordnande, som sägs i 4 §, må polisman företaga husrannsakan, om

åtgärden har till syfte att eftersöka den som skall gripas, anhållas eller häk­

tas eller hämtas till förhör eller till inställelse vid rätten eller att verkställa

beslag å föremål, som å färsk gärning följts eller spårats, så ock eljest, då

fara är i dröjsmål.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

67

6

§.

Vid husrannsakan må olägenhet eller skada ej förorsakas utöver vad som

är oundgängligen nödvändigt.

Rum eller förvaringsställe må, örn det erfordras, öppnas med våld. Har så

skett, skall det efter förrättningen på lämpligt sätt åter tillslutas.

Husrannsakan må ej utan särskilt skäl verkställas mellan klockan nio

eftermiddagen och klockan sex förmiddagen.

7 §•

Vid husrannsakan skall såvitt möjligt ett av förrättningsmannen anmodat

trovärdigt vittne närvara. Förrättningsmannen äge anlita erforderligt bi­

träde av sakkunnig eller annan.

Den, hos vilken husrannsakan företages, eller, örn han ej är tillstädes, hans

hemmavarande husfolk skall erhålla tillfälle att övervara förrättningen så

ock att tillkalla vittne, dock utan att undersökningen därigenom uppehälles.

Har varken han eller någon av hans husfolk eller av dem tillkallat vittne

närvarit, skall han, så snart det kan ske utan men för utredningen, under­

rättas om den vidtagna åtgärden.

Vid förrättningen må målsägande eller hans ombud tillåtas att närvara för

att tillhandagå med nödiga upplysningar; dock skall tillses, att målsäganden

eller ombudet icke i vidare mån än för ändamålet erfordras vinner kännedom

örn förhållande, som därvid yppas.

8

§•

Post- eller telegrafförsändelse, handelsbok eller annan enskild handling,

som anträffas vid husrannsakan, må icke närmare undersökas, ej heller brev

eller annan sluten handling öppnas i annan ordning än i 27 kap. 12 § första

stycket sägs.

9 §•

över husrannsakan skall föras protokoll, vari angives ändamålet med för­

rättningen och vad därvid förekommit.

Den, hos vilken husrannsakan företagits, äge på begäran erhålla bevis där­

om, innehållande även uppgift å dpt brott misstanken avser.

¹⁰ §.

För ändamål, som sägs i 1 eller 2 §, äge undersökningsledaren eller åklaga­

ren så ock polisman företaga undersökning å annat ställe än i 1 § avses, även

örn det icke är tillgängligt för allmänheten.

11

§•

Förekommer anledning, att brott förövats, varå frihetsstraff kan följa, må

kroppsvisitation företagas för eftersökande av föremål, som är underkastat

beslag, eller eljest till utrönande av omständighet, som kan äga betydelse för

utredning örn brottet.

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Å annan än den som skäligen kan misstänkas för brottet må kroppsvisita­

tion dock företagas, allenast örn synnerlig anledning förekommer, att därige­

nom föremål, som är underkastat beslag, skall anträffas eller annan utred­

ning örn brottet vinnas.

12 §.

Å den som skäligen kan misstänkas för brott, varå frihetsstraff kan följa,

må för ändamål, som sägs i 11 §, kroppsbesiktning företagas.

Vid kroppsbesiktning må, örn det erfordras, blodprov tagas så ock annan

undersökning, som kan ske utan nämnvärt men, utföras.

13 §.

Beträffande kroppsvisitation och kroppsbesiktning gälle i tillämpliga delar

vad i 4, 8 och 9 §§ är stadgat örn husrannsakan. Är fara i dröjsmål, må åt­

gärd, som nu sagts, beslutas av polisman.

Förrättning, som är av mera väsentlig omfattning, skall verkställas inom­

hus och i avskilt rum. Verkställes den av annan än läkare, skall såvitt möj­

ligt ett av förrättningsmannen anmodat trovärdigt vittne närvara. Blodprov

må ej tagas eller annan mera ingående undersökning utföras av annan än

läkare.

Kroppsvisitation eller kroppsbesiktning å kvinna må ej verkställas eller be­

vittnas av annan än kvinna eller läkare.

14 §.

Av den som är anhållen eller häktad må fotografi och fingeravtryck tagas;

han vare ock underkastad annan dylik åtgärd. Vad nu sagts gälle ock annan,

örn det erfordras för vinnande av utredning örn brott, varå frihetsstraff kan

följa.

Närmare bestämmelser örn åtgärd, som här avses, meddelas av Konungen.

15 §.

Hava i lag eller författning givits avvikande bestämmelser örn husrann­

sakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning, vare de gällande.

29 KAP.

Om omröstning.

1 §•

Yppas vid överläggning till dom eller beslut skiljaktiga meningar, skall

omröstning ske.

I häradsrätt säge ordföranden först sin mening och inhämte därefter nämn­

dens. I rådhusrätt skola i mål, vari nämnd deltager, först de lagfarna leda­

möterna säga sin mening och därefter nämndens mening inhämtas.

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

4

§•

Yppas vid omröstning bland rådhusrätts lagfarna ledamöter eller i överrätt

flera än två meningar, utan att någon enligt 3 § skall gälla, skola de röster,

som äro ogynnsammast för den tilltalade, sammanläggas med de för honom

därnäst minst förmånliga och, örn det erfordras, sammanläggningen fortsättas

efter samma grund, till dess någon mening skall gälla; kan ej någon mening

anses som ogynnsammare för den tilltalade, gälle den mening, för vilken rös­

terna äro flera än för annan, eller, örn för flera meningar rösterna äro lika

många, den som biträtts av den främste bland dem, som röstat för någon av

dessa meningar.

5 §.

Är det stridigt, huru omröstning skall ske eller vilken mening skall gälla,

skall röstas därom.

6

§.

Beträffande omröstning i fråga, som hör till rättegången och ej avser an­

svar eller som rör enskilt anspråk, så ock i fråga enligt 5 § eller örn rättegångs­

kostnad gälle vad i 16 kap. är stadgat; angående häktning eller åtgärd,

som avses i 25—28 kap., åge dock vad i detta kapitel föreskrives örn omröst­

ning i fråga örn ansvar motsvarande tillämpning. Föres i brottmål talan örn

enskilt anspråk, vare rättens avgörande i ansvarsfrågan bindande vid pröv­

ningen av det enskilda anspråket. Då i rådhusrätt nämnd har säte i rätten,

gälle även vid tillämpning av reglerna i 16 kap. vad i 3 § andra stycket i detta

kapitel är stadgat.

7 §.

Har nämnden enligt 3 § bestämt rättens avgörande, svare för detta envar

nämndeman, som med sin röst bidragit därtill.

30 KAP.

Om dom och. beslut.

1 §•

Rättens avgörande av saken sker genom dom. Annat rättens avgörande

träffas genom beslut. Beslut, varigenom rätten annorledes än genom dom

skiljer saken från sig, så ock högre rätts beslut i fråga, som dit fullföljts

särskilt, är slutligt beslut.

2

§.

Dom skall, örn huvudförhandling vid rätten ägt rum, grundas å vad vid för­

handlingen förekommit. I domen må ej deltaga domare, som ej övervarit hela

huvudförhandlingen. Har ny huvudförhandling hållits, skall domen grundas

å vad därvid förekommit.

71

Då mål avgöres utan huvudförhandling, skall domen grundas å vad hand­

lingarna innehålla och eljest förekommit i målet.

3 §.

Dom må ej avse annan gärning än den, för vilken talan örn ansvar i be­

hörig ordning förts eller fråga om ansvar eljest enligt lag må av rätten upp­

tagas. Ej vare rätten bunden av yrkande beträffande brottets rättsliga beteck­

ning eller tillämpligt lagrum.

4 §•

Handläggas i en rättegång åtal mot flera tilltalade, må dom givas beträf­

fande någon av dem, ehuru handläggningen angående de övriga icke avslutats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

5 §.

Dom skall avfattas skriftligen och i skilda avdelningar angiva:

1. domstolen samt tid och ställe för domens meddelande;

2. parterna samt deras ombud eller biträden och den tilltalades försva­

rare;

3. parternas yrkanden och de omständigheter, varå de grundats;

4. domskälen med uppgift å vad i målet är bevisat; samt

5. domslutet.

Högre rätts dom skall, i den mån det finnes erforderligt, innehålla redogö­

relse för lägre rätts dom.

Äger part fullfölja talan mot dom, skall i domen givas till känna, vad

han därvid har att iakttaga. Örn underrättelse, som tillika skall meddelas i

hovrätts dom, stadgas i 54 kap. 14 §.

6

§•

Rör mål allenast ansvar för brott, varå icke kan följa svårare straff än

böter, och har den tilltalade erkänt gärningen, må domen utfärdas i förenklad

form. Dom, varigenom högre rätt fastställer lägre rätts dom, må ock utfärdas

i förenklad form. Närmare bestämmelser därom meddelas av Konungen.

7 §•

Innan dom beslutas, skall överläggning hållas. Har nämnd säte i rätten,

framställe ordföranden saken och vad lag stadgar därom.

Då huvudförhandling ägt rum, skall samma eller sist nästa helgfria dag

överläggning hållas och, örn det kan ske, dom beslutas och avkunnas. Finnes

rådrum för domens beslutande eller avfattande oundgängligen erforderligt, må

rätten besluta anstånd därmed; domen skall dock, örn ej synnerligt hinder

möter, skriftligen avfattas och meddelas, da den tilltalade är häktad, inom

en vecka och i annat fall inom två veckor efter förhandlingens avslutande.

Är den tilltalade häktad, skall domen meddelas senast inom två veckor. Äv-

kunnas ej domen vid huvudförhandlingen, skall den avkunnas vid annat rät­

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

tens sammanträde eller ock meddelas genom att den hålles tillgänglig å rät­

tens kansli; vid huvudförhandlingen skall underrättelse givas örn tiden och sät­

tet för domens meddelande.

Avgöres mål utan huvudförhandling, skall, så snart ske kan, överläggning

hållas samt domen beslutas, skriftligen avfattas och meddelas. Meddelandet

skall ske genom att domen hålles tillgänglig å rättens kansli. Underrättelse

örn tiden för meddelandet skall senast dagen förut avsändas till parterna

och anslås å en för allmänheten tillgänglig plats i kansliet.

Avkunnande av dom må ske genom återgivande av domskälen och slutet

jämte meddelande av fullföljdshänvisning.

8

§.

Dom skall uppsättas särskilt och underskrivas av de lagfarna domare, som

deltagit i avgörandet.

Rättens domar skola, ordnade i nummerföljd efter tiden för deras medde­

lande, för varje år sammanföras till en dombok.

9 §•

Sedan tid för talan mot dom utgått, må ej fråga om ansvar å den tilltalade

för gärning, som genom domen prövats, ånyo upptagas.

Örn förändring och förening av straff så ock om särskilda rättsmedel gälle

vad därom är stadgat.

10

§•

Vad i 2 och 7 §§ är stadgat örn dom åge motsvarande tillämpning i fråga

örn slutligt beslut. Å sådant beslut skola ock bestämmelserna i 5 och 8 §§

tillämpas, örn frågans beskaffenhet fordrar det. Meddelas slutligt beslut i

samband med dom, skall det upptagas i domen.

Äger part fullfölja talan mot slutligt beslut eller göra ansökan örn åter­

upptagande, skall i beslutet givas till känna, vad han därvid har att iakt­

taga. Örn underrättelse, som tillika skall meddelas i hovrätts beslut, stadgas

i 54 kap. 14 §.

11

§•

Beslut, som ej är slutligt, skall, i den mån det erfordras, angiva de skäl,

varå beslutet grundas.

Har den som vill föra talan mot beslut under rättegången att anmäla miss­

nöje, skall det tillkännagivas. Skall mot sådant beslut talan föras särskilt,

give rätten ock det till känna. Den som vill föra talan mot beslutet äge hos

rätten erhålla underrättelse örn vad han eljest har att iakttaga.

Meddelas beslut, som ej är slutligt, i samband med dom eller slutligt be­

slut, skall det upptagas däri. Skall mot beslutet föras särskild talan, give

rätten till känna, vad den som vill fullfölja talan har att iakttaga.

Örn underrättelse, som tillika skall meddelas i hovrätts beslut, stadgas i 54

kap. 14 §.

Kunni. Maj.ts proposition nr 5.

73

12

§.

Beslut under rättegången, mot vilket talan ej må föras särskilt, skall genast

gå i verkställighet. Yad nu sagts gälle ock beslut, varigenom rätten avvisat

ombud, biträde eller försvarare eller utlåtit sig angående ersättning eller för­

skott till biträde, försvarare, vittne, sakkunnig eller annan, som ej är part,

eller angående häktning eller åtgärd, som avses i 25—28 kap., eller bestämt,

att förmån av fri rättegång skall upphöra, eller till biträde eller försvarare ut­

sett annan, än part föreslagit. Rätten äge, när skäl äro därtill, i beslut, var­

igenom föreläggande meddelats part eller annan att förete skriftligt bevis eller

att tillhandahålla föremål för syn eller besiktning, förordna, att beslutet må

verkställas utan binder av att det icke äger laga kraft.

Är särskild föreskrift meddelad därom, att dom eller beslut, som icke äger

laga kraft, må verkställas, vare den gällande.

13 §.

Finner rätten på grund av anmärkning eller eljest, att dom eller beslut till

följd av skrivfel, missräkning eller annat dylikt förbiseende innehåller uppen­

bar oriktighet, meddele rätten, sedan parterna erhållit tillfälle att yttra sig,

beslut örn rättelse.

Rättelse skall antecknas å huvudskriften av domen eller beslutet eller, då

beslutet intagits i protokoll, i detta så ock, örn det kan ske, å utskrift av domen

eller beslutet; därvid skall tillika angivas den dag, då anteckningen göres.

31 KAP.

Om rättegångskostnad.

1 §•

Dömes i mål, vari åklagare för talan, den tilltalade för brottet, skall han till

statsverket återgälda vad enligt rättens beslut av allmänna medel utgått till

vittne eller sakkunnig eller eljest för bevisning under förundersökningen eller

i rättegången samt i arvode och ersättning till försvarare så ock statsverkets

kostnad för hans hämtande till rätten. Den tilltalade vare dock ej ersättnings-

skyldig för kostnad, som icke skäligen varit påkallad för utredningen, eller

för kostnad, som vållats genom vårdslöshet eller försummelse av annan än den

tilltalade, hans ombud eller av honom utsedd försvarare. Står kostnadens

belopp icke i rimligt förhållande till den tilltalades brottslighet och villkor,

må ersättningen jämkas efter vad som prövas skäligt.

Förklaras den tilltalade på grund av otillräknelighet fri från straff, vare

han skyldig att ersätta kostnad, som nu sagts, örn och i den mån det med hän­

syn till omständigheterna finnes skäligt.

2

§■

Har åklagare väckt åtal utan sannolika skäl eller förekommer eljest, då

den tilltalade frikännes, på grund av omständigheterna i målet synnerlig an­

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

ledning därtill, åge rätten av allmänna medel tillerkänna honom ersättning för

hans kostnad för försvarare, för vittne eller sakkunnig eller eljest för bevis­

ning under förundersökningen eller i rättegången samt för delgivning och för

utskrift av protokoll, dom eller annat dylikt, såvitt kostnaden skäligen varit

påkallad för tillvaratagande av hans rätt, så ock för hans inställelse vid rätten.

Avvisas eller avskrives åtal, åge den tilltalade, örn skäl äro därtill, erhålla

ersättning för kostnad, som nu sagts.

3 §.

Finnes åklagare hava väckt åtal utan skäl, må han förpliktas att ersätta

statsverket kostnad, som avses i 1 §, så ock till statsverket återgälda vad enligt

2 § tillerkänts den tilltalade.

Har målsäganden utan skäl gjort angivelse eller eljest föranlett åtalet, må

i den omfattning, som finnes skälig, ersättningsskyldighet ock åläggas honom.

4 §.

Har i mål, vari åklagare för talan, den tilltalade genom att utebliva från

rätten eller ej iakttaga föreläggande, som rätten meddelat, eller genom påstå­

ende eller invändning, som han insett eller bort inse sakna fog, eller annor­

ledes genom vårdslöshet eller försummelse föranlett uppskov i målet eller

eljest vållat kostnad för statsverket, vare han skyldig att ersätta sådan kost­

nad, huru rättegångskostnaden i övrigt än skall bäras.

Vad nu sagts äge motsvarande tillämpning, örn åklagaren, målsäganden eller

offentlig försvarare genom vårdslöshet eller försummelse vållat kostnad för

statsverket eller den tilltalade.

5

§•

Skall enskild part enligt detta kapitel helt eller delvis ersätta rättegångs­

kostnad och finnes ställföreträdare för parten eller partens ombud eller biträde

eller av honom utsedd försvarare hava genom åtgärd, som avses i 3 § andra

stycket, eller genom vårdslöshet eller försummelse, som sägs i 4 §, vållat sådan

kostnad, äge rätten, även örn yrkande därom ej framställts, förplikta honom

att jämte parten ersätta kostnaden.

6

§.

Dömas för samma brott flera såsom gärningsmän eller delaktiga eller skola

flera målsägande eller åklagaren och målsäganden ersätta rättegångskostnad,

svare de för kostnaden en för alla och alla för en. I den mån kostnad hänför

sig till del av målet, som angår allenast någon av dem, eller ock någon orsakat

kostnad genom vårdslöshet eller försummelse, som avses i 4 §, skall dock denna

kostnad gäldas av honom ensam.

År någon enligt 5 § skyldig att jämte part ersätta kostnad, svare de ,en för

båda och båda för en.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

75

7 §.

Skola två eller flera, en för alla och alla för en, svara för rättegångskostnad,

åge rätten på yrkande av någon av deni med hänsyn till omständigheterna pröva,

huru kostnaden mellan dem skall fördelas eller om någon av dem skall vid­

kännas hela kostnaden.

8

§.

Vad i 2—7 §§ är stadgat skall, då förundersökning nedlagts eller åtal eljest

ej följt å förundersökningen, äga motsvarande tillämpning i fråga örn kostnad

under förundersökningen; skyldighet att ersätta sådan kostnad må ej åläggas

statsverket, med mindre förundersökningen inletts utan skäl eller eljest syn­

nerlig anledning förekommer därtill.

Har målsäganden enligt 20 kap. 9 § övertagit av åklagaren nedlagt åtal,

gälle beträffande kostnad före övertagandet vad i 1—7 §§ är stadgat.

9 §.

Vill åklagaren, att den tilltalade skall förpliktas att ersätta rättegångskost­

nad, eller vill den tilltalade erhålla ersättning för sådan kostnad, skall han,

innan handläggningen avslutas, framställa yrkande därom och uppgiva, vari

kostnaden består. Gör han det ej, åge han ej därefter tala å den kostnad,

som uppkommit vid samma rätt; dock må den tilltalade, även örn yrkande ej

framställts, erhålla ersättning för utskrift av rättens dom eller slutliga beslut.

Rätten pröve självmant, huruvida kostnad, som enligt rättens beslut skall

utgå av allmänna medel, skall återgäldas av den tilltalade eller annan eller

den skall stanna å statsverket. Fråga, som avses i 3 §, pröve rätten ock själv­

mant.

Då rätten avgör målet, meddele rätten samtidigt beslut angående rättegångs­

kostnaden.

Har förundersökning inletts men åtal ej följt och vill den misstänkte kräva

ersättning för kostnad under förundersökningen eller väckes å det allmännas

vägnar fråga örn återgäldande av sådan kostnad, skall ansökan därom göras

hos rätten.

Om återgäldande av kostnad, som utgått av allmänna medel i anledning av

att den tilltalade åtnjutit fri rättegång, är särskilt stadgat.

10

§.

Fullföljes mål från lägre rätt, skall skyldigheten att ersätta rättegångskost­

nad i högre rätt bestämmas med hänsyn till rättegången därstädes. Högre rätts

dom skall anses som fällande, allenast om lägre rätts dom ändras till men för

den tilltalade eller av honom fullföljd talan ej föranleder ändring i lägre

rätts dom. Stadgandet i 3 § skall avse det fall, att i högre rätt talan utan skäl

fullföljts av åklagaren.

Om kostnad i högre rätt i mål angående fråga, som dit fullföljts särskilt,

äge vad i detta kapitel stadgas örn mål, som väckts vid lägre rätt, motsvaran­

de tillämpning.

Återförvisas mål, skall frågan om kostnaden i elen högre rätten prövas i

samband med målet efter dess återupptagande.

11

§•

Örn rättegångskostnad i mål, vari allenast målsägande för talan, galle i till­

lämpliga delar vad i 18 kap. är stadgat.

I fråga örn skyldighet för målsägande att i mål, vari han biträtt allmänt

åtal eller eljest fört talan jämte åklagaren eller denne fört talan för målsägan­

de^ ersätta rättegångskostnad och örn hans rätt till ersättning för sådan kost­

nad gälle, utöver bestämmelserna i 3 och 4 §§, vad i 18 kap. 12 § är stadgat.

12

§.

Hava i lag eller författning givits avvikande bestämmelser örn kostnad I

rättegång, vare de gällande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

III. Gemensamma bestämmelser.

32 KAP.

Om frister och laga förfall.

1 §•

Skall part eller annan enligt rättens beslut infinna sig vid rätten eller eljest

fullgöra något i rättegången, skall han erhålla skäligt rådrum därtill.

2

§•

Då kallelse till förhandling eller annat rättens beslut skall delgivas genom

parts, försorg, förelägge rätten parten viss tid, inom vilken delgivning sist

skall hava skett och bevis därom skall hava inkommit till rätten.

Avser delgivningen stämning eller vade-, besvärs- eller revisionsinlaga och

har ej, då rätten företager målet, till denna inkommit bevis, att delgivning

skett inom föreskriven tid och på sätt i 33 kap. stadgas, samt ej heller mot­

parten inställt sig eller avgivit svaromål, genmäle eller förklaring, vare par­

tens talan förfallen; underrättelse härom skall intagas i rättens föreläggande.

Inkommer i annat fall än nu sagts ej inom föreskriven tid bevis örn delgivning,

äge rätten förordna örn ny delgivning.

3 §.

Finnes part eller annan, som enligt rättens beslut skall infinna sig vid rät­

ten eller eljest fullgöra något i rättegången, ej hava erhållit skäligt rådrum

därtill eller förekomma eljest skäl till förlängning av tid, som ‘rätten före­

skrivit, utsätte rätten ny tid.

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

I stämningsansökan skall käranden tillika uppgiva sin egen och, om den är

honom bekant, även svarandens postadress samt de övriga omständigheter, som

äro av betydelse för delgivning med parterna; har käranden vidtalat ombud

att företräda honom, skola ombudets namn och postadress uppgivas. I skrift­

ligt svaromål skall svaranden även uppgiva sin postadress och de övriga

omständigheter, som äro av betydelse för delgivning med honom, samt, örn han

vidtalat ombud att företräda honom, ombudets namn och postadress.

Sker ändring i förhållande, som part sålunda uppgivit, skall parten utan

dröjsmål anmäla det till rätten.

2

§.

Då från part inkommen inlaga eller annan handling skall delgivas, åligge

parten att vid handlingen foga styrkt avskrift därav. Skall delgivning ske

genom rättens försorg och erfordras för delgivningen flera avskrifter, vare

parten 'skyldig att tillhandahålla dem. Tillhandahåller ej part avskrift, som nu

sagts, ombesörje rätten på partens bekostnad handlingens avskrivande.

3 §.

Inlaga eller annan handling må till rätten inlämnas genom bud eller insän­

das med posten i betalt brev. Handling, som sålunda inkommer, skall anses

ingiven av den som undertecknat handlingen. Handlingen skall anses inkom­

men, då den avlämnats till rätten eller dess kansli.

4 §.

Delgivning i rättegång skall ske genom rättens försorg. Begär part att få

ombesörja delgivning, må det anförtros honom, örn rätten finner det kunna ske

utan olägenhet. Delgivning av tredskodom skall ske genom rättens försorg,

allenast örn parten begär det.

Har åklagare själv utfärdat stämning, skall delgivning därav ske genom

hans försorg. Åklagare åge ock ombesörja delgivning av kallelse eller före­

läggande, som utfärdats av honom.

Under förundersökning i brottmål ombesörjes delgivning av kallelse eller be­

slut av den som utfärdat kallelsen eller meddelat beslutet.

5 §•

Delgivning genom rättens försorg skall inom riket ske genom posten, örn ej

rätten finner den böra verkställas på annat sätt.

Närmare bestämmelser örn delgivning genom posten meddelas av Konungen.

6

§•

Delgivning skall, örn ej annat stadgas, verkställas genom att handlingen i

huvudskrift eller styrkt avskrift överlämnas till den som sökes för delgivning.

Vägrar han att mottaga handlingen, anses delgivning dock hava verkställts.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

79

Om överbringande av meddelande, som skall delgivas, genom telegraf eller

telefon givas föreskrifter av Konungen.

Är vid handling, som skall delgivas, fogad karta, ritning eller annan bilaga

av vidlyftig beskaffenhet, åge rätten föreskriva, att bilagan i stället för att

överlämnas skall hållas tillgänglig å rättens kansli. Underrättelse därom

skall fogas vid handlingen.

7 §.

Ej må delgivning ske där gudstjänst pågår eller sammankomst för gemen­

sam andaktsövning eljest äger rum.

8

§.

Har den som sökes för delgivning känt hemvist inom riket och träffas

han ej där, må handlingen överlämnas till vuxen medlem av det hushåll han

tillhör eller, örn sådan ej träffas, till hans hyresvärd, om denne bor i samma

hus, eller till portvakt eller annan, som i hyresvärdens ställe har tillsyn över

huset och där har sin bostad. Driver den sökte rörelse med fast kontor och

träffas han ej där under vanlig arbetstid, må ock handlingen å kontoret över­

lämnas till där anställt biträde.

Meddelande om att handlingen sålunda överlämnats skall därjämte med

posten sändas till den sökte under hans vanliga adress.

9 §.

Finnes för bolag, förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan

inrättning, med vilken delgivning skall ske, kontor, där förvaltningen föres

och någon, som för samfundet eller inrättningen äger mottaga delgivning, van­

ligen har sitt arbete, och träffas ej sådan person under vanlig arbetstid å kon­

toret, må handlingen å kontoret överlämnas till där anställt biträde. Medde­

lande örn att handlingen sålunda överlämnats skall därjämte med posten sändas

till samfundet eller inrättningen under dess vanliga adress.

Lag samma vare, då kommun, vägdistrikt eller annan sådan menighet, med

vilken delgivning skall ske, har kontor, där förvaltningen föres, och någon,

som för menigheten äger mottaga delgivning, ej under vanlig arbetstid träffas

å kontoret.

Har samfund, inrättning eller menighet kontor, som nu sagts, må med den

som sökes delgivning ej ske enligt 8 §.

10

§.

Delgivning enligt 8 eller 9 § skall anses hava skett, då vad i nämnda para­

grafer föreskrivits blivit fullgjort.

Den, till vilken handling enligt sagda paragrafer överlämnats, svare för att

den, så snart ske kan, kommer den sökte till handa; vid handlingens överläm­

nande skall han erinras därom.

Ej må handlingen överlämnas till någon, som i målet är motpart till den,

med vilken delgivning skall ske.

80

11

§•

Har den, med vilken delgivning skall ske, känt hemvist utom riket eller

vistas han å ort utom riket, må delgivningen verkställas enligt lagen å den

orten.

Skall part själv ombesörja delgivning å utrikes ort, åge han i utrikesdepar­

tementet påkalla biträde därmed.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

12

§.

Har den som sökes för delgivning varken inom eller utom riket känt hem­

vist och kail ej heller upplysning vinnas, var han uppehåller sig, förordne

rätten, att handlingen skall anslås å en för allmänheten tillgänglig plats i dess

kansli samt meddelande därom införas i allmänna tidningarna och, örn det kan

antagas därigenom komma till den söktes kännedom, även i annan tidning.

Har delgivning med part i nu föreskriven ordning ägt rum, erfordras ej i

samma mål vid ny delgivning enligt denna paragraf med den parten, att med­

delande införes i tidning.

Vad nu sagts åge motsvarande tillämpning, örn den sökte har känt hemvist

inom riket och han eller någon, till vilken handlingen enligt 8 § må överlämnas,

ej träffas, samt upplysning ej heller kan vinnas, var den sökte uppehåller sig.

. Delgivning skall anses hava skett, då vad ovan föreskrivits blivit fullgjort.

13 §.

Vad i 8 §, 11 § första stycket eller 12 § är stadgat gälle ej delgivning av

stämning i brottmål. Ej heller må i tvistemål delgivning av stämning äga

rum enligt 8 § eller 12 § andra stycket, med mindre anledning förekommer, att

den sökte avvikit eller eljest håller sig undan.

14 §.

Har handling, />om skolat delgivas någon, kommit denne till handa, anses

delgivning hava skett, ehuru han erhållit handlingen på annat sätt än ovan

stadgats.

15 §.

Meddelas föreläggande eller göres annat tillkännagivande vid rättens för­

handling, anses delgivning därav hava skett med dem som närvarit vid för­

handlingen; dock åligge rätten att på begäran genast tillhandahålla utskrift

av tillkännagivandet.

16 §.

Åro delägarna i byalag flera än tio, må delgivning med byalaget ske genom

att styrkt avskrift av handlingen överlämnas till en av delägarna att vara till­

gänglig för dem alla samt handlingen därefter, med underrättelse vilken av

delägarna bekommit avskriften, uppläses i församlingens kyrka och anslås å

en för allmänheten tillgänglig plats i rättens kansli.

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

den anmälas, som äger hemvist inom riket. Vid anmälan skall ombudets post­

adress uppgivas. Sker ändring däri, skall anmälan därom göras.

Är någon enligt denna paragraf behörig att mottaga delgivning för annan,

äge vad i 11 och 12 §§ är stadgat icke tillämpning å delgivning med denne,

med mindre delgivning med ombudet enligt 6 eller 8 § ej kan ske.

21 §.

Har part hos rätten uppgivit ombud i målet, bör delgivning, som ombudet

äger behörighet att mottaga, ske med ombudet.

22

§.

Har part, som saknar hemvist inom riket, ej hos rätten uppgivit ombud,

som äger att för parten mottaga delgivning i målet, förelägge rätten honom,

då han första gången för talan, att för sig ställa sådant ombud och göra an­

mälan därom hos rätten. Underlåter han det, må delgivning med honom ske

genom att handlingen med posten sändes till honom under hans senaste kända

adress.

23 §.

Har delgivning ej skett på sätt i detta kapitel sägs, äge rätten förordna örn

ny delgivning. Vill part göra erinran därom, att delgivning med honom ej

skett på behörigt sätt, skall han framställa erinran därom, så snart ske kan.

Att, då delgivning skall ske genom parts försorg, partens talan i visst fall

är förfallen, stadgas i 32 kap. 2 §.

24 §.

Underrätt förordna erforderligt antal stämningsman att, då de därför anlitas,

verkställa delgivning. Förordnande meddelas för visst kalenderår eller del

därav och må, om skäl äro därtill, av rätten återkallas. Stämningsman skall,

då han första gången förordnas, inför rätten avlägga ed, att han redligt och

utan försumlighet skall uträtta de delgivningsärenden, som anförtros honom.

Fjärdingsman vare utan särskilt förordnande stämningsman.

Förteckning å dem som äro förordnade till stämningsman skall finnas an­

slagen å rättens dörr och vara för allmänheten tillgänglig å rättens kansli.

25 §.

Intyg av stämningsman galle som fullt bevis, att delgivning blivit så verk­

ställd, som intyget innehåller. Samma vitsord tillkomme intyg, som medde­

lats av nämndeman eller av landsfogde, stadsfogde, landsfiskal, stadsfiskal eller

notarius publicus eller av svensk konsul eller vid svenskt konsulat anställd

tjänsteman eller av polisman i stad, då han verkställt delgivningen efter för­

mans uppdrag, så ock intyg, som enligt av Konungen meddelade bestämmelser

utfärdats av tjänsteman vid postverket. Advokats skriftliga erkännande av

delgivning med honom gälle ock stim fullt bevis örn delgivningen.

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

2

§.

.ViU part göra invändning därom, att rätten icke är behörig att upptaga må­

let, skall lian framställa invändningen, då lian första gången skall vid rätten

föra talan i målet. Var han av laga förfall hindrad att då göra invändningen,

skall han framställa den, så snart ske kan, sedan förfallet upphörde. Un­

derlåter part att inom tid, som nu sagts, framställa invändningen, vare hans

rätt därtill förfallen.

3 §.

Har part i rätt tid gjort invändning, som avses i 2 §, give rätten, så snart

ske kan, särskilt beslut däröver. Göres invändning örn annat rättegångshinder,

give rätten särskilt beslut däröver, örn dess beskaffenhet fordrar det.

TREDJE AVDELNINGEN.

Om bevisning.

35 KAP.

Om bevisning i allmänhet.

1 §•

Rätten skall efter samvetsgrann prövning av allt, som förekommit, avgöra,

vad i målet är bevisat.

Vad örn verkan av visst slag av bevis är stadgat vare gällande.

2

§.

För omständighet, som är allmänt veterlig, kräves icke bevis.

Ej heller erfordras bevis örn vad lag stadgar. Skall främmande lag lända

till efterrättelse och är ej dess innehåll för rätten känt, åge dock rätten anma­

na part att förebringa bevisning därom.

3 §.

Erkänner part i rättegången viss omständighet och är saken sådan, att för­

likning därom är tillåten, skall vad parten erkänt gällä mot honom. Återkal­

lar parten sitt erkännande, pröve rätten med hänsyn till de skäl, som anföras

för återkallelsen, och övriga omständigheter, vilken verkan som bevis må till­

komma erkännandet.

År saken ej sådan som i första stycket sägs, pröve rätten med hänsyn till

omständigheterna, vilken verkan parts erkännande må äga som bevis.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

85

4 §•

Underlåter part att enligt rättens beslut infinna sig vid rätten eller eljest full­

göra något i rättegången eller att besvara för utredningen framställd fråga,

pröve rätten med hänsyn till allt, som förekommit, vilken verkan som bevis

må tillkomma partens förhållande.

■

5 §.

År fråga örn uppskattning av inträffad skada och kan full bevisning därom

icke alls eller allenast med svårighet föras, åge rätten uppskatta skadan till

skäligt belopp.

6

§.

Det ankommer på parterna att sörja för bevisningen. Rätten åge ock, örn

det finnes erforderligt, självmant föranstalta örn bevisning. År saken sådan,

att förlikning därom är tillåten, eller är fråga om ansvar för brott, som ej hör

under allmänt åtal, må dock rätten ej utan framställning av part höra vittne,

som ej förut hörts på parts begäran, eller meddela föreläggande örn företeende

av skriftligt bevis.

7 §.

Finner rätten, att omständighet, som part vill bevisa, är utan betydelse i må­

let eller att erbjudet bevis ej erfordras eller uppenbart skulle bliva utan ver­

kan, må bevisningen ej tillåtas. Rätten åge ock avvisa erbjudet bevis, om be­

visningen finnes med avsevärt ringare besvär eller kostnad kunna förås på

annat sätt.

8

§•

.

* ,

Bevis skall, då huvudförhandling hålles, upptagas vid denna, örn ej, enligt

vad därom är stadgat, bevis må upptagas utom huvudförhandlingen. Hålles

ej huvudförhandling eller skall bevis eljest upptagas utom huvudförhandling,

må beviset upptagas vid samma rätt eller vid annan domstol.

9 §•

Då bevis skall upptagas utom huvudförhandling, skola parterna kallas. År

i brottmål den tilltalade anhållen eller häktad och finnes hans närvaro erfor­

derlig, förordne rätten örn hans inställande. Uteblir part, må beviset dock

upptagas.

10

§.

Beslutar rätten, att bevis skall upptagas av annan inländsk domstol, skall

rätten hos denna domstol göra framställning därom och därvid kort redogöra

för saken samt uppgiva beviset och den omständighet, som skall styrkas där­

med. Vid framställningen skall rätten, örn det finnes lämpligt och hinder ej

möter, foga akten i målet.

, t;

86

11

§.

Domstol, som anmodats att upptaga bevis, har att utsätta tid och ställe för

bevisupptagningen. Vid denna äge domstolen samma befogenhet, som örn rät­

tegången fördes där.

Protokollet över bevisupptagningen skall tillika med alla till domstolen över­

sända eller eljest till ärendet hörande handlingar tillställas den rätt, där rätte­

gången föres.

12

§.

Om upptagande av bevis i utlandet är särskilt stadgat.

13 §.

Bevis, som upptagits utom huvudförhandlingen, skall upptagas även vid

denna, örn sadant upptagande finnes vara av betydelse i målet och hinder där­

för ej längre föreligger.

Har i mal, som fullföljts till högre rätt, vid lägre rätt vittne eller sakkunnig

eller part under sanningsförsäkran hörts eller syn å stället hållits, erfordras

ej, att beviset upptages ånyo, med mindre högre rätt finner det vara av bety­

delse för utredningen eller ock part yrkar det och upptagandet ej finnes sakna

betydelse. I högsta domstolen må dock sådant bevis upptagas ånyo, allenast

örn synnerliga skäl äro därtill.

Då bevis ej ånyo upptages, skall beviset förebringas genom protokoll och

andra handlingar rörande bevisupptagningen.

14 §.

Ej må berättelse, som någon skriftligen avgivit i anledning av redan in­

ledd eller förestående rättegång, eller uppteckning av utsaga, som i anledning

av sådan rättegång avgivits inför åklagare eller polismyndighet eller eljest

utom rätta, åberopas som bevis, med mindre det är särskilt medgivet eller

rätten på grund av särskilda omständigheter finner, att det må tillåtas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

36 KAP.

Om vittne.

1 §•

Envar, som icke är part i målet, må höras som vittne; i brottmål må dock

målsäganden icke vittna, även örn han ej för talan.

2

§•

Åberopas till vittne ledamot av rätten, pröve han på sin domared, om han

vet något, som kan tjäna till upplysning i målet. Finner han det, må han höras

som vittne.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

87

3 §.

Den som med part är eller varit gift eller är trolovad eller är i rätt upp-

eller nedstigande släktskap eller svågerlag eller är syskon eller är i det svå­

gerlag, att den ene är eller varit gift med den andres syskon, eller som står i

adoptivförhållande till part vare ej skyldig att avlägga vittnesmål.

Står någon till parts ställföreträdare i sådant förhållande, som nu sagts, åge

han ej på grund därav undandraga sig att vittna.

4§.

Är den som åberopas till vittne under femton år eller lider han av sinnes­

sjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten, pröve rät­

ten med hänsyn till omständigheterna, örn han må höras som vittne.

5

§.

Ämbets- eller tjänsteman eller den som är förordnad eller vald att förrätta

offentligt tjänsteärende eller utöva annan allmän befattning må ej höras som

vittne angående något, varom han på grund av denna sin ställning har att iakt­

taga tystnad.

Ej heller må advokat, läkare, barnmorska eller deras biträden höras angåen­

de något, som på grund av denna deras ställning förtrotts dem eller de i sam­

band därmed erfarit, med mindre det är i lag medgivet eller den, till vilkens

förmån tystnadsplikten gäller, samtycker därtill.

Rättegångsombud, biträde eller försvarare må ej höras som vittne örn vad

för uppdragets fullgörande förtrotts honom, med mindre parten medgiver, att

det må yppas.

Utan hinder av vad i andra eller tredje stycket sägs vare annan än försva­

rare skyldig att avgiva utsaga i mål angående brott, varå icke kan följa lind­

rigare straff än straffarbete i två år.

Örn tystnadsplikt för präst är särskilt stadgat.

6

§.

Vittne må vägra att yttra sig angående omständighet, vars yppande skulle

röja, att vittnet eller någon honom närstående, som avses i 3 §, förövat brottslig

eller vanärande handling. Vittne må även vägra att avgiva utsaga, varigenom

yrkeshemlighet skulle uppenbaras, om ej synnerlig anledning förekommer, att

vittnet höres därom.

7 §-

Är den som skall höras som vittne tillstädes vid rätten, vare han skyldig

att genast avlägga vittnesmål. I annat fall skall vittne skriftligen kallas.

I vittneskallelse skall intagas uppgift örn parterna och målet samt tid och

ställe för inställelsen ävensom i korthet angivas, vad vittnesförhöret gäller.

Tillika skall erinras örn innehållet i 20, 23 och 25 §§.

88

Kunni. Maj.ts proposition nr 5.

8

§.

Rätten må förelägga den som skall höras som vittne att, innan han infinner

sig för avgivande av vittnesmål, uppliva sin kunskap om vad vittnesförhöret

gäller genom att granska för vittnet tillgängliga räkenskapsböcker, anteck­

ningar eller andra handlingar eller besiktiga plats eller föremål, örn sådant

kan ske utan avsevärd olägenhet för vittnet.

9 §.

Vittne må ej, med mindre särskilda skäl äro därtill, övervara förhand­

lingen i målet, innan förhöret med vittnet äger rum.

Åro i målet flera vittnen, skola de höras var för sig. Finnas vittnenas ut­

sagor otydliga eller stridiga eller äro eljest särskilda skäl, att vittnena höras

mot varandra, må det ske.

10

§.

Innan vittnesmål avlägges, skall rätten höra vittnet örn hans fullständiga

namn, ålder, yrke och hemvist så ock söka utröna, örn vittnet till part eller till

saken står i något förhållande, som kan vara av vikt för bedömandet av till­

tron till vittnets berättelse, eller örn eljest omständighet av betydelse i detta

hänseende förekommer.

Star vittne till part i sådant förhållande, som avses i 3 §, skall vittnet erin­

ras örn att han icke är skyldig att avlägga vittnesmål.

11

§.

Innan vittne avgiver sin berättelse, skall vittnet med handen på den heliga

skrift avlägga denna ed:

»Jag N. N. lovar och försäkrar inför Gud den allsmäktige och vid hans

heliga ord, att jag skall säga hela sanningen och intet förtiga, tillägga eller

förändra.»

Säger sig vittne på grund av sin åskådning i religiöst hänseende hysa be­

tänklighet mot att avlägga vittnesed, må rätten, örn betänkligheten kan an­

tagas vara allvarligt grundad, medgiva vittnet att i stället avgiva denna för­

säkran :

»Jag N. N. lovar och försäkrar på heder och samvete, att jag skall säga hela

sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra.»

Tillhör ej vittne kristen eller mosaisk troslära, skall vittnet i stället för ed

avlägga försäkran.

12

§.

Eftergiva båda parterna ed eller försäkran och är saken sådan, att förlik­

ning därom är tillåten, må vittne höras utan ed eller försäkran.

13 §.

Ed eller försäkran må ej avläggas av

1. den som är under femton år;

2. den som på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning

89

av själsverksamheten finnes sakna erforderlig insikt om betydelsen av ed eller

försäkran; eller

3. den som dömts för mened eller står under åtal för sådant brott.

Ej heller må i brottmål ed eller försäkran avläggas av någon den tilltalade

närstående, som avses i 3 §.

14 §.

Innan vittne höres, erinre rätten vittnet örn hans sanningsplikt så ock, då

ed eller försäkran avlagts, örn vikten därav. När skäl äro därtill, skall vitt­

net tillika erinras örn innehållet i 5 och 6 §§.

15 §.

Ed eller försäkran skall avläggas av varje vittne för sig.

Vittne, som ånyo höres i målet, må vittna å förut avlagd ed eller försäkran;

vittnet skall av rätten erinras örn att denna ed eller försäkran alltjämt är bin­

dande för honom.

16 §.

Vittne skall avgiva sin utsaga muntligen. Skriftlig vittnesberättelse må ej

åberopas; dock må det tillåtas vittnet att anlita skriftlig anteckning till stöd

för minnet.

Vid vittnesförhör må skriftlig uppteckning av vad vittnet tidigare anfört

inför rätta eller inför åklagare eller polismyndighet icke uppläsas i annat fall,

än då vittnets utsaga vid förhöret avviker från den tidigare utsagan eller då

vittnet vid förhöret förklarar sig icke kunna eller vilja yttra sig.

17 §•

Vittne höres av rätten. Med rättens tillstånd må dock vittne höras av par­

terna; härvid höres vittnet först av den part, som åberopat vittnet, och där­

efter av motparten.

Vittnet bör uppmanas att i ett sammanhang avgiva sin berättelse. Sedan

denna avgivits, må rätten och parterna ställa frågor till vittnet. Vittnet bör,

örn det ej framgår av vittnets berättelse, tillfrågas, huru vittnet erhållit känne­

dom om det, varom vittnet yttrat sig.

Frågor, vilka genom sitt innehåll, sin form eller sättet för deras framstäl­

lande inbjuda till visst svar, må ej ställas, med mindre särskilda skäl föranleda

därtill. Rätten skall avvisa frågor, som uppenbart ej höra till saken eller som

äro förvirrande eller eljest otillbörliga.

18 §.

Förekommer anledning, att vittne i parts närvaro av rädsla eller annan or­

sak ej fritt utsäger sanningen, eller hindrar part vittne i hans berättelse genom

att falla, vittnet i talet eller annorledes, äge rätten förordna, att parten ej må

vara tillstädes under förhöret.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Sedan parten åter förekallats, skall vittnets berättelse uppläsas; parten åge

därefter ställa frågor till vittnet.

19 §.

År vittne av sjukdom, vistelse å avlägsen ort eller annan orsak ur stånd att

infinna sig vid huvudförhandlingen eller finnes vittnes inställelse medföra oskä­

lig kostnad eller synnerlig olägenhet, må förhör med vittnet enligt rättens be­

slut äga rum utom huvudförhandlingen. Kan vittne på grund av sjukdom

ej infinna sig, skall vittnet höras där vittnet vistas.

20

§.

Uteblir vittne, som kallats, dömes vittnet till böter. Uppskjutes målet till

annan dag, må vittnet vid vite föreläggas att den dagen komma tillstädes.

Uteblir vittnet ånyo, dömes vittnet till utgivande av vite eller, örn vite ej före­

lagts, till böter.

Vittne, som ej är tillstädes, då målet företages till handläggning, må efter

rättens beslut hämtas till det rättegångstillfället. Hämtas ej vittnet då och

meddelas ej vitesföreläggande, äge rätten förordna, att vittnet skall hämtas

till senare rättegångstillfälle. Då vittnet hämtats till rätten, skola böter eller

vite för hans underlåtenhet att infinna sig vid det rättegångstillfället ej ådö-

mas.

21

§.

Vägrar vittne utan giltigt skäl att avlägga ed eller försäkran eller att av­

giva vittnesmål eller besvara fråga eller att iakttaga föreläggande enligt 8 §,

förelägga rätten vittnet vid vite och, örn vittnet ej låter sig rätta därav, vid

äventyr av häkte att fullgöra sin skyldighet. Ej må av anledning, som nu

sagts, någon hållas i häkte under längre tid än tre månader och i intet fall

längre, än till dess rätten skilt målet från sig. Vittne, som insatts i häkte,

skall senast var fjortonde dag inställas för rätten.

22

§.

I fråga om vittne, som avses i 13 § första stycket 1 eller 2, skola reglerna

i 20 och 21 §§ ej tillämpas; sådant vittne må dock hämtas till rätten.

Avstår den som åberopat vittne från vittnets hörande eller kommer eljest

frågan därom att förfalla, må ej därefter enligt 20 eller 21 § straff ådömas

vittnet eller tvångsmedel användas mot honom.

23 §.

Gör vittne sig skyldigt till försummelse eller tredska, som avses i 20 eller

21 §, och vållas därav rättegångskostnad för part, äge rätten, även örn yrkan­

de därom ej framställts, förplikta vittnet att i den omfattning, som finnes skä­

lig, ersätta kostnaden. Har även part av rätten förpliktats att ersätta mot­

parten sådan kostnad och har parten utgivit ersättningen, äge han av vittnet

utbekomma vad vittnet förpliktats utgiva.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

91

Vad nu sagts om vittnes skyldighet att ersätta parts kostnad åge motsva­

rande tillämpning beträffande kostnad, som orsakats för statsverket.

24 §.

Vittne äge rätt till ersättning för nödiga kostnader till resa och uppehälle

samt för tidsspillan efter vad rätten prövar skäligt.

Ersättning till vittne, som åberopats av enskild part, skall utgivas av par­

ten. Har rätten självmant inkallat vittne och är saken sådan, att förlikning

därom är tillåten, eller är fråga örn ansvar för brott, som ej hör under allmänt

åtal, skall ersättningen utgivas av parterna en för båda och båda för en. I

annat fall skall ersättningen utgå av allmänna medel.

Örn bestämmande av ersättning, som skall utgå av allmänna medel, gälle

vad därom är stadgat.

25 §.

Den som kallats till vittne äge att i förskott erhålla ersättning för kost­

nader till resa och uppehälle. Förskott skall erläggas av den som enligt 24 §

har att utgiva ersättning till vittnet. Förskottets storlek bestämmes av rätten.

Underlåter part, som är skyldig att utgiva förskott till vittne, att pa be­

gäran erlägga sådant förskott, må parten ej sedermera påkalla vittnets hö­

rande, örn uppskov med målet därigenom skulle vållas.

Närmare bestämmelser örn förskott meddelas av Konungen.

37 KAP.

Om förhör med part under sanningsförsäkran.

1 §•

I tvistemål må för vinnande av bevis förhör under sanningsförsäkran äga rum

med ena parten eller med båda.

Part må påkalla förhör under sanningsförsäkran såväl med sig själv som

med motparten.

2

§.

Den som enligt 36 kap. 13 § första stycket icke må avlägga vittnesed må

ej höras under sanningsförsäkran.

3 §•

Innan part avgiver sin berättelse, skall han avlägga denna försäkran:

»Jag N. N. lovar och försäkrar på heder och samvete, att jag skall säga hela

sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra.»

Sedan part avlagt försäkran, erinre rätten honom örn vikten därav.

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

4

§.

‘

Möter synnerligt hinder mot parts inställelse vid huvudförhandlingen, må

förhör med honom enligt rättens beslut äga rum utom huvudförhandlingen.

Kan part på grund av sjukdom ej infinna sig, må han höras där han vistas.

5 §.

Beträffande förhör med part under sanningsförsäkran skall i övrigt vad i 36

kap. 5 och 6 §§, 7 § första stycket samt 15—18 §§ är stadgat om vittnesför­

hör äga motsvarande tillämpning.

38 KAP.

Om skriftligt bevis.

1 §•

Skriftlig handling, som åberopas till bevis, bör företes i huvudskrift. Så­

dan handling må företes i styrkt avskrift, örn det finnes tillfyllest eller huvud­

skriften ej är att tillgå.

Innehåller handling även sådant, som innehavaren enligt 2 § ej äger eller

är skyldig att yppa eller som eljest ej bör uppenbaras, må han i stället för

handlingen förete styrkt utdrag därav.

2

§.

Innehar någon skriftlig handling, som kan antagas äga betydelse som be­

vis, vare han skyldig att förete den; sådan skyldighet åligge dock ej i brott­

mål den misstänkte eller den som till honom står i sådant förhållande, som

avses i 36 kap. 3 §.

Ej vare part eller honom närstående, som nu sagts, skyldig att förete skrift­

ligt meddelande mellan parten och någon honom närstående eller mellan så­

dana närstående inbördes. Befattningshavare eller annan, som avses i 36 kap.

5 §, må ej förete skriftlig handling, örn dess innehåll kan antagas vara så­

dant, att han ej må höras som vittne därom; innehaves handlingen av part,

till förmån för vilken tystnadsplikten gäller, vare han ej skyldig att förete

handlingen. Stadgandet i 36 kap. 6 § örn vittnes rätt att vägra att yttra sig

äge motsvarande tillämpning i fråga örn innehavare av skriftlig handling, örn

dess innehåll är sådant, som avses i nämnda lagrum.

Skyldighet att förete skriftlig handling gälle ej minnesanteckning eller

annan sådan uppteckning, som är avsedd uteslutande för personligt bruk, med

mindre synnerlig anledning förekommer, att den företes.

3 §.

År innehavare av skriftlig handling på grund av rättsförhållande mellan

honom och part eller eljest enligt lag skyldig att utgiva handlingen eller låta

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

2

§.

År med hänsyn till föremålets beskaffenhet eller av annan anledning av

synnerlig vikt, att syn hålles före huvudförhandlingen, eller kan syn eljest

ej lämpligen hållas vid huvudförhandlingen, må den enligt rättens beslut äga

rum utom huvudförhandlingen.

3 §•

Vid syn må, ehuru den äger rum utom huvudförhandlingen, även annat

bevis upptagas, om det finnes erforderligt, för att syftet med synen skall vin­

nas.

4 §•

Kostnaden för syn skall, örn saken är sådan, att förlikning därom är tillå­

ten, eller fråga är örn ansvar för brott, som ej hör under allmänt åtal, utgivas

av parterna en för båda och båda för en eller, örn synens hållande påkallats

blott av ena parten, av den parten ensam. I annat fall skall kostnaden utgå

av allmänna medel.

Part, som enligt vad nu nämnts har att utgiva kostnaden för syn, vare skyl­

dig att erlägga förskott å ersättningen med belopp, som bestämmes av rätten.

5§.

Innehar någon föremål, som lämpligen kan flyttas till rätten och som kan

antagas äga betydelse som bevis, vare han skyldig att tillhandahålla det för

syn; sådan skyldighet åligge dock ej i brottmål den misstänkte eller den

som till honom står i sådant förhållande, som avses i 36 kap. 3 §. Stadgandet

i 36 kap. 6 § örn vittnes rätt att vägra att yttra sig åge motsvarande till-

lämpning i fråga örn rätt för part eller annan att vägra att tillhandahålla

föremål för syn. Örn skyldighet att förete skriftlig handling för syn gälle

vad i 38 kap. 2 § är stadgat.

Vad i 38 kap. 3—8 §§ är stadgat äge motsvarande tillämpning beträffande

föremål eller skriftlig handling, som skall tillhandahållas för syn.

40 KAP.

Om sakkunnig.

1 §•

Finnes för prövning av fråga, vars bedömande kräver särskild fackkunskap,

nödigt att anlita sakkunnig, äge rätten över frågan inhämta yttrande av myn­

dighet eller tjänsteman eller annan, som är satt att tillhandagå med yttrande

i ämnet, eller ock uppdraga åt en eller flera för redbarhet och för skicklighet

i ämnet kända personer att avgiva yttrande.

2

§.

Ej må den vara sakkunnig, som till saken eller till någondera parten står i

sådant förhållande, att hans tillförlitlighet därigenom kan anses förringad.

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

8

§.

Sakkunnig, som utlåtit sig skriftligen, skall ock höras muntligen, örn part

yrkar det och hans hörande ej uppenbart saknar betydelse eller om rätten

eljest finner det erforderligt. Har utlåtande avgivits av ämbetsverk, akademi

eller annat offentligt samfund, må den eller de som deltagit i utlåtandets av­

givande, ej höras muntligen, med mindre det prövas oundgängligen nödvändigt;

örn flera deltagit i utlåtandets avgivande, må endast en företrädare för varje

mening inkallas.

9 §.

Sakkunnig, som höres muntligen, skall, innan han avgiver sin utsaga, med

handen på den heliga skrift avlägga denna ed:

»Jag N. N. lovar och försäkrar inför Gud den allsmäktige och vid hans

heliga ord, att jag efter bästa förstånd skall fullgöra det sakkunniguppdrag,

som lämnats mig.»

Har den sakkunnige, då han höres, redan avgivit utlåtande, skall eden där­

efter jämkas.

Sedan den sakkunnige avlagt ed, erinre rätten honom örn edens vikt.

Angående eds utbytande mot försäkran på heder och samvete gälle vad örn

vittnesed är stadgat.

10

§.

Då sakkunnig höres muntligen, företages förhöret av rätten. Med rättens

tillstånd må dock sakkunnig höras av parterna. Rätten och parterna äge ställa

frågor till den sakkunnige.

Rätten skall avvisa frågor, som uppenbart ej höra till saken eller som äro

förvirrande eller eljest otillbörliga.

Har den sakkunnige avgivit skriftligt utlåtande, må, örn rätten finner det

lämpligt, utlåtandet helt eller delvis uppläsas.

11

§•

Vad i 36 kap. 7 § första stycket, 9 § andra stycket samt 15, 18 och 19 §§

är stadgat örn vittne skall äga motsvarande tillämpning beträffande sakkunnig.

12

§. •

Underlåter den som åtagit sig att vara sakkunnig utan giltig ursäkt att

inom förelagd- tid inkomma med skriftligt utlåtande, må rätten förelägga ho­

nom vid vite att avgiva utlåtande.

13 §.

Uteblir sakkunnig, som kallats till iörhör, dömes han till böter. Uppskjutes

malet till annan dag, ma den sakkunnige vid vite föreläggas att den dagen kom­

ma tillstädes.

98

Kungl. Majlis proposition nr 5.

20

§.

År i lag eller författning föreskrift meddelad om sakkunnigs hörande i visst

fall, vare den gällande.

41 KAP.

Om bevisning till framtida säkerhet.

1 §•

År fara, att bevis rörande omständighet, som är av betydelse för någons

rätt, framdeles skall gå förlorat eller endast med svårighet skall kunna föras,

och är ej rättegång därom, må till framtida säkerhet bevis genom vittne, sak­

kunnig eller syn eller skriftligt bevis upptagas vid underrätt. Ej må dock

enligt detta kapitel bevis upptagas i syfte att vinna utredning örn brott.

2

§.

Vill någon, att bevis upptages till framtida säkerhet, skall han göra an­

sökan därom bos rätten.

I ansökan skall uppgivas den omständighet, som sökanden vill styrka med

beviset, bevisets beskaffenhet och de skäl, som sökanden åberopar till stöd för

dess upptagande, samt, örn det kan ske, den, vilkens rätt eljest kan bero därav.

3 §.

Örn bevisning till framtida säkerhet äge vad örn bevisupptagning i rättegång

utom huvudförhandling är stadgat motsvarande tillämpning; kan, utom sö­

kandens, annans rätt bero av bevisets upptagande, erfordras dock ej kallelse

å honom, med mindre särskilda skäl äro därtill. Ej vare någon skyldig att in­

ställa sig som vittne eller sakkunnig vid annan underrätt än den, under vil­

ken han har sitt hemvist.

4 §.

Kostnaden för upptagande av bevis till framtida säkerhet skall gäldas av

sökanden.

Har den, vilkens rätt eljest kan bero av bevisupptagningen, efter kallelse när­

varit vid denna, äge han av sökanden erhålla ersättning för nödiga kostnader

till resa och uppehälle samt för tidsspillan efter vad rätten prövar skäligt.

Stämningen skall jämte stämningsansökan och därvid fogade handlingar

delgivas svaranden.

6

§.

Utfärdas stämning, skall förberedelse i målet äga rum.

Under förberedelsen skall målet så beredas, att det vid huvudförhandlingen

kan slutföras i ett sammanhang.

7 §.

Vid förberedelsen skall svaranden genast avgiva svaromål, innehållande:

1. de invändningar örn rättegångshinder, som svaranden vill göra;

2. bestämt medgivande eller bestridande av kärandens yrkande;

3. örn kärandens yrkande bestrides, grunden härför med yttrande rörande

de omständigheter, varå käranden grundat sin talan, och angivande av de om­

ständigheter svaranden vill anföra; samt

4. uppgift å de skriftliga bevis svaranden åberopar.

Svaranden bör genast i huvudskrift eller styrkt avskrift ingiva de skrift­

liga bevis, som innehavas av honom.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

8

§.

Under förberedelsen skola parterna var för sig angiva de ytterligare om­

ständigheter de vilja anföra samt yttra sig över vad motparten anfört. De

skola ock, i den mån det icke tidigare skett, uppgiva de bevis de vilja åberopa

och vad de vilja styrka med varje särskilt bevis. Skriftligt bevis, som ej re­

dan företetts, skall genast framläggas. Part vare skyldig att på framställ­

ning av motparten uppgiva, vilka andra skriftliga bevis han innehar.

Rätten äge förordna, att skilda frågor eller delar av målet skola vid för­

beredelsen behandlas var för sig.

9 §•

Förberedelsen skall vara muntlig. Rätten må dock förordna örn skriftlig

förberedelse, örn parts inställelse skulle medföra oskälig kostnad eller synner­

lig olägenhet eller skriftlig förberedelse med hänsyn till målets beskaffenhet

eljest finnes lämpligare.

10

§.

Vid muntlig förberedelse skall första inställelse utsättas att äga rum, så

snart ske kan. Till denna skola parterna kallas, käranden genom särskild kal­

lelse och svaranden i stämningen.

Är saken sådan, att förlikning därom är tillåten, skall part föreläggas att

komma tillstädes vid påföljd att tredskodom eljest må meddelas mot honom.

Skall part infinna sig personligen, förelägge rätten tillika vite.

Är saken ej sådan, som sägs i andra stycket, skall käranden föreläggas att

komma tillstädes vid påföljd att hans talan i målet eljest förfaller. Skall han

infinna sig personligen, förelägge rätten tillika vite. Svaranden skall före­

läggas vite.

101

11

§•

Part åge ej vid muntlig förberedelse åberopa eller uppläsa skriftlig inlaga

eller annat skriftligt anförande. Stämningsansökan eller annan framställning,

som enligt denna balk må ske skriftligen, må dock uppläsas; vid första in­

ställelsen äge svaranden som svaromål åberopa av honom ingiven skrift. Fin­

nes vad i skriften anföres icke utgöra fullständigt svaromål, skall rätten ge­

nom frågor till svaranden söka avhjälpa bristen.

12

§.

Vid första inställelsen skall förberedelsen örn möjligt avslutas. Kan det

ej ske, skall målet utsättas till fortsatt förhandling å tid, som bestämmes av

rätten. Ej må målet uppskjutas längre, än som oundgängligen påkallas.

Till fortsatt förhandling skola parterna kallas omedelbart eller genom

särskild kallelse. Örn föreläggande för part galle vad i 10 § andra och tredje

styckena sägs; finnes ena partens närvaro ej erforderlig, må dock kallelse å

honom ske utan sådant föreläggande.

Rätten äge förordna, att förberedelsen skall fortsättas genom skriftväxling.

13 §.

För behandling av rättegångsfråga eller del av saken, som må avgöras sär­

skilt, äge rätten utsätta särskilt sammanträde. Örn sådant sammanträde äge

vad i 10 och 12 §§ är stadgat motsvarande tillämpning; avser sammanträdet

behandling av rättegångsfråga, skall dock i stället för föreläggande, som där

sägs, part föreläggas vite.

14 §.

Vid skriftlig förberedelse skall svaranden i stämningen föreläggas att till

rätten inkomma med skriftligt svaromål. Har svaromål inkommit, skall det

med därvid fogade handlingar delgivas käranden. Finnes ytterligare skrift­

växling erforderlig, äge rätten förordna därom.

Underlåter svaranden att inkomma med svaromål, skall rätten genast kalla

parterna till första inställelse. Även eljest må rätten förordna, att förbere­

delsen skall fortsättas genom muntlig förhandling.

15 §.

Rätten äge meddela närmare bestämmelser om skriftväxling mellan parter­

na och därvid även föreskriva, i vilket avseende part skall yttra sig.

16 §.

Under förberedelsen må beslut meddelas i fråga örn måls avvisande.

17 §.

Är saken sådan, att förlikning därom är tillåten, bör rätten, om det finnes

lämpligt, under förberedelsen söka förlika parterna. Finnes särskild medling

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

104

7 §.

Vid förhandlingen skall käranden framställa sitt yrkande och svaranden

angiva, huruvida han medgiver eller bestrider det. Parterna skola vidare var

i sin ordning utveckla sin talan och yttra sig över vad motparten anfört.

Då omständigheterna föranleda därtill, må vid förhandlingens början rät­

ten kort redogöra för tvisteläget.

Vad part anfört under förberedelsen må icke uppläsas i annat fall, än då

hans utsaga vid förhandlingen avviker från den tidigare utsagan eller han

underlåter att yttra sig eller eljest särskilda skäl äro därtill.

Äger förhandling rum, ehuru ena parten icke är tillstädes, skall genom rät­

tens försorg, i den mån det erfordras, ur handlingarna framläggas vad han

anfört.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

8

§.

Sedan parterna utvecklat sin talan, skall bevisningen förebringas.

Skall part höras under sanningsförsäkran, bör förhöret, örn ej särskilda skäl

föranleda annat, äga rum, innan vittnesbevis upptages rörande den omständig­

het, varom parten skall höras.

9 §.

Efter bevisningens förebringande äge parterna anföra vad de till slutföran­

de av sin talan akta nödigt.

10

§.

Ändrar part uppgift, som han lämnat tidigare under rättegången, eller gör

han tillägg därtill eller åberopar han omständighet eller bevis, som ej upp-

givits före huvudförhandlingens början, må vad parten sålunda andrager av

rätten lämnas utan avseende, örn det kan antagas, att partens förfarande skett

för att förhala rättegången eller att överrumpla motparten eller eljest i otill­

börligt syfte.

11

§•

Huvudförhandlingen skall såvitt möjligt fortgå utan avbrott, till dess må­

let är färdigt till avgörande. Påbörjad huvudförhandling må ej uppskjutas,

med mindre förhandlingen ägt rum enligt 3 § första stycket eller efter hand­

läggningens början nytt viktigt skäl anförts eller kännedom vunnits örn nytt

viktigt bevis eller rätten eljest finner det oundgängligen erforderligt för ut­

redningen. Uppskjutes huvudförhandlingen, skall den återupptagas, så snart

lämpligen kan ske.

Återupptages målet till slutlig handläggning inom två veckor från dagen

för första förhandlingens avslutande och hava de domare, som då sitta i rät­

ten, övervarit den tidigare handläggningen, må huvudförhandlingen fortsättas.

I annat fall skall ny huvudförhandling hållas.

Till uppskjuten huvudförhandling skola parterna kallas omedelbart eller

genom särskild kallelse. Örn föreläggande för part gälle vad i 42 kap. 10 §

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Uteblir svaranden och har vite förelagts honom, åge rätten i stället för att

förelägga nytt vite förordna, att han skall hämtas till rätten antingen omedel­

bart eller till senare dag.

4 §.

Örn parts utevaro från rättegångstillfälle för huvudförhandling galle vad

i 1 §, 2 § första stycket och 3 § sägs.

Har föreläggande meddelats part att komma tillstädes vid påföljd att eljest

tredskodom må meddelas mot honom eller målet må avgöras utan hinder av

hans utevaro, och meddelas ej tredskodom, åge rätten på yrkande av den till-

städeskomne parten företaga målet till förhandling. Framställes ej sådant

yrkande, skall målet avskrivas.

5

§•

Kommer part tillstädes genom ombud, då föreläggande meddelats honom

vid vite att infinna sig personligen, och är saken sådan, att förlikning därom

ej är tillåten, åge rätten i stället för att förelägga nytt vite förordna, att han

skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till senare dag.

6

§•

Har vite förelagts part eller skall part hämtas till rätten och finnes hämt­

ning ej kunna ske, må dock förberedelsen avslutas eller målet avgöras utan

hinder av att parten kommit tillstädes allenast genom ombud eller uteblivit.

7 §•

Utebliva båda parterna eller endera från särskilt sammanträde för behand­

ling av rättegångsfråga, må frågan avgöras utan hinder därav.

8

§.

Då tredskodom meddelas mot käranden, skall käromålet ogillas, såvitt detta

ej medgivits av svaranden eller det eljest uppenbart framgår, att käromålet

är grundat.

Tredskodom mot svaranden skall grundas på kärandens framställning av om­

ständigheterna i målet, såvitt svaranden erhållit del av framställningen och

den ej strider mot förhållande, som är allmänt veterligt. I den mån framställ­

ningen ej innefattar laga skäl för käromålet eller det eljest uppenbart fram­

går, att käromålet är ogrundat, skall det ogillas.

Domen skall betecknas som tredskodom.

9 §.

Part, mot vilken tredskodom givits, äge hos den rätt, där talan väckts, söka

återvinning inom en månad från den dag, då domen delgavs honom. Sökes ej

återvinning, skall domen stå fast i vad den gått honom emot.

Ansökan örn återvinning skall göras skriftligen. Har tredskodom givits un­

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

109

9 §.

Avvisas ej ansökan, skall rätten utfärda stämning å den tilltalade att svara

å åtalet.

Stämningen skall jämte stämningsansökan ock därvid fogade handlingar

delgivas den tilltalade.

10

§.

I stämningen skall rätten tillika förelägga den tilltalade att muntligen eller

skriftligen hos rätten uppgiva de bevis han vill åberopa vid huvudförhandlin­

gen och vad han vill styrka med varje särskilt bevis. Örn inkommen uppgift

skall åklagaren genom rättens försorg erhålla kännedom.

Kan på grund av den tilltalades erkännande eller annan omständighet an­

tagas, att uppgift örn bevis ej erfordras, må dock rätten omedelbart i stäm­

ningen kalla den tilltalade till huvudförhandling.

11

§•

Finnes, för att målet skall kunna vid huvudförhandlingen slutföras i ett

sammanhang, förundersökningen böra fullständigas eller, om förundersökning

ej ägt rum, sådan böra företagas, åge rätten meddela åklagaren föreläggande

därom.

12

§.

Erfordras, för att bevisningen skall vara på en gång tillgänglig vid huvud­

förhandlingen, att yttrande inhämtas av sakkunnig, skriftligt bevis företes,

föremål tillhandahålles för syn eller besiktning eller annan förberedande åtgärd

vidtages, skall beslut därom utan dröjsmål meddelas.

Skall bevis upptagas utom huvudförhandlingen, bör ock förordnande därom

utan dröjsmål meddelas.

Vill part, att åtgärd, som nu sagts, vidtages, skall han, så snart ske kan,

göra framställning därom hos rätten.

13 §.

Finnes för prövning av fråga, som avses i 11 eller 12 §, part eller annan

böra höras, förordne rätten därom på sätt den finner lämpligt. Örn inställande

av tilltalad, som är anhållen eller häktad, förordne rätten.

14 §.

Rätten bestämme, så snart ske kan, tid för huvudförhandlingen. För behand­

ling av rättegångsfråga eller del av saken, som ma avgöras särskilt, ma huvud­

förhandling utsättas, ehuru målet i övrigt ej är berett till huvudförhandling.

Är den tilltalade anhållen eller häktad, skall huvudförhandling hållas inom

en vecka från den dag, då åtalet väcktes, örn ej till följd av åtgärd, som av­

ses i 11 eller 12 §, eller annan omständighet längre uppskov är nödvändigt.

112

6

§.

Viel förhandlingen skall åklagaren framställa sitt yrkande och den tillta­

lade uppmanas att angiva, huruvida han erkänner eller förnekar gärningen.

Åklagaren skall därefter utveckla åtalet och redogöra för de omständighe­

ter, varå det grundas. Sedan höres målsäganden.

Den tilltalade skall uppmanas att i ett sammanhang redogöra för saken och

därvid yttra sig över vad åklagaren och målsäganden anfört. Med rättens

tillstånd må åklagaren och målsäganden ställa frågor till honom. Därefter

må frågor ställas av försvararen.

Vid förhör med målsäganden eller den tilltalade må skriftlig uppteckning

av vad han tidigare anfört inför rätten eller inför åklagare eller polismyndig­

het icke uppläsas i annat fall, än då hans utsaga vid förhöret avviker från

den tidigare utsagan eller han vid förhöret underlåter att yttra sig.

Äger huvudförhandling rum, ehuru målsäganden eller den tilltalade icke

är tillstädes, skall genom rättens försorg, i den mån det erfordras, ur hand­

lingarna framläggas vad han anfört.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

7 §.

Förekommer anledning, att i parts närvaro annan part av rädsla eller annan

orsak ej fritt utsäger sanningen, eller hindrar part annan part i hans berättel­

se genom att falla parten i talet eller annorledes, åge rätten förordna, att par­

ten ej må vara tillstädes under förhöret; vad nu sagts örn part galle ock måls­

ägande, även örn han ej för talan.

Sedan den som ej varit tillstädes under förhöret åter förekallats, skall han

erhålla kännedom örn vad i hans frånvaro förekommit.

8

§.

Sedan målsäganden och den tilltalade hörts, skall bevisningen förebringas.

9 §•

Är brottet sådant, att annan påföljd än böter synes kunna ifrågakomma, el­

ler förekommer eljest särskild anledning därtill, skall utredning förebringas

rörande straff, som tidigare ådömts den tilltalade, samt angående hans lev­

nadsomständigheter och de personliga förhållanden, som kunna antagas vara av

betydelse.

10

§.

Efter bevisningens förebringande äge parterna anföra vad de till slutfö­

rande av sin talan akta nödigt.

11

§•

Huvudförhandlingen skall såvitt möjligt fortgå utan avbrott, till dess målet

är färdigt till avgörande. Påbörjad huvudförhandling må ej uppskjutas, med

mindre förhandlingen ägt rum enligt 3 § första stycket eller efter handlägg-

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

10

§.

Part åge ej vid muntlig förberedelse åberopa eller uppläsa skriftlig inlaga

eller annat skriftligt anförande. Stämningsansökan eller annan framställning,

som enligt denna balk må ske skriftligen, må dock uppläsas; vid första in­

ställelsen äge den tilltalade som svaromål åberopa av honom ingiven skrift.

Finnes vad i skriften anföres icke utgöra fullständigt svaromål, skall rätten

genom frågor till den tilltalade söka avhjälpa bristen.

11

§.

Vid första inställelsen skall förberedelsen örn möjligt avslutas. Kan det ej

ske, skall målet utsättas till fortsatt förhandling å tid, som bestämmes av rät­

ten. Ej må målet uppskjutas längre, än som oundgängligen påkallas. Är den

tilltalade häktad, skall fortsatt förhandling äga rum inom en vecka från da­

gen för föregående sammanträdes avslutande eller, då han häktats därefter,

från dagen för hans häktande, örn ej på grund av särskilda omständigheter

längre uppskov är nödvändigt. Till fortsatt förhandling skola parterna kallas

omedelbart eller genom särskild kallelse.

Om föreläggande för part gälle vad i 9 § andra och tredje styckena sägs;

finnes ena partens närvaro ej erforderlig, må dock kallelse å honom ske utan

sådant föreläggande.

Rätten äge förordna, att förberedelsen skall fortsättas genom skriftväx­

ling.

12

§.

För behandling av rättegångsfråga eller del av saken, som må avgöras sär­

skilt, äge rätten utsätta särskilt sammanträde. Örn sådant sammanträde äge

vad i 9 och 11 §§ är stadgat motsvarande tillämpning; avser sammanträdet be­

handling av rättegångsfråga, skall dock i stället för föreläggande, som där

sägs, målsäganden föreläggas vite.

13 §.

Utebliva båda parterna från sammanträde för muntlig förberedelse, skall må­

let avskrivas.

14 §.

Uteblir målsäganden från sammanträde för muntlig förberedelse och har

föreläggande meddelats honom att komma tillstädes vid påföljd att han eljest

förlorar sin rätt att tala å brottet, skall, örn den tilltalade yrkar det, förklaring

härom givas; göres ej sådant yrkande, skall målet avskrivas.

Uteblir den tilltalade och har vite förelagts honom, äge rätten i stället för

att förelägga nytt vite förordna, att han skall hämtas till rätten antingen orne--

delbart eller till senare dag.

15 §.

Kommer målsäganden eller den tilltalade tillstädes genom ombud, då före­

läggande meddelats honom vid vite att infinna sig personligen, äge rätten i

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

23 §.

Till huvudförhandlingen skola parterna kallas omedelbart eller genom sär­

skild kallelse.

Om föreläggande för part gälle vad i 9 § andra och tredje styckena samt

12 § sägs. Förekommer anledning, att den tilltalade ej skulle iakttaga sådant

föreläggande, må förordnas, att han skall hämtas till rätten. Örn inställande

av tilltalad, som är häktad, förordne rätten.

Örn kallande av vittne och sakkunnig gälle vad i 36 och 40 kap. är stadgat,

24 :§.

Om enskilt åtal skall i övrigt vad i 45 kap. 1 § tredje stycket samt 2, 3, 5,

6, 8, 12 och 17 §§ är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Beträffande huvudförhandling i mål, vari enskilt åtal föres, åge bestämmel­

serna i 46 kap. motsvarande tillämpning; i dylikt mål gälle dock följande av­

vikelser:

1. Om kallelse till uppskjuten huvudförhandling och föreläggande för part

gälle vad i 23 § i detta kapitel är stadgat.

2. Utebliva båda parterna från rättegångstillfälle för huvudförhandling,

skall målet avskrivas. Örn påföljd för målsägande, som uteblir eller under­

låter att infinna sig personligen, så ock örn måls återupptagande skola bestäm­

melserna i 14—16 och 18 §§ i detta kapitel äga motsvarande tillämpning. Ute­

bliva båda parterna eller endera från särskilt sammanträde för behandling av

rättegångsfråga, må frågan avgöras utan hinder därav.

3. Då mål utsättes till fortsatt eller ny huvudförhandling, åge rätten i stäl­

let för åtgärd, som avses i 46 kap. 12 §, förordna, att förberedelse skall ånyo

äga rum, samt meddela erforderliga föreskrifter därom.

48 KAP.

Om strafföreläggande.

1 §•

Skall allmänt åtal äga rum för brott, varå allenast böter kunna följa, dock ej

dagsböter eller normerade böter, åge åklagaren, i stället för att väcka åtal, till

godkännande förelägga den misstänkte det straff åklagaren anser brottet för­

skylla. Är brottet förenat med egendoms förverkande eller annan sådan på­

följd, skall ock den påföljden föreläggas den misstänkte till godkännande. År

fråga om flera brott, må föreläggande ej givas, med mindre det sker gemen­

samt för alla brotten.

Strafföreläggande må ej användas, örn den misstänkte är under aderton år

eller örn andel i böterna skall tillfalla åklagaren och ej heller örn anledning

förekommer, att målsägande finnes.

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Skall ej särskild talan föras mot beslut, varigenom rätten förelagt vite eller

annan påföljd, äge den, som är missnöjd med beslutet, i samband med särskild

talan mot beslut, varigenom föreläggandet tillämpats, påkalla prövning av

dess giltighet.

9 §.

över underrätts beslut, varigenom vade- eller missnöjesanmälan eller vade-

eller besvärstalan avvisats, må klagan föras genom besvär. Ej må i annat

fall fråga, huruvida sådan anmälan gjorts eller talan eljest fullföljts på före­

skrivet sätt eller inom rätt tid, komma under hovrättens bedömande.

10

§.

Vad underrätt föreskrivit örn sättet för fullföljd av talan skall lända till

efterrättelse.

11

§.

Har part, som enligt 3 § anmält missnöje med underrätts beslut under rätte­

gången, hänvisats att föra särskild talan mot beslutet, skall målet vila i av-

bidan på utgången av partens klagan. Finner rätten förberedelsen i målet böra

fortsättas, må dock rätten förordna därom.

Anmäles missnöje enligt 4 §, äge rätten, örn särskilda skäl föranleda därtill,

förordna, att målet skall vila i avbidan på utgången av den missnöjdes klagan.

Ej må i annat fall än nu sagts klagan över underrätts beslut under rätte­

gången föranleda uppehåll med målets behandling.

50 KAP.

Om vad i tvistemål.

1 §•

Vill part vädja mot underrätts dom i tvistemål, skall han inom en vecka

från den dag, då domen gavs, hos underrätten anmäla vad. Rätten pröve genast,

örn anmälan rätteligen gjorts.

Part, som anmält vad, skall inom tre veckor från den dag, då domen gavs,

fullfölja vadet genom att till underrätten inkomma med vadeinlaga.

2

§.

Har ena parten enligt 1 § vädjat mot underrätts dom, äge även motparten,

ehuru han ej iakttagit vad i nämnda paragraf sägs, föra talan mot domen;

dock åligge honom att inom en vecka från den dag, då tiden för fullföljd av

vadet utgick, till underrätten inkomma med vadeinlaga.

Återkallas eller förfaller eljest den första vadetalan, är ock den senare vade-

talan förfallen.

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Har underrätten avslagit yrkande om kvarstad, skingringsförbud eller annan

handräckning eller förordnat om hävande av sådan åtgärd, äge hovrätten ome­

delbart bevilja åtgärden att gälla, till dess annorlunda förordnas. Har under?

rätten beviljat åtgärd, som nu sagts, eller förordnat, att dom må verkställas

utan hinder av att den icke äger laga kraft, äge ock hovrätten omedelbart för­

ordna, att vidare åtgärd för verkställighet ej må äga rum.

9 §•

Genmälet skall, örn ej vadekärandens yrkande medgives, innehålla yttran­

de rörande de av honom anförda grunderna för vadetalan och angivande av de

omständigheter vadesvaranden vill anföra.

Vill svaranden åberopa bevis, som ej tidigare förebragts, skall han i gen­

mälet uppgiva beviset och vad han vill styrka därmed. Skriftligt bevis skall i

huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid genmälet. Vill svaranden eljest, att

vittne eller sakkunnig eller part under sanningsförsäkran skall höras inför

rätten eller syn å stället skall hållas, skall han angiva det i genmälet jämte

skälen därtill. I genmälet skall svaranden ock angiva, om han vill, att mot­

parten skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätten.

Genmälet skall vara egenhändigt undertecknat av svaranden eller hans om­

bud.

¹⁰ §.

Genmälet skall med därvid fogade handlingar delgivas vadekäranden.

Finnes för målets beredande ytterligare skriftväxling erforderlig, äge hov­

rätten förordna därom. Hovrätten äge tillika meddela närmare bestämmelser

om skriftväxlingen och därvid även föreskriva, i vilket avseende part skall

yttra sig. Part må föreläggas att inkomma med mer än en skrift, endast örn

särskilda skäl äro därtill.

11

§•

Finner hovrätten erforderligt, att yttrande inhämtas av sakkunnig, skrift­

ligt bevis företes, föremål tillhandahålles för syn eller besiktning, bevis upp­

tages utom huvudförhandlingen eller annan förberedande åtgärd vidtages,

skall beslut därom utan dröjsmål meddelas.

Vill part, att åtgärd, som nu sagts, vidtages, skall han, så snart ske kan,

göra framställning därom hos hovrätten.

12

§.

Finnes för målets beredande part eller annan böra höras, förordne hovrätten

därom på sätt den finner lämpligt.

13 §.

Så snart målets beredande avslutats, bestämme hovrätten tid för huvud­

förhandlingen. För behandling av rättegångsfråga eller del av saken, som må

avgöras särskilt, må huvudförhandling utsättas, ehuru målet i övrigt ej är

berett till huvudförhandling.