NJA 2003 s. 666
Frågor om ordningen för prövning av en begäran om rättshjälp i exekvaturförfarande enligt Brysselkonventionen och om innebörden av konventionens bestämmelse om rättshjälp.
M.S.-K. ansökte i Svea HovR om att HovR:n skulle förklara en av tysk domstol meddelad förlikning verkställbar i Sverige enligt Brysselkonventionen. Hon begärde samtidigt rättshjälp i verkställighetsmålet.
HovR:n (hovrättslagmannen Rehnström samt hovrättsråden Matz, referent, och Lundgren) meddelade d. 19 mars 2003 följande beslut: HovR:n finner inte att M.S.-K. i detta mål har behov av juridiskt biträde utöver den rådgivning som kan lämnas enligt 4 § rättshjälpslagen (1996:1619). HovR:n avslår därför M.S.-K:s begäran om rättshjälp.
M.S.-K. överklagade och yrkade bifall till sin begäran om rättshjälp.
Domstolsverket bestred yrkandet.
Målet föredrogs.
Föredraganden, RevSekr Hullmann, föreslog i betänkande följande beslut: Skäl. M.S.-K. ansökte hos Svea HovR om att en av tysk domstol meddelad förlikning skulle förklaras verkställbar i Sverige. Hon hänförde sig till Brysselkonventionen och yrkade samtidigt att hon skulle beviljas rättshjälp enligt artikel 44 i denna konvention. HovR:n avslog hennes yrkande om rättshjälp. I den fullföljdsbilaga som fogades till HovR:ns beslut framgick att det krävdes prövningstillstånd för att HD skulle pröva ett överklagande.
M.S.-K. har i HD inledningsvis anfört att det förefaller tveksamt om prövningstillstånd erfordras i målet. Domstolsverket har uppgett att verket inte har någon uppfattning i frågan.
Det är lagen (2002:460) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av vissa utländska avgöranden som reglerar mål om verkställighetsförklaring enligt Brysselkonventionen. Lagen innehåller inga anvisningar för huruvida det krävs prövningstillstånd när överklagandet avser HovR:ns beslut i rättshjälpsfråga. De allmänna reglerna i RB får därför anses vara tillämpliga i detta hänseende.
Enligt bestämmelsen i 54 kap. 9 § RB krävs det prövningstillstånd för att HD skall pröva en HovR:s slutliga beslut i mål eller ärende som väckts vid TR. 14 § i samma kapitel föreskriver att kravet på prövningstillstånd gäller i sådana mål även för hovrättsbeslut som inte är slutliga. Ett mål om verkställighet väcks först vid Svea HovR. Prövningstillstånd är således inte erforderligt för att HD skall pröva HovR:ns beslut i rättshjälpsfrågan.
M.S.-K. har som grund för överklagandet i sak åberopat i huvudsak följande. Det strider mot artikel 44 i Brysselkonventionen att neka henne rättshjälp av det skäl som Svea HovR angett i sitt beslut. Eftersom hon hade rättshjälp i Tyskland är hon berättigad till rättshjälp i verkställighetsmålet. Den svenske lagstiftaren har inte omsatt åtagandet i artikel 44 på ett korrekt sätt endast genom den allmänna befrielse från ansöknings- och expeditionsavgifter som gäller för sökanden i verkställighetsmål. I övrigt är förutsättningen för beviljande av rättshjälp enligt 7 § rättshjälpslagen uppfylld. Hon är bosatt i Tyskland, hon varken talar eller skriver svenska och hela verkställighetsförfarandet är främmande för henne. Hennes behov av juridiskt bistånd kan således inte tillgodoses genom rådgivning utan hon behöver ett ombud för utförande och bevakning av förfarandet i Sverige.
Domstolsverket har till stöd för bestridandet anfört att någon rätt till rättshjälp enligt den svenska rättshjälpslagen grundad på artikel 44 inte synes föreligga, då åtagandet i artikel 44 är uppfyllt genom att det inte tas ut några ansöknings- och expeditionsavgifter i mål om verkställighet. I övrigt har verket instämt i HovR:ns bedömning att M.S.-K. inte har behov av biträde utöver rådgivning.
Artikel 44 i Brysselkonventionen föreskriver följande. Om sökanden i ursprungsstaten helt eller delvis hade rättshjälp eller var befriad från kostnader och avgifter, skall han vid det förfarande som avses i artiklarna 32 till 35 vara berättigad till rättshjälp eller kostnads- och avgiftsbefrielse i största möjliga utsträckning enligt lagen i verkställighetsstaten. Artiklarna 32 till 35 avser endast den inledande fasen i ett mål om verkställighet, varför artikel 44 inte gäller för vare sig ett eventuellt efterföljande kontradiktoriskt förfarande eller själva verkställighetsförfarandet inför kronofogdemyndigheten.
Med anledning av att Brysselkonventionen skulle tillträdas och inkorporeras med svensk rätt diskuterades frågan huruvida det finns behov av författningsändringar. Brysselkonventionen inkorporerades genom lagen (1998:358) om Brysselkonventionen och gäller därigenom som lag i Sverige. Det finns inga uttalanden i förarbeten (prop. 1997/98:102) beträffande hur artikel 44 förhåller sig till den svenska lagstiftningen om rättshjälp. Frågan behandlades emellertid i samband med Sveriges tillträde till Luganokonventionen och dess införlivande med svensk rätt. Beträffande artikel 44 i Luganokonventionen, som är närmast identisk med artikel 44 i Brysselkonventionen, konstaterades det i förarbetena till lagen (1992:794) om Luganokonventionen (se prop. 1991/92:128 s. 151 ff.) att den då gällande rättshjälpslagens bestämmelser inte var utformade på ett sätt som passade för tillämpningen av artikel 44, eftersom rättshjälpslagen ställde krav på att sökanden behövde bistånd i angelägenheten i fråga samt gjorde förmånen av allmän rättshjälp beroende av en ekonomisk prövning. Det påpekades att inte heller föreskrifterna avseende begränsningar i möjligheterna att bevilja utlänningar och näringsidkare allmän rättshjälp var förenliga med artikel 44. Vidare uttalades följande. Med hänsyn till att rättshjälp som avses i artikel 44 enbart tar sikte på exekvaturförfarandets första fas torde en rättshjälpsförmån enligt denna artikel i praktiken inskränka sig till befrielse från ansöknings- och expeditionsavgifter vid Svea HovR. Denna förmån kan i sin tur helt eller delvis komma att falla bort genom rättshjälpslagens föreskrifter om att den som erhåller rättshjälp skall bidra till kostnaderna för rättshjälpen genom att betala rättshjälpsavgift. Till detta skall läggas administrationen för att fastställa maximibeloppet osv. Mot denna bakgrund förefaller det inte meningsfullt att meddela några särskilda föreskrifter om allmän rättshjälp till följd av regleringen i artikel 44. Sverige bör i stället uppfylla åtagandena enligt artikeln genom att i de fall som avses där helt befria sökanden från kostnader och avgifter. Det är också på det sättet som Sverige uppfyller motsvarande åtaganden enligt 1973 års Haagkonvention.
Rättshjälpslagen (1972:429) som dessa förarbetsuttalanden hänför sig till är numer ersatt av rättshjälpslagen (1996:1619). Även den nya rättshjälpslagen föreskriver att vissa förutsättningar måste vara uppfyllda för att rättshjälp skall beviljas. Sålunda skall det t.ex. göras en prövning av sökandens ekonomiska förhållanden (6 §) samt dennes behov av juridiskt biträde utöver rådgivning (7 §). De återgivna förarbetsuttalandena har därför fortsatt bäring på frågan hur artikel 44 i Brysselkonventionen förhåller sig till den svenska lagstiftningen om rättshjälp.
De överväganden och slutsatser som finns i dessa uttalanden är förenliga med ordalydelsen i artikel 44, som inte bara innebär en valfrihet för verkställighetslandet att antingen bevilja sökanden rättshjälp eller erbjuda denne kostnads- och avgiftsbefrielse utan som dessutom innehåller en hänvisning till lagen i verkställighetsstaten. Inget talar mot denna tolkning i de officiella kommentarerna till Brysselkonventionen som har publicerats (se Jenard-rapporten, OJ 1979 C 59/1 och Schlosser-rapporten, OJ 1979 C 59/ 71). HD finner sålunda sammantaget att Sverige uppfyller åtagandet i nämnda artikel genom den befrielse från ansöknings- och expeditionsavgifter som sökanden åtnjuter i mål om verkställighetsförklaring. Tillämpningen av rättshjälpslagens bestämmelser är under sådana förhållanden förenlig med Brysselkonventionen.
En förutsättning för att rättshjälp skall beviljas är enligt 7 § rättshjälpslagen (1996:1619) att den rättssökande behöver juridiskt biträde utöver rådgivning. Det arbete som har föranletts av upprättandet och ingivandet av ansökan om verkställighet och andra handlingar i målet måste anses rymmas inom den rådgivning som kan lämnas enligt 4 § rättshjälpslagen. HD, som i övrigt delar HovR:ns bedömning, avslår därför M.S.-K:s överklagande.
Domslut
HD:s avgörande. HD avslår M.S.-K:s överklagande.
HD (JustR:n Munck, Victor, referent, Dahllöf, Lindeblad och Calissendorff) fattade d. 9 dec. 2003 följande beslut: M.S.-K. ansökte vid Svea HovR om att en av tysk domstol meddelad förlikning skulle förklaras verkställbar i Sverige i enlighet med Brysselkonventionen och yrkade samtidigt att hon skulle beviljas rättshjälp enligt artikel 44 i konventionen. I det överklagade avgörandet avslog HovR:n hennes yrkande om rättshjälp i en sammansättning med tre lagfarna ledamöter. Enligt den fullföljdsbilaga som fogades till HovR:ns beslut skulle beslutet överklagas till HD och prövningstillstånd krävas för att HD skulle pröva överklagandet.
M.S.-K. har i HD anfört att det förefaller tveksamt om prövningstillstånd erfordras i målet. Domstolsverket har uppgett att verket inte har någon uppfattning i frågan.
Om ett mål eller ärende rörande en rättslig angelägenhet för vilken rättshjälp söks pågår vid domstol är det enligt 39 § rättshjälpslagen (1996:1619) den domstolen som skall besluta i frågan. Det överklagade beslutet är meddelat i det skede av exekvaturförfarandet som är reglerat i artiklarna 32 till 35 i Brysselkonventionen och i vilket Svea HovR enligt 4 § lagen (2002:460) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av vissa utländska avgöranden skall bestå av en lagfaren domare. Beslut som meddelas i detta skede skall inte överklagas till HD utan prövas i den ordning som anges i 5 § i nyssnämnda lag (se NJA 2000 C 63).
I förevarande fall har emellertid prövningen inte skett i den ordning som får anses vara förutsatt utan HovR:n har direkt fattat beslut på det sätt som skulle ha skett efter en ansökan om ändring. HD får under sådana förhållanden anses vara behörig att ta upp överklagandet till prövning. Bestämmelsen i 6 § ovannämnda lag skall därvid tillämpas. Enligt den paragrafen krävs prövningstillstånd i HD vid överklagande av beslut enligt 5 §. Därmed får förstås inte endast slutligt beslut i frågan om förklaring av verkställbarhet utan alla överklagbara beslut som är fattade vid handläggningen enligt 5 §, vilket innebär att prövningstillstånd krävs för att HD skall ta upp överklagandet till prövning.
HD förordnar att målet skall överlämnas till avdelning för tillståndsprövning.
Prövningstillstånd meddelades, varefter HD (samma ledamöter) fattade följande slutliga beslut: Skäl. M.S.-K. har, i ett i enlighet med Brysselkonventionen vid Svea HovR anhängigt ärende om att en av tysk domstol meddelad förlikning skall förklaras verkställbar i Sverige, yrkat att hon skall beviljas rättshjälp.
Bestämmelser om rättshjälp finns i rättshjälpslagen (1996:1619). HovR:n har vid prövning enligt den lagen funnit att M.S.-K. inte har behov av juridiskt biträde utöver den rådgivning som kan lämnas enligt 4 § i lagen och därför avslagit hennes begäran.
I överklagandet har M.S.-K. gjort gällande att det strider mot artikel 44 i Brysselkonventionen att neka henne rättshjälp av det skäl som Svea HovR angett i sitt beslut. Hon har anfört att hon, eftersom hon hade rättshjälp vid den tyska domstolen, är berättigad till rättshjälp även i Sverige.
Enligt artikel 44 i Brysselkonventionen är en sökande, som i ursprungsstaten helt eller delvis hade rättshjälp eller var befriad från kostnader och avgifter, berättigad till rättshjälp eller kostnads- och avgiftsbefrielse i största möjliga utsträckning enligt lagen i verkställighetsstaten vid sådant förfarande som avses i artiklarna 32 till 35.
Domstolsverket har, med hänvisning till uttalanden i prop. 1991/ 92:128 s. 151 ff., gjort gällande att det inte föreligger någon rätt till rättshjälp enligt den svenska rättshjälpslagen grundad på artikel 44 i Brysselkonventionen, eftersom förpliktelserna enligt artikeln uppfylls genom att det enligt svensk rätt inte tas ut några ansöknings- eller expeditionsavgifter.
Brysselkonventionen gäller enligt 1 § lagen (1998:358) om Brysselkonventionen som lag i Sverige. M.S.-K. har haft rättshjälp i Tyskland och det föreligger inte något generellt hinder enligt rättshjälpslagen mot att bevilja rättshjälp i sådana ärenden som avses i artiklarna 32 till 35 i konventionen. M.S.-K. är under sådana förhållanden berättigad till rättshjälp enligt rättshjälpslagen i största möjliga utsträckning helt oberoende av att några ansöknings- eller expeditionsavgifter inte tas ut i målet.
Artikel 44 avser endast själva beviljandet av rättshjälp medan rättshjälpens omfattning och närmare utformning är avsedda att styras av nationella regler. Artikeln innebär en automatisk kvalificering för rättshjälp i verkställighetsstaten, vilket får till följd att någon särskild prövning i princip inte skall göras av om förutsättningarna för beviljande av rättshjälp i det enskilda fallet är uppfyllda enligt den svenska lagen. Artikel 44 i Brysselkonventionen får således anses ha utgjort hinder mot att vägra M.S.-K. rättshjälp på sådana skäl som HovR:n åberopat.
I målet saknas emellertid sådana uppgifter från M.S.-K:s sida som behövs för att kunna fastställa procentsats för beräkning av rättshjälpsavgift. Det bör ankomma på HovR:n att införskaffa dessa uppgifter och göra den prövning som föranleds av uppgifterna. HovR:ns beslut skall därför undanröjas och målet återförvisas till HovR:n för vidare handläggning.
HD:s avgörande. Med undanröjande av HovR:ns beslut återförvisar HD frågan om rätten till rättshjälp till HovR:n för fortsatt behandling.
HD:s slutliga beslut meddelades d. 23 dec. 2003 (mål nr Ö 1537-03).