Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Hans Cederberg) anförde i dom den 23 oktober 2006:

Bakgrund

Den 25 februari 1986 skadades H.I. vid en trafikolycka. Hon har på grund av sin trafikförsäkring hos If Skadeförsäkring AB (bolaget) rätt till ersättning för den skallskada, som hon åsamkades vid olyckan (40 % varaktig invaliditet fr.o.m. den 17 september 1987).

Den 6 februari 1991 avgav Trafikskadenämnden ett slutligt yttrande angående H.I:s rätt till ersättning på grund av trafikförsäkringen. Vid den tidpunkten hade H.I. beviljats hel förtidspension och en arbetsskadelivränta och som oskadad i sitt tidigare arbete som mentalskötare skulle hon ha erhållit en inkomst på cirka 152 100 kr.

I sitt yttrande fann nämnden att det inte fanns någon inkomstförlust att ersätta från trafikförsäkringen, eftersom H.I. ansågs erhålla full ersättning för inkomstförlust enligt lagen om arbetsskadeförsäkring. Både H.I. och bolaget godtog Trafikskadenämndens bedömning.

H.I. begärde härefter vid tre olika tillfällen omprövning av frågan om ersättning för inkomstförlust från trafikförsäkringen. Som grund för sin begäran anförde H.I. varje gång att hennes lön som oskadad översteg vad hon hade uppburit och uppbar i form av förtidspension och arbetsskadelivränta samt att hon därigenom drabbats av väsentligen ändrade omständigheter. Vid sammanträden den 23 februari 1998, den 25 november 1999 och den 30 maj 2005 fann Trafikskadenämnden inte visat att H.I. hade rätt till omprövning av frågan om ersättning för inkomstförlust enligt 5 kap. 5 § skadeståndslagen. Trafikskadenämnden var inte enig i sitt yttrande den 30 maj 2005.

Efter det sista yttrandet meddelade bolaget H.I. att bolaget följde nämndens beslut och att bolaget hade tagit slutlig ställning i frågan om ersättning.

Yrkanden m.m.

H.I. har nu yrkat att tingsrätten skall fastställa att hon enligt 5 kap. 5 § skadeståndslagen har rätt till omprövning av frågan om ersättning för inkomstförlust från och med år 2000 och i vart fall fr.o.m. 2001 eller 2002.

Bolaget har bestritt käromålet.

Sakframställningar

Parterna har i huvudsak anfört bl.a. följande.

H.I.

Inför den sista nämndprövningen upprättades en inkomstkalkyl över hennes lön under åren 1996-2002, varvid en jämförelse gjordes mellan H.I:s lön ”såsom oskadad”, å ena sidan, och de sammanlagda samordningsförmånerna, å den andra (Domsbilaga 1, ej återgiven här. Red:s anm.). H.I:s inkomstunderlag som oskadad har ökat från cirka 152 100 kr år 1991 till 201 717 kr år 2000, eller med 32,6 %, medan samordningsförmånerna bara ökat till 178 332 kr, eller 17,2 %. H.I:s inkomstförlust för år 2000 har alltså uppgått till (201 717-178 332=) 23 385 kr, eller 11,6 % av inkomstunderlaget och 13 % av samordningsförmånerna. Kalkylen utvisar, avseende åren 2001 och 2002, att hennes inkomstförluster uppgått till 28 806 kr, eller 13,8 %, respektive 31 410 kr, eller 14,5 % av inkomstunderlaget som oskadad och 16 % respektive 17 % av hennes samordningsförmåner under angivna år.

HD har i rättsfallet NJA 2004 s. 279 slagit fast att löneutvecklingen i den skadelidandes tidigare yrke kan ligga till grund för en omprövning av avtalad ersättning för inkomstförlust. HD uttalade bl.a. att skadeståndslagens utgångspunkt vid en beräkning av inkomstförlust är att den skadelidande skall försättas i samma ekonomiska situation som om skadan inte inträffat. Metoden för beräkning av inkomstförlusten gäller oavsett om det vid prövningstidpunkten handlar om förfluten tid eller framtiden. När det gäller förfluten tid kan ersättningen som regel bestämmas på grundval av den faktiska förlust som uppkommit. När det gäller framtiden måste ersättningen grundas på mer eller mindre välgrundade antaganden om inkomstunderlag, samordningsförmåner och andra omständigheter som kan påverka inkomstförlusten. Antaganden om framtidsutsikter, konjunkturer etc. ingår också i framtidsbedömningen. - Om H.I:s rätt till ersättning för förfluten tid skulle ha prövats idag istället för år 1991 kan det förutsättas att hon för åren 1996-2002 skulle ha fått ersättning i enlighet med kalkylen. Om H.I. alltså har rätt till omprövning från och med år 2002 innebär det att hon har rätt till ersättning för inkomstförlust under bl.a. åren 2000-2002, baserad på de ändrade förhållanden som föreligger enligt kalkylen.

H.I. har här liksom tidigare sammanfattningsvis gjort gällande att de årliga löneförhöjningarna skall kumuleras och därefter jämföras med aktuellt årligt inkomstunderlag vid bedömningen av frågan om hon drabbats av väsentligen ändrade förhållanden. Den kumulerade löneutvecklingen i hennes yrke som oskadad har varit av sådan beskaffenhet att den från och med år 2000 kan läggas till grund för en omprövning av hennes rätt till ersättning enligt villkoren i hennes trafikförsäkring.

Bolaget

Det föreligger inte några ändrade förhållanden enligt grunderna för 5 kap. 5 § skadeståndslagen. Förändringar, som är hänförbara till en allmän standardhöjning, skall inte medföra rätt till omprövning. Vid bestämmande av inkomstunderlag vid den ursprungliga prövningen skall nämligen ses bort från förändringar i penningvärde. Inte heller skall hänsyn tas till den allmänna standardutveckling, som kan komma att inträffa i samhället (se prop. 1975:12 s. 150). I målet har inte ens påståtts att H.I:s genom åren redovisade löneförändringar skulle avvika från löneutvecklingen för löntagarkollektivet i stort.

Vad gäller väsentlighetsrekvisitet kan konstateras att löneutvecklingen i H.I:s yrke under åren 1996-2002 uppgått till omkring 2-4 % per år. Ökningen får anses normal, sedd för vart och ett av åren. Den kan därför aldrig anses vara väsentlig. Endast om en viss årlig mindre diskrepans efter en följd av år ackumuleras kan det bli tal om väsentlighet - förr eller senare. Ett sådant synsätt skulle få till följd att man kan ”vänta ut” den tidpunkt då den ackumulerade effekten blir så stor att den kan anses väsentlig och grunda rätt till omprövning.

En över tid ackumulerad effekt torde istället mera vara att anse som ett problem för värdesäkring av livränta och inte ett problem inom ramen för omprövningsbestämmelsen i 5 kap. 5 § skadeståndslagen. Det enda instrument, som finns för värdesäkring av ett skadestånd bestämt som livränta, är värdesäkring enligt lagen (1973:213) om ändring av skadeståndslivräntor. En otillräcklig värdesäkring av livränta kan tänkas leda till att täckningsgraden av faktisk förlust i takt med tiden släpar efter. Omprövningsmöjligheten enligt 5 kap. 5 § skadeståndslagen har inte tillkommit för att möjliggöra justeringar av sådana effekter.

Sammanfattningsvis hävdas att de påvisade löneökningarna i H.I:s yrke ligger inom ramen för den i löntagarkollektivet gängse årliga löneökningen och att de alltså inte innebär några ändrade förhållanden. Skulle så anses vara fallet är dock inte förändringen att anse som väsentlig.

Domskäl

Målet har avgjorts utan huvudförhandling med stöd av 42 kap. 18 § 2 st. 5 punkten RB.

Enligt 9 § trafikskadelagen skall 5 kap.skadeståndslagen tillämpas i fråga om trafikskadeersättning. Enligt 5 kap. 1 § skadeståndslagen kan skadestånd till den som tillfogats en personskada omfatta en inkomstförlust. Enligt 5 kap. 3 § samma lag skall vid bestämmande av ersättningen för en inkomstförlust avräkning ske för samordningsförmåner, dvs. förmån som den skadelidande med anledning av förlusten har rätt till i form av bl.a. ersättning som betalas på grund av obligatorisk försäkring enligt lagen om allmän försäkring eller på grund av lagen om arbetsskadeförsäkring eller någon annan likartad förmån. Enligt samma lagrum skall även förmån i form av pension eller annan periodisk ersättning eller sjuklön avräknas. Enligt 5 kap. 5 § skadeståndslagen, slutligen, kan en ersättningsfråga enligt 1 § eller 2 §skadeståndslagen omprövas om de förhållanden som låg till grund för ersättningen har ändrats väsentligt.

Den 1 januari 2002 trädde vissa förändringar i skadeståndslagen i kraft. Förslaget till ändringarna, som avsåg ersättning för ideell skada, återfinns i regeringens proposition 2000/01:68. Ändringarna innebar bl.a. att all ersättning enligt 5 kap. 1 § och 2 §skadeståndslagen kan omprövas enligt 5 kap. 5 § samma lag. I propositionen s. 72 n uttalade lagstiftaren följande.

Kravet på att de förhållanden som har legat till grund för bedömningen skall ha ändrats väsentligt innebär att omprövningen kan komma ifråga endast mera sällan. Vad som främst åsyftas är fall där den skadelidandes hälsotillstånd i betydande grad har kommit att avvika från vad man föreställde sig när skadeståndet fastställdes. Skillnaden mellan antagen och faktisk skada bör vara så markant att det framstår som angeläget att en ny prövning kommer till stånd. Väsentlighetsrekvisitet knyter an till den förändring som skall ha skett i fråga om förhållanden som har legat till grund för bedömningen av skadeståndsfrågan och således inte i första hand till den skillnad i ersättning som kan bli följden av de ändrade förhållandena.

HD har i rättsfallet NJA 2004 s. 279 bl.a. uttalat att löneutvecklingen i den skadades tidigare yrke är en sådan omständighet som kan läggas till grund för en omprövning av den skadades rätt till ersättning.

Den första frågan, som här måste tas ställning till, är om en kumulation av de årliga löneförhöjningarna i H.I:s tidigare yrke bör utgöra utgångspunkt för bedömningen av om H.I. drabbats av ändrade förhållanden eller om den prövningen skall göras med vart och ett av de aktuella åren, sett för sig, som utgångspunkt.

H.I. grundar sin talan på att enbart en kumulation av tidigare löneförhöjningar skall kunna läggas till grund för en bedömning att väsentligt ändrade förhållanden har inträtt. Det synsättet skulle medföra att det bara är en tidsfråga när det kumulerade beloppet når en sådan nivå att ändrade förhållanden enligt 5 kap. 5 § skadeståndslagen föreligger. Prövningen skall alltså göras med vart och ett av åren, sett för sig, som utgångspunkt.

Löneförändringen i förhållande till det ursprungliga inkomstunderlaget skall emellertid också vara oförutsebar eller i vart fall oförmodad för att en ändring ägnad att ligga till grund för en omprövning skall anses föreligga. I H.I:s fall är inte annat visat än att de årliga löneförhöjningarna under åren 1996-2002 uteslutande härrör från löneutvecklingen i hennes tidigare arbete som mentalskötare. Annat är inte heller visat än att denna uppgått till cirka 2-4 % per år under tiden 1996-2002 och motsvarar den normala löneutvecklingen inom löntagarkollektivet.

Vid en jämförelse med de förhållanden, som rådde vid den ursprungliga prövningen år 1991, utgör således inte löneutvecklingen i H.I:s yrke sådana ändrade förhållanden som kan utgöra grund för en omprövning enligt 5 kap. 5 § skadeståndslagen. H.I:s fastställelsetalan skall därför ogillas.

Domslut

Domslut

Käromålet ogillas.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Marianne Wasteson, referent, och Anne Mellqvist samt tf. hovrättsassessorn Sofia Jungstedt) anförde i dom den 12 april 2007:

Hovrättens domskäl

Parterna har åberopat samma grunder och omständigheter som vid tingsrätten.

H.I. har även i hovrätten åberopat inkomstkalkyl enligt tingsrättens domsbilaga 1 samt Trafikskadenämndens yttrande den 30 maj 2005.

Vad som förekommit i hovrätten föranleder ingen annan bedömning än den tingsrätten gjort. Tingsrättens dom skall därför fastställas.

Hovrättens domslut

Hovrätten fastställer tingsrättens dom.

Domskäl

HD (justitieråden Johan Munck, Ann-Christine Lindeblad och Ella Nyström) meddelade den 30 december 2008 följande dom:

Domskäl

Enligt 9 § trafikskadelagen (1975:1410) skall 5 kap.skadeståndslagen (1972:207) tillämpas i fråga om trafikskadeersättning. I sistnämnda kapitel finns bl.a. bestämmelser om skadestånd för inkomstförlust. I 1 § andra stycket återfinns en definition av det ekonomiska invaliditetsbegrepp som ersättningen för inkomstförlust vilar på. Av denna framgår att ersättning för inkomstförlust motsvarar skillnaden mellan den inkomst som den skadelidande skulle ha kunnat uppbära om han inte hade skadats, inkomstunderlaget, och den inkomst som han trots skadan har eller borde ha uppnått eller som han kan beräknas komma att uppnå. Enligt 3 § skall vid bestämmande av ersättning för inkomstförlust avräkning ske för samordningsförmån, dvs. förmån som den skadelidande med anledning av förlusten har rätt till i form av bl.a. ersättning som betalas på grund av obligatorisk försäkring enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring eller enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring. Sedan frågan om ersättning för inkomstförlust har avgjorts slutligt genom avtal eller dom kan ersättningsfrågan, enligt 5 § första stycket, omprövas om förhållanden som enligt 5 kap. låg till grund för ersättningen har ändrats väsentligt.

H.I. skadades år 1986 vid en trafikolycka. Trafikskadenämnden fann år 1991, i slutligt yttrande angående H.I:s rätt till ersättning på grund av trafikförsäkring hos If Skadeförsäkring AB (bolaget), att det inte fanns någon inkomstförlust att ersätta från trafikförsäkringen, eftersom H.I. ansågs erhålla full ersättning genom att hon beviljats hel förtidspension och en arbetsskadelivränta. H.I. och bolaget godtog Trafikskadenämndens bedömning. H.I. har härefter begärt omprövning av frågan om rätt till ersättning för inkomstförlust. Trafikskadenämnden har funnit att H.I. inte har rätt till omprövning.

H.I. har gjort gällande att hon från och med år 2000, och i vart fall från och med år 2001 eller 2002, är berättigad till omprövning. Hon har som grund för sitt yrkande anfört att den lön hon skulle ha uppburit som oskadad har ökat mer än hennes sammanlagda samordningsförmåner, vilket inneburit att hon drabbats av en inkomstförlust, och att därmed de förhållanden som låg till grund för ersättningens bestämmande år 1991 har ändrats väsentligt.

Bolagets inställning är att de påvisade löneökningarna i H.I:s yrke ligger inom ramen för den i löntagarkollektivet gängse årliga löneökningen och att de inte innebär att det föreligger några ändrade förhållanden utan att det är fråga om en sådan allmän standardutveckling som inte kan grunda rätt till omprövning. Om det anses föreligga ändrade förhållanden är förändringen enligt bolaget i vart fall inte att anse som väsentlig på sätt som förutsätts för omprövning enligt 5 kap. 5 § skadeståndslagen. Bolaget hävdar att löneutvecklingen varje år skall bedömas för sig vid prövning av om väsentlighetskravet är uppfyllt.

Det är ostridigt mellan parterna att inkomstunderlaget ökade från cirka 152 100 kr till 201 717 kr från år 1991 och fram till år 2000, medan samordningsförmånerna under samma tid ökade till 178 332 kr. Skillnaden mellan inkomstunderlaget och samordningsförmånerna uppgick således år 2000 till 11,6 % av inkomstunderlaget och 13 % (rätteligen 13,1 %) av samordningsförmånerna. För åren 2001 och 2002 var skillnaden 13,8 % respektive 14,5 % av inkomstunderlaget och 16 % respektive 17 % av samordningsförmånerna.

Möjligheten till omprövning av ersättning för inkomstförlust som utgår i form av livränta eller engångsbelopp infördes år 1976. Att en sådan möjlighet infördes hängde samman med att man övergick från en ordning där skadeståndet i praxis ofta kommit att grundas på den schablon som skadans s.k. medicinska invaliditetsgrad utgör till att, i enlighet med vad som redan gällde inom den allmänna försäkringen, använda sig av ett ekonomiskt invaliditetsbegrepp där skadeståndet fastställs efter en prövning av skadans ekonomiska verkningar i det enskilda fallet (se prop. 1975:12 s. 104 ff. samt bl.a. Bengtsson och Strömbäck, Skadeståndslagen, En kommentar, 3 uppl. 2008, s. 280 ff.).

Utgångspunkten i skadeståndslagen beträffande skadestånd för inkomstförlust är att den skadelidande genom skadeståndet skall försättas i samma ekonomiska situation som om skadan inte alls hade inträffat (a. prop. s. 103). Departementschefen framhöll att möjligheten till omprövning av skadestånd för framtida inkomstförlust får särskild betydelse i ett skadeståndssystem som förutsätter att sådan ersättning bestäms så nära den faktiska förlusten som möjligt (a. prop. s. 116). Han konstaterade vidare att en dom på skadestånd för framtida inkomstförlust grundar sig på antaganden om den framtida utvecklingen som ofta måste bli tämligen osäkra och att, om denna utveckling tar en annan riktning än som förutsattes vid tidpunkten för domen, en fortsatt tillämpning av domen många gånger kan leda till obilliga resultat för antingen den skadeståndsskyldige eller den skadelidande. Principen om domars rättskraft kunde inte åberopas med någon större styrka när det gäller skadestånd för inkomstförlust. En omprövningsmöjlighet, motsvarande den som föranlett bestämmelser om rätt till omprövning av familjerättsliga underhållsbidrag, borde därför vid väsentligt ändrade förhållanden införas för dessa fall, och denna möjlighet borde framför allt kunna utnyttjas för att korrigera en livränta som har blivit för låg. Omprövningsmöjligheten innebar inte att varje inträffad förändring i de förhållanden som hade legat till grund för skadeståndets bestämmande skulle kunna leda till en ändring av det fastställda skadeståndet, utan en förutsättning för omprövning borde vara att förhållandena förändrats i väsentlig grad. Det kunde därför finnas anledning att, när den framtida utvecklingen ter sig osäker vid tidpunkten för skadeståndets bestämmande, fastställa en viss säkerhetsmarginal för sådana framtida förändringar som inte kan anses vara väsentliga. (A. prop. s. 118 f.)

Lagutskottet uttalade i sitt betänkande med anledning av förslaget (LU 1975:16) att övergången till ett ekonomiskt invaliditetsbegrepp skulle möjliggöra en individuell bedömning av inkomstförlusten och att ersättningen skulle avse de faktiska försörjningsekonomiska konsekvenserna av skadan. Utskottet betonade vidare att en skadeståndsprövning av detta slag ställer stora krav på utredningen eftersom man inte kan bygga bedömningen på schabloner utan i stället måste se till att utredningen i det enskilda fallet blir så fullständig som möjligt. Utskottet framhöll att det i propositionen anvisats flera olika metoder för att komma till rätta med de utredningstekniska svårigheter som en ekonomisk invaliditetsbedömning ger upphov till och pekade först och främst på de vidsträckta möjligheter som föreslogs bli införda till omprövning av ett fastställt skadestånd för den händelse den framtida utvecklingen skulle ta en annan riktning än den som förutsatts vid skadeståndets bestämmande. Vad som åsyftades med att förhållandena på den skadelidandes sida förändrats i väsentlig grad angavs närmare bestämt vara ”fall, där det framstår som klart, att utvecklingen av den skadelidandes inkomstförhållanden i väsentlig grad avviker från vad man föreställde sig vid den tidpunkt när livräntan fastställdes, vare sig detta beror på att skadan i medicinskt hänseende har förvärrats eller det är att hänföra till arbetsmarknadsförhållanden och liknande”. Utskottet uttalade vidare. ”Såväl personliga förhållanden som sådana allmänna faktorer, som ligger till grund för invaliditetsbedömningen, skall således beaktas i omprövningssituationen. Utskottet vill vidare understryka att väsentlighetsrekvisitet inte bör uppfattas som om en mycket restriktiv tillämpning är avsedd. Däremot kan givetvis inte varje inträffad förändring i de förhållanden som legat till grund för invaliditetsbedömningen leda till en ändring av det fastställda skadeståndet. Såsom framhålls i propositionen får sådana mindre förändringar som man alltid har att räkna med kompenseras genom att ersättningen från början fastställs med viss marginal till den skadelidandes fördel. Att omprövning en gång har ägt rum hindrar inte en ny omprövning, om förhållandena på nytt undergår en väsentlig förändring.” (Betänkandet s. 28 f.)

Genom lagändringar år 2001 utvidgades möjligheten till omprövning av skadestånd enligt 5 kap. 5 § skadeståndslagen så att den numera omfattar även ersättning för kostnader och ideell skada vid personskada. Samtidigt förtydligades bestämmelsen så att det klart framgår att omprövning kan ske också när det tidigare bedömts att skadestånd över huvud taget inte kan utgå (s.k. 0-avtal). I förarbetena till dessa ändringar återkommer samma skäl som i det ursprungliga lagstiftningsärendet, men utgångspunkten är därvid de särskilda frågor som uppkommer när omprövning blir aktuell beträffande ersättning för kostnader och ideell skada (se SOU 1995:33 s. 396 f. och 443 f. samt prop. 2000/01:68 s. 38 f. och 72 f.).

Av rättsfallen NJA 1998 s. 807 och 2004 s. 279 framgår att såväl ändringar av den skadades samordningsförmåner som löneutvecklingen i hennes eller hans tidigare yrke utgör omständigheter som kan läggas till grund för en omprövning av rätten till ersättning för inkomstförlust.

Bolaget gör emellertid som nämnt gällande att löneökningarna i H.I:s yrke ligger inom ramen för den i löntagarkollektivet gängse årliga löneökningen och att det därmed är fråga om en sådan allmän standardutveckling som aldrig kan grunda rätt till omprövning. Bolaget stöder sig därvid på ett uttalande i förarbetena där det, vid beskrivningen av vad som bör ligga till grund för antaganden om den skadelidandes framtida inkomstmöjligheter om skadan inte hade inträffat, sägs att man i huvudsak bör bortse från framtida penningvärdeförändringar och att hänsyn inte heller bör tas till den allmänna standardhöjning i samhället som kan komma att inträffa (prop. 1975:12 s. 150).

Nämnda uttalande berör en problematik som i andra sammanhang har lett till ingående överväganden, nämligen i vad mån den ersättningsberättigade skall kompenseras för sådan reallönehöjning som är hänförlig till den allmänna standardhöjningen i samhället, dvs. tillväxten. Frågan har lösts på olika sätt i samband med de överväganden som har gjorts exempelvis vid utformningen av rätten till arbetsskadeersättning (jfr prop. 2001/02:81 s. 64 ff.) och pensionsersättning (jfr prop. 1997/98:151 s. 346 ff. och prop. 1999/2000:138 s. 72 ff.). I allmänhet innebär dessa lösningar att det konstruerats ett index som avgör i vilken utsträckning den ersättningsberättigade skall få del av den allmänna standardhöjningen. En sådan reglering saknas på förevarande område.

När en skadeståndslivränta skall bestämmas är det inte möjligt att förutse vare sig förändringarna i penningvärdet eller den standardhöjning som kan komma att inträda. Den löpande justering som sker av en redan beslutad livränta i enlighet med bestämmelserna i lagen (1973:213) om ändring av skadeståndslivräntor - vilka för övrigt inte är tillämpliga när det som i detta fall rör sig om ett s.k. 0-avtal - kompenserar den ersättningsberättigade för förändringar av penningvärdet men inte för den allmänna standardhöjningen.

Det nyss berörda motivuttalandet från år 1975 skulle kunna tolkas på det sättet att avsikten varit att de ersättningsberättigade just på detta område över huvud taget inte skall få del av standardhöjningen. Detta skulle emellertid innebära ett så påtagligt avsteg från den grundläggande principen - att den skadelidande genom skadeståndet skall försättas i samma ekonomiska situation som om skadan inte alls hade inträffat - att en sådan ordning inte kan godtas utan stöd i lagen.

Inte heller kan den omständigheten att löneökningen ligger inom ramen för den i löntagarkollektivet gängse årliga löneökningen innebära att ändringen i inkomstunderlaget skall anses vara beaktad vid tidpunkten för överenskommelsen mellan H.I. och bolaget. För att den skadelidande av sådan anledning skall sakna rätt till omprövning enligt 5 kap. 5 § skadeståndslagen, krävs det att det av domen eller avtalet framgår att en viss förändring inte skall påverka skadeståndet.

De påvisade ökningarna av inkomstunderlaget för H.I. utgör således en sådan omständighet som kan grunda rätt till omprövning.

För att H.I. skall ha rätt till omprövning måste emellertid de förhållanden som låg till grund för ersättningens bestämmande år 1991 ha ändrats väsentligt.

I 1975 års lagstiftningsärende gavs inte någon närmare vägledning beträffande vad som ligger i väsentlighetskravet, men vid 2001 års lagstiftning uttalades i propositionen (prop. 2000/2001:68 s. 72) att detta krav knyter an till den försämring som skall ha skett i fråga om de förhållanden som har legat till grund för bedömningen av skadeståndsfrågan och således inte i första hand till den skillnad i ersättning som kan bli följden av de ändrade förhållandena (se härom Bengtsson och Strömbäck, a.a. s. 289 f.). Uttalandet i den senare propositionen tar sin utgångspunkt i fall där det som åberopas till stöd för omprövning är en försämring av den skadelidandes hälsotillstånd och inte en förändring av inkomstunderlag eller samordningsförmåner.

HD har i rättsfallet NJA 1998 s. 807 ställt kravet att förändringens inverkan på ersättningsnivån skall vara väsentlig. Domstolens uttalande, att ändringens väsentlighet får bedömas med hänsyn till beloppets storlek taget för sig och sett i förhållande till storleken av de sammanlagda avräknade samordningsförmånerna och den beräknade inkomstförlusten, skall ses mot bakgrund av att det var en sänkning av den skadelidandes samordningsförmån, dvs. en ekonomisk förändring, som i det aktuella målet låg till grund för begäran om omprövning.

När det som beträffande H.I. är rent ekonomiska förändringar som åberopas, måste man vid väsentlighetsbedömningen beakta alla faktorer som skulle kunna påverka ersättningsnivån. Det avgörande är att den samlade effekten uppfyller kravet på väsentlig förändring i ekonomiskt hänseende (jfr Trafikskadenämndens cirkulärreferat 2-2000).

Bolaget gör därvid gällande att vid en prövning av huruvida någon väsentlig förändring har skett förhållandena skall bedömas för varje år för sig, medan H.I. menar att löneutvecklingen skall bedömas kumulerat för tiden från det tidigare beslutet om ersättning till den tidpunkt från vilken omprövning begärs. Att löneutvecklingen, som bolaget gör gällande, skulle bedömas för varje år för sig har stöd i Trafikskadenämndens uttalanden i nämndens cirkulärreferat 4-2005. Där anges att det, om bedömningen sker årsvis, finns ett utrymme för en jämförelse med hur den allmänna löneutvecklingen i det aktuella yrket samt marknaden i övrigt fallit ut, medan vid en kumulation den samlade löneutvecklingen förr eller senare kommer att uppgå till ett sådant belopp som skulle tala för att en omprövning skall ske. (Se även Srömbäck i Nordisk Försäkringsrättslig Tidskrift 1/2006, s. 31, som menar att en bedömning årsvis är vettig eftersom avsikten med omprövningsregeln långtifrån varit att omprövning skall bli rutin i skaderegleringen.)

Något stöd i lagtexten finns inte för att bedömningen skall göras årsvis och inte heller i förarbetena finns några uttalanden som kan anses ge stöd för en sådan tolkning. Där sägs således exempelvis att omprövning skall kunna ske när den framtida utvecklingen tar en annan riktning än som förutsattes vid tidpunkten för domen (prop. 1975:12 s. 118). HD får också i rättsfallet NJA 1998 s. 807 anses ha förutsatt att bedömningen skall göras kumulerat. Där uttalas att, om en ändring inte anses vara väsentlig, ny prövning kan ske efter ytterligare ändring av samordningsförmån eller annan omständighet som avses i 5 kap. 5 § skadeståndslagen, varvid väsentlighetsbedömningen sker med hänsyn till samtliga ändringar som inträffat sedan livräntan senast bestämdes. Det framstår inte heller som rimligt att exempelvis göra skillnad mellan det fallet att en enstaka mycket stor löneökning sker efter tio år och situationen att en mindre årlig ökning efter tio år leder fram till motsvarande inkomstunderlag. Till grund för väsentlighetsbedömningen bör mot den här bakgrunden kunna läggas samtliga förändringar av förhållanden som låg till grund för ersättningens bestämmande, om de inträtt efter det tidigare beslutet om ersättning.

Frågan är då om den konstaterade löneökningen i H.I:s tidigare yrke sammanställd med utvecklingen av hennes sammanlagda samordningsförmåner innebär att de förhållanden som låg till grund för ersättningsbeslutet år 1991 har ändrats väsentligt. HD har i 1998 års rättsfall, där frågan gällde huruvida en sänkning av förtidspension skulle ge rätt till omprövning, angett att ändringens väsentlighet får bedömas med hänsyn till beloppets storlek taget för sig och sett i förhållande till storleken av de sammanlagda avräknade samordningsförmånerna och den beräknade inkomstförlusten. I det fallet ansågs en årlig pensionssänkning om 7 260 kr, som innebar en sänkning av de sammanlagda samordningsförmånerna understigande 6 % och en sänkning av den totala kompensationen för den beräknade inkomstförlusten understigande 4 %, inte utgöra en sådan väsentlig ändring som kunde föranleda höjning av livräntan. I 2004 års rättsfall, där skillnaden mellan den lön som den skadelidande skulle ha haft som oskadad och samordningsförmånerna uppgick till ca 12 % eller mer, prövades inte frågan om ändringen var väsentlig eftersom detta hade vitsordats av försäkringsbolaget. Som en jämförelse kan nämnas att när det gäller omprövning av livränta enligt 4 kap. 12 § lagen om arbetsskadeförsäkring, vilket kräver att en ändring av betydelse har skett i de förhållanden som varit avgörande för ersättningsbeslutet, som en riktpunkt bör gälla att omprövning skall ske om inkomständringen uppgår till minst 5 % av den årliga inkomst av förvärvsarbete som den skadade skulle ha uppnått som frisk (prop.1975/ 76:197 s. 75). Mot bakgrund härav kan en rimlig utgångspunkt vara att en väsentlig ändring och därmed rätt till omprövning bör anses föreligga om förhållandena sedan ersättningen bestämdes förändrats så att samordningsförmånerna jämte i förekommande fall kvarstående inkomst och beviljad livränta understiger 90 % av den skadelidandes inkomstunderlag.

För H.I., som inte uppbär annan ersättning än samordningsförmåner, uppgick skillnaden mellan inkomstunderlaget och samordningsförmånerna år 2000 till 23 385 kr, vilket innebär att samordningsförmånerna motsvarade 88,4 % av inkomstunderlaget. Den konstaterade löneökningen i H.I:s tidigare yrke sammanställd med utvecklingen av hennes sammanlagda samordningsförmåner får därmed anses utgöra en sådan väsentlig ändring som ger henne rätt till omprövning.

H.I. bör därför medges rätt till omprövning av frågan om rätt till ersättning för inkomstförlust från år 2000 och hennes fastställelsetalan således bifallas.

Domslut

Domslut

Med ändring av hovrättens dom fastställer HD att H.I. har rätt till omprövning av frågan om ersättning för inkomstförlust från och med år 2000.

Referenten, justitierådet Anna Skarhed, med vilken justitierådet Torgny Håstad förenade sig, var av skiljaktig mening i fråga om motiveringen på sätt framgår av följande yttrande:

Från det sextonde stycket, som slutar med orden ”som kan grunda rätt till omprövning.”, och till det tjugoförsta stycket, som inleds med orden ”Bolaget gör därvid gällande”, skall domskälen ha följande lydelse:

För att H.I. skall ha rätt till omprövning måste emellertid de förhållanden som låg till grund för ersättningens bestämmande år 1991 ha ändrats väsentligt. Härvid uppkommer frågan om det för rätt till omprövning räcker att ökningen av inkomstunderlaget i sig är väsentlig eller om det är den samlade ekonomiska effekten av ändringen som måste vara väsentlig.

De förhållanden som enligt 5 kap. 1 § andra stycket och 3 §skadeståndslagen omedelbart skall läggas till grund när ersättning för inkomstförlust bestäms är å ena sidan inkomstunderlaget och å andra sidan den kvarstående förvärvsinkomsten (se 1 § andra stycket) samt utgående samordningsförmåner.

Ändringar av dessa ekonomiska förhållanden kan i sin tur vara orsakade av bakomliggande omständigheter av olika slag, t.ex. försämringar av den skadades medicinska status, ändringar av reglerna i de ekonomiska trygghetssystemen, ändrade arbetsmarknadsförhållanden eller löneutvecklingen i den skadelidandes tidigare yrke. Att de förhållanden som ligger till grund när skadeståndet fastställs i sin tur har sin grund i olika bakomliggande omständigheter har gett upphov till en osäkerhet om det för rätt till omprövning är tillräckligt att någon sådan bakomliggande omständighet har ändrats väsentligt eller om det krävs att ändringen haft en väsentlig inverkan på ersättningsbehovet (se t.ex. Strömbäck i Nordisk Försäkringsrättslig Tidskrift 1/2006, s. 28).

Det råder inte någon tvekan om att det som avsågs när rätten till omprövning infördes var att kompensera den skadelidande, alternativt minska belastningen för den skadeståndsskyldige, i de fall där det ekonomiska utfallet av ett beslut om skadestånd efter en tid visat sig leda till ekonomiskt orimliga eller oskäliga konsekvenser. Av lagtexten framgår att man skall pröva om de förhållanden (i pluralis) som låg till grund för ersättningens bestämmande har ändrats väsentligt; det är meningslöst att medge omprövning därför att inkomstunderlaget ändrats väsentligt, om ändringen kompenseras av en lika stor ändring av en samordningsförmån. Med hänsyn till bestämmelsens syfte vore det också anmärkningsvärt om en väsentlig ändring av den medicinska invaliditeten, som inte medför någon minskning av eventuell kvarstående förvärvsinkomst och utgående samordningsförmåner, skulle ge rätt till omprövning. Över huvud taget framstår uppdelningen av prövningen i en rätt till omprövning och en omprövning som konstlad.

I enlighet med såväl lagtexten som bestämmelsens syfte bör därför väsentlighetsbedömningen, när fråga är om ersättning för inkomstförlust (och underhåll), omfatta alla omedelbart inverkande förhållanden (jfr NJA 1998 s. 807 och 2004 s. 279) och därmed avse ändringen av ersättningsbehovet, dvs. i vad mån kvarstående förvärvsinkomst, samordningsförmåner och fastställd livränta motsvarar inkomstunderlaget vid tiden för omprövningen.

Ideell ersättning fastställs i betydande omfattning enligt medicinska schabloner. Ersättningen bestäms därvid med hänsyn enbart till skadans medicinska invaliditetsgrad utan någon individuell bedömning av den skadelidandes förvärvsförmåga. Det framstår därför som naturligt om en väsentlig ändring av den medicinska invaliditeten i det sammanhanget skall kunna anses vara tillräcklig för rätt till omprövning, i enlighet med uttalanden i förarbetena när omprövningsmöjligheten utsträcktes till att omfatta ideellt skadestånd (se SOU 1995:33 s. 444 och prop. 2000/01:68 s. 72).

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Hans Cederberg) anförde i dom den 4 augusti 2006:

Bakgrund

A.W. skadades vid en trafikolycka den 25 augusti 1993 och ådrog sig därvid en hjärnskakning. Hon arbetade vid olyckstillfället som chefskurator på Borås lasarett. A.W. blev först helt och sedan delvis sjukskriven på grund av skadorna fram till den 1 augusti 1996. Hon beviljades då partiellt sjukbidrag. Detta omvandlades till halv förtidspension från och med april 1998.

Försäkringsbolaget Aktsam (Aktsam) har på grund av ett trafikförsäkringsavtal med A.W. åtagit sig att utge ersättning till henne för hennes personskada. A.W. och Aktsam träffade den 29 maj 2001 ett slutligt avtal om ersättning i enlighet med ett förslag från Trafikskadenämnden. Avtalet innebar bland annat ersättning för en inkomstförlust, som motsvarade mellanskillnaden mellan, å ena sidan, den förväntade inkomsten för heltidsarbete och, å den andra sidan, samordningsförmåner i form av hennes lön från arbetet och pensionsförmåner.

A.W. hade år 2000 ett inkomstunderlag på 328 000 kr. Hennes faktiska lön och pensionsförmåner uppgick vid samma tidpunkt till sammanlagt 194 806 kr. Aktsams livränta till A.W. bestämdes i enlighet därmed till 133 200 kr i 2000 års värde med femprocentiga uppräkningar per år med början år 2001.

A.W:s besvär, som uppstått på grund av olyckan, tilltog emellertid. År 2003 beviljades hon därför hel förtidspension från och med den 1 januari 2004. Hennes samordningsförmåner kom därvid att förändras till att bestå enbart av pensionsförmåner i form av 146 888 kr i sjukersättning och 34 128 kr i AGS-ersättning samt 161 905 kr i trafikskadelivränta från Aktsam, sammanlagt 342 921 kr. Mot bakgrund av att A.W:s inkomstunderlag år 2004 uppgick till 355 732 kr uppstod nu en underkompensation, som kom att uppgå till (355 732-342 921=) 12 811 kr.

Yrkanden m.m.

A.W. har yrkat att Aktsam skall utge 12 811 kr per år i form av livränta avseende inkomstförlust från och med den 1 januari 2004 till dess A.W. fyller 65 år, eller den 31 mars 2012, jämte värdesäkring på beloppet från och med 2004 enligt lagen (1973:213) om ändring av skadeståndslivräntor. På 12 811 kr yrkades ränta enligt 4 och 6 §§räntelagen från den 31 december 2004 och därefter på det värdesäkrade beloppet från den 31 december respektive år, allt till dess full betalning sker.

A.W. har som grund för sitt yrkande anfört. Den omständigheten att hon från och med den 1 januari 2004 beviljades hel förtidspension medför att förhållandena som låg till grund för avtalet mellan henne och Aktsam av den 29 maj 2001 väsentligt ändrats i enlighet med omprövningsregeln i 5 kap. 5 § skadeståndslagen.

Aktsam har bestritt käromålet och som grund härför anfört. Enbart det förhållandet att A.W:s arbetsoförmåga ökat från halv till hel arbetsoförmåga innebär inte att hon redan av det skälet är berättigad till omprövning. Det krävs också att en väsentlig förändring skall föreligga ifråga om ersättningens storlek.

Aktsam har tillagt. Yrkat belopp och yrkad ränta vitsordades, dock vad gäller räntan endast på förfallna belopp.

Sakframställningar

A.W. har anfört. Den år 2004 inträffade förändringen i de förhållanden som låg till grund för ersättningsavtalet år 2001 är väsentlig och hon har därmed rätt till omprövning av ersättningen enligt 5 kap. 5 § skadeståndslagen. Väsentlighetsbedömningen skall göras i förhållande till de förhållanden som avses i 5 kap. 5 § skadeståndslagen och inte i förhållande till den skillnad i ersättning som kan bli följden av de ändrade förhållandena. En oförutsedd, hel och varaktig arbetsoförmåga istället för en halv är en väsentlig förändring. För den händelse det också måste krävas en väsentlig förändring även i fråga om inkomstförlustens storlek blir konsekvensen att en fullständig omprövning av ärendet måste göras innan det kan bedömas om väsentlighetsrekvisitet är uppfyllt och rätt till omprövning föreligger. - För den händelse det trots allt skulle krävas en väsentlig förändring även av inkomstförlustens storlek måste följande beaktas. Jämförelsen skall i så fall ske mellan den nu yrkade livräntan på 12 811 kr per år och den utgående livräntan år 2004 på 153 400 kr. Den ökade förlusten blir då 8,35 procent. En sådan förlust är väsentlig.

Aktsam har anfört. Enligt HD:s uttalanden i rättsfallet NJA 1998 s. 807 skall en prövning av rätten till omprövning ske i två steg. Även det målet gällde fråga om ändring av samordningsförmåner och en på grund härav höjd livränta. Först skulle enligt HD prövas om den inträffade ändringen varit av sådant slag att den i och för sig skulle kunna föranleda en ändring av livräntan. Härefter prövades om förändringen i kronor och ören var väsentlig och medförde rätt till omprövning. - Vid den tidpunkt som A.W. erhöll hel sjukersättning efter att ha uppburit en halv sådan uppgick hennes totala förmåner till sammanlagt 382 306 kr/år. Om A.W. skulle ha arbetat heltid vid denna tidpunkt i sitt ursprungliga yrke skulle hon ha tjänat 355 732 kr/år. A.W. var alltså under åren 2003-2004 överkompenserad. Detta är inte ovanligt bl.a. av den orsaken att uppräkningen av livräntan från Aktsam är högre än löneökningarna normalt i samhället samt att hennes faktiska lön ökat i en vid avtalets tillkomst icke förutsedd omfattning. När hon istället för lön på deltidstjänsten erhöll hel sjukersättning och hel AGS-ersättning jämte den oförändrade livräntan från Aktsam sjönk kompensationsgraden och hon förlorade 12 811 kr år 2004 jämfört med om hon skulle ha arbetat heltid i sitt tidigare yrke. Eftersom A.W. även i fortsättningen kommer i åtnjutande av årliga uppräkningar på livräntan med fem procent är det sannolikt att hon inom några få år är uppe i full kompensationsgrad igen. Det har gått två år sedan 2004 och den utgående livräntan är idag 178 500 kr. - Enligt HD:s uttalanden i rättsfallet skall i fråga om de beloppsmässiga förändringarna först avgöras om ändringen av de sammanlagda samordningsförmånerna är tillräckligt stor för att i sig medge omprövning. Vid en sådan beräkning i detta fall kan man emellertid inte utgå från de samordningsförmåner inklusive lön, som A.W. faktiskt hade det år då omprövning aktualiserades eftersom hon då var överkompenserad. - Det återstår därför endast att göra en jämförelse hur mycket den totala kompensationen för den beräknade inkomstförlusten sänkts i A.W:s fall. Med utgångspunkt från år 2004 och den då aktuella inkomsten har alltså den totala kompensationen sänkts med 12 811 kr eller med 3,6 procent. Denna sänkning är inte tillräckligt stor för att föranleda en höjning av den från Aktsam utgående räntan.

Domskäl

Målet har avgjorts utan huvudförhandling med stöd av 42 kap. 18 § 2 st. 5 punkten RB.

Enligt 9 § trafikskadelagen - - - i huvudsak likalydande med domen under I - - - grund för ersättningen väsentligt ändrats.

I det tidigare nämnda rättsfallet NJA 1998 s. 807 hade HD att pröva om en sänkt pensionsförmån enligt lagen om allmän försäkring utgjort en sådan väsentlig förändring, som berättigade till omprövning av storleken av en tidigare fastställd livränta i enlighet med bestämmelsen i 5 kap. 5 § skadeståndslagen. HD fann sammanfattningsvis att sänkningen av den i det målet aktuella pensionsförmånen i och för sig skulle anses kunna föranleda en ändring av livräntan men konstaterade härefter att den aktuella pensionssänkningen på 7 260 kr/år bl.a. innebar att den totala kompensationen för den beräknade inkomstförlusten sänkts med mindre än 4 procent och att sänkningen därför inte kunde utgöra en sådan väsentlig förändring av förhållanden som legat till grund för ersättningens bestämmande.

I sina domskäl uttalade HD också bl.a. följande.

I lagens krav på att ändringen skall vara väsentlig ligger att avtalade livräntor av många skäl inte bör omprövas vid varje förändring av omständighet som påverkat livräntans storlek utan att omprövning bör förbehållas situationer där förhållandena avsevärt förändrats jämfört med vad parterna räknade med när livräntan bestämdes. Vidare bör beaktas att om en ändring inte anses vara väsentlig, ny prövning kan ske efter ytterligare ändring av samordningsförmån eller annan omständighet som avses i 5 kap. 5 § skadeståndslagen, varvid väsentlighetsbedömningen sker med hänsyn till samtliga ändringar som inträffat sedan livräntan senast bestämdes. Slutligen bör man hålla i minnet att även om ändringen anses vara väsentlig och omprövning alltså skall ske, det inte är givet att denna leder till någon förändring av livräntan, eftersom omprövningen sker med beaktande inte bara av den omständighet som utlöst omprövningen utan av samtliga förhållanden av beskaffenhet att böra påverka livräntans storlek. Nu angivna förhållandena talar för en förhållandevis strikt tolkning av väsentlighetsrekvisitet i 5 kap. 5 § skadeståndslagen.

Den 1 januari 2002 - - - i huvudsak likalydande med domen under I - - - ändrade förhållandena.

I det här målet är det klarlagt att A.W. från och med den 1 januari 2004 uppbär hel sjukersättning (hel förtidspension) efter att dessförinnan bara ha uppburit halv sådan, att denna ändring berott på att hennes hälsotillstånd oförmodat försämrats på grund av trafikolyckan år 1993 och att ändringen inneburit en försämring av hennes totala kompensation för inkomstförlusten med 12 811 kr, eller 3,6 procent.

Den första frågan som skall prövas är om denna ändring är så pass väsentlig att ersättningsfrågan kan omprövas enligt 5 kap. 5 § skadeståndslagen.

Den omständigheten att A.W. från och med år 2004 uppbär hel sjukpension med åtföljande sänkning av hennes totala kompensation för den beräknade inkomstförlusten medför att de förhållanden som låg till grund för livräntans bestämmande år 2001 väsentligt ändrats. Rätt till omprövning enligt 5 kap. 5 § skadeståndslagen föreligger alltså.

Det återstår då att pröva om A.W. har rätt till en höjning av sin livränta i enlighet med sina yrkanden. Vid prövningen av detta yrkande skall samtliga relevanta förhållanden beaktas.

Den omständigheten att A.W:s hälsa på grund av olyckan år 1993 försämrats så pass mycket att hon helt förtidspensionerats från och med år 2004 talar naturligtvis för att hennes yrkande bör bifallas. Även beloppets storlek taget för sig kan i vart fall inte anses tala emot att hon bör tillerkännas yrkad livränta. Kvar står emellertid det förhållandet att det yrkade beloppet på förhöjd årlig livränta i slutänden utgör ersättning för en sänkning av den totala kompensationen för inkomstförlusten, som endast uppgår till 3,6 procent.

Vid en samlad bedömning av omständigheterna i målet bör det faktiska utfallet av den oförmodade ändringen av A.W:s hälsotillstånd år 2003 tillmätas en avgörande betydelse. Övervägande skäl talar alltså för att den aktuella kompensationssänkningen inte skall anses utgöra en så väsentlig ändring av de förhållanden som legat till grund för bestämmandet av A.W:s livränta år 2001 att den kan föranleda en höjning av livräntan på det sätt som hon yrkat. A.W:s talan skall därför ogillas.

Det kan avslutningsvis erinras om A.W:s möjlighet att på nytt begära omprövning om förhållandena ytterligare ändras, varvid samtliga ändrade förhållanden som inträffat efter avtalsslutet år 2001 kommer att beaktas.

Domslut

Domslut

Käromålet ogillas.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Christine Möller och Monica Kämpe samt tf. hovrättsassessorn Viktoria Thörnqvist, referent) anförde i dom den 9 maj 2007:

Hovrättens domskäl

Parterna har åberopat samma grunder och utvecklat sin talan i enlighet med vad som antecknats i tingsrättens dom.

Mellan parterna är ostridigt att A.W:s ytterligare nedsatta arbetsförmåga, som lett till att hon beviljats hel förtidspension, har haft sin grund i hennes trafikskada och att förändringen inte kunde förutses vid upprättandet av det slutliga avtalet om ersättning. Fråga i målet är om detta förhållande utgör en sådan väsentlig förändring som ger rätt till omprövning i enlighet med 5 kap. 5 § skadeståndslagen.

Som framgår redan av propositionen till bestämmelsen i dess ursprungliga lydelse den 1 januari 1976 kan omprövning aktualiseras av en inte förutsedd ändring i den skadelidandes medicinska status (prop. 1975:12 s. 170). I specialmotiveringen till 5 kap. 5 § skadeståndslagen i dess nuvarande lydelse uttalade regeringen dels att, med hänvisning till 1975 års proposition, vad som tidigare sagts om hur väsentlighetsrekvisitet skall tolkas alltjämt gäller, dels att väsentlighetsrekvisitet knyter an till den förändring som skall ha skett i fråga om de förhållanden som har legat till grund för bedömningen av skadeståndsfrågan och således inte i första hand till den skillnad i ersättning som kan bli följden av de ändrade förhållandena (prop. 2000/01:68 s. 72).

I yttranden från Trafikskadenämnden har frågan om en förändring av den skadelidandes medicinska förhållande behandlats vid flera tillfällen utöver nu aktuellt fall (bl.a. i TSN cirkulärreferat 11-2003 och ett yttrande av den 5 juli 2006). Av nämndens yttranden framgår att en förändring som medför att arbetsförmågan nedsätts med en tredjedel respektive en fjärdedel har bedömts vara väsentlig och att det enligt nämndens mening saknas grund för att därutöver uppställa krav på en väsentlig förändring även av ersättningens storlek.

Hovrätten finner att den förändring som skett av A.W:s arbetsförmåga, från halv till hel arbetsoförmåga, utgör en väsentlig förändring av förhållande som legat till grund för ersättningsavtalet år 2001. Att härutöver uppställa ett ytterligare krav på en ekonomiskt väsentlig förändring, vilket synsätt Aktsam gjort gällande, är inte förenligt vare sig med den aktuella bestämmelsens ordalydelse eller förarbetsuttalandena. A.W:s ersättning från Aktsam skall därför omprövas. Vid detta förhållande har Aktsam vitsordat det av A.W. yrkade beloppet. A.W:s yrkande om ytterligare ersättning skall därför bifallas i dess helhet.

Vad avser A.W:s ränteyrkande för ännu icke förfallna belopp saknas grund för att bifalla detsamma.

Tingsrättens dom skall således ändras i enlighet med vad som framgår av domslutet.

Hovrättens domslut

a. livränta med ytterligare 12 811 kr per år, från och med den 1 januari 2004 till dess A.W. fyller 65 år, eller den 31 mars 2012, jämte värdesäkring på beloppet från och med år 2004 enligt lagen (1973:213) om ändring av skadeståndslivräntor, att erläggas för förfluten tid genast och i övrigt i efterskott för kalendermånad.

b. ränta på 12 811 kr enligt 4 och 6 §§räntelagen från den 31 december 2004 och därefter på det värdesäkrade beloppet från den 31 december respektive år, allt till dess betalning sker, dock endast vad gäller förfallna belopp.

Domskäl

HD (justitieråden Johan Munck, Ann-Christine Lindeblad och Ella Nyström) meddelade den 30 december 2008 följande dom:

Domskäl

Enligt 9 § trafikskadelagen - - - se under I - - - för ersättningen har ändrats väsentligt.

A.W. skadades år 1993 vid en trafikolycka. Hon erhöll halv förtidspension från och med april år 1998. A.W. och Försäkringsaktiebolaget Aktsam (bolaget), där A.W. tecknat trafikförsäkringsavtal, träffade år 2001 slutligt avtal om ersättning för inkomstförlust. Sedan A.W:s besvär till följd av olyckan ökat i omfattning beviljades hon hel förtidspension (numera sjukersättning) från och med januari 2004.

A.W. har gjort gällande att hon är berättigad till omprövning av den avtalade ersättningen för inkomstförlust, eftersom den omständigheten att hon drabbats av hel arbetsoförmåga innebär att förhållanden som legat till grund för avtalet mellan henne och bolaget år 2001 har ändrats väsentligt.

Bolaget har hävdat att enbart det förhållandet att A.W:s arbetsoförmåga ökat inte innebär att hon är berättigad till omprövning. Dessutom krävs enligt bolaget att en väsentlig förändring skall föreligga i fråga om inkomstförlustens storlek. Bolaget har därvid åberopat rättsfallet NJA 1998 s. 807.

Det är ostridigt mellan parterna att A.W:s inkomst i form av samordningsförmån och livränta, sedan hon år 2004 drabbats av hel arbetsoförmåga, kommit att understiga hennes inkomstunderlag med 12 811 kr.

Målet gäller frågan om det för rätt till omprövning av ersättning för inkomstförlust är tillräckligt att ett förhållande - i detta fall arbetsoförmågan - som år 2001 låg till grund för ersättningens bestämmande har ändrats väsentligt eller om det därutöver krävs att den skillnad i ersättning som kan bli följden av det ändrade förhållandet är väsentlig.

Möjligheten till omprövning - - - se under I - - - s. 38 f. och 72 f.).

Förändringen av A.W:s arbetsförmåga, från halv till hel arbetsoförmåga, utgör en väsentlig ändring av ett förhållande som låg till grund för ersättningens bestämmande år 2001. Lagtexten tyder närmast på att detta skulle vara tillräckligt för att hon skall vara berättigad till omprövning. Frågan är emellertid om det också skall krävas att den medicinska förändringen vid en omprövning skulle medföra en väsentlig förändring av den tidigare beslutade ekonomiska ersättningen (se Bengtsson och Strömbäck, a.a. s. 291 och Strömbäck i Nordisk försäkringstidskrift 1/2006, s. 27 f.).

I 1975 års lagstiftningsärende - - - se under I - - - begäran om omprövning.

Det skulle kunna synas mest följdriktigt att även när det är en medicinsk förändring som har ägt rum ställa kravet att denna vid en omprövning skulle medföra en väsentlig förändring av den tidigare beslutade ekonomiska ersättningen. En sådan ordning är dock svårförenlig både med lagtextens utformning och med de nyssnämnda motivuttalandena i anslutning till 2001 års lagstiftning, vilka visserligen tillkom i samband med att rätt till omprövning infördes med avseende på ersättning för kostnader och ideell skada men som måste förutsättas vara avsedda att ha allmängiltig betydelse. Övervägande skäl får därför anses tala för att det är tillräckligt att den medicinska förändringen är väsentlig.

A.W. bör därför vara berättigad till omprövning av frågan om ersättning för inkomstförlust. Hovrättens domslut skall således fastställas.

Domslut

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut.

Referenten, justitierådet Anna Skarhed, med vilken justitierådet Torgny Håstad förenade sig, var av skiljaktig mening på sätt framgår av följande yttrande:

Från det tionde stycket som slutar med orden ”ersättning för kostnader och ideell skada (se SOU 1995:33 s. 396 f. och 443 f. samt prop. 2000/01:68 s. 38 f. och 72 f.).” skall domskälen ha följande lydelse:

Förändringen av A.W:s arbetsförmåga, från halv till hel arbetsoförmåga, utgör i sig en väsentlig ändring. Frågan är emellertid om detta, som Trafikskadenämnden yttrat i ärendet, skall anses tillräckligt för rätt till omprövning eller om det skall krävas att den samlade ekonomiska effekten av ändringen är väsentlig.

De förhållanden - - - se under I - - - prop. 2000/01:68 s. 72).

Frågan är då om den inkomstförlust som drabbat A.W. som en följd av förändringen av hennes arbetsförmåga, från halv till hel arbetsoförmåga innebär att hennes behov av ersättning ändrats väsentligt.

HD har i 1998 års rättsfall, där frågan gällde huruvida en sänkning av förtidspension skulle ge rätt till omprövning, angett att ändringens väsentlighet får bedömas med hänsyn till beloppets storlek taget för sig och sett i förhållande till storleken av de sammanlagda avräknade samordningsförmånerna och den beräknade inkomstförlusten. I det fallet ansågs en årlig pensionssänkning om 7 260 kr, som innebar en sänkning av de sammanlagda samordningsförmånerna understigande 6 % och en sänkning av den totala kompensationen för den beräknade inkomstförlusten understigande 4 %, inte utgöra en sådan väsentlig ändring som kunde föranleda höjning av livräntan. I 2004 års rättsfall, där skillnaden mellan den lön som den skadelidande skulle ha haft som oskadad och samordningsförmånerna uppgick till ca 12 % eller mer, prövades inte frågan om ändringen var väsentlig eftersom detta hade vitsordats av försäkringsbolaget. Som en jämförelse kan nämnas att när det gäller omprövning av livränta enligt 4 kap. 12 § lagen om arbetsskadeförsäkring, vilket kräver att en ändring av betydelse har skett i de förhållanden som varit avgörande för ersättningsbeslutet, som en riktpunkt bör gälla att omprövning skall ske om inkomständringen uppgår till minst 5 % av den årliga inkomst av förvärvsarbete som den skadade skulle ha uppnått som frisk (prop. 1975/76:197 s. 75). Mot bakgrund härav kan en rimlig utgångspunkt vara att en väsentlig ändring och därmed rätt till omprövning bör anses föreligga om förhållandena sedan ersättningen bestämdes förändrats så att samordningsförmånerna jämte i förekommande fall kvarstående inkomst och beviljad livränta understiger 90 % av den skadelidandes inkomstunderlag.

I A.W:s fall uppgick skillnaden mellan å ena sidan inkomstunderlaget och å andra sidan samordningsförmånerna och livräntan från bolaget år 2004 till 12 811 kr, vilket motsvarade 3,6 % av inkomstunderlaget. De förhållanden som legat till grund för ersättningens bestämmande kan därmed inte anses ha ändrats väsentligt. A.W:s talan skall därför ogillas.