NJA 2007 s. 747

Beslut i fråga som tingsrätt hänskjutit till prövning av HD. En enskild kan inte åläggas att betala skadestånd till en annan enskild med direkt tillämpning av artiklarna 8 och 13 Europakonventionen.

Stockholms tingsrätt

C.D. väckte vid Stockholms tingsrätt talan om skadestånd mot Trygg- Hansa Försäkrings AB under påstående att Trygg-Hansa i hemlighet bedrivit spaning mot henne sedan hon anmält ett försäkringsfall.

Under förberedelsen gjorde tingsrätten följande sammanställning av parternas ståndpunkter i målet.

Yrkanden

C.D. yrkar att tingsrätten skall förplikta Trygg Hansa att till henne utge skadestånd med ett belopp om 200 000 kr jämte ränta enligt 4 och 6 §§räntelagen från den 1 september 1999 till dess betalning sker samt att utge ersättning för rättegångskostnader.

Inställning

Käromålet bestrids. Inget belopp kan vitsordas som skäligt i och för sig. Ränteyrkandet vitsordas som skäligt i och för sig.

Trygg Hansa yrkar ersättning för dess rättegångskostnader.

Grunder

1. Det mot C.D. riktade förfarandet innebär en sådan kännbar fridskränkning som utgör ofredande enligt 4 kap. 7 § BrB. Anställda på Trygg Hansa har genom att lämna uppdraget om spaning mot C.D. förmått T.F. och R.H. till förfarandet och har därefter givit fortlöpande och ingående instruktioner om hur spaningarna skulle fullföljas. Trygg Hansas personal har därmed i tjänsten anstiftat och på ett avgörande sätt medverkat till ofredandet. Trygg Hansa är ansvarigt för den skada som fridskränkningen inneburit i enlighet med bestämmelserna i 2 kap. 3 § skadeståndslagen jämfört med 3 kap. 1 § skadeståndslagen. 4 kap. 7 § BrB skall härvid tolkas i ljuset av art. 8 i Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (Europakonventionen).

2. Det mot C.D. riktade förfarandet innebär vidare en kränkning av hennes rätt till privatliv i enlighet med art. 8 i Europakonventionen. Trygg Hansa är skadeståndsskyldig för den skada som denna kränkning innebär i enlighet med art. 8 i kombination med art. 13 i Europakonventionen.

3. Trygg Hansa har i vart fall agerat skadeståndsgrundande inom ramen för avtalsförhållandet mellan C.D. och bolaget genom att initiera ett mot henne riktat förfarande för att få fram beslutsunderlag rörande avtalsprestation. Förfarandet strider mot såväl den inkorporerade Europakonventionen som mot lagen (1974:191) om bevakningsföretag. Ersättning skall utgå med yrkat belopp för den inom ramen för avtalsförhållandet genomförda rättsstridiga integritetskränkningen och därav framkallat psykiskt lidande. Skadeståndet utgör i detta fall ideell skada.

Skadans omfattning

Det mot C.D. riktade ofredandet och kränkningen har inneburit ett intensivt psykiskt lidande. Rättsordningen måste reagera för att ett effektivt skydd för privatlivet kan upprätthållas i framtiden. Principen om konventionskonform tolkning gäller även skadeståndsnivåer. Yrkat belopp följer av Europadomstolens praxis.

Grunder för bestridandet

1. Rekvisiten i 4 kap. 7 § BrB kan uppdelas i handgriplighetsfallen och hänsynslöshetsfallen. Någon handgriplighet har inte förekommit. Som exempel på hänsynslöshet har angivits ”skottlossning, stenkastning och oljud”. Det måste således röra sig om agerande som utgör en kännbar fridskränkning. Ett agerande som inte är avsett att uppmärksammas kan svårligen påstås vara hänsynslöst ur ett objektivt hänseende. Något uppsåt till ett agerande som är hänsynslöst kan inte tillräknas Trygg Hansas personal. Det räcker inte heller att C.D. misstänkte att hon var övervakad, vilket förnekas av bolaget. För att ett ofredande skall föreligga krävs att hon upptäckt det hänsynslösa agerandet och detta skall dessutom ha omfattats av gärningsmannens uppsåt.

2. Trygg Hansa bestrider att den filmning som bolaget låtit utföra skulle kunna utgöra en kränkning av art. 8. Påståendet att Trygg Hansa har kränkt C.D:s rättigheter enligt art. 8 och att svensk domstol med direkt tillämpning av Europakonventionen skall förplikta bolaget att utge skadestånd saknar stöd. Svensk praxis (jfr NJA 2005 s. 462) visar inte på någon omständighet som kan tas till intäkt för att art. 8 i svensk domstol kan åberopas som skadeståndsgrund mot ett enskilt rättssubjekt. Systematiken i art. 8 visar entydigt att det är stater som skall stå till svars vid den prövning som skall ske enligt bestämmelsen.

3. Något avtalsförhållande föreligger inte mellan parterna. Vid olyckstillfället var C.D. passagerare i den skadelidande bilen. Den ersättning hon kan få är därför trafikskadeersättning och på intet sätt grundad på något försäkringsavtal. Grunden för ersättningen är att beteckna som utomkontraktuell.

Skadans omfattning

Skadeståndsskyldighet bestrids. För det fall Trygg Hansas agerande är brottsligt enligt 4 kap. 7 § BrB och skadeståndsskyldighet föreligger enligt 2 kap. 3 § och 5 kap. 6 §skadeståndslagen hamnar beloppet på en nivå under 5 000 kr.

Parterna har i sina respektive skrifter utvecklat grunderna för käromålet, särskilt avseende punkterna 1 och 2.

- - -

Parterna åberopade rättsutlåtanden av professor Bill W. Dufwa resp. professor Håkan Andersson.

Tingsrätten (rådmannen Håkan Larsson) fattade den 6 december 2006 följande beslut.

Beslut

1. Med tillämpning av 56 kap. 13 § RB hänskjuter tingsrätten frågan i målet om art. 8.1 i den Europeiska konventionen den 4 november 1950 om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna kan av svensk domstol tillämpas i skadeståndstalan mot annan än staten till HD:s prövning.

2. Målet förklaras vilande i avbidan på HD:s prövning.

Högsta domstolen

Ärendet föredrogs.

Föredraganden, rev.sekr. Monica Björnfot Spaak, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.

Skäl

C.D. anmälde - - - i allt väsentligt lika med HD:s beslut - - - ECHR 2001- VI).

Ändamålet med Europakonventionen, det vill säga att garantera individers grundläggande fri- och rättigheter, är sådant att det med styrka talar för att konventionen borde kunna åberopas fristående även i tvister mellan enskilda rättssubjekt inför en nationell domstol. Det kan framstå som svårbegripligt om individer skulle ha ett bättre skydd mot kränkningar av staten än mot andra enskilda rättssubjekt. Jfr HD i NJA 2005 s. 462 och 2007 s. 295 samt dom den 21 september 2007 i mål T 672-06 (NJA 2007 s. 584), där HD funnit att övervägande skäl får anses tala för att ideellt skadestånd skall dömas ut av svensk domstol även i sådana fall där ersättning för ideell skada inte kan grundas på skadeståndslagen och det enligt svensk rätt inte heller finns något annat rättsmedel när staten har gjort sig skyldig till en konventionskränkning.

Mot det ovan anförda talar dock vikten av att enskilda rättssubjekt måste kunna förutse vilka krav som Europakonventionen ställer. Europakonventionens innehåll har i väsentliga delar skapats genom Europadomstolens praxis. Europadomstolens tolkning är dynamisk och konventionen tolkas i ljuset av den allmänna utvecklingen och rådande samhällsförhållanden. Det torde därför vara förenat med svårigheter för enskilda rättssubjekt att förutse vad som utgör brott mot art. 8 Europakonventionen.

Vid en sammanvägning och då förutsebarhet har ett centralt rättsstatligt värde måste övervägande skäl tala mot att skadestånd, i en talan som riktas mot ett enskilt rättssubjekt, skall kunna dömas ut direkt på grund av brott mot art. 8 Europakonventionen utan stöd i svensk lag eller praxis.

Om svensk rätt inte inom ramen för principen om fördragskonform tolkning, uppfyller de krav som Europakonventionen ställer avseende garantier för individers rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens gentemot andra enskilda rättssubjekt, är detta en fråga för lagstiftaren att hantera.

Den hänskjutna frågan skall besvaras i enlighet med det anförda.

HD:s avgörande

HD förklarar att tingsrätten inte kan ålägga Trygg-Hansa Försäkringsaktiebolag (publ.) att betala skadestånd till C.D. direkt med stöd av art. 8 i den europeiska konventionen den 4 november 1950 om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

HD (justitieråden Leif Thorsson, Severin Blomstrand, referent, Ann- Christine Lindeblad, Kerstin Calissendorff och Gudmund Toijer) meddelade den 29 oktober 2007 följande beslut.

Skäl

C.D. anmälde till Trygg-Hansa att hon drabbats av en whiplashskada vid en trafikolycka år 1999. I syfte att kontrollera riktigheten av hennes uppgifter om besvären till följd av olyckan spanade Trygg-Hansa på henne, vilket dokumenterades genom videoupptagningar.

I målet vid tingsrätten yrkar C.D. att Trygg-Hansa skall förpliktas att till henne utge 200 000 kr jämte ränta. Som grund för sin talan gör hon gällande bl.a. att den spaning som Trygg-Hansa har bedrivit utgör en kränkning av hennes rätt till privatliv enligt artikel 8 Europakonventionen och att Trygg-Hansa är skadeståndsskyldigt för den skada som kränkningen innebär i enlighet med den nämnda artikeln i kombination med art. 13 i konventionen.

Genom den hänskjutna frågan vill tingsrätten få veta om svensk rätt innebär att Trygg-Hansa av svensk domstol kan åläggas att betala skadestånd till C.D. med direkt tillämpning av art. 8 och 13 Europakonventionen.

Europakonventionen syftar till att skydda individers grundläggande fri- och rättigheter. Enligt artikel 1 skall de höga fördragsslutande parterna garantera var och en, som befinner sig under deras jurisdiktion, de fri- och rättigheter som anges i avdelning I (art. 2-18). Artikel 13 stadgar att var och en vars i konventionen angivna fri- och rättigheter har kränkts skall ha tillgång till ett effektivt rättsmedel inför en nationell myndighet.

Tingsrättens fråga avser art. 8, som föreskriver att var och en skall ha rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. Artikeln är utformad så att staten primärt har en negativ skyldighet, dvs. en skyldighet att inte handla på visst sätt. Europadomstolen har i sin praxis utvecklat skyldigheten enligt artikeln så att staten i vissa fall också har en positiv förpliktelse att se till att individers rättigheter skyddas, även i förhållande till andra enskilda (jfr X och Y v. the Netherlands, judgment of 26 March 1985, Series A no. 91, Verliere v. Switzerland (dec.), no. 41953/98, ECHR 2001-VII och von Hannover v. Germany, no. 59320/00, ECHR 2004-VI). Europadomstolen har dock förklarat att den inte anser det önskvärt, eller nödvändigt, att utveckla en allmän teori om hur långt konventionens garantier bör utsträckas när det gäller förhållandet mellan enskilda (VgT Verein gegen Tierfabriken v. Switzerland, no. 24699/94, ECHR 2001-VI).

Art. 8 tillförsäkrar således enskilda vissa rättigheter. Av art. 1 i konventionen följer att staten är förpliktad att se till att var och en kommer i åtnjutande av dessa rättigheter. Även art. 13 riktar sig till staten, som förpliktas att tillhandahålla rättsmedel vid kränkningar av fri- och rättigheter enligt konventionen. Om staten inte uppfyller sina förpliktelser, kan den bli skadeståndsskyldig (se NJA 2005 s. 462 och NJA 2007 s. 295 samt HD:s dom den 21 september 2007 i mål T 672-06, NJA 2007 s. 584). Däremot innehåller konventionen inga regler som uttryckligen ålägger enskilda några skyldigheter; än mindre föreskriver konventionen att enskilda kan vara skyldiga just att betala skadestånd. I strikt mening kan därför skadeståndsskyldighet inte åläggas en enskild med tillämpning av Europakonventionen, även om konventionen utgör svensk lag.

Som svar på tingsrättens fråga räcker det emellertid inte att stanna vid detta konstaterande. C.D. hävdar nämligen att det av Europadomstolens praxis rörande staternas positiva förpliktelser följer att det i den nationella rätten måste finnas regler om att enskilda som kränker andras konventionsrättigheter skall gottgöra kränkningen genom att betala skadestånd, samt att det ankommer på domstolarna att tillskapa sådana regler om lagstiftaren försummar att göra det. HD har också i de nyss nämnda rättsfallen fastslagit att staten utan särskilt lagstöd kan åläggas att betala skadestånd, när staten enligt Europadomstolens tillämpning av konventionen varit förpliktad att genom skadestånd gottgöra överträdelser av artiklar i konventionen.

Den rättspraxis som sålunda har utvecklats har rört skadeståndsansvar för staten. Då gör särskilda hänsyn sig gällande. Sålunda bör staten inte kunna freda sig mot skadeståndsskyldighet genom att åberopa sin egen försummelse att uppfylla en konventionsgrundad förpliktelse att införa lagregler om skadeståndsskyldighet (jämför den EG-rättsliga estoppel-principen; se NJA 2003 s. 217).

I fråga om skadeståndsansvar för enskilda ställer sig saken annorlunda. Särskild vikt måste då fästas vid att enskilda skall kunna förutse de rättsliga följderna av sitt handlande. Europakonventionens innehåll har i väsentliga delar skapats genom Europadomstolens praxis. Europadomstolens tolkning är dynamisk och konventionen tolkas i ljuset av den allmänna utvecklingen och rådande samhällsförhållanden. Det kan då vara förenat med svårigheter för enskilda att förutse vad som kan strida mot art. 8 Europakonventionen. Än mer överraskande blir det om den enskilde åläggs en skadeståndsskyldighet som inte framgår vare sig av konventionens text eller av Europadomstolens praxis.

Vid en samlad bedömning, och då förutsebarhet har ett centralt rättsstatligt värde, får övervägande skäl anses tala mot att en enskild skall kunna åläggas att betala skadestånd på grund av en handling eller underlåtenhet som innebär överträdelse av art. 8 Europakonventionen i fall där skadeståndsskyldighet på grund av handlingen eller underlåtenheten inte följer av gällande svensk skadeståndsrätt ens inom ramen för en fördragskonform tillämpning.

Den hänskjutna frågan skall besvaras i enlighet med det anförda.

HD:s avgörande

HD förklarar att tingsrätten inte kan ålägga Trygg-Hansa Försäkringsaktiebolag att betala skadestånd till C.D. med direkt tillämpning av art. 8 och 13 Europeiska konventionen den 4 november 1950 om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

HD:s beslut meddelat: den 29 oktober 2007.

Mål nr: Ö 4869-06.

Lagrum: Artiklarna 8 och 13 Europakonventionen.

Rättsfall: NJA 2003 s. 217, NJA 2005 s. 462, NJA 2007 s. 295 och NJA 2007 s. 584 samt Europadomstolens domar X and Y v. the Netherlands, judgment of 26 March 1985, Series A no. 91, Verliere v. Switzerland (dec.), no. 41953/98, ECHR 2001-VII, von Hannover v. Germany, no. 59320/00, ECHR 2004-VI och VgT Verein gegen Tierfabriken v. Switzerland, no. 24699/94, ECHR 2001-VI.