NJA 2009 s. 408

O.K. hade på sin fastighet Haparanda Säivis 4:14 låtit uppföra en maskinhall och en panncentral. Maskinhallens yta var 840 kvadratmeter och panncentralens 324 kvadratmeter. Natten mot fredagen den 31 augusti 2001 brann maskinhallen och panncentralen ned till grunden. Polismyndigheten konstaterade i förundersökning att bränderna hade uppstått genom två av varandra oberoende och samtidiga brandhärdar och att bränderna var anlagda. O.K. hade vid tidpunkten för branden panncentralen och maskinhallen försäkrade hos Länsförsäkringar Norrbotten. Sedan O.K. begärt försäkringsersättning förklarade Länsförsäkringar att han inte var berättigad till någon ersättning eftersom man kunde misstänka att O.K. själv anlagt eller låtit anlägga bränderna.

Hallarna var uppförda på plintar och dessa jämte bottenplattorna lät O.K. efter branden föra bort.

Genom dom den 8 april 2004 fastställde Luleå tingsrätt att O.K. är berättigad till försäkringsersättning av Länsförsäkringar för den skada som han må ha åsamkats till följd av bränderna. Domen har vunnit laga kraft.

Den företagsförsäkring som reglerar ersättningen för de nedbrunna byggnaderna innehåller bl.a. följande villkor:

41. Skadevärderingsregler

Vid skada på egendom beräknas skadebeloppet enligt nedan angivna regler.

41.1 Byggnad

Definitioner

Nyanskaffningsvärde

Härmed avses den kostnad som skulle ha uppkommit, om byggnaden färdigställts som ny vid skadetillfället. I värdet ska inräknas alla kostnader som fordras för att byggnaden ska kunna tas i bruk. Här inräknas inte kostnader för byggnadsgrund eller grundmur som ligger lägre än såväl lägsta källargolvs undersida som angränsande mark- eller vattenyta.

Dagsvärde

Härmed avses marknadsvärde vid skadetillfället. Kan detta inte fastställas utgör dagsvärdet nyanskaffningsvärdet, med avdrag för värdeminskning genom ålder, slitage, omodernitet, minskad användbarhet och annan omständighet.

41.11 Byggnaden återställs

Om återställande sker värderas skadan till kostnaden för att utan dröjsmål återställa byggnaden med samma utförande, men på ett rationellt sätt vad beträffar metoder och material.

41.12 Byggnaden återställs inte

Återställs inte den skadade byggnaden värderas skadan till skillnaden mellan byggnadens dagsvärde omedelbart före och omedelbart efter skadan.

43.8 Skadeersättningsregler i övrigt

Bolaget har rätt att i stället för att betala kontant ersättning föreskriva att skadad egendom återställs eller tillhandahålla annan likvärdig egendom.

43.9 Tidpunkt för betalning av skadeersättning och räntebestämmelse

43.91 Tidpunkt för betalning av skadeersättning

Ersättning ska betalas senast en månad efter det att den försäkrade styrkt sitt krav och i övrigt fullgjort vad som åligger honom.

Den del av ersättningen som den försäkrade har rätt till först när försäkrad egendom återställs eller återanskaffas, ska betalas senast en månad efter det att den försäkrade visat att så skett.

Luleå tingsrätt

Hovrätten för Övre Norrland

Även O.K. överklagade och yrkade att hovrätten skulle bifalla hans vid tingsrätten framställda yrkanden. Han tillade till förtydligande att hans yrkande om ränta på 16 451 875 kr framställdes även för det fall han vann bifall till sitt yrkande om att Länsförsäkringar skulle åläggas att uppföra hallarna.

Hovrätten (hovrättsråden Bertil Eriksson och Margareta Bergman, f.d. hovrättsrådet Gunnar Sjöblom samt adjungerade ledamoten Monika Vestin) anförde bl.a. följande i dom den 13 maj 2008.

Hovrättens domskäl

Bevisbörda och beviskrav

Det följer av den tidigare domen, och är även ostridigt mellan parterna, att O.K. har rätt till försäkringsersättning för den skada han må ha åsamkats genom branden på hans fastighet. Det är O.K. som har bevisbördan för skadans omfattning och kostnaderna för sanering. HD har när det gäller konsumentförsäkringar, i frågor där det inte varit möjligt att föra full bevisning, menat att beviskravet inte bör sättas högre än att det vid en helhetsbedömning bör framstå som mer antagligt att ett försäkringsfall föreligger än att så inte varit förhållandet. Vid företagsförsäkring har HD emellertid formulerat motsvarande beviskrav så att det vid en helhetsbedömning framstår som klart mer sannolikt att ett försäkringsfall inträffat än motsatsen (NJA 1992 s. 113). HD motiverade detta högre beviskrav med att en företagare kunde förutsättas ha större möjligheter än konsumenter att bevaka sina intressen i sådana frågor och härvid ofta kunde få hjälp från sina branschorganisationer. En utgångspunkt för hovrätten är att det beviskrav som HD uppställt för frågan om ett försäkringsfall inträffat gäller även frågan om skadans omfattning.

Det är mellan parterna ostridigt att O.K. tecknat en företagsförsäkring för de aktuella hallarna. I målet är emellertid även upplyst att O.K. inte bedrivit någon rörelse och att detta varit känt för Länsförsäkringar. O.K. har vidare obestritt uppgett att förslaget att ändock teckna en företagsförsäkring kommit från Länsförsäkringar. Med hänsyn till det anförda finner hovrätten som en allmän utgångspunkt att beviskraven inte bör ställas alltför högt (jfr SOU 1925:21 s. 96-97).

Länsförsäkringar har bevisbördan för sina invändningar om att O.K. brustit i sin räddningsplikt och svikligt förlett bolaget. Enligt hovrättens uppfattning saknas skäl att i dessa delar ställa andra krav på bevisningen än de som gäller i civilmål i allmänhet (jfr NJA 1990 s. 93).

Skadans omfattning

Hallarna, utom plintar och bottenplattor

Länsförsäkringar har vitsordat att hallarna, utom plintar och bottenplattor, har skadats i branden och att O.K. har rätt att få den delen av byggnaderna återuppförda, finansierat av Länsförsäkringar, alternativt, om byggnaderna inte återuppförs, få ersättning beräknat enligt försäkringsvillkoren.

Plintarna

I likhet med tingsrätten anser hovrätten att O.K. styrkt att plintarna skadats till följd av branden på sådant sätt att de inte har kunnat återanvändas. O.K. har därför rätt att få dessa ersatta genom sin försäkring.

Bottenplattorna, inklusive frågan om O.K. brustit i sin räddningsplikt

Vid tidpunkten när branden inträffade reglerade lagstiftaren skadeförsäkringar för konsumenter i konsumentförsäkringslagen (1980:38), som innehöll flera tvingande regler till skydd för försäkringstagaren, och övriga skadeförsäkringar i lagen (1927:77) om försäkringsavtal, som i huvudsak var dispositiv. I lagen om försäkringsavtal fanns regler om räddningsplikt (52 § 2 st.), motsvarande den reglering som finns i det avtal som gäller mellan parterna i målet, dvs. att om försäkringshavaren uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet åsidosatte sin räddningsplikt, detta kunde, om åsidosättandet länt försäkringsgivaren till men, leda till nedsättning eller bortfall av försäkringsersättning. I konsumentförsäkringslagen fanns en mer allmänt hållen regel om möjlighet till nedsättning av försäkringsersättning om den försäkrade uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosatt sina åligganden enligt försäkringsvillkoren (31 §). I konsumentförsäkringslagen fanns vidare en uttrycklig bestämmelse som angav att det ålåg försäkringsbolaget att, sedan det fått underrättelse om ett försäkringsfall, utan uppskov vidta de åtgärder som behövdes för att skadan skulle kunna regleras (37 §). I motiven till den bestämmelsen har särskilt framhållits att det i det skedet av skaderegleringen åligger försäkringsbolaget att verka för att den försäkrade eller annan får den ersättningen han är berättigad till, att bolaget inte får nöja sig med att vara passivt och överlämna initiativ och utredning till den som begär ersättning och att det förhållandet att försäkringstagaren kan ha bevisbördan i en domstolsprocess om ett visst förhållande inte är ett tillräckligt skäl för bolaget att underlåta att utreda förhållandet på det stadium som avses här (prop. 1979/80:9 s. 162). Någon sådan uttrycklig regel återfanns inte i lagen om försäkringsavtal, men det kan noteras att den numera är införd i försäkringsavtalslagen (2005:104), där den har getts tillämpning såväl för konsumentförsäkringar (7 kap. 1 §) som, genom hänvisning, för företagsförsäkringar (8 kap. 19 §). Motiveringen till bestämmelsen överensstämmer med vad som anfördes när regeln infördes i konsumentförsäkringslagen (se prop. 2003/04:150 s. 444, jfr s. 217-218). Hovrätten anser att regleringen ger uttryck för ett rimligt krav på försäkringsbolag när det gäller att reglera en skada även enligt den tidigare lagen om försäkringsavtal.

I målet är utrett att försäkringsbolaget inledningsvis gjorde ansträngningar för att kunna besiktiga skadan, bl.a. bottenplattan, och att O.K. då inte på något sätt undandrog sig sina skyldigheter att medverka till att detta skulle vara möjligt. Tvärtom framgår att O.K. den 1 oktober 2001 tillskrivit Länsförsäkringar och bett om skriftlig underrättelse om fortsatta åtgärder och om en tidsplan för varje enskild åtgärd när det gällde hanteringen av skadan. Den 4 december 2001 meddelade försäkringsbolaget att bolaget avslog hans yrkande om ersättning. O.K. har uppgett att han inte i samband med det beslutet fick någon instruktion om att spara bottenplattan för att det skulle vara möjligt att undersöka den. O.K. behöll emellertid den större bottenplattan på gården ytterligare närmare ett år, trots att tomten i övrigt sanerades under våren 2002. Av J.P.V:s uppgifter framgår att skälet till att bottenplattan lämnades kvar var att O.K. uttryckligen bad om det i syfte att Länsförsäkringar skulle kunna besiktiga den. Under våren 2002 väckte O.K. talan mot Länsförsäkringar om rätt till ersättning och lika väl som det kan hävdas att det därefter har ålegat O.K. att underlätta för Länsförsäkringar att undersöka bottenplattan kan det hävdas att det har ålegat Länsförsäkringar att ta vara på möjligheten att göra en sådan besiktning. Detta skedde inte och O.K. har uppgett att han senare under hösten, bl.a. efter påstötning från kommunen, beslutat sig för att ta bort även den kvarvarande plattan. O.K. har vidare - obestritt - berättat att S.M. några dagar före det att den större bottenplattan avlägsnades besökte honom på fastigheten, att han då nämnde att han hade beställt hjälp med att få bort plattan och att S.M. svarade att han fick göra vad han ville med den och inte visade något intresse av att titta på plattan. Visserligen framgår att O.K. senare samma dag fick ett telefonsamtal från H.H. som sade att O.K. skulle spara bottenplattan, men det har inte gjorts gällande från Länsförsäkringar att man till O.K. sagt att detta var för att en besiktning av plattan skulle ske eller ens att Länsförsäkringar i det skedet hade för avsikt att göra en sådan besiktning.

Mot bakgrund av det anförda anser hovrätten att Länsförsäkringar inte styrkt sitt påstående att O.K. uppsåtligen eller av grov vårdslöshet åsidosatt sin räddningsplikt. Hovrätten anser vidare att omständigheterna är sådana att det förhållandet att de aktuella bottenplattorna inte längre finns kvar inte bör läggas O.K. till last i bevishänseende.

Vad sedan gäller frågan om bottenplattorna skadats i branden så att de inte kunnat återanvändas gör hovrätten följande bedömning.

- - -

Med hänsyn till det anförda anser hovrätten att O.K. med tillräcklig styrka har visat att bottenplattan i maskinhallen skadats i branden. När det gäller bottenplattan till den mindre hallen har den avlägsnats tämligen omedelbart efter branden och någon närmare utredning avseende den har inte lagts fram av någon av parterna. K.L. har emellertid vid förhöret anfört att det framgår av de fotografier som tagits efter branden att den fått vissa skador. Hovrätten anser att det inte framkommit omständigheter som ger anledning ifrågasätta O.K:s bedömning att den bottenplattan inte skulle ha gått att återanvända.

Svikligt förledande

Av utredningen framgår att O.K. begärde ersättning för saneringskostnaderna efter det att Luleå tingsrätt i dom den 8 april 2004 förklarat att han hade rätt till försäkringsersättning. O.K. har uppgett att han därefter, sedan Länsförsäkringar begärt att han skulle styrka sina kostnader, gett in den aktuella fakturan. Hans uppgifter har inte bestritts och vinner stöd av det brev som S.M. skrivit den 15 juni 2004. Vid den tidpunkten var det väl känt för Länsförsäkringar att bottenplattan inte hade avlägsnats från fastigheten i samband med att övrigt saneringsarbete utfördes, något som klart framgår av den nämnda tidigare domen och av utredningen i detta mål. Det är vidare klarlagt att O.K. visste att Länsförsäkringar hade kännedom om de rätta förhållandena när fakturan gavs in. Länsförsäkringar har mot den bakgrunden inte visat att O.K. svikligen uppgett, förtigit eller dolt något av betydelse för skadans bedömning och Länsförsäkringars yrkande om att ifrågavarande försäkringsersättning ska bortfalla eller jämkas på denna grund ska, som tingsrätten funnit, ogillas.

Kan Länsförsäkringar åläggas att återuppföra hallarna?

Länsförsäkringar har tillagt följande. Bolaget vitsordar att O.K. enligt försäkringsvillkoren har rätt att få hallarna - förutom bottenplatta och plintar där det råder tvist - återuppförda. Bolaget kan dock enligt villkoren inte åläggas att uppföra dem och det har inte fattats något särskilt avtal om att så ska ske. Vanligtvis går det så till när en byggnad ska återuppföras, att man kommer överens med försäkringstagaren om entreprenör, beställarroll m.m. och sedan betalar Länsförsäkringar kostnaderna enligt en särskild plan allt eftersom kostnaderna uppstår. Bolaget är inte berett att agera på så sätt i detta fall, utan bolagets inställning är att O.K. måste uppföra hallarna innan han kan få ersättning. Bolaget gör även gällande att O.K. måste färdigställa bottenplattan innan hallarna uppförs då ett omvänt förfarandet gör att uppförandet av hallarna blir mer kostsamt. - Enligt villkoren har bolaget inte heller skyldighet att ersätta O.K. för den kostnad som denne har för att själv uppföra hallarna innan återuppförandet har skett. För det fall det ska utbetalas något belopp kontant innan hallarna återuppförts ska det beloppet beräknas efter de regler i villkoren som gäller när en byggnad inte återuppförs. Det vitsordas att värdet av de skadade hallarna beräknat på detta sätt motsvarar 350 000 kr. Ersättning utöver detta belopp strider mot den s.k. berikandeprincipen.

Hovrättens bedömning

O.K. har gjort gällande att det träffats ett avtal mellan parterna av innebörd att Länsförsäkringar åtagit sig att uppföra hallarna eller i vart fall har utfäst sig att göra detta. Det är O.K. som har bevisbördan för att ett sådant avtal har ingåtts mellan parterna. Därvid kan inledningsvis anmärkas att det är oklart om han menat att utfästelsen omfattar enbart hallarna eller om den omfattar även plintar och bottenplattor. Av den skriftväxling han åberopat framgår dock inte annat än att Länsförsäkringar ställt kravet att O.K. skulle på egen bekostnad först återuppföra betongplattorna och att därefter skulle Länsförsäkringar infordra anbud för återställandet av hallarna. O.K. har inte ens påstått att han i förhandlingarna med Länsförsäkringar i det skedet accepterade Länsförsäkringars förslag. Av den åberopade skriftväxlingen framgår inte heller att parterna diskuterat övriga förutsättningar för återuppförandet, som frågor om vem som skulle vara beställare eller tak för kostnader. Med hänsyn till det anförda kan den åberopade skriftväxlingen inte ses som annat än ett led i förhandlingarna mellan parterna och styrker inte att det har fattats ett mellan parterna bindande avtal med innebörd att Länsförsäkringar helt eller delvis skulle återuppföra byggnaderna.

Fråga blir då om Länsförsäkringar, i enlighet med O.K:s förstahandsyrkande, ändå kan åläggas att uppföra hallarna, inklusive plintar och bottenplattor. I försäkringsvillkoren talas om hur skadan värderas om återställande sker. Av klausulen går inte att utläsa vem som ska ombesörja återställandet och således inte att detta åligger Länsförsäkringar. Å andra sidan kan bestämmelsen inte till sin ordalydelse tolkas så att det är uteslutet att Länsförsäkringar tar ansvaret för återställandet. Länsförsäkringar har vitsordat att försäkringsvillkoren innebär att O.K. har rätt att få hallarna, till den del de har skadats i branden, återuppförda, men menat att detta ska ske så att han själv ska bekosta återuppförandet och först i efterhand få ersättning från försäkringen. Ett sådant förfarande är enligt bolaget inte gängse praxis vid skadereglering av det aktuella slaget. Bolaget har inte angett något rimligt skäl till varför O.K. i detta avseende inte ska behandlas lika som övriga försäkringstagare. Det av bolaget uppställda villkoret för att ersätta ett återuppförande av hallarna innebär att O.K. i praktiken saknar möjlighet att få den rätt till ersättning från försäkringen som i och för sig har vitsordats av bolaget. Resultatet av bolagets inställning blir uppenbarligen oskäligt mot O.K., något som ger anledning att tolka villkoren på ett för O.K. förmånligt sätt.

Av de uppgifter som lämnats i målet av såväl Länsförsäkringar som flera av bolagets åberopade vittnen framgår att det inte är något ovanligt förfarande att Länsförsäkringar tar in anbud och agerar som fakturamottagare i samband med större skaderegleringar, även om bolaget låter den försäkrade stå som beställare av arbetena. Att Länsförsäkringar inledningsvis avsett att agera på detta sätt även gentemot O.K. vad avser hallarna (utom bottenplatta och plintar) visar den skriftväxling som förevarit mellan parterna. En sådan lösning är på grund av bolagets inställning inte längre möjlig. Med hänsyn till det anförda och då bolaget i denna del invänt endast att villkoren inte medför någon skyldighet för bolaget att återuppföra hallarna framstår som den sakligt sett mest rimliga och förnuftiga regleringen att Länsförsäkringar åläggs att fullgöra sin skyldighet mot O.K. på så sätt att bolaget får ombesörja återuppförandet av hallarna, inklusive bottenplatta och plintar, till samma storlek och med motsvarande standard som tidigare. Ett sådant tillvägagångssätt tillgodoser också Länsförsäkringars intresse av att ha rimlig kontroll över kostnaderna för återuppförandet.

Ränteyrkandet

O.K. har anfört bl.a. följande: Även för det fall Länsförsäkringar är den som ska uppföra hallarna har han rätt till ränta på de belopp han yrkat i andra hand för återuppförandet av dessa i enlighet med räntebestämmelserna i avtalsvillkoren från den 30 september 2001. Detta är en räntesanktion som ska kompensera att han varit utan hallarna från den tidpunkten.

Hovrättens bedömning

Med den utgång hovrätten bestämt, dvs. att Länsförsäkringar åläggs att återuppföra hallarna, finns det inte stöd i försäkringsvillkoren för att tillerkänna O.K. dröjsmålsränta. Det kan för övrigt anmärkas att det ligger i sakens natur att dröjsmålsränta inte kan utgå med mindre O.K. haft en kostnad som räntan kan beräknas efter, jfr motiven till 4 § räntelagen, prop. 1975:102 s. 126. O.K:s yrkande om ränta ska således ogillas.

Hovrättens domslut

2. - - -

Högsta domstolen