Prop. 1942:5

('med förslag till rätte\xad gångsbalk',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 1

Nr 5.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till rätte­

gångsbalk; given Stockholms slott den 28 november 19H1.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till rättegångsbalk.

GUSTAF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 19i2. i sami. Nr 5.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Förslag

till

Rättegångsbalk.

Härigenom förordnas, att rättegångsbalken i Sveriges rikes lag skall hava

följande lydelse:

FÖRSTA AVDELNINGEN.

Om domstolsväsendet.

1 KAP.

Örn. allmän underrätt.

1 §•

Allmän underrätt är på landet och i stad, som hör till domsaga, häradsrätt

samt i annan stad rådhusrätt.

Domsaga utgör ett tingslag; är domsaga mycket vidsträckt eller äro eljest

synnerliga skäl därtill, må i domsaga vara två eller flera tingslag. Tingslag

är häradsrättens domkrets.

Om indelning i tingslag förordnar Konungen.

2

§.

Allmän underrätt är första domstol, örn ej annat är stadgat.

3 §•

Domsaga förestås av häradshövding.

I domsaga skall, örn göromålen kräva det, finnas en eller flera biträdande

domare. Häradshövding och biträdande domare skola vara lagfarna.

För domsaga skall finnas kansli, som hålles öppet för allmänheten å be­

stämda tider.

4 §.

I häradsrätt dömer häradshövdingen med nämnd. Häradsrätten vare dock

domför utan nämnd vid måls avgörande utan huvudförhandling samt annan

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

3

handläggning, som ej sker vid huvudförhandling eller syn, å stället, så ock

i tvistemål vid huvudförhandling, som hålles i omedelbart samband med för­

beredelsen.

5 §.

I tingslag skola finnas aderton nämndemän. Erfordras flera nämndemän,

bestämmer Konungen deras antal.

I nämnd skola sitta minst sju och högst nio. Rör mål allenast ansvar för

brott, varå icke kan följa svårare straff än böter, och förekommer i målet ej an­

ledning, att målsägande finnes, eller hålles syn å stället utom huvudförhand­

ling, vare dock häradsrätten domför med tre i nämnden.

Häradshövdingen fördele efter samråd med nämnden tjänstgöringen mellan

nämndemännen. Fördelningen bör ske så, att erforderlig ortskännedom är före­

trädd inom nämnden.

6

§.

För tingslag skall å den eller de orter, som Konungen bestämmer, vara tings­

ställe.

7 §.

I tingslag skola för huvudförhandling med nämnd å tingsställe årligen å be­

stämda tider hållas allmänna ting. Allmänt ting skall med undantag för tiden

under häradsrättens ferier hållas varje vecka, örn ej annat föranledes av arbetet

i domsagan, antalet tingslag eller andra omständigheter. Äro i tingslag flera

tingsställen, fördelas tingen mellan dem.

För huvudförhandling i mål, vari häradsrätten är domför med tre i nämnden,

skola, örn det erfordras, ting hållas å bestämda tider och orter. Ting må hål­

las å annan ort än den, där tingsställe är.

Örn tingsordning förordnar Konungen.

8

§.

Då det för arbetets jämna gång eller eljest finnes erforderligt, åge härads­

hövdingen för förhandling, som sägs i 7 §, utsätta särskilt sammanträde samt

bestämma tid och ställe för sammanträdet.

9 §.

För annan handläggning än i 7 § sägs skall häradsrätten hålla sammanträde

så ofta det för arbetet kräves. Häradshövdingen bestämme tid och ställe för

sammanträde.

10

§.

För rättsskipningen i rådhusrätt skola finnas borgmästare och rådmän

samt, örn göromålen kräva det, en eller flera assessorer. De skola vara lag­

farna.

Rådhusrätt må vara delad i avdelningar.

Vid rådhusrätt skall finnas kansli, som hålles öppet för allmänheten å be­

stämda tider.

4

11

§,

Rådhusrätt vare domför med tre lagfarna domare. Ej må flera än fyra

lagfarna domare sitta i rätten. Rådhusrätt vare dock domför med en lagfaren

domare vid måls avgörande utan huvudförhandling samt annan handläggning,

som ej sker vid huvudförhandling eller syn å stället, så ock i tvistemål vid

huvudförhandling, som hålles i omedelbart samband med förberedelsen. Rör

mål ansvar för brott, varå kan följa straffarbete i två år eller därutöver, skall

vid huvudförhandling eller syn å stället nämnd hava säte i rätten; finnes,

sedan nämnd deltagit, målet ej vara av beskaffenhet, som nu nämnts, vare

rätten dock domför med nämnd.

Rådhusrätt, beträffande vilken Konungen meddelat förordnande därom,

vare domför med en lagfaren domare, örn målet rör allenast ansvar för brott,

varå icke kan följa svårare straff än böter, och i målet ej förekommer anled­

ning, att målsägande finnes.

12

§.

I stad med rådhusrätt skola finnas nämndemän till det antal, som Konun­

gen bestämmer.

I nämnd skola sitta minst sju och högst nio.

Borgmästaren fördele efter samråd med nämnden tjänstgöringen mellan

nämndemännen.

13 §.

Rådhusrätt skall för huvudförhandling varje vecka hålla en eller flera all­

männa rättegångs dagar samt eljest sammanträda så ofta det för arbetet

kräves.

Rådhusrätt skall sammanträda i staden. Sammanträde må ock, örn sär­

skilda skäl äro därtill, hållas å annan ort.

14 §.

•- t ,

--

.

' f r

.

Örn särskild sammansättning av underrätt vid behandling av vissa mål

gälle vad därom är stadgat.

15 §.

Till huvudförhandling må ej utan synnerliga skäl å samma dag utsättas

flera mål, än att de kunna beräknas bliva slutförda under en tid av sex tim­

mar. Hinna ej alla sålunda utsatta mål behandlas under dagen eller kräver

ett måls handläggning mera än en dag, skall sammanträdet pågå under erfor­

derligt antal helgfria dagar i följd.

Örn den ordning, i vilken målen skola företagas, och örn uppropslista förord­

nar Konungen.

16 §.

För förvaring av anhållna eller häktade skall för domsaga å tingsställe eller

arinan ort, som Konungen bestämmer, så ock i stad med rådhusrätt finnas

häkte. Med Konungens tillstånd må häkte vara gemensamt för flera dom­

Kunc/l. Maj:ts proposition nr 5.

Kungl. Mctj.ts proposition nr 5.

5

sagor eller för domsaga och stad. När med hänsyn till häktets belägenhet eller

eljest skäl äro därtill, förordnar Konungen särskild häktningsdomare att före

åtalet verkställa på rätten ankommande prövning rörande häktning.

17 §.

Närmare bestämmelser örn underrätts organisation och verksamhet samt dom­

sagas förvaltning meddelas av Konungen.

2 KAP.

Om hovrätt.

1 §•

Hovrätt är överrätt i mål, som fullföljas från allmän underrätt. Den äger

tillsyn över de domstolar, som höra under hovrätten.

2

§•

Hovrätt tillkommer att som första domstol upptaga mål örn ansvar eller

enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott av underrättsdomare eller annan äm­

bets- eller tjänsteman, mot vilken åtal för sådant brott enligt lag eller författ­

ning skall väckas i hovrätt.

Är i lag eller författning eljest stadgat, att mål skall upptagas omedelbart

av hovrätt, vare det gällande.

3 §•

I hovrätt skola finnas president samt hovrättsråd och assessorer. De skola

vara lagfarna.

Hovrätt skall vara delad i två eller flera avdelningar. Avdelning skall bestå

av minst fyra hovrättsråd, av dem en ordförande och en vice ordförande, samt

en eller flera assessorer. Presidenten må vara ordförande å avdelning.

Vid hovrätt skall finnas kansli, som hålles öppet för allmänheten å bestämda

tider.

4 §■

Hovrätt vare domför med fyra ledamöter. Ej må flera än fem sitta i rätten.

Konungen bestämmer, i vilken omfattning åtgärd, som avser allenast måls

beredande, må vidtagas av en ledamot i hovrätten eller av tjänsteman vid

denna.

5 §•

Hovrätt skall sammanträda å ort, där den har sitt säte. Sammanträde må ock,

örn särskilda skäl äro därtill, hållas å annan ort.

Sammanträde skall hållas så ofta det för arbetet kräves.

Hovrätt, beträffande vilken Konungen meddelat förordnande därom, skall

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

årligen å bestämda tider hålla hovrättsting utom förläggningsorten å viss eller

vissa orter inom domkretsen för huvudförhandling i mål från den delen av

domkretsen.

6

§.

Örn antalet hovrätter och deras domkretsar är särskilt stadgat.

7 §•

Närmare bestämmelser örn hovrätts organisation och verksamhet meddelas

av Konungen.

3 KAP.

Om högsta domstolen.

1 §•

Konungens domsrätt utövas, på sätt regeringsformen stadgar, av högsta

domstolen.

2

§■

Högsta domstolen är överrätt i mål, som fullföljas från hovrätt.

Att i högsta domstolen talan i visst fall må föras mot beslut av advokat­

samfundets styrelse, stadgas i 8 kap. 8 §.

3 §•

Högsta domstolen tillkommer att som första domstol upptaga mål örn ansvar

eller enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott av hovrättsdomare eller annan

ämbetsman, mot vilken åtal för sådant brott enligt lag eller författning skall

väckas i högsta domstolen.

4 §•

Högsta domstolen skall vara delad i två eller flera avdelningar.

Finner någon av högsta domstolens avdelningar vid överläggning till dom

eller beslut den å avdelningen rådande meningen avvika från rättsgrundsats

eller lagtolkning, som förut varit antagen av högsta domstolen, må avdelningen

förordna, att målet i hela dess vidd eller, örn det prövas kunna ske, allenast viss

i målet uppkommen fråga skall avgöras av högsta domstolen i dess helhet.

Hava i särskilda, för avdelningen kända domar eller beslut mot varandra

stridande åsikter i fråga örn viss rättsgrundsats eller lagtolkning å olika tider

gjort sig gällande inom högsta domstolen, åge vad nu är föreskrivet tillämp­

ning allenast i det fall, att avdelningen finner den rådande meningen avvika

från dom eller beslut, som senast meddelats.

Vad nu är stadgat avser ej mål, som angår häktad eller eljest enligt särskild

föreskrift fordrar skyndsamt avgörande, örn målet förekommer å sådan tid,

att det icke utan menlig tidsutdräkt kan avgöras av högsta domstolen i dess

helhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

7

5 §.

Då inål avgöres av högsta domstolen i dess helhet, böra, om laga hinder ej

möter, alla justitieråden deltaga i avgörandet.

6 §.

I behandling av fråga rörande tillstånd, att talan må komma under högsta

domstolens prövning, skola tre ledamöter deltaga.

Konungen bestämmer, i vilken omfattning åtgärd, som avser allenast måls

beredande, må vidtagas av nedre justitierevisionen eller tjänsteman vid denna.

7 §.

Förekomma skiljaktiga meningar, huruvida tillstånd, som sägs i 6 §, skall

meddelas, vare tillstånd beviljat, örn två ledamöter äro ense därom eller i fall,

som avses i 54 kap. 10 § 2, någon ledamot finner tillstånd böra meddelas.

8

§•

I nedre justitierevisionen skola för måls beredande till behandling i högsta

domstolen finnas revisionssekreterare. Revisionssekreterare skall vara lagfaren.

Vid nedre justitierevisionen skall ock för högsta domstolen finnas kansli, som

hålles öppet för allmänheten å bestämda tider.

Närmare bestämmelser örn nedre justitierevisionens organisation och verk­

samhet meddelas av Konungen.

4 KAP.

Om domare.

1

§•

Lagfaren domare skall vara svensk medborgare och hava fyllt tjugufem år

samt hava avlagt för behörighet till domarämbete föreskrivna kunskapsprov.

Ej må den utöva domarämbete, som är omyndig eller i konkurstillstånd.

Örn kunskapsprov och villkor i övrigt för utövande av domarämbete förord­

nar Konungen.

2

§•

President i hovrätt, hovrättsråd, häradshövding, borgmästare och rådman ut­

nämnas av Konungen. Revisionssekreterare utnämnes eller förordnas av Ko­

nungen.

Örn val av borgmästare och rådman är särskilt stadgat.

3 §•

Assessor i hovrätt förordnas av Konungen.

Biträdande domare i domsaga förordnas av Konungen för viss tid. Finnes

behovet av biträdande domare stadigvarande, må innehavare av befattningen

utnämnas av Konungen.

Om tillsättning av assessor i rådhusrätt meddelas bestämmelser av Konungen.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

4 §.

Om beviljande av ledighet och förordnande av vikarie för lagfaren domare i

hovrätt eller underrätt meddelas bestämmelser av Konungen.

5 §.

Nämndeman utses genom val.

Vid val av nämndemän för tingslag utgör varje kommun en valkrets. Under­

stiger antalet nämndemän kommunernas antal, skola angränsande kommuner

på lämpligt sätt förenas till valkretsar. Två eller flera kommuner må ock eljest

sammanföras till gemensam valkrets, örn det finnes erforderligt för att skilda

orter eller delar av tingslaget skola bliva behörigen företrädda inom nämnden.

Stad må ej med annan kommun förenas till en valkrets. Antalet nämndemän

fördelas mellan valkretsarna i förhållande till deras folkmängd; varje valkrets

skall dock utse minst en nämndeman. Indelning i valkretsar och antalet nämnde­

män för varje valkrets bestämmas av rätten.

Vid val av nämndemän för stad med rådhusrätt bildar staden en valkrets.

Val förrättas på landet å kommunalstämma eller, örn kommunalfullmäktige

finnas och kommunen utgör egen valkrets, av dem. Äro flera kommuner för­

enade till en valkrets, förrättas valet å gemensam kommunalstämma; rätten

bestämme, å vilken kommuns stämma valet skall förrättas. I stad förrättas valet

av stadsfullmäktige eller, örn sådana ej finnas, å allmän rådstuga.

Då nämndeman skall väljas, ankomme i domsaga på häradshövdingen och i

stad med rådshusrätt på rätten att göra anmälan därom till den som har att

föranstalta om valet.

6

§•

Valbar till nämndeman är man eller kvinna, som inom valkretsen äger röst­

rätt å kommunalstämma eller vid val av stadsfullmäktige och där har sitt hem­

vist samt fyllt tjugufem år. Lagfaren domare, befattningshavare vid domstol,

åklagare, polisman eller advokat eller den som eljest har till yrke att föra andras

talan inför rätta må ej vara nämndeman.

Ej må annan vägra att mottaga uppdrag som nämndeman än den som fyllt

sextio ar eller eljest uppgiver giltigt hinder. Den som avgått ur nämnden vare

ej skyldig att åter inträda förrän efter sex år.

7 §•

Klagan över nämndemansval skall föras hos rätten. Föres klagan, lände valet

dock till efterrättelse, örn ej rätten förordnar annat. Rätten pröve, ehuru klagan

ej föres, den valdes behörighet.

8

§•

Nämndeman väljes för sex år, dock äge han avgå efter två år. Visar nämnde­

man giltigt hinder, må rätten även tidigare entlediga honom. Nämndeman, som

fyllt sextio år, äge ock avgå ur nämnden. Upphör nämndeman att vara valbar,

vare uppdraget förfallet.

9

9 §.

Nämndeman, som entledigats eller eljest avgått, vare, örn han alltjämt är valbar, skyldig att fortfarande fullgöra uppdraget, till dess besked inkommit till rätten, att annan blivit vald, samt att även därefter tjänstgöra vid fort­ satt behandling av mål, i vars handläggning han förut deltagit.

10

§.

Är nämndeman av jäv hindrad att tjänstgöra eller uteblir han från rättens sammanträde och kan annan nämndeman ej utan tidsutdräkt infinna sig, åge rättens ordförande till tjänstgöring i nämnden kalla någon, som är valbar till nämndeman för domkretsen.

11

§.

Domare skall, innan han må tjänstgöra, avlägga denna ed: »Jag N. N. lovar och försäkrar inför Gud den allsmäktige och vid hans heliga ord, att jag vill och skall efter mitt bästa förstånd och samvete i alla domar rätt göra, ej mindre den fattige än den rike, och döma efter Guds och Sveriges lag och laga stadgar; aldrig lag vränga eller orätt främja för släkt­ skap, svågerskap, vänskap, avund, illvilja eller räddhåga, ej heller för mutor och gåvor eller annan orsak, under vad sken det vara må; ej den saker göra, som saklös är, eller den saklös, som saker är. Jag skall varken förr, än domen av- säges, eller sedan uppenbara dem, som till rätta gå, eller andra de rådslag rätten inom stängda dörrar håller. Detta allt vill och skall jag som en ärlig och upp­

riktig domare troget hålla.»

Med Konungens tillstånd må den, som på grund av sin åskådning i reli­ giöst hänseende hyser betänklighet mot att avlägga ed, i stället avgiva för­ säkran på heder och samvete av samma innehåll i övrigt, som sägs i första stycket.

Ed eller försäkran skall avläggas inför domstol eller inför rättens ordfö­ rande.

12

§.

De som med varandra äro eller varit gifta eller äro trolovade eller äro i rätt upp- och nedstigande släktskap eller svågerlag eller äro syskon eller äro i det svågerlag, att den ene är eller varit gift med den andres syskon, eller som stå i adoptivförhållande till varandra, må ej samtidigt sitta som domare i rätten.

13 §.

Domare vare jävig att handlägga mål:

1. örn han själv är part eller eljest har del i saken eller av dess utgång kan vänta synnerlig nytta eller skada;

2. örn han med part är eller varit gift eller är trolovad eller är i rätt upp- eller nedstigande släktskap eller svågerlag eller är syskon eller är i den släkt­ skap, att den ene är avkomling till den andres syskon eller att de äro syskon­

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

barn, eller i det svågerlag, att deri ene är eller varit gift med den andres

syskon eller syskons avkomling eller med någon, från vilkens syskon den

andre härstammar, eller örn han står i adoptivförhållande till part;

3. örn han till någon, som har del i saken eller av dess utgång kan vänta

synnerlig nytta eller skada, står i förhållande, som avses i 2;

4. örn han eller någon honom närstående, som avses i 2, är förmyndare eller

god man för part eller eljest parts ställföreträdare eller är ledamot av sty­

relsen för bolag, förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan in­

rättning, som är part, eller, då kommun, vägdistrikt eller annan sådan menighet

är part, är ledamot av nämnd eller styrelse, som handhar förvaltningen av den

angelägenhet målet rör;

5. örn han eller någon honom närstående, som sägs i 2, till någon, som har

del i saken eller av dess utgång kan vänta synnerlig nytta eller skada, står i

förhållande, som avses i 4j

6. örn han är parts vederdeloman, dock ej örn parten sökt sak med honom

för att göra honom jävig;

7. örn han i annan rätt såsom domare eller befattningshavare fattat beslut,

som rör saken, eller hos annan myndighet än domstol eller såsom skiljeman tagit

befattning därmed;

8. örn han i saken såsom rättegångsombud fört parts talan eller biträtt part

eller vittnat eller varit sakkunnig; eller

9. örn eljest särskild omständighet föreligger, som är ägnad att rubba för­

troendet till hans opartiskhet i målet.

14 §.

,Vet domare omständighet föreligga, som kan antagas utgöra jäv mot honom,

vare han skyldig att självmant giva det till känna.

Vill part göra jäv mot domare, skall han framställa invändning därom, då

han första gången för talan i målet, sedan hail erhöll kännedom örn att domaren

sitter i rätten eller eljest tager befattning med målet eller, örn den omständighet,

varå jävet grundas, då ej var känd för parten, sedan han erhöll sådan känne­

dom. Underlåter parten det, vare hans rätt att framställa invändningen för­

fallen.

Fråga örn jäv mot domare i lägre rätt må ej upptagas i högre rätt, med

mindre jävet i den högre rätten göres av part, som enligt vad i andra stycket

stadgats är berättigad därtill, eller talan föres mot beslut, varigenom jävet ogil­

lats. Ej må fråga örn jäv mot särskild ledamot av nämnd väckas i högre rätt.

15 §.

Sedan fråga örn jäv mot domare uppkommit, må han vidtaga allenast sådan

åtgärd i målet, som icke utan synnerlig olägenhet kan uppskjutas och ej inne­

fattar avgörande av målet. Åtgärd, som nu sagts, må av domare vidtagas,

ehuru han förklarats jävig.

Har part i rätt tid gjort jäv mot domare, give rätten, så snart ske kan, sär­

skilt beslut däröver.

11

I prövning av jävsfråga må domaren ej deltaga, med mindre rätten utan

honom ej är domför och annan domare ej kan utan tidsutdräkt taga säte i

rätten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

5 KAP.

Om offentlighet och ordning vid domstol.

1 §•

Förhandling vid domstol skall vara offentlig.

Kan det antagas, att vid förhandling skall förekomma något, som är stö­

tande för anständigheten och sedligheten, eller att till följd av offentligheten

något kan uppenbaras, som med hänsyn till rikets säkerhet bör hållas hem­

ligt för främmande makt, äge rätten förordna, att förhandlingen skall hållas

inom stängda dörrar. Förordnande, som nu sagts, må ock meddelas, örn an­

ledning förekommer, att till följd av offentligheten yrkeshemlighet skalle

röjås.

I mål örn ansvar för utpressning må rätten, örn målsäganden begär det eller

rätten eljest finner det lämpligt,^ förordna, att förhandling skall hållas inom

stängda dörrar. Förhandling, som under förundersökning i brottmål äger rum

vid domstol, skall hållas inom stängda dörrar, om den misstänkte begär det eller

rätten finner, att offentligheten skulle vara till men för utredningen.

Förhör med den som är under femton år eller lider av sinnessjukdom, sinnes-

slöhet eller annan rubbning av själsverksamheten må hållas inom stängda

dörrar.

År eljest för särskilt fall föreskrivet, att förhandling må hållas inom stängda

dörrar, vare det gällande.

2

§.

Tillträde till offentlig förhandling må, när rättens ordförande finner skäl

därtill, vägras den som enligt vad är känt eller må antagas ej fyllt aderton år.

3 §.

Vid förhandling inom stängda dörrar må efter rättens medgivande tjänste­

man vid domstolen så ock den som för sin utbildning tjänstgör vid denna vara

närvarande. När särskilda skäl äro därtill, må rätten medgiva även annan

att närvara vid sådan förhandling.

4 §.

Rätten äge förordna, att vad som förekommit vid förhandling inom stängda

dörrar icke får uppenbaras.

5 §.

överläggning till dom eller beslut skall hållas inom stängda dörrar, örn rätten

ej finner det kunna ske offentligt. Hålles överläggning inom stängda dörrar,

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

ina, utom rättens ledamöter, närvara endast sådan rättens tjänsteman, som Ilar

att taga befattning med målet. När särskilda skäl äro därtill, må rätten med­

giva även annan att närvara vid sådan överläggning.

Avkunnande av dom eller beslut skall ske offentligt. Har förhandling hål­

lits inom stängda dörrar, må ock dom eller beslut avkunnas inom stängda

dörrar.

6

§.

Är part, vittne eller annan, som skall höras inför rätten, ej mäktig sven­

ska språket, ma tolk anlitas att biträda rätten. Är den som skall höras döv

eller stum och kan ej förhöret lämpligen ske medelst skriftligen avfattade

frågor eller svar, må ock tolk anlitas.

Finnes vid rätten allmän tolk för det språk, varom är fråga, skall han an­

litas. I annat fall förordne rätten lämplig person att i målet biträda som

tolk; rätten äge ock hos länsstyrelsen påkalla biträde för tolks erhållande.

Ej ma den anlitas som tolk, vilken till saken eller till någondera parten står

i sadant förhållande, att hans tillförlitlighet därigenom kan anses förringad.

Örn anställande av allmän tolk förordnar Konungen.

»

7 §•

Den som anställes som allmän tolk eller eljest förordnas att biträda som

tolk skall inför rätten avlägga ed, att han efter bästa förstånd skall fullgöra

det uppdrag, som lämnats honom.

Angående eds utbytande mot försäkran på heder och samvete gälle vad om

vittnesed är stadgat.

8

§.

Till allmän tolk utgår ersättning enligt vad därom är särskilt stadgat. An­

nan tolk äge av allmänna medel åtnjuta arvode samt gottgörelse för kostnad

och tidsspillan efter vad rätten prövar skäligt; i brottmål, vari åklagare för

talan, skall ersättningen gäldas av statsverket.

9 §.

Pa rättens ordförande ankommer att upprätthålla ordning vid rättens sam­

manträden och att meddela därför nödiga föreskrifter. Han äger utvisa den

som stör förhandlingen eller eljest uppträder otillbörligt så ock för undvikande

av trängsel begränsa antalet åhörare i rättssalen. Ej må fotografi tagas i

rättssalen.

Tränger sig någon, som utvisats, in i rättssalen eller åtlyder någon eljest

ej tillsägelse, som meddelats till ordningens upprätthållande, äge rätten för­

ordna, att han skall omedelbart tagas i häkte och kvarhållas där, så länge

sammanträdet varar, dock ej utöver tre dagar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

13

6 KAP.

Om domstols protokoll.

1 8.

Protokoll skall föras för varje mål särskilt. över handläggning, som företages av lagfaren domare ensam eller av tjänste­ man vid domstolen och ej sker vid sammanträde för förhandling eller vid måls avgörande, vare förande av protokoll ej erforderligt. Vid måls avskrivning, som ej sker i samband med förhandling, erfordras ej heller protokoll.

Rör mål allenast ansvar för brott, varå icke kan följa svårare straff än böter, och har den tilltalade erkänt gärningen, må i sådant mål i stället för protokoll föras anteckningar enligt de närmare föreskrifter, som meddelas av Konungen.

2

§•

Protokollet skall föras av befattningshavare vid rätten eller lagfaren leda­ mot av rätten samt undertecknas av honom. Ordföranden äge, då omständig­ heterna föranleda därtill, själv föra protokollet.

Ej må den anlitas som protokollförare, vilken till saken eller till någondera parten står i sådant förhållande, att hans tillförlitlighet därigenom kan anses förringad. Protokollförare skall hava avlagt domared.

3 §.

Protokoll skall upptaga:

1. domstolen samt tid och ställe för sammanträdet;

2. rättens ledamöter, tolk, om sådan anlitas, samt protokollföraren;

3. parterna och huruvida de äro tillstädes samt deras ombud eller biträden och i brottmål den tilltalades försvarare;

4. rättegångsfullmakt, som givits muntligen inför rätten;

5. kort beteckning av saken;

6. då förhandling hålles inom stängda dörrar, anledningen därtill;

7. rättens beslut, som ej uppsättes särskilt; samt

8. skiljaktiga meningar, som yppas vid omröstning inom rätten; nämndemans skiljaktiga mening antecknas, allenast örn i häradsrätt nämnden ensam bestämt utgången.

4 §.

Protokollet vid muntlig förberedelse skall innehålla:

1. parternas yrkanden och invändningar, ändringar däri samt medgivanden av motpartens yrkanden;

2. kort redogörelse för de omständigheter parterna åberopa jämte motpartens yttrande däröver;

3. uppgift å de bevis parterna vilja åberopa och vad de vilja styrka med varje särskilt bevis så ock å de skriftliga handlingar och föremål, vilka företes som bevis; samt

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

4. vad i övrigt anses nödigt till ledning vid huvudförhandlingen.

Har vad enligt första stycket skall antecknas i protokollet upptagits i inlaga

eller annan handling eller förut upptecknats i protokoll i målet, skall i proto­

kollet allenast hänvisning ske.

Vad i denna paragraf stadgas skall i tillämpliga delar gälla beträffande

protokoll vid annan förhandling, dock ej huvudförhandling.

5 §.

Protokollet vid huvudförhandling skall innehålla kort redogörelse för för­

handlingens gång samt upptaga:

1. parternas yrkanden och invändningar, ändringar däri samt medgivanden

av motpartens yrkanden;

2. yrkanden av andra än parter samt huruvida parterna medgiva eller be­

strida dessa yrkanden; samt

3. vilka vittnen eller sakkunniga höras och vilka bevis i övrigt förebringas.

Har vad enligt första stycket 1 eller 2 skall antecknas i protokollet upp­

tagits i inlaga eller annan handling eller förut upptecknats i protokoll i målet,

skall i protokollet allenast hänvisning ske.

6

§.

I protokoll skall antecknas utsaga av vittne, sakkunnig, part under sannings­

försäkran eller målsägande, då han höres i anledning av åklagarens talan, i den

omfattning utsagan kan antagas vara av betydelse i målet, samt vad rätten

vid syn å stället iakttager.

Vid huvudförhandling i hovrätt vare ej nödigt att i protokollet antecknas ut­

saga eller iakttagelse, som nu sagts, med mindre anteckning därav kan antagas

bliva av betydelse vid fullföljd till högsta domstolen. Ej heller vare sådan an­

teckning nödig vid huvudförhandling i högsta domstolen.

7 §.

Vad i övrigt anföres eller eljest förekommer vid förhandling må ej anteck­

nas i protokollet, med mindre särskilda skäl föranleda därtill. Ej må i proto­

kollet upptagas parts utveckling av talan i rättsligt hänseende.

8

§. '

Protokollet över förhandling skall, innan förhandlingen avslutas, erhålla slut­

lig avfattning. Då protokollet är uppsatt, skall ordföranden å protokollet göra

anteckning därom.

Sedan utsaga, som enligt 6 § skall antecknas i protokollet, upptecknats, skall

den uppläsas eller tillfälle på annat sätt lämnas att granska uppteckningen

samt den hörde tillfrågas, örn han har något att erinra mot innehållet. Erin­

ran, som ej föranleder ändring, skall antecknas. Därefter må uppteckningen ej

ändras. Har utsagan först efter granskningen antecknats i protokollet, skall

uppteckningen biläggas handlingarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

15

9 §.

Rätten åge förordna, att utsaga av part, målsägande, vittne eller sakkun­ nig skall i stället för att antecknas i protokollet upptagas genom stenograf! eller på fonetisk väg.

Stenograf utses av rätten. Ej må den anlitas som stenograf, vilken till saken eller till någondera parten står i sådant förhållande, att hans tillförlitlighet därigenom kan anses förringad. Vad i 5 kap. 7 och 8 §§ är stadgat örn tolk äge motsvarande tillämpning beträffande stenograf, som utsetts av rätten.

Stadgandet i 8 § andra stycket i detta kapitel äge motsvarande tillämpning beträffande utsaga, som upptagits genom stenograf!.

Vad enligt denna paragraf upptagits skall, så snart ske kan, återgivas i vanlig skrift och uppteckningen biläggas handlingarna.

Närmare föreskrifter örn upptagande av utsaga enligt denna paragraf med­ delas av Konungen.

10

§.

Parternas inlagor och andra handlingar i målet samt rättens protokoll skola jämte avskrift av domen och sådant beslut, som uppsättes särskilt, samman­ föras till en akt. I akten skola ock genom anteckning å inlaga eller på annat sätt upptagas kallelser, förelägganden eller andra beslut, som ej intagits i pro­ tokoll.

Örn rätt för part eller annan att åtel få handling, som hör till akten, förordnar Konungen.

11

§•

Vid rätten skall över alla mål föras dagbok, utvisande tiden, då varje mål inkommit, därmed vidtagna åtgärder och tiden för målets avgörande samt, då talan fullföljts, tiden, då anmälan eller inlaga inkommit, och de åtgärder, som vidtagits.

12

§.

Vad i detta kapitel stadgas örn protokoll, akt och dagbok i mål skall i till­ lämpliga delar gälla även beträffande ärende.

13 §.

Närmare föreskrifter om protokoll och aktbildning samt örn dagbok och and­ ra förteckningar meddelas av Konungen.

7 KAP.

Om åklagare och polismyndighet.

1§.

Allmänna åklagare äro:

1. justitiekanslern;

2. landsfogdar; samt

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

3. distriktsåklagare.

Hos allmän åklagare må finnas biträdande åklagare.

Instruktioner för åklagarna utfärdas av Konungen.

2

§.

Justitiekanslern är under Konungen högste åklagare och har i denna egen­

skap ansvaret för och ledningen av åklagarväsendet i riket.

Under justitiekanslern hava landsfogdarna, envar inom sitt verksamhetsom­

råde, ansvaret för och ledningen av åklagarväsendet.

3 §.

Örn utnämning av justitiekansler stadgas i regeringsformen. Landsfogde

utnämnes av Konungen. Om tillsättning av andra åklagare meddelas föreskrif­

ter i de för dem gällande instruktionerna.

4§.

Allmän åklagare vare

vid underrätt landsfogde eller distriktsåklagare;

vid hovrätt justitiekanslern i mål, som enligt 2 kap. 2 § första stycket

upptages omedelbart av hovrätten, och i annat mål landsfogde eller distrikts­

åklagare; samt

vid högsta domstolen justitiekanslern.

Har talan till högsta domstolen fullföljts allenast av enskild part, må åkla-

gartalan där, efter justitiekanslerns förordnande, föras av lägre åklagare.

Närmare bestämmelser örn fördelningen av uppgifterna mellan åklagarna

meddelas i de för dem gällande instruktionerna.

5 §.

Justitiekanslern så ock landsfogde må övertaga uppgift, som tillkommer

lägre åklagare. Justitiekanslern åge även förordna extra åklagare att föra

talan vid underrätt eller hovrätt eller, då talan fullföljts allenast av enskild

part, vid högsta domstolen.

Biträdande åklagare må i den omfattning, som bestämmes i instruktion, ut­

föra uppgift, som tillkommer åklagare, hos vilken han är anställd. Väckande

eller fullföljande av åtal i högsta domstolen må dock ej beslutas av annan än

justitiekanslern.

6

§.

Föreligger för allmän åklagare beträffande visst brott omständighet, som

skulle utgöra jäv mot domare, må han ej taga befattning med förundersökning

eller åtal för brottet. Jäv må ej grundas å åtgärd, som åklagaren vidtagit å

tjänstens vägnar, eller gärning, som förövats mot honom i eller för hans tjänst.

Ehuru åklagare är jävig, äge han vidtaga åtgärd, som ej utan fara kan upp­

skjutas.

Kunal. Maj.ts proposition nr 5.

17

Fråga om jäv mot åklagare prövas av hans närmaste förman; jäv mot justi- tiekanslern prövas av honom.

7 §.

Vad i detta kapitel är stadgat örn landsfogde skall i fråga om Stockholm avse förste stadsfiskalen.

8

§.

Örn särskilda åklagare galle vad örn dem är stadgat. Ej må annan särskild åklagare än riksdagens justitieombudsman eller mili- tieombudsman besluta, att åtal skall väckas eller fullföljas i högsta domstolen.

9 §•

Med polismyndighet avses i denna balk, förutom åklagare, som har befatt­ ning med polisväsendet, i stad, där polismästare finnes, polismästaren och befattningshavare i befälsställning vid polisväsendet, vilken enligt den för ho­ nom gällande instruktionen äger handla i polismästarens ställe, samt i annan stad, där åklagaren icke har befattning med polisväsendet, den som närmast under polischefen har inseende över polisväsendet.

Vad i 6 § är stadgat om allmän åklagare åge motsvarande tillämpning be­ träffande polismyndighet.

8 KAP.

Om advokater.

1 §•

För riket skall finnas ett allmänt advokatsamfund. Stadgar för samfun­ det fastställas av Konungen.

Advokat är den som är ledamot av samfundet.

2

§.

Till ledamot av advokatsamfundet må antagas allenast den som är svensk medborgare, äger hemvist inom riket och fyllt tjugufem år samt avlagt för behörighet till domarämbete föreskrivna kunskapsprov och förvärvat sådan praktisk utbildning, som föreskrives i samfundets stadgar. Han skall hava gjort sig känd för redbarhet och även i övrigt finnas lämplig att utöva advo­ katverksamhet.

Ej må den antagas till ledamot, som är omyndig eller i konkurstillstånd. Lagfaren domare i eller befattningshavare vid allmän domstol eller allmän åklagare eller utmätningsman må ej antagas till ledamot; ej heller den som eljest är anställd i statens eller kommuns tjänst eller hos annan enskild än ad­ vokat, med mindre advokatsamfundets styrelse medgiver undantag.

3 §.

Ansökan örn inträde i advokatsamfundet prövas av dess styrelse.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 5.

2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

4

§.

Vid utövande av sin verksamhet skall advokat redbart och nitiskt utföra

honom anförtrodda uppdrag och i allt iakttaga god advokatsed.

Verksamhet som advokat må icke bedrivas under form av aktiebolag eller i

bolag med annan än advokat, med mindre advokatsamfundets styrelse medgiver

undantag.

Det åligger advokat att hålla penningmedel och andra tillgångar, som till­

höra hans huvudmän, skilda från vad honom tillhör.

5 §.

Advokat vare skyldig att, örn offentlig försvarare för misstänkt eller biträde

åt part, som åtnjuter fri rättegång, ej kan erhållas efter frivilligt åtagande, vid

domstol i det län, inom vilket han har sitt kontor, mottaga förordnande som

försvarare eller biträde.

6

§.

Tillsyn över advokatväsendet utövas av advokatsamfundets styrelse; den

har att tillse, att advokat såväl vid utförande av talan inför domstol som i

sin övriga verksamhet fyller de plikter, som åvila honom. Advokat vare skyl­

dig att lämna styrelsen de uppgifter, som erfordras för denna tillsyn.

Justitiekanslern äge att hos styrelsen påkalla åtgärd mot advokat, som åsi­

dosätter sin plikt eller ej längre är behörig att vara advokat.

7 §.

Advokat, som i sin verksamhet uppsåtligen gör orätt eller som eljest förfar

oredligt, skall av advokatsamfundets styrelse uteslutas ur samfundet. Äro

omständigheterna mildrande, äge styrelsen i stället tilldela honom varning.

Åsidosätter eljest advokat de plikter, som åvila honom som advokat, äge

styrelsen meddela honom varning eller erinran. Äro omständigheterna syn­

nerligen försvårande, må styrelsen utesluta honom ur samfundet-

Upphör advokat att vara svensk medborgare eller flyttar han ur riket eller

intrader beträffande advokat sådan omständighet, att han enligt 2 § andra

eller tredje stycket icke må antagas till ledamot av samfundet, vare han skyl­

dig att genast utträda; gör han det ej, förordne styrelsen örn hans uteslutning.

Styrelsen äge förordna, att beslut, varigenom någon uteslutits ur samfun­

det, genast skall gå i verkställighet.

8

§.

Har advokatsamfundets styrelse avslagit någons ansökan om inträde i sam­

fundet eller uteslutit någon därur, må han föra talan mot beslutet. Mot sty­

relsens beslut i fråga, som avses i 7 §, må talan föras av justitiekanslern.

Talan skall föras genom besvär till högsta domstolen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

19

9 KAP.

Om straff och vite.

1 §•

Part, som mot bättre vetande inleder eller föranleder rättegång i tvistemål, straffes med dagsböter.

2

§.

Föres av part mot bättre vetande talan mot dom eller beslut, dömes han till dagsböter; är det överrätts dom eller beslut, vare straffet lägst tjugufem dags­ böter.

3 §.

Söker part i tvistemål eller målsägande i brottmål genom påståenden eller invändningar, som äro uppenbart ogrundade, eller genom innehållande av bevis eller annan otillbörlig åtgärd förhala rättegången, straffes han med dagsböter. Vad nu sagts örn part gälle ock intervenient, även örn han ej äger ställning av part.

4 §.

Vad i 1—3 §§ är stadgat äge motsvarande tillämpning beträffande ställ­ företrädare så ock ombud eller biträde.

5 §.

Den som vid sammanträde inför rätten stör förhandlingen eller tager foto­ grafi i rättssalen eller vägrar att efterkomma föreskrift, som meddelats till ordningens upprätthållande, eller som muntligen vid sammanträde eller i rätte­ gångsskrift uttalar sig otillbörligt eller eljest kränker domstolens värdighet, straffes med böter.

6

§.

Röjer någon utan giltigt skäl vad enligt rättens eller undersökningsledarens förordnande icke får uppenbaras, straffes han med dagsböter.

7 §.

Rätten äge, örn part eller annan finnes vid förhandling böra komma till­ städes eller infinna sig personligen, förelägga vite; är särskild föreskrift örn föreläggande meddelad, vare den gällande.

8

§.

Då enligt denna balk vite förelägges part eller annan, bestämme rätten vitet till belopp, som med hänsyn till bans ekonomiska förhållanden och omständig­ heterna i övrigt kan antagas förmå honom att iakttaga föreläggandet. Vite må ej bestämmas under fem kronor eller över femtusen kronor. Har vite ut­ dömts och förelägger rätten nytt vite, må vitet bestämmas till högre belopp, dock

ej över tiotusen kronor. Vitesföreläggande skall delgivas den som föreläggan­

det avser.

Vite må ej föreläggas, då straff är utsatt. Ej heller må vite föreläggas

kronan.

Finnes, då fråga uppkommer örn utdömande av vite, ändamålet med vitet

hava förfallit, må vitet ej utdömas.

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

9 §.

År i denna balk straff utsatt i böter, dock ej dagsböter, vare lägsta bötes­

straff fem kronor och högsta trehundra kronor. Böter och vitén, som ådömas

enligt denna balk, tillfalla kronan.

ANDRA AVDELNINGEN.

Om rättegången i allmänhet.

I. Om rättegången i tvistemål.

10 KAP.

Om laga domstol.

1 §•

Laga domstol i tvistemål i allmänhet är rätten i den ort, där svaranden

har sitt hemvist.

Är svaranden mantalsskriven å ort inom riket, anses den orten som hans

hemvist.

För bolag, förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan inrätt­

ning galle som hemvist den ort, där styrelsen har sitt säte eller, om säte för

styrelsen ej är bestämt eller styrelse ej finnes, där förvaltningen föres. Lag

samma vare i fråga om kommun, vägdistrikt eller annan sådan menighet.

Dödsbo sökes vid den rätt, där den döde skolat svara.

Den som icke äger känt hemvist vare sig inom eller utom riket sökes där han

uppehåller sig. Är han svensk medborgare och uppehåller han sig utom riket

eller är hans uppehållsort okänd, sökes han där han inom riket senast haft

hemvist eller uppehållit sig.

2

§.

Kronan sökes i tvistemål i allmänhet där den myndighet, som har att be­

vaka talan i målet, har sitt säte.

3 §.

Den som icke äger känt hemvist inom riket må i tvist rörande betalnings­

skyldighet sökas där honom tillhörig egendom finnes. Rör tvisten lös egen­

dom. må han sökas där egendomen finnes.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

21

Fordran, som grundas å löpande skuldebrev eller annan handling, vars före­

teende utgör villkor för rätt att kräva betalning, anses finnas där handlingen

är. Annan fordran anses finnas där gäldenären har sitt hemvist. År pant

ställd för fordringen, må denna anses finnas där panten är.

4 §.

Har den som icke äger känt hemvist inom riket här ingått förbindelse eller

eljest ådragit sig gäld, må han i tvist därom sökas där förbindelsen ingicks

eller gälden uppkom.

5 §.

Den som idkar jordbruk, gruv- eller fabriksdrift, hantverk, handel eller an­

nan dylik rörelse med fast driftställe må i tvist, som uppkommit omedelbart

på grund av den rörelsen, sökas där driftstället är.

6

§.

Har någon ingått förbindelse eller eljest ådragit sig gäld å ort, där han

mera varaktigt uppehåller sig, må han, medan han befinner sig å orten, för

sådan förbindelse eller gäld sökas där. Lag samma vare i fråga örn

gäld, som någon vid tillfällig vistelse å annan ort ådragit sig för kost, bostad

eller dylikt.

7 §.

Tvist på grund av förmyndares eller god mans förvaltning må väckas vid

den rätt, där förmynderskapet eller godmanskapet är eller senast varit in­

skrivet, eller ock vid rätten i den ort, där förvaltningen förts.

Har någon eljest haft annans egendom till förvaltning, må tvist på grund

av förvaltningen väckas vid rätten i den ort, där förvaltningen förts.

8

§.

Talan i anledning av skadegörande handling må väckas vid rätten i den ort,

där handlingen företogs eller skadan uppkom. Företogs handlingen eller upp­

kom skadan å orter under skilda domstolar, må talan väckas vid envar av dem.

9 §.

Tvist örn arv eller testamente eller örn bodelning mellan arvingar och efter­

levande make skall upptagas av den rätt, där den döde skolat svara i tviste­

mål i allmänhet.

Tvist om bodelning mellan makar i anledning av boskillnad, äktenskaps

återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad skall upptagas av den rätt,

där mannen skall svara i tvistemål i allmänhet, eller, örn mannen ej är skyldig

att i sådant mål svara vid svensk domstol, där hustrun svarar i sådant mål.

Finnes i mål, som avses i denna paragraf, ej behörig domstol enligt vad

nu är sagt, upptages målet av Stockholms rådhusrätt.

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

10

§.

Tvist om äganderätt eller nyttjanderätt till fast egendom, örn rätt till ser­

vitut eller annan särskild rätt till egendomen eller örn besittning av egendo­

men skall upptagas av rätten i den ort, där fastigheten är. Lag samma vare,

örn tvisten rör skyldighet för ägare eller innehavare av egendomen att full­

göra något, som åligger honom i denna egenskap, eller, då nyttjanderätt eller

annan särskild rätt till egendomen upplåtits, fråga är örn arrende, hyra, hävd,

byggnads underhåll, nybyggnad eller annat dylikt.

Ligger fastigheten under flera domstolar eller gäller tvisten flera fastig­

heter under skilda domstolar, skall tvisten upptagas av den rätt, under vilken

huvuddelen ligger.

11

§•

Vid domstol, som sägs i 10 §, må ock väckas:

1. tvist örn köpeskilling för fast egendom eller annat dylikt anspråk på

grund av överlåtelse av äganderätt till egendomen;

2. talan mot ägare av fast egendom örn skyldighet att personligen svara för

gäld, för vilken egendomen utgör pant, örn betalning samtidigt sökes ur egen­

domen;

3. tvist örn skada eller annat intrång å fast egendom;

4. talan örn ersättning för arbete, som utförts å fast egendom; eller

5. talan örn ersättning för det någon brustit åt hemul angående fast egen­

dom.

12

§.

Som fast egendom anses även byggnad å annans grund samt gruva och för

gruvdrift avsedd byggnad eller anläggning.

13 §.

Tvist angående ombudsarvode, fördelning av rättegångskostnad mellan flera

ersättningsskyldiga eller annat dylikt anspråk på grund av rättegång må väc­

kas vid den rätt, som först dömt i målet.

14

§.

Käromål mot flera svarande må väckas vid den rätt, där någon av dem en­

ligt vad förut i detta kapitel är stadgat har att svara, örn det sker samtidigt

och kåremålen stödja sig på väsentligen samma grund. Är saken sådan, att

endast en dom kan givas mot alla, som hava del i saken, må talan ock väckas

vid den rätt, där någon av dem har att svara.

Genkäromål upptages av den rätt, som upptagit huvudkäromålet.

Talan, som avses i 14 kap. 4 eller 5 §, upptages av den rätt, som upptagit

huvudmålet.

15 §.

Har, sedan stämning delgivits svaranden, ändring inträtt i förhållande,

som betingat domstolens behörighet, vare den utan verkan.

Kunni. Maj.ts proposition nr 5.

23

16 §.

Har skriftligt avtal slutits därom, att uppkommen tvist eller framtida tvist,

härflytande ur angivet rättsförhållande, må väckas vid viss domstol eller att

för tvisten viss domstol ensam skall vara behörig, lände det till efterrättelse,

örn ej annat är stadgat.

17 §.

Ej vare på grund av vad i detta kapitel stadgas rätten behörig att upptaga.

1. tvist, som skall upptagas av annan myndighet än domstol eller av sär­

skild domstol eller enligt lag eller författning skall omedelbart prövas av skilje-

män;

2. tvist, som skall väckas vid viss domstol, om denna enligt lag eller författ­

ning är ensam behörig att upptaga sådan tvist;

3. tvist, som enligt lag må upptagas allenast av rådhusrätt eller i dess ställe

viss häradsrätt, om tvisten väckes vid annan domstol;

4. tvist, som avses i 9 eller 10 § eller eljest enligt lag skall upptagas av

domstol, som där sägs, om tvisten väckes vid annan domstol;

5. äktenskapsmålj

6. tvist, som angår utmätt lös egendom eller giltigheten av lösöreköpsavhand-

ling och enligt lag skall upptagas av rätten i den ort, där egendomen finnes;

eller

7. tvist, som är av beskaffenhet att kunna utan stämning upptagas av dom-

stol.

Ej heller må på grund av vad i detta kapitel stadgas talan väckas vid dom­

stol av annan ordning än den som för tvistens upptagande är i lag föreskriven;

vad nu sagts gälle dock ej tvist, som avses i 13 §.

Yrkande örn kvittning för fordran må icke upptagas av domstol, som enligt

första stycket ej ägt upptaga tvist angående samma fordran.

18 §.

År rätten av annan grund än i 17 § sägs obehörig att upptaga tvist, som

där väckes, skall tvisten dock anses väckt vid rätt domstol, örn ej svaranden

i rätt tid gjort invändning örn domstolens behörighet eller uteblivit från första

inställelsen eller, då förberedelsen är skriftlig, underlåtit att inkomma med

svaromål. Har svaranden uteblivit eller underlåtit att inkomma med svaro­

mål, skall kärandens uppgift om de omständigheter, som betinga domstolens

behörighet, tagas för god, örn svaranden erhållit del därav och anledning ej

förekommer, att den är oriktig.

19 §.

Har lägre rätt upptagit tvist, må fråga om rättens behörighet ej upptagas

av högre rätt, med mindre frågan dit fullföljes eller där väckes av part, som

är berättigad därtill, eller ock tvisten är sådan, att den skall upptagas av annan

myndighet än domstol eller av särskild domstol eller omedelbart av högre rätt

eller enligt lag eller författning skall omedelbart prövas av skiljemän.

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

20 g.

Meddelas i högre rätt beslut, varigenom lägre rätt förklaras icke vara be­

hörig att upptaga mai, som där väckts, äge den högre rätten på yrkande av

part hänvisa målet till lägre rätt, som finnes behörig.

Hava skilda domstolar genom beslut, som vunnit laga kraft, funnits obe­

höriga, äge högsta domstolen, örn någon av dem finnes behörig, på ansökan

av part hänvisa målet till den domstol, av vilken målet bort upptagas.

21

§.

Hava i lag eller författning givits avvikande bestämmelser örn laga domstol,

vare de gällande.

11 KAP.

Om part och ställföreträdare.

1 §•

Envar kan vara part i rättegång.

Rader ej parten över det, varom tvistas, eller rör tvisten rättshandling, som

han ej själv äger inga, föres talan av den som är partens ställföreträdare. Örn

talan på grund av skadegörande handling äge vad i 20 kap. 14 § och 21 kap.

1 § första stycket stadgas motsvarande tillämpning.

2

§.

Bolag, förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan inrättning,

som kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter, kan vara part i rätte-

gang. Lag samma vare i fråga örn kronan samt kommun, vägdistrikt eller

annan sådan menighet.

För part, som nu sagts, föres talan av den som är partens ställföreträdare.

3 §.

Utlänning, som enligt lagen i sitt hemland är oförmögen att föra sin talan,

äge dock föra talan här i riket, örn han enligt svensk lag är behörig därtill.

4 8.

Bevis, att den som i rättegång uppgives vara part eller vill föra talan som

part eller ställföreträdare för part är behörig, må ej fordras, med mindre sär­

skild anledning förekommer därtill.

5 §.

Part skall vid huvudförhandling i underrätt infinna sig personligen, örn

hans närvaro ej kan antagas sakna betydelse för utredningen. Vid huvud­

förhandling i hovrätt eller högsta domstolen vare part skyldig att infinna sig

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

25

personligen, om hans närvaro finnes erforderlig för utredningen. I underrätt

skall part ock infinna sig personligen vid muntlig förberedelse, om det kan

antagas, att förberedelsen därigenom främjas. Vid annan förhandling än nu

nämnts vare part skyldig att infinna sig personligen, om det finnes erforderligt.

Vad nu sagts örn parts skyldighet att infinna sig personligen gälle och

parts ställföreträdare. Äro flera ställföreträdare, äge rätten bestämma, vil­

ken eller vilka skola infinna sig. Äger part ej själv föra sin talan, vare han

dock skyldig att infinna sig personligen, örn hans närvaro finnes erforderlig

för utredningen.

År part eller ställföreträdare skyldig att infinna sig personligen, meddele

rätten förordnande därom.

12 KAP.

Om rättegångsombud.

1 §•

Parts talan må föras genom ombud.

Örn skyldighet för part att infinna sig personligen stadgas i 11 kap. 5 §.

2

§.

Såsom ombud må ej brukas annan än advokat eller den som rätten eljest

med hänsyn till redbarhet, insikter och erfarenhet finner lämplig.

Ombud skall vara svensk medborgare med hemvist inom riket.

Ej må den vara ombud, som är omyndig eller i konkurstillstånd.

3 §.

Lagfaren domare i eller rättsbildad befattningshavare vid allmän domstol

eller allmän åklagare eller utmätningsman må ej vara ombud, med mindre Ko­

nungen för visst mål giver lov därtill.

Ej må nämndeman vid den domstol han tillhör föra annans talan.

4 §.

Står någon till domare, som vid målets behandling är ledamot av rätten, i

sådant förhållande, som avses i 4 kap. 12 §, må han ej brukas som ombud i

målet. Ej heller må någon brukas som ombud, örn han tagit befattning med sa­

ken som domare eller befattningshavare vid domstol eller som ombud för mot­

parten.

5 §.

Visar ombud oredlighet, oskicklighet eller oförstånd eller finnes han eljest

olämplig, skall rätten avvisa honom som ombud i målet. Är ombudet advokat,

skall rätten tillika hos advokatsamfundets styrelse göra anmälan angående örn*-

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

budets förhållande; rätten må ock förordna, att i avbidan på beslut i anledning

av anmälan han icke må brukas som ombud vid den rätten. Är ombudet ej advo­

kat, åge rätten förklara honom obehörig antingen för viss tid eller tills vidare

att brukas som ombud vid den rätten.

6

§.

Avvisas ombud, skall rätten, örn ej parten är tillstädes och själv vill föra

sin talan, förelägga parten att för sig ställa ombud, som kan godkännas. Un­

derlåter parten det och infinner han sig ej personligen, skall han anses som

utebliven.

7 §.

Gör någon, som ej må vara ombud, i rättegång gällande å honom över­

låtet anspråk och finnes sannolikt, att överlåtelsen skett, för att han skall

kunna föra talan i målet, skall rätten förelägga honom att för sig ställa ombud.

Underlåter han det, skall han anses som utebliven.

8

§.

Vill part föra talan genom ombud, skall han giva ombudet fullmakt muntli­

gen inför rätten eller ock skriftligen. Skriftlig fullmakt skall vara egenhändigt

undertecknad av parten.

9 §.

Skriftlig fullmakt skall företes i huvudskrift, när ombudet första gången

vid rätten för talan i målet.

Är, då fullmakt skall forstes, sådan icke tillgänglig, skall rätten giva om­

budet tid att förete den; vad nu sagts gälle ej i fråga örn vade- eller missnöjes-

anmälan. Finnes uppskov olägligt, må rätten fortsätta med handläggningen

av målet, dock utan att däri meddela dom eller slutligt beslut. Utfärdas full­

makt, skall behörigheten anses innefatta vad ombudet tidigare åtgjort i rätte­

gången.

Finner rätten ovisst, huruvida parts underskrift å fullmakt är riktig, må

rätten medgiva anstånd för ovisshetens undanröjande.

Skriftlig fullmakt skall i huvudskrift eller styrkt avskrift bifogas akten.

10

§.

Har innehållet i skriftlig fullmakt överbringats genom telegraf eller tele­

fon enligt vad därom är föreskrivet, vare uppteckning därav gällande som

fullmakt; fullmakten skall dock, örn rätten finner det erforderligt, företes i

huvudskrift för rätten vid påföljd att uppteckningen eljest anses ogill som

fullmakt.

*

Närmare föreskrifter örn överbringande av fullmakt genom telegraf eller

telefon givas av Konungen.

11

§.

Såsom fullmakt för kronan eller kommun, vägdistrikt eller annan sådan

menighet eller allmän inrättning gälle i behörig ordning utfärdat förordnande

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

27

eller utdrag av protokoll över beslut, varigenom ombud förordnats. För bolag,

förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan inrättning må styrkt

utdrag av protokoll över sådant beslut gälla som fullmakt.

12

§.

Fullmakt skall innehålla ombudets namn. Ej må fullmakt ställas till inne­

havaren.

Fullmakt skall avse visst mål eller rättegång i allmänhet. Vill part meddela

fullmakt allenast för viss domstol eller särskilt rättegångstillfälle, skall det

angivas i fullmakten. Muntlig fullmakt gälle allenast i det mål, vari den

givits.

13 §.

Ombud må ej sätta annan i sitt ställe, med mindre parten givit lov därtill.

Äger ombud sätta annan i sitt ställe, må även den, som av ombudet be­

myndigats, överlåta åt annan att föra partens talan, örn ombudet givit lov

därtill.

14 §.

Fullmakt medför behörighet för ombudet att å partens vägnar angående

saken

1. väcka talan samt påkalla åtgärd, även örn åtgärden ankommer å annan

myndighet än rätten;

2. mottaga delgivning av inlagor och andra handlingar, dock ej föreläg­

gande för parten att infinna sig personligen;

3. företaga alla handlingar för utförande av partens talan samt avgiva

svaromål å alla mot parten framställda yrkanden;

4. avstå från yrkande, som framställts av parten, och medgiva motpartens

yrkande;

5. ingå förlikning;

6. söka verkställighet av rättens dom; samt

7. uppbära parten tillerkänd ersättning för rättegångskostnad.

Ej må på grund av fullmakt, som avser rättegång i allmänhet, ombudet

väcka talan eller mottaga stämning angående sak, varom förlikning ej är till­

låten.

Avser fullmakt allenast viss domstol, åge ombudet vid den domstolen samma

behörighet, som sägs i första stycket; ombudet äge ock anmäla missnöje eller

vad mot beslut eller dom, som meddelas av domstolen.

Gäller fullmakt allenast särskilt rättegångstillfälle, äge ombudet vid det

rättegångstillfället samma behörighet, som sägs i första stycket 2—5; ombudet

åge ock anmäla missnöje eller vad mot beslut eller dom, som då meddelas.

15 §.

I ombuds behörighet enligt 14 § må inskränkning ske, allenast såvitt an­

går ombudets rätt att väcka talan, att mottaga delgivning av stämning, att

ingå förlikning, att söka verkställighet av rättens dom eller att uppbära par­

28

ten tillerkänd ersättning för rättegångskostnad; Ilar annan inskränkning skett,

vare den utan verkan.

Har inskränkning, som är tillåten, icke skett i fullmakten, vare den ej gäl­

lande mot rätten och motparten, innan den bragts till deras kännedom munt­

ligen inför rätten eller ock skriftligen.

16

§.

År rättegångs fullmakt ej så avfattad som sägs i 12 §, skall rätten förelägga

parten att avhjälpa felet. Avhjälpes ej felet, må fullmakten icke gälla.

17 §.

Rättegångshandling, som ombud i partens närvaro företagit, vare utan ver­

kan mot parten, örn han genast gör gensaga däremot.

18 §.

Fullmakt kan av parten när som helst återkallas.

Vill ombud avsäga sig partens talan, åligge honom att på grund av full­

makten bevaka partens rätt, till dess denne hunnit vidtaga åtgärd för utföran­

de av sin talan.

Mot rätten och motparten vare återkallelse eller avsägelse ej gällande, in­

nan den bragts till deras kännedom muntligen inför rätten eller ock skrift­

ligen.

19 §.

Dör parten eller förlorar han rådighet över det, varom tvistas, upphör icke

därmed fullmakten att gälla; rätten skall dock, när anledning förekommer där­

till, om rättegången underrätta dödsboet eller partens ställföreträdare.

Har fullmakt givits av parts ställföreträdare och upphör sedan hans behö­

righet, vare fullmakten dock gällande.

20

§.

Den som uppträder som ombud svarar för att han äger behörighet därtill

och vare, örn han ej förmår styrka, att han handlat efter fullmakt eller att

rättegångshandling, som han företagit, blivit av parten godkänd eller ändock

är gällande mot parten, skyldig att ersätta motparten eller annan den kostnad,

som i rättegången uppstått genom att vad han företagit ej är bindande för par­

ten. Örn skyldighet att ersätta annan skada åge vad örn fullmakt i allmänhet

är stadgat motsvarande tillämpning.

21

§.

Vad i detta kapitel stadgas om ombud, som äger föra parts talan, gälle i

tillämpliga delar beträffande ombud för vidtagande av särskild åtgärd.

22

§.

Part äge vid utförande av sin talan anlita biträde. Örn rättegångsbiträde

gälle vad i 2—5 §§ stadgats. Rättegångshandling, som biträde i partens när-

Kungl. Mcij.ts proposition nr 5.

varö företagit, skall anses av parten godkänd, om han ej genast gör gensaga

däremot.

23 §.

Har någon allmän fullmakt att förvalta annans egendom eller eljest hand­

hava annans angelägenheter och är han på grund därav tillika behörig att

föra huvudmannens talan inför rätta, gälle om sådant ombud vad örn ställ­

företrädare är stadgat.

24 §.

Är i lag eller författning särskild föreskrift meddelad örn behörighet att

föra annans talan, vare den gällande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

29

13 KAP.

Om föremål för talan och talans väckande.

1 §•

Talan örn åläggande för svaranden att fullgöra något må upptagas till pröv­

ning, ehuru tiden för fullgörelsen ej inträtt, då målet avgöres, örn

1. fråga är örn tid efter annan återkommande fullgörelser, som ej bero av

redan lämnat eller framtida vederlag eller vilka på grund av redan lämnat

vederlag utgå som pension eller livränta, och någon av dem är förfallen;

2. skyldigheten att fullgöra inträder, först då annan förpliktelse, varom

talan väckts i målet, ej fullgöres;

3. fråga är örn ränta, till dess betalning sker, å förfallen fordran eller örn

annan tilläggsförpliktelse, som följer av huvudförpliktelsen:

4. för käranden är av vikt, att fullgörelse sker å rätt tid, samt särskild an­

ledning förekommer, att svaranden kommer att undandraga sig sådan fullgö­

relse: eller

5. sådan talan i annat fall än nu sagts enligt lag må väckas.

2

§.

Talan om fastställelse, huruvida visst rättsförhållande består eller icke be­

står, må upptagas till prövning, örn ovisshet råder örn rättsförhållandet och

denna länder käranden till förfång.

Beror sakens prövning av frågan, huruvida visst rättsförhållande, som är

stridigt mellan parterna, består eller icke består, må ock talan örn fastställelse

därav upptagas.

Är i lag eljest stadgat, att fastställelsetalan i visst fall må upptagas, vare

det gällande.

3 §.

Väckt talan må icke ändras. Käranden åge dock

1. på grund av omständighet, som inträffat under rättegången eller först då

blivit för honom känd, kräva annan fullgörelse än den, varom talan väckts;

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

2. yrka fastställelse enligt 2 § andra stycket; samt

3. kräva ränta eller annan tillägesförpliktelse, som följer av huvudför­

pliktelsen, så ock eljest framställa nytt yrkande, såvitt det stöder sig på vä­

sentligen samma grund.

Väckes yrkande, som avses i 2 eller 3, sedan målet företagits till huvudför­

handling, och kan yrkandet ej utan olägenhet prövas i målet, må det avvisas.

Ej må sådant yrkande väckas i högre rätt.

Såsom ändring av talan anses icke, att käranden beträffande samma sak in­

skränker sin talan eller, utan att saken ändras, åberopar ny omständighet till

stöd för sin talan.

4 §.

Talan skall väckas genom stämning, om ej annat är stadgat.

Vill käranden enligt 3 § ändra sin talan, må det ske muntligen inför rätten

eller ock skriftligen. Svaranden skall erhålla del därav.

Talan skall anses väckt, då ansökan örn stämning inkom till rätten, eller, om

stämning ej erfordras, då talan framställdes inför rätten.

5 §.

Återkallar käranden sin talan, sedan svaranden ingått i svaromål, och är

saken sådan, att förlikning därom är tillåten, skall, örn svaranden yrkar det,

målet dock prövas.

Är saken ej sådan, som i första stycket sägs, och återkallar käranden, sedan

dom fallit, utan svarandens samtycke sin talan, vare återkallelsen utan

verkan.

6

§.

Ej må ny talan angående fråga, varom redan är rättegång mellan samma

parter, upptagas till prövning.

7 §.

Överlåter käranden det, varom tvistas, å annan, må denne utan ny stämning-

övertaga kärandens talan i målet sådan denna vid hans inträde i rättegången

är; örn överlåtarens skyldighet att svara för rättegångskostnad gälle vad i

18 kap. 10 § stadgas.

Sker överlåtelse å svarandens sida, må den, å vilken överlåtelsen skett, i sva­

randens ställe inträda i målet, örn käranden samtycker därtill.

Har överlåtelse, som nu sagts, å någondera sidan ägt rum, vare den, å vil­

ken överlåtelsen skett, på motpartens yrkande skyldig att efter kallelse inträda

som part i rättegången.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

31

14 KAP.

Om förening av mål och tredje mans deltagande i rättegång.

1 §•

Väcker någon samtidigt flera käromål mot samme svarande, skola de hand­ läggas i en rättegång, örn de stödja sig på väsentligen samma grund.

2

§.

Har samtidigt en kärande väckt käromål mot flera svarande eller flera kä­ rande mot en eller flera svarande, skola målen handläggas i en rättegång, örn de stödja sig på väsentligen samma grund.

3 §.

Vill svaranden till gemensam handläggning väcka talan mot käranden an­ gående samma sak eller sak, som har gemenskap med denna, eller rörande fordran, som kan gå i avräkning mot kärandens, och sker det före huvudför­ handlingen, skola målen handläggas i en rättegång. Käromål, som sålunda förenats med huvudkäromålet, är genkäromål.

4 §.

Vill någon, som ej är part i rättegången, till gemensam handläggning väcka talan mot båda parterna eller endera om det, varom tvistas, och sker det före huvudförhandlingen, skola målen handläggas i en rättegång.

5 §.

Vill part, örn han tappar saken, mot tredje man framställa återgångskrav eller anspråk på skadestånd eller annat dylikt, åge han, innan målet företages till huvudförhandling, till gemensam handläggning med det målet väcka sin talan mot tredje man. Vad nu sagts åge motsvarande tillämpning, örn tredje man i anledning av den utgång saken kan få mellan parterna vill mot någon av dem eller båda väcka talan angående sådant anspråk.

Örn väckande av talan mot tredje man i samband med klander av fång till fast egendom är särskilt stadgat.

6

§.

Mål mellan samma eller olika parter må även i annat fall än nu sagts hand­ läggas i en rättegång, örn det är till gagn för utredningen. När skäl äro där­ till, må de åter särskiljas.

7 §.

Ej må i fall, som avses i 1—6 §§, mål förenas, med mindre målen väckts vid samma domstol och denna är behörig samt för målen samma rättegångsform är tillämplig.

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

8

§.

Äro å någondera sidan flera parter, vare envar av dem i förhållande till

motparten att anse som självständig part.

Är saken sådan, att endast en dom kan givas för alla, som hava del i saken,

skall rättegångshandling, som en medpart företager, gälla till förmån för de öv­

riga, även örn den strider mot deras handlingar.

9 §•

Påstår någon, som ej är part i rättegången, att saken rör hans rätt, och visar

han sannolika skäl för sitt påstående, åge han som interveniént å endera sidan

deltaga i rättegången.

10

§.

Vill någon deltaga i rättegång som intervenient, skall han hos rätten göra

ansökan därom, över ansökan skola parterna höras, örn skäl äro därtill, må

förhandling äga rum med parterna och sökanden. Rätten meddele, så snart

ske kan, beslut över ansökan.

11

§.

Intervenient åge företaga rättegångshandling, som står öppen för parten; han

må dock ej ändra partens talan eller eljest företaga handling, som strider mot

partens, eller annorledes än jämte parten fullfölja talan mot dom eller beslut.

Är pa grund av rättsförhållandets natur eller eljest dom gällande för och

mot intervenienten, som örn den meddelats i rättegång, däri han varit part, åge

han dock ställning av part i rättegången.

12

§.

Menar part, att någon kan som intervenient deltaga i rättegången, åge han

kungöra honom rättegången med anmaning att inträda däri.

Den, för vilken rättegång kungjorts, åge i sin ordning kungöra den för an­

nan, som han menar kunna inträda i rättegången.

Om skyldighet för part att i vissa fall kungöra rättegång är särskilt stadgat.

13 §.

Kungörande av rättegång sker genom delgivning av skriftlig inlaga. Inla­

gan skall även delgivas motparten. I inlagan skola saken och grunden för åt­

gärden angivas.

15 KAP.

Om kvarstad, skingringsförbud och annan handräckning.

1 §•

Har part, som i rättegång yrkat betalning för fordran, visat sannolika skäl

för sin talan och kan skäligen befaras, att motparten genom att avvika eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

33

genom att undanskaffa egendom eller annorledes undandrager sig att gälda

vad genom domen kan antagas komma att åläggas honom, må kvarstad läg­

gas å så mycket av hans lösa egendom, som svarar mot skulden, eller ock, örn

det är tillfyllest, egendomen ställas under förbud att säljas eller skingras.

Skingringsförbud må ock meddelas å fast egendom, som tillhör motparten.

Kvarstad eller skingringsförbud må även läggas å egendom, till vilken

part i rättegång påstått bättre rätt, örn han visat sannolika skäl för sin talan

och det skäligen kan befaras, att motparten undanskaffar, förstör eller väsent­

ligt försämrar egendomen.

Finnes lös egendom, som ställes under skingringsförbud, hos tredje man,

må denne förbjudas att utgiva egendomen.

2

§•

Har part, som i rättegång yrkat betalning för fordran, visat sannolika skäl

för sin talan och kan skäligen befaras, att motparten begiver sig från riket

utan att efterlämna känd egendom, som svarar mot hans gäld, må förbud

meddelas honom att avresa från orten, med mindre han ställer pant eller bor­

gen för skulden. Reseförbud vare ej gällande utöver tre månader efter del-

givningen. Har meddelat reseförbud före nämnda tids utgång hävts eller eljest

upphört att gälla, må nytt reseförbud avse allenast återstoden av sagda tid.

I beslut örn reseförbud skall angivas den ort, där den, mot vilken förbudet

gäller, skall uppehålla sig, samt erinras örn påföljden för överträdelse av för­

budet. överträdes reseförbud, äge rätten på yrkande av parten förordna, att

motparten skall återhämtas och under den tid förbudet gäller hållas i häkte.

3 §.

Har part i rättegång visat sannolika skäl för sin talan och kan skäligen

befaras, att motparten genom att utöva viss verksamhet eller företaga eller

underlåta viss handling eller genom annat sitt förhållande hindrar eller för­

svårar domens verkställande eller väsentligt förringar dess värde för parten,

må vid vite förbud eller annat föreläggande meddelas motparten eller förord­

nas örn egendoms förvaltning av god man eller örn annan åtgärd, som finnes er­

forderlig för säkerställande av partens rätt. Föreläggande eller förordnande,

som nu sagts, må ock meddelas, örn det i annat fall är för parten av synnerlig

vikt och det ej länder motparten till väsentligt förfång.

4

§.

Finnes i rättegång örn bättre rätt till egendom part hava egenmäktigt skilt

motparten från egendomen eller eljest själv tagit sig rätt, må förordnas, att be­

sittning eller annat förhållande, som rubbats, genast skall återställas.

5 §.

Beslut örn åtgärd, som avses i detta kapitel, meddelas av den rätt, där rätte­

gången är.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. I sami. Nr 5.

3

34

Kunni. Maj.ts proposition nr 5.

Fråga om sådan åtgärd må upptagas allenast på yrkande av part.

Yrkande må ej bifallas, med mindre tillfälle lämnats motparten att yttra

sig däröver. Är fara i dröjsmål, må dock rätten omedelbart bevilja åt­

gärden att gälla, till dess annorlunda förordnas.

Åtgärd, som avses i 1, 2 eller 3 §, må ej beviljas, med mindre part, som

begärt åtgärden, hos rätten ställer pant eller borgen för skada, som kan till­

skyndas motparten. Finnes parten ur stånd att ställa sådan säkerhet och har

han visat synnerliga skäl för sin talan, må rätten befria honom därifrån. Från

ställande av säkerhet vare kronan fri. Om pant och borgen galle vad i utsök-

ningslagen är stadgat.

6

§.

Återkallas eller förfaller talan, för vars säkerställande åtgärd enligt 1, 2 eller

3 § meddelats, eller har, då talan avser fordran, ställts pant eller borgen eller

förekomma eljest ej längre skäl för åtgärden, skall den av rätten omedelbart

hävas. Då målet avgöres, pröve rätten, om åtgärden fortfarande skall bestå.

Rätten äge ock i samband med domen förordna om åtgärd, som nu sagts.

Rätten äge, när skäl äro därtill, på yrkande av part förordna, att åtgärd en­

ligt 4 § skall gå åter.

7 §•

Finnes kvarstad böra läggas å arrende, hyra eller annat dylikt, som utgår

av fast egendom, förordne rätten god man att uppbära medlen; rätten meddele

ock den betalningsskyldige förbud att utgiva något till annan än gode mannen.

Meddelas skingringsförbud å fast egendom och är synnerlig fara att egen­

domen genom vanvård eller annorledes väsentligen försämras, äge rätten på

yrkande av part, som begärt åtgärden, förordna god man att förvalta egen­

domen; parten åligge att till bestridande av nödig kostnad för egendomens

förvaltning erlägga förskott med belopp, som bestämmes av rätten.

I övrigt galle om verkställande av åtgärd, som avses i detta kapitel, vad i

utsökningslagen är stadgat.

16 KAP.

Om omröstning.

1 §-

Yppas vid överläggning till dom eller beslut skiljaktiga meningar, skall om­

röstning ske.

I häradsrätt säge ordföranden först sin mening och inhämte därefter nämn­

dens.

Vid omröstning i rådhusrätt så ock i överrätt skall den yngste i rätten först

yttra sig och sedan var efter annan, såsom de hava säte i rätten. Har målet

beretts av viss ledamot, säge han först sin mening.

i

Envar angive de skäl, varå han grundar sin mening.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

35

2

§.

Över fråga, som hör till rättegången, skall röstas särskilt. Äro i saken flera käromål, skall beträffande varje käromål särskild omröst­ ning ske. över fordran, som åberopats till kvittning, skall ock röstas särskilt. Ar beträffande samma käromål fråga örn flera omständigheter, som var för sig äro av omedelbar betydelse för utgången, skola de, såvitt sakens beskaf­ fenhet påkallar det, uppställas till särskild omröstning, örn rättegångskostnad skall röstas särskilt.

Har någon vid tidigare omröstning varit emot det slut, vari de flesta stannat, vare han skyldig att deltaga i senare omröstning.

3 §.

Yppas i häradsrätt annan mening än ordförandens och äro alla i nämnden ense örn skälen och slutet eller förena sig, då i nämnden äro flera än sju, minst sju därom, gälle nämndens mening; i annat fall gälle ordförandens.

Vid omröstning i rådhusrätt så ock i överrätt gälle den mening, som omfat­ tats av mer än hälften av rättens ledamöter; har någon mening erhållit hälf­ ten av rösterna och är bland dem ordförandens, gälle den meningen.

örn omröstning beträffande prövningstillstånd stadgas i 3 kap. 7 §.

4

§.

Yppas vid omröstning i rådhusrätt eller överrätt flera än två meningar, utan att någon enligt 3 § skall gälla, och är fråga om penningar eller annat, som utgör viss myckenhet, skola rösterna för den större myckenheten sammanläg­ gas med rösterna för närmast mindre och, om det erfordras, sammanläggnin­ gen fortsättas efter samma grund, till dess någon mening skall gälla; i annat fall gälle den mening, för vilken rösterna äro flera än för annan, eller, om för flera meningar rösterna äro lika många, den som biträtts av den främste bland dem som röstat för någon av dessa meningar.

5 §.

Är det stridigt, huru omröstning skall ske eller vilken mening skall gälla, skall röstas därom.

6

§.

Är i tvistemål fråga även om ansvar, utdömande av vite, reseförbud eller någons hållande i häkte, gälle örn omröstning därutinnan vad i 29 kap. är stadgat.

7 §.

Har nämnden enligt 3 § bestämt rättens avgörande, svare för detta envar nämndeman, som med sin röst bidragit därtill.

36

Kungl. Mcij.ts proposition nr 5.

17 KAP.

Om dom och. beslut.

1 §•

Rättens avgörande av saken sker genom dom. Annat rättens avgörande träf­

fas genom beslut. Beslut, varigenom rätten annorledes än genom dom skiljer

saken från sig, så ock högre rätts beslut i fråga, som dit fullföljts särskilt, är

slutligt beslut.

2

§.

Dom skall, om huvudförhandling vid rätten ägt rum, grundas å vad vid

förhandlingen förekommit. I domen må ej deltaga domare, som ej övervarit

hela huvudförhandlingen. Har ny huvudförhandling hållits, skall domen grun­

das å vad därvid förekommit.

Då mål avgöres utan huvudförhandling, skall domen grundas å vad hand­

lingarna innehålla och eljest förekommit i målet.

3 §.

Dom må ej givas över annat eller mera, än vad part i behörig ordning yrkat.

År saken sådan, att förlikning därom är tillåten, må dom ej grundas å om­

ständighet, som icke av part åberopats till grund för hans talan.

4

§.

Äro i en rättegång flera käromål och kunna de särskiljas, må dom givas

över något av dem, ehuru handläggningen angående de övriga icke avslutats,

över huvudfordran och fordran, som åberopas till kvittning, må dömas alle­

nast i ett sammanhang. Medgives käromål till någon del, må särskild dom

givas över det som medgivits.

5 §.

Handläggas i en rättegång talan örn fastställelse, huruvida visst rättsförhål­

lande består eller icke består, och tillika talan, vars prövning beror därav, må

särskild dom givas över fastställelsetalan. Beror eljest prövningen av viss ta­

lan av annan talan, som handlägges i samma rättegång, må ock särskild dom

givas över den talan.

Åro i mål, vari talan föres örn fullgörelse, såväl skyldigheten att fullgöra

som fullgörelsens storlek stridiga och finnes med hänsyn till utredningen lämp­

ligt, att dessa frågor avgöras var för sig, må på kärandens begäran särskild

dom givas över skyldigheten att fullgöra.

Då särskild dom enligt denna paragraf givits, äge rätten förordna, att målet

i övrigt skall vila, till dess domen vunnit laga kraft.

6

§.

Förlikas parterna örn det, varom tvistas, och begära de, att rätten stadfäster

förlikningen, skall det ske genom dom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

37

7 §.

Dom skall avfattas skriftligen och i skilda avdelningar angiva:

1. domstolen samt tid och ställe för domens meddelande;

2. parterna samt deras ombud eller biträden;

3. parternas yrkanden och invändningar samt de omständigheter, varå de grundats;

4. domskälen med uppgift å vad i målet är bevisat; samt

5. domslutet. Högre rätts dom skall, i den mån det finnes erforderligt, innehålla redo­ görelse för lägre rätts dom.

Äger part fullfölja talan mot dom eller söka återvinning, skall i domen givas till känna, vad han därvid har att iakttaga. Om underrättelse, som till­ lika skall meddelas i hovrätts dom, stadgas i 54 kap. 14 §.

8

§.

Tredskodom, dom, varigenom kärandens talan bifalles på grund av sva­ randens medgivande, samt dom, varigenom högre rätt fastställer lägre rätts dom, må utfärdas i förenklad form. Närmare bestämmelser därom meddelas av Konungen.

9 §■

Innan dom beslutas, skall överläggning hållas. Har nämnd säte i rätten, framställe ordföranden saken och vad lag stadgar därom.

Då huvudförhandling ägt rum, skall samma eller sist nästa helgfria dag överläggning hållas och, örn det kan ske, dom beslutas och avkunnas. Er­ fordras på grund av målets beskaffenhet rådrum för domens beslutande eller avfattande, må rätten besluta anstånd därmed; domen skall dock, örn ej syn­ nerligt hinder möter, skriftligen avfattas och meddelas inom två veckor efter förhandlingens avslutande. Avkunnas ej domen vid huvudförhandlingen, skall den avkunnas vid annat rättens sammanträde eller ock meddelas genom att den hålles tillgänglig å rättens kansli; vid huvudförhandlingen skall under­ rättelse givas örn tiden och sättet för domens meddelande.

Vad nu sagts om måls avgörande efter huvudförhandling gälle ock, då mål avgöres vid sammanträde för muntlig förberedelse.

Avgöres eljest mål utan huvudförhandling, skall, så snart ske kan, överlägg­ ning hållas samt domen beslutas, skriftligen avfattas och meddelas. Medde­ landet skall ske genom att domen hålles tillgänglig å rättens kansli. Under­ rättelse örn tiden för meddelandet skall senast dagen förut avsändas till par­ terna och anslås å en för allmänheten tillgänglig plats i kansliet.

Avkunnande av dom må ske genom återgivande av domskälen och slutet jämte meddelande av fullföljdshänvisning.

10

§.

Dom skall uppsättas särskilt och underskrivas av de lagfarna domare, som deltagit i avgörandet.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Rättens domar skola, ordnade i nummerföljd efter tiden för deras medde­

lande, för varje år sammanföras till en dombok.

11

§•

Dom åge, sedan tid för talan utgått, rättskraft, såvitt därigenom avgjorts

den sak, varom talan väckts.

Domen äge ock rättskraft, i vad den innefattar prövning av fordran, som

åberopats till kvittning.

Ej må fråga, som sålunda avgjorts, ånyo upptagas till prövning.

Örn särskilda rättsmedel gälle vad därom är stadgat.

12

§.

Vad i 2 och 9 §§ är stadgat örn dom äge motsvarande tillämpning i fråga

örn slutligt beslut. Å sådant beslut skola ock bestämmelserna i 7 och 10 §§ till-

lämpas, örn frågans beskaffenhet fordrar det. Meddelas slutligt beslut i sam­

band med dom, skall det upptagas i domen.

Äger part fullfölja talan mot slutligt beslut eller göra ansökan örn återupp­

tagande, skall i beslutet givas till känna, vad han därvid har att iakttaga. Om

underrättelse, som tillika skall meddelas i hovrätts beslut, stadgas i 54 kap. 14 §.

13 §.

Beslut, som ej är slutligt, skall, i den mån det erfordras, angiva de skäl, varå

beslutet grundas.

Har den som vill föra talan mot beslut under rättegången att anmäla miss­

nöje, skall det tillkännagivas. Skall mot sådant beslut talan föras särskilt,

give rätten ock det till känna. Den som vill föra talan mot beslutet äge hos

rätten erhålla underrättelse örn vad han eljest har att iakttaga.

Meddelas beslut, som ej är slutligt, i samband med dom eller slutligt beslut,

skall det upptagas däri. Skall mot beslutet föras särskild talan, give rätten till

känna, vad den som vill fullfölja talan har att iakttaga.

Om underrättelse, som tillika skall meddelas i hovrätts beslut, stadgas i 54

kap. 14 §.

■14 §.

Rätten äge, när skäl äro därtill, i dom förordna, att den må verkställas utan

hinder av att den icke äger laga kraft.

Beslut under rättegången, mot vilket talan ej må föras särskilt, skall genast

gå i verkställighet. Vad nu sagts gälle ock beslut, varigenom rätten avvisat

ombud eller biträde eller ogillat tredje mans yrkande att få som intervenient

deltaga i rättegången eller utlåtit sig angående ersättning eller förskott till bi­

träde, vittne, sakkunnig eller annan, som ej är part eller intervenient, eller för­

ordnat om någons hällande i häkte eller örn kvarstad, skingringsförbud eller

annan handräckning eller om hävande av sådan åtgärd eller bestämt, att för­

mån av fri rättegång skall upphöra, eller till biträde utsett annan, än part

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

39

föreslagit. Rätten åge, när skäl äro därtill, i beslut, varigenom föreläggande meddelats part eller annan att förete skriftligt bevis eller att tillhandahålla föremål för syn eller besiktning, förordna, att beslutet må verkställas utan hinder av att det icke äger laga kraft.

Är särskild föreskrift meddelad därom, att dom eller beslut, som icke äger laga kraft, må verkställas, vare den gällande.

15 §.

Finner rätten på grund av anmärkning eller eljest, att dom eller beslut till följd av skrivfel, missräkning eller annat dylikt förbiseende innehåller uppen­ bar oriktighet, meddele rätten, sedan parterna erhållit tillfälle att yttra sig, be­ slut örn rättelse.

Rättelse skall antecknas å huvudskriften av domen eller beslutet eller, då beslutet intagits i protokoll, i detta så ock, om det kan ske, å utskrift av domen eller beslutet; därvid skall tillika angivas den dag, då anteckningen göres.

18 KAP.

Örn rättegångskostnad.

1 §•

Part, som tappar målet, skall ersätta motparten hans rättegångskostnad, örn ej annat är stadgat.

2

§.

Angår målet rättsförhållande, som enligt lag ej må bestämmas annorledes än genom dom, må förordnas, att vardera parten skall bära sin rättegångskost­ nad.

3 §.

Finnes den vinnande parten hava inlett rättegång, utan att motparten givit anledning därtill, eller har den vinnande parten eljest uppsåtligen eller genom försummelse föranlett onödig rättegång, skall han ersätta motparten hans rätte­ gångskostnad eller ock, örn omständigheterna föranleda därtill, vardera parten bära sin kostnad.

Var den omständighet, varav utgången berodde, icke före rättegången känd för den tappande parten och hade han ej heller bort äga kännedom därom, må förordnas, att vardera parten skall bära sin kostnad.

4 §.

Äro i samma mål flera yrkanden och vinna parterna ömsom, skall vardera parten bära sin kostnad eller jämkad ersättning tilläggas endera eller ock, såvitt kostnaderna för olika delar av målet kunna särskiljas, ersättnings­ skyldigheten därefter bestämmas. Är vad parten tappat av allenast ringa betydelse, må han dock erhålla full ersättning för sin kostnad.

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, örn parts yrkande bifalles

allenast till en del.

5 §.

Avvisas parts talan, anses parten som tappande.

Avskrives mål på grund av att part återkallat sin talan eller uteblivit, skall

han ersätta motparten hans rättegångskostnad, örn ej särskilda omständig­

heter föranleda, att ersättningsskyldigheten bestämmes annorledes.

Förlikas parterna, skall vardera parten bära sin kostnad, örn ej annat av­

talats.

6

§.

Har part genom att utebliva från rätten eller ej iakttaga föreläggande, som

rätten meddelat, eller genom påstående eller invändning, som han insett eller

bort inse sakna fog, eller annorledes genom vårdslöshet eller försummelse

föranlett uppskov i målet eller eljest vållat kostnad för motparten, vare han

skyldig att ersätta sådan kostnad, huru rättegångskostnaden i övrigt än skall

bäras.

7 §•

Skall part enligt detta kapitel helt eller delvis ersätta motpartens rätte­

gångskostnad och finnes ställföreträdare för parten eller partens ombud eller

biträde hava genom åtgärd, som avses i 3 § första stycket, eller genom vårds­

löshet eller försummelse, som sägs i 6 §, vållat sådan kostnad, åge rätten,

även örn yrkande därom ej framställts, förplikta honom att jämte parten er­

sätta kostnaden.

8

§.

Ersättning för rättegångskostnad skall fullt motsvara kostnaden för rätte­

gångens förberedande och talans utförande jämte arvode till ombud eller bi­

träde, såvitt kostnaden skäligen varit påkallad för tillvaratagande av partens

rätt. Ersättning skall ock utgå för partens arbete och tidsspillan i anledning

av rättegången.

9 §•

Skall rättegångskostnad ersättas av flera medparter, svare de en för alla

och alla för en. I den mån kostnad hänför sig till del av målet, som angår

allenast någon av parterna, eller ock part orsakat kostnad genom vårdslöshet

eller försummelse, som avses i 6 §, skall dock denna kostnad gäldas av den

parten ensam.

År någon enligt 7 § skyldig att jämte part ersätta kostnad, svare de en för

båda och båda för en.

10

§.

Har någon enligt 13 kap. 7 § övertagit kärandens talan, svare han och

käranden, en för båda och båda för en, för den rättegångskostnad, som upp­

kommit före övertagandet; för kostnad, som uppkommit därefter, svare han

ensam.

Den som inträtt i svarandens ställe svane ensam för rättegångskostnaden.

41

11

§•

Skola två eller flera, en för alla och alla för en, svara för rättegångskost­ nad, åge rätten, på yrkande av någon av dem, med hänsyn till omständig­ heterna pröva, huru kostnaden mellan dem skall fördelas eller örn någon av dem skall vidkännas hela kostnaden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

12

§.

I fråga örn skyldighet för intervenient, som icke äger ställning av part i rättegången, att ersätta rättegångskostnad och hans rätt till ersättning för sådan kostnad skall vad i detta kapitel stadgas om part äga motsvarande til­ lämpning; dock svare intervenienten allenast för den särskilda kostnad, som orsakats av interventionen. Ej må den part, å vilkens sida intervenienten del­ tagit, förpliktas att ersätta kostnad, som nu nämnts.

13 §.

Skall kostnad för bevisning eller annan åtgärd enligt rättens beslut utgå av allmänna medel eller utgivas av parterna en för båda och båda för en, gälle i fråga om skyldighet att återgälda sådan kostnad vad i detta kapitel stadgas örn rättegångskostnad. Skola parterna bära var sin rättegångskostnad, må förordnas, att kostnaden skall fördelas med hälften å vardera. Har av all­ männa medel utgått kostnad för parts hämtande till rätten, skall kostnaden återgäldas av parten.

Örn återgäldande av kostnad, som utgått av allmänna medel i anledning av att part åtnjutit fri rättegång, är särskilt stadgat.

14 §.

Part, som vill erhålla ersättning för rättegångskostnad, skall, innan hand­ läggningen avslutas, framställa yrkande därom och uppgiva, vari kostnaden består. Gör han det ej, åge han ej därefter tala å den kostnad, som uppkommit vid samma rätt; dock må part, även örn yrkande ej framställts, erhålla er­ sättning för utskrift av rättens dom eller slutliga beslut.

Då rätten avgör målet, meddele rätten samtidigt beslut angående rättegångs­ kostnaden så ock i fråga, som avses i 13 § första stycket. Ingår i ersättning för rättegångskostnad arvode till ombud eller biträde, skall arvodets belopp angivas.

15 §.

Fullföljes mål från lägre rätt, skall skyldigheten att ersätta rättegångskost­ nad i högre rätt bestämmas med hänsyn till rättegången därstädes.

Örn kostnad i högre rätt i mål angående fråga, som dit fullföljts särskilt, åge vad i detta kapitel stadgas örn mål, som väckts vid lägre rätt, motsvaran­ de tillämpning.

Återförvisas mål, skall frågan örn kostnaden i den högre rätten prövas i samband med målet efter dess återupptagande.

42

Kunni. Maj:ts proposition nr 5.

II. Om rättegången i brottmål.

19 KAP.

Örn. laga domstol.

1 §•

Laga domstol i brottmål är rätten i den ort, där brottet förövades. Brott an­

ses förövat å den ort, där den brottsliga handlingen företogs, och, örn brot­

tet fullbordades å annan ort, även å den orten. Förövades brottet å orter un­

der skilda domstolar, äge de lika behörighet. Har det skett å svenskt fartyg

under resa inom eller utom riket, vare även rätten i den ort, dit den misstänkte

med fartyget först ankommer eller där han gripits eller eljest uppehåller sig,

behörig.

Är, då åtal väckes, ovisst, var brottet förövades, må åtal upptagas av rätten

i någon av de orter, där det kan antagas hava skett, eller i den ort, där den

misstänkte gripits eller eljest uppehåller sig.

2

§.

Åtal för brott, som förövats å ort utom riket eller å utländskt fartyg under

resa inom eller utom riket, upptages, örn ej Konungen för visst fall förordnar

annat, av den rätt, där den misstänkte skall svara i tvistemål i allmänhet, eller

av rätten i den ort, där han gripits eller eljest uppehåller sig.

3 §.

Åtal mot flera gärningsmän för samma brott må, örn det sker samtidigt,

väckas vid den rätt, där någon av dem har att svara. Väckas åtalen å olika

tider, ma vid den rätt, som upptagit åtal mot någon av gärningsmännen, åtal

väckas även mot den eller de övriga.

Åtal för delaktighet i brott må väckas vid den rätt, som upptagit åtal mot

gärningsmannen.

4 §•

Talan örn ansvar för falskt åtal eller falsk angivelse, varå åtal följt, må

väckas vid den rätt, där brottet åtalats.

5 §.

över förseelse i rättegången döme den rätt, där rättegången föres.

Förövar någon annat brott inför domstol vid dess sammanträde, äge samma

rätt döma däröver, örn det med hänsyn till brottets beskaffenhet och andra

omständigheter finnes lämpligt.

6

§.

Har någon förövat flera brott, må åtal för samtliga brotten upptagas av den

rätt, som är behörig att upptaga åtal för något av dem, örn denna med hänsyn

till utredningen samt kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt.

Kungl. Mctj:ts proposition nr 5.

43

7 §•

Har allmänt åtal upptagits av viss domstol och är även annan domstol behörig, äge den förra domstolen, örn synnerliga skäl äro därtill, på fram­ ställning av åklagaren förordna, att målet skall överflyttas till den senare dom­ stolen. Beslut eller annan åtgärd av den förra domstolen vare gällande, till dess den domstol, dit målet överflyttats, förordnar annat.

8

§.

Avvisas mål på den grund, att rätten icke är behörig, äge den dock i avbidan på att åtal väckes vid rätt domstol meddela beslut, som icke utan fara kan uppskjutas.

9 §•

Är i lag eller författning föreskrivet, att åtal skall upptagas omedelbart av högre rätt eller av annan allmän underrätt än den, där den misstänkte enligt 1 eller 2 § har att svara, må ej på grund av vad i detta kapitel stadgas åtalet upptagas av annan domstol. Skall fråga örn ansvar upptagas av annan myn­ dighet än domstol eller av särskild domstol, äge vad i detta kapitel stadgas ej tillämpning.

Avtal, varigenom någon utfäst sig att väcka åtal eller svara vid viss domstol, vare utan verkan.

10

§.

Har lägre rätt upptagit mål, må fråga örn rättens behörighet ej upptagas av högre rätt, med mindre frågan dit fullföljes eller där väckes av part, som är berättigad därtill, eller ock målet skall upptagas av annan myndighet än domstol eller av särskild domstol eller omedelbart av högre rätt eller av annan allmän underrätt än den, där den misstänkte enligt 1 eller 2 § har att svara.

11

§•

Meddelas i högre rätt beslut, varigenom lägre rätt förklaras icke vara be­ hörig att upptaga mål, som där väckts, äge den högre rätten på yrkande av part hänvisa målet till lägre rätt, som finnes behörig.

Hava skilda domstolar genom beslut, som vunnit laga kraft, funnits obehö­ riga, äge högsta domstolen, örn någon av dem finnes behörig, på ansökan av part hänvisa målet till den domstol, av vilken målet bort upptagas.

12

§.

Vad i detta kapitel stadgas äge motsvarande tillämpning i fråga örn domstols befattning med förundersökning och användande av tvångsmedel.

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

20 KAP.

Om rätt till åtal och om målsägande.

1

§•

Fråga om ansvar för brott må ej av rätten upptagas, med mindre åtal för

brottet väckts. Rätten åge dock utan åtal upptaga fråga om ansvar för för­

seelse i rättegången.

2

§.

Allmän åklagare åge tala å brott, som hör under allmänt åtal, örn ej annat

är stadgat.

Om befogenhet för särskild åklagare att tala å brott, som hör under all­

mänt åtal, gälle vad särskilt är föreskrivet.

Åklagare må i högre rätt fullfölja talan även till den misstänktes förmån.

3 §.

Under allmänt åtal höra alla brott, som ej uttryckligen äro undantagna

därifrån.

År för allmänt åtal stadgat särskilt villkor, såsom tillstånd av myndighet

eller angivelse av målsägande, vare det gällande.

4

§.

Innefattar en handling flera brott och hör något av dem under allmänt åtal,

må sådant åtal äga rum även för de övriga.

Har någon angivits för brott, som allenast efter angivelse hör under all­

mänt åtal, och äro flera misstänkta för att hava tagit del i brottet, må all­

mänt åtal äga rum mot dem alla.

5 §.

Brott må av målsägande angivas till åtal hos åklagare eller polismyndighet.

Har angivelse skett hos myndighet å annan ort än den, där åtal för brottet

må väckas, skall angivelsen omedelbart tillställas myndigheten i den orten.

6

§•

Allmänt åtal skall äga rum, då tillräckliga skäl föreligga, att den miss­

tänkte är skyldig till brottet. Kan den misstänkte på grund av otillräknelig-

het ej fällas till ansvar för gärningen, må åtal dock äga rum.

Att strafföreläggande må i visst fall träda i stället för åtal, stadgas i 48

kap.

7 §•

Allmänt åtal må av åklagaren eftergivas:

1. örn å brottet icke kan följa svårare straff än böter och det är uppenbart,

att den misstänktes lagföring ej är påkallad ur allmän synpunkt; eller

2. om brottet förövats, innan den misstänkte dömts för annat av honom för­ övat brott eller till fullo undergått straff eller annan påföljd för sådant brott, och det är uppenbart, att brottet i jämförelse med det andra brottet är med hänsyn till påföljden utan nämnvärd betydelse.

Finnas tillräckliga skäl för eftergift ej längre föreligga, må den återkallas. Närmare föreskrifter örn eftergift av atal meddelas av Konungen.

Är i lag eller författning särskild föreskrift meddelad örn eftergift av åtal, vare den gällande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

40

8

§.

Målsäganden må ej väcka åtal för brott, som hör under allmänt åtal, med mindre han angivit brottet och åklagaren beslutat, att åtal ej skall äga rum.

Har åklagare väckt talan, äge målsäganden biträda åtalet; han må ock i högre rätt fullfölja talan.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må den som angivits eller åtalats för brott väcka talan örn ansvar för falsk angivelse eller falskt åtal.

9 §.

Sedan dom fallit, må ej allmänt åtal nedläggas. Nedlägges allmänt åtal på den grund, att tillräckliga skäl, att den miss­ tänkte är skyldig till brottet, ej föreligga, må målsäganden övertaga åtalet; han skall dock hos rätten göra anmälan därom inom den tid, högst en må­ nad, som av rätten bestämmes, sedan han erhöll vetskap örn nedläggandet, övertager ej målsäganden åtalet, äge han icke därefter väcka atal för brottet; örn den tilltalade yrkar det, skall frikännande dom meddelas.

10

§.

Vad i 8 och 9 §§ stadgats örn rätt för målsäganden att väcka åtal eller över­ taga eller i högre rätt fullfölja väckt åtal gälle icke i fråga om ämbetsbrott, för vilket åtal skall upptagas omedelbart av högre rätt.

11

§•

Äro i fråga örn samma brott flera målsägande, gälle angivelse eller åtal av en målsägande även för de övriga.

12

§.

Har målsäganden genom förlikning eller eljest utfäst sig att ej angiva brottet eller tala därå eller har han återkallat angivelse eller nedlagt åtal, må han ej därefter angiva brottet eller tala därå. Hör brottet allenast efter angivelse under allmänt åtal och har utfästelsen gjorts eller angivelsen åter­ kallats, innan allmänt åtal väckts, må allmänt åtal för brottet ej därefter äga rum.

46

13 §.

Har någon genom brott blivit dödad, åge hans efterlevande make, bröst­

arvinge, fader, moder eller syskon eller den som stått i adoptivförhållande

till honom samma rätt som målsägande att angiva brottet eller tala därå.

Avlider eljest den, mot vilken brott är begånget eller som därav blivit för­

närmad eller lidit skada, åge närstående, som nu sagts, samma rätt att angiva

brottet eller tala därå, som tillkom den avlidne, örn icke av omständigheterna

framgår, att denne ej velat angiva eller åtala brottet.

14 §.

Är målsäganden omyndig och rör brottet egendom, varöver han ej råder, el­

ler rättshandling, som han ej själv äger ingå, åge hans ställföreträdare an­

giva brottet eller tala därå. Rör brottet den omyndiges person, åge den som

har vårdnaden om honom angiva brottet eller tala därå; har den omyndige

fyllt aderton år, åge han ock själv angiva brottet eller tala därå. Vad i 11 kap.

2 5 §§ är stadgat om part och ställföreträdare i tvistemål åge motsvarande

tillämpning beträffande målsägande, även om han ej för talan.

Örn rättegångsombud för målsägande gälle vad i 12 kap. är stadgat.

15 §.

Höres målsäganden i anledning av åklagarens talan och har han icke biträtt

åtalet eller eljest fört talan jämte åklagaren, åge han rätt till ersättning och

förskott enligt vad om vittne är stadgat.

16 §.

Är i lag eller författning stadgat, att åtal för brott må väckas av annan en­

skild än målsägande, skall han i fråga örn rätt att angiva brottet eller tala

därå samt åtal, som väckes av honom, anses som målsägande.

Kunql. Maj.ts proposition nr 5.

21 KAP.

Om den misstänkte och hans försvar.

1

§•

Den misstänkte åge själv föra sin talan. Är han omyndig, skall rätten, om

det med hänsyn till brottets beskaffenhet eller eljest finnes erforderligt, höra

den som har vardnaden örn honom; denne åge ock föra talan för den omyn­

dige.

Har den misstänkte avlidit, åge hans efterlevande make, bröstarvinge, fa­

der, moder eller syskon eller den som stått i adoptivförhållande till honom föra

talan mot dom, såvitt genom denna fastställts, att den misstänkte förövat gär­

ningen.

47

2

§•

Den misstänkte skall vid huvudförhandling i underrätt infinna sig person­

ligen i mål örn allmänt åtal för brott, varå straffarbete kan följa, så ock i an­

nat mål, om hans närvaro ej kan antagas sakna betydelse för utredningen. Vid

huvudförhandling i hovrätt skall den misstänkte infinna sig personligen, örn

han av underrätten dömts till straffarbete för brottet eller anledning förekom­

mer till ådömande av sådant straff, så ock eljest, örn hans närvaro finnes er­

forderlig för utredningen. Vid huvudförhandling i högsta domstolen vare den

misstänkte skyldig att infinna sig personligen, om hans närvaro finnes erfor­

derlig för utredningen. I underrätt skall den misstänkte ock infinna sig per­

sonligen vid muntlig förberedelse, örn det kan antagas, att förberedelsen där­

igenom främjas. Vid annan förhandling än nu nämnts vare han skyldig att in­

finna sig personligen, örn hans närvaro finnes erforderlig.

Är den misstänkte skyldig att infinna sig personligen, meddele rätten för­

ordnande därom.

Då den misstänkte ej är skyldig att infinna sig personligen, må hans talan

föras genom ombud. Örn ombud gälle vad i 12 kap. är stadgat.

3 §.

Vid sin talans förberedande och utförande må den misstänkte biträdas av

försvarare.

Försvarare utses av den misstänkte. År den misstänkte under aderton år eller

sinnessjuk eller sinnesslö, utses försvarare av den som har vårdnaden om honom.

Har den misstänkte för sig ställt rättegångsombud, anses ombudet som för­

svarare. Om försvarare åge vad i 12 kap. 2—5 §§ är stadgat motsvarande till­

ämpning.

Har den misstänkte ej utsett försvarare eller avvisas av honom utsedd för­

svarare och finnes på grund av sakens beskaffenhet eller eljest hans rätt icke

kunna utan biträde tillvaratagas, skall offentlig försvarare förordnas för ho­

nom. Är den misstänkte anhållen eller häktad, skall även eljest, örn han be­

gär det, offentlig försvarare förordnas.

4 §.

Offentlig försvarare förordnas av rätten; har rätten skilt saken från sig, åge

den, till dess talan av den misstänkte fullföljts eller tiden för sådan talan ut­

gått, förordna försvarare att biträda honom i högre rätt.

Fråga örn förordnande av offentlig försvarare skall upptagas, då framställ­

ning därom göres eller rätten eljest finner anledning därtill.

b §•

Till offentlig försvarare skall förordnas advokat, som finnes lämplig därtill.

Företrädesvis bör anlitas någon, som vid rätten brukas som rättegångsombud.

Har den misstänkte till offentlig försvarare föreslagit någon, som är bellö-

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

rig därtill, skall han förordnas, om ej hans anlitande skalle medföra avsevärt

ökade kostnader eller eljest särskilda skäl föranleda annat.

6

§.

Förordnande av offentlig försvarare må av rätten återkallas, örn giltigt skäl

därtill förekommer. Utser den misstänkte själv annan försvarare, skall för­

ordnandet återkallas, om ej därav skulle uppstå synnerlig olägenhet.

Offentlig försvarare må ej utan rättens medgivande sätta annan i sitt ställe.

7 §.

Försvarare skall med nit och omsorg tillvarataga den misstänktes rätt och

i detta syfte verka för sakens riktiga belysning.

Försvarare bör, så snart ske kan, genom överläggning med den misstänkte

förbereda försvaret.

8

§.

Försvarare äge under förundersökningen och målets behandling vid rätten

göra framställning och vidtaga åtgärd, som erfordras för tillvaratagande av

den misstänktes rätt, så ock, örn målet fullföljes, biträda honom i högre rätt.

9 §.

Försvarare för den som är anhållen eller häktad må ej förvägras att sam­

manträffa med honom. Försvararen äge i enrum meddela sig med den an­

hållne eller häktade; annan än advokat dock endast örn undersöknings!edaren

eller åklagaren medgiver det eller rätten finner det kunna ske utan men för

utredningen eller för ordningen eller säkerheten å förvaringsplatsen.

Offentlig försvarare så ock av den misstänkte utsedd försvarare, som upp-

givits för rätten, skola kallas till huvudförhandling eller annat rättens sam­

manträde för förhandling.

10

§.

Offentlig försvarare äge av allmänna medel åtnjuta arvode så ock ersätt­

ning för kostnad och tidsspillan efter vad rätten prövar skäligt.

Ej må offentlig försvarare av den misstänkte förbehålla sig ytterligare er­

sättning; har sådant förbehåll skett, vare det utan verkan.

22 KAP.

Om enskilt anspråk i anledning av brott.

1 §•

Talan mot den misstänkte eller annan örn enskilt anspråk i anledning av

brott må föras i samband med åtal för brottet. Upptages ej anspråket i sam­

band med åtalet, skall talan föras i den för tvistemål stadgade ordningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

49

2

§.

Grundas enskilt anspråk å brott, som bör under allmänt åtal, vare åklaga­

ren på målsägandens begäran skyldig att i samband med åtalet förbereda och

utföra även målsägandens talan, örn det kan ske utan olägenhet och hans

anspråk ej finnes obefogat. Vill målsäganden, att anspråket upptages i sam­

band med åtalet, åligge honom att till undersökningsledaren eller åklagaren

anmäla anspråket med uppgift å de omständigheter, varå det grundas.

Finner undersökningsledaren eller åklagaren vid utredning angående brott,

att enskilt anspråk må grundas å brottet, skall han, örn det kan ske, i god tid

före åtalet underrätta målsäganden därom.

3 §.

Föres i särskilt mål vid rätten talan örn enskilt anspråk i anledning av brott,

åge rätten, örn det finnes lämpligt, förordna, att talan skall upptagas till be­

handling i samband med åtalet.

4 §.

Om rätt för den tilltalade eller annan, mot vilken målsäganden för talan,

eller för tredje man att till gemensam handläggning med åtalet väcka talan,

som avses i 14 kap. 5 §, åge vad i nämnda lagrum är stadgat motsvarande

tillämpning.

5 §.

Har talan örn enskilt anspråk upptagits till behandling i samband med

åtalet, äge rätten, när skäl äro därtill, förordna, att talan skall som särskilt

mål handläggas i den för tvistemål stadgade ordningen.

6

§.

Nedlägges eller avvisas åtal eller förklaras målsäganden hava förlorat sin

rätt att tala å brottet, förordne rätten, örn part yrkar det, att talan örn det

enskilda anspråket skall som särskilt mål handläggas i den för tvistemål stad­

gade ordningen. Framställes ej sådant yrkande, skall talan i målet anses

förfallen.

Återkallar part sin talan angående det enskilda anspråket, sedan motparten

ingått i svaromål, skall, örn denne yrkar det, talan dock prövas. Framställes

ej sådant yrkande, skall talan i målet anses förfallen.

7 §.

Föres talan örn enskilt anspråk på grund av brott i samband med åtalet och

finnes, att den åtalade gärningen icke är straffbar, må talan dock prövas i

målet.

8

§.

Talan örn enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott, för vilket åtal skall

upptagas omedelbart av högre rätt, må ej väckas av målsäganden, med mindre

åtal för brottet äger rum eller talan biträdes av åklagaren.

Bihang till riksdagens protokoll 19i2. i sami. Nr 5.

4

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

23 KAP.

Om förundersökning.

1 §•

Förundersökning skall inledas, så snart på grund av angivelse eller eljest

anledning förekommer, att brott, som hör under allmänt åtal, förövats.

Hör brottet allenast efter angivelse under allmänt åtal, må, ehuru angi­

velse ej skett, förundersökning inledas, örn angivelse icke kan utan fara av­

vaktas; målsäganden skall dock, så snart ske kan, underrättas. Angiver han

ej då brottet till åtal, skall förundersökningen nedläggas.

2 §•

Tinder förundersökningen skall utredas, vem som skäligen kan misstänkas

för brottet och örn tillräckliga skäl föreligga för åtal mot honom, samt målet

så beredas, att bevisningen kan vid huvudförhandlingen förebringas i ett sam­

manhang.

3 §.

Förundersökningen inledes av polismyndighet eller åklagaren. Har för­

undersökningen inletts av polismyndighet, skall åklagaren, så snart någon

skäligen kan misstänkas för brottet eller det eljest av särskilda skäl finnes

påkallat, övertaga ledningen av undersökningen.

Åklagaren åge, då undersökningen ledes av polismyndighet, meddela an­

visningar rörande undersökningens hedrivande.

Då förundersökningen ledes av åklagaren, åge han vid undersökningens verk­

ställande anlita biträde av polismyndighet så ock uppdraga åt polisman att

vidtaga särskild till undersökningen hörande åtgärd, örn dess beskaffenhet

tillåter det.

4 §.

Vid förundersökningen skola ej blott de omständigheter, som tala emot den

misstänkte, utan även de som äro gynnsamma för honom heaktas och bevis,

som är till hans förmån, tillvaratagas. Undersökningen bör så bedrivas, att

ej någon onödigt utsättes för misstanke eller får vidkännas kostnad eller olä­

genhet.

Förundersökningen skall bedrivas så skyndsamt omständigheterna medgiva.

Finnes ej längre anledning till dess fullföljande, skall den nedläggas.

5 §•

Skall enligt 21 kap. 3 § offentlig försvarare utses för den misstänkte, åligge

undersökningsledaren att göra anmälan därom hos rätten.

6

§■

Under förundersökningen må förhör hållas med envar, som antages kunna

lämna upplysning av betydelse för utredningen.

51

7 §•

Underlåter den som kallats till förhör utan giltig orsak att hörsamma kal­

lelsen och överstiger ej våglängden mellan den plats, som utsatts för förhöret,

och den, där han har sin bostad eller vid kallelsens mottagande uppehöll sig,

femton kilometer, må han hämtas till förhöret.

Utan föregående kallelse må den som uppehåller sig inom en våglängd av

femton kilometer från den plats, där förhör skall hållas, hämtas till förhöret,

om undersökningen avser brott, varå frihetsstraff kan följa, och det skäligen

kan befaras, att han ej skulle hörsamma kallelse eller i anledning av kallelse

skulle genom undanröjande av bevis eller på annat sätt försvåra utredningen.

Är den som skall höras anhållen eller häktad, skall han inställas å plats,

som bestämts för förhöret.

8

§•

På tillsägelse av polisman vare den som är tillstädes å plats, där brott förö­

vas, skyldig att medfölja till förhör, som hålles omedelbart därefter. Vägrar

han utan giltig orsak, må han av polismannen medtagas till förhöret.

9 §•

Ej vare någon, som icke är anhållen eller häktad, skyldig att kvarstanna för

förhör längre än sex timmar. Einnes det vara av synnerlig vikt, att den som

kan misstänkas för brottet är tillgänglig för fortsatt förhör, vare han dock

skyldig att kvarstanna ytterligare sex timmar.

Sedan förhöret avslutats eller tiden, då den hörde är skyldig att kvarstanna,

utgått, åge han omedelbart avlägsna sig; utan synnerliga skäl må ej fordras,

att han infinner sig till nytt förhör tidigare än tolv timmar därefter.

10

§.

Vid förhör skall såvitt möjligt ett av undersökningsledaren anmodat tro­

värdigt vittne närvara.

Undersökningsledaren har att bestämma, huruvida annan än vittne må över­

vara förhör. Vid förhör, som enligt 18 § andra stycket hålles på den miss­

tänktes begäran, åge han och hans försvarare att närvara. Även vid annat

förhör må, om det kan ske utan men för utredningen, försvarare vara tillstä­

des.

Är den som höres under femton år, bör, örn det kan ske utan men för utred­

ningen, den som har vårdnaden om honom vara närvarande vid förhöret.

Undersökningsledaren åge förordna, att vad som förekommit vid förhör icke

får uppenbaras.

11

§•

Är den misstänkte eller hans försvarare närvarande vid förhör, må han i

den ordning undersökningsledaren bestämmer framställa frågor till den som

höres. Utan undersökningsledarens tillstånd må ej annan, som är närvarande

vid förhör, därunder meddela sig med den hörde.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

12

§.

Under förhör må ej i syfte att framkalla bekännelse eller uttalande i viss

riktning användas medvetet oriktiga uppgifter, löften eller förespeglingar örn

särskilda förmåner, hot, tvång, uttröttning eller andra otillbörliga åtgärder.

Den som höres må icke förmenas att intaga sedvanliga måltider eller åtnjuta

nödig vila.

13 §.

Vägrar någon vid förhör att yttra sig angående omständighet, som är av

vikt för utredningen, och är han, örn åtal väckes, skyldig att i målet vittna där­

om, eller finnes eljest för utredningen erforderligt, att någon, som är skyldig

att vittna i målet, redan under förundersökningen höres som vittne, må på un-

dersökningsledarens begäran vittnesförhör med honom äga rum inför rätten.

Örn förhöret gälle i tillämpliga delar vad örn bevisupptagning utom huvud­

förhandling är stadgat.

14 §.

Undersökningsledaren äge inhämta yttrande av sakkunnig. Finnes redan

under förundersökningen sakkunnig böra utses av rätten, äge undersöknings­

ledaren framställa begäran därom. Han äge ock hos rätten begära föreläg­

gande, att skriftligt bevis skall företes eller föremål tillhandahållas för be­

siktning.

15 §.

Ar fara, att bevis, som skall åberopas vid huvudförhandlingen, därförinnan

går förlorat eller då endast med svårighet kan föras, må på yrkande av under­

sökningsledaren eller den misstänkte rätten genast upptaga beviset. Örn be­

viset gälle i tillämpliga delar vad örn bevis, som upptages utom huvudförhand­

ling, är stadgat.

16 §.

Örn användande av tvångsmedel under förundersökningen gälle vad i 24—

28 kap. stadgas.

17 §.

Erfordras under förundersökningen förhör eller annan åtgärd å ort utom

undersökningsledarens tjänstgöringsområde, äge han anlita biträde av polis­

myndighet å den ort, där åtgärden skall vidtagas.

18 §.

Då förundersökningen fortskridit så långt, att någon skäligen misstänkes

för brottet, skall han, då han höres, underrättas örn misstanken. Så snart det

kan ske utan men för utredningen, skall tillfälle lämnas honom och hans för­

svarare att taga kännedom örn vad vid undersökningen förekommit samt att

angiva den utredning de anse önskvärd och att eljest anföra vad de akta nö­

digt. Ej må åtal beslutas, innan tillfälle därtill beretts dem.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

53

Begär den misstänkte, att förkor skall hållas med någon eller att annan ut­ redning skall förebringas, skall begäran efterkommas, örn det kan antagas, att åtgärden skulle äga betydelse för undersökningen. Avslås framställningen, skola skälen därför angivas.

19 §.

Har undersökningsledaren, ehuru han slutfört den utredning han anser er­ forderlig, ej bifallit begäran, som avses i 18 § andra stycket, eller förmenar den misstänkte, att annan brist i utredningen föreligger, må han göra anmälan därom hos rätten.

Då anmälan inkommit till rätten, skall den, så snart ske kan, upptaga an­ mälan till prövning. När skäl äro därtill, må rätten hålla förhör med den misstänkte eller annan eller vidtaga den åtgärd i övrigt, som finnes påkallad.

20

§.

Då förundersökningen avslutas, skall undersökningsledaren meddela beslut, huruvida åtal skall väckas.

21

§■

Vid förundersökningen skall protokoll föras över vad därvid förekommit av betydelse för utredningen.

Sedan utsaga av misstänkt eller annan upptecknats, skall, innan förhöret av­ slutas, utsagan uppläsas eller tillfälle på annat sätt lämnas att granska upp­ teckningen samt den hörde tillfrågas, örn han har något att erinra mot innehål­ let. Erinran, som ej föranleder ändring, skall antecknas. Därefter må uppteck­ ningen ej ändras. Har utsagan först efter granskningen antecknats i proto­ kollet, skall uppteckningen biläggas handlingarna.

I mindre mål må i stället för protokoll föras kortfattade anteckningar över det väsentliga, som förekommit vid förundersökningen.

Så snart åtal beslutats, åge den misstänkte eller hans försvarare på begäran erhålla avskrift av protokoll eller anteckningar från förundersökningen.

22

§.

Förundersökning enligt detta kapitel vare, örn tillräckliga skäl för åtal än­ dock föreligga, ej erforderlig beträffande brott, varå icke kan följa svårare straff än böter, eller beträffande brott, som avses i 45 kap. 2 § första eller andra stycket. Ej heller vare förundersökning erforderlig i mål, som skall upptagas omedelbart av högre rätt, med mindre anledning förekommer till ådömande av frihetsstraff eller avsättning.

Vill åklagaren utvidga väckt åtal, må det ske, utan att förundersökning en­ ligt detta kapitel ägt rum.

23 §.

Finnes, sedan åtal väckts, ytterligare utredning erforderlig, gälle därom i tillämpliga delar vad i detta kapitel stadgas.

54

24 §.

Närmare föreskrifter om undersökningsledares verksamhet samt örn proto­

koll och anteckningar vid förundersökning meddelas av Konungen.

Kunell. Maj.ts proposition nr 5.

24 KAP.

Om häktning och anhållande.

1 §•

Är någon på sannolika skäl misstänkt för brott, varå frihetsstraff kan följa,

må han häktas, örn med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes

förhållande eller annan omständighet skäligen kan befaras, att han avviker

eller annorledes undandrager sig lagföring eller straff eller genom undanrö­

jande av bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning, eller ock anled­

ning förekommer, att han fortsätter sin brottsliga verksamhet. Har den miss­

tänkte stadigt hemvist inom riket och kan å brottet icke följa svårare straff

än fängelse, må fara, att han avviker, ej anses föreligga, med mindre han gjort

förberedelse eller försök därtill.

Kan å brottet icke följa lindrigare straff än straffarbete i två år, skall

häktning ske, örn det ej är uppenbart, att anledning därtill saknas.

Pinnes uppenbart, att den misstänkte kommer att dömas allenast till böter

eller mistning av befattning på viss tid, må häktning icke ske.

2

§.

Den som på sannolika skäl misstänkes för brott må, oberoende av brottets

beskaffenhet, häktas, örn han är okänd och undandrager sig att uppgiva namn

och hemvist eller anledning förekommer, att hans uppgift därom är osann, så

ock örn han saknar hemvist inom riket och det skäligen kan befaras, att han

genom att begiva sig från riket undandrager sig lagföring eller straff.

3 §•

Kan på grund av den misstänktes ungdom eller hans sjukdom häktning anta­

gas medföra allvarligt men för honom och finnes sådan övervakning kunna ord­

nas, att skäl till hans häktning ej längre föreligga, må han ej häktas. Kvinna,

som är havande i framskridet tillstånd eller som fött så kort tid förut, att häkt­

ning kan antagas medföra allvarligt men för henne eller barnet, må ej häktas,

med mindre det är uppenbart, att betryggande övervakning ej kan ordnas. Vill

den misstänkte ej underkasta sig övervakning, som nu nämnts, skall häkt­

ning ske.

Att reseförbud må träda i stället för häktning, stadgas i 25 kap.

4 §.

Beslut örn häktning meddelas av rätten.

55

5 §.

Förekomma mot någon skäl till häktning, må han i avbidan på rättens be­ slut därom anhållas.

Äro ej fulla skäl till häktning, må den misstänkte dock anhållas, om det finnes vara av synnerlig vikt, att han i avbidan på ytterligare utredning tages i förvar.

Beslut örn anhållande meddelas av undersökningsledaren eller åklagaren.

6

§.

Har den, vilkens anhållande beslutats, avvikit eller är han eljest ej tillstä­ des, då beslutet meddelas, skall, så snart beslutet verkställts, anmälan därom göras hos anhållningsmyndigheten.

Avviker den som misstänkes för brott och förekomma skäl till hans anhållan­ de, må han av anhållningsmyndigheten efterlysas.

7 §•

Förekomma mot någon skäl till anhållande men kan beslut därom icke utan fara avvaktas, må polisman även utan sådant beslut gripa honom.

Träffas den som begått brott, varå frihetsstraff kan följa, å bar gärning eller flyende fot, må han gripas av envar. Envar må ock gripa den som är efterlyst för brott. Den gripne skall skyndsamt överlämnas till närmaste polisman.

Då någon gripits, skall anmälan därom skyndsamt göras hos anhållnings­ myndigheten; den har att efter förhör, som avses i 8 §, omedelbart besluta, örn den gripne skall anhållas eller frigivas.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 5.

8 §•

Den som anhållits enligt 6 § eller gripits enligt 7 § skall, sa snart ske kan, för förhör inställas för anhållningsmyndigheten eller för polisman, åt vilken uppdragits att hålla förhöret.

9 §•

Då någon anhålles, skall han erhålla besked örn det brott misstanken avser. Den anhållnes husfolk eller närmaste anhöriga skola ock, så snart det kan ske utan men för utredningen, underrättas örn anhållandet. Sådan underrät­ telse må dock ej utan synnerliga skäl lämnas mot den anhållnes önskan.

10 §.

Förekomma ej längre skäl för anhållande, skall den misstänkte omedelbart frigivas.

11

§.

Den som är anhållen skall hållas i förvar men må eljest ej underkastas annan inskränkning i sin frihet, än som påkallas av ändamålet med anhållan­

56

Kungl. Majlis proposition nr 5.

det, ordningen å förvaringsplatsen eller allmän säkerhet. Vid hans förvaring

eller förflyttning skall så förfaras, att den ej väcker onödig uppmärksamhet.

12

§.

Anhållningsmyndigheten skall, örn ej den anhållne frigives, sist dagen

efter den, då beslut örn anhållande meddelades eller då den anhållne enligt

8 § inställdes till förhör, till rätten avlåta framställning örn hans häktande.

Finnes för prövning av häktningsfrågan ytterligare utredning erforderlig, må

med framställningen anstå, dock skall den avlåtas, så snart ske kan, och sist

å femte dagen efter den, då beslut örn anhållande meddelades eller den anhållne

inställdes för förhör. Göres ej framställning, som nu sagts, skall den anhållne

omedelbart frigivas.

I samband med framställningen skall till rätten överlämnas protokoll eller an­

teckningar över vad dittills förekommit under förundersökningen; med rättens

medgivande må dock med överlämnandet anstå viss kort tid. Påkallas förhör med

annan än den anhållne, skall ock uppgift lämnas därom.

13 §.

Då framställning enligt 12 § inkommit, skall rätten, så snart ske kan, och,

örn synnerligt hinder ej möter, sist å fjärde dagen därefter hålla förhandling i

häktningsfragan. Utsättes huvudförhandling att hållas inom en vecka, sedan

framställningen inkom, må dock, örn ej rätten finner särskild förhandling böra

äga rum, med förhandlingen anstå till huvudförhandlingen.

14 §.

_ Vid förhandling i häktningsfrågan skall den som yrkat häktning så ock, örn

ej synnerligt hinder möter för den anhållnes inställande, denne vara tillstädes.

Den som yrkat häktning skall angiva de omständigheter, varå yrkandet

grundas. Den anhållne och hans försvarare skola erhålla tillfälle att yttra sig.

Utöver vad handlingarna från förundersökningen innehålla samt parterna eljest

anföra må utredning ej förebringas, med mindre särskilda skäl äro därtill.

15 §.

Förhandlingen skall såvitt möjligt fortgå utan avbrott, till dess frågan kan

avgöras. Uppskov må ej äga rum, med mindre synnerliga skäl äro därtill, och

utan den misstänktes begäran ej längre än fyra dagar.

Uppskjutes förhandlingen, skall, örn ej rätten bestämmer annat, anhållan­

det fortfara.

16 §.

Sedan förhandlingen avslutats, skall rätten omedelbart meddela beslut i

häktningsfrågan. Beslut örn häktning skall innehålla uppgift å det brott

misstanken avser samt kort angiva grunden för häktningen.

Beslutas ej häktning, förordne rätten, att den anhållne omedelbart skall

frigivas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

57

17 §.

Fråga om häktning av den som ej är anhållen må upptagas på yrkande

av undersökningsledaren eller åklagaren. Efter åtalet åge rätten även på

yrkande av målsäganden så ock självmant upptaga fråga därom.

Då fråga örn häktning väckts, skall, så snart ske kan, förhandling äga rum

inför rätten. Örn sådan förhandling gälie i tillämpliga delar vad i 14—16 §§

är stadgat. Har den misstänkte kallats till förhandlingen eller förekommer

anledning, att han avvikit eller eljest håller sig undan, utgöre dock hans ute-

varo ej hinder för förhandlingen. Uteblir målsäganden, ehuru han kallats till

förhandlingen, må frågan avgöras utan hinder därav.

Har rätten beslutat häktning av någon, som ej är vid rätten tillstädes, skall,

så snart beslutet verkställts, anmälan därom göras hos rätten.

18 §.

Då rätten beslutar häktning enligt 16 § av anhållen eller enligt 17 § av någon,

som är vid rätten tillstädes, eller då anmälan örn häktningsbesluts verkställande

inkommer, skall, örn ej åtal redan väckts, rätten utsätta den tid, inom vilken

åtal skall väckas. Denna må ej bestämmas längre, än som finnes oundgängligen

erforderligt.

överstiger den utsatta tiden två veckor, skall rätten, så länge den miss­

tänkte är häktad och till dess åtal väckts, med högst två veckors mellanrum

ånyo hålla förhandling, som sägs i 14—16 §§, och därvid särskilt tillse, att

utredningen bedrives så skyndsamt som möjligt. Finnes med hänsyn till

utredningens beskaffenhet eller av annan omständighet uppenbart, att förhand­

ling inom nu angiven tid skulle vara utan betydelse, må dock rätten bestämma

längre tids mellanrum.

Finnes den utsatta tiden otillräcklig, må rätten, örn framställning därom

göres före tidens utgång, medgiva förlängning av tiden.

19 §.

Har ej inom tid, som avses i 18 §, åtal väckts eller till rätten inkommit

framställning örn förlängning av tiden eller förekomma eljest ej längre skäl

för häktning, förordne rätten omedelbart, att den häktade skall frigivas.

20

§.

Väckes i mål, som fullföljts till högre rätt, fråga örn häktning, äge denna

utan förhandling besluta däröver; är den misstänkte anhållen, skall beslut med­

delas sist å fjärde dagen efter det framställning örn hans häktande inkom

till rätten. Finnes förhandling erforderlig, skall den hållas, så snart ske kan.

Örn sådan förhandling galle vad i 14—17 §§ är stadgat.

21

§.

Dömes den häktade för brottet, pröve rätten enligt de i detta kapitel angivna

grunderna, huruvida han skall i häkte avbida, att domen vinner laga kraft.

Är den misstänkte å fri fot, må rätten förordna, att han skall häktas.

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

Avsåg åtalet brott, varå frihetsstraff kan följa, må rätten, ehuru den miss­

tänkte ej dömes för brottet, förordna, att den som är häktad skall i häkte av­

bida, att domen vinner laga kraft, örn med hänsyn till åtalets fullföljande syn­

nerliga skäl föreligga, att han förblir häktad, till dess frågan därom prövats

av högre rätt.

22

§.

Den som är häktad skall utan dröjsmål föras till allmänt häkte. Finnes

det vara av synnerlig vikt, att den häktade för utredning angående det brott,

som föranlett häktningen, eller annat brott, för vilket han misstänkes, förvaras

å annan plats, må dock på yrkande av undersökningsledaren eller åklagaren rät­

ten förordna, att med överförandet skall tills vidare anstå. Rätten, undersök­

ningsledaren eller åklagaren åge ock besluta, att den häktade, sedan han över­

förts till allmänt häkte, skall för förhör eller annan åtgärd inställas å plats

utom häktet.

23 §.

Ej må annorledes än i detta kapitel eller eljest är stadgat någon i anledning

av misstanke för brott hållas i förvar, även om han samtycker därtill.

Örn skyldighet för den som misstänkes för brott att kvarstanna för förhör

stadgas i 23 kap.

24 §.

Örn förvaring av anhållen eller häktad så ock örn ersättning av allmänna

medel åt oskyldigt häktad är särskilt stadgat.

25 KAP.

Om reseförbud.

1 §■

År någon skäligen misstänkt för brott, varå frihetsstraff kan följa, och kan

med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller annan

omständighet skäligen befaras, att han avviker eller annorledes undandrager

sig lagföring eller straff, men förekommer eljest ej anledning att anhålla eller

häkta honom, må, om det finnes tillfyllest, i stället förbud meddelas honom att

utan tillstånd lämna honom anvisad vistelseort. Oberoende av brottets be­

skaffenhet må ock förbud, som nu sagts, meddelas, örn skäligen kan befaras,

att den misstänkte genom att begiva sig från riket undandrager sig lagföring

eller straff eller gäldande av skadestånd eller annan ersättning till målsägan­

de, som kan antagas komma att på grund av brottet ådömas honom.

2

§•

Med reseförbud må förenas skyldighet för den misstänkte att å vissa tider

vara tillgänglig i sin bostad eller å sin arbetsplats eller att anmäla sig hos polis­

59

myndighet i orten så ock annat villkor, som finnes erforderligt för hans över­

vakande.

3 §.

Keseförbud meddelas av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten.

Fråga örn reseförbud må av rätten upptagas på yrkande av undersöknings­

ledaren eller åklagaren eller då rätten har att besluta om den misstänktes

häktning eller hans kvarhållande i häkte. Efter åtalet åge rätten även på

yrkande av målsäganden så ock självmant upptaga fråga därom.

I anledning av målsägandens anspråk på skadestånd eller annan ersättning

må undersökningsledaren eller åklagaren ej meddela reseförbud eller hos rätten

yrka sådant förbud, med mindre anspråket anmälts hos honom; rätten äge

allenast på yrkande upptaga fråga örn sådant förbud.

Väckes vid rätten fråga örn reseförbud, skall, sa snart ske kan, förhand­

ling därom äga rum inför rätten. Örn sadan förhandling gälle i tillämpliga

delar vad i 24 kap. 17 § är stadgat. Är fara i dröjsmål, må rätten omedelbart

meddela reseförbud att gälla, till dess annorlunda förordnas.

'4§.

Beslut om reseförbud skall innehålla uppgift å det brott misstanken avser

samt angiva den ort, där den misstänkte skall uppehålla sig, och vad han i

övrigt har att iakttaga. I beslutet skall erinras örn påföljden för överträdelse

av förbudet och för underlåtenhet att fullgöra därmed förenat villkor.

Beslutet skall delgivas den misstänkte.

5 §.

Har reseförbud meddelats av annan än rätten, äge den misstänkte begära rät­

tens prövning av förbudet. Då begäran inkommit, skall rätten, sa snart ske

kan, och, örn synnerligt hinder ej möter, sist å fjärde dagen därefter hålla för­

handling, som avses i 3 §. Utsättes huvudförhandling att hallas inom en vecka,

sedan begäran framställdes, må dock, om ej rätten finner särskild förhandling

böra äga rum, med förhandlingen anstå till huvudförhandlingen.

6

§■

Då rätten meddelar reseförbud eller fastställer sådant förbud, skall, örn ej

åtal redan väckts, rätten utsätta den tid, inom vilken åtal skall väckas. Denna

må ej bestämmas längre, än som finnes oundgängligen erforderligt. I annat

fall skall åtal väckas inom en månad, sedan reseförbudet meddelades.

Finnes tid, som avses i första stycket, otillräcklig, må rätten, örn framställ­

ning därom göres före tidens utgång, medgiva förlängning av tiden.

7 §•

Har ej inom tid, som avses i 6 §, åtal väckts eller till rätten inkommit fram­

ställning örn förlängning av tiden eller förekomma eljest ej längre skäl för

reseförbud, skall det omedelbart hävas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

Om hävande av reseförbud förordnar rätten eller, om förbudet ej meddelats

eller fastställts av rätten, undersökningsledaren eller åklagaren.

Vad i 24 kap. 21 § är stadgat örn häktning åge motsvarande tillämpning be­

träffande reseförbud.

8

§.

Väckes i mål, som fullföljts till högre rätt, fråga örn reseförbud, åge denna

utan förhandling besluta däröver. Finnes förhandling erforderlig, skall den

hallas, sa snart ske kan. Örn sådan förhandling galle i tillämpliga delar vad i

24 kap. 17 § är stadgat.

9 §.

överträdes reseförbud eller fullgöres ej därmed förenat villkor, skall den

misstänkte omedelbart anhållas eller häktas, örn det ej är uppenbart, att skäl

därtill ej förekomma.

26 KAP.

Om kvarstad, och skingringsförbud.

1 §•

Är någon skäligen misstänkt för brott och kan skäligen befaras, att han

genom att avvika eller genom att undanskaffa egendom eller annorledes

undandrager sig att gälda böter, värdet av förverkad egendom eller annan

ersättning till det allmänna eller skadestånd eller annan ersättning till måls­

ägande, som kan antagas komma att på grund av brottet ådömas honom, må

kvarstad läggas å så mycket av hans lösa egendom, som svarar mot skulden,

eller ock, örn det är tillfyllest, egendomen ställas under förbud att säljas eller

skingras. Skingringsförbud må ock meddelas å fast egendom, som tillhör den

misstänkte.

Finnes lös egendom, som ställes under skingringsförbud, hos tredje man, må

denne förbjudas att utgiva egendomen.

2

§.

Beslut örn kvarstad eller skingringsförbud meddelas av rätten.

Fråga örn kvarstad eller skingringsförbud må upptagas på yrkande av un­

dersökningsledaren eller åklagaren. Efter åtalet åge rätten även på yrkande av

målsäganden så ock självmant upptaga fråga därom.

I anledning av målsägandens anspråk på skadestånd eller annan ersättning

må undersökningsledaren eller åklagaren ej yrka kvarstad eller skingringsför­

bud, med mindre anspråket anmälts hos honom; rätten åge allenast på yrkande

förordna därom.

Väckes fråga örn kvarstad eller skingringsförbud, skall, så snart ske kan,

förhandling därom äga rum inför rätten. Örn sådan förhandling galle i till­

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

61

lämpliga delar vad i 24 kap. 17 § är stadgat. Är fara i dröjsmål, må rätten

omedelbart bevilja åtgärden att gälla, till dess annorlunda förordnas.

3 §.

I avbidan på rättens beslut örn kvarstad eller skingringsförbud må under-

sökningsledaren eller åklagaren taga lös egendom i förvar.

Är fara i dröjsmål, må åtgärd, som nu sagts, vidtagas även av polisman;

anmälan därom skall dock skyndsamt göras hos undersökningsledaren eller

åklagaren, som har att omedelbart pröva, örn egendomen skall kvarbliva i för­

var.

4 §•

Har undersökningsledaren eller åklagaren tagit lös egendom i förvar eller

beslutat, att sådan egendom skall kvarbliva i förvar, skall han, så snart ske

kan, och sist å femte dagen därefter till rätten avlåta framställning örn kvar­

stad eller skingringsförbud. Göres ej framställning, som nu sagts, skall egen­

domen omedelbart återställas.

Då framställning inkommit, skall rätten, så snart ske kan, och, örn synner­

ligt hinder ej möter, sist å fjärde dagen därefter hålla förhandling, som avses

i 2 §. Utsättes huvudförhandling att hållas inom en vecka, sedan framställ­

ningen inkom, må dock, örn ej rätten finner särskild förhandling böra äga rum,

med förhandlingen anstå till huvudförhandlingen.

Beslutas kvarstad eller skingringsförbud, skall, om ej rätten bestämmer an­

nat, egendomen kvarbliva i myndighetens vård, till dess beslutet verkställts.

5 §.

Då rätten förordnar örn kvarstad eller skingringsförbud, skall, om ej åtal

redan väckts, rätten utsätta den tid, inom vilken åtal skall väckas. Denna må

ej bestämmas längre, än som finnes oundgängligen erforderligt.

Finnes den utsatta tiden otillräcklig, må rätten, örn framställning därom

göres före tidens utgång, medgiva förlängning av tiden.

6

§•

Har ej inom tid, som avses i 5 §, åtal väckts eller till rätten inkommit fram­

ställning örn förlängning av tiden eller har för skulden ställts pant eller borgen

eller förekomma eljest ej längre skäl för kvarstad eller skingringsförbud, skall

åtgärden av rätten omedelbart hävas.

Då målet avgöres, pröve rätten, örn åtgärden fortfarande skall bestå. Rätten

åge ock i samband med domen förordna örn åtgärd, som nu sagts.

7 §.

Vad i 25 kap. 8 § är stadgat örn reseförbud åge motsvarande tillämpning

beträffande kvarstad och skingringsförbud.

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

8

§.

Finnes kvarstad böra läggas å arrende, hyra eller annat dylikt, som utgår

av fast egendom, förordne rätten god man att uppbära medlen; rätten meddele

ock den betalningsskyldige förbud att utgiva något till annan än gode mannen.

Meddelas skingringsförbud å fast egendom och är synnerlig fara att egen­

domen genom vanvård eller annorledes väsentligen försämras, åge rätten för­

ordna god man att förvalta egendomen. Avser åtgärden målsägandens anspråk

på skadestånd eller annan ersättning, åligge målsäganden att till bestridande

av nödig kostnad för egendomens förvaltning erlägga förskott med belopp,

som bestämmes av rätten; i annat fall skall sådan kostnad utgå av allmänna

medel.

I övrigt gälle örn verkställande av kvarstad och skingringsförbud vad i ut-

sökningslagen är stadgat; vad där är föreskrivet om pant eller borgen skall

dock ej äga tillämpning.

27 KAP.

Om beslag.

1 §•

Föremål, som skäligen kan antagas äga betydelse för utredning örn brott

eller vara genom brott någon avhänt eller på grund av brott förverkat, må

tagas i beslag.

Vad i detta kapitel stadgas örn föremål gälle ock, i den mån ej annat är

föreskrivet, örn skriftlig handling.

2

§.

Beslag må ej läggas å skriftlig handling, örn dess innehåll kan antagas vara

sådant, att befattningshavare eller annan, som avses i 36 kap. 5 §, ej må höras

som vittne därom, och handlingen innehaves av honom eller av den, till för­

mån för vilken tystnadsplikten gäller. Ej heller må, med mindre fråga är örn

brott, varå ej kan följa lindrigare straff än straffarbete i två år, hos den miss­

tänkte eller honom närstående, som avses i 36 kap. 3 §, beslag läggas å

skriftligt meddelande mellan den misstänkte och någon honom närstående el­

ler mellan sådana närstående inbördes.

3 §.

Brev, telegram eller annan försändelse, som finnes i post- eller telegrafver­

kets vård, må tagas i beslag, allenast örn å brottet kan följa straffarbete samt

försändelsen hos mottagaren skulle vara underkastad beslag.

4 §.

Den som med laga rätt griper eller anhåller misstänkt eller verkställer häkt­

ning, husrannsakan eller kroppsvisitation må lägga beslag å föremål, som

därvid påträffas.

63

Föremål, som eljest påträffas, må efter beslut av undersökningsledaren eller

åklagaren tagas i beslag. Är fara i dröjsmål, må även utan sådant beslut

åtgärden vidtagas av polisman, dock ej i fråga om försändelse i post- eller

telegrafverkets vård.

Yerkställes beslag av annan än undersökningsledaren eller åklagaren och har

denne ej beslutat beslaget, skall anmälan skyndsamt göras hos honom, som

har att omedelbart pröva, örn beslaget skall bestå.

5 §.

Rätten må förordna örn beslag å föremål, som företes vid rätten eller eljest

är tillgängligt för beslag.

Fråga örn beslag må av rätten upptagas på yrkande av undersökningsle­

daren eller åklagaren. Efter åtalet åge rätten även på yrkande av måls-

äganden så ock självmant upptaga fråga därom.

Väckes vid rätten fråga örn beslag, skall, så snart ske kan, förhandling där­

om äga rum inför rätten. Örn sådan förhandling gälle i tillämpliga delar vad

i 24 kap. 17 § är stadgat. Är fara i dröjsmål, må rätten omedelbart förordna

örn beslag att gälla, till dess annorlunda förordnas.

6

§.

Har beslag verkställts utan rättens förordnande, äge den som drabbats av

beslaget begära rättens prövning därav. Då begäran inkommit, skall rätten,

så snart ske kan, och, örn synnerligt hinder ej möter, sist å fjärde dagen där­

efter hålla förhandling, som avses i 5 §. Utsättes huvudförhandling att hållas

inom en vecka, sedan begäran framställdes, må dock, örn ej rätten finner sär­

skild förhandling böra äga rum, med förhandlingen anstå till huvudförhand­

lingen.

7 §.

Då rätten förordnar örn beslag eller fastställer verkställt beslag, skall, om

ej åtal redan väckts, rätten utsätta den tid, inom vilken åtal skall väckas.

Denna må ej bestämmas längre, än som finnes oundgängligen erforderligt. I

annat fall skall åtal väckas inom en månad, sedan beslaget verkställdes.

Finnes tid, som avses i första stycket, otillräcklig, må rätten, örn framställ­

ning därom göres före tidens utgång, medgiva förlängning av tiden.

8

§.

Har ej inom tid, som avses i 7-§, åtal väckts eller till rätten inkommit fram­

ställning om förlängning av tiden eller förekomma eljest ej längre skäl för

beslag, skall det omedelbart hävas.

Om hävande av beslag förordnar rätten eller, örn beslaget ej meddelats eller

fastställts av rätten, undersökningsledaren eller åklagaren.

Då målet avgöres, pröve rätten, örn beslag fortfarande skall bestå. Rätten

äge ock i samband med domen förordna örn beslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

9 §.

Är anledning, att försändelse, som må tagas i beslag, skall inkomma till

post-, telegraf-, järnvägs- eller annan befordringsanstalt, äge rätten förordna,

att försändelsen, när den inkommer, skall kvarhållas, till dess frågan örn beslag

blivit avgjord. Fråga därom må upptagas allenast på yrkande av undersök-

ningsledaren eller åklagaren.

Förordnande skall meddelas att gälla viss tid, högst en månad, från den

dag, då förordnandet delgavs anstaltens föreståndare. I förordnandet skall

intagas underrättelse, att meddelande örn åtgärden icke må utan tillstånd av

undersökningsledaren eller åklagaren lämnas avsändaren, mottagaren eller

annan.

När försändelse på grund av förordnande kvarhållits, skall föreståndaren

utan dröjsmål göra anmälan hos den som begärt förordnandet; denne har att

omedelbart pröva, örn beslag skall äga rum.

10

§.

Beslagtaget föremål skall omhändertagas av den som verkställt beslaget

eller sättas i förvar under försegling; örn det kan ske utan fara och eljest

finnes lämpligt, må dock föremålet kvarlämnas i innehavarens besittning.

Kvarlämnas föremål i innehavarens besittning, skall förbud meddelas honom

att sälja eller skingra föremålet och, om det finnes erforderligt, detta genom

anslag eller på annat sätt så utmärkas, att det är uppenbart, att det tagits i

beslag. Föremålet må av innehavaren nyttjas, örn ej förbud däremot finnes

böra meddelas.

Föremål, som tagits i beslag, skall väl. vårdas, och noggrann tillsyn skall

hållas däröver, att det icke förbytes eller förändras eller annat missbruk sker

därmed.

11

§•

Är den, från vilken beslag sker, ej närvarande vid beslaget, skall han utan

dröjsmål underrättas därom och huru förfarits med det beslagtagna. - Har för­

sändelse hos post-, telegraf-, järnvägs- eller annan befordringsanstalt tagits

i beslag, skall, så snart det kan ske utan men för utredningen, mottagaren

underrätta^ och, om avsändaren är känd, även denne.

12

§.

Post- eller telegrafförsändelse, handelsbok eller annan enskild handling,

som tages i beslag, må icke närmare undersökas, ej heller brev eller annan

sluten handling öppnas av annan än rätten, undersökningsledaren eller åklaga­

ren, dock må sakkunnig eller annan, som anlitas för utredningen angående brot­

tet eller eljest därvid höres, efter anvisning av myndighet, som nu sagts, granska

handlingen. Äger den som verkställer beslaget ej närmare undersöka hand­

lingen, skall den av honom förseglas.

Kungl. Majlis proposition nr 5.

65

Handling, varom här är fråga, skall snarast möjligt undersökas. Kan in­

nehållet i post- eller telegrafförsändelse i sin helhet eller till någon del utan

men för utredningen meddelas mottagaren, skall avskrift eller utdrag av

handlingen ofördröjligen tillställas honom.

13 §.

över beslag skall föras protokoll, vari ändamålet med beslaget och vad

därvid förekommit angives samt beslagtaget föremål noga beskrives.

Den som drabbats av beslag åge på begäran erhålla bevis örn beslaget, in­

nehållande även uppgift å det brott misstanken avser.

U

§.

Vad i 25 kap. 8 § är stadgat örn reseförbud äge motsvarande tillämpning

beträffande beslag.

15 §.

För säkerställande av utredning örn brott må byggnad eller rum tillstängas,

tillträde till visst område förbjudas, förbud meddelas mot flyttande av visst

föremål eller annan dylik åtgärd vidtagas.

örn åtgärd, som nu nämnts, gäll* i tillämpliga delar vad i detta kapitel är

stadgat örn beslag.

16 §.

Kan någon skäligen misstänkas för brott, varå icke kan följa lindrigare

straff än straffarbete i två år, och finnes det vara av synnerlig vikt för ut­

redningen, att undersökningsledaren eller åklagaren erhåller del av samtal till

och från telefonapparat, som innehaves av den misstänkte eller eljest kan an­

tagas komma att begagnas av honom, äge rätten meddela tillstånd till deras

avhörande. Fråga därom må upptagas allenast på yrkande av undersöknings­

ledaren eller åklagaren.

Tillstånd skall meddelas att gälla viss tid, högst en vecka, från den dag,

då tillståndet delgavs telef oganstaltens föreståndare.

Om granskning av uppteckning, som ägt rum vid samtals avhörande, äge

vad i 12 § första stycket stadgats örn undersökning och granskning av enskild

handling motsvarande tillämpning. I den mån uppteckningen innehåller något,

som ej är av betydelse för utredningen, skall den efter granskningen omedel­

bart förstöras.

17 §.

Hava i lag eller författning givits avvikande bestämmelser om beslag, vare

de gällande.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 5.

5

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

28 KAP.

Om husrannsakan samt kroppsvisitation och kroppsbesiktning.

1 §•

Förekommer anledning, att brott förövats, varå frihetsstraff kan följa, må

i hus, rum eller slutet förvaringsställe husrannsakan företagas för eftersö­

kande av föremål, som är underkastat beslag, eller eljest till utrönande av om­

ständighet, som kan äga betydelse för utredning örn brottet.

Hos annan än den som skäligen kan misstänkas för brottet må husrann­

sakan dock företagas, allenast örn brottet förövats hos honom eller den miss­

tänkte gripits där eller eljest synnerlig anledning förekommer, att genom

rannsakningen föremål, som är underkastat beslag, skall anträffas eller annan

utredning örn brottet vinnas.

Ej må för husrannsakan hos den misstänkte i något fall åberopas hans

samtycke, med mindre han själv begärt åtgärden.

2

§•

För eftersökande av den som skall gripas, anhållas eller häktas eller häm­

tas till förhör eller till inställelse vid rätten må husrannsakan företagas hos

honom, så ock hos annan, örn synnerlig anledning förekommer, att den sökte

uppehåller sig där.

*

3 §.

I lägenhet, som är tillgänglig för allmänheten eller plägar utgöra tillhåll

för lösdrivare eller förbrytare eller där sådant gods, som eftersökes, plägar

uppköpas eller mottagas som pant, må för ändamål, som sägs i 1 eller 2 §,

husrannsakan ske jämväl i annat fall än där avses.

4 §.

Förordnande om husrannsakan meddelas av undersökningsledaren, åklaga­

ren eller rätten. Kan husrannsakan antagas bliva av stor omfattning eller

medföra synnerlig olägenhet för den, hos vilken åtgärden företages, bör, örn

ej fara är i dröjsmål, åtgärden icke vidtagas utai^ rättens förordnande.

Fråga örn husrannsakan må av rätten upptagas på yrkande av undersök­

ningsledaren eller åklagaren. Efter åtalet åge rätten även på yrkande av

målsäganden så ock självmant upptaga fråga därom.

5 §•

Utan förordnande, som sägs i 4 §, må polisman företaga husrannsakan, om

åtgärden har till syfte att eftersöka den som skall gripas, anhållas eller häk­

tas eller hämtas till förhör eller till inställelse vid rätten eller att verkställa

beslag å föremål, som å färsk gärning följts eller spårats, så ock eljest, då

fara är i dröjsmål.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

67

6

§.

Vid husrannsakan må olägenhet eller skada ej förorsakas utöver vad som

är oundgängligen nödvändigt.

Rum eller förvaringsställe må, örn det erfordras, öppnas med våld. Har så

skett, skall det efter förrättningen på lämpligt sätt åter tillslutas.

Husrannsakan må ej utan särskilt skäl verkställas mellan klockan nio

eftermiddagen och klockan sex förmiddagen.

7 §•

Vid husrannsakan skall såvitt möjligt ett av förrättningsmannen anmodat

trovärdigt vittne närvara. Förrättningsmannen äge anlita erforderligt bi­

träde av sakkunnig eller annan.

Den, hos vilken husrannsakan företages, eller, örn han ej är tillstädes, hans

hemmavarande husfolk skall erhålla tillfälle att övervara förrättningen så

ock att tillkalla vittne, dock utan att undersökningen därigenom uppehälles.

Har varken han eller någon av hans husfolk eller av dem tillkallat vittne

närvarit, skall han, så snart det kan ske utan men för utredningen, under­

rättas om den vidtagna åtgärden.

Vid förrättningen må målsägande eller hans ombud tillåtas att närvara för

att tillhandagå med nödiga upplysningar; dock skall tillses, att målsäganden

eller ombudet icke i vidare mån än för ändamålet erfordras vinner kännedom

örn förhållande, som därvid yppas.

8

§•

Post- eller telegrafförsändelse, handelsbok eller annan enskild handling,

som anträffas vid husrannsakan, må icke närmare undersökas, ej heller brev

eller annan sluten handling öppnas i annan ordning än i 27 kap. 12 § första

stycket sägs.

9 §•

över husrannsakan skall föras protokoll, vari angives ändamålet med för­

rättningen och vad därvid förekommit.

Den, hos vilken husrannsakan företagits, äge på begäran erhålla bevis där­

om, innehållande även uppgift å dpt brott misstanken avser.

10 §.

För ändamål, som sägs i 1 eller 2 §, äge undersökningsledaren eller åklaga­

ren så ock polisman företaga undersökning å annat ställe än i 1 § avses, även

örn det icke är tillgängligt för allmänheten.

11

§•

Förekommer anledning, att brott förövats, varå frihetsstraff kan följa, må

kroppsvisitation företagas för eftersökande av föremål, som är underkastat

beslag, eller eljest till utrönande av omständighet, som kan äga betydelse för

utredning örn brottet.

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Å annan än den som skäligen kan misstänkas för brottet må kroppsvisita­

tion dock företagas, allenast örn synnerlig anledning förekommer, att därige­

nom föremål, som är underkastat beslag, skall anträffas eller annan utred­

ning örn brottet vinnas.

12 §.

Å den som skäligen kan misstänkas för brott, varå frihetsstraff kan följa,

må för ändamål, som sägs i 11 §, kroppsbesiktning företagas.

Vid kroppsbesiktning må, örn det erfordras, blodprov tagas så ock annan

undersökning, som kan ske utan nämnvärt men, utföras.

13 §.

Beträffande kroppsvisitation och kroppsbesiktning gälle i tillämpliga delar

vad i 4, 8 och 9 §§ är stadgat örn husrannsakan. Är fara i dröjsmål, må åt­

gärd, som nu sagts, beslutas av polisman.

Förrättning, som är av mera väsentlig omfattning, skall verkställas inom­

hus och i avskilt rum. Verkställes den av annan än läkare, skall såvitt möj­

ligt ett av förrättningsmannen anmodat trovärdigt vittne närvara. Blodprov

må ej tagas eller annan mera ingående undersökning utföras av annan än

läkare.

Kroppsvisitation eller kroppsbesiktning å kvinna må ej verkställas eller be­

vittnas av annan än kvinna eller läkare.

14 §.

Av den som är anhållen eller häktad må fotografi och fingeravtryck tagas;

han vare ock underkastad annan dylik åtgärd. Vad nu sagts gälle ock annan,

örn det erfordras för vinnande av utredning örn brott, varå frihetsstraff kan

följa.

Närmare bestämmelser örn åtgärd, som här avses, meddelas av Konungen.

15 §.

Hava i lag eller författning givits avvikande bestämmelser örn husrann­

sakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning, vare de gällande.

29 KAP.

Om omröstning.

1 §•

Yppas vid överläggning till dom eller beslut skiljaktiga meningar, skall

omröstning ske.

I häradsrätt säge ordföranden först sin mening och inhämte därefter nämn­

dens. I rådhusrätt skola i mål, vari nämnd deltager, först de lagfarna leda­

möterna säga sin mening och därefter nämndens mening inhämtas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

69

Vid omröstning bland rådhusrätts lagfarna ledamöter så ock i överrätt skall den yngste i rätten först yttra sig och sedan var efter annan, såsom de hava säte i rätten. Har målet beretts av viss ledamot, säge han först sin mening.

Envar angive de skäl, varå han grundar sin mening.

2

§.

Över fråga, som hör till rättegången, skall röstas särskilt. Är fråga örn ansvar för flera brott, skall, örn det erfordras, först i fråga örn varje brott omröstning ske, huruvida den tilltalade är skyldig till brottet, och därefter straff eller annan påföljd bestämmas. Uppkommer fråga, huruvida ett eller flera brott föreligga, skall ock därom röstas särskilt.

Förekomma vid omröstning angående påföljden skiljaktiga meningar örn villkorligt anstånd med straffets ådömande eller huruvida ungdomsfängelse, förvaring eller internering i säkerhetsanstalt eller annan skyddsåtgärd skall ådömas, skall, om det erfordras, särskild omröstning ske om varje påföljd, för vilken någon sålunda röstat. Ådömes därvid ej sådan påföljd, skall särskild omröstning ske örn straffet. Vad nu sagts örn skyddsåtgärd gälle ock fråga, huruvida den tilltalade på grund av otillräknelighet är fri från straff.

Uppkommer fråga örn villkorligt anstånd med straffs verkställande, skall, sedan straffet bestämts, särskild omröstning därom företagas.

Har någon vid tidigare omröstning varit emot det slut, vari de flesta stan­ nat, vare han skyldig att deltaga i senare omröstning; vid omröstning angå­ ende ådömande av annat straff än ungdomsfängelse skall dock den som tidi­ gare röstat för den tilltalades frikännande på annan grund än att den tilltala­ de varit otillräknelig anses hava biträtt den för den tilltalade lindrigaste me­ ningen.

3 §.

Yppas i häradsrätt annan mening än ordförandens och äro alla i nämnden ense om skälen och slutet eller förena sig, då i nämnden äro flera än sju, minst sju därom, gälle nämndens mening; i annat fall gälle ordförandens.

Vid omröstning i rådhusrätt i mål, vari nämnd deltager, gälle nämndens mening, örn alla i nämnden äro ense örn skälen och slutet; i annat fall gälle de lagfarna ledamöternas mening.

Vid omröstning bland rådhusrätts lagfarna ledamöter så ock i överrätt gälle den mening, som omfattats av mer än hälften av ledamöterna. Har någon mening erhållit hälften av rösterna och är denna den lindrigaste, gälle den meningen; vid särskild omröstning, huruvida den misstänkte på grund av otill­ räknelighet är fri från straff eller örn villkorligt anstånd med straffets ådö­ mande eller huruvida ungdomsfängelse, förvaring eller internering i säkerhets­ anstalt eller annan skyddsåtgärd skall ådömas, så ock eljest, då ej någon me­ ning kan anses som lindrigare, gälle dock den mening, som erhållit hälften av rösterna och bland dem ordförandens.

Om omröstning beträffande prövningstillstånd stadgas i 3 kap. 7 §.

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

4

§•

Yppas vid omröstning bland rådhusrätts lagfarna ledamöter eller i överrätt

flera än två meningar, utan att någon enligt 3 § skall gälla, skola de röster,

som äro ogynnsammast för den tilltalade, sammanläggas med de för honom

därnäst minst förmånliga och, örn det erfordras, sammanläggningen fortsättas

efter samma grund, till dess någon mening skall gälla; kan ej någon mening

anses som ogynnsammare för den tilltalade, gälle den mening, för vilken rös­

terna äro flera än för annan, eller, örn för flera meningar rösterna äro lika

många, den som biträtts av den främste bland dem, som röstat för någon av

dessa meningar.

5 §.

Är det stridigt, huru omröstning skall ske eller vilken mening skall gälla,

skall röstas därom.

6

§.

Beträffande omröstning i fråga, som hör till rättegången och ej avser an­

svar eller som rör enskilt anspråk, så ock i fråga enligt 5 § eller örn rättegångs­

kostnad gälle vad i 16 kap. är stadgat; angående häktning eller åtgärd,

som avses i 25—28 kap., åge dock vad i detta kapitel föreskrives örn omröst­

ning i fråga örn ansvar motsvarande tillämpning. Föres i brottmål talan örn

enskilt anspråk, vare rättens avgörande i ansvarsfrågan bindande vid pröv­

ningen av det enskilda anspråket. Då i rådhusrätt nämnd har säte i rätten,

gälle även vid tillämpning av reglerna i 16 kap. vad i 3 § andra stycket i detta

kapitel är stadgat.

7 §.

Har nämnden enligt 3 § bestämt rättens avgörande, svare för detta envar

nämndeman, som med sin röst bidragit därtill.

30 KAP.

Om dom och. beslut.

1 §•

Rättens avgörande av saken sker genom dom. Annat rättens avgörande

träffas genom beslut. Beslut, varigenom rätten annorledes än genom dom

skiljer saken från sig, så ock högre rätts beslut i fråga, som dit fullföljts

särskilt, är slutligt beslut.

2

§.

Dom skall, örn huvudförhandling vid rätten ägt rum, grundas å vad vid för­

handlingen förekommit. I domen må ej deltaga domare, som ej övervarit hela

huvudförhandlingen. Har ny huvudförhandling hållits, skall domen grundas

å vad därvid förekommit.

71

Då mål avgöres utan huvudförhandling, skall domen grundas å vad hand­

lingarna innehålla och eljest förekommit i målet.

3 §.

Dom må ej avse annan gärning än den, för vilken talan örn ansvar i be­

hörig ordning förts eller fråga om ansvar eljest enligt lag må av rätten upp­

tagas. Ej vare rätten bunden av yrkande beträffande brottets rättsliga beteck­

ning eller tillämpligt lagrum.

4 §•

Handläggas i en rättegång åtal mot flera tilltalade, må dom givas beträf­

fande någon av dem, ehuru handläggningen angående de övriga icke avslutats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

5 §.

Dom skall avfattas skriftligen och i skilda avdelningar angiva:

1. domstolen samt tid och ställe för domens meddelande;

2. parterna samt deras ombud eller biträden och den tilltalades försva­

rare;

3. parternas yrkanden och de omständigheter, varå de grundats;

4. domskälen med uppgift å vad i målet är bevisat; samt

5. domslutet.

Högre rätts dom skall, i den mån det finnes erforderligt, innehålla redogö­

relse för lägre rätts dom.

Äger part fullfölja talan mot dom, skall i domen givas till känna, vad

han därvid har att iakttaga. Örn underrättelse, som tillika skall meddelas i

hovrätts dom, stadgas i 54 kap. 14 §.

6

§•

Rör mål allenast ansvar för brott, varå icke kan följa svårare straff än

böter, och har den tilltalade erkänt gärningen, må domen utfärdas i förenklad

form. Dom, varigenom högre rätt fastställer lägre rätts dom, må ock utfärdas

i förenklad form. Närmare bestämmelser därom meddelas av Konungen.

7 §•

Innan dom beslutas, skall överläggning hållas. Har nämnd säte i rätten,

framställe ordföranden saken och vad lag stadgar därom.

Då huvudförhandling ägt rum, skall samma eller sist nästa helgfria dag

överläggning hållas och, örn det kan ske, dom beslutas och avkunnas. Finnes

rådrum för domens beslutande eller avfattande oundgängligen erforderligt, må

rätten besluta anstånd därmed; domen skall dock, örn ej synnerligt hinder

möter, skriftligen avfattas och meddelas, da den tilltalade är häktad, inom

en vecka och i annat fall inom två veckor efter förhandlingens avslutande.

Är den tilltalade häktad, skall domen meddelas senast inom två veckor. Äv-

kunnas ej domen vid huvudförhandlingen, skall den avkunnas vid annat rät­

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

tens sammanträde eller ock meddelas genom att den hålles tillgänglig å rät­

tens kansli; vid huvudförhandlingen skall underrättelse givas örn tiden och sät­

tet för domens meddelande.

Avgöres mål utan huvudförhandling, skall, så snart ske kan, överläggning

hållas samt domen beslutas, skriftligen avfattas och meddelas. Meddelandet

skall ske genom att domen hålles tillgänglig å rättens kansli. Underrättelse

örn tiden för meddelandet skall senast dagen förut avsändas till parterna

och anslås å en för allmänheten tillgänglig plats i kansliet.

Avkunnande av dom må ske genom återgivande av domskälen och slutet

jämte meddelande av fullföljdshänvisning.

8

§.

Dom skall uppsättas särskilt och underskrivas av de lagfarna domare, som

deltagit i avgörandet.

Rättens domar skola, ordnade i nummerföljd efter tiden för deras medde­

lande, för varje år sammanföras till en dombok.

9 §•

Sedan tid för talan mot dom utgått, må ej fråga om ansvar å den tilltalade

för gärning, som genom domen prövats, ånyo upptagas.

Örn förändring och förening av straff så ock om särskilda rättsmedel gälle

vad därom är stadgat.

10

§•

Vad i 2 och 7 §§ är stadgat örn dom åge motsvarande tillämpning i fråga

örn slutligt beslut. Å sådant beslut skola ock bestämmelserna i 5 och 8 §§

tillämpas, örn frågans beskaffenhet fordrar det. Meddelas slutligt beslut i

samband med dom, skall det upptagas i domen.

Äger part fullfölja talan mot slutligt beslut eller göra ansökan örn åter­

upptagande, skall i beslutet givas till känna, vad han därvid har att iakt­

taga. Örn underrättelse, som tillika skall meddelas i hovrätts beslut, stadgas

i 54 kap. 14 §.

11

§•

Beslut, som ej är slutligt, skall, i den mån det erfordras, angiva de skäl,

varå beslutet grundas.

Har den som vill föra talan mot beslut under rättegången att anmäla miss­

nöje, skall det tillkännagivas. Skall mot sådant beslut talan föras särskilt,

give rätten ock det till känna. Den som vill föra talan mot beslutet äge hos

rätten erhålla underrättelse örn vad han eljest har att iakttaga.

Meddelas beslut, som ej är slutligt, i samband med dom eller slutligt be­

slut, skall det upptagas däri. Skall mot beslutet föras särskild talan, give

rätten till känna, vad den som vill fullfölja talan har att iakttaga.

Örn underrättelse, som tillika skall meddelas i hovrätts beslut, stadgas i 54

kap. 14 §.

Kunni. Maj.ts proposition nr 5.

73

12

§.

Beslut under rättegången, mot vilket talan ej må föras särskilt, skall genast

gå i verkställighet. Yad nu sagts gälle ock beslut, varigenom rätten avvisat

ombud, biträde eller försvarare eller utlåtit sig angående ersättning eller för­

skott till biträde, försvarare, vittne, sakkunnig eller annan, som ej är part,

eller angående häktning eller åtgärd, som avses i 25—28 kap., eller bestämt,

att förmån av fri rättegång skall upphöra, eller till biträde eller försvarare ut­

sett annan, än part föreslagit. Rätten äge, när skäl äro därtill, i beslut, var­

igenom föreläggande meddelats part eller annan att förete skriftligt bevis eller

att tillhandahålla föremål för syn eller besiktning, förordna, att beslutet må

verkställas utan binder av att det icke äger laga kraft.

Är särskild föreskrift meddelad därom, att dom eller beslut, som icke äger

laga kraft, må verkställas, vare den gällande.

13 §.

Finner rätten på grund av anmärkning eller eljest, att dom eller beslut till

följd av skrivfel, missräkning eller annat dylikt förbiseende innehåller uppen­

bar oriktighet, meddele rätten, sedan parterna erhållit tillfälle att yttra sig,

beslut örn rättelse.

Rättelse skall antecknas å huvudskriften av domen eller beslutet eller, då

beslutet intagits i protokoll, i detta så ock, örn det kan ske, å utskrift av domen

eller beslutet; därvid skall tillika angivas den dag, då anteckningen göres.

31 KAP.

Om rättegångskostnad.

1 §•

Dömes i mål, vari åklagare för talan, den tilltalade för brottet, skall han till

statsverket återgälda vad enligt rättens beslut av allmänna medel utgått till

vittne eller sakkunnig eller eljest för bevisning under förundersökningen eller

i rättegången samt i arvode och ersättning till försvarare så ock statsverkets

kostnad för hans hämtande till rätten. Den tilltalade vare dock ej ersättnings-

skyldig för kostnad, som icke skäligen varit påkallad för utredningen, eller

för kostnad, som vållats genom vårdslöshet eller försummelse av annan än den

tilltalade, hans ombud eller av honom utsedd försvarare. Står kostnadens

belopp icke i rimligt förhållande till den tilltalades brottslighet och villkor,

må ersättningen jämkas efter vad som prövas skäligt.

Förklaras den tilltalade på grund av otillräknelighet fri från straff, vare

han skyldig att ersätta kostnad, som nu sagts, örn och i den mån det med hän­

syn till omständigheterna finnes skäligt.

2

§■

Har åklagare väckt åtal utan sannolika skäl eller förekommer eljest, då

den tilltalade frikännes, på grund av omständigheterna i målet synnerlig an­

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

ledning därtill, åge rätten av allmänna medel tillerkänna honom ersättning för

hans kostnad för försvarare, för vittne eller sakkunnig eller eljest för bevis­

ning under förundersökningen eller i rättegången samt för delgivning och för

utskrift av protokoll, dom eller annat dylikt, såvitt kostnaden skäligen varit

påkallad för tillvaratagande av hans rätt, så ock för hans inställelse vid rätten.

Avvisas eller avskrives åtal, åge den tilltalade, örn skäl äro därtill, erhålla

ersättning för kostnad, som nu sagts.

3 §.

Finnes åklagare hava väckt åtal utan skäl, må han förpliktas att ersätta

statsverket kostnad, som avses i 1 §, så ock till statsverket återgälda vad enligt

2 § tillerkänts den tilltalade.

Har målsäganden utan skäl gjort angivelse eller eljest föranlett åtalet, må

i den omfattning, som finnes skälig, ersättningsskyldighet ock åläggas honom.

4 §.

Har i mål, vari åklagare för talan, den tilltalade genom att utebliva från

rätten eller ej iakttaga föreläggande, som rätten meddelat, eller genom påstå­

ende eller invändning, som han insett eller bort inse sakna fog, eller annor­

ledes genom vårdslöshet eller försummelse föranlett uppskov i målet eller

eljest vållat kostnad för statsverket, vare han skyldig att ersätta sådan kost­

nad, huru rättegångskostnaden i övrigt än skall bäras.

Vad nu sagts äge motsvarande tillämpning, örn åklagaren, målsäganden eller

offentlig försvarare genom vårdslöshet eller försummelse vållat kostnad för

statsverket eller den tilltalade.

5

§•

Skall enskild part enligt detta kapitel helt eller delvis ersätta rättegångs­

kostnad och finnes ställföreträdare för parten eller partens ombud eller biträde

eller av honom utsedd försvarare hava genom åtgärd, som avses i 3 § andra

stycket, eller genom vårdslöshet eller försummelse, som sägs i 4 §, vållat sådan

kostnad, äge rätten, även örn yrkande därom ej framställts, förplikta honom

att jämte parten ersätta kostnaden.

6

§.

Dömas för samma brott flera såsom gärningsmän eller delaktiga eller skola

flera målsägande eller åklagaren och målsäganden ersätta rättegångskostnad,

svare de för kostnaden en för alla och alla för en. I den mån kostnad hänför

sig till del av målet, som angår allenast någon av dem, eller ock någon orsakat

kostnad genom vårdslöshet eller försummelse, som avses i 4 §, skall dock denna

kostnad gäldas av honom ensam.

År någon enligt 5 § skyldig att jämte part ersätta kostnad, svare de ,en för

båda och båda för en.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

75

7 §.

Skola två eller flera, en för alla och alla för en, svara för rättegångskostnad,

åge rätten på yrkande av någon av deni med hänsyn till omständigheterna pröva,

huru kostnaden mellan dem skall fördelas eller om någon av dem skall vid­

kännas hela kostnaden.

8

§.

Vad i 2—7 §§ är stadgat skall, då förundersökning nedlagts eller åtal eljest

ej följt å förundersökningen, äga motsvarande tillämpning i fråga örn kostnad

under förundersökningen; skyldighet att ersätta sådan kostnad må ej åläggas

statsverket, med mindre förundersökningen inletts utan skäl eller eljest syn­

nerlig anledning förekommer därtill.

Har målsäganden enligt 20 kap. 9 § övertagit av åklagaren nedlagt åtal,

gälle beträffande kostnad före övertagandet vad i 1—7 §§ är stadgat.

9 §.

Vill åklagaren, att den tilltalade skall förpliktas att ersätta rättegångskost­

nad, eller vill den tilltalade erhålla ersättning för sådan kostnad, skall han,

innan handläggningen avslutas, framställa yrkande därom och uppgiva, vari

kostnaden består. Gör han det ej, åge han ej därefter tala å den kostnad,

som uppkommit vid samma rätt; dock må den tilltalade, även örn yrkande ej

framställts, erhålla ersättning för utskrift av rättens dom eller slutliga beslut.

Rätten pröve självmant, huruvida kostnad, som enligt rättens beslut skall

utgå av allmänna medel, skall återgäldas av den tilltalade eller annan eller

den skall stanna å statsverket. Fråga, som avses i 3 §, pröve rätten ock själv­

mant.

Då rätten avgör målet, meddele rätten samtidigt beslut angående rättegångs­

kostnaden.

Har förundersökning inletts men åtal ej följt och vill den misstänkte kräva

ersättning för kostnad under förundersökningen eller väckes å det allmännas

vägnar fråga örn återgäldande av sådan kostnad, skall ansökan därom göras

hos rätten.

Om återgäldande av kostnad, som utgått av allmänna medel i anledning av

att den tilltalade åtnjutit fri rättegång, är särskilt stadgat.

10

§.

Fullföljes mål från lägre rätt, skall skyldigheten att ersätta rättegångskost­

nad i högre rätt bestämmas med hänsyn till rättegången därstädes. Högre rätts

dom skall anses som fällande, allenast om lägre rätts dom ändras till men för

den tilltalade eller av honom fullföljd talan ej föranleder ändring i lägre

rätts dom. Stadgandet i 3 § skall avse det fall, att i högre rätt talan utan skäl

fullföljts av åklagaren.

Om kostnad i högre rätt i mål angående fråga, som dit fullföljts särskilt,

äge vad i detta kapitel stadgas örn mål, som väckts vid lägre rätt, motsvaran­

de tillämpning.

Återförvisas mål, skall frågan om kostnaden i elen högre rätten prövas i

samband med målet efter dess återupptagande.

11

§•

Örn rättegångskostnad i mål, vari allenast målsägande för talan, galle i till­

lämpliga delar vad i 18 kap. är stadgat.

I fråga örn skyldighet för målsägande att i mål, vari han biträtt allmänt

åtal eller eljest fört talan jämte åklagaren eller denne fört talan för målsägan­

de^ ersätta rättegångskostnad och örn hans rätt till ersättning för sådan kost­

nad gälle, utöver bestämmelserna i 3 och 4 §§, vad i 18 kap. 12 § är stadgat.

12

§.

Hava i lag eller författning givits avvikande bestämmelser örn kostnad I

rättegång, vare de gällande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

III. Gemensamma bestämmelser.

32 KAP.

Om frister och laga förfall.

1 §•

Skall part eller annan enligt rättens beslut infinna sig vid rätten eller eljest

fullgöra något i rättegången, skall han erhålla skäligt rådrum därtill.

2

§•

Då kallelse till förhandling eller annat rättens beslut skall delgivas genom

parts, försorg, förelägge rätten parten viss tid, inom vilken delgivning sist

skall hava skett och bevis därom skall hava inkommit till rätten.

Avser delgivningen stämning eller vade-, besvärs- eller revisionsinlaga och

har ej, då rätten företager målet, till denna inkommit bevis, att delgivning

skett inom föreskriven tid och på sätt i 33 kap. stadgas, samt ej heller mot­

parten inställt sig eller avgivit svaromål, genmäle eller förklaring, vare par­

tens talan förfallen; underrättelse härom skall intagas i rättens föreläggande.

Inkommer i annat fall än nu sagts ej inom föreskriven tid bevis örn delgivning,

äge rätten förordna örn ny delgivning.

3 §.

Finnes part eller annan, som enligt rättens beslut skall infinna sig vid rät­

ten eller eljest fullgöra något i rättegången, ej hava erhållit skäligt rådrum

därtill eller förekomma eljest skäl till förlängning av tid, som ‘rätten före­

skrivit, utsätte rätten ny tid.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

77

4 §•

Finner rätten, sedan förhandling utsatts, före sammanträdet omständighet föreligga, som kan antagas utgöra hinder för förhandlingens hållande eller för dess genomförande i erforderlig omfattning, äge rätten bestämma ny tid för för­ handlingen.

Har part erhållit kännedom örn omständighet, som nu sagts, eller finner nå­ gon, som kallats att infinna sig vid sammanträde för förhandling, att han är hindrad att hörsamma kallelsen, skall han omedelbart göra anmälan därom hos rätten.

5 §.

Är för prövning av mål av synnerlig vikt, att fråga, som är föremål för an­ nan rättegång eller behandling i annan ordning, först avgöres, eller möter mot handläggningen annat hinder av längre varaktighet, äge rätten förordna, att målet skall vila i avbidan på hindrets undanröjande.

6

§.

Underlåter den som enligt rättens beslut skall infinna sig vid rätten eller eljest fullgöra något i rättegången att ställa sig det till efterrättelse och före­ kommer anledning, att han har laga förfall, skall underlåtenheten icke leda till påföljd eller eljest läggas honom till last i rättegången.

7 §.

Är i denna balk föreskrivet, att den som vill fullfölja talan skall inom viss tid anmäla missnöje eller vad eller inkomma med vade-, besvärs- eller revisions- inlaga eller vidtaga annan åtgärd för talans fullföljande, och visas före ut­ gången av den tiden laga förfall, utsätte den rätt, där åtgärden skall vidta­ gas, ny tid.

Vad nu sagts äge motsvarande tillämpning i fråga örn ansökan örn återvin­ ning eller återupptagande.

8

§.

Laga förfall är, då någon genom avbrott i allmänna samfärdseln, sjukdom eller annan omständighet, som han ej bort förutse eller rätten eljest finner ut­ göra giltig ursäkt, hindrats att fullgöra vad honom ålegat.

Såsom laga förfall för part skall ock anses, då för ombud, som av parten vidtalats, förelegat hinder, som nu sagts, och annat ombud ej kunnat i tid ställas.

33 KÄP.

Om inlaga i rättegång och om delgivning.

1 §•

Ansökan, anmälan eller annan inlaga i rättegång skall innehålla uppgift å domstolen samt parternas namn, yrke och hemvist.

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

I stämningsansökan skall käranden tillika uppgiva sin egen och, om den är

honom bekant, även svarandens postadress samt de övriga omständigheter, som

äro av betydelse för delgivning med parterna; har käranden vidtalat ombud

att företräda honom, skola ombudets namn och postadress uppgivas. I skrift­

ligt svaromål skall svaranden även uppgiva sin postadress och de övriga

omständigheter, som äro av betydelse för delgivning med honom, samt, örn han

vidtalat ombud att företräda honom, ombudets namn och postadress.

Sker ändring i förhållande, som part sålunda uppgivit, skall parten utan

dröjsmål anmäla det till rätten.

2

§.

Då från part inkommen inlaga eller annan handling skall delgivas, åligge

parten att vid handlingen foga styrkt avskrift därav. Skall delgivning ske

genom rättens försorg och erfordras för delgivningen flera avskrifter, vare

parten 'skyldig att tillhandahålla dem. Tillhandahåller ej part avskrift, som nu

sagts, ombesörje rätten på partens bekostnad handlingens avskrivande.

3 §.

Inlaga eller annan handling må till rätten inlämnas genom bud eller insän­

das med posten i betalt brev. Handling, som sålunda inkommer, skall anses

ingiven av den som undertecknat handlingen. Handlingen skall anses inkom­

men, då den avlämnats till rätten eller dess kansli.

4 §.

Delgivning i rättegång skall ske genom rättens försorg. Begär part att få

ombesörja delgivning, må det anförtros honom, örn rätten finner det kunna ske

utan olägenhet. Delgivning av tredskodom skall ske genom rättens försorg,

allenast örn parten begär det.

Har åklagare själv utfärdat stämning, skall delgivning därav ske genom

hans försorg. Åklagare åge ock ombesörja delgivning av kallelse eller före­

läggande, som utfärdats av honom.

Under förundersökning i brottmål ombesörjes delgivning av kallelse eller be­

slut av den som utfärdat kallelsen eller meddelat beslutet.

5 §•

Delgivning genom rättens försorg skall inom riket ske genom posten, örn ej

rätten finner den böra verkställas på annat sätt.

Närmare bestämmelser örn delgivning genom posten meddelas av Konungen.

6

§•

Delgivning skall, örn ej annat stadgas, verkställas genom att handlingen i

huvudskrift eller styrkt avskrift överlämnas till den som sökes för delgivning.

Vägrar han att mottaga handlingen, anses delgivning dock hava verkställts.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

79

Om överbringande av meddelande, som skall delgivas, genom telegraf eller

telefon givas föreskrifter av Konungen.

Är vid handling, som skall delgivas, fogad karta, ritning eller annan bilaga

av vidlyftig beskaffenhet, åge rätten föreskriva, att bilagan i stället för att

överlämnas skall hållas tillgänglig å rättens kansli. Underrättelse därom

skall fogas vid handlingen.

7 §.

Ej må delgivning ske där gudstjänst pågår eller sammankomst för gemen­

sam andaktsövning eljest äger rum.

8

§.

Har den som sökes för delgivning känt hemvist inom riket och träffas

han ej där, må handlingen överlämnas till vuxen medlem av det hushåll han

tillhör eller, örn sådan ej träffas, till hans hyresvärd, om denne bor i samma

hus, eller till portvakt eller annan, som i hyresvärdens ställe har tillsyn över

huset och där har sin bostad. Driver den sökte rörelse med fast kontor och

träffas han ej där under vanlig arbetstid, må ock handlingen å kontoret över­

lämnas till där anställt biträde.

Meddelande om att handlingen sålunda överlämnats skall därjämte med

posten sändas till den sökte under hans vanliga adress.

9 §.

Finnes för bolag, förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan

inrättning, med vilken delgivning skall ske, kontor, där förvaltningen föres

och någon, som för samfundet eller inrättningen äger mottaga delgivning, van­

ligen har sitt arbete, och träffas ej sådan person under vanlig arbetstid å kon­

toret, må handlingen å kontoret överlämnas till där anställt biträde. Medde­

lande örn att handlingen sålunda överlämnats skall därjämte med posten sändas

till samfundet eller inrättningen under dess vanliga adress.

Lag samma vare, då kommun, vägdistrikt eller annan sådan menighet, med

vilken delgivning skall ske, har kontor, där förvaltningen föres, och någon,

som för menigheten äger mottaga delgivning, ej under vanlig arbetstid träffas

å kontoret.

Har samfund, inrättning eller menighet kontor, som nu sagts, må med den

som sökes delgivning ej ske enligt 8 §.

10

§.

Delgivning enligt 8 eller 9 § skall anses hava skett, då vad i nämnda para­

grafer föreskrivits blivit fullgjort.

Den, till vilken handling enligt sagda paragrafer överlämnats, svare för att

den, så snart ske kan, kommer den sökte till handa; vid handlingens överläm­

nande skall han erinras därom.

Ej må handlingen överlämnas till någon, som i målet är motpart till den,

med vilken delgivning skall ske.

80

11

§•

Har den, med vilken delgivning skall ske, känt hemvist utom riket eller

vistas han å ort utom riket, må delgivningen verkställas enligt lagen å den

orten.

Skall part själv ombesörja delgivning å utrikes ort, åge han i utrikesdepar­

tementet påkalla biträde därmed.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

12

§.

Har den som sökes för delgivning varken inom eller utom riket känt hem­

vist och kail ej heller upplysning vinnas, var han uppehåller sig, förordne

rätten, att handlingen skall anslås å en för allmänheten tillgänglig plats i dess

kansli samt meddelande därom införas i allmänna tidningarna och, örn det kan

antagas därigenom komma till den söktes kännedom, även i annan tidning.

Har delgivning med part i nu föreskriven ordning ägt rum, erfordras ej i

samma mål vid ny delgivning enligt denna paragraf med den parten, att med­

delande införes i tidning.

Vad nu sagts åge motsvarande tillämpning, örn den sökte har känt hemvist

inom riket och han eller någon, till vilken handlingen enligt 8 § må överlämnas,

ej träffas, samt upplysning ej heller kan vinnas, var den sökte uppehåller sig.

. Delgivning skall anses hava skett, då vad ovan föreskrivits blivit fullgjort.

13 §.

Vad i 8 §, 11 § första stycket eller 12 § är stadgat gälle ej delgivning av

stämning i brottmål. Ej heller må i tvistemål delgivning av stämning äga

rum enligt 8 § eller 12 § andra stycket, med mindre anledning förekommer, att

den sökte avvikit eller eljest håller sig undan.

14 §.

Har handling, />om skolat delgivas någon, kommit denne till handa, anses

delgivning hava skett, ehuru han erhållit handlingen på annat sätt än ovan

stadgats.

15 §.

Meddelas föreläggande eller göres annat tillkännagivande vid rättens för­

handling, anses delgivning därav hava skett med dem som närvarit vid för­

handlingen; dock åligge rätten att på begäran genast tillhandahålla utskrift

av tillkännagivandet.

16 §.

Åro delägarna i byalag flera än tio, må delgivning med byalaget ske genom

att styrkt avskrift av handlingen överlämnas till en av delägarna att vara till­

gänglig för dem alla samt handlingen därefter, med underrättelse vilken av

delägarna bekommit avskriften, uppläses i församlingens kyrka och anslås å

en för allmänheten tillgänglig plats i rättens kansli.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

81

Tillhör gruva flera gemensamt, må delgivning med delägarna i mål angå­ ende gruvan ske genom att handlingen överlämnas till gruvföreståndaren; han svare för att handlingen utan dröjsmål föredrages å stämma eller i styrkt avskrift överlämnas till varje delägare.

I mål angående gemensamhetsfiske, för vilket syssloman är utsedd, må delgivning med delägarna ske genom att handlingen överlämnas till syssloman­ nen; han svare för att handlingen utan dröjsmål föredrages å sammanträde med delägarna eller i styrkt avskrift överlämnas till envar av dem.

17 §.

Delgivning med dödsbo eller konkursbo eller med bolag, förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan inrättning skall ske med någon, som äger företräda boet, samfundet eller inrättningen. Äro flera gemensamt behöriga därtill, må delgivning ske med någon av dem, med delägare i dödsbo dock endast örn han sitter i boet. Har delgivning skett med delägare i dödsbo, åligge ho­ nom att utan dröjsmål underrätta övriga delägare örn delgivningen.

Delägare i dödsbo, som sitter i boet, äge mottaga delgivning, ehuru boet ej står under delägarnas förvaltning; han svare för att handlingen utan dröjs­ mål överlämnas till någon, som äger företräda boet.

År ej någon behörig att företräda samfund, med vilket delgivning skall ske, men finnes någon, som äger sammankalla dem, vilka hava att besluta i sam­ fundets angelägenheter, skall delgivning ske med honom.

18 §.

Delgivning med kommun, vägdistrikt eller annan sådan menighet skall ske med den, på vilken det ankommer att sammankalla dem som hava att för menig­ heten besluta rörande talans utförande; med landsting må delgivning ock ske genom att handlingen överlämnas till länsstyrelsen.

19 §.

Delgivning med kronan skall ske genom att handlingen överlämnas till länsstyrelsen i det län, där domstolen är, eller ock, örn kronans talan i målet skall bevakas av annan myndighet, till denna.

Med härad eller tingslag skall delgivning ske genom att handlingen upp­ läses i kyrkorna i de församlingar, som höra till häradet eller tingslaget, samt anslås å en för allmänheten tillgänglig plats i rättens kansli.

20

§.

Har någon hos nedre justitierevisionen skriftligen anmält ombud, som äger för honom mottaga stämning eller annan handling, må i den omfattning anmä­ lan avser delgivning ske med ombudet.

Anmälan må göras endast av den som, då anmälan sker, äger hemvist inom riket och skall avse viss tid ej överstigande tre år. Såsom ombud må endast

{lilläng lill riksdagens protokoll 1942. 1 sand. Nr 5.

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

den anmälas, som äger hemvist inom riket. Vid anmälan skall ombudets post­

adress uppgivas. Sker ändring däri, skall anmälan därom göras.

Är någon enligt denna paragraf behörig att mottaga delgivning för annan,

äge vad i 11 och 12 §§ är stadgat icke tillämpning å delgivning med denne,

med mindre delgivning med ombudet enligt 6 eller 8 § ej kan ske.

21 §.

Har part hos rätten uppgivit ombud i målet, bör delgivning, som ombudet

äger behörighet att mottaga, ske med ombudet.

22

§.

Har part, som saknar hemvist inom riket, ej hos rätten uppgivit ombud,

som äger att för parten mottaga delgivning i målet, förelägge rätten honom,

då han första gången för talan, att för sig ställa sådant ombud och göra an­

mälan därom hos rätten. Underlåter han det, må delgivning med honom ske

genom att handlingen med posten sändes till honom under hans senaste kända

adress.

23 §.

Har delgivning ej skett på sätt i detta kapitel sägs, äge rätten förordna örn

ny delgivning. Vill part göra erinran därom, att delgivning med honom ej

skett på behörigt sätt, skall han framställa erinran därom, så snart ske kan.

Att, då delgivning skall ske genom parts försorg, partens talan i visst fall

är förfallen, stadgas i 32 kap. 2 §.

24 §.

Underrätt förordna erforderligt antal stämningsman att, då de därför anlitas,

verkställa delgivning. Förordnande meddelas för visst kalenderår eller del

därav och må, om skäl äro därtill, av rätten återkallas. Stämningsman skall,

då han första gången förordnas, inför rätten avlägga ed, att han redligt och

utan försumlighet skall uträtta de delgivningsärenden, som anförtros honom.

Fjärdingsman vare utan särskilt förordnande stämningsman.

Förteckning å dem som äro förordnade till stämningsman skall finnas an­

slagen å rättens dörr och vara för allmänheten tillgänglig å rättens kansli.

25 §.

Intyg av stämningsman galle som fullt bevis, att delgivning blivit så verk­

ställd, som intyget innehåller. Samma vitsord tillkomme intyg, som medde­

lats av nämndeman eller av landsfogde, stadsfogde, landsfiskal, stadsfiskal eller

notarius publicus eller av svensk konsul eller vid svenskt konsulat anställd

tjänsteman eller av polisman i stad, då han verkställt delgivningen efter för­

mans uppdrag, så ock intyg, som enligt av Konungen meddelade bestämmelser

utfärdats av tjänsteman vid postverket. Advokats skriftliga erkännande av

delgivning med honom gälle ock stim fullt bevis örn delgivningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

83

Intyg, att delgivning skett å utrikes ort, skall, om intygsgivarens behörighet styrkes av svensk eller här i riket anställd diplomatisk eller konsulär tjänste­ man, gälla som fullt bevis, att delgivning verkställts så, som intyget innehåller.

26 §.

Kostnad för delgivning genom rättens försorg skall i underrätt utgivas av den part, som väckt talan; är det åklagaren, skall kostnaden gäldas av stats­ verket. Avser delgivningen särskild åtgärd, som påkallats av motparten, skall dock kostnaden utgivas av honom. Föres i brottmål talan av målsägan- den jämte åklagaren, vare målsäganden skyldig att utgiva sådan kostnad, om delgivningen föranledes av särskild åtgärd, som påkallats av honom. Skall kostnad för bevisning, varom rätten självmant föranstaltat, utgå av allmänna medel, skall kostnad för delgivning, som föranledes därav, gäldas av statsverket. Kostnad för delgivning av rättens beslut örn måls återupptagande efter åter­ förvisning eller av annan sådan anledning skall utgå av allmänna medel; i brottmål, vari åklagare för talan, skall kostnaden gäldas av statsverket.

Part, som har att utgiva kostnad för delgivning, vare skyldig att erlägga förskott med belopp, som bestämmes av rätten. Underlåter den part, som väckt talan, att erlägga förskott och betalas det ej av motparten, vare partens talan förfallen. Är det motparten, som underlåter att erlägga förskott, vare frågan örn delgivning förfallen.

Bestämmelserna i första och andra styckena äge motsvarande tillämpning i fråga örn kostnad för delgivning i högre rätt; vad där föreskrivits om part, 6om väckt talan, skall avse den som i högre rätt fullföljt talan. Har talan fullföljts av den tilltalade och är han häktad, skall dock kostnad, som eljest skulle åligga honom, gäldas av statsverket.

Part, som i utrikesdepartementet påkallar biträde med delgivning utom ri­ ket, vare skyldig att förskjuta för ändamålet erforderlig kostnad.

Närmare bestämmelser om delgivningskostnad och förskott meddelas av Ko­ nungen.

27 §.

Hava i lag eller författning givits avvikande bestämmelser örn delgivning, vare de gällande.

34 KAP.

Om rättegångshinder.

1 §•

Fråga om hinder för målets upptagande skall av rätten företagas, så snart anledning förekommer därtill.

Rättegångshinder skall av rätten självmant beaktas, örn ej annat är stadgat.

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

2

§.

.ViU part göra invändning därom, att rätten icke är behörig att upptaga må­

let, skall lian framställa invändningen, då lian första gången skall vid rätten

föra talan i målet. Var han av laga förfall hindrad att då göra invändningen,

skall han framställa den, så snart ske kan, sedan förfallet upphörde. Un­

derlåter part att inom tid, som nu sagts, framställa invändningen, vare hans

rätt därtill förfallen.

3 §.

Har part i rätt tid gjort invändning, som avses i 2 §, give rätten, så snart

ske kan, särskilt beslut däröver. Göres invändning örn annat rättegångshinder,

give rätten särskilt beslut däröver, örn dess beskaffenhet fordrar det.

TREDJE AVDELNINGEN.

Om bevisning.

35 KAP.

Om bevisning i allmänhet.

1 §•

Rätten skall efter samvetsgrann prövning av allt, som förekommit, avgöra,

vad i målet är bevisat.

Vad örn verkan av visst slag av bevis är stadgat vare gällande.

2

§.

För omständighet, som är allmänt veterlig, kräves icke bevis.

Ej heller erfordras bevis örn vad lag stadgar. Skall främmande lag lända

till efterrättelse och är ej dess innehåll för rätten känt, åge dock rätten anma­

na part att förebringa bevisning därom.

3 §.

Erkänner part i rättegången viss omständighet och är saken sådan, att för­

likning därom är tillåten, skall vad parten erkänt gällä mot honom. Återkal­

lar parten sitt erkännande, pröve rätten med hänsyn till de skäl, som anföras

för återkallelsen, och övriga omständigheter, vilken verkan som bevis må till­

komma erkännandet.

År saken ej sådan som i första stycket sägs, pröve rätten med hänsyn till

omständigheterna, vilken verkan parts erkännande må äga som bevis.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

85

4 §•

Underlåter part att enligt rättens beslut infinna sig vid rätten eller eljest full­

göra något i rättegången eller att besvara för utredningen framställd fråga,

pröve rätten med hänsyn till allt, som förekommit, vilken verkan som bevis

må tillkomma partens förhållande.

5 §.

År fråga örn uppskattning av inträffad skada och kan full bevisning därom

icke alls eller allenast med svårighet föras, åge rätten uppskatta skadan till

skäligt belopp.

6

§.

Det ankommer på parterna att sörja för bevisningen. Rätten åge ock, örn

det finnes erforderligt, självmant föranstalta örn bevisning. År saken sådan,

att förlikning därom är tillåten, eller är fråga om ansvar för brott, som ej hör

under allmänt åtal, må dock rätten ej utan framställning av part höra vittne,

som ej förut hörts på parts begäran, eller meddela föreläggande örn företeende

av skriftligt bevis.

7 §.

Finner rätten, att omständighet, som part vill bevisa, är utan betydelse i må­

let eller att erbjudet bevis ej erfordras eller uppenbart skulle bliva utan ver­

kan, må bevisningen ej tillåtas. Rätten åge ock avvisa erbjudet bevis, om be­

visningen finnes med avsevärt ringare besvär eller kostnad kunna förås på

annat sätt.

8

§•

.

* ,

Bevis skall, då huvudförhandling hålles, upptagas vid denna, örn ej, enligt

vad därom är stadgat, bevis må upptagas utom huvudförhandlingen. Hålles

ej huvudförhandling eller skall bevis eljest upptagas utom huvudförhandling,

må beviset upptagas vid samma rätt eller vid annan domstol.

9 §•

Då bevis skall upptagas utom huvudförhandling, skola parterna kallas. År

i brottmål den tilltalade anhållen eller häktad och finnes hans närvaro erfor­

derlig, förordne rätten örn hans inställande. Uteblir part, må beviset dock

upptagas.

10

§.

Beslutar rätten, att bevis skall upptagas av annan inländsk domstol, skall

rätten hos denna domstol göra framställning därom och därvid kort redogöra

för saken samt uppgiva beviset och den omständighet, som skall styrkas där­

med. Vid framställningen skall rätten, örn det finnes lämpligt och hinder ej

möter, foga akten i målet.

, t;

86

11

§.

Domstol, som anmodats att upptaga bevis, har att utsätta tid och ställe för

bevisupptagningen. Vid denna äge domstolen samma befogenhet, som örn rät­

tegången fördes där.

Protokollet över bevisupptagningen skall tillika med alla till domstolen över­

sända eller eljest till ärendet hörande handlingar tillställas den rätt, där rätte­

gången föres.

12

§.

Om upptagande av bevis i utlandet är särskilt stadgat.

13 §.

Bevis, som upptagits utom huvudförhandlingen, skall upptagas även vid

denna, örn sadant upptagande finnes vara av betydelse i målet och hinder där­

för ej längre föreligger.

Har i mal, som fullföljts till högre rätt, vid lägre rätt vittne eller sakkunnig

eller part under sanningsförsäkran hörts eller syn å stället hållits, erfordras

ej, att beviset upptages ånyo, med mindre högre rätt finner det vara av bety­

delse för utredningen eller ock part yrkar det och upptagandet ej finnes sakna

betydelse. I högsta domstolen må dock sådant bevis upptagas ånyo, allenast

örn synnerliga skäl äro därtill.

Då bevis ej ånyo upptages, skall beviset förebringas genom protokoll och

andra handlingar rörande bevisupptagningen.

14 §.

Ej må berättelse, som någon skriftligen avgivit i anledning av redan in­

ledd eller förestående rättegång, eller uppteckning av utsaga, som i anledning

av sådan rättegång avgivits inför åklagare eller polismyndighet eller eljest

utom rätta, åberopas som bevis, med mindre det är särskilt medgivet eller

rätten på grund av särskilda omständigheter finner, att det må tillåtas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

36 KAP.

Om vittne.

1 §•

Envar, som icke är part i målet, må höras som vittne; i brottmål må dock

målsäganden icke vittna, även örn han ej för talan.

2

§•

Åberopas till vittne ledamot av rätten, pröve han på sin domared, om han

vet något, som kan tjäna till upplysning i målet. Finner han det, må han höras

som vittne.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

87

3 §.

Den som med part är eller varit gift eller är trolovad eller är i rätt upp-

eller nedstigande släktskap eller svågerlag eller är syskon eller är i det svå­

gerlag, att den ene är eller varit gift med den andres syskon, eller som står i

adoptivförhållande till part vare ej skyldig att avlägga vittnesmål.

Står någon till parts ställföreträdare i sådant förhållande, som nu sagts, åge

han ej på grund därav undandraga sig att vittna.

4§.

Är den som åberopas till vittne under femton år eller lider han av sinnes­

sjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten, pröve rät­

ten med hänsyn till omständigheterna, örn han må höras som vittne.

5

§.

Ämbets- eller tjänsteman eller den som är förordnad eller vald att förrätta

offentligt tjänsteärende eller utöva annan allmän befattning må ej höras som

vittne angående något, varom han på grund av denna sin ställning har att iakt­

taga tystnad.

Ej heller må advokat, läkare, barnmorska eller deras biträden höras angåen­

de något, som på grund av denna deras ställning förtrotts dem eller de i sam­

band därmed erfarit, med mindre det är i lag medgivet eller den, till vilkens

förmån tystnadsplikten gäller, samtycker därtill.

Rättegångsombud, biträde eller försvarare må ej höras som vittne örn vad

för uppdragets fullgörande förtrotts honom, med mindre parten medgiver, att

det må yppas.

Utan hinder av vad i andra eller tredje stycket sägs vare annan än försva­

rare skyldig att avgiva utsaga i mål angående brott, varå icke kan följa lind­

rigare straff än straffarbete i två år.

Örn tystnadsplikt för präst är särskilt stadgat.

6

§.

Vittne må vägra att yttra sig angående omständighet, vars yppande skulle

röja, att vittnet eller någon honom närstående, som avses i 3 §, förövat brottslig

eller vanärande handling. Vittne må även vägra att avgiva utsaga, varigenom

yrkeshemlighet skulle uppenbaras, om ej synnerlig anledning förekommer, att

vittnet höres därom.

7 §-

Är den som skall höras som vittne tillstädes vid rätten, vare han skyldig

att genast avlägga vittnesmål. I annat fall skall vittne skriftligen kallas.

I vittneskallelse skall intagas uppgift örn parterna och målet samt tid och

ställe för inställelsen ävensom i korthet angivas, vad vittnesförhöret gäller.

Tillika skall erinras örn innehållet i 20, 23 och 25 §§.

88

Kunni. Maj.ts proposition nr 5.

8

§.

Rätten må förelägga den som skall höras som vittne att, innan han infinner

sig för avgivande av vittnesmål, uppliva sin kunskap om vad vittnesförhöret

gäller genom att granska för vittnet tillgängliga räkenskapsböcker, anteck­

ningar eller andra handlingar eller besiktiga plats eller föremål, örn sådant

kan ske utan avsevärd olägenhet för vittnet.

9 §.

Vittne må ej, med mindre särskilda skäl äro därtill, övervara förhand­

lingen i målet, innan förhöret med vittnet äger rum.

Åro i målet flera vittnen, skola de höras var för sig. Finnas vittnenas ut­

sagor otydliga eller stridiga eller äro eljest särskilda skäl, att vittnena höras

mot varandra, må det ske.

10

§.

Innan vittnesmål avlägges, skall rätten höra vittnet örn hans fullständiga

namn, ålder, yrke och hemvist så ock söka utröna, örn vittnet till part eller till

saken står i något förhållande, som kan vara av vikt för bedömandet av till­

tron till vittnets berättelse, eller örn eljest omständighet av betydelse i detta

hänseende förekommer.

Star vittne till part i sådant förhållande, som avses i 3 §, skall vittnet erin­

ras örn att han icke är skyldig att avlägga vittnesmål.

11

§.

Innan vittne avgiver sin berättelse, skall vittnet med handen på den heliga

skrift avlägga denna ed:

»Jag N. N. lovar och försäkrar inför Gud den allsmäktige och vid hans

heliga ord, att jag skall säga hela sanningen och intet förtiga, tillägga eller

förändra.»

Säger sig vittne på grund av sin åskådning i religiöst hänseende hysa be­

tänklighet mot att avlägga vittnesed, må rätten, örn betänkligheten kan an­

tagas vara allvarligt grundad, medgiva vittnet att i stället avgiva denna för­

säkran :

»Jag N. N. lovar och försäkrar på heder och samvete, att jag skall säga hela

sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra.»

Tillhör ej vittne kristen eller mosaisk troslära, skall vittnet i stället för ed

avlägga försäkran.

12

§.

Eftergiva båda parterna ed eller försäkran och är saken sådan, att förlik­

ning därom är tillåten, må vittne höras utan ed eller försäkran.

13 §.

Ed eller försäkran må ej avläggas av

1. den som är under femton år;

2. den som på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning

89

av själsverksamheten finnes sakna erforderlig insikt om betydelsen av ed eller

försäkran; eller

3. den som dömts för mened eller står under åtal för sådant brott.

Ej heller må i brottmål ed eller försäkran avläggas av någon den tilltalade

närstående, som avses i 3 §.

14 §.

Innan vittne höres, erinre rätten vittnet örn hans sanningsplikt så ock, då

ed eller försäkran avlagts, örn vikten därav. När skäl äro därtill, skall vitt­

net tillika erinras örn innehållet i 5 och 6 §§.

15 §.

Ed eller försäkran skall avläggas av varje vittne för sig.

Vittne, som ånyo höres i målet, må vittna å förut avlagd ed eller försäkran;

vittnet skall av rätten erinras örn att denna ed eller försäkran alltjämt är bin­

dande för honom.

16 §.

Vittne skall avgiva sin utsaga muntligen. Skriftlig vittnesberättelse må ej

åberopas; dock må det tillåtas vittnet att anlita skriftlig anteckning till stöd

för minnet.

Vid vittnesförhör må skriftlig uppteckning av vad vittnet tidigare anfört

inför rätta eller inför åklagare eller polismyndighet icke uppläsas i annat fall,

än då vittnets utsaga vid förhöret avviker från den tidigare utsagan eller då

vittnet vid förhöret förklarar sig icke kunna eller vilja yttra sig.

17 §•

Vittne höres av rätten. Med rättens tillstånd må dock vittne höras av par­

terna; härvid höres vittnet först av den part, som åberopat vittnet, och där­

efter av motparten.

Vittnet bör uppmanas att i ett sammanhang avgiva sin berättelse. Sedan

denna avgivits, må rätten och parterna ställa frågor till vittnet. Vittnet bör,

örn det ej framgår av vittnets berättelse, tillfrågas, huru vittnet erhållit känne­

dom om det, varom vittnet yttrat sig.

Frågor, vilka genom sitt innehåll, sin form eller sättet för deras framstäl­

lande inbjuda till visst svar, må ej ställas, med mindre särskilda skäl föranleda

därtill. Rätten skall avvisa frågor, som uppenbart ej höra till saken eller som

äro förvirrande eller eljest otillbörliga.

18 §.

Förekommer anledning, att vittne i parts närvaro av rädsla eller annan or­

sak ej fritt utsäger sanningen, eller hindrar part vittne i hans berättelse genom

att falla, vittnet i talet eller annorledes, äge rätten förordna, att parten ej må

vara tillstädes under förhöret.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Sedan parten åter förekallats, skall vittnets berättelse uppläsas; parten åge

därefter ställa frågor till vittnet.

19 §.

År vittne av sjukdom, vistelse å avlägsen ort eller annan orsak ur stånd att

infinna sig vid huvudförhandlingen eller finnes vittnes inställelse medföra oskä­

lig kostnad eller synnerlig olägenhet, må förhör med vittnet enligt rättens be­

slut äga rum utom huvudförhandlingen. Kan vittne på grund av sjukdom

ej infinna sig, skall vittnet höras där vittnet vistas.

20

§.

Uteblir vittne, som kallats, dömes vittnet till böter. Uppskjutes målet till

annan dag, må vittnet vid vite föreläggas att den dagen komma tillstädes.

Uteblir vittnet ånyo, dömes vittnet till utgivande av vite eller, örn vite ej före­

lagts, till böter.

Vittne, som ej är tillstädes, då målet företages till handläggning, må efter

rättens beslut hämtas till det rättegångstillfället. Hämtas ej vittnet då och

meddelas ej vitesföreläggande, äge rätten förordna, att vittnet skall hämtas

till senare rättegångstillfälle. Då vittnet hämtats till rätten, skola böter eller

vite för hans underlåtenhet att infinna sig vid det rättegångstillfället ej ådö-

mas.

21

§.

Vägrar vittne utan giltigt skäl att avlägga ed eller försäkran eller att av­

giva vittnesmål eller besvara fråga eller att iakttaga föreläggande enligt 8 §,

förelägga rätten vittnet vid vite och, örn vittnet ej låter sig rätta därav, vid

äventyr av häkte att fullgöra sin skyldighet. Ej må av anledning, som nu

sagts, någon hållas i häkte under längre tid än tre månader och i intet fall

längre, än till dess rätten skilt målet från sig. Vittne, som insatts i häkte,

skall senast var fjortonde dag inställas för rätten.

22

§.

I fråga om vittne, som avses i 13 § första stycket 1 eller 2, skola reglerna

i 20 och 21 §§ ej tillämpas; sådant vittne må dock hämtas till rätten.

Avstår den som åberopat vittne från vittnets hörande eller kommer eljest

frågan därom att förfalla, må ej därefter enligt 20 eller 21 § straff ådömas

vittnet eller tvångsmedel användas mot honom.

23 §.

Gör vittne sig skyldigt till försummelse eller tredska, som avses i 20 eller

21 §, och vållas därav rättegångskostnad för part, äge rätten, även örn yrkan­

de därom ej framställts, förplikta vittnet att i den omfattning, som finnes skä­

lig, ersätta kostnaden. Har även part av rätten förpliktats att ersätta mot­

parten sådan kostnad och har parten utgivit ersättningen, äge han av vittnet

utbekomma vad vittnet förpliktats utgiva.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

91

Vad nu sagts om vittnes skyldighet att ersätta parts kostnad åge motsva­

rande tillämpning beträffande kostnad, som orsakats för statsverket.

24 §.

Vittne äge rätt till ersättning för nödiga kostnader till resa och uppehälle

samt för tidsspillan efter vad rätten prövar skäligt.

Ersättning till vittne, som åberopats av enskild part, skall utgivas av par­

ten. Har rätten självmant inkallat vittne och är saken sådan, att förlikning

därom är tillåten, eller är fråga örn ansvar för brott, som ej hör under allmänt

åtal, skall ersättningen utgivas av parterna en för båda och båda för en. I

annat fall skall ersättningen utgå av allmänna medel.

Örn bestämmande av ersättning, som skall utgå av allmänna medel, gälle

vad därom är stadgat.

25 §.

Den som kallats till vittne äge att i förskott erhålla ersättning för kost­

nader till resa och uppehälle. Förskott skall erläggas av den som enligt 24 §

har att utgiva ersättning till vittnet. Förskottets storlek bestämmes av rätten.

Underlåter part, som är skyldig att utgiva förskott till vittne, att pa be­

gäran erlägga sådant förskott, må parten ej sedermera påkalla vittnets hö­

rande, örn uppskov med målet därigenom skulle vållas.

Närmare bestämmelser örn förskott meddelas av Konungen.

37 KAP.

Om förhör med part under sanningsförsäkran.

1 §•

I tvistemål må för vinnande av bevis förhör under sanningsförsäkran äga rum

med ena parten eller med båda.

Part må påkalla förhör under sanningsförsäkran såväl med sig själv som

med motparten.

2

§.

Den som enligt 36 kap. 13 § första stycket icke må avlägga vittnesed må

ej höras under sanningsförsäkran.

3 §•

Innan part avgiver sin berättelse, skall han avlägga denna försäkran:

»Jag N. N. lovar och försäkrar på heder och samvete, att jag skall säga hela

sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra.»

Sedan part avlagt försäkran, erinre rätten honom örn vikten därav.

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

4

§.

Möter synnerligt hinder mot parts inställelse vid huvudförhandlingen, må

förhör med honom enligt rättens beslut äga rum utom huvudförhandlingen.

Kan part på grund av sjukdom ej infinna sig, må han höras där han vistas.

5 §.

Beträffande förhör med part under sanningsförsäkran skall i övrigt vad i 36

kap. 5 och 6 §§, 7 § första stycket samt 15—18 §§ är stadgat om vittnesför­

hör äga motsvarande tillämpning.

38 KAP.

Om skriftligt bevis.

1 §•

Skriftlig handling, som åberopas till bevis, bör företes i huvudskrift. Så­

dan handling må företes i styrkt avskrift, örn det finnes tillfyllest eller huvud­

skriften ej är att tillgå.

Innehåller handling även sådant, som innehavaren enligt 2 § ej äger eller

är skyldig att yppa eller som eljest ej bör uppenbaras, må han i stället för

handlingen förete styrkt utdrag därav.

2

§.

Innehar någon skriftlig handling, som kan antagas äga betydelse som be­

vis, vare han skyldig att förete den; sådan skyldighet åligge dock ej i brott­

mål den misstänkte eller den som till honom står i sådant förhållande, som

avses i 36 kap. 3 §.

Ej vare part eller honom närstående, som nu sagts, skyldig att förete skrift­

ligt meddelande mellan parten och någon honom närstående eller mellan så­

dana närstående inbördes. Befattningshavare eller annan, som avses i 36 kap.

5 §, må ej förete skriftlig handling, örn dess innehåll kan antagas vara så­

dant, att han ej må höras som vittne därom; innehaves handlingen av part,

till förmån för vilken tystnadsplikten gäller, vare han ej skyldig att förete

handlingen. Stadgandet i 36 kap. 6 § örn vittnes rätt att vägra att yttra sig

äge motsvarande tillämpning i fråga örn innehavare av skriftlig handling, örn

dess innehåll är sådant, som avses i nämnda lagrum.

Skyldighet att förete skriftlig handling gälle ej minnesanteckning eller

annan sådan uppteckning, som är avsedd uteslutande för personligt bruk, med

mindre synnerlig anledning förekommer, att den företes.

3 §.

År innehavare av skriftlig handling på grund av rättsförhållande mellan

honom och part eller eljest enligt lag skyldig att utgiva handlingen eller låta

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

93

annaa taga del därav, vare det gällande även i fråga om handlingens före­ teende i rättegång.

4§.

År någon skyldig att förete skriftlig handling som bevis, åge rätten före­ lägga honom att förete handlingen. Tillfälle att yttra sig skall lämnas den som föreläggandet skulle avse. För prövning av frågan må förhör hållas med honom enligt vad i 36 eller 37 kap. är stadgat så ock annan bevisning före­ bringas.

5 §.

Föreläggande att förete skriftlig handling skall innehålla uppgift örn var och huru handlingen skall tillhandahållas. Den som skall förete handlingen må ge­ nom vite tillhållas att fullgöra sin skyldighet. Rätten äge ock, om det finnes lämpligare, förordna, att handlingen skall tillhandahållas genom utmätnings­ mannens försorg.

6

§.

Möter synnerligt hinder mot upptagande av bevis genom skriftlig handling vid huvudförhandlingen, må enligt rättens beslut beviset upptagas utom huvud­ förhandlingen.

7 §.

Har någon, som ej är part, efter anmodan av part eller rätten tillhandahållit skriftlig handling, äge han rätt till ersättning för kostnad och besvär efter vad rätten prövar skäligt.

Ersättning skall, örn handlingens företeende påkallats av enskild part, ut­ givas av parten. I annat fall skall ersättningen utgå av allmänna medel.

8

§.

Örn tillhandahållande av allmän handling, som förvaras hos stats- eller kom­ munalmyndighet, gälle vad därom är stadgat. Hava eljest avvikande bestäm­ melser meddelats örn skyldighet att förete skriftlig handling, vare de gäl­ lande.

39 KAP.

Om syn.

1 §•

För skärskådan av fastighet eller av föremål, som ej lämpligen kan flyttas till rätten, eller av plats, där viss händelse timat, må rätten hålla syn å stället.

Vid syn må yrkeshemlighet ej röjas, med mindre synnerlig anledning före­ kommer därtill.

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

2

§.

År med hänsyn till föremålets beskaffenhet eller av annan anledning av

synnerlig vikt, att syn hålles före huvudförhandlingen, eller kan syn eljest

ej lämpligen hållas vid huvudförhandlingen, må den enligt rättens beslut äga

rum utom huvudförhandlingen.

3 §•

Vid syn må, ehuru den äger rum utom huvudförhandlingen, även annat

bevis upptagas, om det finnes erforderligt, för att syftet med synen skall vin­

nas.

4 §•

Kostnaden för syn skall, örn saken är sådan, att förlikning därom är tillå­

ten, eller fråga är örn ansvar för brott, som ej hör under allmänt åtal, utgivas

av parterna en för båda och båda för en eller, örn synens hållande påkallats

blott av ena parten, av den parten ensam. I annat fall skall kostnaden utgå

av allmänna medel.

Part, som enligt vad nu nämnts har att utgiva kostnaden för syn, vare skyl­

dig att erlägga förskott å ersättningen med belopp, som bestämmes av rätten.

5§.

Innehar någon föremål, som lämpligen kan flyttas till rätten och som kan

antagas äga betydelse som bevis, vare han skyldig att tillhandahålla det för

syn; sådan skyldighet åligge dock ej i brottmål den misstänkte eller den

som till honom står i sådant förhållande, som avses i 36 kap. 3 §. Stadgandet

i 36 kap. 6 § örn vittnes rätt att vägra att yttra sig åge motsvarande till-

lämpning i fråga örn rätt för part eller annan att vägra att tillhandahålla

föremål för syn. Örn skyldighet att förete skriftlig handling för syn gälle

vad i 38 kap. 2 § är stadgat.

Vad i 38 kap. 3—8 §§ är stadgat äge motsvarande tillämpning beträffande

föremål eller skriftlig handling, som skall tillhandahållas för syn.

40 KAP.

Om sakkunnig.

1 §•

Finnes för prövning av fråga, vars bedömande kräver särskild fackkunskap,

nödigt att anlita sakkunnig, äge rätten över frågan inhämta yttrande av myn­

dighet eller tjänsteman eller annan, som är satt att tillhandagå med yttrande

i ämnet, eller ock uppdraga åt en eller flera för redbarhet och för skicklighet

i ämnet kända personer att avgiva yttrande.

2

§.

Ej må den vara sakkunnig, som till saken eller till någondera parten står i

sådant förhållande, att hans tillförlitlighet därigenom kan anses förringad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

95

3 §.

Innan sakkunnig utses, bör tillfälle lämnas parterna att yttra sig i frågan. Ena sig parterna om sakkunnig, skall denne anlitas, örn han finnes lämplig och hinder ej möter därför; rätten äge dock jämte honom utse annan.

4 §.

Den som icke å tjänstens vägnar är skyldig att biträda som sakkunnig eller är satt att tillhandagå med yttrande vare ej utan eget åtagande pliktig att utföra sakkunniguppdrag. Har någon åtagit sig sådant uppdrag, må han ej utan giltig ursäkt undandraga sig dess fullgörande. Sakkunnig vare dock ej skyldig att yppa yrkeshemlighet, med mindre synnerlig anledning förekom­ mer, att han yttrar sig därom.

5 §.

Finnes för vinnande av upplysning rörande omständighet, som är av betydelse för den sakkunniges uppgift, före huvudförhandlingen part eller annan böra höras eller annan utredning böra förebringas inför rätten, må rätten förordna därom. Örn upptagande av bevis gälle i tillämpliga delar vad örn bevisupp­ tagning utom huvudförhandling är stadgat.

Erfordras besiktning av fastighet eller av föremål, som ej lämpligen kan flyttas, eller av plats, där viss händelse timat, må rätten förordna, att den sakkunnige skall företaga besiktning å stället. Vid besiktning må yrkeshem­ lighet ej röjas, med mindre rätten finner synnerlig anledning förekomma därtill.

Rätten äge förordna, att föremål, som innehavaren enligt 39 kap. 5 § är skyl­ dig att förete vid rätten, skall för granskning tillhandahållas den sakkunnige.

6

§.

Finnes lämpligt, att parterna äro närvarande vid besiktning, som verkställes av sakkunnig, må rätten föreskriva, att de skola genom den sakkunniges för­ sorg kallas till förrättningen. Har part kallats, må hans utevaro ej utgöra hinder för förrättningens företagande.

över förrättningen skall föras protokoll, vari antecknas, vilka vid förrätt­ ningen närvarit och vad därvid förekommit.

7 §•

örn utlåtande av myndighet, tjänsteman eller annan, som är satt att till­ handagå med yttrande, gälle vad därom är stadgat eller eljest är veder­ taget.

Annan sakkunnig skall, om ej rätten förordnar annat, avgiva skriftligt ut­ låtande. Rätten skall förelägga honom viss tid, inom vilken utlåtandet skall avgivas.

Utlåtande skall angiva de skäl och omständigheter, på vilka det däri givna omdömet är grundat.

Sedan utlåtande inkommit till rätten, skall det hållas tillgängligt för par­ terna.

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

8

§.

Sakkunnig, som utlåtit sig skriftligen, skall ock höras muntligen, örn part

yrkar det och hans hörande ej uppenbart saknar betydelse eller om rätten

eljest finner det erforderligt. Har utlåtande avgivits av ämbetsverk, akademi

eller annat offentligt samfund, må den eller de som deltagit i utlåtandets av­

givande, ej höras muntligen, med mindre det prövas oundgängligen nödvändigt;

örn flera deltagit i utlåtandets avgivande, må endast en företrädare för varje

mening inkallas.

9 §.

Sakkunnig, som höres muntligen, skall, innan han avgiver sin utsaga, med

handen på den heliga skrift avlägga denna ed:

»Jag N. N. lovar och försäkrar inför Gud den allsmäktige och vid hans

heliga ord, att jag efter bästa förstånd skall fullgöra det sakkunniguppdrag,

som lämnats mig.»

Har den sakkunnige, då han höres, redan avgivit utlåtande, skall eden där­

efter jämkas.

Sedan den sakkunnige avlagt ed, erinre rätten honom örn edens vikt.

Angående eds utbytande mot försäkran på heder och samvete gälle vad örn

vittnesed är stadgat.

10

§.

Då sakkunnig höres muntligen, företages förhöret av rätten. Med rättens

tillstånd må dock sakkunnig höras av parterna. Rätten och parterna äge ställa

frågor till den sakkunnige.

Rätten skall avvisa frågor, som uppenbart ej höra till saken eller som äro

förvirrande eller eljest otillbörliga.

Har den sakkunnige avgivit skriftligt utlåtande, må, örn rätten finner det

lämpligt, utlåtandet helt eller delvis uppläsas.

11

§•

Vad i 36 kap. 7 § första stycket, 9 § andra stycket samt 15, 18 och 19 §§

är stadgat örn vittne skall äga motsvarande tillämpning beträffande sakkunnig.

12

§. •

Underlåter den som åtagit sig att vara sakkunnig utan giltig ursäkt att

inom förelagd- tid inkomma med skriftligt utlåtande, må rätten förelägga ho­

nom vid vite att avgiva utlåtande.

13 §.

Uteblir sakkunnig, som kallats till iörhör, dömes han till böter. Uppskjutes

malet till annan dag, ma den sakkunnige vid vite föreläggas att den dagen kom­

ma tillstädes.

97

14 §.

Vägrar sakkunnig utan giltigt skäl att avlägga ed eller försäkran eller att avgiva utsaga eller besvara fråga, förelägge rätten honom vid vite att fullgöra sin skyldighet.

15 §.

Återkallas sakkunnigs uppdrag eller förfaller eljest frågan om hans an­ litande, må ej därefter enligt 12, 13 eller 14 § straff ådömas den sakkunnige eller tvångsmedel användas mot honom.

16 §.

Gör sakkunnig sig skyldig till försummelse eller tredska, som avses i 12, 13 eller 14 §, och vållas därav rättegångskostnad för part, åge rätten, även örn yrkande därom ej framställts, förplikta den sakkunnige att i den omfattning, som finnes skälig, ersätta kostnaden. Har även part av rätten förpliktats att ersätta motparten sådan kostnad och har parten utgivit ersättningen, äge han av den sakkunnige utbekomma vad denne förpliktats utgiva.

Vad nu stadgats örn sakkunnigs skyldighet att ersätta parts kostnad äge mot­ svarande tillämpning beträffande kostnad, som orsakats för statsverket.

17 §.

Har utlåtande avgivits av myndighet, tjänsteman eller annan, som är satt att tillhandagå med yttrande, skall ersättning utgå allenast i den mån sär­ skild föreskrift därom är meddelad. Annan sakkunnig äge rätt till ersätt­ ning för kostnad, som han haft för uppdragets fullgörande, samt för arbete och tidsspillan efter vad rätten prövar skäligt.

Ersättningen skall, örn saken är sådan, att förlikning därom är tillåten, eller fråga är örn ansvar för brott, som ej hör under allmänt åtal, utgivas av parterna en för båda och båda för en eller, örn sakkunnigs anlitande påkallats blott av ena parten, av den parten ensam. I annat fall skall ersättningen utgå av allmänna medel.

18 §.

Sakkunnig vare berättigad till förskott å sin ersättning efter vad rätten prövar skäligt. Förskott skall erläggas av den som enligt 17 § har att utgiva ersättning till den sakkunnige.

Närmare bestämmelser örn förskott meddelas av Konungen.

19 §.

Vill part som sakkunnig åberopa någon, som icke nämnts av rätten, gälle om sådan sakkunnig i tillämpliga delar vad i 7 och 8 §§ är stadgat.

Höres den sakkunnige muntligen, skall i övrigt tillämpas vad örn vittne är föreskrivet; dock må, örn rätten finner det lämpligt, skriftligt utlåtande helt eller delvis uppläsas.

Bihang till riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 5.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

7

98

Kungl. Majlis proposition nr 5.

20

§.

År i lag eller författning föreskrift meddelad om sakkunnigs hörande i visst

fall, vare den gällande.

41 KAP.

Om bevisning till framtida säkerhet.

1 §•

År fara, att bevis rörande omständighet, som är av betydelse för någons

rätt, framdeles skall gå förlorat eller endast med svårighet skall kunna föras,

och är ej rättegång därom, må till framtida säkerhet bevis genom vittne, sak­

kunnig eller syn eller skriftligt bevis upptagas vid underrätt. Ej må dock

enligt detta kapitel bevis upptagas i syfte att vinna utredning örn brott.

2

§.

Vill någon, att bevis upptages till framtida säkerhet, skall han göra an­

sökan därom bos rätten.

I ansökan skall uppgivas den omständighet, som sökanden vill styrka med

beviset, bevisets beskaffenhet och de skäl, som sökanden åberopar till stöd för

dess upptagande, samt, örn det kan ske, den, vilkens rätt eljest kan bero därav.

3 §.

Örn bevisning till framtida säkerhet äge vad örn bevisupptagning i rättegång

utom huvudförhandling är stadgat motsvarande tillämpning; kan, utom sö­

kandens, annans rätt bero av bevisets upptagande, erfordras dock ej kallelse

å honom, med mindre särskilda skäl äro därtill. Ej vare någon skyldig att in­

ställa sig som vittne eller sakkunnig vid annan underrätt än den, under vil­

ken han har sitt hemvist.

4 §.

Kostnaden för upptagande av bevis till framtida säkerhet skall gäldas av

sökanden.

Har den, vilkens rätt eljest kan bero av bevisupptagningen, efter kallelse när­

varit vid denna, äge han av sökanden erhålla ersättning för nödiga kostnader

till resa och uppehälle samt för tidsspillan efter vad rätten prövar skäligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

99

FJÄRDE AVDELNINGEN.

Om rättegången i underrätt.

I. Om rättegången i tvistemål.

42 KAP.

Om stämning och förberedelse.

1 §•

Vill någon erhålla stämning å annan, skall han hos rätten göra skriftlig ansökan därom.

2

§.

I stämningsansökan skall käranden uppgiva:

1. de omständigheter, varå han grundar sin talan, uppställda efter sitt sam­ manhang och, när så lämpligen kan ske, i särskilda, med nummer försedda punkter;

2. det yrkande käranden framställer;

3. de skriftliga bevis käranden åberopar; samt

4. de omständigheter, som betinga rättens behörighet, örn ej denna fram­ går av vad eljest anföres.

Ansökan skall vara egenhändigt undertecknad av käranden eller hans om­ bud.

Vid ansökan bör käranden i huvudskrift eller styrkt avskrift foga de skrift­ liga bevis, som innehavas av honom.

)

3 §.

Uppfyller stämningsansökan ej föreskrifterna i 2 § eller är den eljest ofull­ ständig, skall rätten förelägga käranden att avhjälpa bristen.

4

§.

Efterkommes ej föreläggande att avhjälpa brist i stämningsansökan och be­ står bristen däri, att ansökan ej innehåller bestämt yrkande eller att de om­ ständigheter, varå käranden grundar sin talan, ej äro tydligt angivna, eller är bristen eljest så väsentlig, att ansökan är otjänlig som grund för rättegång, skall ansökan avvisas.

Lag samma vare, om rätten finner uppenbart, att målet på grund av rätte- gångshinder icke kan upptagas till prövning.

5 §.

Avvisas ej ansökan, skall rätten utfärda stämning å svaranden att svara å käromålet.

Stämningen skall jämte stämningsansökan och därvid fogade handlingar

delgivas svaranden.

6

§.

Utfärdas stämning, skall förberedelse i målet äga rum.

Under förberedelsen skall målet så beredas, att det vid huvudförhandlingen

kan slutföras i ett sammanhang.

7 §.

Vid förberedelsen skall svaranden genast avgiva svaromål, innehållande:

1. de invändningar örn rättegångshinder, som svaranden vill göra;

2. bestämt medgivande eller bestridande av kärandens yrkande;

3. örn kärandens yrkande bestrides, grunden härför med yttrande rörande

de omständigheter, varå käranden grundat sin talan, och angivande av de om­

ständigheter svaranden vill anföra; samt

4. uppgift å de skriftliga bevis svaranden åberopar.

Svaranden bör genast i huvudskrift eller styrkt avskrift ingiva de skrift­

liga bevis, som innehavas av honom.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

8

§.

Under förberedelsen skola parterna var för sig angiva de ytterligare om­

ständigheter de vilja anföra samt yttra sig över vad motparten anfört. De

skola ock, i den mån det icke tidigare skett, uppgiva de bevis de vilja åberopa

och vad de vilja styrka med varje särskilt bevis. Skriftligt bevis, som ej re­

dan företetts, skall genast framläggas. Part vare skyldig att på framställ­

ning av motparten uppgiva, vilka andra skriftliga bevis han innehar.

Rätten äge förordna, att skilda frågor eller delar av målet skola vid för­

beredelsen behandlas var för sig.

9 §•

Förberedelsen skall vara muntlig. Rätten må dock förordna örn skriftlig

förberedelse, örn parts inställelse skulle medföra oskälig kostnad eller synner­

lig olägenhet eller skriftlig förberedelse med hänsyn till målets beskaffenhet

eljest finnes lämpligare.

10

§.

Vid muntlig förberedelse skall första inställelse utsättas att äga rum, så

snart ske kan. Till denna skola parterna kallas, käranden genom särskild kal­

lelse och svaranden i stämningen.

Är saken sådan, att förlikning därom är tillåten, skall part föreläggas att

komma tillstädes vid påföljd att tredskodom eljest må meddelas mot honom.

Skall part infinna sig personligen, förelägge rätten tillika vite.

Är saken ej sådan, som sägs i andra stycket, skall käranden föreläggas att

komma tillstädes vid påföljd att hans talan i målet eljest förfaller. Skall han

infinna sig personligen, förelägge rätten tillika vite. Svaranden skall före­

läggas vite.

101

11

§•

Part åge ej vid muntlig förberedelse åberopa eller uppläsa skriftlig inlaga

eller annat skriftligt anförande. Stämningsansökan eller annan framställning,

som enligt denna balk må ske skriftligen, må dock uppläsas; vid första in­

ställelsen äge svaranden som svaromål åberopa av honom ingiven skrift. Fin­

nes vad i skriften anföres icke utgöra fullständigt svaromål, skall rätten ge­

nom frågor till svaranden söka avhjälpa bristen.

12

§.

Vid första inställelsen skall förberedelsen örn möjligt avslutas. Kan det

ej ske, skall målet utsättas till fortsatt förhandling å tid, som bestämmes av

rätten. Ej må målet uppskjutas längre, än som oundgängligen påkallas.

Till fortsatt förhandling skola parterna kallas omedelbart eller genom

särskild kallelse. Örn föreläggande för part galle vad i 10 § andra och tredje

styckena sägs; finnes ena partens närvaro ej erforderlig, må dock kallelse å

honom ske utan sådant föreläggande.

Rätten äge förordna, att förberedelsen skall fortsättas genom skriftväxling.

13 §.

För behandling av rättegångsfråga eller del av saken, som må avgöras sär­

skilt, äge rätten utsätta särskilt sammanträde. Örn sådant sammanträde äge

vad i 10 och 12 §§ är stadgat motsvarande tillämpning; avser sammanträdet

behandling av rättegångsfråga, skall dock i stället för föreläggande, som där

sägs, part föreläggas vite.

14 §.

Vid skriftlig förberedelse skall svaranden i stämningen föreläggas att till

rätten inkomma med skriftligt svaromål. Har svaromål inkommit, skall det

med därvid fogade handlingar delgivas käranden. Finnes ytterligare skrift­

växling erforderlig, äge rätten förordna därom.

Underlåter svaranden att inkomma med svaromål, skall rätten genast kalla

parterna till första inställelse. Även eljest må rätten förordna, att förbere­

delsen skall fortsättas genom muntlig förhandling.

15 §.

Rätten äge meddela närmare bestämmelser om skriftväxling mellan parter­

na och därvid även föreskriva, i vilket avseende part skall yttra sig.

16 §.

Under förberedelsen må beslut meddelas i fråga örn måls avvisande.

17 §.

Är saken sådan, att förlikning därom är tillåten, bör rätten, om det finnes

lämpligt, under förberedelsen söka förlika parterna. Finnes särskild medling

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

böra ske, må parterna föreläggas att inställa sig till förlikningssammanträde inför medlare, som förordnas av rätten.

18 §.

Under förberedelsen må meddelas tredskodom så ock, örn saken är sådan, att förlikning därom är tillåten, dom i anledning av talan örn anspråk, som medgivits eller eftergivits. Förlikning må ock stadfästas av rätten.

19 §.

Erfordras, för att bevisningen skall vara på en gång tillgänglig vid huvud­ förhandlingen, att yttrande inhämtas av sakkunnig, skriftligt bevis företes, föremål tillhandahålles för syn eller besiktning eller annan förberedande åt­ gärd vidtages, skall beslut därom meddelas under förberedelsen.

Skall bevis upptagas utom huvudförhandlingen, bör ock förordnande därom meddelas under förberedelsen.

Vill part, att åtgärd, som nu sagts, vidtages, skall han, så snart ske kan, göra framställning därom hos rätten.

20

§.

Så snart förberedelsen avslutats, bestämme rätten, sedan tillfälle om möj­ ligt givits parterna att uttala sig, tid för huvudförhandlingen. För behand­ ling av rättegångsfråga eller del av saken, som må avgöras särskilt, må hu­ vudförhandling utsättas, ehuru förberedelsen av målet i övrigt ej avslutats.

Huvudförhandlingen må, örn hinder däremot icke möter enligt 43 kap. 2 § och tillika parterna samtycka därtill eller saken finnes uppenbar, hållas i ome­ delbart samband med förberedelsen.

21

§.

Till huvudförhandlingen skola parterna kallas omedelbart eller genom sär­ skild kallelse. Om föreläggande för part gälle vad i 10 § andra och tredje styckena samt 13 § sägs.

Örn kallande av vittne och sakkunnig gälle vad i 36 och 40 kap. är stadgat.

22

§.

Vill part vid huvudförhandlingen åberopa bevis, som han icke uppgivit un­ der förberedelsen, skall han omedelbart giva rätten och motparten underrät­ telse örn beviset och vad han vill styrka därmed.

43 KAP.

Om huvudförhandling.

1 §•

Då målet uppropas, skall rätten inhämta upplysning, huruvida hinder mö­ ter för målets företagande till slutlig handläggning.

103

2

§.

Huvudförhandlingen skall inställas och utsättas till annan dag:

1. om part, som finnes böra närvara personligen, inställt sig allenast ge­ nom ombud;

2. örn vittne eller sakkunnig, som finnes böra höras, icke är tillstädes;

3. örn part vill anföra nytt viktigt skäl eller åberopa nytt bevis och mot­ parten finnes vara i behov av anstånd för att bemöta vad parten vill andra­ ga; eller

4. örn hinder eljest möter för målets företagande till slutlig handläggning. Kan det antagas, att hindret kommer att undanröjas före handläggningens slut, må huvudförhandling hållas.

3 §.

Möter mot huvudförhandling hinder, som avses i 2 §, må likväl förhandlin­ gen påbörjas, örn det kan antagas, att denna enligt 11 § andra stycket kan vid senare rättegångstillfälle fortsättas utan ny huvudförhandling, och tillika upp­ delning av förhandlingen finnes kunna ske utan olägenhet för utredningen.

Inställes huvudförhandlingen, må rätten dock höra part, vittne eller sak­ kunnig, som kommit tillstädes, örn det kan antagas, att han icke utan oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet kan infinna sig vid senare rättegångstill­ fälle. Är för utredningen av synnerlig vikt, att samtidigt även annat bevis upptages eller annan handläggning äger rum, må det ske. Örn bevis, som så­ lunda upptages, gälle i tillämpliga delar vad örn bevis, som upptages utom huvudförhandlingen, är stadgat.

Kunni Maj.ts proposition nr

5.

4 §.

Rätten skall vaka över att vid handläggningen ordning och reda iakttagas, samt äge förordna, att skilda frågor eller delar av målet skola behandlas var för sig. Rätten har ock att tillse såväl att målet blir uttömmande behand­ lat som att däri ej indrages något, som ej är av betydelse. Genom frågor och erinringar skall rätten söka avhjälpa otydlighet eller ofullständighet i gjorda uttalanden.

5 §.

Förhandlingen skall vara muntlig. Part äge ej åberopa eller uppläsa skrift­ lig inlaga eller annat skriftligt anförande; yrkande må dock uppläsas ur skrift.

6

§.

Part skall sanningsenligt redogöra för de omständigheter han åberopar i målet och uttala sig om de av motparten anförda omständigheterna samt be­ svara framställda frågor.

Lämnar part uppgift, som strider mot vad han tidigare anfört, eller före­ kommer eljest motsägelse i parts uppgifter, skall han uppmanas att förkla­ ra sig däröver.

104

7 §.

Vid förhandlingen skall käranden framställa sitt yrkande och svaranden

angiva, huruvida han medgiver eller bestrider det. Parterna skola vidare var

i sin ordning utveckla sin talan och yttra sig över vad motparten anfört.

Då omständigheterna föranleda därtill, må vid förhandlingens början rät­

ten kort redogöra för tvisteläget.

Vad part anfört under förberedelsen må icke uppläsas i annat fall, än då

hans utsaga vid förhandlingen avviker från den tidigare utsagan eller han

underlåter att yttra sig eller eljest särskilda skäl äro därtill.

Äger förhandling rum, ehuru ena parten icke är tillstädes, skall genom rät­

tens försorg, i den mån det erfordras, ur handlingarna framläggas vad han

anfört.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

8

§.

Sedan parterna utvecklat sin talan, skall bevisningen förebringas.

Skall part höras under sanningsförsäkran, bör förhöret, örn ej särskilda skäl

föranleda annat, äga rum, innan vittnesbevis upptages rörande den omständig­

het, varom parten skall höras.

9 §.

Efter bevisningens förebringande äge parterna anföra vad de till slutföran­

de av sin talan akta nödigt.

10

§.

Ändrar part uppgift, som han lämnat tidigare under rättegången, eller gör

han tillägg därtill eller åberopar han omständighet eller bevis, som ej upp-

givits före huvudförhandlingens början, må vad parten sålunda andrager av

rätten lämnas utan avseende, örn det kan antagas, att partens förfarande skett

för att förhala rättegången eller att överrumpla motparten eller eljest i otill­

börligt syfte.

11

§•

Huvudförhandlingen skall såvitt möjligt fortgå utan avbrott, till dess må­

let är färdigt till avgörande. Påbörjad huvudförhandling må ej uppskjutas,

med mindre förhandlingen ägt rum enligt 3 § första stycket eller efter hand­

läggningens början nytt viktigt skäl anförts eller kännedom vunnits örn nytt

viktigt bevis eller rätten eljest finner det oundgängligen erforderligt för ut­

redningen. Uppskjutes huvudförhandlingen, skall den återupptagas, så snart

lämpligen kan ske.

Återupptages målet till slutlig handläggning inom två veckor från dagen

för första förhandlingens avslutande och hava de domare, som då sitta i rät­

ten, övervarit den tidigare handläggningen, må huvudförhandlingen fortsättas.

I annat fall skall ny huvudförhandling hållas.

Till uppskjuten huvudförhandling skola parterna kallas omedelbart eller

genom särskild kallelse. Örn föreläggande för part gälle vad i 42 kap. 10 §

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

105

andra och tredje styckena samt 13 § sägs; utsattes mål till fortsatt huvud­ förhandling, må i stället för föreläggande enligt 10 § andra stycket part före­ läggas att komma tillstädes vid påföljd att eljest tredskodom må meddelas mot honom eller målet må avgöras utan hinder av hans utevaro.

12

§.

Då mål utsättes till fortsatt eller ny huvudförhandling, äge rätten, för att målet vid denna skall kunna slutföras, förordna, att förberedelse skall ånyo äga rum, samt meddela erforderliga föreskrifter därom.

13 §.

Vid fortsatt huvudförhandling skall målet företagas i det skick, vari det förelåg vid den tidigare handläggningens slut.

Vid ny huvudförhandling skall målet företagas till fullständig handlägg­ ning. Har bevis upptagits vid tidigare handläggning, skall beviset upptagas ånyo, örn sådant upptagande finnes vara av betydelse i målet och hinder där­ för ej föreligger. Då bevis ej upptages ånyo, skall beviset förebringas genom protokoll och andra handlingar rörande bevisupptagningen.

44 KAP.

Om parts utevaro.

1

§•

Utebliva båda parterna från sammanträde för muntlig förberedelse, skall må­ let avskrivas.

2

§.

Uteblir, då saken är sådan, att förlikning därom är tillåten, ena parten från sammanträde för muntlig förberedelse och har föreläggande meddelats honom att komma tillstädes vid påföljd att tredskodom eljest må meddelas mot honom, skall, örn den tillstädeskomne parten yrkar det, sådan dom med­ delas. Yrkas ej tredskodom, skall målet avskrivas.

Är det svaranden, som uteblir, må dock på yrkande av käranden målet ut­ sättas till fortsatt muntlig förberedelse. Kommer svaranden ej heller då till­ städes, gälle vad i första stycket stadgas.

3 §.-

Uteblir, då saken är sådan, att förlikning därom ej är tillåten, käranden från sammanträde för muntlig förberedelse och har föreläggande meddelats honom att komma tillstädes vid påföljd att hans talan i målet eljest förfaller, skall målet avskrivas.

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Uteblir svaranden och har vite förelagts honom, åge rätten i stället för att

förelägga nytt vite förordna, att han skall hämtas till rätten antingen omedel­

bart eller till senare dag.

4 §.

Örn parts utevaro från rättegångstillfälle för huvudförhandling galle vad

i 1 §, 2 § första stycket och 3 § sägs.

Har föreläggande meddelats part att komma tillstädes vid påföljd att eljest

tredskodom må meddelas mot honom eller målet må avgöras utan hinder av

hans utevaro, och meddelas ej tredskodom, åge rätten på yrkande av den till-

städeskomne parten företaga målet till förhandling. Framställes ej sådant

yrkande, skall målet avskrivas.

5

§•

Kommer part tillstädes genom ombud, då föreläggande meddelats honom

vid vite att infinna sig personligen, och är saken sådan, att förlikning därom

ej är tillåten, åge rätten i stället för att förelägga nytt vite förordna, att han

skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till senare dag.

6

§•

Har vite förelagts part eller skall part hämtas till rätten och finnes hämt­

ning ej kunna ske, må dock förberedelsen avslutas eller målet avgöras utan

hinder av att parten kommit tillstädes allenast genom ombud eller uteblivit.

7 §•

Utebliva båda parterna eller endera från särskilt sammanträde för behand­

ling av rättegångsfråga, må frågan avgöras utan hinder därav.

8

§.

Då tredskodom meddelas mot käranden, skall käromålet ogillas, såvitt detta

ej medgivits av svaranden eller det eljest uppenbart framgår, att käromålet

är grundat.

Tredskodom mot svaranden skall grundas på kärandens framställning av om­

ständigheterna i målet, såvitt svaranden erhållit del av framställningen och

den ej strider mot förhållande, som är allmänt veterligt. I den mån framställ­

ningen ej innefattar laga skäl för käromålet eller det eljest uppenbart fram­

går, att käromålet är ogrundat, skall det ogillas.

Domen skall betecknas som tredskodom.

9 §.

Part, mot vilken tredskodom givits, äge hos den rätt, där talan väckts, söka

återvinning inom en månad från den dag, då domen delgavs honom. Sökes ej

återvinning, skall domen stå fast i vad den gått honom emot.

Ansökan örn återvinning skall göras skriftligen. Har tredskodom givits un­

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

107

der förberedelsen, bör skriften innehålla allt vad från sökandens sida erfordras för förberedelsens fullföljande.

10

§.

Upptages ansökan om återvinning, skall målet, i den mån återvinning sökts, ånyo företagas i det skick, vari det förelåg före det sammanträde, då parten uteblev.

Uteblir parten ånyo och meddelas tredskodom mot honom, vare hans rätt till återvinning förfallen.

II. Om rättegången i brottmål.

45 KAP.

Örn. väckande av allmänt åtal.

1 §•

Vill åklagare väcka åtal, skall han hos rätten göra skriftlig ansökan örn stämning å den som skall tilltalas; rätten äge dock i den omfattning, som fin­ nes lämplig, uppdraga åt åklagare att själv utfärda stämning.

Åtal skall anses väckt, då stämningsansökan inkom till rätten eller, örn åkla­ garen utfärdat stämning, då denna delgavs den tilltalade.

Ej må mot den tilltalade nytt åtal väckas för gärning, för vilken han redan står under åtal.

2

§.

Åtal för förseelse i rättegången må väckas utan stämning. Förövar någon annat brott inför rätten vid dess sammanträde, må åtal för brottet väckas utan stämning, om rätten med hänsyn till brottets beskaffen­ het och andra omständigheter finner det lämpligt.

Är eljest för särskilt fall föreskrivet, att åtal må väckas utan stämning, vare det gällande.

3 §.

Väckas samtidigt åtal mot någon för flera brott eller åtal mot flera för att hava tagit del i samma brott, skola åtalen handläggas i en rättegång.

Även i annat fall än nu sagts må flera åtal handläggas i en rättegång, örn det är till gagn för utredningen. När skäl äro därtill, må de åter särskiljas.

Ej må åtal förenas, med mindre åtalen väckts vid samma domstol och den­ na är behörig samt för åtalen samma rättegångsform är tillämplig.

4 §.

I stämningsansökan skall åklagaren uppgiva:

1. den tilltalade;

2. målsäganden, örn sådan finnes;

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

3. den brottsliga gärningen med angivande av tid och plats för dess för­ övande och de övriga omständigheter, som erfordras för dess kännetecknande, samt det eller de lagrum, som äro tillämpliga;

4. de bevis han vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt bevis; samt

5. de omständigheter, som betinga domstolens behörighet, örn ej denna framgår av vad eljest anföres.

Vill åklagaren i samband med åtalets väckande enligt 22 kap. väcka talan om enskilt anspråk på grund av brottet, skall han i ansökan uppgiva anspråket och de omständigheter, varå det grundas, samt de bevis, som åberopas, och vad han vill styrka med varje särskilt bevis.

Är den tilltalade anhållen eller häktad, skall det angivas. Ansökan skall vara undertecknad av åklagaren.

5 §.

Väckt åtal må icke ändras. Åklagaren åge dock mot samme tilltalade utvidga åtalet att avse annan gärning, örn rätten med hänsyn till utredningen och andra omständigheter finner det lämpligt.

Åklagaren eller målsäganden må ock, sedan åtal väckts, utan stämning mot den tilltalade väcka talan örn enskilt anspråk på grund av brottet, örn rätten med hänsyn till utredningen och andra omständigheter finner det lämpligt.

Såsom ändring av åtal anses icke, att åklagaren beträffande samma gärning inskränker sin talan eller åberopar annat lagrum än i stämningen uppgivits eller ny omständighet till stöd för åtalet.

6

§.

Vill åklagaren enligt 2 § första eller andra stycket väcka åtal för brott eller enligt 5 § utvidga åtalet eller vill han eller målsäganden enligt sistnämnda paragraf väcka talan örn enskilt anspråk på grund av brottet, må det ske muntligen inför rätten eller ock skriftligen. Den tilltalade skall erhålla del därav. Talan, som nu sagts, skall anses väckt, då den framställdes inför rätten.

7 §.

Har förundersökning i målet ägt rum, skall åklagaren, då åtalet väckes eller så snart sire kan därefter, tillställa rätten utskrift av protokoll eller an­ teckningar från förundersökningen så ock skriftliga handlingar och föremål, som åklagaren ämnar åberopa som bevis.

8

§.

Stämningsansökan skall avvisas, örn rätten finner uppenbart, att den som väcker åtalet icke äger tala å brottet eller att målet på grund av annat rätte- gångshinder icke kan upptagas till prövning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

109

9 §.

Avvisas ej ansökan, skall rätten utfärda stämning å den tilltalade att svara

å åtalet.

Stämningen skall jämte stämningsansökan ock därvid fogade handlingar

delgivas den tilltalade.

10

§.

I stämningen skall rätten tillika förelägga den tilltalade att muntligen eller

skriftligen hos rätten uppgiva de bevis han vill åberopa vid huvudförhandlin­

gen och vad han vill styrka med varje särskilt bevis. Örn inkommen uppgift

skall åklagaren genom rättens försorg erhålla kännedom.

Kan på grund av den tilltalades erkännande eller annan omständighet an­

tagas, att uppgift örn bevis ej erfordras, må dock rätten omedelbart i stäm­

ningen kalla den tilltalade till huvudförhandling.

11

§•

Finnes, för att målet skall kunna vid huvudförhandlingen slutföras i ett

sammanhang, förundersökningen böra fullständigas eller, om förundersökning

ej ägt rum, sådan böra företagas, åge rätten meddela åklagaren föreläggande

därom.

12

§.

Erfordras, för att bevisningen skall vara på en gång tillgänglig vid huvud­

förhandlingen, att yttrande inhämtas av sakkunnig, skriftligt bevis företes,

föremål tillhandahålles för syn eller besiktning eller annan förberedande åtgärd

vidtages, skall beslut därom utan dröjsmål meddelas.

Skall bevis upptagas utom huvudförhandlingen, bör ock förordnande därom

utan dröjsmål meddelas.

Vill part, att åtgärd, som nu sagts, vidtages, skall han, så snart ske kan,

göra framställning därom hos rätten.

13 §.

Finnes för prövning av fråga, som avses i 11 eller 12 §, part eller annan

böra höras, förordne rätten därom på sätt den finner lämpligt. Örn inställande

av tilltalad, som är anhållen eller häktad, förordne rätten.

14 §.

Rätten bestämme, så snart ske kan, tid för huvudförhandlingen. För behand­

ling av rättegångsfråga eller del av saken, som ma avgöras särskilt, ma huvud­

förhandling utsättas, ehuru målet i övrigt ej är berett till huvudförhandling.

Är den tilltalade anhållen eller häktad, skall huvudförhandling hållas inom

en vecka från den dag, då åtalet väcktes, örn ej till följd av åtgärd, som av­

ses i 11 eller 12 §, eller annan omständighet längre uppskov är nödvändigt.

Har den tilltalade häktats efter åtalet, skall tiden räknas från dagen för hans häktande.

15 §.

Till huvudförhandlingen skall åklagaren kallas. Biträder målsäganden åta­ let eller för han eljest talan jämte åklagaren eller skall han höras i anledning av åklagarens talan, skall ock målsäganden kallas. Skall målsäganden infinna sig personligen, förelägga rätten honom vite.

Den tilltalade skall kallas till huvudförhandlingen i stämningen eller ge­ nom särskild kallelse. Föreläggande skall meddelas honom vid vite. Förekom­ mer anledning, att den tilltalade ej skulle iakttaga sådant föreläggande, må förordnas, att han skall hämtas till rätten. Örn inställande av tilltalad, som är anhållen eller häktad, förordne rätten.

Örn kallande av vittne och sakkunnig gälle vad i 36 och 40 kap. är stadgat.

16 §.

Stämning, som utfärdas av åklagare, skall innehålla vad i 4 § stadgas örn stämningsansökan och vara undertecknad av åklagaren.

I stämningen skall åklagaren tillika förelägga den tilltalade att inom viss, av åklagaren bestämd tid muntligen eller skriftligen hos rätten uppgiva de bevis han vill åberopa vid huvudförhandlingen och vad han vill styrka med varje särskilt bevis. Finner åklagaren på grund av den tilltalades erkännande eller annan omständighet uppenbart, att bevis ej kommer att av den tilltalade uppgivas och att ej heller annan förberedande åtgärd erfordras, må dock åkla­ garen omedelbart i stämningen kalla den tilltalade till huvudförhandling.

Då mål av åklagare utsättes till huvudförhandling, åligge honom att iakttaga de föreskrifter om tiden för huvudförhandling, som meddelats av rätten; åkla­ garen åge ombesörja kallelser och förelägganden, som avses i 15 §.

Stämningen skall med därvid fogade handlingar delgivas den tilltalade. Sedan stämningen delgivits, skall den med bevis därom omedelbart tillställas rätten.

17 §.

Vill part vid huvudförhandlingen åberopa bevis, som han icke förut upp­ givit, skall han omedelbart giva rätten och motparten underrättelse örn beviset och vad han vill styrka därmed.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

46 KAP.

Om huvudförhandling i mål, vari allmänt åtal föres.

1 §•

Då målet uppropas, skall rätten inhämta upplysning, huruvida hinder mö­ ter för målets företagande till slutlig handläggning.

lil

2

§.

Huvudförhandlingen skall inställas och utsättas till annan dag:

1. om åklagaren icke är tillstädes;

2. om den tilltalade uteblivit eller, då föreläggande meddelats honom att infinna sig personligen, kommit tillstädes allenast genom ombud och sådant fall ej är för handen, att målet må avgöras utan hinder därav;

3. örn, då den tilltalade enligt lag skall hava försvarare, sådan icke är när­ varande och försvarare icke omedelbart utses;

4. örn målsägande, vittne eller sakkunnig, som finnes böra höras, icke är tillstädes;

5. örn part vill anföra nytt viktigt skäl eller åberopa nytt bevis och motparten finnes vara i behov av anstånd för att bemöta vad parten vill an­ draga; eller

6. om hinder eljest möter för målets företagande till slutlig handläggning. Kan det antagas, att hindret kommer att undanröjas före handläggningens slut, må huvudförhandling hållas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

3 §•

Möter mot huvudförhandling hinder, som avses i 2 § första stycket 4—6, må likväl förhandlingen påbörjas, örn det kan antagas, att denna enligt 11 § andra stycket kan vid senare rättegångstillfälle fortsättas utan ny huvudför­ handling, och tillika uppdelning av förhandlingen finnes kunna ske utan olägen­ het för utredningen.

Inställes huvudförhandlingen, må rätten dock höra målsägande, vittne eller sakkunnig, som kommit tillstädes, örn det kan antagas, att han icke utan oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet kan infinna sig vid senare rätte­ gångstillfälle. Är för utredningen av synnerlig vikt, att samtidigt även an­ nat bevis upptages eller annan handläggning äger rum, må det ske. Örn bevis, som sålunda upptages, gälle i tillämpliga delar vad om bevis, som upptages utom huvudförhandlingen, är stadgat.

4 §.

Rätten skall vaka över att vid handläggningen ordning och reda iakttagas, samt åge förordna, att skilda frågor eller delar av målet skola behandlas var för sig. Rätten har ock att tillse såväl att målet blir uttömmande behandlat som att däri ej indrages något, som ej är av betydelse. Genom frågor och er­ inringar skall rätten söka avhjälpa otydlighet eller ofullständighet i gjorda uttalanden.

5 §.

Förhandlingen skall vara muntlig. Part äge ej åberopa eller uppläsa skrift­ lig inlaga eller annat skriftligt anförande; yrkande må dock uppläsas ur skrift.

112

6

§.

Viel förhandlingen skall åklagaren framställa sitt yrkande och den tillta­

lade uppmanas att angiva, huruvida han erkänner eller förnekar gärningen.

Åklagaren skall därefter utveckla åtalet och redogöra för de omständighe­

ter, varå det grundas. Sedan höres målsäganden.

Den tilltalade skall uppmanas att i ett sammanhang redogöra för saken och

därvid yttra sig över vad åklagaren och målsäganden anfört. Med rättens

tillstånd må åklagaren och målsäganden ställa frågor till honom. Därefter

må frågor ställas av försvararen.

Vid förhör med målsäganden eller den tilltalade må skriftlig uppteckning

av vad han tidigare anfört inför rätten eller inför åklagare eller polismyndig­

het icke uppläsas i annat fall, än då hans utsaga vid förhöret avviker från

den tidigare utsagan eller han vid förhöret underlåter att yttra sig.

Äger huvudförhandling rum, ehuru målsäganden eller den tilltalade icke

är tillstädes, skall genom rättens försorg, i den mån det erfordras, ur hand­

lingarna framläggas vad han anfört.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

7 §.

Förekommer anledning, att i parts närvaro annan part av rädsla eller annan

orsak ej fritt utsäger sanningen, eller hindrar part annan part i hans berättel­

se genom att falla parten i talet eller annorledes, åge rätten förordna, att par­

ten ej må vara tillstädes under förhöret; vad nu sagts örn part galle ock måls­

ägande, även örn han ej för talan.

Sedan den som ej varit tillstädes under förhöret åter förekallats, skall han

erhålla kännedom örn vad i hans frånvaro förekommit.

8

§.

Sedan målsäganden och den tilltalade hörts, skall bevisningen förebringas.

9 §•

Är brottet sådant, att annan påföljd än böter synes kunna ifrågakomma, el­

ler förekommer eljest särskild anledning därtill, skall utredning förebringas

rörande straff, som tidigare ådömts den tilltalade, samt angående hans lev­

nadsomständigheter och de personliga förhållanden, som kunna antagas vara av

betydelse.

10

§.

Efter bevisningens förebringande äge parterna anföra vad de till slutfö­

rande av sin talan akta nödigt.

11

§•

Huvudförhandlingen skall såvitt möjligt fortgå utan avbrott, till dess målet

är färdigt till avgörande. Påbörjad huvudförhandling må ej uppskjutas, med

mindre förhandlingen ägt rum enligt 3 § första stycket eller efter handlägg-

Kungl. Alaj.ts proposition nr 5.

113

ningens början nytt viktigt skäl anförts eller kännedom vunnits om nytt vik­ tigt bevis eller rätten eljest finner det oundgängligen erforderligt för utred­ ningen. Uppskjutes huvudförhandlingen, skall den återupptagas, så snart lämp­ ligen kan ske. År den tilltalade häktad, skall förhandlingen återupptagas inom en vecka från dagen för föregående förhandlings avslutande eller, då han häktats därefter, från dagen för hans häktande, örn ej på grund av sär­ skilda omständigheter längre uppskov är nödvändigt.

Återupptages målet till slutlig handläggning inom två veckor från dagen för första förhandlingens avslutande och hava de domare, som då sitta i rätten, övervarit den tidigare handläggningen, må huvudförhandlingen fortsättas. I annat fall skall ny huvudförhandling hållas.

Till uppskjuten huvudförhandling skola parterna kallas omedelbart eller genom särskild kallelse. Örn föreläggande gälle vad i 45 kap. 15 § sägs.

12

§.

Då mål utsättes till fortsatt eller ny huvudförhandling, åge rätten förordna örn de åtgärder, som finnas lämpliga, för att målet vid den förhandlingen skall kunna slutföras. Örn sådan åtgärd gälle vad i 45 kap. 11—13 §§ är stadgat.

13 §.

Vid fortsatt huvudförhandling skall målet företagas i det skick, vari det förelåg vid den tidigare handläggningens slut.

Vid ny huvudförhandling skall målet företagas till fullständig handlägg­ ning. Har bevis upptagits vid tidigare handläggning, skall beviset upptagas ånyo, örn sådant upptagande finnes vara av betydelse i målet och hinder där­ för ej föreligger. Då bevis ej upptages ånyo, skall beviset förebringas genom protokoll och andra handlingar rörande bevisupptagningen.

14 §.

Underlåter målsägande, som skall höras i anledning av åklagarens talan, att infinna sig personligen vid rättegångstillfälle för huvudförhandling, åge rätten i stället för att förelägga nytt vite förordna, att han skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till senare dag.

15 §.

Uteblir den tilltalade från rättegångstillfälle för huvudförhandling eller kommer han tillstädes genom ombud, då föreläggande meddelats honom att in­ finna sig personligen, skall rätten förelägga nytt vite eller förordna, att han skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till senare dag.

Kan å brottet icke följa svårare straff än fängelse, må, örn saken finnes kun­ na nöjaktigt utredas, målet avgöras utan hinder av att den tilltalade kommit tillstädes allenast genom ombud eller uteblivit.

Har den tilltalade avvikit, sedan stämning delgivits honom, och finnes sa-

Bihang till riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 5.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

ken kunna nöjaktigt utredas, må ock målet avgöras utan hinder av att den tilltalade uteblivit, även örn kallelse ej delgivits honom.

Rättegångsfråga må avgöras utan hinder av den tilltalades utevaro.

16 §.

År, då den tilltalade enligt lag skall hava försvarare, sådan icke tillstädes, förordne rätten, om det kan ske, någon, som är vid rätten närvarande och är behörig att mottaga sådant uppdrag, att försvara den tilltalade.

47 KAP.

Om väckande av enskilt åtal och huvudförhandling i mål, vari sådant åtal föres.

1 §•

Vill målsägande väcka åtal, skall han hos rätten göra skriftlig ansökan örn stämning å den som skall tilltalas. Åtal skall anses väckt, då stämningsansö­ kan inkom till rätten.

Vill den tilltalade i samma mål mot målsäganden eller åklagaren väcka talan om ansvar för falsk angivelse eller falskt åtal, må det ske utan stämning munt­ ligen inför rätten eller ock skriftligen. Den, mot vilken talan väckes, skall erhålla del därav.

2

§.

I stämningsansökan skall målsäganden uppgiva:

1. den tilltalade;

2. den brottsliga gärningen med angivande av tid och plats för dess för­ övande och de övriga omständigheter, som erfordras för dess kännetecknande, samt det eller de lagrum, som äro tillämpliga;

3. det enskilda anspråk, som målsäganden vill framställa, samt de omstän­ digheter, varå anspråket grundas;

4. de skriftliga bevis målsäganden åberopar; samt

5. de omständigheter, som betinga rättens behörighet, örn ej denna fram­ går av vad eljest anföres.

Ansökan skall vara egenhändigt undertecknad av målsäganden eller hans om­ bud.

Är brottet sådant, att målsäganden ej äger väcka åtal, med mindre åklaga­ ren beslutat att ej åtala, skall vid ansökan fogas intyg, att sådant beslut med­ delats. Vid ansökan bör målsäganden ock i huvudskrift eller styrkt avskrift foga de skriftliga bevis, som innehavas av honom.

3 §.

Uppfyller stämningsansökan ej föreskrifterna i 2 § eller är den eljest ofull­ ständig eller har sådant intyg, som avses i 2 § tredje stycket, ej företetts, skall rätten förelägga målsäganden att avhjälpa bristen.

115

4 §.

Efterkommes ej föreläggande att avhjälpa brist i stämningsansökan och be­ står bristen däri, att den brottsliga gärningen ej är tydligt angiven, eller ar bristen eljest så väsentlig, att ansökan är otjänlig som grund för rättegång i ansvarsfrågan, eller bar sådant intyg, som avses i 2 § tredje stycket, ej före- tetts, skall ansökan avvisas.

5 §.

Avvisas ej ansökan, skall rätten utfärda stämning å den tilltalade att svara å åtalet.

Stämningen skall jämte stämningsansökan och därvid fogade handlingar delgivas den tilltalade.

6

§.

Utfärdas stämning, skall förberedelse i målet äga rum. Under förberedelsen skall målet så beredas, att det vid huvudförhandlingen kan slutföras i ett sammanhang.

7 §.

Vid förberedelsen bör den tilltalade angiva, huruvida han erkänner eller förnekar gärningen, samt yttra sig över de omständigheter, varå åtalet grun­ dats, och angiva de omständigheter han vill anföra. Parterna böra därefter var för sig angiva de ytterligare omständigheter de vilja anföra samt yttra sig över vad motparten anfört. De böra ock, i den mån det icke tidigare skett, uppgiva de bevis de vilja åberopa och vad de vilja styrka med varje särskilt bevis. Skriftligt bevis, som ej redan företetts, skall genast framläggas.

Rätten äge förordna, att skilda frågor eller delar av målet skola vid förbere­ delsen behandlas var för sig.

8

§.

Eörberedelsen skall vara muntlig. Rätten må dock förordna örn skriftlig för­ beredelse, om parts inställelse skulle medföra oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet eller skriftlig förberedelse med hänsyn till målets beskaffenhet eljest finnes lämpligare.

9 §.

Vid muntlig förberedelse skall första inställelse utsättas att äga rum, så snart ske kan. Är den tilltalade häktad, skall första inställelse äga rum inom en vecka från dagen för hans häktande, örn ej på grund av särskilda omstän­ digheter längre uppskov är nödvändigt. Till första inställelsen skola parterna kallas, målsäganden genom särskild kallelse och den tilltalade i stämningen.

Målsäganden skall föreläggas att komma tillstädes vid påföljd att han eljest förlorar sin rätt att tala å brottet. Skall målsäganden infinna sig personligen, förelägge rätten tillika vite.

Den tilltalade skall föreläggas vite. Örn inställande av tilltalad, som är häktad, förordne rätten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

10

§.

Part åge ej vid muntlig förberedelse åberopa eller uppläsa skriftlig inlaga

eller annat skriftligt anförande. Stämningsansökan eller annan framställning,

som enligt denna balk må ske skriftligen, må dock uppläsas; vid första in­

ställelsen äge den tilltalade som svaromål åberopa av honom ingiven skrift.

Finnes vad i skriften anföres icke utgöra fullständigt svaromål, skall rätten

genom frågor till den tilltalade söka avhjälpa bristen.

11

§.

Vid första inställelsen skall förberedelsen örn möjligt avslutas. Kan det ej

ske, skall målet utsättas till fortsatt förhandling å tid, som bestämmes av rät­

ten. Ej må målet uppskjutas längre, än som oundgängligen påkallas. Är den

tilltalade häktad, skall fortsatt förhandling äga rum inom en vecka från da­

gen för föregående sammanträdes avslutande eller, då han häktats därefter,

från dagen för hans häktande, örn ej på grund av särskilda omständigheter

längre uppskov är nödvändigt. Till fortsatt förhandling skola parterna kallas

omedelbart eller genom särskild kallelse.

Om föreläggande för part gälle vad i 9 § andra och tredje styckena sägs;

finnes ena partens närvaro ej erforderlig, må dock kallelse å honom ske utan

sådant föreläggande.

Rätten äge förordna, att förberedelsen skall fortsättas genom skriftväx­

ling.

12

§.

För behandling av rättegångsfråga eller del av saken, som må avgöras sär­

skilt, äge rätten utsätta särskilt sammanträde. Örn sådant sammanträde äge

vad i 9 och 11 §§ är stadgat motsvarande tillämpning; avser sammanträdet be­

handling av rättegångsfråga, skall dock i stället för föreläggande, som där

sägs, målsäganden föreläggas vite.

13 §.

Utebliva båda parterna från sammanträde för muntlig förberedelse, skall må­

let avskrivas.

14 §.

Uteblir målsäganden från sammanträde för muntlig förberedelse och har

föreläggande meddelats honom att komma tillstädes vid påföljd att han eljest

förlorar sin rätt att tala å brottet, skall, örn den tilltalade yrkar det, förklaring

härom givas; göres ej sådant yrkande, skall målet avskrivas.

Uteblir den tilltalade och har vite förelagts honom, äge rätten i stället för

att förelägga nytt vite förordna, att han skall hämtas till rätten antingen orne--

delbart eller till senare dag.

15 §.

Kommer målsäganden eller den tilltalade tillstädes genom ombud, då före­

läggande meddelats honom vid vite att infinna sig personligen, äge rätten i

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

117

stället för att förelägga nytt vite förordna, att lian skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till senare dag.

16 §.

Har vite förelagts part eller skall part hämtas till rätten och finnes hämt­ ning ej kunna ske, må dock förberedelsen avslutas utan hinder av att parten kommit tillstädes allenast genom ombud eller uteblivit.

17 §.

Utebliva under förberedelsen båda parterna eller endera från särskilt sam­ manträde för behandling av rättegångsfråga, må frågan avgöras utan hinder därav.

18 §.

Då rätten enligt 14 § förklarat målsäganden hava förlorat sin rätt att tala å brottet, äge han hos rätten göra ansökan örn målets återupptagande.

Ansökan örn återupptagande skall göras skriftligen inom en månad från den dag, då beslutet meddelades. Uteblir målsäganden ånyo, vare hans rätt till målets återupptagande förfallen.

19 §.

Vid skriftlig förberedelse skall den tilltalade i stämningen föreläggas att till rätten inkomma med skriftligt svaromål. Har svaromål inkommit, skall det med därvid fogade handlingar delgivas målsäganden. Finnes ytterligare skriftväxling erforderlig, äge rätten förordna därom.

Underlåter den tilltalade att inkomma med svaromål, skall rätten genast kalla parterna till första inställelse. Även eljest må rätten förordna, att förberedel­ sen skall fortsättas genom muntlig förhandling.

20

§.

Rätten äge meddela närmare bestämmelser örn skriftväxling mellan par­ terna och därvid även föreskriva, i vilket avseende part skall yttra sig.

21

§.

Under förberedelsen må beslut meddelas i fråga örn måls avvisande.

22

§.

Så snart förberedelsen avslutats, bestämme rätten, sedan tillfälle om möj­ ligt givits parterna att uttala sig, tid för huvudförhandlingen. För behand­ ling av rättegångsfråga eller del av saken, som må avgöras särskilt, må hu­ vudförhandling utsättas, ehuru förberedelsen av målet i övrigt ej avslutats.

Är den tilltalade häktad, skall huvudförhandlingen hållas inom en vecka från dagen för förberedelsens avslutande eller, då han häktats därefter, från dagen för hans häktande.

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

23 §.

Till huvudförhandlingen skola parterna kallas omedelbart eller genom sär­

skild kallelse.

Om föreläggande för part gälle vad i 9 § andra och tredje styckena samt

12 § sägs. Förekommer anledning, att den tilltalade ej skulle iakttaga sådant

föreläggande, må förordnas, att han skall hämtas till rätten. Örn inställande

av tilltalad, som är häktad, förordne rätten.

Örn kallande av vittne och sakkunnig gälle vad i 36 och 40 kap. är stadgat,

24 :§.

Om enskilt åtal skall i övrigt vad i 45 kap. 1 § tredje stycket samt 2, 3, 5,

6, 8, 12 och 17 §§ är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Beträffande huvudförhandling i mål, vari enskilt åtal föres, åge bestämmel­

serna i 46 kap. motsvarande tillämpning; i dylikt mål gälle dock följande av­

vikelser:

1. Om kallelse till uppskjuten huvudförhandling och föreläggande för part

gälle vad i 23 § i detta kapitel är stadgat.

2. Utebliva båda parterna från rättegångstillfälle för huvudförhandling,

skall målet avskrivas. Örn påföljd för målsägande, som uteblir eller under­

låter att infinna sig personligen, så ock örn måls återupptagande skola bestäm­

melserna i 14—16 och 18 §§ i detta kapitel äga motsvarande tillämpning. Ute­

bliva båda parterna eller endera från särskilt sammanträde för behandling av

rättegångsfråga, må frågan avgöras utan hinder därav.

3. Då mål utsättes till fortsatt eller ny huvudförhandling, åge rätten i stäl­

let för åtgärd, som avses i 46 kap. 12 §, förordna, att förberedelse skall ånyo

äga rum, samt meddela erforderliga föreskrifter därom.

48 KAP.

Om strafföreläggande.

1 §•

Skall allmänt åtal äga rum för brott, varå allenast böter kunna följa, dock ej

dagsböter eller normerade böter, åge åklagaren, i stället för att väcka åtal, till

godkännande förelägga den misstänkte det straff åklagaren anser brottet för­

skylla. Är brottet förenat med egendoms förverkande eller annan sådan på­

följd, skall ock den påföljden föreläggas den misstänkte till godkännande. År

fråga om flera brott, må föreläggande ej givas, med mindre det sker gemen­

samt för alla brotten.

Strafföreläggande må ej användas, örn den misstänkte är under aderton år

eller örn andel i böterna skall tillfalla åklagaren och ej heller örn anledning

förekommer, att målsägande finnes.

119

2

§.

Strafföreläggande skall avfattas skriftligen. I föreläggandet skall åklaga­ ren uppgiva:

1. den misstänkte;

2. den brottsliga gärningen med angivande av tid och plats för dess för­ övande och de övriga omständigheter, som erfordras för dess kännetecknande, samt det eller de lagrum, som äro tillämpliga; samt

3. det straff och den påföljd, som föreläggas den misstänkte. Föreläggandet skall vara undertecknat av åklagaren.

3 §.

Godkännande av strafföreläggande skall göras skriftligen å föreläggandet och skall innehålla, att den misstänkte erkänner gärningen och att han under­ kastar sig det straff och den påföljd, som förelagts honom.

Godkännes ej föreläggandet omedelbart, skall det delgivas den misstänkte på sätt om stämning i brottmål är stadgat med tillkännagivande, att han har att inom viss av åklagaren utsatt tid, högst två veckor, från dagen för del- givningen till åklagaren återställa föreläggandet försett med godkännande vid påföljd att åtal eljest må äga rum.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

4 §.

Godkänner den misstänkte strafföreläggande, som avser böter till högre belopp än etthundra kronor, skall föreläggandet underställas prövning av den rätt, som är behörig att upptaga åtal för brottet. Åklagaren har att ofördröj­ ligen till rätten överlämna föreläggandet jämte utskrift av protokoll eller an­ teckningar från förundersökningen, örn sådan ägt rum, samt övriga handlingar i ärendet.

Finnes för prövning av föreläggandet den misstänkte eller annan böra höras, åge rätten förordna därom på sätt den finner lämpligt.

överensstämmer föreläggandet med lag och är det förelagda straffet ej up­ penbart för högt eller för lågt, skall rätten fastställa föreläggandet; är straffet uppenbart för högt, må det nedsättas. I annat fall skall föreläggandet undan­ röjas. Mot rättens beslut må talan ej föras.

5 §.

Strafföreläggande, som fastställts av rätten eller, då rättens fastställelse ej erfordras, godkänts av den misstänkte, gälle som dom, vilken vunnit laga kraft.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

FEMTE AVDELNINGEN.

Om rättegången i hovrätt.

49. KAP. ’

Om fullföljd av talan mot underrätts dom och beslut.

1 §•

Talan mot underrätts dom skall föras genom vad. Den, mot vilken tredskodom givits, åge ej fullfölja talan mot domen; örn hans rätt till återvinning i anledning av sådan dom är stadgat i 44 kap. 9 §.

Har part, sedan tvist uppkommit angående sak, varom förlikning är tillå­ ten, utfäst sig att ej fullfölja talan mot domen, lände det till efterrättelse; utfästelse, som gjorts före domen, vare dock ej gällande, med mindre motsva­ rande utfästelse gjorts av motparten.

2 §■

Talan mot underrätts slutliga beslut skall föras genom besvär. Meddelas i samband med dom beslut, varigenom saken till viss del ej upptages till prövning, skall dock talan mot beslutet föras genom vad.

Äger part göra ansökan örn återupptagande av mål, som avgjorts genom slutligt beslut, må han ej fullfölja talan mot beslutet.

3 §.

Har underrätt i beslut under rättegången ogillat jäv mot domare eller in­ vändning örn rättegångshinder och skall ej enligt 7 § därvid förbliva, åligge part, som vill föra talan mot beslutet, att, örn det meddelats vid sammanträde för förhandling, genast och eljest inom en vecka från den dag, då han erhöll del därav, anmäla missnöje; försummas det, åge parten ej vidare rätt till talan. Anmäles missnöje, bestämme rätten med hänsyn till omständigheterna, örn talan skall föras särskilt eller allenast i samband med talan mot dom eller slutligt beslut. Särskild talan skall föras genom besvär.

4 §.

Talan mot underrätts beslut under rättegången skall föras särskilt, örn rät­ ten

1. avvisat ombud, biträde eller försvarare;

2. ogillat tredje mans yrkande att få som intervenient deltaga i rättegån­ gen;

3. förelagt part eller annan att förete skriftligt bevis eller att tillhanda­ hålla föremål för syn eller besiktning;

Kimot- Majlis proposition nr 5.

121

4. utlåtit sig angående ådömande av förelagt vite eller häkte eller om ansvar för förseelse i rättegången eller angående skyldighet för någon, som ej är part eller intervenient, att gottgöra i rättegången vållad kostnad;

5. utlåtit sig angående ersättning eller förskott till biträde, försvarare, vittne, sakkunnig eller annan, som ej är part eller intervenient;

6. utlåtit sig i tvistemål angående kvarstad, skingringsförbud eller annan handräckning eller i brottmål angående häktning eller åtgärd, som avses i 25— 28 kap.; eller

7. avslagit begäran örn fri rättegång eller förordnat, att sådan förmån skall upphöra, eller avslagit begäran om biträde eller försvarare eller till sådant uppdrag förordnat annan, än part föreslagit.

Särskild talan skall föras genom besvär. Är fråga om beslut, som avses i 1, 2, 3 eller 7, åligge den som vill föra talan att, örn beslutet meddelats vid sammanträde för förhandling, genast och eljest inom en vecka från den dag, då han erhöll del därav, anmäla missnöje; försummas det, äge han ej vidare rätt till talan. Rätten pröve genast, örn anmälan rätteligen gjorts.

5 §.

Har underrätt i samband med dom eller slutligt beslut meddelat beslut i fråga, som avses i 4 §, och rör frågan ombud, biträde, försvarare, vittne, sak­ kunnig eller annan, som ej är part eller intervenient, skall mot beslutet föras särskild talan genom besvär. Vad nu sagts gälle ock, örn underrätt i samband med dom eller slutligt beslut meddelat beslut örn skyldighet för åklagare att ersätta rättegångskostnad.

Då eljest i samband med dom eller slutligt beslut meddelats beslut i fråga, som avses i 4 §, eller beslut örn skyldighet för part eller intervenient eller stats­ verket att ersätta rättegångskostnad, skall talan mot beslutet föras i samma ordning som talan mot domen eller det slutliga beslutet.

6

§.

Menar part, att genom underrätts beslut målet onödigt uppehålles, äge han mot beslutet föra särskild talan genom besvär.

7 §•

Har underrätt förklarat domare jävig eller ogillat jäv mot särskild ledamot av nämnd eller bifallit begäran örn fri rättegång, skall vid underrättens be­ slut förbliva.

8

§.

Är i detta kapitel eller eljest i lag ej annat stadgat, må mot underrätts be­ slut talan föras allenast i samband med talan mot dom eller slutligt beslut.

Till bemötande av motpartens ändringsyrkande må part, ehuru han ej full­ följt talan mot dom eller slutligt beslut, påkalla prövning av beslut, mot vil­ ket särskild talan ej må föras.

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Skall ej särskild talan föras mot beslut, varigenom rätten förelagt vite eller

annan påföljd, äge den, som är missnöjd med beslutet, i samband med särskild

talan mot beslut, varigenom föreläggandet tillämpats, påkalla prövning av

dess giltighet.

9 §.

över underrätts beslut, varigenom vade- eller missnöjesanmälan eller vade-

eller besvärstalan avvisats, må klagan föras genom besvär. Ej må i annat

fall fråga, huruvida sådan anmälan gjorts eller talan eljest fullföljts på före­

skrivet sätt eller inom rätt tid, komma under hovrättens bedömande.

10

§.

Vad underrätt föreskrivit örn sättet för fullföljd av talan skall lända till

efterrättelse.

11

§.

Har part, som enligt 3 § anmält missnöje med underrätts beslut under rätte­

gången, hänvisats att föra särskild talan mot beslutet, skall målet vila i av-

bidan på utgången av partens klagan. Finner rätten förberedelsen i målet böra

fortsättas, må dock rätten förordna därom.

Anmäles missnöje enligt 4 §, äge rätten, örn särskilda skäl föranleda därtill,

förordna, att målet skall vila i avbidan på utgången av den missnöjdes klagan.

Ej må i annat fall än nu sagts klagan över underrätts beslut under rätte­

gången föranleda uppehåll med målets behandling.

50 KAP.

Om vad i tvistemål.

1 §•

Vill part vädja mot underrätts dom i tvistemål, skall han inom en vecka

från den dag, då domen gavs, hos underrätten anmäla vad. Rätten pröve genast,

örn anmälan rätteligen gjorts.

Part, som anmält vad, skall inom tre veckor från den dag, då domen gavs,

fullfölja vadet genom att till underrätten inkomma med vadeinlaga.

2

§.

Har ena parten enligt 1 § vädjat mot underrätts dom, äge även motparten,

ehuru han ej iakttagit vad i nämnda paragraf sägs, föra talan mot domen;

dock åligge honom att inom en vecka från den dag, då tiden för fullföljd av

vadet utgick, till underrätten inkomma med vadeinlaga.

Återkallas eller förfaller eljest den första vadetalan, är ock den senare vade-

talan förfallen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

123

3 §.

Finnes vadetalan ej vara fullföljd på föreskrivet sätt eller inom rätt tid, skall den av underrätten avvisas.

4

§.

I vadeinlagan skall vadekäranden uppgiva:

1. den dom, mot vilken talan föres;

2. grunderna för vadetalan med angivande, i vilket avseende underrättens domskäl enligt kärandens mening äro oriktiga; samt

3. i vilken del domen överklagas och den ändring i domen, som käranden yrkar.

Vill käranden åberopa bevis, som ej tidigare förebragts, skall han i vade­ inlagan uppgiva beviset och vad han vill styrka därmed. Skriftligt bevis skall i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid vadeinlagan. Vill käranden el­ jest, att vittne eller sakkunnig eller part under sanningsförsäkran skall höras inför rätten eller syn å stället skall hållas, skall han angiva det i vadeinlagan jämte skälen därtill. I vadeinlagan skall käranden ock angiva, om han vill, att motparten skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätten.

Vadeinlagan skall vara egenhändigt undertecknad av käranden eller hans ombud.

5 §.

Äwisas ej vadetalan. skall underrätten efter utgången av den i 2 § angivna tiden utan dröjsmål till hovrätten insända vadeinlagan med därvid fogade handlingar samt akten.

Framställes i vadeinlagan yrkande, som påkallar omedelbar prövning, så­ som begäran om kvarstad eller skingringsförbud eller om hävande av sådan åtgärd eller av förordnande, att dom må verkställas utan hinder av att den icke äger laga kraft, skall insändandet ske genast; till dess den i 2 § angivna tiden utgått, skall dock avskrift av vadeinlagan vara att tillgå vid under­ rätten.

6

§.

Föreligger mot vadetalans upptagande annat hinder än i 3 § sägs, må talan av hovrätten omedelbart avvisas.

7 §•

Uppfyller vadeinlagan ej föreskrifterna i 4 § eller är den eljest ofullstän­ dig, skall hovrätten förelägga vadekäranden att avhjälpa bristen.

Efterkommes ej föreläggande och består bristen däri, att inlagan ej inne­ håller bestämt yrkande eller att grunderna för vadetalan ej äro tydligt an­ givna, eller är bristen eljest så väsentlig, att inlagan är otjänlig som grund för rättegång i hovrätten, skall vadetalan avvisas.

8

§.

För målets beredande skall vadeinlagan med därvid fogade handlingar del­ givas vadesvaranden och föreläggande meddelas honom att inkomma med skriftligt genmäle.

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Har underrätten avslagit yrkande om kvarstad, skingringsförbud eller annan

handräckning eller förordnat om hävande av sådan åtgärd, äge hovrätten ome­

delbart bevilja åtgärden att gälla, till dess annorlunda förordnas. Har under?

rätten beviljat åtgärd, som nu sagts, eller förordnat, att dom må verkställas

utan hinder av att den icke äger laga kraft, äge ock hovrätten omedelbart för­

ordna, att vidare åtgärd för verkställighet ej må äga rum.

9 §•

Genmälet skall, örn ej vadekärandens yrkande medgives, innehålla yttran­

de rörande de av honom anförda grunderna för vadetalan och angivande av de

omständigheter vadesvaranden vill anföra.

Vill svaranden åberopa bevis, som ej tidigare förebragts, skall han i gen­

mälet uppgiva beviset och vad han vill styrka därmed. Skriftligt bevis skall i

huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid genmälet. Vill svaranden eljest, att

vittne eller sakkunnig eller part under sanningsförsäkran skall höras inför

rätten eller syn å stället skall hållas, skall han angiva det i genmälet jämte

skälen därtill. I genmälet skall svaranden ock angiva, om han vill, att mot­

parten skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätten.

Genmälet skall vara egenhändigt undertecknat av svaranden eller hans om­

bud.

10 §.

Genmälet skall med därvid fogade handlingar delgivas vadekäranden.

Finnes för målets beredande ytterligare skriftväxling erforderlig, äge hov­

rätten förordna därom. Hovrätten äge tillika meddela närmare bestämmelser

om skriftväxlingen och därvid även föreskriva, i vilket avseende part skall

yttra sig. Part må föreläggas att inkomma med mer än en skrift, endast örn

särskilda skäl äro därtill.

11

§•

Finner hovrätten erforderligt, att yttrande inhämtas av sakkunnig, skrift­

ligt bevis företes, föremål tillhandahålles för syn eller besiktning, bevis upp­

tages utom huvudförhandlingen eller annan förberedande åtgärd vidtages,

skall beslut därom utan dröjsmål meddelas.

Vill part, att åtgärd, som nu sagts, vidtages, skall han, så snart ske kan,

göra framställning därom hos hovrätten.

12

§.

Finnes för målets beredande part eller annan böra höras, förordne hovrätten

därom på sätt den finner lämpligt.

13 §.

Så snart målets beredande avslutats, bestämme hovrätten tid för huvud­

förhandlingen. För behandling av rättegångsfråga eller del av saken, som må

avgöras särskilt, må huvudförhandling utsättas, ehuru målet i övrigt ej är

berett till huvudförhandling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

125

14 §.

Till huvudförhandlingen skola parterna kallas. Vadekäranden skall föreläggas att komma tillstädes vid påföljd att hans vadetalan eljest förfaller. Skall han infinna sig personligen, förelägge hov­ rätten tillika vite. Yadesvaranden skall, om han är skyldig att infinna sig personligen eller hans närvaro eljest finnes vara av betydelse för målets hand­ läggning eller utredning, föreläggas vite; förelägges ej vite, skall svaranden erinras om att målet må avgöras utan hinder av hans utevaro.

Hovrätten bestämme tillika, örn vittne eller sakkunnig skall kallas till hu­ vudförhandlingen. Parterna skola underrättas örn beslutet. Örn kallande av vittne eller sakkunnig gälle vad i 36 och 40 kap. är stadgat.

15 §.

Örn huvudförhandling åge i övrigt vad i 43 kap. 1—6 samt 10—13 §§ är stadgat motsvarande tillämpning; örn kallelse till uppskjuten huvudförhand­ ling och föreläggande för part gälle dock 14 § i detta kapitel.

16 §.

Vid huvudförhandlingen skall underrättens dom, i den mån det erfordras, uppläsas samt vadekäranden uppgiva, i vilken del domen överklagas och vilket yrkande han framställer. Vadesvaranden skall angiva, huruvida han medgiver eller bestrider yrkandet.

Därefter skola, örn ej hovrätten finner annan ordning lämpligare, först vade­ käranden och sedan vadesvaranden utveckla sin talan. Part skall yttra sig över vad motparten anfört. Äger förhandling rum, ehuru svaranden icke är till­ städes, skall genom hovrättens försorg, i den mån det erfordras, ur hand­ lingarna framläggas vad han anfört.

Vad tillstädeskommen part anfört under skriftväxlingen eller eljest vid målets beredande må ej uppläsas i annat fall, än då hans utsaga vid förhand­ lingen avviker från den tidigare utsagan eller han underlåter att yttra sig eller eljest särskilda skäl äro därtill.

17 §.

Sedan parterna utvecklat sin talan, skall bevisningen förebringas. Ägei huvudförhandling rum, ehuru vadesvaranden icke är tillstädes, skall den av honom vid underrätten förebragta bevisningen, i den mån det erfordras, fram­ läggas genom hovrättens försorg.

Örn ej särskilda skäl föranleda annat, bör bevis, som skall förebringas ge­ nom protokoll och andra handlingar från underrätten, framläggas, innan bevis rörande samma omständighet omedelbart upptages av hovrätten. Äro rörande samma omständighet flera bevis, böra de förebringas i ett sammanhang.

18 §.

Efter bevisningens förebringande äge parterna anföra vad de till slutförande av sin talan akta nödigt.

19 §.

Uteblir vadekäranden från rättegångstillfälle för Huvudförhandling, vare hans vadetalan förfallen.

Uteblir vadesvaranden och har vite förelagts honom, åge hovrätten, då saken är sådan, att förlikning därom ej är tillåten, i stället för att förelägga nytt vite förordna, att han skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till senare dag. i:

Kommer part tillstädes genom ombud, då föreläggande meddelats honom vid vite att infinna sig personligen, och är saken sådan, att förlikning därom ej är tillåten, åge hovrätten i stället för att förelägga nytt vite förordna, att han skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till senare dag.

Har vite förelagts part eller skall part hämtas till rätten och finnes hämt­ ning ej kunna ske, må dock målet avgöras utan hinder av att parten inställt sig allenast genom ombud eller uteblivit.

20

§.

Då hovrätten enligt 19 § funnit vadekärandens talan hava förfallit, äge han hos hovrätten göra ansökan om målets återupptagande.

Ansökan örn återupptagande skall göras skriftligen inom två veckor från den dag, då beslutet meddelades. Uteblir käranden ånyo, vare hans rätt till målets återupptagande förfallen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

21

§.

Hovrätten äge utan huvudförhandling företaga mål till avgörande, örn vade­ talan medgivits eller hovrätten finner uppenbart, att vadetalan är ogrundad.

Rör målet allenast penningar eller sådant, som kan skattas i penningar, och uppgår värdet av det, varom talan fullföljts, uppenbart icke till femhundra kronor, må målet avgöras utan huvudförhandling, om ej båda parterna begärt sådan förhandling. Vid beräkning av värdet må hänsyn icke tagas till rätte­ gångskostnad eller till ränta, som upplupit efter talans väckande.

Mål, vari fråga är örn allenast rättstillämpningen, må på båda parternas begäran avgöras utan huvudförhandling, örn hovrätten finner uppenbart, att sådan ej erfordras.

För prövning, som ej avser själva saken, vare huvudförhandling ej erforder­ lig.

22

§.

Da hovrätten beslutat, att mål skall avgöras utan huvudförhandling, skola, örn det erfordras, parterna erhålla tillfälle att skriftligen utveckla sin talan.

Utan hinder av tidigare beslut äge hovrätten förordna, att huvudförhand­ ling skall äga rum.

23 §.

Har vid huvudförhandlingen i underrätten rörande viss omständighet vitt­ ne eller sakkunnig eller part under sanningsförsäkran hörts inför rätten eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

127

syn å stället hållits och beror avgörandet även i hovrätten av tilltron till den bevisningen, må ändring i underrättens dom i denna del ej ske, med mindre be­ viset upptagits ånyo vid huvudförhandlingen i hovrätten eller ock syn­ nerliga skäl föreligga, att dess värde är annat, än underrätten antagit.

24 §.

Har, då tredskodom givits, den som yrkat sådan dom vädjat mot domen och upptages av motparten gjord ansökan örn återvinning, skall målet av hov­ rätten visas åter till underrätten att handläggas i samband med återvinnings- målet.

25 §.

Innan hovrättens dom eller slutliga beslut meddelats, må vadetalan åter­ kallas.

Vadekäranden åge ej ändra sin talan att avse annan del av underrättens dom än den som uppgivits i vadeinlagan.

Part må ej i hovrätten till stöd för sin talan åberopa omständighet eller bevis, som ej tidigare förebragts, örn han kunnat åberopa omständigheten eller beviset vid underrätten och det kan antagas, att han underlåtit det i otillbör­ ligt syfte eller av grov vårdslöshet. Framställes först i hovrätten yrkande örn kvittning, må det avvisas, örn det ej utan olägenhet kan prövas i målet.

26 §.

'Även utan yrkande skall hovrätten undanröja underrättens dom, om dom­ villa, som sägs i 59 kap. 1 § 1—4, förekommit vid underrätten.

Har vid underrätten förekommit annat grovt rättegångsfel, åge hovrätten, örn skäl äro därtill, även utan yrkande undanröja domen.

Undanröjandet må avse domen i dess helhet eller allenast viss del. Berör rättegångsfelet även del av domen, som ej överklagats, pröve hovrätten med hänsyn till omständigheterna, örn denna del skall undanröjas.

27 §.

Föres talan örn jäv mot domare i underrätten och finnes jävet grundat, skall hovrätten undanröja underrättens dom i vad den överklagats.

28 §.

Åberopas annat fel i rättegången, än som avses i 26 eller 27 §, må hovrät­ ten undanröja underrättens dom, allenast örn felet kan antagas hava inverket på målets utgång och ej kan utan väsentlig olägenhet avhjälpas i hovrätten.

29 §.

Undanröjer hovrätten underrättens dom och grundas beslutet ej därå, att un­ derrätten varit obehörig eller eljest icke bort upptaga målet till prövning, skall hovrätten tillika visa målet åter till underrätten för erforderlig behandling.

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Om befogenhet för hovrätten att, då underrätten varit obehörig, hänvisa må-

iet till annan underrätt stadgas i 10 kap. 20 §.

30 §.

Sedan hovrättens dom eller slutliga beslut vunnit laga kraft, skall den från

underrätten mottagna akten jämte avskrift av domen eller beslutet översändas

till underrätten.

51 KAP.

Om vad i brottmål.

1 §•

Vill part vädja mot underrätts dom i brottmål, skall han inom tre veckor

från den dag, då domen gavs, till underrätten inkomma med vadeinlaga.

2

§.

Har ena parten enligt 1 § vädjat mot underrätts dom, äge även motpar­

ten, ehuru han ej iakttagit vad i nämnda paragraf sägs, föra talan mot do­

men; dock åligge honom att inom en vecka från den dag, då vadetiden utgick,

till underrätten inkomma med vadeinlaga.

Återkallas eller förfaller eljest den första vadetalan, är ock den senare

vadetalan förfallen.

3 §.

Finnes vadetalan ej vara fullföljd på föreskrivet sätt eller inom rätt tid,

skall den av underrätten avvisas.

4 §.

I vadeinlagan skall vadekäranden uppgiva:

1. den dom, mot vilken talan föres;

2. grunderna för vadetalan med angivande, i vilket avseende underrättens

domskäl enligt kärandens mening äro oriktiga; samt

3. i vilken del domen överklagas och den ändring i domen, som käranden

yrkar.

Vill käranden åberopa bevis, som ej tidigare förebragts, skall han i vade­

inlagan uppgiva beviset och vad han vill styrka därmed. Skriftligt bevis skall

i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid vadeinlagan. Vill käranden el­

jest, att vittne eller sakkunnig skall höras inför rätten eller syn å stället skall

hållas, skall han angiva det i vadeinlagan jämte skälen därtill. I vadeinlagan

skall käranden ock angiva, örn han vill, att målsägande eller den tilltalade

skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätten.

År den tilltalade anhållen eller häktad, skall det angivas.

129

Yadeinlagan skall vara egenhändigt undertecknad av käranden eller hans ombud.

5 §.

Avvisas ej vadetalan, skall underrätten efter utgången av den i 2 § angivna tiden utan dröjsmål till hovrätten insända vadeinlagan med därvid fogade handlingar samt akten.

Är den tilltalade häktad eller har han genom dom, som omedelbart går i verkställighet, dömts till tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse eller fram- ställes i vadeinlagan yrkande, som påkallar omedelbar prövning, såsom be­ gäran örn den tilltalades häktande eller örn åtgärd, som avses i 25—28 kap., eller örn hävande av sådan åtgärd, skall insändandet ske genast; till dess den i 2 § angivna tiden utgått, skall dock avskrift av vadeinlagan vara att tillgå vid underrätten.

6

§.

Föreligger mot vadetalans upptagande annat hinder än i 3 § sägs, må talan av hovrätten omedelbart avvisas.

7 §.

Uppfyller vadeinlagan ej föreskrifterna i 4 § eller är den eljest ofullständig, skall hovrätten förelägga vadekäranden att avhjälpa bristen.

Efterkommes ej föreläggande och består bristen däri, att inlagan ej inne­ håller bestämt yrkande eller att grunderna för vadetalan ej äro tydligt an­ givna, eller är bristen eljest så väsentlig, att inlagan är otjänlig som grund för rättegång i hovrätten, skall vadetalan avvisas.

8

§.

För målets beredande skall vadeinlagan med därvid fogade handlingar del­ givas vadesvaranden och föreläggande meddelas honom att inkomma med skriftligt genmäle.

Har underrätten avslagit yrkande örn åtgärd, som avses i 26—28 kap., eller förordnat örn hävande av sådan åtgärd, åge hovrätten omedelbart bevilja åtgär­ den att gälla, till dess annorlunda förordnas. Har underrätten beviljat åtgärd, som nu sagts, äge hovrätten omedelbart förordna, att vidare åtgärd för verk­ ställighet av beslutet ej må äga rum. Är fråga om häktning eller reseförbud, må hovrätten ock utan motpartens hörande göra ändring i underrättens beslut.

9 §.

Genmälet skall innehålla yttrande rörande de av vadekäranden anförda grun­ derna för vadetalan och angivande av de omständigheter vadesvaranden vill anföra.

Vill svaranden åberopa bevis, som ej tidigare förebragts, skall han i gen­ mälet uppgiva beviset och vad han vill styrka därmed. Skriftligt bevis skall i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid genmälet. Vill svaranden eljest,

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr

5

.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

9

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

att vittne eller sakkunnig skall höras inför rätten eller syn å stället skall hållas,

skall han angiva det i genmälet jämte skälen därtill. I genmälet skall sva­

randen ock angiva, om han vill, att målsägande eller den tilltalade skall in­

finna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätten.

Genmälet skall vara egenhändigt undertecknat av svaranden eller hans om­

bud eller, då den tilltalade är svarande, hans försvarare.

10

§.

Genmälet skall med därvid fogade handlingar delgivas vadekäranden.

Finnes för målets beredande ytterligare skriftväxling erforderlig, äge hov­

rätten förordna därom. Hovrätten äge tillika meddela närmare bestämmelser

örn skriftväxlingen och därvid även föreskriva, i vilket avseende part skall

yttra sig. Part må föreläggas att inkomma med mer än en skrift, endast om

särskilda skäl äro därtill.

11

§.

Finner hovrätten erforderligt, att yttrande inhämtas av sakkunnig, skriftligt

bevis företes, föremål tillhandahålles för syn eller besiktning, bevis upptages

utom huvudförhandlingen eller annan förberedande åtgärd vidtages, skall be­

slut därom utan dröjsmål meddelas.

Vill part, att åtgärd, som nu sagts, vidtages, skall han, så snart ske kan,

göra framställning därom hos hovrätten.

Finnes i mål örn allmänt åtal förundersökningen böra fullständigas eller,

örn förundersökning ej ägt rum, sådan böra företagas, äge hovrätten meddela

åklagaren föreläggande därom.

12

§.

Finnes för målets beredande part eller annan böra höras, förordne hovrätten

därom på sätt den finner lämpligt. Örn inställande av tilltalad, som är anhål­

len eller häktad, förordne hovrätten.

13 §.

Så snart målets beredande avslutats, bestämme hovrätten tid för huvudför­

handlingen. För behandling av rättegångsfråga eller del av saken, som må

avgöras särskilt, må huvudförhandling utsättas, ehuru målet i övrigt ej är

berett till huvudförhandling.

År den tilltalade häktad, skall huvudförhandling hållas inom fyra veckor

efter utgången av den i 2 § angivna tiden, om ej till följd av åtgärd, som avses

i 11 §, eller annan omständighet längre uppskov är nödvändigt. Har den till­

talade häktats efter utgången av den i 2 § angivna tiden, skall tiden räknas

från dagen för hans häktande.

14 §.

Till huvudförhandlingen skola parterna kallas.

Enskild vadekärande skall föreläggas att komma tillstädes vid påföljd att

hans vadetalan eljest förfaller. Skall han infinna sig personligen, förelägge

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

131

hovrätten tillika vite. Enskild vadesvarande skall, om han är skyldig att in-

, finna sig personligen eller hans närvaro eljest finnes vara av betydelse för

målets handläggning eller utredning, föreläggas vite; är det den tilltalade och

förekommer anledning, att han ej skulle iakttaga sådant föreläggande, åge

hovrätten förordna, att han skall hämtas till rätten. Meddelas ej föreläggande

eller förordnande, som nu sagts, skall svaranden erinras örn att målet må av­

göras utan hinder av hans utevaro. Örn inställande av tilltalad, som är anhål­

len eller häktad, förordne hovrätten.

Skall i mål örn allmänt åtal målsägande höras i anledning av åklagarens

talan, skall han vid vite kallas att vid huvudförhandlingen infinna sig person­

ligen.

Hovrätten bestämme tillika, örn vittne eller sakkunnig skall kallas till huvud­

förhandlingen. Parterna skola underrättas om beslutet. Örn kallande av vittne

eller sakkunnig gälle vad i 36 och 40 kap. är stadgat.

15 §.

Örn huvudförhandling äge i övrigt vad i 46 kap. 1—5, 7, 9, 11, 13 och 16 §§

är stadgat motsvarande tillämpning; örn kallelse till uppskjuten huvudförhand­

ling och föreläggande för part gälle dock 14 § i detta kapitel.

Då mål utsattes till fortsatt eller ny huvudförhandling, äge hovrätten förordna

örn de åtgärder, som finnas lämpliga, för att målet vid den förhandlingen skall

kunna slutföras. Örn sådan åtgärd gälle vad i 10—12 §§ i detta kapitel

stadgas.

16 §.

Vid huvudförhandlingen skall underrättens dom, i den mån det erfordras,

uppläsas samt vadekäranden uppgiva, i vilken del domen överklagas och vilket

yrkande han framställer. Tillfälle skall lämnas vadesvaranden att yttra sig

över yrkandet.

Åklagaren eller målsäganden, då talan föres allenast av denne, skall därefter

utveckla åtalet, i den mån det erfordras för prövning av vadetalan. Har talan

fullföljts av den tilltalade, må dock, örn hovrätten finner det lämpligare, först

den tilltalade och därefter åklagaren eller målsäganden utveckla sin talan.

Part skall erhålla tillfälle att bemöta vad motparten anfört. Äger huvudför­

handling rum, ehuru vadesvaranden icke är tillstädes, skall genom hovrättens

försorg, i den mån det erfordras, ur handlingarna framläggas vad han anfört.

Vid förhör med målsäganden eller den tilltalade må skriftlig uppteckning

av vad han anfört inför underrätten eller inför åklagare eller polismyndighet

icke uppläsas i annat fall, än då hans utsaga vid förhöret avviker från den

tidigare utsagan eller han vid förhöret underlåter att yttra sig.

17 §.

Sedan parternas talan framlagts, skall bevisningen förebringas. Den vid

underrätten förebragta bevisningen skall genom hovrättens försorg, i den mån

det är av betydelse för målet i hovrätten, framläggas sådan den föreligger i

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

protokoll och andra handlingar; finner hovrätten det lämpligare och samtycka parterna därtill, må dock bevisningen förebringas av parterna.

Örn ej särskilda skäl föranleda annat, bör bevis, som skall förebringas genom protokoll och andra handlingar från underrätten, framläggas, innan bevis röran­ de samma omständighet omedelbart upptages av hovrätten. Äro rörande samma omständighet flera bevis, böra de förebringas i ett sammanhang.

18 §.

Efter bevisningens förebringande äge parterna anföra vad de till slutförande av sin talan akta nödigt.

19 §.

Uteblir enskild vadekärande från rättegångstillfälle för huvudförhandling, vare hans vadetalan förfallen.

Uteblir enskild vadesvarande och har vite förelagts honom, äge hovrätten i stället för att förelägga nytt vite förordna, att han skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till senare dag.

Kommer enskild part tillstädes genom ombud, då föreläggande meddelats honom vid vite att infinna sig personligen, äge hovrätten i stället för att före­ lägga nytt vite förordna, att han skall hämtas till rätten antingen omedel­ bart eller till senare dag.

Underlåter i mål örn allmänt åtal målsägande, som skall höras i anledning av åklagarens talan, att infinna sig personligen, gälle därom vad i tredje stycket är stadgat.

Har vite förelagts part eller skall part hämtas till rätten och finnes hämt­ ning ej kunna ske, må dock målet avgöras utan hinder av att parten inställt sig allenast genom ombud eller uteblivit.

20

§.

Då hovrätten enligt 19 § funnit vadekärandens talan hava förfallit, äge han hos hovrätten göra ansökan örn målets återupptagande.

Ansökan örn återupptagande skall göras skriftligen inom två veckor från den dag, då beslutet meddelades. Uteblir käranden ånyo, vare hans rätt till målets återupptagande förfallen.

21

§.

Hovrätten äge utan huvudförhandling företaga mål till avgörande, örn talan av åklagaren föres allenast till den tilltalades förmån eller talan, som föres av den tilltalade, biträtts av motparten.

Har den tilltalade av underrätten frikänts för brottet eller dömts till böter eller fällts till vite och förekommer ej anledning till ådömande av svårare straff eller annan påföljd än nu sagts, må målet avgöras utan huvudförhand­ ling; föres tillika talan örn annat än ansvar, må det dock ej ske, med mindre talan därutinnan enligt 50 kap. 21 § må prövas utan huvudförhandling.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 5.

133

För prövning, som ej avser själva saken, vare huvudförhandling ej erfor­ derlig.

22

§.

Då hovrätten beslutat, att inål skall avgöras utan huvudförhandling, skola, örn det erfordras, parterna erhålla tillfälle att skriftligen utveckla sin talan.

Utan hinder av tidigare beslut äge hovrätten förordna, att huvudförhand­ ling skall äga rum.

23 §.

Har vid huvudförhandlingen i underrätten rörande viss omständighet vittne eller sakkunnig hörts inför rätten eller syn å stället hållits och heror avgöran­ det även i hovrätten av tilltron till den bevisningen, må ändring i underrättens dom i denna del ej ske annat än till den tilltalades förmån, med mindre be­ viset upptagits ånyo vid huvudförhandlingen i hovrätten eller ock synnerliga skäl föreligga, att dess värde är annat, än underrätten antagit.

24 §.

Innan hovrättens dom eller slutliga beslut meddelats, må vadetalan återkal­ las. Åklagare, som i hovrätten fört talan mot den tilltalade, äge till hans för­ mån ändra sin talan.

Vadekäranden äge ej ändra sin vadetalan att gälla annan gärning än den som avses i vadeinlagan.

25 §.

Ej må hovrätten i anledning av den tilltalades talan eller talan, som av åkla­ gare föres till hans förmån, ändra underrättens dom till men för den tilltalade. Har den tilltalade av underrätten dömts för brottet, äge hovrätten dock döma till ungdomsfängelse eller förvaring eller internering i säkerhetsanstalt eller annan skyddsåtgärd eller förordna örn villkorligt anstånd med straffs ådö- mande eller, då underrätten dömt till ungdomsfängelse eller skyddsåtgärd eller meddelat förordnande, som nu sagts, döma till annan påföljd. Är hovrätten beträffande den tilltalades tillräknelighet av annan mening än underrätten, äge hovrätten göra den ändring i domen, som föranledes därav.

26 §.

Även utan yrkande skall hovrätten undanröja underrättens dom, om dom­ villa, som sägs i 59 kap. 1 § 1—4, förekommit vid underrätten.

Har vid underrätten förekommit annat grovt rättegångsfel, äge hovrätten, om skäl äro därtill, även utan yrkande undanröja domen.

Undanröjandet må avse domen i dess helhet eller allenast viss del. Berör rättegångsfelet även del av domen, som ej överklagats, pröve hovrätten med hänsyn till omständigheterna, örn denna del skall undanröjas.

27 §.

Föres talan örn jäv mot domare i underrätten och finnes jävet grundat, skall hovrätten undanröja underrättens dom i vad den överklagats.

134

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

28 §.

Finner hovrätten annat fel i rättegången hava förekommit, än som avses i 26

eller 27 §, må hovrätten undanröja underrättens dom, allenast örn felet kan an­

tagas hava inverkat på målets utgång och ej kan utan väsentlig olägenhet av­

hjälpas i hovrätten.

29 §.

Undanröjer hovrätten underrättens dom och grundas beslutet ej därå, att un­

derrätten varit obehörig eller eljest icke bort upptaga målet till prövning, skall

hovrätten tillika visa målet åter till underrätten för erforderlig behandling.

Örn befogenhet för hovrätten att, då underrätten varit obehörig, hänvisa

målet till annan underrätt stadgas i 19 kap. 11 §.

30 §.

Sedan hovrättens dom eller slutliga beslut vunnit laga kraft, skall den från

underrätten mottagna akten jämte avskrift av domen eller beslutet översändas

till underrätten.

31 §.

Har talan mot underrätts dom fullföljts allenast såvitt angår annat än an­

svar, skall målet i hovrätten behandlas som tvistemål.

52 KAP.

Om besvär.

1 §•

Vill någon anföra besvär mot underrätts beslut, skall han inom två veckor

från den dag, då beslutet meddelades, till underrätten inkomma med besvärs-

inlaga; har beslut under rättegången meddelats annnorledes än vid samman­

träde för förhandling, skall dock besvärstiden räknas från den dag, då kla­

ganden erhöll del av beslutet. Klagan över beslut örn någons häktande eller

kvarhållande i häkte eller i fråga, som avses i 49 kap. 6 §, vare ej inskränkt

till viss tid.

Örn skyldighet att anmäla missnöje med beslut, som avses i 49 kap. 3 § eller

4 § första stycket 1, 2, 3 eller 7, stadgas i nämnda kapitel.

2

§.

Finnes besvärstalan ej vara fullföljd på föreskrivet sätt eller inom rätt tid,

skall den av underrätten avvisas.

3 §•

I besvärsinlagan skall klaganden uppgiva:

1. det beslut, mot vilket talan föres;

2. grunderna för besvärstalan; samt

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

135

3. den ändring i beslutet, som klaganden yrkar. Vill klaganden åberopa bevis, som ej tidigare förebragts, skall han i besvärs- inlagan uppgiva beviset och vad han vill styrka därmed. Skriftligt bevis skall i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid besvärsinlagan.

Besvärsinlagan skall vara egenhändigt undertecknad av klaganden eller hans ombud.

4 §.

Avvisas ej besvärstalan, skall underrätten utan dröjsmål till hovrätten in­ sända besvärsinlagan med därvid fogade handlingar samt huvudskrift eller styrkt avskrift av akten, såvitt angår den fullföljda frågan.

5 §.

Föreligger mot besvärstalans upptagande annat hinder än i 2 § sägs, må talan av hovrätten omedelbart avvisas.

6 §.

Uppfyller besvärsinlagan ej föreskrifterna i 3 § eller är den eljest ofull­ ständig, skall hovrätten förelägga klaganden att avhjälpa bristen.

Efterkommes ej föreläggande och består bristen däri, att inlagan ej inne­ håller bestämt yrkande eller att grunderna för besvärstalan ej äro tydligt angivna, eller är bristen eljest så väsentlig, att inlagan är otjänlig som grund för rättegång i hovrätten, skall besvärstalan avvisas.

7 §.

Finnes motparten böra höras över besvären, skall besvärsinlagan med därvid fogade handlingar delgivas motparten och föreläggande meddelas honom att inkomma med skriftlig förklaring.

Ej må, med mindre tillfälle lämnats motparten att förklara sig, ändring gö­ ras i underrättens beslut, såvitt angår hans rätt.

Har underrätten i tvistemål avslagit yrkande örn kvarstad, skingringsför- bud eller annan handräckning eller förordnat örn hävande av sådan åtgärd eller i brottmål avslagit yrkande örn åtgärd, som avses i 26—28 kap., eller för­ ordnat örn hävande av sådan åtgärd, äge hovrätten omedelbart bevilja åtgärden att gälla, till dess annorlunda förordnas. Har underrätten beviljat åtgärd, som nu sagts, eller förordnat, att beslut må verkställas utan hinder av att det icke äger laga kraft, äge hovrätten omedelbart förordna, att vidare åtgärd för verkställighet ej må äga rum. Är fråga örn häktning eller reseförbud, må hov­ rätten ock utan motpartens hörande göra ändring i underrättens beslut.

8

§.

Förklaringen skall innehålla yttrande rörande de av klaganden anförda grun­ derna för besvärstalan och angivande av de omständigheter förklaranden vill anföra.

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Vill förklarande!! åberopa bevis, som ej tidigare förebragts, skall han i för­

klaringen uppgiva beviset och vad han vill styrka därmed. Skriftligt bevis

skall i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid förklaringen.

Förklaringen skall vara egenhändigt undertecknad av förklaranden eller

hans ombud eller, då i brottmål den tilltalade är förklarande, hans försvarare.

9 §.

Har förklaring inkommit och finnes ytterligare skriftväxling erforderlig,

äge hovrätten förordna därom. Hovrätten åge tillika meddela närmare bestäm­

melser örn skriftväxlingen och därvid även föreskriva, i vilket avseende part

skall yttra sig. Part må föreläggas att inkomma med mer än en skrift, endast

örn särskilda skäl äro därtill.

10

§.

Finnes för utredningen erforderligt, att part eller annan höres muntligen i

hovrätten, förordne hovrätten därom på sätt den finner lämpligt. Örn instäl­

lande av tilltalad, som är anhållen eller häktad, förordne hovrätten.

11

§•

Sedan erforderliga åtgärder vidtagits, skall målet så snart ske kan av hov­

rätten företagas till avgörande.

12

§.

Innan hovrättens slutliga beslut meddelats, må besvärstalan återkallas.

13 §.

Sedan hovrättens slutliga beslut vunnit laga kraft, skall den från under­

rätten mottagna akten jämte avskrift av beslutet översändas till underrätten.

53 KAP.

Om mål, som upptages omedelbart av hovrätt.

1 §•

I tvistemål, som skall upptagas omedelbart av hovrätt, äge vad örn rätte­

gången vid underrätt är i 42—44 kap. stadgat motsvarande tillämpning.

2

§•

I brottmål, som skall upptagas omedelbart av hovrätt, äge vad örn rätte­

gången vid underrätt är i 45—47 kap. stadgat motsvarande tillämpning;

i dylikt mål gälle dock följande avvikelser:

1. Hovrätten äge ej uppdraga åt åklagaren att utfärda stämning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

137

2. Hovrätten åge för målets beredande i stämningen förelägga den tillta­ lade att till hovrätten inkomma med skriftligt genmäle. Genmälet skall med därvid fogade handlingar delgivas åklagaren. Finnes för målets beredande ytterligare skriftväxling erforderlig, äge hovrätten förordna därom. Rätten äge tillika meddela närmare bestämmelser örn skriftväxlingen och därvid även föreskriva, i vilket avseende part skall yttra sig.

3. I stället för den tid av en vecka, som i 45 kap. 14 §, 46 kap. 11 § och 47 kap. 22 § är föreskriven för hållande av huvudförhandling i mål, vari den tilltalade är anhållen eller häktad, -skall gälla en tid av två veckor.

4. Förekommer ej anledning till ådömande av svårare straff än böter, äge hovrätten företaga målet till avgörande utan huvudförhandling; därom gälle vad i 51 kap. 22 § stadgats.

SJÄTTE AVDELNINGEN.

Om rättegången i högsta domstolen.

54 KAP. Om fullföljd av talan mot hovrätts dom och beslut.

1

§•

Talan mot hovrätts dom skall föras genom ansökan örn revision. Den, mot vilken tredskodom givits, äge ej fullfölja talan mot domen; örn hans rätt till återvinning i anledning av sådan dom är stadgat i 44 kap. 9 § och 53 kap. 1 §.

Har part, sedan tvist uppkommit angående sak, varom förlikning är till­ låten, utfäst sig att ej fullfölja talan mot domen, lände det till efterrättelse; utfästelse, som gjorts före domen, vare dock ej gällande, med mindre motsva­ rande utfästelse gjorts av motparten.

2

§•

Talan mot hovrätts slutliga beslut skall föras genom besvär. Meddelas i samband med dom beslut, varigenom saken till viss del ej upptages till pröv­ ning, skall dock talan mot beslutet föras genom ansökan örn revision.

Äger part göra ansökan örn återupptagande av mål, som avgjorts genom slutligt beslut, må han ej fullfölja talan mot beslutet.

3 §.

Vad i 49 kap. 3—5, 7 och 11 §§ är stadgat i fråga örn talan mot underrätts beslut äge motsvarande tillämpning beträffande talan mot hovrätts beslut,

som ej är slutligt, i där uppkommen eller dit fullföljd fråga, som avses i nämnda lagrum.

4

§.

Beträffande hovrätts beslut i annat fall än nu sagts gälle vad i 49 kap. 8 § är stadgat.

5 §■

Då hovrätt ogillat yrkande örn häktning eller reseförbud eller frigivit häktad eller hävt reseförbud, må talan mot beslutet ej föras annorledes än i samband med talan mot hovrättens dom eller slutliga beslut.

6

§.

över beslut, varigenom hovrätt visat mål åter till underrätt, må ej klagas; innefattar hovrättens prövning avgörande av fråga, som inverkar på målets utgång, åge dock part utan hinder av vad nu sagts fullfölja talan däremot.

7 §•

Har hovrätt funnit underrätten behörig att upptaga mål, må talan däremot ej föras, med mindre invändningen mot underrättens behörighet grundas å om­ ständighet, som vid fullföljd högre rätt haft att självmant beakta.

8

§.

Ej må talan föras mot hovrätts beslut angående jäv mot domare i underrätt eller i dit fullföljd fråga, som avses i 49 kap. 4 § första stycket 7 eller 6 §.

9 §.

Talan mot hovrätts dom eller slutliga beslut i mål eller ärende, som väckts vid underrätt, må ej komma under högsta domstolens prövning, med mindre högsta domstolen meddelat parten tillstånd därtill.

Vad nu sagts gälle ej talan, som i mål örn allmänt åtal föres av justitiekans- lern eller riksdagens justitieombudsman eller militieombudsman.

10

§.

Prövningstillstånd må meddelas allenast

1. örn för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning är av synnerlig vikt, att talan prövas av högsta domstolen, eller parten visar, att talans prövning eljest skulle hava synnerlig betydelse utöver det mål, varom är fråga; eller

2. örn med hänsyn till omständigheterna i målet skäl förekomma till sådan prövning.

11

§.

Vid avgörande, huruvida prövningstillstånd skall meddelas i anledning av talan mot dom, skall hänsyn tagas även till beslut, varigenom saken till viss del ej upptagits till prövning och mot vilket talan fullföljes i samband med talan mot domen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

139

Meddelas prövningstillstånd, galle det domen eller det slutliga beslutet i dess helhet, såvitt parten för talan däremot, så ock beslut, mot vilket talan full­ följes i samband med talan mot domen eller det slutliga beslutet.

12

§.

Ej må i anledning av talan rörande penningar eller sådant, som kan skattas i penningar, prövningstillstånd enligt 10 § 2 meddelas part, örn värdet av vad han tappat i hovrätten uppenbart icke uppgår till ettusenfemhundra kro­ nor. Vid beräkning av värdet av vad part tappat må hänsyn icke tagas till rättegångskostnad eller till ränta, som upplupit efter talans väckande.

Ej heller må i anledning av talan rörande ansvar prövningstillstånd en­ ligt 10 § 2 meddelas målsägande, med mindre hans talan avser brott, varå straffarbete eller avsättning kan följa, eller tilltalad eller honom närstående, som sägs i 21 kap. 1 §, med mindre talan avser sådant brott eller ock annat brott och den tilltalade förklarats straffri på grund av otillräknelighet eller erhållit anstånd med straffs ådömande eller för brottet dömts till förvaring i säkerhetsanstalt eller annan skyddsåtgärd eller till ungdomsfängelse, fängel­ se, mistning av befattning på viss tid, dagsböter ej under sextio eller böter omedelbart i penningar ej under ettusenfemhundra kronor eller ock blivit fälld till vite omedelbart i penningar ej under nämnda belopp eller för honom be­ stämts ny minsta tid för förvaring eller internering.

13 §.

Fores i mål eller ärende, som väckts vid underrätt, talan mot hovrätts be­ slut, som ej är slutligt, och har ej i anledning av talan mot hovrättens dom eller slutliga beslut meddelats prövningstillstånd, som enligt 11 § andra styc­ ket gäller även beslutet, åge vad i 9—12 §§ är stadgat motsvarande tillämp­ ning; i anledning av talan mot beslut örn rättegångskostnad må dock pröv­ ningstillstånd enligt 10 § 2 ej meddelas.

14 §.

Då hovrätt meddelar beslut, varemot talan enligt 5, 6, 7 eller 8 § ej må föras, skall hovrätten i beslutet giva det till känna.

Kan talan mot hovrätts dom eller beslut ej komma under högsta domstolens prövning, med mindre högsta domstolen meddelat parten tillstånd därtill, give hovrätten i samband med underrättelse om talans fullföljande det till känna. Hovrätten angive ock, på vilka grunder sådant tillstånd med hänsyn till utgån­ gen i hovrätten må meddelas. Gälla för olika delar av domen eller beslutet skilda grunder, skall hovrätten underrätta parten örn innehållet i 11 § andra stycket.

15 §.

Anser part, att underrättelse, som hovrätten enligt 14 § meddelat, är oriktig, äge han i samband med fullföljande av talan mot domen eller beslutet påkalla

140

Kungl. Mnj:ts proposition nr 5.

prövning av frågan. Avser sådan fråga, huruvida på grund av bestämmelser­

na i 12 § hinder möter för prövningstillstånd enligt 10 § 2, skall den avgö­

ras i samband med frågan, örn prövningstillstånd skall meddelas. Till styr­

kande av värdet av vad part tappat i hovrätten må ej i högsta domstolen före­

bringas ny bevisning.

Ej må i annat fall än i första stycket sägs fråga, som där avses, komma un­

der högsta domstolens prövning. Vad hovrätt i övrigt föreskrivit örn sättet för

fullföljd av talan skall lända till efterrättelse.

16 §.

över hovrätts beslut, varigenom missnöjesanmälan eller revisions- eller be-

svärstalan mot hovrätts dom eller beslut avvisats, må klagan föras genom be­

svär. Ej må i annat fall fråga, huruvida sådan anmälan gjorts eller talan el­

jest fullföljts på föreskrivet sätt eller inom rätt tid, komma under högsta

domstolens bedömande.

17 §.

Den som vill fullfölja talan mot hovrätts dom eller beslut skall i hovrätten

nedsätta fullföljdsavgift, etthundrafemtio kronor, samt lika stort belopp till

säkerhet för den kostnadsersättning, som högsta domstolen kan komma att till­

erkänna motparten. Har i mål, däri flera äga gemensam talan, en av dem nedsatt

belopp, som nu sagts, galle det ock för de övriga. Äro i målet flera motpar­

ter till den som fullföljer talan, vare han dock ej skyldig att nedsätta mera än

nu sagts.

Från nedsättningsskyldighet vare kronan fri så ock i brottmål åklagare samt

tilltalad, som i målet hålles häktad eller enligt beslut i målet är intagen i all­

män uppfostringsanstalt eller i anstalt för undergående av ungdomsfängelse

eller i avbidan å sådant intagande hålles i förvar. Annan tilltalad, som för

talan i fråga örn honom ådömt ansvar, vare fri från nedsättande av fullföljds­

avgift. Nedsättning till säkerhet för kostnadsersättning erfordras icke, då

enskild motpart ej finnes.

18 §.

Nedsätter den som vill fullfölja talan föreskrivet belopp till säkerhet för

motpartens kostnadsersättning men förmår han på grund av fattigdom ej tillika

nedsätta fullföljdsavgift, åge han utan hinder därav fullfölja talan, örn han

med intyg av behörig myndighet styrker, att han icke äger tillgång till gäl­

dande av ytterligare etthundrafemtio kronor eller efter gäldande därav skulle

sakna nödtorftigt uppehälle. Kan han icke gälda ens det belopp, som skall

nedsättas till säkerhet för kostnadsersättning, äge han ock utan hinder därav

fullfölja talan, örn han med intyg, som nu sagts, styrker, att han icke äger

tillgång till gäldande av etthundrafemtio kronor eller efter gäldande där­

av skulle sakna nödtorftigt uppehälle.

Närmare föreskrifter om vilken myndighet äger utfärda sådant intyg och

örn intygs innehåll meddelas av Konungen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

141

19 §.

Bifalles parts ändringsyrkande helt eller i huvudsakliga delar, förordne hög­ sta domstolen tillika, att parten äger återbekomma nedsatt fullföljdsavgift. Gives ej sådant förordnande, tillfaller avgiften statsverket.

Menar part, som nedsatt fullföljdsavgift, att sådan rätteligen ej skolat gäl­ das av honom, åge han, till dess målet avgjorts, hos högsta domstolen yrka att återfå avgiften.

I dom eller slutligt beslut förordne högsta domstolen, om och i vad mån belopp, som part nedsatt till säkerhet för kostnadsersättning, må lyftas av ho­ nom eller motparten.

55 KAP.

Om revision.

1 §•

Vill part söka revision av hovrätts dom, skall han inom fyra veckor från den dag, då domen gavs, till hovrätten inkomma med revisionsinlaga.

2

§.

Revisionskäranden skall inom den i 1 § angivna tiden i hovrätten nedsätta stadgad fullföljdsavgift och föreskrivet belopp till säkerhet för motpartens kostnadsersättning; nedsättes ej något av dessa belopp eller allenast belopp till säkerhet för kostnadsersättning, skall han före utgången av nämnda tid inkomma med sådant intyg örn fattigdom, som avses i 54 kap. 18 §.

Har käranden i rätt tid ingivit behörig myndighets intyg örn fattigdom men är det ej av det innehåll, som stadgas i nämnda lagrum, förelägge hovrätten honom att inkomma med föreskrivet intyg vid påföljd att, om sådant icke är för hovrätten tillgängligt, då frågan, huruvida talan rätteligen fullföljts, ånyo företages, revisionstalan är förfallen. Nedsättes beloppet, vare det ock gillt.

3 §.

Finnes revisionstalan ej vara fullföljd på föreskrivet sätt eller inom rätt lid, skall den av hovrätten avvisas.

4

§.

I revisionsinlagan skall revisionskäranden uppgiva:

1. den dom, mot vilken talan föres;

2. grunderna för revisionstalan med angivande, i vilket avseende hovrättens domskäl enligt kärandens mening äro oriktiga; samt

3. i vilken del domen överklagas och den ändring i domen, som käranden yrkar.

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Anser käranden, att prövningstillstånd skall meddelas enligt 54 kap. 10 §

1, bör han i revisionsinlagan närmare angiva de omständigheter han åberopar

till stöd därför.

Vill käranden åberopa bevis, som ej tidigare förebragts, skall han i revisions­

inlagan uppgiva beviset och vad han vill styrka därmed. I tvistemål skall

käranden uppgiva anledningen till att beviset ej tidigare förebragts. Åberopar

käranden skriftligt bevis, skall det i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas

vid revisionsinlagan. I revisionsinlagan skall käranden ock angiva, örn han

vill, att motparten eller i brottmål målsägande eller den tilltalade skall infinna

sig personligen vid huvudförhanding i högsta domstolen.

Är i brottmål den tilltalade anhållen eller häktad, skall det angivas.

Revisionsinlagan skall vara egenhändigt undertecknad av käranden eller

hans ombud.

5 §.

Avvisas ej revisionstalan, skall hovrätten efter revisionstidens utgång utan

dröjsmål till högsta domstolen insända revisionsinlagan med därvid fogade

handlingar samt underrättens och hovrättens akter i målet.

År i brottmål den tilltalade häktad eller har han genom dom, som omedel­

bart går i verkställighet, dömts till tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse

eller framställes i revisionsinlagan yrkande, som påkallar omedelbar prövning,

såsom i tvistemål begäran örn kvarstad eller skingringsförbud eller om hä­

vande av sådan åtgärd eller av förordnande, att dom må verkställas utan hin­

der av att den icke äger laga kraft, eller i brottmål begäran om den tilltalades

häktande eller örn åtgärd, som avses i 25—28 kap., eller örn hävande av så­

dan åtgärd, skall insändandet ske genast.

6

§•

Föreligger mot revisionstalans upptagande annat hinder än i 3 § sägs, må

talan av högsta domstolen omedelbart avvisas.

7 §.

Uppfyller revisionsinlagan ej föreskrifterna i 4 § eller är den eljest ofull­

ständig, skall högsta domstolen förelägga revisionskäranden att avhjälpa

bristen.

Efterkommes ej föreläggande och består bristen däri, att inlagan ej inne­

håller bestämt yrkande eller att grunderna för revisionstalan ej äro tydligt

angivna, eller är bristen eljest så väsentlig, att inlagan är otjänlig som grund

för rättegång i högsta domstolen, skall revisionstalan avvisas.

8

§.

För målets beredande skall revisionsinlagan med därvid fogade handlingar

delgivas revisionssvaranden och föreläggande meddelas honom att inkomma

med skriftligt genmäle.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

UZ

Har hovrätten i tvistemål avslagit yrkande om kvarstad, skingringsförbud

eller annan handräckning eller förordnat örn hävande av sådan åtgärd eller i

brottmål avslagit yrkande örn åtgärd, som avses i 26—28 kap., eller förordnat

om hävande av åtgärd, som där sägs, äge högsta domstolen omedelbart bevilja

åtgärden att gälla, till dess annorlunda förordnas. Har hovrätten beviljat åt­

gärd, som nu sagts, eller förordnat, att dom må verkställas utan hinder av att

den icke äger laga kraft, eller fastställt underrätts beslut därom, äge högsta

domstolen ock omedelbart förordna, att vidare åtgärd för verkställighet ej

må äga rum. Är fråga om häktning eller reseförbud, må högsta domstolen

utan motpartens hörande göra ändring i hovrättens beslut.

9 §.

Genmälet skall, örn ej i tvistemål revisionskärandens yrkande medgives, in­

nehålla yttrande rörande de av honom anförda grunderna för revisionstalan

och angivande av de omständigheter revisionssvaranden vill anföra.

Vill svaranden åberopa bevis, som ej tidigare förebragts, skall han i gen­

mälet uppgiva beviset och vad han vill styrka därmed. I tvistemål skall sva­

randen uppgiva anledningen till att beviset ej tidigare förebragts. Åberopar

svaranden skriftligt bevis, skall det i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas

vid genmälet. I genmälet skall svaranden ock angiva, örn han vill, att mot­

parten eller i brottmål målsägande eller den tilltalade skall infinna sig

personligen vid huvudförhandling i högsta domstolen.

Genmälet skall vara egenhändigt undertecknat av svaranden eller hans om­

bud eller, då i brottmål den tilltalade är svarande, hans försvarare.

10

§.

Genmälet skall med därvid fogade handlingar delgivas revisionskäranden.

Finnes för målets beredande ytterligare skriftväxling erforderlig, äge hög­

sta domstolen förordna därom. Högsta domstolen äge tillika meddela närmare

bestämmelser om skriftväxlingen och därvid även föreskriva, i vilket avse­

ende part skall yttra sig. Part må föreläggas att inkomma med mer än en

skrift, endast örn särskilda skäl äro därtill.

11

§•

Erfordras prövningstillstånd, bestämme högsta domstolen, sedan skriftväx­

lingen avslutats, om sådant tillstånd skall meddelas. När skäl äro därtill, må

frågan upptagas, ehuru skriftväxling ej ägt rum. Innan prövningstillstånd

meddelats, må fråga, som avses i 8 § andra stycket, ej upptagas.

12

§.

Högsta domstolen äge utan huvudförhandling företaga mål till avgörande,

örn målet upptagits omedelbart av hovrätten eller om i tvistemål revisionstalan

medgivits eller i brottmål talan av åklagaren föres allenast till den tilltalades

förmån eller talan, som föres av den tilltalade, biträtts av motparten.

För prövning, som ej avser själva saken, vare huvudförhandling ej erfor­

derlig.

Skall mål eller viss däri uppkommen fråga avgöras av högsta domstolen i

dess helhet, må det ske utan huvudförhandling.

13 §.

Part må ej i tvistemål i högsta domstolen till stöd för sin talan åberopa om­

ständighet eller bevis, som ej tidigare förebragts, med mindre han gör sanno­

likt, att han icke kunnat åberopa omständigheten eller beviset vid lägre rätt

eller han eljest haft giltig ursäkt att ej göra det. Framställes först i högsta

domstolen yrkande örn kvittning, må det avvisas, örn det ej utan olägenhet kan

prövas i målet.

14 §.

Har vid huvudförhandling i lägre rätt rörande viss omständighet vittne eller

sakkunnig eller part under sanningsförsäkran hörts inför rätten eller syn å

stället hållits och beror avgörandet även i högsta domstolen av tilltron till

den bevisningen, må i denna del ändring i hovrättens dom i tvistemål eller i

brottmål annat än till den tilltalades förmån ej ske, med mindre hovrätten,

ehuru beviset ej upptagits vid huvudförhandling i hovrätten, därutinnan gjort

ändring i underrättens dom eller ock synnerliga skäl föreligga, att bevisets

värde är annat, än hovrätten antagit.

15 §.

Beträffande rättegången i högsta domstolen skola i övrigt i tvistemål 50

kap. 11—20 §§, 22 §, 24 § och 25 § första och andra styckena samt i brottmål

51 kap. 11—20, 22, 24, 25 och 31 §§ äga motsvarande tillämpning.

Vad i 50 kap. 26—29 §§ rörande tvistemål samt i 51 kap. 26—29 §§ rörande

brottmål är för hovrätt stadgat örn undanröjande av underrätts dom och örn

återförvisning skall beträffande högsta domstolen äga motsvarande tillämp­

ning i fråga örn lägre rätts dom.

16

§.

Sedan högsta domstolens dom eller slutliga beslut givits, skola de från hov­

rätten mottagna akterna jämte avskrifter av domen eller beslutet översändas,

hovrättsakten till hovrätten och underrättsakten till underrätten.

144

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

56 KAP.

Om besvär.

1 §•

Vill någon anföra besvär mot hovrätts beslut, skall han inom fyra veckor

från den dag, då beslutet meddelades, till hovrätten inkomma med besvärsin-

laga; har beslut under rättegången meddelats annorledes än vid sammanträde

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

145

för förhandling, skall dock besvärstiden räknas från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet. Klagan över beslut om någons häktande eller kvarhål- lande i häkte vare ej inskränkt till viss tid.

Om skyldighet att anmäla missnöje mot hovrätts beslut i fråga, som avses i 49 kap. 3 § eller 4 § första stycket 1, 2, 3 eller 7, stadgas i 54 kap. 3 §.

2

§.

Klaganden skall inom den i 1 § angivna tiden i hovrätten nedsätta stadgad fullföljdsavgift och föreskrivet belopp till säkerhet för motpartens kostnadser­ sättning; nedsättes ej något av dessa belopp eller allenast belopp till säkerhet för kostnadsersättning, skall han före utgången av nämnda tid inkomma med sådant intyg örn fattigdom, som avses i 54 kap. 18 §.

Har klaganden i rätt tid ingivit behörig myndighets intyg örn fattigdom men är det ej av det innehåll, som stadgas i nämnda lagrum, förelägga hov­ rätten honom att inkomma med föreskrivet intyg vid påföljd att, örn sådant icke är för hovrätten tillgängligt, då frågan, huruvida talan rätteligen full­ följts, ånyo företages, besvärstalan är förfallen. Nedsättes beloppet, vare det ock gillt.

3 §.

Finnes besvärstalan ej vara fullföljd på föreskrivet sätt eller inom rätt tid, skall den av hovrätten avvisas.

4 §.

I besvärsinlagan skall klaganden uppgiva:

1. det beslut, mot vilket talan föres;

2. grunderna för besvärstalan; samt

3. den ändring i beslutet, som klaganden yrkar. Anser klaganden, att prövningstillstånd skall meddelas enligt 54 kap. 10 § 1, bör han i besvärsinlagan närmare angiva de omständigheter han åberopar till stöd därför.

Vill klaganden åberopa bevis, som ej tidigare förebragts, skall han i be­ svärsinlagan uppgiva beviset och vad han vill styrka därmed. Skriftligt bevis skall i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid besvärsinlagan.

Besvärsinlagan skall vara egenhändigt undertecknad av klaganden eller hans ombud.

5 §.

Avvisas ej besvärstalan, skall hovrätten utan dröjsmål till högsta domstolen insända besvärsinlagan med därvid fogade handlingar samt huvudskrift eller styrkt avskrift av underrättens och hovrättens akter i målet, såvitt angår den fullföljda frågan.

6

§.

Föreligger mot besvärstalans upptagande annat hinder än i 3 § sägs, må talan av högsta domstolen omedelbart avvisas.

Bihang till riksdagens protokoll 1912. 1 sami. Nr 5.

10

7 §.

Uppfyller besvärsinlagan ej föreskrifterna i 4 § eller är den eljest ofullstän­ dig, skall högsta domstolen förelägga klaganden att avhjälpa bristen.

Efterkommes ej föreläggande och består bristen däri, att inlagan ej inne­ håller bestämt yrkande eller att grunderna för besvärstalan ej äro tydligt an­ givna, eller är bristen eljest så väsentlig, att inlagan är otjänlig som grund för rättegång i högsta domstolen, skall besvärstalan avvisas.

8 8

.

Finnes motparten böra höras över besvären, skall besvärsinlagan med där­ vid fogade handlingar delgivas motparten och föreläggande meddelas honom att inkomma med skriftlig förklaring.

9 §.

Förklaringen skall innehålla yttrande rörande de av klaganden anförda gran derna för besvärstalan och angivande av de omständigheter förklaranden vill anföra.

Vill förklaranden åberopa bevis, som ej tidigare förebragts, skall han i för­ klaringen uppgiva beviset och vad han vill styrka därmed. Skriftligt bevis skall i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid förklaringen.

Förklaringen skall vara egenhändigt undertecknad av förklaranden eller hans ombud eller, da i brottmål den tilltalade är förklarande, hans försvarare.

10

§.

Har förklaring inkommit och finnes ytterligare skriftväxling erforderlig, äge högsta domstolen förordna därom. Högsta domstolen äge tillika med­ dela närmare bestämmelser örn skriftväxlingen och därvid även föreskriva, i vilket avseende part skall yttra sig. Part må föreläggas att inkomma med mer än en skrift, endast örn särskilda skäl äro därtill.

11

§•

Erfordras prövningstillstånd och har motparten hörts över besvären, be- stämme högsta domstolen, sedan skriftväxlingen avslutats, om sådant tillstånd skall meddelas. När skäl äro därtill, må frågan upptagas, ehuru skriftväxling ej ägt rum.

12

§.

Beträffande rättegången i högsta domstolen skall i övrigt vad i 52 kap. 10— 12 §§ är stadgat äga motsvarande tillämpning.

13 §.

Sedan högsta domstolens slutliga beslut meddelats, skola de från hovrätten mottagna akterna jämte avskrifter av beslutet översändas, hovrättsakten till hovrätten och underrätts akten till underrätten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

147

14 §.

Vad i detta kapitel är stadgat åge motsvarande tillämpning i fråga örn be­ svär mot beslut av advokatsamfundets styrelse; i dylikt mål gälle dock föl­ jande avvikelser:

1. Den som vill anföra besvär skall inom fyra veckor från den dag, då han erhöll del av beslutet, till högsta domstolen inkomma med besvärsinlaga. Be­ stämmelserna i 2 § äge ej tillämpning.

2. Örn ej särskilda skäl föranleda annat, skola klaganden och, då talan fö­ res av justitiekanslern, även motparten höras muntligen i högsta domstolen.

3. Tillfälle skall lämnas styrelsen att inkomma med skriftlig förklaring och att, då part höres muntligen, därvid yttra sig.

57 KAP.

Om mål, som upptages omedelbart av högsta domstolen.

1 §•

I mål, som skall upptagas omedelbart av högsta domstolen, äge vad i 53 kap. är stadgat motsvarande tillämpning.

SJUNDE AVDELNINGEN.

Om särskilda rättsmedel.

58 KAP.

Örn resning och återställande av försutten tid.

1 §•

Sedan dom i tvistemål vunnit laga kraft, må till förmån för någon av par­ terna resning beviljas:

1. om ledamot av rätten eller där anställd tjänsteman eller ombud eller ställföreträdare med avseende å målet gjort sig skyldig till brottsligt förfaran­ de, som kan antagas hava inverkat på målets utgång;

2. örn skriftlig handling, som åberopats till bevis, varit falsk eller om part, som hörts under sanningsförsäkran, eller vittne, sakkunnig eller tolk av­ givit falsk utsaga samt handlingen eller utsagan kan antagas hava inverkat på utgången;

3. om omständighet eller bevis, som ej tidigare förebragts, åberopas och dess förebringande sannolikt skulle hava lett till annan utgång; eller

4. om rättstillämpning, som ligger till grund för domen, uppenbart stri­ der mot lag.

Ej må på grund av förhållande, som avses i 3, resning beviljas, med mindre parten gör sannolikt, att han icke vid den rätt, som meddelat domen, eller ge­ nom fullföljd från denna kunnat åberopa omständigheten eller beviset eller han eljest haft giltig ursäkt att ej göra det.

2

§.

Sedan dom i brottmål vunnit laga kraft, må till förmån för den tilltalade resning beviljas:

1. örn ledamot av rätten eller där anställd tjänsteman, åklagaren eller ombud, ställföreträdare eller försvarare med avseende å målet gjort sig skyldig till brottsligt förfarande, som kan antagas hava inverkat på målets utgång;

2. om skriftlig handling, som åberopats till bevis, varit falsk eller om vittne, sakkunnig eller tolk avgivit falsk utsaga samt handlingen eller utsa­ gan kan antagas hava inverkat på utgången;

3. örn omständighet eller bevis, som ej tidigare förebragts, åberopas och dess förebringande sannolikt skulle hava lett till att den tilltalade frikänts eller brottet hänförts under mildare straffbestämmelse än den som tillämpats eller ock med hänsyn till vad sålunda åberopas och i övrigt förekommer syn­ nerliga skäl äro, att frågan, huruvida den tilltalade förövat det brott, för vil­ ket han dömts, prövas ånyo; eller

4. örn rättstillämpning, som ligger till grund för domen, uppenbart strider mot lag.

3 §.

Sedan dom i brottmål vunnit laga kraft, må till men för den tilltalade res­ ning beviljas:

1. örn sådant förhållande, som avses i 2 § 1 eller 2, förelegat och detta kan antagas hava medverkat till att den tilltalade frikänts eller brottet hänförts under väsentligt mildare straffbestämmelse än den som bort tillämpas; eller

2. om å brottet kan följa straffarbete samt omständighet eller bevis, som ej tidigare förebragts, åberopas och dess förebringande sannolikt skulle hava lett till att den tilltalade dömts för brottet eller detta hänförts under väsent­ ligt strängare straffbestämmelse än den som tillämpats.

Ej må på grund av förhållande, som avses i 2, resning beviljas, med mindre parten gör sannolikt, att han icke vid den rätt, som meddelat domen, eller ge­ nom fullföljd från denna kunnat åberopa omständigheten eller beviset eller han eljest haft giltig ursäkt att ej göra det.

4 §.

Vill någon söka resning, skall han hos högsta domstolen göra skriftlig an­ sökan därom.

Ansökan örn resning i tvistemål på grund av förhållande, som avses i 1 § första stycket 1, 2 eller 3, så ock i brottmål till men för den tilltalade skall

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

149

göras inom ett år, sedan sökanden erhöll kännedom örn det förhållande, varå

ansökan grundas; åberopas annans brottsliga gärning som grund för ansökan,

må tiden räknas från det dom däröver vann laga kraft. Resning i tvistemål

på grund av förhållande, som avses i 1 § första stycket 4, skall sökas inom

sex månader, sedan domen vann laga kraft.

5 §.

I resningsansökan skall sökanden uppgiva:

1. den dom ansökan avser;

2. det förhållande, varå ansökan grundas, och skälen för ansökan; samt

3. de bevis sökanden vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt

bevis.

Grundas ansökan å förhållande, som avses i 1 § första stycket 3 eller 3 §

första stycket 2, skall sökanden uppgiva anledningen till att omständigheten

eller beviset ej åberopats i rättegången.

Ansökan skall vara egenhändigt undertecknad av sökanden eller hans om­

bud.

' ti

Vid ansökan skola i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas de skriftliga be­

vis sökanden åberopar.

6

§.

Avvisas ej resningsansökan, skall ansökan med därvid fogade handlingar

delgivas motparten och föreläggande meddelas honom att inkomma med skrift­

lig förklaring. Finnes ansökan ogrundad, må den dock omedelbart avslås.

Vad i 56 kap. 9, 10 och 12 §§ är stadgat örn besvär i högsta domstolen äge

motsvarande tillämpning beträffande resningsansökan.

Högsta domstolen äge, när skäl äro därtill, förordna, att, till dess annor­

lunda föreskrives, vidare åtgärd för verkställighet av domen ej må äga rum.

7 §.

Beviljas resning, förordne högsta domstolen, att målet skall ånyo upptagas

av den rätt, som sist dömt i målet; dock äge högsta domstolen, då resning be­

viljas i tvistemål eller i brottmål till den tilltalades förmån och saken finnes

uppenbar, omedelbart ändra domen.

Uteblir sökanden, då målet ånyo företages till förhandling, vare resningen

förfallen; uteblir motparten, må målet avgöras utan hinder därav. I kallelse

skall intagas erinran därom. Vad nu sagts gälle dock ej i fråga örn åklagare.

8

§.

Avvisas eller avslås resningsansökan, äge högsta domstolen ålägga sökanden

att ersätta motparten eller, örn åklagaren är motpart, statsverket kostnaden å

resningsärendet; har resning sökts av åklagaren, må kostnaden utgå av all­

männa medel. Bifalles ansökan, skall frågan örn kostnaden prövas i samband

med målet efter dess återupptagande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

9 §.

Avser dom i brottmål även annat än ansvar, gälle beträffande resning i denna del av målet vad om resning i tvistemål är stadgat; beviljas resning i an­ svarsfrågan, må dock utan hinder av vad sålunda är föreskrivet resning samtidigt beviljas även i målet i övrigt.

10

§.

Vad i 1—9 §§ är stadgat örn dom äge motsvarande tillämpning beträffande rättens beslut.

11

§•

Har någon försuttit laga tid för fullföljande av talan mot dom eller beslut eller för ansökan örn återvinning eller återupptagande och förelåg för hans un­ derlåtenhet laga förfall, som han icke kunde i rätt tid anmäla, må på ansökan av honom den försuttna tiden återställas.

12

§.

Vill någon söka återställande av försutten tid, skall han inom tre veckor, sedan förfallet upphörde, och sist inom ett år, sedan tiden utgick, hos högsta domstolen göra skriftlig ansökan därom.

Beträffande ansökan, som nu sagts, äge vad i 5, 6 och 8 §§ är stadgat mot­ svarande tillämpning.

59 KAP.

Örn besvär över domvilla.

1 §•

Dom, som vunnit laga kraft, skall på besvär av den, vilkens rätt domen rör, på grund av domvilla undanröjas:

1. örn målet upptagits, ehuru däremot förelegat rättegångshinder, som vid fullföljd högre rätt haft att självmant beakta:

2. örn rätten ej varit domför;

3. örn domen givits mot någon, som ej varit rätteligen stämd och ej heller fört talan i målet, eller genom domen någon, som ej varit part i målet, lider förfång;

4. örn domen är så mörk eller ofullständig, att därav ej framgår, huru i sa­ ken dömts; eller

5. örn i rättegången förekommit annat grovt rättegångsfel, som kan anta­ gas hava inverkat på målets utgång.

151

2

§.

Vill någon besvära sig över domvilla, skall lian till den rätt, där talan mot domen skolat fullföljas, eller, örn fullföljd ej kunnat äga rum, till högsta dom­ stolen inkomma med besvärsinlaga.

Besvär skola föras, örn de grundas å omständighet, som avses i 1 § 1, 2 eller 5, inom sex månader, sedan domen vann laga kraft, och, om besvären grundas å omständighet, som avses i 1 § 3, inom sex månader, sedan klaganden erhöll kännedom om domen. Erhöll han kännedom om domen, innan den vann laga kraft, skall tiden räknas från den dag, då domen vann laga kraft.

3 §.

Örn besvär över domvilla och fullföljd av talan mot hovrätts beslut i sådant ärende äge i övrigt vad i 52, 54 och 56 kap. är stadgat motsvarande tillämp­ ning; beträffande besvär, som skola upptagas omedelbart av högsta domstolen, gälle dock ej bestämmelserna örn nedsättning av fullföljdsavgift och belopp till säkerhet för motparts kostnadsersättning eller angående prövningstillstånd.

Rätten äge, när skäl äro därtill, förordna, att, till dess annorlunda föreskri- ves, vidare åtgärd för verkställighet av domen ej må äga rum.

Undanröjes domen och grundas beslutet ej därå, att rätten varit obehörig eller eljest icke bort upptaga målet till prövning, skall tillika förordnas, att ny handläggning skall äga rum vid den rätt, som meddelat domen.

Om ersättning för kostnad gälle vad örn rättegångskostnad är stadgat.

4 §.

Vad i 1—3 §§ är stadgat om dom äge motsvarande tillämpning beträffande rättens beslut.

5 §•

Strafföreläggande, som fastställts av rätten eller, då rättens fastställelse ej erfordras, godkänts av den misstänkte, skall på besvär av den som föreläg­ gandet avser undanröjas:

1. örn godkännandet icke kan anses sorn en giltig viljeförklaring;

2. örn vid ärendets behandling förekommit sådant fel, att föreläggandet bör anses ogiltigt; eller

3. örn föreläggandet eljest ej överensstämmer med lag.

6

§.

Den som vill besvära sig över strafföreläggande skall till den hovrätt, där, örn åtal väckts, talan mot underrättens dom skolat fullföljas, inkomma med besvärsinlaga.

Besvär skola föras inom en månad, sedan åtgärd för verkställighet av före­ läggandet företogs hos den misstänkte. Hovrätten äge, när skäl äro därtill,

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

förordna, att, till dess annorlunda föreskrives, vidare åtgärd för verkställighet

av föreläggandet ej må äga rum. Örn besvär, som nu sagts, äge i övrigt vad i

52 kap. är stadgat motsvarande tillämpning, över hovrättens beslut må talan

ej föras.

Om denna balks ikraftträdande förordnar Konungen med riksdagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

153

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 9 juni 1939.

Närvarande:

Statsministern

H

ansson, ministern för utrikes ärendena

S

andler, statsråden

P

ehrsson

-B

ramstorp

, W

estman

, W

igforss

, E

ngberg

, S

köld

, Q

uensel

,

F

orslund

, E

riksson

, S

trindlund

.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler process­ lagberedningens betänkande den 29 november 1938 med förslag till rätte­ gångsbalk samt anför:

»Frågan om en reform av vårt rättegångsväsende har varit föremål för ett ingående och omfattande utredningsarbete. Sedan processkommissionen år 1926 framlagt sitt betänkande rörande rättegångsväsendets ombildning och, förutom andra, lagrådet avgivit utlåtande över betänkandet, såvitt an- ginge dess huvudgrunder, har i anledning av Kungl. Majlis proposition den 6 februari 1931, nr 80, riksdagen avgivit yttrande rörande huvudgrunderna för en rättegångsreform. I överensstämmelse med de direktiv, som medde­ lats, har beredningen utarbetat sitt förslag i nära anslutning till de av riks­ dagen godkända riktlinjerna för reformen. Förslaget åsyftar i enlighet här­ med främst att ernå ett bättre förfarande, karakteriserat av ökad muntlighet, koncentration och omedelbarhet samt fri bevisprövning. Ändringar i orga­ nisatoriskt hänseende lia däremot föreslagits endast i den man sådana an­ setts betingade av det nya förfarandet.

Förslaget har nyligen varit föremål för överläggning vid ett av Sveriges domareförbund anordnat möte. Huvudpunkterna i förslaget ha därefter in­ gående diskuterats vid av mig under innevarande vecka anordnade samman­ träden, till vilka inbjudits, förutom processlagberedningens och lagrådets ledamöter, ett flertal företrädare för skilda delar av rättegångsväsendet samt ett antal ledamöter av riksdagen. Av de sålunda hållna överläggningarna har framgått, att förslagets huvudgrunder vunnit gillande. I fråga örn vissa delar lia emellertid olika meningar gjort sig gällande. I sådant hänseende må särskilt följande omnämnas.

I anledning av bestämmelserna i förslaget, att nämnd skall ha säte i råd­ husrätt vid avgörande av grövre brottmål, har från några håll ifrågasatts, huruvida den av beredningen föreslagna sammansättningen av rådhusrät­ ten med tre lagfarna ledamöter och nämnd vore lämplig. För den händelse

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

nämnd ansåges böra ha säte i rådhusrätt, har framförts till övervägande,

huruvida förutsättningarna för nämndens deltagande borde angivas på det

sätt som skett i förslaget.

Meningsskiljaktighet har vidare yppats huruvida, såsom processlagbered­

ningen föreslagit, möjlighet borde beredas att under vissa förutsättningar få

tvistemål avgjorda av hovrätt såsom första och enda instans. Från vissa

håll har man förordat förslagets bestämmelser i denna del under instäm­

mande i dess syfte att skapa möjlighet till anlitande av domstolsförfarande

även i sådana fall, där framför allt ett skyndsamt avgörande är av nöden

och fördenskull parterna hittills plägat föredraga att låta tvisten slitas av

skiljemän. Farhågor ha emellertid uttalats, särskilt från underrätternas sida,

att ett dylikt eninstansförfarande skulle komma att anlitas i så stor om­

fattning, att underrätternas ställning därigenom skulle försvagas. Det har

även framhållits, att på denna väg vissa slag av mål kunde komma att helt

undandragas högsta domstolens prövning.

I fråga om förhållandet mellan förberedelse, respektive förundersökning,

och huvudförhandling stadgar förslaget, att dom skall grundas å vad som

förekommit vid huvudförhandlingen. Under det att man från vissa håll

starkt understrukit den principiella betydelsen av vad sålunda föreslagits

har från andra håll invänts, att under vissa omständigheter material, som

framkommit vid måls beredande, borde, även om det ej uttryckligen fram­

förts vid huvudförhandlingen, kunna läggas till grund för domen. Den

tanken har också framkastats, att därest vid huvudförhandlingen skulle ha

förbigåtts någon omständighet av betydelse för. målets utgång, en komplet­

tering av processmaterialet borde på möjligast enkla sätt kunna ske utan

att ny huvudförhandling hölles. Även i övrigt ha i fråga om förslagets

regler rörande muntligheten och koncentrationen i rättegången framställts

önskemål om jämkningar. Förslagets bestämmelser om protokollföringen

ha från vissa håll förordats medan man från andra håll i dem önskat vissa

jämkningar ur praktisk synpunkt.

Vad angår förfarandet i brottmål ha, närmast från åklagarhåll, uttalats

farhågor för att förslaget icke medgåve tillräckliga möjligheter för en ef­

fektiv utredning. Den meningen har också under överläggningarna kom­

mit till uttryck, att häktningsrätt alltjämt borde tillkomma även åklagare

och ej, såsom enligt förslaget, enbart rätten.

Till det föreliggande förslaget, som är av stor omfattning och utgör re­

sultatet av ett mångårigt utredningsarbete, torde lagrådet nu böra taga

ståndpunkt. Lagrådet kommer tydligen vid sin granskning att, under be­

aktande av bestämmelsernas inbördes sammanhang, taga ställning till de

erinringar, som framförts mot vissa delar av förslaget.

I anledning av förslaget ha till justitiedepartementet inkommit vissa fram­

ställningar; ytterligare en del framställningar väntas inkomma under den

närmaste tiden. Förutom processlagberedningens förslag torde jämväl des­

sa framställningar böra överlämnas till lagrådet för att tagas under över

vägande vid förslagets granskning.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

155

Härefter hemställer föredraganden att lagrådets utlåtande över ifrågava­ rande av processlagberedningen utarbetade förslag till rättegångsbalk måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom ut­ drag av detta protokoll.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hem­ ställan bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 8 novem­

ber 19i0.

Närvarande:

justitieråden E

klund

,

L

awski

,

von

S

teyern

,

regeringsrådet H

järne

.

Enligt lagrådet den 1 september 1939 tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i stats­ rådet den 9 juni 1939, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till rättegångsbalk.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits av ledamoten i processlagberedningen revisionssekreteraren Tore Strandberg.

Förslaget föranledde följande yttranden.

Förslaget i allmänhet.

Lagrådet:

Arbetet på en allmän reform av vårt rättegångsväsen har med längre och kortare avbrott pågått i etthundratrettio år. Under sitt nuvarande skede, som daterar sig från processkommissionens tillsättande år 1911, har arbetet be­ drivits efter ett av statsmakterna fastställt program, vilket väsentligen av­ viker från den hos oss eljest brukliga ordningen. Sålunda upprättades till en början endast förslag till principer för rättegångsreformen. Detta förslag gjordes till föremål för ett omfattande remissförfarande, varvid även lag­ rådets yttrande inhämtades. Kungl. Maj :t föreläde därefter riksdagen genom proposition år 1931 de grunder, på vilka Kungl. Majit ansåg lagstiftningen böra byggas, och riksdagen uttalade sig om dessa. Riksdagen godkände i allt väsentligt de framlagda principerna. Först därefter vidtog arbetet med lagtextens författande. Processlagberedningen, som fått sig detta arbete an­ förtrott, har följt de antagna grundlinjerna.

Processlagberedningens förslag har i oförändrat skick remitterats till lag­ rådet. Såsom i remissprotokollet framhålles, hade förslaget dessförinnan varit föremål för överläggning vid ett av Sveriges domareförbund anordnat möte, varjämte huvudpunkterna i förslaget ingående diskuterats vid sam­

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

157

manträden, som anordnats av chefen för justitiedepartementet. Fullständiga

diskussionsprotokoll från mötet och sammanträdena hava tillhandahållits

lagrådet. Lagrådet har jämväl tagit del av yttranden över förslaget, vilka in­

kommit från Föreningen Sveriges häradshövdingar och styrelsen för För­

eningen Sveriges stadsdomare. Därutöver hava från myndigheter, samman­

slutningar och enskilda inkommit en del framställningar, som gjorts till­

gängliga för lagrådet.

Vid sin granskning av lagförslaget har lagrådet uppenbarligen haft att

taga hänsyn till den säregna ordning, i vilken förslaget tillkommit. I 1931

års proposition och i riksdagens med anledning därav avlåtna skrivelse

uttalades väl, att i riksdagens yttrande icke finge inläggas den innebörden,

att riksdagen tagit slutlig ståndpunkt till de olika spörsmål, som vöre för­

knippade med denna lagstiftningsfråga, och det framhölls, att vid det ytter­

ligare inträngande i ämnet, som lagstiftningsarbetet gjorde nödvändigt,

kunde framkomma nya synpunkter, som påkallade beaktande. Det är emel­

lertid naturligt att den grundval för reformen, som tillkommit efter så in­

gående överväganden och vunnit statsmakternas gillande, ej bör rubbas utan

synnerligen starka skäl. De antagna grunderna överensstämma också i det

väsentliga med vad lagrådet förordade i sitt år 1928 avgivna yttrande. Även

vid den nu verkställda granskningen och i sin nuvarande sammansättning

kan lagrådet obetingat ansluta sig såväl till uppfattningen att en allmän

rättegångsreform är av behovet påkallad och bör utan dröjsmål komma till

stånd som till de principer, vilka uppbära det föreliggande förslaget. Det

sätt, varpå processlagberedningen i lagtext utformat de uppdragna grund­

linjerna och löst de mångfaldiga och ofta invecklade problem, som under

det föregående arbetet lämnats åsido, förtjänar det högsta erkännande. De

erinringar lagrådet framställer röra endast frågor av jämförelsevis under­

ordnad betydelse.

I motsats till vad som eljest är brukligt åtföljes förslaget icke av något

förslag till promulgationslag, och förslag till de ändringar i olika författning­

ar, som föranledas av den nya rättegångsbalken, föreligger ej heller. Denna

uppdelning av materialet, som med hänsyn till reformarbetets omfattning

varit nödvändig, har såtillvida inverkat på lagrådets granskning att det för

lagrådet ej alltid varit möjligt att bedöma, huruvida de bestämmelser, som

vid det fortsatta arbetet visa sig erforderliga, böra få sin plats i rättegångs­

balken eller i andra lagar. Ett hithörande fall kommer att beröras vid be­

handlingen av 3 kap. Ett annat fall utgör spörsmålet örn verkan av parts

konkurs å rättegång som, då beslutet om egendomsavträde meddelas, pågår

angående egendom som hör till konkursboet. Vid den nu gällande konkursla­

gens tillkomst torde hava förutsatts, att detta spörsmål skulle upptagas i

samband med arbetet på rättegångsreformen. Förslaget innehåller inga be­

stämmelser i ämnet, men det lärer vara avsett att frågan skall behandlas vid

det fortsatta arbetet. Därvid kan det emellertid, liksom i ytterligare andra

fall, visa sig nödvändigt att göra ändringar i rättegångsbalken.

Beträffande den fortsatta behandlingen av lagstiftningsärendet förordar

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

beredningen, att statsmakterna, innan förslag till övergångsbestämmelser fö­ religger, taga ståndpunkt till frågan örn rättegångsväsendets gestaltning. Lagrådet kan för sin del till fullo instämma häri och vill starkt framhålla angelägenheten av att den nya rättegångsbalken utan uppskov kommer till stånd. Detta är önskvärt såväl för att arbetet på övergångsbestämmelser och följdändringar skall kunna bedrivas planmässigt som för alt domare, åkla­ gare och advokater ävensom de studerande vid universiteten må få tid att före ikraftträdandet tillägna sig de nya rättsreglerna.

Innan lagrådet uttalar sig om de särskilda paragraferna i det föreliggande förslaget, vill lagrådet upptaga några spörsmål av mera allmän innebörd.

Med införande av en ny rättegångsordning äro uppenbarligen förknippade åtskilliga frågor av organisatorisk och administrativ natur. I processlagbe­ redningens motiv framhålles, att det ur flera synpunkter skulle vara olämp­ ligt, att frågor av detta slag upptoges till fullständig behandling i rättegångs­ balken. Beredningen har utgått från att allenast de grundläggande bestäm­ melserna på detta område böra hava sin plats i rättegångsbalken, medan till särskild reglering hänvisats det närmare ordnandet av domstolarnas och åklagarväsendets inre organisation och verksamhet. Beredningen har sålunda icke behandlat frågorna om avlöningsförhållandena för domare och annan domstolspersonal, sportelväsendets avskaffande, skyldighet för part att er­ lägga särskild rältegångsavgift o. s. v. Mot denna beredningens allmänna ståndpunkt kan någon erinran icke göras. Med hänsyn till att det utgör en nödvändig förutsättning för ett lyckosamt resultat av processreformen, att domstols- och åklagarväsendet är organiserat på ett sådant sätt, att domare och åklagare kunna fylla de nya uppgifter, som läggas på dem, anser sig lagrådet emellertid icke kunna underlåta att giva uttryck åt den uppfatt­ ningen att denna förutsättning lätt kan komma att brista, såvida icke vissa organisationsändringar vidtagas i fråga om domsagoarbetet och åklagarverk samheten.

I förut omförmälda år 1928 avgivna yttrande av lagrådet erinrades om att betydande anspråk måste ställas på de personliga kvalifikationerna hos den som efter genomförande av rättegångsreformen blir satt att i mera in­ vecklade mål leda förhandlingarna och överläggningen till dom. Lagrådet framhöll bland annat, att den som skulle kunna på ett tillfredsställande sätt motsvara dessa fordringar borde besitta icke blott lyckliga naturgåvor och loda kunskaper, utan även en genom riklig övning och omfattande erfaren-

let utbildad färdighet och slutligen hava tillfälle att med odelad kraft ägna jg åt uppgiften. Vad lagrådet i detta sammanhang uttalade får icke lämnas

ur sikte under det förestående arbetet med domstolsorganisationens anpass­ ning efter det nya systemet. För att göra det möjligt att till domare förvärva jurister, som äga den bästa utbildningen för facket och vilkas personliga kvalifikationer väl fylla måttet, måste tillses, icke blott att arbetsförhållan­ dena bliva ordnade på ett tillfredsställande sätt utan även att löneförmå­ nerna så utmätas att de fördelar i ekonomiskt avseende, som advokatbanan

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

159

eller annan enskild verksamhet kan erbjuda en dugande jurist, icke göra sig gällande med samma styrka som för närvarande är fallet. I detta samman hang må framhållas vikten av att åtgärder så långt sig göra låter vidtagas för att underlätta ett yrkesutbyte mellan advokatkåren och domarkåren. Under nu rådande ordning hava de svårigheter, som möta härutinnan, fram­ trätt som en kännbar brist i vårt rättsväsen, bland annat då det gällt att söka förverkliga önskemålet att såsom ledamöter i högsta domstolen upp­ taga framstående advokater.

Vad särskilt beträffar arbetsförhållandena vid underrätterna på landet har processlagberedningen givit uttryck åt den uppfattningen att processrefor­ men icke kommer att medföra någon mera väsentlig förändring. En mot­ satt uppfattning har emellertid hävdats i uttalanden från häradshövdingar­ nas sida. Därvid har särskilt gjorts gällande, att arbetsbördan i domsagorna kommer att väsentligt ökas och att därför en förstärkning av arbetskrafterna är oundgängligen nödvändig. Till en del kan antagligen denna meningsskilj­ aktighet förklaras därav att redan för närvarande arbetet i många domsa­ gor är så ordnat att häradshövdingens arbetskraft utnyttjas till bristnings­ gränsen. Härför måste rådas bot. Det bör åtminstone såsom regel ankomma på annan, av staten avlönad, befattningshavare än häradshövdingen att på eget ansvar sköta expeditionsgöromålen och vidtaga andra åtgärder som icke höra till de egentliga domaruppgifterna. Införes i enlighet med vad process­ lagberedningen förordat en sådan ordning, torde åtskilliga av de anmärk­ ningar som riktats mot förslaget mista sin udd. Såsom exempel kan nämnas kritiken mot bestämmelsen i 33 kap. 4 § att delgivning i rättegång skall ske genom rättens försorg samt påpekandena att den arbetstid, som kommer att åtgå för häradshövdingens deltagande i rättsförhandlingar, i framtiden måste betydligt överstiga den tid, som för närvarande användes för sådant ändamål. Då lagrådet vid sin granskning av förslaget ansett sig kunna i här avsedda delar lämna det utan erinran, har lagrådet inskränkt sig till att pröva lämpligheten av den föreslagna anordningen i och för sig samt utgått från, såsom en självklar sak, att statsmakterna måste tillse, att de organ, som sko­ la handhava de nya uppgifterna, inrättas på sådant sätt, att de bliva väl skic­ kade härför.

Såsom processlagberedningen framhållit ställa de uppgifter, som vid ett muntligt koncentrerat rättegångsförfarande av ackusatorisk typ tillkomma åklagarna, stora anspråk på deras insikter, omdöme och skicklighet. Deras uppgifter bliva ock av större omfattning. Av utomordentlig vikt är att det vid reformens genomförande tillses, att åklagarna kunna fylla de ökade krav sorn sålunda måste uppställas för att en tillfredsställande tillämpning av de nya huvudprinciperna skall kunna nås.

AU den nuvarande distriktsåklagarorganisationen på landet är otillfreds­ ställande lärer icke behöva närmare utvecklas. Frågan har vid skilda tillfäl­ len varit föremål för utredning men ännu ej vunnit sin slutliga lösning. Vid utarbetandet av det senaste förslaget i ämnet, lill vars grunder statsmak­

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

terna i år tagit ställning, har valts den vägen att inom ramen för lands- fiskalsorganisationen tillgodose olika intressen. Med denna utgångspunkt har utredningen lett fram till en organisation av väsentligen samma grundtyp som den vi nu äga, med befattningshavare vilka inom förhållandevis små distrikt skola handhava flera olikartade uppgifter. Det kan näppeligen und­ vikas att en dylik sammankoppling av skiftande göromål medför, att den ena eller andra verksamhetsgrenen eftersättes. Sålunda får icke påräknas att befattningshavarna i allmänhet skola äga fallenhet för samtliga dem ålig­ gande uppgifter, då dessa kräva olika kvalifikationer. Vid en dylik splitt­ ring av befattningshavarens tid och intresse må det vara förklarligt, örn just åklagarverksamheten får till viss grad träda tillbaka till förmån för mera tidsbundna och på grund av sin natur noga övervakade uppgifter. Och i små distrikt är målfrekvensen — bortsett från vissa stående typer av företrädes­ vis bagatellmål — ej tillräcklig för att giva åklagarna den rutin som det nya rättegångsförfarandet i vida högre grad än det nuvarande kommer att kräva av dem. Organisationen lider av svagheter av samma art som den nu­ varande, låt vara i mindre grad. Ehuru nyordningen innebär, att distrikts- åklagarna i gemen skola få en bättre utbildning, och jämväl har andra obe­ stridliga förtjänster ur åklagarsynpunkt, måste det befaras, att den nya lands- fiskalsorganisationen, under förutsättning att distriktsåkiagarna skola utöva åklagarfunktionen i ungefärligen samma omfattning som nu, icke kan fylla måttet i ett modernt rättegångsväsen. Om emellertid, av hänsyn till annat än själva åklagaruppgiften, distriktsåklagarnas verksamhet kommer att ordnas efter de riktlinjer som nu antagits, bör man taga i beräkning att det kan visa sig nödvändigt att till landsfogdarna överföra en icke oväsentlig del av de åklagaruppgifter som nu normalt ankomma på distriktsåkiagarna.

Efter omändringen av landsfogdetjänsterna måste landsfogdeorganisatio­ nen anses väl ägnad för de uppgifter som den föreslagna nya rättegångs­ ordningen lägger på dessa åklagare. En ökning av arbetskrafterna torde emellertid visa sig påkallad. Alldeles ofrånkomlig blir en sådan, om lands­ fogdarna, såsom nyss berörts, skulle komma att få övertaga en del av distriktsåklagarnas uppgifter.

Icke minst för justitiekanslersämbetet kommer den nya rättegångsord­ ningen att medföra en ökad arbetsbelastning. Processlagberedningen för­ utsätter också att de arbetskrafter, som stå till justitiekanslerns förfogande, måste förstärkas. Vad angår justitiekanslern personligen må uppmärksam­ mas, att hos ämbetet sammanförts ett flertal uppgifter av skilda slag och att justitiekanslern ensam har att besluta i alla ärenden. Särskilt för verksam­ heten som chef för åklagarna i riket och som övervakande myndighet är det olägligt att justitiekanslerns tid splittras på många uppgifter och att han tynges av ett omfattande detaljarbete. Justitiekanslern måste beredas tillfälle att personligen på ett effektivt sätt utöva ledningen av åklagarverksamheten. Han måste för ändamålet äga översikt över det hela samt kunna anslå er­ forderlig tid för undersökningar på eget initiativ och följa lagstiftning, dok­ trin och praxis. Osäkert är om det, sedan nyorganisationen av åklagarväsen-

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

161

det slutligt genomförts och en ny rättegångsordning trätt i tillämpning, är möjligt att tillgodose dessa synpunkter enbart genom att biträdande perso­ nal ställes till kanslerns förfogande. Även andra vägar synas böra undersö­ kas. En lösning är att från ämbetets verksamhetsområde utmönstras vissa göromål, därvid i första hand, såsom den praktiskt betydelsefullaste, bör komma i åtanke ämbetets funktion som remissinstans åt Kungl. Maj:t i ärenden, vilka ej röra åklagarväsendet, jämte vad i övrigt hänför sig till kanslerns ställning som kronjurist. En annan linje är att justitiekanslerns beslutanderätt i viss utsträckning delegeras till honom underlydande ämbets­ man.

I anslutning till vad nu uttalats vill lagrådet rörande åklagarna till sist understryka angelägenheten av att behövliga åtgärder i tid förberedas, så att icke till de svårigheter, som åklagarna under övergångstiden få att be­ kämpa innan de hunnit göra sig förtrogna med det i grunden omlagda rät- tegångsförfarandet, också sällar sig den att åklagarmyndigheterna stå orga­ nisatoriskt mindre väl rustade för de nya uppgifterna.

I närmaste samband med frågan örn åklagarorganisationen står spörsmålet i vilken utsträckning åklagare må kunna eftergiva åtal eller genom straff­ föreläggande bestämma straff. Åklagarna få här helt nya uppgifter. Dessa komma att huvudsakligen åvila distriktsåklagarna. Rätt att eftergiva åtal eller meddela strafföreläggande har i förslaget tilldelats åklagarna i mycket be­ gränsad omfattning. Beträffande strafföreläggande torde detta i viss mån bero därpå att många av de myndigheter och sammanslutningar, som hördes över processkommissionens betänkande, ställde sig avvisande till institutet. Ehuru de farhågor, som framfördes i yttrandena, torde vara överdrivna, förefaller det — trots de beaktansvärda fördelar varmed institutet, på sätt i processlagberedningens motiv framhålles, är förenat -—- välmotiverat att, såsom i förslaget skett, gå fram med försiktighet vid institutets införande i svensk rätt. Sedan erfarenhet örn dess verkningar vunnits även i vårt land, torde böra övervägas, huruvida man ej skall gå vidare på den beträdda vägen. Det är ej heller uteslutet, att det i framtiden skall visa sig görligt att något öka åklagares rätt att eftergiva åtal, särskilt beträffande unga lag­ överträdare.

Förslaget berör polisens verksamhet allenast såvitt den avser efterforsk­ ning rörande begångna brott. Emellertid har polisen och i synnerhet krimi­ nalpolisen i fråga om brott även en annan viktig uppgift, nämligen att vara verksam till förekommande av brott. Denna uppgift, som i Danmark (Lov örn Rettens Pleje § 112^ uttryckligen omnämnts i processlagen, har i svensk lagstiftning — frånsett aen tidsbegränsade lagen den 9 januari 1940 örn vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m. — icke kommit till uttryck i vi­ dare mån än att den i 2 § lagen om polisväsendet i riket upptagna definitio­ nen på polisverksamhet avfattats så, att den inbegriper även verksamhet till förekommande av brott. Den av chefen för socialdepartementet den 12 de­ cember 1925 fastställda normalinstruktionen för polispersonal angiver i en-

Bihang till riksdagens protokoll 19A2. 1 sami. Nr

5.

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

lighet härmed i 3 §, att polisman är pliktig att söka förekomma sådan över­ trädelse av lag eller allmänna stadganden, vilkas åtalande ankommer på åkla­ garmyndighet, samt att även i vissa andra fall ingripa till avvärjande av an­ grepp å person eller egendom. Det får icke förbises, att även för sådan före­ byggande verksamhet polisen kan hava behov av tvångsmedel, som icke kun­ na tillgripas utan uttryckligt stöd i lag. Detta behov, som endast tillfälligt­ vis och i begränsad omfattning fylles genom 1940 års lag, synes i längden ej kunna lämnas obeaktat av lagstiftningen, övervägande skäl kunna väl tala för att icke låta reglerna i ämnet inflyta i själva rättegångsbalken, men då den lagstiftning, som erfordras, innefattar ett viktigt komplement till process­ lagstiftningen och bör utarbetas i överensstämmelse med de principer, som kommit till uttryck i förevarande förslag, synes det önskligt att frågan om en sådan lagstiftning upptages till behandling i samband med det fortsatta arbetet på processreformen.

Justitieråden Lawski

och

von Steyern:

I fråga om underrätternas organisation har förslaget i stort sett bibehållit gällande regler. Den viktigaste avvikelsen därifrån avser rådhusrätternas sammansättning vid behandling av brottmål. Härutinnan innehåller försla­ get, att vid huvudförhandling eller syn å stället i mål rörande ansvar för brott, varå kan följa straffarbete i två år eller därutöver, nämnd skall hava säte i rätten. I dylika grövre brottmål skall alltså rådhusrätten bestå av tre eller fyra lagfarna domare och sju till nio nämndemän. Rör mål allenast ansvar för brott, varå icke kan följa svårare straff än böter, och är brottet sådant, att målsägande ej finnes, kan efter förordnande av Kungl. Maj :t råd­ husrätt vara domför med allenast en lagfaren domare. I övriga brottmål be­ står rådhusrätten av tre eller fyra lagfarna domare. Till jämförelse erinras om att häradsrätt vid behandling av brottmål skall bestå av lagfaren ordfö­ rande jämte sju till nio nämndemän; i nyssberörda enklare mål behöva dock endast tre nämndemän tjänstgöra.

Spörsmålet örn lekmän överhuvud taget böra hava säte i rådhusrätt har under lagstiftningsarbetets gång varit föremål för delade meningar. Vi äro ense med beredningen om att nämnds medverkan är önskvärd. Däremot äro enligt vår mening reglerna om nämnd vid rådhusrätt i vissa viktiga detaljer icke tillfredsställande. En sådan detalj är frågan huruvida, då nämnd skall tjänstgöra, rådhusrätten i övrigt skall bestå av samtliga de lagfarna ledamö­ terna eller endast en av dem. Även i denna fråga hava meningarna gått isär under lagstiftningsarbetets senare skede. Processkommissionen, som i tvis­ temål förordade, att underdomstol (lagmansrätt) i tingslag, som omfattade allenast stad, skulle bestå av endast en domare, föreslog för brottmålens del, att lagmansrätten i dylikt tingslag skulle på alldeles samma sätt som lag­ mansrätt på landet bestå av en lagfaren domare jämte nämnd. I sitt år 1928 avgivna utlåtande över kommissionens betänkande uttalade lagrådet, som beträffande stadsdomstolarna i tvistemål rekommenderade ett juristkollegium

Kimot. Majlis proposition nr 5.

163

av t r e domare, att i grövre brottmål stadsdomstolarna borde bestå av e n lagfaren domare jämte nämnd. I 1931 års proposition förordades enahanda regler som i förevarande förslag, medan kamrarna stannade i olika beslut. Första kammaren avstyrkte nämnd i stad, andra kammaren förordade nämnd men lämnade öppet huruvida, då nämnd tjänstgjorde, rådhusrätten skulle hava en eller flera lagfarna ledamöter.

Vid bedömandet av ifrågavarande spörsmål synes det — med hänsyn till att en viss enhetlighet i fråga örn domstolstyperna i och för sig måste anses önskvärd — ligga närmast till hands att, då rådhusrätterna i vissa brottmål förses med nämnd efter mönster av häradsrätterna, även i övrigt låta råd­ husrätt med nämnd bliva organiserad på samma sätt som häradsrätt. Av häradsrätternas organisation har man i vårt land de bästa erfarenheter, me­ dan en brottmålsdomstol, bestående av ett juristkollegium jämte nämnd, är en hos oss oprövad organisation. Såsom skäl för den föreslagna olikheten mellan härads- och rådhusrätt har åberopats att, örn man läte rådhusrätten bestå av nämnd jämte ordföranden som den enda lagfarna ledamoten, detta skulle innebära ett av omständigheterna ej påkallat försvagande av det lag­ farna elementet i domstolen. Häremot kan emellertid anföras, att brottmå­ len såsom regel äro betydligt enklare än tvistemålen och att i dem de juridiska spörsmålen sällan äro av mera komplicerad art. Vidare bör beaktas, att en avlastning av rådhusrättsledamöternas arbetsbörda genom att två, eventuellt tre av dem befrias från skyldigheten att sitta med vid handläggningen av grövre brottmål mångenstädes kan bliva behövlig, örn en ökning av rådmän­ nens antal skall kunna undvikas. Endast örn man vore nödsakad att anta­ ga, att stadsdomarna under den nya organisationen i allmänhet skulle kom­ ma att bliva mindre kvalificerade än de jurister som skola tjänstgöra såsom ordförande i häradsrätterna, har man anledning att kräva ett flertal lagfar­ na domare i rådhusrätt med nämnd. En sådan farhåga lärer emellertid till stor del vara utesluten därigenom att enligt förslaget Kungl. Maj:t tiller­ känts inflytande även på tillsättandet av rådmansbefattningarna. Erfaren­ heten har för övrigt visat, att de större städerna äro intresserade av att försäkra sig om högt kvalificerade jurister för sina domstolar, särskilt för borgmästarbefattningarna. Med hänsyn härtill och då det synes lämpligt, att borgmästarna, respektive avdelningsordförandena i de största städerna så­ som regel utöva ordförandeskapet vid handläggningen av de grövre brottmå­ len, torde en ordning med endast en fackdomare i dessa mål icke innebära någon försämring av rådhusrätterna. Till sist må understrykas, att den av processlagberedningen föreslagna organisationen i viss mån är ägnad att för­ svaga lekmännens .ställning. Redan därigenom att lekmännen ställas inför ett i allmänhet enhälligt domarkollegium torde deras möjligheter att göra sig gällande bliva mindre än i häradsrätterna. Och då de lagfarna ledamöterna icke äro ense, är det risk för att lekmännen skola inrikta sig endast på de spörsmål, beträffande vilka juristerna råkat i delo, och icke tillräckligt upp­ märksamma andra, kanske viktigare frågor.

På nu angivna skäl förordas, att rådhusrätterna vid huvudförhandling och

syn å stället i grövre brottmål skola bestå av en lagfaren ordförande med nämnd.

Göres en dylik ändring i rådhusrätts sammansättning, torde därav bli en konsekvens, att ej heller mindre grova brottmål — här frånses mål vari på grund av Kungl. Maj:ts förordnande rådhusrätt skall vara domför med en lagfaren domare — böra handläggas av ett juristkollegium. För dessa mål synes lämpligt, att rådhusrätt blir domför med en lagfaren ledamot och tre nämndemän. Härigenom skulle en ytterligare lindring av stadsdomarnas ar­ betsbörda vinnas. Viktigare är, att med en sådan ordning nämndemännen skulle kunna mera regelbundet deltaga i rådhusrätternas arbete utan att däri­ genom någon särskilt stor ökning av deras antal blir nödvändig. Enligt vår mening har nämligen med rätta anmärkts att, med den föreslagna organisa­ tionen, nämndemännen -— möjligen med undantag för storstäderna — kom­ ma att tjänstgöra så sällan, att de icke tillnärmelsevis på samma sätt som häradsrätternas nämndemän bliva förtrogna med domstolsarbetet. En på lagrådets begäran upprättad, vid dess utlåtande såsom bilaga fogad statistik rörande brottmålen i 30 städer, varest rådhusrätt förutsättes skola bibe­ hållas, bestyrker riktigheten av nämnda anmärkning. Enligt denna statistik utgjorde i 18 städer under vartdera av åren 1937 och 1938 antalet mål an­ gående brott, varå kan följa straffarbete i två år eller därutöver, lägst 4 och högst 31, medan övriga mål om ansvar för brott, varå urbota bestraffning kan följa, växlade mellan 13 och 77. Antalet mål, vari endast böter kunnat ådömas, är givetvis betydande, men därutinnan är statistiken icke vägle­ dande, emedan dels ett stort antal av dessa mål komma att bortfalla genom de nya reglerna om strafföreläggande, dels vissa av dem kunna förväntas bliva avgjorda av rådhusrätt såsom enmansdomstol. Mot vad nu föreslagits kan erinras, att rådhusrätt med tre nämndemän skulle få större kompetens än ting med tremansnämnd. Vid en sådan invändning bör ej fästas större avseende, då förslaget över huvud ej eftersträvar fullständig likformighet mellan domstolsorganisationen på landet och i städerna.

Vid en ändring av rådhusrätternas sammansättning i enlighet med vad här föreslagits bör givetvis omröstning till dom i rådhusrätt med nämnd regleras på samma sätt som i häradsrätt.

En ingalunda betydelselös detalj i fråga om nämnd vid rådhusrätt är spörsmålet, vilka mål som böra handläggas med den i förslaget förutsatta nämnden. Från vissa håll har påyrkats, att nämndens kompetens skall be­ gränsas mera än som skett i förslaget. Mot en sådan ändring kan, därest för­ slaget i övrigt bibehålies oförändrat, med allt skäl göras gällande, att nämn­ den i åtskilliga städer då skulle bli så litet anlitad att nämndemännen bleve så gott som främmande för domstolsarbetet. Större anledning finnes att un­ der nyssnämnda förutsättning göra en ändring i motsatt riktning. Härom hänvisas till de förut refererade statistiska uppgifterna angående antalet grövre brottmål i vissa städer. Av nämnda statistik synes också framgå, att den i förslaget förutsatta nämndens kompetens utan olägenhet kan ökas till

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

165

att omfatta alla brott, varå straffarbete kan följa. Härigenom skulle antalet nämndmål åren 1937 och 1938 hava ökats i Stockholm och Göteborg med mindre än 10 %, medan i övriga städer ökningen väl procentuellt blivit större, men örn man ser till de absoluta talen ändock blivit ganska obetydlig; i de först berörda 18 städerna skulle ökningen — med två undantag vilka båda avse blott ett av de år statistiken omfattar — ej ens hava uppgått till 10 mål om året.

Regleras frågan om nämnd i rådhusrätt i enlighet med vad av oss för­ ordats, har uppenbarligen den nu behandlade gränsdragningen mindre be­ tydelse. övervägande skäl tala dock för att även vid en sådan reglering krä- ves stor nämnd, då domen kan gå ut på straffarbete.

Det bör påpekas, att örn lagstiftningen rörande förmögenhetsbrotten re­ formeras i enlighet med det av straffrättskommittén nyligen framlagda för­ slaget i ämnet, någon ökning av de brott, som kunna förskylla straffarbete i två år eller därutöver, torde komma att inträda.

1 KAP.

3 §•

Lagrådet:

Såsom i processlagberedningens motiv framhålles, är det för rättsskipning­ en av stor vikt, att domsagoarbetet ordnas på sådant sätt, att häradshövding­ ens arbetskraft i första hand kommer till användning för de egentliga do­ maruppgifterna. Han bör därför befrias från expeditionsgöromål och andra bestyr, som äro av mera underordnad betydelse. Huru detta arbete skall för­ delas mellan olika befattningshavare och vilka benämningar dessa skola bära synes icke lämpligen böra bliva föremål för reglering i lag, åtminstone icke på nuvarande stadium, då frågan örn domstolsorganisationen på landet är upp­ tagen till förnyad utredning. Därtill kommer, att förhållandena i de olika domsagorna äro så skiftande, att en jämförelsevis stor rörelsefrihet torde böra tillkomma Kungl. Majit vid behandlingen av hithörande administrativa frå­ gor. Lagrådet hemställer därför, att i andra stycket av förevarande paragraf endast uttalas, att i domsaga skall, om göromålen kräva det, finnas en eller flera biträdande domare. Vinner denna hemställan beaktande, bör 4 kap. 3 § andra stycket innehålla, att biträdande domare i domsaga förordnas av Konungen för viss tid samt att, där behovet av biträdande domare finnes stadigvarande, sådan domare utnämnes av Konungen.

5 §•

Lagrådet:

Enligt lagen den 7 maj 1918 örn särskilda tingssammanträden för hand­ läggning av vissa mål och ärenden kunna häradsrätterna å sammanträden med tremansnämnd upptaga, bland annat, mål angående ansvar för förseelse,

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

som i lag eller författning ej är belagd med svårare straff än böter, högst femhundra kronor, såvida målet ej är av beskaffenhet att talan däri kan föras av målsägande.

Innebörden av sistnämnda undantag är ej alldeles otvetydig. Å ena sidan kan göras gällande, att alla mål rörande sådana brottskategorier, vid vilka målsägande är tänkbar, äro uteslutna från behandling med tremansnämnd, även om det är uppenbart att i det förevarande fallet målsägande ej finnes. Å andra sidan kan hävdas, att undantaget gäller allenast sådana mål, i vilka det av utredningen framgår att målsägande finnes. Sannolikt är den senare tolkningen den i praxis vanliga.

Det remitterade förslaget har i förevarande hänseende erhållit en från 1918 års lag något avvikande lydelse, som emellertid även den lämnar rum för olika tolkningar. Såsom förutsättning för att häradsrätt skall vara dom­ för med tre i nämnden angives, att brottet är sådant, att målsägande ej fin­ nes. Såvitt av motiven framgår har någon ändring i sak av vad nu gäller icke avsetts. Den ändrade lydelsen torde hava ansetts påkallad av att måls- ägandens åtalsrätt enligt förslaget skall vara subsidiär i förhållande till åkla­ garens.

Den otydlighet, som vidlåder det föreslagna stadgandet, bör undanröjas. Därvid torde företräde böra tillerkännas den ståndpunkt, som låter omstän­ digheterna i det särskilda fallet vara avgörande. Det väsentliga syftet med undantaget, nämligen att från handläggning med tremansnämnd utesluta mål däri målsägande kan antagas komma att framställa ersättningsanspråk, blir därigenom tillgodosett, utan att tremansnämndens kompetens kan anses bliva alltför omfattande. Mot den nu förordade gränsdragningen skulle kun­ na invändas, att om — sedan ett mål utsatts till handläggning med tre i nämn­ den — en målsägande ger sig tillkänna, det blir nödvändigt att avbryta hand­ läggningen och utsätta den till annat sammanträde. Sådana fall torde emel­ lertid komma att bliva så sällsynta, att de kunna lämnas ur räkningen. Där­ est efter brottmålets avgörande en målsägande framträder och vill i särskild rättegång väcka ersättningstalan, står möjlighet därtill honom öppen. I den­ na rättegång är den med tremansnämnd i brottmålet meddelade domen enligt förslaget icke bindande. Men den omständigheten att målsägande ger sig till­ känna medför med den nu förordade lösningen ej att brottmålsdomen kan angripas genom domvillobesvär på grund av bristande domförhet hos rätten.

Lagrådet hemställer, att åt ifrågavarande stadgande, såvitt nu är i fråga, gives det innehållet, att häradsrätt skall vara domför med tre i nämnden, då mål rör allenast ansvar för brott, varå icke kan följa svårare straff än böter, och anledning saknas till antagande att målsägande finnes. Att tillägga tre- mansnämnden kompetens i de fall, då målsägande finnes men förklarat sig ej ämna föra ersättningstalan eller träffat förlikning örn sitt ersättningsan­ språk, synes knappast lämpligt.

Iakttages denna hemställan, böra liknande ändringar göras i 1 kap. 11 g andra stycket och 48 kap. 1 § andra stycket.

15 §.

Lagrådet:

Det i första stycket upptagna förbudet mot att till samma rättegångsdag utsätta flera mål än att de kunna beräknas bliva slutförda under en tid av sex timmar är otvivelaktigt välgrundat. Emellertid kan det sättas i fråga om förbudet bör vara alldeles oeftergivligt. Undantagsvis, såsom då målen äro av mycket enkel beskaffenhet eller för nämndens ledamöter eller ett flertal av dem föreligger betydande svårighet att tjänstgöra ännu en dag, synes det böra vara tillåtet att till behandling på samma dag utsätta flera mål än som följer av den angivna regeln, särskilt örn det icke är fråga om annat än ett mindre väsentligt överskridande av den bestämda tiden.

Lagrådet hemställer därför om sådan ändring i första punkten, att vad där stadgas blir gällande, därest ej synnerliga skäl föranleda annat.

Kungl. Maj:ts proposition nr

5

.

2 KAP.

2

§•

Justitieråden Eklund

och

Lawski:

Vid instansordningens utformning har processlagberedningen ansett sig böra föreslå, alt ett nytt förfarande med allenast en instans anordnas för att tillgodose särskilt affärslivets behov av skyndsamma avgöranden. Någon närmare utredning huruvida eller i vad mån behov av en sådan anordning är för handen förebringas icke. Beredningen nöjer sig med att konstatera, att enligt beredningens åsikt starka skäl tala för att åt parterna lämnas till­ fälle att anlita ett eninstansförfarande vid sidan av skiljemannaförfarandet. Att det nya förfarandet bör förläggas till hovrätt motiveras allenast med hänsyn till domstolens sammansättning.

Den föreslagna anordningen synes icke vara ägnad att i någon större ut­ sträckning tillgodose de önskemål som man inom affärslivet söker förverk­ liga genom att hänskjuta tvister till avgörande av skiljemän. Härutinnan må till en början erinras om att de i kontraktsformulär för vissa branscher ofta förekommande klausuler, enligt vilka ett fast skiljedomsinstitut skall utse skiljemännen, ej sällan tillkommit huvudsakligen av det skälet att det an­ setts önskvärt att tvister rörande kontraktens tolkning och tillämpning av­ göras av en domstol, inom vilken såväl juridisk som teknisk sakkunskap är representerad utan att parterna kunna inverka på domstolens sammansätt­ ning. En sådan domstol kan icke ersättas av en hovrättsdivision. För att fylla dess plats kräves en specialdomstol så inrättad som t. ex. So- og Handels- retten i Köpenhamn. Lika litet kan ett förfarande med hovrätt såsom enda instans träda i stället för den utväg som under den av världskriget framkal­ lade kristiden i vissa fall anlitades för att snabbt erhålla ett auktoritativt av­ görande av en då uppkommen ny rättsfråga, där utgången var av prejudice- rande betydelse för ett flertal liknande fall, nämligen att utse ledamöter av högsta domstolen till skiljemän. En hovrättsdom i en sådan fråga får icke

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

något egentligt värde såsom prejudikat, så länge det i ett annat likartat fall

står part öppet att draga samma fråga under högsta domstolens prövning.

Ytterligare en anledning för kontrahenter i ett avtal, vilka önska säkerställa

ett snabbt slut på uppkommande tvister, att, även efter genomförandet av en

sådan anordning som här föreslås, använda skiljedomsklausul är att söka

däri att en överenskommelse om hovrätt såsom enda instans enligt förslaget

kan träffas först sedan tvist redan uppkommit.

För att vinna syftet att, utan att skäliga krav på säkerheten eftersättas,

tillgodose särskilt affärslivets behov av skyndsamma avgöranden synes den

närmast till hans liggande utvägen vara att reglera skiljemannaförfarandet

på sådant sätt att största möjliga garantier för avgörandets tillförlitlighet

skapas och att med hänsyn härtill icke upprätthålla förbud för domare i nå­

gon instans att åtaga sig skiljemannauppdrag under förutsättning att han

icke utses av den ena parten. Den närmare kontakt, som domare vid full­

görandet av skiljemannauppdrag kan erhålla med det praktiska rättslivet,

måste vara till gagn för såväl domstolarna som rättsutvecklingen på handels­

rättens område. Härvid förutsättes, att anledning saknas att söka avskaffa

skiljedomsförfarandet; ligger en sådan tanke bakom förslaget hade den bort

klart uttalas och motiveras.

Mot nämnda förfarande kan väl anmärkas att det måste bliva dyrare än

en rättegång i en enda instans, framför allt örn någon särskild rättegångsav-

gift icke skall utgå. Det kan emellertid å andra sidan ifrågasättas, om det är

försvarligt att för sådana stora invecklade mål, för vilka eninstansförfaran-

det närmast är avsett, skapa en ordning, som möjliggör en billigare rätte­

gång än den som står andra rättssökande till buds. För att undgå en på­

taglig orättvisa synes det i varje fall vara nödvändigt att såsom villkor för

rätten att anlita eninstansförfarandet uppställa att en viss icke alltför obe­

tydlig rättegångsavgift erlägges. Sker det, skulle emellertid det föreslagna

förfarandet näppeligen komma att anlitas i stället för skiljemannaförfarandet.

Även om för närvarande ett visst behov av en sådan anordning som den

föreslagna kan antagas vara för handen, måste likväl detta behov åtminstone

i någon mån minskas i och med att den nya rättegångsbalken träder i kraft.

Det synes vittna om väl stor pessimism att redan på förhand utgå från att

även efter genomförandet av de moderna grundsatser, på vilka förslaget är

byggt, den normala rättegångsordningen icke kommer att fungera på ett till­

fredsställande sätt. Rent psykologiskt sett måste redan förefintligheten av

den såsom ett privilegium för vissa grupper av rättssökande upptagna be­

stämmelsen verka i viss mån försvagande på underrätternas ställning. Detta

kommer åter i strid med en av grundtankarna för reformen, nämligen att

genom muntlighet, koncentration och omedelbarhet skapa större garantier

för att redan i första instans träffas ett riktigt avgörande, så att fullföljd av

talan — som i framtiden kommer att vara förenad med betydligt högre kost­

nader än för närvarande — blir onödig. Anordningen kan också, i direkt

strid mot syftet med reformen, komma att verka i den riktningen, att under­

rätterna betraktas såsom ett slags bagatelldomstolar. För att möjliggöra

Kunni. Maj.ts proposition nr 5.

169

ett särskilt snabbt avgörande i sådana fall där detta är av synnerlig vikt erbjuder sig den utvägen att tillerkänna rättsverkan åt en utfästelse att ej fullfölja talan i tvistemål vari förlikning är tillåten. Skulle det sedermera, efter det att viss erfarenhet vunnits örn verkningarna av rättegångsreformen, visa sig att det finnes en mera allmän önskan om införande av ett förfa­ rande med hovrätt såsom första och enda instans, kan frågan upptagas till förnyat övervägande.

Om vad nu anförts är riktigt, skulle fog kunna finnas för antagande att den föreslagna anordningen icke kommer att tagas i bruk i någon större ut­ sträckning och att alltså uttalade farhågor för mindre önskvärda verkningar av densama borde vara överdrivna. Någon säker slutsats i den riktningen kan emellertid icke dragas. Intet hindrar att av en eller annan anledning vissa grupper eller typer av mål — däribland sådana för vilka anordningen ej är avsedd t. ex. mål av enkel beskaffenhet, i vilka parterna eljest skulle nöjt sig med underrättens dom — komma att hänskjutas till hovrätt såsom enda instans. En sådan utveckling skulle emellertid icke vara lycklig. En­ hetligheten i rättsskipningen, som det ankommer på högsta domstolen att genom sin verksamhet upprätthålla, skulle kunna på ett visst rättsområde sättas i fara. Det är icke något tillfredsställande resultat att, om en och samma rättsfråga förelegat till bedömande inom två hovrätter eller på skilda avdelningar inom en hovrätt och målen fått olika utgång, någon möjlighet icke förefinnes att fastställa vilken mening skall vara gällande, förrän möj­ ligen ett liknande fall kommer under högsta domstolens prövning. Icke hel­ ler skulle det vara till gagn för rättsskipningen, om, såsom det kan befaras, flertalet av de stora handelsmålen koncentrerades till några av hovrätterna — sannolikt Svea hovrätt, hovrätten för västra Sverige och hovrätten över Skåne och Blekinge — så att domstolarna i övrigt, däribland alltså även högsta instansen, skulle i endast ringa utsträckning få taga befattning med dylika mål.

Slutligen må framhållas, alt i fråga om vissa bestämmelser i förslaget gäl­ ler, att de vid tillämpning å det föreslagna förfarandet leda till resultat, som icke kunna anses vara helt tillfredsställande. Det kan sålunda ifrågasättas, om det är riktigt att meddela förbud för tredje man att fullfölja talan mot hovrättens beslut i fråga, som angår t. ex. skyldighet för honom att förete skriftlig handling eller ersättning till vittne eller sakkunnig. Tredje mannen har, såsom processlagberedningen själv framhåller, icke förbundit sig att låta vid hovrättens prövning bero, och hans ställning är densamma, då han indra­ ges i rättegången i hovrätten, vare sig målet väckts i hovrätten eller full­ följts dit. Att bereda tredje man möjlighet alt i dylika fall överklaga hov­ rättens beslut skulle å andra sidan otvivelaktigt medföra vissa olägenheter. Vad angår fullföljd av talan från paris sida lider regeln i 54 kap. 9 § dess­ utom av en viss oklarhet. Enligt ordalagen är fullföljdsrätt utesluten endast i sådana mål som på grund av parternas överenskommelse upptagits omedelbart av hovrätten. Det lärer emellertid vara avsett, att detsamma skall gälla i mål som avvisas av hovrätten t. ex. på den grund alt det icke

170

Kalml. Majlis proposition nr 5.

styrkes, att en giltig överenskommelse föreligger, eller därför att hovrätten

vid en prövning ex officio finner att tvisteföremålets värde icke överstiger

3,000 kronor eller att tvisten är sådan som avses i 10 kap. 17 § första styc­

ket. Örn denna lösning är riktig kan emellertid vara föremål för tvekan. I

varje fall torde det, såsom ett flertal rättsfall i fråga om skiljedomstols behö­

righet utvisa, icke kunna undgås att i tvivelaktiga gränsfall frågan örn hov­

rättens avvisningsbeslut äger bindande kraft eller icke dragés under annan

domstols prövning. Anmärkningsvärt är vidare att, ehuru hovrätten har alt

upptaga mål som här avses såsom första instans, part icke har skyldighet

att i samma utsträckning som vid underrätten iakttaga personlig inställelse.

Såsom en brist måste också betraktas, att bestämmelserna i 14 kap. 1—6 §§

om förening av mål i allmänhet icke kunna komma till användning i fall

som här avses.

Under åberopande av vad här blivit anfört hemställes, att bestämmelsen

1 2 kap. 2 § första stycket 2 måtte utgå.

4 §.

Justitierddet von Steyern

och

regeringsrådet Hjärne:

Såsom av 1 kap. 11 § framgår, skall rådhusrätt vara domför med en leda­

mot vid förberedelsen i tvistemål och brottmål. Bestämmelsen innebär att

det överlämnas åt varje rådhusrätt att avgöra, huruvida en eller flera do­

mare skola deltaga på detta skede av rättegången. Enligt 3 kap. 6 § skall

beträffande rättegången i högsta domstolen Kungl. Majit bestämma, i vil­

ken omfattning åtgärd, som avser allenast måls beredande, må vidtagas av

nedre justitierevisionen eller tjänsteman vid denna. Det skall alltså stå Kungl.

Majit fritt att förordna att förberedande åtgärder anförtros åt den revisions­

sekreterare, som skall föredraga målet inför fullföljdsavdelningen. I an­

märkningsvärd motsats till dessa bestämmelser står regeln i förevarande

paragraf, enligt vilken förberedelsen i hovrätt skall handläggas av fullsutten

rätt d. v. s. fyra eller fem ledamöter; endast i fråga om ett fåtal, övervägan­

de expeditionella åtgärder är en ledamot behörig. Dessa åtgärder äro av

sådan art, att de förutsättas kunna efter Kungl. Majlis bestämmande över­

lämnas åt en tjänsteman vid hovrätten.

Ett visst fog för att uppställa strängare krav på domförhet i hovrätt än i

underrätt kan hämtas därav att möjligheten att genom fullföljd av talan

vinna rättelse i begångna misstag är mera begränsad. Av egentlig betydelse

är detla motiv endast beträffande ringare mål och mål, som jämlikt 2 kap.

2 § första stycket 2 prorogeras till hovrätt. Mot detla skäl böra emellertid

vägas de betydande praktiska olägenheter, som måste bliva en följd av en

tvingande föreskrift om att samtliga dömande ledamöter skola deltaga i för­

beredelsen. Främst kommer därvid i betraktande att vissa av de frågor, som

möta under förberedelsen i hovrätt, kräva ett grundligt inträngande i målet,

däri inbegripet det i underrättsprotokollen återgivna bevismaterialet. Detta

är nödvändigt bland annat då det skall avgöras, örn underrättsbevisningen

skall förebringas på nytt i hovrätten (35 kap. 13 §). Liknande fall kunna

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

171

uppkomma, då det gäller alt avgöra om yttrande från sakkunnig skall in­ hämtas (50 kap. 11 § och 51 kap. 11 §) eller om målet kan företagas utan huvudförhandling (50 kap. 21 § och 51 kap. 21 §). Men om vid huvudför­ handlingen samtliga domare på förhand äga en ingående kännedom örn pro­ cessmaterialet, är det fara värt, att domarnas ävensom parternas och ombu­ dens intresse för förhandlingen slappas och att förfarandets tyngdpunkt kommer att glida över till det skriftliga materialet. Åtskilliga av de åtgärder, som komma i fråga vid förberedelsen, utöver de i förevarande paragraf an­ givna, äro vidare av den art, att de liksom i rådhusrätt utan betänklighet kunna anförtros åt en ledamot ensam. Såsom exempel må anföras föreläg­ gande för part att inbetala förskott å delgivningskostnad (33 kap. 26 §), be­ slut om företeende av skriftligt bevis eller föremål eller om bevisupptagning utom huvudförhandlingen (50 kap. 11 § och 51 kap. 11 §), föreläggande för vittne att granska räkenskaper etc. (36 kap. 8 §), beslut örn förskott till vittne eller sakkunnig (36 kap. 25 § och 40 kap. 18 §) samt, i samråd med ordföranden, beslut om utsättande av tid för huvudförhandling (50 kap. 13 § och 51 kap. 13 §) och — därest lagrådets hemställan på denna punkt beak­ tas — om den ordning i vilken parterna skola vid huvudförhandlingen ut­ veckla sin talan (50 kap. 16 § och 51 kap. 16 §). Att i dessa och andra lik­ nande fall, som hava sin motsvarighet i underrätts- och högsta domstolspro- cessen, obetingat fordra att minst fyra hovrättsledamöter skola deltaga, mås­ te leda till ett tidskrävande arbete och en onödigt dyrbar organisation. Lämpligast synes vara att hovrätterna — såväl i fullföljda som i omedelbart upptagna mål — i likhet med rådhusrätterna få frihet att utbilda den praxis, som kan finnas mest ändamålsenlig.

På grund av vad nu anförts förordas, att i förevarande paragrafs första stycke stadgas, att hovrätt skall vid måls förberedande vara domför med en ledamot. En sådan regel innebär tydligen icke behörighet för en ensam leda­ mot att meddela slutligt beslut, vare sig beslutet gäller avvisande av en i själva saken fullföljd talan eller avgörande av en särskilt fullföljd rättegångs­ fråga. Undantag från regeln bör emellertid uppställas så till vida, att endast fullsutten rätt må meddela beslut i fråga örn häktning och reseförbud. Då någon utvidgning av den i andra stycket avsedda kompetensen för hovrätts tjänsteman ej bör komma i fråga, erfordras vid bifall till denna hemställan en redaktionell jämkning av detta stycke.

Justitieråden Eklund

och

Lawski:

I likhet med justitierådet von Steyern och regeringsrådet Hjärne finna vi, att bestämmelserna om hovrätts domförhet vid måls förberedande kunna — även örn det bitr vara möjligt att genomföra en faktisk arbetsfördelning —- leda till en onödig arbetsbelastning för hovrättsledamöterna, med påföljd att organisationen blir dyrbarare än som är av nöden. Enligt vår mening kan man emellertid icke uppdraga beslutanderätt åt enskild ledamot i så stor utsträckning som nämnda lagrådsledamöter förordat. En exakt gräns­ dragning är svår att göra innan erfarenhet vunnits, vartill kommer att sär­

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

skilda förhållanden kunna betinga, att en generellt fastslagen reglering icke är önskvärd. Den lämpligaste utvägen synes därför vara att tillerkänna Kungl. Majit rätt att i hovrätternas arbetsordningar bestämma, ej blott i vil­ ken utsträckning — bortsett från beslut i fråga om häktning och reseförbud — hovrätt skall vid måls förberedande vara domför med en ledamot utan även i vilken omfattning åtgärd, som avser måls beredande, må vidtagas av tjänsteman vid hovrätt. Därvid förutsättes, dels att det kommer att läm­ nas hovrätt öppet att i vissa frågor själv träffa det avgörande som betingas av omständigheterna i det särskilda fallet, dels att hovrättstjänstemans kom­ petens kommer att bestämmas i överensstämmelse med förslaget.

Vi hemställa örn en ändring av förslaget i enlighet med vad här anförts.

6

§.

Justitierådman Eklund

och

von Steyern

samt

regeringsrådet Hjärne:

Då Värmlands län i förslaget hänförts till hovrätten för Västra Sverige, må erinras örn att efter tillkomsten av processlagberedningens betänkande statsmakterna beslutat att en så benämnd hovrätt skall inrättas, omfattande Hallands, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län men icke Värmlands län. Därefter hava icke veterligen tillkommit några omständigheter som bragt frågan om Värmlands län i ett ändrat läge.

3 KAP.

Lagrådet:

Medan beträffande de två lägre instanserna alla organisatoriska föreskrif­ ter, som ansetts böra erhålla lags karaktär, upptagits i förslaget, har vad angår högsta domstolen förutsatts, att vissa dylika föreskrifter skola medde­ las i särskild lag, vartill förslag ännu ej utarbetats. Härigenom skulle bland annat väl underdomstolarnas men ej högsta domstolens tjänstgöring på av­ delningar bliva fastslagen i rättegångsbalken. Att en bestämmelse härom saknas är så mycket mindre tillfredsställande, som i 4 § av detta kapitel för­ utsättes ett stadgande om dylik tjänstgöring. Då det icke synes vara avsett att ett sådant skall inflyta i regeringsformen, bör lämpligen i kapitlet intagas en bestämmelse att högsta domstolen skall vara delad i två eller flera avdel­ ningar. Därest den fortsatta utredningen skulle giva vid handen att i högsta domstolen böra finnas president samt särskilt utsedda ordförande och vice ordförande på avdelningarna, böra på sätt som skett i fråga örn hovrätterna bestämmelser även härom införas i rättegångsbalken. Huruvida i övrigt den fördelning av materialet mellan rättegångsbalken och den särskilda lagen, som förslaget innebär, är lämplig, kan ännu ej bedömas, och lagrådet måste därför lämna frågan härom öppen.

4 §•

Lagrådet:

Då i paragrafens sista stycke såsom hinder för vissa brådskande måls hän- skjutande till högsta domstolen i dess helhet upptagits, att målen förekomma

Kunni. Maj.ts proposition nr 5.

173

å tid, då alla avdelningarna ej äro samlade, innebär detta enligt lagrådets me­

ning en icke påkallad avvikelse från gällande bestämmelser, vilka möjliggöra

måls hänskjutande till plenum jämväl under den del av september, då endast

två avdelningar tjänstgöra, liksom i det undantagsfall att mål företages un­

der jul- eller påskledighet. Det hemställes därför, att såsom hinder för hän­

skjutande till plenum måtte angivas, att målet förekommer å sådan tid, att

det icke utan menlig tidsutdräkt kan avgöras av högsta domstolen i dess

helhet.

6

§.

Lagrådet:

I befogenheten att verkställa tillståndsprövning måste anses inrymd jäm­

väl en rätt att vidtaga för denna prövning nödvändiga förberedande åtgärder

och att behandla frågor som eljest äga direkt samband med densamma. Utan

uttryckligt stadgande bör alltså hit höra att besluta i fall som, avses i 55 kap.

10 § och 56 kap. 10 § eller — jämlikt hänvisningen i 55 kap. 16 § — i 50

kap. 11 § och 51 kap. 11 §, ävensom att avgöra fråga örn rättegångskostnad

i det fall, att sådan fråga uppkommer i samband med att prövningstillstånd

vägras. Att, därest nuvarande bestämmelser om fri rättegång lämnas i hu­

vudsak oförändrade, prövning av fråga örn fri rättegång i högsta domstolen

må ske av tre ledamöter, synes uppenbart. Genom att i allmänhet icke hel

avdelning av domstolen behöver anlitas för nämnda avgöranden vinnes en

önskvärd arbetsbesparing. En ytterligare sådan skulle kunna erhållas, om

jämväl nådeärenden kunde handläggas i denna ordning. Frågan härom sy­

nes böra tagas under övervägande i samband med utarbetandet av de förslag

till ändringar i regeringsformen, som föranledas av processreformen.

Andra stycket i förevarande paragraf innebär, att Kungl. Majit skall kun­

na liksom nu genom instruktion för nedre justitierevisionen bestämma om

de åtgärder, som för målets beredande må vidtagas av revisionen eller

tjänsteman vid denna. Med den nya rättegångsordningen skulle emellertid

instruktionen i denna del, i motsats till vad som nu är fallet, komma att

beröra processuellt betydelsefulla frågor av den art, att de beträffande de

lägre instanserna ansetts böra regleras i lag. I och för sig är intet att an­

märka mot den smidiga reglering, förevarande stadgande innebär, men en

sådan reglering bör, då det gäller högsta domstolen, icke ske i administra­

tiv ordning. Med hänsyn härtill och då ändringar i föreskrifterna sannolikt

komma att visa sig erforderliga ganska ofta, åtminstone till en början, hem­

ställes, att högsta domstolen själv får meddela bestämmelser i ifrågavarande

avseende.

8

§•

Lagrådet:

Med den föreslagna ordningen för målens behandling i högsta instans kom­

mer det stora flertalet av dem att av revisionssekreterare föredragas för till­

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

ståndsprövning, och ett mycket stort antal av målen lära därvid bliva slut­

ligt avgjorda. Föredragningen kommer utan tvivel att liksom nu bliva myc­

ket krävande — lämpligen bör föredraganden jämväl avgiva betänkande —

och någon sänkning av de krav, som nu måste ställas å revisionssekreterar-

na, kan ej gärna komma i fråga. Med hänsyn härtill torde revisionssekre-

terarna böra bibehålla sin nuvarande ställning samt alltjämt bliva utnämn­

da eller förordnade av Kungl. Maj:t. De torde ock böra omnämnas i 4 kap,

2 §, varav i sin tur följer, att i förevarande paragraf bör angivas, att i nedre

justitierevisionen revisionssekreterare skola finnas.

4 KAP.

14 §.

Lagrådet:

Enligt andra stycket i denna paragraf skall part, som vill göra jäv mot

domare, framställa invändningen »så snart ske kan», sedan han erhöll kän­

nedom om att domaren sitter i rätten eller eljest täger befattning med målet

eller, örn den omständighet varå jävet grundas då ej var känd för parten,

sedan han erhöll sådan kännedom. Med denna bestämmelse har icke av­

setts någon ändring i nu gällande regler. Jäv skall således icke i något fall

behöva anmälas vid annat tillfälle än då förhandling i målet förekommer

eller i samband med att talan eljest föres däri, och örn parten — med eller

utan laga förfall — uteblivit från rätten, skall detta ej medföra att han för­

lorar sin rätt att framställa jävsinvändningen. Stadgandets åsyftade inne­

börd i dessa hänseenden kommer tydligare fram om det utsäges, att parten

skall framställa invändningen då han första gången för talan i målet efter

det han erhöll kännedom varom ovan nämnts.

I 34 kap. 3 § föreskrives att om part i rätt tid gjort invändning därom att

rätten icke är behörig att upptaga målet, rätten skall så snart ske kan giva

särskilt beslut däröver. En motsvarande regel bör gälla för det fall, att jävs-

invändning framställts i rätt tid, och synes lämpligen kunna upptagas såsom

en sista paragraf i 4 kap.

5 KAP.

1 §•

Lagrådet:

Enligt 12 § lagen den 29 maj 1931 med vissa bestämmelser mot illojal

konkurrens må, då vid domstol förekommer mål om obehörigt användande

eller yppande av yrkeshemlighet eller örn missbrukande av förebild, som av­

ses i 3 § andra stycket samma lag, på begäran av den, vilkens rätt förmenas

hava blivit kränkt genom den åtalade handlingen, domstolen, därest målets

offentliga handläggning prövas kunna för honom medföra ytterligare skada

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

175

i samma hänseende, förordna, att målet skall handläggas inom stängda dör­ rar. Och enligt 9 § lagen den 18 juni 1925 om undersökning angående mono- polistiska företag och sammanslutningar äger domstol, vid vilken förekom­ mer mål örn ansvar för förseelse mot lagens föreskrifter, att, därest målets offentliga handläggning finnes kunna för någon medföra skada genom yp­ pande av affärs- eller driftförhållande, på begäran av denne förordna, att målet skall handläggas inom stängda dörrar. Även i andra mål än nu sagts kan emellertid offentlig handläggning tänkas medföra skada därigenom att yrkeshemlighet blir yppad. I förslaget har endast så till vida tagits hänsyn härtill att i 39 kap. 1 § föreskrivits att vid syn yrkeshemlighet ej får röjas, med mindre synnerlig anledning förekommer därtill. Framhållas må ock, att i norsk rätt (lov om domstolene § 128 och lov örn rettergangsmaaten for tvistemaal § 209) finnas allmänna bestämmelser som äro ägnade att i större utsträckning än enligt förslaget kan ske förebygga att yrkeshemlighet röjes i samband med rättegång.

Med hänvisning till det anförda hemställer lagrådet, att andra stycket av förevarande paragraf utvidgas till att omfatta jämväl fall då det kan anta­ gas, att till följd av offentligheten yrkeshemlighet kan uppenbaras.

5 §.

Lagrådet:

Såsom i motiven framhålles, förekommer för närvarande att överläggning till beslut av enkel beskaffenhet hålles i närvaro av parter, vittnen och all­ mänheten. I sådana fall äger överläggningen väl icke rum inom lykta dör­ rar, men den brukar föras lågmält i syfte att vad som yttras ej skall uppfat­ tas av andi-a än rättens ledamöter och tjänstemän. Verklig offentlig överlägg­ ning förekommer ej i nuvarande xättegångsförfarande och synes ej böra in­ föras. Detta lärer ej heller vara avsett med det föreslagna stadgandet. För att vad som åsyftas skall komma till tydligare uttryck synes emellertid en jämkning av ordalagen vara önskvärd.

8

§.

Lagrådet:

I överensstämmelse med vad i lagen den 13 juni 1902 om tolks anlitande vid domstol förutsättes utgår förslaget från att allmän tolk finnes vid vissa domstolar. En erinran örn att anställande av sådan tolk beror av Kungl. Maj:ts förordnande har upptagits i 6 § sista stycket av detta kapitel. Uppen­ bart är att de avlöningsförmåner, som skola vara förenade med en anställ­ ning såsom allmän tolk, komma att av statsmakterna bestämmas i vederta­ gen oi-dning. Anledning synes därför icke föreligga att, på sätt i förevarande paragraf skett, upptaga en bestämmelse örn att till allmän tolk utgår ersätt­ ning enligt vad därom är särskilt stadgat. Ät paragrafen kan lämpligen gi­ vas det innehållet att till den som särskilt förordnas att biträda såsom tolk utgår av allmänna medel arvode samt gottgöi-else för kostnad och tidsspillan efter vad lätten prövar skäligt ävensom att i brottmål, vari åklagare för talan, ersättningen skall stanna å statsverket.

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

6 KAP.

3 §•

Lagrådet:

Under punkt 2 torde böra omnämnas även tolk, om sådan anlitas.

6

§•

Lagrådet:

Det i andra stycket medgivna undantaget från regeln att i protokoll skall

antecknas utsaga av vittne, sakkunnig, part under sanningsförsäkran eller

målsägande, då han höres i anledning av åklagarens talan, samt vad rätten

iakttager vid syn å stället synes hava fått en något för vidsträckt omfattning,

då det gjorts tillämpligt på varje slag av förhandling i hovrätt eller högsta

domstolen, vid vilken sådant bevis upptages. Även i dessa båda instanser

bör tydligen protokollering ske, då beviset upptages före huvudförhandling­

en eller i besvärsmål vid annan förhandling än sådan, som omedelbart före­

går måls avgörande (se 52 kap. 10 och 11 §§ samt 56 kap. 12 §). Protokollet

erfordras i dessa fall för att göra beviset tillgängligt vid målets prövning i

samma instans.

Lagrådet hemställer följaktligen, att i andra stycket av förevarande para­

graf stadgas, att vid huvudförhandling eller vid annan förhandling, som

omedelbart föregår måls avgörande i hovrätt eller högsta domstolen, det ej

skall vara nödigt att i protokollet antecknas utsaga eller iakttagelse, varom

sägs i första stycket, med mindre, såvitt hovrätt angår, anteckning därav kan

antagas bliva av betydelse vid fullföljd till högsta domstolen.

8

§•

Lagrådet:

Regeln att protokollet skall under förhandlingen omedelbart avfattas i slut­

lig form innebär att protokollet uppsättes under förhandlingens gång och

samtidigt med att denna fortskrider. Vad sålunda antecknas utgör det slut­

liga protokollet och får alltså icke bliva föremål för någon ytterligare bear­

betning. Någon modifikation i denna regel synes önskvärd. Synegång på

marken måste ibland ske under sådana förhållanden att det blir svårt att

därunder föra anteckningar ägnade att utgöra slutligt protokoll. För syftet

med bestämmelsen bör det vara tillräckligt att efter synegången, dock innan

förhandlingen avslutats, protokollet uppsättes med stöd av minnesanteck­

ningar. Ett annat fall må nämnas. Då vidlyftig bevisning skall upptagas, kan

understundom den anordningen visa sig lämplig att protokollförLren under

själva bevisupptagningen i snabbhetens intresse använder memorialformen

för sina anteckningar och, efter det annan protokollförare avlöst honom,

omedelbart dikterar ned ett slutligt protokoll som före förhandlingens slut

överlämnas till rättens ordförande. Nu angivna synpunkter bliva tillgodo­

sedda, om i första styckets första punkt angives att protokollet över för­

handling skall före förhandlingens slut avfattas i slutlig form.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

177

I det sist angivna fallet erbjuder sig tillika för den som avger utsaga en möjlighet att på ett mera betryggande sätt än protokollets uppläsning kon­ trollera huru utsagan avfattats; han kan ostört granska utskriften medan förhandlingen fortsätter och innan denna slutat anmäla örn han har något att erinra mot avfattningen. Förhandlingen vinner också i friskhet och tid sparas, om sålunda en ofta tröttsam uppläsning undvikes. Lagrådet förordar sådan ändring av ordalagen i andra stycket att det blir tillåtet att giva den hörde del av utsagans avfattning på annat sätt än genom uppläsning.

11

§•

Lagrådet:

Enligt förslaget skall vid rätten över alla mål föras dagbok, utvisande bl. a. tiden då varje mål inkommit, därmed vidtagna åtgärder och tiden för målets avgörande samt, då talan fullföljts, tiden, då anmälan eller inlaga inkommit, och de åtgärder som vidtagits. Mot förslagets innehåll i denna del finnes intet att erinra. Däremot synes det icke vara påkallat att på sätt förslaget innebär för varje mål kräva att anteckningarna i dagboken skola återgivas å akten. En sådan dubbelföring tordje ej sällan vara överflödig. Frågan i vil­ ken omfattning akten bör förses med anteckningar om vad i målet förekom­ mit synes vara av sådan beskaffenhet att den lämpligen bör hänföras tili de ämnen, örn vilka Kungl. Majit jämlikt 13 § i detta kapitel har att med­ dela erforderliga föreskrifter. Det hemställes därför att vad 11 § innehåller om anteckningar å akten måtte utgå.

7 KAP.

9 §•

Lagrådet:

I 7 kap. 6 § uppställt hinder mot att taga befattning med förundersök­ ning i brottmål bör självfallet gälla även polismyndighet. Då frågan örn så­ dan myndighets medverkan vid förundersökning enligt förslaget regleras i rättegångsbalken, synes även jävsbestämmelsen böra där få sin plats, för­ slagsvis såsom ett andra stycke i förevarande paragraf eller under en efter­ följande paragraf, samt innehålla att vad i 6 § är stadgat om allmän åklagare skall äga motsvarande tillämpning beträffande polismyndighet.

8 KAP.

2

§•

Lagrådet:

Nu gällande stadgar för Sveriges Advokatsamfund innebära, att det till­ kommer samfundets styrelse att pröva huruvida den, mot vars ekonomi anmärkningar framkommit, må vara ledamot av samfundet. I förslaget har

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 5.

12

178

Kline/!. Majlis proposition nr 5.

samma ståndpunkt kommit till uttryck med den avvikelsen, att enligt andra

stycket i förevarande paragraf den, som varit i konkurstillstånd och ej visat,

att han är fri från borgenärernas krav, icke under några förhållanden får

tillhöra det allmänna advokatsamfundet. Något behov av en sådan skärp­

ning förefinnes näppeligen, eftersom det icke kan befaras, att en diskretio-

när prövningsrätt, motsvarande den som nu tillkommer styrelsen för Sveri­

ges Advokatsamfund, icke skulle komma att utövas med erforderlig sträng­

het. Tillika må framhållas att enligt förslaget styrelsen har prövningsrätt i

alldeles likartade fall, såsom i fråga om den, som fått till stånd ackords-

förhandling utan konkurs eller förhandling om underhandsackord. Lagrådet

hemställer därför, att berörda bestämmelse måtte få utgå.

Med hänsyn till advokatens ställning av fri yrkesutövare och hans upp­

gift att stå den rättssökande allmänheten till tjänst har i förevarande para­

graf såsom allmän regel uppställts att till ledamot av advokatsamfundet ej

må antagas den som är anställd i tjänst hos staten, kommun eller annan

enskild än advokat. Uttrycket advokat lärer i detta sammanhang vara lik­

tydigt med den som bedriver verksamhet såsom advokat. Utövas sådan

verksamhet under form av bolag, föreligger alltså icke något hinder för den

som är anställd i bolagets tjänst att antagas till ledamot av samfundet.

Från den nu angivna regeln äger samfundets styrelse medgiva undantag.

Lagtexten innehåller icke någon antydan beträffande de grunder efter vilka

frågor om medgivande av undantag skola prövas och avgöras. I process-

lagberedningens motiv framhålles, att huvudsynpunkten bör vara örn an­

ställningen kan antagas menligt inverka på den anställdes självständighet

såsom advokat och att detta i allmänhet ej torde kunna anses vara för­

hållandet i fråga om anställning å rättshjälpsanstalt eller i fall då anställ­

ningen icke innebär den huvudsakliga verksamheten utan endast till en

mindre del upptager den anställdes arbetskraft.

Då advokatsamfundets styrelse avslagit ansökan om inträde i samfundet

eller uteslutit någon därur, kan enligt förslaget omprövning av styrelsens

beslut påkallas på vilken grund beslutet än vilar. Likaså äger justitiekans-

lern föra talan mot ett styrelsens beslut, som innebär att advokat icke skall

uteslutas ur samfundet. Härvid bör dock uppmärksammas att den dispens­

prövning, varom nämnes i 2 § tredje stycket och 4 § andra stycket, helt lagts

i styrelsens händer; det lärer icke vara avsett att denna skälighetsbedöm­

ning skall kunna bliva föremål för högsta domstolens granskning. Om i det

särskilda fallet styrelsens beslut att förvägra inträde eller utesluta någon ur

samfundet grundats därå att dispens ansetts erforderlig men icke böra be­

viljas, kan den med beslutet missnöjde icke få beslutet rubbat med mindre

han visar, att beslutet icke tillkommit i behörig ordning eller att sådana för­

hållanden förelegat att dispens över huvud icke erfordrats. Likaså kan ett be­

slut, varigenom dispens beviljats, ej på talan av justitiekanslern ändras på

den grund att tillräckliga skäl för dispens ej förelegat.

Uppenbarligen kan det mången gång vara svårt att avgöra om en verk­

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

179

samhet för annans räkning är att beteckna såsom tjänst eller alltså om den är av sådan art, att en advokat icke får utöva densamma utan medgivande av samfundets styrelse. Det är naturligt att advokat, som önskar åtaga sig en ny arbetsuppgift, i dylika tveksamma gränsfall underställer frågan sty­ relsens prövning, även om han själv anser sig av lagen oförhindrad att utan tillstånd utöva den nya verksamheten. Om nu styrelsen vid sin prövning kommer till motsatt uppfattning och tillika beslutar att vägra dispens, kan advokaten enligt förslaget icke få den underställda frågan omprövad av högsta domstolen annat än om han genom att trotsa styrelsens beslut nöd­ gar denna att utesluta honom ur samfundet. Det kunde ifrågasättas om icke till undvikande av en dylik för advokatens yrkesverksamhet äventyrlig om­ gång möjlighet borde beredas honom att föra saken till högsta domstolen på ett tidigare stadium, genom besvär över styrelsens beslut i den underställda frågan. Sannolikt skulle emellertid den tänkta klagorätten icke bliva av stör­ re betydelse. Det kan nämligen med skäl antagas, att i omnämnda tveksam­ ma fall den nya arbetsuppgiften i allmänhet är av den art att styrelsen, om den finner tjänst föreligga, saknar anledning att vägra dispens. Och där så undantagsvis blir fallet lärer advokaten vara oförhindrad att i vanlig ord­ ning vid allmän domstol väcka talan rörande beslutet under åberopande att styrelsen överskridit sin befogenhet. Med hänsyn till vad nu anförts synas tillräckliga skäl ej föreligga att införa en klagorätt utöver den i 8 § med­ givna.

Ehuru förslagets innebörd i de avseenden som här berörts icke kommit till otvetydigt uttryck i lagtexten, anser sig lagrådet likväl icke böra hemställa om mera uttömmande regler härutinnan. Lagrådet utgår härvid från att Kungl. Majit kommer att tillse att, i den mån det finnes erforderligt, be­ stämmelser, kompletterande lagtexten, inflyta i stadgarna för samfundet.

9 KAP.

8

§.

Lagrådet:

I motiven under denna paragraf uttalas att beträffande vite i rättegång syntes, i likhet med vad nu i praxis torde iakttagas, böra gälla att föreläg­ gande för juridiska personer skall avse de fysiska personer, som äro att anse såsom ställföreträdare eller, därest omständigheterna sådant föranleda, nå­ gon av dem. Enligt lagrådets mening är det emellertid mest förenligt med vitets karaktär av tvångsmedel att rätten får fritt bestämma örn föreläggan­ det skall riktas omedelbart mot den juridiska personen eller mot dess ställ­ företrädare eller mot båda. Valet mellan dessa vägar bör få bero på vad som bäst lämpar sig med hänsyn främst till intresset att snabbt ernå önskad effekt. Härvid bör bland annat uppmärksammas att, örn föreläggandet rik­ tas mot den juridiska personen, dennas ofta starkare ekonomiska ställning kail beaktas vid bestämmandet av vitets storlek och att olägenheter, för­

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

knippade med personväxling bland ställföreträdare, undvikas. Däremot får naturligtvis den allmänna regeln, att utdömt vite kan vid bristande tillgång övergå till frihetsstraff, icke någon tillämpning under angivna förutsätt­ ning. Nämnda straffrättsliga drag hos vitet är dock icke något konstitutivt hos detta tvångsmedel. Det saknar ju också helt betydelse där vitesbelop­ pet kan uttagas, och endast i sådana fall kan överhuvud bliva tal om att vända sig direkt mot den juridiska personen. Då åt bestämmelserna örn vite givits en avfattning som icke hindrar en tillämpning i överensstämmelse med den ståndpunkt lagrådet här intagit, föranleda desamma icke någon erinran.

10 KAP.

3 och 4 §§.

Lagrådet:

Ehuru det lärer vara åsyftat att bestämmelserna i dessa paragrafer skola vara tillämpliga även å juridiska personer, har detta icke kommit till klart uttryck vid lagtextens utformning. Ett förtydligande härutinnan synes där­ för vara önskvärt.

8

§•

Lagrådet:

Den i förevarande paragraf upptagna forumbestämmelsen avser endast ta­ lan mot den som utfört den skadegörande handlingen. Såsom av motivering­ en framgår, kan mot annan än den skadevållande talan i saken väckas vid domstolen i gärningsorten endast om talan samtidigt föres mot den skadevål­ lande. Enligt 10 § lagen den 30 juni 1916 angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik och 7 § lagen den 26 maj 1922 angående ansvarighet för skada i följd av luftfart kan däremot tvist örn skyldighet att ersätta upp­ kommen skada, även om talan riktas uteslutande mot annan än den som företagit den skadegörande handlingen, upptagas av allmän underrätt i den ort där olycksfallet inträffat. Starka skäl tala för att uppställa en motsva­ rande forumregel i andra likartade fall, t. ex. då ersättningsanspråk jämlikt lagen den 12 mars 1886 riktas mot järnvägs innehavare. Någon anledning synes ej föreligga att stanna vid de fall, då tredje mans ansvarighet inträder omedelbart på grund av lag. Även då hans ersättningsskyldighet beror t. ex. på en tagen försäkring, bör talan mot honom kunna instämmas till gärningsortens forum. Vad här förordats torde enklast kunna vinnas på det sätt att i anslutning till terminologien i 22 kap. 4 § i lagtexten angives, att varje ersättningsanspråk

i anledning av

skadegörande handling kan väckas

vid rätten i den ort där handlingen företogs.

Då det i vissa fall kan vara föremål för tvekan inom vilken domstols dom- värjo en skadegörande handling skall anses hava företagits, synes det vara lämpligt att, i likhet med vad i 19 kap. 1 § första stycket föreslås, medgiva valrätt mellan domstolen i den ort där själva handlandet ägt rum och dom­ stolen i den ort där den omedelbara effekten av handlandet uppkommit.

Kunni. Maj:ts proposition nr 5.

13 §.

181

Lagrådet:

För det fall att två eller flera äro skyldiga att solidariskt utgiva ersättning för rättegångskostnad föreslås i 18 kap. 11 § och 31 kap. 7 §, att rätten skall äga befogenhet att bestämma, hur kostnaden skall av dem slutligen bäras. Därest frågan om ersättningsskyldighetens fördelning icke prövas i samband med avgörandet av det mål, vari kostnaden uppstått, kan särskild rättegång föras därom. De skäl som föranleda, att en specialregel gives om forum för tvister angående ombudsarvode eller annat dylikt anspråk på grund av rättegång, kunna ock åberopas till stöd för att samma forumregel bör gälla i mål örn fördelning av rättegångskostnad. Lagrådet hemställer därför, att till- lämplighetsområdet för 10 kap. 13 § utvidgas i enlighet med vad nu sagts.

14 §•

Lagrådet:

Ehuru förslagets allmänna ståndpunkt i fråga om kvittning torde få an­ ses vara, att yrkande örn kvittning ej är en talan — från regeln i 13 kap. 4 § att talan skall väckas genom stämning har sålunda ej upptagits något undantag för kvittningsyrkande — utan ett försvarsmedel, innehåller sista stycket av förevarande paragraf en regel om forum för kvittningsyrkande, och i kapitlets följande paragrafer behandlas sådant yrkande såsom en ta­ lan. Tydligast framgår detta av 17 § andra stycket.

Den i 14 § sista stycket upptagna forumregeln är särskilt av intresse, så­ vitt därigenom avses yrkande om kvittning med fordran, för vilken ett s. k. absolut forum skall gälla. Den föreslagna bestämmelsen synes, bortsett från ett speciellt fall som tillsvidare lämnas därhän, härutinnan innebära, att kvittningsyrkandet får framställas dels vid den domstol som är absolut forum dels ock vid en domstol som är överinstans i förhållande till denna. Då emellertid förslagets nyssnämnda systematik medför att 17 § första styc­ ket är tillämpligt även på kvittningsyrkanden och sistnämnda stycke alltså gör inskränkning även i regeln om kvittning i 14 §, lärer följden bliva att, oaktat vad i 14 § sista stycket föreslås, kvittningsyrkande på grund av en till ett absolut forum hörande fordran ej kan framställas annat än vid detta forum och således ej i en överinstans till denna domstol. Detta resultat sy­ nes också sakligt motiverat, enär den synpunkt som ligger till grund för att lagen gör vissa fora till absoluta ej kan anses tillgodosedd, örn yrkande finge framställas omedelbart i överinstans.

För det ovan åsyftade specialfallet, vilket är av utomordentligt ringa prak­ tisk vikt, skulle emellertid 14 § sista stycket hava betydelse, emedan det innebär en längre gående inskränkning i kvittningsrätten än den 17 § upp­ ställer. Sistnämnda paragraf utgör nämligen ej hinder för att örn hovrätt är absolut forum för en motfordran, denna åberopas till kvittning, då målet efter fullföljd kommer till hovrätten. Men då hovrätten ej ägt döma över gen k äro m al angående en sådan fordran, kan enligt 14 § sista stycket kvittning ej yrkas i hovrätten. Huruvida ett sådant resultat är önskvärt sy­

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

nes diskutabelt; i varje fall bör denna ståndpunkt ej vidhållas, om den lag­ ger hinder i vägen för en förenkling av förslagets bestämmelser i förevarande ämne.

Utan annan saklig ändring än den sist berörda synes en sådan förenk­ ling kunna ernås, om man avstår från att i detta kapitel behandla kvittning som en talan och inskränker sig till ett stadgande av innebörd att tvist i an­ ledning av yrkande om kvittning ej må upptagas av domstol, som enligt 17 § första stycket ej ägt upptaga talan om utdömande av den till kvitt­ ning åberopade fordringen. Sista stycket i 14 § skulle då utgå. Första styc­ ket i 17 §, vari någon ändring ej erfordras på grund av vad nu anförts, komme ej att gälla kvittningsyrkande, vilket särskilt med avseende å punkt 7 vore en fördel. I andra stycket av 17 § skulle föreskriften att fråga om kvittning må upptagas i högre rätt utgå; detta kan ske utan olägenhet, då tillräckligt tydliga bestämmelser härom finnas i 50 kap. 25 § och 55 kap. 14 §. Slutligen borde såsom ett sista stycke i 17 § införas den föreslagna nya bestämmelsen örn kvittning.

17 §.

Lagrådet:

För närvarande gälla särbestämmelser, enligt vilka Svea hovrätt är ensam behörig att upptaga vissa tvistemål. Oberoende av om dessa bestämmelser komma att bibehållas kan man förutse, att denna hovrätt även efter process­ reformens genomförande kommer att utgöra specialforum för vissa slag av tvistemål. Bland annat må uppmärksammas, att då enskilt anspråk på grund av tjänstefel utan samband med åtal göres gällande mot ämbetsman för vilken Svea hovrätt är särskilt angivet tjänsteforum, såsom vattenrättsdomare med flera, mål härom enligt förslaget är att behandla såsom tvistemål. De fall då sålunda viss överrätt är enligt lag ensam behörig att upptaga tvisten synas i det hänseende varom 17 § handlar böra jämställas med sådana, i vilka viss underrätt är ensam behörig. Enklast sker detta genom att i första stycket 2 av förevarande paragraf »underrätt» utbytes mot »domstol».

Angående innebörden av punkt 3 i 17 § första stycket uttalas i motiven att häradsrätt, beträffande vilken förordnande meddelats enligt lagen den 4 juni 1937 örn behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål, torde utan uttryck­ ligt stadgande böra i det avseende, varom här vore fråga, anses likställd med rådhusrätt. Vad sålunda åsyftas skulle tydligare framgå av lagtexten, örn punkt 3 angives avse det fall att tvist, som enligt lag må upptagas allenast av rådhusrätt eller vissa häradsrätter, väckes vid annan domstol.

Den i andra stycket föreslagna bestämmelsen att på grund av vad i detta kapitel stadgas talan ej må väckas vid domstol av annan ordning än den som för tvistens upptagande är i lag föreskriven har betydelse med avseen­ de å 13, 14 och 16 §§. Såvitt 13 § angår innebär detta att en tvist angående ombudsarvode eller dylikt, som hänför sig till ett av hovrätt eller högsta domstolen omedelbart upptaget mål, ej må väckas i dessa domstolar. Följ­ den härav kan bliva att tvisten icke kan komma under bedömande av någon

Kunni. Maj:ts proposition nr 5.

183

domstol som handlagt målet. För att undvika ett sådant resultat synes 13 § böra undantagas från hänvisningen i 17 § andra stycket.

20

§.

Lagrådet:

Enligt motiven skall första stycket tolkas så, att hovrätt i anledning av klagan över beslut, varigenom underrätt avgjort frågan om sin behörighet, äger att förvisa målet till den underrätt, som är behörig, därest något avgö­ rande örn denna underrätts kompetens ej förut skett eller allenast underrätten själv förklarat sig obehörig genom beslut, som vunnit laga kraft. Har åter högre rätt genom beslut som äger laga kraft förklarat sistnämnda underrätt obehörig, skall detta beslut respekteras av hovrätten, och för att vinna rättelse måste parten

antingen

fullfölja talan till högsta domstolen, som då äger att

utan avseende å föreliggande lagakraftägande beslut förvisa målet till rätt domstol,

eller

låta hovrättens beslut vinna laga kraft och därpå enligt para­

grafens andra stycke påkalla hänvisning hos högsta domstolen.

Att sålunda vid hovrätts prövning ett lagakraftägande beslut av överinstans skall vara för hovrätten mera bindande än sådant beslut, meddelat av under­ rätt, kan näppeligen utläsas av lagtexten. Lagrådet hemställer förty, att i första stycket upptages föreskrift om att hovrätt ej må meddela där avsedd hänvisning, om den rätt, som finnes behörig, av hovrätt eller högsta domstolen förklarats obehörig.

11 KAP.

Lagrådet:

Förslaget lärer utgå ifrån att vad som stadgas om part i regel skall gälla om ställföreträdare. I enlighet härmed kan exempelvis ställföreträ­ daren, ensam eller jämte parten, höras under sanningsförsäkran, ehuru 37 kap. icke innehåller något därom. I vissa fall skola enligt särskilda be­ stämmelser andra regler gälla. Sålunda skola enligt 5 § i detta kapitel, om för part finnas flera ställföreträdare, icke samtliga i fråga om plikten att iakttaga personlig inställelse utan vidare likställas med part. Ett lik­ nande fall återfinnes i 36 kap. 3 §. I andra fall kan av visst stadgande indi­ rekt slutas, att ställföreträdare skall behandlas på annat sätt än part. Då så­ lunda i 18 kap. 7 § bestämmes, att parts ställföreträdare kan förpliktas att ersätta motpart viss rättegångskostnad, följer därav, att ställföreträdare i all­ mänhet icke är personligen ansvarig för rättegångskostnad. Av det sagda framgår, att då i 11 kap. 5 § stadgas, att föreskrifterna om parts skyldighet att infinna sig personligen också gälla ställföreträdaren, detta icke får betrak­ tas såsom en undantagsregel.

I klarhetens intresse synes förslagets allmänna ståndpunkt rörande ställ­ företrädares ställning böra komma till uttryck i lagtexten. I enlighet här­ med förordas, att efter 4 § i kapitlet upptages en föreskrift om att vad i la­ gen finnes stadgat örn part skall gälla även parts ställföreträdare, där ej an-

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

nät uttryckligen angivits eller eljest är uppenbart. Iakttages detta, föran- ledes därav en ändring i 5 § andra stycket i detta kapitel, varjämte kapitlets rubrik torde böra avfattas så, att det framgår att kapitlet handlar jämväl örn ställföreträdare.

4 §.

Lagrådet:

I syfte att exemplifiera tillämpningen av denna paragraf anför processlag­ beredningen i sina motiv, att av ombud, som uppträder för ett aktiebolag, ej bör krävas bevis, att bolaget är registrerat och att den som utfärdat fullmakten är därtill behörig i sådana fall då fråga är örn ett för rätten känt bolag och om en känd firmatecknare för detta. Med exemplet torde vara avsett att utmärka att enligt beredningens mening redan den omständigheten att ett särskilt bildat rättssubjekt är helt okänt för rätten kan utgöra tillräckligt skäl att kräva fullständiga legitimationshandlingar. Detta synes ock vara rik­ tigt. En sådan åtgärd kan alltså vara befogad utan att, såsom det heter i lagtexten, »anledning förekommer att brist är för handen». Ett lämpligare uttryck för den tanke som ligger till grund för förslaget i denna del synes kunna vinnas genom att den sats, där de citerade orden influtit, utbytes mot satsen: med mindre särskild anledning förekommer.

5 §•

Lagrådet:

I det nuvarande tvistemålsförfarandet utnyttjas endast i ringa omfattning parternas personliga hörande inför rätta såsom medel till målens utred­ ning. Häri ligger otvivelaktigt en av de största svagheterna i vår civilpro­ cess; dess botande måste betraktas som en av reformens huvuduppgifter.

Ehuru det enligt förslaget är tillåtet att bevisfrågorna upptagas till pröv­ ning i samtliga instanser, är det naturligt att möjligheten att förebringa ny utredning i högsta domstolen måste bliva starkt begränsad (jfr 55 kap. 14 §); hovrättsförfarandet erbjuder, praktiskt taget, det sista tillfället att avhjälpa brister i utredningen. Från denna utgångspunkt måste frågan om skyldighet för part att infinna sig personligen bedömas. Sker så, lär det svårligen kunna bestridas att det är av stor vikt att parterna, därest de äga kunskap om de för målets prövning relevanta sakförhållandena, äro per­ sonligen tillgängliga ej blott i underrätten utan jämväl i hovrätten.

Den beträffande underrättsförfarandet föreslagna bestämmelsen att part skall infinna sig personligen vid huvudförhandlingen, om hans närvaro ej kan antagas sakna betydelse för utredningen, är ur den ovan angivna syn­ punkten fullt tillfredsställande. Enligt uttalande i motiven (sid. 519—20) synes det vara avsett att samma grunder skola följas även i vadeförfaran- det. Förevarande paragraf innehåller emellertid att part skall vara skyl­ dig att infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätt — liksom i högsta domstolen — endast om hans närvaro finnes erforderlig för utred­ ningen. Denna regel överensstämmer i sak med vad för närvarande be­

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

185

träffande underrättsförfarandet stadgas i 15 kap. 1 § rättegångsbalken, ett

stadgande som ju i praxis visat sig mycket ineffektivt.

Då det sålunda föreslagits att det strängare utkrävandet av parternas

skyldighet att infinna sig personligen skulle begränsas till underrätten, sy­

nes ej hava tillräckligt beaktats den betydelsefulla uppgift, som i det nya

förfarandet skall tillkomma även hovrätten med avseende å målens utred­

ning. Sakligt sett tala starka skäl för att gränsen dragés ej mellan under­

rätt å ena sidan och de högre instanserna å den andra utan mellan under­

rätt och hovrätt å ena sidan och högsta domstolen å den andra. När en­

ligt förslaget inställelseplikten inskränkes redan i hovrätten, anföres såsom

skäl härför främst att parts personliga närvaro i hovrätten vållar honom

vida större kostnader och besvär än vid underrätten. Detta är i många

ehuru långt ifrån alla fall riktigt, men lärer ej kunna undgås, om man vill

bereda hovrätten erforderlig utredningsmöjlighet. Hovrätternas uppdelning

och anordningen med hovrättsting äro för övrigt ägnade att minska olägen­

heterna. För att lindra inställelsekostnaderna för fattiga parter synes vi­

dare — jfr riksdagens skrivelse år 1937 nr 192 och beredningens motiv sid.

362 — böra övervägas att, såsom redan gäller beträffande tilltalad i brott­

mål, låta förmånen av fri rättegång omfatta även kostnad för parts person­

liga inställelse i hovrätt. Såsom ännu ett skäl för förslagets ståndpunkt

anföres att man torde kunna utgå från att parts personliga kännedom om

omständigheterna i målet blivit utnyttjad redan i underrätt och att jämväl

överrätterna kunna draga visst gagn därav. Därvid är dock att märka, att

parts utsaga, där den ej avgivits under sanningsförsäkran, enligt 6 kap.

7 § ej må antecknas i underrättens protokoll med mindre särskilda skäl

föranleda därtill. Och även om utsagan antecknats, är en föredragning av

protokollet ej av samma värde för hovrätten som den omedelbara tillgång­

en till parten. Slutligen anföres till stöd för förslaget, att målet i regel bör

i överrätten vara i det skick att domstolen av handlingarna bör kunna ut­

röna, om parts personliga närvaro är av nöden. Även om detta mången

gång låter sig göra, skall det säkerligen ofta visa sig, att huvudförhand­

lingens förlopp icke kan på förhand beräknas och att underlåtenhet att in­

kalla part kommer att leda till att viktiga omständigheter bliva ouppkla­

rade. En annan sak är att den begränsning av själva tvisten, som ofta in­

träder vid fullföljd till högre rätt, kan göra det möjligt att avstå från parts

hörande.

Den ståndpunkt förslaget intager i denna fråga innebär alt part jämlikt

35 kap. 13 § har större möjlighet att i hovrätten framkalla nytt förhör med

vittne än med motparten, ett förhållande som knappast kan anses följd­

riktigt. Särskilt anmärkningsvärt synes det vara att den mindre stränga

inställelseplikten skall gälla även i de mål, som hovrätten jämlikt 2 kap. 2 §

har att upptaga såsom första och enda instans.

På grund av vad nu anförts hemställer lagrådet, alt den för parts skyl­

dighet att infinna sig personligen vid huvudförhandling i underrätt före­

slagna regeln göres tillämplig även på huvudförhandling i hovrätt. Örn så­

186

Kunql. Majlis proposition nr 5.

lunda underrätt och hovrätt bliva principiellt likställda i förevarande hän­

seende, kan dock förväntas att hovrätt i det fylligare material för bedöm­

ningen, som står den till buds, oftare kan finna stöd för ett antagande att

partens personliga närvaro saknar betydelse för utredningen.

Beträffande paragrafens avfattning Synes det riktigare, att bestämmel­

serna få karaktären icke endats av normer för parts skyldighet att infinna

sig utan även av regler för när domstol har att inkalla part personligen. Där­

igenom skulle tydligare framgå, att det är på domstolen det ankommer att

pröva huruvida omständigheter som grunda inställelseplikt äro för handen.

Vad i sista punkten av första stycket stadgas torde såsom självklart kun­

na utgå.

12 KAP.

5

§•

Lagrådet:

Enligt denna paragraf skall rätten, såframt ombud visar oredlighet, oskick­

lighet eller oförstånd eller eljest finnes olämplig, avvisa honom såsom om­

bud i målet. Är ombudet icke advokat, kan rätten i samband med avvis-

ningsbeslutet för viss tid eller tills vidare förklara honom obehörig att bru­

kas såsom ombud vid den rätten. När åter en advokat avvisats såsom om­

bud, ankommer det på advokatsamfundets styrelse, hos vilken rätten skall

göra anmälan angående ombudets förhållande, att vidtaga de åtgärder som

enligt 8 kap. 7 § må finnas påkallade. Starka skäl tala för att advokaten,

i avbidan på att styrelsen fattar beslut i anledning av anmälningen, må kun­

na förklaras obehörig att uppträda såsom ombud inför den rätt som avvisat

honom. Särskilt gäller detta i sådana fall då advokaten uppsåtligen för­

farit oredligt och på den grund måste bliva utesluten ur samfundet. Lag­

rådet hemställer om ändring av förslaget i angiven riktning.

11

§•

Lagrådet:

Det i andra punkten beträffande enskilda juridiska personer uppställda

kravet att protokollsuldrag skall vara styrkt av den som fört protokollet

kan i vissa fall, såsom då protokollföraren avlidit eller flyttat till annan

ort, vålla hinder eller omgång. Då protokollföraren utsetts till ombud, vil­

ket ej torde vara ovanligt, är det mindre lämpligt att han skall styrka ut­

dragets riktighet. Det hemställes förty, att någon särskild form för be­

styrkandet icke stadgas.

12

§.

Justitierådet Lawski:

I svensk praxis har, om ock utan uttryckligt stöd i lag, åtminstone sedan

1790-talet använts fullmakter ställda till innehavaren. I förslaget förbju-

des dylik fullmakt, framför allt av det skälet att den lätt kan missbrukas

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

187

genom att den kommer i händerna på någon, som parten ej önskar hava såsom ombud. Därjämte göres gällande, att även med hänsyn till fullmak­ tens återkallande fullmakt för innehavaren kan medföra olägenheter.

Därest man verkligen genom att förbjuda innehavarefullmakter skulle kunna vinna garanti för att part aldrig företrädes av annan än av honom själv godkänt ombud, skulle däri otvivelaktigt legat ett starkt skäl för det föreslagna förbudet. Någon sådan garanti föreligger emellertid alls icke. Även en till viss person ställd fullmakt, som ger ombudet substitutionsrätt, innebär samma risk som innehavarefullmakter för att ett av parten ej öns­ kat ombud kommer att företräda honom. Jag frånser den möjligheten, att en innehavarefullmakt obehörigen frånhänts rättsinnehavaren och därefter användes av en alldeles ovidkommande person. En dylik möjlighet sak­ nar praktisk betydelse redan på den grund att den obehörige innehavaren ej kan begära något arvode. Icke heller lärer man behöva i praktiken räk­ na med det fall, att någon som av misstag fått fullmakten i sina händer, »i god tro» uppträder såsom ombud. Medan sålunda någon praktisk för­ del ej vinnes genom innehavarefullmaktens avskaffande, skulle därav för­ anledas vissa praktiska olägenheter. Då part i brådskande fall vill insän­ da en fullmakt till en advokatbyrå kan det inträffa, att den advokat, på vilken han vill ställa fullmakten, är bortrest. Parten riskerar, örn inne­ havarefullmakten ej duger, ett måhända onödigt uppskov. Möjligen kan parten genom att lämna platsen för ombudets namn tom i en fullmakt på en omväg vinna den fördel, som är förenad med innehavarefullmakter, men ett dylikt kringgående kan ju ej gärna anses önskvärt. Det bör i detta sam­ manhang påpekas att med hänsyn till att innehavarefullmakter äro mycket vanliga det trots ett förbud, örn förslaget i denna del lagfästes, säkerligen skall dröja ganska lång tid innan allmänheten kommer att iakttaga förbu­ det. Uppskov komma alltså att i ej obetydlig utsträckning föranledas av detsamma.

Vad till sist beträffar svårigheten att återkalla innehavarefullmakter synes betydelsen därav ej böra överdrivas. Det står ju alltid part öppet att låta återkalla fullmakten inför rätten i motpartens närvaro, även om fullmakten ej återställes till parten.

På grund av det anförda hemställer jag, att paragrafen måtte ändras i en­ lighet med vad sålunda anförts.

15 och 16 §§.

Lagrådet:

Det torde saknas anledning att förbjuda andra inskränkningar i ombuds behörighet än sådana som äro olägliga ur processuell synpunkt. Föreskrift av part att ombudet ej må uppbära parten tillerkänd ersättning för rätte­ gångskostnad kan ej hänföras till dessa men har likväl ej i förevarande paragraf upptagits bland tillåtna inskränkningar. Visserligen kan enligt för­ slaget från ombudets behörighet undantagas befogenheten att söka verkstäl­ lighet av rättens dom, och örn så sker, kan ombudet, såsom i motiven på­

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

pekas, ej ens begära verkställighet i fråga om rättegångskostnad. Däremot skulle parten ej kunna hindra att ombudet med för parten bindande verkan uppbär rättegångskostnad, som motparten frivilligt betalar. Särskilt i den mån kostnadsersättningen gäller tid innan ombudet anlitats, synes förbudet mot att i omförmälda avseende inskränka fullmakten icke motiverat. Lag­ rådet hemställer om sådan ändring av 15 § att inskränkning i ombuds be­ hörighet må ske jämväl såvitt angår rätten att uppbära parten tillerkänd ersättning för rättegångskostnad.

I överensstämmelse med vad som torde kunna betraktas såsom gällande rätt uppställer förslaget den regeln, att om en fullmakt innehåller en icke tillåten inskränkning i ombudets befogenhet, ombudet skall anses sakna be­ hörighet att företräda parten. I förslaget stadgas därför, att parten i detta fall skall erhålla föreläggande att avhjälpa felet.

Såsom beredningen påpekat, föreligga här för lagstiftaren två möjligheter, antingen att inskränkningen betraktas såsom betydelselös eller att fullmak­ ten anses ogiltig. Då beredningen föredragit det senare alternativet, åbero­ pas i första hand såsom skäl, att det synes oegentlig! att lagen medger om­ bud en behörighet, som parten icke avsett att förläna honom; därjämte anmäldes, att svårighet kan uppstå att skilja en fullmakt med långt gående inskränkningar från en fullmakt att vidtaga särskild åtgärd i rättegången. Av dessa skäl är det förra uppenbarligen av rent teoretisk art. Har part i okunnighet om lagens stadganden gjort en otillåten inskränkning i full­ makten, är det mycket litet sannolikt, att han vill anlita det av honom valda ombudet endast om han får göra inskränkningen i fullmakten. Praktiskt sett kommer han därför att alltid frånfalla inskränkningen, och den före­ slagna bestämmelsen skulle därför endast bereda honom ett onödigt besvär. Och har parten åter i syfte att vinna uppskov medvetet gjort en olaglig in­ skränkning, bör lagen ej medverka till att han lyckas i sitt uppsåt. Den svårighet, som beröres i det senare av beredningens skäl, kan näppeligen betraktas såsom avgörande. Å andra sidan skulle, på sätt beredningen själv antytt, vissa praktiska fördelar vinnas genom att laga verkan frånkännes inskränkningen. Framför allt blir det då möjligt att utan uppskov fortsätta handläggningen och avgöra målet. Vidare undkommer man den inkonse­ kvens, som med förslaget skulle uppstå emellan behandlingen av sådana otill- låtna inskränkningar, som endast hava karaktären av instruktioner, och be­ handlingen av sådana, som verkligen avse att gentemot rätten och motpar­ ten inskränka fullmaktens omfång. En viss tvekan kan också, om förslaget godtages, uppstå om verkan av att en instruktion av nyss nämnd art kom­ mer till rättens eller motpartens kännedom. Att 11 § i lagen om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område ej är direkt tillämplig på rättegångsfullmakt, är otvivelaktigt. I vad mån en analogisk tillämpning därav är tillåten, så att en inskränkning skulle gälla mot rätten och motparten, örn de insett eller bort inse, att ombudet överskridit sin befogenhet, är må­ hända ej alldeles klart.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

189

I moderna processordningar har det nu behandlade spörsmålet i allmän­

het lösts så, att otillåten inskränkning förklarats vara utan verkan (se tyska

civilprocesslagen § 83, österrikiska civilprocesslagen § 32 och norska civil­

processlagen § 48).

Med hänsyn till det anförda föreligga enligt lagrådets mening övervägande

skäl för att låta även den svenska processlagstiftningen ansluta sig till sist­

nämnda mening. Det hemställes därför, att

i 15 § efter första punkten in­

tages föreskrift om att annan än där angiven inskränkning är utan verkan

och att

vad 16 § innehåller om verkan av icke tillåten inskränkning måtte

utgå.

22

§.

Lagrådet:

Av den här givna föreskriften att om rättegångsbiträde skall gälla vad i

2—5 §§ i kapitlet stadgas måste den slutsatsen dragas, att övriga bestäm­

melser i kapitlet sakna tillämpning. Detta lärer också vara riktigt, dock

med den modifikationen att grunderna för 17 § uppenbarligen måste till-

lämpas. Enligt beredningens mening är man berättigad att antaga att om

biträde i parts närvaro företar en rättegångshandling utan att parten fram­

ställer någon erinran däremot, handlingen är att betrakta såsom godkänd av

parten och således är för honom bindande. Då det synes tvivelaktigt, örn

en sådan presumtion under alla förhållanden är möjlig utan uttryckligt

stadgande, hemställes att — i överensstämmelse med vad som skett i tyska

(§ 90) och norska (§ 51) civilprocesslagarna — i paragrafen upptages före­

skrift, att rättegångshandling, som företagits av parts rättegångsbiträde,

skall anses vara av parten godkänd, om han ej genast gör gensaga däremot.

13 KAP.

1

§•

Lagrådet:

För att talan om periodiskt återkommande prestationer skall kunna upp­

tagas, kräves enligt förslaget — förutom att tiden för fullgörande av någon

av dem inträtt — tillika, alt prestationsskyldigheten icke beror av redan

lämnat eller framtida vederlag. Att för alla fall uppställa ett ovillkorligt

krav på vederlagsfrihet är emellertid näppeligen påkallat. Hinder synes

sålunda icke böra möta för domstol t. ex. att på grund av avtal örn olycks­

fallsförsäkring utdöma en livränta till den som efter olycksfall blivit inva­

lid eller att bifalla mot en arbetsgivare förd talan på fullgörelse av framtida

pensionsförmåner åt någon som efter slutad anställning äger rätt till pen­

sion. En fullgörelsetalan som avser utgivande av livränta eller pension torde

ehuru vederlag utgått böra likställas med de fall som särskilt nämnts i mo­

tiven till förevarande paragraf, nämligen fullgörelse av underhållsskyldig­

het av familjerättslig natur eller på grund av olycksfall. Framhållas må

ock, att bestämmelsen i 13 § lagen den 10 maj 1929 örn trafikförsäkring å

Kungl. Majda proposition nr 5.

motorfordon uppenbarligen bygger på den förutsättningen att anstalt, som mot vederlag meddelat sådan försäkring, kan förpliktas att i form av liv­ ränta utgiva ersättning till den som skadats i följd av trafik med motor­ fordon. Det hemställes om en jämkning i enlighet med vad här sagts.

14 KAP.

7 §■

Lagrådet:

För tillämpning av de i 1—6 §§ i detta kapitel givna reglerna örn förening av tvistemål torde det av praktiska skäl vara nödvändigt att uppställa såsom förutsättning icke blott att — såsom det i lagtexten heter — samma domstol är behörig utan även att målen väckts vid samma domstol. Att åt bestäm­ melsen i förevarande paragraf skall givas en sådan tolkning lärer jämväl vara avsett. I syfte att undanröja varje möjlighet till tvivel örn den rätta tolkningen hemställer lagrådet örn ett förtydligande av lagtexten.

15 KAP.

1 §•

Lagrådet:

Om överexekutor ställer under skingringsförbud lös egendom, som befin­ ner sig i tredje mans besittning, kan tillika enligt 180 § utsökningslagen förbud meddelas denne att utgiva egendomen. När enligt förslaget sking­ ringsförbud utfärdas av rätten, bör det ock ankomma på rätten att meddela beslut rörande sådant kompletterande förbud att utgiva egendomen varom nu nämnts. Uttryckligt stadgande härom bör inflyta i förslaget, lämpli­ gen såsom ett tredje stycke i denna paragraf.

2

§.

Lagrådet:

Det är icke utslutet att, sedan reseförbud upphört att gälla, nya omstän­ digheter inträffa som giva fog för att sådant förbud ånyo meddelas, såsom exempelvis då ställd säkerhet visat sig sakna värde. Av lagtexten framgår icke fullt klart, om det är avsett att reseförbud skall kunna sålunda med­ delas mer än en gång i samma mål och huru för sådant fall den stadgade tidsbegränsningen för reseförbud skall förstås. Lämpligen bör i sistnämnda hänseende gälla att reseförbud icke får i samma mål räcka under längre tid än sammanlagt tre månader. Lagrådet hemställer örn en förtydligande jämkning av första stycket andra punkten i förevarande paragraf, förslags­ vis så att där utsäges, att reseförbud skall gälla från den dag det delgavs motparten och att reseförbud, ändå att flera beslut därom meddelats i målet, ej må sammanlagt gälla mer än tre månader.

7

§■

Lagrådet:

Icke förfallen del av arrende, hyra eller ränta av fast egendom torde såsom endast en åtföljd till egendomen icke kunna göras till föremål för kvarstad utan stöd av uttrycklig bestämmelse. I utsökningslagen har detta fall också särskilt redovisats med angivande av den speciella form kvarstaden här måste få: överexekutor tillsätter en syssloman att uppbära medlen och låter kungöra den betalningsskyldige förbud att utgiva något till annan än denne. Örn man vill giva även domstol befogenhet att meddela sådan kvar­ stad — och det finnes ju icke någon anledning att i avseende å vad som må läggas under kvarstad göra skillnad mellan rätten och överexekutor — bör således uttrycklig bestämmelse härom lämnas. Det synes vara avsett att, örn rätten beslutar kvarstad som nu nämnts, förordnandet av syssloman skulle såsom en verkställighet av kvarstadsbeslutet tillkomma överexekutor på grund av den hänvisning till utsökningslagen som i 7 § lämnas. Enligt lagrådets uppfattning är det emellertid här icke fråga om en verkställighet i egentlig mening. Såsom ovan antytts får kvarstadsbeslutet i detta spe­ ciella fall sitt uttryck just i att syssloman förordnas; det ena kan ej skiljas från det andra.

I enlighet med vad nu anförts hemställer lagrådet, att beträffande rättens befogenhet i förevarande hänseende upptages en bestämmelse motsvarande stadgandet i 184 § första punkten utsökningslagen.

Är synnerlig fara att fast egendom, som av överexekutor satts under sking- ringsförbud, genom vanvård eller annorledes i större mån försämras, äger enligt 181 § utsökningslagen överexekutor förordna syssloman att om­ händertaga och förvalta egendomen, om borgenären begär det och lämnar förskott till bestridande av nödig kostnad för egendomens förvaltning. En motsvarande befogenhet har icke enligt förslaget tillagts rätten; överexekutor skulle, även när skingringsförbud meddelats av rätten, med stöd av 7 § hava att vid behov förordna syssloman att förvalta egendomen. Icke heller i det­ ta fall innebär emellertid förordnandet enbart en verkställighetsåtgärd. Na­ turligast synes vara att betrakta det som en utbyggnad på skingringsförbudet till ytterligare säkerställande av den med handräckningen åsyftade effekten, och det kan då ifrågasättas huruvida icke en uttrycklig bestämmelse erford­ ras, örn man vill giva överexekutor en befogenhet att sålunda komplettera en av rätten beslutad handräckning. Lagrådet håller emellertid före att, om rätten meddelar skingringsförbud, det lämpligen också hör tillkomma rät­ ten att förordna syssloman. Allrahelst när behov samtidigt yppas att med­ dela skingringsförbud och att tillsätta syssloman, skulle det medföra en mindre tilltalande omgång om prövningen av de båda med varandra nära förbundna frågorna lades hos skilda myndigheter. Det hemställes förty, att en bestämmelse upptages varigenom åt rätten lämnas en befogenhet motsva­ rande den som enligt vad ovan angivits tillkommer överexekutor.

De båda stadganden varom lagrådet nu hemställt torde kunna intagas i 7 §•

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

191

192

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

16 KAP.

2

§•

Justitierådet von Steyern:

Såsom i motiven anföres tillämpas för närvarande vid omröstning till dom

den enkla regeln att, sedan eventuellt föreliggande rättegångsfrågor av­

gjorts, en enda votering äger rum, därvid varje ledamot avger ett votum in­

nehållande de skäl på vilka han grundar sin mening och utmynnande i det

slut målet enligt hans tanke bör få. Örn därvid visar sig att pluralitet före­

ligger för en viss utgång, blir denna gällande som domslut, även om de

ledamöter, som bilda pluraliteten, stödja sig på olika grunder. Samma me­

tod tillämpas enligt den norska civilprocesslagen § 139. Enligt vad som

uttalats inom den danska rättsvetenskapen1 är detsamma förhållandet även

i Danmark (jfr Lov om Rettens Pleje § 216).

Enligt det remitterade förslaget däremot må, då beträffande samma käro­

mål är fråga om flera omständigheter, som var för sig äro av omedelbar

betydelse för rättegången (s. k. omedelbart relevanta rättsfakta), dessa om­

ständigheter efter sakens beskaffenhet uppställas till särskilda omröstningar,

därvid ledamot, som överröstats i en votering, har att deltaga i den eller de

följande. Målet avgöres därefter på grundval av det resultat, som framgått

av omröstningarna om de omedelbart relevanta rättsfakta. Eventuellt kan

därvid ytterligare omröstning erfordras t. ex. i fråga om storleken av det

belopp, som skall utdömas.

En sådan metod kan tydligen leda till att målet får en annan utgång än

som skulle blivit fallet med nuvarande förfaringssätt. Dock torde detta

endast undantagsvis bliva händelsen. Däremot kan det förutses att sär­

skilda omröstningar komma att erfordras i ett betydande antal mål; bland

annat de talrikt förekommande skadeståndsmålen torde giva anledning där­

till. I detta sammanhang må erinras att det — trots lagtextens avfattning —

ej kan vara avsett att domstolarna skulle äga fri valrätt mellan de båda me­

toderna; meningen är tydligen att särskilda omröstningar skola äga rum,

så snart den i paragrafen angivna förutsättningen är för handen.

Ur logisk synpunkt torde den föreslagna omröstningsmetoden vara över­

lägsen den nuvarande; det är onekligen mindre följdriktigt att sammanräk­

na vota, som stödja sig på helt olika grunder. Men det nya förfaringssättet

är förenat med så avsevärda praktiska olämpor, att det kan sättas i fråga

om dessa icke väga tyngre än fördelen av att i det fåtal mål, där utgången

bleve en annan, erhålla ett domslut, som är logiskt oangripligt. Att proce­

duren är mera omständlig, är väl i och för sig ej skäl nog att avvisa för­

slaget. Men föga tilltalande är det, att en domare, som överröstats i en vo­

tering rörande själva saken, måste deltaga i den eller de följande och därige­

nom medverka till att målet får en enligt hans uppfattning oriktig utgång.

1 Munch-Petersen: Den danske Retspleje 2 uppl. I sid. 293.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

193

Förhållandet kan ej jämställas med det, som föreligger då en i en rättegångs­ fråga överröstad domare bär att ingå i prövning av själva målet. Vidare kan befaras att svårigheter ej sällan skola uppkomma vid metodens till- lämpning. Stundom är det vanskligt att avgöra vilka omständigheter som äro omedelbart och vilka medelbart relevanta; endast de förra få göras till föremål för särskilda omröstningar. Ej alltid är det givet huru de särskilda omständigheterna böra närmare bestämmas och avgränsas fran varandra. Ofta möter ej svårighet att finna en logisk ordningsföljd, efter vilken de olika fakta böra uppställas till omröstning; i andra fall kan detta ej ske, och domen kan då bliva olika alltefter den ordning som väljes. Sådana spörsmål, som de nu antydda, möta ej med nuvarande omröstningssätt. Även örn man får hoppas, att efter förslagets genomförande voteringar om voteringssättet ej skola bliva vanliga, lär det ej kunna undgås att åtskillig tid kommer att spillas på diskussioner i dessa skäligen ofruktbara ämnen. För att uppskov vid målens avgörande skall undgås, måste varje ledamot vara på förhand beredd att, alltefter den utgång olika tänkbara omröst­ ningar kunna få, avgiva vota rörande alla i målet föreliggande frågor. Här­ igenom förorsakas ett arbete, som mången gång blir till ingen nytta. En betänklig svaghet hos den föreslagna ordningen är ock, att den är ägnad att framhäva de särskilda tvistepunkterna på bekostnad av översikt och sammanhang.

Uppenbarligen måste i förevarande hänseende ett och samma förfarande tillämpas i alla domstolar, som bestå av flera ledamöter. Den föreslagna metoden tar sikte på förhållandena inom ett kollegium av jurister. I en domstol, där nämnd har säte, synes den på grund av sin tekniskt kompli­ cerade natur avgjort olämplig.

Vid övervägande av dessa omständigheter finner jag den föreslagna be­ stämmelsen icke kunna förordas, i varje fall icke såsom en allmängiltig regel. En möjlighet torde emellertid föreligga att giva bestämmelsen en mera begränsad räckvidd. Detta skulle kunna ske genom att låta förfarandet få tillämpning endast på vissa grupper av frågor, som ehuru de hos oss bruka hänföras till realitetsspörsmålen, dock stå rättegångsfrågorna nära. Hit höra spörsmål huruvida part genom preskription eller eljest förlorat sin rätt till talan och huruvida part är rätt kärande eller svarande i målet. Då det nuvarande omröstningssättet någon gång leder till otillfredsställande resultat, torde det oftast bero på att dylika spörsmål, vilka för tanken fram­ stå som preliminära, indragas i den huvudsakliga voteringen. Då de nu antydda frågorna utan svårighet kunna särskiljas från övriga materiella frågor, bortfaller en del av de anförda betänkligheterna, om stadgandet be­ gränsas till att gälla endast dem.

På grund av vad nu anförts hemställer jag, att tredje punkten i andra stycket utgår eller ersättes med ett stadgande, att särskild omröstning skall hållas angående fråga huruvida part förlorat sin rätt till talan eller huru­ vida part är rätt kärande eller svarande.

Bihang till riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 5.

13

3 §•

Lagrådet:

För att nämndens mening skall gälla mot ordförandens torde enligt gäl­

lande rätt ej vara tillräckligt att nämndemännen ena sig om ett annat dom­

slut än ordförandens. Därjämte fordras att nämndens ledamöter grunda sitt

domslut på samma skäl. Även förslagets ståndpunkt torde få anses vara,

att samtliga nämndemän eller den föreskrivna pluraliteten inom nämnden

måste ena sig örn både skäl och slut, för att nämndens mening skall gälla

gentemot ordförandens. Detta framgår ej klart av första styckets lydelse;

det i lagtexten använda uttrycket »mening» brukas i andra stycket och i 4 §

närmast såsom beteckning för endast domslutet. Lagtexten i första stycket

bör därför förtydligas.

,

6

§.

Lagrådet:

Enligt motiven skola reglerna för omröstning i brottmål gälla, även då

fråga är om att utdöma vite. För att undvika missuppfattning härom torde

vad sålunda är avsett böra uttryckligen stadgas. I tvistemål kan i vissa fall

bliva fråga örn att part eller annan skall tagas i häkte (5 kap. 9 §, 15 kap. 2 §

och 36 kap. 21 §). Även vid omröstning i sådan fråga liksom i fråga om nå­

gons kvarhållande i häkte lära brottmålsreglema böra gälla. Detsamma sy­

nes böra vara fallet, då rätten jämlikt 15 kap. 2 eller 6 § har att besluta i frå­

ga om reseförbud. Vid omröstning örn andra, mindre ingripande handräck-

ningsåtgärder, såsom kvarstad, skingringsförbud, åtgärd som omförmäles i

15 kap. 3 eller 4 § eller hämtning, synas reglerna för omröstning i tvistemål

kunna utan betänklighet användas.

Lagrådet hemställer om jämkning av paragrafen i enlighet med vad nu

anförts.

194

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

17 KAP.

3 §•

Lagrådet:

Såsom exempel på fall då rättegångshinder föreligger, vilket rätten själv­

mant bör beakta, har i motiven till förevarande paragraf nämnts 9 § lagen

den 30 juni 1916 angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik.

En sådan tolkning av nämnda lagrum och likartade preskriptionsregler, vilka

innefatta förlust av talerätt, torde icke kunna upprätthållas, åtminstone icke

sedan högsta domstolen numera (se N. J. A. avd. I 1939 sid. 662) förklarat

att tillämpningen av den i exemplet angivna preskriptionsbestämmelsen är

beroende av invändning från gäldenärens sida.

5 §•

Justitierådet von Steyern:

Vare sig det föreslagna stadgandet i 16 kap. 2 § andra stycket tredje punk­

ten behålles oförändrat eller, på sätt jag hemställt, utgår eller begränsas, be­

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

195

står den möjligheten att ett mål kan få olika utgång allteftersom mellandom enligt andra stycket i förevarande paragraf gives eller ej. Att så kan bliva fallet om ändring ej göres i 16 kap. 2 § beror på att vad enligt sistnämnda lagrum skall bliva föremål för särskilda omröstningar är varje s. k. omedel­ bart relevant rättsfaktum, under det att mellandomen gäller den generella frågan huruvida fullgörelseskyldighet föreligger eller ej. För att undanröja denna möjlighet till olika utgång kunde tänkas en föreskrift att även vid en­ hetlig dom särskild omröstning alltid skulle hållas beträffande frågan om skyldighet att fullgöra, så snart olika meningar yppas därom. Då sådana meningsskiljaktigheter äro utomordentligt vanliga bland annat i det stora antalet skadeståndsmål, skulle emellertid en sådan föreskrift i hög grad tynga förfarandet och kan därför ej förordas.

Den nu berörda möjligheten av olika utgång vid enhetligt avgörande och mellandom torde ej vara av större betydelse. Det kan nämligen antagas, att mellandom endast i ett ringa antal fall kommer att visa sig ändamålsenlig. Möjligheten innebär, att den slutliga domen kan bliva ofördelaktigare för svaranden örn mellandom gives än eljest skulle blivit fallet. Vid sådant för­ hållande torde i andra stycket böra stadgas, att sådan dom, som där avses, ej må givas mot svarandens bestridande.

7 §•

Lagrådet:

Under 3 i första stycket föreskrives, att domen skall angiva parternas yr­ kanden och invändningar samt de omständigheter, varå de grundats, jämte motpartens yttrande däröver. Det praktiska syftet med en sådan föreskrift torde vara, att av domen bör framgå vad som därigenom blivit prövat och avgjort. För att tillgodose detta syfte är en så utförlig redogörelse, som i punkten kräves, i allmänhet ej erforderlig. Tillräckligt är, att domen angiver parternas yrkanden i sak och vad som erfordras för att individualisera dessa, det vill i regel säga de omständigheter, varå yrkandena grundas. Till sådana yrkanden hänföras då tydligen jämväl t. ex. kvittningsyrkanden. Däremot er­ fordras ur den angivna synpunkten icke, att yrkanden av processuell art eller invändningar eller vad som yttras i anledning av yrkanden eller invänd­ ningar redovisas i domen. Om sådant skall upptagas i domen och på vilken plats det då lämpligen bör ske, kan överlåtas åt domstolen att avgöra.

Vad nu förordats skulle medföra en ej oväsentlig lättnad vid domens av­ fattande särskilt för underrätterna. Lagrådet hemställer om jämkning i en­ lighet med vad nu anförts.

9 §•

Lagrådet:

Möter i tvistemål synnerligt hinder mot doms meddelande inom tid, som fastställes i denna paragraf, kan rätten låta med domen anstå så länge som påkallas av hindret. Varje gång denna möjlighet till anstånd begagnas, skall anmälan därom med uppgift örn anledningen till uppskovet göras av under­ rätt till hovrätten och av hovrätt till Kungl. Maj:t. Liknande föreskrifter örn

Kline)!. Maj:ts proposition nr 5.

anmälningsskyldighet återfinnas i motsvarande bestämmelse för brottmål (30 kap. 7 §) och därjämte i 42 kap. 20 §, 45 kap. 14 §, 47 kap. 22 §, 50 kap. 13 och 22 §§, 51 kap. 13 och 22 §§ samt 53 kap. 1 och 22 §§ för sådana fall då huvudförhandling utsättes att hållas efter utgången av viss i dessa para­ grafer angiven tidrymd.

För införande av anmälningsskyldighet i den form som sålunda föreslås synas tillräckligt bärande skäl icke kunna åberopas. Det kan icke vara av­ sett, att varje inkommen anmälan skall föranleda undersökning rörande be­ hovet av anstånd i det särskilda fallet, utan syftet med anordningen måste vara att material skall samlas för att möjliggöra ett ingripande, så snart anled­ ning finnes att antaga att vid någon domstol tillämpas ett uppskovssystem som står i strid mot grunderna för den nya rättegångsordningen. Sådana fall som anmärkts i motiven till 42 kap. 20 § — nämligen då underrätt på grund av anhopning av göromål tvingas att uppskjuta åtgärder som eljest kunnat fö­ retagas inom behörig tid — komma säkerligen utan uttrycklig föreskrift att bringas till hovrättens kännedom i syfte att hovrätten måtte genom förstärk­ ning av underrättens arbetskrafter eller annan åtgärd medverka till att arbetet vid underrätten kan ordnas på ett tillfredsställande sätt. över befarade miss­ bruk av den rörelsefrihet, som på detta område lämnas domstolarna, torde tillräckligt effektiv kontroll kunna vinnas genom enklare anordningar än de här föreslagna, vilka bland några av dem som yttrat sig över förslaget upp­ fattats såsom ett oberättigat misstroende mot domarkårens goda vilja att till- lämpa det nya processförfarandet i den rätta andan. En utväg som därvid erbjuder sig synes vara att låta rätten i en särskild liggare över mål, i vilka uppskov ägt rum, anteckna anledningen till uppskovet. Härutinnan erfor­ derliga föreskrifter synas emellertid icke vara av den natur att de böra få sin plats i rättegångsbalken.

Numera lära i allmänhet domstolarnas sammanträdeslokaler och deras kanslier vara inrymda i samma byggnad. Så är förhållandet i fråga om rådhusrätterna, hovrätterna och ett stort antal häradsrätter. Åtskilliga hä­ radsrätter hava emellertid tingsställe och kansli på olika orter, och nedre justitierevisionen, som utgör kansli för högsta domstolen, är förlagd till an­ nan byggnad än den, där högsta domstolen sammanträder. Även efter det rättegångsreformen trätt i kraft, torde åtskilliga domstolar komma att hava sammanträdeslokal på annan ort än kansliet. Detta kommer alltid att bliva fallet, om vid sammanslagning av tingslag anordningen med flera tings­ ställen (1 kap. 6 §) tillämpas. De i 17 kap. 9 §, 30 kap. 7 § samt 33 kap. 12 och 19 §§ föreslagna stadgandena örn anslag å rättens dörr innebära, att i dylika fall det meddelande eller den handling, varom fråga är, kommer att finnas å tingsstället men ej å kansliet. Det vill synas som om det skulle vara bättre sörjt för att meddelandet eller handlingen blir känd för veder­ börande, örn anslaget i stället skedde å kansliets dörr. Att föreskriva anslag på båda ställena torde vara onödigt. Bestämmelsen i 33 kap. 24 § andra stycket, som innebär att förteckning å stämningsman skall icke blott vara

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

197

tillgänglig å kansliet utan även anslås på tingsstället eller, om flera sådana

finnas, på ett vart av dem, bör däremot behållas oförändrad.

14 §.

Lagrådet:

Av de beslut under rättegången, mot vilka talan skall förås särskilt, skola

enligt förevarande paragraf vissa uppräknade genast gå i verkställighet.

Lämpligen bör till denna grupp av beslut ytterligare hänföras beslut, var­

igenom rätten förordnat, att beviljad förmån av fri rättegång skall upphöra,

eller till biträde förordnat annan än part föreslagit. Det hemställes, att ett

tillägg härom göres i andra punkten av paragrafens andra stycke. Motsva­

rande tillägg bör göras i 30 kap. 12 §.

15 §.

Lagrådet:

1

rättssäkerhetens intresse synes såväl här som i 30 kap. 13 § böra före­

skrivas, att rättelse av dom eller beslut såvitt möjligt skall antecknas jämväl

å utgivna utskrifter.

19 KAP.

1

§

Lagrådet:

Då vad i sista stycket stadgas torde kunna anses innefattat i första styckets

tredje punkt och således är överflödigt, bör sista stycket utgå.

9 och 10 §§.

Lagrådet:

Hänvisningarna till 1 § torde böra ändras till att gälla 1 eller 2 §. Exempel

på en i lag given forumregel, som avviker från 2 §, utgör 328 § sjölagen, så­

vitt fråga är om brott som begåtts ombord på svenskt fartyg i utländsk hamn. 11

11

§•

Lagrådet:

Samma ändring som av lagrådet föreslagits i 10 kap. 20 § torde böra vid­

tagas i förevarande paragraf.

20 KAP.

2

§.

Lagrådet:

Befogenhet att i högre rätt fullfölja talan till den misstänktes förmån bör

uppenbarligen tillkomma icke blott allmän åklagare utan även särskild åkla­

gare såsom t. ex. riksdagens justitieombudsman och riksdagens militieom-

budsman. För att detta skall komma till tydligt uttryck i lagtexten synes

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

andra punkten i första stycket av denna paragraf lämpligen kunna upptagas

såsom ett tredje stycke, därvid ordet »Han» bör ersättas med »Åklagare».

6

§•

Lagrådet:

Enligt vad av motiven framgår skall allmänt åtal jämlikt förevarande para­

graf äga rum, då tillräckliga skäl föreligga, att den misstänkte är straffskyl­

dig för gärningen. Mot den, som på grund av sin sinnesbeskaffenhet icke bör

dömas till ansvar, förutsättes alltså åtal icke skola väckas. Tydligt torde

visserligen vara, att åklagaren kan underlåta att vidtaga åtgärd endast om

det är ställt utom varje tvivel, att frihet från ansvar jämlikt 5 kap. 5 § straff­

lagen föreligger. Eljest måste förundersökning eller åtal fullföljas åtminstone

till dess det genom sådan undersökning, som avses i 6 kap. sinnessjuklagen,

blivit klarlagt, att straff icke kan komma i fråga. Men även med beaktande

härav synes inskränkningen i åtalsplikten beträffande sinnessjuk hava blivit

för omfattande. Understundom kan det nämligen vara av behovet påkallat,

att det blir fastslaget, örn en sinnessjuk har begått ett visst brott eller icke. Är

det uppenbart att den, som misstänkes för brott mot annans personliga säker­

het, är sinnessjuk men icke ådagalagt att han begått brottet, ehuru tillräck­

liga skäl till åtal föreligga, skulle sålunda den sinnessjuke rörande utskriv­

ning från sinnessjukhus enligt 20 § sinnessjuklagen, därest förslaget antages,

bliva underkastad lindrigare regler örn han ej förklarats hava begått brottet

än örn det skett. I andra fall kan det vara av vikt att åtal sker för att befria

en oskyldig från oberättigade misstankar. Med den avfattning, förevarande

paragraf erhållit, torde man knappast kunna räkna med att åklagarna skola,

fastän åtalsplikt ej föreligger, anse sig berättigade att åtala i de fall som här

avses. Det torde därför böra uttryckligen föreskrivas att, där den misstänkte

på grund av sin sinnesbeskaffenhet icke kan fällas till ansvar, åtal må äga

rum, om tillräckliga skäl föreligga att han begått gärningen och åtal av sär­

skild anledning finnes påkallat.

8

§•

Justitieråden Eklund

och

Lawski:

Åklagare är på grund av sin tjänsteplikt skyldig att med tillbörlig skynd­

samhet bedriva förberedande undersökning och väcka åtal. Målsägande är

däremot för brotts angivande eller åtals väckande ej underkastad annan

tidsbegränsning än den som följer av strafflagens bestämmelser om åtals-

preskription. För att tillgodose såväl det allmännas intresse av att ej ge­

nom onödig tidsutdräkt processmaterialet försämras eller straffets verkstäl­

lighet uppskjutes som ock den misstänktes anspråk att inom skälig tid få

visshet huruvida målsäganden ämnar göra sak av brottet, föreslog process­

kommissionen, att korta preklusionstider skulle stadgas för målsägandens

initiativ till brotts beivrande. Dessa preklusionstider skulle vara tre till

antalet och gälla

dels

angivelse av brott, som åklagare endast efter angivelse

må åtala,

dels

väckande av åtal för brott, som endast målsäganden äger

Kanal. Maj:ts proposition nr 5.

199

beivra,

dels ock

väckande av åtal, då åklagare beslutat att ej åtala. Pre-

klusionstiderna föreslogos till sex månader och skulle löpa i de båda förra

fallen från det målsäganden fick kännedom om brottet och gärningsmannen

och i det tredje fallet från det han fick kännedom om åklagarens beslut.

Av de sålunda föreslagna stadgandena har processlagberedningen endast

upptagit det, som avsåg väckande av subsidiärt målsägandeåtal. Att stanna

härvid är tydligen av jämförelsevis ringa värde för genomförande av det

ovan angivna syftet. Örn på grund av svårigheten att konstatera när mals-

äganden fått kännedom om brottet och brottslingen eller av annan orsak

de andra båda preklusionsreglerna anses icke böra införas, torde tillräck­

liga skäl knappast föreligga att stadga en tidsbegränsning endast för det

subsidiära målsägandeåtalet. Endast i undantagsfall kan det tänkas bliva

av någon egentlig betydelse för den, som misstänkes för ett brott, att för an­

givares åtalsrätt finnes stadgad en särskild preklusionstid, räknad från det

angivaren erhållit del av åklagarens beslut att åtal ej skall äga rum. Så

länge den för brottet gällande preskriptionstiden löper, måste den misstänkte

räkna med möjligheten att åklagaren kommer att intaga en annan stånd­

punkt. Och en målsägande, som av en eller annan anledning vill utnyttja

hela preskriptionstiden, har ju endast att dröja tillräckligt länge med sin

angivelse. Å andra sidan måste den föreslagna anordningen i praktiken med­

föra besvär och kostnader som icke stå i rimlig proportion till nyttan. En

följd av bestämmelsen måste nämligen bliva att det kommer att åligga åkla­

gare att i varje fall då en angivelse ej leder till atal icke blott anskaffa be­

vis om att angivaren fått del av åklagarens beslut i anledning av angivelsen

utan även att bevara detta bevismaterial till dess preskriptionstiden för det

angivna brottet utgår. Slutligen må framhallas att, i den mån det ma asyftas

att genom stadgandet förhindra dröjsmål med angivelse, värdet härav ej är

stort; utvecklingen har redan lett därtill, att målsäganden såsom regel ej vill

påtaga sig kostnaden för en rättegång och därför skyndar sig att överlämna

åtalsfrågan åt åklagaren.

Då i 8 § såsom förutsättning för målsägandes subsidiära åtalsrätt fordias

att han skall hava angivit brottet, torde detta delvis sammanhänga med den

föreslagna preklusionsfristen, i det att åklagaren ansetts sakna anledning

att delge sitt beslut med annan målsägande än den som till honom gjort

angivelse. Bortfaller preklusionsregeln, synes kravet på angivelse knappast

motiverat.

I anledning av vad nu anförts hemställes, alt i första stycket av 8 § alle­

nast stadgas, att målsägande ej må väcka åtal för brott, som hör under all­

mänt åtal, med mindre åklagaren beslutat, att sådant åtal ej skall äga rum.

14 §.

Lagrådet:

De skäl lagrådet vid 11 kap. 5 8 i fråga örn tvistemål anfört för en ut­

vidgning av parts skyldighet att infinna sig personligen vid huvudförhand­

ling i hovrätt äga giltighet även beträffande målsägande i brottmål. Iaktta-

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

ges lagrådets hemställan vid nämnda paragraf, ernås genom hänvisningen i förevarande lagrum den erforderliga ändringen såvitt rörer målsägande.

Därest, på sätt lagrådet förordat, 11 kap. 5 § jämkas så, att lagrummet kommer att reglera jämväl när rätten har att ålägga part personlig inställel­ se, lärer av 45 kap. 15 och IG §§ utan vidare framgå att samma normer skola iakttagas av åklagaren då han har att utfärda kallelser till huvudförhandling.

En jämkning av första stycket sista punkten blir erforderlig, örn vad lag­ rådet hemställt under rubriken till 11 kap. iakttages.

21 KAP.

2 §•

Lagrådet:

I överensstämmelse med vad som förordats vid 11 kap. 5 § för tvistemå­ lens del och vid 20 kap. 14 § beträffande målsägande torde såsom allmän regel för den tilltalades inställelse vid huvudförhandling i hovrätt böra gälla att han skall vara personligen tillstädes, om hans närvaro ej kan antagas sakna betydelse för utredningen. Med en sådan regel skulle väl föreskriften om obligatorisk personlig inställelse, då underrätten dömt till straffarbete eller anledning förekommer till ådömande av sådant straff, få mindre be­ tydelse, men den torde dock böra bibehållas.

Liksom erinrats angående 11 kap. 5 § bör jämväl av förevarande paragraf framgå, att rätten har att meddela beslut örn den tilltalades inkallande till personlig inställelse.

4

§•

Lagrådet:

Behörighet att förordna offentlig försvarare för någon, mot vilken åtal väckts, skall uppenbarligen tillkomma den domstol, vid vilken målet hand- lägges. Uppkommer fråga om sådant förordnande, sedan domstolen med­ delat dom eller slutligt beslut i målet men innan tid för fullföljd av talan genom anslutningsvad, revisionsansökan eller besvär gått till ända, synes det vara lämpligare att frågan upptages av den domstol, som meddelat domen eller beslutet, än av den, hos vilken fullföljd av talan i målet kan äga rum. För att säkerställa att en sådan ordning kommer att tillämpas synes det vara erforderligt, att en uttrycklig föreskrift i ämnet upptages i lagen.

8 §•

Lagrådet:

Försvarare, som utses av den misstänkte, har enligt förslaget väsentligen samma ställning som ett rättegångsbiträde i tvistemål. I enlighet härmed har också i 3 § givits samma regel om sådan försvarare, som i 12 kap. 22 § meddelats örn rättegångsbiträde. Offentlig försvarare har en likartad ställning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

201

Vid 12 kap. 22 § har lagrådet hemställt om upptagande av föreskrift

att rättegångshandling, som företagits av parts rättegångsbiträde, skall an­

ses vara av parten godkänd, om han ej genast gör gensaga däremot. I

ansvarsfrågan lärer en dylik regel icke utan vidare kunna tillämpas å för­

svarare. Denne synes nämligen åtminstone i viss utsträckning böra även

mot den misstänkte företräda hans intressen, medan å andra sidan åt ett

av försvararen i ansvarsfrågan gjort medgivande icke torde kunna tiller­

kännas samma verkan som om det gjorts av den misstänkte, även örn denne

icke gjort gensaga däremot. I fråga om enskilt anspråk bör däremot den

av lagrådet beträffande rättegångsbiträde förordade regeln bliva tillämplig,

och detta torde utan särskilt stadgande bliva fallet, om lagrådets nyssberör-

da hemställan iakttages.

22 KAP.

1, 3 och 4 §§.

Lagrådet:

För tvistemålens del upptager förslaget i 14 kap. 1 och 2 §§ den regeln,

att örn någon samtidigt väcker flera käromål mot samma svarande eller om

samtidigt en kärande väcker käromål mot flera svarande eller flera käran­

de mot en eller flera svarande, målen skola handläggas i en rättegång, så­

framt de stödja sig på väsentligen samma grund. Därutöver föreslås i 14

kap. 6 § att mål mellan samma eller olika parter även i annat fall m å

handläggas i en rättegång, om det är till gagn för utredningen. Sistnämnda

stadgande åsyftar, såsom i motiven framhålles, bland annat de fall då käro­

mål, som stödja sig på väsentligen samma grund, ej väckas samtidigt eller

då käromålen icke stödja sig på väsentligen samma grund men dock å lik­

artade grunder. Tillämpningen av 6 § ankommer på rätten, som oberoende

av parts yrkande kan förfara efter ty finnes lämpligt. En allmän förutsätt­

ning för kumulation är enligt 7 §, att samma domstol är behörig för målen

och samma rättegångsform tillämplig. Såsom lagrådet vid sistnämnda pa­

ragraf yttrat, torde jämväl förutsättas, att målen äro anhängiga vid samma

domstol.

I 22 kap. 1, 3 och 4 §§ regleras frågan om kumulation av talan om ansvar

och örn enskilt anspråk i anledning av brott. Av dessa stadgande!! hava

1 och 3 §§ avseende på det vanligaste fallet eller att målsäganden gör gäl­

lande enskilt anspråk mot den tilltalade; i 4 § första stycket åter regleras

det fallet att målsäganden framställer sådant anspråk mot annan än den

tilltalade. Målsägandens talan om enskilt anspråk mot den tilltalade på

grund av brott må enligt 1 § föras i samband med åtal för brottet, och

enligt 3 § äger rätten, örn sådan talan föres i särskilt mål, förordna att

talan skall upptagas till behandling i samband med åtalet. Förutsättning

för sådant förordnande är att målsäganden begär målens sammanslagning

och att rätten finner åtgärden lämplig. Enligt 4 § första stycket må, örn

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

målsägande]! vill mot annan än den tilltalade framställa anspråk på ska­ destånd eller annat dylikt i anledning av brottet, talan handläggas i sam­ band med åtalet. Av den föreslagna lagtexten framgår ej tydligt, huruvida stadgandet är avsett att vara ett parallellstadgande endast till 1 § eller jäm­ väl till 3 §. Är det senare åsyftat, lämnar avfattningen rum för tvekan hu­ ruvida även i detta fall, likasom i 3 §, för sammanslagning av målen ford­ ras yrkande av målsäganden och att rätten finner åtgärden lämplig. Stad­ gandet torde härutöver innefatta en forumregel, varigenom skulle beredas tillfälle att vid brottmåisforum mot annan än den tilltalade framställa an­ språk i anledning av brottet.

Vad först angår kumulation av ansvar stalan och målsägandens enskilda anspråk mot den tilltalade, är intet att erinra mot det i 1 § upptagna hu­ vudstadgandet. Likaledes torde förslagets ståndpunkt vara riktig då i 3 § för sammanförande av en ansvarstalan och ett såsom särskilt mål väckt enskilt anspråk ej uppställas lika tvingande föreskrifter som de, vilka en­ ligt 14 kap. 1 och 2 §§ skola gälla för förening av tvistemål som stödja sig på väsentligen samma grund. Den omständigheten att principiellt olika processformer äro tillämpliga ävensom de praktiska olägenheter som kun­ na föranledas av ett sammanförande utgöra hinder härför. Med hänsyn till dels att mål om enskilt anspråk på grund av brott i och för sig skola hänfö­ ras till tvistemål och dels att målsäganden ansetts kunna hava intresse av att hindra en tillämpning av 29 kap. 6 § andra punkten har i förslaget ansetts nödigt att göra den civila talans införlivande i brottmålet beroende av att målsäganden framställer yrkande därom. Ett sådant betraktelsesätt saknar förvisso ej berättigande, men hänsyn bör ock tagas till att såväl den tillta­ lade som rätten kan hava ett välgrundat intresse av att dubbla rättegångar undvikas. En ur alla synpunkter tillfredsställande lösning synes stå att vinna, om rätten oberoende av parts yrkande erhåller befogenhet att förordna örn målens förening, när skäl därtill äro. Givet är att rätten därvid har att fästa tillbörligt avseende vid parternas önskningar. Vad nu förordas står i överens­ stämmelse med regeln i 14 kap. 6 § om fakultativ förening av tvistemål och med vad som enligt 22 kap. 5 § skall gälla för särskiljande av ansvarstalan och talan om enskilt anspråk.

Vad därefter angår det i 4 § första stycket behandlade fallet, eller att målsäganden vill mot annan än den tilltalade framställa anspråk på ska­ destånd eller annat dylikt i anledning av brott, torde samma regler böra gälla som nyss förordats beträffande målsägandens enskilda anspråk mot den tilltalade. Det förhållandet att en målsägande grundar sin talan icke uteslutande på brottet utan även på någon annan omständighet t. ex. att tredje mannen i egenskap av försäkringsgivare är ersättningsskyldig, bör — såsom förslaget i 4 § första stycket ock innebär — icke utgöra hinder mot kumulation.

Skola, såsom nu förordats, samma regler gälla för all kumulation av ansvarstalan och målsägandens enskilda anspråk, oberoende av örn ansprå­ ket riktas mot den tilltalade eller annan, kan detta enklast ernås genom

Kunpl. Maj:ts proposition nr 5.

203

att 4 § första stycket utgår samt 1 § första punkten och 3 § få en lydelse

som kommer även målsägandens talan mot tredje man att innefattas i

dessa båda stadganden. Vad som i den föreslagna lagtexten utgör hinder

häremot är uttrycket »på grund av brott». Då detta uttryck enligt för­

slagets terminologi lärer innebära ett krav på att anspråket skall grunda

sig uteslutande på brottet, bör det ersättas med den i 4 § första stycket

såsom mera omfattande använda termen »i anledning av brott». En så­

dan ändring skulle ock stå i samklang med lagrådets hemställan vid 10

kap. 8 §. I vad 4 § första stycket innefattar en forumregel torde denna

genom den föreslagna ändringen bliva obehövlig. Även 1 § innefattar näm­

ligen enahanda forumbestämmelse, och denna bleve genom ändringen till­

lämplig på målsägandens anspråk, jämväl såvitt det riktas mot tredje man.

Iakttages lagrådets vid 10 kap. 8 § gjorda hemställan, blir behovet av en

forumbestämmelse för det i 3 § avsedda fallet ock vederbörligen tillgodosett.

23 KAP.

3 §•

Lagrådet:

Det ligger i sakens natur, att ju mera kvalificerad den polismyndighet är,

som handhar förundersökningen, desto mindre anledning föreligger det så­

som regel för åklagaren att övertaga ledningen av denna innan ännu någon

bestämd person framstår såsom med skäl misstänkt. Särskilt med hänsyn

till att förundersökningsarbetet i allmänhet ledes av väl kvalificerade polis­

män i de städer, där åklagare- och polismyndighet ej äro förenade i en hand,

lär det endast i undantagsfall visa sig påkallat att åklagaren ingriper redan

på detta tidiga stadium. Det synes därför böra utmärkas, att åklagarens

skyldighet härtill inträder blott örn det av särskilda skäl finnes påkallat.

9 §•

Lagrådet:

I fråga om skyldigheten att kvarstanna för förhör synes i lagen böra, så­

som en grundregel, i första hand utsägas att ingen, som ej är anhållen eller

häktad, skall vara skyldig att kvarstanna längre än som är för ändamålet

oundgängligen erforderligt. Om man till säkerhet mot missbruk från myn­

dighetens sida vill komplettera denna allmänna regel med detaljföreskrifter,

böra dessa göras mindre stela än de förslaget innehåller. Särskilt må er­

inras, hurusom bestämmelsen att inställelse till nytt förhör ej får påfordras

förrän efter viss tid kan, då den göres undantagslös, bliva till icke obetyd­

ligt men för utredningen. Den kunde tillika alstra benägenhet hos förhörs­

ledaren att utnyttja den i första stycket av 9 § medgivna tiden i vidare mån

än eljest varit påkallat. Den enskildes intresse torde bliva tillbörligen be­

aktat, örn det stadgas att skyldighet att kvarstanna ej må i något fall på­

kallas för längre tid i följd än tolv timmar och att, därest med någon er­