NJA 2004 s. 279

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Erland Hesslow) anförde i dom den 27 september 2000:

inledning

Den 7 oktober 1986 råkade E.C. ut för en trafikolycka. Hon blev i sin bil påkörd bakifrån. Vid olyckan ådrog hon sig en skada med bestående nackbesvär som följd, hon beskriver det själv som en pisksnärtskada. Det godkändes som arbetsskada enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring. E.C. som efter en tid blev helt arbetsoförmögen uppbär sedan den 1 april 1995 förtidspension och arbetsskadelivränta.

Bilen var trafikförsäkrad i Länsförsäkringar Wasa Försäkringsaktiebolag (Wasa). E.C. är genom försäkringen berättigad till ersättning för sin personskada enligt trafikskadelagen (1975:1410). Enligt 9 § trafikskadelagen skall denna ersättning beräknas enligt 5 kap.skadeståndslagen (1972:207). Enligt 5 kap. 3 § skadeståndslagen skall vid bestämmande av ersättning för inkomstförlust avräknas så kallade samordningsförmåner. I förevarande fall utgör pension och arbetsskadelivränta sådana samordningsförmåner som skall avräknas.

E.C. har under år 1991 erhållit slutlig ersättning enligt försäkringsavtalet för sveda och värk, lyte och men samt kostnader och olägenheter i övrigt. 1997 återkom E.C. med en begäran om omprövning av frågan om ersättning för inkomstförlust. Yttrande inhämtades av Trafikskadenämnden som fann att rätt till omprövning förelåg. Wasa gick emot yttrandet och avböjde omprövning under åberopande att rätt till omprövning inte förelåg.

Yrkanden

E.C. har yrkat att Wasa förpliktas att till henne utge livränta med 8 292 kr för år 1997, 15 744 kr för år 1998, 18 144 kr för år 1999 samt från och med år 2000 till 65 års ålder med värdesäkrade 18 500 kr per år. Hon har yrkat ränta på beloppen från den 31 december respektive år.

Wasa har bestritt yrkandena men vitsordat belopp och ränta.

- - -.

Grunder

E.C.: Löneutvecklingen för anställda med samma arbetsuppgifter som E.C. hade före pensioneringen har blivit bättre än vad man förutsatte när hennes pension och livränta bestämdes. Differensen mellan löneutvecklingen och den ersättning som nu utgår är cirka 12 procent. Denna skillnad var inte förutsedd när pensionen och livräntan bestämdes. Den är väsentlig och den är bestående eller ökande. Förutsättningar att jämlikt 5 kap. 5 § skadeståndslagen ompröva och höja E.C:s ersättning med yrkade belopp föreligger därför.

Wasa: Det föreligger inte rätt till omprövning av livränta då de förhållanden som legat till grund för ersättningens bestämmande inte ändrats väsentligt.

Domskäl

Endast skriftlig bevisning har åberopats.

Enligt 5 kap. 5 § skadeståndslagen kan ersättning för bland annat inkomstförlust omprövas om i samma kapitel avsedda förhållanden som har legat till grund för ersättningens bestämmande väsentligen har ändrats.

Det är ostridigt att E.C:s lön, för det fall hon alltjämt hade haft kvar sin anställning, hade varit högre än de samordningsförmåner som hon i dag uppbär. Skillnaden uppgår till ca 12 procent. Sålunda skulle hon exempelvis under 1998 ha tjänat 169 200 kr om hon fortfarande hade haft kvar sin anställning medan utgående förmåner uppgick till 153 456 kr.

Wasa har intagit den ståndpunkten att det för rätt till omprövning inte är tillräckligt att ersättning som utgår inte följer den löneutveckling som den ersättningsberättigade skulle ha haft om inte skadan hade inträffat. När ersättning väl har bestämts skall den enligt Wasa följa sin egen utveckling oberoende av löneutvecklingen. Det synsätt som Wasa anlagt står mindre väl i överensstämmelse med ordalydelsen i 5 kap. 5 § skadeståndslagen. Enligt bestämmelsen förutsätts det, för att rätt till omprövning skall föreligga, att förhållanden som avses i 5 kap.skadeståndslagen, och som har legat till grund för ersättningens bestämmande, har ändrats. Vid bestämmande av ersättning för framtida inkomstförlust måste en prognos göras om den framtida utvecklingen av den inkomst som den skadade hade kunnat uppbära om han inte hade skadats. En sådan prognos är ett förhållande som ligger till grund för ersättningens bestämmande. Om den senare visar sig inte stämma med den verkliga löneutvecklingen får detta anses som en ändring som kan föranleda omprövning under den ytterligare förutsättningen att ändringen är väsentlig.

Skillnaden mellan den lön som E.C. skulle ha haft som anställd och de förmåner hon uppbär uppgår som nämnts ovan till omkring tolv procent av hennes ersättning. Skillnaden får, oavsett om man ser till beloppet för sig eller som andel av utgående ersättning, anses väsentlig (jfr NJA 1998 s. 807). Rätt till omprövning föreligger därmed. Det är ostridigt att E.C. vid sådant förhållande är berättigad till yrkade belopp.

Domslut

Domslut

- - -.

Domskäl

Hovrätten (hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt samt hovrättsråden Göran Rosenberg och Unto Komujärvi, referent) anförde i dom den 20 februari 2002:

Utredningen m.m. i hovrätten

Parterna har åberopat samma grunder och omständigheter som vid tingsrätten.

Länsförsäkringar har - utöver vad som framgår av tingsrättens dom - som grund för sitt bestridande av E.C:s talan vid tingsrätten sammanfattningsvis åberopat följande. Att arbetsskadelivräntan inte har höjts i samma takt som den lön som E.C. skulle ha haft, om hon hade haft kvar arbetet som tandsköterska, är inte ett sådant förhållande som kan ge rätt till omprövning enligt 5 kap. 5 § skadeståndslagen (1972:207). Löneutvecklingen skall beaktas endast när ersättning för inkomstförlust bestäms första gången. Ändringen har kunnat förutses. Den är inte bestående. Fråga är om en allmän standardhöjning som inte skall beaktas.

Parterna är överens - som det får uppfattas - att skillnaden mellan den lön som E.C. skulle ha haft som oskadad och den ersättning i form av förtidspension jämte arbetsskadelivränta som utgår till henne fr.o.m. den 1 april 1995 har uppgått till 12 procent för år 1998 och att skillnaden därefter har ökat. Länsförsäkringar har - som det får uppfattas - vitsordat att denna avvikelse är väsentlig.

Domskäl

Inledning

Det är klarlagt att E.C. på grund av den aktuella trafikförsäkringen är berättigad till ersättning av Länsförsäkringar enligt trafikskadelagen (1975:1410) för den personskada som hon ådrog sig vid trafikolyckan år 1986 och att hon på grund av denna skada uppbär förtidspension och arbetsskadelivränta sedan den 1 april 1995.

Av 9 § trafikskadelagen följer att bestämmelserna i 5 kap.skadeståndslagen skall tillämpas på ersättningen från Länsförsäkringar till E.C. Enligt 5 kap. 1 § första stycket 1 skadeståndslagen omfattar ersättningen - såvitt nu är i fråga - inkomstförlust. I andra stycket i sistnämnda paragraf regleras hur ersättningen för inkomstförlust skall bestämmas.

Av 5 kap. 3 § skadeståndslagen följer att, vid bestämmande av ersättning för inkomstförlust, s.k. samordningsförmåner skall avräknas. Det är i förevarande fall ostridigt mellan parterna att den pension och den arbetsskadelivränta som E.C. uppbär utgör sådana samordningsförmåner.

Enligt 5 kap. 5 § första stycket första meningen skadeståndslagen kan ersättning för inkomstförlust höjas eller sänkas, om sådana förhållanden som avses i kapitlet och som har legat till grund för ersättningens bestämmande väsentligt ändrats.

Av utredningen framgår att Länsförsäkringar har slutreglerat ärendet avseende E.C:s rätt till ersättning enligt trafikförsäkringen med anledning av den aktuella skadan samt att Länsförsäkringar - med hänvisning till att E.C., efter den avräkning som skall ske för de samordningsförmåner som hon uppbär, inte har rätt till något ersättningsbelopp från Länsförsäkringar för inkomstförlust - sedan den 1 april 1995 inte utbetalat något sådant belopp till henne.

Har E.C. rätt till omprövning av ersättningen från Länsförsäkringar för inkomstförlust?

Som vardera partens talan får uppfattas har det träffats en överenskommelse mellan E.C. och Länsförsäkringar - grundad på trafikförsäkringsavtalet - om bestämmande av ersättning från Länsförsäkringar till E.C. för inkomstförlust till följd av den aktuella skadan samt att denna överenskommelse innebär att ersättningen, efter avräkning för de nämnda samordningsförmånerna, bestämts till 0 kr fr.o.m. den 1 april 1995. Frågan i målet är därför om de förhållanden som har åberopats av E.C. är sådana som legat till grund för ersättningens bestämmande och som avses i 5 kap.skadeståndslagen samt, i så fall, om dessa förhållanden väsentligt ändrats så att E.C. har rätt till höjd ersättning från Länsförsäkringar för inkomstförlust.

Av motiven till skadeståndslagen (se prop. 1975:12 s. 150) framgår att det s.k. inkomstunderlaget - som bygger på antaganden om den skadelidandes framtida inkomstmöjligheter, om skadan inte hade inträffat - skall användas som en utgångspunkt för att beräkna inkomstförlust avseende framtiden. Vid denna beräkning skall en förväntad framtida allmän standardstegring inte beaktas.

Av 5 kap. 1 § andra stycket skadeståndslagen följer att ersättningen för framtida inkomstförlust motsvarar skillnaden mellan inkomsten enligt inkomstunderlaget och den inkomst som den skadelidande kan antas uppnå i framtiden. Jämförelsen avser den kvarvarande förvärvsförmågan, bestämd efter en s.k. ekonomisk invaliditetsbedömning.

E.C. har gjort gällande att en ändring har skett beträffande ett förhållande som närmast är hänförligt till inkomstunderlaget och påstått att löneutvecklingen har varit större än som förutsattes vid ersättningens bestämmande. E.C. har dock inte närmare angett vilka överväganden som gjordes i denna fråga vid ersättningens bestämmande. Länsförsäkringar har - som hovrätten uppfattat det - godtagit E.C:s påstående att ett antagande gjordes om löneutvecklingen när ersättningen bestämdes.

Av utredningen framgår att ersättningen i form av förtidspension och arbetsskadelivränta har höjts men inte i samma takt som den lön vilken E.C. skulle uppburit som oskadad. Ingen av parterna har dock gjort gällande att det har skett någon oförutsedd ändring beträffande samordningsförmånerna eller något annat förhållande. Differensen får därför anses bero på löneutvecklingen. Med hänsyn till den stora skillnaden måste det enligt hovrättens uppfattning kunna antas att löneutvecklingen har avvikit från den bedömning som gjordes när överenskommelsen om ersättning träffades. E.C. har således visat att det har skett en ändring beträffande ett förhållande som är hänförligt till inkomstunderlaget, vilket har legat till grund för bestämmandet av ersättningen för E.C:s inkomstförlust enligt 5 kap. 1 § andra stycket skadeståndslagen.

Frågan blir då om E.C. kan åberopa bestämmelsen i 5 kap. 5 § skadeståndslagen till stöd för sin begäran om omprövning av ersättningen.

Enligt den - i detta avseende - klara och entydiga lydelsen avser nämnda bestämmelse alla förhållanden i nämnda kapitel som har legat till grund för ersättningens bestämmande. Det görs således ingen skillnad på förhållanden som är hänförliga till inkomstunderlaget eller till den ekonomiska invaliditetsbedömningen. Det finns inget i förarbetena som klart motsäger att bestämmelsen har fått den utformning som varit avsedd. Med hänsyn till det anförda kan det enligt hovrättens mening inte komma i fråga att inte tillämpa bestämmelsen även på ändringar som är hänförliga till inkomstunderlaget. E.C. kan därför åberopa bestämmelsen till stöd för sin begäran om omprövning under den ytterligare förutsättningen att fråga är om en väsentlig ändring.

Enligt hovrättens mening skall väsentlighetsbedömningen i princip inte göras i förhållande till den skillnad i ersättning som kan bli följden av ändrade förhållanden utan till de förhållanden som avses i det aktuella kapitlet och som har legat till grund för ersättningens bestämmande. Om anledning till omprövning väl föreligger, kan ju vid prövningen hänsyn tas även till andra förhållanden än de som regleras i nämnda kapitel med den följden att någon ändring av ersättningen inte blir aktuell (se rättsfallet NJA 1998 s. 807).

Som har framgått tidigare motsvarar i förevarande fall ändringen i löneutvecklingen minst skillnaden mellan den inkomst som E.C. skulle ha som oskadad och den ersättning som faktiskt utgår. Som hovrätten har uppfattat Länsförsäkringars talan måste bolaget anses ha godtagit att denna ändring är väsentlig. Vid prövningen av E.C:s talan skall ändringen därför anses ha varit väsentlig. Enligt hovrättens mening har ändringen vidare varit oförutsebar, vilket enligt lagmotiven krävs för att omprövning skall kunna ske (se a. prop. s. 170). Ändringen kan också anses vara bestående. Det är vidare enligt hovrättens mening uppenbart att löneutvecklingen inte beror på den allmänna standardhöjningen i samhället.

På grund av det anförda har E.C. - som tingsrätten funnit - rätt till omprövning av parternas tidigare överenskommelse om ersättning för inkomstförlust.

Omprövningen av E.C:s ersättning för inkomstförlust

Vid angiven utgång i frågan om omprövning skall ske skall ny prövning ske av E.C:s ersättning för inkomstförlust. Vid denna prövning råder inte tvist om yrkade belopp. Tingsrättens dom skall därför stå fast.

- - -.

Domslut

Domslut

- - -.

Domskäl

HD (justitieråden Svensson, Lennander, referent, Victor, Lindeblad och Wersäll) meddelade den 25 maj 2004 följande dom:

Domskäl

Av utredningen framgår bl.a. följande. Mellan parterna träffades år 1991 ett avtal om ersättning för inkomstförlust till följd av trafikskada. Avtalet innebär att E.C. - efter det att avräkning skett av de förmåner hon uppbär i form av förtidspension och arbetsskadelivränta (s.k. samordningsförmåner) - sedan den 1 april 1995 erhåller ersättning med 0 kr. Efter sistnämnda tidpunkt har löneutvecklingen för anställda med samma arbetsuppgifter som E.C. hade före pensioneringen varit sådan att skillnaden mellan å ena sidan den ersättning som nu utgår i form av samordningsförmåner och å andra sidan den lön hon skulle ha haft, om hon hade varit oskadad och haft kvar sin anställning, uppgår till ca 12 procent eller mer.

Målet gäller i första hand i vad mån denna löneutveckling kan föranleda rätt till omprövning av E.C:s ersättning för inkomstförlust.

Länsförsäkringar har gjort gällande att en framtida inkomstutveckling inte är ett sådant förhållande som kan ge rätt till en omprövning. Länsförsäkringar har anfört att det, för att rätt till omprövning skall aktualiseras, måste ha skett en ändring i de förhållanden som påverkat den ”ursprungliga” inkomstförlusten, dvs. den skadades medicinska status och hur den påverkar hans arbetsförmåga jämte arbetsförhållanden i övrigt samt de samordningsförmåner som han äger rätt att uppbära.

Enligt 9 § trafikskadelagen (1975:1410) skall 5 kap.skadeståndslagen (1972:207) tillämpas i fråga om trafikskadeersättning. Enligt bestämmelserna i 5 kap. 5 § första stycket skadeståndslagen kan ersättning för inkomstförlust som utgår i form av livränta omprövas, om de förhållanden som enligt samma kapitel legat till grund för ersättningens bestämmande har ändrats väsentligt. Av 1 § andra stycket samma kapitel framgår att ersättning för inkomstförlust motsvarar skillnaden mellan den inkomst som den skadelidande skulle ha kunnat uppbära om han inte hade skadats (det s.k. inkomstunderlaget) och den inkomst som han trots skadan har eller borde ha uppnått eller som han kan beräknas komma att uppnå (den ekonomiska invaliditeten). Enligt 3 § samma kapitel skall vid bestämmande av ersättning för inkomstförlust avräkning ske av de samordningsförmåner som den skadelidande med anledning av förlusten har rätt till.

Skadeståndslagens utgångspunkt, då ersättning för inkomstförlust skall beräknas, är att den skadelidande skall försättas i samma ekonomiska situation som om skadan inte hade inträffat. (Prop. 1975:12 s. 100 och 103.) Av 5 kap. 1 § andra stycket framgår att ersättning för inkomstförlust skall beräknas med beaktande av såväl den ekonomiska invaliditeten, dvs. den skadelidandes möjligheter att utnyttja sin kvarvarande arbetsförmåga, som inkomstunderlaget, dvs. den inkomst som den skadelidande skulle ha kunnat uppnå om han inte hade skadats. Bedömningen av den ekonomiska invaliditeten och av inkomstunderlaget hänför sig både till förfluten tid och till framtiden. Framtida förhållanden av betydelse för inkomstunderlaget får, enligt motiven, bedömas på grundval av antaganden om den skadelidandes framtida inkomstmöjligheter, om skadan inte hade inträffat, och antaganden om framtidsutvecklingen, konjunkturerna etc. (A. prop. s. 104 ff. och s. 150.)

Det anförda innebär att en bedömning av det framtida inkomstunderlaget innefattar sådana faktorer som konjunkturutvecklingen och löneutvecklingen i det yrke den skadelidande hade då skadan inträffade. Löneutvecklingen i E.C:s tidigare yrke är alltså en sådan omständighet som kan läggas till grund för en omprövning av hennes rätt till ersättning.

Av avgörande betydelse för omprövningsrätten är enligt 5 kap. 5 § första stycket skadeståndslagen, huruvida den ändring som inträtt såvitt avser ovan nämnda förhållanden är väsentlig. (Jfr också Bengtsson & Strömbäck, Skadeståndslagen, en kommentar, 2002, s. 260 f., och NJA 1998 s. 807.)

I förevarande fall är det ostridigt mellan parterna att skillnaden mellan den lön som E.C. skulle ha haft om hon som oskadad arbetat kvar i sitt yrke och den ersättning hon uppbär i form av samordningsförmåner, är väsentlig.

Vid omprövningen skall beaktas inte bara den omständighet som föranlett omprövningen utan samtliga de förhållanden som bör påverka livräntans storlek (NJA 1998 s. 807). Att E.C:s samordningsförmåner inte höjts i takt med löneutvecklingen är en omständighet som skall beaktas när livräntans storlek bestäms.

Beträffande de yrkade beloppen råder inte tvist. Hovrättens domslut skall därför fastställas.

Domslut

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut.