NJA 2011 s. 411

Mellandomen avser skadeståndsskyldigheten i och för sig. HD ska alltså pröva om staten är skyldig att ersätta K.G.A. för den skada hon kan ha orsakats genom beslutet att försätta henne i konkurs och närmare bestämt om beslutet har utgjort ett sådant fel eller en sådan försummelse att staten är skadeståndsskyldig enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Frågan är vidare om staten därutöver är skadeståndsskyldig på grund av att beslutet utgör en överträdelse av artikel 6.1 och 6.2 i Europakonventionen och av artikel 1 i det första tilläggsprotokollet till konventionen eller 2 kap. 18 § regeringsformen. Parterna är ense om att frågan om orsakssamband mellan nämnda beslut och påstådd skada inte omfattas av prövningen i mellandomen.

Staten ska enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen ersätta personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för. För att ersättning för lidande ska kunna utgå krävs enligt skadeståndslagen att lidandet har tillfogats genom brott av visst slag (1 kap. 3 § i dess lydelse före den 1 januari 2002, numera 2 kap. 3 §).

För skadeståndsansvar anses det inte räcka att en domstol har gjort en felaktig bedömning av en rätts- eller bevisfråga eller att domstolen kan kritiseras för sitt ställningstagande i en fråga där det funnits utrymme för en skönsmässig bedömning. Endast rena förbiseenden av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar anses utgöra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen. (Se prop. 1972:5 s. 518 och bl.a. NJA 2007 s. 862 med där anmärkta rättsfall.)

I den mån Sverige har en förpliktelse att gottgöra en överträdelse av Europakonventionen genom skadestånd, ska skadestånd i första hand utgå med stöd av 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Bestämmelsen ska därvid tolkas konformt med Europakonventionen, vilket innebär att vissa i lagmotiv, praxis eller doktrin antagna begränsningar inte kan upprätthållas (NJA 2003 s. 217). Detta medför bl.a. att den begränsning som framgår av praxis när det gäller oriktig rättstillämpning och som innebär att endast uppenbart oriktiga bedömningar anses medföra skadeståndsskyldighet inte kan tillämpas om ett konstaterat fel innefattar en överträdelse av Europakonventionen. Om skadeståndslagens regler inte kan tolkas så att skadestånd kan utgå med stöd av dessa får Sveriges förpliktelser i stället uppfyllas genom att skadestånd döms ut utan särskilt lagstöd. Ersättning för ideell skada vid överträdelser av Europakonventionen kan i regel inte grundas på skadeståndslagens bestämmelser men kan alltså utgå utan särskilt lagstöd om det krävs för att uppfylla Sveriges åtaganden enligt konventionen, se bl.a. NJA 2005 s. 462 (artikel 6.1), NJA 2007 s. 295 (artikel 5.5) och NJA 2007 s. 584 (artikel 8).

En borgenär som ansöker om att någon ska försättas i konkurs måste visa att han har en fordran som gör honom behörig att söka motparten i konkurs (2 kap.4 och 6 §§konkurslagen). Borgenären ska också i princip visa att gäldenären är på obestånd. Om gäldenären inte medger att han eller hon är på obestånd finns i 2 kap. 8 och 9 §§ vissa presumtionsregler enligt vilka gäldenären, om inte annat visas, ska anses vara på obestånd (insolvent). Enligt 8 § gäller det bl.a. om det vid verkställighet enligt 4 kap. UB inom de senaste sex månaderna före konkursansökningen har framgått att gäldenären saknat tillgångar till full betalning av utmätningsfordringen. Enligt 9 § anses obestånd vara för handen bl.a. om en bokföringsskyldig gäldenär har uppmanats av borgenären att betala en klar och förfallen skuld men underlåtit att göra det inom en vecka. För att presumtionsreglerna ska vara tillämpliga krävs alltså att borgenären har en fordran mot gäldenären. Om så är fallet har gäldenären att visa att han eller hon likväl är solvent.

Enligt 103 § första stycket uppbördslagen (1953:272; numera 23 kap. 7 § skattebetalningslagen, 1997:483), inverkar en begäran om omprövning eller ett överklagande av ett skattebeslut inte på skyldigheten att betala den skatt som omprövningen eller överklagandet avser, såvida inte anstånd har medgetts med betalningen.

Ett skattebeslut ger staten behörighet att ansöka om gäldenärens försättande i konkurs och detta även om beslutet inte har vunnit laga kraft (2 kap. 6 § konkurslagen). I rättsfallet NJA 1956 s. 417 slog HD fast att ett sådant beslut däremot inte utan vidare kan läggas till grund för bedömningen huruvida gäldenären är på obestånd. Rättsfallet har därefter följts upp i ett antal andra rättsfall, av vilka tydligt framgår att rät- ten självständigt på grundval av materialet i målet ska pröva om och i vad mån det föreligger en skuld (se bl.a. NJA 1981 C 51, 1983 s. 688, 2001 s. 339 och 2001 s. 548). Samma regel gäller i fråga om andra slags exekutionstitlar som inte vunnit laga kraft (se t.ex. NJA 1981 s. 395 och 1989 s. 378). Prövningen ska således göras innan presumtionsreglerna tillämpas, oavsett om det är presumtionsregeln i 8 eller 9 § som är tilllämplig. Av rättsfallen framgår att presumtionsreglerna inte är omedelbart tillämpliga om gäldenären fört fram invändningar mot skulden som inte kan anses vara uppenbart ogrundade eller sakna fog. I sådana fall ankommer det alltså på sökanden att lägga fram utredning till stöd för att det trots gäldenärens bestridande finns en fordran. Att HD i sådana fall ställt höga krav på utredningen för att godta en exekutionstitel som inte vunnit laga kraft kommer tydligt till uttryck i rättsfallen NJA 1983 s. 668, 1989 s. 378 och 2001 s. 548.

Att ett skattebeslut som inte vunnit laga kraft inte direkt kan läggas till grund för obeståndsbedömningen och att rätten självständigt ska pröva om och i vad mån det finns en fordran, liksom de höga krav som därvid ställs på utredningen (se p. 7 ovan), var vid tidpunkten för domstolarnas beslut en etablerad regel (jfr t.ex. Welamson, Konkursrätt, 1961, bl.a. s. 67 f.).

K.G.A. har gjort gällande att beslutet att försätta henne i konkurs utgjorde ett skadeståndsgrundande fel. Hon får därvid anses ha gjort gällande att domstolarna inte har gjort den självständiga prövning av skattefordran som de hade att göra. Justitiekanslern har gjort gällande att en sådan prövning skett i hennes fall.

Tingsrätten antecknade i sitt beslut bl.a. att båda taxeringsbesluten hade överklagats av K.G.A. och vidare att hon ”även i konkursmålet invänt att hon enligt dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och Belgien inte är skattskyldig i Sverige för de inkomster på vilka skönstaxeringarna baserar sig”. Därefter anförde tingsrätten följande. ”Hon har emellertid inte gjort sannolikt, att hon har fog för sin invändning. Staten har av nu anförda skäl styrkt sin behörighet att begära K.G. i konkurs.” Tingsrätten redovisade således i sitt beslut att den hade gjort en viss prövning av K.G.A:s invändning mot taxeringsbesluten.

Hovrätten, som lämnade besvären utan bifall, anförde följande skäl för sitt beslut.

Hovrätten prövade således kronofogdemyndighetens behörighet och tillämpade därefter omedelbart presumtionsregeln i 2 kap. 8 § konkurslagen. Hovrätten redovisade inte att den dessförinnan hade prövat K.G.A:s invändning mot taxeringsbesluten och om den kunde föranleda förvaltningsdomstol att ändra dessa. Beslutsskälen ger tvärtom intrycket att hovrätten ansett att en prövning av det slag som tingsrätten gjort inte skulle ske. Det kan således av beslutets utformning inte dras någon annan slutsats än att hovrätten inte gjort den självständiga prövning av om och i vad mån det förelåg en skuld som den hade att göra (se p. 7 ovan).

Frågan är då om en sådan prövning borde ha föranlett hovrätten att upphäva konkursbeslutet. Avgörande för utgången i skatteprocessen var om K.G.A. åren 1990 och 1991 hade hemvist i Belgien eller i Sverige vid tillämpningen av det mellan de båda länderna gällande dubbelbeskattningsavtalet. Det är ostridigt att frågan var svårbedömd och den slutliga utgången i skatteprocessen oviss. Hennes invändning mot taxeringsbesluten kunde sålunda inte anses sakna fog eller vara uppenbart ogrundad (se p. 7 ovan). Det är därmed klart att staten inte hade visat att det fanns en skattefordran mot K.G.A. som kunde läggas till grund för ett konkursbeslut.

Hovrättens underlåtenhet att självständigt pröva om det förelåg en fordran och dess åtgärd att direkt lägga taxeringsbesluten till grund för obeståndsbedömningen utgjorde därmed en oriktig rättstillämpning som, med hänsyn till att den så klart avvek från vad som gällde för prövningen (se p. 7 ovan), att den fick direkt betydelse för utgången och att det gällde en så ingripande åtgärd som försättande i konkurs, måste anses så uppenbart felaktig att den grundar skadeståndsskyldighet för staten enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen (se p. 3 ovan).

K.G.A. har gjort gällande att hennes rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6.1 i Europakonventionen har kränkts genom beslutet att försätta henne i konkurs. Artikel 6.1 är inte tillämplig på skatteförfarandet. Artikeln kan däremot vara tillämplig på skattetilläggsförfarandet (Hans Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 3 uppl. 2007, s. 148 och s. 155). Det har emellertid i målet inte påståtts att konkursfordringen även omfattade påförda skattetillägg. Utanför artikelns tilllämpningsområde får inte bara skatteprocessen som sådan anses falla utan även olika åtgärder för indrivning av skatt. Ett konkursförfarande som äger rum som ett led i skatteindrivningen får alltså betraktas som en fortsättning på och det sista ledet i skatteförfarandet (jfr a.a. s. 149). Någon överträdelse av artikel 6.1 har därmed inte förekommit i K.G.A:s fall (se även NJA 2001 s. 339, där HD efter överklagande i det ordinära konkursförfarandet fann att det inte skulle strida mot Europakonventionen att lägga ett icke lagakraftvunnet skattebeslut till grund för beslut om konkurs; jfr Europadomstolens dom den 23 juli 2002 i målet Janosevic v. Sweden, no. 34619/97, § 106).

K.G.A. har vidare gjort gällande att beslutet att försätta henne i konkurs utgjorde en kränkning av oskyldighetspresumtionen i artikel 6.2 i Europakonventionen. Av vad som sagts i punkt 15 följer att det inte heller har förekommit någon kränkning av oskyldighetspresumtionen.

K.G.A. har slutligen gjort gällande att försäljningen av hennes tillgångar, och att hon inte fått skälig ersättning härför, utgör en kränkning av egendomsskyddet i artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen. Sedan ett konkursbeslut vunnit laga kraft ska konkursförvaltaren normalt sälja konkursboets egendom så snart det lämpligen kan ske (8 kap.1 och 3 §§konkurslagen). Vad K.G.A. anfört i denna del kan inte anses ha medfört att hon berövats egendom i den mening som avses i artikel 1.

HD ska således i mellandomen fastställa att staten i och för sig är skadeståndsskyldig enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen. K.G.A. har inte visat att det förekommit någon skadeståndsgrundande kränkning av hennes rättigheter enligt Europakonventionen eller 2 kap. 18 § regeringsformen.