NJA 2003 s. 229

Allmän åklagare väckte vid Linköpings TR åtal bl.a. mot I.K., född 1978, för grov misshandel i två åtalspunkter, narkotikabrott och brott mot lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel samt mot F.N., född 1977, för grov misshandel och stöld. I fråga om åtalspunkten 1 i bil. 1 till TR:ns dom för grov misshandel lämnade åklagaren följande gärningsbeskrivning: I.K. och F.N. har d. 7 mars 1999 på Cloettavägen i Ljungsbro, Linköpings kommun, misshandlat J.P. I.K. har härvid tilldelat J.P. flera slag i ansiktet och mot huvudet samt, sedan J.P. fallit till marken, utdelat flera sparkar vilka träffat J.P:s huvud och kropp. F.N. har tilldelat J.P. slag i ansiktet samt även med sparkar träffat J.P:s kropp och huvud. Misshandeln har medfört kraftig smärta, blodutgjutning, medvetslöshet samt hjärnskakning.

Misshandeln är att bedöma som grov då I.K. och F.N. visat särskild hänsynslöshet och råhet genom att sparka på en liggande person samt då fara för livet kan ha förelegat.

Åklagaren yrkade vidare för målsäganden J.P:s räkning att I.K. och F.N. skulle förpliktas att solidariskt utge ersättning till J.P. med 2 250 kr, varav 2 000 kr för sveda och värk och 250 kr för läkarvårdskostnader, allt jämte ränta.

Såväl I.K. som F.N. överklagade i Göta HovR.

I.K. yrkade i första hand att HovR:n skulle bedöma gärningen under åtalspunkten 1 i bilaga 1 till TR:ns dom som misshandel av normalgraden och bestämma påföljden till skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst. I andra hand yrkade han straffnedsättning.

F.N. yrkade att HovR:n skulle ogilla åtalet för grov misshandel eller i vart fall bedöma gärningen som misshandel av normalgraden och, oavsett bedömningen i skuldfrågan, döma honom till en icke frihetsberövande påföljd.

Åklagaren bestred ändring.

Domskäl HovR:n (hovrättsrådet Paulsson Nordling samt nämndemännen Carlsson och Waters) anförde i dom d. 16 nov. 2001: HovR:ns domskäl. Genom TR:ns dom är avgjort att I.K. gjort sig skyldig till misshandel, narkotika-brott, ringa narkotikabrott och brott mot lagen om förbud mot vissa dopningsmedel samt att F.N. gjort sig skyldig till stöld.

Målet har i HovR:n främst gällt frågan om F.N. deltagit i misshandeln av J.P. och om denna gärning och den misshandel av J.P., som I.K. befunnits skyldig till, skall bedömas som grov misshandel eller som misshandel av normalgraden enligt 3 kap. 5 § BrB.

I HovR:n har I.K., F.N. och J.P. hörts på nytt. Vidare har vittnesförhör hållits med A.J. S.A:s och N.P:s utsagor har återgivits genom banduppspelning av deras berättelser vid TR:n.

J.P. har lämnat samma uppgifter som finns återgivna i TR:ns dom samt beträffande sina skador efter misshandeln uppgett, att han fick en bula i huvudet, att han hade ont i huvudet tre eller fyra dagar efter händelsen, att han hade ont i magen och i sidan av kroppen, att han kunde arbeta som vanligt efter händelsen och att han inte har fått några bestående men.

I.K. har även i HovR:n uppgett att han saknar minne från händelsen. F.N. har uppgett följande. Han minns att I.K. och J.P. råkade i slagsmål samt att han sprang dit. J.P. började slå mot F.N. Han minns inte att han slagit eller sparkat mot J.P. men det kan vara möjligt. Han kommer ihåg att han hamnade på marken och han hörde S.A., som var i bråk med I.K., skrika. Han gick dit och drog I.K. från platsen.

A.J. har förklarat att han minns att I.K. inledde misshandeln av J.P. genom att slå och sparka denne samt att F.N. därefter kom till platsen och sparkade J.P. A.J. har uppgett att han nu inte minns händelsen lika klart som vid förhöret vid TR:n men han har vidhållit de uppgifter som han då lämnade.

HovR:ns bedömning.

Genom TR:ns dom är avgjort att den misshandel av J.P., som I.K. gjort sig skyldig till, inneburit att denne tilldelat J.P. flera slag mot huvudet och, sedan J.P. fallit till marken, sparkat denne mot kroppen. När det därefter gäller F.N:s handlande har varken denne eller J.P. kunnat lämna en sammanhängande berättelse över händelseförloppet vad gäller F.N:s handlande. Lika med TR:n finner HovR:n att A.J:s berättelse kan läggas till grund för bedömningen. Denne har uppgett att F.N. anslöt sig till I.K. och därefter utdelade ett flertal slag och sparkar mot J.P. samt att F.N. även sparkat J.P. när denne låg på marken. A.J:s berättelse stöds av N.P:s uppgift om att han sett F.N. knuffa omkull J.P. samt att F.N. och I.K. därefter sparkade denne. Det är således styrkt att även F.N. gjort sig skyldig till misshandel.

Vad härefter gäller frågan om I.K:s och F.N:s handlande skall bedömas som grov misshandel delar HovR:n TR:ns bedömning att det förhållandet att skadorna beroende på ren tillfällighet inte blivit mer omfattande, inte medför att den oprovocerade, ej alltför kortvariga misshandeln, som bestått av ett stort antal sparkar och slag mot en liggande person, inte skall bedömas som grov misshandel.

HovR:n delar TR:ns bedömning av påföljden både beträffande I.K. och F.N. Överklagandena kan därför inte bifallas.

Domslut HovR:ns domslut. HovR:n fastställde TR:ns domslut i vad gällde såväl I.K. som F.N.

Referenten, hovrättslagmannen Thorelli och hovrättsrådet Karlsson var av skiljaktig mening och anförde: Vad gäller frågan om I.K:s och F.N:s handlande skall bedömas som grov misshandel har åklagaren påstått att de visat särskild hänsynslöshet och råhet genom att sparka på en liggande person samt då fara för livet kan ha förelegat.

Av rättsintyg avseende J.P:s skador framgår att han uppvisat blodutgjutningar ovan höger öra och två mindre blodutgjutningar i pannan. Rättsintyget innehåller vidare uppgifter om att J.P. utsatts för ett kraftigt våld av ett basebollträ samt att han varit medvetslös och erhållit en hjärnskakning, vilka uppgifter visat sig vara felaktiga. Beträffande J.P:s skador är således annat inte visat än att han erhållit blodutgjutningar i huvudet och på kroppen samt att misshandeln medfört kraftig smärta som suttit kvar ett par dagar.

Enligt 3 kap. 6 § BrB skall, vid bedömningen om ett misshandelsbrott är att bedöma som grovt, särskilt beaktas om gärningen är livsfarlig eller om gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller eljest visat särskild hänsynslöshet eller råhet. Det sist nämnda uttrycket "särskild hänsynslöshet eller råhet" infördes genom en lagändring som trädde i kraft d. 1 febr. 1988. I propositionen med förslaget till lagändringen anförde departementschefen bland annat följande "att man kan urskilja vissa typsituationer i vilka misshandel framstår som ett utslag av en hänsynslöshet, som går vida utöver den hänsynslöshet och aggressivitet som är kännetecknande för våldshandlingar i allmänhet. Så är t.ex. inte sällan fallet när flera misshandlar en annan person. Det är främst offrets utsatta läge, när han angrips av flera på en gång som utgör det försvårande momentet och som medför att brottet ter sig som särskilt allvarligt, oberoende av vilken skada som uppkommit av misshandeln. Situationer av detta slag förekommer inte sällan inom det s.k. gatuvåldet. Ibland tillkommer då det ytterligare försvårande momentet att misshandeln är oprovocerad." Departementschefen anförde även att en annan typ av misshandel som framstår som ett utslag av särskild råhet är att "sparka på den som redan ligger", dvs. att fortsätta misshandeln trots att offret saknar förmåga att värja sig (prop. 1987/88:14 s. 31 f.).

Vid bedömningen av om misshandelsbrottet är grovt skall hänsyn tas till samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Härvid måste som försvårande omständigheter beaktas, att misshandeln varit oprovocerad, att både I.K. och F.N. i ett visst skede samtidigt misshandlat J.P. samt att denne utsatts för sparkar när han låg på marken ur stånd att värja sig. Våldet är dock inte så grovt att det framstår som typiskt för en grov misshandel och J.P. har, såvitt visats, inte förlorat medvetandet eller förorsakats annat än jämförelsevis lindriga skador, som inte föranlett läkarbehandling eller sjukskrivning.

Vid en samlad bedömning av omständigheterna finner HovR:n att den misshandel av J.P. som I.K. och F.N. gjort sig skyldiga till visserligen är av allvarlig beskaffenhet men att de inte visat sådan grad av hänsynslöshet och råhet att misshandeln bör bedömas som grov.

Överröstade i detta avseende är vi i övriga frågor ense med majoriteten.

Såväl I.K. som F.N. överklagade.

I.K. yrkade att HD skulle bedöma gärningen under åtalspunkt 1 i bilaga 1 till TR:ns dom som misshandel av normalgraden samt bestämma påföljden till skyddstillsyn med särskild behandlingsplan alternativt föreskrift om missbruksvård. I andra hand yrkade I.K. att HD skulle bestämma påföljden till ett kortare fängelsestraff än det HovR:n bestämt.

F.N. yrkade att HD med ändring av HovR:ns dom skulle ogilla åtalet mot honom avseende grov misshandel eller i vart fall rubricera brottet som misshandel av normalgraden. Slutligen yrkade F.N. att HD skulle ändra påföljden till en icke frihetsberövande påföljd.

I fråga om åtalet mot F.N. meddelade HD prövningstillstånd beträffande frågan hur det misshandelsbrott mot J.P. som HovR:n funnit honom övertygad om skall bedömas och frågan om påföljden men fann ej skäl att meddela prövningstillstånd i övrigt.

Riksåklagaren bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

Domskäl HD (JustR:n Regner, referent, Lundius och Dahllöf) beslöt följande dom: Domskäl. I enlighet med HovR:ns i dessa delar inte överklagade dom skall I.K. dömas för misshandel (åtalspunkt 2 i bilaga 1 till TR:ns dom), narkotikabrott, ringa narkotikabrott och brott mot lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel samt F.N. för stöld.

Det som HD först skall ta ställning till är om den misshandel som I.K. och F.N. åtalats för enligt punkt 1 till nyssnämnda domsbilaga skall bedömas som grovt brott eller inte.

Vid huvudförhandlingen i HD har I.K. och F.N. samt målsäganden J.P. hörts på nytt. De har i allt väsentligt lämnat samma uppgifter som tidigare i målet.

HD har vid sin bedömning av misshandelsbrottet mot J.P. att utgå från att I.K. tilldelat denne flera slag mot huvudet och, sedan J.P. fallit till marken, sparkar mot kroppen samt att F.N. utdelat ett flertal slag och sparkar mot honom och även sparkat honom när han legat på marken. Denna misshandel har varit oprovocerad och inte alltför kortvarig.

Enligt 3 kap. 6 § BrB skall vid bedömande huruvida ett misshandelsbrott skall anses som grovt särskilt beaktas, om gärningen var livsfarlig eller om gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet. Vid en lagändring år 1988 ersatte ordet särskild det tidigare ordet synnerlig i lagtexten. Syftet med lagändringen var att domstolarna skulle få ett större utrymme att bedöma allvarliga misshandelsfall som grova brott. I förarbetena nämns vissa typsituationer i vilka misshandel framstår som utslag av en råhet eller hänsynslöshet som går vida över vad som är kännetecknande för våldshandlingar i allmänhet. Så är t.ex. inte sällan fallet när flera tillsammans misshandlar en annan person. Det är främst offrets utsatta läge när han eller hon angrips av flera på en gång som utgör det försvårande momentet och som medför att brottet ofta ter sig särskilt allvarligt, oberoende av vilken skada som har uppkommit av misshandeln. Situationer av detta slag förekommer inte sällan inom det s.k. gatuvåldet. Ibland tillkommer då det ytterligare försvårande momentet att misshandeln är oprovocerad. En annan typ av misshandel som framstår som ett utslag av särskild råhet och som torde förekomma främst i samband med det s.k. ungdomsvåldet är att "sparka på någon som redan ligger", dvs. fortsätta misshandeln trots att offret saknar förmåga att värja sig. Gärningar av detta slag torde ibland begås i rädsla eller efter provokation utan att gärningsmannen haft en klar uppfattning om situationen. Det är inte i första hand i sådana fall utan i de fall då gärningsmannen rimligtvis måste ha insett att den drabbade är försvarslös men ändå fortsätter misshandeln som denna framstår som särskilt hänsynslös eller rå. Över huvud taget är det enligt förarbetena en oroande tendens att misshandel numera i så förhållandevis stor utsträckning förefaller begås genom sparkar. I många fall är sådan misshandel väl jämförbar med gärningar vid vilka kniv eller annat sådant vapen begagnats. Bedömningen skall i det enskilda fallet ske med hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter. Hänsyn måste bl.a. tas till skadornas art och omfattning samt till eventuella förmildrande omständigheter (NJA II 1988 s. 4 ff.).

I förevarande fall har gärningen inte varit livsfarlig eller orsakat svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom. Frågan är då i första hand om I.K. och F.N. vid misshandeln av J.P. visat särskild hänsynslöshet eller råhet.

Rent allmänt är fallet likt de typsituationer som behandlas i nyssnämnda förarbetsuttalanden. Visserligen har gärningsmännen inte varit fler än två men redan att det är mer än en person som misshandlar en annan gör att den drabbade har svårt att värja sig. Detta gäller inte minst när offret ligger på marken och gärningsmännen sparkar offret. Även om den liggande kan parera en spark från en gärningsman kan en samtidig spark från den andre få allvarliga konsekvenser. Det kan då lätt vara en slump om svårare skador uppkommer eller inte, även om ingen av gärningsmännen har haft skor eller kängor som är särskilt farliga i sådana situationer.

Enbart det förhållandet att gärningsmännen sparkat den redan liggande J.P. innebär dock inte att misshandeln skall bedömas som grov. Som framgått skall en helhetsbedömning göras av samtliga omständigheter. De förhållanden som då bör beaktas som försvårande är att gärningsförloppet varit inte alltför kortvarigt och att J.P. tilldelats ett flertal slag och sparkar utan att kunna värja sig. Å andra sidan har J.P. tillfogats ganska begränsade skador och uppgett att han kan ha varit spydig mot I.K. före misshandeln. En samlad bedömning av omständigheterna gör dock att misshandeln bör bedömas som så allvarlig att den uppnår gränsen för grovt brott.

I.K. och F.N. skall alltså dömas för grov misshandel. Minimistraffet för detta brott är fängelse ett år. De skall dessutom dömas för de andra brott som nämnts inledningsvis. Även med beaktande av att I.K. vid misshandelsbrotten och delvis också vid övrig brottslighet var under 21 år samt den tid av drygt fyra år som förflutit sedan misshandelsbrotten ansluter sig HD till domstolarnas straffvärdesbedömning, vilket för I.K. innebär fängelse ett år sju månader och F.N. fängelse ett år.

När det gäller frågan om I.K. och F.N. bör dömas till någon annan påföljd än fängelse gör HD följande bedömning.

I ett yttrande d. 9 maj 2003 av Kriminalvårdsmyndigheten i Linköping anförs bl.a. följande. I.K. har haft ett mångårigt och allvarligt missbruk av såväl narkotika som alkohol. Han började dricka alkohol vid 12-13- årsåldern och missbruket kom senare att omfatta såväl hasch och ecstasy som LSD. Huvuddrogen kom dock att bli amfetamin. Under de senaste åren har I.K. i perioder om några månader i sträck missbrukat amfetamin så gott som dagligen. Missbruket under en sådan period slutade först då kroppen inte längre klarade av sömnlösheten och påfrestningen i övrigt. Han drabbades i oktober 2002 av ett allvarligt epilepsianfall. Denna händelse skrämde honom allvarligt och bidrog till att han sedan dess, enligt egen uppgift, är drogfri vad det gäller narkotika. I.K:s alkoholmissbruk är alltjämt relativt omfattande. Han uppger sig dricka i genomsnitt 12-14 burkar starköl två till tre gånger per vecka. Några längre perioder av nykterhet har han inte haft. Som påföljdsförslag i yttrandet anges, i det fall aktuellt straffvärde så motiverar, skyddstillsyn med särskild behandlingsplan, s.k. kontraktsvård, alternativt skyddstillsyn med föreskrift om missbruksvård. En till kriminalvårdsyttrandet fogad behandlingsplan avser vård på behandlingshemmet Västkustfamiljen Östanby. Behandlingstiden omfattar minst ett år vid hemmet och därefter sex månaders eftervård. Behandlingen är uppbyggd i fyra faser där en del av verktygen för att nå målet drogfrihet är dykning och ishockey.

Enligt ett intyg d. 19 maj 2003 från beroendekliniken S:t Larsmottagningen vid Universitetssjukhuset i Linköping har I.K. under perioden d. 3 jan.-d. 19 maj 2003 två gånger per vecka lämnat prov som screenats för thc, amfetamin, benzodiazepiner, MDMA och opiater och som samtliga varit negativa, dvs. inga spår av droger har hittats.

Det är uppenbart att I.K. har behov av vård för att fortsätta att vara fri från narkotika och för att kunna bemästra sitt alkoholmissbruk. Den planerade kontraktsvården framstår därför som en i och för sig lämplig påföljd för honom. Förutsättningen för att han skall kunna ges denna påföljd är dock att den uppgjorda planen kan godtas som en ersättning för det fängelsestraff som annars skulle ha ådömts. Denna förutsättning kan inte anses uppfylld i detta fall. Inte heller bör påföljden bestämmas till skyddstillsyn med föreskrift om missbruksvård eller till något annat alternativ till fängelse.

I.K. skall därför dömas till det av HovR:n bestämda fängelsestraffet.

Kriminalvårdsmyndigheten har i ett yttrande d. 7 maj 2003 anfört att F.N. lever under ordnade förhållanden, att det inte föreligger något övervakarbehov samt att han bedöms lämplig för samhällstjänst.

Eftersom F.N:s brott har ett straffvärde som uppgår till ett år bör han inte dömas till villkorlig dom med samhällstjänst, och någon annan på- följd som alternativ till fängelse är inte aktuell i hans fall. Även F.N. skall alltså dömas till det fängelsestraff som HovR:n beslutat.

Domslut HD fastställer HovR:ns domslut beträffande såväl I.K. som F.N.

JustR Thorsson, med vilken JustR Lars K. Beckman instämde, var skiljaktig i fråga om brottsrubriceringen och anförde: Vid bedömningen av om en misshandel skall bedömas som grov skall samtliga omständigheter i det enskilda fallet beaktas. Det framstår som försvårande att misshandeln inte föregicks av annan provokation än att J.P. enligt vad han uppgivit här kan ha varit spydig mot gärningsmännen, att händelseförloppet inte var endast helt kortvarigt, att både I.K. och F.N. i ett visst skede samtidigt misshandlade J.P. och att denne, när han låg på marken ur stånd att värja sig, utsattes för sparkar. Å andra sidan orsakades J.P. endast lindriga övergående skador som inte föranledde läkarbehandling eller sjukskrivning, och det våld som I.K. och F.N. utövade var inte så grovt att det framstår som typiskt för en grov misshandel. Vid en samlad bedömning finner jag att den misshandel som I.K. och F.N. gjort sig skyldiga till visserligen är allvarlig men att de inte har visat en sådan grad av hänsynslöshet eller råhet att misshandeln bör bedömas som grov.

Överröstad härutinnan är jag i övrigt ense med majoriteten.

HD:s dom meddelades d. 6 juni 2003 (mål nr B 4597-01).