NJA 2002 s. 351

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Widegren, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. Enligt 5 § 1 st. 1 förmånsrättslagen (1970:979) gäller, såvitt nu är i fråga, att förmånsrätt i lös egendom som hör till näringsverksamhet följer med fordran hos hyresgäst på grund av hyresavtal angående lokal i verksamheten, dock inte för större belopp än som svarar mot tre månaders hyra. Momsfordran enligt en momsklausul i ett hyresavtal är i och för sig en fordran hos hyresgäst på grund av avtalet. Frågan i målet är huruvida maximeringen i lagbestämmelsen till tre månaders hyra är inklusive eller exklusive moms.

Hyresvärds förmånsrätt fanns redan i 1734 års lag. I modern tid reglerades förmånsrätten för hyra tidigare i 17 kap. 5 § handelsbalken, enligt vilket stadgande hyresvärd hade förmånsrätt i hyresgästens lösöre för hyresfordran som inte förfallit till betalning tidigare än ett år före utmätning eller konkursansökan. Vid förarbetet på förmånsrättslagen anfördes, SOU 1969:5 s. 108 f. och prop. 1970:142 s. 92 f., att hyresprivilegiet kunde bibehållas bara om starka skäl fanns därför. Det ansågs att sådana starka skäl förelåg endast beträffande affärslägenheter och liknande lokaler. Sålunda kunde en hyresvärd få svårigheter att snabbt hyra ut en stor och dyr lägenhet på nytt om rörelsen som var inrymd där gick över styr. Konkursförvaltningen skulle genom förmånsrätten få värdefull respittid eftersom hyresvärden då ej behövde begära omedelbar avhysning vid betalningsförsummelse. En hyresvärd kunde visserligen kräva borgen eller pant som säkerhet för hyresfordran men för borgenärernas gemensamma bästa var det bättre med en förmånsrätt än med andra typer av säkerhet som band tillgångar i företaget. Detta syfte med förmånsrättsbestämmelsen har även omnämnts senare, SOU 1999:1 s. 88.

Begreppet hyra förekommer i hyreslagstiftningen i vart fall i två former, dels i betydelsen hyresavtal, dels ock det vederlag, som utgår enligt avtalet, eller oftast den penningersättning som är bestämd såsom hyresbelopp. Sålunda har hyreskapitlet i JB rubriken Hyra och hade 3 kap. nyttjanderättslagen enligt 1968 års ändringar rubriken Om hyra. I 12 kap. 1 § JB talas om avtal, genom vilka hus eller delar av hus upplåts till nyttjande mot ersättning. I 19 § talas om att hyran skall vara till beloppet bestämd i hyresavtalet, varvid görs uttryckligt undantag för avtalsbestämmelser om värme-, el- och va-kostnader under vissa i lagtexten angivna premisser. I 20 § föreskrivs att betalning av hyra skall göras senast viss dag. Enligt 42 § 1 st. talas om förverkandepåföljd i punkt 2 när hyra för lokal dröjer mer än två vardagar och i punkt 8 när hyresgästen åsidosätter avtalsenlig skyldighet utanför hyreskapitlet och det är av synnerlig vikt för hyresvärden att skyldigheten fullgörs. Hyresrättsutredningen konstaterade i sitt betänkande SOU 1981:77 s. 349 att möjligheten genom 1979 års ändringar att momsbelägga lokalhyror föranlett en rad spörsmål vid tillämpningen av hyreslagstiftningen. Dessa fick överlämnas till rättstillämpningen. Vad angick förbudet mot rörlig hyra uttalade utredningen, att man måste hålla isär hyra och beskattning och att om momsen ändrades under löpande hyresperiod borde hyresvärden utan hinder av förbudet mot rörlig hyra få ut den höjda momsen, om detta rymdes inom parternas avtal. Något tillägg till undantagen i 12 kap. 19 § 1 st andra punkten för mervärdesskatt ansågs tydligen inte heller erforderligt. Utredningen behandlade också nyttjanderätts behandling vid fastighetsexekution inom ramen för UB, men däremot inte frågan om hyra i förmånsrättslagen. Detta har Holmqvist, Hyreslagen, 6 uppl., s. 138, 145, 156, 268, uppfattat så att moms inte utgör hyra. I Karnov 2001/2002 har vid kommentaren till 42 § 1 st. angetts att punkt 2 avser hyra och punkt 8 olika tilläggsförpliktelser exempelvis lokalhyresgästs förpliktelse enligt momsklausul att betala moms. Se även Dahlquist- Sjöberg, Kommersiella hyresavtal 1998, s. 123, 191 och Victorin i Kommersiell hyresrätt, 1998, s. 132 f.

När det i detta sammanhang gäller mervärdesskattelagstiftningen rör det förhållande mellan näringsidkare, där konkursborgenären är fastighetsägare, som i sin rörelse frivilligt momsregistrerat sig för uthyrning av rörelselokal, och konkursgäldenären hyresgäst, som i sin rörelse bedrivit moms pliktig verksamhet i lokalen. Det frivilliga inträdet innebär bl.a. att fastighetsägaren kan göra avdrag enligt 8 kap.mervärdesskattelagen men måste redovisa debiterad hyresmoms. Detta blir fallet oavsett om hyresgästen betalar hyran och momsbeloppet. Först när det visar sig omöjligt att få ut momsen av hyresgästen, t.ex. vid konkurs, får värden tillbaka den felande momsen genom avdrag för ingående moms. I mervärdesskattelagen talas vidare om att med omsättning av tjänst avses bl.a. att en tjänst utförs mot ersättning, 2 kap. 1 §, och att beskattningsunderlaget är ersättningen, dvs. det pris som vederbörande betalat, 7 kap. 2 § och 3 a §.

Varken i hyres- eller mervärdeslagstiftningen kan man alltså finna stöd för att med begreppet hyra avses hyra inklusive moms. Näringsidkare emellan - till skillnad från förhållandena vid handel med konsument - brukar momsbeloppet normalt anges särskilt i förhållande till priset. Enligt 11 kap. 5 § mervärdesskattelagen är fastighetsägaren också skyldig att vid fakturering särskilja hyresersättningen och mervärdesskatten. Härtill kommer att en hyresfordran uppkommer genom avtal mellan hyresgästen och hyresvärden medan momsfordran tillkommer på grund av lag i följd av omsättning av tjänsten uthyrning av lokal. Visserligen övervältras momsfordran ofta såsom en tilläggsförpliktelse enligt en momsklausul i hyresavtalet mellan näringsidkarna. Skillnaden mellan det exklusivt civilrättsliga begreppet hyra och den offentligrättsliga mervärdesskatten framgår tydligt från borgenärens synvinkel vid kundförlust. Om varken hyra eller hyresmoms betalas, när hyresgästen gått i konkurs, så kvarstår hyran som en kundförlust. Hyresmomsförlusten framstår däremot som en tidsbegränsad likviditetsförsämring i det att den senare medför rätt att reducera beskattningsunderlaget, 7 kap. 6 § 3 st. mervärdesskattelagen, och göra avdrag för ingående moms motsvarande förlusten, 13 kap. 24 § och 25 § samma lag. Utdelas hyresmedel enligt förmånsrättslagstiftningen lär fastighetsägaren emellertid skatterättsligt vara skyldig att till staten betala moms på förmånsrättsbeloppet, se Riksskatteverkets Handledning för mervärdesskatt 2000, s. 241.

I förarbeten, praxis och doktrin har bestämmelsen i 5 § förmånsrättslagen uppfattats som en maximiregel knutet till begreppet hyra i betydelsen visst belopp i pengar. Sålunda talas i SOU 1969:5 s. 94 om de fall då förmånsrätt begränsats till visst maximibelopp, på s. 110 att förmånsrätten bör begränsas till beloppet och alltså inte gälla större belopp än som motsvarar tre månaders hyra, vilket belopp ej får överskridas därför att även ränta är ogulden, i propositionen 1970:142 s. 92 om att förmånsrätten är begränsad så att den inte avser större belopp än tre månaders hyra och s. 95 om begränsning av de förmånsberättigade fordringarna på grund av hyresavtalet till maximalt tre månaders hyra. På det sättet har också tillämpningen av bestämmelsen i NJA 1989 s. 142 beträffande ränta uppfattats. Även i doktrinen talas om begränsning till visst maximibelopp, se Lejman, Den nya hyresrätten, s. 284 f., Walin o.a., Förmånsrättslag, lönegaranti, kvittning mot lön m.m., 4 uppl. 1995, s. 53 f., och Holmqvist, a.a. s. 198.

Det ovan nämnda skälet att ge konkursförvaltningen en tre månader lång respittid är det som talar för att hyra inklusive moms skall tillerkännas förmånsrätt. Om så inte blir fallet resulterar det nämligen i att respittiden de facto blir kortare än tre månader. Detta skäl försvagas emellertid av att förmånsrättsbestämmelsen avser alla möjliga fordringar på grund av hyresavtalet, exempelvis även skadestånd eller andra ersättningar. Vidare förenas avtal om affärslokaler numera i många fall med någon form av bankgaranti. Hyresprivilegiets reella betydelse kan ifrågasättas även på den grunden att hyra nästan alltid betalas i förskott, se 12 kap. 20 § JB.

Det är även att märka att när problemen med moms i samband med hyra övervägdes så hänvisade man olika frågeställningar inom hyreslagstiftningen till rättstillämpningen. Nu gäller det tolkningen av förmånsrättslagstiftning där avvägning måste ske mellan olika borgenärers rätt. Eftersom Hyresrättsutredningen fann skäl att gå in och föreslå ändringar i UB men inte i förmånsrättslagen är den mest näraliggande förklaringen att lagstiftaren inte ansåg behov att ändra den här aktuella bestämmelsen förelåg. Med andra ord kunde hyresvärden - på samma sätt som ränta - få ut hyresmoms om detta rymdes inom maximiregeln i 5 § 1 st. 1 förmånsrättslagen. Frågan om att eventuellt omtolka ordet hyra i förmånsrättslagen så att det inkluderar den senare skapade rättsfiguren mervärdesskatt framstår på grund härav, men även typiskt sett, som en fråga för lagstiftaren.

Slutligen föreslår Förmånsrättskommitten i betänkandet SOU 1999:1 Nya förmånsrättsregler bl.a. att förmånsrätten för hyror avskaffas samt att konkursbo som utnyttjar en gäldenärens lokal efter en övergångstid på sju dagar skall ansvara för hyra från konkursbeslutet till dess boet ställer lokalen till hyresvärdens förfogande. Frågan om omreglering av hyresprivilegiet är emellertid omdiskuterad.

Därför kan det vara olämpligt att nu föregripa lagstiftarens överväganden genom att ge en borgenär förmånsrätt för momsbelopp på hyra, när detta endast med svårighet kan förenas med lag och förarbeten samt med den bild av förmånsrättsregeln som finns i praxis och doktrin.

Sammantaget finner HD på grund av det anförda att 5 § förmånsrättslagen, såvitt nu är i fråga, skall tolkas så att begränsningen - dock ej för större belopp än som svarar mot tre månaders hyra - avser hyra exklusive moms.