NJA 2008 s. 1113

Hovrätt till vilken beslut om tvångsförvaltning överklagats har i avsaknad av lagstöd inte ansetts kunna inhibera beslutet.

Hyresnämnden i Stockholm meddelade den 23 oktober 2008 beslut om förlängning av tvångsförvaltningen för två bostadsfastigheter i Stockholm som ägs av Förebyggare N & B Fastighets Aktiebolag. Hyresnämnden erinrade om att beslutet skulle lända till efterrättelse omedelbart.

Svea hovrätt

Bolaget överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle upphäva hyresnämndens beslut om tvångsförvaltning samt förordna att beslutet tills vidare inte fick verkställas (inhibition).

Hovrätten (hovrättslagmannen Cecilia Renfors, hovrättsrådet Måns Edling, referent, och hovrättsassessorn Inger Konradsson) meddelade den 30 oktober 2008 följande beslut:

Det framgår direkt av 31 § bostadsförvaltningslagen (1997:792) att en hyresnämnds beslut om tvångsförvaltning länder till omedelbar efterrättelse. Hovrätten kan därför inte lagligen förordna om inhibition. Yrkandet avslås därför.

Hovrättens beslut får enligt 10 § lagen (1948:831) om rättegången i vissa hyresmål i Svea hovrätt inte överklagas.

Högsta domstolen

Förebyggare N & B Fastighets Aktiebolag klagade över domvilla och yrkade att HD skulle undanröja hovrättens beslut och återförvisa ärendet dit för prövning av inhibitionsyrkandet.

Betänkande

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Peder Bjursten, föreslog i betänkande följande beslut:

Domskäl

Skäl

(Inledningsvis redogörs här för hyresnämndens och hovrättens beslut.)

Bolaget har till HD klagat över domvilla på den grunden att hovrätten, enligt bolaget, har möjlighet att meddela inhibition av ett beslut av hyresnämnd om tvångsförvaltning enligt 31 § bostadsförvaltningslagen och att hovrätten i förevarande fall har underlåtit att pröva frågan om inhibition.

Bostadsförvaltningslagen (1977:792) trädde i kraft den 1 januari 1978, då lagen (1970:246) om tvångsförvaltning av bostadsfastighet (tvångsförvaltningslagen) upphörde att gälla. Nuvarande stadgande i 31 § första stycket bostadsförvaltningslagen hade sin motsvarighet i 14 § första stycket tvångsförvaltningslagen som löd:

”Hyresnämnds beslut att ställa fastighet under förvaltning länder omedelbart till efterrättelse. Hyresnämnden kan även i fråga om annat beslut enligt denna lag förordna att det skall lända till efterrättelse genast. Domstol som har att pröva besvär enligt 17 § kan förordna att beslut som nu angivits icke vidare skall verkställas.”

Stadgandet i 14 § första stycket tvångsförvaltningslagen innehöll, till skillnad från nuvarande 31 § första stycket bostadsförvaltningslagen, en tredje mening med innebörden att högre instans vid överklagande av beslut som avses i första och andra meningen samma stycke kunde förordna om inhibition. Det gavs således ett direkt lagstöd för inhibition av hyresnämndens beslut att ställa en fastighet under förvaltning.

I samband med att Bostadsdomstolen inrättades den 1 juli 1975 som en central överinstans för ärenden som tidigare handlagts av hyresnämnd behandlades i förarbetena frågan om Bostadsdomstolens möjlighet att besluta om inhibition. Departementschefen anförde att Bostadsdomstolen borde ges samma möjlighet som allmän domstol haft och att bestämmelserna om inhibition kunde kvarstå i 14 § första stycket tredje meningen tvångsförvaltningslagen i stället för att tas upp särskilt i lagen om bostadsdomstol (prop. 1974:151 s. 137).

Bostadsförvaltningsutredningen, som haft i uppdrag att göra en översyn av tvångsförvaltningslagen lämnade sitt betänkande Bostadsförvaltningslag (Ds Ju 1976:14) i augusti 1976. Utredningen föreslog inga ändringar vad avsåg innehållet i bestämmelserna i 14 § första stycket tvångsförvaltningslagen. Av förarbetena till den nu gällande bostadsförvaltningslagen (prop. 1976/77:151 med förslag till bostadsförvaltningslag m.m.) framgår att 31 § första stycket i det remitterade förslaget till bostadsförvaltningslag innehöll en tredje mening med lydelsen: ”Bostadsdomstolen kan förordna att beslut som nu angivits icke vidare skall verkställas.” (Anförda prop. s. 127.) Lagrådet föreslog ett nytt andra stycke i 32 § lagen om arrendenämnder och hyresnämnder och tillade att om förslaget godtogs borde tredje meningen i 31 § första stycket förslaget till bostadsförvaltningslag utgå (anförda prop. s. 145 och 146). Regeringen godtog Lagrådets ändringsförslag utan att närmare kommentera det.

I samband med att Bostadsdomstolens verksamhet den 1 juli 1994 övertogs av Svea hovrätt antogs lagen (1994:831) om rättegången i vissa hyresmål i Svea hovrätt. Av förarbetena framgår att lagen har karaktären av att vara ett provisorium (prop. 1993/94:200 s. 54-56). Av 1 och 2 §§ i ifrågavarande lag framgår att i mål som överklagats till Svea hovrätt skall hovrätten tillämpa reglerna om överklagande av beslut i 52 kap. RB om inte annat sägs i lagen.

Under lagstiftningsarbetet med den nu gällande bostadsförvaltningslagen utgick den mening i 31 § första stycket i aktuell lag som gav det lagliga stödet för att inhibera beslut som anges i första och andra meningen nämnda stycke. I stället förtydligades i 32 § andra stycket lagen (1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder att hyresnämndens beslut enligt 31 § första stycket andra meningen får verkställas som lagakraftägande dom om inte hovrätten meddelar inhibition. Att hovrätten kan inhibera nu nämnda beslut förutsätts också i 52 kap. 7 § tredje stycket RB som är tillämpligt på hovrättens handläggning av mål om tvångsförvaltning enligt bostadsförvaltningslagen.

Huvudregeln är att domstol kan besluta om inhibition endast i de särskilda fall då lagen uttryckligen medger det (se bl.a. Eklund, Inhibition, Uppsala 1998, s. 24 f.). I ett fall som detta, då lagstiftaren - om än möjligen av förbiseende - låtit ett sedan tidigare gällande lagstöd inskränkas till att endast avse hyresnämndens beslut enligt 31 kap. första stycket andra meningen bostadsförvaltningslagen finns det inte anledning att frångå huvudregeln.

I avsaknad av lagstöd har hovrätten inte haft möjlighet att pröva bolagets begäran om inhibition av hyresnämndens beslut om tvångsförvaltning. Bolagets klagan skall därför avslås.

Domslut

HD:s avgörande

HD avslår Förebyggare N & B Fastighets Aktiebolags klagan över domvilla.

Domskäl

HD (justitieråden Johan Munck, Dag Victor, Ann-Christine Lindeblad, Ella Nyström och Lena Moore, referent) meddelade den 2 december 2008 följande slutliga beslut:

Skäl

Bolaget överklagade till Svea hovrätt hyresnämndens i Stockholm beslut den 23 oktober 2008 om fortsatt tvångsförvaltning. I samband med överklagandet yrkade bolaget att hovrätten skulle förordna att beslutet tills vidare inte får verkställas (inhibition). Hovrätten avslog i beslut den 30 oktober 2008 bolagets yrkande om inhibition med motiveringen att det direkt av 31 § bostadsförvaltningslagen (1977:792) framgick att en hyresnämnds beslut om tvångsförvaltning länder till omedelbar efterrättelse och att hovrätten därför inte lagligen kunde förordna om inhibition. Beslutet fick enligt 10 § lagen (1994:831) om rättegången i vissa hyresmål i Svea hovrätt inte överklagas.

Enligt 31 § första stycket bostadsförvaltningslagen gäller hyresnämndens beslut om tvångsförvaltning omedelbart. Hyresnämnden kan enligt samma bestämmelse även i fråga om annat beslut enligt lagen förordna att det skall gälla genast. Ett sådant förordnande av hyresnämnd om omedelbar verkställighet kan omprövas av Svea hovrätt efter överklagande enligt 34 § samma lag. I fråga om rättegången i Svea hovrätt gäller bestämmelserna i 52 kap. RB om inte annat följer av lagen om rättegången i vissa hyresmål i Svea hovrätt (2 § den lagen). Uttryckliga bestämmelser om inhibition av hyresnämndens förordnanden om omedelbar verkställighet finns också i 32 § andra stycket lagen (1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder (nämndlagen).

Bestämmelsen i 32 § andra stycket nämndlagen tillkom i samband med att lagen (1970:246) om tvångsförvaltning av bostadsfastighet (tvångsförvaltningslagen) ersattes av bostadsförvaltningslagen. Den tillkom på inrådan av Lagrådet varvid en inhibitionsbestämmelse som fanns som en tredje mening i det till Lagrådet remitterade förslaget till 31 § första stycket bostadsförvaltningslagen - och som liksom 14 § tvångsförvaltningslagen även omfattade hyresnämnds beslut om tvångsförvaltning - ansågs böra utgå (prop. 1976/77:151 s. 145 f.). Departementschefen tillstyrkte Lagrådets förslag utan att närmare kommentera det (a. prop. s. 149). Förarbetsuttalanden i anslutning till 31 § bostadsförvaltningslagen om att paragrafen i huvudsak överensstämde med 14 § tvångsförvaltningslagen och om att bostadsdomstolen efter överklagande hade möjlighet att i avvaktan på materiell prövning förordna om inhibition (a. prop. s. 112) kan mot den bakgrunden framstå som missvisande, eftersom där inte anmärks att inhibitionsregleringen ändrats i sak. Lagtexten i 32 § andra stycket nämndlagen är emellertid otvetydig och kan inte ges någon annan innebörd än att inhibitionsbestämmelsen hänför sig endast till de fall där hyresnämnden förordnat om omedelbar verkställighet.

Det finns således bestämmelser om att hovrätten kan inhibera verkställigheten av ett beslut som enligt förordnande av hyresnämnden skall gå i omedelbar verkställighet men inga bestämmelser, vare sig i bostadsförvaltningslagen, nämndlagen eller lagen om rättegången i vissa hyresmål i Svea hovrätt, om inhibition av hyresnämnds beslut om tvångsförvaltning som alltså enligt uttrycklig föreskrift i lag skall gälla omedelbart. Inte heller finns någon bestämmelse i RB som medger inhibition i sådana fall. I 26 § andra stycket lagen (1996:242) om domstolsärenden finns däremot en allmän bestämmelse om inhibition som är tillämplig oavsett om den omedelbara verkställigheten har sin grund i ett förordnande av beslutsmyndigheten eller i en föreskrift i lag. Ärendelagen gäller emellertid inte i mål angående tvångsförvaltning.

Utgångspunkten måste vara att det krävs lagstöd för att inhibera ett beslut som enligt föreskrift i lag skall verkställas utan hinder av att det inte har laga kraft (jfr 17 kap. 14 § fjärde stycket RB och 3 kap. 9 § UB). För att i rättstillämpningen avvika från den angivna utgångspunkten med avseende på en viss kategori av omedelbart verkställbara avgöranden måste det föreligga alldeles speciella skäl (jfr NJA 1989 s. 382 och Hans Eklund, Inhibition s. 27). Det är tänkbart att avsikten varit att hovrätten skulle ha möjlighet att inhibera hyresnämnds beslut om tvångsförvaltning (jfr även SOU 2008:75 s. 115). Även om så skulle vara fallet utgör detta inte skäl att göra avsteg från den angivna utgångspunkten.

I avsaknad av lagstöd har hovrätten inte haft möjlighet att pröva bolagets begäran om inhibition av hyresnämndens beslut om tvångsförvaltning. Bolagets klagan över domvilla skall därför avslås.

Domslut

HD:s avgörande

HD avslår Förebyggare N & B Fastighets Aktiebolags klagan över domvilla.

HD:s beslut meddelat: den 2 december 2008.

Mål nr: Ö 4497-08.

Lagrum: 17 kap. 14 § tredje stycket RB, 3 kap. 9 § UB, 31 § bostadsförvaltningslagen (1977:792) samt 32 § lagen (1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder.

Rättsfall: NJA 1989 s. 382 och NJA 1997 s. 577.