NJA 2017 s. 430

Domstols skyldighet att utreda frågor om talerätt i familjerättsliga tvistemål där förlikning om saken inte är tillåten. Även fråga om betydelsen av uppgifter i folkbokföringsregistret i mål av detta slag

Linköpings tingsrätt

Z.D. ansökte vid Linköpings tingsrätt om dom på äktenskapsskillnad mellan henne och A.S. Av ingivet personbevis framgick att parterna saknade gemensamma barn under 18 år men att Z.D. hade två barn, M.T., född år 2008, och F.T., född år 2009. Eftersom A.S. saknade känt hemvist och det inte gick att klarlägga var han uppehöll sig förordnade tingsrätten god man för honom. Den gode mannen uppgav efter kontakt med A.S. att denne bestred yrkandet om äktenskapsskillnad. Tingsrätten förordnade härefter om betänketid.

I målet inkom senare en inlaga från A.T. I inlagan gjordes gällande att A.S:s rätta namn var A.T. och att denne var far till barnen M. och F. A.T. yrkade att tingsrätten skulle förordna om gemensam vårdnad om de båda barnen för Z.D. och honom. I andra hand framställde han yrkande om umgänge. Efter föreläggande av tingsrätten kom A.T. in med viss utredning till styrkande av sina påståenden.

Z.D. bestred A.T:s yrkande om gemensam vårdnad men medgav visst umgänge. Hon bekräftade att A.S:s riktiga namn var A.T. och att han var far till de båda barnen.

A.T. ansökte om rättshjälp.

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Jim Karlsson) anförde i beslut den 27 maj 2016 följande.

Skäl

Z.D. har väckt talan mot A.S., som således är svarande i målet. Av ett nyligen inhämtat personbevis, daterat den 24 maj 2016, framgår att Z.D. och A.S. ingick äktenskap den 12 mars 2013. Vidare framgår av personbeviset att Z.D. och A.S. saknar gemensamma barn under 18 år, men att Z.D. har två barn, M., född år 2008 och F., född år 2009, om vilka hon har ensam vårdnad.

Tingsrätten finner att det varken genom den av A.T. förebringade utredningen eller det faktum att Z.D. vidgått att A.S. rätteligen heter A.T. och är fader till hennes barn, är visat att det föreligger identitet mellan A.T. och A.S. eller att han är fader till barnen M. och F. Mot bakgrund härav ska svaranden i form av A.T. jämte hans yrkanden om vårdnad och umgänge avvisas.

Mot bakgrund av att tingsrätten avvisat A.T. som part jämte hans yrkanden om vårdnad och umgänge föreligger inte tillräckliga skäl att bevilja honom rättshjälp i saken, varför hans ansökan härom ska lämnas utan bifall.

Beslut

Tingsrätten avvisar A.T. som part i målet och hans yrkanden om vårdnad och umgänge beträffande barnen M. och F.

Tingsrätten lämnar A.T:s ansökan om rättshjälp utan bifall.

Göta hovrätt

A.T. överklagade i Göta hovrätt och yrkade att hovrätten skulle dels undanröja tingsrättens beslut att avvisa honom som part och visa ärendet åter till tingsrätten, dels bifalla hans rättshjälpsansökan.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Linda Hallstedt samt hovrättsråden Lena Bång, referent, och Daniel Holmberg) anförde i beslut den 14 oktober 2016 följande.

Hovrättens skäl för beslutet

Målet vid tingsrätten avsåg äktenskapsskillnad. I ett sådant mål får domstolen enligt 14 kap. 5 § ÄktB pröva även frågor om bl.a. underhållsbidrag, vårdnad om barn, barns boende och umgänge med barn. Har talan om äktenskapsskillnad väl väckts kan ena maken - eller båda - aktualisera en följdfråga vars lösning inte påkallats redan i den ansökan varigenom talan anhängiggjordes. En förutsättning för detta är att det är någon av makarna eller båda som för in frågorna i målet. I mål om äktenskapsskillnad fordras därför regelmässigt personbevis eller annan utredning som styrker att parterna är gifta med varandra och när fråga är om vårdnad m.m. som handläggs i målet att de också är föräldrar till barnen. Av de i tingsrätten företedda personbevisen framgår inte att A.T. är gift med Z.D. Det framgår inte heller att han är far till hennes barn. Även om en uppgift om civilstånd m.m. i folkbokföringen inte konstituerar något rättsförhållande förutsätts uppgiften motsvara det verkliga förhållandet. Är anteckningen felaktig ligger det närmast tillhands att den i första hand rättas på administrativ väg, jfr RH 1996:91 och RH 1999:12, eftersom en prövning av statusfrågan som en preliminärfråga inom ramen för det mål där den kommit upp inte vinner rättskraft.

Hovrätten delar tingsrättens bedömning att det varken av den utredning som A.T. förebringat eller av vad som i övrigt framkommit i målet är visat att det föreligger identitet mellan honom och A.S. Han har därmed inte heller visat att han har talerätt i målet om äktenskapsskillnad och det har därför varit rätt att avvisa honom som part. Vid sådant förhållande har han - inom ramen för målet om äktenskapsskillnad - inte heller kunnat föra talan om vårdnad om barnen m.m. Tingsrättens avvisningsbeslut ska således fastställas.

Hovrätten gör ingen annan bedömning än tingsrätten i fråga om ansökan om rättshjälp.

Beslut

Hovrätten fastställer tingsrättens beslut.

Högsta domstolen

A.T. överklagade hovrättens beslut och yrkade att HD skulle återförvisa målet till tingsrätten och bevilja honom rättshjälp.

Betänkande

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Annika Rygart Kjellander, föreslog i betänkande följande beslut.

Domskäl

Skäl

Bakgrund och frågorna i målet

1-3. Under dessa punkter ges en redogörelse för målets handläggning och domstolarnas beslut.

4.

Detta aktualiserar två principiella frågor, dels hur långt domstolens utredningsskyldighet sträcker sig beträffande frågor om talerätt i familjerättsliga tvistemål där förlikning om saken inte är tillåten, dels vilken rättslig betydelse en uppgift i folkbokföringsregistret om äktenskap och föräldraskap ska ha för frågan om talerätt föreligger när det påstås att den registrerade uppgiften är felaktig.

Den rättsliga regleringen

5.

Av 5 kap. ÄktB framgår att talan om äktenskapsskillnad får föras endast av makarna själva. Enligt 6 kap. 5 § första och tredje stycket och 15 a § första stycket FB är det barnets föräldrar som får föra talan i frågor om vårdnad om barn och umgänge med barn. Bestämmelserna anger alltså vilka som har rätt och skyldighet att vara parter i en rättegång rörande den ifrågavarande saken, dvs. vilka som är taleberättigade (jfr t.ex. Per Olof Ekelöf m.fl., Rättegång Andra häftet, 9 uppl. 2015, s. 56 f.). Enligt 14 kap. 5 § första stycket ÄktB får domstolen i mål om äktenskapsskillnad pröva frågor om bland annat vårdnad om barn och umgänge med barn.

6.

Enligt 34 kap. 1 § RB ska fråga om hinder för målets upptagande prövas av rätten, så snart det finns anledning till det och rättegångshinder ska av rätten självmant beaktas, om inte annat är stadgat. Det innebär att rättegångshinder som huvudregel är tvingande och att avvisning ska ske oberoende av om någon processinvändning sker. Bristande talerätt är ett sådant tvingande processhinder som ska beaktas självmant av rätten i de fall där talerätt krävs. (Se t.ex. Per Olof Ekelöf m.fl., Rättegång Andra häftet, 9 uppl. 2015, s. 17 f. och 56, Peter Fitger m.fl., Rättegångsbalken, oktober 2016, Zeteo, kommentaren till 13 kap. under ”Inledning: Prövningen av talerättsfrågor” och Per Henrik Lindblom, Processhinder, 1974, s. 171.)

7.

I familjerättsliga mål där förlikning om saken inte är tillåten är det förhållandet att käranden eller svaranden saknar talerätt ett tvingande processhinder. I sådana mål ska domstolen, till skillnad från vad som gäller i ordinära tvistemål där förlikning om saken är tillåten, alltid göra en särskild prövning av kärandens och svarandens rätt att föra talan rörande den ifrågavarande saken. Skälet till detta är att en dom i ett sådant mål äger rättskraft mot en större krets av personer än de som uppträder som parter i målet och att det också finns ett allmänt intresse av en materiellt riktig utgång i målet. Det är väsentligen samma skäl som medför att själva saken ska prövas självmant av rätten och att parterna inte disponerar över frågorna i målet. (Se t.ex. Peter Fitger m.fl., Rättegångsbalken, oktober 2016, Zeteo, kommentaren till 13 kap. under ”Inledning: Talerätten i indispositiva tvistemål” respektive ”Inledning: Allmänt om talerätten”, och Robert Nordh, Rättegångshinder, 2008, s. 111 f. och 154.) Ett påstående om att vara taleberättigad är därför i allmänhet inte tillräckligt utan domstolen måste göra en prövning av frågan om talerätt föreligger. Detsamma gäller motpartens vidgående av att talerätt föreligger. Rätten ska med hänsyn till omständigheterna pröva vilken bevisverkan ett sådant vidgående har (se 35 kap. 3 § andra stycket RB).

8.

Enligt 42 kap. 8 § andra stycket RB ska rätten, allt efter målets beskaffenhet, vid förberedelsen verka för att tvistefrågorna blir klarlagda och att parterna anger allt som de vill åberopa i målet. Domstolen kan alltså vara skyldig att genom materiell processledning berika processmaterialet. Av bestämmelsen följer att målets beskaffenhet, t.ex. om målet är sådant att förlikning om saken är tillåten eller inte, är av avgörande betydelse för processledningens omfattning.

9.

I tvistemål där förlikning om saken inte är tillåten får rätten självmant inhämta bevisning och grunda sitt avgörande på rättsfakta som inte har åberopats (se 35 kap. 6 §, jfr 17 kap. 3 § RB). Rätten har alltså ett större ansvar för utredningen än i de tvistemål där förlikning om saken är tillåten.

10.

Rättens utredningsskyldighet i fråga om rättegångshinder är beroende av huruvida det rör sig om ett tvingande eller dispositivt hinder. När det gäller dispositiva processhinder saknas i allmänhet anledning för domstolen att självmant verka för att utredningen kompletteras (jfr 17 kap. 3 § RB). Beträffande tvingande processhinder har däremot domstolen att självmant verka för att utredningen kompletteras när så behövs. Hur långt utredningsskyldigheten sträcker sig beror på vilken typ av mål det är fråga om och syftet med inskränkningen i parternas dispositionsfrihet samt vilken typ av rättegångshinder det är fråga om. (Jfr t.ex. NJA II 1943 s. 450, SOU 1982:26 s. 129 f., Peter Fitger m.fl., Rättegångsbalken, oktober 2016, Zeteo, kommentaren till 34 kap. 1 §, och Robert Nordh, Rättegångshinder, 2008, s. 150 och 154.)

11.

För mål om vårdnad om barn, barns boende och umgänge med barn är det i 6 kap. 19 § första stycket FB särskilt föreskrivet att rätten ska sörja för en tillbörlig utredning. Detta gäller såväl målet i sak som frågan om vem som är taleberättigad. Med hänsyn till bland annat barnets intresse av att målet får en riktig utgång får domstolens utredningsskyldighet anses vara långtgående.

12.

Det finns inte något hinder mot att domstolen ger parterna ett förstahandsansvar för utredningen genom att förelägga part att komma in med utredning i frågan om talerätt. Om parterna inte tar fram tillräcklig utredning åligger det domstolen att självmant komplettera den. Domstolen har alltså det slutliga ansvaret för att en fråga om talerätt blir tillbörligt utredd. (Jfr SOU 1982:26 s. 129 f., prop. 1986/87:89 s. 108 och 196, och Peter Fitger m.fl., Rättegångsbalken, oktober 2016, Zeteo, kommentaren till 42 kap. 8 § andra stycket.) Om domstolen inhämtar utredning ska parterna givetvis få del av denna.

13.

Talerättsprövningen i ett familjerättsligt mål sker normalt genom att domstolen kontrollerar uppgifterna i folkbokföringen genom att själv inhämta eller genom att förelägga part om att komma in med personbevis utvisande vilka uppgifter som finns registrerade i folkbokföringsregistret. Domstolen bör i allmänhet kunna utgå från att en uppgift i folkbokföringen överensstämmer med de verkliga förhållandena. Om det kommer fram omständigheter som gör att en uppgifts riktighet kan sättas i fråga måste dock en materiell prövning göras. Vilket bevisvärde en registeruppgift av ifrågavarande slag ska anses ha låter sig inte bestämmas på ett för alla fall lika sätt. Fråga är om ett bevisfaktum vars värde beror på den situation det handlar om. (Jfr NJA 2008 s. 796.)

14.

Det åligger domstolen att se till att hindersfrågan ägnas den tid och omsorg som den i varje enskilt fall kräver och att en ändamålsenlig handläggningsform används för klarläggande av frågan om hinder föreligger. Under förberedelsen i tvistemål kan en fråga om rättegångshinder enligt bestämmelsen i 42 kap. 8 § tredje stycket och 12 § RB bli föremål för ett särskilt sammanträde för muntlig förberedelse. Domstolen får visserligen enligt 42 kap. 18 § första stycket 1 RB avgöra ett tvistemål genom avvisning på grund av rättegångshinder utan att hålla huvudförhandling. Det kan dock i undantagsfall vara lämpligt att hålla en sådan huvudförhandling enbart rörande en hindersfråga (se 42 kap. 20 § första stycket RB). Så bör ske när parterna åberopar muntlig bevisning i frågan om rättegångshinder föreligger eller om rätten finner det nödvändigt att sådan bevisning tas upp.

Bedömningen i detta fall

15.

Tingsrätten förelade A.T. att komma in med utredning som visade att det fanns identitet mellan A.S. och A.T. och att han var far till barnen. Som ovan har framhållits (p. 12) finns inte något hinder mot att domstolen på det sättet förelägger någon att komma in med utredning i ett visst avseende. Det får dock inte till följd att ansvaret för utredningen flyttas över till den som föreläggandet riktas mot. Den utredning som A.T. kom in med i anledning av föreläggandet och vad han i övrigt hade anfört samt Z.D:s inställning i frågan om A.T:s talerätt, borde ha föranlett tingsrätten att försöka klarlägga frågan ytterligare. Detta hade i det här fallet lämpligen kunnat ske dels genom att försöka inhämta ytterligare skriftlig utredning från folkbokföringsregistret, dels genom att kalla till en muntlig förhandling för att utreda frågan om talerätten ytterligare och eventuellt ta upp muntlig bevisning i frågan i form av förhör med de berörda och även med den gode mannen. Hovrätten har utan att närmare utreda frågan om talerätten instämt i tingsrättens bedömning.

16.

Hovrätten och tingsrätten har alltså inte fullgjort den utredningsskyldighet som åvilar en domstol som ska ta ställning till en fråga om talerätt i ett mål om vårdnad om barn och umgänge med barn. Underlåtenheten utgör ett rättegångsfel som kan antas ha inverkat på målets utgång (jfr NJA 2001 s. 731 och NJA 2004 s. 561). Felet kan inte utan väsentlig olägenhet avhjälpas i HD. I HD har utredningen kompletterats i frågan om A.T. har talerätt i frågor om vårdnad och umgänge beträffande M.T. och F.T. Frågan om A.T:s talerätt bör lämpligen utredas närmare och avgöras av tingsrätten. Hovrättens och tingsrättens beslut om avvisning bör därför med stöd av 55 kap. 15 § andra stycket och 51 kap. 28 § RB undanröjas och målet visas åter till tingsrätten för fortsatt behandling.

Domslut

HD:s avgörande

Se HD:s beslut

Domskäl

HD (justitieråden Stefan Lindskog, Ann-Christine Lindeblad, Sten Andersson, referent, Stefan Johansson och Petter Asp) meddelade den 8 juni 2017 följande slutliga beslut.

Skäl

Frågorna i målet

1.

Målet gäller hur långt en domstols skyldighet att utreda frågor om talerätt sträcker sig i familjerättsliga tvistemål där förlikning om saken inte är tillåten. Det aktualiserar också frågan vilken betydelse som ska tillmätas uppgifter i folkbokföringsregistret i mål av det slaget.

Bakgrund

2.

Z.D. beviljades år 2012 uppehållstillstånd i Sverige. Samma år folkbokfördes hon här, tillsammans med sina två barn M.T. och F.T., födda år 2008 respektive 2009. Hon uppgav i folkbokföringsärendet att hon var född i Afghanistan, att hon hade varit gift med barnens far, att denne hette A.T. och att han hade avlidit år 2010. Enligt uppgifter i folkbokföringsregistret gifte hon sig den 12 mars 2013 med A.S.

3.

År 2015 ansökte Z.D. om att tingsrätten skulle döma till äktenskapsskillnad mellan henne och A.S. Tillsammans med ansökan ingavs utdrag ur folkbokföringsregistret avseende Z.D. och hennes barn. Av utdraget framgick att Z.D. och A.S. inte hade några gemensamma barn under 18 år. Det gick inte att av utdraget utläsa vem som var barnens far.

4.

I äktenskapsskillnadsmålet anmälde sig advokaten J.S. som ombud för A.S. J.S. uppgav att A.S:s rätta identitet var A.T. och att denne var far till Z.D:s barn. J.S:s huvudman (i fortsättningen benämnd A.T.) framställde yrkanden om vårdnad och umgänge rörande barnen och begärde att tingsrätten skulle kalla till muntlig förberedelse i målet. A.T. ansökte också om rättshjälp.

5.

Tingsrätten förelade A.T. att komplettera med utredning som visade dels att det fanns identitet mellan honom och A.S., dels att han var far till barnen. A.T. gav in vissa iranska identitetshandlingar och ett beslut från Migrationsverket. Av beslutet, som var föranlett av en ansökan om uppehållstillstånd från A.S. men ställt till A.T., framgår att verket under handläggningen av ärendet hade funnit det sannolikt att A.S. och A.T. var en och samma person. Av beslutet framgår också att de skäl som sökanden hade angett för att få uppehållstillstånd främst var hans anknytning till Z.D. och barnen. Beslutet innebar att ansökan om uppehållstillstånd avslogs.

6.

Z.D. bekräftade i äktenskapsskillnadsmålet att A.S:s riktiga namn var A.T. och att denne var far till barnen. Hon medgav också visst umgänge.

7.

Tingsrätten avvisade A.T. som part i målet liksom hans yrkanden om vårdnad och umgänge. Tingsrätten lämnade också ansökan om rättshjälp utan bifall. Skälen för avvisningsbeslutet var att det inte var visat att det förelåg identitet mellan A.S. och A.T. eller att A.T. var far till barnen. Därefter meddelade tingsrätten dom på äktenskapsskillnad mellan Z.D. och A.S. Domen har vunnit laga kraft.

8.

A.T. yrkade i hovrätten att tingsrättens avvisningsbeslut skulle undanröjas och målet återförvisas till tingsrätten samt att hovrätten skulle bifalla hans ansökan om rättshjälp. Hovrätten har fastställt tingsrättens beslut.

9.

HD har inhämtat ytterligare uppgifter om Z.D:s och de båda barnens folkbokföring. Enligt dessa uppgifter innehåller folkbokföringsregistret, såvitt gäller båda barnen, anteckningen ”Fader Personnummer 900000-0000 Namn T.A.”

Allmänt om talerätt

10.

Med talerätt (eller processuell saklegitimation) brukar avses behörigheten att vara part i en rättegång rörande den ifrågavarande saken. I den mån talerätt krävs utgör den en tvingande processförutsättning. Om en part saknar nödvändig talerätt, är detta därför hinder mot att ta upp målet till prövning (rättegångshinder) och ska föranleda att talan avvisas. (Se t.ex. Per Olof Ekelöf m.fl., Rättegång Andra häftet, 9 uppl. 2015, s. 17 f. och 56, Peter Fitger m.fl., Rättegångsbalken, oktober 2016, Zeteo, kommentaren till 13 kap. under ”Inledning” och rubriken ”Talerätt” och Per Henrik Lindblom, Processhinder, 1974, s. 171.)

11.

Enligt 34 kap. 1 § RB ska rätten, om inte annat är stadgat, självmant beakta om det föreligger rättegångshinder. Det innebär att en fråga om rättegångshinder som huvudregel är indispositiv och att rätten har en skyldighet att självmant verka för att utredningen kompletteras när så krävs. Hur långt utredningsskyldigheten sträcker sig beror på vilken typ av mål det är fråga om, vilket slag av rättegångshinder som aktualiseras och syftet med inskränkningen i parternas dispositionsfrihet. (Jfr t.ex. NJA II 1943 s. 450, SOU 1982:26 s. 129 f., Peter Fitger m.fl., Rättegångsbalken, oktober 2016, Zeteo, kommentaren till 34 kap. 1 §, och Robert Nordh, Rättegångshinder, 2008, s. 154.)

12.

Det finns inte något hinder mot att domstolen ger parterna ett förstahandsansvar för utredningen genom att förelägga en part att komma in med utredning i frågan om talerätt. Om den förelagda parten inte tar fram tillräcklig utredning, åligger det dock domstolen att självmant komplettera den. Domstolen har alltså det slutliga ansvaret för att en fråga om talerätt blir tillbörligt utredd. (Jfr SOU 1982:26 s. 129 f. samt prop. 1986/87:89 s. 108 och 196.)

Talerätt i mål om vårdnad och umgänge

13.

Bestämmelser om vem eller vilka som har talerätt finns i bl.a. den familjerättsliga lagstiftningen. Så framgår det t.ex. av 5 kap. ÄktB att talan om äktenskapsskillnad får föras endast av makarna själva. Vad gäller frågor om vårdnad om och umgänge med barn följer av 6 kap. FB att endast barnets föräldrar - och, i vissa fall, socialnämnden eller en särskilt förordnad vårdnadshavare - får föra talan i dessa frågor (se närmare 6 kap. 4, 5, 7-8 a, 10 b och 15 a §§ FB).

14.

Lagen reglerar inte särskilt den situationen då det är oklart vem som är barnets far. För att en man ska ha talerätt i ett vårdnads- eller umgängesmål får emellertid förutsättas att han är att anse som barnets far enligt bestämmelserna i 1 kap. FB eller lagen (1985:367) om internationella faderskapsfrågor.

15.

I mål om vårdnad och umgänge åligger det, enligt 6 kap. 19 § första stycket FB, rätten att sörja för tillbörlig utredning. Bestämmelsen är tillämplig även i frågor om talerätt. Särskilt med hänsyn till barnets intresse av att målet får en riktig utgång får rättens utredningsskyldighet anses vara långtgående.

Hur talan om vårdnad och umgänge tas upp

16.

I de fall då en fråga om vårdnad eller umgänge ska prövas av domstol, ska den - med vissa här inte aktuella undantag - handläggas i den för tvistemål stadgade ordningen. Ett yrkande om vårdnad eller umgänge ska därför, som huvudregel, tas upp efter ansökan om stämning. När föräldrarna är ense, kan frågan också inledas genom en gemensam ansökan. (Se 6 kap. 17 § andra stycket FB.) Härutöver kan en fråga om vårdnad eller umgänge tas upp i ett mål om äktenskapsskillnad (se 14 kap. 5 § ÄktB). Det ligger i sakens natur att, i sistnämnda fall, frågan kan väckas endast av den som är part i äktenskapsskillnadsmålet, dvs. någon av makarna (jfr Lars Tottie och Örjan Teleman, Äktenskapsbalken. En kommentar, 2 uppl. 2010, s. 446).

Betydelsen av folkbokföringsuppgifter

17.

Enligt 1 § folkbokföringslagen (1991:481) innebär folkbokföring dels fastställande av en persons bosättning, dels registrering av uppgifter om identitet, familj och vissa andra förhållanden. I folkbokföringsregistret registreras därför bl.a. uppgifter om civilstånd och vissa släktskap. Som en följd av detta är det naturligt att folkbokföringsuppgifter regelmässigt utgör en viktig del av underlaget vid en domstols prövning av frågor om talerätt i familjerättsliga mål.

18.

Det väcker frågan om vilken vikt folkbokföringsuppgifter har vid en sådan prövning. Att uppgifter om t.ex. civilstånd och släktskap får visst genomslag vid olika myndighetsprövningar är självklart. Så kan t.ex. den hindersprövning som Skatteverket ska göra enligt 3 kap. ÄktB vanligen baseras på vad som finns angivet i folkbokföringen. I allmänhet bör också en domstol i ett äktenskapsskillnadsmål kunna godta en folkbokföringsuppgift om att två namngivna personer är gifta med varandra.

19.

Registreringen av uppgifter om identitet, civilstånd och släktskap har emellertid ingen konstituerande innebörd. Det är alltså inte vad som finns angivet i folkbokföringen som avgör vare sig vilket civilstånd en person har eller vilka hans eller hennes föräldrar ska anses vara. Uppgifterna kan däremot ha en viss presumtionsverkan. Hur stark denna är beror av omständigheterna i det enskilda fallet. Ger omständigheterna anledning till tvivel angående uppgifternas riktighet, måste domstolen själv ta ställning till om uppgifterna är riktiga. (Jfr NJA 2008 s. 796 angående verkan av registrering i aktiebolagsregistret.)

Särskilt om bestämmande av faderskap

20.

Det sagda innebär att en anteckning i folkbokföringen om vem som är far till ett barn inte är liktydigt med ett bestämmande av faderskapet. Avgörande för vem som ska anses som far är i stället vem som pekas ut som sådan enligt tillämpliga bestämmelser (1 kap. FB respektive lagen, 1985:367, om internationella faderskapsfrågor). En domstol eller annan myndighet har emellertid anledning att utgå från att en registrering av ett faderskap i folkbokföringen grundas på en bedömning av att de i lag angivna förutsättningarna för faderskap är för handen (jfr HFD 2012 ref. 31, där Högsta förvaltningsdomstolen fann att ett påstått faderskap inte uppfyllde de i föräldrabalken och 1985 års lag angivna förutsättningarna och därför inte kunde registreras i folkbokföringen).

21.

Av 1 kap. 1 § FB följer att det normalt inte behövs någon särskild fastställelse av faderskap när modern vid barnets födelse är gift med en man; i denna situation presumeras mannen vara barnets far. I andra fall fastställs faderskapet genom bekräftelse eller dom (se närmare 1 kap. 3-5 §§). Socialnämnden är då, enligt 2 kap. FB, skyldig att medverka vid fastställande av faderskap.

22.

I internationella förhållanden gäller, enligt 2 § i 1985 års lag, att en man som är eller har varit gift med barnets mor ska anses som barnets far, när detta följer av lagen i den stat där barnet vid födelsen fick hemvist eller, om inte någon ska anses som barnets far enligt den lagen, när det följer av lagen i en stat där barnet vid födelsen blev medborgare. Om det står klart att det med stöd av denna bestämmelse går att peka ut en viss man som far till barnet, behövs inget särskilt fastläggande av faderskapet enligt bestämmelserna i 1 kap. FB. Frågan kommer i stället upp i samband med folkbokföring av den som har invandrat till Sverige. Det ankommer då på Skatteverket att ta ställning till frågan om faderskap och att, om faderskapspresumtionen i 2 § i 1985 års lag kan tillämpas, registrera faderskapet i folkbokföringen. (Se prop. 1984/85:124 s. 21 och 42.) Om Skatteverket bedömer att någon far inte kan registreras, ska verket underrätta socialnämnden i den kommun där barnet har folkbokförts (se 7 § förordningen, 2001:589, om behandling av personuppgifter i Skatteverkets folkbokföringsverksamhet). Nämnden kan då ha anledning att överväga om det bör inledas en faderskapsutredning enligt 2 kap. FB.

23.

Om Skatteverket vid folkbokföring av ett till Sverige inflyttat barn antecknar att en viss person är barnets far och denna anteckning grundas på Skatteverkets bedömning att det föreligger en sådan faderskapspresumtion som avses i 2 § i 1985 års lag, bör anteckningen alltså normalt äga vitsord.

24.

Vad som nu har sagts innebär att en domstol i allmänhet kan utgå från att vad som är registrerat i folkbokföringsdatabasen om faderskap är riktigt. Om det påstås att folkbokföringen inte är riktig eller det annars kommer fram omständigheter som gör att folkbokföringens riktighet kan sättas i fråga, måste emellertid en närmare prövning göras. Det åligger då rätten att överväga om den tillgängliga utredningen behöver och kan kompletteras och, om så är fallet, vidta nödvändiga åtgärder (jfr p. 12).

Bedömningen i detta fall

25.

En förutsättning för att A.T. ska ha talerätt i fråga om vårdnad om och umgänge med M.T. och F.T. är att han är deras far (jfr p. 13). För att hans talan ska kunna tas upp i äktenskapsskillnadsmålet fordras dessutom att han är part i det målet, dvs. att han är identisk med A.S. (jfr p. 16).

26.

Vad gäller den första frågan - huruvida A.T. är far till barnen - gav varken det material som tingsrätten hade tillgång till eller de uppgifter som A.T. inledningsvis lämnade något egentligt stöd för hans påståenden. Tingsrätten hade därför fog för att, på sätt som skedde, förelägga honom att komma in med ytterligare utredning i frågan. Den utredning som han kom in med undanröjde inte oklarheterna i målet. Omständigheterna, däribland Z.D:s inställning i frågan, gav dock anledning att räkna med att hans uppgifter kunde vara riktiga. Med hänsyn till målets karaktär ålåg det tingsrätten att överväga om den själv kunde komplettera utredningen.

27.

I den andra frågan - identiteten mellan A.T. och A.S. - fanns det från början inget som helst stöd för A.T:s uppgifter. Det var därför även i denna del riktigt av tingsrätten att infordra ytterligare uppgifter från A.T. Även efter det att denne hade gett in ytterligare material stod osäkerheten i frågan kvar. Materialet, tillsammans med Z.D:s inställning, gav emellertid visst stöd för A.T:s påståenden. Också i denna fråga hade därför tingsrätten anledning att överväga om den hade möjlighet att själv komplettera utredningen.

28.

I det här fallet hade tingsrätten kunnat exempelvis hämta in ytterligare utredning från Skatteverket eller kalla till en förberedande förhandling där ytterligare frågor ställdes till parterna. Det framstår inte som uteslutet att utredningsåtgärder av detta slag hade kunnat bekräfta A.T:s påståenden. Tingsrätten borde följaktligen ha vidtagit ytterligare åtgärder.

29.

Vad särskilt gäller frågan om faderskap är det visserligen möjligt att rätten, om den hade kommit till slutsatsen att A.T. är barnens far, även hade tvingats konstatera att förutsättningarna i 1 kap. FB och 1985 års lag för att anse honom som far (faderskapspresumtion, bekräftelse eller dom) inte var för handen och att han som en följd av detta ändå inte hade talerätt i fråga om vårdnad och umgänge. I den situationen hade det emellertid funnits anledning för rätten att fästa parternas uppmärksamhet på att det är möjligt att få faderskapet fastställt genom bekräftelse (jfr 1 kap. 3 § FB).

30.

Tingsrätten kan alltså inte anses ha fullgjort den utredningsskyldighet som åvilat den. Detta utgör ett rättegångsfel och kan i detta fall antas ha inverkat på målets utgång (jfr NJA 2001 s. 731 och NJA 2004 s. 561). Felet har inte avhjälpts i hovrätten.

31.

I HD har framkommit ytterligare uppgifter, bl.a. att det i folkbokföringsregistret är antecknat att barnens far heter ”A.T.”. Det är emellertid oklart vilka ställningstaganden som Skatteverket gjorde när denna anteckning tillkom. Det är också oklart om den A.T. som för talan i målet är identisk med den ”A.T.” som är antecknad som barnens far. Utredningen ger inte heller något säkert svar på frågan om A.T. och A.S. är en och samma person. Den kompletterande utredning som behöver inhämtas i dessa delar bör lämpligen tas in och prövas av tingsrätten.

32.

Tingsrättens och hovrättens beslut om avvisning bör mot den angivna bakgrunden undanröjas och målet visas åter till tingsrätten för fortsatt behandling.

Frågan om rättshjälp

33.

A.T. ansökte vid tingsrätten om rättshjälp i angelägenhet rörande vårdnad m.m. Det är visserligen fortfarande inte klart om han har rätt att föra talan i saken. Mot bakgrund av att frågan om talerätt nu på nytt ska tas upp i tingsrätten och då saken gäller vårdnad och umgänge avseende två i Sverige bosatta barn, är det emellertid rimligt att staten bidrar till hans kostnader. Eftersom även övriga förutsättningar för rättshjälp är uppfyllda ska hans ansökan bifallas.

Domslut

HD:s avgörande

HD undanröjer hovrättens och tingsrättens beslut, såvitt avser avvisningen av A.T. som part i målet och hans yrkanden om vårdnad och umgänge, samt visar målet i dessa delar åter till tingsrätten för fortsatt behandling.

Med ändring av hovrättens beslut beviljade HD A.T. rättshjälp i målet.

HD:s beslut meddelat: den 8 juni 2017.

Mål nr: Ö 4979-16.

Lagrum: 14 kap. 5 § ÄktB, 6 kap. 4, 5 och 7-8 a §§ FB, 34 kap. 1 § RB samt 2 § lagen (1985:367) om internationella faderskapsfrågor.

Rättsfall: NJA 2001 s. 731, NJA 2004 s. 561, NJA 2008 s. 796 och HFD 2012 ref. 31.