lagen.nu

NJA 2008 s. 900

En person har i ett varuhus tillgripit varor till ringa värde och med våld satt sig till motvärn när en butikskontrollant ingripit. Med hänsyn till våldets omfattning har handlandet bedömts som rån och inte annat brott som handlandet innefattat. Även fråga om tillämpning av straffmätningsbestämmelsen i 29 kap. 5 § första stycket 8 BrB.

Eskilstuna tingsrätt

Allmän åklagare väckte åtal vid Eskilstuna tingsrätt mot M.F., född 1985, med följande gärningspåståenden.

1. Rån. M.F. har den 5 november 2006 på varuhuset Coop Forum på Albertina Nyströms väg i Eskilstuna olovligen med tillägnelseuppsåt tagit två dvd-filmer till ett sammanlagt värde av 118 kronor, vilket inneburit skada för målsäganden. När den civile väktaren F.D., därefter i sin myndighetsutövning, utanför kassorna velat återta det tillgripna godset har M.F. medelst våld och hot om våld satt sig till motvärn mot F.D. genom att uppsåtligen tilldela honom flera knytnävsslag mot ansiktet och huvudet och knäa honom i magen, vilket förorsakat smärta, sårskador, svullnader och blåmärken och genom att göra uttalanden med innebörd att han skulle döda F.D. Hotet har varit ägnat att hos F.D. framkalla allvarlig fruktan för egen säkerhet till person. Lagrum: 8 kap. 5 § BrB.

2. Narkotikabrott, ringa brott. M.F. har vid provtagning i Eskilstuna den 5 november 2006 olovligen haft amfetamin och tetrahydrocannabinolsyra i urinen efter att olovligen ha brukat narkotika, varjämte han även i sin bostad på Vallbyvägen i Strängnäs olovligen innehaft 0,35 gram amfetamin, som är narkotika. Lagrum: 2 § narkotikastrafflagen (1968:64).

3. Vapenbrott, ringa brott. M.F. har den 5 november 2006 i sin bostad på Vallbyvägen i Strängnäs uppsåtligen eller av oaktsamhet innehaft två burkar tårgasspray utan att ha rätt till det. Lagrum: 9 kap. 1 § 1 st. och 3 st. vapenlagen (1996:67).

F.D. biträdde åtalet och yrkade skadestånd.

M.F. förnekade ansvar för rån och erkände snatteri.

M.F. bestred yrkat skadestånd. Vidare förklarade han att han varken kunde erkänna eller förneka narkotikabrott. Han förnekade vapenbrott.

Tingsrätten (rådmannen Rebecka Wiking samt nämndemännen Bengt Gustavsson och Majvor Gylhamn) anförde följande i dom den 20 juni 2007.

Domskäl

- - -

Utredningen i målet har bestått av målsägandeförhör med F.D. och förhör med M.F. På åklagarens begäran har vittnesförhör hållits med A.M. under åtalspunkt 1. Som skriftlig bevisning avseende åtalspunkt 1 har åklagaren åberopat rättsintyg och fotografier, avseende åtalspunkt 2 analysresultat samt avseende åtalspunkt 3 protokoll över utlåtande.

De hörda har huvudsakligen uppgett följande.

F.D. Han arbetar sedan 1986 som butikskontrollant. Aktuell dag arbetade han på COOP Forum i Eskilstuna när han såg M.F. och ytterligare en man som stod och tittade på DVD-filmer på radio- och TV-avdelningen. M.F. tog två filmer, tittade sig omkring och pillade därefter bort prislapparna från filmerna. Därefter gick de till hygienavdelningen med filmerna, där M.F. stoppade filmerna innanför jackan. Efter det att M.F. och hans kamrat lämnat platsen gick han fram för att se så att inte filmerna låg kvar, vilket de inte gjorde. Han följde efter M.F. samtidigt som han ringde till A.M. som hade jouren på COOP den dagen. Plötsligt vände sig M.F. om och tittade på honom från 5-6 meters avstånd. Han tror att M.F. redan i det skedet förstod att han var butikskontrollant. Därefter ökade M.F. takten och passerade kassan i hög fart. Han kom ikapp M.F. utanför kassan och stoppade M.F. genom att ta ett lätt grepp i M.F:s jacka. Han legitimerade sig och talade om att han var butikskontrollant samtidigt som han visade fram sin legitimation från Securitas. Greppet i jackan var lätt och M.F. hade enkelt kunna slita sig loss. M.F. tittade på legitimationen och började därefter slå honom med upprepade knytnävsslag mot ansikte och huvud. Han släppte greppet om M.F. efter det första slaget och försökte skydda sig. När han böjde sig fram för att försöka skydda ansiktet fortsatte M.F. att slå honom i bakhuvudet och han fick även ett knä i bröstkorgen. M.F. slog mellan 10-12 slag. Han trodde aldrig att M.F. skulle sluta slå. Därefter slutade M.F. plötsligt att slå och sprang mot utgången. Han vet inte varför M.F. slutade slå. Han och A.M. samt några kunder sprang efter M.F. och i dörren ut hann de ikapp M.F. De fick ned M.F. på golvet och höll fast honom till dess polisen kom. Under tiden han höll fast M.F. på golvet fick han motta ytterligare slag eller möjligen någon spark mot kroppen. M.F. stretade hela tiden emot och spände kroppen. M.F. hotade honom och de övriga till livet vid flera tillfällen när de låg på golvet och inväntade polisen genom att upprepade gånger säga att han skulle komma tillbaka och skjuta dem. När polisen kommit till platsen anträffade de filmerna innanför jackan på M.F. Han fick skador i ansiktet, på huvudet och på bröstet. Han hade ont i cirka 2 veckor. Han fick blånader i ansiktet som han tvingades pudra över för att slippa svara på frågor. Han var ledig enligt schemat i 2-3 dagar efter händelsen. Han var inte sjukskriven. Han har under de 21 år han arbetat som butikskontrollant aldrig varit med om en så våldsam och hotfull situation. Han tänker fortfarande på händelsen när han skall göra ingripanden och han är ibland tveksam till om han skall våga ingripa.

M.F. Han var på COOP Forum aktuell dag tillsammans med en kamrat. Han tog två DVD-filmer på COOP som han stoppade innanför jackan och passerade kassan utan att betala för dem. Han visste inte att han blivit iakttagen i butiken, men han kände sig förföljd inne på COOP och han fick en känsla av att någon kanske hade sett honom ta filmerna. Utanför kassorna kände han plötsligt att någon tog tag i hans jacka bakifrån och han vände sig om och slog instinktivt till personen utan att veta vem det var. Han visste inte att det var en butikskontrollant. Han försökte inte ta reda på vem som hade tagit tag i honom eftersom han inte ”brydde sig”. Han vet inte var slaget träffade och han slog för att komma loss. Han fick panik eftersom han hade filmerna innanför jackan som han inte betalat för. Han slog 2 slag för att därefter springa från platsen. Han knäade aldrig F.D., men han försökte att knuffa undan F.D. när denne böjde sig framåt. Han såg aldrig någon legitimation. Det kom fler människor och 3-4 personer hoppade på honom och övermannade honom. Han var påverkad av ”allt möjligt” och när han är påverkad blir han lätt aggressiv. Han var förbannad när de hade övermannat honom och han blev liggande på golvet. Han kan ha sagt att han skulle komma tillbaka och skjuta dem, men han minns inte att han uttryckt sig så. När polisen kom till platsen och grep honom anträffade polisen filmerna innanför jackan på honom.

- - -

Tingsrätten gör följande bedömning

Det är ostridigt att M.F. stoppat DVD-filmer innanför jackan och därefter passerat kassan utan att betala för dessa och att F.D. ingripit för att stoppa honom. F.D. har återgett en detaljerad och trovärdig berättelse över händelseförloppet, såväl avseende det första skedet utanför kassorna som det andra skedet innanför dörren. Han har berättat om att han legitimerat sig och berättat att han var butikskontrollant och att M.F. därvid börjat slå honom med ett närmast besinningslöst våld mot F.D:s ansikte och huvud samt vid något tillfälle mot bröstkorgen. F.D. har vidare berättat om ytterligare våld samt om hotelserna som uttalats i det andra skedet vid dörren. F.D:s berättelse uppfattas av tingsrätten som självupplevd och det har inte framkommit något som skulle visa att F.D. berättat om mer våld eller hot än som varit fallet. F.D:s berättelse får stöd i vad vittnet A.M. har uppgett om hur F.D. identifierat sig och visat legitimationen innan M.F. börjat slå F.D. med många slag mot F.D:s huvud och ansikte samt någon spark mot F.D. i magtrakten. A.M:s uppgifter stöder även F.D:s uppgifter avseende uttalade hotelser. F.D:s och A.M:s uppgifter skiljer sig emellertid åt i vissa detaljer. Det är inte något som tingsrätten lagt någon avgörande vikt vid. A.M. har vid sitt vittnesmål uppgett att han blev förvånad och paff och att han inte kom sig för att ingripa. Det är naturligt att i den situationen inte hinna uppfatta alla detaljer eller lägga dessa på minnet. F.D. har å andra sidan arbetat som butikskontrollant under många år och har gjort mängder av liknande ingripanden, även om det aldrig tidigare har gått till sådana här våldsamheter. F.D. torde därför med sin yrkeserfarenhet vara mer tränad att göra betydelsefulla iakttagelser över händelseförloppet. F.D:s berättelse får även, avseende uppkomna skador, stöd av åberopat rättsintyg och fotografier som visat skador på flera ställen, vilket inte torde kunna vara möjligt att få efter de två slag som M.F. har erkänt att han utdelat. Tingsrätten lägger F.D:s och A.M:s uppgifter till stöd för domen och finner det styrkt att M.F. innan han utdelat knytnävsslag mot ansikte och huvud samt sparkat F.D., förstått att F.D. i egenskap av butikskontrollant stoppat M.F. med anledning av de stulna filmerna. Tingsrätten beaktar därvid M.F:s egna uppgifter om att han kände sig förföljd inne i butiken och misstänkte att någon sett honom stjäla filmerna. Tingsrätten finner det även styrkt att M.F. i det senare skedet även hotade F.D. till livet genom att säga att han skulle komma tillbaka och skjuta F.D. Tingsrätten finner det därmed styrkt att M.F. med hot och våld satt sig till motvärn mot F.D. när F.D. stoppat M.F. för att återta de stulna DVD-filmerna. Filmernas värde var ringa medan däremot våldet och hotelserna som utdelats mot F.D. i dennes myndighetsutövning, har varit av allvarlig karaktär och brottet kan inte anses vara av mindre allvarlig art utan M.F. skall dömas för rån på sätt åklagaren påstått.

M.F. har erkänt att han brukat narkotiska preparat och hans erkännande stöds av övrig utredning. Han skall dömas för ringa narkotikabrott.

M.F. har förnekat innehav av narkotika respektive tårgasspray som påträffats i vardagsrummet i hans bostad. M.F. har uppgett att det har varit andra personer i hans bostad under helgen och att någon av dem måste haft med sig narkotikan och tårgassprayen hem till honom. Någon ytterligare bevisning har inte förebringats, varför tingsrätten inte finner det ställt utom rimligt tvivel att någon av hans vänner glömt egendomen i hans vardagsrum. Åtalen för ringa narkotikabrott genom innehav och brott mot vapenlagen skall därför ogillas.

Skadestånd

- - -

Påföljd

M.F. förekommer under ett par avsnitt i belastningsregistret. Av yttrande från frivården framgår att M.F. tidigare använt olika droger och under ett par års tid missbrukat hasch. Han har tagit avstånd från sina gamla kamrater och från drogerna och vill komma till rätta med sitt liv. M.F. har förklarat sig villig att genomgå frivårdens OTO-program som sträcker sig över 20 samtalstillfällen. M.F. har vidare bedömts som lämplig för samhällstjänst.

M.F. skall dömas för rån. Det finns inga förmildrande omständigheter som medför att straffvärdet är lägre än det för rån föreskrivna minimistraffet. Rån är ett brott vars art starkt talar för att det skall följas av ett fängelsestraff om inte särskilda skäl talar däremot. Några sådana särskilda skäl har inte framkommit. Med hänsyn till det höga straffvärdet och brottets art är inte en skyddstillsyn, även om den förenas med föreskrifter om OTO-samtal och samhällstjänst, en tillräckligt ingripande påföljd. M.F. skall ådömas ett fängelsestraff och tingsrätten bestämmer fängelsestraffets längd till ett år.

Domslut

Tingsrätten dömde M.F. för rån enligt 8 kap. 5 § 1 st. 1 p. BrB och för narkotikabrott enligt 2 § narkotikastrafflagen (1968:64) till fängelse ett år.

Åtalen för vapenbrott, ringa brott (åtalspunkt 3) och för narkotikabrott, ringa brott (åtalspunkt 2, del av) ogillades. M.F. förpliktades att utge skadestånd till F.D., bl.a. med 10 000 kr för kränkning.

Nämndemannen Wailith Edstein förklarade sig skiljaktig och anförde:

Det är inte visat att det har varit fråga om så mycket våld som målsäganden och vittnet har uppgett eller att inte målsäganden i vart fall i viss mån själv har bidragit till den våldsanvändning som blivit. Gärningen skall därför bedömas som snatteri, våld mot tjänsteman och hot mot tjänsteman. M.F. skall ådömas en skyddstillsyn i förening med samhällstjänst. I övrigt är jag enig med majoriteten.

Svea hovrätt

M.F. överklagade i Svea hovrätt och yrkade att åtalet för rån skulle ogillas. För samma gärning underkastade han sig ansvar för snatteri och våldsamt motstånd samt yrkade att han skulle dömas till en icke frihetsberövande påföljd.

M.F. yrkade vidare att F.D:s skadeståndstalan skulle ogillas såvitt avsåg yrkandet om kränkningsersättning.

Åklagaren och F.D. bestred ändring.

F.D. biträdde åtalet även i hovrätten.

Hovrätten (tf. hovrättsassessorn Helena Lindén samt nämndemännen Gun Frisk och Jan Persson) anförde följande i dom den 30 november 2007.

Hovrättens domskäl

M.F. har i enlighet med tingsrättens, i denna del inte överklagade dom, gjort sig skyldig till narkotikabrott, ringa brott.

F.D., M.F. och A.M. har hörts på nytt i hovrätten. De har berättat i huvudsaklig överensstämmelse med vad som antecknats i tingsrättens dom. F.D. har i hovrätten uppgett att han fick motta i vart fall fem till sex slag i det första skedet, kanske fler.

Samma skriftliga bevisning har åberopats här som vid tingsrätten.

Utredningen i hovrätten är i huvudsak densamma som vid tingsrätten. I likhet med tingsrätten anser hovrätten att det är F.D:s berättelse som ska ligga till grund för bedömningen och att det därigenom är styrkt att M.F. med insikt om att F.D. var butikskontrollant, har handlat på sätt som åklagaren har gjort gällande.

När det gäller rubriceringen av gärningen beaktar hovrätten följande. Även om våldet som M.F. har riktat mot F.D. i dennes myndighetsutövning inte kan bedömas som mindre allvarligt, har det dock inte resulterat i några allvarligare skador. I fråga om hotet anser hovrätten att detta överhuvudtaget inte kan utgöra ett sådant råntvång som avses i 8 kap. 5 § BrB, eftersom det har uttalats av M.F. när han låg ner på marken, övermannad av fyra personer. Det kan i det sammanhanget inte ha inneburit eller för F.D. ha framstått som trängande fara. Tillgreppet i butiken har vidare avsett gods av mycket ringa värde och har inte präglats av någon förslagenhet utan har tvärtom haft karaktären av ett infall utan närmare planering. Vid en samlad bedömning anser hovrätten att den gärning som M.F. har gjort sig skyldig till visserligen har varit av allvarlig karaktär på grund av våldet mot målsäganden. Förfarandet får dock anses vara av något mindre allvarlig art än de brott för vilka den stränga straffskalan i bestämmelsen om rån är avsedd. Med tillämpning av 8 kap. 5 § 2 st. BrB ska M.F. därför inte dömas för rån utan för snatteri och våld och hot mot tjänsteman.

I fråga om påföljd anser hovrätten att straffvärdet för de brott som M.F. döms för är fängelse åtta månader. Med hänsyn härtill och till brottslighetens art saknas det utrymme att välja annan påföljd än fängelse.

Vid angiven utgång i skuldfrågan ska M.F. betala skadestånd till F.D. Hovrätten finner inte skäl att frångå tingsrättens bedömning i fråga om skadestånd avseende kränkning. Tingsrättens dom i denna del ska därför stå fast.

Hovrättens domslut

Hovrätten ändrade tingsrättens dom på så sätt att hovrätten

a) dömde M.F. för snatteri enligt 8 kap. 2 § BrB och för våld och hot mot tjänsteman enligt 17 kap. 1 § BrB samt

b) bestämde påföljden till fängelse åtta månader.

Hovrättslagmannen Göran Ewerlöf och hovrättsrådet Gunilla Olsson var skiljaktiga och ville fastställa tingsrättens dom.

Högsta domstolen

Riksåklagaren överklagade och yrkade att HD skulle döma M.F. för rån till fängelse ett år.

M.F. bestred ändring.

Riksåklagaren justerade åtalet för rån så att sista meningen i gärningsbeskrivningen skulle ha följande lydelse: ”Hotet har för F.D. framstått som trängande fara.”

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (justitieråden Gertrud Lennander, Severin Blomstrand, referent, och Stefan Lindskog) meddelade den 30 september 2008 följande dom.

Domskäl

M.F. har i enlighet med tingsrättens i denna del inte överklagade dom gjort sig skyldig till narkotikabrott, ringa brott.

Hovrätten har ansett att det är målsäganden F.D:s berättelse som skall ligga till grund för bedömningen av åtalet för rån och att det därigenom är styrkt att M.F. med insikt om att F.D. var butikskontrollant, har handlat på sätt som åklagaren har gjort gällande. HD saknar anledning att gå ifrån hovrättens bedömning.

HD utgår därmed från att händelseförloppet var sammanfattningsvis följande.

M.F. befann sig i varuhuset Coop Forum i Eskilstuna. Han tog två DVD- skivor, sammanlagt värda 118 kr, och stoppade dem innanför sin jacka, varefter han passerade kassan utan att betala. Utanför kassan stoppade F.D. honom genom att ta ett lätt grepp i hans jacka. F.D. talade om att han var butikskontrollant och visade sin legitimation. M.F. slog då F.D. upprepade gånger med knytnäven mot ansiktet och huvudet samt knäade honom i bröstet. Därefter slutade M.F. att slå och sprang mot utgången. F.D. och en anställd vid varuhuset sprang tillsammans med några kunder efter M.F. De hann i kapp honom vid utgången, fick ned honom på golvet och höll fast honom tills polisen kom. Medan de höll fast M.F. på golvet hotade denne F.D. till livet genom att säga att han skulle komma tillbaka och skjuta honom. När polisen kommit till platsen anträffades DVD-filmerna innanför M.F:s jacka.

Riksåklagaren har påstått att M.F:s handlande skall bedömas som motvärnsfallet av rån. För detta förutsätts enligt 8 kap. 5 § första stycket BrB att någon som har begått stöld och anträffats på bar gärning sätter sig till motvärn mot den som vill återta det tillgripna, och gör det med våld på person eller med hot som innebär eller för den hotade framstår som trängande fara.

Det händelseförlopp som sålunda befunnits utrett innefattar att M.F. gjort sig skyldig till ett stöldbrott och att han anträffats på bar gärning. När F.D. ingripit mot M.F. har denne satt sig till motvärn med knytnävsslag och knäande. Härigenom har han hindrat F.D. från att ta tillbaka de tillgripna DVD-skivorna. M.F. har alltså utövat sådant våld på person som föreskrivs i den nämnda bestämmelsen och hans handlande uppfyller i sig sammantaget förutsättningarna för motvärnsfallet av rån.

Riksåklagaren har gjort gällande att inte bara våldet utan även M.F:s hotelser utgör sådant råntvång som avses i paragrafen och har därvid påstått att hotet för F.D. framstått som trängande fara. Händelseförloppet utspelades under så kort tid och på sådant sätt att de olika momenten får ses i ett sammanhang (jfr NJA 1994 s. 48). Hotelserna uttalades emellertid när M.F. låg på golvet och hölls fast av flera personer. Innebörden var att M.F. senare skulle komma tillbaka och skjuta F.D. Under dessa förhållanden har hotets förverkligande inte varit omedelbart överhängande och F.D. kan inte heller ha uppfattat det så. Riksåklagarens påstående att hotet har framstått för F.D. som trängande fara är därmed inte styrkt (jfr NJA II 1942 s. 357).

Härefter uppkommer frågan om M.F:s handlande är av mindre allvarlig art och han därför enligt 8 kap. 5 § andra stycket BrB inte skall dömas för rån utan för annat brott som handlandet innefattar.

Huruvida förfarandet är av mindre allvarlig art skall enligt bestämmelsen bedömas med hänsyn till våldet, hotet och omständigheterna i övrigt. I lagtexten framhävs alltså våldet och hotet. Av förarbetena (prop. 1975/76:42 s. 25 f. och s. 70 ff.) framgår också att bestämmelsen är avsedd att tillämpas i första hand när våldet har varit lindrigt eller när hotet inte har varit allvarligt menat. Bland övriga omständigheter nämns det ekonomiska värde som det är fråga om, i synnerhet om brottet har förövats med lindrigt våld eller genom hot som inte har varit allvarligt menat.

Rättsfallet NJA 1976 s. 689 gällde ett fall liknande det förevarande. Det tillgripnas värde var inte högre än att tillgreppet i och för sig kunnat bedömas som snatteri. Gärningsmannen tilldelade en butikschef ett knytnävsslag i ansiktet och en kassörska en knuff i bröstet. Som försvårande omständighet antecknade HD att tillgreppet varit planerat på förhand och inte dikterats av någon stundens ingivelse. HD uttalade att handlingssättet vid en samlad bedömning framstod som ett allvarligt brott men fann med hänsyn till våldets jämförelsevis lindriga art och de tillgripna varornas tämligen begränsade värde att gärningsmannens förfarande fick anses vara av mindre allvarlig art än de brott för vilka den stränga straffskalan för rån var avsedd och dömde honom för misshandel och snatteri.

M.F. har tillgripit två DVD-skivor som har ett så lågt värde att det talar emot att handlandet bedöms som rån. Till detta kommer att tillgreppet framstår som en impulshandling. Emellertid har han utsatt F.D. för ett relativt omfattande våld. Han har tilldelat denne minst fem eller sex knytnävsslag som har träffat på flera ställen i ansiktet, på hjässan och på ena handen och förorsakat dokumenterade skador. Dessutom har han knäat F.D. i bröstet. Med hänsyn till våldets omfattning kan M.F:s handlande inte anses vara av mindre allvarlig art. Han skall alltså dömas för rån.

Minimistraffet för rån är fängelse ett år och de aktuella brottens straffvärde ligger inte högre. Det är upplyst i målet att M.F. har avtjänat det fängelsestraff om åtta månader som hovrätten dömt honom till och att han frigavs villkorligt den 14 september 2008. Med hänvisning till rättsfallet NJA 2000 s. 421 har riksåklagaren vid huvudförhandlingen väckt frågan om den strafftid som hovrätten har bestämt skulle kunna tillåtas bestå med stöd av 29 kap. 5 § första stycket 8 BrB. I den bestämmelsen föreskrivs att rätten vid straffmätningen skall utöver brottets straffvärde i skälig omfattning beakta om någon annan omständighet (än de som anges i de föregående sju punkterna i paragrafen) föreligger som påkallar att den tilltalade får lägre straff än brottets straffvärde motiverar.

Det rättsfall som riksåklagaren har nämnt gällde straffbestämning för två lagöverträdare som var 18 år gamla när de begick de aktuella brotten. Tingsrätten och hovrätten hade bestämt straffen till fängelse ett år respektive nio månader. HD fann i dom den 22 september 2000 att den ene bort dömas till fängelse ett år sex månader och den andre till fängelse ett år. När det gällde att bestämma straffen beaktade HD emellertid att verkställighet av tingsrättens dom till följd av nöjdförklaringar pågått sedan den 30 mars 2000 och att kriminalvårdens planering utgått från att de dömda skulle friges villkorligt den 8 september 2000 respektive den 8 november 2000. Den ene hade i avvaktan på villkorlig frigivning medgivits frigång för att kunna börja gymnasiestudier vid höstterminens början och avsikten var att den andre skulle återgå till sin skola i anslutning till att han frigavs villkorligt. Av de tilltalades uppgifter och övrig utredning fick anses framgå att betydande ansträngningar lagts ned på deras rehabilitering bl.a. genom att tillfälle beretts dem till studier och genom psykologbehandling. I planeringen hade även skolan medverkat. Särskilt med hänsyn till deras ungdom var det angeläget att dessa ansträngningar inte spolierades. I detta läge borde straffen inte skäligen höjas utan de av domstolarna bestämda straffen kunna bestå.

Under huvudförhandlingen i HD har M.F. berättat att han, sedan han avtjänat sitt straff, försöker börja om på nytt och söker arbete samt att han för att komma ifrån sina kamrater i Strängnäs har flyttat till Stockholm, där han har bostad hos sin bror.

Det framstår inte som särskilt angeläget att straffverkställigheten nu återupptas för att M.F. skall avtjäna ytterligare ett par månaders fängelse, i all synnerhet som det har gått snart två år sedan han begick brotten. Emellertid är förhållandena inte lika ömmande som i 2000 års rättsfall. (Jfr också NJA 2004 s. 692.) Till detta kommer att enligt 29 kap. 5 § andra stycket BrB en förutsättning för att rätten skall få döma till lindrigare straff än som är föreskrivet för brottet är att särskilda skäl påkallar det. I motiven framhålls att det av ordalydelsen framgår att restriktivitet skall iakttas med att underskrida den aktuella straffskalan för ett brott (se prop. 1987/88:120 s. 97). Några sådana särskilda skäl som avses i det nämnda lagrummet kan inte anses föreligga.

M.F. skall alltså dömas för rån och påföljden - som även innefattar narkotikabrottet - skall bestämmas till fängelse ett år.

Domslut

HD ändrar hovrättens domslut på det sättet att M.F. döms för rån enligt 8 kap. 5 § första stycket BrB och att påföljden bestäms till fängelse ett år.

Justitierådet Kerstin Calissendorff, med vilken justitierådet Leif Thorsson instämde, var skiljaktig och anförde:

I rånbestämmelsen upptas inte bara det fallet att någon stjäl egendom medelst våld eller hot som innebär eller för den hotade framstår som trängande fara. Av kriminalpolitiska skäl har det även ansetts behövligt att beteckna det fallet att en tjuv överraskas på en brottsplats och då utövar våld eller framför hot om trängande fara som rån, eftersom det är av underordnat intresse om tjuven ännu inte hunnit ta något när han överraskas eller om han tagit men ännu inte bortfört det tillgripna. Med hänvisning till att uttrycket ”bar gärning” inte enbart avser de situationer då gärningsmannen överraskats på brottsplatsen utan även avser vad som äger rum under ett kontinuerligt förföljande därifrån, anfördes i förarbetena till rånbestämmelsen att det kan råda tveksamhet mot att bestraffa sådana fall av motvärn medelst råntvång som rån. Det tillades dock att ingen olägenhet syntes följa härmed, om det endast noga hölls fast vid att rån blott föreligger då råntvånget tillgrips med uppsåt att genomföra eller fullfölja stölden och icke endast för att skydda sig själv. (NJA II 1942 s. 358.)

M.F. har när han passerat kassan i butiken avlägsnat sig och de tillgripna varorna från brottsplatsen. Eftersom han hade förföljts av väktaren från brottsplatsen när denne grep tag i honom uppstår frågan om tillgreppet och den efterföljande misshandeln av väktaren skall betraktas som rån mot väktaren eller som snatteri och våld mot tjänsteman. Som följer av det nämnda förarbetsuttalandet kan det vara tveksamt att utan vidare betrakta det våld som utövats vid en efterföljandesituation som ett tecken på att gärningsmannen sätter sig till motvärn mot att tillgripet gods återtas. Härtill kommer att situationen när ett ingripande sker av en väktare, vars uppgift i första hand inte är att återta vad som snattas utan att även gripa den som gjort sig skyldig till snatteri för lagföring, typiskt sett skiljer sig från situationen då den som utsatts för tillgreppsbrottet följer efter gärningsmannen endast i syfte att återta vad denne tillgripit.

Skäl saknas att frångå domstolarnas bedömning att väktaren F.D. uppvisade sin väktarlegitimation samtidigt som han grep tag i M.F. Av utredningen framgår vidare att M.F. då omedelbart och i panik utdelade en stor mängd slag mot F.D. Det är med hänsyn till det snabba händelseförloppet och de tillgripna varornas ringa värde inte klarlagt att M.F:s uppsåt var att utöva våld i syfte att behålla de tillgripna varorna.

På grund härav anser jag att M.F. inte har gjort sig skyldig till rån och att hovrättens domslut skall fastställas.

HD:s dom meddelad: den 30 september 2008.

Mål nr: B 104-08.

Lagrum: 8 kap. 5 § och 29 kap. 5 § BrB.

Rättsfall: NJA 1976 s. 689, NJA 1994 s. 48, NJA 2000 s. 421 och NJA 2004 s. 692.

Metadata

Domstol
Högsta domstolen
Avgörandedatum
2008-09-30
Målnummer
B104-08
Lagrum
8 kap. 5 § och 29 kap. 5 § brottsbalken (1962:700)
Rättsfall
NJA 1994 s. 48
NJA 2000 s. 421
NJA 1976 s. 689
NJA 2004 s. 692
Sökord
Butikssnatteri
Snatteri
Straffmätning
Rån
Våld mot tjänsteman
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation