NJA 2008 s. 282

Sedan en båt har tagits i beslag under en förundersökning angående stöld, har undersökningsledaren enligt 27 kap. 4 a § rättegångsbalken beslutat att lämna ut båten till målsäganden. Fråga vid prövning enligt 6 § andra stycket om det kan anses uppenbart att målsäganden har bättre rätt till båten och i vad mån en invändning om retentionsrätt till säkerhet för ersättning för förbättringskostnader kan beaktas.

M.K. anmälde den 16 oktober 2003 till polisen att hans motorbåt Saga 27 hade blivit stulen. Båten var försäkrad hos Länsförsäkringar Älvsborg, som betalade ut försäkringsersättning till M.K. och övertog hans rätt till båten.

Den 10 juli 2004 förvärvade makarna T. och C.O. en motorbåt Saga 27 från D.B. De tecknade försäkring för båten hos Länsförsäkringar Älvsborg.

Sommaren 2006 annonserade T. och C.O. ut båten till försäljning. M.K. uppmärksammade annonsen och fann att den utbjudna båten var identisk med den som hade stulits från honom. Han informerade försäkringsbolaget och detta vände sig till polisen som tog båten i beslag den 14 juli 2006.

Den 22 augusti 2006 beslöt Polismyndigheten i Västra Götaland på begäran att den beslagtagna båten skulle lämnas ut till Länsförsäkringar. Som motivering anfördes att det var uppenbart att Länsförsäkringar hade bättre rätt till egendomen än T. och C.O., eftersom denna hade frånhänts ägaren genom att någon olovligen tagit den.

Varbergs tingsrätt

T. och C.O. begärde hos Varbergs tingsrätt att rätten skulle upphäva polismyndighetens beslut om utlämnande av båten till Länsförsäkringar. I andra hand yrkade de att försäkringsbolaget skulle utge ersättning med 17 209 kr för de förbättringar som de hade gjort på båten och som hade medfört att denna var mer värd nu än då de förvärvade den eller, alternativt, att den tillförda egendomen fick avlägsnas från båten ifall denna lämnades ut till försäkringsbolaget.

Som grund för sitt andrahandsyrkande anförde T. och C.O. att den tillkomna utrustningen inte hade frånhänts någon genom brott och att rätte ägaren med stöd av 1 § lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m. jämförd med 7 § lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m. måste utge ersättning innan egendomen utlämnas.

T. och C.O. begärde ersättning för rättegångskostnader av Länsförsäkringar, i andra hand av staten.

Tingsrätten höll förhandling i ärendet.

Åklagaren bestred att polismyndighetens beslut skulle upphävas, eftersom det var uppenbart att den beslagtagna båten var identisk med den som M.K. frånstulits, samt yrkade att T. och C.O:s ersättningsyrkande skulle avvisas.

Åklagaren anförde vidare att yrkandet om rättegångskostnader inte kunde prövas i denna förhandling.

Länsförsäkringar anförde att polismyndighetens beslut att lämna ut båten var korrekt och därför skulle fastställas. Beträffande klagandenas ersättningsyrkanden hade Länsförsäkringar samma inställning som åklagaren.

Åklagaren begärde senare att förhandlingen skulle återupptas eftersom det hade framkommit nya bevis.

Tingsrätten (rådmannen Dick D. Johansson) anförde i slutligt beslut den 27 september 2006.

Skäl

Av den utredning som förebringats i målet redan före det åklagaren framställt sitt yrkande om att förhandlingen skall återupptagas framgår med tillräcklig säkerhet att den i beslag tagna båten är identisk med den båt som M.K. under år 2003 frånhänts och från Länsförsäkringar erhållit försäkringsersättning för. I målet har inte framkommit någon omständighet som ger anledning antaga att båten kommit ur M.K:s besittning på annat sätt än genom stöldbrott. Mot bakgrund av vad Länsförsäkringars B.J. uppgett vid förhandlingen om bolagets handlande när en båtförsäkring tecknas och de kontroller som rimligtvis kan göras av bolaget finner rätten att Länsförsäkringar har framställt sitt anspråk på båten inom rätt tid.

På grund av vad anförts ovan finner rätten att det summariska förfarandet enligt 27 kap. 4 a § RB är tillämpligt på den i beslag tagna båten. Rätten delar polismyndighetens uppfattning att det är uppenbart att Länsförsäkringar har bättre rätt till båten än klagandena. Polismyndighetens beslut skall därför fastställas och beslaget hävas.

Vid denna bedömning finns det ingen anledning att återupptaga förhandlingen i målet.

Eftersom klagandenas yrkanden inte bifallits saknar rätten anledning pröva deras rätt till ersättning för rättegångskostnader.

Det ersättningsanspråk som klagandena har riktat mot Länsförsäkringar kan inte lagligen prövas i det förevarande målet och skall därför avvisas.

Tingsrätten fastställer polismyndighetens beslut den 22 augusti 2006 att den beslagtagna båten Saga 27 skall lämnas ut till Länsförsäkringar Älvsborg. Beslaget hävs.

T. och C.O:s yrkande om ersättning från Länsförsäkringar Älvsborg avvisas.

T. och C.O:s yrkande om ersättning för rättegångskostnader lämnas utan bifall.

Åklagarens yrkande om förhandlingens återupptagande lämnas utan bifall.

Hovrätten för Västra Sverige

T. och C.O. överklagade i Hovrätten för Västra Sverige och yrkade bifall till sin vid tingsrätten förda talan.

Länsförsäkringar Älvsborg och åklagaren bestred ändring.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Lennart Morard, Ola Olsson och Gunnel Alenbratt) anförde i beslut den 6 december 2006:

Den prövning som är aktuell i hovrätten, liksom vid tingsrätten, är endast huruvida förutsättningar har förelegat enligt 27 kap. 4 a § RB för polismyndigheten att lämna ut båten till Länsförsäkringar. Hovrätten instämmer i tingsrättens bedömning att det är uppenbart att Länsförsäkringar har bättre rätt än T. och C.O. till båten Saga 27. Det finns därför inte anledning att ändra tingsrättens beslut i denna del. Inte heller i övrigt finns skäl till någon ändring.

Hovrätten avslår överklagandet.

Det bör påpekas att frågan om äganderätten till båten - eller frågan om T. och C.O:s rätt till ersättning för förbättringar på båten - inte kan bli rättskraftigt avgjorda genom hovrättens beslut, eftersom frågorna inte har prövats i ett tvistemålsförfarande.

Högsta domstolen

T. och C.O. överklagade och yrkade att HD skulle upphäva polismyndighetens beslut att lämna ut den i beslag tagna båten av modell Saga 27 till Länsförsäkringar Älvsborg och besluta att båten skulle lämnas ut till dem. För det fall HD inte upphävde beslutet att lämna ut båten till Länsförsäkringar yrkade T. och C.O. att försäkringsbolaget skulle förpliktas att utge ersättning till dem med 17 209 kr avseende tillbehör och förbättringar. Alternativt yrkade T. och C.O. att försäkringsbolaget skulle förpliktas avskilja och återlämna inredningen till dem.

T. och C.O. yrkade vidare ersättning för sina rättegångskostnader vid tingsrätten och i hovrätten.

Länsförsäkringar bestred ändring.

Riksåklagaren yttrade sig och bestred T. och C.O:s yrkanden.

T. och C.O. yrkade ersättning för sina rättegångskostnader i HD.

Betänkande

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Ulrika Kvarnsjö, föreslog i betänkande följande beslut:

Domskäl

Skäl

Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 juli 2003 infördes den s.k. vindikationsprincipen beträffande stöldgods. Enligt 3 § lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre består ägarens rätt till egendomen även om förutsättningarna för godtrosförvärv enligt 2 § är uppfyllda, om egendomen har frånhänts honom genom att någon olovligen tagit den eller tilltvingat sig den genom våld på person eller genom hot som innebar eller för den hotade framstod som trängande fara. Vidare krävs att ägaren kräver tillbaka egendomen från innehavaren inom sex månader från det att han fick eller måste antas ha fått kännedom om dennes innehav. I samband med lagändringen infördes även regler i 27:e kapitlet RB om utlämnande av beslag med syftet att målsäganden snabbare skulle få tillbaka sin egendom.

Enligt 27 kap. 4 a § RB får, om målsäganden har framställt anspråk på i beslag taget föremål och det är uppenbart att han eller hon har bättre rätt till detta än den hos vilken beslaget har gjorts, undersökningsledaren eller åklagaren innan åtal har väckts besluta att föremålet skall lämnas ut till målsäganden. Den som drabbats av beslaget har i dessa fall enligt 27 kap. 6 § andra stycket RB möjlighet att begära rättens prövning av beslutet om utlämnande. Rätten skall då inom viss angiven tidsfrist hålla förhandling. Av 27 kap. 8 § RB angående hävande av beslag framgår av fjärde stycket andra meningen att beslaget skall hävas av rätten om den som drabbats av beslaget har begärt rättens prövning av ett beslut om utlämnande enligt 27 kap. 4 a §. I förarbetena till bestämmelsen anförs att om rätten fastställer undersökningsledarens eller åklagarens beslut om utlämnande skall beslaget hävas i samband därmed. För det fall rätten upphäver beslutet om utlämnande skall rätten emellertid inte göra någon prövning av förutsättningarna för själva beslaget, vilket alltså inte anses fastställt av rätten. Att häva beslaget ankommer i dessa fall på undersökningsledaren eller åklagaren (jfr 27 kap. 8 § 4 stycket 1 meningen RB). (Se prop. 2002/03:17 s. 44.)

I förevarande fall har det inte ifrågasatts att T. och C.O. har gjort ett godtrosförvärv enligt 2 § godtrosförvärvslagen. Frågan är i första hand om det är uppenbart att Länsförsäkringar trots detta enligt 3 § godtrosförvärvslagen har bättre rätt till båten. Förutsättningarna för att målsäganden skall ha bättre rätt är, som nämnts, att det föreligger ett olovligt tagande samt att målsäganden har krävt tillbaka egendomen från innehavaren inom sex månader från det han fick eller måste antas ha fått kännedom om den andres innehav.

Det framgår av förarbetena att det är innehavaren som har bevisbördan för att ägaren har känt till innehavet mer än sex månader. En viss lättnad i beviskravet uttrycks genom lagtextens lydelse ”måste antas ha fått kännedom”. (Se prop. 2002/03:17 s. 37.) T. och C.O. har anfört att de liksom den tidigare ägaren M.K. har haft båten försäkrad hos Länsförsäkringar som från det att försäkringen tecknades i juli 2004 måste antas ha känt till deras innehav. Länsförsäkringar har invänt att bolaget, när det tecknar en ny båtförsäkring, inte kan se om båten redan är försäkrad hos bolaget. Båtarna registreras visserligen i ett försäkringsregister men uppgifterna är inte sökbara. På grund av vad Länsförsäkringar anfört finner HD att omständigheterna inte varit sådana att bolaget måste antas ha fått kännedom om T. och C.O:s innehav av M.K:s båt mer än sex månader innan anspråket framställdes.

Bevisbördan för att det föreligger ett olovligt tagande från ägaren, dvs. att föremålet kommit ur ägarens besittning genom ett olovligt tagande samt att det är detta föremål som innehavaren har i sin besittning, åvilar ägaren. Av lagtexten i 27 kap. 4 a § RB framgår att det skall vara uppenbart att målsäganden har bättre rätt till föremålet. Uppenbart är ett mycket högt ställt beviskrav och anses vara högre än visat/styrkt (jfr Ekelöf, Rättegång IV, 6 uppl., 1992 s. 56). I förarbeten anges att ett typexempel på när utlämnande kan ske är när det är fullständigt klarlagt att egendomen olovligen har tagits från målsäganden (a. prop. s. 41). Utredningen konstaterade i sin författningskommentar att det krävs starka bevis för målsägandens rätt för att ett utlämnande skulle kunna ske men att den närmare innebörden av beviskravet naturligtvis får avgöras från fall till fall (SOU 2000:56 s. 178). I propositionens författningskommentar till 3 § godtrosförvärvslagen konstateras att eftersom bestämmelsen inte direkt anknyter till något brott, krävs det inte att någon kan fällas till ansvar för ett brott för att bestämmelsen skall bli tillämplig. Vid en talan om bättre rätt till egendomen är det tillräckligt att den rätte ägaren lägger fram bevisning om att den påträffade egendomen tillhör honom och, i fråga om t.ex. stöldgods, att den olovligen har tagits från honom. (A. prop. s. 36.) Utredningen anför att bevisskyldigheten i fråga om tillgreppet i många fall bör kunna anses fullgjord genom en hänvisning till en polisanmälan om stölden. Om förvärvaren förnekar att ett olovligt tillgrepp har ägt rum och hävdar att han har förvärvat egendomen av den som påstår sig vara rätt ägare eller av någon som denne har anförtrott egendomen till, t.ex. genom lån, kan det - allt beroende på bärkraften i påståendet - krävas att den som uppger sig ha olovligen frånhänts egendomen förebringar ytterligare bevisning till stöd för sitt påstående. (A. SOU s. 170.)

Genom regleringen i 3 § godtrosförvärvslagen är det inte möjligt att godtrosförvärva stöldgods och genom regleringen i 27 kap. 4 a § RB skall målsäganden snabbt kunna få tillbaka föremål som endast utgör s.k. återställandebeslag. Eftersom målsäganden alltså kan och gärna skall få tillbaka sin egendom innan och oberoende av om någon fälls till ansvar för något brott, är det inte ändamålsenligt att kräva att ägaren kan visa att det föreligger ett olovligt tagande. Mot bakgrund härav måste ägaren, även om beviskravet ”uppenbart” är högt, i merparten fall genom att åberopa en polisanmälan anses ha fullgjort sin bevisskyldighet. Om innehavaren förnekar att ett olovligt tagande har ägt rum och har visst stöd för sina invändningar, krävs det givetvis att ägaren förebringar ytterligare bevisning till stöd för sitt påstående.

T. och C.O. har invänt att det inte råder identitet mellan den båt som de har innehaft och den som stals av M.K. och pekat på vissa skillnader mellan båtarna. HD gör beträffande identitetsfrågan ingen annan bedömning än domstolarna har gjort.

Beträffande det olovliga tagandet har Länsförsäkringar åberopat en polisanmälan daterad den 16 oktober 2003 enligt vilken det framgår att båten stals någon gång mellan den 9 och 16 oktober 2003 vid Björlanda Kile småbåtshamn. T. och C.O. har invänt att det är möjligt att D.B., som sålde båten till dem, har köpt den av M.K. eller någon honom närstående. De har inte åberopat något närmare stöd härför, som t.ex. att M.K. stod som säljare på det kvitto som D.B. uppvisade eller något annat samband mellan M.K. och D.B. Uppgifterna kan därför inte anses vara av sådan karaktär att det krävs ytterligare bevisning från Länsförsäkringars sida för att det skall anses uppenbart att det föreligger ett olovligt tagande.

HD finner således att det är uppenbart att den båt T. och C.O. innehaft olovligen tagits från M.K. samt att det inte visats att omständigheterna varit sådana att Länsförsäkringar måste antas ha känt till T. och C.O:s innehav mer än sex månader innan bolaget framställde sitt anspråk.

T. och C.O. har för det fall HD skulle finna att båten skall lämnas ut till Länsförsäkringar yrkat ersättning för kostnader de har nedlagt på båten i form av utrustning och förbättringar alternativt att utrustningen avskiljs från båten. Ersättningskravet får uppfattas som att T. och C.O. gör gällande retentionsrätt i båten.

Det är inte möjligt att i samband med en prövning enligt 27 kap. 6 § 2 stycket RB förplikta målsäganden att betala ersättning till innehavaren för nedlagda kostnader. Frågan är emellertid om det är möjligt att tillerkänna innehavaren retentionsrätt, varvid dennes rätt till ersättning för kostnader nedlagda på den beslagtagna egendomen skulle komma att prövas prejudiciellt. Skall det med andra ord vara uppenbart att innehavaren inte har retentionsrätt för att det skall anses uppenbart att målsäganden har bättre rätt till egendomen i den mening som avses i 27 kap. 4 a § RB?

Det faktum att det inte längre är möjligt att godtrosförvärva stöldgods torde inte innebära att innehavaren av ett föremål, som målsäganden enligt 3 § godtrosförvärvslagen har bättre rätt till, också är betagen sin rätt till ersättning för eventuella kostnader han har lagt ned på föremålet eller för tillbehör som han fogat till detta eller rätten att innehålla föremålet till säkerhet för ett ersättningsyrkande (jfr a. SOU s. 161 ff.). När en målsägandes enskilda anspråk prövas inom ramen för ett brottmål eller som ett avskilt tvistemål beaktas en invändning om retentionsrätt. Även om ett utlämnande till målsäganden enligt 27 kap. 4 a § RB inte innebär att äganderättsfrågan är rättskraftigt avgjord eller utgör hinder för innehavaren att senare framställa krav på ersättning, medför ett utlämnande att kravet på att vidta rättsliga åtgärder flyttas över på innehavaren. För det fall en invändning om retentionsrätt inte skall beaktas vid prövningen om utlämnande förlorar innehavaren säkerheten för sitt ersättningsyrkande.

Att utlämnande enligt 27 kap. 4 a § är ett summariskt förfarande, vars syfte är att målsäganden så snabbt som möjligt skall få tillbaka sin egendom, innebär inte att innehavarens intressen helt kan ställas åt sidan. Detta kommer till uttryck genom kravet på att det skall vara uppenbart att målsäganden har bättre rätt till föremålet. I de fall en innehavare gör gällande retentionsrätt och det inte är uppenbart att hans ersättningskrav saknar fog, kan det inte anses uppenbart att målsäganden har bättre rätt till föremålet. (Jfr RH 1997:87 angående särskild handräckning, ett annat summariskt förfarande, där kronofogdemyndigheten fann att sökanden, sedan svaranden gjort gällande retentionsrätt, inte kunde anses ha styrkt de omständigheter som gjorde att förutsättningar för särskild handräckning förelåg.)

Eftersom T. och C.O:s ersättningskrav inte uppenbart saknar fog måste deras invändning om retentionsrätt beaktas, och det kan således inte anses uppenbart att Länsförsäkringar har bättre rätt till båten.

Med detta ställningstagande blir det inte aktuellt att bedöma om T. och C.O. vid ett utlämnande skulle ha rätt att avskilja vissa föremål från båten.

HD skall alltså upphäva polismyndighetens beslut om att båten skall utlämnas till Länsförsäkringar. När rätten upphäver ett beslut om utlämnande skall rätten inte ta ställning till förutsättningarna för själva beslaget. Frågan om hävande av beslaget ankommer på förundersökningsledaren eller åklagaren. Beslaget skall således bestå. T. och C.O:s, först i HD, framställda yrkande om att båten skall utlämnas till dem (jfr 27 kap. 6 § 1 stycket RB) kan inte prövas av HD som första instans.

Vid denna utgång skall Länsförsäkringar ersätta T. och C.O:s rättegångskostnader i alla instanser (se HD:s beslut den 28 februari 2008 i mål Ö 3238-06). - - -

Domslut

HD:s avgörande

Se HD:s beslut.

Domskäl

HD (justitieråden Severin Blomstrand, Torgny Håstad, referent, Ann- Christine Lindeblad, Per Virdesten och Stefan Lindskog) meddelade den 14 mars 2008 följande slutliga beslut:

Skäl

Inledning

Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 juli 2003 infördes den s.k. vindikationsprincipen beträffande stöldgods. Enligt 3 § lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre består ägarens rätt till egendomen även om förutsättningarna för godtrosförvärv enligt 2 § är uppfyllda, om egendomen har frånhänts ägaren genom att någon olovligen tagit den eller tilltvingat sig den genom våld på person eller genom hot som innebar eller för den hotade framstod som trängande fara; kräver ägaren inte tillbaka egendomen från innehavaren inom sex månader från det att han fick eller måste antas ha fått kännedom om dennes innehav, får förvärvaren dock äganderätt till egendomen. I samband med lagändringen infördes även regler i 27 kap. RB om utlämnande av vad som tagits i beslag med syftet att målsäganden snabbare skall få tillbaka sin egendom.

Om målsäganden eller någon som trätt i dennes ställe har framställt anspråk på ett beslagtaget föremål och det är uppenbart att han har bättre rätt till detta än den hos vilken beslaget har gjorts, får undersökningsledaren eller åklagaren enligt 27 kap. 4 a § RB, innan åtal har väckts, besluta att föremålet skall lämnas ut till honom. Den som drabbats av beslaget har i dessa fall enligt 27 kap. 6 § andra stycket RB möjlighet att begära rättens prövning av beslutet om utlämnande. Rätten skall då inom viss angiven tidsfrist hålla förhandling.

I det nu aktuella fallet anmälde M.K. den 16 oktober 2003 till polisen att hans båt stulits i en småbåtshamn. Han uppbar försäkringsersättning från Länsförsäkringar, som därmed trädde i hans ställe. Båten togs i beslag hos T. och C.O. den 14 juli 2006. Undersökningsledaren beslöt den 22 augusti 2006 att lämna ut båten till Länsförsäkringar. T. och C.O. har utan framgång överklagat utlämningsbeslutet i tingsrätten och hovrätten.

Det har inte ifrågasatts att T. och C.O. har gjort ett godtrosförvärv enligt 2 § godtrosförvärvslagen. Frågan i målet är i första hand om det enligt 27 kap. 4 a § RB är uppenbart att Länsförsäkringar har bättre rätt, i betydelsen äganderätt, till båten enligt 3 § godtrosförvärvslagen. Förutsättningarna för att Länsförsäkringar skall ha sådan bättre rätt är, som nämnts, att båten har tagits olovligen från målsäganden samt att Länsförsäkringar har krävt tillbaka båten från T. och C.O. inom sex månader från det bolaget fick eller måste antas ha fått kännedom om dessas innehav.

Identitet

T. och C.O. har invänt mot utlämningsbeslutet att det inte råder identitet mellan den båt som de har innehaft och den som stals från M.K. och därvid pekat på vissa skillnader mellan båtarna. HD gör beträffande identitetsfrågan ingen annan bedömning än domstolarna har gjort.

Anspråk inom tidsfristen

T. och C.O. har anfört att de, liksom den tidigare ägaren M.K., haft båten försäkrad hos Länsförsäkringar, som därför måste antas ha känt till deras innehav från det att deras försäkring tecknades i juli 2004 men ändå inte framställt krav förrän två år senare. Länsförsäkringar har invänt att bolaget, när det meddelar en ny båtförsäkring, inte kan se om båten redan är försäkrad hos bolaget; båtarna registreras visserligen i ett försäkringsregister men uppgifterna är inte sökbara.

Som anges i förarbetena har innehavaren bevisbördan för att ägaren (eller den som trätt i dennes ställe) har känt till innehavet mer än sex månader innan ägaren krävt tillbaka egendomen. En viss lättnad i beviskravet uttrycks genom lagtextens lydelse ”måste antas ha fått kännedom”. (Se prop. 2002/03:17 s. 37.)

På grund av vad Länsförsäkringar anfört måste det inte antas att bolaget fått kännedom om T. och C.O:s innehav av M.K:s båt mer än sex månader innan anspråket framställdes.

Olovligt tillgrepp

T. och C.O. har gjort gällande att det inte är uppenbart att båten stulits från M.K. Enligt dem är det möjligt att D.B., som sålde båten till dem, har köpt den av M.K. eller någon honom närstående.

Med avseende på en prövning enligt 3 § godtrosförvärvslagen anförde utredningen att ägaren i många fall kan ha fullgjort sin bevisskyldighet om att det skett ett olovligt tillgrepp genom en hänvisning till en polisanmälan. Om förvärvaren förnekar att ett olovligt tillgrepp har ägt rum och hävdar att han har förvärvat egendomen av den som påstår sig vara rätt ägare eller av någon som denne har anförtrott egendomen till, t.ex. genom lån, kan det - allt beroende på bärkraften i påståendet - enligt utredningen krävas att den som uppger sig ha olovligen frånhänts egendomen förebringar ytterligare bevisning till stöd för sitt påstående. (SOU 2000:56 s. 170.)

Även om bevisbördan vid en slutlig prövning av ägarens anspråk på bättre rätt kan vara på angivet sätt fördelad mellan parterna eller beviskravet åtminstone lättat för ägaren, måste det vid en prövning enligt 27 kap. 4 a § RB beaktas att ett utlämnande till målsäganden på detta stadium kräver att dennes bättre rätt är uppenbar. Den beslagtagna egendomen är i tryggt förvar hos polisen. Den som drabbats av beslaget kan inte förfoga över egendomen och målsäganden har skydd mot den andres borgenärer, om det vid en slutlig prövning anses att återtaganderätt finns enligt 3 § godtrosförvärvslagen. En innehavare, som låt vara blankt hänvisat till en överlåtare och sagt att denne kan ha köpt egendomen från målsäganden, har fog för att tro att polisen kommer att utreda om överlåtaren eller någon i ett tidigare led anförtrotts egendomen av målsäganden eller om egendomen tagits olovligen. Innehavarens möjlighet att inom den korta frist som anges i 27 kap. 6 § RB själv utreda denna fråga, sedan innehavaren underrättats om beslutet om utlämnande enligt 4 a §, är långt mindre än inför en slutlig prövning av målsägandens enskilda anspråk. Skulle förundersökningen läggas ner utan att ett beslut enligt 4 a § om utlämnande fattats och i stället ett utlämnande till den hos vilken beslaget gjordes bli aktuellt, har målsäganden tre veckor på sig att väcka talan om bättre rätt och ansöka om kvarstad (jfr 27 kap. 8 § tredje stycket RB). Så länge det inte är helt klart att det förekommit ett olovligt tagande, kan det därför inte anses vara uppenbart att målsäganden har bättre rätt till egendomen i den mening som avses i 4 a §.

Fastän T. och C.O. inte åberopat något stöd för sin invändning och fastän M.K:s stöldanmälan framstår som trovärdig, har invändningen - som lämnats outredd av polisen - medfört att det inte är uppenbart att Länsförsäkringar har bättre rätt till båten än T. och C.O.

Avskiljande, ersättning och retentionsrätt

T. och C.O. har, för det fall HD skulle finna att båten skall lämnas ut till Länsförsäkringar, yrkat att de tillerkänns ersättning för kostnader som de har lagt ned på båten i form av utrustning och förbättringar eller att de annars får avskilja utrustningen från båten. Ersättningskravet får - bl.a. därför att T. och C.O. hänvisat till 7 § lagen (1974:1066) om förverkad egendom och hittegods - uppfattas så att de också gör gällande retentionsrätt i båten.

Av 3 § godtrosförvärvslagen framgår inte mer än att målsägandens rätt att återkräva egendom som frånhänts honom omfattar just den egendomen. Av propositionen framgår att frågan om innehavarens rätt att avskilja föremål som sammanfogats med den frånhända egendomen överlämnats till rättspraxis, att lösas i enlighet med allmänna obligationsrättsliga och sakrättsliga principer (prop. 2002/03:17 s. 28). Även om något innehavarens föremål i sakrättsligt avseende blivit tillbehör till den sedermera beslagtagna egendomen (jfr NJA 1960 s. 9), vilket har betydelse om målsäganden är insolvent eller överlåter egendomen, bör innehavaren ha rätt att före utlämnandet avskilja tillbehör där det kan ske utan väsentlig skada på det som olovligen frånhänts målsäganden (jfr dock SOU 2000:56 s. 163).

Med hänsyn till HD:s överväganden i övrigt finns ingen anledning att bedöma vilka föremål som T. och C.O. skulle ha rätt att avskilja, om båten skulle lämnas ut till Länsförsäkringar.

Det är inte möjligt att i samband med en prövning enligt 27 kap. 6 § andra stycket RB förplikta målsäganden att betala ersättning till innehavaren för nedlagda kostnader. Frågan är emellertid om det är möjligt att beakta en retentionsrätt för innehavaren, varvid dennes rätt till ersättning för kostnader nedlagda på den beslagtagna egendomen skulle komma att prövas prejudiciellt.

När det i 3 § godtrosförvärvslagen talas om bättre rätt till den egendom som frånhänts ägaren, avses frågan om vem av ägaren eller godtrosförvärvaren som har äganderätt till egendomen. Av utredningens betänkande framgår att det lämnats öppet om den som förvärvat egendomen kan ha retentionsrätt i denna till säkerhet för kostnader som lagts ned på egendomen efter innehavarens förvärv. (Se a. SOU s. 161 ff., särskilt s. 164 nederst; jfr a. prop. s. 28.) Eftersom det här är fråga om kostnader för åtgärder som kommer ägaren till godo - till skillnad från kostnader som innehavaren haft för själva förvärvet - finns inte skäl att avvika från allmänna principer om retentionsrätt för ersättning för nödiga och nyttiga kostnader vid återbäring av egendom som tillkommer annan. Besittaren har således i princip alltid rätt till ersättning för nödiga kostnader och, om han var i god tro, även för nyttiga kostnader, se t.ex. 5 kap. 1 § JB, 12 § lagen (2005:130) om dödförklaring, 4 kap. 15 § konkurslagen samt NJA 1936 s. 650 och 1987 s. 312.

Det finns ingen anledning att den som drabbats av ett beslag skulle gå miste om den förmån som reglerna om retentionsrätt skulle ge honom vid en slutlig prövning av huruvida målsäganden har bättre rätt till egendomen, när målsägarens anspråk på att få ut egendomen prövas interimistiskt enligt 27 kap. 4 a § RB. Med hänsyn till prövningens summariska karaktär kan det inte bli fråga om att ta ställning till ersättningskravets storlek. Om målsäganden inte frivilligt betalar eller går med på att utlämnandet villkoras av betalning av ett visst belopp, bör den beslagtagna egendomen lämnas ut till målsäganden bara om det är uppenbart att den som drabbats av beslaget saknar retentionsrätt till säkerhet för nedlagda kostnader.

T. och C.O. har specificerat i vilka avseenden de i god tro har lagt ned kostnader på båten. Det är inte uppenbart att de saknar fog för sina krav på ersättning.

Slutsats rörande prövningen enligt 27 kap. 4 a § RB

Undersökningsledarens beslut om att båten skall lämnas ut till Länsförsäkringar skall upphävas dels därför att det inte är uppenbart att båten tagits olovligen från M.K., dels därför att det inte är uppenbart att T. och C.O. saknar retentionsrätt i båten för nedlagda kostnader som Länsförsäkringar inte vill kompensera före utlämnandet.

Övrigt

När rätten upphäver ett beslut om utlämnande enligt 27 kap. 4 a § RB, skall rätten inte pröva förutsättningarna för själva beslaget. Frågan om hävande av beslaget ankommer i första hand på undersökningsledaren eller åklagaren. (Se 27 kap. 8 § fjärde stycket och a. prop. s. 44.) Den som drabbats av beslaget kan dock kräva att beslaget hävs och det beslagtagna föremålet lämnas ut till honom (se 27 kap. 6 § första stycket RB). T. och C.O:s, först i HD, framställda yrkande om att båten skall lämnas ut till dem kan dock inte prövas av HD som första instans.

T. och C.O. har vunnit i sak. De har därför rätt att av Länsförsäkringar få ersättning för sina rättegångskostnader (jfr 31 kap. 2 § RB samt 31 kap. 11 § fjärde stycket med hänvisning till 18 kap. 12 § samma balk).

- - -

Domslut

HD:s avgörande

Med ändring av hovrättens beslut upphäver HD polismyndighetens i Västra Götaland beslut den 22 augusti 2006 att den beslagtagna båten av modell Saga 27 skall lämnas ut till Länsförsäkringar Älvsborg. Beslaget skall bestå.

Med ändring av hovrättens beslut avseende rättegångskostnader förpliktas Länsförsäkringar Älvsborg att ersätta T. och C.O. för deras rättegångskostnader i tingsrätten med 23 616 kr, jämte ränta - - - och i hovrätten med 12 862 kr, jämte ränta - - -.

Länsförsäkringar Älvsborg skall ersätta T. och C.O. för deras rättegångskostnader i HD med 12 464 kr, avseende ombudsarvode, jämte ränta - - -.

HD:s beslut meddelat: den 14 mars 2008.

Mål nr: Ö 108-07.

Lagrum: 18 kap. 12 §, 27 kap. 4 a, 6 och 8 §§ samt 31 kap. 2 och 11 §§ RB, 3 § lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre, 5 kap. 1 § JB, 12 § lagen (2005:130) om dödförklaring samt 4 kap. 15 § konkurslagen (1987:672).

Rättsfall: NJA 1936 s. 650, NJA 1960 s. 9 och NJA 1987 s. 312.