SOU 2000:56

Vindikation av stöldgods

Till statsrådet och chefen för Justitiedepartementet

Regeringen bemyndigade den 12 november 1998 chefen för Justitiedepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att föreslå hur reglerna för godtrosförvärv i fortsättningen skall vara utformade. Med stöd av bemyndigandet förordnades hovrättspresidenten Barbro Hegrelius Jonson som särskild utredare fr.o.m. den 1 december 1998.

Som sakkunniga i utredningen förordnades fr.o.m. den 21 december 1998 hovrättsassessorn Peter Adamsson, hovrättsrådet Boel Havelius, hovrättsassessorn Magnus Medin och justitierådet Torgny Håstad.

Samma dag förordnades som experter i utredningen verksjuristen Peter Broberg, ekonomichefen Anders Brushammar, byråchefen Ursula Cronsten, försäkringsjuristen Sonja Dyrhage, verkställande direktören Olle Fjordgren och jur. kand. Linda Hallstedt.

Linda Hallstedt entledigades från uppdraget den 1 maj 1999. Samma dag förordnades förbundsjuristen Lars Olof Eklöf som expert. Peter Adamsson entledigades från uppdraget den 22 september 1999. Samma dag förordnades hovrättsassessorn Anna Flodin som sakkunnig.

Till sekreterare förordnades den 1 februari 1999 hovrättsassessorn Christina Brockmeyer.

Utredningen får härmed överlämna betänkandet Vindikation av stöldgods, SOU 2000:56.

Utredningens uppdrag är härmed slutfört.

Sundsvall i juni 2000

Barbro Hegrelius Jonson

/Christina Brockmeyer

Sammanfattning

När en person förvärvar egendom från någon som saknar rätt att förfoga över egendomen och förvärvaren inte inser eller bör inse att den andre saknar förfoganderätt, brukar man säga att förvärvet görs i god tro.

Konflikten mellan den ursprungliga ägarens och den godtroende förvärvarens anspråk på egendomen kan lösas genom en tillämpning av endera av två principer, nämligen exstinktionsprincipen eller vindikationsprincipen.

Den nu gällande lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre bygger på exstinktionsprincipen, som innebär att den godtroende förvärvaren blir ägare till egendomen och att den tidigare ägarens äganderätt upphör i och med godtrosförvärvet. Lagen ger dock den tidigare ägaren rätt att få tillbaka egendomen mot lösen.

Vindikationsprincipen innebär att den ursprungliga ägarens rätt består och att han utan lösen kan få egendomen tillbaka från den godtroende förvärvaren.

Utredningen har haft i uppdrag att föreslå regler som innebär att den ursprungliga ägaren skall ha rätt att utan lösen få tillbaka egendom som har stulits från honom, vilket således innebär att vindikationsprincipen skall tillämpas i dessa fall. I samband därmed har utredningen haft att ta ställning till vilka fall av olovlig hantering i övrigt som skall medföra att den ursprungliga ägarens rätt består.

Utformningen av en regel om vindikation

Enligt utredningens direktiv är utgångspunkten för uppdraget att exstinktionsprincipen även i fortsättningen skall gälla då egendomen inte har frånhänts den ursprungliga ägaren genom brott och att särregler skall gälla för stöldgods och därmed jämställd egendom. Utredningen har övervägt om en vindikationsregel bör utformas så att den omfattar egendom som ursprungligen har frånhänts ägaren genom varje form av brott. Utredningen anser emellertid att en vindikationsregel som anknyts till brott borde begränsas till att gälla i första hand egendom

som har frånhänts ägaren genom tillgreppsbrott. Eftersom det finns vissa uppenbara nackdelar med att knyta vindikationsregeln till ett föregående brottsligt förfarande har utredningen slutligen stannat för att inte knyta vindikationsregeln till ett antal uppräknade brott, såsom är vanligt i många länder. En sådan regel skulle få till följd att det vid en prövning inför domstol skulle bli nödvändigt att göra straffrättsliga bedömningar i en tvistemålsprocess. En fördel med en regel som inte anknyter till vissa brott är att det därigenom enligt utredningens uppfattning markeras att den civilrättsliga frågan om godtrosförvärv inte skall blandas samman med straffrättsliga bedömningar.

Utredningen föreslår en vindikationsregel som omfattar egendom som har frånhänts ägaren genom tillgrepp, dvs. ett olovligt tagande, och genom på visst sätt kvalificerat tvång, s.k. råntvång. Regeln, som har utformats som ett undantag från vad som gäller beträffande godtrosförvärv enligt den nu gällande 2 § godtrosförvärvslagen, anknyter till det gemensamma objektiva tillgreppsrekvisitet för brotten stöld, rån, tillgrepp av fortskaffningsmedel och egenmäktigt förfarande, dvs. till begreppet ”olovligt tagande”. Med olovligt tagande avses ett olovligt besittningstagande, vilket innebär ett krav på att besittningstagandet sker utan ägarens samtycke. Om ägaren har frånhänts egendomen genom ett olovligt besittningstagande kan den som därefter förvärvar egendomen alltså inte få äganderätt till den även om han är i god tro vid sitt förvärv.

Vindikationsregeln gäller således inte egendom som ägaren ursprungligen har medgett att lämna ifrån sig, även om medgivandet var civilrättsligt ogiltigt på grund av svek, tvång eller ocker från motpartens sida. Det enda undantaget härifrån gäller, såsom redan framgått, när ”medgivandet” lämnats på grund av råntvång.

Vindikationsregelns tillämpning i den reguljära handeln

Utredningen har stannat för att inte föreslå några undantag från vindikationsregeln för sådana fall då godset köpts i den reguljära handeln. I detta hänseende överensstämmer förslaget med lagstiftningen i flera andra länder, däribland Danmark, Norge och Finland.

Hänsynen till konsumenterna kan tyckas tala för att det bör finnas någon form av undantagsregel för varor som har köpts i den reguljära handeln. Ett problem med att utforma en sådan undantagsregel är emellertid hur begreppet ”reguljär handel” i så fall skall definieras. Härtill kommer att en sådan undantagsregel på ett negativt sätt skulle kunna påverka förutsättningarna för konkurrens mellan olika försäljningsmetoder.

Eventuella undantagsregler för den reguljära handeln får praktisk betydelse endast i den mån det faktiskt förekommer att konsumenter i god tro köper stöldgods i den reguljära handeln. En annan förutsättning är att det i de aktuella fallen upptäcks att det är fråga om stulet gods. Upptäcks inte detta blir eventuella undantagsregler endast av teoretiskt intresse. Det har konstaterats att det mycket sällan upptäcks att stulen egendom säljs i den reguljära handeln och att, när så sker, det i regel torde vara svårt att spåra och identifiera stöldgodset i de fall det har sålts till enskilda konsumenter.

Det kan vidare ifrågasättas om det för konsumenternas del finns något behov av en undantagsregel för att de skall kunna hålla sig skadeslösa när det är fråga om inköp i den reguljära handeln. Om en inköpt vara visar sig vara stulen, föreligger ett s.k. rättsligt fel. Såsom kommer att framgå av det följande föreslår utredningen att det i konsumentköplagen (1990:932) införs tvingande bestämmelser om säljarens ansvar för rättsliga fel, något som talar emot behov av en undantagsregel för den reguljära handeln.

Köprättsliga regler

I 41 § köplagen (1990:931) anges att om någon annan än säljaren har äganderätt eller panträtt eller annan liknande rätt till en försåld vara och försäljningen inte har skett med förbehåll för denna rätt, varan är behäftad med ett rättsligt fel. Konsumentköplagen innehåller inte någon motsvarighet till 41 § köplagen. När lagen kom till ansågs sådana fel vara av mycket begränsad betydelse vid konsumentköp, främst på grund av att reglerna om godtrosförvärv ansågs innebära ett starkt skydd för konsumenterna. Om den föreslagna vindikationsregeln införs och konsumenterna således berövas möjligheten att göra godtrosförvärv av stulen egendom, uppkommer emellertid ett behov av en uttrycklig reglering om säljarens ansvar för rättsliga fel även i konsumentköplagen.

Utredningen föreslår att det i konsumentköplagen införs tvingande bestämmelser som ger konsumenten rätt att få tillbaka det han har betalat för varan om tredje man gör gällande äganderätt till det köpta, dvs. en regel som innebär en rätt för konsumenten att häva köpet. Det föreslås att även reglerna om avhjälpande och omleverans blir tillämpliga i sådana fall. Under förutsättning att konsumenten var i god tro angående säljarens rätt att förfoga över varan skall han även ha rätt till skadestånd för det s.k. positiva kontraktsintresset, vilket innebär att konsumenten försätts i samma ekonomiska situation som om köpet hade fullgjorts. Säljarens skadeståndsansvar blir enligt förslaget strikt.

Säljaren skall dock ha rätt att friskriva sig från ansvar för förlust i näringsverksamhet. Den föreslagna regleringen i konsumentköplagen om säljarens ansvar för rättsliga fel föreslås, i likhet med motsvarande reglering i köplagen, omfatta även situationer när tredje man har panträtt eller annan liknande rätt till det köpta. I sådana fall kan det vara aktuellt för köparen att begära prisavdrag.

Enligt 46 § konsumentköplagen har konsumenten även rätt att rikta anspråk på grund av fel på varan mot en näringsidkare i tidigare säljled som har överlåtit varan för vidareförsäljning, om den som har sålt varan till konsumenten är på obestånd eller har upphört med sin näringsverksamhet eller inte kan anträffas. En motsvarande regel finns i 56 a § lagen (1914:45) om kommission. Avsikten är att dessa regler skall bli tillämpliga även vid rättsliga fel.

Vindikationsrättens upphörande

I svensk rätt finns det inte några regler om preskription av äganderätt till lös egendom. Om lagstiftningen inte längre godtar godtrosförvärv av äganderätt till lösöre i vissa fall och det inte införs regler som innebär att den ursprungliga ägarens rätt upphör efter viss tid, kommer denne därför att kunna vara bibehållen sin äganderätt till egendomen för all framtid. Så gott som samtliga länder, vars lagstiftning på området utredningen har undersökt, har regler som innebär en tidsbegränsning av vindikationsrätten.

Utredningen anser att det inte är rimligt att den som med äganderättsanspråk besitter en sak för all framtid skulle riskera att bli av med den, om det framkommer att den är stulen. En evig vindikationsrätt till stulen egendom skulle innebära att sådan egendom för alltid skulle utgöra stöldgods och därmed aldrig kunna bli föremål för laglig omsättning, såvida inte den ursprungliga ägaren dessemellan återfår egendomen. En sådan ordning skulle inte bara stå i strid med handels- och omsättningsintressen utan även innebära att egendomen under obegränsad tid skulle kunna vara objekt för häleribrottslighet.

Utredningen föreslår regler som innebär att vindikationsrätten upphör i två olika situationer. För att inte gå miste om sin äganderätt till egendomen gentemot en godtroende förvärvare, måste ägaren enligt förslaget kräva tillbaka den inom sex månader från det att han fick eller måste antas ha fått kännedom om dennes innehav. Vidare föreslås en regel om hävd i godtrosförvärvslagen. Regeln innebär att ägarens vindikationsrätt upphör efter det att en godtroende förvärvare har innehaft egendomen i tio år i fortsatt god tro. Om det är flera innehavare efter varandra skall en senare förvärvare få tillgodoräkna

sig överlåtarens innehavstid. Dessa senare förvärv kan, till skillnad från det första förvärvet, som måste ha skett genom överlåtelse, även ha skett genom s.k. universalfång.

Den som har förlorat äganderätten till viss egendom på grund av att någon har blivit ägare till den genom hävd föreslås ha rätt att återfå egendomen mot lösen.

Den som har fått ersättning för egendomens värde av en tidigare förvärvare skall ha rätt att därefter lösa egendomen från den nuvarande innehavaren

Om den som har förvärvat egendom som omfattas av vindikationsregeln inte har egendomen kvar när han utsätts för ett vindikationsanspråk, har ägaren rätt att i stället erhålla ersättning för egendomens värde.

Utredningen föreslår att en ägare, som har fått ersättning för egendomens värde av en förvärvare som inte längre hade egendomen kvar, skall ha rätt att få tillbaka egendomen mot lösen, om den därefter påträffas hos en innehavare som har förvärvat den i god tro.

Hur lösenbeloppets storlek bör bestämmas

Enligt utredningens förslag kommer en ursprunglig ägare att ha rätt att få tillbaka egendom mot lösen i tre olika situationer, nämligen när en förvärvare har blivit ägare till egendomen på grund av ett giltigt godtrosförvärv, dvs. då vindikationsregeln inte är tillämplig, när en förvärvare har blivit ägare till egendomen genom hävd och när den ursprungliga ägaren har fått ersättning för egendomens värde av en förvärvare som inte hade egendomen kvar.

Utredningen föreslår att lösenbeloppet skall bestämmas enligt den s.k. värdeprincipen, som innebär att lösenbeloppet bestäms till egendomens värde i den allmänna handeln vid den tidpunkt då lösenrätten utövas.

Enligt gällande rätt bestäms lösenbeloppet enligt den s.k. vederlagsprincipen, som innebär att beloppet skall motsvara förvärvarens kostnader för förvärvet av egendomen och dess förbättring. Vederlagsprincipen anses ge en bättre garanti än värdeprincipen för att den ursprungliga ägaren verkligen har ekonomisk möjlighet att lösa till sig egendomen. Det är hänsynen till den ursprungliga ägaren som är det främsta bakomliggande skälet till den nuvarande vederlagsprincipen i godtrosförvärvslagen.

Om den av utredningen föreslagna vindikationsregeln införs beträffande tillgripen egendom kommer den ursprungliga ägaren att ha rätt att återfå sådan egendom utan att behöva betala lösen. I de fall denne behöver lösa till sig egendomen har han frånhänts den på ett sådant sätt att vindikationsregeln inte är tillämplig. I dessa fall har den ursprungliga ägaren anförtrott egendomen åt någon annan eller på annat sätt själv medverkat till att han frånhänts egendomen. I sådana situationer anser utredningen att avvägningen mellan den ursprungliga ägarens och den godtroende förvärvarens intressen bör utfalla till förmån för den godtroende förvärvaren. Det är då också rimligt att den som tvingas att lämna ifrån sig egendomen så långt det är möjligt hålls skadeslös.

Om den ursprungliga ägaren skall lösa egendomen från en förvärvare som har fått äganderätten till den genom hävd, kan lösenrätten aktualiseras när förvärvaren har innehaft egendomen under en mycket lång tid. Vederlagsprincipen är mindre lämplig när det har förflutit en lång tid från innehavarens förvärv. Denne kan t.ex. ha glömt hur mycket han betalat för egendomen och inte längre ha kvar någon dokumentation om köpet.

Även i de fall en ägare som har fått ersättning för egendomens värde påträffar egendomen hos en senare förvärvare och då vill lösa till sig den kan man utgå ifrån att en längre tid har hunnit förflyta sedan ägaren frånhändes egendomen. De skäl som har anförts mot vederlagsprincipen vid lösen efter hävd gäller därför även i denna situation.

Utredningen föreslår att den för lösenrätten gällande tidsfristen om tre månader från det att den ursprungliga ägaren fick eller måste antas ha fått kännedom om förvärvarens innehav, förlängs till sex månader. Härigenom uppnås överensstämmelse med den tid inom vilken en ägare måste framställa ett vindikationsanspråk gentemot den som har förvärvat egendomen.

Förslagets relevans för annan lagstiftning om godtrosförvärv

Bestämmelser om godtrosförvärv finns bl.a. i 25 kap. 7 § ärvdabalken, 11 § avtalslagen, 54 och 55 §§ lagen (1914:45) om kommission, 14 § lagen (1936:81) om skuldebrev, 3 kap. 6 § aktiebolagslagen (1975:1385), 6 kap.3 och 4 §§ lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument och 2 kap. 10 § sjölagen (1994:1009).

Utredningen anser att ett införande av en vindikationsregel i godtrosförvärvslagen inte motiverar några ändringar i de nämnda bestämmelserna.

Utredningen föreslår nya regler som underlättar för en målsägande att snabbare få tillbaka stöldgods m.m.

Utredningen föreslår att det i samband med övergången till vindikationsprincipen i fråga om stöldgods införs en regel i 27 kap. rättegångsbalken om beslag, enligt vilken åklagaren eller undersökningsledaren skall kunna besluta att ett beslagtaget föremål skall lämnas ut till en målsägande, om det är uppenbart att denne har bättre rätt till föremålet än den hos vilken beslaget gjorts. I samband med att beslaget görs skall den hos vilken beslaget sker underrättas om att det kan komma att fattas ett beslut om att egendomen skall lämnas ut till en målsägande. Om det sedan fattas ett beslut om utlämnande av föremålet, krävs enligt förslaget endast att en underrättelse om beslutet genast sänds till den hos vilken beslaget har skett. Beslutet skall kunna hänskjutas till rättens prövning av denne. För att den hos vilken beslaget har gjorts skall ha rimlig tid på sig att begära rättens prövning av beslutet skall beslaget inte hävas och egendomen lämnas ut till målsäganden förrän tre veckor har förflutit efter det att underrättelsen om beslutet har sänts. Under denna tid kan denne alltså begära rättens prövning av beslutet.

De nya reglerna i praktisk tillämpning

Avslutningsvis behandlar utredningen i ett särskilt avsnitt några problemställningar som kan uppstå vid en praktisk tillämpning av godtrosförvärvslagen i dess lydelse enligt förslaget.

Först diskuteras lagens tillämpning i rättegång samt vissa åberopsoch bevisfrågor som därvid kan uppkomma.

Vidare påpekas att, eftersom förslaget innebär att möjligheten att genom godtrosförvärv förvärva äganderätt till stöldgods i princip upphör, området för häleri utvidgas i viss utsträckning.

Det påpekas också att den som olovligen rubbar annans besittning för att själv ta sig rätt gör sig skyldig till självtäkt och att den som har bättre rätt än innehavaren till en sak inte får verkställa besittningsövergången på egen hand, samt att den föreslagna vindikationsregeln inte innebär någon förändring i detta hänseende.

I avsnittet behandlas också besittningsförhållandenas betydelse för möjligheterna att göra godtrosförvärv enligt förslaget. Det framhålls att bedömningen av den gärning genom vilken ägaren har frånhänts egendomen kan få betydelse för dennes möjligheter att få tillbaka den.

Under en annan rubrik i detta avsnitt jämförs tillämpningsområdet för de föreslagna reglerna om beslag i rättegångsbalken och den

föreslagna vindikationsregelns tillämpningsområde, varvid det konstateras att det förhållandet att reglernas tillämpningsområden inte helt sammanfaller inte förväntas innebära några påtagliga olägenheter i praktiken.

Vidare diskuteras situationer när egendom som en ägare kräver att få vindicera har ökat eller minskat i värde under den godtroende förvärvarens innehavstid, när egendomen inte finns i behåll, har ersatts av annan egendom eller förändrats på ett avgörande sätt. Även rätten till egendomens avkastning diskuteras.

Den föreslagna vindikationsregelns betydelse för panträtt i lösöre behandlas, liksom möjligheten att göra godtrosförvärv av retentionsrätt.

Det framhålls att det enligt uppgift inte kommer att finnas möjligheter att teckna försäkringar som ger ersättning till den som tvingas att lämna ifrån sig egendom på grund av ett vindikationsanspråk samt att skattelagstiftningen inte ger någon rätt för den som tvingas att lämna ifrån sig egendomen att återfå vad han eventuellt erlagt i förmögenhetsskatt eller rätt till annan kompensation.

Summary

When a person acquires property from another who is not entitled to dispose of the property and the acquirer does not realise or ought not to have realised that the other person does not have a right of disposal, one usually says that the acquisition was made in good faith.

The conflict between the original owner’s claim and that of the person acquiring the property in good faith may be resolved by applying one of two principles, namely the principle of extinction or the principle of vindication.

The current Good Faith Acquisition of Chattels Act (1986:796) is based on the principle of extinction, which means that the person acquiring in good faith becomes the owner of the property and that the former owner’s title lapses immediately upon the good faith acquisition. However, the former owner is entitled to reacquire the property by redemption.

The principle of vindication means that the original owner’s rights survive and that he without paying for redemption can get the property back from the person who acquired them in good faith.

The Commission has been directed to propose rules whereby the original owner should be entitled to get property back that has been stolen from him without paying a redemption price, which consequently means that the principle of vindication should be applied in these cases. In conjunction with this, the Commission has had to adopt a position as regards which cases of other unlawful handling should result in the original owner’s rights surviving.

The formulation of a rule concerning vindication

According to the terms of reference of the Commission, the basis for the assignment is that the principle of extinction should also apply in the future when the property has not been deprived from the original owner by an offence and that special rules should apply for stolen goods and property comparable therewith. The Commission has deliberated on whether a rule on vindication should be formulated so

that it comprises property that has originally been deprived from the owner by some kind of offence. However, the Commission considers that a rule on vindication that is linked to an offence should be limited to apply primarily to property that has been deprived from the owner by offences involving unlawful dispossession of property. As there are certain obvious disadvantages with linking the rule on vindication to preceding criminal conduct, the Commission ultimately decided not to link the rule on vindication to a number of specified offences, which is common in many countries. Such a rule would have the consequence that a consideration by a court would be necessary to determine criminal law aspects in civil law proceedings. An advantage with the rule that is not linked to particular offences is that it thereby, in the view of the Commission, emphasised that the civil law issues concerning acquisition in good faith should not be intermingled with criminal law assessments.

The Commission proposes a rule on vindication that comprises property that has been deprived from the owner by dispossession, i.e. an unlawful taking and by some kind of qualified force, i.e. irresistible compulsion involving imminent danger, known as violent coercion. The rule, which has been designed as an exception to that applicable concerning acquisition in good faith in accordance with the currently applicable Section 2 of the Good Faith Acquisition of Chattels Act, is linked to the common objective element of dispossession for the offences of theft, robbery, taking a means of transport and arbitrary dispossession, i.e. to the concept ”unlawful taking”. Unlawful taking means an unlawful assumption of possession, which involves a requirement to take possession without the consent of the owner. Thus, if the owner has been deprived of the property by an unlawful taking of possession, a person who thereafter acquires the property cannot obtain title to the property, even if he or she is in good faith in connection with his acquisition.

Thus, the rule on vindication does not apply to property that the owner has originally consented to release, even if the consent was in civil law invalid as a result of deceit, coercion, or usury on the part of the other party. The only exception to this applies, as already indicated, when the ”consent” was given as a result of violent coercion.

The application of the rule on vindication in the ordinary course of trade

The Commission has decided not to propose any exceptions to the rule on vindication for those cases where the goods were purchased in the ordinary course of trade. In this respect the proposal corresponds with the legislation in several countries, including Denmark, Norway and Finland.

Regard to the consumer may appear to speak for there being some kind of exceptional rule for goods that are purchased in the ordinary course of trade. However, a problem with formulating such an exception is that it would then be necessary to define the concept of ”ordinary course of trade”. Furthermore, such an exception might negatively affect the pre-conditions for competition between various sales methods.

Possible rules of exception for the ordinary course of trade only have practical importance to the extent that consumers do in fact purchase stolen goods in good faith in the ordinary course of trade. Another pre-condition is that it is discovered in the particular case that stolen goods are involved. If this is not discovered, any exception would only be of theoretical interest. It has been found that it is very rarely discovered that stolen articles are sold in the ordinary course of trade and that, when this does occur, it would normally probably be difficult to trace and identify the stolen property if was sold to private consumers.

Furthermore, it can also be questioned whether there is any need for an exception for consumers in order to ensure that they are held harmless as regards questions of purchase in the ordinary course of trade. If goods that are purchased transpire to be stolen, there is a socalled defect in title. As will be indicated in the following, the Commission proposes that mandatory provisions are included in the Consumer Sales Act (1990:932) concerning the liability of the seller for defects in title, something which speaks against the need of a rule of exception for the ordinary course of trade.

Sales law rules

Section 41 of the Sales Act (1990:931) prescribes that if someone other than the seller has title or is the pledgee or has other similar rights regarding goods that are sold, and the sale has not taken place with the reservation for this right, the goods are subject to a defect in title. The Consumer Sales Act does not contain any corresponding provision to

Section 41 of the Sales Act. When the Act was passed, such defects were considered to have very limited importance in the case of consumer sales, primarily because the rules concerning acquisition in good faith were considered to involve a strong protection for the consumer. However, if the proposed rule of vindication is introduced and consumers consequently lose the possibility of making acquisitions in good faith of stolen property, a need will arise for an express rule also in the Consumer Sales Act concerning the liability of the seller for defects in title.

The Commission proposes that a mandatory provision be introduced into the Consumer Sales Act to provide the consumer with the right to the return of what he or she paid for the goods in the event that a third party claims title to the property purchased, i.e. a rule giving the consumer a right to revoke the sales contract. It is also proposed that the rules concerning rectification and re-supply be applicable in such cases. Subject to the pre-condition that the consumer was in good faith concerning the right of the seller to dispose of the goods, he should also be entitled to damages for the so-called positive contract interest, e.g. lost profits, which means that the consumer is put into the same financial position that he would have been had the sale not been completed. The liability of the seller to pay damages will, according to the proposal, be strict. However, the seller shall be entitled to avoid, by contract terms, liability for losses to business operations. It is proposed that the proposed rules for the Consumer Sales Act relating to the seller’s liability for defects in title should, as with the rule under the Sales Act, also apply to situations when a third party is a pledgee or has other similar rights to the property sold. In such cases, it may be appropriate for the purchaser to request a reduction of the price.

According to Section 46 of the Consumer Sales Act, the consumer is also entitled to direct claims as a result of defects in goods against a business operator at an earlier stage of the distribution chain who has transferred the goods for onward sale, providing the person who sold the goods to the consumer is insolvent or has discontinued his or her business operation or cannot be traced. A corresponding rule is included in Section 56a of the Commission Agents Act (1914:45). The intention is that these rules should also apply as regards defects in title.

Cessation of right of vindication

There are no rules in Swedish law concerning time limitations on title to chattels. If the legislation no longer recognises acquisition by good faith of the title to chattels in some cases and a rule is not introduced

whereby the original owner’s rights lapse after a set period, that person will consequently be able to retain his or her title to the property for ever. The legislation in all the countries investigated by the Commission have rules involving a limitation of time concerning the exercise of a right of vindication.

The Commission considers that it is not reasonable that a person who has a claim of title and who possesses an item of property would forever be in jeopardy of losing it if it should transpire that it is stolen. An eternal right of vindication regarding stolen property would mean that such property would forever be classified as stolen property and thereby never be capable of effective lawful transfer, unless the original owner resumed possession of the property in the meantime. Such a system would not only be in conflict with the interests of trade and business but also mean that the property be the object of receiving offences for an unlimited period.

The Commission proposes rules whereby the right of vindication ceases in two different situations. In order not to lose title to the property in relation to the person who acquired it in good faith, the owner must, according to the proposal, demand its return within six months after when he or she learnt or must be assumed to have learnt about the other person’s possession of it. Furthermore, a rule is proposed concerning acquisition of title by prescription in the Good Faith Acquisitions of Chattels Act. This would mean that the owner’s rights of vindication would lapse after the person acquiring in good faith has possessed the property for ten years in continuous good faith. If there are several consecutive holders, a later owner may be credited with the periods of possession of the preceding transferor. The later acquisition may, in contrast to the first acquisition, which must have taken place by transfer, also have taken place by a so-called universal acquisition.

It is proposed that a person who has lost title to a particular item of property as a result of someone becoming the owner to it by prescription should be entitled to a return of the property on payment of a redemption price.

A person who has received compensation for the value of the property from a previous person who acquired it shall be entitled to thereafter redeem the property from the current holder

If the person who has acquired the property that is subject to the rule on vindication does not still have the property when he is exposed to a claim for vindication, the owner is instead entitled to obtain compensation for the value of the property.

The Commission proposes that an owner, who has received compensation for the value of the property from a person who acquired it but who no longer held the property, shall be entitled to obtain the property on payment of the redemption price if it is subsequently traced to a holder who has acquired it in good faith.

Determination of the amount of the redemption price

According to the proposal of the Commission, an original owner shall be entitled to get property back on payment of a redemption price in three different situations, namely when a person who acquired the property became the owner of the property as a result of a valid acquisition in good faith, i.e. when the rule on vindication is not applicable, when a person who acquired it became the owner of the property by prescription and when the original owner has received compensation for the value of the property by a person who acquired it and who did not still have the property.

The Commission proposes that the amount of the redemption price shall be determined in accordance with the so-called value principle, which means that the redemption price is determined to be the value of the property in the ordinary course of trade at the point in time when the right of redemption claim is exercised.

According to applicable law, the redemption price is determined in accordance with the so-called principle of reimbursement, which means that the amount of the price shall correspond with the expenses incurred by the person who acquired for the acquisition of the property and its improvement. The principle of reimbursement is considered to provide a better guarantee than the principle of value because it ensures that the original owner really has a financial opportunity to redeem the property. The primary underlying reason for the current principle of reimbursement contained in the Good Faith Acquisition of Chattels Act is respect for the original owner.

If the proposed vindication rule proposed by the Commission is introduced concerning dispossessed property, the original owner will

be entitled to reacquire such property without needing to pay a redemption price. In those cases where he needs to redeem the property, he will have been deprived of it in such a manner that the vindication principle is not applicable. In these cases the original owner has entrusted the property to some other person or in some other way participated in being deprived of the property. In such situations the Commission considers that the balance to be drawn between the interests of the original owner and the person acquiring in good faith should be in favour of the person who acquired in good faith. It is then also reasonable that a person who has been forced to hand over the property is, as far as possible, held harmless.

If the original owner shall redeem the property from a person who acquired title to it by prescription, a right of redemption may be raised when the person acquiring has possessed the property for a very long period. The principle of reimbursement is less appropriate when a long time has elapsed since the person possessing the property acquired it. He or she may, for example, have forgotten how much he or she paid for the property and no longer have any documentation concerning the purchase.

Even in those cases where an owner who has obtained compensation for the value of the property finds the property with a person who acquired it later and then wishes to redeem it, one can assume that a long time will have elapsed since the owner was deprived of the property. The reasons that have been stated against the principle of reimbursement in connection with redemption or prescription therefore also apply in this situation.

The Commission proposes that the applicable time limit for the right of redemption of three months, counted from when the original owner learnt or must be assumed to have learnt about the possession of the person who acquired it, should be extended to six months. In this way, concurrence is reached between the period within which an owner must present a claim for vindication in relation to a person who has acquired the property.

The relevance of the proposal for other legislation concerning good faith acquisitions

Provisions concerning good faith acquisitions are contained in, among other things, Chapter 25, Section 7 of the Inheritance Code, Section 11 of the Contracts Act, Sections 54 and 55 of the Commission Agents Act (1914:45), Section 14 of the Promissory Notes Act (1936:81), Chapter 3, Section 6 of the Companies Act (1975:1385), Chapter 6,

Sections 3 and 4 of the Financial Instruments Keeping of Records Act and Chapter 2, Section 10 of the Maritime Code (1994:1009).

The Commission considers that the introduction of a rule of vindication in the Good Faith Acquisition of Chattels Act does not call for any changes to the above mentioned provisions.

The Commission proposes new rules to make it easier for an aggrieved party to have stolen goods returned more quickly

The Commission proposes that, in conjunction with the transfer to the principle of vindication as regards stolen goods, a rule is introduced into Chapter 27 of the Code of Judicial Procedure concerning seizure, according to which the prosecutor or criminal investigation leader should be able to decide that a seized object should be returned to an aggrieved party, provided it is manifestly clear that this party has a better right to the object than the person from whom the property was seized. In conjunction with a seizure being implemented, the person from whom the seizure is made should be notified that a decision may be made that the property should be handed over to an aggrieved party. According to the proposal, if such a decision is subsequently made concerning the release of the object, it is only required that immediate notification of the decision is given to the person from whom the item was seized. That person may require the decision to be referred to the court. In order that the person from whom the seizure has been made should have a reasonable time to request that the decision is considered by the court, the seizure should not be revoked and the property handed over to the aggrieved party before three weeks have elapsed following the notification of the decision being despatched. During this period, the person can thus request the court to consider the decision.

Practical application of the new rules

Finally, the Commission deals in a separate section with some problematical situations that may arise in connection with the practical application of the Good Faith Acquisition of Chattels Act, as worded according to the proposal.

First, the application of the Act in trials is discussed together with certain rules concerning adducing and presenting evidence that may arise in that connection.

It is also pointed out that, as the proposal basically involves the possibility of acquiring title to stolen goods by good faith acquisition

coming to an end, the scope of the offence of receiving stolen goods is to some degree extended.

It is also pointed out that a person who unlawfully disturbs the possession of another in order to himself or herself exercise rights commits the offence of arbitrary self help and that a person who has a better right than the holder to an item of property may not enforce the transfer of possession himself or herself, and that the proposed rule on vindication does not involve any changes in this connection.

In this section there is a discussion of the issue of the relevance of the circumstances surrounding possession for the opportunity to make an acquisition in good faith in accordance with the proposal. It is claimed that an assessment of the Act by which the owner has been deprived of the property may be significant as regards his or her possibility to get the property returned.

Under another heading in this section, the scope of application of the proposed rules concerning seizure in the Code of Judicial Procedure and the proposed rule on vindication are compared. In this connection it is concluded that the slight difference in the scope of application of the respective rules is not expected to cause any manifest inconvenience in practice.

Furthermore, there is a discussion of: situations involving property in respect of which an owner claims a right of vindication having increased or reduced in value during the time it has been in the possession of a person who acquired it in good faith; when the property is not complete; and when it has been substituted by other property or altered in a fundamental way. The right to the yield of the property is also discussed.

The importance of the proposed rule on vindication for pledgees’ rights in chattels are dealt with, as is the opportunity to make an acquisition in good faith through a right of retention.

It is claimed, according to information received, that it will not be possible to take out insurance that provides indemnity to those who are compelled to surrender property as a result of a vindication claim, and also that the tax legislation does not give a person who is forced to surrender property any right to a repayment of what he or she may have paid in wealth tax on the property or rights to other compensation.

Författningsförslag

1. Förslag till lag om ändring i lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre

dels att rubriken närmast före 2 § samt 2–6 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 3 a §, samt närmast före 3 a § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Förutsättningar för godtrosförvärv Godtrosförvärv av äganderätt

2 §

Har någon förvärvat lösöre genom överlåtelse från någon annan som hade egendomen i sin besittning men varken var ägare till den eller behörig att förfoga över den på det sätt som skett, får förvärvaren äganderätt till egendomen, om han har fått den i sin besittning och var i god tro.

Har någon förvärvat lösöre genom överlåtelse från någon annan som hade egendomen i sin besittning men varken var ägare till den eller behörig att förfoga över den på det sätt som skett, får förvärvaren äganderätt till egendomen, om han har fått den i sin besittning och var i god tro (godtrosförvärv).

En förvärvare skall anses ha varit i god tro, endast om det är sannolikt att egendomens beskaffenhet, de förhållanden under vilka den utbjöds och

omständigheterna i övrigt var sådana att han inte borde ha misstänkt att överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen.

3 §1

En förvärvare skall anses ha varit i god tro endast om det är sannolikt att egendomens beskaffenhet, de förhållanden under vilka den utbjöds och omständigheterna i övrigt var sådana att han inte borde ha misstänkt att överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen.

Vad som sägs om godtrosförvärv i 2 § första stycket gäller inte, om ägaren hade frånhänts egendomen genom att någon olovligen tagit den eller tilltvingat sig den genom våld på person eller genom hot som innebar eller för den hotade framstod som trängande fara. För att inte gå miste om sin äganderätt till sådan egendom gentemot en innehavare som har förvärvat den i god tro, måste ägaren dock kräva tillbaka egendomen inom sex månader från det att han fick eller måste antas ha fått kännedom om innehavet.

Hävd

3 a §

Den som har innehaft lösöre i tio år efter att ha förvärvat egendomen genom överlåtelse från någon som varken var ägare till den eller behörig att förfoga över den på det sätt som skett får, utan hinder av vad som sägs i 3 §, äganderätt till egendomen genom hävd, om han varken vid förvärvet eller under innehavet borde ha misstänkt att överlåtaren saknade rätt att

1 Senaste lydelse 1998:1574.

förfoga över egendomen.

Om egendomen efter en sådan överlåtelse som sägs i första stycket överlåts på nytt eller förvärvas av någon annan genom arv, testamente eller annat liknande fång innan den första förvärvaren har innehaft egendomen i tio år, får den senare förvärvaren äganderätt till egendomen genom hävd när förvärvarnas sammanlagda innehavstid uppgått till tio år, om ingen av dem, vare sig vid sitt förvärv eller under sitt innehav, borde ha misstänkt att överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen.

Lösen

4 §

Den som på grund av någon annans godtrosförvärv har förlorat äganderätten till viss egendom har rätt att få tillbaka egendomen mot lösen.

Den som vill lösa till sig egendomen skall kräva tillbaka den från innehavaren inom tre månader från det att han fick eller måste antas ha fått kännedom om dennes innehav. Gör han inte det, är rätten att kräva tillbaka egendomen förlorad.

Den som på grund av någon annans godtrosförvärv eller hävd har förlorat äganderätten till viss egendom har rätt att få tillbaka egendomen mot lösen.

Detsamma gäller den som har tagit emot ersättning för egendomens värde av en förvärvare som innehaft egendomen utan att ha gjort ett godtrosförvärv och som vid tidpunkten för återkravet inte längre hade egendomen kvar.

Den som vill lösa till sig egendomen skall kräva tillbaka den från innehavaren inom sex månader från det att han fick eller måste antas ha fått kännedom om dennes innehav. Gör han inte det, är rätten att få tillbaka egendomen förlorad.

5 §

Lösen skall motsvara ägarens kostnader för förvärv av egendomen och dess förbättring.

Har ägaren förvärvat egendomen genom gåva, arv, testamente eller bodelning skall även kostnad som ägarens fångesman haft för förvärv av egendomen och dess förbättring inräknas i lösenbeloppet. Detta gäller dock bara under förutsättning att fångesmannen skulle ha haft rätt till lösen om återkrav hade framställts mot honom.

Vid bestämmandet av lösen tas hänsyn till förändringar i penningvärdet. Lösen skall motsvara högst egendomens värde i den allmänna handeln.

Lösen skall motsvara egendomens värde i den allmänna handeln.

6 §

Lösenbeloppet skall betalas till egendomens ägare. Har någon till säkerhet för en fordran en rätt till egendomen som är skyddad mot ägarens borgenärer, skall dock så mycket av lösenbeloppet betalas till honom som svarar mot värdet av denna fordran. Har någon i annat fall en rätt till egendomen som är skyddad mot ägarens borgenärer, skall så mycket av lösenbeloppet betalas till honom som svarar mot värdet av denna rätt.

Lösenbeloppet skall betalas till den förvärvare som innehar egendomen. Har någon till säkerhet för en fordran en rätt till egendomen som är skyddad mot förvärvarens borgenärer, skall dock så mycket av lösenbeloppet betalas till honom som svarar mot värdet av denna fordran. Har någon i annat fall en rätt till egendomen som är skyddad mot förvärvarens borgenärer, skall så mycket av lösenbeloppet betalas till honom som svarar mot värdet av denna rätt.

_______________

1. Denna lag träder i kraft ...

2. I fråga om förvärv som har gjorts före ikraftträdandet gäller lagen i sin äldre lydelse.

2. Förslag till lag om ändring i konsumentköplagen (1990:932)

Härigenom föreskrivs i fråga om konsumentköplagen (1990:932)

dels att 22 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 21 a och 22 a §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

21 a §

Varan är behäftad med ett rättsligt fel, om tredje man har äganderätt till varan eller har panträtt eller annan liknande rätt i den och det inte följer av avtalet att köparen skall överta varan med den begränsning som tredje mans rätt medför.

22 §

Är varan felaktig, får köparen enligt 23–29 §§ kräva avhjälpande, omleverans, prisavdrag eller ersättning för att avhjälpa felet eller häva köpet. Dessutom får han kräva skadestånd enligt 30– 32 §§. Han får även hålla inne betalningen enligt 25 §.

Är varan felaktig enligt 16– 21 §§, får köparen enligt 23– 29 §§ kräva avhjälpande, omleverans, prisavdrag eller ersättning för att avhjälpa felet eller häva köpet. Dessutom får han kräva skadestånd enligt 30– 32 §§. Han får även hålla inne betalningen enligt 25 §.

22 a §

Är varan behäftad med ett rättsligt fel, får köparen enligt 23 § första och andra styckena samt enligt 24–29 §§ kräva avhjälpande, omleverans, prisavdrag eller ersättning för att avhjälpa felet eller häva köpet. Dessutom får han kräva skadestånd enligt 30–32 §§. Han får även hålla inne betalningen

enligt 25 §.

Köparen har, utan hinder av vad som anges i 30 § första och andra styckena, rätt till ersättning enligt 32 § för den skada han lider genom ett rättsligt fel som fanns vid köpet, om han varken kände till eller borde ha känt till felet.

Påföljder av rättsligt fel får även göras gällande, om tredje man påstår att han har en sådan rätt som avses i 21 a § och det finns sannolika skäl för påståendet.

_______________

1. Denna lag träder i kraft ...

2. I fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet gäller lagen i sin äldre lydelse.

3. Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken

dels att 27 kap. 6, 8 och 11 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i balken skall införas en ny paragraf, 27 kap. 4 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

27 kap.

4 a §

Om en målsägande har framställt anspråk på det beslagtagna föremålet, och det är uppenbart att denne har bättre rätt till föremålet än den hos vilken beslaget har gjorts, får åklagaren eller undersökningsledaren innan åtal har väckts besluta att det skall lämnas ut till målsäganden.

En underrättelse om beslutet skall genast sändas till den hos vilken beslaget har gjorts.

6 §

Har beslag verkställts utan rättens förordnande, äge den som drabbats av beslaget begära rättens prövning därav. Då begäran inkommit, skall rätten, så snart ske kan, och, om synnerligt hinder ej möter, sist å fjärde dagen därefter hålla förhandling, som avses i 5 §. Utsättes huvudförhandling att hållas inom en vecka, sedan begäran framställdes, må dock, om ej rätten finner särskild förhandling böra äga rum, med förhandlingen anstå till huvudförhandlingen.

Har ett beslag verkställts utan rättens förordnande, får den som drabbats av beslaget begära rättens prövning av beslaget.

När en sådan begäran har kommit in, skall rätten så snart som möjligt och, om det inte finns något synnerligt hinder mot detta, senast inom fyra dagar därefter hålla en sådan förhandling som avses i 5 §. Om huvudförhandling sätts ut att hållas inom en vecka sedan begäran framställdes, och rätten inte anser att det behöver hållas

en särskild förhandling, får begäran dock prövas vid huvudförhandlingen.

Har beslut fattats enligt 4 a § om att ett beslagtaget föremål skall lämnas ut till en målsägande, får den hos vilken beslaget har gjorts begära rättens prövning av beslutet. För denna prövning gäller vad som i övrigt stadgas i första stycket. Den som har framställt anspråk på föremålet skall underrättas om förhandlingen.

8 §

Om det inte inom den tid som avses i 7 § har väckts åtal eller kommit in någon begäran till rätten om förlängning av tiden eller om det annars inte längre finns skäl för beslag, skall beslaget omedelbart hävas.

Beslag av föremål som någon har framställt anspråk på får dock hävas först tre veckor efter det att en underrättelse om att beslaget kan komma att hävas har sänts till den som framställt anspråket. Om denne medger det, skall dock beslaget hävas omedelbart. Den som beslaget har gjorts hos behöver inte

Har beslut fattats enligt 4 a § om att ett beslagtaget föremål skall lämnas ut till en målsägande, får beslaget hävas av annan än rätten först tre veckor efter det att en underrättelse om beslutet enligt 4 a § andra stycket har sänts till den hos vilken beslaget har gjorts. Om den hos vilken beslaget har gjorts medger det, får beslaget dock hävas omedelbart.

Beslag av föremål som någon har framställt anspråk på utan att det har fattats beslut enligt 4 a § får hävas först tre veckor efter det att en underrättelse om att beslaget kan komma att hävas har sänts till den som framställt anspråket. Om denne medger det, skall dock beslaget hävas omedelbart. Den som beslaget

underrättas.

Ett beslag hävs av rätten eller, om beslaget inte har meddelats eller fastställts av rätten, av undersökningsledaren eller åklagaren.

När målet avgörs, skall rätten pröva om ett beslag fortfarande skall bestå. Om målet avgörs genom dom, skall andra stycket inte tillämpas.

har gjorts hos behöver inte underrättas i detta fall.

Ett beslag hävs av rätten, om beslaget har meddelats eller fastställts av rätten eller om rätten bifaller en begäran enligt 4 a §. I annat fall hävs beslaget av åklagaren eller undersökningsledaren.

När målet avgörs, skall rätten pröva om ett beslag fortfarande skall bestå. Om målet avgörs genom dom, skall tredje stycket inte tillämpas.

11 §1

Om den från vilken beslag sker, inte är närvarande vid beslaget, skall han utan dröjsmål underrättas om det och om vad som har skett med det beslagtagna. Om en försändelse hos ett befordringsföretag har tagits i beslag, skall, så snart det kan ske utan men för utredningen, mottagaren underrättas och, om avsändaren är känd, även denne.

Den från vilken ett beslag görs skall underrättas om att ett beslut enligt 4 a § kan komma att fattas om att föremålet skall lämnas ut till en målsägande.

Om den från vilken beslaget görs, inte är närvarande vid beslaget, skall han utan dröjsmål underrättas även om beslaget och om vad som har skett med det beslagtagna. Om en försändelse hos ett befordringsföretag har tagits i beslag, skall, så snart det kan ske utan men för utredningen, mottagaren underrättas och, om avsändaren är känd, även denne.

_______________

Denna lag träder i kraft ...

1 Senaste lydelse 1993:602.

Utredningens direktiv m.m.

Direktiven till utredningen (dir. 1998:95) är intagna som bilaga 1. Här redovisas endast vissa utdrag ur innehållet.

I direktiven anges att utredaren skall föreslå regler som innebär att den ursprungliga ägaren alltid har rätt att utan lösen få tillbaka egendom som har stulits från honom. Utredaren skall ta ställning till vilka fall av olovlig hantering som alltid skall leda till att den ursprungliga ägarens rätt består. Vid utformningen av förslagen skall utredaren utifrån bl.a. konsumentintressen ta ställning till om de nya bestämmelserna skall omfatta alla former av handel eller om viss handel skall undantas. Utredaren skall dessutom ta ställning till om den ursprungliga ägarens rätt skall vara evig eller om det behövs preskriptionsregler av något slag.

Direktiven framhåller att principen att man kan göra godtrosförvärv av stöldgods är svår att förankra i det allmänna rättsmedvetandet och att det inte går att komma ifrån att lagstiftningen i detta hänseende förmedlar ett budskap som är olyckligt från kriminalpolitiska utgångspunkter. En klar och enkel regel som säger att den som blivit bestulen på sin egendom alltid har rätt att få tillbaka den skulle ge en tydlig signal att handel med stöldgods inte tolereras och att man aldrig kan räkna med att få behålla det man köpt, om det visar sig att det är stulet.

I direktiven anförs vidare att utgångspunkten är att den s.k. exstinktionsprincipen, som innebär att den godtroende förvärvaren blir ägare till egendomen och att den tidigare ägarens äganderätt upphör i och med godtrosförvärvet, skall tillämpas även i fortsättningen i sådana fall när den rätte ägaren inte blivit av med egendomen genom brott men att särregler alltså skall gälla för stöldgods och egendom som bör jämställas med stöldgods.

Enligt direktiven skall utredaren utgå från den redovisning av svenska och utländska förhållanden och de överväganden som finns i betänkandet Godtrosförvärv av stöldgods? (SOU 1995:52). Det framhålls emellertid att det behövs en fördjupad analys av främst de rättsliga frågor som aktualiseras vid en partiell övergång till den s.k. vindikationsprincipen, som innebär att den ursprungliga ägarens rätt

består och att han kan få egendomen tillbaka från den godtroende förvärvaren.

Såsom kommer att framgå av detta betänkande bygger innehållet i vissa delar på det ovan angivna betänkandet. Detta gäller bl.a. avsnitt 4 om utländsk rätt, som har utgått från den redogörelse för regleringen av godtrosförvärv i några andra länder, som återfinns i betänkandet (SOU 1995:52 s. 85–101). Utredningen har uppdaterat denna redogörelse genom att tillställa de nordiska ländernas justitieministerier redogörelserna för respektive land och efterhört om innehållet är korrekt och alltjämt gäller. I vissa fall har kompletterande frågor ställts, bl.a. om landet i fråga har regler om hävd beträffande lös egendom.

Uppgifter om länder utanför Norden har inhämtats på samma sätt med hjälp av respektive lands ambassad.

Utredningen har sammanträtt med sakkunniga och experter en gång per månad under hela utredningstiden. Sammanlagt har hållits 12 sammanträden, varav ett internatsammanträde som pågick i tre dagar.

1. Exstinktionsprincipen och vindikationsprincipen

När en person förvärvar egendom från någon som saknar rätt att förfoga över egendomen och förvärvaren inte inser eller bör inse att den andre saknar förfoganderätt, brukar man säga att förvärvet görs i god tro.

Konflikten mellan den ursprungliga ägarens och den godtroende förvärvarens anspråk på egendomen kan lösas genom en tillämpning av endera av två principer, nämligen exstinktionsprincipen eller vindikationsprincipen.

I svensk rätt tillämpas sedan lång tid tillbaka exstinktionsprincipen. Den innebär att den godtroende förvärvaren blir ägare till egendomen och att den tidigare ägarens äganderätt upphör i och med godtrosförvärvet.

Vindikationsprincipen innebär att den ursprungliga ägarens rätt består och att han utan lösen kan få egendomen tillbaka från den godtroende förvärvaren. Denna princip tillämpas – helt eller delvis – i många andra länder.

Vissa länder tillämpar särskilda bestämmelser om vindikation då det är fråga om stöldgods o.d., medan andra regler gäller för övriga förvärv i god tro. I direktiven till denna utredning anges att utredningen skall föreslå regler som innebär att den ursprungliga ägaren alltid har rätt att utan lösen få tillbaka egendom som har stulits från honom, vilket innebär att vindikationsprincipen skall tillämpas i dessa fall.

2. Kort historik

De svenska reglerna om godtrosförvärv har varit föremål för flera utredningar. I betänkandena Godtrosförvärv av lösöre (SOU 1965:14) och Förvärv i god tro (SOU 1984:16) finns utförliga redogörelser för den historiska utvecklingen av reglerna. Det senaste betänkandet Godtrosförvärv av stöldgods? (SOU 1995:52) innehåller i ett inledande avsnitt en kortfattad redovisning av bestämmelsernas uppkomst. I det följande återges bl.a. innehållet i detta avsnitt (se SOU 1995:52 s. 31 och 32).

Reglerna om godtrosförvärv av lösöre utvecklades med utgångspunkt från två numera upphävda bestämmelser i 1734 års lag, nämligen 11 kap. 4 § och 12 kap. 4 §handelsbalken. I dessa paragrafer stadgades att om en låntagare respektive en depositarie utan samtycke sålde, pantsatte eller gav bort ett föremål, ägaren hade rätt att lösa tillbaka godset. Förelåg svek hos förvärvaren, hade ägaren enligt bestämmelserna rätt att få tillbaka godset utan lösen. Motsatsvis utlästes principen att den som i god tro hade mottagit egendomen inte var skyldig att lämna den ifrån sig utan lösen.

I praxis fick bestämmelserna en vidsträckt analogisk tillämpning även i de fall då egendomen hade anförtrotts någon på annat sätt än genom lån eller deposition, t.ex. genom pantsättning, för reparation eller enligt hyresavtal.

I fråga om stöldgods gällde däremot att ägaren hade rätt att utan lösen återta sådan egendom även från en godtroende tredjeman. I 49 kap. 2 § missgärningabalken gavs regler beträffande processen mot en misstänkt tjuv. Dessa regler byggde på principen att den misstänkte skulle ”göra sig urtjuva” genom att leda sitt förvärv till en fångesman eller styrka sitt köp med vittnen. Om den misstänkte fullgjorde denna skyldighet var han ”saklös”, dvs. fri från straffrättsligt ansvar. Inom rättsvetenskapen kom emellertid uttrycket ”saklös” att misstolkas till att innebära att den misstänkte även fick behålla det omtvistade tjuvgodset så snart han kunde styrka sitt förvärv med vittnen, något som inte hade varit lagstiftarens avsikt. Denna missuppfattning lade sedan grunden till den osäkerhet hos domstolarna som kom att prägla rättspraxis beträffande möjligheten till godtrosförvärv av stulet gods

(se SOU 1984:16 s. 56 f. och Erik Anners, Från lagtolkning till lagstiftning, Högsta domstolen och godtrosförvärvaren, s. 24 f.).

Rättsläget beträffande stulen egendom kom att vara oklart ända till dess att Högsta domstolen i mitten av 1800-talet slog fast i två snarlika rättsfall angående stulna hästar att den ursprungliga ägaren var skyldig att betala lösen för att få tillbaka sin häst från en förvärvare i god tro. Dessa rättsfall kom att ligga till grund för den rättspraxis som sedan utvecklades och som innebar att det var möjligt att göra godtrosförvärv även av stulen egendom.

Under 1960-talet pågick ett samarbete mellan de nordiska länderna i syfte att få till stånd en gemensam lagstiftning om godtrosförvärv.

I Sverige lades det ovan nämnda betänkandet Godtrosförvärv av lösöre fram i januari 1965. Den föreslagna lagstiftningen byggde på exstinktionsprincipen, men innehöll en regel som i fråga om stöldgods ålade en förvärvare att vidta särskilt noggranna undersökningar beträffande överlåtarens åtkomst för att ett godtrosförvärv skulle komma till stånd. Regeln tog sikte på egendom som hade frånhänts den ursprungliga ägaren genom stöld eller rån. Om förvärvet skedde på offentlig auktion, från en yrkesmässig försäljare med fast affärsställe eller under därmed likartade förhållanden, skulle den skärpta undersökningsplikten föreligga endast när det fanns särskild anledning till misstanke.

Särregeln angående stulen egendom motiverades främst av intresset av att uppnå nordisk rättslikhet. I de övriga länderna var det inte möjligt att göra godtrosförvärv av stöldgods. Det nordiska samarbetet ledde inte till någon lagstiftning, främst på grund av att man inte kunde enas om vad som skulle gälla i fråga om möjligheten att göra godtrosförvärv av stulen egendom.

År 1980 tillsattes Utredningen om godtrosförvärv av stöldgods m.m., som i sitt betänkande Förvärv i god tro lade fram ett förslag till lag om godtrosförvärv av lösöre. Förslaget innebar huvudsakligen en kodifiering av den praxis som hade utvecklats. Några särskilda regler i fråga om stöldgods föreslogs inte.

Lagförslaget kom att resultera i den nu gällande lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre.

År 1993 tillsattes en utredning för att se över godtrosförvärvslagen. Huvuduppgiften för utredningen var att utvärdera tillämpningen av lagen och utreda om reglerna borde ändras i syfte att motverka handeln med stöldgods. En central fråga var att överväga fördelar och nackdelar med en lagstiftning som i fråga om stöldgods baserades på vindikationsprincipen i stället för exstinktionsprincipen.

Efter att ha övervägt hur en regel om vindikation av stöldgods skulle kunna utformas uttalade utredningen att en sådan regel inte kunde antas

motverka handeln med stöldgods i större utsträckning än rådande bestämmelser. Med hänvisning härtill och till att en särreglering avseende stöldgods skulle kunna ge upphov till besvärliga gränsdragningsproblem och föranleda omotiverade skillnader i fråga om fall som utåt sett ter sig likartade, stannade utredningen för att inte föreslå någon sådan särreglering.

Utredningen kom alltså fram till att godtrosförvärvslagen borde bibehållas oförändrad beträffande möjligheten att göra godtrosförvärv av stöldgods, men föreslog i förtydligande syfte en allmän skärpning av kriterierna för god tro. Enligt den då gällande lydelsen av 3 § krävdes för god tro att omständigheterna vid förvärvet var sådana att förvärvaren inte borde ha insett överlåtarens bristande behörighet. Utredningen föreslog att det skulle krävas att han inte ens borde ha misstänkt överlåtarens bristande behörighet.

Den 1 januari 1999 ändrades 3 § i godtrosförvärvslagen i enlighet med utredningens förslag. I nästa avsnitt om nu gällande rätt redogörs närmare för tankegångarna bakom lagändringen.

Förutom frågorna om ändring i godtrosförvärvslagen tog utredningen upp vissa andra frågor av betydelse för målsägandens möjligheter att få tillbaka stulet gods. Utredningen påpekade bl.a. att en målsägande hade svårt att tillvarata sin rätt till egendom som stulits från honom och tagits i beslag hos en misstänkt tjuv eller hälare, om han inte i förväg underrättades om att beslaget kunde komma att hävas. Utredningen föreslog att det borde övervägas närmare om målsäganden, före återlämnande av den beslagtagna egendomen till den som tidigare misstänkts för brott, kunde få en tidsfrist som skulle göra det möjligt för honom att vidta åtgärder för att säkra sin rätt.

En lagändring med ett sådant innehåll genomfördes samtidigt som den ovan redovisade ändringen i godtrosförvärvslagen. Även detta kommer att redogöras närmare för i nästkommande avsnitt.

3. Gällande rätt

Detta avsnitt inleds med en redovisning av godtrosförvärvslagen. Redovisningen bygger huvudsakligen på avsnitt 3 i SOU 1995:52 (se s. 33–40). Därefter följer en kortfattad redogörelse för regler om godtrosförvärv i annan lagstiftning. I avsnittet finns dessutom en beskrivning av vad som gäller vid tvesala, dvs. fall där en och samma egendom överlåts två gånger. Härutöver redogörs för gällande regler om häleri och häleriförseelse, beslag samt vissa sekretessbestämmelser, vilka kan ha betydelse för frågor i samband med godtrosförvärv.

3.1. Lagen om godtrosförvärv av lösöre

Inledande bestämmelser

1 § Denna lag gäller förvärv i god tro av rätt till lösöre.

Lagen gäller inte sådana godtrosförvärv av lösöre beträffande vilka särskilda föreskrifter finns i annan lag.

Godtrosförvärvslagen gäller förvärv i god tro av rätt till lösöre (1 § första stycket). Med rätt till lösöre avses i första hand äganderätt.

Att lagen gäller lösöre innebär att den inte kan tillämpas vid förvärv av fast egendom. Den gäller inte heller vid förvärv av byggnad på annans grund eller annan lös egendom än lösöre. Lagen gäller alltså inte vid förvärv av t.ex. pengar, fordringar, skuldebrev eller andra värdepapper. Pengar och värdepapper kan dock ibland utgöra samlarobjekt och i denna egenskap räknas som lösöre. I sådana fall anses lagen vara tillämplig (se prop. 1985/86:123 s. 16).

Om det i annan lagstiftning finns föreskrifter om godtrosförvärv av lösöre, skall godtrosförvärvslagen inte tillämpas (1 § andra stycket). Som exempel på sådana föreskrifter kan nämnas 11 § avtalslagen, 54 och 55 §§ lagen (1914:45) om kommission, 25 kap. 7 § ärvdabalken och 2 kap. 10 § sjölagen (1994:1009). I propositionen till godtrosförvärvslagen anges att de nämnda föreskrifterna skall tillämpas exklusivt, vilket enligt propositionen innebär att godtrosförvärvslagens

bestämmelser inte får användas ens som utfyllande regler (se prop. 1985/86:123 s. 16).

Förutsättningar för godtrosförvärv

2 § Har någon förvärvat lösöre genom överlåtelse från någon annan som hade egendomen i sin besittning men varken var ägare till den eller behörig att förfoga över den på det sätt som skett, får förvärvaren äganderätt till egendomen, om han har fått den i sin besittning och var i god tro.

Lagen bygger på exstinktionsprincipen. En första förutsättning för godtrosförvärv är enligt lagtexten att den som överlåter egendomen inte är ägare till den. Från lagens tillämpningsområde utesluts sådana fall då ägaren till visst gods förfogar över detta utan att ha rätt till det (t.ex. vid konkurs eller då en inskränkt dispositionsrätt föreligger på grund av gåvovillkor eller testamente).

Det kan vid tillämpningen av lagen ibland vara oklart vem som skall anses vara ägare till viss egendom. När det gäller godtrosförvärv är två sådana fall av särskilt intresse, nämligen dubbelöverlåtelse (tvesala) av lösöre och försäljning med återtagandeförbehåll vid avbetalningsköp.

I tvesalufallen anses äganderätten till föremålet ha övergått från säljaren till den förste köparen, även om denne aldrig har fått det köpta i sin besittning (jfr 1 kap. 5 § handelsbalken). Säljaren räknas därför i sammanhanget inte som ägare av egendomen när han säljer den till ytterligare en köpare. Godtrosförvärvslagen är därmed tillämplig i en konflikt om äganderätten mellan den förste och den andre köparen.

En annan situation föreligger vid avbetalningsköp när säljaren har gjort ett förbehåll om återtagande. Om köparen – i strid med förbehållet – överlåter egendomen vidare till en godtroende förvärvare, betraktas den ursprungliga avbetalningssäljaren som ägare till godset så länge återtagandeförbehållet gäller. Även i dessa fall är godtrosförvärvslagen tillämplig i en konflikt mellan avbetalningssäljaren och förvärvaren.

Ytterligare en förutsättning för godtrosförvärv är enligt 2 § att egendomen har överlåtits. Med överlåtelse avses i sammanhanget köp, byte eller gåva (se prop. 1985/86:123 s. 19). Godtrosförvärv kan inte ske genom arv, testamente, bodelning eller utskiftning av ett bolags egendom. I vissa fall kan det vara tveksamt om en rättshandling kan vara att anse som en överlåtelse i den avsedda bemärkelsen. I förarbetena till lagen har uttalats att den närmare gränsdragningen mellan överlåtelser och andra rättshandlingar får göras i rättstillämpningen (se prop. 1985/86:123 s. 19).

För godtrosförvärv krävs att överlåtaren hade egendomen i sin besittning då han överlät den och att besittningen har överförts till förvärvaren (tradition). Motivet för detta krav är att besittningen – det faktiska innehavet – rent allmänt legitimerar innehavaren att disponera över egendomen.

Även andra förhållanden än det rent faktiska innehavet kan medföra att besittningskravet anses uppfyllt. Medelbar besittning kan räcka, vilket betyder att godtrosförvärv kan ske även om egendomen rent fysiskt finns hos någon annan än den som disponerar den. Besittningen överförs då till förvärvaren genom en underrättelse (s.k. denuntiation) till den som faktiskt innehar egendomen.

En avgörande förutsättning för att ett godtrosförvärv skall kunna ske är att förvärvaren är i god tro. Den goda tron måste föreligga såväl vid avtalet som då förvärvaren får egendomen i sin besittning (se prop. 1985/86:123 s. 20). En förvärvare kan således inte göra ett godtrosförvärv om han efter avtalstillfället, men innan han får egendomen i sin besittning, fattar misstankar eller borde ha fattat misstankar om att överlåtaren inte hade rätt att överlåta egendomen. Om förvärvarens goda tro upphör sedan han fått egendomen i sin besittning, anses den onda tron sakna betydelse för hans rätt till egendomen.

I de fall den överlåtna egendomen befinner sig i tredje mans besittning och besittningsövergången sker genom denuntiation, såsom beskrivits ovan, anses godtroskravet innebära att såväl förvärvaren som den som faktiskt besitter egendomen skall vara i god tro (se NJA 1931 s. 741 och prop. 1985/86:123 s. 19; jfr dock Torgny Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, 6 uppl. s. 66 f. och 86).

3 § En förvärvare skall anses ha varit i god tro endast om det är sannolikt att egendomens beskaffenhet, de förhållanden under vilka den utbjöds och omständigheterna i övrigt var sådana att han inte borde ha misstänkt att överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen.

I paragrafen anges vad som skall förstås med god tro. Bestämmelsen ändrades den 1 januari 1999 på så sätt att kravet för god tro skärptes från ”inte borde ha insett” till ”inte borde ha misstänkt” (se prop. 1997/98:168 s.11).

När en förvärvare inser att överlåtaren inte är behörig att överlåta egendomen är han naturligtvis inte i god tro (se prop. 1985/86:123 s. 28 och 33). Förvärvaren är inte heller i god tro när överlåtaren inte är behörig och förvärvaren vid överlåtelsen faktiskt misstänker detta. Härtill kommer att god tro förutsätter att förvärvaren inte heller på

grund av omständigheterna borde ha misstänkt överlåtarens bristande behörighet.

I förarbetena till ändringen av bestämmelsen uttalas att den tidigare utformningen av lagtexten kunde ge intryck av att det var en förutsättning för att förvärvaren inte skulle anses vara i god tro, att det varit möjligt för honom att ta reda på att överlåtaren inte var behörig. En förvärvare bör emellertid inte anses ha varit i god tro i sådana fall då det visserligen inte fanns någon reell möjlighet för honom att ta reda på hur det förhöll sig med överlåtarens behörighet, men omständigheterna gav anledning till misstanke att allt inte stod rätt till. Syftet med den ändrade utformningen av lagtexten var att klargöra att varje skäl till misstanke om överlåtarens bristande behörighet utesluter ett godtrosförvärv (se prop. 1997/98:168 s. 12 f.).

Genom att ”inte borde ha insett” ersattes med ”inte borde ha misstänkt” försvårades möjligheterna att göra godtrosförvärv ytterligare. I förarbetena framhålls att det genom det nya rekvisitet har blivit helt klart att förvärvaren inte kan freda sig med att det inte fanns några faktiska möjligheter att göra undersökningar angående överlåtarens behörighet. Vissa omständigheter medför ofta att förvärvaren inte skall anses ha varit i god tro, även om han faktiskt inte lagt märke till dessa omständigheter eller ens ägnat dem en tanke. Att någon åtgärd har vidtagits för att förhindra eller försvåra identifiering är en sådan omständighet. En annan sådan omständighet är att det beträffande egendom som finns registrerad – t.ex. bilar – strax före överlåtelsen noterats flera ägarförändringar i registret (prop. 1997/98:168 s. 19 f.).

Den aktuella ändringen innebar ett förtydligande av det relativt stränga aktsamhetskrav som redan tidigare ställdes för att en förvärvare skulle anses vara i god tro. När omständigheterna vid ett förvärv är sådana att det finns anledning till misstanke om överlåtarens rätt att förfoga över egendomen krävs att förvärvaren närmare undersöker hur det verkligen förhåller sig. Varje omständighet som gör förvärvaren misstänksam om säljarens rätt att förfoga över egendomen ställer ett krav på förvärvaren att vidta kontrollåtgärder, t.ex. genom att ställa följdfrågor eller att ta kontakt med en tidigare ägare. Sådana åtgärder måste leda till att de omständigheter som gett anledning till misstanke fått en rimlig och acceptabel förklaring. Såsom anförts ovan är det inte möjligt att som förvärvare freda sig enbart med att det vid förvärvet inte funnits någon praktisk möjlighet att vidta ytterligare kontroller. Ger situationen anledning till misstanke kan något godtrosförvärv i ett sådant läge inte göras (se prop. 1997/98:168 s. 13).

Lagrådet uttalade vid sin granskning att en omständighet som förvärvaren saknat möjlighet att upptäcka i sig inte kan medföra att han borde ha misstänkt att överlåtaren saknade rätt att förfoga över egen-

domen. Detsamma gäller omständigheter som förvärvaren visserligen hade kunnat upptäcka men som han inte haft anledning att efterforska (se prop. 1997/98:168 s. 33).

Som exempel på situationer där förvärvaren ofta inte kan anses vara i god tro enligt den nya bestämmelsen anges att överlåtaren bjuder ut egendomen under ovanliga omständigheter som inte har en naturlig förklaring. Att en privatperson säljer begagnade föremål som han inte själv ägt och använt kan många gånger ge skäl till misstankar som kan kräva ytterligare kontroll. När det gäller bilar som tagits in till Sverige från något annat land krävs det andra och ytterligare kontrollåtgärder än när förvärvet gäller bilar som förekommit bara i svensk handel. Det beror på att bilregistret i dessa fall endast ger begränsade upplysningar om ägarkedja och bilens ursprung. Det är emellertid möjligt att göra godtrosförvärv trots att omständigheterna initialt ger anledning till misstankar. Om förvärvaren tar reda på bakgrunden till ett misstänkt sakförhållande och därvid får en fullt rimlig förklaring, får han ofta anses ha gjort vad som ankommer på honom. Den som köper något av en privatperson eller en okänd näringsidkare på gatan eller på marknader och liknande i fortsättningen utsätter sig för större risker än hittills. Riskerna är särskilt stora vid köp av begagnade föremål, men även vid handel med nya varor finns det anledning till stor försiktighet utanför den reguljära handeln (se prop. 1997/98:168 s. 20).

Den företagna ändringen tar bara sikte på aktsamhetskravet. Den innebär enbart en förändring av den måttstock som de samlade omständigheterna vid förvärvet skall prövas mot och inte någon förändring när det gäller frågan om bevisbördan för dessa omständigheter eller beträffande bevisvärderingen (se prop. 1997/98:168 s. 13). Enligt både tidigare och nuvarande regler gäller att den ursprungliga ägaren har bevisbördan, om han gör gällande att förvärvaren verkligen insåg att överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen (prop. 1985/86:123 s. 21).

Om det däremot görs gällande att förvärvaren borde ha misstänkt att överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen, är bevisbördan annorlunda placerad. För att en förvärvare skall anses ha varit i god tro, måste han åtminstone göra sannolikt att sådana omständigheter förelåg vid förvärvet att han inte borde ha misstänkt att överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen (se prop. 1985/86:123 s. 21 och prop. 1997/98:168 s. 11).

Bedömningen av om godtroskravet är uppfyllt skall i princip ske i två led. I det första ledet skall bedömas vad som faktiskt förekommit vid förvärvet. I detta led ligger bevisbördan på förvärvaren på så sätt att han har att göra sannolikt att omständigheterna vid förvärvet var sådana som han påstått.

I det andra ledet sker en objektiv bedömning av vad förvärvaren med anledning av omständigheterna borde ha misstänkt. I detta led skall man med utgångspunkt från de omständigheter som förvärvaren gjort sannolika göra en bedömning av om denne borde ha misstänkt att överlåtaren saknade rätt att överlåta egendomen. Vid bedömningen skall egendomens beskaffenhet, de förhållanden under vilka den utbjöds och omständigheterna i övrigt vägas in. Det skall alltså göras en samlad bedömning. Denna är rent rättslig, varför man inte kan tala om bevisbörda i denna del. Leder bedömningen till att man inte kan kräva av förvärvaren att denne borde ha misstänkt att överlåtaren saknade rätt att överlåta egendomen, skall förvärvaren anses ha varit i god tro (se prop. 1985/86:123 s. 21).

När det gäller faktorer som har med egendomens beskaffenhet att göra, krävs en särskilt hög grad av aktsamhet vid förvärv av egendom som erfarenhetsmässigt har visat sig känslig. Det kan t.ex. gälla föremål som ofta säljs på kredit med äganderättsförbehåll, såsom TVapparater, videoutrustning och motorfordon. Rent allmänt bör det också vara rimligt att kräva ett större mått av aktsamhet vid förvärv av särskilt värdefull egendom. Vid förvärv av t.ex. smycken, konst- och prydnadsföremål, pälsverk, antikviteter och olika slag av samlingar kan det finnas särskild anledning att beakta möjligheten att det kan röra sig om egendom som har åtkommits på ett obehörigt sätt. Det är ett rimligt krav att förvärvaren i sådana fall begär att säljaren legitimerar sig samt att förvärvaren förhör sig närmare om rätten till godset (prop. 1997/98:168 s. 11 f. och 1985/86:123 s. 21).

Även förhållandena vid egendomens utbjudande kan vara av avgörande betydelse för bedömningen av förvärvarens goda tro. Med detta avses särskilt tid och plats för överlåtelsen. Vid försäljning som sker ”på gatan”, bör det normalt krävas att förvärvaren förvissar sig om att överlåtaren har rätt att förfoga över egendomen. Av denna anledning bör den som har köpt en sak på gatan, till skillnad från den som har gjort sitt inköp i en etablerad butik, mera sällan med framgång kunna hävda att han varit i god tro. Av vikt i sammanhanget kan också vara överlåtarens person, t.ex. att det är fråga om en mycket ung person. Även varans pris kan ha betydelse för bedömningen av den goda tron. Är priset osedvanligt lågt har köparen all anledning att vara försiktig (prop. 1997/98:168 s. 12 och 1985/86:123 s. 22).

Av lagtexten framgår att hänsyn även skall tas till omständigheterna i övrigt. Härigenom betonas att de ovan angivna vägledande omständigheterna endast är avsedda att vara exemplifierande. Vid bedömningen av en förvärvares goda tro skall en helhetsbedömning ske av samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Omfattningen av undersökningsplikten får bedömas från fall till fall. Avviker situationen

från vad som kan anses vara normalt, fordras särskild försiktighet. När det gäller frågan om vilka krav på insikt och aktsamhet som kan ställas på en förvärvare får givetvis hänsyn tas till dennes person och ställning. Ofta torde man kunna ställa strängare krav på en yrkesman inom den aktuella branschen än på en privatperson (prop. 1997/98:168 s. 12 och 1985/86:123 s. 22).

I verkligheten torde det ofta inte vara nödvändigt att genomföra en prövning i två led fullt ut. Sålunda torde domstolen ofta kunna konstatera vad förvärvaren borde eller inte borde ha misstänkt utan att behöva slå fast precis vad som förekommit. Det kan räcka att konstatera t.ex. att något förhållande var starkt ägnat att inge misstankar eller – med motsatt utgång – att någon omständighet gjorde situationen så betryggande att förvärvaren över huvud taget inte hade anledning att misstänka något (prop. 1997/98:168 s. 20).

I rättspraxis från Högsta domstolen finns hittills fem publicerade avgöranden i vilka kraven för godtrosförvärv enligt godtrosförvärvslagen har prövats. I fyra fall var det fråga om köp av bilar och i endast ett av de fem fallen ansågs förvärvaren ha varit i god tro. I NJA 1989 s. 784 ansågs en bilhandlare som köpte en stulen och falskskyltad bil utan att kontrollera det direkt i bilen instansade chassinumret inte ha varit i god tro vid förvärvet. I NJA 1993 s. 429 bedömdes en person, som köpte en bil av en privatperson, inte ha varit i god tro vid köpet på grund av att han inte vidtagit tillräckligt långtgående undersökningar angående säljarens rätt att överlåta bilen. Vid tillfället var en annan person än säljaren registrerad som ägare i bilregistret, samtidigt som bilen var försedd med en s.k. leasingspärr. Högsta domstolen uttalade bl.a. att köparen genom att ta kontakt med bilregistret eller vidta andra likvärdiga kontrollåtgärder borde ha skaffat sig tillförlitliga upplysningar om äganderätten till bilen. I NJA 1995 s. 337 ansågs ett företag, verksamt inom handeln med begagnade entreprenadmaskiner, vid köp av en stulen lastmaskin inte ha gjort en tillräcklig kontroll av säljarens rätt att förfoga över maskinen och säljarens identitet för att kunna anses ha varit i god tro vid förvärvet. Högsta domstolen anförde att det var fråga om särskilt värdefull och stöldbegärlig egendom som ofta säljs med återtagandeförbehåll eller leasas ut och att de kontrollåtgärder som vidtagits – ett eller ett par fruktlösa försök att per telefon få förbindelse med den som enligt en faktura tidigare varit ägare till maskinen samt en huvudsakligen på maskinens skick inriktad besiktning – inte kunde anses tillräckliga. I NJA 1996 s. 607 sålde en dödsbodelägare obehörigen en dödsboet tillhörig bil. Köparen sålde den i sin tur efter kort tid vidare till en bilförsäljare. Bilförsäljaren, som trots sin fångesmans korta innehavstid inte undersökt dödsbodelägarens behörighet att företräda övriga dödsbodelägare, ansågs inte ha varit i

god tro. I det senaste fallet, NJA 1998 s. 29, ansågs kraven på god tro vara uppfyllda. Ett bolag som hade köpt en bil på avbetalning med återtagandeförbehåll från ett finansieringsföretag sålde bilen vidare innan den var slutbetald. Den nye köparen kontrollerade samtliga i bilregistret antecknade tidigare ägare till bilen och finansieringsföretaget fanns inte bland dessa. Köparen ansågs ha varit i god tro.

Lösen

4 § Den som på grund av någon annans godtrosförvärv har förlorat äganderätten till viss egendom har rätt att få tillbaka egendomen mot lösen.

Den som vill lösa till sig egendomen skall kräva tillbaka den från innehavaren inom tre månader från det att han fick eller måste antas ha fått kännedom om dennes innehav. Gör han inte det, är rätten att kräva tillbaka egendomen förlorad.

Den ursprungliga ägaren har en generell rätt att lösa till sig egendomen. I förarbetena till bestämmelsen diskuterades om det var lämpligt att begränsa denna rätt i några hänseenden. Det framhölls bl.a. att det beträffande massproducerade varor kan ifrågasättas om det föreligger något egentligt behov av en lösenrätt. Man påtalade även möjligheten att begränsa lösenrätten till att gälla egendom som har frånhänts den ursprungliga ägaren genom tillgreppsbrottslighet. Med hänvisning till olägenheter av bl.a. praktisk natur förespråkades emellertid en generell lösenrätt (prop. 1985/86:123 s. 10 f.). En förutsättning är dock att egendomen finns i behåll. Har den förstörts eller konsumerats har den ursprungliga ägaren i princip inte någon möjlighet att få ersättning för den förlorade lösenrätten från den som vidtagit de åtgärder som har lett till att lösenrätten förlorats. Detsamma gäller om egendomen har tillförts fast egendom under sådana förhållanden att den är att anse som fastighetstillbehör eller förenats med annan lös egendom så att den endast utgör en beståndsdel i denna eller om den har bearbetats så att ett helt nytt föremål kan sägas ha uppstått (prop. 1985/86:123 s. 23).

Av andra stycket framgår att egendomen skall återkrävas från innehavaren. Denne är ofta identisk med den som har gjort godtrosförvärvet men kan även vara någon som har förvärvat egendomen genom ett senare fång. Innehavaren kan också ha tagit emot egendomen på ägarens uppdrag t.ex. som pant eller för förvaring (se prop. 1985/86:123 s. 23 f.). I rättsfallet NJA 1992 s. 892, som gällde ett godtrosförvärv av en tavla som tagits i beslag av polisen, uttalade Högsta domstolen att polisen inte borde betraktas som innehavare i

denna bestämmelses mening. Det förhållandet att den ursprungliga ägaren kände till att tavlan tagits i beslag medförde därför inte att preskriptionstiden började löpa.

En begäran om att få ut egendomen kan framställas formlöst, antingen muntligen eller skriftligen. Den måste komma innehavaren till handa inom tremånadersfristen för att preskriptionsavbrott skall kunna anses ha ägt rum. Det är egendomens aktuella ägare som har bevisbördan för att den ursprungliga ägaren måste ha känt till innehavet i mer än tre månader utan att framställa anspråk på egendomen. Det torde ofta vara svårt att styrka att den ursprungliga ägaren vid en viss tidpunkt kände till vem som innehade egendomen. Något lättare bör det dock vara för den aktuella ägaren att visa att omständigheterna var sådana att den ursprungliga ägaren borde ha känt till innehavet (prop. 1985/86:123 s. 24).

Behovet av en preskriptionsbestämmelse motiveras i förarbetena med att det föreligger ett starkt intresse hos den som innehar egendomen att inom rimlig tid få klarhet i om han kommer att få behålla egendomen eller inte.

En avvägning av hänsynen till behovet av klarhet för innehavaren av egendomen och behovet av skäligt rådrum för den ursprungliga ägaren medförde att en preskriptionstid av tre månader ansågs lämplig. Det konstaterades även att en bestämmelse som i stället utgår från den tidpunkt då innehavaren fick egendomen i sin besittning skulle vara olämplig eftersom lösenrätten i så fall kunde preskriberas utan att den ursprungliga ägaren har fått eller ens kunnat skaffa sig kännedom om var egendomen finns (prop. 1985/86:123 s. 11 f.).

5 § Lösen skall motsvara ägarens kostnader för förvärv av egendomen och dess förbättring. Har ägaren förvärvat egendomen genom gåva, arv, testamente eller bodelning skall även kostnad som ägarens fångesman haft för förvärv av egendomen och dess förbättring inräknas i lösenbeloppet. Detta gäller dock bara under förutsättning att fångesmannen skulle ha haft rätt till lösen om återkrav hade framställts mot honom.

Vid bestämmandet av lösen tas hänsyn till förändringar i penningvärdet. Lösen skall motsvara högst egendomens värde i den allmänna handeln.

Med ägaren avses i denna bestämmelse den godtroende förvärvaren.

Lösenbeloppets storlek skall bestämmas utifrån den s.k. vederlagsprincipen, dvs. motsvara den aktuella ägarens kostnader för förvärv och förbättringar av egendomen (prop. 1985/86:123 s. 12).

I förarbetena diskuterades om lösenbeloppet borde bestämmas enligt vederlagsprincipen eller enligt värdeprincipen. Värdeprincipen, dvs. att lösenbeloppet skall motsvara egendomens värde vid lösentillfället, innebär att en godtroende förvärvare försätts i samma läge som om han fått behålla egendomen. Denna princip förordades inledningsvis i propositionen.

Lagrådet framhöll emellertid bl.a. att vederlagsprincipen är enklare att tillämpa i praktiken och kan underlätta uppgörelser, medan bestämmandet av ett marknadsvärde kan vara förenat med stora svårigheter. Dessutom uttalades att hänsynen till den ursprungliga ägaren bör väga tyngre och att en regel som garanterar förvärvaren värdestegring eller handelsvinst kan leda till otillfredsställande resultat (prop. 1985/86:123 s. 29 f.).

Bestämmelsen innebär att om den godtroende förvärvaren har förvärvat egendomen utan vederlag, fångesmannens kostnader för förvärv och förbättring skall räknas in i lösenbeloppet under förutsättning att fångesmannen skulle ha haft rätt till lösen. Motsatsvis innebär detta att den som fått stulen egendom i gåva av en tjuv visserligen kan ha gjort ett godtrosförvärv, men måste lämna tillbaka egendomen utan lösen om den bestulne begär det.

6 § Lösenbeloppet skall betalas till egendomens ägare. Har någon till säkerhet för en fordran en rätt till egendomen som är skyddad mot ägarens borgenärer, skall dock så mycket av lösenbeloppet betalas till honom som svarar mot värdet av denna fordran. Har någon i annat fall en rätt till egendomen som är skyddad mot ägarens borgenärer, skall så mycket av lösenbeloppet betalas till honom som svarar mot värdet av denna rätt.

Om någon annan än den godtroende förvärvaren, t.ex. en panthavare, har en sakrättsligt skyddad rätt till egendomen har denne rätt till en så stor andel av lösenbeloppet som motsvarar hans fordran. Om denna fordran understiger lösenbeloppet har ägaren (den godtroende förvärvaren) rätt till det överskjutande beloppet (se prop. 1985/86:123 s. 25).

Godtrosförvärv av panträtt

7 § Vad som sägs i denna lag om godtrosförvärv av äganderätt gäller också godtrosförvärv av panträtt.

Har någon gjort ett godtrosförvärv av panträtt i lösöre och vill någon annan lösa till sig egendomen enligt 4 §, skall lösenbeloppet

svara mot värdet av den fordran för vilken egendomen är pantsatt, dock högst egendomens värde i den allmänna handeln.

Bestämmelsen torde ha sin största praktiska betydelse för pantbanksverksamheten, som enligt definitionen i 1 § pantbankslagen (1995:1000) innebär näringsverksamhet med ändamål att lämna krediter åt konsumenter mot panträtt huvudsakligen i lösöre.

En bestämmelse som har intresse för frågan om god tro i detta sammanhang är 14 § pantbankslagen, i vilken det föreskrivs att en pantbank bara får ta emot pant av den som har fyllt arton år, är känd för pantbankens personal eller på ett tillförlitligt sätt kan styrka sin identitet. Vidare krävs bl.a. att pantbanken begär uppgift om pantsättarens adress.

Legitimationskravet anses utgöra en viktig grund för en effektiv brottsbekämpning (se prop. 1994/95:178 s. 45).

Godtrosförvärvsutredningen konstaterade i sitt betänkande att pantbankerna sällan gjorde några mer ingående undersökningar av pantsättarens rätt till godset i samband med pantsättningen och att dessa undersökningar, när de förekom, i princip aldrig dokumenterades. Enligt utredningen kunde det därför förmodas att en pantbank vid en rättslig prövning mera sällan skulle kunna vinna gehör för ett påstående om god tro vid pantsättningen. Mot bakgrund av att det ligger nära till hands att mindre nogräknade personer försöker avsätta stöldgods genom pantsättning skulle särskilt höga krav ställas för god tro i dessa situationer. I de fall då pantbanken inte gjort några undersökningar eller dokumenterat dem skulle banken inte – på det sätt som godtrosförvärvslagen kräver – kunna göra sannolikt att omständigheterna kring förvärvet var sådana att den som tog emot egendomen inte borde ha insett att inlämnaren saknade rätt att pantsätta egendomen (se SOU 1995:52 s. 126). Detta torde numera gälla i ännu högre grad med hänsyn till att kravet på god tro härefter har skärpts.

3.2. Regler om godtrosförvärv av lös egendom i annan lagstiftning

Särskilda bestämmelser om godtrosförvärv av lös egendom finns bl.a. i 25 kap. 7 § ärvdabalken, 11 § avtalslagen, 54 och 55 §§kommissionslagen, 14 § lagen (1936:81) om skuldebrev, 3 kap. 6 § aktiebolagslagen (1975:1385), 6 kap.3 och 4 §§ lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument och 2 kap. 10 § sjölagen.

Enligt 1 § andra stycket godtrosförvärvslagen gäller denna lag inte sådana godtrosförvärv av lösöre för vilka särskilda föreskrifter finns i annan lag. Detta innebär enligt propositionen till godtrosförvärvslagen att dess bestämmelser inte heller får användas som utfyllande regler (prop. 1985/86:123 s. 16). Eftersom utredningsuppdraget omfattar att analysera om och i så fall i vilken utsträckning vindikationsprincipen bör införas även i den ovan redovisade lagstiftningen lämnas här en kortfattad redogörelse även för dessa regler.

3.2.1 25 kap. 7 § ärvdabalken

25 kap. ärvdabalken handlar om dödförklaring. Förenklat uttryckt följer av 7 § i detta kapitel att om en dödförklarad person sedermera visar sig vara vid liv, återgång skall ske av egendom som ärvts i anledning av dödförklaringen, samt att detta gäller även för det fall att egendomen överlåtis till någon annan, om denne inte var i god tro då han åtkom egendomen.

Till skillnad från vad som gäller enligt godtrosförvärvslagen anses en godtroende förvärvare vara skyddad även om han inte fått egendomen i sin besittning. Den som har överlåtit egendomen till en godtroende förvärvare är skyldig att betala ersättning för egendomens värde till en dödförklarad som kommit åter (se Gösta Walin, Kommentar till Ärvdabalken Del II, 3 uppl. s. 273 f. och NJA II 1933 s. 622 ff.). Om förvärvaren inte var i god tro, har den dödförklarade rätt att välja mellan att begära ersättning av den som överlåtit egendomen eller att vända sig mot förvärvaren och begära återbäring av egendomen eller, om den inte finns i behåll, ersättning för dess värde. Den dödförklarades anspråk på att utfå viss egendom är inte underkastat regler om preskription. Om egendomen inte finns i behåll, torde hans rätt till ersättning vara föremål för fordringspreskription enligt vanliga regler med utgångspunkt från den tidpunkt då egendomen gått förlorad eller avhänts förvärvaren (se Walin a.a. s. 274).

3.2.2 11 § avtalslagen

Med fullmakt avses enligt avtalslagen att en fullmaktsgivare har gett en fullmäktig en rättslig möjlighet, en behörighet, att handla gentemot tredje man för fullmaktsgivarens räkning med direkt bindande verkan för denne (se Axel Adlercreutz, Avtalsrätt I, 10 uppl. s. 147). Det interna rättsförhållandet mellan fullmaktsgivare och fullmäktig kallas befogenhet. Fullmäktigens befogenhet är ofta mer begränsad än

behörigheten genom särskilda instruktioner av fullmaktsgivaren (se

Adlercreutz, a.a. s. 151).

11 § avtalslagen reglerar vad som gäller om en fullmäktig företar en rättshandling som strider mot särskilda inskränkande föreskrifter av fullmaktsgivaren, dvs. överskrider sin befogenhet. Bestämmelsen skiljer på s.k. självständig och osjälvständig fullmakt. En självständig fullmakt kännetecknas av att det finns ett yttre, av fullmäktigens egna uppgifter oberoende och från fullmaktsgivaren härrörande faktum, varpå tredje man kan stödja sin rätt gentemot huvudmannen. En osjälvständig fullmakt grundar sig enligt 18 § avtalslagen på uteslutande ett meddelande från fullmaktsgivaren till fullmäktigen. Man brukar säga att vid osjälvständig fullmakt behörigheten inte går utöver befogenheten (se Adlercreutz, a.a. s. 155 f.).

Av 11 § första stycket avtalslagen, som reglerar självständig fullmakt, följer att en befogenhetsöverskridande rättshandling är gällande mot fullmaktsgivaren, om tredje man var i god tro i fråga om befogenheten. I motsats till vad som gäller enligt godtrosförvärvslagen finns det inte något krav på tradition för att godtrosförvärv skall kunna ske. Det föreligger inte någon lösenrätt för fullmaktsgivaren.

Av 11 § andra stycket avtalslagen, som reglerar osjälvständig fullmakt, följer att en befogenhetsöverskridande rättshandling inte är gällande mot fullmaktsgivaren även om tredje man var i god tro.

I de situationer då fullmäktigen överskridit sin behörighet blir huvudmannen inte bunden enligt 10 § avtalslagen. I dessa fall kan en godtroende förvärvare emellertid vara skyddad av bestämmelserna i godtrosförvärvslagen (prop. 1985/86:123 s. 18).

3.2.3 54 och 55 §§kommissionslagen

Enligt 4 § kommissionslagen avses med kommissionär den som åtagit sig uppdrag att för annans räkning men i eget namn försälja eller inköpa varor, värdepapper eller annan lös egendom. Den för vars räkning försäljningen eller inköpet skall ske kallas kommittent.

I 54 § kommissionslagen regleras i vilken utsträckning kommittenten är bunden av kommissionärens förfoganden gentemot tredje man då kommissionären säljer godset till lägre pris än han borde eller på annat sätt handlar i strid mot kommittentens intresse. Bestämmelsen går i korthet ut på att sådana förfoganden är gällande mot kommittenten om tredje man är i god tro.

I 55 § kommissionslagen regleras vad som gäller om kommissionären förfogar över gods som innehas för kommittentens räkning efter

det att uppdraget har upphört. Även sådana förfoganden gäller mot kommittenten om tredje man är i god tro.

Gemensamt för de båda bestämmelserna är att det inte ställs något krav på tradition för att godtrosförvärv skall kunna ske. Däremot krävs det att kommissionären hade besittningen till godset. Om ett godtrosförvärv har skett saknar kommittenten rätt att återfå godset mot lösen (se Kommission och dylikt, slutbetänkande av Kommissionslagskommittén, SOU 1988:63 s. 127 f.).

3.2.4 14 § skuldebrevslagen

Av 14 § skuldebrevslagen följer att den som i god tro förvärvat ett löpande skuldebrev från någon som inte var behörig att förfoga över det har rätt att åberopa förvärvet gentemot den som påstår att skuldebrevet obehörigen frångått honom och därmed även gentemot gäldenären.

I förarbetena till skuldebrevslagen uttalades att som huvudpunkter i en lagstiftning om löpande skuldebrev borde ingå

”att gäldenären icke skall tvingas att, till förfång för den betalningskrävande

skuldebrevshavaren, med ängslig omsorg inlåta sig på undersökning av allt som kan inverka på frågan om dennes rätt, samt att den som, vid förvärv av skuldebrev varom här är fråga, med den aktsamhet som skäligen kan ifrågakomma prövat överlåtarens rättsläge, är fri från risk för vindikation från annan person, som till äventyrs finnes hava varit den rätte borgenären. Dessa regler innebära åter, från en annan sida sett, att den som förmår att på ett i lag närmare angivet sätt göra sin rätt till skuldebrevet sannolik presumeras vara den som äger göra fordringen gällande, med andra ord är legitimerad att indriva fordringen eller annorledes förfoga över den.” (se NJA II 1936 s. 61).

Enligt 13 § skuldebrevslagen, som anger de omständigheter som grundar den beskrivna legitimationen, skall den som innehar ett skuldebrev som är ställt till innehavaren förmodas ha rätt att göra fordringen gällande. Är det fråga om ett skuldebrev ställt till viss man eller order, som innehas av någon annan än den till vilken det är ställt, tillkommer ett krav på att innehavaren kan åberopa lydelsen av sammanhängande, till honom fortgående skriftliga överlåtelser (andra stycket).

Till skillnad från vad som gäller enligt godtrosförvärvslagen beträffande lösöre finns det inte någon lösenrätt för den som har förlorat äganderätten till ett skuldebrev på grund av någon annans godtrosförvärv.

3.2.5 3 kap. 6 § aktiebolagslagen

I 3 kap. 6 § aktiebolagslagen anges att det som föreskrivs i 14 § skuldebrevslagen rörande skuldebrev till viss man eller order äger motsvarande tillämpning för aktiebrev eller till viss man ställt emissionsbevis eller optionsbevis.

Härvid är den som innehar aktiebrev, och som enligt bolagets påskrift på detta är införd såsom ägare i aktieboken, likställd med den som kan åberopa en sådan sammanhängande överlåtelsekedja som anges i 13 § andra stycket skuldebrevslagen.

3.2.6 6 kap. lagen om kontoföring av finansiella instrument

Begreppet finansiellt instrument definieras i 1 kap. 3 § lagen om kontoföring av finansiella instrument genom en hänvisning till lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument, som i sin tur anger att begreppet betyder ”fondpapper och annan rättighet eller förpliktelse avsedd för handel på värdepappersmarknaden” (1 kap. 1 § första stycket). Med fondpapper avses enligt samma lag ”aktie och obligation samt sådana andra delägarrätter eller fordringsrätter som är utgivna för allmän omsättning, andel i värdepappersfond och aktieägares rätt gentemot den som för hans räkning förvarar aktiebrev i ett utländskt bolag (depåbevis)” (andra stycket).

I 6 kap. lagen om kontoföring av finansiella instrument regleras vilken rättsverkan som följer av registreringen på ett avstämningskonto.

I 1 § stadgas att den som är antecknad på ett avstämningskonto som ägare till ett finansiellt instrument är behörig att förfoga över kontot. Om ett finansiellt instrument har överlåtits till flera var för sig har den överlåtelse företräde för vilken anmälan om överlåtelse registrerades först (3 § första stycket). Registreringen ger dock inte en överlåtelse företräde framför en tidigare överlåtelse, om förvärvaren var i ond tro om den första överlåtelsen (3 § andra stycket). Har ett finansiellt instrument i annat fall än som avses i 3 § överlåtits av någon som inte ägde det, blir överlåtelsen giltig, om överlåtaren vid tidpunkten för överlåtelsen var antecknad på ett avstämningskonto som ägare till instrumentet samt anmälan om överlåtelsen har registrerats och förvärvaren var i god tro (4 §).

Dessa bestämmelser gäller även vid pantsättning (7 §).

3.2.7 2 kap. 10 § sjölagen

Den nuvarande sjölagen har ersatt 1891 års sjölag. De bestämmelser som redovisas i det följande överensstämmer i sak med innehållet i den tidigare sjölagen (prop. 1993/94:195 s. 172 och 181).

Sjölagen delar in fartyg i skepp och båtar. Såsom skepp betecknas fartyg, vars skrov har en största längd av minst tolv meter och en största bredd av minst fyra meter. Annat fartyg kallas båt (1 kap. 2 § första stycket).

Den som har förvärvat ett skepp skall enligt 2 kap. 4 § sjölagen söka inskrivning av sin rätt.

Inskrivningen har betydelse bl.a. för möjligheten att förvärva äganderätt till ett skepp på grund av god tro vid förvärv från en obehörig överlåtare. Enligt 2 kap. 10 § sjölagen skall, om ett skepp eller ett skeppsbygge har förvärvats genom överlåtelse från någon som inte var rätt ägare, förvärvet ändå gälla, om överlåtarens åtkomst var inskriven när egendomen överläts och förvärvaren har sökt inskrivning och därvid varken insett eller bort inse att överlåtaren inte var rätt ägare. Detsamma gäller förvärv genom överlåtelse från någon som var rätt ägare men som på grund av förvärvsvillkor saknade rätt att förfoga över egendomen genom överlåtelse.

Enligt 3 kap. 9 § sjölagen gäller i stort sett samma regler för godtrosförvärv av panträtt i skepp.

Sjölagens reglering av godtrosförvärv av skepp företer stora likheter med jordabalkens regler om godtrosförvärv av fastighet på grund av inskrivning (se 18 kap. 1 § jordabalken). Till skillnad från jordabalken gör emellertid sjölagen inte undantag för särskilt allvarliga brister i fångeskedjan, såsom då en överlåtelsehandling varit förfalskad eller en överlåtelse har skett på grund av råntvång eller av någon som saknade rättshandlingsförmåga (se 18 kap. 3 § jordabalken). Detta har motiverats med hänvisning till den internationella omsättningens särskilda behov av trygghet (prop. 1973:42 s. 140 och 246 ff.). Lagstiftningen bygger på grundprincipen att skeppsregistret alltid skall anses vederhäftigt (a. prop. s. 248).

Det finns inte någon rätt till lösen för den som har förlorat äganderätten till ett skepp på grund av någon annans godtrosförvärv (se Christer Rune, Rätt till skepp s. 83).

I likhet med vad som gäller i fråga om fastigheter (18 kap. 4 § jordabalken) har staten påtagit sig ett ersättningsansvar gentemot den rätte ägaren om denne går förlustig sin äganderätt på grund av annans godtrosförvärv (22 kap. 4 § sjölagen).

Även vissa båtar skall registreras enligt lagen (1979:377) om registrering av båtar för yrkesmässig trafik m.m. Några rättsverkningar

har emellertid enligt denna lag inte knutits till registreringen i båtregistret.

3.3. Särskilt om tvesala

Den ursprungliga bestämmelsen om tvesala av lös egendom, dvs. fall där en säljare överlåter samma sak två gånger, återfinns i 1 kap. 5 § handelsbalken från år 1734. Bestämmelsen, som fortfarande är i kraft, lyder: ”Säljer man tvem ett; gälde skadan åter, [och böte tio daler,] och den behålle godset, som först köpte.” Denna regel uttrycker således att frågan om köparens goda tro inte är relevant vid dubbelöverlåtelse eftersom den förste köparen har företrädesrätt. Bestämmelsen har sedermera modifierats genom lagregler på särskilda områden.

Vid dubbelöverlåtelse av lösöre tillämpas godtrosförvärvslagen, enligt vilken en senare förvärvare blir ägare, om han i god tro fått egendomen i sin besittning (se ovan avsnitt 3.1).

Särskilda regler finns också i exempelvis 31 och 32 §§ skuldebrevslagen, som möjliggör godtrosförvärv för senare förvärvare av enkla skuldebrev och bankböcker. Beträffande enkla skuldebrev följer av 31 § skuldebrevslagen att ett giltigt godtrosförvärv sker genom att förvärvaren i god tro underrättar gäldenären om överlåtelsen, dvs. genom denuntiation.

Där särskild lagstiftning beträffande lös egendom inte har tillkommit gäller dock grundprincipen i 1 kap. 5 § handelsbalken fortfarande. Det betyder bl.a. att förste förvärvaren alltid har företräde vid köp av byggnad på annans grund (se NJA 1912 s. 311 och NJA 1952 s. 407) och av immaterialrätt.

3.4. Andra regler med anknytning till godtrosförvärv

3.4.1. Häleri och häleriförseelse

Av 9 kap.6 och 7 §§brottsbalken följer att den som förvärvar stöldgods eller egendom som på annat sätt frånhänts annan genom brott riskerar straffrättsligt ansvar för häleri eller häleriförseelse.

Den som, på ett sätt som är ägnat att försvåra ett återställande, tar befattning med något som är frånhänt annan genom brott gör sig enligt 9 kap. 6 § första stycket brottsbalken skyldig till häleri (sakhäleri). För ansvar enligt denna paragraf krävs att gärningen har begåtts

uppsåtligen. Det krävs också att förbrottet, som inte nödvändigtvis behöver vara stöld, är styrkt.

En annan form av sakhäleri, s.k. näringshäleri, föreligger när någon i näringsverksamhet eller såsom i ett led i en verksamhet, som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning, på ett sätt som är ägnat att försvåra ett återställande, förvärvar eller mottar något som skäligen kan antas vara frånhänt annan genom brott (6 § andra stycket). Även denna form av häleri kräver uppsåt. Däremot krävs inte, som framgår av ordalydelsen, att förbrottet är styrkt, vilket vanligen torde innebära att det inte finns någon känd målsägande. Det räcker med att omständigheterna – objektivt sett – ger skälig anledning till antagande att egendomen har frånhänts annan genom brott. Det kan anmärkas att dessa omständigheter måste täckas av gärningsmannens uppsåt, han skall alltså ha känt till dem (se Lena Holmqvist m.fl., Kommentar till Brottsbalken, kap 1–12 s. 9:89).

I de fall då de beskrivna uppsåtliga häleribrotten är att anse som ringa, blir brottsrubriceringen häleriförseelse (7 § första stycket). Vid bedömningen av om brottet är ringa, skall beaktas främst om saken har ett lågt värde. Vägledande i detta avseende anses vara vad som gäller beträffande gränsdragningen mellan stöld och snatteri.

Är de nämnda brotten däremot grova, döms för grovt häleri (6 § tredje stycket). Vid denna bedömning beaktas bl.a. om saken har ett betydande värde, om gärningsmannen har haft en betydande vinning och om häleriet utgör ett led i en organiserad brottslighet eller på annat sätt är vane- eller yrkesmässigt.

Uppsåtlig häleriförseelse kan också begås genom att någon på annat sätt än genom näringshäleri tar befattning med misstänkt brottsgods så att dess återställande försvåras (7 § andra stycket första punkten). Inte heller i dessa fall krävs alltså ett styrkt förbrott (se Holmqvist a.a. s. 9:95). Den som på ett sätt som är ägnat att försvåra ett återställande tar befattning med egendom som frånhänts annan genom brott och som inte inser men har skälig anledning att anta att brott förelåg gör sig också skyldig till häleriförseelse (7 § andra stycket andra punkten). Sådan häleriförseelse är alltså ett oaktsamhetsbrott.

Det ligger i sakens natur att den som har gjort sig skyldig till ett häleri eller en häleriförseelse beträffande en sak, inte samtidigt kan göra ett godtrosförvärv av saken. Omvänt gäller emellertid inte att ett godtrosförvärv föreligger så snart ett häleri eller en häleriförseelse inte är för handen.

Om något objektivt rekvisit i gärningsbeskrivningen inte är täckt, kan inte dömas för häleri eller häleriförseelse. Som exempel kan anföras att ett erforderligt förbrott, i de fall ett sådant krävs, inte är styrkt. Något förbrott behöver inte föreligga för att godtrosförvärvs-

lagen skall bli aktuell. Det är i detta sammanhang tillräckligt att egendomen obehörigen har frånhänts annan.

En brist på den subjektiva sidan kan också föranleda att rekvisiten för häleri eller häleriförseelse inte är uppfyllda. Detta medför emellertid inte att det föreligger god tro i godtrosförvärvslagens bemärkelse.

Det finns således en gråzon mellan den oaktsamhet som kan föranleda straffrättsligt ansvar för häleriförseelse och den oaktsamhet som utesluter ett civilrättsligt godtrosförvärv. Vid förvärv inom denna gråzon har den ursprungliga ägaren rätt att få tillbaka egendomen från den senare oaktsamma förvärvaren.

3.4.2. Beslag

Bestämmelser om beslag finns i 27 kap. rättegångsbalken. Enligt 1 § får föremål, som skäligen kan antas ha betydelse för utredningen om brott eller vara avhänt någon genom brott eller förverkat på grund av brott, tas i beslag.

Den 1 januari 1999 genomfördes en ändring i 27 kap. 8 § rättegångsbalken om hävande av beslag. Ändringen innebär att en underrättelse om att beslaget kommer att hävas skall sändas till en målsägande som gör anspråk på den beslagtagna egendomen och att beslaget får hävas först tre veckor därefter.

Det är bl.a. i situationer inom den i avsnitt 3.4.1 redovisade gråzonen mellan häleriförseelse och godtrosförvärv som denna underrättelseskyldighet är avsedd att få positiva effekter för målsägandens möjligheter att få tillbaka sin egendom.

Bakgrunden till ändringen var att Godtrosförvärvsutredningen i sitt betänkande konstaterat att det på grund av den tidigare regleringen ofta var svårt för en målsägande att kunna göra sin rätt gällande i samband med att beslag av stulen egendom hävdes utan att åtal väcktes (se SOU 1995:52 s. 124 f.). Det förhållandet att det inte väcks åtal innebär inte någon prövning av målsägandens rätt till godset, men eftersom beslag är ett straffprocessuellt tvångsmedel får det endast förekomma inom ramen för en förundersökning eller en brottmålsrättegång som inte har avgjorts genom ett lagakraftvunnet avgörande. Utgångspunkten är därför att ett beslag skall hävas så snart förutsättningarna för beslaget inte längre föreligger. Detta gäller även i de fall där det framstår som helt klart att den hos vilken beslaget skedde inte har gjort något godtrosförvärv. När beslaget hävs skall egendomen lämnas tillbaka till den person från vilken föremålet togs.

För att stärka målsägandens rätt och ge denne ökade praktiska möjligheter att få sin rätt prövad infördes den ovan nämnda underrättelseskyldigheten genom ett tillägg i 27 kap. 8 § rättegångsbalken.

Bestämmelserna om underrättelse och tidsfrist omfattar samtliga skeden av förundersökningen och handläggningen av åtalet fram till dess att domstol har avgjort målet genom dom. Beslaget skall bestå under tidsfristen (se prop. 1997/98:168 s. 16).

Underrättelseskyldigheten omfattar först och främst de situationer då ett beslag kan komma att hävas innan åtal har väckts, dvs. när en förundersökning läggs ned eller när beslut fattas om att inte väcka åtal.

Det finns också efter det att åtal har väckts situationer när det inte finns några straffprocessuella skäl att låta ett beslag bestå och detta därför skall hävas trots att den som gör anspråk på egendomen inte hunnit få sitt anspråk prövat av domstolen. Detta gäller om åklagaren beslutar att lägga ned åtalet samt om domstolen avvisar åtalet eller avskiljer ett enskilt anspråk för att handläggas som ett tvistemål. Förfarandet med underrättelseskyldighet och tidsfrist är därför tillämpligt även för sådana situationer (se a. prop. s. 16 f.). Om domstolen avvisar åtalet eller avskiljer det enskilda anspråket, är det således domstolen som skall ombesörja underrättelsen.

Det framhålls vidare i förarbetena (a. prop. s. 15) att den förordade övergången till vindikationsprincipen avseende stöldgods inte kommer att innebära att regeln förlorar sin betydelse eftersom det när en förundersökning läggs ned finns en risk att den hos vilken beslaget har gjorts skaffar undan egendomen om beslaget hävs, oavsett vilken princip man tillämpar.

3.4.3. Sekretess

I sekretesslagen (1980:100) förekommer två typer av s.k. skaderekvisit, ett rakt som innebär presumtion för offentlighet och ett omvänt som innebär presumtion för sekretess. Det raka skaderekvisitet innebär att sekretess föreligger, om det kan antas att en viss skada uppkommer om uppgiften röjs. Det omvända rekvisitet innebär att sekretess gäller, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan skada (prop. 1979/80:2 Del A s. 79 f.).

I 9 kap. 17 § sekretesslagen första stycket föreskrivs att sekretess gäller i ett antal myndigheters olika verksamheter, som har anknytning till brottsutredningar av olika slag, för uppgifter om enskilds personliga och ekonomiska förhållanden. Sekretess gäller bl.a. i utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål (punkt 1) och i

angelägenhet, som avser användning av tvångsmedel i brottmål eller i annan verksamhet för att förebygga brott (punkt 2). Sekretessen gäller om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider skada eller men, vilket innebär att sekretessen är begränsad genom ett omvänt skaderekvisit (andra stycket). Fram till den 1 april 1999 begränsades sekretessen i 9 kap. 17 § sekretesslagen genom ett rakt skaderekvisit. Skälet till att skaderekvisitet ändrades var de nya regler om polisens register som då infördes (se prop. 1997/98:97). Dessa nya regler innebar bl.a. att den absoluta sekretess som tidigare gällt för polisens register togs bort, vilket ansågs kräva vissa skärpningar i sekretesskyddet för enskilda i 9 kap. 17 § sekretesslagen.

Enligt vad utredningen har erfarit har det omvända skaderekvisitet i bestämmelsen medfört att en målsägande som vill framställa anspråk på ett föremål som tagits i beslag i vissa fall har nekats att få information om identiteten på den hos vilken beslaget har gjorts och därmed inte kunnat ta tillvara sin rätt på det sätt som var avsikten med den ovan redovisade underrättelseskyldigheten (se avsnitt 3.4.2). Även Ekosekretessutredningen (Ju 1997:04), har i en promemoria till Justitiedepartementet av den 11 februari 1999 pekat på att ändringen till ett omvänt skaderekvisit torde få negativa konsekvenser för polisens och åklagarens möjligheter att lämna ut uppgifter till målsägande och andra enskilda. Frågan är nu föremål för översyn inom Justitiedepartementet.

4. Utländska förhållanden

4.1. De nordiska länderna

4.1.1. Danmark

I Danmark har man inte någon allmän lag om godtrosförvärv. Regleringen utgörs i stället av spridda lagregler och domstolspraxis. Historiskt sett har man i dansk rätt utgått från vindikationsprincipen. Den Danske Lov innehåller bestämmelser om vindikation av stulet, lånat och pantsatt gods.

Vissa godtrossituationer skall enligt dansk rätt bedömas med utgångspunkt från allmänna rättsgrundsatser. För andra situationer finns uttryckliga regler. Vid förvärv av stöldgods gäller enligt Den Danske Lov (DL 6-17-5) att den bestulne har rätt att vindicera ”stjålne koster”. Bestämmelsen tar uttryckligen bara sikte på stulet gods. Den tillämpas emellertid analogt beträffande sådant gods som har frånhänts den ursprungliga ägaren genom ”röveri og afpresning”. I vissa situationer kan även ”åger” tänkas ge en rätt till vindikation. Mer tveksamt anses vara vad som gäller beträffande hittegods (Michael Elmer och Lise Skovby, Ejendomsretten I, 3. udg., s. 189).

Exstinktionsprincipen har slagits fast i en rad fall, såväl i lagstiftning som praxis. Detta har i den danska doktrinen formulerats så att tendensen går mot exstinktion och att man nu ”fordomsfrit må avgøre fra tilfælde til tilfælde, hvad resultatet må blive” (W.E. von Eyben, Formuerettigheder, 7. udg., s. 222). Uttalandet bör uppfattas så att man i Danmark numera är öppen för att tillämpa exstinktionsprincipen i vissa situationer (Elmer m.fl. a.a. s. 163). Utgångspunkten är dock alltjämt vindikation i den bemärkelsen att det krävs särskilda betingelser för att exstinktionsprincipen skall tillämpas. I mycket allmänna ordalag kan man uttrycka dessa betingelser så att exstinktion blir aktuell främst i situationer där den ursprungliga ägaren haft möjlighet att genom rimliga åtgärder gardera sig mot förlust av egendomen.

I praxis har exstinktionsprincipen tillämpats bl.a. då ägaren har frånhänts egendomen genom bedrägeri. I rättsfallet U 1959.578 Ö hade en guldsmedsaffär sålt silverbestick utan att kontrollera identiteten på kunden i fråga, som betalade med check, vilken senare visade sig vara falsk. Säljaren ansågs härigenom ha uppvisat en sådan oförsiktighet att han förlorat rätten att återkräva besticken från den godtroende förvärvare (en antikvitetshandlare) som kunden hade sålt besticken vidare till. I U 1972.746 H och U 1975:381 H ansågs en konstnär, som tidigare hade blivit bestulen på målningar av sin son ha varit oförsiktig genom att trots detta låta sonen ha en okontrollerad tillgång till sina målningar samt sälja målningar till konsthandlare. Konstnären ansågs härigenom ha orsakat att sonen i konsthandlarkretsar uppfattades som berättigad att företräda fadern. På grund härav kunde han inte göra gällande någon vindikationsrätt.

Någon preskriptionsbestämmelse gäller inte för rätten att vindicera stulet gods. Däremot anses den berättigade kunna mista sin vindikationsrätt, om han trots vetskap om någon annans orättmätiga disposition över egendomen inte gör sin rätt gällande mot förvärvaren inom rimlig tid. Den berättigade anses inte böra ha rätt att låta en förvärvare sväva i ovisshet om ett anspråk under obestämd tid, eftersom förvärvaren därigenom kan förlora sina möjligheter att rikta anspråk gentemot den som överlåtit egendomen till honom (se Knud Illum, Dansk tingsret, 3 uppl. s. 362 f.).

Vidare begränsas den ursprungliga ägarens rätt att återfå egendomen genom att den danska lagstiftningen innehåller regler om hävd. Av Den Danske Lov följer att den som i god tro innehaft egendomen i tjugo år har rätt att behålla den (DL 5-5-1).

4.1.2. Norge

I Norge finns en särskild lag om godtrosförvärv, Lov 2 juni 1978 nr 37 om godtroerverv av løsøre. Lagen har efter sin tillkomst varit föremål för vissa smärre ändringar. Utgångspunkten för lagstiftningen är exstinktionsprincipen. Den som mot vederlag har förvärvat ett ”løsøreting” i god tro får rätt till egendomen (1 §). Någon lösenrätt föreligger inte för den ursprungliga ägaren.

För egendom som ”er eller må antas å være fravendt eieren eller noen som sitter med tingen på hans vegne, ved tyveri, brukstyveri, ran eller annen vold eller trusel om vold” gäller emellertid vindikationsprincipen (2 § första stycket). De förbrott som konstituerar vindikationsrätten – stöld, egenmäktigt förfarande, rån eller annat våld eller hot om våld – är alltså inte desamma som i dansk rätt. Den

nämnda bestämmelsen gäller oavsett om gärningsmannen kan straffas för brottet eller inte.

Exstinktionsprincipen gäller inte heller beträffande konstverk, antikviteter eller museiföremål som är i offentlig ägo eller tillhör en privat samling som är tillgänglig för allmänheten (2 § andra stycket).

Om egendomens ägare vill framställa ett vindikationskrav mot en godtroende förvärvare, måste han göra detta ”uten ogrunnet opphold” efter att han fått sådan kännedom att han kan göra sitt krav gällande eller han borde ha skaffat sig sådan vetskap (3 § första stycket).

I fall då en godtroende förvärvare måste lämna tillbaka egendom och ägaren kan lastas för att egendomen har kommit på avvägar, har förvärvaren rätt att få ersättning för sina utgifter för inköp och förbättring. Ägaren är dock aldrig skyldig att betala mer än vad saken är värd vid återlämnandet (3 § andra stycket).

Den ursprungliga ägarens vindikationsanspråk preskriberas inte. Däremot kan anspråket falla bort till följd av bestämmelserna i den norska lagen om hävd, Lov 9 december 1966 nr 1 om hevd. Den som innehaft egendomen under en sammanhängande tid av tio år har rätt att behålla den, under förutsättning att han var i god tro både när han fick den i sin besittning och under innehavstiden (2 § andra stycket och 4 §). Detsamma gäller även om det är flera som innehaft egendomen i en följd efter varandra (3 §).

Hävd kan enligt norsk rätt inte bara grunda äganderätt utan även panträtt och nyttjanderätt. För annan egendom än lösöre och löpande värdepapper är hävdetiden tjugo år.

4.1.3. Finland

Bestämmelserna om godtrosförvärv i Finland motsvarar de bestämmelser som gällde i Sverige före tillkomsten av den svenska godtrosförvärvslagen. De två lagrummen i 1734 års lag, 11 kap. 4 § och 12 kap. 4 §handelsbalken, om lånat och deponerat gods är utgångspunkt för lösningen av den konflikt som uppkommer mellan den ursprungliga ägaren och den godtroende förvärvaren vid överlåtelse av egendom som obehörigen har frånhänts någon. Vid förvärv av anförtrott gods eller lösöre med återtagandeförbehåll och vid olika fall av dubbeldisposition tillämpas exstinktionsprincipen. Den ursprungliga ägaren har dock rätt att lösa tillbaka godset, om han så önskar.

När det är fråga om icke anförtrodd egendom, avviker de finska bestämmelserna från de svenska. Enligt den finska strafflagens promulgationslag, SP 11 §, tillämpas vindikationsprincipen, om den ursprungliga ägaren har förlorat godset genom snatteri, stöld, rån eller

utpressning. Uppräkningen av brotten anses enligt doktrin och praxis vara uttömmande. Har egendomen frånhänts den ursprungliga ägaren genom något annat brott gäller således exstinktionsprincipen.

Det finns inte några regler om preskription av den ursprungliga ägarens rätt till egendomen. Av den ”allmänna passivitetsprincipen” anses dock följa att denne inte kan vänta hur länge som helst med att framställa sitt krav.

4.1.4. Island

Island har inga lagfästa regler om godtrosförvärv och inte heller någon omfattande rättspraxis i fråga om sådana tvister.

Den allmänna grundsatsen synes vara att en förvärvare inte kan erhålla bättre rätt till en sak än sin fångesman, men en möjlighet till godtrosförvärv torde i vissa fall föreligga. Det förhållandet att en sak har stulits från ägaren föranleder inte någon annorlunda bedömning än om egendomen obehörigen har frånhänts ägaren på något annat sätt.

Island har en särskild lagstiftning om hävd, Lov 46/1905 um hefd av den 10 november 1905, som ger den som har innehaft egendom med äganderättsanspråk i tio år rätt att behålla egendomen. Om flera i en följd efter varandra har innehaft egendomen, gäller tio års sammanlagd hävdetid (3 §). Den som har fått egendomen genom ett brottsligt förfarande eller på något annat oärligt sätt kan inte få någon rätt till den på grund av hävd. Detsamma gäller om innehavaren av egendomen före hävdetidens slut får vetskap om att den har åtkommits på ett sådant sätt (2 § andra stycket). Det krävs full vetskap om att så har skett för att innehavaren skall förlora sin rätt till den. Det räcker således inte med oaktsamhet, inte ens om den är grov. Även nyttjanderätt kan förvärvas genom hävd.

4.2. Baltikum

4.2.1. Estland

Möjligheten att göra godtrosförvärv av lös egendom regleras i Asjaôigusseadus (RT I, 1993, 39, 590), ”sakrättslagen”, som trädde i kraft den 1 december 1993. Enligt huvudregeln får en godtroende förvärvare äganderätt till en lös sak som han förvärvar i god tro, även om överlåtaren inte var behörig att överlåta egendomen (§ 95). Förvärvaren anses ha varit i ond tro, om han visste eller borde ha vetat att

överlåtaren inte var behörig att överlåta äganderätten. Den ursprungliga ägaren kan då när som helst kräva tillbaka egendomen.

Äganderätt på grund av godtrosförvärv uppkommer inte omedelbart vid förvärvet i de fall då det rör sig om en sak som har stulits från ägaren, förlorats eller på annat sätt har kommit ur ägarens besittning mot dennes vilja. Sådana saker kan krävas tillbaka av den ursprungliga ägaren fram till dess förvärvaren har fått äganderätt till saken genom preskription.

En besittare kan genom preskription få äganderätt till en stulen sak, om han utan avbrott besitter den i god tro under fem år. Besittaren anses ha varit i god tro, om han inte vet och inte heller borde veta att hans besittning saknar laga grund eller att en annan person har större rätt till saken (§ 35). Besittning anses ske i god tro, så länge det motsatta inte har bevisats. Bevisbördan för ond tro ligger alltså på den ursprungliga ägaren.

Preskription kan inte ske om förvärvaren är i ond tro, dvs. om han vid förvärvet visste eller borde veta att han inte fick äganderätt till saken eller han fick veta detta före preskriptionstidens utgång.

4.2.2. Lettland

Bestämmelser om godtrosförvärv finns i Lettlands civillag från 1937, som åter trätt i kraft 1993. Grundregeln är att en ägare bibehåller sin äganderätt, om hans egendom obehörigen skulle överlåtas till någon annan. Godtrosförvärv kan dock ske i vissa fall som anges i civillagens 1065 och 1066 §§, nämligen då det är fråga om lös egendom som en ägare frivilligt har anförtrott åt någon annan person genom lån, pant, eller förvaring. Detsamma gäller beträffande egendom som har överlämnats för transport eller bearbetning. En godtroende förvärvare kan få äganderätt till sådan egendom, även om hans fångesman inte var behörig att överlåta egendomen till honom.

Som framgått är det inte möjligt att göra godtrosförvärv av stulen egendom. Möjligen skulle den allmänna preskriptionstid på tio år som gäller enligt civillagen kunna tänkas bli aktuell i dessa fall.

4.2.3. Litauen

Frågor om godtrosförvärv regleras i Civillagstiftningen, del 14, ”Skydd av och garantier för ägares rätt”, kap. 142–148.

Av denna lagstiftning följer att den ursprungliga ägaren har rätt att återfå egendom som har överlåtits olagligt. Om egendom förvärvats i

god tro från en obehörig överlåtare utan att köparen visste eller borde ha vetat om den bristande behörigheten, har den rätta ägaren rätt att återfå egendomen endast om den stulits från honom, eller om han på annat sätt har förlorat besittningen av den. Om förvärvaren har fått egendomen genom gåva, har den rätta ägaren dock alltid rätt att återfå egendomen.

I de fall den rätta ägaren har rätt att återfå egendomen från en godtroende förvärvare har han även rätt att få ersättning för eventuell avkastning av egendomen från den tidpunkt då förvärvaren fått vetskap om de omständigheter som gjort förvärvet olagligt.

Den godtroende förvärvaren har rätt att avlägsna och behålla eventuella förbättringar som han har tillfört egendomen, om inte detta medför skador på den. I så fall har han i stället rätt till ersättning för förbättringarna.

En ägare har inte rätt att återfå pengar eller värdepapper från en godtroende förvärvare.

4.3. Övriga Europa

4.3.1. England

Den grundläggande regeln i anglosaxisk rätt när det gäller överförandet av rätten till lös egendom kan uttryckas i maximen ”nemo dat quod non habet” (ingen kan ge det han inte har). Denna grundsats har kommit till uttryck i den engelska köplagen, Sale of Goods Act 1979 kap. 54, section 21 – (1). Bestämmelsen innebär i princip att en köpare som köper något från en obehörig säljare, aldrig kan få bättre rätt till godset än den som säljer.

Det finns flera undantag från denna huvudregel (se SOU 1984:16 s. 119 ff.). Av intresse i fråga om stöldgods var främst den tidigare gällande regeln att den som i god tro köpte egendom på en s.k. market overt fick äganderätt till det köpta, även om säljaren inte var behörig att överlåta egendomen, t.ex. på grund av att det var fråga om stöldgods.

Regeln härstammade från medeltiden och byggde på tanken att eftersom den som ville sälja något i princip var hänvisad till att göra detta på den lokala marknaden, så var det också möjligt för den som hade blivit bestulen eller obehörigen frånhänd sin egendom på annat sätt att återfinna den förlorade egendomen genom att leta på marknaden. Det ansågs vara hans skyldighet att göra detta. Om han misslyckades med att återfinna sin egendom, kunde en köpare, som inte kände till att egendomen hade frånhänts den rätta ägaren, förvärva äganderätten till det köpta.

Regeln om market overt avsåg från början endast lokala marknader, men kom med tiden att gälla även vid inköp i City of London när City under medeltiden fick tillstånd att ha permanenta marknader.

Eftersom handeln numera inte längre är begränsad till marknader eller City of London, ansågs de praktiska skälen för regeln om market overt inte längre föreligga. Den upphävdes genom Sale of Goods (Amendment) Act 1994.

En ägares möjlighet att återfå stulen egendom från den som har förvärvat den i god tro begränsas dock genom den s.k. Limitation Act 1980, av vilken det följer att en sådan talan måste väckas senast inom sex år från det att han ursprungligen frånhändes egendomen (kap. 58, part I, 4.)

4.3.2. Frankrike

Enligt fransk rätt ger besittning till lösöre presumtion för ett rättmätigt innehav, ”la possession vaut titre” (Code civil artikel 2279).

Den som har förlorat eller blivit bestulen på ett föremål, har emellertid enligt den nämnda bestämmelsen rätt att vindicera föremålet. Han måste dock göra sitt krav gällande inom tre år, räknat från dagen då förlusten eller stölden skedde. Efter denna tidsfrist upphör rätten att kräva tillbaka det stulna från en godtroende förvärvare.

Om den godtroende förvärvaren har köpt stulet eller förlorat gods på en mässa, en marknad, en offentlig auktion eller hos en handlare som handlar med detta slags varor, måste den ursprungliga ägaren betala lösen för att få tillbaka sin egendom. Lösenbeloppet skall motsvara vad innehavaren har betalat (Code civil artikel 2280).

4.3.3. Grekland

Enligt den grekiska civillagen kan en förvärvare få äganderätt till lös egendom genom hävd, även om han har förvärvat egendomen från någon som inte var behörig att överlåta den. Förutsättningen är att förvärvaren var i god tro när han fick egendomen i sin besittning och att han därefter innehaft egendomen i tre år. Med god tro avses i sammanhanget att förvärvaren utan att vara grovt oaktsam har uppfattningen att han genom förvärvet har fått äganderätt till egendomen (artikel 1041–1044). Förvärvarens rätt till egendomen kvarstår, även om hans goda tro upphör efter det han fått egendomen i sin besittning.

Om en godtroende förvärvare måste lämna ifrån sig egendomen till den rätta ägaren före hävdetidens utgång, har han i viss omfattning rätt till ersättning för de kostnader egendomen förorsakat honom under innehavet (artikel 1100–1103).

Även om grundprincipen sägs vara, att stulen och borttappad egendom inte kan bli föremål för godtrosförvärv (artikel 1038), är undantagen från denna grundprincip omfattande, eftersom pengar och ”icke-registrerad” egendom kan godtrosförvärvas liksom all egendom som säljs på en offentlig auktion eller på en marknad (artikel 1039).

4.3.4. Italien

I den italienska rätten erkänns godtrosförvärv av lösa saker som en huvudprincip, oberoende av om det är fråga om anförtrodd eller icke anförtrodd egendom. Den som förvärvar lösöre från någon annan än den rätta ägaren får äganderätt till saken, om han är i god tro när saken lämnas över till honom (Codice civile artikel 1153). Frågan om godtrosförvärv kan ske genom gåva är föremål för olika uppfattningar i den italienska doktrinen.

Den som besitter egendomen utan att veta att han kränker någon annans rättighet anses vara i god tro. God tro anses inte kunna föreligga vid grov vårdslöshet. Förvärvaren behöver bara vara i god tro vid själva besittningsövergången, men inte under det fortsatta innehavet av saken (artikel 1147).

I fråga om registrerade lösa saker och ”universalita di mobili” uppkommer äganderätt på grund av godtrosförvärv inte vid traditionen av egendomen, utan först sedan en viss hävdetid har gått ut.

En överlåtelse av lösa saker som skall registreras (främst bilar och andra motorfordon, båtar och flygplan) får enligt italiensk rätt sakrättslig verkan först genom inskrivning i ett offentligt register. Med ”universalita di mobili” avses ett flertal saker som inte hänger samman fysiskt, men har samma ägare och fyller en gemensam funktion. Som exempel kan nämnas en hjord, ett bibliotek eller en konstsamling.

Efter tjugo års hävdetid får den, som gjort ett förvärv från en obehörig överlåtare, äganderätt till egendomen, även om förvärvet skett i ond tro (artikel 1161).

I fråga om registrerade lösa saker får en godtroende förvärvare, som har förvärvat egendomen från den rätta ägaren, äganderätt till egendomen efter en hävdetid på tre år, under förutsättning att fångeshandlingen registrerats (artikel 1162). Har förvärvet inte skett från rätt ägare eller om fångeshandlingen inte registrerats är hävdetiden

tio år. Har förvärvet gjorts i ond tro gäller den ovan angivna hävdetiden på tjugo år.

För ”universalita di mobili” är hävdetiden tjugo år, men om god tro, överlåtelse av äganderätt och tradition föreligger, begränsas hävdetiden till tio år.

Någon rätt för en ursprunglig ägare, som obehörigen har frånhänts sin egendom, att lösa tillbaka den från en godtroende förvärvare finns inte i italiensk rätt.

4.3.5. Nederländerna

De nederländska reglerna om godtrosförvärv återfinns i civillagen, Burgerlijk Wetboek (BW), som trädde i kraft 1992.

Huvudregeln om exstinktiva godtrosförvärv återfinns i artikel 3:86. En överlåtelse av äganderätt eller begränsad sakrätt från en obehörig överlåtare är giltig under förutsättning att överlåtelsen sker mot vederlag och förvärvaren är i god tro. En ytterligare förutsättning är att tradition av egendomen har skett (artikel 3:90, 91 eller 93). Godtrosförvärv kan ske av lösöre, annan oregistrerad egendom och löpande skuldebrev (artikel 3:86).

Även s.k. registeregendom kan emellertid godtrosförvärvas, om ett förvärv är ogiltigt på grund av fel eller ofullständigheter i registren eller om bristen i överlåtarens behörighet att överlåta egendomen inte har framgått av registren.

Har ett godtrosförvärv ägt rum, föreligger ingen lösenrätt för den ursprungliga ägaren.

En ursprunglig ägare har, oberoende av förvärvarens goda tro, rätt att vindicera stulen egendomen, om han gör sitt anspråk gällande inom tre år från stölden (artikel 3:86). Någon skyldighet att betala lösen föreligger inte.

Vindikationsrätt beträffande stulen egendom föreligger dock inte, om en konsument i god tro har köpt den stulna egendomen i en butik, som är belägen i en fastighet och sysslar med handel med det aktuella egendomsslaget. Någon vindikationsrätt föreligger inte heller i fråga om stulna pengar eller löpande skuldebrev (artikel 3:86).

I de undantagsfall godtrosförvärv har skett av registeregendom föreligger inte någon vindikationsrätt för den ursprungliga ägaren.

Med god tro avses att förvärvaren inte kände till eller borde ha känt till överlåtarens bristande behörighet (artikel 3:11). Den som påstår ond tro anses i allmänhet ha bevisbördan för detta påstående (artikel 3:118).

Den nederländska lagstiftningen innehåller även en regel om skyldighet för förvärvaren att kunna lämna upplysningar om sin

fångesman. Den som inom tre år från förvärvet uppmanas att identifiera överlåtaren, skall utan dröjsmål kunna ge en sådan upplysning som är tillräcklig för att spåra denne. Det räcker dock att förvärvaren lämnar sådan information som kunde anses vara tillräcklig vid förvärvet (artikel 3:87). Om han inte kan fullgöra sin upplysningsskyldighet, kan han inte heller göra ett godtrosförvärv med stöd av huvudregeln i artikel 3:86. Det beskrivna stadgandet är inte tillämpligt vid förvärv av pengar.

En ägares rätt att få tillbaka egendom, som obehörigen har frånhänts honom, preskriberas oberoende av förvärvarens onda eller god tro efter tjugo år (artikel 3:105 och 3:306). Därmed får förvärvaren äganderätten till egendomen.

4.3.6. Polen

Enligt polsk rätt är den grundläggade regeln att ett avtal om överlåtelse av äganderätt inte får någon sakrättslig verkan, om den som överlåter egendomen inte är behörig att göra detta. Förvärvaren kan dock enligt Civilbalken (CB) artikel 169 § 1 få äganderätt om han inte var i ond tro vid förvärvet (Polsk författningssamling nr 16:93 av den 23 april 1964 med senare ändringar). God tro anses utesluten inte bara då förvärvaren är medveten om att överlåtaren inte är behörig att förfoga över egendomen, utan även då den bristande insikten beror på oaktsamhet.

Regeln om godtrosförvärv har i sin tur ett undantag (CB artikel 169 § 2). När det gäller egendom som är borttappad, stulen eller som ägaren har förlorat på annat sätt, får förvärvaren äganderätt till egendomen först efter att en tidsfrist på tre år har löpt ut. Tidsfristen räknas med utgångspunkt från den tidpunkt då borttappandet, stölden eller förlusten skedde. För att kunna göra ett exstinktivt fång i dessa fall, måste förvärvaren vara i god tro, inte bara vid förvärvet utan också vid tidsfristens utgång.

Beträffande pengar, innehavarpapper och egendom som har förvärvats på offentlig auktion eller i samband med ett exekutivt förfarande, gäller inte den beskrivna regeln om tidsfrist.

Den som har förlorat rätten till egendomen på grund av någon annans godtrosförvärv har inte rätt att återfå den mot lösen.

I sammanhanget kan nämnas att godtrosförvärv endast kan göras av sådan egendom som kan förekomma i den vanliga handeln. Det går alltså inte att genom godtrosförvärv få äganderätt till egendom som endast får ägas av staten, såsom exempelvis militära vapen eller guldtackor.

4.3.7. Ryssland

Den 1 januari 1995 trädde en ny civillag i kraft i Ryssland. I lagen finns bl.a. bestämmelser om vad som skall anses vara ”personlig egendom” och om hur äganderätt till sådan egendom uppkommer. All egendom, som inte enligt en uppräkning i artikel 130 utgör fast egendom, anses vara personlig egendom. Äganderätt till sådan egendom kan uppkomma bl.a. genom förvärv från ägaren, men i vissa fall även från en annan överlåtare än denne (artikel 218).

Bestämmelser av betydelse i samband med godtrosförvärv finns i artiklarna 301–306. Som huvudregel har en ägare rätt att på begäran få tillbaka egendom, som obehörigen har frånhänts honom. Den som i god tro förvärvar egendom från någon som saknar rätt att överlåta den, kan göra ett godtrosförvärv. Med god tro avses i sammanhanget att förvärvaren inte kände till eller kunde känna till överlåtarens bristande behörighet.

Ägaren har dock rätt att från en godtroende förvärvare få tillbaka egendom, som har stulits eller frånhänts honom mot hans vilja på något annat sätt. Detsamma gäller om egendomen obehörigen har frånhänts någon, som han har anförtrott den åt. Ägaren måste dock göra sitt krav gällande genom att väcka vindikationstalan vid domstol inom tre år från det han fick kännedom om förlusten.

Civillagen anger inte den närmare innebörden av att frånhändandet på angivet sätt har skett mot innehavarens vilja. Härmed torde bl.a. avses att frånhändandet har skett med våld eller utan innehavarens vetskap.

Ägaren har, oberoende av hur egendomen har frånhänts honom, inte någon vindikationsrätt från en godtroende förvärvare när det är fråga om pengar eller innehavarpapper.

När en godtroende förvärvare är skyldig att lämna tillbaka egendom till ägaren, kan han vara berättigad till ersättning för vissa kostnader som egendomen har medfört.

Några särskilda bestämmelser angående möjligheten att göra godtrosförvärv i den reguljära handeln finns inte.

I artikel 234 finns allmänna bestämmelser om preskription. Om någon i god tro, öppet och utan avbrott under fem år besitter ett föremål, får han äganderätt till föremålet. Vid beräkningen av preskriptionstiden får han tillgodoräkna sig även den tid hans fångesman har innehaft egendomen. En förvärvare kan dock aldrig genom hävd bli ägare till ett föremål före den tidpunkt då ägarens ovan nämna vindikationsfrist på tre år har gått ut.

4.3.8. Schweiz

I Schweizerisches Zivilgesetzbuch, den schweiziska civillagboken, stadgas att den som i god tro förvärvar äganderätt eller en begränsad sakrätt till lösöre har rätt att behålla saken, även om hans fångesman inte hade rätt att överlåta godset (artikel 933). Inte heller är en godtroende förvärvare skyldig att lämna tillbaka pengar eller innehavarpapper, som ofrivilligt kommit ur den tidigare innehavarens besittning (artikel 935).

Om en lös sak har stulits eller om ägaren på annat sätt ofrivilligt har förlorat den, har ägaren under fem år rätt att kräva tillbaka saken från innehavaren, även om denne är i god tro (artikel 934). Har innehavaren köpt saken på en offentlig auktion, på torget eller hos en köpman som handlar med liknande varor, har den ursprungliga ägaren endast rätt att återfå egendomen mot lösen, som motsvarar vad denne har betalat för egendomen.

Den ursprungliga ägaren har alltid rätt att kräva tillbaka en lös sak, om förvärvaren var i ond tro vid sitt förvärv (artikel 936).

Schweizerisches Zivilgesetzbuch innehåller dessutom bestämmelser om hävd till lös egendom. Den som i god tro innehaft sådan egendom i fem år med äganderättsanspråk, förvärvar äganderätten till den genom hävd (artikel 728).

4.3.9. Tyskland

Det är enligt tysk rätt möjligt att göra godtrosförvärv av lös egendom som obehörigen har överlåtits. En förvärvare kan enligt Bürgerliches Gesetzbuch (BGB) få äganderätt, om han förvärvar egendomen i god tro och övriga lagliga förutsättningar för äganderättsförvärv föreligger. God tro anses inte föreligga, om förvärvaren kände till att saken inte tillhörde överlåtaren, eller om detta var okänt för honom på grund av grov oaktsamhet (§ 932).

Den ursprungliga ägaren har inte rätt att lösa tillbaka egendomen, efter att ett godtrosförvärv har skett.

Äganderätt genom godtrosförvärv kan inte uppkomma om egendomen har stulits från ägaren, eller om denne har tappat den eller förlorat den på något annat sätt, dvs. i andra fall än då han har anförtrott egendomen åt någon annan (§ 935 första stycket). I dessa fall har ägaren rätt till vindikation. Vindikationsrätten gäller dock inte i fråga om pengar, innehavarpapper eller saker som har sålts på offentlig auktion (§ 935 andra stycket).

Ägarens vindikationsrätt kan preskriberas efter trettio år enligt allmänna regler om preskription av civilrättsliga anspråk (§ 195). Preskription kan ske oberoende av förvärvarens goda eller onda tro.

Om förvärvaren var i god tro vid sitt förvärv och därefter har innehaft egendomen under tio år i forsatt god tro, får han äganderätten genom hävd (§ 937). Detta gäller även stulen, borttappad eller på annat sätt förlorad egendom, som enligt bestämmelserna i § 935 andra stycket inte kan godtrosförvärvas.

4.3.10. Österrike

Enligt österrikisk lagstiftning är utgångspunkten att en ägare har rätt att få tillbaka en sak som obehörigen innehas av någon annan (Allgemeines Bürgerliches Gesetzbuch § 366). En sådan rätt föreligger dock inte gentemot en ”redlig innehavare”, som kan bevisa att han har förvärvat saken på offentlig auktion, köpt den av en handlare, som har rätt att handla med varor av detta slag, eller förvärvat egendomen från någon, som fått egendomen anförtrodd åt sig av den ursprungliga ägaren. I sådana fall får den redlige besittaren behålla egendomen och den ursprungliga ägaren får nöja sig med ersättning från den som han anförtrott egendomen åt (ABGB § 367).

Kan det emellertid bevisas att det på grund av sakens beskaffenhet, dess låga pris, överlåtarens person, omständigheterna vid försäljningen eller andra omständigheter fanns anledning att fatta misstankar angående överlåtarens redlighet, betraktas förvärvaren som en ”oredlig innehavare” och är skyldig att lämna ifrån sig egendomen (ABGB § 368).

Säljer en köpman lös egendom i sin rörelse får förvärvaren äganderätt till egendomen, även om säljaren inte var rätt ägare eller behörig att överlåta den. Förutsättningen är dock att förvärvaren är i god tro. Han anses inte vara i god tro, om han känner till säljarens bristande behörighet, eller om hans bristande insikt beror på grov oaktsamhet. Äganderätt för förvärvaren uppkommer inte heller om egendomen har stulits från ägaren, eller om denne har tappat den eller förlorat besittningen till den på något annat sätt (Handelsgesetzbuch § 366). I sådana fall har den ursprungliga ägaren rätt till vindikation.

Vindikationsrätten preskriberas aldrig. Däremot kan den ursprungliga ägaren förlora sin rätt till egendomen på grund av att den godtroende förvärvaren har erhållit äganderätten till den genom hävd. Äganderätt genom hävd erhålls redan efter tre år (ABGB § 1466).

4.4. USA

Godtrosförvärv regleras i Förenta Staterna genom delstatliga lagar. Den grundläggande föreställningen inom förmögenhetsrätten i Förenta Staterna synes vara att ingen ska kunna förlora sin äganderätt till lösöre utan att ha samtyckt till detta.

Om ägaren inte avser att överlåta sin äganderätt till ett föremål till en annan person, men personen ändå erhåller besittning till föremålet, erhåller denne ingen äganderätt och kan därmed inte överföra någon äganderätt till senare förvärvare av föremålet. Denna regel kallas ”void title rule” och innebär att, om en ”title” är ogiltig i överlåtarens hand, dess kvalitet inte förbättras genom efterföljande överlåtelser. Detta gäller oavsett god tro hos förvärvarna och oavsett antalet omsättningsled som ligger mellan den ursprungliga dispositionen och senare förvärv. Regeln bygger på föreställningen att man inte kan ge vad man inte har – nemo dat quod non habet – och avser att inskärpa en försiktighetsattityd hos köpare – caveat emptor – ”låt köparen akta sig”.

Äganderättsförvärv i god tro av lösa saker medges dock från den som har förvärvat en ”title” som är ”voidable” (anfäktbar). En ”voidable title” förvärvas från ägaren genom en överlåtelse som framkallas av förvärvaren genom ett svikligt eller bedrägligt förfarande. Frågan om en förvärvad ”title” är ”void” (ogiltig) eller ”voidable” avgörs av ägarens överlåtelseavsikt. Har ägaren inte haft överlåtelseavsikt vid dispositionen är den ”title” som förvärvaren erhållit ”void” men har han haft överlåtelseavsikt är densamma ”voidable”.

En ”voidable title” kan upphävas efter att rätta ägaren väckt talan om detta i behörig ordning. En överlåtelse av en lös sak från den som har ”voidable title” till en godtroende förvärvare ger den senare en ”good title” och därmed ett skyddat förvärv av egendomen.

För att skydda förvärv som sker i den ordinära handeln gäller särskilda regler till förmån för godtroende förvärvare. För att en godtroende förvärvare skall kunna erhålla skydd för sitt förvärv krävs att det har skett från en köpman i dennes rörelse och har avsett en vara av samma slag som köpmannen handlar med i rörelsen. Förutom att ha varit i god tro vid förvärvet skall förvärvaren ha handlat helt i enlighet med det sedvanliga handelsbruk som gäller i säljarens bransch. Avgörande för om en förvärvare erhåller skydd för sitt förvärv, trots brister i säljarens rätt att förfoga över godset, är det yttre sken som de faktiska omständigheterna vid köpet har förmedlat till förvärvaren. Om denne utifrån dessa omständigheter rimligen kan ha förväntat sig att säljaren hade rätt att överlåta egendomen, blir förvärvet i allmänhet skyddat. Ett förvärv i en pantbank anses inte ha skett inom den ordinära handeln.

Den som med svagare rätt faktiskt innehar en lös sak och hävdar äganderätt till den eller på annat sätt undanhåller eller disponerar över saken till förfång för någon annan som har starkare rätt till saken, gör sig skyldig till så kallad ”conversion”. Från den som utför eller har utfört ”conversion” kan den som har starkare rätt till saken återvinna besittningen, erhålla ersättning för sakens marknadsvärde eller intäkterna från en utförd försäljning av saken.

Den som innehar någon annans lösöre utan att ha rätt till detta kan erhålla äganderätt till egendomen enligt institutet ”adverse possession”, dvs. hävd. ”Adverse possession” föreligger när någon har ett kontinuerligt och exklusivt fysiskt innehav av någon annans egendom mot dennes vilja under minst den tid som anges i särskilda delstatliga författningar om preskriptionstid, benämnda ”statutes of limitation”. För att ”adverse possession” skall anses föreligga fordras att innehavaren håller egendomen öppen och synlig och brukar den på ett sätt som tydligt visar att innehavaren hävdar äganderätt till egendomen. I de flesta delstater uppgår preskriptionstiden till mellan tre och sex år. Enligt rättspraxis börjar den inte att löpa förrän ägaren erhåller kännedom om var föremålet finns. När den stadgade tiden löpt ut preskriberas ägarens rätt att föra talan mot innehavaren av föremålet, som därmed erhåller ”title” till detta.

5. Internationellt samarbete om reglering av godtrosförvärv

Betänkandet Godtrosförvärv av stöldgods? (SOU 1995:52) innehåller i avsnitt 11 en kortfattad redovisning av det internationella samarbetet om reglering av godtrosförvärv. I det följande återges bl.a. innehållet i detta avsnitt (se SOU 1995:52 s. 103–105).

Inom ramen för det nordiska lagstiftningssamarbetet gjordes under 1960-talet försök att tillskapa enhetliga regler för godtrosförvärv av lösöre. Nordiska rådet hemställde i februari 1959 att de nordiska ländernas regeringar skulle inleda ett gemensamt utredningsarbete. Ett sådant samarbete kom till stånd i Norge, Danmark, Finland och Sverige. Efter några års utredningsarbete lades betänkanden med förslag fram i de olika länderna, i de tre senare länderna med likartat innehåll. Som framgått av avsnitt 2 byggde det svenska betänkandet på exstinktionsprincipen och kompletterades med särregler beträffande stöldgods och avbetalningsgods som hade sålts med äganderättsförbehåll. Beträffande sådant gods ställdes särskilt höga krav på förvärvarens undersökningsskyldighet.

Förslagen resulterade dock aldrig i någon lagstiftning. Det var främst frågan om möjligheten att göra godtrosförvärv av stöldgods som var kontroversiell. I februari 1973 konstaterade Nordiska rådet att frågan var slutbehandlad för rådets del.

Ett lagstiftningssamarbete avseende godtrosförvärv var under 1960talet aktuellt även inom UNIDROIT (International Institute for the Unification of Private Law). Institutet har sitt säte i Rom och räknar för närvarande regeringar från ett femtiotal länder som medlemmar, däribland Sverige.

År 1968 publicerade UNIDROIT ett förslag till en enhetlig lagstiftning om godtrosförvärv. Utgångspunkten för förslaget var exstinktionsprincipen. Efter bearbetning lades ett nytt utkast fram 1974. Även i detta förslag var exstinktionsprincipen huvudprincip, men undantag gjordes för de fall då egendomen hade stulits från ägaren (SOU 1984:16 s. 93 f.). Inte heller detta samarbete resulterade i någon gemensam lagstiftning och institutet avskrev projektet i maj 1980.

Inom UNIDROIT har även pågått ett samarbete med syfte att tillskapa en konvention om återlämnande av stulna eller olagligen exporterade kulturföremål. En sådan konvention antogs vid en diplomatkonferens i Rom i juni 1995.

Konventionen består av två delar. Den ena rör stulna föremål och den andra olagligt exporterade föremål. Konventionen avser endast internationella mellanhavanden, vilket innebär att föremålet måste ha passerat åtminstone en gräns.

Regleringen avseende stulna kulturföremål innebär att den som innehar stulen sådan egendom är skyldig att återlämna den efter en begäran av den återkrävande staten (artikel 3). Med stulen egendom jämställs olagligt utgrävda föremål. En stat som vill framställa ett krav på att få tillbaka ett föremål är skyldig att göra detta inom tre år från det att staten i fråga faktiskt visste – och därmed avses faktisk vetskap – var egendomen fanns och vem som innehade den, och senast inom 50 år från det att föremålet stals. För offentliga samlingar – dvs. föremål som ägs av det allmänna, religiösa institutioner och vissa institutioner med allmännyttigt ändamål – samt för vissa föremål som tillhör ursprungsbefolkningar finns inte någon yttersta preskriptionsfrist (artikel 3.4). Det finns dock möjlighet för en stat att tillämpa en tidsfrist om 75 år eller längre.

En godtroende innehavare av stulen egendom som tvingas att lämna ifrån sig ett föremål har rätt till skälig ersättning (artikel 4). Det skall göras rimliga ansträngningar för att förmå den som har överlåtit föremålet till innehavaren att betala ersättningen.

I fråga om återlämnande av olagligt exporterade kulturföremål är konventionens tillämpningsområde ganska vitt. Förenklat kan sägas att alla föremål som är av ”significant cultural importance” för den återkrävande staten omfattas av regleringen (artikel 5.3). Detta torde innebära en skyldighet att återlämna så gott som alla föremål för vilka tillstånd till utförsel inte skulle ha lämnats. En innehavare som är i god tro är berättigad till ersättning (artikel 6).

Konventionen har undertecknats av ett tjugotal stater men ratificerats av endast åtta stater (Finland, Litauen, Italien, Rumänien, Ungern, Bolivia, Paraguay och Peru). Sverige har ännu inte fattat något beslut i tillträdesfrågan.

Även inom andra organisationer har åtgärder vidtagits för att förhindra olovlig export och import av kulturföremål. Redan år 1970 antogs inom UNESCO (United Nations Educational Scientific and Cultural Organization) en konvention om åtgärder rörande förbud mot och förhindrande av olovlig import, export och överförande av äganderätt avseende kulturegendom. Konventionen har ratificerats av bl.a. Finland och ett antal stater i södra och östra Europa, däribland

Frankrike. De övriga nordiska länderna samt Storbritannien och Tyskland m.fl. länder står utanför konventionen. För svenskt vidkommande har det ansetts att ett tillträde till konventionen måste förenas med förbehåll bl.a. vad gäller konventionens förbud mot införsel av kulturföremål som stulits från museer och samlingar. Sverige beslutade 1994 att inte tillträda konventionen. Sedan en tid tillbaka ses dock tillträdesfrågan över på nytt inom Kulturdepartementet.

I EU-sammanhang torde frågor om äganderätt på grund av godtrosförvärv knappast bli aktuella, eftersom det i EG-fördragets artikel 295 uttryckligen stadgas att fördraget inte i något hänseende skall ingripa i ländernas egendomsordning.

Inom EU har samarbetet emellertid lett fram till dels en förordning, dels ett direktiv angående export och återlämnande av kulturföremål.

EG-reglerna om kulturföremål består av dels en förordning /EEG/ nr 3911/92 om export av kulturföremål, dels ett direktiv 93/7/EEG om återlämnande av kulturföremål som olagligt har förts bort från ett medlemslands territorium.

Avsikten med EG-förordningen är att vid gemenskapens yttre gränser tillskapa en kontroll som gör det möjligt att hindra export av vissa kulturföremål som räknas upp i en bilaga till förordningen. För att sådana föremål skall få föras ut till ett land utanför gemenskapen krävs utförseltillstånd. Tillstånden utfärdas av respektive EU-land och kan vägras med stöd av landets interna lagstiftning till skydd för kulturskatter. En utfärdad exportlicens skall gälla inom hela EUområdet, samtidigt som länderna gemensamt skall kontrollera exporten av kulturföremål vid gemenskapens yttre gräns. Förordningen har blivit gällande i Sverige genom medlemskapet i EU.

EG-direktivet om återlämnande av kulturföremål har tillkommit för att ge medlemsländerna en möjlighet att till sitt territorium få tillbaka kulturföremål som har förts ut ur landet i strid med nationella förbud och restriktioner. Med begreppet kulturföremål avses enligt direktivet föremål som enligt nationell lagstiftning klassas som nationella skatter av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde. Därutöver krävs att föremålen antingen finns angivna i en särskild bilaga som har fogats till direktivet, ingår i en offentlig samling eller utgör kyrkliga inventarier. Enligt direktivet skall den återkrävande staten ha möjlighet att föra talan om återlämnande vid domstol i det land där föremålet rent faktiskt befinner sig. Kravet skall riktas mot den som innehar föremålet. Den som åläggs att återlämna ett kulturföremål skall – under förutsättning att han har visat vederbörlig omsorg och uppmärksamhet vid anskaffandet av föremålet – ha rätt att få skälig ersättning. Det är upp till respektive medlemsland att utforma de närmare bestämmel-

serna om hur ersättningen skall bestämmas och hur bevisbördan för aktsamheten skall placeras.

Genom direktivet har tillskapats en offentligrättsligt grundad rätt för medlemsstaterna att rent fysiskt återfå förlorade kulturföremål till sitt territorium. Frågan om äganderätten till föremålen efter återlämnandet skall enligt direktivet avgöras enligt den återkrävande medlemsstatens lag. Det framgår också uttryckligen att direktivet inte är avsett att påverka tillämpningen av de civil- och straffrättsliga åtgärder som kan vidtas enligt nationell lagstiftning av den återkrävande medlemsstaten eller av ägaren till ett kulturföremål som har stulits.

Sverige har införlivat EG-direktivet i svensk rätt i form av ett sedan den 1 januari 1995 gällande nytt 6 kapitel i kulturminneslagen. Det har härigenom blivit möjligt för andra EU- och EES-länder att återkräva kulturföremål från vårt land. Genom motsvarande lagstiftning i andra länder, är det möjligt för vårt land att återkräva kulturföremål som olagligen har förts bort från Sverige.

Innebörden av regleringen är att den som innehar ett olagligen bortfört föremål inte får ha det i Sverige (prop. 1994/95:74 s. 16).

Ett kulturföremål anses ha blivit olagligen bortfört när det har förts från en stats territorium i strid med landets regler till skydd för nationella skatter, eller när det efter en tidsbegränsad laglig bortförsel inte har återlämnats eller om något villkor för bortförseln har överträtts (3 §).

Talan om att återfå föremålet skall riktas mot den som faktiskt innehar föremålet, oavsett vem som är ägare till det (4 §).

Talan om återlämnande skall väckas inom ett år från det att den återkrävande staten fick kännedom om föremålets belägenhet och om vem som innehade det. Talan får inte väckas senare än 30 år efter det att föremålet olagligen fördes bort. I fråga om föremål, som enligt 2 § tillhör en offentlig samling och kyrkliga föremål som har ett särskilt skydd enligt det återkrävande landets lag, får dock talan väckas inom 75 år efter bortförseln (6 §).

Om ett kulturföremål skall återlämnas är den som innehar föremålet för egen räkning berättigad till skälig ersättning av den återkrävande staten, om innehavaren visat vederbörlig omsorg och uppmärksamhet vid anskaffandet av föremålet och i fråga om hur föremålet förts bort från den återkrävande staten (7 §).

6. Svenska internationelltprivaträttsliga regler om godtrosförvärv

Detta avsnitt motsvarar i allt väsentligt kapitel 12 i betänkandet Godtrosförvärv av stöldgods? (SOU 1995:52 s. 107 och 108).

Enligt svensk internationell privaträtt anses principen om lex rei sitae gälla för sakrättsliga frågor och därmed även för godtrosförvärv. Principen innebär en tillämpning av lagen på den plats där egendomen var belägen vid tidpunkten för den händelse vars sakrättsliga verkningar skall bedömas (se Michael Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, 5 uppl. s. 277).

När egendom stjäls i Sverige och sedan förs ut ur landet och säljs utomlands, blir möjligheterna att göra ett godtrosförvärv beroende av reglerna i det land där försäljningen sker. Tillåter det senare landets lag inte godtrosförvärv av stöldgods, kan den bestulnes äganderätt inte upphöra genom att någon gör ett godtrosförvärv av egendomen.

Om däremot egendom som har stulits utomlands förs till Sverige och säljs här, torde principen om lex rei sitae innebära att de svenska reglerna om godtrosförvärv blir tillämpliga. Det skulle alltså vara möjligt att genom ett godtrosförvärv i Sverige få äganderätt till egendom som har stulits i ett land, vars rätt inte tillåter godtrosförvärv av stöldgods.

Om någon i god tro köper en stulen sak i ett land, vars rätt inte tillåter godtrosfövärv av stöldgods, och tar med sig egendomen till Sverige, kan köparen inte enligt svenska regler få äganderätt till föremålet genom godtrosförvärv (se Bogdan a.a. s. 277 f.). De svenska reglerna om godtrosförvärv är knutna till själva förvärvet av egendomen. Denna händelse har inte ägt rum i Sverige och en tillämpning av regeln om lex rei sitae medför därför inte att svensk rätt blir tillämplig.

För att ett godtrosförvärv enligt godtrosförvärvslagen skall uppkomma krävs att någon har förvärvat lösöre genom överlåtelse från någon annan, att förvärvaren har fått egendomen i sin besittning och att han var i god tro. Flera faktorer måste alltså föreligga för att

förutsättningarna för ett sådant förvärv skall vara uppfyllda. Om olika omständigheter som är av avgörande betydelse för ett godtrosförvärv (t.ex. köpet av egendomen respektive att köparen får den i sin besittning) inträffar i olika länder, kan komplicerade bedömningsfrågor uppkomma när det gäller att fastställa lex rei sitae-regelns innebörd beträffande förvärv i god tro av stöldgods.

Tillämpningen av lex rei sitae anses inte vara en lämplig lösning beträffande s.k. res in transitu, dvs. saker som vid den relevanta tidpunkten (t.ex. vid tiden för köpet) befann sig på genomfart i ett land till vilket de i övrigt inte hade någon anknytning av sakrättslig betydelse. Om en sak överlåts under en sådan genomfart, anses det vara naturligare att bedöma de sakrättsliga verkningarna enligt ursprungseller destinationslandets lag. Det kan för övrigt ibland vara omöjligt att utröna var saken befann sig vid tiden för själva transaktionen, t.ex. när man i Sverige säljer en last som just då befinner sig på en lastbil, som på väg hit från Sydeuropa passerar flera gränser samma dag. Rättsläget är oklart beträffande sådana situationer. I fråga om godtrosförvärv torde dock den faktiska lex rei sitae vid tiden för transaktionen ofta tillämpas även när det är fråga om res in transitu, t.ex. när den godtroende köparen i det land där saken just då befann sig inte kände till att den köpta saken befann sig under genomfart till ett annat land (se Bogdan a.a. s. 282).

finns därför ett visst utrymme för s.k. civilt svek (se Kurt Grönfors, Avtalslagen, 3 uppl., s. 188).

Det kan således konstateras att utformandet av en civilrättslig regel som begreppsmässigt och innehållsmässigt anknyter men inte direkt refererar till straffrätten inte innebär något nytt i svensk rätt.

En annan fördel med att ge regeln en självständig utformning utan direkt anknytning till vissa uppräknade brott är att det vid bedömningen av ett vindikationsanspråk framstår som naturligt att inte tillmäta frågor om uppsåt och olika typer av rättsvillfarelse den betydelse som dessa frågor har inom straffrätten.

Eftersom vindikationsregeln ändå tar sikte på huvudfallet stöldgods kommer den att fortsättningsvis kallas för en regel om vindikation av stöldgods.

8. Vindikationsregelns tillämpning i den reguljära handeln

I direktiven till uppdraget anges att det vid den närmare utformningen av vindikationsreglerna skall övervägas om det bör göras skillnad mellan förvärv i den reguljära handeln och övriga förvärv, t.ex. försäljning på gatan. Det framhålls att en vindikationsregel som gäller för alla former av handel i och för sig är en enkel och klar lösning, men att det kan invändas att en reglering utan undantag för den reguljära handeln skulle medföra otrygghet i det dagliga affärslivet och vara betänklig från konsumentsynpunkt. I direktiven sägs att utredningen skall bedöma bärkraften av dessa invändningar och samtidigt beakta önskemålet att reglerna bör vara lätta att förstå och tillämpa (dir. 1998:95 s. 7).

Argumenten i detta avsnitt är i väsentliga delar hämtade ur SOU 1995:52 (se s. 149–154). I likhet med vad som anfördes i detta betänkande har utredningen funnit att övervägande skäl talar emot att man undantar inköp i den reguljära handeln från vindikationsprincipens tillämpningsområde.

8.1. Argument för att undanta den reguljära handeln från vindikationsregeln

Såsom har framgått av redogörelsen för utländska förhållanden i avsnitt 4 finns i en del länder som har regler om vindikation av stöldgods undantagsbestämmelser för inköp i reguljär handel. Som exempel kan nämnas Nederländerna, Frankrike, Schweiz och Österrike. Fransk rätt innehåller en tidsbegränsad rätt för en ägare att få tillbaka det som stulits ifrån honom. Om förvärvaren emellertid i god tro har köpt egendomen på en mässa, en marknad, en offentlig auktion eller hos en handlare som handlar med detta slags varor, har den ursprungliga ägaren rätt att få tillbaka sin egendom endast mot lösen.

I detta sammanhang kan nämnas att utredningsmannen i betänkandet ”Godtrosförvärv av lösöre” (SOU 1965:14) föreslog en

särskild bevisregel för stöldgods (se avsnitt 2). Bevisregeln modifierades och mildrades dock i fråga om inköp ”på offentlig auktion eller från yrkesmässig försäljare med fast försäljningsställe eller under därmed likartade förhållanden”.

Som ett huvudargument för exstinktionsprincipen brukar hänvisas till handelns och omsättningens intressen. Dessa intressen gynnas naturligtvis bäst av att försäljningen inte hämmas av att konsumenter tvekar att handla på grund av risken att förlora det köpta. Motsvarande argument kan i ett system med vindikation av stöldgods anföras till stöd för att man skall ha undantagsregler som innebär att vindikation inte gäller vid inköp i den reguljära handeln.

Konsumenthänsyn talar för att det skall vara enkelt och tryggt att göra inköp. Detta gäller i särskilt hög grad när inköpen sker inom den reguljära handeln, vare sig den bedrivs i butiker, via postorder eller på Internet. Det är inte rimligt att ålägga kunder att vid sådana inköp göra alltför omfattande och djuplodande undersökningar beträffande varornas ursprung. Det är oftast inte heller praktiskt möjligt för en enskild konsument att i sådana fall göra några verkligt meningsfulla kontroller i fråga om säljarens rätt att överlåta godset. Det ligger nära till hands att när kunden frågar varifrån och under vilka omständigheter varorna köpts in etc., dessa undersökningar i praktiken mynnar ut i att han blir hänvisad till att godta de uppgifter som säljaren lämnar, eller att han helt enkelt inte får någon information med hänvisning till att de omfrågade förhållandena utgör en affärshemlighet. Vad som nu sagts kan tyckas tala för att det bör finnas någon form av undantagsregel beträffande sådana varor som köpts i den reguljära handeln. Det kan emellertid även anföras skäl emot en sådan lösning.

8.2. Argument mot att undanta den reguljära handeln från vindikationsregeln

8.2.1. Problemet med att definiera begreppet ”reguljär handel”

Om man vill undanta den reguljära handeln från vindikationsregelns tillämpningsområde gäller det att på ett lämpligt sätt definiera detta begrepp. Det är ju inte i sig entydigt eller klart definierat.

Det kan diskuteras om ett fast försäljningsställe skulle kunna vara ett lämpligt kriterium för en undantagsregel. Häremot kan invändas att inte heller detta begrepp har någon i sig given innebörd och att det för en konsument, som utan att känna till förhållandena på orten handlar i

en butik, inte rimligtvis kan vara möjligt att bedöma hur fast etablerad den aktuella butiken är. Det skulle också i samband med hemförsäljning och s.k. distansförsäljning (se prop. 1999/2000:89) ofta vara svårt för kunden att kunna informera sig om säljarföretagets försäljningsställe. Konsumenten skulle i praktiken antagligen bli tvungen att godta de uppgifter som företaget själv lämnade. En annan effekt är att det vid auktionshandel skulle uppstå skillnader mellan sådan auktionshandel som bedrivs under etablerade former vid fasta försäljningsställen och andra auktioner, vilket måste framstå som svårförståeligt för konsumenterna. Även om det i och för sig kan finnas skäl att undanta den förstnämnda auktionshandeln från vindikationsregelns tillämpningsområde, bör alla auktioner behandlas lika, inte minst av pedagogiska skäl.

Andra tänkbara hållpunkter för avgränsningen av begreppet reguljär handel skulle kunna vara registrerad firma, försäljningspersonal, telefonkataloguppgift, omsättningsvolym etc. Enligt utredningens uppfattning framstår sådana kriterier emellertid som alltför stela och formalistiska.

En annan möjlighet skulle kunna vara att låta begreppet näringsidkare i konsumentlagstiftningen bli avgörande för undantagsregelns tillämpningsområde. Termen näringsidkare skall emellertid i dessa sammanhang uppfattas i en mycket vidsträckt bemärkelse. Den omfattar varje fysisk eller juridisk person som bedriver verksamhet av ekonomisk natur och av sådan karaktär att den kan betecknas som yrkesmässig (prop. 1989/90:89 s. 60). Det krävs inte ens att verksamheten drivs i vinstsyfte. En sådan avgränsning skulle enligt utredningens uppfattning bli alltför vid.

Oavsett vilka kriterier man väljer för att avgränsa begreppet reguljär handel, finns det enligt utredningens uppfattning en påtaglig risk för att ett system med en sådan undantagsregel på ett oönskat sätt skulle kunna påverka förutsättningarna för konkurrens mellan olika företag.

8.2.2. Konkurrenshänsyn talar emot att den reguljära handeln särbehandlas

Jämsides med inköpen i den reguljära handeln, föreligger det från konsumentsynpunkt ett intresse av att kunna handla på andra sätt, t.ex. per annons eller på loppmarknader. Säljare kan i sådana situationer ibland vara privatpersoner och ibland näringsidkare. Försäljning i dessa former fyller från konsumentsynpunkt den dubbla funktionen att den ger privatpersoner såväl en chans till billiga inköp av begagnade varor som möjlighet att genom försäljning få en slant för det man inte

använder. Att i ett system med vindikation av stöldgods införa undantagsregler även för denna typ av handel, skulle emellertid enligt utredningens uppfattning i alltför hög grad urholka vindikationsregeln och bör därför inte övervägas. En undantagsregel som tar sikte på inköp som sker i den reguljära handeln skulle innebära att denna handel skulle gynnas i det aktuella avseendet framför annan handel.

8.2.3. Undantagsregler för den reguljära handeln skulle få en liten praktisk betydelse

Eventuella undantagsregler för den reguljära handeln får praktisk betydelse endast i den mån det faktiskt förekommer att konsumenter i god tro köper stöldgods i den reguljära handeln. En annan förutsättning är att det i de aktuella fallen upptäcks att det är fråga om stulet gods. Upptäcks inte detta, blir eventuella undantagsregler endast av teoretiskt intresse.

Av avgörande betydelse för bedömningen är också hur ofta kunder, som i den reguljära handeln har köpt gods som visar sig vara stulet, verkligen kan sägas ha gjort inköpen i god tro. Föreligger inte god tro, skall egendomen lämnas tillbaka till den bestulne, oavsett om gällande lagreglering bygger på vindikations- eller exstinktionsprincipen.

Svaret på frågan hur ofta konsumenter i god tro kan antas köpa stöldgods i den reguljära handeln, är enligt utredningens uppfattning troligen beroende av vilken slags egendom det är fråga om. Det kan i sammanhanget finnas anledning att skilja dels på ny och begagnad egendom, dels på sådan egendom som anses stöldbegärlig och sådan som inte är det.

Av intresse i sammanhanget är i första hand sådan begagnad egendom som traditionellt anses vara särskilt stöldbegärlig, t.ex. smycken, datorer och TV-apparater. Det kan konstateras att, i förhållande till mängden stulen egendom, det mycket sällan upptäcks att stulna föremål av detta slag har sålts inom den reguljära handeln. Med hänsyn till dessa faktorer torde konflikter sällan ställas på sin spets mellan bestulna ägare och konsumenter som i god tro har köpt det aktuella slaget av stöldgods inom den reguljära handeln. Beträffande detta slags stöldgods kan man enligt utredningens mening alltså utgå från att det av konsumenthänsyn inte finns något stort praktiskt behov av att ha undantagsregler av det nu diskuterade slaget.

Om man å andra sidan skulle anta att det ofta upptäcktes att det beskrivna slaget av stöldgods var föremål för omsättning inom den reguljära handeln, skulle detta enligt utredningens uppfattning leda till slutsatsen att särregeln om vindikation av stöldgods just i dessa fall

skulle kunna bidra till en ökad försiktighet hos såväl köpare som säljare. En köpare, som vet att han riskerar att få lämna tillbaka varor som visar sig vara stulna, kan antas av ren självbevarelsedrift välja att göra dyra inköp i butiker som han bedömer som seriösa. Samtidigt skulle det kunna förmodas att en säljare, som riskerar att bli ersättningsskyldig gentemot kunder som får lämna ifrån sig inköpt stöldgods, är misstänksam och försiktig vid inköp av varor som kan vara behäftade med en sådan risk. Detta skulle i sin tur kunna antas göra det svårare för den som vill prångla ut stöldgods till handlarna. Även med den angivna utgångspunkten saknas det alltså skäl att undanta den reguljära handeln från vindikationsprincipen.

När det är fråga om sådant begagnat gods som inte är särskilt stöldbegärligt, som t.ex. kläder, möbler eller husgeråd, kan det dessutom ofta antas sakna sådana särskilda kännetecken som gör att man kan koppla det till den bestulna. Vindikationsprincipen kommer därför antagligen inte att få någon större praktisk betydelse när det gäller sådan stulen egendom. Även beträffande detta slags egendom saknas det alltså anledning att införa undantagsregler för inköp i den reguljära handeln.

Det är möjligen mera problematiskt då det är fråga om ny egendom. Det förekommer att hela varupartier stjäls från affärer och köps in av andra butiker som säljer varorna vidare inom ramen för sin ordinarie försäljningsverkamhet. Inköparen kan ibland förmodas känna till att det är fråga om stöldgods, medan det vid andra tillfällen kan förhålla sig så att han tror att det han köper är ett konkursparti. Det är i de beskrivna fallen ofta fråga om varor som är märkes- eller företagsneutrala och av samma typ som säljs i många andra affärer. Beträffande sådana varor kan man inte kräva av en konsument att han genom en undersökning av godset skall kunna inse att det är fråga om stöldgods. Möjligen kan han ha anledning att bli misstänksam om butiken verkar ”skum” i något avseende. Om så inte är fallet, har konsumenten inte någon möjlighet att skydda sig mot risken att köpa stöldgods och få lämna ifrån sig det köpta. Vad som nu sagts talar i och för sig för att det av hänsyn till konsumenten borde tillskapas någon form av undantagsregel när det gäller den här sortens egendom.

Stöldgods, som består av nya varor utan särskilda kännetecken, torde i regel vara svårt att spåra och identifiera i de fall då det har sålts till enskilda konsumenter. En undantagsregel kan således antas få begränsad praktisk betydelse även i dessa fall. Konsumenter som har betalat med kontokort är dock i många fall möjliga att identifiera, vilket i och för sig skulle möjliggöra för den som frånhänts egendomen att framställa krav gentemot konsumenten. Detta förhållande ensamt är

emellertid inte ett tillräckligt skäl för en undantagsregel för reguljär handel.

8.2.4. Konsumentskyddet kan tillgodoses utan undantag för den reguljära handeln

En oönskad effekt som en gränsdragning mellan reguljär handel och annan handel skulle medföra är att konsumentens rätt att behålla en vara, som visade sig vara stulen, skulle bli beroende av var inköpet hade skett. En kund som hade handlat i en affär utan att i praktiken ha gjort några undersökningar, skulle få behålla det köpta, medan den som hade handlat på annons skulle förlora egendomen, även om han vid sitt inköp hade gjort alla de undersökningar som man rimligen kunde kräva av honom. En sådan åtskillnad kan enligt utredningens uppfattning inte försvaras från konsumentsynpunkt.

Det kan också ifrågasättas, om det för konsumenternas del finns något behov av en undantagsregel för att de skall kunna hålla sig skadeslösa, när det är fråga om inköp i den reguljära handeln. Om en inköpt vara visar sig vara stulen, föreligger ett rättsligt fel. Utredningen föreslår att det i konsumentköplagen (1990:932) införs tvingande bestämmelser om säljarens ansvar för rättsliga fel (se avsnitt 9). Den föreslagna bestämmelsen ger konsumenten rätt att vid rättsligt fel häva köpet och i fall av god tro även rätt till ersättning för det s.k. positiva kontraktsintresset (se avsnitt 9.2). Konsumentens möjlighet att göra sina rättigheter gällande torde i praktiken vara större då inköpen skett i etablerade butiker och affärer än när säljaren sålt varan per annons eller på en loppmarknad. Även detta talar emot behov av en undantagsregel för den reguljära handelns del.

8.3. Slutsats

Sammanfattningsvis talar enligt utredningens uppfattning övervägande skäl emot att man inför undantag från den föreslagna vindikationsregeln för sådana fall då godset köpts i den reguljära handeln. Det förtjänar att omnämnas att flera andra länder, däribland Danmark, Norge och Finland, inte heller har några undantagsregler för reguljär handel.

9. Köprättsliga regler

En vindikationsregel som inte undantar inköp i den reguljära handeln kan innebära att en godtroende konsument tvingas att lämna ifrån sig det inköpta, om det visar sig vara stulet, vilket naturligtvis är en nackdel från konsumentsynpunkt. I utredningens direktiv uttalas att en möjlighet att tillgodose konsumenternas intresse kan vara att införa bestämmelser som klargör att säljaren alltid skall hålla konsumenten skadeslös när den rätta ägaren har rätt att få tillbaka det köpta (dir. 1998:95 s. 7). I en sådan situation föreligger ett s.k. rättsligt fel på varan, vilket kan ge köparen rätt att rikta anspråk gentemot säljaren.

Utredningen föreslår att det införs bestämmelser i konsumentköplagen (1990:932) som ger konsumenten rätt till kompensation från säljaren, om han utsätts för ett vindikationsanspråk från den ursprungliga ägaren, och att under vissa förutsättningar framställa anspråk gentemot säljare i tidigare led.

9.1. Nu gällande köprättsliga regler vid rättsliga fel

Köplagen (1990:931) gäller köp av lös egendom (1 §). Lagen gäller i de fall då konsumentköplagen inte är tillämplig (4 §). Av 3 § köplagen följer att lagens bestämmelser är dispositiva, vilket innebär att de kan ersättas av parternas avtalsbestämmelser.

Konsumentköplagen gäller köp av lösa saker som en näringsidkare i sin yrkesmässiga verksamhet säljer till en konsument huvudsakligen för enskilt ändamål (1 § första stycket). Med uttrycket konsument åsyftas en enskild fysisk person (se prop. 1989/90:89 s. 59). Definitionen i 1 § första stycket konsumentköplagen innebär att lagen inte är tillämplig då en person som själv inte är näringsidkare säljer en vara till en konsument. Detsamma gäller, om en näringsidkare gör en försäljning som ligger utanför hans yrkesmässiga verksamhet. I de nu angivna fallen gäller i stället köplagens regler.

I 3 § första stycket konsumentköplagen sägs att avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i lagen är till nackdel för köparen är utan verkan mot denne, om inte annat anges i lagen. Konsumentköplagen är således tvingande till köparens förmån.

Om någon annan än säljaren har äganderätt eller panträtt eller annan liknande rätt till en försåld vara och försäljningen inte har skett med förbehåll för denna rätt, är varan enligt 41 § köplagen behäftad med ett rättsligt fel. De påföljder som köparen får göra gällande gentemot säljaren är att begära att felet avhjälps, att en annan vara levereras, att det sker prisavdrag eller att köpet hävs (41 § första stycket).

Köparen har alltid rätt till prisavdrag och, om felet är väsentligt, att häva köpet. Vidare har köparen rätt till ersättning för den skada han lider på grund av ett rättsligt fel som förelåg vid köpet, om han varken kände till eller borde ha känt till felet, dvs. var i god tro om säljarens rätt att förfoga över varan. Säljarens skadeståndsansvar är strikt, dvs. oberoende av eget vållande (41 § andra stycket).

Påföljder av ett rättsligt fel får göras gällande redan om tredje man påstår att han har en sådan rätt som avses i första stycket och det finns sannolika skäl för påståendet (41 § tredje stycket). Det behöver således inte vara styrkt att någon annan har rätt till varan. Kravet på sannolikhet ställs inte särskilt högt (se prop. 1988/89:76 s. 144). Avsikten med detta stadgande är att köparen genom att häva köpet och kräva skadestånd skall kunna undvika en tvist med tredje man.

Köparen har inte någon undersökningsplikt vid rättsliga fel. För att han skall få åberopa felet krävs att han reklamerar inom skälig tid efter det att han upptäckt eller borde ha upptäckt felet (32 § första stycket köplagen). Regeln i 32 § andra stycket köplagen om preskription av rätten att få göra ett fel gällande två år efter mottagandet av varan, gäller inte vid rättsliga fel.

Konsumentköplagen innehåller inte någon motsvarighet till 41 § köplagen. I 4 § köplagen stadgas uttryckligen att köplagen inte gäller i fall då konsumentköplagen är tillämplig. Om ett visst förhållande inte är reglerat i konsumentköplagen, går det alltså inte att direkt tillämpa vad som eventuellt kan vara bestämt om detta förhållande i köplagen (se prop. 1989/90:89 s. 23). Såsom framgår av det följande anses dock analogier kunna komma i fråga.

Av förarbetena till konsumentköplagen kan utläsas, att skälet till att lagen inte innehåller någon bestämmelse om rättsliga fel är att sådana fel när lagen kom till ansågs ha mycket begränsad betydelse vid konsumentköp. Just reglerna om godtrosförvärv ansågs ge konsumenterna ett starkt skydd. Vidare ansågs en analogi med köplagens regler kunna komma ifråga om problem ändå skulle uppstå (se SOU 1984:25 s. 138).

Det kan konstateras att 41 § köplagen, när bestämmelsen är tillämplig, innebär ett tämligen omfattande skydd för en köpare som tvingas att lämna ifrån sig köpt stöldgods.

Eftersom 41 § köplagen är dispositiv kan säljaren i det enskilda fallet friskriva sig från ansvar för rättsliga fel.

Avsaknaden av en regel om rättsligt fel i konsumentköplagen innebär att en näringsidkare kan friskriva sig från ansvar för eventuella rättsliga fel även när det gäller konsumentköp.

9.2. Behovet av tvingande köprättsliga regler

Köplagen anses i princip reglera avtal mellan lika starka parter och innehåller, såsom redan framgått, inte några tvingande regler.

Ett införande av en vindikationsregel beträffande stöldgods kan inte anses motivera att bestämmelsen om rättsliga fel görs tvingande i något avseende. Det förtjänar att nämnas i sammanhanget att 36 § avtalslagen, som gör det möjligt att jämka avtalsvillkor som medför ett oskäligt resultat för någon av parterna, är tillämplig även på köpeavtal.

Mot bakgrund av den ovan angivna orsaken till att konsumentköplagen inte innehåller någon bestämmelse som reglerar säljares ansvar för rättsliga fel är det däremot uppenbart att det uppkommer behov av en uttrycklig reglering om säljarens ansvar för rättsliga fel i konsumentköplagen, när köpare berövas möjligheten att göra godtrosförvärv av stulen egendom.

Konsumentköplagen ger en säljare mycket begränsade möjligheter att genom individuella avtalsvillkor avvika från de regler som lagen innehåller till skydd för konsumenten. Exempel på dispositiva bestämmelser i lagen är 4 §, som reglerar platsen för varans avlämnande, 35 § om priset och 36 § om tidpunkten för betalningen. Alla dessa regler rör frågor som inte rimligen kan regleras på annat sätt än genom dispositiva bestämmelser.

Andra exempel på dispositiva regler är bestämmelsen om att det är säljaren som skall svara för eventuella transportkostnader och andra kostnader för varan (7 §). Vidare råder avtalsfrihet i fråga om konsumentens rätt till skadestånd på grund av dröjsmål eller fel skall omfatta dennes förlust i näringsverksamhet (32 § tredje stycket). Enligt 41 § andra stycket konsumentköplagen har säljaren möjlighet att, om han häver köpet eller köparen avbeställer varan, förbehålla sig en på förhand bestämd ersättning, under förutsättning att den är skälig.

En reglering som innebär att en konsument skulle kunna tvingas att lämna ifrån sig en inköpt vara utan rätt till någon kompensation från säljarens sida skulle stå i strid med det grundläggande konsument-

skyddet. Det bör därför införas en tvingande bestämmelse som åtminstone ger konsumenten rätt att få tillbaka det han har betalat för varan, dvs. en regel som innebär en rätt för konsumenten att häva köpet.

Även reglerna i konsumentköplagen om avhjälpande och omleverans (26 och 27 §§) bör vara tillämpliga när tredje man gör gällande äganderätt till det köpta. Säljaren kan vid ett krav på avhjälpande exempelvis försöka att träffa en överenskommelse med tredje man som innebär att denne avstår från sin vindikationsrätt. Om det är fråga om en massproducerad vara som inte har några individuella kännetecken av betydelse för konsumenten, kan det vara av intresse för denne att kräva omleverans.

Det kan däremot diskuteras, om det är rimligt att helt förhindra friskrivningar från skyldigheten att i förekommande fall ersätta konsumenten för skada.

Enligt 32 § konsumentköplagen har konsumenten vid säljarens dröjsmål och vid fel på varan rätt till ersättning som innebär att han försätts i samma ekonomiska situation som om avtalet hade fullgjorts, dvs. rätt till ersättning för det positiva kontraktsintresset. I bestämmelsen ges vissa exempel på ersättningsgilla poster. Bland dessa nämns ersättning för utgifter, inkomstförlust och prisskillnad vid s.k. täckningsköp av en annan vara. Såsom har nämnts ovan har konsumenten även rätt till skadestånd för förlust i näringsverksamhet, om inte annat har avtalats. Ett exempel på en situation då en konsument kan drabbas av förlust i näringsverksamhet är att hans inköpta bil är felaktig och därför tillfälligt inte kan användas i en av honom bedriven näringsverksamhet. Ett annat exempel är att det inköpta akvariet springer läck på grund av en felkonstruktion, vilket leder till vattenskador som medför att en av konsumenten bedriven näringsverksamhet i bostaden inte kan upprätthållas under reparationstiden (se Johnny Herre, Konsumentköplagen, En kommentar, s. 344).

De överväganden som ligger bakom bestämmelsen om att parterna har rätt att träffa avtal om att konsumentens rätt till ersättning vid dröjsmål eller fel inte skall omfatta förlust i näringsverksamhet, är att det i dessa fall inte rör sig om skydd för några egentliga konsumentintressen. Det finns inte anledning att göra andra överväganden när det gäller sådana förluster till följd av rättsliga fel.

Sammanfattningsvis anser utredningen att det bör införas tvingande bestämmelser, som ger ett skydd för konsumenten, om en vara är behäftad med ett rättsligt fel som består i att tredje man har äganderätt till varan. De påföljder som bör kunna göras gällande är att felet avhjälps, att en annan vara levereras eller att köpet hävs. Under förutsättning att konsumenten var i god tro om säljarens rätt att förfoga

över varan bör han även ha rätt till skadestånd för det positiva kontraktsintresset. I likhet med vad som föreskrivs i köplagen bör säljarens skadeståndsansvar vara strikt. Säljaren skall dock ha rätt att friskriva sig från ansvar för förlust i näringsverksamhet.

Liksom motsvarande regel i köplagen bör en reglering i konsumentköplagen om säljares ansvar för rättsliga fel inte endast ta sikte på rättsliga fel i form av annans äganderätt utan reglera även situationer när tredje man har panträtt eller annan liknande rätt till det köpta. I sådana situationer kan det vara aktuellt för köparen att begära prisavdrag. Införandet av en vindikationsregel beträffande stöldgods torde visserligen inte ha någon nämnvärd betydelse för risken att en köpare, som är konsument, drabbas av anspråk som består av panträtt eller annan liknande rätt. Det är svårt att tänka sig fall där en konsument köper lösöre, som belastas av en sakrättsligt giltig panträtt och kommer i konsumentens besittning. Det är att märka att en regel om rättsliga fel torde bli tillämplig endast på sådana fall då köparen har fått besittningen till den köpta egendomen. Om säljaren inte kan leverera på grund av att någon annan gör anspråk på godset, befinner sig säljaren i dröjsmål, och då blir reglerna om påföljder vid dröjsmål tillämpliga. En reglering i konsumentköplagen om rättsliga fel bör emellertid för fullständighetens skull omfatta alla typer av rättsliga fel.

9.3. Köparens rätt att rikta anspråk mot annan än sin motpart, dvs. mot tidigare säljled – nu gällande regler

Det finns givetvis fall där en konsuments rätt att göra gällande ett rättsligt fel inte har någon praktisk betydelse, såsom då säljaren har försatts i konkurs eller av olika skäl inte kan förmås att göra rätt för sig.

När en köpare tvingas att lämna ifrån sig en vara till den ursprungliga ägaren och köparen av någon anledning som är hänförlig till säljaren inte kan göra sin rätt gentemot denne gällande, är det naturligtvis en fördel för köparen, om han har rätt att framställa anspråk mot ett tidigare säljled.

Utgångspunkten i svensk rätt är emellertid att en köpare vid kontraktsbrott kan rikta krav endast mot sin avtalspart. Köplagen bygger på denna princip. Konsumentköplagen och lagen (1914:45) om kommission innehåller emellertid regler som innebär undantag från nämnda princip.

9.3.1. Konsumentköplagen

Av 1 § andra stycket konsumentköplagen följer att lagen gäller även i fall då säljaren inte är en näringsidkare, om köpet förmedlas för säljarens räkning av en näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet. I sådana fall svarar både näringsidkaren och säljaren för säljarens skyldigheter enligt lagen.

Bestämmelsen har främst till syfte att hindra att lagen kringgås vid försäljning av begagnat gods. Det förekommer inte så sällan att privatpersoner säljer begagnat gods genom förmedling av näringsidkare. Om alla köp av detta slag föll utanför lagen, skulle den lätt kunna kringgås. Genom regeln i 1 § andra stycket konsumentköplagen motverkas också risken för att en näringsidkare kringgår lagen genom att anlita en privatperson som bulvan och framställa sig själv som ombud för denne (se SOU 1984:25 s. 99 f.).

Enligt 46 § konsumentköplagen har konsumenten även rätt att rikta anspråk på grund av fel på varan mot en näringsidkare i tidigare säljled som har överlåtit varan för vidareförsäljning, om den som har sålt varan till konsumenten är på obestånd eller har upphört med sin näringsverksamhet eller inte kan anträffas (första stycket). Om någon av dessa förutsättningar föreligger, har konsumenten rätt att göra sitt krav gällande direkt mot en näringsidkare i bakre led som har överlåtit varan för vidareförsäljning. Konsumenten kan vända sig inte bara mot säljarens närmaste avtalspart, t.ex. en grossist, utan han kan efter eget val vända sig mot någon som är längre bak i säljkedjan, t.ex. importören eller tillverkaren (se prop. 1989/90:89 s. 165).

En uttrycklig förutsättning för konsumentens rätt att rikta anspråk mot en säljare i tidigare led är att den säljaren har överlåtit varan för vidareförsäljning. Detta innebär att t.ex. en tillverkare som uteslutande säljer sina produkter för installation hos den slutliga användaren inte skall behöva räkna med en reklamation från en konsument som har förvärvat varan på något ovanligt sätt, t.ex. vid en konkursutförsäljning hos den första köparen (se a. prop. s. 165).

Konsumentens krav kan endast riktas mot en säljare i ett tidigare led som är näringsidkare. Den som t.ex. har köpt en bil av en bilhandlare som denne i sin tur har förvärvat av en privatperson, kan alltså inte vända sig mot privatpersonen med sina krav, om bilhandlaren skulle ha gått i konkurs. Vidare skall den mot vilken kravet riktas utgöra ett led i den distributionskedja som leder fram till den slutliga köparen, konsumenten. Detta krav är inte uppfyllt, om någon i ett mellanliggande led har innehaft varan för eget bruk. Vid fel i begagnade varor kan därför inte något anspråk göras gällande mot tillverkaren, även om det är fråga om ett fabrikationsfel (se a. prop. s. 165 f.).

För att konsumenten skall kunna rikta anspråk mot näringsidkare i tidigare säljled krävs att den som förvärvat varan från näringsidkaren i det tidigare säljledet hade kunnat göra gällande motsvarande anspråk mot denne (46 § andra stycket första punkten). Detta innebär att de fel som konsumenten åberopar till stöd för sitt anspråk måste ha förelegat redan när näringsidkaren i det tidigare säljledet sålde varan vidare.

Vad gäller friskrivningar från anspråk på grund av fel i varan stadgas att sådana får åberopas mot konsumenten, endast om en sådan inskränkning med bindande verkan hade kunnat avtalas mellan denne och säljaren (46 § andra stycket andra punkten).

Det är i princip tillräckligt att konsumenten reklamerar hos säljaren för att han skall ha rätt till anspråk mot näringsidkare i tidigare säljled (46 § tredje stycket).

En grundläggande förutsättning för tillämpning av 46 § konsumentköplagen är att varan är behäftad med fel. Någon möjlighet att rikta anspråk mot tidigare säljled vid dröjsmål föreligger inte.

9.3.2. Kommissionslagen

I 4 § första stycket kommissionslagen anges att med kommissionär avses den som åtagit sig uppdrag att för annans räkning men i eget namn försälja eller inköpa varor, värdepapper eller annan lös egendom. Den, för vars räkning försäljningen eller inköpet skall ske, kallas kommittent.

Enligt 56 § första stycket kommissionslagen får den som ingår ett avtal med en kommissionär, som ingår avtalet för kommittentens räkning men i eget namn, fordringsrätt endast mot denne och inte mot kommittenten. Denna regel får i fråga om konsumentköp anses stå i strid mot 46 § konsumentköplagen. Vid införandet av konsumentköplagen ansågs det därför erforderligt med en ändring i kommissionslagen för att ge konsumenten rätt att rikta samma anspråk mot en kommittent som han har mot en näringsidkare enligt 46 § konsumentköplagen. För att konsumenten inte skulle hamna i ett sämre läge när säljaren är kommissionär infördes en ny bestämmelse i kommissionslagen, 56 a §, som innebär att en konsument, när förhållandena är sådana att konsumenten enligt 46 § konsumentköplagen har rätt att rikta anspråk mot näringsidkare i tidigare säljled, kan rikta samma krav med anledning av fel på en vara mot en kommittent, som är näringsidkare, som han kan göra mot kommissionären (se prop. 1989:90:89 s. 172).

Konsumentens rätt är mera omfattande enligt 56 a § kommissionslagen än enligt 46 § konsumentköplagen. Kravet i 46 § andra stycket på att säljaren måste kunna göra anspråket gällande mot det tidigare ledet

för att konsumenten skall kunna rikta anspråk mot näringsidkare i tidigare säljled finns inte i 56 a §. Som skäl för denna åtskillnad anfördes i propositionen till konsumentköplagen att situationen är annorlunda när det gäller varor som säljs i kommission. Eftersom kommissionären säljer varor för kommittentens räkning är det inte fråga om olika säljled i konsumentköplagens mening (se a. prop. s. 174).

9.4. Köparens rätt att vid rättsliga fel rikta anspråk mot tidigare säljled – utredningens förslag

Gemensamt för 46 § konsumentköplagen och 56 a § kommissionslagen är att konsumentens anspråk måste grunda sig på fel på varan. Med fel avses enligt konsumentköplagen i första hand s.k. faktiska fel. Såsom har redovisats tidigare saknar konsumentköplagen en bestämmelse om rättsliga fel. För att ytterligare stärka konsumentskyddet har utredningen föreslagit att sådana bestämmelser bör införas. Därigenom bör, enligt utredningens uppfattning, 46 § konsumentköplagen och 56 a § kommissionslagen bli tillämpliga även vid rättsliga fel, utan att det krävs några ändringar i dessa bestämmelser.

Det kan noteras att den här förespråkade bestämmelsen om ansvar för säljare i tidigare säljled när det gäller rättsliga fel i sina huvuddrag överensstämmer med vad som enligt 4 kap.21 och 22 §§jordabalken gäller beträffande fastighet, som kan frånvinnas en köpare på grund av rättsligt fel (säljarens hemulsansvar).

9.5. Preskription m.m. av anspråk på grund av rättsligt fel

Såväl i 41 § köplagen som i de av utredningen föreslagna bestämmelserna om rättsliga fel i konsumentköplagen hänvisas till reglerna om reklamation i respektive lag (se 32 § första stycket köplagen och 23 § första stycket konsumentköplagen). I reklamationsbestämmelserna anges att köparen inte får åberopa att varan är felaktig, om han inte lämnar säljaren meddelande om felet inom skälig tid efter det att han märkt eller borde ha märkt felet (reklamation). Detta torde innebära att reklamationsplikten i vart fall inträder inom skälig tid efter det att en tredje man, som har sannolika skäl för sitt anspråk, framställer ett vindikationsanspråk. Det bör noteras att reglerna om att köparen måste

reklamera senast inom två år från mottagandet av varan inte gäller vid rättsliga fel (hänvisning görs inte till 32 § andra stycket köplagen och 23 § tredje stycket konsumentköplagen).

En köpares möjligheter att göra gällande anspråk på grund av ett fel på varan begränsas emellertid också av den allmänna tioåriga preskriptionstiden som gäller i fordringsförhållanden. Preskriptionstiden anses börja att löpa i och med köpeavtalets tillkomst (se t.ex. Stefan Lindskog, Preskription, Om civilrättsliga förpliktelsers upphörande efter viss tid, s. 83). Om detta anses gälla även beträffande anspråk på grund av rättsliga fel innebär det att anspråket redan skulle kunna anses preskriberat när felet uppdagas. Enligt utredningens uppfattning är det dock inte alldeles självklart att preskriptionstiden skall börja löpa redan från köpetillfället även vid anspråk på grund av rättsliga fel.

Utredningen har övervägt möjligheten att föreslå en bestämmelse av innebörd att preskriptionstiden för anspråk på grund av rättsligt fel inte börjar löpa från köpetillfället utan först vid en senare tidpunkt och har därvid jämfört med den ordning som i preskriptionshänseende anses gälla i fråga om hemulsansvar för såld fastighet.

Enligt 4 kap. 21 § jordabalken skall säljaren, om fastigheten kan frånvinnas köparen efter klander (dvs. efter ett vindikationsanspråk), återbära köpeskillingen och, om köparen var i god tro vid köpet, ersätta köparen dennes skada.

Säljarens ansvar får göras gällande oberoende av om tredje mans anspråk föranleder process. Det fordras inte ens, att tredje man ännu har framfört något anspråk (se Peter Westerlind, Kommentar till Jordabalken, kap. 1–5, s. 403).

Om säljaren inte kan erlägga vad som åligger honom enligt 4 kap. 21 § jordabalken, får köparen enligt 4 kap. 22 § jordabalken kräva säljarens fångesmän i tur och ordning i den mån de inte är fria från ansvar enligt 21 §.

Preskriptionstiden för en köpares anspråk på grund av säljarens hemulsansvar vid fastighetsköp anses inte börja löpa förrän vid den tidpunkt då köparen har tvingats avstå fastigheten till tredje man eller, i händelse av process, från den dag klanderdomen vann laga kraft (Westerlind a.a. s. 410 och Östen Undén, Svensk sakrätt II, Fast egendom, 6 uppl. s. 80 samt NJA 1913 s. 593, NJA 1923 s. 541 och NJA 1927 s. 475).

Lindskog (a.a. s. 82 f. och s. 376 not 68) synes mena att själva hemulsansvaret inte kan anses vara underkastat preskription, eftersom det inte preskriberas viss tid efter köpekontraktets ingående. Enligt Lindskog är det endast själva ersättningsanpråket som kan sägas preskriberas enligt reglerna om tioårig preskription.

Det kan diskuteras om en övergång till vindikationsprincipen i fråga om stöldgods motiverar att det införs en uttrycklig lagregel som skulle innebära att en köpares anspråk gentemot en säljare vid ett rättsligt fel i lösöre skulle preskriberas först viss tid efter det att det rättsliga felet uppdagats. En sådan bestämmelse skulle visserligen avvika från vad som i regel gäller om utgångspunkten för preskription i avtalssammanhang men överensstämma med säljarens hemulsansvar för såld fastighet. En skillnad är emellertid att en säljare av fast egendom, som görs hemulsansvarig efter mer än tio år, normalt har lätt att föra ansvaret vidare gentemot sin fångesman, eftersom dennes identitet framgår av fastighetsregistret, medan en säljare av lösöre normalt saknar dokumentation eller annan bevisning om sitt köp efter tio år. Vid köp av lösöre skulle ansvaret för det rättsliga felet i regel stanna hos den senaste säljaren utan möjlighet för denne att vända sig mot sin fångesman. Situationerna beträffande fast egendom och lösöre är således inte helt jämförbara.

Såsom kommer att utvecklas närmare i avsnitt 10 föreslår utredningen att en godtroende förvärvare blir ägare till egendomen genom hävd när han i god tro har innehaft den i tio år, även om egendomen hade frånhänts ägaren på ett sådant sätt att vindikationsregeln är tillämplig. Även om det skulle kunna inträffa att köparens rätt att rikta anspråk gentemot säljaren anses preskriberat innan han har hunnit att få äganderätt till egendomen genom hävd, kan man dock utgå ifrån att en hävdebestämmelse medför att en sådan reglering som gäller för fast egendom skulle bli av liten praktisk betydelse i fråga om lösöre. Utredningen anser därför att det inte finns skäl att föreslå en särskild bestämmelse om när preskriptionstiden för rättsliga fel börjar löpa. Frågan om den skall börja att löpa vid köpeavtalet eller först efter det att det rättsliga felet har upptäckts bör i stället överlämnas till rättspraxis att besvara.

10. Vindikationsrättens upphörande

I svensk rätt finns det inte några regler om preskription av äganderätt till lös egendom. Om lagstiftningen inte längre godtar godtrosförvärv av äganderätt till lösöre i vissa fall och det inte införs regler som innebär att den ursprungliga ägarens rätt upphör efter viss tid, kommer den ursprungliga ägaren därför att kunna vara bibehållen sin äganderätt till egendomen för all framtid. Enligt direktiven skall utredningen överväga om det behövs regler om preskription av vindikationsrätten, och i så fall vilken preskriptionstid som bör gälla och från vilken tidpunkt den bör räknas. Vid dessa överväganden skall utredningen ta hänsyn till reglernas straffrättsliga konsekvenser, t.ex. vad gäller ansvar för häleri, och sträva efter att utforma sitt förslag så att oönskade följder på straffrättens område kan undvikas (se dir. 1998:95 s. 7 f.).

Utredningen föreslår att en ägare, för att vara bibehållen sin vindikationsrätt gentemot en godtroende förvärvare, skall göra sitt återkrav gällande mot denne inom sex månader från det att han har fått kännedom om var egendomen finns.

Eftersom vindikationsrätten även med en sådan regel skulle kunna komma att bestå under obegränsad tid, föreslår utredningen därutöver att det i godtrosförvärvslagen införs en regel som möjliggör för en godtroende förvärvare att efter tio års innehav i god tro erhålla äganderätt även till egendom som omfattas av vindikationsregeln.

Den som har förlorat äganderätten till viss egendom på grund av annans hävd föreslås ha rätt att återfå egendomen mot lösen.

10.1. Vindikationsrätten bör inte vara evig

Såsom har framgått av redogörelsen för utländsk rätt i avsnitt 4, har så gott som samtliga länder, vars lagstiftning på området utredningen har undersökt, regler som innebär en tidsbegränsning av vindikationsrätten.

Utredningen har också för sin del kommit fram till att det knappast är rimligt att den som med äganderättsanspråk besitter en sak skulle för all framtid riskera att bli av med den, om det framkommer att den är stulen. En evig vindikationsrätt till stulen egendom skulle innebära att

sådan egendom för alltid skulle utgöra stöldgods och därmed aldrig kunna bli föremål för laglig omsättning, såvida inte den ursprungliga ägaren (eller hans arvtagare) dessemellan återfår egendomen. En sådan ordning skulle inte bara stå i strid med handels- och omsättningsintressen utan även innebära att egendomen under obegränsad tid skulle kunna vara objekt för häleribrottslighet.

Utredningen anser därför att den tid under vilken vindikationsrätten skall kunna göras gällande bör begränsas. Enligt utredningens förslag skall vindikationsrätten upphöra i två olika situationer.

10.1.1. Vindikationsrätten bör upphöra viss tid efter vetskap om var egendomen finns

Den som i god tro har förvärvat egendom och efter förvärvet får anledning att misstänka att egendomen kan vara stulen eller frånhänd ägaren på något annat sätt, som innebär att ägaren har rätt att få tillbaka egendomen, har enligt utredningens uppfattning ett berättigat krav på att inom rimlig tid få reda på ägarens inställning till giltigheten av förvärvet, om ägaren är känd. Även om det finns en misstanke om att egendomen har tillgripits från ägaren kan förvärvaren ju inte vara säker på att ägaren själv anser att så är fallet. Ägaren kan även av andra skäl vara ointresserad av att få tillbaka egendomen. Det bör därför krävas av en ägare, som vill vindicera sin egendom, att han framställer sitt krav inom viss tid, för att han skall vara bibehållen sin äganderätt i förhållande till en godtroende förvärvare.

När det gäller inom vilken tid ägaren skall göra sitt återkrav gällande för att ha kvar rätten att få tillbaka sin egendom, finns det skäl att jämföra med vad som nu gäller om rätt att mot lösen återfå egendom som någon annan blivit ägare till genom ett godtrosförvärv.

Enligt 4 § godtrosförvärvslagen har den som på grund av någon annans godtrosförvärv har förlorat äganderätten till egendomen rätt att få tillbaka den mot lösen, om han kräver tillbaka den från innehavaren inom tre månader från det att han fick eller måste antas ha fått kännedom om dennes innehav.

Efter en övergång till vindikationsprincipen i fråga om stöldgods m.m. är det av värde att tidsfristen för ett vindikationskrav och för ett krav på att mot lösen återfå egendomen blir densamma. Frågan om den nya innehavaren besitter egendomen med äganderätt på grund av ett giltigt godtrosförvärv eller om ägaren har en ovillkorlig rätt att återfå egendomen på grund av att det rör sig om tillgripen egendom, kan nämligen vara oklar när ägaren framställer sitt återkrav. Den som vill återkräva sin egendom med stöd av vindikationsregeln bör ha kvar

rätten att få tillbaka egendomen mot lösen, om det visar sig att vindikationsregeln inte är tillämplig.

I förarbetena till den gällande bestämmelsen om lösen behandlas frågan om ett giltigt anspråk kan framställas genom att den ursprungliga ägaren begär att få tillbaka egendomen utan att erbjuda lösen. En sådan situation kan uppkomma om denne anser att något giltigt godtrosförvärv överhuvudtaget inte har ägt rum. Enligt förarbetena innebär uttrycket ”kräva tillbaka” i lagtexten att det inte är nödvändigt att erbjuda lösen för att åstadkomma ett preskriptionsavbrott, men att det sedan är en annan sak att den aktuella ägaren inte är skyldig att avstå egendomen utan lösen, om ett godtrosförvärv föreligger (prop. 1985/86:123 s. 24 och SOU 1984:16 s. 206).

Den tidsfrist om tre månader som nu gäller för lösen är enligt utredningens mening emellertid väl kort för ett vindikationskrav.

Enligt förarbetena till den gällande bestämmelsen om lösen borde lösenfristen vara relativt kort. En tid om tre månader ansågs väl avvägd, eftersom den skulle medge den ursprungliga ägaren skäligt rådrum för att överväga hur han skulle göra, samtidigt som den inte ansågs vara orimligt lång med hänsyn till innehavarens intresse av att få veta om han får behålla egendomen (a. prop. s. 11 och a. SOU s. 191).

Den som vill göra gällande att han är berättigad att få tillbaka sin egendom med stöd av vindikationsregeln kan ofta ha behov av ett något längre rådrum än den som endast vill ha tillbaka egendomen mot lösen. Det torde ofta finnas anledning att avvakta resultatet av en polisutredning och utfallet av försäkringsrättsliga bedömningar. Det framstår därför som rimligt att tiden för att framställa ett anspråk på vindikation bestäms längre än till tre månader, och då lämpligen till sex månader. Eftersom det av skäl som redan angetts är önskvärt att preklusionsfristen för vindikation och för lösen överensstämmer föreslås att även preklusionsfristen för lösen bestäms till sex månader.

Vad beträffar sättet för att framställa anspråket bör ett vindikationsanspråk, i likhet med ett anspråk på lösen, kunna framställas formlöst, muntligen eller skriftligen. På samma sätt som vid lösenanspråk bör krävas att ett återkrav har kommit innehavaren av egendomen till handa inom tidsfristen. En förvärvare som vill göra gällande att ägaren har försuttit tidsfristen för återkravet bör, på motsvarande sätt som anses gälla vid återkrav mot lösen, ha bevisbördan för att ägaren måste antas ha känt till innehavet under en längre tid än sex månader innan anspråket framställdes (jfr a. prop. s. 24).

I detta sammanhang finns det skäl att nämna att Högsta domstolen i rättsfallet NJA 1992 s. 892, som gällde ett godtrosförvärv av en tavla

som tagits i beslag av polisen, uttalade att polisen inte borde betraktas som innehavare i lösenbestämmelsens mening.

10.1.2. Vindikationsrätten bör upphöra på grund av annans hävd i vissa fall

Även med en regel som innebär att ägarens vindikationsrätt upphör, om han inte kräver tillbaka egendomen inom sex månader från det att han har fått kännedom om var egendomen finns, skulle vindikationsrätten kunna komma bestå under obegränsad tid. I många fall kan ägaren till obehörigen överlåten egendom, som kommit i en godtroende förvärvares hand, nämligen antas komma att förbli okänd under lång tid, kanske för all framtid. Om det efter lång tid skulle uppdagas att egendom, som dittills innehafts av en godtroende förvärvare, stulits för länge sedan, är det enligt utredningens mening inte rimligt, att innehavaren under alla förhållanden skall behöva avstå från egendomen. En sådan ordning skulle vara särskilt olycklig, om den nya innehavaren på grund av preskription skulle anses vara betagen rätten att få ersättning av sin fångesman på grund av att egendomen är behäftad med ett rättsligt fel. En vindikationsregel beträffande egendom som stulits från ägaren eller frånhänts honom på liknande sätt, bör därför kompletteras med en regel som möjliggör för en godtroende förvärvare att få äganderätt till egendomen efter en längre tids innehav.

10.2. Hävderegler i svensk rätt

Hävd kan enligt svensk rätt ge upphov till äganderätt beträffande fast egendom. Reglerna härom återfinns i 16 kap. 1 § jordabalken.

Enligt 16 kap. 1 § första stycket jordabalken har den som fått lagfart på en fastighet och därefter innehaft den med äganderättsanspråk under tjugo år utan att talan om bättre rätt till egendomen väckts mot honom, rätt till fastigheten framför den som annars skulle vara fastighetens rätta ägare. Det spelar ingen roll hur innehavaren lyckats få lagfart på fastigheten. Han behöver inte ens ha varit i god tro beträffande sin rätt till fastigheten. Den tjugoåriga hävden är ett uttryck för tanken att man inte skall riva upp ett etablerat förhållande när den rätta ägaren haft lång tid på sig att ställa saken till rätta men inte gjort det (se Henrik Hessler, Nya jordabalken, kap. 16 och 18, hävd och godtrosförvärv, 4 uppl. s. 26 f.).

Redan tio års innehav efter lagfart kan enligt 16 kap. 1 § andra stycket jordabalken grunda äganderätt på grund av hävd. Till skillnad

mot vad som gäller vid tjugoårig hävd krävs då att innehavet grundas på en överlåtelse och att innehavaren har varit i god tro under hela innehavstiden. Vid såväl tioårig som tjugoårig hävd krävs inte att det är en och samma person som har innehaft fastigheten under de angivna tiderna utan det kan vara flera innehavare efter varandra. Tiden räknas från det att den förste av dem fick lagfart och något krav på lagfart ställs då inte på de andra innehavarna (16 kap. 1 § tredje stycket jordabalken).

Hävd av lös egendom kan däremot enligt gällande svensk rätt aldrig ge upphov till äganderätt. Inte heller kan ett faktiskt nyttjande av annans egendom, vare sig fast eller lös, ge upphov till nyttjanderätt. Stefan Lindskog påtalar i sin bok Preskription, Om civilrättsliga förpliktelsers upphörande efter viss tid, s. 633, det motsägelsefulla i att rättsordningen innehåller generella regler om preskription men inte om hävd:

Sådan inkonsistens måste de lege lata anses ligga däri att generella regler om hävd saknas. Genom PreskL (och tidigare preskriptionsbestämmelser) har ju lagstiftaren tagit ställning för anpassningsfunktionens betydelse, vilket borde föranleda ett krav på jämväl generella regler om hävd. – En från teoretisk synpunkt intressant tanke är att eftersträva en total samordning mellan hävd och långtidspreskription genom att göra preskriptionseffekten beroende av gäldenärens goda tro.

Såvitt gäller lösa saker kan det antas att det är den hittills gällande exstinktionsprincipen som innebär att det inte framkommit något påtagligt behov av en hävderegel avseende lös egendom.

10.3. Hävdetidens längd

Av redogörelsen i avsnitt 4 för utländsk rätt framgår att hävdetider på tre, fem, tio och tjugo år förekommer i de undersökta ländernas lagstiftning.

Enligt dansk rätt gäller att den som i god tro innehaft egendomen i tjugo år har rätt att behålla den.

I Norge finns det en särskild lag om hävd, som ger den som har innehaft egendomen under en sammanhängande tid av tio år rätt att behålla den, under förutsättning att han var i god tro både när han fick den i sin besittning och under innehavstiden. Detsamma gäller även om det är flera som innehaft egendomen i en följd efter varandra.

Även Island har en särskild lagstiftning om hävd, som ger den som har innehaft egendom med äganderättsanspråk i tio år rätt att behålla egendomen. Om flera i en följd efter varandra har innehaft egendomen

gäller tio års sammanlagd hävdetid. Den som har fått egendomen genom ett brottsligt förfarande eller på något annat oärligt sätt kan inte få någon rätt till den på grund av hävd. Detsamma gäller om innehavaren av egendomen före hävdetidens slut får vetskap om att den har åtkommits på ett sådant sätt. Det krävs full vetskap om att så har skett för att innehavaren skall förlora sin rätt till den. Även nyttjanderätt kan förvärvas genom hävd.

Av övriga europeiska länder som har regler om hävd till lös egendom kan nämnas Schweiz, Tyskland och Österrike, som ger en godtroende innehavare äganderätt till egendom efter fem, tio respektive tre år.

Även om det av hänsyn till konsumentintressen kan anföras skäl för så korta hävdetider som tre eller fem år, i varje fall om det handlar om egendom som inte är vare sig unik eller särskilt värdefull, anser utredningen att kortare hävdetider än tio år inte bör övervägas. Med kortare hävdetider skulle det kunna löna sig för en tjuv eller en hälare att ”ligga och trycka” på egendomen och sälja den när det har förflutit så lång tid att man kan utgå från att ägaren anser att det inte är meningsfullt att framställa anspråk på egendomen, eftersom någon kan ha förvärvat äganderätten till den genom hävd.

En tioårig hävdetid ligger nära till hands vid en jämförelse med den tioåriga preskriptionstid som gäller i fordringsförhållanden. Om rättsläget är sådant att preskriptionstiden för en köpares rätt att framställa anspråk gentemot en säljare på grund av rättsligt fel börjar att löpa när köpeavtalet ingås (se avsnitt 9.5), uppnår man härigenom en överensstämmelse mellan denna preskriptionstid och tiden för hävd. I de allra flesta fall skulle den som tvingas att lämna ifrån sig egendomen till den rätta ägaren därmed ha kvar möjligheten att rikta anspråk mot säljaren.

En tioårig hävdetid skulle börja löpa först när egendomen kommit i en godtroende förvärvares hand och således först en tid efter stöldtillfället. Efter mer än tio år från stöldtillfället har den bestulna i de allra flesta fall vant sig vid förlusten av det stulna. Han har antagligen också skaffat sig annan egendom som ersättning och är förmodligen inte intresserad av att få tillbaka egendomen, särskilt inte om han har fått ut försäkringsersättning, som i så fall måste återbetalas. Inte heller för en handlare torde det vanligen efter mer än tio år finnas något intresse av att få tillbaka en stulen vara.

Även den i direktiven antydda häleriproblematiken skulle få en rimlig lösning med en tioårig hävdetid.

Den som förvärvar stöldgods och, när han tar hand om egendomen, vet om eller misstänker att den är stulen gör sig skyldig till häleri eller häleriförseelse. Preskriptionstiden för sakhäleri anses i princip börja löpa från den första handling som utgör fullbordat häleri (se NJA 1984

s. 564). Ett eventuellt häleribrott preskriberas efter två, fem eller tio år, beroende på om brottet är att bedöma som ringa, av normalgraden eller som grovt. Om en ursprunglig ägares rätt till stöldgods aldrig upphör innebär det att en godtroende förvärvare av stöldgods, som under innehavstiden får kännedom om att egendomen är stulen, riskerar ansvar för häleribrott, om han därefter tar befattning med egendomen på ett sätt som är ägnat att försvåra att saken återställs till den ursprungliga ägaren, exempelvis genom att överlåta eller gömma den. Utan en hävde- eller preklusionsregel kommer detta att gälla oberoende av under hur lång tid den godtroende förvärvaren innehaft egendomen. En godtroende förvärvare riskerar alltså för all framtid ansvar för häleribrott, om han får anledning att misstänka att han innehar stulen egendom och därefter vidtar någon åtgärd med den, medan den som gör sig skyldig till häleribrott redan i samband med förvärvet i flertalet fall kan förfoga över egendomen efter två, fem eller som längst tio år utan att riskera straff.

Hälerilagstiftningen talar för en hävdetid som i vart fall inte är längre än tio år. Den som i god tro har förvärvat och innehaft en sak i minst tio år kan med en sådan regel därefter förfoga över egendomen utan risk att komma i konflikt med straffrättsliga regler, även om han senare får vetskap om att egendomen är stulen, på samma sätt som den, som med vetskap om att han tagit befattning med stödgods, efter som längst tio år i princip inte längre riskerar ansvar för häleribrott. Med en tioårig hävdetid kommer en godtroende förvärvare dock i vissa situationer att vara ”sämre ställd” i straffrättsligt hänseende än en hälare, som inte gjort sig skyldig till allvarligare brott än häleriförseelse eller häleri av normalgraden, för vilka gäller kortare preskriptionstider än tio år.

När det gäller mycket värdefull eller unik egendom, såsom föremål som omfattas av bestämmelserna i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m., annan mycket värdefull konst och egendom med ett bestående högt affektionsvärde, kan det finnas skäl som talar för att en tioårig hävdetid är alltför kort och att det borde vara betydligt längre hävdetider för sådan egendom, eller ingen hävdetid överhuvudtaget. Som en jämförelse kan nämnas bestämmelsen i 6 kap. 6 § kulturminneslagen, i vilken det anges att talan om återlämnande av olagligt bortförda kulturföremål inte får väckas senare än 30 år efter det att föremålet olagligt fördes bort, eller i fråga om föremål som tillhör en offentlig samling samt vissa kyrkliga föremål inom 75 år efter bortförseln (se avsnitt 5).

För större delen av den egendom som vanligen stjäls framstår emellertid så långa tidsfrister som omotiverat långa. Med sådana tidsfrister skulle flera av de olägenheter som är förknippade med en oinskränkt vindikationsfrist i realiteten kvarstå. Enligt utredningens

uppfattning är sådana tidsfrister inte lämpliga annat än möjligen för särskilt värdefull egendom.

Ett tänkbart alternativ som utredningen har diskuterat är att ha olika tider för skilda slag av egendom och därvid ha en längre tidsfrist för viss värdefull egendom. Det stöter emellertid på stora svårigheter att på ett rimligt sätt definiera den egendom som skulle omfattas av den längre hävdetiden. Eftersom en hävderegel blir avgörande för vem som skall betraktas som den rätta ägaren till en sak i ett visst skede, är det nödvändigt att en sådan regel är klar och lättillämpad. När det gäller kulturföremål har utredningen övervägt att använda de definitioner av kulturföremål som finns i kulturminneslagen. Kulturminneslagens bestämmelser om vad som är att anse som kulturföremål vilar emellertid i sin tur på uppräkningar som delvis kommer att tas in i förordning i stället för som nu i lagform (prop. 1998/99:114) och som därför inte bör bli bestämmande för en civilrättslig reglering av vem äganderätten till en sak tillkommer i en viss situation.

Beträffande föremål som är mycket värdefulla utan att vara kulturföremål är det svårt att tänka sig en lämpligt avvägd värdegräns som skulle kunna komma till klart uttryck i en lagtext samt vilka värderingsprinciper som skulle gälla. Framförallt av dessa skäl har utredningen kommit fram till att det skulle vara olämpligt att ha olika tidsfrister för olika slag av egendom.

Utredningen anser således att starka skäl talar för en och samma hävdetid för all egendom och att en tidsfrist på tio år innebär en lämplig avvägning mellan olika intressen.

10.4. Utformningen av en regel om hävd

Den hävderegel som utredningen har övervägt och föreslår syftar inte längre än till att mildra de olägenheter som en övergång från exstinktionsprincipen till vindikationsprincipen innebär för godtroende förvärvare.

Det kan i och för sig anföras skäl för att en hävderegel inte bör införas på detta speciella område utan att man samtidigt överväger behovet av en generell regel om hävd av lös egendom. Utredningen har emellertid funnit att en övergång till vindikationsprincipen i fråga om viss egendom medför ett behov av en regel om äganderätt på grund av hävd till sådan egendom, samtidigt som utredningen har ansett att det ligger utanför uppdraget att överväga generella hävderegler.

Utgångspunkten för hävd enligt en bestämmelse i godtrosförvärvslagen bör vara ett förvärv som uppfyller kraven på ett godtrosförvärv enligt 2 § första stycket godtrosförvärvslagen. Enligt denna bestämmel-

se krävs att förvärvet av egendomen har skett genom överlåtelse från någon som hade egendomen i sin besittning, men varken var ägare till den eller behörig att förfoga över den på det sätt som skett. Dessutom skall förvärvaren ha fått egendomen i sin besittning och då varit i god tro. Om något av dessa krav inte är uppfyllt har ägaren enligt nu gällande regler en evig rätt att få tillbaka egendomen. Enligt utredningens uppfattning bör hävdebestämmelsen i princip inte innebära någon inskränkning i denna rätt.

Vid utformningen av en hävderegel måste man emellertid enligt utredningens mening ta hänsyn till att frågan om förhållandena vid förvärvet uppkommer först minst tio år senare. Av detta skäl finns det anledning att ifrågasätta, om kravet på att den överlåtna egendomen skall ha funnits i överlåtarens besittning bör finnas med i en bestämmelse om hävd.

Skälet till kravet i 2 § första stycket godtrosförvärvslagen på att den överlåtna egendomen skall ha varit i överlåtarens besittning är att besittningen, det faktiska innehavet, i allmänhet anses legitimera innehavaren att disponera över egendomen (se prop. 1985/86:123 s. 19). Medelbar besittning anses räcka (se avsnitt 3.1). Innebörden av besittningskravet kan i vissa situationer diskuteras. Såvitt utredningen känner till är det t.ex. inte prövat i praxis, om besittningskravet enligt godtrosförvärvslagen är uppfyllt, om den överlåtna egendomen inte fanns i överlåtarens besittning vid själva överlåtelsen men väl vid leveransen. Enligt utredningens mening måste ett godtrosförvärv vara möjligt även i en sådan situation.

Det främsta skälet till att kravet på att det överlåtna skall ha varit i överlåtarens besittning inte bör tas med i en hävdebestämmelse är emellertid att det enligt utredningens mening skulle vara att ställa alltför stora krav på en godtroende innehavare, om han efter tio år alltid skulle behöva lägga fram sådan bevisning om besittningsförhållandena vid överlåtelsetillfället att dessa blev utredda. Efter så lång tid är det väl ofta möjligt att lägga fram utredning om och när ett förvärv har skett och vem överlåtaren var, men det kan ofta vara omöjligt att utreda hur det förhöll sig med överlåtarens besittning. Efter så lång tid kan både överlåtaren och förvärvaren helt enkelt ha glömt hur det förhöll sig med den. Om innehavaren har ärvt egendomen och det därför är arvlåtarens förvärv som är av betydelse för innehavarens möjlighet att erhålla äganderätt genom hävd, känner denne i regel inte till de närmare omständigheterna vid arvlåtarens förvärv. Enligt utredningens förslag bör, om egendomen under en tioårsperiod innehas av flera godtroende förvärvare efter varandra, senare innehavare få tillgodoräkna sig tidigare förvärvares innehavstid. Inte heller i sådana

fall är det rimligt att kräva att tidigare överlåtares besittning av egendomen vid själva överlåtelsetillfället alltid skall kunna klarläggas.

Av nu anförda skäl har utredningen i den föreslagna hävdebestämmelsen inte medtagit något uttryckligt krav på att den överlåtna egendomen skall ha varit i överlåtarens besittning vid överlåtelsetillfället. Enligt utredningens mening är det en rimlig ordning att det måste bli utrett att överlåtaren hade egendomen i sin besittning för att en godtroende förvärvare skall få omedelbar äganderätt till egendomen. För äganderätt genom hävd däremot bör det inte krävas mer än att det blir utrett att innehavaren i god tro har förvärvat egendomen genom överlåtelse och därefter har innehaft den i tio år i fortsatt god tro.

Utredningen menar inte att besittningsförhållandena vid överlåtelsetillfället blir utan betydelse för frågan om äganderätt på grund av hävd. Blir det klarlagt att överlåtaren inte hade egendomen i sin besittning vid överlåtelsen kan detta vara en anledning att ifrågasätta innehavarens goda tro om överlåtarens rätt till egendomen.

Utredningen anser även att förutsättningarna för att innehavaren skall anses vara i god tro bör formuleras något annorlunda i hävdebestämmelsen i jämförelse med definitionen av god tro i den nu gällande 3 § godtrosförvärvslagen.

Enligt 3 § godtrosförvärvslagen krävs av en förvärvare, för att han skall anses ha varit i god tro vid förvärvet, att han gör sannolikt att sådana omständigheter förelåg vid förvärvet att han inte borde ha misstänkt att överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen (se prop. 1985/86:123 s. 21 och prop. 1997/98:168 s. 11). Syftet med att ålägga förvärvaren denna bevisskyldighet har varit att betona att det ställs höga krav för att någon skall kunna göra ett godtrosförvärv. Man kan tillspetsat uttrycka saken så att man därigenom har strävat efter att motverka olägenheterna med exstinktionsprincipen.

Enligt nu gällande regler kvarstår förvärvarens rätt till egendomen även om hans goda tro upphör efter det att egendomen traderats till honom.

För att någon skall erhålla äganderätt på grund av hävd bör det däremot krävas god tro under hela den tioåriga innehavstiden. Det måste i frågasättas om regeln i 3 § godtrosförvärvslagen, med dess krav på att vissa omständigheter görs sannolika, är lämplig som en bevisregel för god tro annat än vid tidpunkten för förvärvet eller när frågan om förvärvarens goda tro uppkommer inom en kortare tid efter förvärvet. När någon mer än tio år efter en stöld påträffas med stulen egendom kan det knappast vara rimligt att han fortfarande alltid skall kunna göra omständigheterna kring sitt förvärv sannolika. Efter så lång tid kanske han inte längre kommer ihåg dessa omständigheter. Såsom har anförts ovan när det gäller kravet på överlåtarens besittning kan det

ofta vara svårt att lägga fram bevisning om förhållanden som ligger så långt tillbaka i tiden.

Härtill kommer att det godtroskrav som uppställs i 3 § blir svårt att tillämpa på omständigheterna under det fortsatta innehavet. Det är uppenbart att man inte kan kräva av innehavaren att denne skall kunna redogöra för omständigheter som hänför sig till varje tidpunkt av innehavet, särskilt inte om hans goda tro ifrågasätts flera år efter förvärvet. Det kan inte krävas av innehavaren att denne skall styrka att det inte har inträffat något under innehavstiden som medfört att hans goda tro har upphört. Det måste i stället ankomma på den som vill göra gällande att innehavarens goda tro har upphört att ange vilka omständigheter som enligt hans uppfattning har medfört att innehavaren fått anledning att misstänka att den som överlåtit egendomen inte varit behörig att förfoga över den. Även bevisbördan för att omständigheterna har förelegat bör åvila denne.

Den normativa bedömningen, dvs. vilka krav som kunnat ställas på förvärvaren/innehavaren, bör däremot göras på samma sätt som enligt den nu gällande 3 § (se avsnitt 3.1). Det skall således ske en objektiv bedömning av vad denne med anledning av de angivna omständigheterna borde ha misstänkt.

Utredningen anser att kravet på innehavarens goda tro i hävdebestämmelsen bör uttryckas så att innehavaren varken vid förvärvet eller under innehavet borde ha misstänkt att överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen. Om det är flera innehavare efter varandra bör en senare innehavare få tillgodoräkna sig överlåtarens innehavstid. Kravet på förvärv och innehav i god tro bör då gälla för samtliga innehavare.

Genom att uttrycka godtroskravet på det föreslagna sättet markeras, att det inte är egendomens aktuella innehavare som måste göra vissa omständigheter sannolika, utan att det ankommer på den ursprungliga ägaren, att lägga fram omständigheter som ger underlag för bedömningen att innehavaren, vid förvärvet eller under den tioåriga innehavstiden, borde ha misstänkt att hans fångesman saknade rätt att förfoga över egendomen.

Om den ursprungliga ägaren har förlorat sin vindikationsrätt till egendomen genom någon annans hävd anser utredningen att det är rimligt att ägaren därefter skall ha rätt att få tillbaka egendomen mot lösen. Utan en sådan rätt skulle ägaren efter denna tidpunkt vara sämre ställd än om han hade frånhänts egendomen på ett sätt som inte hade medfört rätt till vindikation. Enligt nu gällande rätt finns det, bortsett från kravet på att ägaren måste framställa sitt anspråk på egendomen inom en viss tid från det att han måste antas ha fått kännedom om innehavet, inte någon tidsbegränsning av lösenrätten. Det enda som

krävs är att egendomen finns i behåll, vilket innebär att rätten till lösen är betydelselös om egendomen har förstörts eller konsumerats. Den föreslagna rätten till lösen även efter vindikationsrättens upphörande kan inte anses medföra behov av någon förändring av den nuvarande regleringen. Någon särskild preskriptionsbestämmelse för denna lösenrätt föreslås därför inte.

11. Den som har fått ersättning för egendomens värde av en tidigare förvärvare skall ha rätt att därefter lösa egendomen från den nuvarande innehavaren

I detta avsnitt behandlas den situationen att en godtroende förvärvare av egendom, som omfattas av vindikationsregeln, inte har egendomen kvar när han utsätts för ett vindikationsanspråk. Ägaren anses då ha rätt att i stället erhålla ersättning för egendomens värde. I avsnittet diskuteras också vad som bör gälla om egendomen kommer till rätta sedan ägaren har fått ersättning av en tidigare förvärvare. Utredningen föreslår att en ägare, som har fått ersättning för egendomens värde av en förvärvare, skall ha rätt att få tillbaka egendomen mot lösen, om den därefter påträffas hos en innehavare som har förvärvat den i god tro. Förslaget kommer till uttryck genom ett tillägg till bestämmelsen om lösen i godtrosförvärvslagen.

11.1. Egendomen finns inte i behåll hos förvärvaren

Den som har förvärvat stulen egendom kanske inte längre har kvar egendomen när han utsätts för ett vindikationsanspråk. Att en ondtroende förvärvare i sådana situationer är skyldig att betala ersättning för egendomens värde framstår som i det närmaste självklart och framgår även av praxis (se t.ex. NJA 1995 s. 337).

Det som är av intresse vid ett genomförande av utredningsförslaget är emellertid vad som gäller om en godtroende förvärvare inte har kvar egendomen, t.ex. på grund av att han har sålt den vidare, kastat bort den eller konsumerat den. Sådana situationer kan aktualiseras även med nu gällande lagstiftning om godtrosförvärv, nämligen om det är något annat rekvisit än förvärvarens goda tro som har brustit för att ett giltigt

godtrosförvärv skall ha kommit till stånd. Förvärvaren kan t.ex. ha erhållit egendomen genom arv eller något annat universalfång eller köpt den av någon som inte hade den i sin besittning.

Det finns inte många publicerade rättsfall, särskilt inte från senare tid, som behandlar frågan om en godtroende förvärvares skyldigheter gentemot egendomens rätta ägare, när förvärvaren trots sin goda tro inte har fått äganderätt till egendomen och inte längre har egendomen kvar när den rätte ägaren framställer krav mot honom. Man torde dock kunna utgå ifrån att en godtroende förvärvare, som av någon anledning inte kan utge egendomen vid ett vindikationsanspråk, i regel är skyldig att utge ersättning för egendomens värde.

I rättsfallet NJA 1894 s. 160 förpliktades en förvärvare av egendom, som inte ansågs ha varit i överlåtarens besittning vid förvärvet, att trots sin goda tro betala ersättning för egendomens värde när han hade använt den (ett järnparti). Samma princip har kommit till uttryck i NJA 1909 s. 458, NJA 1919 s. 525, NJA 1948 s. 673 och NJA 1959 s. 466, som alla gällt godtroende förvärvare.

Samma uppfattning om rättsläget redovisas även i juridisk doktrin, se t.ex. Jan Hellner, Om obehörig vinst, s. 262 ff., Anders Agell, Festskrift till Jan Hellner, s. 32 f. och Hjalmar Karlgren, Obehörig vinst och värdeersättning, s. 109. Se även SOU 1965:64 s. 116.

En förvärvare, som krävs på ersättning för egendomens värde anses inte ha rätt att i förekommande fall hänvisa ägaren till att först rikta sitt anspråk gentemot en senare förvärvare, som innehar egendomen. Som skäl mot en sådan ordning har bl.a. anförts att det skulle vara en onödig omgång om ägaren först skulle vara tvungen att kräva egendomen från innehavaren, som sedan skulle kunna vända sig mot sin fångesman. En regel om att ägaren skulle vara hänvisad till att först utkräva egendomen från innehavaren har inte ansetts innebära någon fördel för den tidigare förvärvaren, eftersom innehavaren i ett sådant fall kan vända sig mot honom och framställa anspråk på grund av att egendomen varit behäftad med ett rättsligt fel (se Hellner a.a. s. 245 ff.).

Ägarens rätt att begära ersättning av den tidigare förvärvaren omfattas av den allmänna tioårspreskriptionen för fordringar. Utredningen har övervägt om den föreslagna preklusionsfristen om sex månader för att framställa ett vindikationsanspråk (se avsnitt 10.1.1) bör få konsekvenser för den preskriptionstid som gäller för rätten till ersättning för egendomens värde, så att en sexmånadersfrist skulle gälla både rätten till själva egendomen och rätten till ersättning för dess värde. En förvärvare som i sin tur har överlåtit egendomen vidare ansvarar emellertid för det rättsliga felet gentemot sin förvärvare i minst tio år från överlåtelsetillfället (jfr avsnitt 9.5). Det kan enligt utredningens uppfattning inte anföras tillräckliga skäl för att ansvaret

gentemot egendomens ägare skall upphöra inom kortare tid. Förslaget att ägarens vindikationsanspråk skall upphöra gentemot den som innehar egendomen, om ägaren inte kräver tillbaka egendomen inom sex månader från det att han fått reda på var egendomen finns, bygger på uppfattningen att innehavaren har ett starkt berättigat intresse av att inom rimlig tid få reda på om han fortsättningsvis kan betrakta egendomen som sin egen eller inte. Att en gäldenär kan få leva i ovisshet i så lång tid som tio år om en borgenär kommer att göra gällande ett fordringsanspråk är accepterat av rättsordningen genom nuvarande preskriptionsbestämmelser och utredningen har inte funnit skäl att föreslå någon särregel för den här avsedda situationen.

11.2. Egendomen påträffas hos en senare förvärvare

Om ägaren har fått ersättning för egendomens värde av en tidigare förvärvare och därefter får kännedom om att egendomen finns hos en senare förvärvare kan han fortfarande vara intresserad av att få tillbaka själva egendomen.

Frågan är om en ägare, som har krävt och fått ersättning för egendomens värde av en förvärvare därefter kan anses ha kvar rätten att få tillbaka själva egendomen, om den sedan skulle komma till rätta, eller om förvärvaren skall anses ha övertagit ägarens rätt till egendomen genom att betala ersättning för den. Rättsläget får betraktas som oklart i detta hänseende.

Den som är angelägen om att få tillbaka sin stulna egendom om den upphittas, bör enligt utredningens mening inte vara tvungen att avstå från att kräva ersättning från en förvärvare, som har överlåtit egendomen vidare, för att vara försäkrad om att kunna få tillbaka egendomen om den kommer till rätta. Å andra sidan bör en ägare inte kunna få dubbel kompensation genom att först uppbära värdeersättning och sedan få tillbaka själva egendomen.

Utredningen föreslår att en ägare, som har fått ersättning för egendomens värde av en förvärvare, som inte längre hade egendomen kvar, skall ha rätt att få tillbaka egendomen mot lösen. Om rättsläget är sådant att ägaren anses ha förlorat sin rätt till egendomen genom att ta emot ersättning för dess värde skulle han annars riskera att hamna i ett sämre läge, när det gäller möjligheten att få tillbaka egendomen, än vad den gör som med nuvarande regler har blivit bestulen och uppburit försäkringsersättning för egendomen. Med gällande lagstiftning om godtrosförvärv förekommer det att en bestulen person, som önskar få

tillbaka egendom för vilken han har uppburit försäkringsersättning, med försäkringsbolagets tillåtelse använder försäkringsersättningen för att lösa till sig egendomen om han påträffar den hos en godtroende förvärvare. Om ägaren ges rätt att lösa till sig egendomen efter att ha fått ersättning för egendomens värde av en förvärvare får han därmed en motsvarande rätt.

Om rättsläget är det motsatta, dvs. om ägaren anses ha kvar rätten till egendomen trots att han har fått ersättning från en tidigare förvärvare, förhindrar utredningens förslag att ägaren får dubbel kompensation för egendomen.

Även om det naturligtvis kommer att höra till undantagen att en ägare först uppbär ersättning för egendomens värde och därefter påträffar egendomen och vill framställa anspråk på att få tillbaka den, anser utredningen att situationen bör regleras i godtrosförvärvslagen.

Utredningen föreslår därför att en ägare, som av en godtroende förvärvare av egendom som omfattas av ägarens vindikationsrätt har fått ersättning för egendomens värde på grund av att förvärvaren inte längre hade den kvar, skall ha rätt att lösa till sig egendomen från en senare innehavare. Enligt utredningens förslag, som utvecklas närmare i avsnitt 12, skall lösenbeloppet motsvara egendomens värde.

När innehavaren tvingas avstå från egendomen innebär detta att han kan framställa anspråk gentemot sin fångesman på grund av rättsligt fel (se avsnitt 9). Om innehavaren inte behöver avstå från egendomen annat än mot lösen och om lösenbeloppet motsvarar egendomens värde, får han sådan kompensation för egendomen att han oftast inte har något skäl att vända sig mot sin fångesman. Det är endast om han har betalat ett högre belopp för egendomen än vad som motsvaras av värdeersättningen och därför vill ha kompensation för detta, eller skadestånd av fångesmannen, som han måste kräva sin fångesman.

12. Hur lösenbeloppets storlek bör bestämmas

Enligt gällande rätt har den som på grund av någon annans godtrosförvärv förlorat äganderätten till viss egendom rätt att få tillbaka egendomen mot lösen. Om den av utredningen föreslagna vindikationsregeln införs beträffande stulen egendom och egendom som på liknande sätt har frånhänts ägaren, kommer ägaren att ha rätt att återfå sådan egendom utan att behöva betala lösen. Lösenbestämmelsens tillämpningsområde minskar därmed väsentligt.

Utredningen föreslår emellertid att även den som har förlorat äganderätten till viss egendom på grund av att någon annan har blivit ägare till den genom hävd skall ha rätt att återfå egendomen mot lösen (se avsnitt 10). Enligt utredningens förslag skall lösenrätten gälla även för den som har fått ersättning för egendomens värde av en förvärvare, som vid tidpunkten för återkravet inte hade egendomen kvar (se avsnitt 11).

Enligt gällande rätt bestäms lösenbeloppet enligt den s.k. vederlagsprincipen, vilket innebär att det skall motsvara förvärvarens kostnader för förvärvet av egendomen och dess förbättring. Av skäl som redovisas i detta avsnitt föreslår utredningen att lösenbeloppet i stället skall bestämmas enligt den s.k. värdeprincipen, dvs. till ett belopp som motsvarar egendomens värde.

12.1. Vederlagsprincipen och värdeprincipen

Enligt den nu gällande lydelsen av 5 § godtrosförvärvslagen skall lösen motsvara ägarens kostnader för förvärv av egendomen och dess förbättring. Vid bestämmandet av lösen skall hänsyn tas till förändringar i penningvärdet. Beloppet skall dock motsvara högst egendomens värde i den allmänna handeln.

Värdeprincipen anses innebära att lösenbeloppet bestäms till egendomens värde i den allmänna handeln vid den tidpunkt då lösenrätten utövas (se prop. 1985/86:123 s. 12).

Såsom har redogjorts för i avsnitt 3 diskuterades i förarbetena till godtrosförvärvslagen om lösenbeloppet borde bestämmas enligt vederlagsprincipen eller enligt värdeprincipen. Värdeprincipen, som medför att den godtroende förvärvaren försätts i samma läge som om han fått behålla egendomen, förordades inledningsvis i propositionen. Som skäl härför framhölls bl.a. att resultatet av vederlagsprincipen framstod som mindre tilltalande om det hade förflutit lång tid från det att egendomen frånhänts den ursprungliga ägaren till den tidpunkt då återlösen skulle ske, eftersom det för sådana situationer blev nödvändigt med komplicerade regler om hur inflation och andra värdeförändrande faktorer skulle beaktas när lösenbeloppet skulle fastställas. Värdeprincipen ansågs mera praktisk än vederlagsprincipen eftersom den inte krävde några särskilda utfyllnadsregler för sådana fall då den som innehade egendomen hade erhållit den utan vederlag, dvs. genom gåva, arv, testamente eller bodelning. Det ansågs vidare rimligt att den som trots att han har gjort ett godtrosförvärv tvingades avstå från egendomen så långt det var möjligt hölls skadeslös. En tillämpning av värdeprincipen ansågs inte heller oskälig gentemot den ursprungliga ägaren eftersom han i de flesta fall hade fått ut försäkringsersättning med ett belopp som motsvarade egendomens värde och det därför var rimligt att han fick lösa tillbaka egendomen efter samma grunder (se a. prop. s. 12 f.)

Lagrådet invände mot resonemanget och uttalade att vederlagsprincipen var att föredra framför värdeprincipen. Enligt Lagrådet var vederlagsprincipen enklare att tillämpa i praktiken och kunde underlätta uppgörelser, medan bestämmandet av ett marknadsvärde kunde vara förenat med stora svårigheter. Härtill kom enligt Lagrådet att tillämpningen av värdeprincipen kunde vålla problem om egendomen hade stigit i värde efter förvärvet. Om det var fråga om museiföremål eller personliga värdeföremål med affektionsvärde som hade ökat i värde ansågs det inte självklart att förvärvarens anspråk på vinst skulle gå före den ursprungliga ägarens önskan att få köpa tillbaka det stulna till ett överkomligt pris. Lagrådet framhöll att i de fall ägaren hade fått försäkringsersättning hade ersättningsbeloppet bestämts på grundval av värdet vid förlusttillfället och att man då det gällde personliga värdeföremål med annat värde än det rent ekonomiska måste räkna med att ägaren ofta skulle dröja med ett ersättningsköp av olika skäl, t.ex. förhoppningar om att återfå det stulna eller helt enkelt svårigheter att ersätta föremål med affektionsvärde. Vidare uttalades att om värdestegringen, som ofta är avsevärd på sådana saker som det är fråga om här, skulle tillfalla förvärvaren, kunde lösenrätten lätt bli illusorisk. I fråga om stulna museiföremål skulle det överhuvudtaget vara svårt att föra ett träffande resonemang om försäkring och

ersättningsköp. Vederlagsprincipen ansågs därför särskilt naturlig i fråga om sådana föremål. En regel som garanterade förvärvaren värdestegring eller handelsvinst kunde leda till otillfredsställande resultat. Som exempel anfördes fallet då någon hade förvärvat ett föremål inte till uppenbart underpris utan till normalt inköpspris för den som driver yrkesmässig handel med liknande föremål. Att den ursprungliga ägaren, som hade frånstulits egendomen, skulle nödgas betala handelsvinst ansågs som klart stötande. Det som kunde tala mot en renodlad vederlagsprincip var att hänsynen till den ursprungliga ägaren avtog och de till förvärvaren ökade i tyngd med tidsavståndet (se a. prop. s. 29 f.).

Lagrådets uppfattning i frågan ledde till att lösenbeloppets storlek kom att bestämmas med tillämpning av vederlagsprincipen. I propositionen framhölls att vederlagsprincipen onekligen ger en bättre garanti för att den ursprungliga ägaren verkligen kommer att ha ekonomisk möjlighet att lösa till sig egendomen samt att det är mindre tillfredsställande att lösen skall motsvara det fulla värdet när förvärvaren har innehaft egendomen endast en kort tid och erlagt ett lägre belopp för den (se a. prop. s. 33).

12.2. De olika lösensituationerna

Enligt utredningens förslag kommer en ursprunglig ägare ha rätt att få tillbaka egendom mot lösen i tre olika situationer, nämligen när en förvärvare har blivit ägare till egendomen på grund av att han gjort ett giltigt godtrosförvärv, dvs. då vindikationsregeln inte är tillämplig, då en förvärvare har blivit ägare till egendomen genom hävd och då ägaren har fått ersättning för egendomens värde av en tidigare förvärvare av egendomen. I det följande diskuteras efter vilken princip lösenbeloppet lämpligen bör bestämmas i de olika situationerna.

12.2.1. Lösen då vindikationsregeln inte är tillämplig

Såsom har framgått har ett av skälen till att vederlagsprincipen valts för att bestämma lösenbeloppet varit att man har velat ta större hänsyn till den ursprungliga ägaren än till förvärvaren. Med den nu gällande exstinktionsprincipen har ju den ursprungliga ägaren inte rätt att återfå stulen egendom från någon som har förvärvat den i god tro, om han inte betalar lösen för den. Hänsynen till ägaren har ansetts medföra att det är angeläget att lösenbeloppet bestäms på ett sådant sätt att denne har ekonomisk möjlighet att utöva sin lösenrätt.

Om den av utredningen föreslagna vindikationsregeln införs beträffande stulen egendom kommer den ursprungliga ägaren att ha rätt att återfå sådan egendom utan att behöva betala lösen. I de fall den ursprungliga ägaren behöver lösa till sig egendomen har han frånhänts den på ett sådant sätt att vindikationsregeln inte är tillämplig, t.ex. genom förfaranden som straffrättsligt vanligen är att bedöma som förskingring, olovligt förfogande eller bedrägeri. I dessa fall har den ursprungliga ägaren anförtrott egendomen åt någon annan eller på annat sätt själv medverkat till att han frånhänts egendomen. I sådana situationer har utredningen ansett att avvägningen mellan den ursprungliga ägarens och den godtroende förvärvarens intressen bör utfalla till förmån för exstinktionsprincipen, dvs. den ursprungliga ägaren får stå risken för att han blir av med egendomen genom ett brottsligt förfarande och den som i god tro förvärvat egendomen därefter bör hållas skadeslös. Om ägaren blir av med egendomen på ett sådant sätt och sedan vill utöva sin rätt att lösa till sig egendomen från en godtroende förvärvare, framstår det enligt utredningens uppfattning inte som självklart att man skall ta större hänsyn till den ursprungliga ägaren än till den godtroende förvärvaren när lösenbeloppet skall bestämmas. I konsekvens med det förda resonemanget om hur riskfördelningen bör ske mellan den ursprungliga ägaren och den godtroende förvärvaren bör enligt utredningens uppfattning större hänsyn tas till förvärvarens intressen. Det är rimligt att den som trots att han har gjort ett godtrosförvärv tvingas avstå från egendomen så långt det är möjligt hålls skadeslös.

Även processekonomiska skäl talar för att lösenbeloppet bestäms enligt värdeprincipen. En köpare som tvingas att avstå från den köpta egendomen mot lösen kan med fog göra gällande att egendomen är behäftad med ett rättsligt fel. Om köparen i en lösensituation får ersättning för egendomens aktuella värde saknar han oftast skäl att rikta ersättningsanspråk mot sin säljare.

Utredningen anser således att värdeprincipen är mest ändamålsenlig när det gäller att bestämma lösenbeloppets storlek i nu angivna situationer.

12.2.2. Lösen efter hävd

I förarbetena till den nu gällande lagstiftningen har framhållits att vederlagsprincipen är särskilt tilltalande i de fall förvärvaren har innehaft egendomen under en kortare tid. Utredningens förslag att den ursprungliga ägaren skall ha en rätt att lösa till sig egendom från den som har förvärvat äganderätten till denna genom hävd innebär att

lösenrätten kan aktualiseras när förvärvaren har innehaft egendomen under en mycket lång tid. Såsom har anförts avtar hänsynen till den ursprungliga ägaren allteftersom tiden går, medan hänsynen till förvärvaren ökar. Det finns även andra skäl för att ifrågasätta det lämpliga i att tillämpa vederlagsprincipen när en lång tid har förflutit från innehavarens förvärv. Denne kan helt enkelt ha glömt hur mycket han betalat för egendomen och har inte längre kvar någon dokumentation om köpet, eller han kan ha avlidit varvid egendomen har ärvts av någon som inte känner till vad arvlåtaren har betalat för den. I sådana fall är det inte möjligt att tillämpa vederlagsprincipen utan man är hänvisad till att bestämma lösenbeloppet på annat sätt. Utredningen anser därför att övervägande talar för att lösenbeloppet även i hävdesituationer bestäms på grundval av värdeprincipen.

12.2.3. Lösen efter erhållen värdeersättning

Även i de fall en ägare som har fått ersättning för egendomens värde påträffar egendomen hos en senare förvärvare och då vill lösa till sig den, kan man utgå ifrån att en längre tid har hunnit förflyta sedan ägaren frånhändes egendomen. De skäl som har anförts under avsnitt 12.2.2 beträffande värdeprincipen är därför giltiga även i den här avsedda situationen.

12.3. Lösenbeloppet bör beräknas enligt värdeprincipen

Utredningens förslag om ett införande av vindikationsprincipen för stulen egendom innebär att en ägare i de flesta fall har rätt att återfå egendom som frånhänts honom utan att behöva betala lösen. Med hänsyn till att det vanligen är fråga om tillgreppsbrott när någon ofrivilligt har blivit av med sin egendom kan man utgå ifrån att rätten att återfå egendom mot lösen kommer att få en begränsad praktisk betydelse i framtiden. Även fall då någon vill lösa till sig egendom från någon som har fått äganderätten till den genom hävd torde bli tämligen ovanliga. Detsamma gäller situationer då ägaren vill återfå egendomen mot lösen efter att fått ersättning för dess värde. Av skäl som anförts ovan anser utredningen dock att principen för att bestämma lösenbeloppets storlek bör ändras från den nu gällande vederlagsprincipen till värdeprincipen.

Ett lösenbelopp bestämt enligt värdeprincipen skall i princip motsvara egendomens värde i den allmänna handeln vid den tidpunkt

då lösenrätten utövas. Med den allmänna handeln avses den normala handeln med föremål av ifrågavarande art. I möjligaste mån bör man bortse från lokala och liknande variationer i egendomens värde (jfr prop. 1985/86:123 s. 23).

Om egendomen är av en sådan art att den normalt inte överlåts, såsom är fallet med t.ex. unika museiföremål eller olika slags kulturegendom, torde värdet få anses motsvara vad egendomen kunde förväntas inbringa vid en så omsorgsfullt genomförd försäljning som kan anses rimlig när det gäller egendom av den art det är fråga om.

12.4. Värdeprincipen medför att det inte behövs särregler för förvärv utan vederlag

I den nu gällande bestämmelsen i 5 § godtrosförvärvslagen om lösenbeloppets storlek finns det en speciell reglering för de fall ägaren har förvärvat egendomen utan vederlag, dvs. genom gåva, arv, testamente eller bodelning. I sådana situationer skall även kostnad som ägarens fångesman haft för förvärvet av egendomen och dess förbättring räknas in i lösenbeloppet, under förutsättning att fångesmannen skulle ha haft rätt till lösen om ett återkrav hade riktats mot honom. Kravet på att även fångesmannen skulle ha haft rätt till lösen innebär att den som har erhållit egendom genom ett benefikt förvärv från någon som inte har gjort ett giltigt godtrosförvärv av den inte har rätt till lösen. Såsom har framhållits i avsnitt 3 innebär detta att den som fått stulen egendom i gåva av en tjuv visserligen kan ha gjort ett godtrosförvärv, men måste lämna tillbaka egendomen utan lösen om den bestulna begär det.

En övergång till värdeprincipen vid bestämmandet av lösen innebär att en särregel för benefika eller liknande förvärv kan undvaras. Detta innebär visserligen att även den som har fått egendomen i gåva från någon som inte skulle ha haft rätt till lösen får en sådan rätt, om han tvingas att lämna ifrån sig egendomen. Den som har erhållit egendomen genom ett universalfång får däremot, såsom för närvarande, rätt till lösen endast om fångesmannen skulle ha haft en sådan rätt, eftersom han trots sin goda tro inte kan få bättre rätt till egendomen än sin fångesman.

Om utrymmet för godtrosförvärv krymps i enlighet med förslaget finns det enligt utredningens mening inte skäl att särbehandla gåvofallen.

13. Förslagets relevans för annan lagstiftning om godtrosförvärv

Enligt direktiven till utredningsuppdraget skall utredaren med utgångspunkt från de förslag som lämnas i fråga om godtrosförvärvslagen bedöma om även de särskilda regler om godtrosförvärv av lösöre som finns i annan lagstiftning bör ändras, samt om det finns skäl att ändra i gällande regler om godtrosförvärv av andra slag av lös egendom än lösöre (dir. 1998:95 s. 8).

Bestämmelser om godtrosförvärv finns bl.a. i 25 kap. 7 § ärvdabalken, 11 § avtalslagen, 54 och 55 §§kommissionslagen, 14 § skuldebrevslagen, 3 kap. 6 § aktiebolagslagen, 6 kap. 3 och 4 §§ lagen om kontoföring av finansiella instrument och 2 kap. 10 § sjölagen .

Av skäl som redovisas i detta avsnitt anser utredningen att ett införande av en vindikationsregel i godtrosförvärvslagen inte motiverar några ändringar i de nämnda bestämmelserna.

13.1 11 § avtalslagen samt 54 och 55 §§ kommissionslagen

I 11 § avtalslagen regleras vad som gäller om en fullmäktig företar en rättshandling som strider mot särskilda inskränkande föreskrifter av fullmaktsgivaren, dvs. överskrider sin befogenhet. Av första stycket, som reglerar s.k. självständig fullmakt, (begreppet har redovisats närmare i avsnitt 3.2.2), följer att en befogenhetsöverskridande rättshandling gäller mot fullmaktsgivaren, om tredje man var i god tro i fråga om befogenheten.

I 54 § kommissionslagen regleras i vilken utsträckning en kommittent (uppdragsgivaren) är bunden av en kommissionärs (uppdragstagarens) förfoganden gentemot tredje man då kommissionären säljer godset till lägre pris än han borde eller på annat sätt handlar i strid med kommittentens intresse. Bestämmelsen går i korthet ut på att sådana förfoganden är gällande mot kommittenten om tredje man är i god tro.

Detsamma gäller enligt 55 § kommissionslagen om kommissionären förfogar över gods som innehas för kommittentens räkning efter det att uppdraget har upphört.

Såväl 11 § avtalslagen som 54 och 55 §§kommissionslagen reglerar situationer när intressekollisionen har uppkommit på grund av att någon har givit en annan person behörighet att förfoga över sin egendom och denne har handlat i strid med huvudmannens instruktioner.

I konsekvens med det resonemang som förts i avsnitt 7 angående olovliga förfoganden över egendom som ägaren anförtrott överlåtaren, finns det inte skäl att vid en övergång till vindikationsprincipen beträffande stöldgods m.m. göra några ändringar i de nu behandlade bestämmelserna.

13.2 25 kap. 7 § ärvdabalken

25 kap. 7 § ärvdabalken handlar om dödförklaring. Förenklat uttryckt följer av bestämmelsen att, om en dödförklarad person sedermera visar sig vara vid liv, återgång skall ske av egendom som ärvts i anledning av dödförklaringen, även för det fall att egendomen överlåtits till någon annan, om denne inte var i god tro då han åtkom egendomen.

De motiv som enligt direktiven ligger bakom en övergång till vindikationsprincipen beträffande stöldgods kan inte anses utgöra skäl att ändra i denna bestämmelse. Den som har överlåtit den dödförklarades egendom till en godtroende förvärvare har ju inte tillgripit egendomen utan haft den i sin besittning med stöd av lag.

13.3 14 § skuldebrevslagen

Såsom har framgått av redogörelsen i avsnitt 3.2.4 innebär legitimationsreglerna för löpande skuldebrev i 13 och 14 §§ skuldebrevslagen en presumtion för att innehavaren av skuldebrevet har rätt att göra fordringen gällande mot gäldenären och att överlåta fordringen till en tredje man.

Dessa legitimationsregler är av avgörande betydelse för det löpande skuldebrevets omsättningsvärde. Genom att göra ett skuldebrev löpande kan gäldenären öka skuldebrevets omsättningsvärde och därigenom göra det lättare att placera hos en kreditgivare (se Hugo Tiberg m.fl., Skuldebrev, växel och check, 7 uppl. s. 81 ff.). Legitimationsreglernas huvudsakliga syfte är således att tillgodose gäldenärsintresset av att löpande skuldebrev kan omsättas och inte att skydda godtroende

förvärvare av löpande skuldebrev. Det skydd som en godtroende förvärvare erhåller skulle närmast kunna betraktas som en bieffekt av gäldenärens intresse av att kunna betala med befriande verkan till den som innehar ett löpande skuldebrev. Det bakomliggande syftet med skuldebrevslagens legitimationsregler är således ett helt annat än syftet med en vindikationsregel, som ju främst är att motverka handeln med stöldgods.

Vad som nu har sagts talar emot att man skulle låta ett införande av en vindikationsregel avseende lösöre få effekter på lagstiftningen om skuldebrev.

En annan omständighet som bör beaktas i detta sammanhang är sambandet mellan löpande skuldebrev, växlar och checkar, som talar för att möjligheterna till godtrosförvärv bör vara enhetligt reglerade när det gäller dessa typer av värdepapper. Löpande skuldebrev, växlar och checkar har ansetts vara de viktigaste av de värdepapper som ”förkroppsligar” en penningfordran, vilket innebär att de är underkastade en rad regler som syftar till att göra dem så oberoende av det rättsförhållande som föranlett att värdepapperet utfärdats eller överlåtits att papperet skall kunna fungera som ett omsättningspapper och som en självständig bärare av fordringen (se Henrik Hessler, Obehöriga förfaranden med värdepapper, 2 uppl. s. 17).

Såväl växellagen (1932:130) som checklagen (1932:131) innehåller bestämmelser om godtrosförvärv som i allt väsentligt är likartade med motsvarande bestämmelser i skuldebrevslagen (16 § växellagen och 21 § checklagen). Dessa lagar bygger på konventioner om gemensam lagstiftning om växlar och checkar, som antogs i Genève år 1930 respektive år 1931. Sveriges bundenhet till dessa konventioner innebär att ett införande av en vindikationsregel i skuldebrevslagen inte skulle kunna medföra motsvarande ändringar i de lagar som gäller för växlar och checkar, vilket är ett skäl mot att i skuldebrevslagen införa en särbestämmelse beträffande tillgripna skuldebrev. Av här redovisade skäl anser utredningen att en övergång till vindikationsprincipen beträffande tillgripet lösöre inte bör föranleda någon ändring i skuldebrevslagen. Härtill kommer att löpande skuldebrev kan vara föremål för exstinktiva godtrosförvärv enligt dansk, norsk och finsk rätt, vilket talar för att den nu gällande exstinktionsprincipen för sådan egendom bör bibehållas i svensk rätt.

13.4 3 kap. 6 § aktiebolagslagen

Eftersom aktiebrev i väsentliga delar är jämställda med löpande skuldebrev bör även när det gäller vindikationsprincipens tillämpning samma överväganden göras angående aktiebrev som beträffande löpande skuldebrev.

13.5 6 kap. lagen om kontoföring av finansiella instrument

Av bestämmelserna i 6 kap. lagen om kontoföring av finansiella instrument framgår att en förvärvare av finansiella instrument som är registrerade enligt denna lag måste ha förlitat sig på innehållet i registret för att anses ha varit i god tro vid sitt förvärv.

De civilrättsliga verkningar som annars är knutna till innehavet av aktiebrev eller löpande skuldebrev har således i stället knutits till registreringen (prop. 1997/98:160 s. 128 och 1988/89:152 s. 76). Eftersom sådana finansiella instrument som är registrerade enligt denna lag inte motsvaras av några utfärdade aktiebrev eller liknande, kan de inte innehas i egentlig mening och därmed inte heller vara föremål för olovliga tillgrepp.

Det kan således konstateras att ett införande av en vindikationsregel för lösöre inte har någon relevans för regleringen i lagen om kontoföring av finansiella instrument och därför inte bör medföra några ändringar i denna lag.

13.6 2 kap. 10 § sjölagen

Såsom har framgått av redogörelsen i avsnitt 3.2.7 är det enligt 2 kap. 10 § sjölagen möjligt att genom godtrosförvärv erhålla äganderätt till ett skepp, även om överlåtaren inte är rätt ägare till skeppet eller har handlat på uppdrag av ägaren. En förutsättning härför är att överlåtarens förvärv var inskrivet i skeppsregistret när överlåtelsen skedde samt att förvärvaren har sökt inskrivning och då var i god tro. Registreringen av skepp motsvarar i detta sammanhang den betydelse som besittning och tradition har beträffande annan lös egendom (se Christer Rune, Rätt till skepp s. 81 ff.).

Enligt utredningens uppfattning kan det inte anföras tillräckliga skäl för att göra den föreslagna vindikationsregeln beträffande stulet lösöre direkt tillämplig på sjölagens område när det gäller skepp, och således

frånta registreringen betydelse för möjligheten att göra godtrosförvärv av ett stulet skepp.

Vad som skulle kunna diskuteras är att, efter mönster av jordabalkens regler beträffande fastigheter, undanta vissa särskilt allvarliga brister i fångeskedjan och således frånkänna registreringen betydelse, om den t.ex. grundats på förfalskade dokument.

En förutsättning för att ett godtrosförvärv skall komma till stånd enligt sjölagen är ju att överlåtaren/tjuven har lyckats att bli inskriven som ägare i skeppsregistret, något som i sin tur torde förutsätta att inskrivningen baseras på en förfalskad handling, om man bortser från möjligheten att överlåtaren själv genom någon medhjälpare har infört oriktiga uppgifter direkt i registret. Genom att frånkänna registreringen betydelse när den grundas på en förfalskad handling skulle man i stor utsträckning uppnå resultatet att stulna skepp inte längre kunde bli föremål för godtrosförvärv. Ett sådant undantag skulle emellertid innefatta inte bara överlåtelser av stulna skepp utan även andra obehöriga överlåtelser som för registreringen kräver att dokument förfalskas.

Såsom har redovisats ovan under avsnitt 3.2.7 diskuterades under förarbetena till 2 kap. 10 § sjölagen, om sjölagens regler om registreringens betydelse borde utformas med fastighetsrättens regelverk på området som förebild. Denna lösning förkastades emellertid med en hänvisning till den internationella omsättningens särskilda krav.

Enligt utredningens uppfattning bör det inte komma i fråga att, utan en ingående översyn av sjölagens samtliga bestämmelser om verkan av registrering, överväga att ändra i sjölagens bestämmelse om registreringens betydelse för möjligheten att göra godtrosförvärv. En sådan ingående översyn får anses ligga utanför denna utrednings uppdrag.

14. Nya regler som underlättar för en målsägande att snabbare få tillbaka stöldgods m.m.

I detta avsnitt redovisas utredningens förslag till ändringar i 27 kap. rättegångsbalken om beslag. Syftet med de föreslagna ändringarna är att förbättra en målsägandes möjlighet att snabbt få tillbaka stulen egendom, som har tagits i beslag, om det är uppenbart att egendomen tillhör målsäganden. Förslaget innebär att åklagaren eller undersökningsledaren i uppenbara fall får besluta att föremålet skall lämnas ut till målsäganden. Den hos vilken beslaget har gjorts skall ha rätt att begära rättens prövning av beslutet.

14.1. Beslagsreglerna i nuvarande tillämpning

Egendom som skäligen kan antas vara frånhänd annan genom brott kan tas i beslag, s.k. återställandebeslag. Lagen möjliggör beslag av föremål i ytterligare två fall, nämligen när föremålet skäligen kan antas ha betydelse för utredning om brott (bevisbeslag) eller vara på grund av brott förverkat (förverkandebeslag), se 27 kap. 1 § första stycket rättegångsbalken.

Syftet med ett återställandebeslag är att det skall leda till att egendomen återställs till den som blivit av med egendomen genom brott (målsäganden). Ett återställandebeslag kan ske inte bara hos den som är misstänkt för att själv ha gjort sig skyldig till brottslig befattning med egendomen, utan även hos en tredje man. Det räcker med att egendomen skäligen kan antas vara frånhänd annan genom brott. Man kan utgå ifrån att beslagsreglerna för närvarande tillämpas på det sättet att återställandebeslag inte sker hos en tredje man som kan antas ha erhållit äganderätten till egendomen genom ett godtrosförvärv.

Det är en vedertagen uppfattning att ett beslag skall hävas så snart det kan konstateras att åtal inte kommer att väckas. Genom den i SOU 1995:52 förordade lagändringen, som trädde i kraft den 1 januari 1999 (se avsnitt 3.4.2), skall ett beslag av egendom som en målsägande har

framställt anspråk på dock inte hävas förrän tre veckor efter det att målsäganden har underrättats om att så kommer att ske. Därigenom har målsäganden getts en möjlighet att själv väcka talan om bättre rätt till egendomen innan den lämnas tillbaka till den hos vilken beslaget skedde.

Den sedan år 1999 gällande tidsfristen innebär inte någon förändring i det grundläggande synsättet att alla former av beslag är straffprocessuella säkerhetsåtgärder, som skall bestå endast så länge ett åtal kan vara aktuellt. Om förundersökning inte inleds eller om en pågående förundersökning läggs ned skall alla beslag hävas. Detsamma gäller när ett åtal läggs ned.

Såsom framhölls i SOU 1995:52 (s. 185) är kopplingen till en i det konkreta fallet misstänkt gärningsman inte självklar när det gäller återställandebeslag. Eftersom ett återställandebeslag kan ske även hos den som inte är misstänkt för brott, är det ologiskt att upprätthållandet av ett sådant beslag kopplas till frågan om det finns en misstänkt som kan åtalas för brottet eller inte. Upprätthållandet av ett återställandebeslag borde i stället vara fristående från denna fråga, eftersom den grundläggande förutsättningen för återställandebeslaget består så länge föremålet fortfarande skäligen kan antas vara avhänt ägaren genom brott, även om ingen kan åtalas.

Det anses enligt gällande rätt inte finnas någon laglig möjlighet för åklagare eller polis att pröva vem som har den materiella rätten till beslagtagen egendom. Beslaget ses endast som en tillfällig besittningsrubbning som skall återställas när det har visat sig inte vara aktuellt med ett åtal. Sedan åtal har väckts ankommer det på domstolen att i samband med att målet avgörs besluta om beslaget. Det är endast om den hos vilken beslaget har gjorts går med på att egendomen utlämnas till målsäganden, som polis och åklagare anses kunna besluta om att så skall ske.

Riksåklagaren har i flera beslut erinrat om att ett beslag är ett straffprocessuellt tvångsmedel, som innebär en tillfällig besittningsrubbning, och att det inte får användas för annat ändamål än vad lagstiftaren har angett. I besluten har Riksåklagaren framhållit att själva besittningsrubbningen skall vara avgörande för frågan om till vem egendomen skall lämnas ut när beslaget hävs och att åklagaren inte har någon rätt eller skyldighet att ta ställning till om någon annan kan tänkas ha bättre rätt till egendomen. Ett utlämnande till en målsägande kan enligt Riksåklagaren ske endast om den som tidigare var misstänkt går med på detta och det är klarlagt att det inte kan finnas någon ytterligare person som kan göra anspråk på egendomen. Även om det framstår som helt klart att målsäganden har bättre rätt till egendomen, kan den enligt gällande rätt inte lämnas ut till denne, om den som

beslaget har gjorts hos motsätter sig det och det inte föreligger ett domstolsavgörande i frågan (se referat i SOU 1995:52 s. 78).

Utredningen ifrågasätter i och för sig den ovan angivna ståndpunkten att ett utlämnande till en målsägande kräver både samtycke från den tidigare misstänkte och att det är klarlagt att det inte kan finnas någon ytterligare person som kan göra anspråk på egendomen. Eftersom det inte finns något som hindrar att den tidigare misstänkte själv, omedelbart efter återfåendet av egendomen, överlämnar den till målsäganden måste även polis eller åklagare kunna göra detsamma med den tidigare misstänktes tillstånd, när beslaget skall hävas. Om polis eller åklagare också skulle pröva om det finns någon ytterligare person som kan göra anspråk på egendomen, skulle detta innebära att det görs en sådan prövning som Riksåklagaren anser att polis och åklagare inte skall göra.

Enligt utredningens mening finns det skäl som talar för att man bör tillskapa regler som gör det möjligt att använda institutet återställandebeslag för att enklare och snabbare än i dag återställa brottsligt åtkommen egendom till rätt ägare.

14.2. En övergång till vindikationsprincipen i fråga om stöldgods m.m. bör medföra regler som innebär att beslagtagen egendom snabbare kan återställas till målsäganden

En övergång till vindikationsprincipen beträffande egendom som har tillgripits eller åtkommits genom råntvång kommer att i hög grad minska utrymmet för godtrosförvärv av egendom som har åtkommits genom brott. Såsom har redogjorts för i avsnitt 7 kommer visserligen inte all brottsligt åtkommen egendom att omfattas av vindikationsprincipen enligt förslaget. Av tillgänglig statistik framgår emellertid att tillgreppsbrotten dominerar stort bland samtliga anmälda förmögenhetsbrott. Enligt uppgifter från Brottsförebyggande rådet uppgick antalet anmälda förmögenhetsbrott, frånsett skadegörelsebrott, år 1999 till 549 110, varav 505 308 var tillgreppsbrott, vilket innebär att över 90 procent av förmögenhetsbrotten var tillgreppsbrott. Det bör därför enligt utredningens mening övervägas om det går att införa regler som möjliggör ett enklare och snabbare återställande av stöldgods o.d. till ägaren i uppenbara fall, dvs. när det rör sig om egendom som uppenbarligen har stulits eller rånats från en känd målsägande. Om en

sådan ordning införs bör den dock omfatta alla uppenbara fall då egendom har frånhänts någon genom brott. Även vid andra brott kan det vara uppenbart att beslagtagen egendom tillhör en målsägande.

Utredningen anser att det i många fall inte är rimligt att en målsägande skall behöva vänta på rättens avgörande i brottmålet för att få tillbaka sin egendom trots att det är uppenbart att egendomen tillhör målsäganden. Det kommer ju fortsättningsvis i flertalet fall inte att finnas anledning att räkna med möjligheten att innehavaren genom ett förvärv i god tro har fått äganderätt till egendom som frånhänts en ägare genom brott.

Utredningen föreslår att det i samband med övergången till vindikationsprincipen i fråga om stöldgods införs en regel i 27 kap. rättegångsbalken om beslag, enligt vilken åklagaren eller undersökningsledaren skall kunna besluta att ett beslagtaget föremål skall lämnas ut till målsäganden, om det är uppenbart att denne har bättre rätt till föremålet än den hos vilken beslaget gjordes. Beslutet skall kunna hänskjutas till rättens prövning av den som innehade egendomen när beslaget gjordes.

Syftet med den föreslagna regleringen är att för uppenbara fall åstadkomma ett så enkelt och smidigt sätt som möjligt att återställa egendom till målsäganden utan att därmed göra avkall på den tidigare besittarens berättigade krav på rättssäkerhet. I detta syfte föreslår utredningen att den hos vilken ett beslag görs alltid skall underrättas om att ett beslut om utlämnande av egendomen till en målsägande kan komma att fattas. Denna underrättelse måste, enligt den föreslagna regleringen, den hos vilken beslaget görs bevisligen få del av. När i ett senare skede ett beslut om utlämnande av föremålet fattas, krävs enligt förslaget endast att en underrättelse om beslutet genast sänds till den hos vilken beslaget har gjorts under dennes senast kända adress. Förslaget i dessa delar har i viss mån haft regleringen i mål om betalningsföreläggande och handräckning som förebild.

I tillämpningsföreskrifter till de föreslagna reglerna bör lämpligen anges att den hos vilken ett beslag görs bör underrättas om betydelsen av att, med hänsyn till eventuella beslut om utlämnande av beslagtagen egendom, hålla undersökningsledaren underrättad om aktuell adress.

De överväganden som ligger bakom det beskrivna förfarandet är att utredningen i största möjliga utsträckning vill undvika delgivningssvårigheter. Eftersom underrättelsen skall ske i samband med själva beslaget är den som innehar egendomen ofta närvarande och kan ta emot underrättelsen. Skulle man däremot föreskriva att själva beslutet skall delges, riskerar man att det i detta senare skede har uppstått svårigheter att komma i kontakt med denne. Genom det föreslagna förfarandet tillgodoses enligt utredningens uppfattning rättssäkerheten

för den hos vilken beslaget sker, utan att man riskerar att förslaget i praktiken inte innebär någon förbättring för målsäganden på grund av delgivningssvårigheter.

Enligt förslaget får beslaget inte hävas och egendomen lämnas ut till målsäganden förrän tre veckor har förflutit efter det att underrättelsen om beslutet har sänts till den som beslaget har gjorts hos. Under denna tid kan denne begära rättens prövning av beslutet.

Det skall understrykas att ett beslut om att egendomen skall utlämnas till en målsägande inte innebär annat eller mer än just ett beslut om utlämnande. Även beslutets rättsliga betydelse kan således närmast liknas vid ett beslut om särskild handräckning. Egendomen återställs till målsäganden genom ett förenklat förfarande. Inte ens efter en rättslig prövning av ett sådant beslut kommer frågan om själva rätten till egendomen att vara rättskraftigt avgjord. I praktiken kommer ett utlämnande av beslagtagen egendom till målsäganden emellertid innebära att kravet på att vidta rättsliga åtgärder överflyttas från målsäganden till den hos vilken beslaget har gjorts. Det är alltså denne som efter ett sådant beslut kommer att tvingas vidta rättsliga åtgärder, om han vill ha tillbaka egendomen.

Tillämpningsområdena för den föreslagna vindikationsregeln och de föreslagna reglerna i 27 kap. rättegångsbalken om beslag och utlämnande av egendom till en målsägande sammanfaller inte helt. Den praktiska betydelsen härav behandlas i avsnitt 15.6.

15. De nya reglerna i praktisk tillämpning

I detta avsnitt behandlas några problemställningar som kan uppstå vid en praktisk tillämpning av godtrosförvärvslagen i dess lydelse enligt förslaget. Inledningsvis diskuteras lagens tillämpning i rättegång samt bevisfrågor som därvid kan uppkomma. Förslagets konsekvenser för häleriansvaret tas upp. I avsnittet förs även resonemang om s.k. självtäkt. Andra frågor som behandlas är den föreslagna vindikationsregelns förhållande till besittningsbegreppet och till de föreslagna reglerna i 27 kap. rättegångsbalken om utlämnande av beslagtagen egendom till målsäganden, samt vad som gäller om egendomens värde har förändrats under tiden mellan förvärvet och vindikationsanspråket, om den har ersatts av annan egendom eller om den har medfört avkastning. Vidare berörs situationer då någon har förvärvat panträtt eller retentionsrätt i den egendom som blir föremål för ett vindikationsanspråk. Slutligen berörs försäkrings- och skatterättsliga frågor.

15.1. Lagens tillämpning i civilprocess

I en process om bättre rätt till lösöre med tillämpning av godtrosförvärvslagen i dess nu gällande lydelse är det vanligtvis en förvärvares goda eller onda tro som är föremål för delade meningar mellan parterna.

Enligt 3 § i den nu gällande lydelsen av godtrosförvärvslagen (2 § andra stycket enligt utredningens förslag) skall en förvärvare anses vara i god tro, endast om det är sannolikt att egendomens beskaffenhet, de förhållanden under vilka den utbjöds och omständigheterna i övrigt var sådana att han inte borde ha misstänkt att överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen.

Bedömningen av om förvärvaren har varit tillräckligt aktsam skall alltså göras i två led. För det första skall utredas vilka omständigheter som förelåg vid förvärvet. Det ankommer på förvärvaren att göra sannolikt att förvärvet har gått till så som denne påstått. I det andra

ledet skall man med utgångspunkt från de i det första ledet antagna omständigheterna göra en normativ bedömning av om förvärvaren borde ha misstänkt att överlåtaren saknade rätt att överlåta egendomen. Leder bedömningen till att man inte kan kräva detta skall förvärvaren anses ha varit i god tro.

En följd av kravet att förvärvaren skall göra omständigheterna vid förvärvet sannolika är att förvärvaren, för det fall att han av olika skäl inte känner till något om dessa omständigheter, löper stor risk att förlora processen. Detta gäller även om det finns naturliga orsaker till den bristande kännedomen, såsom att det har gått så lång tid sedan egendomen förvärvades att han inte längre kommer ihåg de närmare omständigheterna eller att han har erhållit egendomen i arv från någon vars förvärv han inte har någon kunskap om.

Vid en tillämpning av godtrosförvärvslagen beträffande stöldgods m.m. enligt förslaget, kommer förvärvarens goda eller onda tro att sakna betydelse för förvärvarens möjligheter att få behålla egendomen. Med den föreslagna vindikationsregeln för stöldgods m.m. måste den som vill bestrida vindikantens rätt till den återkrävda egendomen ifrågasätta den på andra grunder. Förvärvaren kan t.ex. invända att den som framställer anspråket aldrig har ägt egendomen eller inte har frånhänts egendomen på ett sådant sätt att vindikationsregeln är tillämplig.

Eftersom den som har egendom i sin besittning enligt svensk rätt presumeras vara ägare till egendomen, måste den som gör gällande ett äganderättsanspråk till egendom i annans besittning styrka sin rätt, dvs. det är han som bevisbördan för att han äger egendomen.

Om vindikanten lyckas styrka att han var ägare till egendomen och inte själv har överlåtit den, kan innehavaren vinna processen, endast om han gör sannolikt att omständigheterna vid hans förvärv varit sådana att han måste anses ha varit i god tro. Det är först i detta läge av processen som vindikanten har anledning att åberopa att den omtvistade egendomen har tillgripits från honom och att förvärvarens goda tro därför saknar betydelse för dennes äganderättsanspråk.

Den föreslagna vindikationsregelns utformning innebär att det inte krävs att någon fälls till ansvar för ett brott för att regeln skall bli tillämplig. Det räcker med att den ursprungliga ägaren lägger fram bevisning om att den påträffade egendomen olovligen har tagits från honom. Bevisskyldigheten bör i många fall kunna anses fullgjord genom en hänvisning till en polisanmälan om stölden.

Om förvärvaren förnekar att ett olovligt tillgrepp har ägt rum och t.ex. hävdar att den person som han har förvärvat egendomen från haft saken i sin besittning med ägarens tillåtelse, t.ex. såsom lån, kan det – allt beroende på bärkraften i påståendet – krävas att den som uppger sig

ha olovligen frånhänts egendomen lägger fram ytterligare bevisning till stöd för sitt påstående.

Enligt utredningens förslag skall den som vill kräva tillbaka egendomen från innehavaren framställa sitt anspråk inom sex månader från det att han fick eller måste antas ha fått kännedom om dennes innehav. Gör han inte det, har han förlorat rätten att få tillbaka egendomen. Anspråket kan framställas muntligen och skall ha kommit innehavaren till handa inom denna tid. Om så inte sker, har ägaren förlorat rätten att få tillbaka egendomen. Problem kan uppstå om den som innehar egendomen är svår att få tag i. I sådana situationer får ägaren väcka talan vid domstol eller begära särskild handräckning hos kronofogdemyndigheten och lämna de uppgifter han har om innehavarens adress m.m. (se 33 kap. 1 § rättegångsbalken). Det får sedan ankomma på domstolen eller kronofogdemyndigheten att vidta ett sedvanligt delgivningsförfarande. Finns det anledning att anta att den som innehar egendomen har avvikit eller på annat sätt håller sig undan får delgivning i sista hand ske genom kungörelse (se 15 § delgivningslagen [1970:428]). I likhet med vad som redan nu gäller beträffande lösen har förvärvaren bevisbördan för att den ursprungliga ägaren måste antas ha känt till innehavet under en längre tid än sex månader utan att ha framställt anspråk.

15.2. Särskilt om lagens tillämpning i brottmålsprocess vid talan om enskilt anspråk

Den förra utredningen genomförde en undersökning av hur godtrosförvärvslagen tillämpades i domstolarna. I samband med denna undersökning studerades ett stort antal domar, varvid bl.a. följande konstaterades.

I de fall då målsäganden i en brottmålsrättegång gjorde anspråk på att få tillbaka egendom som tillgripits ifrån honom, var det i princip alltid åklagaren som förde hans talan. Anspråket angavs i stämningsansökningen i regel i anslutning till den åtalspunkt under vilken en stöld av egendomen eller ett häleri behandlades. Vilka grunder som åberopades till stöd för anspråket framgick praktiskt taget aldrig uttryckligen av stämningsansökningarna. Utgången i ansvarsdelen och i fråga om det enskilda anspråket följde vanligen varandra. Fälldes den tilltalade till ansvar bifölls regelmässigt målsägandens talan om bättre rätt till egendomen, vilket vanligen i domskälen motiverades genom en hänvisning till utgången i ansvarsdelen. På motsvarande sätt brukade

utgången motiveras när det enskilda anspråket lämnades utan bifall i samband med att åtalet ogillades (SOU 1995:52 s. 72 ff.).

I SOU 1995:52, s. 126–133, framfördes synpunkter på handläggningen i brottmålsrättegång av målsägandens anspråk på att få tillbaka påstått stöldgods. Dessa synpunkter är relevanta även efter ett genomförande av utredningens förslag. Det finns skäl att här understryka den i SOU 1995:52 framhållna betydelsen av att målsägandens grunder för sin talan blir klarlagda i processen.

Varken enligt den nu gällande godtrosförvärvslagen eller enligt godtrosförvärvslagen i den föreslagna lydelsen, dvs. med en särregel för stöldgods m.m., krävs att den tilltalade fälls till ansvar för ett brott, för att målsäganden skall anses ha bättre rätt till egendom som åklagaren påstår ha varit föremål för brott. En målsägande, som för talan om enskilt anspråk i en brottmålsrättegång, behöver inte heller grunda sitt anspråk helt på åklagarens gärningsbeskrivning utan kan i viss utsträckning åberopa även andra omständigheter. Detta gäller även om det är åklagaren som för talan om enskilt anspråk för målsägandens räkning (se NJA 1994 s. 306). Om åklagaren, utan att uttryckligen ange vad som är grunden för anspråket, tar upp målsägandens yrkande i en stämningsansökning i anslutning till den åtalspunkt som behandlar det aktuella brottet, ligger det emellertid nära till hands att uppfatta detta som att åklagaren endast åberopar själva brottet som grund för målsägandens talan. För att inte målsägandens anspråk skall ogillas endast till följd av att åtalet lämnas utan bifall, är det i sådana situationer av vikt att domstolen inom ramen för den materiella processledningen utreder om målsäganden vill ha bifall till sin talan, även om den tilltalade inte fälls till ansvar för brottet, samt i så fall vilka grunder som åberopas till stöd för det enskilda anspråket. Eftersom det som en följd av utredningens förslag för bifall till målsägandens anspråk endast krävs att egendomen ifråga tillhör honom och att den har frånhänts honom genom ett olovligt tagande kan han t.ex. nöja sig med att åberopa och med erforderlig styrka visa att dessa krav är uppfyllda. Det är sedan den tilltalades sak att komma med invändningar mot dessa påståenden. Om den tilltalade inte ifrågasätter målsägandens ursprungliga äganderätt, men invänder att målsäganden inte har frånhänts egendomen på ett sådant sätt som gör att särregeln om stöldgods är tillämplig, är det likafullt den tilltalade som har att göra sannolikt att omständigheterna vid hans förvärv var sådana att han måste anses ha varit i god tro, för att hans anspråk på att behålla egendomen skall bifallas.

15.3. Vindikationsregelns betydelse för häleriansvaret

Enligt 2 § godtrosförvärvslagen krävs för ett godtrosförvärv att förvärvaren var i god tro vid överlåtelsen och när han fick egendomen i sin besittning. Om förvärvarens goda tro upphör därefter, påverkas inte hans rätt till egendomen, utan den kvarstår oförändrad. Ett godtrosförvärv av egendomen innebär således att den ursprungliga ägarens rätt till den upphör.

Eftersom ett godtrosförvärv enligt gällande rätt innebär att den ursprungliga ägarens rätt definitivt upphör, kan en senare befattning med egendomen inte medföra ansvar för häleri. Detta innebär t.ex. att den som har gjort ett godtrosförvärv, men som därefter får klart för sig att egendomen var stulen och då säljer den, inte gör sig skyldig till häleri. Inte heller den som i sin tur förvärvar egendomen från godtrosförvärvaren gör sig skyldig till häleri, även om han vid sitt förvärv känner till att egendomen är stulen.

Om möjligheten att genom godtrosförvärv förvärva äganderätt till stöldgods i princip upphör blir följden att området för häleri utvidgas i viss utsträckning.

I avsnitt 10.5 har lämnats en utförlig redovisning av hur hälerilagstiftningen förhåller sig till den föreslagna vindikationsregeln för stöldgods m.m. Här skall endast framhållas att det inte går att komma ifrån att en godtroende förvärvare i straffrättsligt hänseende kan befinna sig i en mera ofördelaktig situation än den som gjort sig skyldig till häleribrott i samband med förvärvet. En förvärvare som under innehavstiden, men innan han har hunnit att bli ägare till egendomen genom hävd, får anledning att misstänka att egendomen är stulen gör sig skyldig till häleribrott, om han förfogar över egendomen på ett sätt som kan försvåra dess återställande. Det är först när förvärvaren har blivit ägare till egendomen genom hävd som den upphör att vara hälerigods. Den som däremot har gjort sig skyldig till häleribrott av normalgraden eller häleriförseelse redan i samband med förvärvet kan straffritt förfoga över egendomen två eller fem år efter förvärvet, eftersom brottet då har preskriberats.

Om det blir känt för den ursprungliga ägaren eller dennes rättsinnehavare var egendomen finns och innehavaren har förvärvat egendomen i god tro, måste ägaren enligt utredningens förslag kräva tillbaka egendomen från innehavaren inom sex månader från det att han fick eller måste antas ha fått kännedom om dennes innehav. Gör han inte det, upphör hans rätt till egendomen, vilket innebär att en senare

befattning med egendomen inte kan medföra ansvar för häleri. Även i en sådan situation upphör egendomen att vara hälerigods.

15.4. Vindikationsregeln påverkar inte den enskildes befogenhet att själv ta sig rätt

I 8 kap. 9 § brottsbalken föreskrivs att den som olovligen rubbar annans besittning för att själv taga sig rätt, skall dömas för självtäkt till böter eller fängelse i högst sex månader. Innebörden av detta stadgande såvitt gäller lösa saker är att den som visserligen har rätt till en sak inte får verkställa besittningsövergången på egen hand. Enligt 16 § p. 6 promulgationsförordningen till strafflagen, vilken enligt 14 § promulgationslagen till brottsbalken alltjämt gäller, är det emellertid tillåtet att återta stulen eller borttappad egendom från ”den som är lösker man eller misstänkt att vilja rymma, eller där stulet gods å färsk gärning finnes”. Förutom i sådana situationer har den som har rätt att återfå besittningen till egendomen i fråga således inte rätt att själv återta den från innehavaren.

En av de bakomliggande orsakerna till straffstadgandet om självtäkt torde vara behovet av att säkerställa skyddet för den som kan ha gjort ett godtrosförvärv av egendomen. Att den som har blivit bestulen inte på egen hand får återta egendomen ifråga, om den påträffas en tid efter stölden, har ofta ifrågasatts av allmänheten och det är tveksamt om denna reglering i alla delar är helt förankrad i det allmänna rättsmedvetandet. Om den föreslagna vindikationsregeln beträffande stöldgods införs, kan man förvänta sig att förbudet mot att själv återta stulen egendom kommer att ifrågasättas i ännu högre grad. En klar och enkel vindikationsregel som innebär att den som har blivit bestulen på sin egendom alltid har rätt att få tillbaka den, och att man aldrig får behålla det man köpt, om det visar sig vara stulet, är visserligen en tydlig signal att handel med stöldgods inte tolereras, men kan möjligen leda till att allmänheten bibringas en felaktig uppfattning om att det därmed har blivit tillåtet för den som blivit bestulen att själv ta tillbaka egendomen, om den påträffas. I samband med att vindikationsregeln införs kan det därför finnas skäl att informera om att så inte är fallet.

15.5. Vindikationsregelns beroende av besittningsbegreppet

Såsom har utvecklats i avsnitt 7 om den föreslagna vindikationsregelns utformning, blir regeln endast tillämplig då någon har berövats egendomen genom ett olovligt tagande eller genom råntvång. Med olovligt tagande avses ett olovligt besittningstagande, vilket innebär att regeln i första hand blir tillämplig vid tillgreppsbrott. En följd av detta är att vindikationsregeln inte blir tillämplig om den ursprungliga ägaren frånhänts egendomen genom något brottsligt förfarande som inte innebär ett olovligt tagande, t.ex. genom förskingring. Bedömningen av om den gärning genom vilken ägaren frånhänts egendomen skall bedömas som stöld eller förskingring kan således få en avgörande betydelse för dennes möjligheter att få tillbaka egendomen. Eftersom det ofta kan vara tillfälligheter som avgör vilket brott en viss gärning utgör kan det anses vara otillfredsställande med en reglering som leder till att sådana gränsdragningar får en så stor betydelse. Som exempel kan anges det fallet att endast en enda person har förtroendet att handha vissa saker. Försvinner någon sak kan det i detta fall vara fråga om förskingring. Är det däremot flera personer som har hand om sakerna kan det i stället vara fråga om stöld (SOU 1984:16 s. 175). Att dessa situationer kan komma att bedömas olika vad gäller möjligheterna till ett efterföljande godtrosförvärv framstår troligen som svårförståeligt i allmänhetens ögon. Den av utredningen föreslagna utformningen av vindikationsregeln anknyter visserligen inte direkt till vissa uppräknade brott, men de problem som gränsdragningen mellan olika brott för med sig går trots detta inte att undvika. Den som vill framställa anspråk på egendomen kan emellertid minska risken för att göra en rättsförlust på grund av dessa gränsdragningsproblem genom att, utöver att åberopa vindikationsregeln, ifrågasätta att förvärvaren har gjort ett godtrosförvärv av egendomen.

15.6. Vindikationsregelns tillämpningsområde sammanfaller inte helt med de föreslagna reglerna om utlämnande av beslagtagen egendom till målsäganden

I avsnitt 14 har redogjorts för utredningens förslag till ändringar i 27 kap. rättegångsbalkens regler om beslag. Förslaget innebär i korthet att åklagaren eller undersökningsledaren i uppenbara fall får besluta att ett föremål som har frånhänts annan genom brott och tagits i beslag får lämnas ut till målsäganden.

En tillämpning av reglerna om beslag i 27 kap. rättegångsbalken kräver således att föremålet kan antas vara avhänt målsäganden genom brott (1 §). Vindikationsregeln gäller egendom som har tillgripits eller frånhänts ägaren genom råntvång. Även om egendomen därmed vanligen frånhänts ägaren genom brott, är det inte nödvändigtvis så. Det kan t.ex. förhålla sig på det sättet att ett tillgrepp på grund av gärningsmannens bristande uppsåt inte utgör brott. Detta innebär att det kan inträffa situationer då beslagtagen egendom inte kan lämnas ut till målsäganden med stöd av den av utredningen föreslagna bestämmelsen i 27 kap. rättegångsbalken, trots att vindikationsregeln är tillämplig. Om egendomen tagits i beslag och förundersökningen läggs ned är emellertid den nu gällande regeln om underrättelseskyldighet enligt 27 kap. 8 § andra stycket rättegångsbalken tillämplig. Beslaget får då inte hävas förrän tre veckor efter det att en underrättelse om att beslaget kan komma att hävas har sänts till den som har framställt anspråket.

Den föreslagna regeln i 27 kap. rättegångsbalken skall å andra sidan omfatta föremål som avhänts ägaren inte endast genom tillgreppsbrott eller rån utan även andra brott, såsom förskingring och olovligt förfogande. Omvänt kan det därför inträffa situationer då egendomen kan lämnas ut med stöd av bestämmelsen i 27 kap. rättegångsbalken utan att vindikationsregeln är tillämplig.

Såsom har redovisats i avsnitt 7 anser utredningen att det föreligger vissa uppenbara fördelar med att inte knyta vindikationsregeln till ett föregående brottsligt förfarande. Dessa fördelar uppväger enligt utredningens uppfattning de eventuella nackdelar som den bristande överensstämmelsen mellan tillämpningsområdet för den föreslagna regeln i 27 kap. rättegångsbalken och vindikationsregelns tillämpningsområde kan innebära. Eftersom det i regel torde vara fråga om stöldgods i de fall det blir aktuellt att tillämpa bestämmelserna kan man kan utgå ifrån att skillnaden mellan de båda bestämmelsernas tillämpningsområden i de allra flesta fall inte kommer att få någon praktisk betydelse. Härtill kommer att förslaget att det skall vara

uppenbart, att målsäganden har bättre rätt till föremålet, innebär att det knappast blir aktuellt att göra sådana överväganden att den bristande överensstämmelsen mellan bestämmelserna i praktiken medför några problem.

15.7. Egendomen har ökat eller minskat i värde under tiden mellan förvärvet och vindikationen

Egendomens värde kan ha förändrats under tiden mellan förvärvet och vindikationen på grund av omständigheter som är att hänföra till innehavaren, såsom att denne har vidtagit åtgärder med egendomen som har förändrat dess värde, eller på grund av ändrad prissättning av egendomen i fråga.

Beträffande situationer då egendomen har ökat i värde till följd av att förvärvaren har lagt ned kostnader för att förbättra den görs en åtskillnad mellan nödiga och nyttiga kostnader. Med nödiga kostnader avses sådana som är behövliga för egendomens bevarande och användning för sitt syfte eller ändamål. Nyttiga kostnader är kostnader som inte är oundgängligen nödiga men kan anses ägnade att höja egendomens avkastningsförmåga och därmed dess värde (Hjalmar Karlgren, Obehörig vinst och värdeersättning, s. 102 f.).

Det kan sägas vara en allmän rättsgrundsats att ersättning för nödiga kostnader tillerkänns såväl godtroende som ondtroende innehavare medan ersättning för nyttiga kostnader förutsätter god tro hos innehavaren. Detta har bl.a. kommit till uttryck när det gäller återvinning i konkurs, där den återvinningsskyldige har rätt till ersättning för såväl nödvändig som nyttig kostnad, om det inte finns särskilda skäl mot det (4 kap. 15 § tredje stycket konkurslagen [1987:672]). Ett sådant särskilt skäl kan vara att en återvinningspliktig i ond tro har lagt ned kostnader som det skulle vara alltför betungande för konkursboet att ersätta (se Gösta Walin m.fl., Konkurslagen, s. 342).

Beträffande fast egendom gäller att innehavaren har rätt till ersättning för sådana nödvändiga kostnader för egendomen som han har haft under sin innehavstid. Även nyttiga kostnader skall ersättas under förutsättning att de har nedlagts före den tidpunkt då innehavaren fick kännedom om att annan ägde bättre rätt till egendomen (5 kap. 3 § jordabalken).

I 25 kap. 7 § tredje stycket ärvdabalken stadgas att den, som skall återbära egendom till en tidigare dödförklarad, har rätt till ersättning för nödiga kostnader. Detsamma gäller nyttiga kostnader, under

förutsättning att de har nedlagts före den tidpunkt då innehavaren fick kännedom om att annan ägde bättre rätt till egendomen.

I rättsfallet NJA 1909 s. 458 ansågs ägaren förpliktigad att ersätta den godtroende förvärvaren för den värdeökning som denne hade åstadkommit avseende egendomen.

En förvärvare som tvingas att lämna ifrån sig egendomen till följd av ett vindikationsanspråk torde således ha rätt till ersättning för nödiga kostnader som han har lagt ned på egendomen, men knappast för nyttiga kostnader som nedlagts efter det att han fick kännedom om vindikationsanspråket.

Om egendomen har ökat i värde utan att det har medfört några motsvarande kostnader för innehavaren har det ansetts självklart att det ökade värdet skall tillerkännas ägaren, dvs. att denne har rätt att erhålla egendomen utan att behöva utge ersättning till den som innehaft den (se SOU 1965:64 s. 117).

Det är oklart vad som gäller om egendomen har minskat i värde. En jämförelse kan göras med de regler som gäller då fast egendom skall återgå till den rätta ägaren. Enligt dessa regler är innehavaren skyldig att ersätta den rätta ägaren för värdeminskning om egendomen har skadats eller på annat sätt minskat i värde till följd av åtgärd eller annan omständighet som är att hänföra till den som avträder egendomen, om det inte kan anses obilligt (5 kap. 2 § jordabalken). Bestämmelsen anses innebära att innehavaren inte är skyldig att utge ersättning för rena olyckshändelser (Peter Westerlind, Kommentar till Jordabalken 1–5 s. 449 f.). Innehavarens goda eller onda tro kan beaktas inom ramen för att ersättningsskyldigheten inte får anses obillig. Det är tänkbart att de regler som gäller för fast egendom kan tillämpas analogt vid motsvarande problemställningar angående lös egendom.

Frågor om vad som skall gälla, om egendomens värde har förändrats under tiden mellan förvärvet och vindikationen, kan i vissa fall uppkomma även när förvärvaren inte längre har egendomen i behåll och vindikationsanspråket i stället avser egendomens värde. Till skillnad från vad som har ansetts gälla när egendomen finns i behåll har ersättningen i rättspraxis i sådana fall bestämts till det värde som egendomen hade vid förvärvet, oavsett om värdet har ökat eller minskat därefter, se NJA 1931 s. 663 och NJA 1996 s. 607. I det sistnämnda rättsfallet begärde ägaren ersättning med ett belopp som motsvarade vad förvärvaren hade erhållit för egendomen vid en vidareförsäljning, dock efter avdrag för arbete och kostnad med skäligt belopp, som förvärvaren hade lagt ned på egendomen och som hade lett till en värdehöjning av den. Ägaren tillerkändes emellertid endast ersättning

med ett lägre belopp, som ansågs motsvara egendomens värde vid tiden för förvärvet.

15.8. Egendomen har ersatts av annan egendom

Det kan även diskuteras vad som gäller om förvärvaren har ersatt den aktuella egendomen med ett likadant föremål, dvs. den nya egendomen har trätt i den andras ställe, s.k. surrogation. Frågan är om den ursprungliga ägarens rätt har överförts till att avse den nya egendomen. Det har ansetts att så skulle kunna vara fallet i vissa okomplicerade situationer (se Henrik Hessler, Allmän sakrätt, s. 160 f.)

En annan närliggande fråga är hur man bör förfara om förvärvaren har förändrat egendomen ifråga så att den framstår som ett helt annat föremål. Det kan vara fråga om bearbetning av ett råmaterial, s.k. specifikation, eller att egendomen har sammanfogats med ett annat föremål. I det förstnämnda fallet anses den som har bearbetat råmaterialet ha förvärvat äganderätten till föremålet, medan råmaterialets ägare får nöja sig med ett ersättningsanspråk. Detta anses gälla även om förvärvaren har varit i ond tro om sin rätt (se t.ex. Jan Hellner, Om obehörig vinst, s. 268 och Östen Undén, Svensk sakrätt I, Lös egendom, 9 uppl. s. 85 ff.). Om egendomen ifråga har sammanfogats med andra föremål, anses äganderätten till det nya föremålet böra tillkomma den som hade äganderätt till det av de ursprungliga föremålen, som hade karaktären av huvudsak, medan ägarna till de andra föremålen har rätt till ersättning (Undén, a.a. s. 88).

15.9. Vem har rätt till egendomens avkastning

Frågor om avkastning av lösöre uppstår av förklarliga skäl sällan. Som exempel på en situation där detta kan inträffa kan anges att ett djur som har frånhänts ägaren därefter får en avkomma. Frågan är om det är ägaren eller förvärvaren som har rätt till denna avkastning.

Principen i svensk rätt anses vara att den som har uppburit avkastning i god tro om sin rätt till egendomen har rätt att behålla avkastningen. Avkastning som hänför sig till tiden därefter anses däremot tillfalla den som har rätt till egendomen (se t.ex. Hellner, a.a. s. 261 och Undén a.a. s. 69). Denna princip har kommit till uttryck i regler om återvinning i konkurs och klander av fast egendom samt felaktigt dödförklarads rätt att återfå egendom (4 kap. 15 § första

stycket konkurslagen, 5 kap. 1 § jordabalken och 25 kap. 7 § tredje stycket ärvdabalken). I rättsfallet NJA 1996 s. 261, som gällde en godtroende innehavares skyldighet att utge ersättning för avkastning i samband med en tvist om äganderätten till en andel i en samfällighet, tillämpades bestämmelsen i jordabalken analogt.

15.10. Panträtt och retentionsrätt

I detta sammanhang finns det skäl att redovisa vad som bör gälla då någon har förvärvat panträtt eller retentionsrätt i egendom som är föremål för ett vindikationsanspråk.

Panträtt innebär att någon i samband med kreditgivning ställer viss egendom till borgenärens förfogande för att denne, om skulden inte betalas i tid, skall kunna sälja panten och ta betalt ur köpeskillingen (Torgny Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, 6 uppl. s. 26).

Enligt 7 § godtrosförvärvslagen gäller samma regler för godtrosförvärv av panträtt som för äganderätt. Avsikten är att detsamma skall gälla vid tillämpning av den föreslagna vindikationsregeln. Detta innebär att även en panthavare är skyldig att utan ersättning lämna ifrån sig egendom som olovligen har tagits från ägaren. Detta gäller givetvis endast om det är egendomens rätta ägare, eller någon som uppträder å dennes vägnar, som begär att få ut egendomen från panthavaren. Om det är den som utsätts för ett vindikationsanspråk som själv har pantsatt egendomen, kan han naturligtvis inte med hänvisning till vindikationsanspråket kräva att få ut panten utan att erlägga betalning till panthavaren. Det är endast i förhållande till egendomens rätta ägare som panthavarens rätt till ersättning får vika.

Retentionsrätt innebär en rätt att innehålla annans lösa egendom till säkerhet för en fordran mot denne (Håstad, a.a. s. 26 f.). Retentionsrätt uppkommer vanligen i samband med att någon åtar sig att förvara eller utföra arbete på någon annans egendom. Godtrosförvärvslagen innehåller ingen regel om godtrosförvärv av retentionsrätt. Enligt äldre praxis, som godtrosförvärvslagen inte har avsett att ändra på, kan emellertid även retentionsrätt vara föremål för godtrosförvärv (se NJA 1936 s. 650 och NJA 1948 s. 10). Härtill kommer att en reparatör anses ha retentionsrätt i egendom han har reparerat, oavsett om han varit i god tro om beställarens rätt att förfoga över egendomen, om reparationen har varit nödvändig (se NJA 1987 s. 312). Detta rättsfall får anses ge stöd för att retentionsrätt skulle kunna uppkomma även i egendom som har frånhänts ägaren på ett sådant sätt att vindikationsregeln är tillämplig.

15.11. Försäkringsaspekter

Enligt vad utredningen har erfarit kommer det inte att finnas möjligheter att teckna försäkringar som ger ersättning till den som tvingas att lämna ifrån sig egendom på grund av ett vindikationsanspråk. Sådana försäkringsmöjligheter finns enligt uppgift inte heller i de övriga nordiska länderna (se SOU 1995:52 s. 157).

15.12. Skatterättsliga aspekter

Den som utsätts för ett vindikationsanpråk kan ha innehaft egendomen i fråga under en mycket lång tid. Är det fråga om dyrbar egendom kan innehavaren ha betalat ansenliga belopp i förmögenhetsskatt under denna tid. Enligt nu gällande skattelagstiftning finns det inte någon rätt för den som tvingas att lämna egendomen ifrån sig till den ursprungliga ägaren att återfå vad han erlagt i skatt eller kompenseras på annat sätt.

16. Konsekvenser av utredningens förslag

För utredningsarbetet har gällt regeringens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare om att redovisa regionalpolitiska konsekvenser (dir. 1992:50), att pröva offentliga åtaganden (dir. 1994:23), att redovisa jämställdhetspolitiska konsekvenser (dir. 1994:124) och att redovisa konsekvenser för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet (dir. 1996:49). Dessa direktiv har från och med den 1 januari 1999 ersatts av 15 § kommittéförordningen (1998:1474).

Såsom anfördes i SOU 1995:52 (se s. 172 f.) är en regel om vindikation av stöldgods oberoende av förvärvarens goda tro enkel och lättbegriplig. Den kan därför antas ha en viss pedagogisk effekt på handeln med framförallt begagnade saker och göra köpare mer försiktiga än de kanske är i dag. Detta kan i sin tur förmodas minska möjligheterna för mindre seriösa handlare att fortsätta sin verksamhet. Ett problem är emellertid att risken för upptäckt för dem som säljer och köper stöldgods är liten och att det endast är en liten del av den egendom som anmäls stulen som överhuvudtaget kan spåras eller påträffas. Det är därför enligt utredningens mening svårt att ha någon bestämd uppfattning om den föreslagna vindikationsregeln kommer att få någon betydelse för omfattningen av handeln med stöldgods.

När det sedan gäller effekterna för det brottsförebyggande arbetet har i avsnitt 15.4 framhållits att vindikationsregeln inte medför att den som har blivit bestulen på sin egendom får rätt att själv ta tillbaka egendomen om den påträffas. I samband med att vindikationsregeln införs kan det, av brottsförebyggande skäl, finnas anledning att informera om detta.

I 14 § kommittéförordningen anges att om förslagen i ett betänkande påverkar kostnaderna för bl.a. staten, en beräkning av dessa konsekvenser skall redovisas, samt om förslagen innebär samhällsekonomiska konsekvenser i övrigt även dessa skall redovisas.

Utredningens förslag till ändringar av reglerna i 27 kap. rättegångsbalken innebär att polis och åklagare åläggs nya arbetsuppgifter.

Eftersom det föreslagna förfarandet innefattar en möjlighet att begära rättens prövning av beslut om utlämnande av egendom kan detta bli följden även för domstolarna. Det är svårt att ha någon uppfattning om hur ofta det föreslagna förfarandet kan komma i praktisk tillämpning. Eftersom ett utlämnande enligt förslaget endast kan komma i fråga i uppenbara fall kan de ”tvistiga” fallen förmodas bli få. Det är enligt utredningens uppfattning inte möjligt att beräkna hur omfattande de nya åliggandena kan bli för polis, åklagare och domstolar eller hur stora kostnader de kan medföra. Det bör emellertid beaktas att, i de fall beslagtagen egendom lämnas ut till målsäganden, statens förvaringskostnader för egendomen minskar i motsvarande mån. Man kan därför utgå ifrån att förslaget inte kommer att få några beaktansvärda ekonomiska konsekvenser.

17. Författningskommentar

17.1. Förslaget till lag om ändring i lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre

Godtrosförvärv av äganderätt

Tillägget i rubriken före 2 § har endast ett förtydligande syfte.

2 § Har någon förvärvat lösöre genom överlåtelse från någon annan som hade egendomen i sin besittning men varken var ägare till den eller behörig att förfoga över den på det sätt som skett, får förvärvaren äganderätt till egendomen, om han har fått den i sin besittning och var i god tro (godtrosförvärv).

En förvärvare skall anses ha varit i god tro, endast om det är sannolikt att egendomens beskaffenhet, de förhållanden under vilka den utbjöds och omständigheterna i övrigt var sådana att han inte borde ha misstänkt att överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen.

I bestämmelsens första stycke finns den nu gällande bestämmelsen om exstinktion, som även i fortsättningen är att betrakta som huvudregel när någon förvärvar lösöre i god tro från annan än den rätta ägaren. Genom det gjorda tillägget inom parentes markeras att med benämningen godtrosförvärv avses endast sådana förvärv i god tro som ger upphov till äganderätt.

Andra stycket innehåller den definition av god tro som nu återfinns i 3 §. Bestämmelsen har kommenterats i avsnitt 3.1.

3 § Vad som sägs om godtrosförvärv i 2 § första stycket gäller inte, om ägaren hade frånhänts egendomen genom att någon olovligen tagit den eller tilltvingat sig den genom våld på person eller genom hot som innebar eller för den hotade framstod som trängande fara. För att inte gå miste om sin

äganderätt till sådan egendom gentemot en innehavare som har förvärvat den i god tro, måste ägaren dock kräva tillbaka egendomen från denne inom sex månader från det att han fick eller måste antas ha fått kännedom om innehavet.

Paragrafen är ny och innehåller den av utredningen föreslagna bestämmelsen om vindikation. Innebörden av bestämmelsen är, som har utvecklats närmare i avsnitt 7, att en ägare som har frånhänts egendomen genom ett olovligt tillgrepp eller genom s.k. råntvång har rätt att få tillbaka egendomen även från en godtroende förvärvare.

Vindikationsregeln anknyter till det gemensamma objektiva tillgreppsrekvisitet för brotten stöld – varmed avses stöldbrott i dess olika grader – rån, tillgrepp av fortskaffningsmedel och egenmäktigt förfarande. Vindikationsregeln gäller i fall då någon har berövats den obehörigen överlåtna egendomen genom att någon olovligen tagit den eller tilltvingat sig den genom råntvång.

Med ”olovligt tagande” förstås i denna vindikationsregel, liksom inom straffrätten, ett olovligt besittningstagande. Med att ett besittningstagande är olovligt avses att det sker utan ägarens eller besittarens samtycke. Det saknar betydelse om samtycket är civilrättsligt ogiltigt (jfr Nils Jareborg, Brotten, Andra häftet, Förmögenhetsbrotten, 2 uppl. s. 37). Regeln gäller alltså inte egendom som ägaren har medgett att lämna ifrån sig, även om medgivandet var civilrättsligt ogiltigt enligt avtalslagen på grund av svek, tvång eller utnyttjande av en ockersituation från motpartens sida.

Eftersom vindikationsregeln inte anknyter till brott krävs det inte att någon kan fällas till ansvar för ett brott för att regeln skall bli tillämplig. Vid en talan om bättre rätt till egendomen är det tillräckligt att den rätta ägaren lägger fram bevisning om att den påträffade egendomen tillhör honom och att den olovligen har tagits från honom. Bevisskyldigheten i fråga om tillgreppet bör i många fall kunna anses fullgjord genom en hänvisning till en polisanmälan om stölden.

Om förvärvaren förnekar att ett olovligt tillgrepp har ägt rum och hävdar att han har förvärvat egendomen av den som påstår sig vara rätt ägare eller av någon som denne har anförtrott egendomen till, t.ex. genom lån, kan det – allt beroende på bärkraften i påståendet – krävas att den som uppger sig ha olovligen frånhänts egendomen förebringar ytterligare bevisning till stöd för sitt påstående.

För att inte gå miste om sin äganderätt till egendomen måste ägaren framställa sitt krav gentemot en innehavare som har förvärvat egendomen i god tro inom sex månader från det han fick eller måste antas ha fått kännedom om dennes innehav. Gör han inte det har han förlorat sin rätt till egendomen gentemot en godtroende förvärvare.

Detta hindrar naturligtvis inte att han fortfarande kan göra gällande att något godtrosförvärv inte har skett och att han därför har kvar rätten till egendomen. I och med att den ursprungliga ägaren till följd av preklusionsregeln förlorar rätten att få tillbaka egendomen från den senaste förvärvaren, blir denne ägare till egendomen. Några krav kan då inte längre framställas mot honom eller mot eventuella senare förvärvare av egendomen. Om en förvärvare överlåter egendomen innan sexmånadersfristen har löpt ut, börjar en ny frist att löpa i förhållande till den senare förvärvaren. Ägarens rätt att kräva ersättning för egendomens värde av en tidigare förvärvare påverkas inte av denna preklusionsregel (se avsnitt 11.1).

Preklusionsbestämmelsen skall tillämpas på samma sätt som preklusionsbestämmelsen i 4 § för rätten att återfå egendom mot lösen.

Ett vindikationsanspråk skall, på samma sätt som ett lösenanspråk, framställas gentemot den som innehar egendomen. Denne behöver inte vara den som förvärvat egendomen utan kan vara någon som har tagit emot egendomen för förvärvarens räkning (prop. 1985/86:123 s. 23 f.). I rättsfallet NJA 1992 s. 892, som gällde ett godtrosförvärv av en tavla som tagits i beslag av polisen, uttalade Högsta domstolen att polisen inte borde betraktas som innehavare i denna bestämmelses mening. Det förhållandet att den ursprungliga ägaren kände till att tavlan tagits i beslag medförde därför inte att preklusionsfristen började att löpa.

En begäran om att få ut egendomen kan framställas formlöst och måste komma innehavaren till handa inom sexmånadersfristen. Detta kan innebära problem för ägaren, om den som innehar egendomen är svår att få tag i. I sådana situationer får ägaren väcka talan vid domstol eller begära särskild handräckning hos kronofogdemyndigheten och lämna de uppgifter han har om innehavarens adress m.m. (se 33 kap. 1 § rättegångsbalken). Det ankommer sedan på domstolen eller kronofogdemyndigheten att vidta ett sedvanligt delgivningsförfarande. Finns det anledning att anta att den som innehar egendomen har avvikit eller på annat sätt håller sig undan får delgivning i sista hand ske genom kungörelse (se 15 § delgivningslagen [1970:428

]).

Det är den som har förvärvat egendomen som har bevisbördan för att ägaren måste antas ha känt till innehavet under en längre tid än sex månader utan att ha framställt anspråk på egendomen.

Hävd

3 a § Den som har innehaft lösöre i tio år efter att ha förvärvat egendomen

genom överlåtelse från någon som varken var ägare till den eller behörig att förfoga över den på det sätt som skett får, utan hinder av vad som sägs i 3 §,

äganderätt till egendomen genom hävd, om han varken vid förvärvet eller under innehavet borde ha misstänkt att överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen.

Om egendomen efter en sådan överlåtelse som sägs i första stycket överlåts på nytt eller förvärvas av någon annan genom arv, testamente eller annat liknande fång innan den första förvärvaren har innehaft egendomen i tio år, får den senare förvärvaren äganderätt till egendomen genom hävd när förvärvarnas sammanlagda innehavstid uppgått till tio år, om ingen av dem, vare sig vid sitt förvärv eller under sitt innehav, borde ha misstänkt att överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen.

Bestämmelsen är ny. De allmänna överväganden som ligger bakom den föreslagna regeln har redovisats i avsnitt 10.

I första stycket anges att det för att någon skall få äganderätt till viss egendom genom hävd krävs att denne har varit i god tro om överlåtarens förfoganderätt över egendomen både vid överlåtelsen och under hela den tioåriga innehavstiden. Om dessa förutsättningar är uppfyllda, får innehavaren äganderätt till egendomen, även om den ursprungliga ägaren hade frånhänts egendomen på ett sådant sätt att vindikationsregeln är tillämplig. Till skillnad mot vad som krävs för att någon skall kunna göra ett godtrosförvärv enligt 2 §, innehåller den nu aktuella bestämmelsen inte något uttryckligt krav på att överlåtaren skall ha haft egendomen i sin besittning vid överlåtelsen. Detta innebär inte att besittningsförhållandena vid överlåtelsen är utan betydelse. Om överlåtaren inte hade egendomen i sin besittning vid överlåtelsen, kan detta vara en anledning att ifrågasätta innehavarens goda tro om överlåtarens förfoganderätt över egendomen. Innebörden av att lagtexten inte innehåller något krav på att överlåtaren skall ha haft egendomen i sin besittning är endast att det inte alltid krävs att besittningsförhållandena blir utredda (se avsnitt 10.4).

I andra stycket anges att det inte behöver vara en och samma person som har innehaft egendomen under hävdetiden utan att det kan vara flera personer efter varandra. Om någon av förvärvarna före hävdetidens utgång får anledning att ifrågasätta sin egen eller någon tidigare överlåtares behörighet, kan denne inte tillgodoräkna sig en tidigare förvärvares innehavstid. Till skillnad från det första förvärvet kan dessa senare förvärv även ha skett genom arv, testamente, bodelning eller utskiftning av ett bolags egendom, dvs. genom s.k. universalfång. Den som förvärvar egendom genom ett sådant fång får ju samma rätt till egendomen som sin fångesman.

Det är den som gör anspråk på egendomen, när det har förflutit mer än tio år efter det att han blev av med den, som måste styrka sin rätt till den och att innehavaren borde ha misstänkt att överlåtaren saknade rätt

att förfoga över egendomen. Det är inte, såsom föreskrivs i den föreslagna 2 § andra stycket (den nu gällande 3 §), den som förvärvat egendomen som skall göra sannolikt att det förelåg vissa omständigheter vid förvärvet. Om den ursprungliga ägaren vill göra gällande att innehavarens goda tro har upphört under innehavstiden, är det denne som har att ange vilka omständigheter som enligt hans uppfattning medfört att innehavaren fått anledning att misstänka att den som överlåtit egendomen inte hade rätt att förfoga över den. Den ursprungliga ägaren kan t.ex. hänvisa till tidningsartiklar om stölden i fråga eller föra bevisning om att någon har berättat för innehavaren att egendomen var stulen. Detsamma gäller även om det är flera förvärvares innehavstider som skall läggas samman. Därefter skall det, i likhet med vad som gäller enligt den nu gällande definitionen av god tro, ske en objektiv bedömning av vad innehavaren med anledning av de angivna omständigheterna borde ha misstänkt. Vid denna bedömning skall egendomens beskaffenhet, de förhållanden under vilka den utbjöds och omständigheterna i övrigt vägas in. Det skall alltså göras en samlad bedömning. Denna är rent rättslig, varför man inte kan tala om bevisbörda i denna del. Leder bedömningen till att man inte kan kräva av innehavaren att denne borde ha misstänkt att överlåtaren saknade rätt att överlåta egendomen, skall innehavaren anses ha varit i god tro (se prop. 1985/86:123 s. 21).

Att innehavaren inte kan anses ha varit i god tro om han insåg att överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen får anses vara en självklarhet, utan att det utsägs i lagtexten (jfr a. prop. s. 28).

Lösen

4 § Den som på grund av någon annans godtrosförvärv eller hävd har förlorat äganderätten till viss egendom har rätt att få tillbaka egendomen mot lösen.

Detsamma gäller den som har tagit emot ersättning för egendomens värde av en förvärvare som innehaft egendomen utan att ha gjort ett godtrosförvärv och som vid tidpunkten för återkravet inte längre hade egendomen kvar.

Den som vill lösa till sig egendomen skall kräva tillbaka den från innehavaren inom sex månader från det att han fick eller måste antas ha fått kännedom om dennes innehav. Gör han inte det, är rätten att få tillbaka egendomen förlorad.

I den nu gällande lydelsen av bestämmelsen anges att den som har förlorat äganderätten till viss egendom på grund av någons godtrosförvärv har rätt att återfå egendomen mot lösen. Bestämmelsen har kommenterats i avsnitt 3.1.

Ett införande av vindikationsregeln får till följd att den som har blivit bestulen på egendom, eller har frånhänts den på liknande sätt, kommer att ha rätt att återfå egendomen utan att behöva betala lösen. Det är endast i de situationer då ägaren har frånhänts egendomen på ett sådant sätt att vindikationsregeln inte är tillämplig som denne behöver betala lösen för att återfå egendomen från en godtroende förvärvare.

I avsnitt 10 har redovisats att även den som har förlorat äganderätten till viss egendom på grund av att någon annan har blivit ägare till den genom hävd skall ha rätt att återfå egendomen mot lösen.

Såsom har redogjorts för i avsnitt 11 anses en förvärvare, som inte har egendomen kvar när han utsätts för ett vindikationsanspråk, i regel vara skyldig att i stället ersätta ägaren för egendomens värde. Om ägaren därefter påträffar egendomen hos en senare förvärvare och vill framställa anspråk på att få tillbaka själva egendomen, har han enligt förslaget rätt att få tillbaka den mot lösen.

En bestulen ägare som återfinner sin egendom hos en ny innehavare kan självklart komma överens med denne om att få ersättning för egendomens värde i stället för att få tillbaka själva egendomen. Efter en sådan överenskommelse kan den bestulne naturligtvis inte senare kräva att få lösa till sig egendomen med stöd av denna bestämmelse.

För att inte gå miste om sin äganderätt till egendomen måste ägaren, i likhet med vad som gäller vid vindikationsanspråk, framställa sitt krav gentemot den innehavare som har förvärvat egendomen i god tro inom sex månader från det han fick eller måste antas ha fått kännedom om dennes innehav. Även i övrigt är denna preklusionsbestämmelse avsedd att tillämpas på samma sätt som motsvarande bestämmelse i den föreslagna 3 §.

5 §Lösen skall motsvara egendomens värde i den allmänna handeln.

Av skäl som har redovisats i avsnitt 12 har utredningen föreslagit att lösenbeloppet skall bestämmas enligt den s.k. värdeprincipen, dvs. till ett belopp som motsvarar egendomens värde, i stället för enligt den nu gällande vederlagsprincipen. Såsom där också har framhållits avses med den allmänna handeln den normala handeln med föremål av i frågavarande art. När det gäller t.ex. museiföremål och annan kulturegendom som normalt inte är föremål för omsättning får värdet anses motsvara vad egendomen kunde förväntas inbringa vid en med rimlig omsorg genomförd tänkt försäljning (se avsnitt 12.3).

6 §Lösenbeloppet skall betalas till den förvärvare som innehar egendomen.

Har någon till säkerhet för en fordran en rätt till egendomen som är skyddad mot förvärvarens borgenärer, skall dock så mycket av lösenbeloppet betalas till

honom som svarar mot värdet av denna fordran. Har någon i annat fall en rätt till egendomen som är skyddad mot förvärvarens borgenärer, skall så mycket av lösenbeloppet betalas till honom som svarar mot värdet av denna rätt.

I den nuvarande lydelsen av bestämmelsen anges att lösen skall motsvara ägarens kostnader för förvärvet av egendomen och att lösenbeloppet skall betalas till egendomens ägare etc.

Med ”ägaren” avses i den nuvarande lydelsen den godtroende förvärvaren (se prop. 1985/86:123 s. 13). I utredningens förslag till utformning av vindikationsbestämmelse i 3 § avses med begreppet ”ägare” egendomens ursprungliga ägare. För att inte ”ägaren” skall få olika innebörd i 3 § och i den nu aktuella bestämmelsen bör ”ägaren” bytas ut mot ”förvärvaren”.

1. Denna lag träder i kraft ...

2. I fråga om förvärv som har gjorts före ikraftträdandet gäller lagen i sin äldre lydelse.

De nya bestämmelserna gäller förvärv som har gjorts efter lagens ikraftträdande, oavsett om ägaren har frånhänts egendomen före ikraftträdandet.

Har någon före ikraftträdandet förlorat äganderätten till viss egendom på grund av någon annans godtrosförvärv, och vill han efter ikraftträdandet lösa till sig egendomen, skall den preklusionstid på tre månader som anges i den nu gällande lydelsen av 4 § tillämpas.

17.2. Förslaget till lag om ändring i konsumentköplagen (1990:932)

21 a § Varan är behäftad med ett rättsligt fel, om tredje man har äganderätt

till varan eller har panträtt eller annan liknande rätt i den och det inte följer av avtalet att köparen skall överta varan med den begränsning som tredje mans rätt medför.

Utredningens förslag till ändringar i konsumentköplagen (1990:932) har redovisats i avsnitt 9.

Definitionen av rättsligt fel i denna paragraf överensstämmer med motsvarande definition i 41 § köplagen, även om den språkliga utformningen är något annorlunda.

22 § Är varan felaktig enligt 16–21 §§, får köparen enligt 23–29 §§ kräva avhjälpande, omleverans, prisavdrag eller ersättning för att avhjälpa felet eller häva köpet. Dessutom får han kräva skadestånd enligt 30–32 §§. Han får även hålla inne betalningen enligt 25 §.

Bestämmelsen skall enligt utredningens förslag avse endast s.k. faktiska fel. Detta markeras genom hänvisningen till 16–21 §§.

22 a § Är varan behäftad med ett rättsligt fel, får köparen enligt 23 § första

och andra styckena samt enligt 24–29 §§ kräva avhjälpande, omleverans, prisavdrag eller ersättning för att avhjälpa felet eller häva köpet. Dessutom får han kräva skadestånd enligt 30–32 §§. Han får även hålla inne betalningen enligt 25 §.

Köparen har, utan hinder av vad som anges i 30 § första och andra styckena, rätt till ersättning enligt 32 § för den skada han lider genom ett rättsligt fel som fanns vid köpet, om han varken kände till eller borde ha känt till felet.

Påföljder av rättsligt fel får även göras gällande, om tredje man påstår att han har en sådan rätt som avses i 21 a § och det finns sannolika skäl för påståendet.

Bestämmelsen anger vad som föreslås gälla enligt konsumentköplagen när en vara är behäftad med ett rättsligt fel. De påföljder en konsument har rätt att göra gällande vid faktiska fel i en köpt vara bör, i enlighet med motsvarande bestämmelse i köplagen, få åberopas även vid rättsliga fel. I likhet med vad som gäller enligt köplagen bör reglerna i konsumentköplagen om avhjälpande och omleverans (26 och 27 §§) vara tillämpliga när tredje man gör gällande äganderätt till det köpta.

Säljaren kan vid ett krav på avhjälpande exempelvis försöka att träffa en överenskommelse med tredje man som innebär att denne avstår från sin vindikationsrätt. Om det är fråga om en massproducerad vara som inte har några individuella kännetecken av betydelse för konsumenten, kan det vara av intresse för denne att kräva omleverans. Om avhjälpande eller omleverans inte kommer i fråga eller inte sker inom rimlig tid efter företagen reklamation, får köparen enligt 28 § kräva prisavdrag som svarar mot felet, eller häva köpet enligt 29 §. Genom rätten till hävning tillförsäkras konsumenten åtminstone att få tillbaka det han har betalat för varan.

För att konsumenten skall få åberopa felet krävs enligt 23 § första stycket att han reklamerar inom skälig tid efter det att han upptäckt eller borde ha upptäckt felet. Regeln i 23 § tredje stycket om preskription av rätten att få göra gällande ett fel inom två år efter mottagandet av varan bör, i likhet med vad som gäller enligt köplagen, inte göras tillämplig vid rättsliga fel.

I likhet med vad som gäller enligt köplagen bör säljaren, under förutsättning att konsumenten var i god tro om dennes rätt att förfoga över varan, ha ett strikt skadeståndsansvar, dvs. oberoende av eget vållande.

Enligt 32 § konsumentköplagen har konsumenten vid säljarens dröjsmål och vid fel på varan rätt till ersättning som innebär att han försätts i samma ekonomiska situation som om avtalet hade fullgjorts, dvs. rätt till ersättning för det s.k. positiva kontraktsintresset. I likhet med vad som för närvarande gäller när det är fråga om faktiska fel bör parterna vara fria att träffa avtal om att en konsuments rätt till skadestånd på grund av rättsligt fel inte skall omfatta förlust i näringsverksamhet.

I enlighet med vad som gäller enligt köplagen skall ett rättsligt fel anses föreligga redan om tredje man påstår att han har en sådan rätt till egendomen som avses i denna bestämmelse och det finns sannolika skäl för påståendet. Det behöver således inte var styrkt att någon annan har rätt till varan. Kravet på sannolikhet ställs inte särskilt högt (se prop. 1988/89:76 s. 144).

1. Denna lag träder i kraft...

2. I fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet gäller lagen i sin äldre lydelse.

17.3

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

27 kap. 4 a § Om en målsägande har framställt anspråk på det beslagtagna

föremålet, och det är uppenbart att denne har bättre rätt till det än den hos vilken beslaget har gjorts, får åklagaren eller undersökningsledaren innan åtal har väckts besluta att föremålet skall lämnas ut till målsäganden.

En underrättelse om beslutet skall genast sändas till den hos vilken beslaget har gjorts.

Utredningens allmänna överväganden i fråga om de föreslagna ändringarna i 27 kap. rättegångsbalken om beslag har redovisats i avsnitt 14.

Den föreslagna bestämmelsen är avsedd att tillämpas när ett föremål har tagits i beslag på grund av att det skäligen kan antas vara frånhänt annan genom brott, s.k. återställandebeslag. Om föremålet kan antas ha betydelse för utredning om brott, s.k. bevisbeslag, torde ett utlämnande till målsäganden i regel inte komma i fråga. Vidare krävs att det är uppenbart att målsäganden har bättre rätt till egendomen, vilket innebär ett det krävs starka bevis för dennes rätt för att ett utlämnande skall kunna ske. Den närmare innebörden av detta beviskrav får naturligtvis avgöras från till fall. Om den som beslaget har gjorts hos motsätter sig att föremålet lämnas ut till målsäganden kan målsägandens rätt trots detta anses uppenbar, om det kan konstateras att de invändningar som den beslaget har gjorts hos framställer saknar fog. I sådana fall bör ett utlämnande kunna ske med stöd av den föreslagna bestämmelsen. Om det exempelvis är klarlagt att målsäganden har frånhänts egendomen i fråga i samband med ett inbrott i hans bostad och den som innehar egendomen förnekar att han har gjort sig skyldig till inbrottet och påstår att han har köpt egendomen, kan han efter ett införande av den föreslagna regeln om vindikation inte ha förvärvat äganderätten till egendomen. Den bör därför kunna lämnas ut till målsäganden, oavsett innehavarens inställning.

I andra stycket anges att en underrättelse om beslutet genast skall sändas till den som beslaget har gjorts hos. Detta sker lämpligen genom att en kopia av beslutet sänds till denne under den senast kända adressen.

6 § Har ett beslag verkställts utan rättens förordnande, får den som drabbats av beslaget begära rättens prövning av beslaget. När en sådan begäran har kommit in, skall rätten så snart som möjligt och, om det inte finns något synnerligt hinder mot detta, senast inom fyra dagar därefter hålla en sådan

förhandling som avses i 5 §. Om huvudförhandling sätts ut att hållas inom en vecka sedan begäran framställdes, och rätten inte anser att det behöver hållas en särskild förhandling, får begäran dock prövas vid huvudförhandlingen.

Har beslut fattats enligt 4 a § om att ett beslagtaget föremål skall lämnas ut till en målsägande, får den hos vilken beslaget har gjorts begära rättens prövning av beslutet. För denna prövning gäller vad som i övrigt stadgas i första stycket. Den som har framställt anspråk på föremålet skall underrättas om förhandlingen.

Bestämmelsens första stycke innehåller endast språkliga ändringar.

Andra stycket är nytt. Den som beslaget har gjorts hos har en möjlighet att begära en rättslig prövning av beslutet att lämna ut egendomen. Denna prövning görs av tingsrätten. Vid denna prövning blir åklagaren motpart till den som har begärt rättens prövning av beslutet (se 27 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken med hänvisningen till 24 kap. 17 § samma balk). Den målsägande som har framställt anspråket på att få egendomen utlämnad till sig skall dock underrättas om förhandlingen för att få tillfälle att närvara. I likhet med vad som gäller vid prövning av ett beslag enligt första stycket innefattar rättens prövning inget avgörande av frågan om äganderätten till egendomen (se avsnitt 14.2).

Tingsrättens beslut får överklagas särskilt (49 kap. 5 § 6 rättegångsbalken). Tingsrättens beslut att lämna ut föremålet får verkställas omedelbart, även om det har överklagats (30 kap. 12 § första stycket 3 samma balk). Hovrätten får dock omedelbart besluta att tingsrättens beslut inte får verkställas eller, om tingsrätten har avslagit en begäran om utlämnande av föremålet, att det får lämnas ut (52 kap. 7 § tredje stycket samma balk).

Ett beslut av åklagaren eller undersökningsledaren att inte lämna ut egendomen till målsäganden kan inte överklagas till tingsrätten.

8 § Om det inte inom den tid som avses i 7 § har väckts åtal eller kommit in någon begäran till rätten om förlängning av tiden eller om det annars inte längre finns skäl för beslag, skall beslaget omedelbart hävas.

Har beslut fattats enligt 4 a § om att ett beslagtaget föremålet skall lämnas ut till en målsägande, får beslaget hävas av annan än rätten först tre veckor efter det att en underrättelse om beslutet enligt 4 a § andra stycket har sänts till den hos vilken beslaget har gjorts. Om den hos vilken beslaget har gjorts medger det, får beslaget dock hävas omedelbart

.

Beslag av föremål som någon har framställt anspråk på utan att det har fattats beslut enligt 4 a § får hävas först tre veckor efter det att en underrättelse om att beslaget kan komma att hävas har sänts till den som framställt anspråket.

Om denne medger det, skall dock beslaget hävas omedelbart. Den som beslaget har gjorts hos behöver inte underrättas i detta fall.

Ett beslag hävs av rätten, om beslaget har meddelats eller fastställts av rätten eller om rätten bifaller en begäran enligt 4 a §. I annat fall hävs beslaget av åklagaren eller undersökningsledaren.

När målet avgörs, skall rätten pröva om ett beslag fortfarande skall bestå. Om målet avgörs genom dom, skall tredje stycket inte tillämpas.

Bestämmelsens första stycke är oförändrat.

Andra stycket anger när ett beslag får hävas sedan ett beslut har fattats om att den beslagtagna egendomen skall lämnas ut till en målsägande. För att ge den hos vilken beslaget har gjorts rimlig tid på sig att begära rättens prövning av beslutet innan beslaget hävs, får enligt förslaget så inte ske förrän det har förflutit tre veckor från det att den underrättelse om beslutet som anges i 4 a § andra stycket har sänts till den hos vilken beslaget har gjorts. Därefter får beslaget hävas och egendomen lämnas ut till målsäganden. Detta får dock ske genast om den som beslaget har gjorts hos medger det.

I tredje stycket anges att den nuvarande skyldigheten att underrätta målsäganden innan ett beslag hävs alltjämt gäller i de fall något beslut om utlämnande till denne inte har fattats. I sådana situationer är det således målsäganden själv som måste agera genom att föra talan vid domstol om bättre rätt till egendomen alternativt begära kvarstad.

Fjärde stycket reglerar behörigheten att besluta om hävande av beslag. I de fall rätten har prövat och fastställt ett beslut att ett beslagtaget föremål skall lämnas ut till målsäganden, skall beslaget hävas i samband därmed. Om det endast är beslutet om att egendomen skall lämnas ut till målsäganden som har hänskjutits till rättens prövning och rätten upphäver åklagarens eller undersökningsledarens beslut, skall enligt förslaget rätten inte ingå i någon prövning av förutsättningarna för själva beslaget. Ett sådant beslag skall alltså inte anses fastställt av rätten. Därmed kan det, även efter en rättslig prövning av ett beslut om utlämnande som utmynnat i att beslutet upphävts, hävas av åklagaren eller undersökningsledaren.

Bestämmelsens femte stycke har inte ändrats i sak.

11 § Den från vilken ett beslag görs skall underrättas om att ett beslut enligt 4 a § kan komma att fattas om att föremålet skall lämnas ut till en målsägande.

Om den från vilken beslaget görs, inte är närvarande vid beslaget, skall han utan dröjsmål underrättas även om beslaget och om vad som har skett med det beslagtagna. Om en försändelse hos ett befordringsföretag har tagits i beslag,

skall, så snart det kan ske utan men för utredningen, mottagaren underrättas och, om avsändaren är känd, även denne.

Bestämmelsen i första stycket är ny. I samband med att beslaget görs skall den som innehar föremålet underrättas om att det kan komma att fattas ett beslut om att föremålet skall lämnas ut till en målsägande, som antingen redan har framställt anspråk på det eller som kan komma att framställa ett sådant anspråk. Är den hos vilken beslaget görs närvarande vid beslaget sker underrättelsen lämpligen genom att det vid beslagstillfället överlämnas en särskilt utformad blankett eller liknande, som innehåller information om innebörden av det beslut som kan komma att fattas och om möjligheten att begära rättens prövning av ett sådant beslut. Information bör även lämnas om hur man praktiskt skall förfara om man vill begära en sådan prövning, såsom vilken tingsrätt som är behörig att pröva beslutet (se 19 kap. 12 § rättegångsbalken). Avsikten är att en sådan underrättelse skall lämnas oavsett orsaken till beslaget, dvs. inte endast vid återställandebeslag utan även vid bevisbeslag och beslag av föremål som skäligen kan antas vara förverkade på grund av brott. Även om bestämmelsen i 4 a § endast är avsedd att tillämpas vid återställandebeslag kan det inträffa att ett bevisbeslag upphör att ha betydelse som bevis sedan det gjorts, och därför kan lämnas ut till en målsägande, om dennes rätt till föremålet är uppenbar.

Av andra stycket följer att även en innehavare som inte är närvarande när beslaget görs måste få en underrättelse om att ett beslut om utlämnande kan komma att fattas. I övrigt handlar bestämmelsen om att det i sådana situationer även skall lämnas underrättelse om att ett beslag har gjorts, och om vad som har skett med det beslagtagna, dvs. underrättelseskyldighet som finns redan enligt nu gällande rätt.

Den som beslaget görs hos måste bevisligen ha fått del av den underrättelse som här avses. Om den som beslaget har gjorts hos av någon anledning inte har fått del av underrättelsen i samband med beslaget måste underrättelsen ske därefter, dock före beslutet om utlämnande till målsäganden.

Denna lag träder i kraft...

Bilaga

Kommittédirektiv

Nya regler om godtrosförvärv

Dir. 1998:95

Beslut vid regeringssammanträde den 12 november 1998.

Sammanfattning av uppdraget

En särskild utredare skall föreslå regler som innebär att den ursprunglige ägaren alltid har rätt att utan lösen få tillbaka egendom som har stulits från honom.

Utredaren skall ta ställning till vilka fall av olovlig hantering som alltid skall leda till att den ursprunglige ägarens rätt består.

Vid utformningen av förslagen skall utredaren utifrån bl.a. konsumentintressen ta ställning till om de nya bestämmelserna skall omfatta alla former av handel eller om viss handel skall undantas.

Utredaren skall dessutom ta ställning till om den ursprunglige ägarens rätt skall vara evig eller om det behövs preskriptionsregler av något slag.

Bakgrund

När en person förvärvar egendom från någon som saknar rätt att förfoga över den men inte inser eller bör inse säljarens bristande förfoganderätt brukar man säga att förvärvet görs i god tro. I fråga om lösöre avgörs i svensk rätt sedan lång tid tillbaka konflikten mellan den ursprunglige ägaren och den godtroende förvärvaren på så sätt att förvärvaren får en rättsligt skyddad äganderätt till egendomen. Förvärvaren gör ett s.k. exstinktivt förvärv (exstinktionsprincipen).

Alternativet till exstinktionsprincipen är vindikationsprincipen. Den innebär att den ursprunglige ägarens äganderätt består även om förvärvaren är i god tro. Den ursprunglige ägaren har således enligt denna princip alltid rätt att få tillbaka egendomen utan att betala någon s.k. lösen.

En internationell jämförelse visar att den svenska regleringen är ganska ovanlig. I England, Frankrike, USA och Danmark är vindikationsprincipen huvudprincip. I England är undantagen mycket begränsade, medan man i Frankrike och USA särbehandlar viss ordinär handel. Dansk rätt tar viss hänsyn till ägarens möjligheter att gardera sig mot förlust av egendomen. I Finland och Norge är exstinktionsprincipen utgångspunkten, men när det gäller bl.a. stöldgods är godtrosförvärv över huvud taget inte möjligt.

Regler om godtrosförvärv av lösöre finns i lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre. Har någon förvärvat lösöre genom överlåtelse från någon annan som hade egendomen i sin besittning men varken var ägare till den eller behörig att förfoga över den på det sätt som skett, får förvärvaren äganderätt till egendomen, om han har fått den i sin besittning och var i god tro. En förvärvare skall anses ha varit i god tro endast om det är sannolikt att egendomens beskaffenhet, de förhållanden under vilka den utbjöds och omständigheterna i övrigt var sådana att förvärvaren inte – enligt lagens nuvarande lydelse – borde ha insett att överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen. Den som på grund av någon annans godtrosförvärv har förlorat äganderätten har rätt att få tillbaka egendomen bara mot lösen.

Det sätt som den ursprunglige ägaren blivit av med egendomen på har hittills inte spelat någon roll för möjligheten att göra godtrosförvärv. Det är således möjligt att göra godtrosförvärv av stöldgods. Framför allt på den punkten har lagen kritiserats.

Frågan hur konflikten mellan den ursprunglige ägaren och den godtroende förvärvaren bör lösas, särskilt vid förvärv av stöldgods, har under de senaste decennierna behandlats av flera utredningar. Förslag till lösningar har redovisats i betänkandena Godtrosförvärv av lösöre (SOU1965:14), Förvärv i god tro (SOU 1984:16) och senast Godtrosförvärv av stöldgods? (SOU 1995:52). 1984 års betänkande låg till grund för den gällande lagen, medan 1995 års betänkande har utmynnat i förslag till lagändringar i propositionen Godtrosförvärv (prop. 1997/98:168). Utvecklingen kan sägas ha gått i riktning mot ett allt mindre utrymme för godtrosförvärv.

I den nyss nämnda propositionen konstaterar regeringen att principen att man kan göra godtrosförvärv också av stöldgods är svår att förankra i det allmänna rättsmedvetandet och att det inte går att komma ifrån att lagen i detta hänseende förmedlar ett budskap som från

kriminalpolitiska utgångspunkter är olyckligt. Regeringen anför att dessa omständigheter bör tillmätas stor vikt i ett läge där rättsordningen måste ge hög prioritet åt brottsförebyggande åtgärder. En klar och enkel regel som säger att den som blivit bestulen på sin egendom alltid har rätt att få tillbaka den skulle ge en tydlig signal att handel med stöldgods inte tolereras och att man aldrig kan räkna med att få behålla det man köpt, om det visar sig att det är stulet. Vidare är exstinktionsmöjligheterna betydligt mindre i flera jämförbara länder. Regeringens slutsats i propositionen är att inriktningen bör vara att vindikationsprincipen skall gälla i fråga om stöldgods och egendom som bör jämställas med stöldgods. Skälen för slutsatsen utvecklas i propositionen på s. 8 f.

Eftersom förslaget i betänkandet (SOU 1995:52) innebar att det även fortsättningsvis skulle vara möjligt att göra godtrosförvärv av stöldgods, har regeringen funnit att ett genomförande av vindikationsprincipen fordrar ett nytt beredningsunderlag. Regeringen anger därför i propositionen sin avsikt att tillsätta en utredning under år 1998 med uppdrag att ta fram ett lagförslag som bygger på att vindikationsprincipen skall gälla vid åtminstone stöld.

I väntan på det nya utredningsförslaget och den fortsatta beredningen av detta föreslår regeringen i propositionen bl.a. att godtrosförvärvslagen skall ändras så att kraven på godtrosförvärv av lösöre skärps. Enligt förslaget skall en förvärvare som borde ha misstänkt att överlåtaren saknade behörighet att förfoga över egendomen inte anses ha varit i god tro.

Behovet av en utredning

Som regeringen sagt i prop. 1997/98:168 bör lagen ändras så att vindikationsprincipen gäller i fråga om stöldgods och egendom som bör jämställas med stöldgods. En sådan ändring är av stor principiell och praktisk betydelse och detaljerna i en ny reglering måste övervägas noga. Bl.a. krävs en noggrann analys av hur gränsdragningen skall göras när det gäller i vilka fall godtrosförvärv skall vara omöjligt. Vidare måste det utredas närmare om det behövs lämpliga ersättningsregler eller dylikt för att neutralisera effekter som är betänkliga från konsumentsynpunkt. Det måste även analyseras om andra slag av lös egendom skall regleras på samma sätt som lösöre. Även andra frågor aktualiseras.

I enlighet med den bedömning som regeringen gör i propositionen behövs ett genomarbetat utredningsförslag som kan granskas kritiskt av

en bred samling remissinstanser. Uppdraget att ta fram ett sådant lagförslag bör ges till en särskild utredare.

Utredningsuppdraget

Utredaren skall föreslå regler som går ut på att vindikationsprincipen skall gälla vid åtminstone stöld av lösöre. Reglerna skall således innebära att den ursprunglige ägaren alltid har rätt att utan lösen få tillbaka egendom som har stulits från honom. Utgångspunkten är att exstinktionsprincipen även i fortsättningen skall tillämpas i sådana fall när den rätte ägaren inte blivit av med egendomen genom brott men att särregler alltså skall gälla för stöldgods och egendom som bör jämställas med stöldgods.

Utredaren skall utgå från den utförliga redovisning av svenska och utländska förhållanden och de överväganden som finns i betänkandet Godtrosförvärv av lösöre? (SOU 1995:52). På grund av uppdragets inriktning behövs dock en fördjupad analys av främst de rättsliga frågor som aktualiseras vid en partiell övergång till vindikationsprincipen.

Den nuvarande utformningen av godtrosförvärvsreglerna ställer relativt höga krav för att någon skall anses vara i god tro. Emellertid visar bl.a. den senaste utredningen att detta förhållande inte ens har nått fram till dem som har att tillämpa lagen och än mindre till allmänheten.

Lagen har också kritiserats för att inte leda till rimliga resultat. På en ny reglering måste det därför ställas krav att lagen blir enkel och resultatet förutsägbart. På så sätt finns det en möjlighet att nå ut med innehållet i lagen och att reglerna accepteras i det allmänna rättsmedvetandet. En regel som godtas av de allra flesta leder också till färre tvister. Givetvis har det ur kriminalpolitisk synvinkel betydelse att bestämmelserna förmedlar budskapet att en köpare aldrig kan räkna med att få behålla det han köpt, om det visar sig att det är stulet.

Vilka obehöriga förfaranden bör omöjliggöra godtrosförvärv?

En fråga som utredaren måste ta ställning till är vilka fall av olovlig hantering som bör leda till att den ursprunglige ägarens rätt består även om förvärvaren är i god tro. En nära till hands liggande lösning kan vara att anknyta till de fall där den olovliga hanteringen utgör brott. Denna lösning har man valt i bl.a. Finland och Norge. I så fall måste man noggrant analysera hur gränsdragningen närmare bestämt bör göras och vilka brott som alltså skall göra godtrosförvärv omöjligt. Utredaren skall således bedöma om vindikationsreglerna bör gälla inte

bara vid stöld utan även vid andra tillgreppsbrott, vid t.ex. bedrägeri och andra oredlighetsbrott och vid förskingring och andra trolöshetsbrott. Ett alternativ kan vara att inte anknyta till vissa brott utan låta den ursprunglige ägarens rätt bestå i alla de fall där egendomen obehörigen tagits från ägaren. En fördel med en sådan lösning är att förvärvarens rätt inte görs beroende av straffrättsliga bedömningar som görs i efterhand. Även andra lösningar är tänkbara.

Ursprunglige ägarens medverkan

Oavsett vilken lösning som väljs, skall utredaren överväga vilken betydelse det bör ha att den ursprunglige ägaren har medverkat till att han blivit av med egendomen. Så kan t.ex. den som olovligen förfogar över egendom ha fått denna i sin besittning genom en civilrättsligt giltig rättshandling från ägarens sida. Det kan vara rimligt att den som har anförtrott någon annan egendom får bära risken framför en godtroende förvärvare vid ett olovligt förfogande med egendomen. Ett sådant synsätt bär upp reglerna i en del av de rättsordningar som utgår från vindikationsprincipen. Sålunda tillämpas i Finland och Norge exstinktionsprincipen vid förvärv av anförtrodd egendom, medan vindikationsprincipen gäller vid förvärv av stöldgods och annan icke anförtrodd egendom. Utredaren skall överväga om detta är en lämplig lösning även för Sverige.

Tvesalu

En liknade situation är tvesalufallet, dvs. när en säljare överlåter samma sak två gånger (jfr 1 kap. 5 § handelsbalken). Säljaren har inte rätt att förfoga över egendomen när han säljer den till den andre köparen. Godtrosförvärvslagen är tillämplig i förhållandet mellan den förste och den andre köparen. Det torde vara rimligt att den förste köparen, som inte har sett till att få egendomen i sin besittning, även fortsättningsvis får bära risken framför den andre köparen, under förutsättning att denne är i god tro och har fått egendomen i sin besittning. Utredaren skall även överväga vad som bör gälla vid tvesalu.

Förvärv i den reguljära handeln

Vid den närmare utformningen av vindikationsreglerna skall utredaren överväga om det bör göras skillnad mellan förvärv i den reguljära

handeln och övriga förvärv, t.ex. försäljning på gatan. Om vindikationsprincipen gäller för alla former av handel, får den naturligtvis det tydligaste genomslaget när det gäller möjligheterna att med civilrättsliga regler motverka handel med stöldgods. Detta innebär samtidigt en enkel och klar lösning. Det kan dock invändas att en lösning utan undantag för den reguljära handeln skulle medföra otrygghet i det dagliga affärslivet och vara betänklig från konsumentsynpunkt. Utredaren skall bedöma bärkraften av dessa invändningar och samtidigt beakta önskemålet att reglerna bör vara lätta att förstå och tillämpa. Möjligen kan konsumentintresset bli tillräckligt väl tillgodosett genom andra regler än undantag i vindikationsreglerna. Sålunda kan konsumenten enligt köprättsliga regler under vissa förutsättningar vända sig mot säljaren med anspråk. En möjlighet kan vara att införa bestämmelser som klargör att säljaren alltid skall hålla konsumenten skadeslös när den rätte ägaren har rätt att få tillbaka det köpta.

Preskription

I svensk rätt finns inte några regler om preskription av äganderätt till lös egendom. De vindikationsregler som utredaren skall föreslå skulle därför kunna innebära att den ursprunglige ägaren ges en evig rätt till egendomen. Utredaren skall mot denna bakgrund överväga om det behövs regler om preskription av vindikationsrätten. Om utredaren finner att det finns ett behov av sådana regler, skall utredaren bl.a. ta ställning till vilken preskriptionstid som bör gälla och från vilken tidpunkt denna bör räknas. I samband med detta skall utredaren överväga om den ursprunglige ägaren efter preskriptionen bör ha rätt att få tillbaka egendomen mot lösen samt i så fall hur sådana regler bör vara utformade. Därvid aktualiseras även behovet av en regel om preskription av lösningsrätten. Enligt gällande rätt måste den ursprunglige ägaren göra anspråk på egendomen inom tre månader från det att han fick veta att den har påträffats (4 § andra stycket godtrosförvärvslagen). Vid dessa överväganden skall utredaren ta hänsyn till reglernas straffrättsliga konsekvenser, t.ex. vad gäller ansvar för häleri. Utredaren skall sträva efter att utforma sitt förslag så att oönskade följder på straffrättens område kan undvikas.